Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
1
Nr G4.
Ankom till riksdagens kansli den 7 december kl. 3 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.
I en den 2 november 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 377, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av----och skul
der.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
1 Senaste lydelse, se 1938:368.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sami.
Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av — — — och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
Nr 64.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
Nuvarande lydelse:
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas,
eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning
enligt de i denna lag stadgade
grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
—- såsom lager av råvaror, halvoch
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om
särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Vad här---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,---
till beskattning.
Motsvarande gäller — — — års inkomstberäkning.
Föreslagen lydelse:
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas,
eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning
enligt de i denna lag stadgade
grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
— såsom lager av råvaror, halvoch
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om
särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet d rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
md godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag vid tiden för bokslutet
understiger det kontraherade priset,
eller det göres sannolikt, att dylikt
prisfall kommer att .inträffa före
leveransdagen.
Vad här — ---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,---
till beskattning.
Motsvarande gäller--—- års in
komstberäkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
3
Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 445 av herr Wehtje m. fl. och II: 690 av
herr Wiberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition för sin del måtte besluta, att övergångsbestämmelserna till
lagen örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) skola erhålla i huvudsak följande
lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att vid taxering åren
1946, 1947 och 1948 följande särskilda bestämmelser skola gälla:
Även örn sådan bevisning rörande risk för prisfall, som i anvisningarna
till 41 § punkt 1 andra stycket sägs, icke blivit av den skattskyldige förebragt,
må nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av i samma författningsrum
avsedda tillgångar godkännas med så stort belopp, att nedskrivningen
täcker risk för nedgång av priset till det under åren närmast
före 1938 gällande lägsta marknadspriset.
Skattskyldig, som gör sannolikt, att en enligt bestämmelserna j punkt 1
ovan begränsad nedskrivning icke är tillräcklig för täckande av den prisfallsrisk,
som särskilt i fråga om ersättningsvaror av olika slag kan föreligga
intill tiden för varans försäljning eller, då fråga är örn råvaror eller halvfabrikat,
för försäljning av den färdiga produkten, må utan hinder av vad i
föregående stycke sägs medgivas avdrag för den ytterligare nedskrivning som
av dessa omständigheter betingas».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 445.
I 41 § kommunalskattelagen stadgas, att inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda
bestämmelser i lagen. I anvisningar till nämnda paragraf angives
detta stadgande innebära bland annat följande.
Hänsyn skall vid inkomstberäkningen tagas till in- och utgående lager av
varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och
skulder. Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås
vid inkomstberäkningen. Vad sålunda är stadgat gäller särskilt då fråga är
örn bestämmandet av det år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits
eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller
alltså, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma enligt
allmänt vedertagen köpmannased bör i räkenskaperna uppföras såsom
inkomstpost, även örn den ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta
penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade
varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i
fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters
upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet,
att fordringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år,
då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år,
på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit
under nämnda år eller icke.
Anvisningsbestämmelsen beträffande värdesättning av tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse, torde grunda sig på 1918 års inkomstskattesakkunnigas
år 1923 avgivna förslag till förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt, däri förekom en liknande bestämmelse. Som motivering
för sitt förslag i denna del anförde de sakkunniga (SOU 1923:69 s.
119), att en taxering, som verkställdes i enlighet med det bokföringsmässiga
vinstresultatet, utan tvivel torde erbjuda en större trygghet för beskattningens
enhetlighet än ett förfarande, som medgåve de olika beskattningsmyndigheterna
möjlighet att efter subjektiva och okontrollerbara uppfattningar
avgöra frågor av hithörande art.
Av den praxis som utvecklat sig vid tillämpningen av de angivna reglerna
framgår, att rörelseidkare anses ha en mycket vidsträckt — dock ej obegränsad
— rätt att verkställa nedskrivning å varulager i rörelsen. Enligt ett
av regeringsrätten den 11 juni 1945 avgjort mål torde vidare få anses fastslaget,
att enligt gällande lagstiftning nedskrivning å leveranskontrakt angående
varor är tillåten i praktiskt taget samma utsträckning som nedskrivning
å levererade varor.
1 detta sammanhang torde böra erinras om förordningen den 12 juni 1942
(nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond.
Däri stadgas bland annat, såsom förordningen lyder efter ändringar
genom förordningen den 9 juni 1944 (nr 279), att vid beräkning av nettointäkt
av rörelse under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes
åren 1942—1947, skattskyldig äger njuta avdrag för av årsvinsten gjord avsättning
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager med belopp motsvarande
minskning av dold reserv i varulager i samband med lagerminskning
från utgången av det beskattningsår, sorn gick till ända närmast före
den 1 september 1939, till utgången av det beskattningsår taxeringen avser,
med tillägg av 20 procent av den beräknade anskaffningskostnaden vid förstnämnda
tidpunkt för det därefter avgångna lagret. Därest trots lagerminskningen
den dolda reserven mellan de angivna tidpunkterna ej ändrats eller
ökats, får avsättning ske med belopp motsvarande 20 procent av nämnda
anskaffningskostnad med avdrag i förekommande fall av reservökningen.
Avdrag må dock i förra fallet ej ske med större belopp än 80 procent av
nämnda anskaffningskostnad och i båda fallen skall vid avsättningen avräknas
belopp, för vilket liknande avdrag åtnjutits under föregående beskattningsår.
Har lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning må,
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
5
såvitt angår det sålunda avgångna lagret, det belopp, som enligt vad nyss sagts
skall beräknas till 20 procent av anskaffningskostnaden vid utgången av beskattningsåret
närmast före den 1 september 1939, i stället beräknas till skillnaden
mellan kostnaden för att anskaffa ett mot lagerminskningen svarande
lager vid utgången av det beskattningsår taxeringen avser och sagda anskaffningskostnad.
1 detta fall skall vidare den eljest stadgade begränsningen av avdraget
till 80 procent av anskaffningskostnaden, beräknad efter förkrigspris,
ej äga tillämpning. Investeringsfond för ersättande av förkrigslager må tagas
i anspråk under visst beskattningsår för nedskrivning å råvaror, hel- och
halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår, i den
mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar lagerökning under beskattningsåret.
Hava fondmedel, som avsatts till investeringsfond, ej tagits i anspråk
i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för
vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdraget för avsättningen
skett, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter hava tagits i anspråk för det avsedda ändamålet ävensom
gälda viss ränta å utskyldsbeloppet.
Sedan departementschefen under hand uppdragit åt taxeringsrevisorn hos
mellankommunala prövningsnämnden Ernst Annell att verkställa utredning
angående eventuella åtgärder för att motverka överdriven nedskrivning å
kontrakt angående inköpta men ännu ej levererade varor, har Annell upprättat
och till departementschefen överlämnat en den 19 september 1945 dagtecknad
promemoria rörande nedskrivning av varulager i be skattning shänseepde
jämte förslag till åtgärder för att motverka överdrifter i fråga örn
varulagernedskrivning. I denna promemoria har Annell behandlat, förutom
frågan om nedskrivning å leveranskontrakt angående varor, jämväl frågan
om eventuella åtgärder i syfte att begränsa rätten till nedskrivning å levererade
varor. Om anledningen härtill har Annell anfört, att, örn rätten till
nedskrivning å kontraherade varor inskränktes på av honom föreslaget sätt,
man kunde förutse, att många skattskyldiga komme att använda den dolda
reserv, som framkomme, då kontraherade varor icke längre finge värderas
fritt, till ytterligare nedskrivning av inneliggande lager. Den ofta förekommande
överdrivna nedskrivningen av varulager skulle då bliva ännu mer
framträdande än vad hittills varit fallet och med nuvarande rättstillämpning
torde skattemyndigheterna ha små möjligheter att med utsikt till framgång
ingripa även mot påtagliga överdrifter i fråga om varulagernedskrivning.
över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, i9iU års allmänna skattekommitté,
taxeringsnämndsordfbrändenäs riksförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och kooperativa förbundet.
Dessutom lia i anledning av promemorian skrifter inkommit från
/.944 års skattesakkunniga, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges redareförening,
Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Bie
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
kinge samt Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län ävensom handelskammaren i
Gävle.
De i promemorian berörda frågorna ha därefter varit föremål för behandling
i finansdepartementet. Övervägande skäl ha därvid befunnits tala mot att
nu framlägga förslag om begränsning av nedskrivningsrätten beträffande levererade
varor. Den andra i promemorian behandlade frågan eller spörsmålet
om begränsning av rätten till nedskrivning å leveranskontrakt angående
varor har emellertid ansetts kunna utan hinder därav upptagas till bedömande.
De av Annell anförda skälen för att båda frågorna borde lösas samtidigt
ha icke ansetts böra tillmätas alltför stor vikt, enär de rörelseidkare, som
företagit obefogade nedskrivningar å kontrakt, i allmänhet redan dessförinnan
torde ha utnyttjat alla förefintliga möjligheter till nedskrivning å inneliggande
varulager.
Beträffande innehållet i nämnda promemoria och de däröver avgivna yttrandena
tiliåter sig utskottet hänvisa till propositionen (s. 11—39).
Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande:
»I nu ifrågavarande promemoria föreslås, att nedskrivning å leveranskontrakt
angående varor skall vid inkomsttaxeringen godkännas endast örn marknadspriset
å den kontraherade varan vid balansdagen understiger det kontraherade
priset eller den skattskyldige kan anföra sannolikhetsskäl för att sådant
prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.
Det sålunda framlagda förslaget har mött stark kritik i de av näringsorganisationerna
avgivna remissyttrandena. Denna kritik synes emellertid till en
del skjuta över målet. Syftet med förslaget är icke att förbjuda befogade nedskrivningar
å kontrakt utan endast att åstadkomma en sådan reglering av
hithörande spörsmål — vilka hittills icke äro i skatteförfattningarna direkt
reglerade — att garantier erhållas mot obefogade nedskrivningar. En dylik
reglering lärer vara motiverad redan med hänsyn lill den risk för illojala
transaktioner, som föreligger vid konlraktsnedskrivningar och som saknar
motsvarighet vid nedskrivning å varulager och andra realtillgångar. Behovet
av reglerande bestämmelser på området framgår jämväl av de av länsstyrelserna
avgivna remissyttrandena.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om att rätten till nedskrivning
å varulager för närvarande är mycket långtgående och att förslag framkommit
om viss begränsning av denna rätt. Jämväl enligt min mening är det
önskvärt, att berörda fråga upptages till omprövning inom en näraliggande
framtid. Det anförda torde utgöra en särskild anledning att icke nu medgiva
en sådan utvidgning av rörelseidkarnas nedskrivningsmöjligheter, som
följer av regeringsrättens förut omnämnda utslag.
Mot förslaget om begränsning av rätten till nedskrivning å leveranskontrakt
ha i första hand åberopats de kraftiga prisfluktuationer, speciella
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
7
varugrupper kunna vara underkastade, samt de särskilda risker för sådana
fluktuationer, som förefinnas i nuvarande läge innan prisförhållandena efter
kriget hunnit stabiliseras. Denna argumentering synes emellertid knappast
vara bärande gentemot det framlagda förslaget. Enligt förslaget skall nämligen
nedskrivning få ske för mötande av beräkneligt prisfall å den kontraherade
varan. Beträffande nedskrivning på grund av prisfallsrisk för den
tillgång, värdesättningen avser, innebär förslaget i själva verket endast att
den skattskyldige ålägges bevisskyldigheten för att nedskrivningen är befogad;
det skall med andra ord ankomma på honom att göra sannolikt, att
prisfallsrisk föreligger. En dylik fördelning av bevisbördan synes rimlig.
Från olika håll har nämligen vitsordats, att behov av nedskrivning å leveranskontrakt
föreligger huvudsakligen under onormala tider eller i särskilda
fall, och presumtionen bör alltså vara för att nedskrivning icke skall medgivas.
Vidare synes det, åtminstone i vissa fall, vara lättare för den skattskyldige
att visa, att sannolikhet för prisfall föreligger, än det är för beskattningsmyndigheterna
att visa, att prisfall icke kommer att inträffa.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att kraven på den sannolikhetsbevisning,
skattskyldig har att fullgöra, i det aktuella läget icke böra ställas
alltför höga. Vid 1946 års taxering torde sålunda beträffande en del varugrupper
viss nedskrivning kunna medgivas enbart på grund av den väntade
allmänna prisutvecklingen och sålunda utan närmare utredning i det särskilda
fallet.
Till stöd för att nedskrivning å leveranskontrakt skulle få ske även om
nedskrivningen icke vore motiverad av risk för prisfall å den kontraherade
varan har anförts, att rätt till sådan nedskrivning borde finnas för att rörelseidkarna
icke till följd av nu rådande varubrist skulle nödgas framtaga
sina tidigare genom nedskrivning å inneliggande varor bildade dolda reserver.
De förekommande reserverna i varulager borde med andra ord, när
varulagret utförsåldes, få ersättas av reserver i leveranskontrakt. Emellertid
synas rörelseidkarna knappast ha något befogat krav på att få ha dessa reserver
kvar, när de varor, till vilka reserverna äro knutna, utförsäljas. Rätten
till nedskrivning å lager lärer vara att betrakta som en rätt till temporärt
uppskov med beskattningen; och den därigenom uppkomna skatteskulden
bör anses förfallen, när varorna säljas. Reservernas storlek torde sålunda å
varje balansdag böra vara beroende av avskrivningsbehovets storlek vid den
ifrågavarande tidpunkten och en rätt för rörelseidkarna att under alla förhållanden
bibehålla förut upplagda dolda reserver synes icke böra godkännas.
Även örn den nyss angivna regeln i princip godtages, torde man emellertid
från vissa håll göra gällande, att den aktuella varubristen borde för dagen
medföra ett annat betraktelsesätt. Gentemot en dylik invändning vill jag
framhålla, att rörelseidkarnas berättigade anspråk härvidlag torde få anses
tillgodosedda genom rätten att vid inkomstbeskattningen göra avdrag för avsättning
till investeringsfond för ersättande av förkrigslager. Syftet med lagstiftningen
härom var just att bereda sådana skattskyldiga, vilkas varulager
minskats under kriget utan att kunna ersättas, möjlighet att i viss utsträckning
kvarliålla de dolda reserverna i rörelsen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
Med hänsyn till det nu anförda är jag i princip av den uppfattningen, att
nedskrivningar å kontrakt angående varor icke böra godkännas vid inkomsttaxeringen
i vidare mån än nedskrivningarna äro erforderliga för täckande
av befarade förluster å de kontraherade varorna. Härvid torde hänsyn böra
tagas endast till prisfallsrisker under tiden fram till leveransdagen. Att på
grund av kontrakt medgiva nedskrivning jämväl för täckande av sannolikt
prisfall under tiden mellan leveransdagen och den dag, då köparen kan beräknas
i sin tur sälja varan eller därav tillverkade produkter, synes däremot
knappast böra ifrågakomma. Sådan nedskrivning torde få anses aktuell
först då varan levererats och bör ske enligt reglerna för nedskrivning å varulager.
I promemorian framhålles, att en vidsträcktare rätt till nedskrivning å kontrakt
synes böra tillförsäkras företag, vilkas verksamhet är av sådan art att
värdet å kontraherade varor regelmässigt avsevärt överstiger värdet av inneliggande
varor, ävensom företag vilkas varuinköp äro förbundna med så
stora risker att erforderliga reserveringar icke kunna bildas genom nedskrivning
av inneliggande lager. I remissyttrandena har vidare föreslagits, att särskilda
regler böra meddelas beträffande dels kontrakt varmed avses att
täcka föreliggande brist i det för rörelsens bedrivande erforderliga normallagret,
dels kontrakt angående råvaror i sådana fall, då längre tid regelmässigt
förflyter från kontraktets upprättande till dess de därav producerade
varorna försäljas, dels kontrakt som, därest normala förhållanden rått, kunde
beräknas ha varit fullgjorda vid bokslutet, och dels kontrakt angående
varor, vilka levererats kort tid efter balansdagen och motsvara högst två månaders
normal förbrukning. Det har emellertid icke närmare angivits hur
man skulle gå till väga för att särskilja de åsyftade fallen, och det torde bliva
förenat med svårigheter såväl att utforma som att i praktiken tillämpa dylika
undantagsbestämmelser. Därtill kommer att en regel, enligt vilken nedskrivning
generellt medgives för befarat prisfall på den kontraherade varan, synes
mestadels vara tillräcklig för att tillgodose det berättigade nedskrivningsbehovet
i samtliga de angivna fallen. Särbestämmelser med avseende å de nu
åsyftade fallen torde därför knappast böra meddelas. Jag vill tillägga, att
viss hänsyn till de här berörda särskilda förhållandena synes kunna tagas
vid prövningen av det mått av sannolikhetsbevisning, som bör krävas för
medgivande av nedskrivning å kontrakt.
Beträffande frågan huru gränsen skall dragas mellan varulager i egentlig
bemärkelse och kontraherade varor har i promemorian — med utgångspunkt
från vad som var allmänt affärsbruk före år 1939 — föreslagits, att varulagret
skall anses omfatta dels varor, som vid balansdagen omhändertagits
av köparen eller av tredje man för köparens räkning, dels ock varor, som
vid balansdagen av säljaren avlämnats för transport till köparen. I olika
yttranden har därutöver föreslagits, att kontraherade, kontant betalda varor
skola betraktas som lagervaror, enär köparen även under normala förhållanden
är nödsakad att i och med det betalning skett bokföra sitt inköp och
detta lämpligast bör ske å varukontot. Detsamma bör enligt vissa yttranden
Bevillnmgsutskottets betänkande nr 64.
9
gälla i fråga om varor betalade genom rembours, åtminstone om remboursen
är bekräftad. Vidare har framhållits, att för skogsförädlingsindustriens del
kontrakt angående sågtimmer och massaved, som inköpts på rot för avverkning
genom köparens egen försorg eller i form av leveransvirke, bör få behandlas
som varulager, enär råvaruanskaffningen inom denna industri regelmässigt
till övervägande del vilar på kontrakt, som ej äro fullgjorda vid årsskiftet,
då balansdagen i allmänhet infaller. På samma sätt borde av liknande
anledning järnindustriens kontrakt angående träkol behandlas. Det har jämväl
anförts, att som levererad vara böra anses stämplade träd samt virke,
därå lagen den 9 juni 1944 om köpares rätt till märkt virke äger tillämpning.
Som skäl för sistnämnda undantag har angivits, att förvärvaren i förra fallet
fått en sakrättsligt skyddad rätt att tillgodogöra sig träden, vilket tillgodogörande
sker på hans egen risk, och att i senare fallet det i vederbörlig ordning
märkta virket icke får tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld.
Å andra sidan har framhållits, att gränsdragningen bör ske efter allmänna
civilrättsliga regler och god affärssed.
För egen del finner jag gränsdragningen böra ske med utgångspunkt från
det bokföringssätt, som hittills eller i varje fall före kriget brukat tillämpas;
i förevarande hänseende torde det hava varit vanligt, att ett varuinköp icke
bokförts å varukontot, förrän leveransen skett. I enlighet härmed anser jag
gränsdragningen i princip böra ske efter de i promemorian angivna linjerna;
det inneliggande varulagret bör alltså anses omfatta dels varupartier, som
vid balansdagen omhändertagits av köparen eller av tredje man för köparens
räkning, dels ock varupartier, som vid balansdagen av säljaren avlämnats
för transport till köparen. Vad sålunda föreslagits lärer emellertid gälla redan
på grund av regeln, att inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, varför särskilda bestämmelser härom i lagtexten torde vara
överflödiga.
Vad angår de i remissyttrandena föreslagna undantagsbestämmelserna torde
det förhållandet, att kontant betalning erlagts för en kontraherad vara
eller att köpeskillingen för densamma säkerställts, icke böra medföra avvikelse
från den förut angivna huvudregeln. Frånsett att en sådan bestämmelse
skulle obehörigen gynna de kapitalstarkare företagen synes det anförda motivet
för densamma icke vara särskilt starkt. Det är visserligen riktigt, att
förskottsbetalningar bruka bokföras, men bokföringen torde åtminstone före
kriget i de flesta fall ej ha skett på varukontot.
Vad angår de övriga föreslagna undantagsbestämmelserna synas de till
stöd därför åberopade skälen icke vara av avgörande betydelse. Behovet av
nedskrivningsmöjligheter lärer här kunna i huvudsak tillgodoses genom rätten
att företaga nedskrivning å kontrakt för befintliga prisfallsrisker.
Vid angivna förhållanden och med hänsyn till angelägenheten av en enkel
och lätt tillämplig gränsdragning anser jag mig icke böra förorda särbestämmelser
för nu ifrågavarande fall.
På grund av det nu anförda förordar jag, att i andra stycket av punkt 1
i anvisningarna lill 41 § kommunalskattelagen införes en bestämmelse örn
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
att nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av
samma slag vid tiden för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller
göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.
Särskilda övergångsbestämmelser torde icke erfordras angående den tid,
inom vilken återföring till beskattning skall ske av sådana dolda reserver,
som bildats genom otillåten nedskrivning å kontrakt.»
I de likalydande motionerna I: 445 och II: 690 har anförts i huvudsak
följande.
Motionärerna ville till en början ifrågasätta, huruvida icke den nu föreslagna
särskilda lagstiftningen rörande leveranskontrakt lämpligen bort anstå
till dess den av departementschefen förordade utredningen rörande frågan
om rätt till nedskrivning å varulager i beskattningshänseende i sin helhet
slutförts. Tidpunkten för införande av restriktiva bestämmelser å förevarande
område syntes vara mycket illa vald med hänsyn till det nuvarande
labila prisläget. Tillika måste beaktas, att åtskilliga företag redan fastställt
de bokslut, som skulle ligga till grund för taxeringen år 1946.
Motionärerna delade departementschefens uppfattning att avdrag för obefogade
nedskrivningar å kontrakt borde förhindras. De funne det emellertid
oundgängligen nödvändigt, att en uppmjukning av den föreslagna övergångsbestämmelsen
komme till stånd. Även örn det under normala förhållanden
måhända kunde anses befogat att ålägga den skattskyldige att
förebringa bevisning rörande den nedskrivning, som för mötande av beräknelig!
prisfall erfordrades, hyste motionärerna allvarliga betänkligheter mot
att under nu rådande förhållanden lagfästa denna princip. Prisläget vore
för närvarande ytterst labilt, och man måste räkna med betydande prisfall,
icke minst å åtskilliga för vår industriella produktion erforderliga råvaror.
Det vore därför befogat att tills vidare låta den presumtionen komma
till uttryck i lagstiftningen att en nedskrivning å leveranskontrakt för
prisfallsrisk vore motiverad, därest värdet å de kontraherade varorna icke
därigenom nedbragtes under visst pris. Vilket pris som därvid borde tagas
till utgångspunkt kunde vara föremål för delade meningar. Man torde emellertid
kunna utgå från det under åren närmast före 1938 gällande lägsta
marknadspriset.
Särskilt med hänsyn till den stora mängd ersättningsvaror, icke minst
ersättningsbränsle, varom industriföretagen för upprätthållande av produktionen
nödgats teckna långtidskontrakt, skulle vidare nedskrivningens begränsning
till prisfallsrisk intill tidpunkten för de kontraherade varornas
leverans medföra ur produktions- och prisbildningssynpunkt mycket ogynnsamma
och för företagen obilliga verkningar. Under normala förhållanden
med tryggad tillförsel saknade företagen anledning att hålla större kvantiteter
råvaror i lager. Särskilt gällde detta bränsle. För närvarande rådde emellertid
helt andra förhållanden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
11
Till belysande av vilka betydande prisfallsrisker det här vore fråga om
och för styrkande av att de framförda farhågorna icke vore överdrivna
kunde meddelas, att enligt inhämtade upplysningar ett företag för närvarande
innehade kontrakt å ved och träkol med ett sammanlagt konlraherat
pris av 21 252 217 kronor, ett annat kontrakt å ved, halm och träkol med
ett sammanlagt pris av 5 765 000 kronor och ett tredje å ved, stubbar, halm
och träkol för tillhopa 3 677 314 kronor. Frågan örn nedskrivning av dessa
kontrakt till värden, baserade på ett någorlunda normalt pris per värmeenhet,
vilket pris med största sannolikhet komrne att ligga till grund för
prissättningen vid den tidpunkt, då de med användande av ersättningsbränslet
framställda produkterna bleve försålda, vore utan tvivel redan nu aktuell.
Möjligheten att verkställa avsättning till investeringsfond för ersättande
av förkrigslager förelåge endast, då minskning av det inneliggande
lagret i förhållande till förkrigslagret ägt rum. Med hänsyn bl. a. till att
anledning icke förelåge att under normal tillförsel hålla större kvantiteter
bränsle och andra råvaror i lager samt till att de nuvarande utskeppningssvårigheterna
ofta omöjliggjorde lagerminskning, särskilt för massaindustrien,
torde förutsättningarna för avsättning till investeringsfond för varulager
ofta icke föreligga, i varje fall icke i den utsträckning, som vid tillämpning
av de föreslagna bestämmelserna skulle erfordras för skyddande av det för
lagerhållningen erforderliga kapitalet.
Man måste räkna med att tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
komme att bliva synnerligen ojämn inom de olika länen. Följden härav
måste bliva, att ett flertal beskattningsärenden, ofta avseende betydande
belopp, komme att särskilt vid 1946 års taxering dragas under skattedomstolarnas
prövning.
Dessa icke önskvärda verkningar av reformen kunde undvikas genom på
lämpligt sätt utformade övergångsbestämmelser. Dessa borde avse åtminstone
tre år, d. v. s. taxeringarna åren 1946, 1947 och 1948. För denna övergångstid
talade ock den omständigheten, att de ifrågasatta reglerna rörande
varulagervärderingen i dess helhet torde kunna antagas föreligga före utgången
av nämnda tidsperiod. Enligt motionärernas förslag kunde nedskrivning
under nämnda tre år ske till det under åren närmast före 1938
gällande lägsta marknadspriset. För den händelse denna värderingsgrund
icke ansåges böra bibehållas under hela treårsperioden, förelåge möjlighet
att, sedan det vid krigskonjunkturbeskattningens avveckling gällande Eprisct
blivit fastställt, bestämma detta eller annat pris att tillämpas fr. o. m.
taxeringen 1947 eller 1948. Det ringa uppskov med beskattningen av viss
del av riskmarginalerna, som enligt de av motionärerna förordade övergångsbestämmelserna
skulle medgivas, komme att ur stats- och kommunalfinansiell
synpunkt bliva av underordnad betydelse. Härtill komme, afl det
särskilt ur kommunal synpunkt vore till fördel, att de föreslagna övergångsbestämmelserna
förhindrade de häftiga växlingar i skatteunderlaget,
eljest för vissa kommuner sannolikt skulle inträda.
som
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
I en till utskottet inkommen skrivelse har direktören A. Gabrielsson för
aktiebolaget Volvos räkning hemställt, att riksdagen »för sin del måtte besluta
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 i enlighet med nedanstående:
’--— Nedskrivning av värdet på kontraherade dylika tillgångar må,
för den händelse äganderätten till desamma icke övergått å den skattskyldige,
godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av
samma slag vid tiden för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.
’»
Till stöd för detta yrkande har i berörda skrivelse anförts i huvudsak följande.
Äganderättens övergång hade tidigare alltid varit av avgörande betydelse
för frågan om vilka tillgångar som skulle få inräknas i varulagret och
nedskrivas som sådant. Civilrättsligt gällde beträffande äganderättens övergång,
att äganderätten överginge vid speciesköp i och med avtalet samt vid
leveransavtal — d. v. s. vid köp av råvaror och massprodukter — först sedan
godset blivit på ett betryggande sätt avskilt för köparens räkning.
Regeringsrättens utslag den 11 juni 1945 avsåge sådana tillgångar, till vilka
äganderätten icke övergått å den skattskyldige. Rätten att i varulagret få
inräkna de tillgångar, som den skattskyldige ägde, hade även i princip beaktats
av 1944 års skattekommitté i kommitténs betänkande.
Volvo hade som tillverkare en teknisk-ekonomisk struktur, som skilde sig
från de flesta andra svenska företags. Volvos speciella arbetssätt medförde,
att för Volvo posten »kontraherade tillgångar» alltid måste vara hög i förhållande
till inneliggande lager resp. årsomsättning. Rätten till fri värdering
av varulagret kunde för Volvo aldrig ge en rimlig reserv även för de kontraherade
tillgångarna. Volvo tillverkade bilar i serier på flera tusen enheter.
De 5 700 delar, som inginge i en lastvagn, utgjordes övervägande av specialsaker,
som beställdes hos andra industrier. Avsikten vore, att lagret på Volvo
skulle vara mycket litet men som en följd härav bleve i stället posten kontraherade
tillgångar mycket stor.
Föreliggande proposition innebure, att den civilrättsliga principen om äganderättens
övergång för varor, beställda i leveransavtal, tillämpades, men att
nämnda princip icke finge tillämpas beträffande individuellt beställda saker,
d. v. s. speciessaker. Häri läge en inkonsekvens. Detta innebure en kraftig
nedskärning av den nuvarande avdragsrätten, dels beträffande kontraherade
tillgångar, lill vilka äganderätten icke övergått, och dels beträffande kontraherade
tillgångar av speciesnatur, vilken sistnämnda nedskärning blott drabbade
Volvo och högst ett tiotal andra företag.
Det vore i praktiken ogenomförbart för Volvo att vid bokslutsdagen fastställa
det gällande marknadspriset för alla de tusentals detaljer, som inginge
i den färdiga produkten. Den kritiska tidpunkten vore för Volvo den dag, då
den färdiga varan skulle säljas. Utländska bilar komme att vara tillverkade
på basis av en prisnivå, som läge väsentligt under den svenska.
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
13
I verkligheten skulle sålunda enligt propositionen Volvos kontraherade tillgångar
komma att tagas upp till det kontraherade priset. I händelse av prisfall
skulle därav följa att en fiktiv vinst beskattades. Ett tillämpande av
civilrättsliga grunder vid gränsdragningen mellan kontraherade tillgångar
och lager, som skulle omfattas av den fria lagervärderingen, skulle tillgodose
det i propositionen angivna syftet med förslaget, nämligen att förhindra
illojala transaktioner och obefogade nedskrivningar å kontraherade tillgångar.
Det i förevarande proposition framlagda förslaget innebär, att rätten till utskottet.
nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar, avsedda för
omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt ej fullgjorda köpekontrakt skall
regleras så att dylik nedskrivning får godkännas vid inkomsttaxering endast
i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag vid tiden
för bokslutet understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt,
att dylikt prisfall kommer att inträffa före leveransdagen.
I de likalydande motionerna 1:445 och 11:690 yrkas, att särskilda övergångsbestämmelser
skola meddelas, avsedda att tillämpas vid taxering åren
1946, 1947 och 1918. Enligt dessa övergångsbestämmelser skall, även örn sådan
bevisning rörande risk för prisfall, som i det i propositionen föreslagna
stadgandet sägs, icke blivit av den skattskyldige förebragt, vid taxering nämnda
år nedskrivning av värdet å rättigheter av ifrågavarande slag godkännas
med så stort belopp, att nedskrivningen täcker risk för nedgång av priset
till det under åren närmast före 1938 gällande lägsta marknadspriset. Skattskyldig,
som gör sannolikt, att en på dylikt sätt begränsad nedskrivning icke
är tillräcklig för täckande av den prisfallsrisk, som särskilt i fråga om ersättningsvaror
av olika slag kan föreligga intill tiden för varans försäljning
eller, då fråga är örn råvaror eller halvfabrikat, för försäljning av den färdiga
produkten, skall under samma övergångstid dessutom kunna medgivas
avdrag för den ytterligare nedskrivning som av dessa omständigheter betingas.
Det förra yrkandet torde innebära, att kravet på sannolikhetsbevisning om
väntat prisfall för medgivande av nedskrivning under övergångstiden skulle
helt eftergivas i de särskilda fallen, såvitt angår nedskrivning till det lägsta
pris, som för viss vara gällt under något av åren närmast före 1938. Det senare
yrkandet synes avse sådan utvidgning av den i propositionen föreslagna
rätten till nedskrivning att nedskrivning skulle få ske icke blott för täckande
av under tiden till leveransdagen förmodat prisfall utan även för mötande
av prisfall, som kunde väntas inträffa därefter intill dess det ifrågakomna
varupartiet i oförändrat eller bearbetat skick av köparen försåldes.
Utskottet delar den av departementschefen vid anmälan av propositionen
uttalade åsikten, att en reglering av rätten till nedskrivning å kontraherade
varor till förhindrande av obefogad sådan nedskrivning bör vidtagas, och
tillstyrker därför i princip genomförande av den föreslagna lagstiftningen.
Det är emellertid angeläget att berättigad nedskrivning å ifrågavarande tillgångar
därigenom icke förhindras. Särskilt böra enligt utskottets mening rö
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
relseidkarnas möjligheter till nedskrivning för mötande av förluster på grund
av de för tillfället rådande labila prisförhållandena i möjligaste mån tillgodoses.
Vad i motionerna anförts synes därför vara beaktansvärt.
Vad då först angår motionärernas vikande ali viss nedskrivning å kontraherade
varor vid taxering åren 1946, 1947 och 1948 skulle medgivas utan
särskild utredning må emellertid erinras, att — som departementschefen också
framhållit — möjlighet att tillåta nedskrivning enbart på grund av den i
rådande läge väntade allmänna prisutvecklingen torde förefinnas utan att
särskilda bestämmelser därom meddelas. Nedskrivning å rättighet till leverans
av vara skall enligt den i propositionen föreslagna författningstexten
medgivas bland annat om det göres sannolikt, att prisfall kommer att inträffa
före leveransdagen. Örn det redan av de ekonomiska förhållandena i ett visst
läge framgår, att ett allmänt prisfall troligen kommer att inträffa, erfordras
givetvis ingen ytterligare utredning härom. Vidare må erinras om vanskligheten
att bedöma storleken av nedskrivningsbehovet på grund av den väntade
allmänna prisutvecklingen för mer än den allra närmaste framtiden.
På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda,
att rätt till viss nedskrivning utan bevisning fastslås genom en särskild övergångsbestämmelse
till den föreslagna författningen. Utskottet vill emellertid
med hänsyn till de för tillfället rådande förhållandena göra det uttalandet,
att vid taxeringen år 1946 och så länge det nuvarande labila läget är bestående
nedskrivning å kontraherade varor till förkrigspris i vissa fall kan
vara berättigad. Med förkrigspris avser utskottet därvid priset vid krigsutbrottet
eller omedelbart dessförinnan. Att gå längre och medgiva nedskrivning
utan utredning till det ännu lägre pris, som för vederbörande varuslag
kan ha gällt under något av åren närmast före 1938 — vilket motionärerna
påyrkat — torde enligt utskottets mening ej vara påkallat.
Vad därefter angår yrkandet, att ytterligare nedskrivningsrätt skulle under
den ifrågavarande övergångsperioden föreligga, örn skattskyldig kunde
göra sannolikt, att nedskrivning till förkrigspris icke vore tillräcklig för täckande
av prisfallsrisk intill tiden för varans försäljning i oförändrat eller
bearbetat skick, vill utskottet till en början erinra örn att i vissa av de yttranden,
som äro återgivna i det till propositionen fogade statsrådsprotokollet,
framhållits, att den framtida tidpunkt, till vilken prissättningen borde hänföra
sig, även under normala förhållanden borde vara icke dagen för den
köpta varans leverans utan den sannolika tidpunkten för dess vidareförsäljning
av köparen i ena eller andra formen. Endast då skulle nedskrivningen
kunna fylla avsett ändamål att täcka föreliggande risk för å leveransen
uppkommande förlust. Utskottet har icke kunnat underlåta att tillmäta
detta argument stor vikt. Då å andra sidan de skäl, som kunna anföras
för den i propositionen gjorda begränsningen av nedskrivningsrätten
i förevarande avseende, knappast torde böra tillerkännas avgörande betydelse,
anser sig utskottet böra förorda en sådan ändring av den
föieslagna anvisningsbestämmelsen, att nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av varor må medgivas i den mån det göres sannolikt att
prisfall kommer att inträffa innan varorna levereras eller av den skatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
15
skyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Utskottet vill emellertid
därvid framhålla, att den omständigheten att någon mindre del av ett varuparti
ofta ej kan säljas, förrän lång tid förflutit efter leveransen, eller kanske
ibland ej alls kan säljas, enär varorna bliva inkuranta, icke bör tillmätas
någon betydelse vid bedömande av prisfallsrisken. Avgörande bör vara den
tidpunkt, då huvuddelen av det ifrågakomna varupartiet kan beräknas bliva
avyttrad.
Genom en sådan ändring av den i propositionen föreslagna författningstexten
torde syftet med det förevarande yrkandet i motionerna bliva tillgodosett.
Vid detta förhållande synes anledning att i nämnda syfte meddela en
särskild övergångsbestämmelse ej föreligga.
Beträffande frågan om gränsdragningen mellan varulager i egentlig bemärkelse
och kontraherade varor delar utskottet departementschefens mening,
att särskilda bestämmelser härom icke nu böra meddelas. I anledning
av vad direktören A. Gabrielsson i denna fråga anfört i sin till bevillningsutskottet
ingivna skrivelse vill utskottet endast framhålla, att vad utskottet
förut anfört örn rätt för rörelseidkare att i det nuvarande läget utan särskild
utredning verkställa nedskrivning å kontraherade varor till förkrigspris, såvitt
av till utskottet lämnade uppgifter framgår, synes tillämpligt på aktiebolaget
Volvo, vars berättigade intressen i förevarande avseende därmed
torde bliva tillgodosedda.
För undvikande av missförstånd torde slutligen uttrycket »vid tiden för
bokslutet» i den föreslagna författningstexten böra utbytas mot orden »å balansdagen».
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 377 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Anvisningar
till 41 §.
1. Inkomst av---och skulder.
För skattskyldig, som baft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av bans bokföring, med iakttagande dock
1 Senaste lydelse, se 1938: 368.
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 64.
av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster,
för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Den
i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast
om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån
det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick försäljas.
Vad här ----årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.
Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.
2) att de likalydande motionerna I: 445 och II: 690, i den
mån desamma ej kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 december 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Ekman, Velander, Björnsson,
Herman Ericsson, Franzon, Sundelin, Näsgård och Wehtje, samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle,
Falk, Olson i Göteborg, Vigelsbo, Bladh, Karlsson i Granebo och Kristensson.
Reservationer:
1) av herrar Björnsson och Lövgren, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 377; samt
2) av herrar Velander, Wehtje, Olson i Göteborg och Karlsson i Granebo.
459006. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.