Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
1
Nr 63.
Ankom till riksdagens kansli den 5 december 1945 kl. 1 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning med särskilda
bestämmelser angående inventerinq av varulager i
samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling.
I en den 2 november 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 376, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning med särskilda
bestämmelser angående inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling.
Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
förenämnda statsrådsprotokoll.
Förordningarna om krigskonjunkturskatt äro så konstruerade att lagervärderingen
utövar ett avgörande inflytande på beskattningen. Under de år
taxering till krigskonjunkturskatt hittills förekommit hava de uppgifter, som
de skattskyldiga lämnat angående sina varulager, i regel godtagits. En kontroll
av dessa uppgifters riktighet skulle nämligen hava varit synnerligen tidsödande,
särskilt med hänsyn till primäruppgifternas stora omfattning och skiftande
art. En bidragande orsak till att de skattskyldigas uppgifter om lagervärderingarna
endast undantagsvis blivit föremål för närmare undersökning
har varit, att denna kontroll hittills utan större olägenhet kunnat eftersättas
till förmån för angelägnare arbetsuppgifter. Om nämligen lagret för ett visst
beskattningsår upptagits för lågt, har man hittills kunnat räkna med att den
obehöriga nedskrivningen av varulagret skulle komma att framtagas till beskattning
under ett senare beskattningsår
I och med krigskonjunkturskattens avveckling kommer emellertid saken i
ett helt annat läge. Örn varulagret vid den sista taxeringen till krigskonjunkturskatt
upptages till för lågt värde och denna värdering godtages vid taxeringen,
kommer den mervinst, som använts till den obehöriga nedskrivningen,
aldrig att upptagas till krigskonjunkturbeskattning.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 7 sami. Nr 63. 1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Den skattskyldige har haft två möjligheter att genom åtgärder i samband
med varulagervärderingen undantaga mervinster från krigskonjunkturbeskattning.
Den skattskyldige har sålunda kunnat underlåta att i inventariet
upptaga delar av lagerbeståndet eller värdera lagret till priser, som understigit
de lägsta vården, till vilka lagret enligt förordningarna örn krigskonjunkturskatt
fått värderas.
I ett flertal yttranden från länsstyrelserna över 1944 års allmänna skattekommittés
förslag lill avveckling av krigskonjunkturbeskattningen (SOU
1944: 62) har framhållits, att de skattskyldigas uppgifter angående varulagren
lämnat mycket övrigt att önska. I mindre och medelstora handelsföretag
hade vinsterna sålunda stundom utjämnats mellan de olika beskattningsåren
genom att olika grunder för värdering av lagertillgångarna kommit till användning
under olika år. Att konstatera detta ställde sig särskilt svårt i de
fall då s. k. individuell lagervärdering tillämpades, vilket vore fallet i ett flertal
branscher. Det gåves uppenbarligen här rika tillfällen till subjektiva bedömanden,
vilka kunde utnyttjas för vinnande av lättnad i beskattningen i
samband med krigskonjunkturskattens avveckling.
Då det sålunda synes erforderligt med särskilda kontrollåtgärder i samband
med krigskonjunkturbeskattningens avveckling, har chefen för finansdepartementet
under hand uppdragit åt centrala krigskonjunkturskattenämnden
att — med utgångspunkt från att krigskonjunkturskatt icke skall uttagas
för merinkomster, som hänföra sig till tid efter 1945 års utgång_utarbeta
förslag till erforderliga kontrollbestämmelser. I enlighet härmed har centrala
krigskonjunkturskattenämnden överlämnat en den 20 september 1945 dagtecknad
skrivelse innehållande förslag till särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager vid slutavräkningen i samband med den tillämnade
avvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen.
Förslaget innebär i huvudsak följande.
För att i möjligaste mån skapa garantier för att hela lagret medtages i inventariet
föreslår centrala krigskonjunkturskattenämnden, att samtliga bokföringspliktiga
skattskyldiga skola åläggas att vid inventeringen den 31 december
1945 — eller, i de fall räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,
vid utgången av det första räkenskapsår, som därefter går till ända —
lata inventariet eller i förekommande fall upprättade inventeringslistor undertecknas
av två i inventeringen deltagande personer. Dessa skola enligt
förslaget vitsorda att, såvitt för dem är känt, icke några lagertillgångar undantagits
vid inventeringen. De personer, vilka sålunda skola styrka att den
i inventariet uppgivna lagerkvantiteten överensstämmer med den verkliga,
skola om möjligt utväljas bland dem, som dagligen syssla med lagrets bokföring
och förvaltning.
För att hindra att inneliggande varulager värderas för lågt föreslår nämnden
vidare, att de skattskyldiga skola åläggas att i inventariet uppgiva antingen
anskaffningskostnaden å inneliggande varor eller priset vid bokslutstillfället,
om detta är lägre än anskaffningskostnaden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
3
Skyldigheten att inventera enligt nyssnämnda princip torde emellertid, enligt
vad nämnden uttalar, för flertalet företagare innebära ett mycket betydande
merarbete och borde därför icke påfordras i andra fall än då det med
hänsyn till kontrollen vore oundgängligen nödvändigt. Med avseende härå
och då skattskyldig med välordnad bokföring ofta torde kunna i annan ordning
prestera en tillfredsställande utredning örn de förhållanden varom här
vore fråga borde möjlighet givas till befrielse från skyldigheten att verkställa
inventering enligt de föreskrifter, vilka i allmänhet borde gälla. Sådan
befrielse borde regelmässigt kunna medgivas företag med bokföring som nu
sagts, men torde även kunna medgivas i andra fall exempelvis beträffande
företagare som uppenbarhgen icke kunde ifrågakomma till krigskonjunkturbeskattning
i sammanhang med avvecklingen Det borde ankomma å vederbörande
taxeringsintendent att avgöra huruvida sådan befrielse må kunna
äga rum. ,
Slutligen framhåller nämnden att vid redovisningen av varulagret en uppdelning
därav i vissa huvudgrupper skulle vara av värde ur kontrollsynpunkt.
Sålunda borde särskilt upptagas kuranta varor, okuranta varor, ersättningsvaror
(utom bränsle) samt bränsle. Upptoges okuranta varor borde angivas
i vad mån en lägre värdering föranletts av att varorna icke vore kuranta,
I fråga om andra lagertillgångar, således kuranta varor (inklusive fullgoda
förbrukningsartiklar), borde grunderna för värderingen angivas i deklarationen.
Särskild uppgift borde lämnas rörande kontraherade men icke levererade
varor, i den mån dylika kontrakt påverkat bokslutet. Därvid borde
uppgift även lämnas om det i kontraktet avtalade priset samt därå verkställda
nedskrivningar jämte motivering för dessa.
Beträffande var och en av de nyss angivna skilda varugrupperna borde
enligt nämndens mening i deklarationen angivas, i vad mån de hänförts till
den mot förkrigslagret svarande varukvantiteten eller inginge i lagerökning.
Tre reservanter inom centrala krigskonjunkturskattenämnden (direktören
H. Ohlin, revisorn I. Jelf samt direktören B. Ljungbergerj hava uttalat en
i vissa delar avvikande uppfattning om vilka bestämmelser som i förevarande
avseende äro erforderliga och lämpliga.
Över centrala krigskonjunkturskattenämndens förslag ha efter remiss yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Till stöd för det i den föreliggande propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande:
»I sitt betänkande nr 45 i anledning av propositionen nr 256 med förslag
till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945 har bevillningsutskottet
uttalat, att enligt utskottets mening krigskonjunkturbeskattningen borde avvecklas
så snart möjlighet därtill förelåge. Med hänsyn till att krigstillståndet
i Europa upphört och det kunde antagas, att en allmän strävan komme
att göra sig gällande att föra hushållningen fram mot mera normala förhållanden,
borde avvecklingen av krigskonjunkturskatten kunna påskyndas och
möjligheten av dess avveckling redan per den 31 december 1944 omprövas.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Utskottet förutsatte i varje fall, att krigskonjunkturskatt icke skulle uttagas
för merinkomster, som hänförde sig till tid efter 1945 års utgång.
När krigskonjunkturskatten vid krigets början infördes, förutsattes såsom
naturligt, att en sådan beskattning skulle bestå så länge krigskonjunkturen
varade. Jag finner det därför svara till syftet med krigskonjunkturskatten,
att jämväl 1945 års mervinster underkastas dylik skatt. Ett ytterligare skäl
härför är att det avvecklingsförfarande, vid vilket den slutliga effekten av
krigskonjunkturbeskattningen förutsatts skola framkomma, lämpligen bör
sammankopplas med en ny taxering till krigskonjunkturskatt och sålunda
icke ske i form av en justering av den redan verkställda taxeringen för merinkomster
under år 1944. Såsom bevillningsutskottet uttalat, torde krigskonjunkturskatt
däremot icke böra uttagas för merinkomster som hänföra sig
till tid efter 1945 års utgång.
I överensstämmelse med vad jag nu anfört, avser jag att senare framlägga
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1946, avseende merinkomster
under år 1945, jämte förslag till avvecklingsföreskrifter. Dessa förslag
torde komma att i huvudsak bygga på det betänkande i ämnet, som i
december 1944 framlades av 1944 års allmänna skattekommitté. Förslagen
torde böra prövas av 1946 års riksdag.
Ett slutavräkningsförfarande per den 31 december 1945 förutsätter emellertid,
att frågan om utfärdande av de särskilda föreskrifter med avseende
å lagerinventeringen nyssnämnda dag, som må befinnas erforderliga, upptages
till prövning redan vid innevarande års riksdag.
Enligt det förslag till bestämmelser angående lagerinventering, som centrala
krigskonjunkturskattenämnden i enlighet med det nämnden meddelade
uppdraget framlagt, skola bokföringspliktiga skattskyldiga i inventariet per
den 31 december 1945 (motsvarande räkenskapsdag) angiva anskaffningsvärdet
å inneliggande varor eller, örn dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet)
är lägre, sistnämnda värde. Vidare skola de skattskyldiga
vara pliktiga att låta inventariet med avseende å däri upptagna varukvantiteter
bestyrkas av två i inventeringen deltagande personer.
Som jag inledningsvis anfört, är varulagervärderingen av utslagsgivande
betydelse för krigskonjunkturbeskattningen. Uppgifterna örn lagervärderingen
torde hittills hava lämnat mycket övrigt att önska, och någon verklig kontroll
över lagervärderingen har icke kunnat genomföras. Detta förutsågs
emellertid redan vid införandet av krigskonjunkturbeskattningen. Jag torde
sålunda få erinra om mitt yttrande i propositionen nr 2 till 1940 års urtima
riksdag, att man med ett slutavräkningsförfarande i utsikt kunde vid den
årliga beskattningen nöja sig med en mindre rigorös tillämpning av de principer
man funne sig böra uppställa, vilket vore till fördel dels för de skattskyldiga,
å vilka mindre krav på utredning syntes kunna ställas i de särskilda
fallen, dels för taxeringsmyndigheterna, för vilka i många fall fullgörandet
av skyldigheten att i detalj granska de skattskyldigas lagervärderingar
m. m. underlättades. Vid slutavräkningsförfarandet måste däremot,
Bevillningsutskottets betänkande nr 63. 5
såsom av det redan sagda framgår, strängare krav ställas både på utredning
och på kontroll.
Behovet av normerande bestämmelser vid ifrågavarande inventering har
vid remissbehandlingen av nämndens förslag icke ifrågasatts. Tvärtom har i
ett flertal yttranden behovet av dylika föreskrifter understrukits. Mot nämndens
förslag till inventeringsbestämmelser har emellertid invänts dels att
föreskrifterna skulle medföra ett betungande merarbete för de skattskyldiga
utan att i nämnvärd grad öka myndigheternas möjligheter till kontroll av
varulagervärderingen, dels ock att det material, som därigenom framkomme,
icke skulle kunna effektivt utnyttjas av taxeringsmyndigheterna.
Vad angår invändningen att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra
ett betungande merarbete för de skattskyldiga utan att i nämnvärd grad öka
kontrollmöjligheterna vill jag gärna vitsorda, att den ifrågasatta metoden icke
medför en fullt effektiv kontroll. För möjliggörande av en dylik kontroll
skulle utan tvivel erfordras längre gående bestämmelser än de av nämnden
föreslagna. Detta skulle å andra sidan medföra ett merarbete för de skattskyldiga
av sådan omfattning, att arbetet icke rimligen bör åläggas dem.
Nämndens förslag torde därför böra betraktas som resultatet av en avvägning,
därvid beaktats å ena sidan de ofrånkomliga kontrollkraven, å andra
sidan önskvärdheten av att icke ålägga de skattskyldiga ett alltför betungande
merarbete.
Enligt nämndens förslag skall i inventariet angivas antingen anskaffningsvärdet
å de i inventariet upptagna lagertillgångarna eller, om återanskaffningsvärdet
är lägre, sistnämnda värde. Det synes lämpligt att uppgiftsskyldigheten
sålunda anknytes till ettdera av nämnda värden för att möjliggöra
för taxeringsmyndigheterna att på grundval av förefintliga fakturor o. d.
kontrollera riktigheten av uppgifterna. För att underlätta uppgiftsskyldighetens
fullgörande torde emellertid den skattskyldige böra medgivas valfrihet
beträffande vilkendera metoden han önskar använda. De lämnade uppgifterna
angående anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena avses skola
utnyttjas på så sätt, att taxeringsmyndigheterna genom jämförelse mellan
nämnda värden, vilka skola angivas i deklarationerna för taxering till krigskonjunkturskatt,
och de i deklarationerna likaledes angivna förkrigsvärdena
å lagertillgångarna bilda sig en uppfattning örn rimligheten av de uppgivna
förkrigsvärdena. Råder missförhållande mellan anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och det uppgivna förkrigsvärdet, avses närmare granskning
skola äga rum. Uppgifterna om anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
skola med andra ord tjäna till ledning för taxeringsmyndigheterna
vid bedömningen av vilka företag eller enskilda skattskyldiga som böra göras
till föremål för närmare granskning; av lätt insedda skäl är det nämligen
otänkbart, att samtliga skattskyldiga underkastas dylik granskning.
Vid jämförelsen mellan anskaffnings- eller återanskaffningsvärdena samt
de uppgivna förkrigsvärdena avses taxeringsmyndigheterna skola begagna
sig av förefintliga indexserier. Emellertid har från skilda håll anförts, att
indcxseriema avsåge ett alltför litet antal varor för att taxeringsmyndighe
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
terna av desamma skulle få ledning vid bedömande av den prisstegring, som
ägt rum under kriget. Det är givet, att den offentliga statistiken är otillräcklig
för att i alla fall ge önskvärd ledning vid jämförelsen mellan de uppgivna
värdena. Förefintliga indices utgöra dock det enda allmänna material,
som star till buds för bedömandet av rimligheten av varulagervärderingen.
Kompletterande material torde kunna anskaffas genom centrala krigskonjunkturskattenämndens
försorg.
Vidare har vid remissbehandlingen anmärkts, att värderingen skulle bliva
vilseledande, därest anskaffningsvärdet angåves för vissa varor medan andra
varor upptoges till återanskaffningsvärdet. Emellertid bör framhållas, att
marknaden i stort sett lärer kännetecknas av stillastående eller fallande priser,
varför vid tiden för ifrågavarande inventering återanskaffningsvärdet i
allmänhet torde vara det lägre av nämnda värden. Vid angivna förhållande
torde inventeringen i regel komma att anknyta till återanskaffningsvärdet,
eftersom tillgångarna enligt bokföringslagen icke må upptagas över sina verkliga
värden och det dessutom, med hänsyn till krigskonjunkturbeskattningen,
knappast kan ligga i den skattskyldiges intresse att redovisa för höga värden.
Skulle beträffande visst varuslag något återanskaffningspris överhuvud
icke kunna angivas, torde det ligga i sakens natur, att anskaffningspriset
skall angivas.
Förutom de nyss angivna värderingsmetoderna hava jämväl andra metoder
plägat komma till användning. Vad först angår den av åtskilliga företag tilllämpade
metoden att värdera lagret till utförsäljningspris synes en sådan
värdering i och för sig tillfredsställande, under förutsättning att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet kan fastställas genom lämnade uppgifter
om vinst- och omkostnadspålägg. Under nyssnämnda förutsättning torde därför
uppgifter, som anknyta till utförsäljningspriset, böra godtagas.
En värdering till förkrigspris eiler till fasta styckepris lärer däremot i en
del fall endast med svårighet medgiva en nöjaktig kontroll. Även företag
med välordnad bokföring hava emellertid använt dessa värderingsmetoder
och det skulle utan tvivel vålla sådana skattskyldiga, vilka regelmässigt inventerat
enligt någon av de nämnda principerna, ett betydande merarbete
att med kort varsel övergå till annan värderingsmetod. Detta torde särskilt
gälla vissa industriföretag. Olika utvägar hava därför övervägts i syfte att
— utan att eftersätta kravet på kontroll — möjliggöra lättnader för sådana
skattskyldiga, vilka visserligen tillämpat betryggande värderingsmetoder men
icke använt sig av värdering till anskaffnings- eller återanskaffningspris
eller till utförsäljningspris.
Centrala krigskonjunkturskattenämnden har i detta hänseende föreslagit
visst dispensförfarande. Praktiska skäl torde emellertid —- såsom även ett
flertal remissinstanser framhållit — tala mot det av nämnden ifrågasatta dispensförfarandet.
Lämpligare synes vara att generellt tillåta sådana skattskyldiga,
som tidigare regelmässigt tillämpat annan tillförlitlig metod än värdering
efter anskaffnings- eller återanskaffningspriset eller utförsäljningspriset,
att även vid ifrågavarande inventering använda samma metod; såsom
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
7
förutsättning härför bör dock även i nu ifrågavarande fall gälla, att anskaffnings-
eller återanskaffningsvärdet å lagret — som alltid skall angivas i deklarationen
för taxering till krigskonjunkturskatt — kan på tillförlitligt sätt
framräknas med utgångspunkt från de i inventariet angivna värdena. Jag
utgår därvid från att endast företag med välordnad bokföring komma att vid
ifrågavarande inventering värdera lagret efter förkrigspris eller fasta styckepris
och att de berörda företagen kunna på grundval av interna indices eller
dylikt lämna nöjaktiga uppgifter örn anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde
å lagret.
För att underlätta ifyllandet av den deklaration, som avses skola ligga till
grund för slutavräkningen, torde de skattskyldiga vid inventeringen böra uppdela
varulagret i vissa grupper nämligen kuranta varor av förkrigskvalitet,
okuranta varor av förkrigskvalitet, kuranta ersättningsvaror, okuranta ersättningsvaror,
bränsle samt övriga förbrukningsartiklar. Kontraherade men
icke levererade varor — som av vissa skattskyldiga i inventarierna upptagas
tillsammans med varulagret — torde böra redovisas särskilt för sig. Däremot
torde de skattskyldiga icke rimligen böra åläggas att redovisa vid sista förkrigsinkomstårets
utgång inneliggande varulager i särskilda grupper; en
dylik redovisning torde numera endast med svårighet kunna åstadkommas
och torde för övrigt vara av föga värde.
De nu föreslagna bestämmelserna innebära självfallet icke något hinder
för den skattskyldige att i inventariet verkställa erforderliga nedskrivningar;
bestämmelserna beröra sålunda överhuvud icke frågan om de värden, till
vilka tillgångarna skola redovisas i den skattskyldiges balansräkning. Då
tillgångarnas värden i inventariet skola angivas enligt någon av de förenämnda
metoderna blir emellertid följden, att nedskrivningar av ifrågavarande
värden måste redovisas öppet.
Såsom redan omnämnts har centrala krigskonjunkturskattenämnden vidare
föreslagit, att två i inventeringen deltagande personer skola på heder och
samvete intyga att uppgifterna i inventariet om lagrets kvantitet överensstämma
med verkliga förhållandet. Jag biträder detta förslag. Emellertid anser
jag, i likhet med vissa remissinstanser, att en dylik attest av den skattskyldige
själv bör godtagas i de fall, då den skattskyldige ensam företagit inventeringen.
De av centrala krigskonjunkturskattenämnden föreslagna bestämmelserna
torde böra kompletteras med vissa föreskrifter i syfte att garantera inventeringsförfarandets
genomförande. Sålunda torde böra stadgas att, om skattskyldig
vid upprättande av inventariet icke iakttagit de ifrågavarande föreskrifterna,
av vederbörande taxeringsintendent lämnad uppgift angående lagertillgångarnas
förkrigsvärde skall äga vitsord, där ej den skattskyldige visar
att tillgångarna haft annat värde.
Vidare torde böra stadgas straff för den som, med vetskap örn att samtliga
lagertillgångar icke upptagits i inventariet, därå tecknat sådan försäkran angående
inventariets riktighet som förut sagts. Straffet torde böra bestämmas
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
Utskottet.
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Har någon, utan att i den
omfattning som skäligen kan fordras hava undersökt inventariets fullständighet,
därå tecknat försäkran, varom nyss sagts, torde han, därest lagertillgång
uteslutits ur inventariet, likaledes böra dömas till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. I anslutning till det anförda torde böra framhållas,
att den felande i vissa fall även lärer kunna dömas till ansvar för delaktighet
i av den skattskyldige begånget deklarationsbrott.
Slutligen torde i förordningen böra intagas en föreskrift örn att de däri
meddelade bestämmelserna icke skola äga tillämpning å sådana bolag, vilka
äro undantagna från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt, d. v. s. systembolag
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget
vin- och spritcentralen, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet ävensom
annat aktiebolag, från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten.»
I den föreliggande propositionen har — med utgångspunkt från att krigskonjunkturskatt
icke skall uttagas för merinkomster, vilka hänföra sig till
tid efter utgången av år 1945 — föreslagits vissa normerande bestämmelser
angående särskild inventering av varulager i samband med krigskonjunkturskattens
avveckling. Sålunda ha föreslagits regler i syfte att skapa garanti
för att lagrets kvantitet i görligaste mån rätt uppgives i inventariet samt skyldighet
att i inventariet lämna vissa uppgifter till ledning för bedömande av
lagervärderingen.
Enligt förslaget skola ifrågavarande särskilda inventeringsbestämmelser
iakttagas av skattskyldig, som är pliktig att föra handelsböcker, vid den inventering,
som äger rum vid utgången av år 1945 eller, örn räkenskapsåret
icke sammanfaller med kalenderår, vid utgången av det räkenskapsår, som
närmast därefter går till ända. Eftersom slutavräkningsförfarandet är avsett
att ske per den 31 december 1945 kunde det synas i och för sig lämpligt att
under alla förhållanden påfordra lagerinventering per nyssnämnda dag med
iakttagande av de föreslagna särskilda inventeringsbestämmelserna. Att ålägga
skattskyldiga, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, att inventera
vid annan tidpunkt än räkenskapsårets utgång finner dock utskottet
icke tillrådligt. Emellertid synas starka skäl tala för att skattskyldiga med räkenskapsår,
som nyss sagts, beredes möjlighet att företaga och åberopa inventering
vid utgången av år 1945 i stället för vid räkenskapsårets utgång. En
förutsättning härför måste dock vara att inventariet upprättas i samband med
en särskild vinstberäkning per den 31 december 1945, vid vilken hänsyn skall
tagas till alla faktorer, som inverka på en vinstberäkning i ett ordinarie årsbokslut.
Ifrågavarande vinstberäkning måste naturligtvis vara verkställd i sådan
ordning, att den kan av taxeringsmyndigheterna kontrolleras, och bör
sålunda vara införd i en särskilt för ändamålet upprättad huvudbok. Därest
vinstberäkningen icke verkställes i nämnda ordning, bör den skattskyldige
enligt huvudregeln vara skyldig att vid inventeringen vid räkenskapsårets slut
iakttaga de särskilda inventeringsbestämmelserna vid äventyr att stadgandet
i 3 § eljest blir tillämpligt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
9
En uppmjukning av bestämmelserna i 1 § i enlighet med vad nu angivits
torde innebära fördelar såväl för de skattskyldiga som för taxeringsmyndigheterna.
Om skattskyldig begagnar sig av den nu föreslagna möjligheten att
uppgöra särskild inventering och vinstberäkning per den 31 december 1945,
blir följden att den del av räkenskapsåret, vars vinst sålunda redovisas, vid
krigskonjunkturskattens avveckling måste betraktas såsom en särskild beskattningsperiod.
Vid sådant förhållande komma såväl den skattskyldige som
taxeringsmyndigheterna, om vinstredovisningen skett på riktigt sätt, att undgå
hänsynstagande till sådana affärshändelser, som inträffa under återstoden av
räkenskapsåret. Om den skattskyldige däremot icke begagnar sig av ifrågavarande
möjlighet, kommer givetvis hela räkenskapsåret att i första hand betraktas
såsom en beskattningsperiod och då lärer den å 1945 belöpande delen
av vinsten kunna fastställas endast genom användande av schablonmässiga
metoder.
I övrigt föranleder det i propositionen framlagda förslaget icke någon erinran
från utskottets sida.
I författningstekniskt hänseende innebär utskottets förslag den ändringen
i det i propositionen framlagda förslaget till författningstext, att i 1 § tillägges
en bestämmelse örn att skattskyldig, vars räkenskapsår icke sammanfaller
med kalenderår, är oförhindrad att upprätta inventarium enligt i förslaget
angivna grunder vid utgången av år 1945 i stället för vid räkenskapsårets
utgång, därest han i samband därmed jämväl upprättar bokslut avseende samma
tidpunkt enligt de grunder, som gälla för bokslut vid ordinarie räkenskapsår.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 376 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
(Kungl.
Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser angående inventering av
varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skattskyldig, som är pliktig att föra handelsböcker, skall i det inventarium,
som upprättas vid utgången av år 1945 eller, örn räkenskapsåret icke
sammanfaller med kalenderår, vid utgången av det räkenskapsår, som närBilianq
till riksdagens protokoll 1945. 7 saini. Nr 63.
2
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
mast därefter går till ända, för varje i lagret ingående post av tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse, angiva anskaffningsvärdet
eller dagspriset vid bokslutstillfället (återanskaffningsvärdet); dock att
skattskyldig som så önskar i stället må angiva utförsäljningspriset, under
förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt
sätt framräknas med utgångspunkt från det sålunda angivna priset.
Har skattskyldig vid tidigare inventeringar regelmässigt tillämpat annan
tillförlitlig värderingsmetod än i första stycket sägs, må den skattskyldige
även vid ifrågavarande inventering angiva värdena enligt nämnda metod,
under förutsättning att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet å inneliggande
varulager kan på tillförlitligt sätt framräknas med utgångspunkt
från de i inventariet angivna värdena.
Skattskyldig, vars räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderår,
är oförhindrad att upprätta inventarium
enligt ovan angivna grunder vid
utgången av år i945 i stället för vid
räkenskapsårets utgång, därest han i
samband härmed verkställer vinstberäkning
för tillåndalupen del av
räkenskapsåret enligt motsvarande
grunder, som gälla beträffande årsbokslut.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
2 §•
Å inventarium, som i 1 § avses, skola två i inventeringen deltagande personer
teckna en på heder och samvete avgiven försäkran att vid inventeringen
icke någon lagertillgång uppsåtligen undantagits. Har den skattskyldige
ensam företagit inventeringen, må dock försäkran som nu sagts undertecknas
av honom ensam.
3 §•
Har skattskyldig icke vid upprättande av inventarium, varom i 1 § förmäles,
iakttagit föreskrifterna i denna förordning, skall vid den taxering till
krigskonjunkturskatt, som må komma att åsättas för inkomstökning under
år 1945, av vederbörande taxeringsintendent lämnad uppgift angående varulagrets
förkrigsvärde äga vitsord, där ej den skattskyldige visar att lagret
haft annat värde.
Bevillningsutskottets betänkande nr 63. 11
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4 §•
Har någon, med vetskap om att samtliga lagertillgångar icke upptagits i
skattskyldigs inventarium, därå tecknat försäkran som i 2 § sägs, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Har någon, utan att hava undersökt inventariets fullständighet i den omfattning
som skäligen kan fordras, därå tecknat försäkran som nyss sagts,
dömes, därest lagertillgång uteslutits ur inventariet, till straff varom i första
stycket förmäles.
5 §•
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
6 §.
Vad i denna förordning stadgas äger icke tillämpning beträffande systembolag
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, aktiebolaget
vin- och spritcentralen eller aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,
ej heller beträffande annat aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet
tillfaller staten.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Anvisningar
till 1 §.
Som exempel på annan värderingsmetod som, därest den tidigare regelmässigt
använts, må tillämpas vid ifrågavarande inventering må nämnas värdering
till förkrigspris eller värdering till fasta styckepris. Förutsättning härför
är emellertid, att anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet kan på tillförlitligt
sätt framräknas med utgångspunkt från de angivna värdena.
I denna paragraf föreskrivna värderingsbestämmelser skola iakttagas vid
inventeringen, men betaga icke den skattskyldige rätt att verkställa nedskrivning
av de angivna värdena. Sådan nedskrivning skall öppet redovisas i inventariet.
Vid redovisningen av varulagret i inventariet bör skattskyldig uppdela detsamma
i huvudgrupper med angivande av grunderna för de olika gruppernas
värdering. Uppdelningen bör — för att underlätta ifyllandet av vederbörligt
deklarationsformulär — lämpligen ske i enlighet med nedanstående
tablå.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 63.
(Kungl Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Varugrupp |
Anskaffnings-eller återanskaff-ningsvärde |
Förkrigsvärde |
Bokfört värde |
Varor Kuranta varor av förkrigskvalitet...... |
|||
Okuranta varor av förkrigskvalitet..... |
|||
Kuranta ersättningsvaror.............. |
|||
Okuranta ersättningsvaror............. |
|||
Bränsle..................... |
|||
Övriga förbrukningsartiklar............ |
|||
Kontrahera.de, |
|||
Ersättningsvaror.................. |
|||
Bränsle............................ |
|||
Övriga förbrukningsartiklar............ |
Stockholm den 6 december 1945.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Ekman, Björnsson, Herman
Ericsson, Franzon, Sundelin, Näsgård, Wehtje och Carl Eric Ericsson, samt
från andra kammaren: herrar Björklund, Hammarlund, Olsson i Gävle, Falk, Karlsson
i Grängesberg, Fröderberg, Olson i Göteborg, Vigelsbo, Bladh och Karlsson i Granebo.
459002. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.