Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
1
Nr 305.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående aktieteckning i
Norrbottens Järnverk Aktiebolag; given Stockholms
slott den 24 november 1944.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Bertil Ohlin.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 november 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Danielson:
Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r. skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverk
Aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tackjärn
till en beräknad myckenhet av omkring 90 000 ton per år. I sin skrivelse
i ärendet framhöll riksdagen, att det näppeligen kunde vara lämpligt eller ens
möjligt att redan då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna eller företagets
storleksordning, utan att detta vore en sak, som i första hand finge
prövas av den blivande, för företagets framtid närmast ansvariga ledningen.
Emellertid fästes uppmärksamheten på vissa med användningen av elektriska
ugnar — i stället för, såsom förutsatts i propositionen, blästermasugnar —
Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 305.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
förenade fördelar. Därjämte omnämndes ett uppslag, avseende anläggning i
anslutning till tackjärnverket av ett järnsvampverk, en kombination, vartill
enligt omdömen av experter stora förhoppningar kunde knytas.
Sedan styrelse tillsatts för bolaget, inkom densamma till Kungl. Maj:t med
detaljerade anläggningsplaner och kostnadsberäkningar samt anhållan örn
ytterligare medelsanvisning. 1941 års riksdag beviljade också (skr. nr 521)
med anledning av proposition (nr 322) i ämnet ett nytt reservationsanslag
å 7 000 000 kronor för ytterligare aktieteckning i bolaget samt beslöt, att
staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt bolaget
i riksbanken till ett belopp av 3 000 000 kronor. Enligt den därvid godkända
planen skulle anläggningarna bestå av —■ förutom allmänna anläggningar
— tackjärnverk, innefattande två elektriska tackjärnsugnar med en
sammanlagd produktionskapacitet av cirka 60 000 ton tackjärn per år, sinterverk,
thomasverk samt elektrostålverk. Riksdagen framhöll att, såvitt riksdagen
kunnat bedöma saken, planläggningen av företaget såväl ekonomiskt
som tekniskt skett med all tillbörlig omsorg. Järnets framställning på elektroteknisk
väg och med tillgodogörande av den inhemska vattenkraften i stället
för utländskt kolbränsle stöde även i överensstämmelse med de önskemål
1939 års urtima riksdag uttryckt, och den valda thomasmetoden vöre särskilt
väl lämpad för Norrbottens fosforrika malmer.
I skrivelse den 18 januari 1944 hemställde sedermera bolagets styrelse om
anvisande av ytterligare 6 000 000 kronor för färdigställande av anläggningarna
i enlighet med den godkända planen. Styrelsen anförde därvid, bland
annat, att det till bolagets förfogande tidigare ställda kapitalet på grund av
uppkommen prisfördyring, arbetets forcering och utförande i opåräknat stor
omfattning vintertid, oförutsedda mark- och grundsvårigheter samt konstruktionsändringar
till följd av brist på viss materiel icke givit möjlighet till utbyggnad
av alla de beslutade anläggningarna. De anvisade medlen hade i
främsta rummet använts till färdigställande av tackjärnverket och därmed
sammanhängande anläggningar, medan arbetena å thomasverket fått anstå
och icke påbörjats. Båda elektrotackjärnsugnarna vore färdiga och tagna i
bruk. Sinterverket och elektrostålverket beräknades vara i drift under våren
eller försommaren 1944. För färdigställande av de under arbete varande anläggningarna,
främst elektrostålverket, erfordrades ett belopp av 1 500 000
kronor samt för uppförande av thomasverket — vilket tidigare kostnadsberäknats
till 2 600 000 kronor — ett belopp av 4 500 000 kronor på grund av
inträffade prisstegringar. — Mot styrelsens hemställan hade styrelseledamoten
direktören Joel Larsson reserverat sig och på anförda skäl uttalat, att
hemställan endast bort avse ett belopp av cirka 1 500 000 kronor för byggande
av en ugn för tillverkning av järnsvamp, under det att frågan örn thomasverkets
byggande bort bordläggas för ytterligare utredning.
Vidare hemställde bolagets styrelse i skrivelse den 8 maj 1944 — under erinran
örn 1939 års urtima riksdags uttalande rörande en eventuell kombination
av järnverket med ett järnsvampverk -—- att 1 500 000 kronor måtte ställas
till bolagets förfogande för täckande av kostnaderna för såväl förreduk
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
tionsförsök som den slutliga utformningen av en för järnverket lämplig förreduktionsanläggning
för utnyttjande av den från eltackjärnsugnarna avgående
gasen, varmed avsåges att uppnå en ökad produktion i såväl tackjärnsugnarna
som elektrostålugnen och därmed också en förbättring av driftsekonomien.
Anläggningen föreslogs skola utföras i eventuellt två etapper, därav
0,6 miljon kronor beräknades belöpa på den första etappen.
Vid anmälan för Kungl. Majit den 19 maj 1944 av bolagets förenämnda båda
framställningar uttalade min företrädare i ämbetet, bland annat, att han beträffande
frågan om ytterligare utbyggnad av järnverket delade den av industrikommissionen
i yttrande över framställningarna uttalade uppfattningen,
att den angelägnaste uppgiften därutinnan vore att vid verket uppföra en
förreduktionsanläggning. Han tillstyrkte därför, att för ändamålet av riksdagen
äskades medel till det av bolagets styrelse angivna beloppet 1,5 miljoner
kronor. Detta belopp syntes lämpligen böra anvisas såsom lån till bolaget
att utbetalas i den mån medel för anläggningens utförande erfordrades.
I sammanhang med denna medelsanvisning borde även, på sätt bolagets
styrelse hemställt, ett belopp av likaledes 1,5 miljoner kronor ställas till bolagets
förfogande för ytterligare täckning av kostnaderna för de redan utförda
eller under utförande varande anläggningarna. Sistnämnda summa borde
tillföras bolaget såsom aktiekapital. Vad beträffade frågan om byggandet
av ett thomasverk ansåge han, att den redan godkända byggnadsplanen för
järnverket borde fullföljas även i denna del. Då emellertid ett igångsättande
av arbetena för thomasverket icke syntes lika brådskande som uppförandet
av en förreduktionsanläggning, vore han icke beredd att förorda att förslag
därom for det dåvarande framlades för riksdagen. Mot ett omedelbart igångsättande
talade enligt hans mening bland annat den omständigheten, att bolagets
ledning i första hand borde koncentrera sina ansträngningar på att
söka i möjligaste mån fullkomna driften vid de färdiga eller snart fullbordade
anläggningarna samt bringa frågan om förreduktionsförfarandet till en
lycklig lösning. Därest situationen beträffande landets järnförsörjning skulle
bliva sådan att en utökning av järnverkets produktion befunnes påkallad,
kunde frågan örn byggande av thomasverket komma i ett nytt läge.
Kungl. Maj lis i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat till
riksdagen avlåtna förslag örn medelsanvisning (prop. nr 283) bifölls av riksdagen
(r. skr. nr 40(3).
Sedan bolagets styrelse med skrivelse den 10 maj 1944 överlämnat en av
bolagets verkställande direktör avfattad redogörelse för de erfarenheter, som
vunnits under dittillsvarande tackjärnstillverkning vid järnverket och vilka
styrelsen funnit vara av betydelse för bedömandet av frågan örn den lämpliga
tidpunkten alt vid järnverket uppföra ett thomasverk, uppdrog Kungl
Majit genom beslut den 20 maj 1944 åt statens industrikommission att i samråd
med bolagets styrelse skyndsamt verkställa utredning av frågan örn uppförande
av ytterligare en tackjärnsugn vid järnverket samt inkomma med
av kostnadsberäkningar åtföljt förslag härutinnan, varjämte kommissionen
anbefalldes att i samband med fullgörandet av berörda uppdrag samt under
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
beaktande av vad som anförts i bolagets förenämnda skrivelse den 10 maj
1944 jämte därvid fogade handlingar avgiva förnyat yttrande beträffande
frågan om uppförande vid järnverket av ett thomasverk.
I skrivelse den 26 oktober 1944 har statens industrikommission framlagt
resultatet av sin utredning rörande förenämnda båda ämnen. Vid kommissionens
skrivelse äro fogade till kommissionen av styrelsen för Noubottens
Järnverk Aktiebolag och vattenfallsstyrelsen avgivna yttranden jämte därtill
hörande bilagor.
Bolagets styrelse har beräknat kostnaderna för uppförandet av en tredje
eltackjärnsugn av system Tysland-Hole med en årsproduktion av 30 000 ton
tackjärn till sammanlagt 3 493 500 kronor, därav för byggnaden 812 000
kronor, för ugnens mekaniska utrustning 1 363 000 kronor, för ugnens elektriska
utrustning 277 500 kronor, för vatten- och avloppsledningar 106 000
kronor, för licensarvode till Det norske A/S för Elektrokemisk Industrie
60 000 kronor, för oförutsedda utgifter 350 000 kronor och för en transformator
på 45 MVA 525 000 kronor. Styrelsen har beträffande transformatorn
framhållit, att denna vore tillräcklig för drift av tre eltackjärnsugnar. Detta
möjliggjorde, att den nuvarande transformatorn på 30 MVA, som vore installerad
för drift av järnverkets nuvarande två ugnar, skulle kunna avställas
för reservändamål.
I själva sakfrågan har styrelsen anfört följande:
Enligt meddelande från vattenfallsstyrelsen kan erforderlig elektrisk
energi för driften av en tredje eltackjärnsugn erhållas.
Enligt det så kallade malmavtalet står till järnverkets förfogande 200 000
ton malm per år till självkostnadspris. Härigenom hör malmbehovet aven
för en tredje tackjärnsugn anses säkrat. ...
Nödiga förutsättningar för anläggandet av en tredje tackjärnsugn vid järnverket
föreligga således. ,
Tillkomsten av en tredje tackjärnsugn skulle för bolaget medföra, att de
fasta omkostnaderna per ton producerad vara avsevärt skulle nedbringas,
vilket skulle möjliggöra bättre räntabilitet för företaget.
Örn en tredje tackjärnsugn nu uppföres, torde på grund av tidslaget den
möjligheten böra beaktas, att då den tredje tackjärnsugnen färdigställts, priserna
på produkterna kunna vara lägre än nu. Med hänsyn härtill vöre. det
för bolaget önskvärt, att bolaget, örn möjligt, för en tredje tackjärnsugn icke
belastas med skyldighet att förränta och amortera större belopp än som kan
anses motsvara 1938 års prisläge.
Statens industrikommission, som för egen del ansett sig i nuvarande
läge icke böra tillstyrka vare sig uppförandet av en tredje tackjärnsugn vid
järnverket eller att åtgärder vidtagas för anvisande av medel för uppförande
därstädes av ett thomasverk, har beträffande frågan om ytterligare en eltackjärnsugn
till en början meddelat, att den av bolaget upprättade kostnadsberäkningen
genom kommissionens försorg underkastats granskning av ingenjören
Harald Almqvist, som av Tackjärnsutredningen på sin tid anlitats för
utförande av de utredningens betänkande bifogade kostnadsförslagen. Det
förefölle som örn man för själva byggnaden borde räkna med något högre
Kungl. Majlis proposition nr 305.
5
kostnader, även om hänsyn toges till att de till 350 000 kronor upptagna
oförutsedda utgifterna delvis kunde täcka en eventuell ökning beträffande
byggnaden. Sålunda torde slutbeloppet böra ökas med cirka 150 000 kronor.
Då i kostnaden inräknats en för tre eltackjärnsugnar avsedd transformator,
efter vars insättande lämpligen den nu befintliga, för två ugnar avsedda
transformatorn borde ställas som reserv, torde man icke böra belasta den
tredje eltackjärnsugnen med hela transformatorkostnaden av 525 000 kronor
utan med förslagsvis endast cirka 250 000 kronor. Skillnaden, 275 000 kronor,
borde belasta de två andra ugnarna. Med nämnda justeringar bleve kostnaderna
för den tredje tackjärnsugnen cirka (3 493 000 + 150 000 — 275 000
=) 3,35 miljoner kronor.
Kommissionen bär därefter redogjort dels för möjligheterna till erhållande
av elektrisk kraft för driften av en tredje tackjärnsugn, därvid kommissionen
funnit konstaterat att kraft i nuvarande läge kunde disponeras för
ytterligare en ugn av samma storlek som de redan uppförda, dels ock för den
malmförsörjning, som står till buds för järnverket, i vilket sistnämnda
hänseende kommissionen yttrat i huvudsak följande.
För malmförsörjningen står till buds dels malm, som enligt särskilda avtal
kan disponeras till billigt pris, dels malm, som kan köpas i öppna marknaden
på samma villkor som kunna erhållas av andra malmförbrukare. Sistnämnda
möjlighet torde väl tills vidare knappast komma att nyttjas, annat
än möjligen i vissa fall för komplettering i fråga om speciella malmkvaliteter.
Jämlikt 1927 års malmavtal mellan svenska staten å ena samt LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund å
andra sidan har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag åtagit sig, därest staten
så påfordrar, att utöver den kvantitet, som normalt får bortfraktas, årligen
bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden ökad med 10 procent,
tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka staten överlåter sin
rättighet, intill 100 000 ton malm från Luossavaara av olika malmsorter i
samma proportion som faller vid årets brytning i dess helhet. Genom 1938
ärs malmavtal har beträffande nyssnämnda 100 000 ton malm bestämts, att
i den mån malmen användes för järntillverkning inom Norrbottens län må,
utan höjning av priset, uteslutas malm med högre fosforhalt och leveransen
begränsas till malm med lägre fosforhalt, varvid maximikvantiteten 100 000
ton minskas med den uteslutna kvantiteten. Vid malmens användning för
nyss angivet ändamål bortfaller därjämte pristillägget av 10 procent å självkostnaden.
Jämlikt samma avtal har vidare Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
åtagit sig att, därest staten så påfordrar, årligen bryta och till ett pris
motsvarande självkostnaden tillhandahålla intill 100 000 ton fosformalm
från Gellivare och/eller Kiirunavaara. Med fosformalm förstås härvid malm
med en genomsnittlig fosforhalt, vad Gellivare angår, av 0,7—1,0 procent,
vad Kiirunavaara angår, av 1,5—2,0 procent. Vid praktiskt taget lika användbarhet
skall malm eller malmmull från Gellivare i lörsta rummet ifrågakomma.
Norrbottens järnverk har erhållit dispositionsrätt till malm, som enligt
malmavtalen på särskilda villkor kan disponeras för inhemsk förädling.
I den mån det gäller fosforlåg malm till självkostnadspris jämlikt malmavtalens
bestämmelser kan man endast räkna med leveranser från Luossavaara
jämlikt 1927 års avtal. Enligt av malmbolaget lämnad uppgift har
6
Kungl. Maj is proposition nr 305.
brytningens i Luossavaara procentuella fördelning på olika malmkvaliteter
och dessas konstaterade medelhalt av fosfor varit följande under de fem
senaste bokföringsåren:
A-malm |
B-malm |
C-malm |
D-malm |
Alla kvaliteter |
||||||
Kvant. |
P-halt |
Kvant. |
P-halt |
Kvant. |
P-halt |
Kvant. |
P-halt |
Kvant. |
P-halt |
|
% |
% |
% |
% |
% |
% |
% |
% |
% |
% |
|
1938/39 ........ |
31*4 |
0-016 |
41-2 |
0''059 |
23-7 |
0-163 |
3-7 |
0353 |
100-0 |
0*082 |
1939/40 ........ |
38-9 |
0016 |
280 |
0 060 |
17-0 |
0-172 |
16-1 |
0-84 |
100-0 |
0-188 |
1940/41 ........ |
31-4 |
0*013 |
9-6 |
0-057 |
39-3 |
0-281 |
19-7 |
1-30 |
1000 |
0-377 |
1941/42........ |
51-7 |
0-016 |
24-2 |
0-060 |
22-4 |
0-226 |
1-7 |
l-oi |
loo-o |
0*093 |
1942/43 ........ |
36-9 |
0-018 |
28-7 |
0-OGi |
31-2 |
0-207 |
3-2 |
1-33 |
100-0 |
0132 |
Medeltal |
37-2 |
27-6 |
25 7 |
9-6 |
tOO-0 |
För att järnverket i förväg skall kunna räkna med bestämda kvantiteter
av olika malmkvaliteter i stället för med vad som successivt faller under
året, såsom förutsättes i 1927 års malmavtal, har mellan järnverket och
malmbolaget överenskommits, att sortimentet luossavaaramalm under ett kalenderår
skall bestämmas med hänsyn till utfallet av brytningen i Luossavaara
under malmbolagets näst föregående bokslutsår. På grund härav har
järnverket rätt att under år 1944 från Luossavaara erhålla 37 000 ton Amalm,
28 700 ton B-malm, 31 100 ton C-malm och 3 200 ton D-malm.
Med de kvantiteter och kvaliteter billig luossavaaramalm, som sålunda under
år 1944 stöde till förfogande, och med en järnhalt hos malmen av cirka
64 procent borde enligt kommissionens uppskattning i järnverket kunna framställas
omkring 30 000 ton tackjärn, lämpligt för användning vid den basiska
martintillverkningen i södra delarna av landet, eller således i runt tal järnverkets
halva nuvarande årsproduktion. Efnellertid hade från järnverksbolagets
sida framhållits, att A-malmen under transporten och hanteringen delvis sönderfölle
till en tämligen finkornig mull med en avsevärt högre fosforhalt än
styckemalmen, samt att på grund härav den möjliga tillverkningskvantiteten
martintackjärn endast uppginge till 20 000 å 25 000 ton. När det under byggnad
varande sintringsverket toges i bruk torde dock enligt kommissionens
uppfattning frånsiktning av mull icke vidare bliva nödvändig och möjligheterna
att framställa martintackjärn ligga vid den övre gränsen. Tillverkning
av tackjärn för framställning av kvalitetsstål i stålverk i södra delarna av
landet finge med nuvarande malmbas anses vara utesluten. Ej heller kunde
tillverkas så kallat exporttackjärn, d. v. s. ett fosforlågt träkolstackjärn, men
däremot givetvis för export avsedda fosforrikare tackjärnssorter, exempelvis
gjuteritackjärn, varvid dock konkurrens vore att vänta med billigt utländskt
kokstackjärn. Möjligheterna att tillverka martintackjärn för den inhemska
marknaden ökades, örn fosforfattig malm köptes till det i allmänhet gällande
priset. Malmkostnaden per ton tackjärn torde dock härigenom bliva avsevärt
ökad. Enär totalkvantiteten 200 000 ton malm per år, som till billigt pris
stöde till förfogande för järnverket, motsvarade en årlig tillverkningsmängd
tackjärn av cirka 125 000 ton, vore således malmbasen tillräcklig för en fördubbling
av den nuvarande tillverkningskapaciteten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
7
Kommissionen har vidare som sin mening uttalat, att frågan örn uppförande
av en tredje tackjärnsugn borde på längre s i k t ses i samband med
utfallet av de försök med en förreduktionsanläggning för malm som vore avsedda
att verkställas, samt har härom tillika anfört bland annat följande.
Jämlikt beslut den 30 juni 1944 bar Kungl Majit för utförande i en första
etapp av en kombinerad förreduktions- och kalkugnsanläggning ställt till bolagets
förfogande ett belopp av 600 000 kronor av ett av 1944 års riksdag
anvisat investeringsanslag av 1 500 000 kronor. Ifrågavarande anläggning har
börjat uppföras. Genom densamma kan malmen före smältningen i eltackjärnsugnarna
behandlas därhän, att dessas tillverkningskapacitet högst avsevärt
utökas. Samtidigt tillgodogöres den från ugnarna bortgående gasen, som
för närvarande icke i nämnvärd utsträckning kan nyttjas, varigenom en förbättring
av värmeekonomien uppnås.
Enligt de planer, som uppgjorts, beräknas en komplett utbyggnad av en
förreduktionsanläggning, som kan fylla behovet av förreducerat gods för en
elektrisk tackjärnsugn, kosta cirka 1 500 000 kronor. I bästa fall kan räknas
med att kapaciteten hos en tackjärnsugn med förreduktionsanläggning
ställer sig 50 procent högre än kapaciteten hos en tackjärnsugn utan förreduktionsanläggning.
Även örn kapacitetsökningen icke blir så stor som
nyss angivits bör man dock kunna räkna med en ökning av betydande mått.
Utfalla de försök, som nu börjat förberedas, på ett tillfredsställande sätt,
torde man kunna förutse alt anläggningen utvidgas till att kunna fylla behovet
av förreducerat gods för båda tackjärnsugnarna. Örn man räknar med
att en anläggning med dubbla kapaciteten skulle komma att kosta dubbelt
så mycket som den nu planerade, vilket synes vara ett jämförelsevis ofördelaktigt
antagande, skulle man sålunda genom att investera cirka 3 miljoner
kronor i en förreduktionsanläggning i bästa fall vinna 50 procents ökning av
nuvarande tackjärnskapaciteten, d. v. s. 30 000 ton per år eller lika mycket
som kapaciteten bos en tredje eltackjärnsugn, med avsevärt mindre kraftåtgång
än i en sådan. Samtidigt ernås, som nämnt, en bättre värmeekonomi.
Det torde av vad ovan anförts framgå, att enligt kommissionens mening
och givetvis under förutsättning att de beslutade försöken, som borde kunna
giva resultat under år 1945, giva tillfredsställande resultat, de elektriska tackjärnsugnarna,
såväl de nu förefintliga som de som kunna tillkomma, böra
kombineras med förreduklionsanläggningar. Kommissionen anser sig därför
böra betrakta frågan om anläggning av en tredje eltackjärnsugn från
bland annat denna utgångspunkt.
Det är tydligt, att för den händelse en tredje tackjärnsugn skulle uppföras,
blir smältningskapaciteten utan lörreduktion 90 000 ton tackjärn per år och
med förreduktion i blista fall 135 000 ton eller, örn kapacitetsökningen .skulle
bliva 25 procent i stället för 50 procent, cirka 113 000 ton. Härav kunna med
nuvarande malmbas, som nämnt, 20 000 å 30 000 ton framställas i basisk
martinkvalitet och resten i gjuteri- eller thomastackjärnskvalitet. Eventuellt
kan hela tillverkningen inriktas på sistnämnda kvalitet. Såsom i det följande
närmare utvecklas erbjuder tillverkningen därav vissa tekniska fördelar.
Tackjärnsimporten, som omfattade kokstackjärn av gjuteri- och basisk
martinkvalitet, uppgick under tioårsperioden 1929—1938 i medeltal till 93 600
ton lier år och under femårsperioden 1934—1938 lill i medeltal 122 500 ton.
Vid en utbyggnad av Norrbottens järnverk till nämnd omfattning skulle sålunda
kapaciteten komma alt ej obetydligt överstiga importbehovet under
nämnda tioårsperiod före kriget. Enär martinkvalitet kan framställas endast
i begränsad omfattning, måste huvuddelen av produktionen avsättas i form
av gjuteritackjärn i konkurrens med det utländska. Även örn detta i viss
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
utsträckning skulle kunna slås ut av norrbottenstackjärnet, skulle detta troligen
ej kunna fullständigt bliva fallet, då dels kokstackjärn utomlands
torde kunna framställas till mycket billigt pris dels ock järnverket i Luleå
har ofördelaktigt fraktläge vad beträffar gjuterierna i de sydligare delarna
av landet. Gjuterierna fordra dessutom i stor utsträckning speciella tackjämskvaliteter,
beträffande vilka en ny tackjärnstillverkare har svårt att
arbeta in sig.
Det förefaller därför rätt tveksamt, örn avsättning för hela tackjämsproduktionen
från ett utbyggt tackjämsverk normalt skall kunna finnas, i varje
fall torde den skarpa konkurrensen medföra pressade priser. x\tt ernå full
avsättning under en depressionsperiod torde bliva omöjligt. Rån däremot
järnverket självt förbruka hela eller en del av sin tackjärnsproduktion för
tillverkning av stål, kommer avsättningsfrågan i ett annat läge.
Det är i nuvarande situation mycket svårt att bedöma den framtida idvecklingen.
Som dock av det nyss anförda framgår måste det enligt kommissionens
mening med ledning av tidigare förhållanden anses vara ganska
klart, att det kommer att möta svårigheter att på marknaden avsätta hela
produktionen i form av tackjärn, om tack järns verket utbygges med ytterligare
en ugn och med förreduktionsverk i full omfattning. I den mån järnverket
kompletteras med Ihomasverk, vinnes i detta användning för hela
eller en del av tackjärnstillverkningen. På längre sikt kan därför en utbyggnad
av tackjärnsverket tills vidare anses väl motiverad endast om järnverket
kompletteras med thomasverk eller eventuellt annan anläggning för tackjärnsförädling.
I sistnämnda hänseende vill kommissionen, utan att närmare
ingå på frågan, hänvisa till de möjligheter, som erbjudas av den så kallade
RK-processen, vilken liksom thomasprocessen kan drivas utan eller i varje
fall med endast obetydlig bränsletillförsel.
En anläggning för tackjärnsförädling av jämförelsevis begränsad kapacitet,
nämligen en elektrisk stålugn, är nu i det närmaste färdigställd i enlighet
med den ursprungliga planen. Avsikten torde vara att däri till elektroslålgöt,
respektive omsmältningsmaterial, smälta tackjärn och material för
thomasverket, framförallt rusor, skrot och ur analys- eller annan synpunkt
på marknaden mindre gångbart material. Står icke thomasstålskrot till förfogande
kan annat, köpt, smidesjärnskrot komma till användning eller eventuellt
— när, såsom för närvarande, tillgången på köpskrot är dålig — kan
uteslutande tackjärn användas. Det senare ställer sig ur tillverkningssynpunkt
dyrt. En på köpskrot och eget tackjärn baserad tillverkning är tänkbar,
när tillgången på billigt köpskrot förbättras, d. v. s. skrotimport kan
förekomma, men kan icke anses vara en rationell utväg, i den mån man med
Norrbottens järnverk avser ett tillgodogörande av landets malmtillgångar,
och erbjuder heller näppeligen några fördelar framför motsvarande, på
köpskrot baserade ståltillverkning i andra delar av landet.
Kommissionen övergår härefter till att behandla frågan om uppförande
av en tredje eltackjärnsugn ur de synpunkter, som kommissionen säger sig
närmast hava att anlägga, nämligen försörjningen under den nu
rådande krisen. Härutinnan anför kommissionen bland annat följande:
Uppförandet av en tredje tackjärnsugn torde icke draga kortare tid än ett
år och med hänsyn till de långa leveranstiderna för exempelvis elektriska
transformatorer troligen längre tid. Det torde vara uteslutet att i densamma
skulle kunna tillverkas tackjärn förrän i början av år 1946. Tack järnsugnarna
å Svartön hava hittills drivits uteslutande med koks såsom bränsle, frånsett
vissa försökssmältningar med tillsats av träkol.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
I nuvarande avspärrningsläge beträffande fossila bränslen är det icke tillfredsställande
alt basera en eventuell utökning av tillverkningskapaciteten
för tackjärn på en anläggning, som är beroende av importerat bränsle. Det
kan invändas, att koksåtgången i en tackjämsugn med en kapacitet av 30 Ulli)
ton per år uppgår till endast cirka 6 000 ton per år, örn 50 procent träkol användas,
och därav kan en del utgöras av koksgrus, som har begränsad användning
för andra ändamål. Den principiella invändningen kvaistar likväl.
I ett verkligt nödläge måste den sista återstoden koks i varje tall reserveras
för sådan förbrukning, där den icke kan ersättas med annat bränsle,
t. ex. i gjuteriernas kupolugnar och i kokshyttoma vid Domnaryets Jämverk.
Om ökning av tillverkningskapaciteten för tackjärn genomföres nied
hjälp av förreduktionsprocessen, torde detta kunna ske utan nämnvärd ökning
av totala koksåtgången. o
Kan import av koks, respektive koksande stenkol, ej paraknas tor användning
under år 1946, måste den inhemska kokstackjärnstillverkningen
minskas, varigenom totala tackjämstillgången minskas, och eventuellt tillgänglig
koks måste reserveras tor särskilt angelägna behov, exempelvis som
nämnt Domnarvets järnverk, vars valsjämsproduktion, som tor närvarande
i runt tal uppgår till en fjärdedel av landets totala och till cirka en
tredjedel av handels järnstillverkningen, nästan helt skulle bortfalla, örn
driften måste inställas i dess koksmasugnar. Det blir osäkert om köks i så
fall kan reserveras för de elektriska tackjärnsugnama i Luleå och på andra
håll. Det gäller då att söka uppdriva tillverkningen av tackjärn med enbart
träkol som bränsle, varvid dock den vid Norrbottens järnverk använda ugnstypen
icke synes kunna komma i fråga. I samtliga fall, där elektriska ugnar
med elektroder användas, kan vid en fortsatt total avspärrning elektrodförsörjningen
bliva prekär. Visserligen finnes tillräcklig inhemsk tillverkningskapacitet,
men man är bland annat beroende av stenkolstjära och därav
framställt beck. Det har på senaste tiden visat sig erbjuda stora svårigheter
för att icke säga vara omöjligt att av stenkolstjära tillverka beck, på grund
av kvalitetsförsämring hos tjäran, sedan numera endast stenkol av mycket
låg kvalitet kunna tillföras koksverken. Förhållandet är föremål för kommissionens
uppmärksamhet, men del är ännu omöjligt att avgöra, i vad mån
svårigheterna kunna övervinnas.
Skulle forserjningsläget beträffande fossila bränslen bättras under 1946
genom möjlighet till import, så att kokstillgången ökar, torde man kunna
räkna med att motsvarande importmöjligheter beträffande tackjärn och/eller
valsjäm uppstå, varigenom mera långt gående åtgärder för säkrande av
jämförsörjningen torde bliva onödiga.
Kommissionen framhåller härefter, att de synpunkter, som sålunda framlagts
rörande frågan örn en tredje tackjämsugn, föranledde stor tveksamhet,
huruvida kommissionen, ur de synpunkter kommissionen hade att anlägga,
för närvarande borde medverka till tillkomsten av deri ifrågavarande ugnen.
Om man vid Norrbottens järnverk ville åstadkomma en kapacitetsökning
för tackjärn, syntes enligt kommissionens mening den naturliga vägen vara
all avvakta resultatet av försöken med förreduktionsanläggningen. Enda motivet
för att omedelbart besluta uppförandet av en tredje tackjämsugn syntes
vara, att därigenom skulle påräknas en ny tillverkningskapacitet av
tackjärn på 30 000 ton per år eller mera — örn förreduktionsanläggning
lillkomme — som eventuellt kunde vara värdefull att disponera. Med hänsyn
lill de betänkligheter i vissa hänseenden, som av kommissionen anförts,
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
funne sig dock kommissionen i nuvarande läge icke böra tillstyrka uppförandet
av en tredje tackjämsugn vid järnverket.
I detta sammanhang har kommissionen även yttrat sig över det av bolagets
styrelse uttalade önskemålet, att bolaget på grund av befarat prisfall
icke skulle för den tredje tack järnsugnen belastas med skyldighet att förränta
och amortera större belopp än som kunde anses motsvara kostnaderna
för anläggningen vid 1938 års prisläge. Kommissionen framhåller, att man
förslagsvis kunde tänka sig att den önskade nedskrivningen av anläggningskostnaden
skedde till hälften av koslnaden vid nuvarande prisnivå eller cirka
1,6 miljoner kronor. Fortsatte krisläget år 1946, och belastades detta års
tillverkning i den nya ugnen med nämnda belopp, erfordrades en extra avskrivning
av cirka 53 kronor per ton. Möjlighet till en sådan avskrivning
kunde eventuellt beredas på samma sätt som skett i andra liknande fall i
nuvarande krisläge, nämligen genom ett produktionsavtal mellan staten och
järnverket.
Beträffande därefter spörsmålet örn uppförande vid järnverket av ett tliomasverk
erinrar kommissionen till en början, hurusom kommissionen i yttrande
den 10 september 1941 funnit, att ur försörjningssynpunkt övervägande
skäl talade för bifall till av bolagets styrelse då framlagt förslag rörande
bland annat anläggande av ett dylikt verk. Såsom en av förutsättningarna för
sitt ståndpunktstagande hade kommissionen framhållit, att omsmältningsmaterial
skulle även under fredsförhållanden kunna levereras till kommersiella
priser i enlighet med vad bolagets direktör uppgivit. Genom beslut vid
1941 ars riksdag hade även medel anvisats, avsedda att täcka jämväl kostnaden
för ett thomasverk. I sitt utlåtande den 23 februari 1944 — i huvudsak
återgivet i propositionen nr 283 till 1944 års riksdag — i anledning av då
föreliggande framställning från bolagets styrelse örn anvisande av ytterligare
medel för thomasverkets uppförande hade emellertid kommissionen på anförda
skäl ansett sig icke för det dåvarande böra tillstyrka bifall till samma
framställning.
Kommissionen anför härefter, att i den av bolagets styrelse med skrivelse
den 10 maj 1944 överlämnade, av bolagets verkställande direktör avfattade
redogörelsen för de under dittillsvarande tackjärnstillverkning vid järnverket
vunna erfarenheterna även framhållits följande skäl för att tillverkningen
borde inriktas på tackjärn av thoma skvalitet:
1. De svenska basiska martinverkens fordringar med avseende på tackjärnets
fosforhalt, som angivas till maximum 0,060 procent, kunna under
normala tider icke fyllas på grund av allt för hög fosforhalt hos malmen. Därav
följer att även tillverkning av tackjärn med maximum 0,030 procent fosfor
för den sura martintillverkningen är helt utesluten. Återstår således tillverkning
av gjuteritackjärn, för vilket fordringarna med avseende på fosforhalten
kunna fyllas. Man skulle emelleitid då få konkurrera med billigt utländskt
tackjärn, som visserligen är av lägre kvalitet men dock användbart till de
enklare fabrikat, där prisbilligheten är av större betydelse än kvaliteten.
2. I järnverkets elektriska tack järnsugnar uppnås med utgående från den
tillgängliga malmbasen högsta produktion och bästa driftsekonomi vid till
-
Kunni. Maj:ts proposition nr 305-
11
verkning av tackjärn, vars kiselhalt ligger ungefär vid den för thomastackjärn
bäst lämpade. För basiskt martintackjärn föreskrives i regel högre kiselhalt,
som kan uppnås endast genom tillsättning av kiseljärn i tackjärnet efter
dettas tappning från tackjärnsugnen. Härvid uppstår på tackjärnets yta en
biåsbildning, som visserligen icke kan anses hava något med kvaliteten att
göra men måste betraktas som ett skönhetsfel vid eventuell export. Då samtidigt
fosforhalten, såsom under 1. anförts, är för hög för svenskt basiskt
martintackjärn, är följaktligen thomastackjärn den för tillverkning bäst passande
tackjärnskvaliteten.
3. Till följd av malmernas å-priser ställer sig beskickningskostnaden gynnsammast
för tillverkning av thomastackjärn.
4. Järnverket har förvärvat option på och nedlagt betydande belopp på
exploatering av en manganmalmsfyndighet i Stora Uttervik i Östergötland.
Ifrågavarande manganmalm har hög fosfor- och svavelhalt och kan därför
endast i ringa omfattning komma till användning för tillverkning av annat
än thomastackjärn.
5. Från Tyskland föreligger offert på två färdigställda thomaskonvertrar
liksom även erbjudande att för övriga delar av thomasverket ställa erforderliga
ritningar till förfogande, varför hinder icke föreligger för omedelbart
igångsättande av arbetet på thomasverket.
Efter att ha erinrat, att även dr-ingeniör Leif Lyche, Oslo, i ett nyssnämnda
skrivelse bifogat utlåtande förordat tillverkningens inriktande på tackjärn
av thomaskvalitet, såväl med hänsyn till malmbasen som till vad som
bäst lämpade sig för den typ av elektrisk tackjämsugn, som vid verket funnes
installerad, fortsätter kommissionen:
Kommissionen finner åtskilliga av de anförda skälen för tackjärnstillverkningens
inriktande uteslutande på thomaskvalitet vara värda beaktande, så
till vida som detta ur tekniska och ekonomiska synpunkter kanske är mest
önskvärt, om hänsyn endast tages till tackjärnets produktionspris och kvantitet.
Tillverkning av thomastackjärn kan emellertid förekomma endast under
förutsättning att det i samma anläggning omedelbart i flytande tillstånd förarbetas
till thomasstål, d. v. s. att vid Norrbottens järnverk uppföres ett thomasverk.
I fråga om möjligheterna att med nuvarande malmbas tillverka för basisk
inartinmetod lämpat tackjärn har kommissionen i samband med sin redogörelse
för malmförsörjningen anfört, att högst cirka 30 000 och minst cirka
20 000 ton sådant tackjärn bör kunna framställas med hänsyn till de år 1944
till förfogande stående malinkvalitetema. Resten av tackjärnet måste sålunda
tillverkas i gjuterikvalitet, så länge användning för tackjärn av thomaskvalitet
ej finnes. Gjuteritackjärnet ställer sig i tillverkning dyrare än de båda
andra tackjärnssorterna, vartill även statens priskontrollnämnd tagit hänsyn
vid nu gällande reglering av tackjärnsprisen, varför det tills vidare synes vara
för järnverket ur ekonomisk synpunkt likgiltigt, vilken kvalitet som tillverkas.
Förhållandet kan givetvis bliva ett annat, när prisbildningen blir fri,
men kommissionen vill framhålla, att man knappast bör utgå från att gjuteritackjärn
genomgående kommer att ligga illa till i prishänseende. Tekniskt
sett torde det vara möjligt för Norrbottens järnverk att i kvalitetshänseende
tävla med de bättre och högre prissatta sorterna.
Kommissionen anför härefter, att kommissionen för att i den mån så vore
möjligt få en uppfattning örn utsikterna till avsättning för thomasgöt och
12
Kungl Maj:ts proposition nr 305.
vissa produkter av thomasstål låtit genom rundfråga till samtliga ifrågakommande
järnverk (23 stycken) införskaffa uppgifter rörande det eventuella
inköpsbehovet. Frågorna i detta sammanhang hade avsett dels thomasstålgöt,
dels elektrostålgöt, dels ock i elstålugn på basis av thomasmetall och
tackjärn framställt, för martinugnsprocessen avsett omsmältningsmaterial,
såväl av prima kvalitet för tillverkning av kvalitetsstål som av ordinär kvalitet
för tillverkning av handelsjärn. Beträffande prima omsmältningsmaterial, som
angivits hålla maximum 0,020 procent fosfor och maximum 0,010 procent svavel,
hade i rundfrågan nämnts tre alternativ beträffande priset, nämligen 90,
100 och 110 procent av priset för prima träkolstackjärn. I fråga örn sekunda
omsmältningsmaterial med maximum 0,050 procent fosfor och 0,040 procent
svavel hade angivits prisalternativen 100, 110 och 120 procent av priset för
prima kokstackjärn.
Undersökningen hade givit följande resultat:
Antal |
Ton |
||||
köpare |
per år |
||||
Thomasstålgöt ...... |
.......... 3 |
28000 a) |
|||
Elstålgöt............ |
24 000 b) |
||||
Omsmältningsmaterial |
, prima, |
pris |
90 %.......... |
.......... 6 |
13 250 c) |
d:o |
d:o |
d:o |
100 %.......... |
.......... 2 |
2 500 |
d:o |
d:o |
d:o |
110 %.......... |
.......... 2 |
1 500 |
d:o |
ordinärt |
d:o |
100 %.......... |
.......... 4 |
4 700 d) |
d:o |
d:o |
d:o |
110 %.......... |
.......... 2 |
600 |
d:o |
d:o |
d:o |
120 %.......... |
.......... 2 |
550 |
a) Av totalkvantiteten 28 000 ton härröra 20 000 ton från ett mindre
järnverksföretag, som först efter avsevärda utbyggnader torde bliva i stånd
att förbruka så stor kvantitet köpta göt. Ett verk, som icke uppgivit någon
kvantitet, angiver sig eventuellt vara köpare, örn kvaliteten blir tillfredsställande,
vilket dock t. v. ifrågasättes.
b) Ett verk, som icke angivit någon kvantitet, deklarerar eventuellt intresse
för höglegerat material.
c) Från ett verk, som anmält en kvantitet av 2 000 ton, göres reservation
för att priset bör motsvara tillverkningskostnaden för egen järnsvamp.
Ett annat verk, som anmält 2 000 ton, angiver en kvantitet av 10 000 ton,
om priset fritt verket är 80 %> av tackjärnspriset.
d) Ett verk, som icke anmält någon kvantitet, uppgiver sig eventuellt
vara köpare, om priset motsvarar priset för prima varvsskrot. Ett annat
verk, som icke heller anmält någon kvantitet, angiver att köp av materialet
ifråga är teoretiskt tänkbart om priset ligger mycket under kokstackjämspriset.
De inkomna svaren hade givit kommissionen anledning till följande kommentarer:
I
fråga om thomasgöt torde det uppgivna köpebehovet avse råvara för
plåt- och viss manufakturtillverkning. I betraktande av att thomasstål icke
i alla hänseenden kan kvalitativt jämställas med martinstål är det naturligt,
att endast vissa järnverk vilja uppträda som köpare av thomasgöt, även
örn andra än de nu anmälda eventuellt skulle med hänsyn till valsverkskapaciteten
kunna utvalsa köpta göt, i händelse av tillräcklig avsättning för
färdigprodukterna.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
Vad anaår omsmältningsmaterial visa de inkomna svaren intresse för
prima kvalitet, dock endast under förutsättning att priset ligger under det
för prima träkolstackjärn. För de mest fordrande tillverkningarna av kvalitetsstål
torde böra räknas med att vederbörande icke dro köpare till irammande
råvara. För ordinär kvalitet visas tämligen obetydligt intresse aven
vid det i rundfrågan angivna lägsta priset (lika med prima kokstackjarnj.
Såsom av ett par verk angivits föreligger ökat intresse vid lägre pris. Överhuvud
laget torde det böra fastslås, att sekunda omsmältningsmaterial visserligen
bör vara något mera värt än prima köpskrot eller i varje tall i prishänseende
ligga i paritet med bästa skrotkvaliteten men dock har att konkurrera
nied köpskrot och eventuellt med järnsvamp. Avsättningsmöjligheterna
borde under en god järnkonjunktur vara stora, örn priset kan hallas
lågt då kvalitetsfordringarna knappast komma att erbjuda något problem.
Under en nedgång i järnkonjunkturen torde däremot konkurrens till lö
-
nande priser få anses utesluten. .
Att grunda rörelsen på ordinärt omsmältningsmaterial torde darior ta anses
mindre lämpligt, och även att i huvudsak inrikta den på prima omsmältningsmaterial
torde vara vanskligt.
Avsättningsmöjligheterna för thomasgöt och elstalgöt kunna under mycket
gynnsamma omständigheter kanske förväntas bliva tämligen tillfredsställande,
örn man får döma av resultatet av ovannämnda rundfraga. Dock
bör härvid hållas i minnet, att den angivna kvantiteten av 28 000 ton till
stor del icke är ett aktuellt behov utan är beroende av den framtida utvecklingen
vid ett mindre mellansvenskt järnverk. Vid sämre konjunkturer
minskas götbehovet, och man måste då räkna med att verk, som hava egen
götproduktion, i första hand hålla denna uppe och inskränka eller inställa
götinköpen. Götförbrukande verk utan egen götproduktion äro fåtaliga, för
närvarande har man endast att räkna med ett enda, vilket av kvalitetsskäl
torde kunna använda thomasstålgöt endast för en del av sitt götbehov.
Under en sämre järnkonjunktur torde likaså avsättningen av ur thomasstål
tillverkat omsmältningsmaterial bliva svår örn icke priserna kunna hål
-
las mycket låga.
Det nu planerade thomasverket är avsett för en kapacitet motsvarande
tackjärnsproduktionen i två eltackjärnsugnar. Om tackjärnstillverkningen
ökas genom uppförande av förreduktionsanläggningar och/eller en tredje
tackjärnsugn samt thomasverket gives en däremot svarande större kapacitet
torde, såvitt nu kan förutses, motsvarande kvantitet thomasgöt icke kunna
avsättas. Vid bristande avsättning för tillverkningen av thomasgöt aktualiseras
frågan örn utbyggande av järnverket med valsverk för utvalsning av
de egna göten, en konsekvens, som icke bör förbises.
Vad angår själva huvudfrågan, huruvida det fattade beslutet om thomasverkets
uppförande snarast bör genomföras eller denna utvidgning av järnverket
tills vidare bör anstå, hänvisar kommissionen lill sitt förenämnda,
den 23 februari 1944 avgivna yttrande. Kommissionen uttalar i anslutning
härtill, att kommissionen i vad anginge de förisörjningssynpunkter, från
vilka kommissionen närmast hade alt utgå, icke tunne skäl i l ångå den
tidigare intagna ståndpunkten och således ansåge sig icke för närvarande
böra tillstyrka, att åtgärder vidtoges för alt ställa medel lill bolagets förfogande
för uppförande av ett thomasverk.
över industrikommissionens förevarande skrivelse hava kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering den 14 och norrlandskommittén den 20 no
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
ernber 1944 avgivit infordrade utlåtanden. Vid planeringskommissionens utlåtande
äro fogade dels två av järnverkets verkställande direktör avgivna
promemorior — varav den ena innefattar vissa kommentarer i anledning av
industrikommissionens föreliggande utredning samt den andra behandlar vissa
frågor i samband med en utvidgning av järnverket — dels ock en promemoria
från arbetsmarknadskommissionen angående arbetsmarknadsförförhållandena
i Norrbotten.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering framhåller, att den föreliggande
frågan om en utbyggnad av järnverket kunde ses ur två synpunkter.
Dels gällde det den tredje eltackjärnsugnens betydelse för försörjningen med
tackjärn under år 1946, för den händelse importspärren då icke skulle vara
hävd, dels ock det långsiktiga problemet örn hur verket borde utbyggas för
att uppnå basta räntabilitet. Härtill komme betydelsen av järnhanteringen i
Norrbotten för sysselsättning och inkomster i länet.
Med avseende å förstnämnda spörsmål — av planeringskommissionen betecknat
korttidsproblemet — har kommissionen till en början erinrat,
hurusom kommissionen alltid understrukit vikten av att vårt land
stöde väl rustat i fråga örn råvaror. Mot bakgrunden härav hade kommissionen
upptagit diskussioner med industri- och bränslekommissionerna rörande
en utökning av produktionen av handelsfärdigt järn och stål. De nu pågående
underhandlingarna mellan industrikommissionen och järnindustrin haj
™1, att kaPacitet förefunnes för en utökning av denna produktion med
150 000 ton till drygt 1 miljon ton. Det vöre visserligen av flera skäl ovisst,
örn man kunde nå upp till denna maximisiffra, men man torde dock få räkna
med en väsentlig höjning av produktionen över 1944 års nivå. En av de viktigaste
förutsättningarna för att en dylik produktionssiffra skulle kunna
uppnäs vore att tillgången på tackjärn säkrades.
Härom anför planeringskommissionen vidare följande:
I en till mdustrikommissionen den 20 juni 1944 överlämnad P M framhöll
planeringskommissionen betydelsen av att alla ansträngningar inriktaFM
a °^ning ,.a.y. tackjärnsproduktionen, och planeringskommissionen
uppskattade den möjliga produktionsökningen till cirka 100 000 ton Senare
80 000SOtonmtftH ''''fö16'' a“ byttorna hade en överskottskapacitet på cirka
80 000 ton Industrikommissionen träffade sedermera avtal med hyttorna
ton eO?sakendhStnindaStrtk0m f gälla.®a begränsad produktion av 33 000
valof • , härtill var den, att som villkor sattes dagens pris på tackjärn
vilket icke tackte merkostnaderna för vissa äldre hyttor Då det ansågs önsk ’
vart att komma upp i en bättre lagerställning, har industrikommissionen
emellertid vidtagit åtgärder för att få fram ett tillskott av tackjärn och har
aven meddelats tillstånd att företaga ytterligare inköp. Även om detta till
skott medtages i kalkylerna, torde vid den högre produktionsnivå av handels
färdigt jarn, som nu planeras, tack järnslagren komma att under år 1945 ned
finni611 mVa’ j°m *CAe säkerställer en produktion under år 1946 av samma
tinlia S?m II!- Med hänsyn till osäkerheten i fråga om de intina
fahning Sväl!^ ärf-det e,n?igt Planeringskommissionens upp
eka!^
onskvart> att kapaciteten for tackjärnsproduktionen såvitt möjligt ut -
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
15
Det vore mot denna bakgrund, framhåller planeringskommissionen, som
man måste undersöka förutsättningarna för en ökad tackjärnsproduktion vid
Norrbottens järnverk. Det framginge av föreliggande handlingar, att en ökning
av järnverkets kapacitet kunde åstadkommas på två vägar. Industrikommissionen
hade i sin skrivelse fäst stor vikt vid de försök, som nu påginge
att genom förreduktion öka elugnarnas kapacitet, och hade angivit,
att produktionen genom förreduktionsanläggningen i bästa fall skulle kunna
gå upp till 50 procent av en ugns kapacitet, d. v. s. 15 000 ton. Såsom framginge
av järnverkets verkställande direktörs kommentarer till industrikommissionens
utlåtande ansåge denne, att industrikommissionen varit för optimistisk
i sina beräkningar. Själv vågade han icke förutsätta en större produktionsökning
än med 20 ä 25 procent, vilket skulle innebära ett tillskott
av tackjärn med 6 000—7 500 ton. Även om tillskottet skulle uppgå till
15 000 ton, ansåge planeringskommissionen, att man därjämte borde undersöka
möjligheten av att genom uppförande av en tredje elugn ytterligare
stärka landets position i fråga om råvaruförsörjningen. Med en tredje ugn
skulle man få ett ytterligare tillskott på 30 000 ton. Med tre ugnar och den
redan beslutade förreduktionsanläggningen skulle man sålunda kunna räkna
med en produktion av upp till 105 000 ton. Denna kalkyl hade emellertid
gjorts under förutsättning att förreduktionen gåve det maximala resultat
industrikommissionen räknat med och att den maximala produktionskapaciteten
kunde fullt utnyttjas. Med hänsyn till de driftsavbrott, som av olika
tekniska anledningar temporärt kunde uppstå, måste detta betraktas som en
maximisiffra. Planeringskommissionen ville i detta sammanhang påpeka,
att en utvidgning av förreduktionsanläggningen i paritet med ugnskapaciteten
kunde bliva aktuell på grund av de erfarenheter man komme att göra av försöksanläggningen,
men att en sådan utbyggnad icke torde kunna genomföras
i så god tid, att den påverkade kalkylerna för år 1946.
Kommissionen, som härefter övergått till att undersöka förutsättningarna
för uppförandet av en tredje ugn, har i fråga härom anfört:
Vad tillgången på malm och elkraft beträffar torde, enligt vad som framgår
såväl av bolagets utredning som industrikommissionens utlåtande, inga
svårigheter föreligga. Dock torde härtill få anmärkas, att, i den händelse försörjningssituationen
skulle kräva en överflyttning av produktionen från gjuteritackjärn
till basiskt martintackjärn utöver nu producerade cirka 20 000
lon, detta tekniskt sett är möjligt men att det kommer att medföra en mycket
stor kostnadsökning, enär bolaget, vars anläggningar icke äro planerade
för utnyttjande av fosforfattiga malmer, då måste köpa dessa i öppna marknaden.
eventuellt från mellansvenska gruvor. Däremot är situationen i fråga
örn det fossila bränslet väsentligt mera svårbedömbar. Vid användning av
enbart grov koks räknar man med en åtgång av cirka 400 kg per ton tackjärn.
Men då för närvarande en tredjedel måste ersättas med koksstybb, blir
åtgången (inkl. stybb) cirka 450 kg. Enligt uppgift från verket har man
igångsatt försök med en inblandning av 25 procent träkol, och på grund av
erfarenheter från annat håll anser man det icke vara otänkbart, alt man utan
större olägenheter skulle kunna gå upp till en inblandning av 50 procent
träkol. I den mån koks ersättes med träkol, nedgår emellertid tillverkningskapaciteten.
Rörande tillgången på träkol vill kommissionen framhålla, att
16
Kungl. Mcij.ts proposition nr 305.
denna fråga måste ses i sitt stora sammanhang och att vissa svårigheter att
täcka landets behov av träkol kunna uppstå under år 1946. Kommissionen
vill understryka den synnerliga angelägenheten av att effektiva åtgärder vidtagas
i syfte att stimulera bränsleanskaffningen. Sett ur Luleå-verkets egen
synpunkt befinner sig verket i den gynnsamma omständigheten, att det tiar
nära tillgång till produktionsplatserna och därför icke behöver räkna med
längre frakter.
Ett förhållande av stor betydelse i detta sammanhang är, att koksåtgången
i Luleåverkets elugnar är väsentligt lägre än i blästermasugnar. Vid användning
av enbart grov koks beräknas åtgången i de senare ugnarna vara cirka
1,75—2,25 gånger så stor. Då elektriska masugnar dessutom ha större möjligheter
än blästermasugnar att använda koksstybb, ökas denna differens ytterligare.
I en nödsituation kan detta vara av betydelse för det bästa utnyttjandet
av våra starkt begränsade kokstillgångar. De extra krav på dessa tillgångar,
som en ny elugn skulle medföra, under förutsättning av 50 procent
inblandning med träkol samt samma proportion koksstybb som för närvarande,
äro dessutom obetydliga i förhållande till hela den kokskvantitet, som
är avsedd att tilldelas samtliga masugnar.
Kommissionen anför härefter, under erinran att kostnaderna för uppförandet
av en ny ugn beräknades uppgå till cirka 3,5 miljoner kronor, att då
tillkomsten av en tredje ugn medförde 50 procents ökning av kapaciteten,
borde en väsentlig förbättring av verkets räntabilitet ernås genom denna investering.
Med hänsyn härtill ansåge sig kommissionen icke kunna tillstyrka
bolagets begäran, att på grund av ett befarat prisfall bolaget för den tredje
tackjämsugnen icke skulle belastas med skyldighet att förränta och amortera
större belopp än som kunde anses motsvara kostnaderna för anläggningen i
1938 års priser. Ovissheten i fråga om prisutvecklingen gjorde, att man enligt
kommissionens uppfattning icke hade anledning att nu taga ställning till frågan
om storleken av det kapital, som bolaget skulle vara skyldigt att förränta
och amortera. För det första kunde icke vid räntabilitetsbedömningen den nya
ugnen behandlas särskilt, utan verket måste betraktas som en enhet. För det
andra berodde avskrivningsbehovet på, hur länge avspärrningen och nuvarande
höga tackjämspriser, vilka medgåve en hög avskrivning, komme att bestå.
Det funnes ingen orsak varför just 1938 års anläggningskostnader skulle vara
avgörande för denna fråga. Beslut om, att en avskrivning på anläggningskapitalet
skulle göras, borde icke företagas förrän prisläget klarnat och man även
kunde överblicka de förändringar i tillverkningskostnaderna som verkets utbyggnad
kunde komma att medföra. Då uppförandet av en tredje ugn icke
vore att anse som enbart en krisåtgärd, ansåge kommissionen ej heller, att skäl
förelåge för den av industrikommissionen, i analogi med under kriget avslutade
produktionsavtal, framförda möjligheten att verkställa avskrivningen av
halva den faktiska anläggningskostnaden under första året.
Planeringskommissionen bär förklarat sig, med hänsyn till vad kommissionen
sålunda anfört, tillstyrka bolagets hemställan örn anslag för utbyggande
av ytterligare en eltackjärnsugn, vilken enligt uppgift av bolagets
verkställande direktör skulle kunna bli färdig inom 8 å 10 månader, försåvitt
bolaget erhölle förtursrätt i fråga örn vissa leveranser. Med hänsyn till ange
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
17
lägenheten ur forser jningssynp urik t av att ugnen komme till stånd snarast
möjligt ville kommissionen uttala önskvärdheten av att, i den händelse anslag
beviljades till uppförandet av en tredje ugn, nödigt bistånd lämnades
bolaget i detta hänseende.
Kommissionen anför härefter, att frågan om uppförandet av den tredje
elugnen också måste ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Därvid
kunde man dock, framhåller kommissionen, icke behandla elugnen separat
utan måste insätta den i det program, som ursprungligen framlagts av bolagets
styrelse och som godtagits av statsmakterna. Av handlingarna framginge,
att Norrbottens järnverk med hänsyn till malmens kvalitet och anläggningens
karaktär vöre mest lämpat för en förädling av den fosforrika malmen till
thomastackjärn. Det föreliggande utbyggnadsprogrammet byggde helt på
detta förhållande. Härom anför kommissionen bland annat följande:
Med nuvarande sammansättning av malmen enligt malmavtalet kail verket
komma upp i en produktion av 20 000—25 000 ton basiskt martintackjärn.
Återstoden av tackjärnsproduktionen måste, så länge ett thomasverk saknas
eller bolaget icke övergår till att köpa malm i öppna marknaden, helt inriktas
på gjuteritackjärn.
Det av verket framställda gjuteritackjärnet är av hög kvalitet, men det
konkurrerar med ett billigt importerat gjuteritackjärn, som är användbart för
mångå ändamål, där priset tillmätes större betydelse än kvaliteten. Särskilt
uppges konkurrensen i södra Sverige på grund av de relativt höga fraktkostnaderna
vara hård. Planeringskommissionen anser det dock berättigat att
antaga, att med den sänkning av produktionskostnaderna, som förreduktionsanläggningen
och den tredje elugnen skulle medföra, verket med sin moderna
utrustning skulle kunna åstadkomma ett tackjärn, som kunde finna avsättning
på den inhemska marknaden även i konkurrens med det importerade
gjuteritackjärnet. Så länge thomasverket ej kommit till stånd kan man dock
icke utnyttja de fördelar bolaget har genom tillgången på hillig fosforrik
malm, varpå anläggningen ursprungligen planerats.
När industrikommissionen i sin skrivelse den 23 februari 1944 och i nu
föreliggande skrivelse avstyrkt byggandet av thomasverket vid nuvarande tidpunkt,
har den därigenom icke tagit ställning till frågan på längre sikt. I nu
föreliggande skrivelse har industrikommissionen emellertid redovisat en undersökning
,av avsättningsmöjligheterna för thomasgöt, ur vilken den drar den
slutsatsen, att dessa skulle kunna ''under mycket gynnsamma omständigheter
kanske förväntas bliva tämligen tillfredsställande’. Detta omdöme baserar sig
på en kapacitet för thomasverket enligt den år 1941 godkända planen, d. v. s.
motsvarande 60 000 ton tackjärn. Den utökning av produktionen, som skulle
åstadkommas genom en kapacitet för thomasverket motsvarande tre elugnar,
anser man icke kunna få avsättning på marknaden. Planeringskommissionen
vill i detta sammanhang påpeka, att det planerade thomasverket enligt uppgift
från bolagets verkställande direktör har en kapacitet motsvarande minst
90 000 ton tackjärn och att någon investering utöver begärda 4,5 miljoner kronor
icke är nödvändig för utnyttjande av de tre ugnarnas produktionsförmåga.
Då industrikommissionen sålunda gjort vissa reflexioner rörande det mera
långsiktiga problemet, vill planeringskommissionen icke underlåta att påpeka,
att industrikommissionen i sin diskussion av avsättningsmöjligheterna,
såväl vad beträffar gjuteritackjärn som thomastackjärn och omsmältningsmaterial,
i alltför stor utsträckning synes utgå från avsättningsmöjligheterna
niliang tilt riksdagens protokoll 19H. 1 sand. Nr 305. 52
18
Kungl. Majlis proposition nr 305.
under depressionsperioder. Men i den sysselsättningspolitik, som planeringskommissionen
i sina utlåtanden och betänkanden förordat, ingår som en huvudbeståndsdel
att det allmänna skall vidtaga åtgärder, vilka upprätthålla
privat och offentlig investering samt stabilisera bostadsproduktionen på en
hög och .jämn nivå. Följas dessa riktlinjer och den tillämpade politiken vinner
framgång, torde man kunna räkna med en avsättning av järn och stål under
lågkonjunkturen, som, om den icke fullt uppgår till högkonjunkturförbrukningen,
dock icke torde komma att ligga så mycket under densamma som
man av erfarenheter från tidigare depressionsperioder skulle kunna förvänta.
Vidare torde det knappast vara brukligt, att man dimensionerar en industris
kapacitet för en lågkonjunkturs ogynnsamma avsättningsförhållanden, lika
litet som man gör upp sina kalkyler på basis av högkonjunkturens priser
och avsättning. Därtill kommer att den ekonomiska politiken bör inriktas
på en fortsatt stegring av nationalinkomsten och därmed även på investeringsverksamheten,
vilket innebär en stigande trend för efterfrågan på järn
och stål.
Hänsyn måste också tagas till att vid en fortsatt utvidgning av det inhemska
järnbehovet den frågan måste uppstå, huruvida vid utbyggandet
av de mellansvenska järnverken det verkligen är mera lönande att öka götkapaciteten
för förädling av inköpt tackjärn än att köpa göt. Vidare måste
samma frågeställning bli aktuell, så snart ett järnverk står inför nödvändigheten
att avgöra, huruvida den gamla anläggningen för götproduktionen
skall ersättas med en ny och modernare eller nedläggas.
Det får vidare icke från början anses uteslutet, att järnverket, åtminstone
under rekonstruktionsperioden i Europa, kan uppträda som leverantör på
exportmarknaderna. Enligt uppgift skulle nämligen thomasverket, örn beslut
i denna fråga icke fördröjes, kunna stå färdigt under senare delen av
år 1946. Redan i sin skrivelse av den 15 augusti 1941 med förslag till bl. a.
thomasverket förutsatte bolagets styrelse, att tillverkningen vid det blivande
järnverket i första hand borde tillgodose landets egna behov men att den
därjämte borde vara av sådan beskaffenhet, att den i den mån så befunnes
möjligt och lämpligt även kunde exporteras.
På grund av det anförda anser planeringskommissionen sig kunna se mera
optimistiskt på den framtida utvecklingen, i vad den avser järnverkets avsättning,
än vad industrikommissionen gjort, och förklarar sig bestyrkas däri
av bolagets verkställande direktörs uttalanden rörande den förväntade avsättningen.
Planeringskommissionen erinrar vidare, att statsmakterna redan tagit ställning
till uppförandet av thomasverket och att frågan sålunda endast gällde
tidpunkten för byggets igångsättande. Vad industrikommissionens huvudmotiv
för avstyrkandet, nämligen kostnadsfrågan, beträffade, så vore det sannolikt,
att ett uppskjutande av anläggningen på några år skulle komma att
medföra lägre byggnadskostnader än nu beräknade 4,5 miljoner kronor. Men
enbart en av bolaget uppgiven produktionskostnadssänkning på en halv miljon
kronor per år, som bleve en följd av att man kunde använda billig fosforrik
malm, talade för att det ur räntabilitetssynpunkt ändock skulle vara fördelaktigt
för bolaget, om anläggningen komme till stånd snarast möjligt.
Därtill komme, att thomasmetoden gåve vissa värdefulla biprodukter, främst
thomasfosfat. Vidare kunde den redan uppförda elstålugnen utnyttjas, så
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
19
som varit avsett från början, först då thomasverket kommit till stånd. Samma
förhållande gällde det färdigställda sinterverket. Elstålugnen kunde i nuvarande
situation visserligen användas för olika tillverkningar, men dessa
ställde sig mycket dyra. Först när thomasverket tillkommit, finge detta elstålverk
sin fulla slagkraft genom tillämpning av det s. k. duplexförfarandet,
innebärande raffinering av thomasmetall till elektrostål. Denna process
uppgåves vara den mest ekonomiska och smidiga tillverkningsprocess som
funnes för tillverkning av handelsjärn och enklare stålkvaliteter. Detta talade
ytterligare för att ur räntabilitetssynpunkt det ursprungliga programmet
snarast borde fullföljas.
Den föreliggande frågan, framhåller kommissionen, måste också ses ur
synpunkten av arbetsmarknadsförhållandena i Norrbotten. Enligt upplysningar,
som kommissionen inhämtat från arbetsmarknadskommissionen och
som framginge av denna kommissions promemoria, måste man före kriget
även under högkonjunktur räkna med en permanent arbetslöshet, som icke
kunde absorberas i skogsbruket. Storleksordningen för arbetskraftsöverskotlet
framginge av att under år 1937 antalet hjälpsökande arbetslösa under
sommaren uppgick till 7—800 och under vintermånaderna till 2 000 och något
däröver. På grund av den på längre sikt inträdande stagnationen inom
skogsbruket kunde man befara, att liknande förhållanden skulle uppstå
även i framtiden. Detta tydde på, att en differentiering av länets näringsliv,
som medförde en ökning av sysselsättningsmöjligheterna, vore önskvärd. På
lång sikt kunde den ifrågasatta utbyggnaden av järnverket i Luleå därför
tillstyrkas som ett första steg i denna riktning.
På grund av vad planeringskommissionen sålunda anfört har kommissionen
tillstyrkt, att anslag beviljas bolaget för uppförande av ett thomasverk
enligt den urspungliga planen.
I detta sammanhang erinrar kommissionen slutligen om industrikommissionens
uttalande att, i den händelse järnverkets produktion av thomasgöt
icke skulle finna full avsättning, frågan om utbyggandet av järnverket med
ett valsverk för utvalsning av de egna göten bleve aktuell. Planeringskommissionen
säger sig icke vara övertygad om, att detta bleve en oundgänglig
konsekvens av tliomasverkets uppförande, men framför därutöver som sin
mening, att om utvecklingen skulle visa, att behov och förutsättningar för
kyssandet av ett valsverk förelage, denna konsekvens icke kunde betraktas
som olycklig. Härom anför kommissionen vidare följande:
Som ledan antytts äro även under normala tider och vid goda konjunkturer
utsikterna att vinna arbete och försörjning relativt oförmånliga för
Norrbottens befolkning. Trots en nästan oavbrutet pågående och rätt avsevärd
utflyttning till rikets södra delar tenderar arbetslösheten, särskilt under
vinterhalvåret, att i detta län hålla sig hög. Huvudorsakerna härtill äro den
sedan länge radande och alltjämt bestående relativt höga fruktsamheten i
länet samt skogsbrukets och trävaruindustriens stagnation, sedan urskogsbestandet
nu uthuggits.
Länet är därför i trängande behov av ny företagsamhet. Då staten i Norrbottens
län mer än i någon annan del av riket behärskar naturtillgångarna,
20
Kungl. Maj:ls proposition nr 305.
synes det vara en förpliktelse för staten att icke tveka att göra sådana botteninvesteringar
för naturtillgångarnas utnyttjande, som kunna väntas vara i
rimlig grad räntabla och vilka dels i sig själva innebära tillkomsten av ny
industriell verksamhet och ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen
i Norrbottens län, dels ock därstädes kunna bilda den ekonomiska basen för
vidgat enskilt företagande. Med hänsyn till de mycket stora belopp, som
under årens lopp uttagits från skogsbruk och malmbrytning i länet, bör staten
finna det desto naturligare att nu i stället göra vissa investeringar för att
öka sysselsättningsmöjligheterna för länets befolkning.
Kommissionen vill i detta sammanhang även erinra om detta läns belägenhet
såsom gränslän och utpost längst upp i norr för den svenska ekonomien
och kulturen. De stora och för landets hela ekonomi mycket betydelsefulla
malmfälten i länet ge denna synpunkt en ökad vikt. Dessa fakta böra enligt
kommissionens mening göra statsmakterna intresserade ej blott för det militära
försvaret av denna viktiga landsända utan även för dess ekonomiska,
befolkningspolitiska och kulturella förkovran och försvar åt riket.
Skall i Norrbottens län en bredare ekonomisk bas för befolkningens försörjning
skapas, måste detta i första hand ske genom tillvaratagande av möjligheterna
att bygga upp en förädlingsindustri på järnmalmstillgångarna i
länet. Tillgången på billig elektrisk kraft från vattenfallen och möjligheten
att hämta hem kol i ieturfrakt med malmångarna utgör vid sidan av närheten
till malmen väsentliga fördelar, som tala för att en järnindustri förlägges
till Norrbotten. Kommissionen förbiser icke, att det hårda klimatet
och andra härmed sammanhängande förhållanden innebära vissa olägenheter,
men förmenar, att dessa knappast väga tyngre än vad ovan anförts
till förmån för en dylik förädlingsindustri. Som ofta påpekats, är det först
genom tillkomsten av ett valsverk i direkt anslutning till de nu uppförda
eller framdeles tillkommande anläggningarna för tackjärns- och göttillverkning,
som järnverket kan få en mera betydande inverkan på sysselsättningsmöjligheterna
i Norrbottens län,
I anslutning härtill framhåller kommissionen önskvärdheten av, att frågan
om den vidare utbyggnaden av järnverket med valsverk för utvalsning av
de egna göten närmast till byggnads- och annat grövre handelsjärn samt i
samband därmed frågan om järnverkets utbyggnad även på bredden genom
tillfogandet av ytterligare hyttugnar upptagas till utredning. Enligt kommissionens
mening borde en ledande princip därvid vara, att järnverket, med
de förutsättningar som antytts, även på längre sikt skulle på samma villkor
som övriga järnverk i landet vara i stånd att utan statlig subvention uppträda
på såväl hemma- som exportmarknad. En sådan utredning, vari även
järnverkets ställning och förhållande till den mellansvenska järnindustrien
borde upptagas till förutsättningslös undersökning, hörde enligt kommissionens
mening till de angelägna planeringsuppgifterna för efterkrigstidens mötande,
och kommissionen finge föreslå, att utredningen skyndsamt upptoges
antingen inom norrlandskommittén eller i särskild ordning. Kommissionen
ville emellertid med styrka framhålla, att de nu närmast föreslagna utbyggnaderna
av järnverket med en tredje tackjärnsugn och ett thomasverk icke
borde uppskjutas i avvaktan på en sådan utrednings resultat utan snarast
sättas i verket.
Mot kommissionens tillstyrkan om utbyggnad av järnverket med ett thomasverk
har reservation anförts av kommissionsledamöterna herrar Lied
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
berg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius. Reservanterna hava därvid
anfört följande:
Det föreslagna thomasverket kan icke betraktas som ett led i vår järnförsörjning
under nuvarande exceptionella förhållanden eller omställningstiden
efter kriget. Då emellertid kommissionens majoritet tillstyi-kt byggandet av
ett thomasverk, ha vi ansett oss böra deklarera vårt ställningstagande och
ange skälen därför.
kommissionens beslut att nu tillstyrka byggandet av ett thomasverk kunna
vi icke biträda. Till den synpunkten, att thomasverket i motsats till tackjärnsugnen
ej kan bidraga till en ökning av landets järnförsörjning, kommer
det förhållandet, att en granskning av avsättningsmöjligheterna likaledes ger
ett negativt resultat. De slutprodukter, som vid järnverket efter tillkomsten
av thomasverket skulle tillverkas, s. k. thomasgöt och elektrogöt, lia — i
motsats till tackjärnet — en alltför begränsad marknad för att man skulle
kunna räkna med möjligheten att placera den relativt stora produktionen.
Under normala förhållanden går här i landet 250 000—300 000 ton tackjärn
årligen i handeln, under det att den årliga omsättningen av mjuka göt av
sådan kvalitet, som skulle komma att tillverkas vid järnverket, utgör endast
cirka 20 000 ton. Skulle Norrbottens järnverk försälja hela sin produktion
på den svenska marknaden, innebär detta, att även sådana järnverk, som
själva äro göttillverkare och lia tillräcklig götkapacitet för sina egna färdigverk,
skulle köpa göt från Norrbottens järnverk. Innan järnverken äro villiga
därtill, måste priset på sådana göt bliva så lågt att det, fritt det förbrukande
järnverket, motsvarar allenast de rörliga kostnaderna för dess egen
götframställning. Det torde nämligen vara självklart, att en göttillverkare
icke slår igen sina egna ugnar och permitterar därav berörda arbetare för
att köpa göt från ett främmande verk — såvida icke en dylik åtgärd kan
motiveras av starka ekonomiska skäl. Man har därför grundad anledning
förutse, att priseilla på götprodukter från Norrbottens järnverk skulle bliva
hårt pressade och att mycket stora svårigheter skulle uppstå för järnverket
att avsätta sin götproduktion.
Under dessa förhållanden torde ledningen för Norrbottens järnverk framdeles
komma att begära anslag till utbyggnad av verket till ett fullständigt
järnverk. En sådan utbyggnad skulle komma att kräva ett mångdubbelt
större anläggningskapital än thomasverket. Därtill kommer, att järnverket
av ovan angivna orsaker skulle bliva nödsakat att under mellantiden låta
thomasverket stå .stilla och i stället koncentrera sin produktion på tackjärnsframställning.
Det är anmärkningsvärt, att järnverkets ledning icke redan i
samband med sin framställning om uppförandet av ett thomasverk ombesörjt
en utredning örn kostnaderna för byggandet av valsverk, så att man
blir i stånd att överblicka de ekonomiska konsekvenser, som kunna uppstå
av ett beslut örn byggandet av thomasverket. En förutsättningslös och fullständig
dylik utredning bör verkställas, innan det enligt vår mening är möjligt
att på sakliga grunder taga ställning till frågan om byggandet av ett
thomasverk. Utredningen bör utgå från den förutsättningen, alt järnverket
med avseende å råvaror, bränsle, transporter etc. ej erhåller någon preferens
framför den övriga järnhanteringen genom beviljandet av statliga subventioner.
Det bör konkurrera på samma villkor som övriga järnverk både på
hemmamarknaden och på export.
Norrb,ndskommiltén framhåller lill en början, bland annat, alt behovet
av eli mera differentierat näringsliv i Norrland av statsmakterna tidigare underslrukits
vid upprepade tillfällen. Bristen på differentiering av näringslivet
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
vöre särskilt påfallande i Norrbottens län. Bortsett från gruvindustrien samt
några skogsindustriella företag och kraftverk funnes där icke något industriföretag
av större omfattning. Även småföretagarverksamheten vore föga utvecklad
därstädes. Berörda förhållande vore ur olika synpunkter ägnat att
ingiva bekymmer. Svårigheter mötte att under normala tider bereda tillräckliga
arbetstillfällen åt befolkningen i länet, så mycket mer som detta uppvisade
det största födelseöverskottet i landet räknat i promille av folkmängden.
Man torde böra utgå från att, därest befolkningsöverskottet skulle kunna
beredas utkomst inom Norrbottens län, en väsentlig utökning av industrien
därstädes vöre erforderlig.
Kommittén funne det naturligt och önskvärt, att den utvidgning av den
industriella verksamheten i Norrbottens län, som genom statens medverkan
kunde komma till stånd, skedde på sådant sätt att icke industrien i landet
i övrigt därigenom lede obehörigt intrång. Detta önskemål tillgodosåges genom
främjandet av en ökad industriell produktion av sådana varor, som landet
eljest måste importera. Hit hörde bland annat tackjärn av vissa slag samt
valsverksprodukter. Kommittén vore fullt medveten örn importens betydelse
för vårt land i olika hänseenden och icke minst ur synpunkten att importen
vore en förutsättning för vår export, varav ju Norrland vore i så hög grad
beroende. Ehuru det vore uppenbart, att sistnämnda synpunkt borde tillmätas
stor vikt vid utformandet av landets handelspolitik i stort, borde den
likväl icke få vara avgörande vid bedömandet av näringslivets utbyggnad
i särskilda områden av vårt land. Det syntes vidare önskvärt, att statens
medverkan för åstadkommande av industriell verksamhet örn möjligt inriktade
sig på företag, som vore bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd.
Ihågkommas borde likväl, att en betydande del av storindustrien i södra och
mellersta Sverige tillkommit med kraftigt bistånd från statens sida. Mångå
för vårt land viktiga industrier åtnjöte även alltjämt statens stöd i form av
tullskydd eller liknande anordningar. I detta sammanhang syntes man ej
heller böra bortse från, att staten såsom ägare av stora delar av Norrlands
naturtillgångar kunde anses ha förpliktelse att ej undandraga sig ett visst
risktagande, i den mån det betingades av en exploatering och förädling av
dessa naturtillgångar. Man torde kunna utgå från att, om motsvarande tillgångar
läge i enskild ägo, på dem skulle i icke ringa omfattning baseras en
utvecklad förädlingsverksamhet.
Här anförda synpunkter syntes, framhåller kommittén, allmänt sett utgöra
skäl för statliga åtgärder i Norrbottens län av det slag, varpå en utbyggnad
av Norrbottens järnverk skulle utgöra ett exempel. Genom en sådan
åtgärd skulle icke blott beredas sysselsättning för en i viss mån utökad
arbetarstam vid järnverket utan av allt att döma ökade förutsättningar även
skapas för en utveckling av hemmamarknadsindustrierna i länet, särskilt i
den mån järnverket framdeles också komme att kompletteras med anläggningar
för vidare förädling. Därest överhuvud taget en utveckling av den på
hemmamarknaden inriktade industrien i Norrbotten skulle eftersträvas, läge
det närmast till hands att tänka på en utökad järnindustri, som borde kun
-
Kungl. Mcijds proposition nr 305.
23
na räkna med förmånliga villkor för anskaffningen av råvara och kraft liksom
även med relativt billigt bränsle.
Efter dessa allmänna överväganden framför kommittén även vissa särskilda
synpunkter på de nu föreliggande förslagen samt uttalar härutinnan
till en början följande:
Beträffande förslaget örn byggandet av en tredje ugn vill kommittén^ särskilt
understryka den betydelse förslagets genomförande kommer att få för
rikets tackjärnsförsörjning. Den svenska importen av tackjärn utgjorde enligt
industrikommissionens uppgift i genomsnitt 93 600 ton under tioårsperioden
1929—1938 och 122 500 ton under femårsperioden 1934—1938.
Knappheten på billigt inhemskt tackjärn har ock under innevarande kris
medfört kännbara olägenheter. I nuvarande läge synes därför varje tillskott
av billigt tackjärn synnerligen välkommet. Detta gäller även örn tillskottet
kommer först under 1946, enär vissheten örn ett dylikt tillskott möjliggör
en förtäring av nuvarande tackjärnslager i större utsträckning än eljest skulle
ha varit fallet.
Mot förslaget, att järnverket skulle utbyggas med en ytterligare ugn, kan
visserligen anföras, att verket härigenom skulle kunna komma upp i en
högre årsproduktion än importen under ovannämnda tioårsperiod. Med hänsyn
till den ökning av verksamheten, som emellertid efter krigets slut är att
emotse inom bland annat byggnadsindustrien och varvsindustrien, synes nian
rimligen icke böra som utgångspunkt för en bedömning i denna sak taga
de för 1929—1938 gällande siffrorna. Även örn man sålunda ej bör räkna med
att byggandet av en tredje tackjärnsugn vid Norrbottens järnverk skall leda
till någon överproduktion, kunna givetvis förhållandena bliva sådana, att
tidvis avsättningssvårigheter uppkomma för svenskt tackjärn. I en sådan
situation föreligger naturligtvis den möjligheten att produktionen vid verket
inskränkes. Detta är ett förfarande, som allmänt användes av de privatägda
verken. För övrigt torde järnverkets möjligheter att anpassa sin drift efter
avsättningsförhållandena komma att ökas i och med att utbyggnad sker med
ett thomasverk.
Beträffande frågan örn järnverkets utbyggande med ett thomasverk anför
kommittén vidare följande:
Enligt gällande avtal mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
åligger det detta bolag att på vissa för staten förmånliga villkor leverera
malm i bestämda mängder av bestämda kvaliteter. Statens rätt härutinnan
är numera överlåten till Norrbottens järnverk. Så som järnverket utan thomasverk
måste drivas, blir det mycket beroende av tillgången till malm av
fosforfattig kvalitet. Den mängd fosforfattig malm, som enligt avtalet skall
levereras, täcker icke verkets behov, utan sådan malm måste i stor utsträckning
inköpas till den öppna marknadens pris, d. v. s. avsevärt högre än det
genom avtalet reglerade. Tillkomsten av thomasverket skulle däremot innebära,
att verket skulle kunna arbeta med enbart fosforrik malm. Man kan
utgå från att verket i stället för att uttaga den avtalsenligt reglerade mängden
av fosforfattig malm skulle kunna erhålla malm med större fosforhalt.
På den i Norrbottens malmfält brutna, fosforfattiga malmen kan anses
råda en viss knapphet. Denna malm är en mycket eftertraktad och i allmänhet
välbetald exportvara. I den mån järnverket erhåller fosforfattig malm
— såsom nu är fallet — till ett pris motsvarande malmbolagets självkostnader,
innebär detta tydligen en subventionering av järnverket. Vid nu gällande
prisläge anses denna subventionering kunna uppskattas till inemot en
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
miljon kronor årligen. Under det att tillgången på fosforfattig malm är relativt
begränsad, kunna malmtillgångarna i övrigt praktiskt taget anses obegränsade.
En försäljning av fosforrik malm till självkostnadspris torde därför
ej innebära någon uppoffring för malmbolaget, och tillkomsten av thomasverket
skulle följaktligen medföra, att malmbolagets inkomst av malmbrytningen
skulle stiga, varvid en mycket betydande del av inkomstökningen
skulle komma staten till godo.
Utan att- kunna närmare ingå på den betydelse, som järnverkets komplettering
med ett thomasverk skulle få för företagets ekonomi, vill kommittén
inskränka sig till en erinran om att en sådan utbyggnad synes resultera i att,
enligt vad som upplysts av järnverkets ledning, en avsevärd besparing skulle
ernås vid tack järnsframställningen genom den ändrade malmbasen, den
minskade åtgången av kalksten samt den likaledes reducerade kraft- och
kolelektrodförbrukningen. Vidare skulle såsom biprodukt erhållas s. k. thomasslagg,
i pulveriserad form benämnd thomasfosfat. Detta utgör ett värdefullt
gödselmedel. Det har vid försök och i praktik visat sig att thomasfosfat
är väl lämpat som gödselmedel till flertalet grödor, som odlas i Norrland.
Då därjämte de norrländska jordbruksjordarna äro i stort behov av fosfor -syregödsling för höjande av skördarnas såväl kvantitet som kvalitet, måste
rikligare användning av fosforsyregödselmedel ingå som ett viktigt led i
rationaliseringen av det norrländska jordbruket. Thomasfosfatet får därför
en lämplig användning inom detta jordbruk.
Av det anförda, framhåller kommittén, torde framgå alt anläggandet vid
järnverket av en tredje ugn och ett thomasverk hade mycket starka skäl för
sig. Ehuru kommittén icke haft möjlighet att ingå på ett bedömande ur vidare
synpunkter av räntabiliteten för järnverket — därom hade i viss mån
delade meningar gjort sig gällande — syntes det emellertid kommittén som
örn det skulle vara svårt att bestrida, att den åsyftade utbyggnaden skulle
få förmånliga verkningar på järnverkets räntabilitet. Visserligen vore det
vanskligt att bedöma, på vad sätt förhållandena i framtiden komme att inverka
på avsättningsmöjligheterna, prisförhållandena och förutsättningarna
i övrigt för ifrågavarande industri. Men enligt kommitténs mening torde man
knappast med skäl kunna göra gällande, att en utbyggnad av järnverket i
enlighet med vad som föreslagits skulle innebära större risker än som en
företagare ofta måste vara beredd att taga. Som ett argument mot järnverkets
utvidgning med ett thomasverk hade anförts, att en sådan utbyggnad
med hänsyn till framtida avsättningssvårigheter för thomasgöt skulle i framtiden
draga med sig fortsatt utbyggnad med ett valsverk. Kommittén kunde
ej för närvarande bedöma, i vad mån detta antagande vore riktigt, men
ansåge en sådan konsekvens av anläggandet av ett thomasverk ej utgöra
ett för kommittén bärande argument mot detsamma, under förutsänning
att en dylik utbyggnad vid verkställd utredning skulle befinnas lämplig.
Visserligen skulle tillskapandet av ett valsverk innebära, att staten finge
investera ytterligare betydande belopp. Enligt vad kommittén tidigare anfört
måste emellertid staten, så länge den framträdde som den störste innehavaren
av naturtillgångar i Norrland med därav härflytande stora inkomster,
vara beredd att inom denna landsända i betydligt större omfattning
än hittills skett åtaga sig företagarriskerna för industriens utvidgning.
Kungl. Nöjds proposition nr 305.
25
Kommittén anför slutligen följande:
Med hänsyn till försörjningsläget för järn och stål, sådant detta kan befaras
komma att gestalta sig under de närmaste åren, torde arbetet med
iordningställande av den ifrågasatta tredje tackjärnsugnen böra påbörjas
snarast möjligt. Försörjningsskäl synas däremot ej med samma styrka tala
för att thomasverkets byggande omedelbart igångsättes. Att så sker är däremot
önskvärt med hänsyn till angelägenheten av att järnverket skall stå
berett att med utbyggd prestationsförmåga uppträda på marknaden efter
krigets slut, då behov av järn gör sig gällande för återuppbyggnadsåtgärder,
samtidigt som de utländska industrierna insätta all kraft på att genom
utbyggnad och modernisering tillförsäkra sig största möjliga konkurrenskraft.
Vid bestämmandet av tidpunkten för igångsättande av den föreslagna utbyggnaden
av järnverket bör vidare läget å arbetsmarknaden i Norrbotten
tillmätas stor vikt. För ifrågavarande anläggningsarbeten beräknas, enligt
uppgift av järnverkets ledning, 250 å 300 arbetare tagas i anspråk. Kommittén
är ej i stånd att bedöma, huru sysselsättningsmöjligheterna i Norrbotten
komma att gestalta sig under de närmaste åren. Kommittén anser det emellertid
även ur sistnämnda synpunkt med hänsyn till det labila läget å arbetsmarknaden
i övre Norrland önskvärt, att medel utan dröjsmål ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande för utförande av den ifrågasatta utbyggnaden
i dess helhet.
Kommitténs utlåtande utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville
hos innevarande års riksdag äska ett anslag av 8 miljoner kronor för utbyggnad
av Norrbottens järnverk med en tredje tackjärnsugn och ett thomasverk
i enlighet med vad järnverkets styrelse föreslagit.
Nyss refererade och i utdrag återgivna yttranden giva en så god belysning Departementsav
det föreliggande spörsmålet, alt endast en kort överblick över de huvud- cAe/e».
sakliga synpunkterna torde ytterligare erfordras. Att nu utbygga Norrbottens
järnverk med en tredje elektrisk tackjärnsugn och ett thomasverk överensstämmer
med vad riksdagen åren 1939 och 1941 härutinnan redan beslutat.
Vad den ifrågasatta tackjärnsugnen beträffar skulle denna medföra en
utvidgning av kapaciteten med cirka 50 °/o — från 60 000 till 90 000 ton per
år — utan att kostnaderna ökades i motsvarande mån. Räntabiliteten skulle
alltså förbättras. Ifrågavarande anläggning skulle dessutom öka den inhemska
tackjärnstillgången. Starka skäl tala alltså för att den kommer till
utförande. Vad angår frågan om tidpunkten därför synas följande synpunkter
förtjäna beaktande.
Under vanliga förhållanden tillgodoses vårt behov av järn till ganska betydande
del genom import. För närvarande är emellertid järnimporten av
mycket ringa omfattning, och det är ovisst när förhållandena härutinnan
skola ändras till det bättre. Man måste alltså vid oförändrad förbrukning av
järn förutse en fortgående minskning av lagerhållningen, därest icke åtgärder
vidtagas för ökning av järnproduktionen inom landet. Vissa åtgärder
för sådant ändamål hava redovisats i den till innevarande års riksdag avlåtna
propositionen nr 302, men dessa äro enligt min mening icke av den omfattningen,
att de göra andra ingripanden i samma syfte överflödiga.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
Den nu föreslagna eltackjärnsugnen vid Norrbottens järnverk kan icke
bliva färdig förrän i början av år 1946. Våra möjligheter till import av tackjärn
under nämnda år äro ytterst ovissa, varför tillgång till en ökad kvantitet
inhemskt tackjärn framstår som en fördel. Härtill kommer att ett beslut örn
ugnens byggande möjliggör en större förbrukning under år 1945 av nu befintliga
lager än som eljest vore försvarbar. Ett sådant beslut skulle således
indirekt medföra en viss omedelbar förbättring av vårt försörjningsläge i
fråga om järn.
Den tillgång på malm, varå järnverket grundar sin rörelse, anses vara
fullt tillräcklig för en produktion av 120 000 ton tackjärn om året. För
en ökning av järnverkets produktionskapacitet genom byggandet av den ifrågasatta
nya eltackjärnsugnen möter ej heller ur kraftförsörjningssynpunkt
numera något hinder, i det att vattenfallsstyrelsen förklarat sig beredd att
för denna ugn ställa elektrisk kraft till förfogande på samma villkor som
gälla för den ena av de båda nu i gång varande tackjärnsugnarna. Tillgången
på bränsle, särskilt i form av koks, är visserligen för närvarande knapp,
och man måste räkna med att den kommer att ytterligare försämras. Emellertid
innebära under sådana förhållanden elektriska tackjärnsugnar den fördelen
framför de vanligen förekommande blästermasugnarna, att de för sin
drift kräva avsevärt mindre bränsle. Såvitt nu kan överblickas torde, enligt
vad jag inhämtat, några mera betydande svårigheter ur materielsynpunkt
icke föreligga att omedelbart igångsätta och fullfölja den nu ifrågasatta utbyggnaden
av järnverket. Som en olägenhet måste emellertid betraktas att
för anläggningens slutförande under år 1945 en viss prioritet i fråga örn
leverans av en större transformator erfordras. Ingen av de hörda myndigheterna
har emellertid fäst avgörande vikt vid denna omständighet. Vissa
möjligheter torde för övrigt, enligt vad jag inhämtat, finnas att tillfälligtvis
på annat sätt tillgodose behovet av elektrisk kraft för den tredje tackjärnsugnen.
Emot tanken på en omedelbar utbyggnad av järnverket kan invändas, att
man kan räkna med att byggnadskostnaderna framdeles bliva lägre än de
för närvarande äro. Med full visshet kan detta dock icke sägas, men även
örn så skulle bliva fallet, synes likväl den besparing som ett uppskov kan
medföra mer än väl uppvägas av de fördelar ur såväl företagsekonomisk som
folkförsörjningssynpunkt, vilka enligt vad jag förut anfört äro att påräkna
genom en omedelbar utbyggnad av den nya ugnen.
På sätt kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering och Norrlandskommittén
enhälligt tillstyrkt vill jag därför förorda, att medel snarast möjligt
ställas till förfogande för byggande av ytterligare en eltackjärnsugn vid
järnverket. Kostnaderna härför torde i enlighet med de av järnverkets ledning
verkställda beräkningarna böra uppskattas till 3.5 miljoner kronor. Då
denna utbyggnad, även om dess utförande snarast möjligt främst kan motiveras
med önskvärdheten av att trygga vår försörjning med järn under
slutskedet av den nu rådande krisen, måste anses väl motiverad såsom ett
led i järnverkets normala utveckling, och då det för närvarande är svårt
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
27
att bedöma prisutvecklingen efter kriget och därmed storleken av anläggningens
av krigsförhållandena förorsakade fördyring, synes anledning icke
föreligga att beträffande den nya ugnen uppställa andra förräntnings- och
amorteringsprinciper än som tillämpas i fråga om de båda redan färdiga
ugnarna. I varje fall bör, som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
uttalar, ett eventuellt beslut i annan riktning icke fattas förrän prisläget
klarnat och man kan överblicka de förändringar i tillverkningskostnaderna
för järn, som utbyggnaden medfört.
Jag övergår nu till frågan om det föreslagna tliomasverket samt behandlar
därvid till en början en dylik anläggnings lämplighet överhuvud och
först därefter spörsmålet, om den bör komma till stånd omedelbart eller
ställas på framtiden.
Den malm som står till järnverkets förfogande är relativt fosforrik. Redan
denna omständighet talar bestämt för att thomasprocessen bör komma
till användning. Därigenom skulle en ändring av malmbasen bliva möjlig
som avsevärt reducerade kostnaderna för malm, kalksten, elektrisk
energi och kolelektroder. Besparingen uppskattas till cirka V2 miljon kronor
per år vid en produktion av 90 000 ton tackjärn. Dessutom skulle en icke
oväsentlig inkomst kunna erhållas genom försäljning av thomasfosfat -—
cirka 18 000 ton — och genom tillvaratagande av den i tackjärnet förefintliga
mängden av vanadin. Bolagsledningen beräknar med utgångspunkt
från nuvarande förhållanden att inkomsten av dessa båda biprodukter skulle
kunna närma sig en miljon kronor årligen. Även om man av försiktighetsskäl
för framtiden räknar med endast en bråkdel av denna siffra, framstår
ett användande av thomasprocessen som naturligt betingat av föreliggande
produktionsförutsättningar. Detta synes så mycket mera vara fallet, som
därigenom en väsentlig fördel skulle uppstå för malmleverantören Luossavaara-Kiirunavaarabolaget,
i vilket bolag svenska staten äger ett huvudintresse.
Som Norrlandskommittén påpekar, innebär försäljningen av den
mindre fosforrika malmen — en i allmänhet eftertraktad och väl betald
exportvara — till självkostnadspris en subventionering av järnverket, vilken
vid nu gällande prisläge kan uppskattas till inemot en miljon kronor årligen.
Övergång till framställning av thomastackjärn skulle minska behovet
av dylik malm till en tredjedel. Därmed skulle visserligen följa en ökad användning
av fosforrik malm, men detta innebär knappast någon uppoffring
för malmbolaget, då tillgången på dylik malm är praktiskt taget obegränsad.
Omläggningen av järnverkets malmförsörjning skulle alltså medföra
stora ekonomiska fördelar för malmbolaget, och dessa skulle till en avsevärd
del tillfalla svenska staten.
Industrikommissionen tillstyrkte år 1941 uppförandet av ett tliomasverk,
med hänvisning till omständigheter av förut anfört slag. När kommissionen
nu ändrat mening och i likhet med reservanterna i kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering lills vidare avstyrker denna åtgärd, motiveras
detta framför allt med hänsyn lill en väntad svårighet att finna avsättning
för tliomasgöt under de närmaste åren, i varje fall lill annat än mycket låga
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
priser. Till denna fråga om avsättningsmöjligheterna under tiden närmast
efter kriget återkommer jag längre fram. Vad förutsättningarna på längre
sikt beträffar uttalar industrikommissionen i sitt senaste yttrande: »På längre
sikt kan därför en utbyggnad av tackjärnsverket tills vidare anses väl
motiverad endast örn järnverket kompletteras med thomasverk eller eventuellt
annan anläggning för tackjärnsförädling.»
Vid bedömandet av det framtida behovet av göt torde man enligt min mening
ha anledning räkna med att det senaste århundradets tendens till stegring
av järn- och stålförbrukningen skall åter framträda efter kriget. En
helt annan fråga är att vid en lågkonjunktur en tillfällig inskränkning av
produktionen kan bliva nödvändig vid ett i Luleå uppfört thomasverk. Detta
är, som Norrlandskommittén påpekar, ett förfarande som allmänt användes
av de privatägda verken. Kommittén tillägger på tal härom, att »järnverkets
möjligheter att anpassa sin drift efter avsättningsmöjligheterna komma
att ökas i och med att utbyggnad sker med ett thomasverk».
Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala, att de ekonomiska
skälen för att anläggningarna i Luleå kompletteras med ett thomasverk förefalla
vida starkare än skälen däremot. Statsmakterna ha för övrigt redan tagit
ställning till denna fråga genom tidigare beslut.
Härmed är emellertid icke sagt att uppförandet av ett dylikt verk bör ske
omedelbart, utan man kan mycket väl tänka sig att ett visst uppskov vore
att föredraga. Delta spörsmål tarvar ett närmare övervägande. Uppmärksammas
bör därvid, att viss lisk finnes för en otillräcklig tillgång på importerat
bränsle och skrot under en period efter kriget, som mycket väl kan komma
att omfatta år 1946. Det vore oförsiktigt att icke räkna med möjligheten härav.
Skulle en sådan knapphet på bränsle och skrot uppkomma, blir det synnerligen
fördelaktigt om järnverket i Luleå kan framställa thomasgöt fr. o. m. sommaren
1946. För det första åtgår härför endast en relativt ringa kvantitet bränsle,
och för det andra kan vid beskickningen av elektrostålugnen i Luleå skrot
ersättas av thomasgöt. Bägge de två under nyssnämnda förutsättning trånga
sektionerna i järnhanteringen bleve alltså indirekt i viss mån utvidgade.
Dessutom skulle, om man räknar med nuvarande skrotpriser, ett förbilligande
av stålproduktionen uppkomma. Fördelar skulle alltså framträda av att
ett thomasverk funnes tillgängligt under senare hälften av år 1946, även om
det förhåller sig så som industrikommissionen hävdar, nämligen att detta
järnverks thomasgöt till en del finge ersätta göt från andra verk.
Industrikommissionen skrev i sitt yttrande den 10 september 1941 bland annat,
att det torde vara ostridigt att den mellansvenska järnhanteringen hade
behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens järnverk
avsåge att framställa i de då föreslagna thomas- och elstålverken. Nu däremot
räknar kommissionen — liksom reservanterna i kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering — vid sin pessimistiska bedömning av avsättningsmöjligheterna
för thomasgöt uppenbarligen med att valsverken i landet
ej skulle kunna bearbeta en nämnvärt ökad kvantitet göt och därvid använda
thomasgöt från Luleåverket. Det förefaller icke säkert att detta an
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 305.
tagande kommer att motsvara verkligheten. Möjligt är nämligen att en viss
införsel från utlandet av tackjärn kan komma till stånd, medan däremot införseln
av valsade produkter möter svårigheter. Om då behovet av sådana
produkter för byggnadsverksamhet och andra ändamål är stort, torde t. ex.
genom ett mera allmänt användande av tre skift i valsverken produktionen
kunna utvidgas och förbrukningen av göt alltså stiga. Därmed skulle avsättningsmöjligheter
beredas för de vid ett thomasverk i Lulea framställda
göten.
Bolagets ledning har givit uttryck åt den uppfattningen, att avsättningsmöjligheterna
för thomasgöt komma att bli väsentligt gynnsammare än industrikommissionen
antager, och hänvisar därvidlag till en under hand gjord
undersökning, som givit andra resultat än den av kommissionen utförda.
Dessutom torde en del av thomasgöten lämpligen förvandlas till elektrostål
eller omsmältningsmaterial och avsättas i denna form. Möjligheten av export
av elektrostål bör icke uteslutas.
Med hänsyn till dessa omständigheter förefaller det på nuvarande stadium
icke nödvändigt att sammankoppla frågan örn thomasverket med spörsmålet
om ett eventuellt senare utbyggande av ett valsverk för framställning t. ex. av
billets, en produkt för vilken avsättningsmöjligheterna i in- och utlandet sedan
gammalt varit betydande. Även om man räknar med möjligheten att en
dylik utbyggnad kan befinnas lämplig i framtiden, utgör detta knappast någon
anledning att nu uppskjuta thomasverket och så gå miste om de fördelar,
som kunna följa av att detta blir produktionsdugligt redan under år
1946.
Som ytterligare skäl för alt omedelbart bygga thomasverket kan vidare
åberopas vad såväl kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering som
Norrlandskommittén anfört rörande fördelarna för det norrländska jordbruket
av att erhålla ökad tillgång till thomasfosfat samt behovet av arbetstillfällen
i Norrbotten. Man har sedan någon tid att räkna med en betydande
nedgång i sysselsättningen vid gruvorna, och det vore alltför optimistiskt att
förvänta någon avgörande förbättring härvidlag under de närmaste tolv månaderna.
Vad jag nyss anförde gent emot invändningen, att kostnaderna för byggandet
av en ny tackjärnsugn framdeles kunna komma att sjunka, äger också
i fråga om thomasverket sin fulla giltighet. Även här bör man kunna påräkna
sådana betydande ekonomiska fördelar i driften att den eventuella fördyringen
av verket uppväges.
Då min företrädare i ämbetet den 19 maj i år förklarade sig icke beredd
alt förorda elt omedelbart igångsättande av arbetena med uppförandet av
ett thomasverk, motiverade han denna sin ståndpunkt därmed, att bolagets
ledning i första hand borde koncentrera sina ansträngningar på att söka fullkomna
driften vid de färdiga anläggningarna och bringa frågan örn förreduktionsförfarandet
till en lycklig lösning. Sedan järnverket nu varit i gång under
ytterligare ett halvt år samt förreduktionsanläggningen börjat uppföras,
synes tiden vara inne att ål järnverkets ledning anförtro uppdraget att påbörja
en ny utbyggnadsetapp.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
Det kan naturligtvis icke förnekas att en investering av ytterligare ett antal
miljoner kronor i Norrbottens järnverk innebär vissa risker. Ingen kan
med säkerhet garantera att produktionen blir räntabel. Men å andra
sidan tala, som av det förut sagda framgår, övervägande skäl för att produktionen
blir ekonomiskt starkare örn anläggningarna kompletteras, varjämte
det kan medföra bestämda fördelar för landets järnförsörjning redan
år 1946 och i någon mån dessförinnan, om den nu förslagna utbyggnaden
kommer till utförande snarast möjligt.
\ id en bedömning av fragan, örn staten bör taga de med den ifrågasatta
investeringen förbundna riskerna, kunna för övrigt vissa allmänna hänsyn
till det norrländska näringslivet och den norrländska befolkningens försörjning
ej lämnas ur sikte. Även under goda tider ha svårigheter funnits för
denna befolkning att finna lönande sysselsättning, trots en avsevärd utflyttning
till andra delar av landet. Levnadsstandarden har också för stora skikt
av Norrbottens befolkning varit relativt låg. En huvudorsak till dessa ogynnsamma
förhållanden är näringslivets ensidiga inriktning. Därför framstår
en utveckling av näringslivet i Norrbotten till större mångsidighet som ett
viktigt önskemål ur allmänna synpunkter. Som ett ytterligare skäl härför
kan man, såsom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering gjort, peka
på Norrbottens egenskap av »gränslän och utpost längst uppe i norr för den
svenska ekonomin och kulturen».
En bredare bas för försörjningen i denna landsdel förutsätter framför allt
en utbyggnad av förädlingsindustrien, varvid utnyttjandet av befintliga naturtillgångar
såsom järnmalm och vattenfall i första rummet ifrågakommer.
Erfarenheten visar att inom områden där »primära» industrier av denna
typ utvecklas, där framväxa sedan också lättare »sekundära» industrier, som
till stor del arbeta för den lokala marknaden, och i samband därmed uppkommer
en livligare handel och samfärdsel.
Med hänsyn härtill få statliga åtgärder till främjande av Norrbottens näringsliv
anses som berättigade och önskvärda, och ett försök att utveckla en
järnindustri därstädes framstår trots de i någon mån ovissa utsikterna för dess
räntabilitet som väl motiverat. Självklart bör, som planeringskommissionen
och Norrlandskommittén påpeka, statens medverkan inriktas på företasom
aga naturliga förutsättningar att bestå i konkurrensen och som man har
anledning hoppas skola bli bärkraftiga utan fortlöpande statligt stöd. Vid
bedömningen av sådana frågor som malmens leverans till självkostnadspris
at Norrbottens järnverk eller de risker, som statliga investeringar i detta förete
!™nna medföra, bör emellertid viss hänsyn tagas till det förhållandet at
åtskilliga till andra landsdelar förlagda produktionsgrenar genom ett väsentligt
tullskydd åtnjuta ett betydande stöd. Ser man som sig bör nu föreliggande
spörsmål mot bakgrunden av detta förhållande, synes mig ingen tvekan
unna rada om det valbetankta i att nu utan uppskov skrida till förverkhgandet
av den redan tidigare i princip godkända planen för en utbyggnad
ränta^nT-T ^rmndustn- Väl är det mycket möjligt, att detta företags
räntabilitet icke blir sa god, som dess tillskyndare hoppas, men de nu ifråga
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 305.
satta investeringarna medföra så betydande fördelar att de kunna förväntas i
längden förbättra räntabiliteten, denna må sedan för verket i dess helhet bliva
hög eller låg.
Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i sitt yttrande förordat
en omedelbar undersökning av frågan om den vidare utbyggnaden
av Norrbottens järnverk med valsverk för utvalsning av de egna göten, närmast
till byggnads- och annat grövre handels järn, och i samband därmed
frågan om järnverkets utbyggnad även på bredden genom tillfogandet av
ytterligare hyttugnar. Enligt min mening vore det förhastat att nu, innan
den föreslagna utbyggnaden kommit till stånd samt verket en tid varit i
normal drift och erfarenheter därunder vunnits, låta utföra en så omfattande
undersökning, för vilken i väsentliga hänseenden fakta och material
ej skulle föreligga. Jag utgår ifrån att järnverkets styrelse, när den anser
tiden inne, själv kommer att framlägga förslag örn en undersökning med
ett mera begränsat syfte. I längden tjänas nog det med järnverket åsyftade
ändamålet bäst genom att dess utveckling icke forceras.
Enligt av styrelsen för järnverksbolaget verkställa beräkningar, vilka under
ärendets remissbehandling lämnats utan erinran, kommer uppförandet
av thomasverket att i nuvarande prisläge draga en kostnad av 4,5 miljoner
kronor. Den av mig nu förordade utbyggnaden av järnverket med en ny
el tack järnsugn och ett thomasverk skulle alltså draga en kostnad av sammanlagt
8 miljoner kronor, vilket belopp torde böra tillföras bolaget såsom
aktiekapital.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å
tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av ...................... kronor 8 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.