Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

1

Nr 297.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd; given Stockholms slott den 20
oktober 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över sooialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 297.

SOBO M

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Förslag

till

Lag

om provisorisk förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd,
skall såsom provisorisk förstärkning av tilläggspensionen eller
understödet utgå följande belopp, räknat för budgetår, nämligen

till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalid -

understöd ............................................................... 100 kronor samt

till annan pensions- eller understödstagare ..................... 50 »

Provisorisk förstärkning utgår icke å tilläggspension, där summan av denna
och grundpensionen understiger 12 kronor örn året, eller å invalidunderstöd
som för år icke uppgår till nämnda belopp.

2 §■

Yid bedömande huruvida för visst budgetår rätt till förstärkning föreligger
skall avseende fästas allenast vid örn tilläggspension eller invalidunderstöd
utgår för den månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Förstärkning skall utgå med oavkortat belopp jämväl i fall då tilläggspension
eller invalidunderstöd icke utgår under hela budgetåret.

3 §•

Bestämmandet av med vilketdera av de i 1 § angivna belopp förstärkning
skall utgå skall ske med hänsyn till förhållandena den 15 i andra månaden
före den, under vilken förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas.

Har den som är gift efter den i första stycket angivna tidpunkten kommit
i åtnjutande av pension eller understöd, som skulle berättiga till förstärkning
för budgetåret, skall sådan förstärkning dock icke utgå, där pensions- eller
understödstagarens make för samma budgetår är berättigad till förstärkning
med det högre av de i 1 § angivna beloppen.

4§-

Provisorisk förstärkning utbetalas å den tid och i den ordning Konungen
bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

3

5 §''

Till kostnaderna för den provisoriska förstärkningen bidraga för varje
budgetår

kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 30,6
procent, för ort tillhörande ortsgrupp 2 23,8 procent och för ort tillhörande
ortsgrupp 3 19,6 procent av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket
budgetåret börjar löpa, samt

landsting med belopp motsvarande 26 procent av deras andelar i kostnaderna
för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under
nyssnämnda kalenderår.

Återstående kostnad bestrides av staten.

6 §.

Bestämmelserna i lagen örn folkpensionering skola, där ej annat följer av
vad ovan sägs, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet beträffande den
provisoriska förstärkning som avses i denna lag; dock äger Konungen uppdraga
åt pensionsstyrelsen eller med avseende å fall, som beröra även postverket,
åt pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela
de närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Den första utbetalning av provisorisk
förstärkning, som sker efter lagens ikraftträdande, skall avse budgetåret
1944/45.

4

Kungl. Majlis proposition nr 297.

Utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 oktober 1944.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sedan riksdagen i skrivelse den 29 mars 1944, nr 178, hemställt örn framläggande
snarast möjligt av förslag till en allmän förbättring av nu utgående
folkpensioner och invalidunderstöd, uppdrog Kungl. Maj:t den 28 april 1944
åt socialvårdskommittén att skyndsammast inkomma med förslag till provisoriska
åtgärder till ökning av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande,
varvid borde beaktas, att förslagen icke borde föregripa eller
försena en definitiv reformering av folkpensionerna.

Till fullgörande av nämnda uppdrag har socialvårdskommittén i skrivelse
den 29 juni 1944 föreslagit, att provisoriska tillägg till tilläggspensionerna
och invalidunderstöden skulle under budgetåren 1944/45 och 1945/46 utgivas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av kommittén i skrivelsen förordats.

Över socialvårdskommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Jag anhåller nu att få upptaga detta spörsmål till behandling. Därvid anser
jag mig till en början böra redogöra för de gällande författningsbestämmelser,
som äro av intresse i förevarande sammanhang.

Gällande författningsbestämmelser.

Lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering trädde i kraft den
1 januari 1937, då 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring i princip upphörde
att gälla. Lagen örn folkpensionering har sedermera undergått vissa
ändringar, bland annat genom lag den 23 april 1937 (nr 163). Genom sistnämnda
lag genomfördes dyrortsgradering av de i folkpensionerna ingående
tilläggspensionerna från och med den 1 januari 1938.

Enligt lagen örn folkpensionering skall i princip envar svensk medborgare
erlägga pensionsavgifter samt på grund av dem och med bidrag av allmänna
medel erhålla folkpension (1 § första stycket). Rätt till folkpension inträder

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig
arbetsoförmåga då ännu icke är för handen (1 § andra stycket). För rätt till
folkpension förutsättes, att vederbörande erlagt åtminstone någon honom
påförd obligatorisk pensionsavgift (6 § 1 morn.). Skyldighet att erlägga sådana
avgifter föreligger i regel för varje svensk medborgare i åldern 18—65
år (4 §). Folkpensionen består dels av grundpension, dels av tilläggspension
(6 §). Den förra motsvarar avgiftspension enligt äldre rätt och utgår till var
och en som erlagt någon pensionsavgift enligt nya lagens bestämmelser.
Grundpensionen utgöres av dels ett fast belopp, enligt huvudregeln 70 kronor,
dels ock ett efter vars och ens erlagda pensionsavgifter växlande belopp, utgörande
en tiondel av avgifterna. Eätten till tilläggspension är förenad med
viss prövning av behovet i varje särskilt fall. Tilläggspensionen, som utgår
efter samma grunder för alla utan hänsyn till kön, civilstånd eller andra dylika
omständigheter, är graderad efter dyrort (6 § 2 morn.). Diket är för detta
ändamål indelat i tre ortsgrupper. Tilläggspensionens maximibelopp är 250
kronor i ortsgrupp 1, som omfattar orter med de lägsta levnadskostnaderna,
350 kronor i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3. Enligt i folkpensioneringslagen
meddelade övergångsbestämmelser (40 §) utgår tilläggspension
även till personer, som erhållit pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,
men med hänsyn till att dessa icke komma i åtnjutande av grundpension,
som i regel skulle utgå med avsevärt högre belopp än det, vartill
avgiftspension uppgår, har tilläggspensionens maximibelopp för dem satts
50 kronor högre än för andra eller 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp
2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. På därom av vederbörande kommun
gjord framställning äger Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar till ort i
högre ortsgrupp, förordna, att tilläggspension under vissa förutsättningar må
på visst sätt förhöjas (6 § 3 morn.). Den tilläggspension, som i det särskilda
fallet skall utgå, beräknas genom att från maximibeloppet draga 5/io av den
pensionsberättigades årsinkomst i vad denna må överstiga 200 kronor (6 §
2 morn. första stycket). Årsinkomst, som i lagen örn folkpensionering avses,
utgör den inkomst, som den pensionsberättigade skäligen kan antagas komma
att tills vidare årligen åtnjuta (7 §). Vissa inkomstslag skola emellertid icke
alls medräknas och vissa slags inkomster äro på det sättet privilegierade, att
de intill visst sammanlagt belopp, olika för de skilda ortsgruppema, icke medräknas.

Värdering av naturaförmåner, i den mån sådana ingå i pensionsberättigad
persons inkomst, sker enligt kungl, brev till pensions styr elsen den 30 juni
1937 angående fastställande av regler för uppskattning enligt lagen om folkpensionering
av naturaförmåner (SFS nr 869). Enligt de sålunda fastställda
reglerna skola naturaförmåner i regel åsättas vissa, med hänsyn till bland
annat tilläggspensionens maximibelopp bestämda värden.

Sedan pensionsbelopp blivit i vederbörlig ordning bestämt, skall pensionsstyrelsen
utfärda pensionsbrev, vilket därefter genom pensionsnämndens försorg
skall tillställas den, som äger uppbära pensionen (31 § lagen örn folkpensionering)
.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Även om folkpension (eller invalidunderstöd) är förenad med pension på
grund av sådana avgifter, som enligt 35 § lagen örn folkpensionering kunna
frivilligt erläggas till pensionsstyrelsen, utfärdas för pensionstagaren endast
ett pensionsbrev.

Enligt förordningen den 28 juni 1935 (nr 435) om invalidunderstöd, vilken
trädde i kraft samtidigt med lagen örn folkpensionering, kunna till arbete
varaktigt oförmögna personer, som icke påförts någon pensionsavgift och
därför icke äga rätt till grund- och tilläggspension, tidigast från fyllda 16 år
erhålla invalidunderstöd under villkor och med belopp som äro stadgade beträffande
tilläggspension. Rätt till invalidunderstöd må enligt nämnda förordning,
där särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den, som fått någon
eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter.

Till kostnaden för tilläggspensioner och invalidunderstöd bidraga primärkommunerna
och i vissa fall landstingen efter i 13 och 40 §§ lagen örn folkpensionering
stadgade grunder. Enligt 13 § skall kommuns andel i kostnaderna
utgöra för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel, för orter tillhörande
ortsgrupp 2 en femtedel och för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel;
dock skall, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till sistnämnda ortsgrupp,
stadens andel utgöra tre tiondelar. I fråga örn tilläggspension, som
helt eller delvis grundar sig å fastställelse av pensionstillägg före den 1 januari
1937, skall jämlikt 40 § jämte vederbörande kommun landstinget bidraga med
en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Beträffande samma slags
tilläggspensioner skall även stad, som icke deltager i landsting, utöver vad i
13 § stadgats bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen.
Med vad av kostnaden för folkpensioner och invalidunderstöd återstår efter
avdrag av primärkommunernas och landstingens bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden
bidrager staten. — Pensionsförhöjning jämlikt 6 §
3 mom. lagen örn folkpensionering utbetalas av vederbörande kommun, som
äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Angående sättet och tiden för utbetalning av pensioner och understöd jämlikt
lagen örn folkpensionering och förordningen örn invalidunderstöd finnas
bestämmelser meddelade i en kungörelse den 25 september 1942 (nr 772). Utbetalning
sker som regel genom postverkets förmedling å viss postanstalt, varom
anvisning lämnas i pensionsbrevet. Pension på grund av frivilliga avgifter enligt
35 § lagen örn folkpensionering utbetalas emellertid från pensionsstyrelsen
genom postgiro. Pensionens utbetalningstermin beror på dess storlek. Sålunda
sker utbetalning av folkpension, vari tilläggspension ingår, eller av invalidunderstöd
månadsvis örn pensionens eller understödets årliga belopp uppgår till
12 kronor eller däröver samt en gång örn året, örn årliga beloppet understiger
12 kronor. Utbetalning av folkpension, vari tilläggspension icke ingår, sker
kvartalsvis örn pensionens årliga belopp uppgår till 80 kronor eller däröver,
halvårsvis örn beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor samt en gång örn
året örn beloppet ej uppgår till 50 kronor. Pensionsutbetalning verkställes

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

tidigast den 15 i utbetalningsmånaden eller, om den dagen inträffar å sön- eller
helgdag, nästpåfoljande söckendag. För utbekommande av förfallna belopp
innehar varje pensionstagare ett häfte färdigtryckta kvittenser, å vilka pensionsbrevets
nummer samt till betalning förfallet pensionsbelopp och förfallotiden
för detsamma finnes angivna. Ett i ett sådant häfte ingående kvitto,
vederbörligen undertecknat, avlämnas till postverket varje gång förfallet belopp
lyftes.

Från och med år 1941 utbetalas dyrtidstillägg till den som åtnjuter folkpension,
i vilken tilläggspension ingår, eller invalidunderstöd. Dock utbetalas
ej dyrtidstillägg å pension eller understöd, som icke uppgår till 12 kronor
örn året.

Under år 1941 verkställdes utbetalningen på det sätt, att vissa månader
ett extra månadsbelopp av vederbörande förmån utbetalades såsom dyrtidstillägg.
Tre dylika månadsbelopp utbetalades under året.

För första halvåret 1942 utbetalades två extra månadsbelopp av vederbörande
förmån såsom dyrtidstillägg.

För tiden därefter ha bestämmelserna örn dyrtidstillägg meddelats budgetårsvis.

Vid bestämmandet av dyrtidstillägg för budgetåret 1942/43 träffades i viss
mån ändrade anordningar rörande grunderna för tilläggens utgående. De nya
grunderna inneburo, att under budgetåret utgingo dels två procentuella tilllägg,
motsvarande vartdera en månadsutbetalning, dels ock två fixa tillägg.
Vartdera av de fixa tilläggen uppgick till 35 kronor, d. v. s. vad som motsvarade
det genomsnittliga värdet av en månadsutbetalning för dem, som i ortsgrupp
2 ej hade egna inkomster. Där beloppet av de fixa tilläggen, vilka utgingo
kvartalsvis, understeg en tredjedel av folkpensionens eller invalidunderstödets
belopp för kvartalet, utgick dyrtidstillägg för kvartalet dock med en
tredjedel av kvartalsbeloppet. Anledningen till att ändrade grunder för dyrtidstilläggets
beräknande sålunda fastställdes var, att mot systemet med procentuella
dyrtidstillägg kunde anmärkas, dels att det ställde förmånstagare
i de lägre dyrortsgrupperna i en relativt sämre ställning än förmånstagarna i
den högsta dyrortsgruppen, dels ock att förmånstagare med egen inkomst
missgynnades, varigenom villigheten att utföra arbete kunde minskas. Å
andra sidan medförde systemet med fixa tillägg den nackdelen, att det förstorade
klyftan mellan dem, som hade lägsta tilläggspension, och dem, som
ej hade någon tilläggspension. Vid övervägande av de skäl, som talade för
och emot systemet med uteslutande procentuella och systemet med uteslutande
fixa tillägg valdes den förut omnämnda medelvägen med två procentuella och
två fixa tillägg.

Jämväl för budgetåret 1943/44 ha dyrtidstilläggen å folkpensioner och invalidunderstöd
utgått med såväl procentuella som fixa belopp. Medan antalet
fixa tillägg bibehölls vid två, ökades däremot antalet procentuella tillägg till
tre. De tre procentuella tilläggen avsågo respektive oktober—november 1943,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

december 1943—januari 1944 och februari—mars 1944. De båda fixa tilläggen
avsågo respektive tredje kvartalet 1943 och andra kvartalet 1944.

För innevarande budgetår utgå dyrtidstilläggen enligt samma grunder som
för budgetåret 1943/44.

Kostnaderna för dyrtidstilläggen ha hela tiden fördelats mellan kommunerna,
landstingen och staten. För innevarande budgetår bidraga kommunerna
med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 23,8 procent, för ort
tillhörande ortsgrupp 2 21,4 procent och för ort tillhörande ortsgrupp 3 21
procent av deras andelar i kostnaderna för under vartdera av åren 1944 och
1945 utanordnade tilläggspensioner och invalidunderstöd. Landstingen bidraga
med belopp motsvarande 22,8 procent av deras andelar i kostnaderna
för under vartdera av åren 1944 och 1945 utanordnade tilläggspensioner och
invalidunderstöd. Återstående kostnad bestrides av staten.

Socialvårdskommitténs förslag.

Allmänna synpunkter.

Socialvårdskommittén framhåller till en början, att det kommittén lämnade
uppdraget icke torde avse att lämna folkpensionärerna dyrtidskompensation.
Enligt den undersökning rörande tilläggspensionärernas ekonomiska förhållanden
hösten 1943, som utförts av socialstyrelsen, vore nämligen de nu utgående
dyrtidstilläggen i nämnda avseende tillfyllest. Uppdraget torde enligt
kommitténs mening i stället avse att framlägga förslag till en verklig förbättring
av provisorisk natur av de folkpensioner, som uppenbarligen vore otillfredsställande.

Enighet torde enligt kommitténs mening råda därom att folkpensionerna
i möjligaste mån borde uppbringas till sådan storlek, att folkpensionärerna
endast i undantagsfall skulle behöva söka hjälp hos fattigvården. En sådan
utveckling av folkpensioneringen stöde också i samklang med de för socialvårdskommitténs
utredningsarbete givna direktiven. Den rationalisering av
socialvården, som det ålåge kommittén att söka åstadkomma, måste sålunda
i fråga örn förhållandet mellan folkpensioneringen och fattigvården syfta till
att fattigvård icke skulle annat än undantagsvis utgå till de kategorier, som
omfattades av pensioneringen. En sådan rationalisering kunde komma att
allvarligt försvåras, örn de belopp, som tilläggspensionärerna sammanlagt erhölle
från folkpensioneringen och i form av fattigvård eller kommunala pensionstillskott,
å vissa orter skulle överstiga de förmåner, som vore möjliga
att utgiva inom en reformerad folkpensionering. Det vore därför av vikt, att
en provisorisk förbättring av folkpensionerna icke ledde till en höjning av
de kommunalt understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard i sådana
kommuner, där nu utgående folkpension tillsammans med fattigvårdsunderstöd
eller kommunalt pensionstillskott kunde anses utgöra ett väl avvägt
försörjningsbidrag. I de kommuner, där försörjningsstandarden vore av nu
nämnd beskaffenhet, borde därför ökning av folkpensionerna leda till en motsvarande
minskning av de understöd, som utginge i form av fattigvård eller

9

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 297.

pensionstillskott. Kommittén anser dock, att inom vissa kommuner iakttagits
så stor återhållsamhet vid beviljandet av fattigvårdsunderstöd till folkpensionärer,
att en pensionsförbättring icke skäligen borde medföra nedsättning
av förut utgående understöd eller endast föranleda nedsättning med en mindre
del av den beviljade pensionsförbättringens belopp.

Örn varje enskild pensionärs förhållanden skulle göras till föremål för
granskning, kunde förbättringen i fråga örn pensionsgrunderna först efter
relativt lång tid komma pensionärerna till godo. En provisorisk pensionsförbättling
måste därför utformas efter mycket enkla linjer, örn den skulle komma
pensionärerna till godo utan dröjsmål. Det kunde därvid enligt kommitténs
mening icke undvikas, att i vissa fall pensionärer, vilka icke vore i större
behov av förbättrad pension, komme i åtnjutande av förbättringen, under det
att andra, som skulle ha behövt en ännu större förbättring, icke kunde erhålla
tillfredsställande hjälp.

Social vårdskommittén övergår därefter till att behandla den inverkan
på folkpensionärernas försörjningsläge som sättet för bostadsfrågans
ordnande utövar. Härom yttrar kommittén:

Erfarenheten utvisar, att skillnaden i försörjningsläge mellan olika folkpensionärer
i väsentlig mån är beroende av huru pensionärerna ha sin bostadsfråga
ordnad. Inom samma ortsgrupp och även inom samma kommun äro pensionärer,
som åtnjuta fri bostad eller som äro intagna å anstalt eller stiftelse,
i regel i ett betydligt bättre läge än de, som måste hyra bostad eller som ha att
dragas med stora ränteutgifter för egen bostadsfastighet. Skillnaden mellan de
olika ortsgrupperna i fråga örn levnadskostnader torde också, såvitt angår folkpensionärerna,
i väsentlig mån bero av bostadskostnadernas höjd å de olika
orterna. Härvid inverkar även, att pensionärerna i storstäderna torde i långt
större utsträckning vara hänvisade att hyra bostäder än vad fallet är med pensionärerna
å landsbygden. Bostadskostnaden är vidare i allmänhet relativt
sett mera tyngande för de ensamboende än för dem, som bo tillsammans med
en eller flera andra personer. Dessa omdömen torde vara riktiga även örn till
stöd för dem icke kan åberopas någon djupgående statistisk undersökning.
För att emellertid erhålla nödvändigt underlag för frågans prövning har kommittén,
efter medgivande av Kungl. Majit, företagit en statistisk undersökning
örn tillägespensionärernas bostadsförhållanden. Denna undersökning
omfattar var tjugonde tilläggspensionär i hela riket eller tillsammans omkring
23 000 tilläggspensionärer. Frågan örn folkpensionsbeloppens avvägning
med hänsyn till bostadsförhållandena kommer att, sedan undersökningen slutförts,
av kommittén upptagas till utredning i samband med det inom kommittén
pågående arbetet med revision av folkpensioneringen.

Skäl tala för att redan en provisorisk pensionsförbättring skulle få formen
av bostadsbidrag till dem, som ha särskilt höga bostadskostnader, relativt sett.
Kommittén har emellertid funnit det av tekniska och andra skäl omöjligt att
såsom ett provisorium införa sådana bostadsbidrag. Med den organisation av
folkpensioneringen, som nu finnes, är det nämligen icke möjligt att bygga bostadsbidragen
på de aktuella bostadskostnaderna i varje särskilt fall. Även örn
så hade varit förhållandet, skulle för övrigt en sådan metod sannolikt leda till
otillfredsställande resultat, i det att personer, som nu åtnjuta fri bostad eller
billig bostad genom tillmötesgående från anhöriga, f. d. arbetsgivare eller
andra, sannolikt skulle gå miste örn denna förmån. Det bereder slutligen stora

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt angiva vilken standard å bostaden,
som skall kunna anses skälig i olika fall.

Emellertid torde med visst fog kunna göras gällande, att de allra flesta
folkpensionärer, utom de som bo i pensionärs- och ålderdomshem samt möjligen
de som bo hos anhöriga, ha en lägre bostadsstandard än som kan anses
önskvärd. I många fall åtgår också, trots nämnda förhållande, en oproportionerligt
stor del av pensionärens sammanlagda inkomster till bostadsutgifternas
täckande. Närmare kännedom örn hithörande förhållanden kan dock ej erhållas
förrän kommitténs utredning örn tilläggspensionärernas bostadsförhållanden
slutförts. Med hänsyn till vad nu anförts synas skäl föreligga att provisoriskt
i någon mån höja samtliga tilläggspensionärers pensionsförmåner,
därvid höjningen bör betraktas såsom ett bostadsbidrag. Kommittén utgår
ifrån att, örn en sådan generell pensionsförhöjning kommer till stånd, densamma
framdeles skall kunna, därest så prövas lämpligt, ersättas med ett eventuellt
särskilt bostadsbidrag. Under denna förutsättning anser kommittén, att
en provisorisk förbättring av tilläggspensionerna av den storlek, som kommittén
i det följande förordar, icke behöver föregripa kommitténs fortsatta
arbete i fråga örn folkpensioneringens reformering.

Även andra utgifter än bostadskostnaden torde enligt socialvårdskommitténs
mening vara högre för ole ensamboende än för övriga. Detta gällde särskilt
utgifterna för bränsle, lyse och renhållning men i någon mån även livsmedelskostnaderna.
Vid en revision av folkpensioneringen borde därför övervägas,
örn icke pensionsbeloppen i allmänhet borde relativt sett
vara högre för ensamstående än för äkta makar. Denna synpunkt
hade beaktats i andra länder, som infört ålderspension. Under det att
makar i vårt land erhölle dubbelt så stort pensionsbelopp tillsammans som
en ensamstående, erhölle de i andra länder endast 50—65 procent större belopp.
Starka skäl kunde således åberopas för att en generell provisorisk förbättring
av folkpensionerna med karaktär av bostadsbidrag borde göras relativt
sett större för de ensamboende än för övriga tilläggspensionärer. Det beredde
vissa svårigheter att vid utformningen av bestämmelser angående en
provisorisk pensionsförbättring fastställa vilka personer som skäligen borde
betraktas såsom ensamboende. Man måste emellertid ha klart för sig att då
fråga vore örn andra än äkta makar samboendet med annan kunde vara av
allenast mera tillfällig natur. Då därjämte en provisorisk förbättring av folkpensionerna
måste verkställas efter synnerligen enkla linjer, funne kommittén,
därest en särskild förbättring skulle lämnas till de ensamboende, det enda möjliga
vara att denna bomme alla ogifta tilläggspensionärer tillgodo. Vad anginge
de tilläggspensionärer, som vore intagna å ålderdomshem och andra allmänna
anstalter, talade enligt kommitténs mening övervägande skäl för att
även dessa pensionärer komme i åtnjutande av provisorisk förbättring. Deras
ställning som självbetalande inackorderingar å ålderdomshemmen komme därigenom
att accentueras, och i de fall då försörjningspliktiga anhöriga funnes
komme dessas betalningsbörda att lättas. Kommunernas kostnader för de å
ålderdomshemmen intagna överstege därjämte i regel väsentligt folkpensionernas
belopp.

Ifråga örn konstruktionen av pensions!örbättringarna såsom
fixa eller procentuella tillägg framhåller kommittén, att fixa tillägg

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

vöre behäftade med den olägenheten att en person, vars egna inkomster medgåve
utgivandet av en obetydlig tilläggspension, tack vare tilläggen komme
upp i högre sammanlagd inkomst än en person, vars egna inkomster något
överstege inkomstgränsen för rätt till tilläggspension. Även procentuella
tillägg vore i någon mån behäftade med nämnda olägenhet, därest tilläggen,
såsom fallet vore i fråga örn dyrtidstilläggen, beräknades jämväl å grundpensionema.
Försiktighet borde därför iakttagas vid bestämmandet av storleken av
de provisoriska tilläggen. I fråga örn de procentuella tilläggen borde beaktas,
att dylika tillägg till dem, som uppbure högsta möjliga tilläggspension, bleve
högre inom dyrorterna än inom lägsta ortsgruppen. De fixa tilläggen å andra
sidan bleve lika höga för dem, som hade relativt stora egna inkomster, som
för dem, vilka hade lägre eller inga sådana inkomster.

Vidare framhåller kommittén, att vid bestämmandet av de provisoriska tillläggens
storlek tillbörlig hänsyn givetvis också måste tagas till kostnadsfrågan.

Av särskild vikt vore slutligen, att arbetet med folkpensioneringens
reformering icke genom tilläggen försvårades.

Alternativa förslag till genomförande av

provisoriska pensionsförbättringar.

Inom socialvårdskommittén ha diskuterats två alternativ i fråga örn den
närmare utformningen av en provisorisk förbättring av folkpensionerna.

Det ena alternativet innebär, att till alla tilläggspensionärer skulle utbetalas
ett tillägg lika stort som en månads pension, ett procentuellt månadstilllägg,
varjämte till de ogifta tilläggspensionärerna skulle utgå ett ytterligare
tillägg örn 50 å 70 kronor.

Enligt det andra alternativet skulle alla ogifta tilläggspensionärer erhålla ett
provisoriskt tilläggsbelopp av 100 kronor och makar, som båda uppbure tillläggspension,
tillsammans ett lika stort belopp.

För egen del uttalar kommittén, att det andra alternativet syntes mest tilltalande
med hänsyn till att enligt detsamma äkta makar tillsammans erhölle
exakt lika stor pensionsförbättring som en ensamstående, eller med andra ord
att man i princip gjorde förbättringen lika stor för varje hushåll. Enligt detta
alternativ förändrades icke heller skillnaden mellan pensionerna i de olika
ortsgrupperna. Det kunde enligt kommitténs mening också anses vara fördelaktigt,
att beloppet av det provisoriska tillägget icke överensstämde med månadsbeloppet
av de nu utgående dyrtidstilläggen, enär allmänheten eljest
kunde bibringas den uppfattningen att fråga vore örn dyrtidstillägg. Kommittén
förordar därför det andra alternativet.

Den närmare utformningen av det av

kommittén förordade alternativet.

Kommittén framhåller, att i fråga örn de av äkta makar bestående hushåll,
där endast den ena maken uppbure tilläggspension eller invalidunderstöd,
komme den provisoriska förbättringen, därest någon särbestämmelse icke
infördes, att stanna vid 50 kronor, och det åsyftade målet att varje hushåll

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

skulle erhålla lika stort belopp konime ej att nås. Om den icke pensionsberättigade
maken hade normal förvärvsförmåga, torde enligt kommitténs mening
anledning saknas att utgiva högre pensionsförbättring än den nyss nämnda.
Kunde det däremot antagas, att den icke pensionsberättigade makens förvärvsförmåga
vore nedsatt, torde det kunna anses skäligt att makarnas hushåll
erhölle den förbättring, som i princip skulle tillkomma varje tilläggspensionärshushåll,
eller med andra ord att den till tilläggspension berättigade
maken erhölle lika stor pensionsförbättring som en ogift tilläggspensionär.
Med hänsyn till att man vid genomförandet av en provisorisk förbättring
måste tillämpa schematiska bestämmelser syntes det kommittén lämpligt, att
såsom förutsättning för att förbättringen i ifrågavarande fall skulle utgå med
det högre beloppet föreskriva, att den icke pensionsberättigade maken uppnått
60 års ålder. Kommittén föresloge därför, att med ogift tilläggspensionär
skulle jämställas gift sådan, örn maken ej hade tilläggspension och uppnått
60 års ålder. Det påpekas av kommittén, att detta förslag endast utgjorde
en konsekvens av den principiella utformningen av kommitténs förslag och
icke finge betraktas som ett ställningstagande från kommitténs sida i fråga
örn folkpensioneringens framtida anordnande.

Kommittén fortsätter härefter:

De pensionsförmåner, som inom de olika ortsgrupperna för närvarande
tillkomma de tilläggspensionärer, som ha högsta tilläggspension, uppgå
•— under antagande att grundpensionen är 75 kronor — till följande belopp:

Tilläggs-

pension

Grund-

pension

Dyrtids-

tillägg

Summa

250

75

151

177

476

602

744

» IT ........

350

75

» III ........

450

75

219

För två äkta makar äro pensionsbeloppen desamma som för två ensamstående
eller i de olika ortsgrupperna respektive 952, 1 204 och 1 488 kronor.

Pensionsförmånerna äro för flertalet av dem, som beviljats tilläggspension
enligt övergångsbestämmelserna till folkpensioneringslagen, till sin slutsumma
i det närmaste lika stora som de nyss nämnda, vilka avse folkpensioner
enligt folkpensioneringslagens huvudbestämmelser.

Enligt det av kommittén nu förordade alternativet komma pensionsförmånerna
till dem, som åtnjuta högsta tilläggspension, att under ovan angiven
förutsättning i de olika ortsgrupperna uppgå till följande belopp:

Ogift pensionär

Äkta makar

Summa
pension nu

Provisoriskt

tillägg

Summa

Summa
pension nu

Provisoriskt

tillägg

Summa

Ortsgrupp

I........

476

100

576

952

100

1052

»

II........

602

100

702

1204

100

1304

»

III........

744

100

844

1488

100

1588

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

I fråga om sättet för utbetalning av den provisoriska pension
slör batt ringen framhåller kommittén, att man kunde antingen ålägga
kommunerna att verkställa utbetalningen med rätt för dem att av statsverket
erhålla ersättning för vad å statsverket belöpte av de utbetalade beloppen
eller också låta utbetalningarna ske genom postverkets försorg enligt
ungefär samma grunder som tillämpats i fråga örn dyrtidstilläggen a folkpensionerna.
Enligt kommitténs mening borde den förra utvägen väljas allenast
örn tekniska svårigheter skulle göra det omöjligt att tillämpa det senare alternativet.
Utvägen med kommunerna som utbetalningsorgan vore nämligen förenad
med nackdelen att vilket kommunalt organ som än handhade uppgiften
utbetalningarna bomme att förorsaka den kommunala förvaltningen ett ökat
arbete och bereda pensionsstyrelsen ett betydande arbete med granskning av
kommunernas redovisningar. Vare sig utbetalningen skedde genom kommunerna
eller genom postverket torde det icke lämpligen låta sig göra att uppdela
beloppet på flera månader. Kommittén vore därför av den meningen att
hela beloppet borde utbetalas på en gång.

Kommittén upplyser, att den samrått med generalpoststyrelsen, därvid det
konstaterats, att postverket under vissa förutsättningar skulle kunna åtaga
sig att verkställa ifrågavarande utbetalningar. Körande det tekniska förfarandet
härvidlag yttrar kommittén:

Under budgetåret 1944/45 skola dyrtidstillägg å folkpensionerna utbetalas
i augusti, oktober och december månader 1944 samt februari och maj månader
1945. Under de månader, som närmast föregå nämnda månader skall påstämpling
ske å kvittenserna för de förstnämnda manaderna. Med hänsyn
bland annat till det arbete, som är förenat med såväl påstämplingen som utbetalningen,
torde det icke låta sig göra att under sista hälften av nämnda
budgetår genom postverket verkställa utbetalning av provisorisk pensionsförbättring
under någon annan månad än april månad 1945. Förutsättningen för
att detta skall vara möjligt är, att vissa förberedande arbeten kunna vara verkställda
redan före mitten av februari månad 1945.

I samband med utbetalningarna av tilläggspensionerna för februari månad
1945 skulle pensionärerna sålunda tillställas ett kort, innehallande vissa upplysningar
örn den provisoriska pensionsförbättringen. Å nämnda kort skall
jämväl finnas tryckt ett formulär till intyg, att vederbörande vore ogift viss
dag. förslagsvis den 15 februari 1945. Ogift pensionär skulle ha att hos pastorsämbete
eller kommunal myndighet begära ifyllande av intygsformuläret,
därvid myndigheten skulle ha att ifylla såväl pensionsbrevsnummer som pensionärens
namn och adress. Kortet skulle, sedan intygsmeningen ifyllts, avlämnas
till postverket vid pensionsutbetalningen i mars månad 1945. Efter
granskning hos generalpoststyrelsens pensionsavdelning skulle utbetalning av
det särskilda tillägget till de ogifta tilläggspensionärerna ske från nämnda avdelning
över postgiro medelst utbetalningskort å sådan tid, att utbetalningarna
å postanstalterna skulle kunna äga rum den 15 april 1945.

Utbetalningen av det alla tilläggspensionärer tillkommande provisoriska
tillägget skulle tillgå på sådant sätt, att samtliga kvittenser för april månad
beträffande folkpensioner, vilka äro förenade med dyrtidstillägg, skulle under
mars månad 1945 påstämplas en särskild kvittomening avseende sagda förbättringsbelopp.
Detta skulle därefter mot undertecknad kvittomening i vanlig
ordning utbetalas samtidigt med folkpensionen för april månad.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

I redovisningshänseende skulle med den provisoriska pensionsförbättringen
förfaras på samma sätt som med dyrtidstilläggen.

Generalpoststyrelsen har beräknat ersättningen till postverket för dess bestyr
med utbetalningen av den föreslagna pensionsförbättringen till 200 000
kronor.

Såsom tidigare framhållits borde gift tilläggspensionär jämställas med ogift
sådan, därest hans make (maka) uppnått 60 års ålder och icke åtnjöte folkpension.
Utbetalning till sådan gift folkpensionär, som nu sagts, av den särskilda
pensionsförbättring, som skulle tillkomma de ogifta, kan tydligen icke
verkställas genom postverkets försorg, enär postverket icke äger kännedom
örn makens ålder och pensionsförhållanden. Kommittén har därför tänkt sig,
att dessa pensionärer, vilka beräknas vara omkring 30 000, skulle ha att göra
särskild framställning hos pensionsstyrelsen örn förbättringens utfående. Sådan
framställning skulle kunna göras på en enkel ansökningsblankett, å vilken
intyg från pastorsämbete angående makarna skulle tecknas. Blanketten borde
kunna ingivas antingen till pensionsnämndens ordförande eller direkt till pensionsstyrelsen.
Sagda styrelse skulle därefter ha att utbetala det pensionären
tillkommande beloppet över postgiro.

Under budgetåret 1945/46 bör den provisoriska pensionsförbättringen utbetalas
i december 1945. I sådant syfte bör utbetalningen av dyrtidstilläggen
å folkpensionerna för nämnda år förskjutas att ske i augusti, oktober, februari,
april och juni månader.

Det vore enligt socialvårdskommitténs uppfattning lämpligast, att föreskrifterna
örn de provisoriska pensionsförbättringarna sammanfördes i en
särskild lag på samma sätt som skett i fråga örn dyrtidstilläggen å folkpensionerna.
Å pensionsförbättringarna borde givetvis dyrtidstillägg icke beräknas.

Kostnaderna för förslagets genomförande.

Kommittén omnämner till en början, att kostnaderna för ett procentuellt
månadstillägg uppginge till ungefär 13,5 miljoner kronor, medan ett s. k. fixt
månadsbelopp örn 35 kronor droge en kostnad av ungefär 17 miljoner kronor.''
Ett till alla pensionärer utgående belopp örn 50 kronor droge en kostnad av
omkring 23,7 5 miljoner kronor. Ett ytterligare tillägg av samma storlek till de
ogifta tilläggspensionärerna jämte de gifta pensionärer, som skulle jämställas
med de ogifta, kostade 17,5 miljoner kronor. De sammanlagda kostnaderna
för det av kommittén förordade alternativet uppginge därför till omkring
41,2 5 miljoner kronor. Under förutsättning att kommunerna och landstingen
skulle bestrida kostnaderna för pensionsförbättringen efter motsvarande
grunder som kostnaderna för de nu utgående tilläggspensionerna, kunde
statens utgifter enligt nämnda alternativ beräknas till 33 miljoner kronor.
Till jämförelse nämner kommittén, att örn det i det föregående omnämnda
alternativ, som icke vunnit kommitténs förord, accepterades, kunde totalkostnaderna,
under antagande att det till alla tilläggspensionärer utgående tilllägget
bestämdes till en månads pension och det särskilda tillägget till de
ogifta och de med dem jämställda gifta pensionärerna till 70 kronor, beräknas
uppgå till 38 miljoner kronor, varav å statsverket skulle belöpa 30,4 miljoner
kronor.

Till grund för kostnadsberäkningen ligger en av byråchefen Josef Östlind

Kungl. May.ts proposition nr 297. 15

upprättad promemoria, vilken torde såsom Bilaga A få fogas till detta protokoll.

Yttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

Behovet av en provisorisk pensions!örbättring har icke bestritts
i något av de avgivna yttrandena.

Beträffande frågan örn grunderna för genomförandet av en provisorisk
pensions!örbättring ha däremot olika meningar gjort sig
gällande.

P ensionsstyr elsen, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund ha icke haft något att erinra mot socialvårdskommitténs förslag.

Socialstyrelsen — som förklarat sig icke ha funnit skäl framställa någon
erinran mot det av socialvårdskommittén framlagda förslaget — har samtidigt
påpekat, att betydande olägenheter vore ofrånkomligt förenade med provisoriska
åtgärder för förbättring av de utgående folkpensionerna över huvud
taget. Socialstyrelsen framhäver särskilt den jämväl av socialvårdskommittén
anmärkta olägenheten att personer, vilkas egna inkomster medgåve erhållandet
av en obetydlig tilläggspension, på grund av de nya tilläggen komme
upp i högre sammanlagd inkomst än de personer, vilkas egna inkomster något
överstege inkomstgränsen för rätt till tilläggspension. Denna olägenhet förefunnes
emellertid redan nu i viss utsträckning såsom en följd av de under
senare år införda dyrtidstilläggen å folkpensioner. Till belysning av den
sålunda med det föreliggande förslaget förenade olägenheten anför socialstyrelsen
följande exempel:

Det antages, att inom ortsgrupp 2, alltså mellangruppen, två personer med
rätt till grundpension ha inkomster å 900 respektive 860 kronor. Grundpensionens
belopp antages uppgå till 100 kronor för vardera. Enligt reglerna för
tilläggspensionens beräkning utgår ingen tilläggspension för den ene, medan
den andre får en tilläggspension å 20 kronor. Den sistnämnde blir därigenom
ytterligare berättigad till dyrtidstillägg. Detta belöper sig för året till tre
procentuella tillägg på tillsammans en fjärdedel av hela pensionen, alltså 30
kronor, jämte två fixa tillägg på tillsammans 70 kronor. Örn man hopräknar
alla förmåner för bägge personerna, blir sålunda den förstnämnde pensionstagarens
sammanlagda inkomst 900 + 100 = 1 000 kronor och den sistnämndes
860 + 100 + 20 + 30 + 70 = 1 080 kronor. Skillnaden blir 80 kronor till
den senares favör. Blir nu denne därjämte (örn han är ensamstående) berättigad
till ett pensionstillägg å 100 kronor i enlighet med socialvårdskommitténs
förslag, stiger skillnaden i det anförda exemplet till icke mindre än
180 kronor.

En motsvarande uträkning för andra inkomstgrupper visar bland annat,
att en pensionär, som har egen inkomst å 400 kronor, med dyrtidstillägg och
nu föreslagen pensionsförbättring skulle komma upp till en sammanlagd inkomst
å 1 007 kronor 50 öre, således även i detta fall något högre än pensionärer
med 900 kronors egen inkomst.

Sådana konsekvenser måste, framhåller socialstyrelsen, uppfattas som en
orättvisa av de därav drabbade och kunde menligt inverka på vederbörandes
vilja att efter förmåga själva bidraga till sin försörjning. Olägenheten syntes
dock icke kunna undvikas med mindre pensionsförbättring medgåves även

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

till pensionärer, som icke åtnjöte tilläggspension. Att tillerkänna samtliga
pensionstagare den föreslagna förbättringen torde enligt socialstyrelsens
mening knappast kunna komma i fråga, och en individuell omprövning av de
enskilda pensionärernas inkomstförhållanden kunde icke gärna verkställas
för en förbättring av provisorisk karaktär. Under förutsättning att provisoriet
icke komme att tillämpas under mera än ett eller två år ville socialstyrelsen
icke av den nu nämnda anledningen avstyrka ett genomförande av förslaget
Den konsekvens av förslaget, som socialstyrelsen sålunda riktat uppmärksamheten
på, har berörts även i det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
avgivna yttrandet. Till grund för ett bedömande av det framlagda
förslagets effekt har förbundet låtit göra en sammanställning, utvisande pensionsförmånernas
storlek för ensamstående pensionstagare med en grundpension
av 75 kronor och med egen icke privilegierad inkomst av varierande
storlek. Sammanställningen innehålles i följande tabell:

Orts grupp 1.

Egen inkomst ..........

0

200

300

400

500

600

700

800

900

1000

1 100

Grundpension ..........

76

75

75

75

75

75

75

75

75

75

75

Tilläggspension..........

250

250

200

150

100

50

_

_

Dyrtidstillägg:

a) fasta belopp........

70

70

70

70

70

70

—

—

_

_

_

b) procent. s> ........

81

81

69

56

44

31

—

—

—

—

—

Summa

476

676

714

761

789

826

775

875

975

1 075

1 175

Prov. tillägg

100

100

100

100

100

100

~

—

—

—

—

Summa

576

776

814

851

889

926

775

875

975

1 075

1175

Ortsgrupp 2.

Egen inkomst ..........

0

200

300

400

500

600

700

800

900

1000

1100

Grnndpension ..........

75

75

75

75

75

75

75

75

75

75

75

Tilläggspension..........

350

350

300

250

200

150

100

50

Dyrtidstillägg:

a) fasta belopp........

—

—

70

70

70

70

70

70

_

_

_

b) procent. » ........

177

177

94

81

69

56

44

31

—

—

—

.Summa

602

702

839

876

914

951

989

1 026

975

1075

1 175

Prov. tillägg

100

100

100

100

100

100

100

100

—

—

-P-

Summa

702

802

939

976

1014

1051

1089

1126

975

1075

1175

Ortsgrupp 3.

Egen inkomst ..........

0

200

300

400

500

600

700

800

900

1000

1100

Grundpension ..........

75

75

75

75

75

75

75

75

75

75

75

Tilläggspension..........

450

450

400

350

300

250

200

150

100

50

Dyrtidstillägg:

a) fasta belopp........

—

—

—

—

70

70

70

70

70

70

_

b) procent. » ........

219

219

198

177

94

81

69

56

44

31

—

Summa

744

944

973

1002

1 039

1076

1 114

1 151

1 189

1 226

1 175

Prov. tillägg

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

—

Summa

844

1044

1073

1102

1139

1176

1214

1251

1289

1326

1175

Förbundet påpekar i anslutning till tabellen, att ett sätt att undvika de
påtalade förskjutningarna beträffande relationen mellan pensionsbeloppen

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

till dem, vilkas egna inkomster medgåve utgivandet av en obetydlig tilläggspension,
och till dem, vilkas egna inkomster något överstege inkomstgränsen
för rätt till tilläggspension, vore, att de nuvarande fasta tilläggen samt det av
kommittén föreslagna tillägget inräknades i tilläggspensionernas grundbelopp.
Enligt de av förbundet gjorda beräkningarna skulle tilläggspensioner på
385, 485 och 585 kronor i respektive dyrortsgrupper giva i stort sett samma
effekt som nu utgående tillägg tillsammans med det av kommittén föreslagna,
örn man i fortsättningen liksom hittills läte rörligt tillägg utgå med tre månadsbelopp.
Förbundet vore emellertid medvetet örn att en sådan omläggning
skulle förorsaka ett betydande administrativt arbete. Toges emellertid
hänsyn till att det ännu torde dröja avsevärd tid innan social vårdskommittén
kunde framlägga definitivt förslag till folkpensioneringens reglering, i synnerhet
örn invaliditetsförsäkringen skulle utbrytas ur folkpensioneringen och
överföras till den föreslagna sjukkasseorganisationen, såge förbundet helst,
att en mera genomgripande provisorisk reform, som toge sikte på att undanröja
nämnda olägenhet, genomfördes. Till förmån härför talade även, att en
definitiv reglering av folkpensionerna knappast borde komma till stånd förrän
prisnivån blivit mera stabiliserad. Skulle tekniska svårigheter omöjliggöra
att genom en dylik mera genomgripande provisorisk reform redan under år
1945 skänka folkpensionärerna förbättrade förmåner, ville förbundet tillstyrka,
att provisoriska tillägg enligt socialvårdskommitténs förslag beviljades
under budgetåret 1944/45.

Vidare framhåller förbundet, att man inom fattigvården brukade räkna
med att för full försörjning av ensamstående person åtginge inom respektive
ortsgrupp lägst 840, 960 och 1 080 kronor. Då många fattigvårdsstyrelser utgåve
understöd, som med 100—300 kronor, i vissa fall med ännu större belopp,
överstege dessa minimibelopp, vore det uppenbart att även efter den
föreslagna provisoriska förbättringen endast sådana pensionstagare, som förfogade
över relativt större egna inkomster, kunde nå upp till fattigvårdsstandarden
enbart med hjälp av dessa inkomster och pensionsförmåner. Särskilt
gällde detta äkta makar, av vilka endast den ene vore pensionsberättigad men
även, ehuru icke i samma grad, makar som båda hade folkpension.

Svenska stadsförbundet yttrar:

Som kommittén själv framhåller måste en provisorisk lösning gå efter
mycket enkla linjer och medföra oskäliga resultat i vissa fall. Bortsett från
att provisoriet för den närmaste tiden kan leda till olämpliga och mindre
skäliga resultat, måste säkerligen ett ställningstagande i förväg till frågor av
stor principiell betydelse i någon mån binda kommitténs rörelsefrihet, när
det gäller den slutliga utformningen. Åtminstone kunna krävas besvärliga
övergångsbestämmelser med hänsyn till de pensionärer, som kommit i åtnjutande
av förmåner, som man vid det slutliga ställningstagandet måhända
icke vill införliva med folkpensioneringen. Den omständigheten att den nu
tilltänkta pensionsförhöjningen skulle kunna ersättas med ett eventuellt särskilt
bostadsbidrag anser kommittén garantera, att det slutliga förslaget icke
föregripes. Häremot torde dock kunna invändas, att ett utmätande av detta
bidrag, örn det skulle bli skäligt, torde förutsätta så stor administrativ apparat,

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 297. 2oco 44 2

18

Kungl. May.ts proposition nr 297.

att det väl är ovisst om anordningen kan genomföras. Detsamma kan måhända
sägas örn fixerandet av begreppet »ensamboende».

Ur alla synpunkter skulle det varit önskvärt, att kommittén fått ägna sitt
utredningsarbete åt det viktiga område av socialvården, folkpensioneringen
utgör, så att möjligbeten till ett snabbare ställningstagande onödiggjort ett
provisorium.

Förbundet säger sig dock ej vilja i det läge frågan nu kommit motsätta sig
ett provisorium och uttalar vidare, att en väsentligare förbättring av inkomstförhållandena
än dyrtidstilläggen gåve säkerligen måste vara ofrånkomligt nödvändig.
För kommunerna vore varje åtgärd av intresse som kunde bidraga
till att folkpensionärerna avkopplades från fattigvården. Nödvändigheten att
giva de ensamboende ett kraftigare stöd bade, enligt vad förbundet påpekar,
framhållits redan 1940 av pensionsstyrelsen i samband med förslag örn dyrtidstillägg
för pensionärerna och syntes förbundet vara det för närvarande
aktuellaste reformkravet.

Statskontoret säger sig icke ha blivit övertygat om att ett pensionstilläggutformat
efter de av socialvårdskommittén föreslagna principerna vore den
mest ändamålsenliga lösningen vid bestämmandet av den provisoriska pensionsförbättringen.
Enligt statskontorets mening syntes det principiellt
riktigast att den för tilläggspensionerna genomförda ortsgrupperingen lades
till grund jämväl vid bestämmandet av den provisoriska pensionsförbättringen.
Tilläggen skulle därigenom kunna bättre avvägas i förhållande till de
inom respektive ortsgrupper rådande bostadskostnaderna liksom även till levnadskostnaderna
i övrigt och således medföra en för alla folkpensionärer likformig
förbättring. Ur denna synpunkt syntes ett konsekvent genomfört procentuellt
tillägg vara att föredraga framför de av socialvårdskommittén framlagda
förslagen. Statskontoret ifrågasatte därför, örn icke pensionsförbättringen
borde utformas på det sätt att till alla tilläggspensionärer utbetalades
ett belopp motsvarande en månads pension, samt att till ogifta tilläggspensionärer
utginge ett ytterligare tillägg å samma belopp. I fråga örn socialvårdskommitténs
förslag örn likställande med ogift tilläggspensionär av gift
sådan, örn maken icke uppbure tilläggspension och uppnått 60 års ålder, uttrycker
statskontoret tvekan huruvida i dessa fall sådan ytterligare pensionsförbättring
borde medgivas. Statskontoret säger sig nämligen finna det svårt
att föreställa sig, att den av socialvårdskommittén uppställda presumtionen
att arbetsförmågan vid fyllda 60 år i allmänhet skulle vara så nedsatt, att
makarnas hushåll fördenskull borde beredas särskilt tillägg, kunde vara
befogad.

Frågan örn det föreliggande förslagets inverkan på de kommunalt
understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard behandlas
av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som därom yttrar:

Socialvårdskommittén har mycket bestämt uttalat sig för, att en provisorisk
förbättring av folkpensionerna icke bör leda till en höjning av de kommunalt
understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard i sådana kommuner,
där nu utgående folkpensioner tillsammans med fattigvårdsunderstöd eller

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

kommunalt pensionstillskott kan anses utgöra ett väl avvägt försörjningsbidrag.
Till denna uppfattning vill förbundet ansluta sig. Det får nämligen
ej förbises, att de hittills införda tilläggen till folkpensionerna på sina håll
medfört en höjning av fattigvårdens understödsstandard. Fattigvårdsstyrelserna
ha ofta mycket snabbt höjt sina understöd efter de höjda levnadskostnaderna,
och folkpensionärer, som även erhöllo fattigvård, har därvid vanligen
fått understöd av sådan storlek, att deras försörjningsstandard fullt vidmakthållits.
När folkpensionärerna emellertid senare erhållit dyrtidstillägg på
folkpensionerna, har någon sänkning av fattigvårdsunderstödet ej genomförts.

Den högre försörjningsstandard, som folkpensionärerna därigenom förskaffat
sig, har medfört, att fattigvårdsstyrelserna ofta sett sig föranlåtna att höja
understöden även för sådana kategorier, som ej ha folkpension. Det torde vara
oklokt att låta denna utveckling fortsätta och därför är det angeläget, att det
i propositionen till riksdagen klart kommer till uttryck, att pensionstagare,
som erhålla fattigvårdsunderstöd, böra vidkännas minskning i detta understöd,
såsom regel med ett belopp som motsvarar det provisoriska tilläggets hela
belopp. Endast i kommuner, där försörjningsstandarden är alltför låg, bör
undantag härifrån komma i fråga.

Förbundet vill till sist fästa uppmärksamheten på, att eftersom enligt
socialstyrelsens beräkningar (Fattigvården 1941) icke mindre än 152 000 personer
med tilläggspension eller ungefär 31 procent av samtliga erhålla fattigvård
eller kommunalt pensionstillskott, skulle det föreliggande förslagets genomförande
under den angivna förutsättningen, att minskning sker i fattigvårdsunderstödens
storlek, högst väsentligt lätta kommunernas fattigvårdstunga.

De av kommittén beräknade utgifterna för tilläggen böra således icke anses
såsom nettoutgifter för samhället i dess helhet.

T fråga örn landstingens deltagande i bestridandet av kostnaderna
för den föreslagna reformen anser svenska landstingsförbundet, att
något sådant deltagande icke borde ifrågakomma. Förbundet erinrar örn att
landstingen redan år 1935 i princip befriades från utgifter för folkpensioneringen
och hade att alltjämt svara endast för en sextondel av kostnaderna för
tilläggspensionerna för de folkpensionärer, som före år 1937 tillerkänts pensionstillägg.
Det oaktat hade landstingens utgifter för folkpensioneringen åi1
från år stegrats, beroende på att de måst deltaga i kostnaderna för de d^yrtidstillägg,
som under senare år beslutats å dessa pensioner. När det nu gällde
en reell pensionsförbättring, som icke hade dyrtidstilläggs karaktär, syntes
det förbundet, att icke samma skäl förelåge för att landstingen skulle bidraga
till täckande av kostnaderna för denna pensionsförbättring.

Ett detaljspörsmål, nämligen örn likställighet i fråga örn beloppet
av pensionsförbättringen mellan ogifta och hemskilda personer
beröres av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, som ifrågasätter,
om icke hemskilda personer borde erhålla samma provisoriska tillägg
som ogifta personer. I samband därmed påpekar förbundet, att socialvårdskommitténs
förslag komme att medföra, att personer, som levde tillsammans
under förhållanden, vilka endast i formellt hänseende skilde sig från äktenskap,
komme i en mera gynnad ställning än gifta personer.

Att få till stånd en förbättring av de enligt folkpensionoringslagen utgå- Departementsendo
förmånerna har länge utgjort ett av de mera angelägna socialpolitiska chefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

önskemålen. Samtidigt har det emellertid synts naturligt att avvakta den allmänna
översyn av folkpensioneringen, som ingår såsom ett led i det av
socialvårdskommittén bedrivna utredningsarbetet samt därpå grundade
reformförslag. Beaktande måste nämligen skänkas den synpunkten att
genomförandet av temporära åtgärder kan komma att begränsa rörelsefriheten
vid den definitiva folkpensioneringsreformen. Denna synpunkt kan dock icke
ensam vara utslagsgivande i en fråga av så omedelbar betydelse för stora befolkningslager
som förevarande. Då därtill kommer att det måste beräknas
dröja ännu åtskilliga år innan en på grundval av socialvårdskommitténs utredningsarbete
byggd definitiv folkpensioneringsreform kan börja tillämpas, har
det synts mig nödvändigt att låta undersöka förutsättningarna för genomförandet
av provisoriska åtgärder. Samma mening har också kommit till uttryck
i den skrivelse av årets riksdag, vari hemställts örn framläggande snarast
möjligt av förslag till en allmän förbättring av nu utgående folkpensioner och
invalidunderstöd. Genom att utredningsarbetet anförtrotts åt socialvårdskommittén
torde i särskild grad ha vunnits garanti för att sammanhanget med den
definitiva folkpensioneringsreformen blivit beaktat.

Socialvårdskommittén har vid framläggandet av sitt förslag fäst särskild
vikt vid bostadskostnadernas inverkan på folkpensionärernas försörjningsläge.
Då bostadskostnaden relativt sett är mera betungande för ensamboende än
för andra folkpensionärer och då en provisorisk reform med nödvändighet
måste ske efter synnerligen enkla linjer, har socialvårdskommittén letts fram
till tanken att lika stort belopp borde såsom provisorisk förbättring tillkomma
varje folkpensionärshushåll. Innebörden av kommitténs förslag till förverkligande
av denna tanke är, såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår, att ogifta tilläggspensionärer skulle erhålla ett belopp av 100
kronor, medan till gifta tilläggspensionärer skulle utgå allenast 50 kronor. Ha
makar båda tilläggspension, skulle de alltså sammanlagt erhålla lika mycket
som en ogift tilläggspensionär. Emellertid skulle i så fall, därest endast den
ene av makarna hade tilläggspension, till hushållet utgå allenast 50 kronor
såsom provisorisk förbättring även då den andre maken icke kunde i nämnvärd
grad bidraga till familjens uppehälle. Med hänsyn härtill och då en
individuell prövning av försörjningsförmågan av förut angivna skäl är utesluten
i förevarande sammanhang, har socialvårdskommittén, till undvikande
av berörda olägenhet, kompletterat förslaget såtillvida att örn den av makarna,
som ej uppbär tilläggspension, fyllt 60 år, den pensionsberättigade maken
skulle erhålla 100 kronor i provisorisk förbättring; till grund för vad sålunda
föreslagits ligger det antagandet, att arbetsförmågan vid 60-årsåldern genomsnittligt
sett väsentligt nedgår.

Det är givet att det ur skilda synpunkter kan riktas invändningar
mot socialvårdskommitténs förslag. Sålunda finnes skäl att överväga, huruvida
det icke vore möjligt att mildra den olägenheten av förslaget att den,
som på grund av egen inkomst nätt och jämnt utestänges från tilläggspension,
genom förslaget kommer i en avgjort försämrad ställning i förhållande till

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

den, vilken har en något lägre egen inkomst och på grund därav är berättigad
till tilläggspension. Förhållandet har åskådliggjorts bland annat i den förut
återgivna sammanställning, som ingår i det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
avgivna remissyttrandet. Ett eliminerande av nämnda olägenhet
kan emellertid icke ske medelst administrativt lika enkla regler som
de äro, vilka utmärka socialvårdskommitténs förslag. Ej heller kan en dylik
åtgärd vidtagas utan närmare utredning örn de tekniska möjligheterna
därför. Yerkställdes en dylik utredning före framläggandet av nu ifrågavarande
förslag, skulle därav följa ett uppskov med den första utbetalningen
av provisoriska förbättringar. Med hänsyn till angelägenheten av
en förbättring av tilläggspensionärernas standard kan jag icke förorda något
dylikt uppskov. Jag är därför beredd att godtaga socialvårdskommitténs förslag
i trots av de verkningar det medför i nu nämnda avseende. Samtidigt är
det emellertid min avsikt att föreslå, att åt socialvårdskommittén uppdrages
att verkställa utredning rörande möjligheterna att komplettera det nu föreliggande
förslaget med bestämmelser, varigenom pensionsförbättringar skulle
utgå i sådan utsträckning att pensionärer med egen inkomst icke skulle komma
i sämre ekonomisk ställning än pensionärer, vilkas egna inkomster uppginge
till lägre belopp. Örn sådana möjligheter visa sig förefinnas, bör förslag i
ämnet kunna föreläggas nästkommande års riksdag och medel anvisas å tillläggsstat
för innevarande budgetår.

Såsom en förtjänst hos socialvårdskommitténs förslag måste enligt min
mening betecknas, att de ensamstående folkpensionärerna, vilka måste anses
intaga en missgynnad ställning i det nuvarande folkpensioneringssystemet, få
den relativt sett största förbättringen. Väl kan invändas att de föreslagna
beloppen äro av alltför blygsam storlek, särskilt i betraktande av önskvärdheten
av en avveckling snarast möjligt av systemet med fattigvårdsunderstöd
såsom komplement till folkpensionerna. Det synes mig dock icke tillrådligt
att på den föreliggande utredningen tillgodose andra än de mest trängande
behoven. Mera vittsyftande förslag torde därför böra anstå i avvaktan på den
definitiva folkpensioneringsreformen.

T detta sammanhang torde något böra beröras vilken inverkan förslaget bör
få på de kommunala fattigvårdsunderstöden. Socialvårdskommittén yttrar
härom, att en provisorisk förbättring av folkpensionerna ej bör leda till en
höjning av de kommunalt understödda tilläggspensionärernas försörjningsstandard
i sådana kommuner, där nu utgående folkpension tillsammans med
fattigvårdsunderstöd eller kommunalt pensionstillskott kan anses utgöra ett
väl avvägt försörjningsbidrag. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
uttalar, att pensionstagare, som erhålla fattigvårdsunderstöd, böra vidkännas
minskning i detta understöd, såsom regel med ett belopp, som motsvarar den
provisoriska förbättringens hela belopp. I anledning av dessa uttalanden
anser jag mig böra framhålla, att stor försiktighet bör iakttagas vid de omprövningar
av fattigvårdsunderstöden, som kunna komma att vidtagas i anledning
av tillkomsten av provisoriska förbättringar å tilläggspensionerna.
Huvudmotivet för den provisoriska förstärkningen är ju, att folkpensionä -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

rernas standard i alltför många fall är för låg. En rigorös tillämpning av den
principen att fattigvårdsunderstöden skola minskas skulle leda till att pensionärer
utan fattigvårdsunderstöd, d. v. s. i regel pensionärer med egen inkomst
eller eljest i en relativt bättre ekonomisk ställning, skulle få sin standard höjd
genom den provisoriska förstärkningen, medan de sämst ställda pensionärernas
standard skulle bliva oförändrad. Härtill kommer att önskemålet örn provisorisk
förstärkning av folkpensionerna ju icke aktualiserats av något behov att
nedbringa kommunernas fattigvårdskostnader. Den definitiva reform av
folkpensioneringen, varom förut varit tal, måste förutsättas få till resultat
en höjning av folkpensionerna till sådan nivå att kombinationen mellan folkpensioner
och fattigvård behöver tillgripas endast för avhjälpande av tillfälliga
behov eller eljest i fall av ren undantagskaraktär. Då nämnda reform
trätt i tillämpning, måste givetvis en generell omprövning ske av samtliga till
tilläggspensionärer utgående kommunala understöd.

Socialvårdskommitténs förslag att de provisoriska förbättringarna skola
fördelas mellan staten, kommunerna och landstingen har ej mött gensaga i
yttrandena i annan mån än att svenska landstingsförbundet uttalat vissa betänkligheter
däremot, såvitt angår skyldigheten för landstingen att deltaga
i kostnaderna. Den omständigheten att landstingen numera allenast övergångsvis
deltaga i kostnaderna för själva tilläggspensionerna bör dock icke
föranleda till att de alls icke deltaga i kostnaderna för de provisoriska förstärkningarna
av dessa äldre tilläggspensioner, utan bör i princip samma fördelningsgrund
tillämpas som i fråga örn dyrtidstilläggen å folkpensionerna.

Yad angår den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet gjorda anmärkningen
att hemskilda personer böra äga rätt till provisorisk förbättring
av samma storlek som den till ogifta personer utgående synes mig —- liksom
fallet är vid många fall av faktisk särlevnad utan vare sig hem- eller äktenskapsskillnad
— i och för sig finnas skäl härför. Då emellertid pastorsämbetena
icke erhålla uppgift örn meddelade hemskillnader, synes det praktiskt sett
icke låta sig göra att frångå kommitténs förslag, enligt vilket civilståndet är
avgörande för frågan huruvida pensionsförbättringen bör utgå med 100 eller
50 kronor.

Erforderliga bestämmelser rörande de föreslagna provisoriska förbättringarna
torde böra upptagas i en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
stiftad lag. Förslag till sådan lag — benämnd lag örn provisorisk förstärkning
av tilläggspensioner och invalidunderstöd — har upprättats inom socialdepartementet.

I 1 § första stycket ha upptagits de grundläggande stadgandena örn storleken
i olika fall av den provisoriska förstärkningen samt de kategorier, till
vilka densamma skall utgå. Det stadgas sålunda, att provisorisk förstärkning
skall utgå till den, vilken åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension,
eller invalidunderstöd. Provisorisk förstärkning utgår, räknat för budgetår,
med 100 kronor till ogift person ävensom till den, vars make fyllt 60 år och
ej för egen del åtnjuter tilläggspension eller invalidunderstöd, och med 50
kronor till annan pensions- eller understödstagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

23

Enligt 1 § andra stycket utgår provisorisk förstärkning icke å tilläggspension
som, grundpensionen medräknad, icke uppgår till 12 kronor om året
eller å invalidunderstöd som icke för år uppgår till nämnda belopp. Bestämmelsen
är föranledd av det praktiska skälet att provisorisk förstärkning
å pension eller understöd som icke uppgår till nämnda belopp ej skulle
kunna utbetalas på samma sätt som provisorisk förstärkning å andra pensioner
eller understöd, enär beträffande förstnämnda pensioner och understöd
utbetalningen sker endast en gång örn året.

Förstärkningsbeloppet räknas, såsom förut nämnts, per budgetår. Fråga
uppkommer då hur man skall förfara då tilläggspension eller invalidunderstöd
icke utgår under hela budgetåret. Då större avseende måste fästas vid
att reglerna härom bliva så enkla som möjligt att tillämpa än att exakt rättvisa
olika tilläggspensionärer emellan skipas, utgår lagförslaget från såsom
avgörande huruvida vederbörande äger rätt att uppbära tilläggspension för
den månad då den provisoriska förstärkningen utbetalas; den som äger dylik
rätt får förstärkning med oavkortat belopp, även örn tilläggspension icke åtnjutes
under hela budgetåret. I överensstämmelse med vad nu sagts stadgas
i 2 § första stycket lagförslaget, att vid bedömande huruvida för visst budgetår
rätt till förstärkning föreligger avseende skall fästas allenast vid örn
tilläggspension eller invalidunderstöd utgår för den månad, varunder förstärkning
i allmänhet må tidigast utbetalas. Rätt till förstärkning föreligger sålunda
för den som efter utbetalningsmånaden retroaktivt tillerkännes tilläggspension
eller invalidunderstöd för tid som omfattar jämväl sistnämnda
månad. Uttrycket »den månad, varunder förstärkning i allmänhet må tidigast
utbetalas» har valts för att få en gemensam beräkningsgrund för normalfallen
och de fall då utbetalningen måste ske senare, exempelvis på grund
därav att först efter utgången av den vanliga utbetalningsmånaden ett retroaktivt
beslut örn tilläggspension meddelas. I 2 § andra stycket stadgas, att
förstärkning skall utgå med oavkortat belopp jämväl i fall då tilläggspension
elier invalidunderstöd icke utgår under hela budgetåret.

Behovet av en enkel regel gör sig gällande ej blott då fråga är huruvida
pensions- eller understödstagare äger rätt till provisorisk förstärkning eller
ej utan även såvitt angår frågan huruvida förstärkningen skall utgå med 100
eller 50 kronor. Beträffande sistnämnda fråga är det av praktiska skäl icke
möjligt att anknyta till utbetalningsmånaden, enär intyg, som utvisa rätt till
förstärkning med det högre beloppet, måste vara myndigheterna till handa
redan före utbetalningstillfället. Fördenskull stadgas i 3 § första stycket,
att bestämmandet av med vilketdera av de i 1 § angivna belopp förstärkning
skall utgå skall ske med hänsyn till förhållandena den 15 i andra månaden
före den, under vilken förstärkning i allmänhet må tidigast utbetalas. Då
förstärkningsbeloppets storlek sålunda bestämmes med hänsyn till förhållandena
vid en tidpunkt, som i tiden ligger åtskilligt före utbetalningen, kan
naturligtvis inträffa, att de omständigheter, som härutinnan äro avgörande,
hunnit förändras under mellantiden. Härtill kan emellertid av praktiska skäl
icke tagas någon hänsyn. I ett fall synes dock en särskild regel vara på -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

kallad. Om ett förstärkningsbelopp bestämts att utgå med 100 kronor av den
anledningen att pensions- eller understödstagarens make ej för egen del åtnjuter
pension eller understöd, kan nämnda make sedermera komma att tillerkännas
pension eller understöd för sådan tid att han eller hon jämväl blir
berättigad till pension eller understöd, som alltså för hushållet i dess helhet
skulle utgå med 150 kronor. Till förebyggande härav stadgas i 3 § andra
stycket, att någon förstärkning i dylikt fall icke skall utgå till den av makarna,
som från början förutsatts icke åtnjuta tilläggspension eller invalidunderstöd.

Enligt 4 § utbetalas provisorisk förstärkning å den tid och i den ordning
Konungen bestämmer. Yad tiden för utbetalningen angår förutsättes i socialvårdskommitténs
framställning att i samband med utbetalningen viss månad
— för innevarande budgetår april månad -—- av tilläggspension, skulle till
samtliga tilläggspensionärer utbetalas ett belopp av 50 kronor. Det belopp
å ytterligare 50 kronor, som skulle tillkomma ogifta tilläggspensionärer,
skulle, sedan intyg om deras civilstånd avlämnats i samband med pensionsutbetalningen
för månaden näst före utbetalningsmånaden — för innevarande
budgetår alltså mars månad — utbetalas från generalpoststyrelsens pensionsavdelning
över postgiro å sådan tid, att beloppet kunde utkvitteras av vederbörande
samma dag som förstärkningen i övrigt kunde lyftas. Vad däremot
angår de gifta tilläggspensionärer, som vore jämställda med ogifta pensionärer,
skulle förstärkningen, i den mån den överstege vad som tillkomma
övriga gifta tilläggspensionärer, utbetalas till dem av pensionsstyrelsen först
efter särskild framställning, som skulle ingivas antingen till styrelsen eller
till pensionsnämndens ordförande.

Socialvårdskommitténs förslag att utbetalningen för innevarande budgetår
skulle ske under april månad har tillkommit efter samråd med generalpoststyrelsen.
Då det särskilt med hänsyn till pensionärernas bränslekostnader
under vintermånaderna vore värdefullt örn utbetalningen för innevarande
budgetår kunde ske tidigare än under april månad, har jag under hand låtit
ytterligare undersöka förutsättningarna härför. Jag har därvid kommit till
den uppfattningen att det skulle låta sig göra att flytta utbetalningstiden till
mars månad. Det synes mig vidare som om det skulle vara till fördel för
pensionstagarna, örn de gifta tilläggspensionärer, som äro berättigade till det
högre förstärkningsbeloppet, kunde hänvisas att, i likhet med de ogifta tillläggspensionärerna,
avhämta intygsblanketter å postkontoren, varefter desamma
kunde återlämnas dit, försedda med uppgifter örn makens ålder. De
tekniska möjligheterna till en sådan modifiering av det av socialvårdskommittén
skisserade förfarandet synas förefinnas.

5 § i lagförslaget innehåller bestämmelserna örn kommunernas och landstingens
skyldighet att deltaga i kostnaderna för de provisoriska förstärkningarna.
För att förenkla uträkningarna av kommun- och landstingsandelarna
har inom pensionsstyrelsen företagits en undersökning av de provisoriska
förstärkningarnas genomsnittliga belopp inom de olika ortsgrupperna,
uttryckt i procent av tilläggspensionsbeloppen. Utredningen torde såsom
Bilaga B få fogas till detta protokoll. På grundval av denna undersökning,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

vilken omfattat var tjugonde pensionstagare med tilläggspension eller invalidunderstöd,
har en genomsnittsberäkning kunnat ske av den ökning av kommunernas
och landstingens nuvarande andelar i tilläggspensionerna, som bör
ske i anledning av tillkomsten av de provisoriska förstärkningarna. Någon
anledning till erinran mot beräkningarna synes ej föreligga. För att ej alltför
lång tid skall behöva förflyta innan storleken av kommun- och landstingsandelarna
kan fastställas har i lagförslaget föreskrivits att till grund för
andelsberäkningen skola ligga förhållandena under allenast det första av de
båda kalenderår, som infalla under budgetåret. Frågan örn meddelandet av
erforderliga föreskrifter angående inbetalning av landstingens och kommunernas
andelar i provisoriska förstärkningar torde jag få anmäla samtidigt
med övriga frågor rörande tillämpningsföreskrifter till lagen.

I den mån ej särskilda föreskrifter lämnas i den nu föreslagna lagen skola,
enligt 6 §, bestämmelserna i lagen om folkpensionering i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Konungen skall emellertid äga uppdraga åt pensionsstyrelsen
eller med avseende å fall, som beröra även postverket, åt pensionsstyrelsen
och generalpoststyrelsen gemensamt att meddela de närmare föreskrifter,
som, utöver vad den nu föreliggande lagen innehåller, finnas erforderliga
för dess tillämpning.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1945. Såsom förut nämnts
avse utbetalningarna budgetår. Den första utbetalningen bör sålunda avse
budgetåret 1944/45.

Till frågan örn äskande av anslag för statsverkets kostnader för provisorisk
förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd anhåller jag att senare
denna dag få återkomma.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga förenämnda förslag till lag örn provisorisk
förstärkning av tilläggspensioner och invalidunderstöd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 297.

2000 44 3

26

Kungl. Majlis proposition nr 297.

Bilaga A.

P. M.

angående kostnaden för provisorisk förbättring av folkpensionerna.

Enligt social vårdskommitténs förslag skulle samtliga folkpensionstagare
med rätt till tilläggspension och samtliga invalidunderstödstagare under de
två närmaste budgetåren erhålla en förhöjning av förmånen med 50 kronor
per år och dessutom av ifrågavarande förmånstagare samtliga ogifta ävensom
de gifta, vilkas maka/make vore 60 år gammal eller äldre och saknade rätt till
dylik förmån, erhålla en ytterligare förhöjning med 50 kronor per år.

Hela antalet viss dag till tilläggspension eller invalidunderstöd berättigade
torde kunna uppskattas till 475 000, nämligen 460 000, som denna dag uppbära
förmånen ifråga, och 15 000, som senare erhålla dylik förmån retroaktivt från
tidigare dag.

Vid en nyligen av socialstyrelsen gjord undersökning angående förekomsten
av skilda kategorier av folkpensionärer med tilläggspension och invalidunderstödstagare
utsändes för var 100:de av ifrågavarande förmånstagare ett frågeformulär,
som bland annat omfattade förfrågningar om civilstånd samt beträffande
gifta huruvida även maken uppbar dylik förmån.

Frågeformulären utgjorde inalles 4 768. I 509 av dessa, vilka avsågo förmånstagare,
som voro intagna på anstalt av ett eller annat slag, voro nämnda
frågor ofullständigt besvarade, varför man helt måste bortse från desamma.
Av återstående 4 259 återkommo icke 296. Då det stora flertalet av dessa
enligt socialstyrelsens förmodande torde vara yngre, ogifta personer, som
flyttat sedan de erhållit pension och därför varit svåra att anträffa, antaga
vi här, för att hålla oss något på den säkra sidan, att alla ifrågavarande personer
verkligen äro ogifta.

Enligt de återkomna 3 963 frågeformulären, avseende förmånstagare, som
icke voro intagna på anstalt, skulle av dessa 1 373 vara gifta, nämligen 783
män och 590 kvinnor. Av de gifta uppgåvo 306 män och 42 kvinnor, att deras
maka/make icke uppbar tilläggspension eller invalidunderstöd.

Lägger man här nämnda siffror till grund för en kalkyl rörande kostnaderna
för den föreslagna provisoriska förbättringen av folkpensionerna och
invalidunderstöden, finner man, att antalet ogifta förmånstagare uppgår till
omkring 322 000 och antalet gifta förmånstagare, vilkas maka/make icke samtidigt
vore förmånstagare, till omkring 39 000.

Beträffande hur många av de sistnämnda, icke förmånstagarna, som äro 60
år eller däröver, lämnar det använda materialet ingen upplysning.

Med hänsyn till den säkerhetsmarginal, som föreligger i fråga om uppskattningen
av de ogiftas antal, torde man kunna lägga följande antal till grund
för kalkylen.

Inalles till 50 kronors förhöjning berättigade .............................. 475 000

Till ytterligare 50 kronors förhöjning berättigade ogifta.................. 320 000

» » » » » » gifta .................. 30 000

Den årliga totalkostnaden blir då 50 gånger summan av nämnda tre antal
eller 50 X 825 000 = 41 250 000 kronor. Då landstingen och kommunerna
skulle bestrida i det närmaste omkring 20 % härav, skulle på staten belöpa
33 000 000 kronor per år.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Socialvårdskommittén Ilar även tänkt sig möjligheten att låta den årliga
provisoriska pensionsförbättringen utgå till alla ifrågavarande förmånstagare
med ett månadsbelopp av deras folkpension respektive understöd och till de
ogifta samt ovannämnda gifta med ytterligare 70 kronor.

Då totalkostnaden för ett extra månadsbelopp kan beräknas till 13 500 000
kronor, skulle totalkostnaden för ett genomförande av en dylik förhöjning
uppgå till inalles 13 500 000 + 70 x 350 000 eller 38 000 000 kronor, varav
80 % eller 30 400 000 kronor skulle belöpa på staten.

Stockholm i juni 1944.

Josef Östlind.

28

Kungl. Majlis proposition nr 297.

Bilaga B.

P. M. angående kommuners och landstings andelar i kostnaderna
för provisorisk förstärkning av tilläggspensioner
och invalidunderstöd.

Enligt av socialvårdskomittén i år insamlade uppgifter för var 20:e pensionstagare
med tilläggspension eller invalidunderstöd uppgå tilläggspensionerna
(och invalidunderstöden) samt den provisoriska pensionsförstärkning,
som skulle tillkomma nämnda förmånstagare, i genomsnitt till i nedanstående
sammanställning angivna belopp.

Ortsgrupp

Tilläggspension

kr.

Provisorisk

förstärkning

kr.

Provisorisk
förstärkning
i % av
tilläggspension

i

276-46

84-66

30-6

2

365-99

87-06

23-8

3

460''90

90-60

19-6

Inalles

31562

85-83

27 2

Av sammanställningen framgår, att kommunandelarna i tilläggspensioner
och invalidunderstöd böra ökas i ortsgrupperna 1, 2 och 3 med 30,6, 23,8
respektive 19,6 % för att även täcka motsvarande bidrag till kostnaderna för
den provisoriska förstärkningen.

Då landstingen endast bidraga till kostnaderna för enligt övergångsbestämmelserna
utgående tilläggspensioner och invalidunderstöd, böra enligt vad
en särskild undersökning utvisat deras andelar i tilläggspensioner och invalidunderstöd
ökas med 26,o % i stället för med eljest erforderliga 27,2 % (se
tabellen).

Yarje års kommunandelar i tilläggspensioner och invalidunderstöd ökas
redan nu i ortsgrupperna 1, 2 och 3 med inalles 47,6, 42,8 och 42 % och landstingens
med 45,6 % för att täcka även motsvarande andel i utgående dyrtidstillägg.

Den av provisoriska förstärkningen föranledda höjningen av kommunandelarna
innebär alltså en ökning av de nuvarande kostnaderna för tilläggspensioner
och invalidunderstöd, inklusive dyrtidstillägg, med i ortsgrupperna
1; 2 och 3 20,7, 16,7 respektive 13,8 % och höjningen av landstingsandelarna
en ökning av deras nuvarande totalbelopp med 17,9 %.

Stockholm den 9 oktober 1944.

Josef Östlind.

<h

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.