Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
1
Nr 295.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26
juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor, m. m.; given
Stockholms slott den 20 oktober 19U.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor; samt
2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni
1937 (nr 338) om moderskapspenning.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Biliana till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 295.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)
om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 9, 20, 21, 30, 32, 49 och 50 §§ förordningen den
26 juni 1931 om erkända sjukkassor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att i samma förordning skall införas en ny paragraf, benämnd
39 §, av lydelse, som framgår av det följande.
9 §•
Till medlem---kassans verksamhetsområde.
Person, som--- — sin mantalsskrivningsort.
Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt femton
men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket
medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Vad nu stadgats gäller
icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på sätt i 11 §
sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i 19 § förmäles,
eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 59 eller 66 § lagen örn understödsföreningar sägs,
ej heller för det fall, att med tillsynsmyndighetens begivande inträde i sjukkassa
beviljas medlemmar av förening eller annan sammanslutning, vilken
därom träffat överenskommelse med kassan.
20 §.
Sjukhjälp till---dag (sjukpenning).
Den, som----allenast sjukpenning.
21 §.
Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndighetens
begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning jämväl vid
sjukdom, som drabbar medlems barn under femton år.
Sjukpenning må — — — av kassan.
30 §.
Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för
sjukdomsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid).
För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera omfat
1
Senaste lydelse se beträffande 9 § S. F. S. 1938: 98, beträffande 30 § S. F. S. 1937: 337 och
beträffande 32 § S. F. S. 1944: 231.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
3
tande sjukhjälp, skall under motsvarande förutsättning sjukhjälp vid sjukdom,
som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den
mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen
föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången
till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem,
vilken på grund av sin anställning varit pliktig inträda i kassan.
Lämnar erkänd---å medlems barn.
Väntetid må---19 § sägs.
Har utfästelse---inträde i kassan.
I intet---etthundratjugu dagar.
32 §.
Centralsjukkassa skall — — — tvåhundrasjuttio dagar.
Moderskapshjälp utgår — — — nyss nämnts.
Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för ansökningen
varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar och som genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska
eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gör
sannolikt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde
månaden, såsom förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart
utbetala sextio kronor.
Där till —--utbekomma beloppet.
Moderskapshjälp må — — — stycket sägs.
39 §.
Räkenskapsavslutning skall vara verkställd, för lokalsjukkassa senast den
1 mars och för centralsjukkassa senast den 15 april året efter det räkenskaperna
avse. Senast å dag, som i vartdera fallet nämnts, skola räkenskaperna
med tillhörande handlingar samt den av styrelsens ledamöter underskrivna
förvaltningsberättelsen för granskning överlämnas till kassans revisorer.
Revisorernas berättelse skall avlämnas till styrelsen, beträffande lokalsjukkassa
senast den 15 mars och beträffande centralsjukkassa senast den 15 maj
året efter det revisionen avser. Berättelsen skall framläggas vid ordinarie föreningssammanträde,
som hålles av lokalsjukkassa senast den 31 mars och av
centralsjukkassa senast den 15 juni varje år.
Handlingar, som avses i 77 § första stycket lagen örn understödsföreningar,
skola för varje år av styrelsen ingivas till tillsynsmyndigheten inom en månad
efter föreningssammanträde, som i nästföregående stycke sägs, dock senast
den 30 juni. Handlingarna skola jämväl innefatta uppgifter för beräkning
av kassan tillkommande statsbidrag.
49 §.
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande eller i handling,
som är avsedd för beräkning av statsbidrag, mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 39 §, eller försummas anmälan,
som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige med böter från och med fem
till och med trehundra kronor.
50 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Försummelse att iakttaga föreskrift, som är meddelad i 39 §, eller att göra
anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas vid allmän underrätt i den
ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945. Medlem av erkänd
sjukkassa, vilkens försäkring med stöd av den nya lydelsen av 20 § utvidgas
till att avse jämväl sjukvårdsersättning, är icke berättigad till dylik ersättning
för sjukdomsfall, som inträffar innan försäkringen utvidgats.
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juni 1937 (nr 338)
om moderskapspenning.
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 11 juni 1937 örn moderskapspenning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
6 §•
Då ansökan---—- erhållande därav.
Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter
av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning.
Har kvinnan genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska
eller vid mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gjort sannolik
att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde månaden, må, därest
i övrigt kvinnan befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom förskott
å denna ett belopp av fyrtio kronor omedelbart utbetalas. Utbetalningen skall
i sådant fall ske till vederbörande barnavårdsnämnd, som har att tillställa
kvinnan beloppet. Eljest må moderskapspenning ej utbetalas, förrän till sjukkassan
inkommit intyg, utfärdat av läkare, barnmorska eller annan känd och
trovärdig person, att kvinnan fött barn.
Intyg, som---för nedkomsten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.
1 Senaste lydelse se S. F. S. 1944: 229.
Kungl- Maj:ts proposition nr 295.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 oktober
1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om vissa
ändringar i förordningarna om erkända sjukkassor och örn moderskapspenning
samt anför:
I. Undantag vid kollektiv anslutning till erkänd sjukkassa från eljest gällande
bestämmelser örn villkor för inträde i dylik kassa.
Enligt 9 § tredje stycket förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor må inträde i erkänd sjukkassa beviljas allenast den, som
fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med
lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Härifrån
göres dock bl. a. det undantaget, att vad sålunda stadgats icke skall
gälla vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt sägs i 59 eller 66 § lagen den 24 mars 1938
örn understödsföreningar. 59 § avser överlåtelse av understödsförenings rörelse
i samband med föreningens likvidation, 66 § frivillig överlåtelse av understödsförenings
rörelse.
I skrivelse den 18 maj 1942 har svenska sjukkasse förbundet hemställt,
att förordningen om erkända sjukkassor måtte kompletteras med en bestämmelse,
som gåve erkänd sjukkassa rätt att på kollektiv väg medgiva anslutning
av grupper, anställda vid visst företag, även örn för dem, som tillhörde
gruppen, de för individuellt inträde gällande villkoren ej vore uppfyllda. Såsom
motivering härför anföres bl. a., att enligt vad förbundet hade sig bekant
vid vissa företag förefunnes önskemål om alt få ansluta olika grupper
anställda direkt till de erkända sjukkassorna, varvid man förutsatte, att även
de, som på grund av nuvarande inträdesbestämmelser icke vore inlnidesberättigade,
skulle omfattas av anslutningen. Då en sådan anslutning nu måste
ske genom anlitande av särskilda understödsföreningar och denna procedur
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 295-
vore mycket omständlig och tidsödande, borde det enligt förbundets mening
övervägas, huruvida icke en dylik anordning kunde möjliggöras på ett enklare
men ändock för sjukkasseverksamheten fullt betryggande sätt.
Pensionsstyrelsen har i ett den 9 december 1942 avgivet yttrande över
sjukkasseförbundets framställning hemställt, att några särskilda åtgärder
icke för närvarande måtte vidtagas i anledning av framställningen. Som
skäl härför anför styrelsen:
Vid överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på erkänd
sjukkassa gälla icke de för individuellt inträde uppställda villkoren.
Däremot skola verkställas erforderliga beräkningar för fastställande av det
belopp, som understödsförening bär att överlämna till de erkända sjukkassorna
för täckande av den överlåtna försäkringsrisken.
För underlättande av anslutning till den erkända sjukkasserörelsen har
bildats ett antal understödsföreningar, s. k. uppsamlingskassor, registrerade
enligt lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar, vilka uteslutande ha
till uppgift att mottaga större eller mindre persongrupper — inräknat medlemmar
som icke uppfylla de för individuellt inträde i de erkända sjukkassorna
stadgade villkoren — och att genom överlåtelse möjliggöra inträde för
dessa grupper i erkända sjukkassor. Själva överlåtelseförfarandet tillgår så
att, sedan utredning verkställts angående de närmare villkoren för överlåtelsen,
anbud infordras från samtliga de erkända sjukkassor, inom vars
verksamhetsområde medlemmar tillhörande gruppen äro bosatta, om övertagande
av medlemmarna i fråga. Därefter fattas beslut örn överlåtelsen,
varefter densamma anmäles hos pensionsstyrelsen för godkännande. Beträffande
uppsamlingskassorna i fråga må framhållas att de med hänsyn till
sin organisation icke torde uppfylla de i 1938 års understödsföreningslag
föreskrivna villkoren för erhållande av förklaring, som i övergångsbestämmelserna
till lagen sägs, och att därför kassorna — såvida deras nuvarande
organisation bibehålies — i enlighet med samma övergångsbestämmelser
torde nödgas upphöra med sin verksamhet före den 1 juli 1944. — Ett annat
tillvägagångssätt för vinnande av anslutning, som vid några tillfällen
praktiserats, har varit att en större grupp personer bildat en understödsförening,
som allenast haft till syfte att, så snart registrering vunnits, genom
överlåtelse möjliggöra gruppens inträde i erkänd sjukkassa.
Den för individuellt inträde stadgade högsta inträdesåldern ha sjukkassorna,
som förut antytts, i regel bestämt till fyrtio år. Därest en höjning av
inträdesåldern till sjukkasseförordningens maximum, femtio år, bomme till
stånd, skulle detta givetvis på ett helt annat sätt än möjligheten till kollektivt
inträde underlätta anslutningen för den del av befolkningen, som nu är
utestängd från möjligheten att komma i åtnjutande av de förmåner som de
erkända kassorna kunna bereda. Pensionsstyrelsen, som anser det vara en
angelägenhet av synnerlig vikt att så stor del av befolkningen som möjligt genom
inträde i de erkända kassorna herodes sjukvård och sjukhjälp vid inträffade
sjukdomsfall, har behandlat spörsmålet om höjning av inträdesåldem
vid förhandlingar med representanter för de erkända centralsjukkassorna.
Därvid konstaterades emellertid att förutsättningarna för en frivillig
mera allmän höjning av inträdesåldern inom kassorna ej förefanns. Pensionsstyrelsen
har därefter övervägt olika möjligheter för vinnande av detta
syfte. Att styrelsen emellertid icke vidtagit några särskilda åtgärder härför
sammanhänger med att, efter socialvårdskommitténs väntade förslag till omläggning
av sjukförsäkringen, hela frågan örn ökade möjligheter för inträde
i de erkända sjukkassorna kan komma i ett helt annat läge.
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
7
Förutom de nu angivna synpunkterna torde, vad särskilt den kollektiva
anslutningen beträffar, kunna anföras att man tills vidare synes kunna reda
sig med de möjligheter till överlåtelse, som, enligt vad förut antytts, för närvarande
stå till buds. Vidare må framhållas att, ifall en bestämmelse om
kollektiv anslutning skall lia någon mening, måste den ges sådan innebörd
att de ifrågavarande personerna, om de äro bosatta inom olika sjukasssors
verksamhetsområden, kunna komma in i samtliga de sjukkassor varom
fråga är. Det måste ju annars för gruppen såsom sådan te sig egendomligt
att endast en del av densamma — de som äro bosatta inom vissa centralsjukkasseområden
— kunna vinna inträde men de andra icke. Att erhålla
en sådan anordning med bestämmelser, som medgiva rätt för sjukkassa till
kollektiv intagning, torde knappast vara möjligt. Jämväl i övrigt torde angivandet
av förutsättningarna för ett kollektivt inträde och dessa föreskrifters
tillämpning i praktiken komma att medföra svårigheter.
Sjukkasseförbundet har i yttrande den 25 januari 1943 i anledning av vad
pensionsstyrelsen anfört vidhållit sin tidigare framställning. Som skäl härför
framhålles bl. a. följande:
Förbundet har genom sin berörda hemställan icke ifrågasatt någon saklig
ändring av den procedur, som nu tillämpas för överföring av grupper av
personer till sjukkassorna. Meningen har endast varit att få till stånd en anordning,
som möjliggör överförande av dylika grupper utan anlitande av det
ä formellt avseende tungrodda systemet med överlåtelse i enlighet med understödsföreningslagens
bestämmelser. Liksom för närvarande vid överlåtelse
skulle sålunda en överföring av medlemmar helt grunda sig på frivilligt
åtagande från de kassors sida, som beröras av överföringen. I de fall berörda
kassor icke skulle vilja medverka till en överföring av detta slag, skulle en
sådan icke kunna komma till stånd. Vad man önskar vinna genom en sådan
anordning är, att man icke behövde upprätta eller ha upprättade särskilda
registrerade understödsföreningar med uteslutande uppgift att genomföra
överföringen. Bortsett från att dylika knappast kunna ha någon egentlig uppgift
utöver den med överföringen sammanhängande, måste sådan förening
först konstitueras och anta stadgar, därefter registreras och sedermera, sedan
den fullgjort sin uppgift för medlemsöverföringen, träda i likvidation och
upplösas.
Då överföring sker genom överlåtelse enligt understödsföreningslagen, ankommer
på tillsynsmyndigheten att pröva, örn överlåtelsevillkoren äro betryggande
för den mottagande kassan. Givetvis förutsätter förbundet, att en
kollektiv anslutning på föreslaget sätt även skall ske först efter tillsynsmyndighetens
prövning och godkännande. Förbundet vill också framhålla, att
en anordning som den tänkta icke är någon nyhet inom understödsföreningsväsendet.
En del understödsföreningar lia också i stadgarna intagit bestämmelse
örn sådan kollektiv överföring.
Socialvdrdskommittén, till vilken ärendet härefter remitterades, har i yttrande
den 12 juni 1944 bl. a. anfört:
Den förevarande frågan bär i viss mån kommit i eli nytt läge, sedan socialvårdskommittén
numera framlagt förslag om allmän och obligatorisk
sjukförsäkring (SOU 1944: 15 och 16). Genomförandet av den föreslagna försäkringen
torde nämligen komma alt underlättas genom att den erkända
sjukkasserörelsen utsträckes all omfatta så många personer som möjligt. Det
är även önskvärt, alt de fördelar, som i samband med införandet av den
föreslagna försäkringen förutsatts komma medlemmarna av de erkända sjuk
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
kassorna tillgodo, skola tillkomma största möjliga antal medborgare. Den
nya sjukförsäkringen har vidare föreslagits träda i kraft den 1 januari 1947
under det att nu förefintliga s. k. uppsamlings- eller slusskassor, såsom pensionsstyrelsen
påpekat, icke kunna med sin nuvarande organisation fortsätta
verksamheten efter den 30 juni 1944.
Å andra sidan har den individuella anslutningen till vissa erkända sjukkassor
på den senaste tiden i viss mån underlättats genom att den högsta
inträdesåldern höjts från 39 till 44 eller 49 år. Vissa ytterligare erkända sjukkassor
planera enligt vad kommittén försport en liknande höjning av inträdesåldern.
Tydligt är dock att enbart höjning av inträdesåldern på angivet
sätt icke är tillfyllest för att underlätta inträdet i erkända sjukkassor i den
omfattning, som är önskvärd.
Enligt kommitténs mening behöva större risker för de erkända kassorna
icke uppkomma genom en kollektivanslutning av vissa medborgargrupper
än genom överslussning via en för ändamålet bildad understödsförening under
förutsättning att motsvarande villkor gälla för anslutningen. I vissa icke
erkända sjukkassors stadgar finnas bestämmelser örn sådan kollektivanslutning
och såvitt kommittén har sig bekant har någon olägenhet härav ej
kommit till synes. Även svårigheten att på ett tillfredsställande sätt utforma
bestämmelser om kollektiv anslutningsrätt torde kunna övervinnas.
Man synes sålunda till 9 § sjukkasseförordningen kunna foga ett nytt stycke
av ungefärligt innehåll, att större grupp personer tillhörande viss förening
eller annan sammanslutning må, utan hinder av de i paragrafen förefintliga
bestämmelserna i fråga örn ålder och hälsotillstånd, kunna efter tillsynsmyndighetens
gillande beviljas inträde i erkänd sjukkassa.
Beträffande villkoret örn tillhörighet till förening eller annan sammanslutning
för möjlighet til! kollektivanslutning torde böra påpekas, att något organ
måste finnas, med vilket såväl den erkända sjukkassan som tillsynsmyndigheten
kan förhandla och sluta avtal. Vid praktiskt taget alla företag av mera
betydande storlek torde personalen vara ansluten till någon sammanslutning,
varför villkoret ej skulle utgöra hinder för att på denna väg ansluta de anställda
vid visst företag. För stränga krav böra dock icke ställas på beskaffenheten
av en sammanslutning av nu ifrågavarande art och böra även under-
eller lokalavdelningar av större sammanslutningar, såsom hittills varit
fallet, i förevarande avseende kunna godtagas.
Rörande det antal personer, som en kollektivanslutning lägst bör avse, kan
naturligen olika meningar råda. Det vill dock synas som om tillsynsmyndigheten
härvid bör ha en ganska vidsträckt prövningsrätt. I regel synes dock
sådan anslutning icke böra medgivas, om antalet understiger 25. Vid beräkning
av antalet bör hänsyn tagas till det antal, som skall anslutas till viss
centralsjukkassa. Att härigenom allenast ett fåtal medlemmar tillföras varje
lokalsjukkassa torde icke behöva väcka betänkligheter.
Det torde endast undantagsvis komma att inträffa, att en centralsjukkassa
i visst fall medger kollektivt inträde men icke en annan. I många fall torde
dessutom allenast bli fråga örn inträde i en centralsjukkassa. De av pensionsstyrelsen
i detta avseende uttalade farhågorna synas därför icke böra
tillmätas någon större betydelse.
Såsom villkor för anslutning bör icke kunna föreskrivas, att de sålunda
anslutnas avgifter skola beräknas på annat sätt än de individuellt anslutna
medlemmarnas. Det blir därför i regel, liksom vid intagning av medlemmar
via en uppsamlingskassa, nödvändigt att en särskilt beräknad ersättning erlägges
i samband med anslutningen. Ersättningsbeloppet bör uträknas av
tillsynsmyndigheten innan definitivt avtal om anslutningen träffas mellan den
erkända sjukkassan och vederbörande sammanslutning. Även om sjukkassan
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
9
sålunda kan erhålla ersättning för den på grund av de anslutnas ålder och
hälsotillstånd föreliggande merrisken, bör det emellertid stå kassan fritt att
undantaga viss eller vissa av de personer, som önska anslutning, från rätt
härtill.
Socialvårdskommitténs yttrande utmynnar i uttalandet, att enligt kommitténs
mening ändring av sjukkasseförordningen på grund av sjukkasseförbundets
framställning bör komma lill stånd efter i huvudsak de riktlinjer, som
kommittén angivit i yttrandet.
Departementschefen.
I 9 § tredje stycket förordningen örn erkända sjukkassor äro vissa villkor
angivna, vilka i allmänhet skola gälla för inträde i dylik kassa. Villkoren
i fråga innebära dels att den inträdessökande skall vara i åldern mellan 15
och 50 år, dels ock att han skall vara vid god hälsa. Grunden till dessa inträdesvillkor
är intresset att nedbringa försäkringsrisken, så att avgifterna kunna
hållas inom rimliga gränser.
Undantag från inträdesvillkoren har i förordningen gjorts för det fall, att
annan understödsförenings rörelse helt eller delvis överlåtes på sjukkassa. En
sådan överlåtelse innebär, att understödsföreningens medlemmar helt eller
delvis anslutas till sjukkassan, oberoende av sin ålder och sitt hälsotillstånd.
Sjukkassan har härvid möjlighet att bereda sig gottgörelse för den ökade försäkringsrisken
genom särskilda villkor vid överlåtelsen. Dylik överlåtelse skall
godkännas av tillsynsmyndigheten, pensionsstyrelsen.
Den nu förevarande framställningen från sjukkasseförbundet avser att
skapa en enklare form för kollektiv anslutning till sjukkassa, främst med
tanke på sådana fall, att personer, som äro anställda vid visst företag, jämlikt
gällande kollektivavtal skola vara medlemmar i sjukkassa. Man har
önskat, att en sådan kollektiv anslutning även skall kunna ske direkt, icke
blott såsom nu genom överlåtelse av understödsförenings rörelse.
Mot införande av en dylik direkt kollektivanslutning synes intet vara att
erinra, under förutsättning att de inträdessökande tillhöra någon organisation,
med vilken sjukkassan kan träffa avtal rörande villkoren för anslutningen
och som har tillräcklig ekonomisk bärkraft för att kunna garantera,
att villkoren uppfyllas. Vad socialvårdskommittén härutinnan föreslagit synes
lämpligt. I anledning av pensionsstyrelsens invändningar mot förslaget torde
det vara tillräckligt att framhålla, att redan med nuvarande bestämmelser
det går att uppnå det åsyftade resultatet på en omväg, nämligen genom att
bilda en understödsförening för ändamålet. Då sjukkassornas intressen torde
kunna bliva tillgodosedda jämväl på den väg, som socialvårdskommittén föreslagit,
torde anledning icke finnas alt bibehålla bestämmelser, som tvinga
lill en sådan omväg.
Självfallet bör avtal örn en sådan kollektiv anslutning varom här är fråga
godkännas av tillsynsmyndigheten. Att i förordningen närmare angiva de förutsättningar,
som skola vara fyllda, för alt ett sådant avtal skall godkännas,
t. ex. i fråga örn det antal inträdessökande, som avtalet avser, torde icke vara
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
nödvändigt. Vad socialvårdskommittén i sådant hänseende anfört, torde kunna
tjäna till ledning vid tillsynsmyndighetens bedömande av dylika frågor.
Jag får alltså föreslå, att i 9 § tredje stycket sjukkasseförordningen göres
ett tillägg av innehåll, att de i nämnda stycke omförmälda inträdesvillkoren
icke skola gälla för det fall, att med tillsynsmyndighetens begivande inträde
i sjukkassa beviljas medlemmar av förening eller sammanslutning, vilken
därom träffat överenskommelse med kassan.
II. Borttagande av inkomstgränsen i fråga om erhållande av sjukvårdsersättning.
Enligt 20 § första stycket förordningen om erkända sjukkassor skall sjukhjälp
till medlem av sjukkassa i allmänhet omfatta dels ersättning för utgifter
till sjukvård (sjukvårdsersättning), dels ock ett understöd i penningar
för varje dag (sjukpenning). I tredje stycket av samma paragraf
stadgas, att i erkänd sjukkassa icke någon, för vilken det vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet
överstiger åttatusen kronor, må tillförsäkra sig sjukvårdsersättning. Det
föreskrives vidare, att örn kassa i fråga om medlem, åt vilken sådan ersättning
utfästs, finner, att vid senaste taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt upptagits ett beskattningsbart belopp, överstigande åttatusen
kronor, det åligger kassan att hos medlemmen uppsäga utfästelsen,
vilken därefter icke skall gälla beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter
utgången av det kalenderår, då uppsägfiingen skedde. Slutligen stadgas,
att om den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits, kvarstår såsom medlem för
beredande av sjukpenning och styrker, att det beskattningsbara beloppet
icke längre för honom överstiger åttatusen kronor, kassan är pliktig att
utvidga försäkringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning, dock endast
beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av löpande kalenderår.
I skrivelse den 16 november 1943 har svenska sjukkasseförbundet föreslagit,
att 20 § tredje stycket ifrågavarande förordning skulle upphävas. Förbundet
framhåller till en början, att genom detta stadgande, som tillkommit
närmast på yrkande från läkarhåll, i sjukkasselagstiftningen införts en
censusbestämmelse med syfte att förhindra, att personer, som befunne sig i
den ekonomiska ställningen, att de utan bidrag av det allmänna själva
kunde sörja för sin sjukvård, genom sjukkassorna erhölle bidrag till kostnaderna
härför. Det berättigade i stadgandet hade redan från början dragits
i tvivelsmål, och missnöjet med stadgandet hade tagit sig mera bestämda
uttryck under nu gällande kristid. Såväl penningvärdets fall som
ändrade inkomstförhållanden motiverade en ändring av förordningen i här
nämnt avseende. Då en prövning från kassornas sida av rätten att vara
sjukvårdsförsäkrad icke kunde ske förrän ett år förflutit efter inkomstens
förvärvande, bleve följden i många fall, att medlemmen under den tid han
uppbure en inkomst, som skulle utestänga honom från rätten att vara sjuk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
11
vårdsförsäkrad, ändock åtnjöte denna förmån, under det att vederbörande
vid den tidpunkt, då försäkringen bleve uppsagd, kunde ha en inkomst, som
läge väsentligt under den fastställda inkomstgränsen. Förbundet fortsätter:
Förbundet är därför av den meningen, att ett slopande av stadgandet
vore det rationellaste, detta så mycket mer som kassorna icke ha några
större möjligheter att kontrollera, huruvida t. ex. inkomstgränsen överskridits.
Stadgandet av en dylik inkomstgräns innebär icke allenast, att den,
vars årsinkomst överstiger nämnda gräns, icke kan vara sjukvårdsförsäkrad,
utan det innebär även, såsom ovan framhållits, att försäkringen i fråga
måste uppsägas för den, som redan är tillförsäkrad dylik förmån, men vars
inkomster sedermera överstiga gränsen. Är nu den, för vilken sjukvårdsförsäkringen
på angivet sätt uppsagts, medlem av kassan allenast för denna
sjukhjälpsform, medför uppsägningen, att han uteslutes ur kassan. En uppsägning
av här angivet slag förefaller sjukkasseförbundet både orättvis och
ur sjukkassesynpunkt verklighetsfrämmande.
I detta sammanhang tillåter sig förbundet även anföra följande exempel.
Antag att i en familj, där mannen på grund av här nämnt skäl ej har rätt
att vara sjukvårdsförsäkrad men hustrun på grund av sitt medlemskap
däremot har kunnat sjukvårdsförsäkra familjens barn, hustrun faller ifrån.
Eftersom nu mannen ej var sjukvårdsförsäkrad, förlora barnen följaktligen
sin rätt att vid iråkad sjukdom erhålla hjälp från kassan.
Enligt förbundets mening föreligger här en betänklig lucka i lagstiftningen,
som icke förutsett fall som de här relaterade. De följder, vartill
här berörda exempel kunna leda, väcka undran och irritation hos dem,
som under en följd av år tillhört kassan och punktligt fullgjort sina skyldigheter
och som under denna förutsättning ansett sitt medlemskap och
därmed förenade rättigheter skyddade. Alla skäl synas därför förbundet
tala för att här nämnd begränsning slopas.
Pensionsstyrelsen har i yttrande den 23 februari 1944 tillstyrkt förbundets
framställning. Som motivering anför styrelsen:
Den av sjukkasseförbundet åsyftade bestämmelsen saknar motsvarighet i
tidigare lagstiftning om statsunderstödda sjukkassor. Anledningen till bestämmelsens
införande torde hava varit, att sådana personer, som befunne
sig över den angivna inkomstgränsen, icke ansetts vara i behov av sjukvårdsförsäkring
i erkänd sjukkassa och på grund därav icke borde få tillfälle
att tillgodogöra sig det statsbidrag, som för sådan försäkring utginge.
Den gräns vid ett beskattningsbart belopp av 8 000 kronor, som vid tillkomsten
av 1931 års sjukkasseförordning ansetts skälig, har numera genom
penningvärdets fall blivit sänkt. Personer, som tidigare varit berättigade
till och haft sjukvårdsförsäkring, kunna genom löneförhöjningar, föranledda
av rådande dyrtid, hava överskridit gränsen utan att löneökningen
medfört lull kompensation för deras höjda levnadskostnader. Även andra
än löntagare kunna hava på grund av dyrtiden fått sina inkomster höjda
utan att detta inneburit någon reell förbättring av deras ekonomi men väl
medfört ökning av det beskattningsbara beloppet över 8 000 kronor. Det
kan icke anses skäligt, att en medlem av en erkänd sjukkassa under sådana
omständigheter skall gå förlustig sin sjukvårdsförsäkring. Under det nuvarande
ekonomiska läget vore det följaktligen motiverat att höja gränsen
över 8 000 kronor.
Emellertid tala även starka skäl för alt borttaga varje inkomstgräns för
rätten att vara sjukvårdsförsäkrad i erkänd sjukkassa.
Med utgångspunkt från den åren 1935—1936 företagna folkräkningen kan
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
man beräkna, att vid nämnda tid endast omkring 35 000 personer påförts
ett beskattningsbart belopp överstigande 8 000 kronor. Av sådana högre inkomsttagare
torde endast en ringa del söka inträde i de erkända sjukkassorna.
För att en bestämmelse örn inkomstgräns skall efterlevas, fordras
givetvis kontroll. Kassorna kunna visserligen vid prövning av ansökningar
om inträde utan större svårighet tillse, att icke obehöriga bliva tillförsäkrade
sjukvårdsersättning. Svårare är det däremot för kassorna att övervaka,
att sjukvårdsförsäkrade medlemmar icke bibehålla denna försäkring, sedan
de upphört att vara berättigade därtill. En omständighet, som är ägnad att
öka det för övervakningen nödiga kontrollarbetet, är, att en del medlemmar
måste antagas ligga tidvis över och tidvis under den föreskrivna gränsen.
Enligt vad pensionsstyrelsen erfarit, har man inom ett stort antal erkända
sjukkassor — måhända de flesta — funnit en effektiv kontroll icke
vara möjlig utan ett arbete av en omfattning, som icke stöde i proportion
till sakens betydelse för kassorna. Man synes därför inom ett avsevärt antal
kassor hava avstått från alt utföra något metodiskt ordnat kontrollarbete,
varför bestämmelsen i många fall torde ha överträtts.
Att gränsen blivit bestämd i anslutning till det beskattningsbara beloppet
har även i vissa fall orsakat svårigheter vid tillämpningen. Detta är
förhållandet, när två äkta makar båda taxerats och det för dem fastställda
gemensamma beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor. Enligt 19 §
i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åsättes nämligen
äkta makar, som båda taxeras enligt denna förordning, alltid blott ett gemensamt
beskattningsbart belopp och någon uppdelning av detta på de olika
makarna sker ej enligt förordningen. Att tillämpa ifrågavarande bestämmelse
på så sätt, att båda makarna avstängas från sjukvårdsförsäkringen då
deras gemensamma beskattningsbara belopp överstiger 8 000 kronor torde
icke vara lämpligt, då detta i vissa fall skulle leda till orimliga resultat. I
vissa kassor har bestämmelsen i stället tillämpats så, att kassorna vid kontrollen
i de särskilda fallen fördelat det gemensamma beskattningsbara beloppet
å makarna i förhållande till deras taxerade belopp.
I sjukvårdsförsäkringen ingår ersättning för sjukhusvård, som i förekommande
fall utgår under högst två år inom de flesta centralsjukkassor. Även
°p en person, då han drabbas av sjukdom, står i en inkomstklass, där
sjukvårdsförsäkring anses obehövlig, kan han efter en längre tids sjukhusvistelse
vara i lika stort behov av försäkring som en lägre inkomsttagare.
En annan olägenhet sammanhänger därmed, att en person, som på
grund av ökade inkomster måst frånträda sin sjukvårdsförsäkring, en tid
därefter kan befinna sig under den stadgade inkomstgränsen. Enligt nu
gällande bestämmelser är i så fall i regel en mellanperiod, under vilken
medlemmen icke kan bliva försäkrad, oundviklig av den orsaken, att återinträdet
i sjukvårdsförsäkringen endast får ske vid årsskifte.
Pensionsstyrelsen påpekar vidare, att i samband med upphävande av 20 §
tredje stycket förevarande förordning jämväl i 21 § första stycket sista
punkten samt i 30 § första stycket orden »såvitt ej fall är för handen som
avses i 20 § sista stycket sista punkten» böra utgå. Styrelsen anför .slutligen:
På grund av bestämmelsen i 20 § första stycket att sjukhjälp till medlem
av erkänd sjukkassa »där ej nedan annorlunda stadgas» skall omfatta såväl
sjukvårdsersättning som sjukpenning, torde vid upphävandet av paragrafens
tredje stycke icke erfordras uttrycklig föreskrift, att för dem som
på grund av den i nämnda stycke angivna inkomstgränsen varit uteslutna
från rätt till sjukvårdsersättning, försäkringen skall utvidgas att avse järn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
13
väl sjukvårdsersättning. Utvidgandet av försäkringen får emellertid icke äga
rum innan registrering av erforderlig stadgeändring skett (se 44 § första
stycket lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar). Med hänsyn bland
annat till den i sista punkten av 20 § tredje stycket gjorda begränsningen
till nya sjukdomsfall synes dock i en övergångsbestämmelse böra föreskrivas
att medlem, som på grund av de upphävda bestämmelserna endast varit
försäkrad för beredande av sjukpenning, sedan försäkringen utvidgats
att avse jämväl sjukvårdsersättning, icke blir berättigad till sådan ersättning
för sjukdomsfall som inträffat före utvidgandet av medlemmens försäkring.
Socialvårdskommittén har i yttrande den 10 mars 1944 förklarat, att den
i princip intet hade att erinra mot förslaget att i sjukkasseförordningen
borttoges varje inkomstgräns för rätten att vara sjukvårdsförsäkrad. Kommittén
tillägger, att de av sjukkasseförbundet och pensionsstyrelsen framförda
synpunkterna komme att beaktas i kommitténs sjukförsäkringsförslag.
Socialvårdskommittén har i april 1944 avgivit betänkande med utredning
och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15). Enligt
detta förslag skola inkomst- och förmögenhetsgränser varken nedåt eller
uppåt spärra tillhörigheten till försäkringen. (Jfr betänkandet s. 145 ff).
Departementschefen.
Förevarande framställning avser upphävande av 20 § tredje stycket förordningen
om erkända sjukkassor. Härigenom skulle det nu gällande förbudet
för den, för vilken det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
upptagna beskattningsbara beloppet överstiger 8 000 kronor, att hos erkänd
sjukkassa tillförsäkra sig sjukvårdsersättning, upphöra att gälla. Av vad i
ärendet anförts framgår, att förbudet i fråga i många fall leder till mindre
skäliga resultat och att det icke heller kunnat effektivt upprätthållas. Med
hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka den föreslagna åtgärden.
Såsom pensionsstyrelsen framhållit nödvändiggör upphävandet av ifrågavarande
bestämmelse vissa smärre ändringar i 21 och 30 §§ sjukkasseförordningen.
Därutöver synes i en övergångsbestämmelse böra föreskrivas —
likaledes i enlighet med pensionsstyrelsens förslag — att sjukkassemedlem,
vars försäkring med stöd av den nya lydelsen av 20 § utvidgas till att avse
jämväl sjukvårdsersättning, icke är berättigad lill dylik ersättning för sjukdomsfall,
som inträffar innan försäkringen utvidgats.
lil. Ändrade villkor för erhållande av förskott å moderskapspenning och
nioderskapshjälp.
Enligt förordningen den 11 juni 1937 (nr 338) örn moderskapspenning skall
moderskapspenning av statsmedel utgå med ett belopp av 75 kronor till kvinna,
som till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov
därav (1 §). Rätten till moderskapspenning prövas och moderskapspenning
utbetalas av centralsjukkassan för den ort, där kvinnan är bosatt, eller, efter
överenskommelse med centralsjukkassan av vederbörande lokalsjukkassa
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
(4 §). Kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapspenning, bör själv
eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden (5 §). Sjukkassan
skall skyndsamt verkställa utredning rörande omständigheter av betydelse
för bedömande av kvinnans rätt till moderskapspenning. Har kvinnan
genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid mödraeller
barnavårdscentral anställd sjuksköterska gjort sannolikt, att havandeskapet
är längre framskridit än i åttonde månaden, må, därest i övrigt kvinnan
befinnes äga rätt till moderskapspenning, såsom förskott å denna ett
belopp av 40 kronor omedelbart utbetalas. Utbetalningen skall i sådant fall
ske till vederbörande barnavårdsnämnd, som har att tillställa kvinnan beloppet.
Eljest får moderskapspenningen ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit
intyg, utfärdat av läkare, barnmorska eller annan känd och trovärdig
person, att kvinnan fött barn (6 §).
Det för erhållande av förskott stadgade villkoret att havandeskapet skall
vara längre framskridet än i åttonde månaden tillkom genom förordning den
31 augusti 1940 (nr 787). Dessförinnan gällde som villkor för erhållande av
förskott, att havandeskapet skulle vara längre framskridet än i sjunde månaden.
Föreskriften om förskottets utbetalande till barnavårdsnämnden fanns
ej heller i paragrafen enligt dess ursprungliga lydelse.
Enligt 32 § förordningen om erkända sjukkassor skall centralsjukkassa
vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp med 110 kronor åt kvinnlig medlem,
som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under
oavbrutet minst 270 dagar. Efter medgivande av tillsynsmyndigheten må
centralsjukkassa utgiva moderskapshjälp med högre belopp än nyss nämnts.
Centralsjukkassa må på ansökan av kvinnlig medlem, som vid tiden för ansökningen
varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar
och som genom intyg av läkare, barnmorska, distriktssköterska eller vid
mödra- eller barnavårdscentral anställd sjuksköterska gör sannolikt, att hon
befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i åttonde månaden, såsom
förskott å henne tillkommande moderskapshjälp omedelbart utbetala 60
kronor.
Det för erhållande av förskott stadgade villkoret att havandeskapet skall
vara längre framskridet än i åttonde månaden tillkom genom förordning den 31
augusti 1940 (nr 788). Förut gällde även härutinnan såsom villkor för förskott,
att havandeskapet skulle vara längre framskridet än i sjunde månaden.
Vid 1944 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, nämligen
1:99 och II: 157, yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa örn sådan ändring av förordningen den 11 juni 1937 om moderskapspenning,
att förskott å moderskapspenning finge utbetalas till kvinna,
som gjort sannolikt, att havandeskapet vore längre framskridet än i sjunde
månaden. Som skäl härför anfördes bl. a. följande.
Den nuvarande anordningen, alt kvinnan först i sista havandeskapsmånaden
skall komma i åtnjutande av förskott å moderskapspenningen,
synes oss uppenbart obillig. Enär moderskapspenningen bland annat skall
användas till barnets utrustning, är det naturligtvis lämpligt och önsk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
15
vårt, att kvinnan långt tidigare blir i tillfälle att inköpa material till och
själv förfärdiga utrustning åt sitt väntade barn. Sett ur psykologisk synpunkt
bör nian icke förmena kvinnan den glädje och tillfredsställelse det
innebär att i god tid kunna ordna nied barnets utrustning. Men även ur
ekonomisk synpunkt är det synnerligen värdefullt, att kvinnan, innan hon
alltför mycket tynges av havandeskapet, kan göra inköp av material och
börja sömnaden av barnkläder m. m. Om detta uppskjutes till sista havadandeskapsmånaden
varken orkar eller hinner kvinnan ägna någon vidare
tid däråt. Ofta lider hon då av stor trötthet och har svårt att gå.
Därtill kommer att hemsysslorna så kort tid före barnsbörden givetvis kräva
längre tid och i regel taga alla hennes krafter i anspråk.
Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 9, att det enligt utskottets
mening icke kunde bestridas, att den nuvarande bestämmelsen om tiden
för erhållande av förskott kunde föranleda olägenheter i de av motionärerna
angivna hänseendena. Utskottet ifrågasatte, huruvida icke betryggande
kontroll över moderskapspenningens användning i fall då förskott utginge
numera erhölles i främsta rummet genom den år 1940 införda bestämmelsen,
att utbetalning av förskott skulle ske till vederbörande barnavårdsnämnd.
Nämnderna torde i stor utsträckning utbetala understödet genom
anvisningar. Med hänsyn till vad nu anförts ansåge utskottet, att frågan
örn tiden för erhållande av förskott borde upptagas till omprövning.
Då det jämväl kunde ifrågasättas, huruvida icke den kontroll sjukkassorna
utövade över dem av kassornas medlemmar, som komme i åtnjutande av
förskott å moderskapshjälp, vore lika betryggande som nyssnämnda kontroll
från barnavårdsnämndernas sida, och med hänsyn till önskvärdheten av att
samma bestämmelser örn tiden för erhållande av förskott gällde vid moderskapspenning
och moderskapshjälp, torde en ändring av förordningen om
moderskapspenning i förevarande hänseende böra föranleda motsvarande
ändring i förordningen om erkända sjukkassor.
I enlighet med därom av andra lagutskottet gjord hemställan anhöll
därefter riksdagen i skrivelse den 4 mars 1944, nr 58, att Kungl. Majit
måtte taga under övervägande sådan ändring av 6 § förordningen om moderskapspenning
att förskott å moderskapspenning skulle kunna utbetalas,
örn kvinnan gjorde sannolikt att havandeskapet vore längre framskridet
än i sjunde månaden, samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga
det förslag som kunde föranledas därav.
Departementschefen.
Den i förevarande riksdagsskrivelse föreslagna ändringen av förordningen
om moderskapspenning innebär i viss mån en återgång till förhållandena
före den ändring i förordningen, som kom till stånd genom förordningen den
31 augusti 1940, Med hänsyn till att förskottet å moderskapspenningen skall
utbetalas till barnavårdsnämnden och då vissa fördelar obestridligen äro förenade
med ett utbetalande av förskottet redan i åttonde havandeskapsmånaden,
torde den av riksdagen föreslagna ändringen böra komma lill stånd. Såsom
framhållits vid frågans behandling i riksdagen bör motsvarande ändring
16 Kungl. Maj.-ts proposition nr 295.
göras i bestämmelsen i 32 § förordningen örn erkända sjukkassor om förskott
å moderskapshjälp.
IV. Tid för räkenskapsavslutning oell revision för erkänd sjukkassa ävensom
för insändande av statistisk redogörelse m. lii.
I lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar stadgas bl. a., i 8 §
13) och 14), att understödsförenings stadgar skola angiva, huru revision a^
styrelsens förvaltning skall ske, samt, därest mera än ett ordinarie föreningssammanträde
skall årligen hållas, tiden för de ordinarie sammanträdenas
hållande, i 27 § att styrelsen minst en månad eller den kortare tid,
som må vara bestämd i stadgarna före det föreningssammanträde, där revisorernas
berättelse skall framläggas, skall till revisorerna avlämna en av
styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse, i 30 § första stycket,
att styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas
av minst två revisorer, i 31 § tredje stycket, att revisorena skola över
granskningen avgiva en av dem underskriven berättelse, som, efter det styrelsen
lämnats tillfälle att taga del av densamma, skall jämte styrelsens förvaltningsberättelse
framläggas å det i 36 § första stycket nämnda föreningssammanträdet,
samt i 36 § första stycket, att före den 1 augusti varje år
ordinarie föreningssammanträde skall hållas, vid vilket revisorernas berättelse
framlägges. Vidare föreskrives i 77 § första stycket samma lag, att det
åligger understödsförenings styrelse att för varje räkenskapsår inom två
månader från det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde
till tillsynsmyndigheten ingiva 1) styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas
berättelser samt av protokoll, upptagande de å föreningssammanträde
i anledning av nämnda berättelser fattade beslut; 2) en i enlighet med
fastställt formulär upprättad och av styrelsen underskriven statistisk redogörelse
rörande föreningen och dess verksamhet under året. Ytterligare
stadgas dels i 86 § under 2) straff av dagsböter för styrelseledamot eller
likvidator, där han mot bättre vetande i handling, som framlägges å föreningssammanträde
eller jämlikt bestämmelserna i 77 § ingives till tillsynsmyndigheten,
rörande föreningens angelägenheter meddelar oriktig uppgift,
dels ock i 87 § första stycket straff av böter från och med 5 till och
med 300 kronor bl. a. för den, som åsidosätter föreskrift, som är meddelad
i 77 §.
Sjukkasseförordningen innehåller icke några särskilda bestämmelser rörande
färdigställande av bokslut, avgivande av revisionsberättelse eller avhållande
av sammanträde för behandling av revisionsberättelse. Däremot finnas
dylika föreskrifter i sjukkassornas stadgar. Jämlikt stadgeföreskrifterna för
lokalsjukkassorna gäller sålunda som regel, att bokslut skall för varje räkenskapsår
vara verkställt senast den 1 mars följande år, då räkenskaper
och förvaltningsberättelse skola överlämnas till revisorerna, att revisionsberättelse
skall avgivas senast den 1 april samt att ordinarie föreningssammanträde,
vid vilket revisorernas berättelse framlägges. skall hållas under
april månad.
Kungl. Majlis proposition nr 295.
17
I skrivelse den 23 februari 1944 har pensionsstyrelsen gjort framställning
om bl. a. införande i förordningen om erkända sjukkassor av vissa bestämmelser
i syfte att förkorta tiden för ingivande till styrelsen av statistiska redogörelser
rörande sjukkassornas verksamhet, varigenom skulle åstadkommas,
att den statistik, som årligen utarbetas rörande de erkända sjukkassorna oell
deras verksamhet, kunde publiceras tidigare. Det av pensionsstyrelsen utarbetade
förslaget till ändringar i nämnda förordning torde få såsom bilaga
fogas till detta protokoll (Bil. A).
I motiveringen framhåller styrelsen, att en tillfredsställande lösning av
ifrågavarande spörsmål kunde ernås, endast örn statistikarbetet inom styrelsen
samordnades med arbetet med fastställande av statsbidrag på sådant sätt,
att statistikarbetet kunde påbörjas väsentligt tidigare utan att därför statsbidragsarbetet
fördröjdes. För detta ändamål erfordrades bl. a., att de primärhandlingar,
på vilka arbetet med statsbidrag och statistik byggde, inkomme
tidigare till pensionsstyrelsen. Av de 1 526 ansökningar om statsbidrag,
som under år 1943 inkommit från lokalsjukkassorna, hade 7 avgivils
i februari, 32 i mars, 267 i april, 690 i maj och 530 i juni. Av de 28 dylika
ansökningar, som under samma år inkommit från centralsjukkassorna, hade
1 avgivits i april, 4 i maj och 23 i juni. De före april månads utgång från
central- och lokalsjukkassor inkomna statsbidragsansökningarna uppgingo
sålunda till mindre än 1U av sammanlagda antalet ansökningar. Som regel
åtföljdes statsbidragsansökan av statistisk redogörelse. Pensionsstyrelsen
hade tillfrågat de 15 centralsjukkassor, till vilka lokalsjukkassor vore anslutna,
huruvida det skulle medföra svårigheter eller olägenheter för lokalsjukkassorna
i allmänhet, om i sjukkasseförordningen infördes föreskrifter
därom alt bokslut skulle verkställas samt räkenskaper och förvaltningsberättelse
avlämnas till revisorerna senast den 15 februari, att revisionsberättelse
skulle avgivas senast den 15 mars, att ordinarie sammanträdet skulle hållas
före mars månads utgång och att den statistiska redogörelsen skulle insändas
inom en månad från det ordinarie sammanträdet. I de avgivna svaren hade
den ifrågasatta ändringen beträffande verkställande av bokslut samt avgivande
av räkenskaper i allmänhet avstyrkts, medan övriga ifrågasatta ändringar
allmänt tillstyrkts. Styrelsen föresloge därför, att vid regleringen av
ifrågavarande spörsmål i sjukkasseförordningen den i kassornas stadgar i
allmänhet föreskrivna tiden för verkställande av bokslut samt avgivande av
räkenskaper och förvaltningsberättelse bibehölles vid den 1 mars, men att
i övrigt den ändringen vidtoges i förhållande till vad jämlikt stadgarna numera
i allmänhet gällde att revisionsberättelse skulle avgivas senast den lo
mars och att ordinarie sammanträde skulle hållas före mars månads utgång.
Vad sålunda föreskrivits skulle endast gälla i fråga örn lokalsjukkassorna.
Pensionsstyrelsen fortsätter:
Enligt vad sålunda föreslagits skulle tidpunkten för revisionsberättelses avgivande
infalla senast 14 dagar emot för närvarande i regel senast en månad
efter den tidpunkt, då bokslut senast skall vara verkställt samt räkenskaperna
oell förvaltningsberättelsen överlämnad lill revisorerna Förhållandet torde
icke behöva föranleda betänkligheter, enär den lid revisorerna komma att lör
Bihany
till riksdagens protokoll IVii. I sand. Nr‘J95. ^
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
foga över för verkställande av revisionen icke bleve begränsad till nämnda 14
dagar. Enligt kassornas stadgar äga nämligen revisorerna rätt att när som
helst inventera en kassas tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper
och andra handlingar.
Om revisorerna begagna sig härav, blir revisionen påbörjad tidigare än den
1 mars, varigenom i allmänhet en betydande del av revisionsarbetet bör kunna
undangöras till nämnda dag. Särskilt är detta fallet i kassor, där revisor eller
siffergranskare utövat fortlöpande kontroll av räkenskaperna under året.
Beträffande centralsjukkassorna föreslår pensionsstyrelsen införande i sjukkasseförordningen
av föreskrift att statistisk redogörelse beträffande dessa kassor
skall ingivas senast inom en månad från det ordinarie sammanträdet, dock
senast den 30 juni. Sistnämnda begränsning föranleddes enligt styrelsen av
att flertalet centralsjukkassor kunde avhålla ordinarie sammanträde så sent
som den 15 juni eller i två fall senare under nämnda månad. Pensionsstyrelsen
föreslår därjämte införande i sjukkasseförordningen av ytterligare
föreskrifter rörande centralsjukkassorna av följande innebörd:
För att undvika oöverensstämmelse mellan det föreslagna stadgandet rörande
ingivandet av statistisk redogörelse och bestämmelsen i 36 § understödsföreningslagen,
som medgiver sjukkassa att avhålla ordinarie sammanträde
efter juni månads utgång (före den 1 augusti), synes böra föreskrivas,
att centralsjukkassas ordinarie sammanträde skall hållas senast den
15 juni, ehuru bestämmelsen för närvarande skulle få endast oväsentlig praktisk
betydelse med hänsyn till att såsom förut nämnts endast tvenne centralsjukkassor
enligt sina stadgar kunna avhålla sammanträde senare än sistnämnda
dag. Ifrågavarande förslag medför för ett tiotal kassor, vilka — inräknat
de tvenne nyss nämnda — bruka hålla sina ordinarie sammanträden
i början av juni månad, en avkortning av ingivningstiden för statistiska redo
görelser med något mer än en månad och för övriga kassor en avkortning
med jämnt en månad. Detta torde dock icke bereda centralsjukkassorna
några olägenheter.
En följd av vad sålunda föreslagits torde vara att även för centralsjukkassorna
tidsföreskrifter meddelas angående räkenskapsavslutning och avlämnande
av revisionsberättelse. Av de 28 centralsjukkassorna hava 26 i sina
stadgar föreskrivit den 1 april eller någon tidigare dag under året såsom tidpunkt,
då bokslut senast skall vara verkställt samt räkenskaperna och styrelsens
^ förvaltningsberättelse överlämnas till kassans revisorer. De återstående
båda kassorna ha bestämt tidpunkten till den 30 april respektive den 1
maj. Pensionsstyrelsen föreslår att tidpunkten bestämmes till den 15 april
och införes i sjukkasseförordningen, varigenom den kommer att gälla alla
centralsjukkassor. Revisionsberättelser skola i nyssnämnda 26 av de 28
centralsjukkassorna avlämnas av revisorerna årligen senast den 1 maj. I den
ena av de återstående båda kassorna är tiden angiven till den 15 maj och i
den andra till den 1 juni. Pensionsstyrelsen föreslår att tidsfristen genom
en bestämmelse i sjukkasseförordningen begränsas att utgå med den 15 maj.
Pensionsstyrelsen tillägger, att om de tidsbegränsningar, som pensionsstyrelsen
föresloge, kunde genomföras på frivillighetens väg, skulle några ändringar
av eller tillägg till gällande författningar icke erfordras, men att denna
väg icke torde vara framkomlig.
Slutligen framhåller pensionsstyrelsen, att styrelsen i ärendet samrått med
socialvårdskommittén, som tillstyrkt styrelsens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
19
Departementschefen.
Pensionsstyrelsens förslag att i förordningen om erkända sjukkassor införa
särskilda bestämmelser dels örn tid för räkenskapsavslulning, för revision
och för hållande av ordinarie föreningssammanträde, dels ock örn kortare tid
än den i lagen om understödsföreningar stadgade för insändande av statistiska
redogörelser m. fl. handlingar syftar till att sjukkassestatistiken skall
kunna publiceras tidigare och alltså bliva mera aktuell. Givetvis är detta
synnerligen önskvärt. Med hänsyn härtill och då den av pensionsstyrelsen
verkställda utredningen synes visa, alt de föreslagna bestämmelserna icke
komma att förorsaka sjukkassorna nämnvärda olägenheter, finner jag mig
böra tillstyrka deras införande.
Ifrågavarande bestämmelser torde emellertid delvis höra erhålla en något
annan utformning än pensionsstyrelsen föreslagit. Sålunda torde i den paragraf,
som behandlar skyldigheten att till tillsynsmyndigheten insända styrelse-
och revisionsberättelser, statistiska redogörelser m. fl. handlingar, hänvisning
böra göras till 77 § lagen örn understödsföreningar samt därutöver
blott angivas den kortare tid, inom vilken dylika handlingar från sjukkassor
skola insändas. Härigenom blir det obehövligt att i sjukkasseförordningen
intaga särskild bestämmelse om straff för oriktiga uppgifter i dessa handlingar.
Dock bör i sjukkasseförordningen inflyta föreskrift örn att nämnda
handlingar böra innehålla uppgift för beräkning av kassan tillkommande
statsbidrag, varjämte meddelande i samband därmed av oriktig uppgift bör
straffbeläggas. — Vidare synes med hänsyn till lagen den 9 april 1937 om
verkställighet av bötesstraff 50 § första stycket sjukkasseförordningen lämpligen
böra ändras på det sätt, att föreskriften örn förvandling av böter såsom
obehövlig helt utgår.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts lia inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning angående ändring i vissel delar av förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor; samt
2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 jani
1937 (nr 338) om moderskapspenning.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
förelägga riksdagen nämnda båda författningsförslag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hans Bergström.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
Bil. A.
Pensionsstyrelsens förslag till. förordning angående ändring i vissa delar
av förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor.
Pensionsstyrelsen ifrågasätter ändring av vid VI i förordningen angiven
rubrik, föreslår ny 39 § och ändrade lydelser av 49 och 50 §§:
»VI. Om tillsyn å erkända sjukassor så ock om återkallande av erkännande
m. m.
39 §.
För lokalsjukkassa skall räkenskapsavslutning vara verkställd senast den
1 mars och för centralsjukkassa senast den 15 april året efter det räkenskaperna
avse. Senast nämnda dagar skola räkenskaperna med tillhörande handlingar
samt den av styrelsens ledamöter underskrivna förvaltningsberättelsen
för granskning överlämnas till kassans revisorer.
I lokalsjukkassa skall revisionsberättelse avlämnas senast den 15 mars och
i centralsjukkassa senast den 15 maj året efter det revisionen avsett.
Lokalsjukkassa skall senast den 31 mars och centralsjukkassa senast den
15 juni varje år hålla ordinarie föreningssammanträde, vid vilket revisorernas
berättelse framlägges.
Erkänd sjukkassas styrelse skall för varje räkenskapsår inom en månad
fran det revisorernas berättelse framlades å föreningssammanträde, centralsjukkassa
dock senast den 30 juni, till tillsynsmyndigheten ingiva:
1) styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas berättelser samt av protokoll,
upptagande de å föreningssammanträde i anledning av nämnda berättelser
fattade beslut;
2) en i enlighet med av tillsynsmyndigheten fastställt formulär upprättad
och av styrelsen underskriven statistisk redogörelse rörande kassan och dess
verksamhet under året, innefattande jämväl uppgifter för beräkning av kassan
tillkommande statsbidrag.
49 §.
1 mom. Med dagsböter straffas
1) styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift;
2) styrelseledamot eller likvidator, där han mot bättre vetande i handling,
som jämlikt bestämmelserna i 39 § ingives till tillsynsmyndigheten rörande
kassans angelägenheter meddelar oriktig uppgift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
21
Ej må straff, som i detta moment är stadgat, ådömas, där förseelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.
2 mom. Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 39 §, eller försummas
anmälan, som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige med böter från
och med fem till och med trehundra kronor.
50 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skall förvandling ske enligt allmän lag.
Försummelse att iakttaga föreskrift som är meddelad i 39 § sista stycket
eller att göra anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas vid allmän
underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.»