Kungl. Majus proposition nr 362.
1
Nr 362.
Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, m. m.; given Stockholms slott den
15 oktober 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1. lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt
2. lag angående ändrad lydelse av 19 § 2 mom. och 20 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 362.
loos 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
4 §.
Befarar någon---5 § avses.
Den, som---därvid föreskrivas.
Erfordras enligt---vederbörande utlämnas.
Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, så ock den, vilken
av läkare förklarats böra intagas å sjukhus för undersökning, huruvida han
lider av könssjukdom, äga att utan avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt
sjukhus i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § 2 morn. och 20 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Härigenom förordnas, att 19 § 2 mom. och 20 § lagen den 20 december
1940 örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor
och tuberkulossjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej utan särskilda skäl
må intagas annan vardbehövande än sådan, som med hänsyn till sjukstugans
utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen kan där behandlas.
Person, som lider av könssjukdom i smittsamt skede eller som av läkare
förklarats böra intagas a sjukhus för undersökning, huruvida han är angripen
av sådan sjukdom, må intagas å sjukstuga eller tuberkulossjukstuga endast
örn det kan ske utan olägenhet.
20 §.
Den, som — — — därom stadgat.
Sättes legosängsavgiften — — — omförmälda lagarna.
Personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede eller äro föremål
för undersökning, huruvida de lida av sådan sjukdom, skola oavsett
bestämmelserna i denna paragraf njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum,
avsett för sjuka å sådan sal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 oktober 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vidgad rätt till
avgiftsfri vård enligt Icönssjuklagen samt anför.
Gällande bestämmelser.
För underlättande av sjukvård åt könssjuka är enligt lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar sådan sjukvård
i betydande utsträckning kostnadsfri. De bestämmelser, som reglera
detta förhållande, återfinnas i 4 § nämnda lag. Befarar någon sig vara angripen
av könssjukdom, är han sålunda enligt 4 § första stycket berättigad
att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer sig hos
läkare, som enligt 5 § lagen har att verkställa hithörande förrättningar.
Den som finnes behäftad med könssjukdom men ej är i behov av sjukhusvård,
äger enligt 4 § andra stycket rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla
behandling för sjukdomen, såframt det kan ske hos läkaren, ävensom att
kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.
Vissa intyg angående undersökningen eller behandlingen skola enligt 4 §
tredje stycket utan avgift utlämnas till vederbörande. Jämväl vården å
sjukhus för könssjuka är kostnadsfri. I 4 § fjärde stycket stadgas nämligen,
att könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan
avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad
därom finnes särskilt stadgat.
I 6 § stadgas, att ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen
serologisk, bakteriologisk eller annan dylik undersökning, som av
läkaren ansetts erforderlig, skall utgå enligt av Kungl. Majit fastställd taxa
och bestridas, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av
statsmedel.
Av betydelse för bedömandet av omfattningen av den kostnadsfria vården
för könssjuka är bestämmelsen i 1 § första stycket könssjuklagen, enligt
vilken till könssjukdomar i lagen räknas syfilis (lues), enkelt veneriskt sår
juleus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré), dock endast
så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede. Könssjukdom skall enligt
5
Kungl. Majis proposition nr 362.
1 § andra stycket samma lag anses vara i smittsamt skede, så länge symtom
å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.
Den hänvisning, som i 4 § fjärde stycket könssjuklagen göres till särskilt
stadgande rörande kostnadsfri sjukhusvård för könssjuka, avser 20 § lagen
den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus. Nämnda paragraf, vilken reglerar frågan om bestämmandet av legosängsavgifterna
för å sjukhus intagna, stadgar i tredje stycket, att personer,
som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede, skola oavsett bestämmelserna
i samma paragraf njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt,
såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för
sjuka å sådan sal. I övrigt innehåller sjukhuslagen icke några särbestämmelser
rörande könssjuka annat än så till vida, att enligt 19 § 2 morn., som
behandlar reglerna för intagning å sjukstugor och tuberkulossjukstugor,
person, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, må intagas å sådant
sjukhus endast om det kan ske utan olägenhet.
I anslutning till nyssnämnda bestämmelser i sjukhuslagen, stadgas i 45 §
2 mom. sjukhusstadgan den 20 december 1940 (nr 1045), att person, som är
behäftad med könssjukdom i smittsamt skede, skall å lasarett intagas å
allmän sal eller särskilt rum utan att ansvarsförbindelse eller åldersbetyg
avlämnas. Beträffande intagning å lasarett stadgas vidare i 45 § 5 mom.
samma stadga, att intagning ej må ske, där ej behov av vård å lasarett
prövats föreligga; dock må ej behovet av lasarettsvård prövas i fråga örn
den, som enligt bestämmelse i könssjuklagen erhållit föreskrift eller anmaning
att låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus eller beträffande vilken
hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör meddelat förordnande enligt
könssjuklagen örn intagande å allmänt sjukhus. — Bestämmelserna i 45 §
sjukhusstadgan äga enligt 52 § samma stadga motsvarande tillämpning i
fråga örn intagning å sjukstuga.
Framställning om vidgad rätt till avgiftsfri
vård enligt könssjuklagen.
I skrivelse den 9 maj 1942 till medicinalstyrelsen har överläkaren vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm, professorn Sven Hellerström underställt styrelsen
spörsmålet örn sådan utvidgning av rätten enligt 4 § fjärde stycket könssjuklagen
till fri sjukhusvård att densamma skulle tillkomma ej blott könssjuka
personer utan även dem, som misstänkas vara behäftade med könssjukdom
i smittsamt skede och i anledning därav inläggas å sjukhus för
undersökning, varvid emellertid konstateras, att smittsam könssjukdom icke
föreligger. Hellerström omnämner i skrivelsen, att sjukhusdirektören i Stockholm
i cirkulär den 8 oktober 1941 angående avgifter för vård av könssjuka
vid stadens sjukhus erinrat om att det ålåge vederbörande intagningsläkare
att genom anteckning å inskrivningssedeln eller inskrivningskortet meddela,
huruvida könssjukdomen vore i smittsamt skede. Vore så ej förhållandet,
skulle avgift debiteras för vården. Förelåge tveksamhet om sjukdomens
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
karaktär, skulle avgift ändock debiteras, därvid emellertid restitution skedde
för den händelse det konstaterades, att sjukdomen vore i smittsamt skede.
Enligt Hellerströms förmenande stöde föreskrifterna i nämnda cirkulär ur
formell synpunkt icke i strid med bestämmelserna i könssjuklagen. Förhållandet
vore emellertid ur allmän social synpunkt icke tillfredsställande.
Epidemilagen intoge härvidlag en annan ståndpunkt, i det att den, som
misstänktes lida av epidemisk sjukdom och av denna anledning intoges å
epidemisjukhus, kostnadsfritt åtnjöte underhall i allmänt rum. Välgrundade
skäl syntes Hellerström därför tala för sådan ändring av 4 § könssjuklagen
att stadgandet örn kostnadsfri sjukhusvård bleve tillämpligt jämväl å den,
som befarat sig vara angipen av könssjukdom och för undersökning i berörda
hänseende intagits å sjukhus.
I anledning av Hellerströms framställning infordrade medicinalstyrelsen
yttranden från sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Sjukhus direktionen i Stockholm åberopar i sitt yttrande till medicinalstyrelsen
ett tjänsteutlåtande av sjukhusdirektören, vari denne, under framhållande
av att könssjuklagens mening vore att i så stor utsträckning som
möjligt förmå de smittsamt könssjuka att underkasta sig vård samt att en
lagändring i föreslagen riktning otvivelaktigt skulle helt gå i lagens anda,
tillstyrker Hellerströms förslag, dock med sådan jämkning av ordalydelsen
att därav tydligt framginge, att avgiftsfriheten skulle gälla endast under
tiden för undersökningen. Beträffande konsekvenserna i kostnadshänseende
av den föreslagna lagändringen framhåller sjukhusdirektören:
Skulle detta tillägg godkännas, kommer det givetvis att innebära ytterligare
kostnader för staden, i det att de i förslaget berörda patienternas
vårdavgifter bortfalla. Detta har även påpekats av styresmannen och sysslomannen
vid S:t Görans sjukhus. »Det har», framhålla de, »icke varit riktigt
att Stockholms stad utan ersättning skall vara skyldig att giva vård åt personer
från snart sagt hela landet, som söka vård å den enda specialavdelning
för hud- och könssjuka i riket, där undervisning bedrives». De föreslå,
att vid en eventuell lagändring »bör Stockholms stad erhålla ersättning av
statsmedel för de elkade sjukvårdskostnaderna, som den föreslagna lagändringen
kommer att medföra i likhet med vad som av framlidne professor
Strandberg begärts för s. k. malariafall».
Ovannämnda förslag är värt att beaktas. I samband med frågan angående
malariabehandlingens centralisering avlät nämligen sjukhusdirektionen
den 5 november 1941 en skrivelse till medicinalstyrelsen, varl det heter:
»Sjukhusdirektionen är alltså villig medgiva att malariaavdelningen å S.t
Görans sjukhus vid en centralisering av malariabehandlingen i landet upplåtes
för vård åt sådana personer från landsorten, som staden ej är lagligen
skyldig att bereda sjukhusvård, i den män avdelningens vårdplatser icke
erfordras för Stockholmsbor och under villkor, att ersättning åt staden utgives
av statsverket med belopp motsvarande stadens självkostnad för denna
vård efter avdrag i förekommande fall av de avgifter för vården, som influtit
från patienten eller dennes hemkommun».
En i detta sammanhang betydelsefull jämförelse kan göras med de bestämmelser
angående statsbidrag, som gälla för epidemisjukhus. Enligt
kungörelse den 7 september 1920 utgår statsbidrag med 2 kronor per under
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
liållsdag för varje för »epidemisk» sjukdom vårdad person, som åtnjuter fri
vård. Här utgår alltså statsbidrag jämväl för Stockholmsbor. Då såsom
ovan sagts könssjuklagens och epidemilagens syften i socialt hänseende få
anses jämförbara, bör den ersättning från staten, som direktionen begärt
enligt ovan, vara fullt berättigad och jag föreslår, att direktionen hos medicinalstyrelsen
anhåller örn, att statsbidrag må utgå för samtliga vid S:t
Görans sjukhus vårdade könssjuka landsortsbor enligt de för »malariafallen»
föreslagna principerna.
Sjukhusdirektionen i Stockholm förklarar sig med hänsyn till de ökade
kostnader, som lagändringen komme att medföra, tillstyrka densamma endast
under villkor att, i den mån vid stadens avdelningar för könssjukdomar
plats upplätes åt sådana personer från landsorten, som staden ej vore lagligen
skyldig att bereda sjukhusvård, ersättning åt staden skulle utgivas av
statsverket med belopp motsvarande stadens självkostnad för denna vård
efter avdrag i förekommande fall av de avgifter för vården, som influtit från
patienten eller dennes hemkommun. Enligt vad sjukhusdirektionen slutligen
upplyser intogos under år 1941 å S:t Görans sjukhus 126 patienter, vilka
efter undersökning visade sig icke vara att hänföra till könssjuka enligt 1 §
könssjuklagen. A dessa patienter belöpte 1,704 underhållsdagar.
Sjukhusdirektören i Göteborg — som enligt direktionens uppdrag avgivit
yttrande till medicinalstyrelsen — ansluter sig till ett av läkaren vid Holtermanska
sjukhuset i Göteborg, medicine doktorn Johan Fex gjort uttalande, i
vilket, efter omnämnande att de, som misstänkts lida av könssjukdom, alltid
vårdats fritt å sjukhuset, framhålles, att den sålunda redan nu tillämpade
ordningen från allmän social synpunkt och av rent praktiska skäl vore den
lämpligaste. I varje fall borde fri vård utgå intill den tidpunkt, då vederbörande
läkare kunde konstatera, att smittsam könssjukdom med all sannolikhet
icke förelåge. Antalet patienter, som under åren 1940, 1941 och januari—november
1942 å sjukhuset vårdats för misstänkt smittsam könssjukdom,
utgjorde respektive 8,4 och 6, och antalet vårddagar för dessa patienter
uppgingo till respektive 66, 31 och 47.
Beträffande kostnadsfrågan anför sjukhusdirektören i Göteborg:
Då nu frågan örn den avgiftsfria vården av sjuka, som lida av venerisk
sjukdom i smittsamt skede, är uppe till behandling och en utvidgad tilllämpning
av ifrågavarande fria vård eventuellt kommer att fastställas i lag,
tillåter jag mig att i detta sammanhang framhålla, att större delen av de
könssjuka å Holtermanska sjukhuset, vilka enligt gällande lag äga att utan
avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus, under normala förhållanden
utgöres av patienter från främmande kommuner. Det kan icke anses
skäligt, att hela vårdkostnaden för sådana patienter, såsom nu är fallet,
skall bestridas av Göteborgs stad. Helt naturligt är Göteborg i sin egenskap
av sjöfartsstad i en alldeles särskilt ogynnsam situation i ovanberörda
avseende. Åtgärder syftande till en rättvisare fördelning av kostnaderna
för vården av sjuka, som lida av könssjukdom i smittsamt skede, måste
betraktas såsom synnerligen väl motiverade.
Sjukhusdirektionen i Malmö förklarar, att därstiides icke förekommit sådana
fall, att den föreslagna lagändringen kan anses av behovet påkallad. An
-
8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 362.
talet av läkare till könskliniken inremitterade patienter, hos vilka könssjukdom
ej konstaterats, samt antalet vårddagar för dem hade enligt direktionen
uppgått till under år 1940 17 respektive 184, under år 1941 18 respektive
157 och under tiden januari—november 1942 17 respektive 108.
I anledning av vad sålunda förekommit avlät medicinalstyrelsen den 12
april 1943 framställning i ämnet. Det hade, framhåller styrelsen, ej alltid
visat sig möjligt att vid de läkarundersökningar, som enligt 4 § könssjuklagen
vore avgiftsfria, avgöra, huruvida vissa sjukdomstecken vore att hänföra
till könssjukdom, eller, örn så skulle vara fallet, huruvida sjukdomen
befunne sig i smittsamt skede. Man hade därför i vissa fall varit nödsakad
intaga patienten å sjukhus för att avgöra frågan. Då med könssjuklagens
nuvarande formulering den avgiftsfria sjukhusvistelsen avsåge endast i lagens
mening könssjuka personer, utkrävdes i nyssnämnda observationsfall vårdkostnaderna
av patienten. Detta förhållande stöde påtagligen i strid med
lagens anda och karaktär av social välfärdsåtgärd. Ej heller överensstämde
det med den grundsats, som hävdades i 23 § epidemilagen, nämligen att
personer, som misstänktes lida av smittsam sjukdom, skulle avgiftsfritt beredas
vård å epidemisjukhus. Styrelsen föresloge därför, att till 4 § könssjuklagen
fogades såsom ett femte stycke följande tillägg:
Vad i nästföregående stycke sågs må ock äga tillämpning å person, som
befarats vara angripen av könssjukdom i smittsamt skede och för undersökning
i berörda hänseende intagits å sjukhus, dock endast intill dess
undersökningen avslutats.
Härjämte föreslår medicinalstyrelsen sådan ändring av de i det föregående
omnämnda stadgandena i 19 § 2 mom. och 20 § tredje stycket sjukhuslagen
samt 45 § 2 mom. sjukhusstadgan, att nämnda stadganden komma
att avse jämväl dem, som befaras vara angripna av könssjukdom i smittsamt
skede.
Beträffande den med de föreslagna författningsändringarna sammanhängande
kostnadsfrågan uttalar medicinalstyrelsen:
I samband härmed får medicinalstyrelsen uttala, att anledning torde
saknas att tillmötesgå de av sjukvårdsmyndigheterna i Stockholm och Göteborg
framställda kraven att staten skulle ersätta kostnaderna för vård, varom
nu är fråga. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning böra vederbörande
städer bestrida ifrågavarande kostnader dels emedan anledning synes saknas
att fördela dessa kostnader mellan stat, å ena sidan, samt städer, å den
andra, efter annan grund än sjukvårdskostnaderna för könssjuka, dels ock
emedan det bör uppmärksammas, att den större belastningen av storstäderna
i förevarande avseende sammanhänger med att desamma hava större sjöfart
och livligare kommunikationer, vilka tillföra dem betydande skatter, som icke
komma det övriga landet till del.
Yttranden över medicinalstyrelsens
framställning.
Över medicinalstyrelsens framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits
av statskontoret, Överståthållarämbetet efter hörande av hälsovårds
-
9
Kungl. Maj;ts proposition nr 362.
nämnden och förste stadsläkaren i Stockholm, länsstyrelsen i Östergötlands
län efter hörande av hälsovårdsnämnden och förste stadsläkaren i Norrköping,
länsstyrelsen i Malmöhus län efter hörande av hälsovårdsnämnderna
och förste stadsläkarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län efter hörande av hälsovårdsnämnden och förste stadsläkaren
i Göteborg, svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet.
I samtliga de avgivna yttrandena tillstyrkes förslaget örn avgiftsfri sjukhusvård
jämväl för dem, som på grund av misstanke örn könssjukdom intagas
å sjukhus för undersökning därutinnan. Erinran mot medicinalstyrelsens
förslag fraraställes allenast såvitt avser kostnadsfrågan. I berörda
avseende åberopar svenska stadsförbundet ett av dess sjukvårdsdelegation avgivet
yttrande, vari till en början hänvisas till motsvarande förhållanden
inom epidemivården. Den omständigheten att könssjukdomarna på grund
av därmed sammanhängande speciella förhållanden utbrutits ur epidemilagen,
torde näppeligen böra motivera annan fördelning av kostnaderna för
vård av sjuka enligt könssjuklagen än av sjuka enligt epidemilagen. Den
naturliga konsekvensen vore därför enligt delegationens mening, att för den
slutna vården av könssjuka bidrag utginge till huvudmännen. Då detta
emellertid av statsfinansiella skäl för närvarande troligen icke torde vara
möjligt, hemställer delegationen, att huvudmännen åtminstone avlyftas kostnaden
för vården av sådana patienter, som icke äro att anse som inomlänspatienter.
Vidare anföres:
Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av de i sluten
vård behandlade patienterna äro utomlänspatieuter. En år 1939 gjord utredning
angående patienterna på Stoekholmssjukhusen lämnade sålunda det
resultatet, att icke-stockholmarna uppgingo till cirka 20 procent av samtliga
patienter. I Göteborg ha under normala tider utomlänspatienterna varit i
betydande majoritet.
Medicinalstyrelsen har visserligen i sin framställning uttalat, att vederbörande
städer böra bestrida ifrågavarande kostnader bland annat på grund
av att »den större belastningen av storstäderna i förevarande avseende sammanhänger
med att desamma hava större sjöfart och livligare kommunikationer,
vilka tillföra dem betydande skatter, som icke komma det övriga
landet till del». Denna motivering synes delegationen dubiös. Hitintills
har ju enligt svensk förvaltningsrätt allmänt gällt, att mantalsskrivningsorten
varit avgörande vid fördelningen av kostnaderna kommunerna emellan. Nu
söker medicinalstyrelsen inaugurera den principen, att det avgörande skall
vara, huruvida genom personen ifråga kommunen tillförts vissa inkomster.
Särskilt betänkligt synes förhållandet vara, när såsom t. ex. i Göteborg
huvuddelen av patienterna på sjukhuset är icke-göteborgare, alldenstund
kommunallagen föreskriver, att kommunens verksamhet endast får avse de
egna kommunalmedlemmarnas angelägenheter.
När nu utvecklingen gått därhän, att den slutna vården av könssjuka
ensidigt kommit att drabba vissa städer, synes konsekvensen också vara att
statsmedel härför skall utgå.
Sammanfattningsvis anföres slutligen i yttrandet, att sjukvårdsdelegationen
av allmänhygieniska och sociala skäl anser sig böra tillstyrka medicinal
-
epartements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
styrelsens förslag till ändring i könssjuklagen men därvid förutsätter, att
en rättvisare fördelning av kostnaderna för den slutna vården av de könssjuka
kommer till stånd.
Yrkande örn ersättning av statsmedel för den slutna vården av de könssjuka
framföres också i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus
län samt hälsovårdsnämnderna i Malmö och Hälsingborg.
Statskontoret anser däremot, att kostnaderna för sjukhusvistelse, örn vilken
nu är fråga, böra bestridas av huvudmannen för vederbörande sjukhus.
Det är för främjande oell underlättande av vården av könssjuka av väsentlig
betydelse, att erforderlig sjukvård kostnadsfritt står till de könssjukas
förfogande. Skulle för rätt till kostnadsfri sjukvård fordras bevis på mindre
god ekonomisk ställning, kunde nämligen befaras, att mången könssjuk
skulle underlåta att förskaffa sig erforderlig vård.
Principen örn kostnadsfri sjukvård för könssjuka är för vårt lands del fast
slagen i 4 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Avgiftsfribeten gäller såväl den ambulatoriska vården som sjukhusvården.
Av samma skäl som kostnadsfri sjukvård bör beredas dem, som konstateras
lida av könssjukdom, böra även de personer, vilka befara sig vara angripna
av könssjukdom, komma i åtnjutande av denna förmån, oavsett huruvida
företagen läkarundersökning sedermera utvisar, att de lida av könssjukdom
eller ej. Denna ståndpunkt intages ock av könssjuklagen, såvitt
avser undersökning bos sådan läkare, som enligt 5 § lagen handhar vården
av könssjuka.
Emellertid är det stundom icke möjligt att vid dylik läkarundersökning
konstatera, huruvida könssjukdom föreligger eller ej. I sådana fall måste
den undersökte intagas å sjukhus, och visshet rörande frågan örn förekomsten
av könssjukdom vinnes först efter någon tids sjukhusvistelse. Då avgiftsfriheten
såvitt avser sjukhusvård enligt ordalagen i 4 § fjärde stycket könssjuklagen
endast avser könssjuka personer, är sjukhuset icke lagligen skyldigt
att meddela avgiftsfri vård i andra fall än då den å sjukhuset företagna
undersökningen utvisar, att den undersökte är angripen av könssjukdom.
Det förekommer, att sjukhus, med utnyttjande av den formella rätt därtill,
som könssjuklagen sålunda lämnar, vid intagning av sådana undersökningsfall,
varom här är fråga, städse debiterar vårdavgift men restituerar denna,
därest förekomsten av könssjukdom sedermera konstateras vid undersökningen.
Den som intages å sjukhuset därför att den undersökande läkaren
misstänker, att han lider av könssjukdom men som vid sjukhusundersökningen
befinnes vara fri från sådan sjukdom, kommer alltså ej i åtnjutande
av den förmånliga ställning i avgiftshänseende, som tillkommer könssjuka
patienter.
Av medicinalstyrelsen har nu framställning gjorts örn sådan utsträckning
av avgiftsfriheten, att den bomme att omfatta jämväl fall av sistnämnda
slag. I de föreliggande yttrandena över framställningen har allmänt anförts,
att en ändring av könssjuklagen i föreslagen riktning skulle stå i överens
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 362. 11
stämmelse med lagens anda och syftemål. Någon erinran mot förslaget har
sålunda icke framförts.
Den ståndpunkt könssjuklagen intager i nu berörda spörsmål utgör enligt
min mening en uppenbar inkonsekvens. Anledningen till att densamma ej
tidigare uppmärksammats kan antagas vara den att sjukhusen i allmänhet
underlåtit utkräva avgifter även för det fall att undersökning rörande förekomsten
av könssjukdom utvisat, att sådan ej förefunnes. Såsom av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår förfares emellertid numera icke på
angivna sätt vid de undersökningar, som äga rum vid Stockholms stads
sjukhus. Då det fördenskull är av intresse att snarast få till stånd en utvidgning
av avgiftsfriheten i enlighet med vad medicinalstyrelsen förordat,
vill jag föreslå, att därför erforderliga åtgärder vidtagas. För ändamålet
kräves, att ändringar vidtagas i könssjuklagen, sjukhuslagen och sjukhusstadgan.
Såvitt avser könssjuklagen synes den föreslagna ändringen böra genomföras
på så sätt att förmånen enligt 4 § fjärde stycket att avgiftsfritt erhålla
vård och underhåll å allmänt sjukhus kommer att gälla — förutom könssjuk,
för vilken sjukhusvård finnes erforderlig — jämväl den, vilken av läkare
förklarats böra intagas å sjukhus för undersökning, huruvida han lider av
könssjukdom. Det torde ligga i sakens natur, att i sistnämnda fall avgiftsfriheten
icke består efter det undersökningen avslutats, därest denna givit
till resultat att den undersökte är fri från könssjukdom men för vård av
annan åkomma bör kvarstanna å sjukhuset.
I 20 § tredje stycket sjukhuslagen regleras den avgiftsfria sjukhusvården
för könssjuka närmare. I nämnda lagrum stadgas nu, att personer, som
vårdas för könssjukdom i smittsamt skede, skola oavsett bestämmelserna i
nämnda paragraf njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt,
såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å
sådan sal. Stadgandet bör erhålla den ändrade lydelsen, att detsamma
kommer att avse personer, som vårdas för könssjukdom i smittsamt skede
eller äro föremål för undersökning, huruvida de lida av sådan sjukdom.
Vidare bör föreskriften i 19 § 2 mom. sjukhuslagen att person, som lider
av könssjukdom i smittsamt skede, må intagas å sjukstuga eller tuberkulossjukstuga
endast örn det kan ske utan olägenhet utvidgas att avse jämväl
den, som av läkare förklarats böra intagas å sjukhus för undersökning, huruvida
han lider av sådan sjukdom.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1944.
Jämväl i sjukhusstadgan påkallar det föreliggande förslaget viss ändring,
vilken jag vid ett senare tillfälle torde få anmäla. I
I ett flertal remissyttranden har till diskussion upptagits spörsmålet vem
som slutligen bör bära kostnaderna för den avgiftsfria sjukhusvård, varom
här är fråga. För närvarande gäller härutinnan, att sjukhusets huvudman
har att bära dessa kostnader, oavsett huruvida den å sjukhuset intagne är
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
hemmahörande i länet eller ej. Det har nu framställts yrkande, att staten
skulle övertaga kostnaderna för vården av utomlänspatienterna.
Det nu förordade förslaget ökar visserligen — åtminstone för Stockholms
stads del — i någon örn än ringa mån kostnaderna för sjukhusvården.
Troligt är också att dessa ökade kostnader delvis belöpa sig på utomlänspatienter.
Då den föreslagna ändringen i könssjuklagen endast kan anses
innebära en ur konsekvenssynpunkt påkallad komplettering av ett ofullständigt
lagstadgande, synes det mig dock icke nödvändigt att därmed kombinera
den mera vittutseende frågan, huru nu ifrågavarande sjukhuskostnader
må kunna avvägas mellan berörda parter på ett mera rättvist sätt än hittills.
Det är därför ej min avsikt att nu framlägga något förslag till ändrade
kostnadsbestämmelser i det hänseende, varom nu är fråga.
I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den
20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjulidomar
ävensom till lag angående ändrad lydelse av 19 § 2 mom. och 20 § lagen den
20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Av dessa förslag, vilka äro av den lydelse bilagor1 till detta protokoll utvisa,
torde allenast det förstnämnda vara av natur att böra underställas lagrådets
granskning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Stig Wernstedt. 1
1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,
hava bär uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 362.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
11 oktober 1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 5 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1
oktober 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsassessorn J.
M. Wahlbäck.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
14
Kungl. Maj-.ts proposition m 362.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 oktober 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 11 oktober
1943 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag orri ändrad lydelse av 4 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreläggas riksdagen till antagande.
Tillika hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen
till antagande det inom socialdepartementet upprättade förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 19 § 2 mom. och 20 § lagen den 20 december
1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Stockholm 1Ö43. K. L. Beckmans Boktryckeri.