Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

1

Nr 360.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande höjning
av övertidsersättningen till statstjänstemän; given
Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag ur protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn höjning av övertidsersättningen
till statstjänstemän samt anför därvid följande.

Enligt 26 § 1 mom. civila avlöningsreglementet må, där tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum, för dylik tjänstgöring
å befattning, tillhörande någon av lönegraderna A 1—18, kunna utbetalas
övertidsersättning med följande belopp för timme räknat:

Vid övertids-arbete å befatt-ning inom löne-grad nr

Kronor

Vid övertids-arbete å befatt-ning inom löne-grad nr

Kronor

Vid övertids-arbete å befatt-ning inom löne-grad nr

Kronor

1

1: 30

7

1:70

13

2:30

2

1:35

8

1:80

14

2:40

3

1:40

9

1:90

15

2:50

4

1:45

10

2: —

16

2:70

5

1:50

11

2: 10

17

2: 90

6

1: 60

12

2: 20

18

3: 10

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 360.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 360.

övertidsersättningen tillhör icke de avlöningsförmåner, å vilka rörligt tilllägg
och kristillägg beräknas.

De i avlöningsreglementet fastställda limbeloppen överensstämma med
dem, som upptagits i 1936 års lönekommittés förslag till civilt avlöningsreglemente.
Lönekommitténs motivering till förslaget i denna del (SOU 1937:48,
sid. 187) har följande innehåll.

Från vissa håll har påyrkats höjning av timersättningen för övertidsarbete
till en nivå, som uppgår till eller överstiger den lön, per timme räknat, som
tillkommer vederbörande under den ordinarie tjänstgöringstiden. Bland de
inom kommittén tillkallade personalrepresentanterna har allmänt gjorts gällande,
att övertidsersättningen borde generellt bestämmas per timme till Viro
av den fasta månadslönen, vilket för tjänstemän med arbetstidsreglerad
tjänstgöring av normalt 208 timmar per månad skulle innebära en förhöjning
av den ordinarie timlönen med omkring 20 procent. Kommittén har ansett
sig icke kunna biträda detta förslag, som i realiteten skulle innebära
en differentiering av övertidsersättningen för olika ortsgrupper. En
dylik differentiering skulle komplicera bestämmelserna på ett sätt, som
med hänsyn till de obetydliga skillnader, varom här under alla förhållanden
bleve fråga, måste framstå såsom opåkallat. Därest en sådan
differentiering genomfördes beträffande kompensationen för tjänstgöring å
övertid, borde för övrigt med väsentligen samma fog en differentiering verkställas
beträffande löneavdragen under ledigheter. Med hänsyn till att övertidstjänstgöring
över huvud bör förekomma endast undantagsvis och i första
hand skall, där så kan ske, kompenseras genom motsvarande ledighet, är det
enligt kommitténs förmenande varken nödvändigt eller önskvärt, att ersättningssystemet
beträffande övertidstjänstgöringen alltför mycket utbygge:*. De
analogier från den enskilda arbetsmarknaden, av vilka man velat hämta
stöd för en dylik utbyggnad, hava icke synts kommittén vara bärande med
hänsyn till de helt olikartade förhållanden, som föreligga med avseende å
anställningens fasthet samt tryggheten för löneinkomst oavsett konjunkturskiftningar
och växlingar i arbetstillgång.

Lönekommittén förordar sålunda, att övertidsersättningen alltjämt bestämmes
till ett enhetligt belopp för lönegrad, oavsett dyrortsgrupp och löneklass.
I fråga örn storleken av ersättningen har kommittén emellertid funnit
sig böra tillstyrka en höjning av nuvarande belopp, vilka grunda sig på en
medeltalsberäkning med utgångspunkt från begynnelselönen i billigaste ortsgrupp
samt slutlönen i högsta ortsgrupp och vilka alltså missgynna tjänstemän
i högre löneklasser inom de dyrare ortsgrupperna av vederbörande lönegrad.
I kommitténs förslag hava ersättningsbeloppen så avvägts, att de nied
utgångspunkt från en normal tjänstgöringstid av 208 timmar per månad ungefär
motsvara den ordinarie timlönen å I-ort för en tjänsteman inom tredje
löneklassen av vederbörande lönegrad jämte någon förhöjning med hänsyn
till att rörligt tillägg ej skulle utgå å övertidsersättningen.

Fråga om höjning av övertidsersättningen har väckts i olika framställningar,
däribland av statstjänarkartellens styrelse i april 1942 samt av trafiktjänstemännens
riksförbund, tjänstemännens centralorganisation och de
kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd i oktober och november samma
år. Från personalsammanslutningarnas sida lia följande huvudsynpunkter
på frågan anlagts.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 360.

övertidsersättningen hade från början blivit snävt tillmätt i förhållande till
lönen på ordinarie arbetstid. Disproportionen mellan övertidsersättning och
lön hade under tiden efter avlöningsreglementets tillkomst blivit skärpt till
följd därav att rörligt tillägg och kristillägg icke utginge å övertidsersättningen.
I flera fall vore nu övertidsersättningen avsevärt lägre än den ordinarie
arbetslönen för timme räknat och även lägre än övertidsavlöningen enligt
kollektivavtal för arbetare i statens tjänst. Samtidigt hade övertidsarbetet
på vissa områden tagit en väsentligt större omfattning än som förutsatts vid
avlöningsreglementets tillkomst. Detta förhållande i förening med de ogynnsamma
ersättningsgrundema verkade betungande för den därav berörda personalen.

I en inom finansdepartementet upprättad, den 23 september 1943 dagtecknad
promemoria har frågan örn höjning av övertidsersättningen upptagits till
behandling. I promemorian har anförts följande.

Av lönekommitténs uttalande framgår, att övertidsersättningen, sådan den
blivit infogad i det statliga lönesystemet, icke är avsedd att utgöra en i analogi
med praxis på den enskilda arbetsmarknaden beräknad timlön utan snarare
att utgöra ett skäligt tillägg till övriga löneförmåner, betingat av att övertidsarbete
förutsatts kunna förekomma i någon, ehuru begränsad utsträckning.
Enligt vad av uttalandet vidare framgår äro övertidsersättningens belopp
beräknade med utgångspunkt från att de icke skulle bli förenade med
rörligt tillägg. Ersättningsbeloppen innesluta en viss marginal utöver den på
förut angivet sätt beräknade kvotdelen av lönen. Marginalen, som utgör i genomsnitt
6.6 procent av kvotdelen, växlar mellan 2.5 procent (5 lönegraden)
och 11 procent (1 lönegraden).

Vad angår de indexreglerade lönetilläggen, har utöver rörligt tillägg — som
vid avlöningsreglementets ikraftträdande år 1939 utgjorde 6 procent och därefter
stigit till sitt i avlöningsreglementet fastställda maximum av 15 procent
— tillkommit kristillägg, som för närvarande utgår efter 16 procent. Till
jämförelse må erinras att vid ett par tillfällen efter krigsutbrottet med hänsyn
till levnadskostnadsstegringen företagits en uppräkning av vissa icke rörliga
arvoden, som utgå vid olika heltidssvsslor inom statsförvaltningen, så att
dessa arvoden i allmänhet höjts till omkring 15 procent över 1939 års nivå.

önskemålen örn höjning av övertidsersättningen lia aktualiserats främst genom
stegringen i levnadskostnaderna, vartill emellertid kommit det från personalens
sida åberopade förhållandet, att övertidsarbetet på vissa områden,
till stor del i följd av krisläget, tagit jämförelsevis stor omfattning. Enligt inhämtade
uppgifter lia övertidsersättningarna inom statsförvaltningen under
senaste tiden överstigit 3 miljoner kronor för år, varav bortåt 2.5 miljoner
kronor komma på kommunikationsverken.

1 anslutning härtill har i promemorian anförts, att det syntes böra övervägas,
i vad mån en jämkning av beräkningsgrunderna för övertidsersättningen
borde vidtagas på grand av de vid dess ursprungliga bestämmande
icke förutsedda förhållanden, sorn inträtt. Den starkt ökade omfattning, som
övertidsarbetet inom vissa områden erhållit, måste därvid enligt promemorian
tillmätas särskild betydelse. Vid en eventuell jämkning syntes man likväl icke
böra frångå den principiella konstruktionen i avlöningsreglementet. Snarast
syntes böra fastställas blott eli enhetligt procentuellt tilliigg till den nuvarande
ersättningen, ali utgå tills vidare. Detta tillägg syntes, med beaktande av

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

olika på frågan inverkande omständigheter, lämpligen kunna fastställas till
15 procent av övertidsersättningens belopp.

Över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, allmänna lönenämnden, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Riksräkenskapsverket, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen ha tillstyrkt den i promemorian ifrågasatta
höjningen av övertidsersättningen. Affärsverkens styrelser ha därvid förordat
fastställande av nya timbelopp, beräknade på i promemorian föreslaget sätt
men med viss avrundning.

Statskontoret har däremot avstyrkt, att höjning vidtages i nu förevarande
sammanhang, samt därvid anfört följande.

Ehuru en måttlig höjning av de belopp, varmed övertidsersättning jämlikt
26 § 1 mom. civila avlöningsreglementet må utbetalas för tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid, sakligt sett icke kan anses obefogad, är statskontoret dock
av principiella skäl icke berett att under nuvarande förhållanden förorda en
dylik åtgärd. Den av kriget och försvarsberedskapen föranledda starka ansvällningen
av statens utgifter har nödvändiggjort betydande inskränkningar
i fråga örn medelsanvisningen för olika utgiftsändamål, och ansträngningarna
att stabilisera penningvärdet ha resulterat i direktiv från statsmakternas sida
syftande till allmänt pris- och lönestopp. Att så vittgående åtgärder icke kunna
genomföras utan större eller mindre uppoffringar från enskildas sida är
uppenbart. Så länge man konsekvent håller fast vid den uppställda principen,
synas emellertid uppkommande ojämnheter vid tillämpningen kunna tolereras.
Däremot måste varje avsteg, som icke grundas på helt nya eller oförutsedda
förhållanden, framkalla krav på ytterligare undantag, vilka krav med det
givna prejudikatet bliva svåra att avvisa. Det lär sålunda kunna ifrågasättas,
huruvida det verkligen kan anses rättvist att höja ersättningen för å övertid
utfört arbete under hänvisning till levnadskostnadsstegringen och den ökade
omfattning dylikt arbete inom vissa områden erhållit men samtidigt förmena
arvodestagare med heltidstjänstgöring kompensation för det ökade dyrtidstrycket
i ungefär samma utsträckning, som beretts personal med avlöning
enligt löneplan. Med hänsyn till konsekvenserna måste statskontoret för sin
del avstyrka, att frågan om höjning av övertidsersättningen förelägges riksdagen
såsom ett isolerat förslag utan samband med övriga aktuella lönespörsmål
av likartad beskaffenhet.

Vid remissärendets avgörande inom allmänna lönenämnden ha deltagit
nämndens ordförande E. R. Stridsberg samt ledamöterna Jane J. Broström,
G. A. Englund, E. G. E. Eriksson, G. V. Gabrielsson, K. Ii. Magnusson och
S. G. Wold.

Lönenämndens majoritet, bestående av ledamöterna Broström, Englund,
Eriksson och Gabrielsson, har anslutit sig till förslaget om ett enhetligt procentuellt
tillägg till den nuvarande övertidsersättningen men förordat, att
tillägget får utgå med samma procenttal, som gäller för rörligt tillägg och
kristillägg, eller för närvarande 31 procent. Nämndens utlåtande är av följande
lydelse.

Lönenämnden vill erinra, att statsutskottet vid 1938 års riksdag vid sin behandling
av Kungl. Majis proposition nr 263 med förslag till civilt avlönings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

5

reglemente hade att taga ställning bland annat till två likalydande motioner,
I: 317 och Ik 453, i vilka hemställdes, att 26 § 1 inom. första stycket civila
avlöningsreglementet måtte erhålla följande lydelse:

»Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum,
må för dylik tjänstgöring å befattning, tillhörande någon av lönegraderna
A 1—18, övertidsersättning utbetalas med ett belopp, beräknat per timme,
som motsvarar Vito av vederbörande tjänstemans månadslön, inklusive rörligt
tillägg och kallortstillägg, vilket belopp i förekommande fall avrundas
till närmaste med 10 delbara öretal.»

Statsutskottet (utlåtande nr 1(51) avstyrkte emellertid detta yrkande, och
riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

När frågan om övertidsersättningens storlek nu aktualiserats, vill lönenämnden
inledningsvis understryka, att frågan om övertidsarbetets omfattning
på sina håll kommit i ett helt annat läge än vad fallet var, när 1938
års riksdag hade att taga ställning till utformningen av 26 § 1 moni. civila
avlöningsreglementet. Enligt nämnda bestämmelse må övertidsersättning
kunna utbetalas, där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis
måste äga rum. Enligt vad lönenämnden har sig bekant, är emellertid förhållandet
numera på vissa håll — särskilt inom kommunikationsverken
det, att övertidsarbete är icke undantag utan regel; härvid kan antalet övertidstimmar
i vissa fall uppgå till mycket höga tal för månad räknat. Lönenämnden
har velat särskilt framhålla detta förhållande — vilket för övrigt
även antytts i den remitterade promemorian — enär det synts lönenämnden
av särskild betydelse vid bedömandet av nu föreliggande ärende.

Principiellt är lönenämnden av den uppfattningen, att frågan om övertidsersättningens
storlek bör lösas i anslutning till det förslag, som framlagts
i de nyssnämnda motionerna vid 1938 års riksdag. Det har synts lönenämnden
rikligast, att övertidsersättningens belopp direkt anknyter till vederbörande
tjänstemans avlöning och sålunda differentieras med hänsyn såväl till
tjänstemannens placering i löneklass som till hans placering i dvrortsgrupp.
Härigenom skulle undvikas, att — såsom för närvarande i vissa fall är händelsen
— förhållandevis hög ersättning utgår å lägre dyrort, medan ersättningen
å högre dyrort måste anses för låg. Några farhågor för att — såsom
statsutskottet vid 1938 års riksdag anförde — en differentiering skulle i avsevärd
mån komplicera bestämmelserna på området, behöva enligt lönenämndens
mening icke hysas.

Emellertid vill lönenämnden icke nu påyrka, att de nuvarande bestämmelserna
örn övertidsersättning erhålla principiellt ändrad innebörd i enlighet
med det ovan anförda. Denna fråga synes icke böra upptagas till prövning
annat än i samband med en lönereglering. Lönenämnden har därför i sakens
nuvarande läge och med beaktande av angelägenheten av att omedelbara
åtgärder vidtagas till förbättring av den nu utgående ersättningen funnit sig
böra ansluta sig till det i promemorian framförda förslaget, att ett enhetligt
procentuellt tillägg till den nuvarande ersättningen fastställes, att utgå tills
vidare. Beträffande storleken av detta tillägg vill lönenämnden emellertid förorda,
att detsamma får utgå med samma procenttal, som gäller för rörligt
tillägg och kristillägg, eller för närvarande med 31 procent. Det bör understrykas,
att endast i den mån förhöjningen å övertidsersättningen göres procentuellt
lika stor som den förhöjning, som medgivits å själva lönen, relationen
mellan de enligt avlöningsreglementet gällande beloppen för lön enligt
löneplan A respektive för övertidsersättning kan återställas. Därest en förhöjning
av övertidsersättningens belopp med 31 procent medgives, synes för
möjliggörande av eventuellt erforderlig ändring härutinnan medgivandet böra
begränsas alt avse viss tid.

6

Kungl. Majlis proposition nr 360.

Lönenämnden förutsätter, att en höjning av ersättningsbeloppen, antingen
den fastställes till 15 procent eller till högre tal, författningsmässigt tar sig
uttryck i en för hela förvaltningen gemensam tabell.

Lönenämnden anser sig slutligen — i anslutning till det i promemorian omnämnda
förhållandet att vissa icke rörliga arvoden uppräknats till omkring
15 procent över 1939 års nivå — böra framhålla, att frågan om kompensation
för levnadskostnadsstegringen till befattningshavare med arvoden synes
förtjänt av att underkastas ytterligare omprövning.

Ledamoten Eriksson har i anslutning härtill gjort följande särskilda uttalande: Då

statsmakterna genom lag fastställde arbetstidens längd blevo statens företag
formellt undantagna från lagens giltighetsområde. Arbetstidslagen innehöll
bestämmelser som begränsade arbetsledningens rätt att uttaga övertidsarbete.
I anslutning härtill intogos sedermera i statens avlöningsbestämmelser
föreskrifter örn att arbete utöver fastställd arbetstid skulle förekomma endast
»undantagsvis». När beloppet av övertidsersättning fastställdes skedde detta
i form av ett fixt belopp för varje lönegrad utan hänsyn till intjänade ålderstillägg
och ortsgruppering. I följd härav blevo beloppen alltför låga i förhållande
till utgående lön för ordinarie arbetstid, särskilt i slutlönerna och på
de dyraste orterna. Det blev sålunda ett motsatt förhållande till på arbetsmarknaden
gällande kollektivavtal, där övertidsersättningen utgår med högre
belopp än vad vederbörande anställda åtnjuta vid utförande av arbete under
normal arbetstid.

Sedan det visat sig att inom statens arbetsområden arbete på övertid ingalunda
förekom undantagsvis, utan på många håll var en konstant företeelse
av icke ringa mått, uppstod bland den av frågan berörda personalen en strävan
att söka erhålla en anpassning av övertidsersättningarnas belopp till vederbörande
anställdas lön under normal arbetstid med viss förhöjning. Såsom
norm togos härvid de regler, som i sådant hänseende gäller i för personalen
vid vårt lands enskilda järnvägar gällande kollektivavtal. För nämnda
personal gäller nämligen såväl lönesystem som arbetstidsbestämmelser liknande
dem, som gälla för tjänstemannapersonalen i statsanställning. I utförligt
motiverade uttalanden såväl till 1928 års lönekommittés betänkande, som
ock till 1936 års lönekommittés betänkande i lönefrågan yrkades sålunda
från den lägre personalens representanter att övertidsersättningens belopp
alltid skulle vara individuellt och utgå med Vito av vederbörande befattningshavares
månadslön inklusive rörligt tillägg och kallortstillägg. Innebörden av
detta yrkande var att övertidsersättningen vid dagtid å söckendag skulle utgöra
den verkliga timlönen för normal arbetstid förhöjd med omkring 20 procent,
sålunda ungefär samma förhöjning, som tillkommer de enskilda järnvägarnas
personal, men dock lägre övertidskompensation, än sorn gäller enligt
industriens kollektivavtal. Statsmakterna fastställde emellertid övertidsersättningen
till fixa belopp i enlighet med det tidigare gällande systemet.

Genom det att övertidsersättningens belopp sålunda icke påverkas av utgående
rörligt tillägg och kristillägg, har nu uppstått en fullkomligt unik och
ohållbar situation. Ordinarie befattningshavare i vederbörande lönegrads
högsta löneklass, stationerade i Stockholm, äga sålunda vid arbete på övertid
uppbära en ersättning som allenast utgör tre fjärdedelar av den timlön, som
de åtnjuta för arbete under normal arbetstid. Den normala arbetstiden är i
regel 208 timmar per månad örn 30 dagar, timlönen är alltså V20« av den utgående
månadslönen inklusive rörligt tillägg, kristillägg och kallortstillägg.
De i avlöningsreglementet angivna beloppen för övertidsersättning utgöra föl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

1

jande procenttal av en på nyss angivet sätt beräknad timlön för befattningshavare
i slutlöneklassen stationerade å I-ort, nämligen:

5:e lönegraden 71 %, (5:e lönegraden 72 %>, 7:e lönegraden 74 °/o samt 8:e
och 10:e lönegraderna 75 °/o.

Här föreligger sålunda det märkliga förhållandet att arbete på övertid honoreras
avsevärt lägre än arbete under normal tid. I viss mån utjämnas detta
genom att fullgjord arbetstimme övertid under natt eller sön- och helgdag
beräknas utgöra lV2 timme. I betraktande av att kollektivavtalen i regel stadga
att övertid fullgjord å dylik tid ersättes med ordinarie timlön förhöjd med
100.%, kvarstår ändock för den statsanställda tjänstemannapersonalen nyss
angivna oförmånliga relation.

Därest grundförutsättningen, att arbete utöver fastställd arbetstid skall förekomma
endast undantagsvis, uppehållits, skulle denna fråga icke varit av
större betydelse. Erfarenheten har emellertid visat att övertidsarbete numera
förekommer i avsevärd utsträckning. Enligt vad jag erfarit voro vid bangårdspostkontoret
i Stockholm under juli månad 1943 ej mindre än 10(3 tjänstemän
tillhörande 5—8 lönegraderna beordrade till arbete å övertid under 2,284 timmar,
därav en av dem icke mindre än 125 timmar. Under juni månad var
antalet övertidstimmar 2,385 fullgjorda av 109 tjänstemän. Enligt uppgift lärer
inom andra arbetsområden arbete å övertid förekomma i icke ringa omfattning.

Det är sålunda nödvändigt att åvägabringa en höjning av övertidsersättningens
belopp. Den i departementspromemorian föreslagna höjningen är
emellertid alltför obetydlig för att kunna godtagas, enär övertidsersättningen,
med tillägg av förhöjningen, endast skulle uppgå till ett belopp, ungefärligen
motsvarande timlönen i begynnelselöneklassen i varje lönegrad. För alla
tjänstemän, som intjänat något ålderstillägg, skulle alltså kvarstå samma förhållande
som nu, eller att arbete på övertid honoreras med lägre belopp än
arbete under normal tjänstgöringstid.

Därest man icke vill fastställa övertidsersättningar till belopp, som på de
lägre dyrorterna och i de lägsta löneklasserna inom vederbörande lönegrad
skulle bli oproportionerligt höga i förhållande till den ordinarie timlönen, kan
man med nuvarande system icke undgå sistangivna förhållande. Det borde
därför kunna anses lämpligt att nu genomföra en sådan ändring i systemet för
beräkning av övertidsersättningens belopp, som under en lång följd av år
påyrkats från personalrepresentanterna. Jag har därför yrkat att lönenämnden
borde föreslå följande lydelse av avlöningsreglementets 26 § 1 mom. första
del.

Där tjänstgöring utöver fastställd arbetstid undantagsvis måste äga rum,
må för dylik tjänstgöring å befattning tillhörande någon av lönegraderna A
1—18, kunna utbetalas övertidsersättning med belopp per timme räknat, som
motsvarar Vi-o av vederbörande befattningshavares månadslön, inklusive
rörligt tillägg, kristillägg och kallorlstillägg, vilket belopp i förekommande fall
avrundas till närmaste med 10 delbara öretal.

A andra sidan lia lönenämndens ordförande samt ledamöterna Magnusson
och Wold avgivit följande särskilda yttranden, i vilka de anslutit sig till det i
departementspromemorian framställda förslaget:

Ordföranden: Vid fastställandet av de nuvarande beloppen för övertidsersättningen
togs till utgångspunkt, att rörligt tilliigg icke .skulle utgå därå,
med hänsyn vartill siven ersättningen bestämdes lill något högre belopp än
som i och för sig ansågs påkallat. Under sådana förhållanden synes det mig
icke föreligga skiil sitt bestämma en tillfällig höjning av övertidsersättningen

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 360.

till nämnvärt högre belopp än som svarar mot kristillägget. Med beaktande
härav och då ett bestämmande av den nu ifrågasatta provisoriska höjningen
av övertidsersättningen i enlighet med majoritetens linje skulle komma atl
verka ojämnt i olika avseenden, anser jag tillräcklig anledning saknas att
frångå det i promemorian framlagda förslaget.

1 detta sammanhang anser jag mig höra understryka vad lönenämnden
(allmänna civilförvaltningen) i olika sammanhang uttalat om angelägenheten
av att heltidsanställda innehavare av arvodesbefattningar vid civilförvaltningen
beredas en tillfredsställande kompensation för prisstegringen.

Ledamoten Magnusson: Utöver det förhållandet, att vid fastställande av nuvarande
övertidsersättning denna bestämdes till högre belopp än som i och för
sig ansågs påkallat och att en tillfällig höjning följaktligen ej bör utgå med
högre belopp än som svarar mot kristillägget, synes mig också böra beaktas
att en höjning därutöver av övertidsersättningen icke rimligen kan genomföras
utan att därmed rådande pris- och lönestopp väsentligen rubbas.

Ledamoten Wold: Det i promemorian framförda förslaget syftar tydligen
till ett provisorium, avsett att under rådande kristid minska avståndet mellan
timbeloppen för övertidsarbete och ersättningen per timme räknat för ordinarie
arbetstid. Ur denna synpunkt synes mig förslaget i princip kunna godtagas.

Departements- På sätt av departementspromemorian framgår ha de förhållanden, som
chefen. legat till grund för bestämmandet av övertidsersättningens belopp i civila
avlöningsreglementet, ändrats icke blott genom stegringen i levnadskostnaderna
utan även därutinnan, att övertidsarbetet på vissa områden tagit stor
omfattning. Sistnämnda omständighet har i promemorian tillmätts särskild
betydelse. Ehuru vissa betänkligheter av sådan art, som statskontoret antytt,
kunna resas mot att nu höja övertidsersättningens belopp, anser jag i likhet
med flertalet av remissmyndigheterna övervägande skäl tala för en jämkning
av ersättningsbeloppen. Jag anser emellertid förhållandena icke berättiga
till så stor höjning av beloppen,, som majoriteten i allmänna lönenämnden
ifrågasatt, utan vill förorda den i promemorian ifrågasatta höjningen
med 15 procent som under förhandenvarande omständigheter skälig.

Höjningen synes böra företagas såsom en provisorisk åtgärd vid sidan av
avlöningsreglementet. I departementspromemorian har närmast ifragasatts
att den skulle ske genom ett procentuellt tillägg till avlöningsreglementets
ersättningsbelopp, att utgå tills vidare. Från affärsverkens sida har emellertid
av tekniska skäl uttalats önskemål örn fastställande av nya timbelopp,
att tills vidare utgå i stället för de i avlöningsreglementet upptagna. Detta
önskemål synes böra tillmötesgås. Jag förordar således, att en provisorisk
tabell över timbeloppen fastställes. De nya beloppen böra därvid beräknas
sålunda, att de nuvarande beloppen höjas med 15 procent med avrundnmg
i förekommande fall till närmast högre femtal ören. I enlighet härmed skulle
de nya timbeloppen bli följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 360.

9

Lönegrad

nr

Kronor

Lönegrad

nr

Kronor

Lönegrad

nr

Kronor

i

1:50

7

2: 00

13

2:65

2

1: 60

8

2:10

14

2: 80

3

1:65

9

2:20

15

2:90

4

1:70

10

2:30

16

3: 15

5

1:75

11

2:45

17

3: 35

6

1:85

12

2: 55

18

3 60:

Stegringen av de i tabellen intagna beloppen företer vissa ojämnheter, beroende
på avrundningen. Någon ytterligare jämkning för utjämning av beloppen
synes med hänsyn bland annat till ändringens karaktär av provisorium
icke böra vidtagas.

Riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva utbetalning av de
nu förordade högre ersättningsbeloppen torde böra inhämtas såvitt angår befattningshavare,
som avses i civila avlöningsreglementet. Sedan dylikt bemyndigande
erhållits, torde förslag om höjning av övertidsersättningen jämväl
för vissa grupper icke-ordinarie befattningshavare få underställas Kungl.
Majit.

De förhöjda beloppen torde böra tillämpas från och med den 1 januari
1944.

I fråga örn personal, vilkens avlöning bestrides från anslag å riksstaten, utgå
övertidsersättningarna från i avlöningsstaterna upptagna anslagsposter till
avlöningar till icke-ordinarie personal. Dessa poster äro i regel fastställda till
vissa belopp, som icke må överskridas utan riksdagens medgivande. Höjningen
av övertidsersättningen bör icke utan vidare få leda till ökad medelstilldelning
under ifrågavarande anslagsposter. I anslutning till allmänt gällande
principer för avlöningsstaternas beräkning och tillämpning bör nämligen
först tillses, att till buds stående besparingsmöjligheter i form av ändamålsenligare
organisation av arbetet och effektivare utnyttjande av den ordinarie
arbetstiden tillvaratagas. Något allmänt medgivande att överskrida
maximerade avlöningsposter i den utsträckning, som föranledes av övertidsersättningens
höjning, bör därför icke ifrågakomma. Däremot synes riksdagens
bemyndigande böra inhämtas för Kungl. Majit att i särskilda fall, efter prövning
av föreliggande omständigheter, medgiva dylikt överskridande av genom
riksdagens beslut maximerade anslagsposter. Sådant bemyndigande bör förutsättas
innefatta rätt för Kungl. Maj :t att medge överskridande även i den mån
det hänför sig till höjning av övertidsersättningen för icke-ordinarie personal.
Bemyndigandet bör gälla för innevarande budgetår. För nästa budgetår torde
ändringen av övertidsersättningen, i den mån så finnes oundgängligt, få påverka
beräknandet av vederbörliga poster i avlöningsstaterna.

Erinras må, att Kungl. Majit i cirkulär till statsmyndigheterna den 4 januari
1940 (nr 37) anbefallt dessa att i möjligaste mån begränsa sådan tjänstgöring
utöver fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning må utgå, samt att
tillse, att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjas. I skrivelse den 28 juni

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 360.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 360.

1943, nr 417, har riksdagen, i anledning av vissa av 1942 års statsrevisorer
gjorda uttalanden, anhållit om vidtagande av åtgärder i syfte att åstadkomma
effektivitet åt bland annat denna besparingsföreskrift. Efter det utredningen
i nämnda ärende slutförts torde jag få anmäla frågan om åtgärder i angivna
syfte.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen bemyndiga Kungl, Majit att i enlighet med vad i det föregående
förordats

dels meddela föreskrifter om provisorisk höjning från och
med den 1 januari 1944 av den enligt civila avlöningsreglementet
utgående övertidsersättningen,

dels ock medgiva överskridande under budgetåret 1943/44
av genom riksdagens beslut maximerade anslagsposter, från
vilka övertidsersättning bestrides.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Gabrielson.

-— —.........— » - --.-c.

438866. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.