Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
1
Nr 356.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri;
given Stockholms slott den 8 oktober 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet öven'' socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 oktober 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Framställning av medicinalstyrelsen.
I skrivelse den 12 april 1943 har medicinalstyrelsen framlagt förslag om
åtgärder till befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri.
I skrivelsen anför styrelsen till en början rörande behovet av särskilda
åtgärder mot difteri följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 356.
802 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Enligt erfarenheter från många länder företer difterisjukdomen vågformiga
frekvensväxlingar med varierande intervall, som uppgå till 10 å 20 år eller
mera. I vårt land uppträdde den sista stora difterivågen under åren 1918—21
med en medelsiffra av icke mindre än 27,000 fall per år. Sedan dess har sjukdomsfrekvensen
hos oss hållit sig på en anmärkningsvärt låg samt till och
med år 1938 ständigt sjunkande nivå.
Under de sista fyra åren har difterien emellertid ökat avsevärt i våra grannländer
Danmark, Finland och Norge. I sistnämnda land pågå för närvarande
epidemier, som omfatta cirka 1,000 fall per månad. Med anledning härav har
man i dessa, liksom tidigare i många andra länder, börjat bekämpa sjukdomen
genom skyddsympningar.
Difterisituationen i vårt land har nu också börjat utveckla sig i sådan riktning
att skyddsympningar måste anses påkallade. Som av nedanstående siffror
framgår har sjukdomen det sista året visat bestämd tendens till ökning.
1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942
935 916 781 299 107 181 290 252 1,285 fall.
Lokala epidemier ha framträtt i flera olika landsdelar och ett flertal dödsfall
ha förekommit. Erfarenheten visar, att man ej kan fullt behärska en dylik
hotande frekvensstegring blott med isolering av inträffade fall och med efterforskningar
efter smittbärare och deras isolering. Dylika åtgärder äro visserligen
oundgängliga och kunna fördröja och begränsa sjukdomens spridning
men, då samtliga smittbärare icke på så sätt kunna infångas, kan sjukdomens
utbredning icke effektivt hejdas.
Till sjukdomens ökade spridning ha också de för närvarande rådande förhållandena
på olika sätt bidragit.
Ett avgörande inflytande på sjukdomsfrekvensens storlek ager befolkningens
immunitetsläge och dettas växlingar tillmätes grundläggande betydelse för de
periodiska variationer, som frekvensen visar i olika länder. Örn en stor del
av befolkningen är mottaglig för difteri, äro förutsättningarna gynnsamma för
en fortskridande spridning. På grund av att difterifrekvensen under en följd
av år varit mycket låg, har man anledning vänta att immunitetsläget i vårt
land för närvarande är dåligt. Eå personer ha nämligen haft möjlighet att
genom kontakt med sjukdomsalstraren — genom lätta eller helt latenta,
»stumma» infektioner — förvärva ett specifikt och för viss tid bestående relativt
skydd mot sjukdomen. En mycket stor del av befolkningen kan därför
förväntas vara mottaglig för sjukdomen.
Genom Schicks reaktion, vid vilken individens förmåga att neutralisera i
huden insprutat difterigift (-toxin) prövas, är det med en viss grad av sannolikhet
möjligt att bedöma, örn vederbörande är mottaglig eller icke. badana
Schickprövningar, som nyligen i begränsad omfattning utförts i några olika
landsdelar, ha också visat, att en ovanligt stor del av befolkningen ar mottaglig
för sjukdomen (Schickpositiv). Följande tabell innehåller en sammanställning
av resultatet av dylika Schickprövningar.
Ålder
Antal
prövade
432
642
Schick positiva
Antal Procent
1—15 år ..
över 15 år
361 83.6
522 81.3
Av ovan anförda skäl måste risken för en omfattande spridning av difteri
för närvarande anses föreligga i vårt land. Skyddsympnmg mot sjukdomen,
som i liknande läge företagits i mångå länder, har härigenom blivit aktuell
Kungl. Maj:ts proposition nr 356. 3
även för vårt vidkommande. De försök att på denna väg begränsa inträffade
eprdenner, som redan utförts i vårt land, ha också givit uppmuntrande resultat.
Försöken äro emellertid av så begränsad omfattning, att den erfarenhet av
skyddsympning mot difteri, som finnes i Sverige, måste sägas vara ganska
obetydlig. Med anledning härav har medicinalstyrelsen företagit en granskning
av förhållandena på området i utlandet.
Rörande resultatet av denna granskning yttrar styrelsen bland annat:
Beträffande ympämnets art råder numera allmän enighet örn att ett renat
och till aluminiumföreningar adsorberat difterianatoxin utgör det bästa preparatet.
Anatoxinet består av genom formalinbehandling avgiftat difteritoxin.
Reningen avser att minska biverkningarna och adsorptionen till aluminiumföreningen
syftar till att förlångsamma resorptionen och därigenom förlänga
den immuniserande effekten. På detta sätt utövar det injicerade ympämnet en
viss depaverkan och antalet injektioner kan begränsas, vilket är av stor praktisk
betydelse vid allmänna ympningar. Den vid statens bakteriologiska laboratorium
igångsatta beredningen, för vilken Kungl. Majit nyligen beviljat
medel, gäller också dylik anatoxin.
Skyddsympningen utföres beträffande barn i åldern 1—15 år vanligen
genom en insprutning under huden av 1 ml. ympämne (anatoxin). För åldrarna
över 15 år bör ympningen ske med två insprutningar örn 0.2 respektive
0.5 ml. ympämne med 4 veckors intervall. Det grundläggande skydd, som på
detta sätt framkallas, behöver emellertid förstärkas genom förnyade ympningar,
varvid något varierande principer följas i olika länder. Denna fråga skall
nedan närmare belysas.
Efter insprutningarna inställa sig hos en del av de ympade rodnad och
svullnad kring insprutningsstället och ibland även feber. Reaktionerna, som
äro ofarliga, uppträda i regel några timmar efter insprutningen och kunna
kvarstå 1—3 dygn. Hos små barn saknas dessa reaktioner ofta eller äro
lindriga, hos större barn (12—15 år) kunna de vara något mera framträdande.
Vuxna personer, uppåt 30 år och däröver, förete oftare kraftiga reaktioner, i
enstaka fall varande åtskilliga dagar.
Det skydd mot difteri, som åstadkommes genom anatoxinympningar, är
icke absolut, men sjukdomsfrekvensen är avsevärt lägre hos de ympade än
hos de oympade. Hos de skyddsympade är också förloppet, örn sjukdomen
uppträder, i allmänhet mycket lindrigt. Örn skyddseffekten mätes genom
Schicks reaktion, konstateras, att reaktionen hos minst 90 procent av de
ympade slår örn från positiv till negativ och sedan efter viss utländsk erfarenhet
kvarstår negativ under åtskilliga år.
Skyddsympning mot difteri har i utlandet praktiserats på olika sätt. J flera
länder är den obligatorisk. I Frankrike äro sålunda alla barn skyldiga undergå
ympning i 2—3 års åldern enligt lag av den 8 juni 1938. Vid inryckning i
militärtjänst sker vidare förnyad ympning av de värnpliktiga. I Schweiz infördes
obligatorisk ympning av alla skolbarn i Genévekantonen redan år 1932.
I Ungern äro alla barn enligt lag, som trätt i kraft den 1 januari 1938, skyldiga
att undergå ympning dels vid 2, dels vid 6 års ålder. I Polen var ympning
obligatorisk för barn under 10 år, vid epidemier utsträcktes ympningsplikten
till samtliga barn under 15 år. I Rumänien och vissa delar av Sovjetunionen
är difteriprofylaxen likaledes obligatorisk.
T många länder hava difteriympningarna emellertid genomförts på frivillig
väg, varvid en omfattande upplysningsverksamhet och en intensiv propaganda
gjort det möjligt att genomföra dem i önskvärd utsträckning. Så är fallet i
Canada, Danmark, England, Tyskland och Amerikes Förenta Stator. I Köpen
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
hamn har cirka 75 procent av alla barn i åldern 1—15 år på detta sätt skyddsympats.
Dessa allmänna skyddsympningar ha städse genomförts utan kostnad för
de ympade. Antalet insprutningar ha växlat i de olika länderna. I Danmark
har man först givit två insprutningar med minst fyra veckors intervall och
därefter förstärkt skyddet genom en ny insprutning ett år senare. I Tyskland
giver man likalades i regel två insprutningar med nämnda intervall —• i vissa
områden har man ansett sig få god effekt med blott en insprutning — men
har inga bestämmelser örn i vilken utsträckning det härigenom åstadkomna
skyddet i fortsättningen skall upprätthållas. Barn, som intagas å barnhem
etc., ympas dock ånyo, örn de icke genomgått ympning de sista två åren. I
England har »Min i siry of Health» rekommenderat två insprutningar med
minst fyra veckors intervall. I engelsk facklitteratur föreslås, att denna första
ympning skall ske vid 1 års ålder och att ympskyddet skall vidmakthållas
genom en insprutning dels vid 5 års ålder före skolans början, dels vid 10 års
ålder. I Ungern anser man sig ha nått god effekt genom att ge en insprutning
dels under andra dels under sjätte levnadsåret och detta förfarande är i lag
föreskrivet.
Börande erfarenheterna i vårt land yttrar styrelsen:
De allmänna ympningar, som i vårt land genomförts sedan hösten 1942 i
av difteriepidemier hemsökta områden, ha utförts genom en insprutning av
1 ml. ympämne å barn i åldern 1—15 år samt två insprutningar örn 0.2— 0.3
respektive 0.5—0.7 ml. med fyra veckors intervall å personer över 15 års ålder.
Sistnämnda kategori har i allmänhet ympats först efter Sahickprövnmg och
endast örn denna givit positivt resultat. Det försiktigare tillvägagångssättet
beträffande de högre åldrarna, som även allmänt rekommenderas i utlandet,
motiveras av den större risk för kraftiga biverkningar, som inträder med stigande
ålder. Enligt dessa principer torde för närvarande sammanlagt omkring
35,000 personer ha ympats i vårt land. Några anmärkningsvärda reaktioner ha
icke meddelats från dessa allmänna ympningar.
Hittillsvarande erfarenhet från vårt land ger vid handen att man under pågående
epidemi i regel kan genomföra skyddsympningarna i erforderlig omfattning
på frivillig väg. Genom lämplig upplysningsverksamhet med tidningspressens
hjälp har allmänheten bragts att förstå ympningarnas betydelse och
gärna låtit sina barn undergå densamma. I vissa delar av Jönköpings län utgjorde
sålunda ympningsfrekvensen mer än 15 procent av befolkningen, merendels
barn, vilket måste betecknas som ett ganska gott resultat, då den åldersgrupp,
som främst är i behov av ympskydd, nämligen åldern 1—15 år, utgör
cirka 20 procent av befolkningen. Inom några epidemiorter, där upplysningsverksamheten
antagligen varit mindre intensiv, har dock ympningsfrekvensen
varit ganska otillfredsställande. Det är givet att det i diftenfna områden
kan möta större svårigheter att få önskvärd anslutning till ympnmgarna.
Beträffande planläggningen av en allmän skyddsympnmg mot
difteri i vårt land framhåller medicinalstyrelsen, att, enär erfarenheterna
utomlands givit vid handen att en fullständig genomimmunisering av en hel
befolkning icke är nödvändig för ett effektivt bekämpande av den epidemiska
difterien, styrelsen finner skäl icke föreligga att nu påyrka obligatorisk ympning.
Styrelsen tillägger emellertid, att det kan komma att visa sig svårt att
på frivillig väg uppnå nödig ympningsfrekvens och att diftenhotet kan utveckla
sig i sådan riktning, att obligatorisk ympning kommer att framstå som
ofrånkomlig. Styrelsen anser det därför i hög grad önskvärt, att Kungl. Maj .t
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
äger möjlighet att i sådant fall föreskriva ympningsplikt i erforderlig omfattning,
och har för avsikt att återkomma till denna fråga i samband med en
inom styrelsen pågående omarbetning av epidemilagen.
1 fråga om den frivilliga skyddsympningens omfattning yttrar styrelsen
bland annat:
Vid planeringen av den allmänna skyddsympningen har styrelsen utgått
ifrån att det i nuvarande läge närmast synes påkallat att ett grundläggande
skydd mot difteri skänkes hela den befolkningskategori, som i första hand
löper risk att drabbas av sjukdomen, nämligen barn i åldern 1—15 år. Enligt
svensk erfarenhet och utländska statistiker tillhöra respektive 91 och 95 procent
av difterifallen denna åldersklass. Med utgångspunkt från 1940 års folkräkning
kan befolkningstalet för denna klass uppskattas till 1,250,000. Då en
ympning av denna omfattning utgör en mycket stor arbetsuppgift, torde man
av praktiska skäl i allmänhet böra begränsa sig till att giva en insprutning
av I ml. ympämne till ifrågavarande kategori. Som ovan angivits har man
i Ungern och i vissa fall även i Tyskland ansett sig uppnå god effekt med
blott en insprutning. Skulle det emellertid framdeles visa sig att difteriepidemier
uppträda, trots dessa ympningar, bör man vara beredd att förstärka
skyddet genom att ge en förnyad insprutning till barn inom de eventuella
epidemiområdena. I vissa fall där återbesök lätt anordnas torde redan nu
ympning även av barn lämpligen kunna ske i två omgångar.
Förutom barn i åldern 1—15 år äro även vissa yrkeskategorier mera utsatta
för att drabbas av difteri än befolkningen i övrigt, nämligen sjukvårdspersonal,
särskilt å epidemi- och barnsjukhus, personal å barnhem och barnkrubbor
samt lärarpersonal. De första allmänna ympningarna böra därför omfatta
även dessa kategorier, varvid dock förutsättes, att ympningen utföres
blott örn utförd Schickprövning visar, att behov därav föreligger.
Av amerikanska iakttagelser på stort material framgår, att en immunisering
av skolbarnen icke förslår för att effektivt hejda sjukdomens spridning utan
att samtidigt en avsevärd del av förskoleålderns barn skyddsympas. En sådan
anslutning står säkerligen att uppnå på fnvillighetens väg under förutsättning,
att upplysningsarbetet lägges upp effektivt med begagnande av sådana propagandahjälpmedel
som press och radio, ävensom föredragsverksamhet av
läkare och sköterskor m. fl.
Styrelsen ingår härefter på frågan om skyddsympningens organisation
och finansiering samt framhåller därutinnan följande.
Den centrala ledningen av antidifterikampen samt ympningen torde böra
anförtros åt medicinalstyrelsen, som bör uppdraga de allmänna riktlinjerna för
verksamheten samt utfärda råd och anvisningar.
De verkställande uppgifterna kunna tänkas tilldelade kommunalstyrelse
eller landsting att utövas av respektive hälsovårds- eller epideminämnder,
vilka båda myndigheter redan tilldelats vidsträckta befogenheter i samband
med beredskapen mot smittsamma sjukdomar.
På grund av primärkommunernas betydligt växlande invånarantal med därav
följande olika resurser och ojämna kvalifikationer hos hälsovårdsnämnderna
äro dessa mindre lämpade att handhava difteriympningen. Ett genomfört
difteriskydd kan väntas mer eller mindre begränsa difterisjukdomens utbredning-
Härigenom uppnås betydande besparingar för vård av difterisjuka och
måhända i någon mån även för isolering av smittbärare. En avsevärd del av
kostnaderna för dessa åtgärder påvila landstingen, som sålunda hava ett direkt
ekonomiskt intresse av verksamheten. Det vore då rimligt att en del av kostnaderna
bestredes av landstingen, och vid en sådan anordning vore det naturligt
att låta landstingens epideminämnder stå som huvudmän för verksam
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
heten inom landstingsområdena. För genomförande av en frivillig ympning
skulle en sådan anordning innebära många fördelar. Åtgärderna skulle kunna
smidigare avpassas med hänsyn till de inom olika områden rådande folkpsykologiska
stämningarna och intresset kunde väntas stimulerat genom tävlan i
effektivitet mellan de olika epidemidistrikten. Enligt vad medicinalstyrelsen
inhämtat under hand från landstingsförbundet torde också intresse för saken
förefinnas på detta håll, men man anser verksamheten ännu icke vara tillräckligt
förberedd eller till sin innebörd så klarlagd, att samtliga landsting kunde
tänkas beredda att för ändamålet omedelbart anslå medel. Till följd härav
vore att befara att vissa områden skulle visa sig mindre villiga att anordna
skyddsympning mot difteri, därest åtgärden skulle medföra utgifter för landstingen.
Man skulle då riskera, att betydande områden kunde komma att undantagas
från vaccineringen. Trots att man vid sådant fall kunde länkas erhålla
större eller mindre befolkningsområden, inom vilka ympning ej företagits,
vilket skulle vara av stort vetenskapligt såväl som praktiskt intresse som jämförelsematerial
vid bedömande av ympningens nytta för förebyggande av
difterisjukdomen, anser sig medicinalstyrelsen icke för närvarande böra förutsätta
någon ekonomisk medverkan från landstingens sida vid verksamhetens
genomförande.
I stället föreslår styrelsen, att samtliga kostnader — med undantag av utgifter,
som hänföra sig till användande av kommun eller landsting tillhörande
lokaler — för genomförande av ympskydd mot difteri bestridas av statsmedel
åtminstone under första verksamhetsåret. Sedan insikten om nyttan blivit
allmän, torde det bliva möjligt att även på det ekonomiska området försäkra
sig örn landstingens medverkan beträffande verksamhetens fortsättande och
den förvärvade immunitetens betryggande upprätthållande.
Vid det förhållandet att staten ikläder sig praktiskt taget samtliga utgifter
kunde man taga under övervägande lämpligheten att anförtro verkställigheten
av planerna åt de administrativa myndigheterna, Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna. Med tanke på att dessa myndigheters befattning med epidemivård
och medicinalpersonal hittills mera varit av allmänt övervakande natur
samt då länsstyrelserna redan äro i hög grad betungade med nya arbetsuppgifter
i samband med beredskapen, finner medicinalstyrelsen emellertid det
vara mindre lämpligt att inordna länsstyrelserna i ifrågavarande verksamhet.
Medicinalstyrelsen får sålunda föreslå, att åt epidemidistrikt, som anordnat
skyddsympning mot difteri enligt av styrelsen godkänd plan, skall utgå ersättning
av statsmedel för samtliga kostnader. För detta ändamål bör epideminämnd
i samråd med förste provinsialläkare eller likställd förste stadsläkare
med ledning av medicinalstyrelsens anvisningar uppgöra för de lokala förhållandena
lämpade planer. I överensstämmelse med dessa skola respektive
tjänsteläkare utarbeta detaljplaner för sina distrikt, vilka skola av förste provinsialläkaren
granskas och fastställas. Om journalföring och rapportering
inskränkes till ett för överblickande av verksamheten oundgängligt minimum,
torde man kunna utgå ifrån att tjänsteläkarna ofta skola medhinna att i samband
med mottagningar för annan socialmedicinsk verksamhet (förebyggande
barnavård och skolbarnsvård) företaga skyddsympningen under förutsättning
att de därvid kunna påräkna biträde av distriktssköterskorna. Medicinalstyrelsen
har även tänkt sig att besiktningsläkarna i vad gäller minderåriga och
i övrigt privatpraktiserande läkare, med vilka epideminämnden träffar överenskommelse,
skulle befinnas villiga att i viss utsträckning deltaga i ympningen.
Under särskilda omständigheter, såsom överhängande risk för sjukdomens
utbredning, distriktets storlek eller utbredningen av annan sjuklighet
inom distriktet, kan arbetsbördan för läkaren understundom bliva så betungande
att han icke rimligen kan belastas med det merarbete, som en omfattande
difteriimmunisering skulle medföra. Vid sådant fall bör extra läkare
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 356.
kunna av medicinalstyrelsen förordnas att helt eller delvis verkställa ympningen.
Så kan även behöva ske, där ännu ingen förebyggande tillsyn av småbarn
eller skolbarn är ordnad.
Sedan den första allmänna ympningen genomförts, torde det vara lämpligt
att ympskyddet successivt underhålles under följande år genom ympning av
alla barn vid den första skolgångens början. De nya årgångarna böra vidare
ympas under det andra levnadsåret. Hur de framtida ympningarna skola organiseras,
torde emellertid böra avgöras med ledning av erfarenheterna från de
nu planerade ympningarna. Sannolikt bör sådan ympning i fortsättningen i
första hand ordnas inom den förebyggande barnavården.
Beträffande kostnaderna för den sålunda skisserade skyddsympningen
framhåller styrelsen, att dessa endast kunna approximativt beräknas, samt
yttrar i fortsättningen följande.
Vad först propagandan beträffar torde en riksomfattande upplysningsoch
propagandaverksamhet böra igångsättas, därest en större anslutning skall
kunna påräknas. Propagandan bör omfatta dels upplysningsföredrag i radio
samt artiklar i dagspressen. Utgifterna härför torde komma att bli obetydliga,
Till ymparens handledning bör utarbetas råd och anvisningar. En broschyr
örn 8 sidor torde vara tillräcklig, önskvärt är att den innehåller en färgplansch
över Schickreaktionen, vilket emellertid kommer att fördyra skriften. Upplagan
bör lägst beräknas till 5,000 exemplar. Kostnaden härför kan beräknas
uppgå till 800 kronor. Reklamaffischer böra lämpligen uppsättas i skolor, invid
kyrkor och gudstjänstlokaler, järnvägarnas väntsalar, läkarmottagningarnas
väntrum, å kommunala anslagstavlor, i möteslokaler, trafikmedel och andra
ställen, där människor samlas. Affischen bör givas ett konstnärligt utförande.
En upplaga på åtminstone 100,000 exemplar torde vara erforderlig. Kostnaderna
härför torde belöpa sig på 4,000 kronor.
Även filmen bör tågås i propagandans tjänst. Goda kortfilmer för detta
ändamål visas flerstädes utomlands och hava visat sig vara av stort värde. Det
borde icke vara omöjligt att förvärva och för svenska förhållanden adaptera
sådana filmer. Bäst vore naturligtvis en inhemsk inspelning. Kostnaderna
för framställning av en sådan undervisningsfilm torde komma att belöpa sin
på 20,000 kronor.
Flygblad för utdelning till skolbarn, föräldrar, sköterskor, barnmorskor
m. fl. krävas i en upplaga av åtminstone 1,000,000 exemplar, representerande
en kostnad av 3,500 kronor.
Det är ett oundgängligen erforderligt led i den föreslagna upplysningskampanjen,
att förste provinsialläkarna samt med dem jämställda stadsläkarna
beredas tillfälle överlägga med medicinalstyrelsen i frågan. Medicinalstyrelsen
har för avsikt att anordna en konferens för informering av dessa läkare.
Kostnaderna, som äro att hänföra till upplysningsverksamheten kunna beräknas
till cirka 4,000 kronor.
Uppgifter om plats och tid för ympmöten borde efter Kungl. Maj:ts särskilda
förordnande utan större kostnad kunna införas i länskungörelserna. Det
torde emellertid dessutom bliva nödvändigt att utannonsera ympmötena i ortspressen.
Annonskostnaderna torde approximativt kunna beräknas till cirka
60,000 kronor.
För föreläsningsarvoden bör anslås en summa av 2,000 kronor.
En totalsumma på 100,000 kronor torde förslå för propaganda- och upplysningsverksamhet.
I fråga örn ersättning åt ympare skiljer styrelsen på tvenne kategorier
ympare: 1) av medicinalstyrelsen förordnad ympare med arvode av
30 kronor för dag, vartill kommer ersättning avsedd som gottgörelse för för
-
8
Kungl. Majlis proposition nr 356.
brukningsartiklar, sprutor, spetsar, desinfektionsmedel och* dylikt med 5 kronor
per dag, 2) tjänste- och andra läkare med ersättning av 75 öre för varje
ympning till och med den trettionde ympningen och av 25 öre för varje ympning
från och med den trettioförsta ympningen, dock högst sammanlagt 35
kronor för dygn. Härtill kommer en ersättning av 75 öre för varje Schickprov
jämte 25 öre för provets avläsning. Beträffande statens kostnader för dessa
ersättningar anför styrelsen:
Antalet ympningar, som komma att verkställas, kan självklart icke
exakt angivas. Ett approximativt belopp torde dock kunna fastställas,
därest såsom beräkningsgrund tages det antal personer, för vilka ympning
mot difteri anses mest påkallad, nämligen barn i åldern 1—15 år uppgående
till omkring 1,300,000 samt personal på anstalter, kontakter m. fl. uppgående
till högst 100,000 personer eller sammanlagt 1,400,000. Då ympningen
har frivillighetens karaktär, torde man kunna räkna med att av nämnda
1.400.000 personer högst omkring 1,100,000 komma att ympas.
Skulle dessa ympningar utföras allenast av de av medicinalstyrelsen förordnade
läkarna finge, med beaktande av att en dylik ympare under 300 dagar
för år bör anses kunna ympa 150 personer per dag, 25 ympare årligen förordnas
[(300 X 150 X 25) 1,125,000]. Arvoden till dessa ympare skulle i enlighet
med av medicinalstyrelsen framlagt förslag uppgå till (35 X 25 X 300)
262,500 kronor. Därtill kommer rese- och traktamentsersättning enligt klass
II C. Traktamentsersättning uppgår enligt sagda klass till 20 kronor per dygn
och reseersättning kan förslagsvis beräknas till 8 kronor per dygn. För sistnämnda
ersättningar skulle således kostnaderna uppgå till (28 X 25 X 300)
210.000 kronor. Sammanlagda kostnaderna för ympningar mot difteri under
förutsättning att desamma utföras allenast av de av medicinalstyrelsen förordnade
ymparna skulle således uppgå till (262,500 + 210,000) 472,500 kronor.
Skulle åter ympningarna utföras allenast av tjänsteläkare och enskilt praktiserande
läkare, uppginge kostnaderna härför enligt medicinalstyrelsens förslag
till cirka 600,000 kronor. Yad rese- och traktamentsersättning för tjänsteläkarna
beträffar äro desamma svåra att bestämma och bleve, såvitt kunnat
bedömas, så ringa att medicinalstyrelsen icke tagit desamma i beräkning vid
anslagsbehovets fixering.
Då verkställande av ympningarna kommer att fördelas på dessa båda kategorier,
kan ett belopp av ungefär 500,000 kronor beräknas utgöra ifrågavarande
ersättningar till ymparna.
De sammanlagda kostnaderna för verkställande av den föreslagna ympningen
mot difteri uppskattar styrelsen således till (100,000 + 500,000) 600,000
kronor.
Styrelsen betonar slutligen, att det med hänsyn till den tendens till ökad
utbredning, som difterisjukdomen under senaste tiden visat, är angeläget, att
de av styrelsen föreslagna förebyggande åtgärderna vidtagas med det snaraste.
Styrelsen meddelar i detta sammanhang, att enligt rapport från statens bakteriologiska
laboratorium man till sistlidne maj månad väntades hava färdigställt
ympämne för 50,000 personer.
På grund av det anförda har medicinalstyrelsen anhållit, dels att Kungl.
Majit måtte hos riksdagen hemställa örn anvisande av ett förslagsanslag
av 600,000 kronor för ifrågavarande ändamål, dels ock att Kungl. Majit måtte
utfärda kungörelse i ämnet i enlighet med ett vid medicinalstyrelsens skrivelse
fogat förslag.
Kungl. Majlis proposition nr 356.
9
Yttranden.
Medicinalstyrelsens förslag har remitterats för yttrande till statskontoret,
samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare
och därmed jämställda stadsläkare, samtliga läns landstings förvaltningsutskott
ävensom svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen
och svenska stadsläkarföreningen. Yttranden hava
inkommit från samtliga utom fyra förvaltningsutskott.
I yttrandena har enighet i stort sett rått örn att ympning mot
difteri bör genomföras, örn ock någon tveksamhet beträffande ympningens
verkningar gjort sig gällande på vissa håll. Jag begränsar mig därför väsentligen
till att i detta hänseende återgiva en del yttranden, som kunna sagås
närmare belysa ympningens betydelse.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län, där år 1942 flera svårartade
difteriepidemier inträffade, yttrar bland annat:
Under år 1942 inträffade i Jönköpings län inalles 137 akuta difterifall
med 7 dödsfall; samtidigt uppspårades 318 difteribacillbärare.
Erfarenheterna från ifrågavarande difteriepidemier i länet visa, att sjukdomen
icke kunde behärskas blott med isolering av akuta difterifall och
med efterforskningar efter smittbärare och deras isolering. Det visade sig
sålunda, att vid en difteriepidemi i länets sydvästra del, där till att börja
med och under cirka tre månaders tid enbart nämnda metod användes,
difterifallen stadigt ökades månad för månad, och först sedan skyddsympning
(cirka 2.6 procent av befolkningen i orten ympades) införts, minskades
difterifallen därstädes på ett påtagligt sätt. Nyssnämnda difteriepidemi i
sydvästra delen av länet under år 1942 omfattade 69 akuta difterifall med
5 dödsfall (7.3 procent av de akut sjuka); dessutom uppspårades 60 bacillbärare.
På andra håll i länet, där difterifall uppträdde, bekämpades difteriepidemien
— förutom genom isolering av de akuta fallen och uppspårande och
isolering av bacillbärare m. m. — redan från början med gott resultat med
hjälp av skyddsympning; inalles 7.6 procent av länets befolkning skyddsympades
sålunda under år 1942.
Av särskilt intresse är det att närmare studera difteribekämpandet i
Nässjö-orten. Epidemien i Nässjö-orten satte in mycket häftigt, fick stor
spridning inom kort tid och omfattade inalles 47 akuta difterifall med 2
dödsfall (4.3 procent av de akuta difterifallen i orten); samtidigt uppspårades
226 bacillbärare. Redan på fjärde dagen efter det att det första di Henfallet
blivit känt påbörjades skyddsympning och bedrevs målmedvetet och energiskt
så att 15.2 procent av befolkningen i orten på kort tid skyddsympades.
Ifrågavarande difteriepidemi avtog därefter hastigt och omfattade knappt
en månads tid.
Då skyddsympning mot difteri av de erfarenheter att döma, som vunnits
inom Jönköpings län, visat sig vara ett synnerligen värdefullt och effektivt
vapen vid difteribekämpandet, är det av behovet påkallat, att bestämmelser
örn skyddsympningens genomförande i riket skyndsamt utfärdas. De föreliggande
förslagen till kungörelse m. m. synas viii motiverade och böra fastställas.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
I anslutning härtill anför länsstyrelsen i Jönköpings län följande.
Under år 1942 förekom difteri epidemiskt på olika platser här i länet.
Förloppet av epidemierna var sådant, att man icke saknade anledning att
beteckna dem såsom ganska allvarliga och hotfulla. Såsom ett led i strävandet
att bekämpa dem tillgreps åtgärden att företaga sådan ympning,
varom här är fråga. I betraktande av den spridning epidemierna till en
början togo, torde det få anses tämligen säkert, att den sålunda vidtagna
åtgärden bidrog till att hämma och i vissa fall förhindra utbredningen av
sjukdomen. Aven om full visshet örn värdet av ympningen ännu ej vunnits,
synes all sannolikhet tala för antagandet, att ympningen är av största värde
för det ändamål, som avses med den.
Från den här bedrivna kampen för motarbetande av sjukdomen har länsstyrelsen
sig bekant, att svårighet yppades om huru ersättning för företagen
ympning skulle beredas och av vem gottgörelsen skulle gäldas. Svårigheterna
härutinnan kunna måhända i någon mån lia återverkat hindrande i
strävandet att utnyttja ympningsmöjliglieten i all den utsträckning, som
varit tänkbar, och framförallt så snabbt som i dylika fall varit angeläget
och önskvärt. Åtgärden att i författningsväg reglera hithörande förhållanden
synes därför vara särdeles välbetänkt.
Förste provinsialläkaren i Ostergötlands län, till vilken länsstyrelsen i länet
ansluter sig, anför bland annat:
Inför den hotande difterisituationen vid föregående års slut påbörjade
länets landsting skyddsympning mot difteri i de södra och västra delarna
av länet. Sedermera har även inom andra delar av landstingsområdet sådan
ympning verkställts och är alltjämt pågående. Hitintills torde åtminstone
10,000 skolbarn och mindre barn på så sätt givits skydd mot sjukdomen.
Man har alla skäl att antaga, att denna skyddsympning är ett verksamt
medel att bekämpa sjukdomen i fråga. Härför talar bland annat det förhållandet
att inom de områden (Ydre och Lösings härader), där ympningen
påbörjades och vilka lågo närmast de smittade områdena i Jönköpings län,
intet fall av difteri ännu så länge inträffat, under det att inom andra områden,
där ympskyddet ej hunnit genomföras, rätt många difterifall och
bacillbärare omhändertagits.
Förste provinsialläkaren i Alvsborgs län upplyser, att under senare hälften
av år 1942 i länet inträffat 110 fall av difteri, av vilka flertalet voro lokaliserade
till Boråstrakten, samt fortsätter:
Omfattande ympningar mot difteri lia företagits där, men man kan ännu
ej sluta sig till, om det beror på dessa, att epidemien avtagit. Inalles
torde väl närmare 1,500 personer hava ympats i Borås, mest privat. I
Fritsla distrikt inträffade 1942 ett dödsfall och i februari i år ännu ett.
Därför anordnades på kommunens bekostnad allmän skyddsympning av
barnen. Efter denna ympning, närmare 1,000 personer, lia inga nya fall inträffat.
I Ulricehamns distrikt inträffade en mindre epidemi i april, efter
noggrann isolering och skyddsympning synes nu även denna epidemi vara
hävd. Ehuru man av dessa mera sporadiska ympningar icke kan sluta sig
till något säkert, kan man dock se ett påtagligt resultat i Fritsla och även
i Ulricehamns distrikt, där den genomförts mera allmänt. På grund härav
och på grund av erfarenheterna från annat håll tillstyrkes, att möjlighet till
skyddsympning mot difteri anordnas på sätt som av medicinalstyrelsen föreslagits.
Kungl. Majlis proposition nr 356.
11
Stadsläkaren i Örebro yttrar bland annat:
Inom Örebro län ha under år 1942 och 1943 inträffat fall av difteri, som
tydligt visat att sjukdomen numera icke uppträder sporadiskt som enstaka
fall utan har en tydlig tendens att uppträda som epidemi. Fördenskull ha
beredskapsåtgärder företagits i så måtto, att prov för utrönande av mottaglighet
för sjukdomen (s. k. Schicks-reaktion) utförts å hälso- och sjukvårdspersonal
samt å patienter vid Örebro stads epidemisjukhus. Detta sjukhus
mottager patienter både från Örebro stad och län och har så vitt mig är
bekant haft alla difterifall, som inträffat i länet, under behandling. Å undersökta
personer, som visat mottaglighet för difteri, har skyddsympningen
mot samma sjukdom företagits. Det visar sig att dylik skyddsåtgärd varit
gynnsam i så måtto, att inträffade fall av difteri å scharlakansfeberavdelningen
hade ett synnerligen godartat förlopp och att antalet fall blev relativt
ringa. De flesta fallen kunde för övrigt rubriceras såsom bacillbärare.
Vårt material är ej stort men effekten av skyddsympningen är så pass
uppmuntrande, att man ej tvekar att rekommendera ett allmänt användande
av dylik skyddsåtgärd för individer, där mottagligheten för difteri är störst,
d. v. s. inom åldrarna under 15 år.
Förste stadsläkaren i Göteborg finner det hava varit önskvärt, att en redogörelse
lämnats för vad man verkligen vet örn ifrågavarande ympnings skyddsvärde.
Denna fråga vore nämligen ingalunda lika utredd som koppvaccinationen
och till en viss grad rörde man sig ännu med hypoteser. Vidare
anför stadsläkaren:
Detta får dock ej skymma bort det faktum, att avsevärda fördelar stå att
vinna genom ympning mot difteri. Den tiden är nu förbi, då man trodde
sig i antidifteriserum äga ett medel att behärska en difteriepidemi eller en
osviklig metod att i det enskilda fallet förhindra en olycklig utgång. Allra
viktigast torde nog vara att beakta det dåliga immunläge, vari större delen
av svenska folket för närvarande befinner sig. I alldeles särskild grad
torde detta vara fallet i Göteborg, där någon verkligt omfattande difteriepidemi
ej förekommit på decennier och där difterifallen sedan åtskilliga år
uppträda endast sporadiskt.
Rent principiellt anser jag, att medicinalstyrelsens förslag bygger på riktig
grund. Härtill kommer att av praktiska skäl tidpunkten är riktigt vald
och att i varje fall frågan ej tål nämnvärt uppskov, om man skall vara rustad,
om och när en större difterisjuklighet sätter in.
Förste stadsläkaren i Norrköping ställer sig mera tveksam till införandet
av skyddsympning och ifrågasätter i varje fall, huruvida icke en dylik åtgärd
borde anstå. Han yttrar sålunda.
Beträffande den föreslagna skyddsympningen mot difteri måste man för
det första göra fullt klart för sig, att densamma icke giver upphov till något
absolut utan endast ett relativt och tidsbegränsat skydd mot difterisjukdomen.
Det hos en befolkning genom engångsympning uppnådda immunitetsläget
blir givetvis framdeles beroende av i vad mån man genom revaccinationer
underhåller detsamma. Då man icke ännu med större säkerhet kan
säga huru pass långvarig den skyddseffekt blir, som man uppnår genom en
på föreslaget sätt företagen skyddsympning, har man givetvis svårt beräkna
vart en påbörjad dylik ympning i större skala leder hilli. Skall immunitetsläget
hos ett helt lands befolkning uppehållas genom ideliga revaccinationer
företagna vart eller vart annat år oell över lungre tidsperioder, torde detta
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
ympningsförfarande komma att växa ut till en samhällsinstitution av avsevärda
mått.
Vidare torde man böra hålla det sakförhållandet väl i minnet, att en företagen
skyddsympning mot difteri väl kan göra individen för tillfället oemottaglig
för sjukdomen, men däremot icke gör honom oemottaglig för smittämnet.
Genom att hos vissa delar av befolkningen medelst skyddsympning
framkalla ett höjt immunitetsläge mot av difteribacillen producerade
gifter (difteritoxin) kommer man att med stor sannolikhet tillskapa ett avsevärt
antal bacillbärare, d. v. s. individer, som tack vare den artificiellt
alstrade immuniteten icke längre sjukna i difteri, men för oberäkneliga
tider framåt komma att i sin organism härbärgera mer eller mindre virulenta
difteribaciller. I den mån dylika difteribacillbärare i större utsträckning
komma att fortleva i samhället, har man att räkna med, att de komma
att utgöra en utöver nuvarande tillstånd ökad fara för den icke ympade
delen av befolkningen.
Teoretiskt kan man därför vid en på föreslaget sätt genomförd frivillig
skyddsympning, särskilt därest intresset för densamma i början skulle visa
sig bliva sporadiskt och mindre stort, löpa fara att genom uppkomsten av
ett ökat antal bacillbärare få en ökning i stället för minskning av difterisjukdomen.
Mot bakgrunden av det anförda är det min uppfattning, att därest en
skyddsympning mot difteri skall startas, densamma bör igångsättas så vitt
möjligt på en gång över landet i dess helhet.
Man kan också fråga sig, huruvida icke skyddsympningsförfarandet bör
tills vidare anstå med tanke på den nuvarande epidemiens relativt godartade
karaktär. I varje fall tala vissa erfarenheter från Norrköping härför, då man
väl kom till rätta med vårens difteriepidemi genom en energisk bacilljakt.
I den mån epidemien framdeles skulle visa annan och mera aggressiv karaktär
kunde man tänka sig att ett på förhand väl planlagt skyddsympningsförfarande
sattes i funktion.
Förste stadsläkaren i Malmö ställer sig även i viss mån tveksam mot
ympningens införande, icke minst på grund av den ökade smittorisk genom
bacillbärare som kan förväntas uppstå, men anser sig likväl i nuvarande
läge böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag. Han yttrar därvid bland
annat:
En förutsättning för att den hittills följda difteribehandlingen skall bära
god frukt och bemästra den hotande difterisituationen är, att hela vår nuvarande
epidemiberedskap med rymliga epidemisjukhus, läkare, sköterskepersonal
och arbetsro kan påräknas. Sådana förhållanden kunna vi nu ej
helt räkna med. Stora städer och områden, särskilt vid kusten, kunna när
som helst riskera att få sin befolkning evakuerad inåt landet. Hela sjuklmsorganisationen
kan desorganiseras, läkare och sköterskor i stor utsträckning
tagas i anspråk för andra ändamål och livsmedelslaget ytterligare åtstramas
och försämras. Under sådana förhållanden blir en difteriepidemi mycket
vansklig att bemästra, och vad som kan göras för att öka skyddet i förväg
bör göras, även om det under fredliga förhållanden kunde gå bättre med
isoleringsmetoden. Jag tillstyrker därför, att skyddsympning i överensstämmelse
med medicinalstyrelsens plan snarast utföres, men bör man då
försöka göra den 100 procentig bland åtminstone 1—15-åringar i gräns- och
kustlänen, där smitto- och invasionshotet är och kommer att vara störst.
Vissa andra tjänsteläkare, såsom förste''provinsialläkarna i Södermanlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och
13
Kungl. May.ts proposition nr 356.
VÖsterbottens län samt förste stadsläkaren i Gävle understryka särskilt vikten
av att ympningen ernår sådan omfattning, att smittfara genom bacillbärare
i möjligaste mån undvikes.
Svenska provinsial! äkarföreningen gör följande allmänna uttalande i frågan.
För bekämpande av difteriepidemier ha tidigare endast vidtagits åtgärder
för isolering av inträffade fall samt efterforskning efter smittbärare och deras
isolering. Dessa åtgärder lia icke varit tillräckliga för att fullt behärska
sjukdomen. Under det senaste decenniet har i utlandet i allt större utsträckning
skyddsympning kommit till användning vid sjukdomens bekämpande.
Även i Sverige ha hösten 1942 företagits skyddsympningar i vissa
delar av landet vid inträffade epidemier. Erfarenheterna av skyddsympningens
verkan synas emellertid ännu icke vara fullt entydiga. Det har
till och med framförts vissa tvivel örn metodens betydelse (överläkaren Ebbe
Petrén i Svenska Läkartidningen nr 17/1943). Övervägande torde dock den
uppfattningen vara, att vi icke få underlåta att använda oss av skyddsympning,
då andra åtgärder mot sjukdomen visat sig vara otillräckliga. Den
minskade sjukdomsfrekvensen hos skyddsympade och det i allmänhet mycket
lindriga förloppet hos dessa, om sjukdomen uppträder, samt det omslag
av Schicks reaktion från positiv till negativ, som kan påvisas hos minst
90 procent av de ympade, talar för att vi ha rätt att hysa stora förhoppningar
örn, att vi med denna metod fått ett gott skydd mot sjukdomen.
Förste provinsialläkarnas förening uttalar sig i samma riktning, medan
svenska stadsläkarföreningen tillstyrker medicinalstyrelsens förslag utan närmare
motivering.
Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län är för sin del tveksamt,
huruvida man genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna skulle komma
att uppnå önskat resultat samt motiverar sin ståndpunkt sålunda:
Utskottet grundar sin uppfattning härom bland annat på de erfarenheter,
som vunnits under fjolåret vid en difteriepidemi på landstingets provisoriska
epidemisjukhus i Yngsjö. Trots att ympning verkställdes på ett tidigt
stadium, blev största delen av såväl patienter som personal, sammanlagt 57
stycken, bacillbärare delvis under mycket lång tid. Bland ifrågavarande
personal befunno sig även personer, som förut handhaft vården av difterisjuka
utan att smittas själva men som nu efter vaccinering blevo bacillbärare.
Dessa bacillbärare voro ju icke sjuka i egentlig mening, men isoleringen
för dem blev i många fall synnerligen långvarig, ofta tre ä fyra månader,
på grund av det utdragna förlopp, som synes vara utmärkande vid
infektioner på redan ympade. Vid ympningen visade sig även, att injektionerna
icke i högre grad vållade några obehag eller biverkningar för barn,
medan vuxna personer i många fall reagerade ganska kraftigt.
Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län har åberopat ett av läkaren
vid epidemisjukhuset i Östersund avgivet yttrande, vari denne anför bland
annat:
Den hittills mycket begränsade erfarenheten från vårt land, t. ex. vid
difteriepidemien i Jönköpings län, kan enligt min uppfattning icke anses
bevisa ympningens betydelse. Man är sålunda huvudsakligen hänvisad till
teoretiska överväganden. Det torde då vara ostridligt, att ympade personer
löpa en väsentligt mindre risk att sjukna i difteri än icke ympade. Örn
smittämnet sprids inom en befolkning, har man däremot hos de ympade
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
att räkna med en större procent icke sjuka bacillbärare än bland icke ympade
och kan sålunda lättare förbise smittokällorna och underlåta att isolera dem.
För att möta denna olägenhet fordras två åtgärder. 1) Måste man genom
intensiv propaganda eftersträva att ympningen inom hotade områden blir
så nära hundraprocentig som möjligt bland barn i åldern 1—15 år, samt
bland särskilt utsatt personal på anstalter. 2) Få våra vanliga kampåtgärder,
provtagning i de sjukas omgivning och isolering av bacillbärare, på intet
sätt efterlåtas utan måste snarare intensifieras. Någon minskning av landstingets
utgifter för detta ändamål har man sålunda under de närmaste åren
icke att räkna med.
Övriga landstings förvaltningsutskott hava icke gjort några särskilda uttalanden
i fråga om ympningens betydelse.
Beträffande ympningens allmänna planläggning och omfattning
hava meningarna varit mera delade.
Det stora flertalet myndigheter och sammanslutningar, innefattande majoriteten
av länsstyrelserna, förste provinsialläkarna och de därmed jämställda
stadsläkarna, landstingens förvaltningsutskott ävensom förste provinsialläkarföreningen,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och
svenska landskommunernas förbund, ansluter sig i princip till medicinalstyrelsens
förslag, att ympningen bör i första hand genomföras på frivillighetens
väg och att densamma bör tills vidare begränsas till barn i åldern
1—15 år jämte vissa för smitta särskilt utsatta kategorier vuxna.
I åtskilliga yttranden framföras emellertid krav eller önskemål örn ändringar
av styrelsens förslag härutinnan i såväl skärpande som modifierande
riktning, varjämte i en del yttranden vissa förutsättningar för förslagets
genomförande särskilt understrykas.
Förste provinsialläkaren i Blekinge län erinrar sålunda örn erfarenheterna
från skyddskoppympningen i länet och betonar, att en förutsättning för att
en frivillig ympning mot difteri skall ernå avsedd omfattning är, att propagandan
eftersträvar personlig kontakt, förmedlad bland annat genom distriktssköterskorna
och distriktsbarnmorskorna. En annan förutsättning anser han
vara, att ympningsmöten anordnas vid lämplig tidpunkt efter propagandans
avslutning och förläggas till ett stort antal lättillgängliga lokaler.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län framhåller även nödvändigheten
av att ympningen göres lätt tillgänglig för landsbefolkningen.
Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser frivillig ympning vara
att föredraga under förhandenvarande omständigheter. Därest emellertid
difterihotet skulle avsevärt öka, borde medicinalstyrelsen erhålla bemyndigande
att förklara riket i dess helhet eller delar därav »difterihotat», vilket
skulle innebära, dels att ympningstvång infördes, dels ock att vissa andra
åtgärder automatiskt genomfördes, exempelvis förbud för barn under 16 år
att lämna området ifråga utan föregåenda läkarundersökning.
Förste provinsialläkaren i Malmöhus län är inne på liknande tankegångar
och förordar, att hälsovårdsmyndighet tilldelas befogenhet att vid hotande
större epidemi införa ympningstvång inom vederbörande epidemiområde.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Förste provinsialläkaren i Hallands län finner det riktigt, att skyddsympningen
till en början göres frivillig, bland annat med hänsyn till att den föreslagna
metoden för ympningens genomförade knappast ännu lämnat experimentsstadiet.
Han betonar emellertid, att det avsedda syftet enligt utländsk erfarenhet
endast kan ernås, örn anslutningen uppgår till minst 85 procent, och
betvivlar möjligheten av att i Hallands län åstadkomma en dylik anslutning,
framför allt när det gäller barnen i förskolåldern. Då skyddsympningen
likväl finge anses vara en tillgång vid difteribekämpandet, anser lian sig
dock böra tillstyrka förslaget.
Förste provinsialläkaren i Värmlands län, med vilken länsstyrelsen i länet
instämmer, anser det vara ur hälsosynpunkt bäst, örn ympningen bleve obligatorisk,
men tillstyrker likväl medicinalstyrelsens förslag under ett första
verksamhetsår. Frågan borde därefter upptagas till ny behandling med ledning
av då vunnen erfarenhet.
Förste stadsläkaren i Karlstad yttrar:
Fråga är, örn det på frivillighetens väg kan åstadkommas ett tillräckligt
kraftigt skydd inom befolkningen mot difterihotet. Under pågående epidemi
blir nog ympningsfrekvensen tillfredsställande, men själva ympningen kan
då komma att ske för sent för att immunitet skall hinna uppstå. Därmed
bleve effekten av ympningen förfelad. Vid ringa difterifrekvens blir säkerligen
deltagandet i ympningen för litet. Som illustration till detta kan anföras,
att i början av februari i år inträffade ett fall av difteri i en skolklass
i Karlstad. Samtidigt påträffades tre friska bacillbärare. Med anledning
härav föranstaltade hälsovårdsnämnden örn frivillig ympning mot difteri och
samtidigt propagerades i lokalpressen för anslutning till ympningen. Ungefär
450 barn blevo ympade huvudsakligen under första månaden efter det ympningen
startade. Då inga ytterligare difterifall inträffade, upphörde intresset
för ympningen totalt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter likaledes, örn erforderlig
anslutning till frivillig ympning kan ernås i sådan tid före inträffad epidemi,
att verksamt skydd erhålles, detta särskilt med tanke på den tendens till
motvilja mot ympning, som mer och mer gjorde sig gällande.
Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser det sakna större betydelse
örn ympningen göres frivillig eller obligatorisk, då enligt hans erfarenhet
minsta tillbud till difteriepidemi skapade erforderlig villighet hos befolkningen
att genomgå ympning.
Förste provinsialläkaren i Västerbottens län ställer sig tveksam mot möjligheten
att inom länet få tillräcklig anslutning genom frivillig ympning, men
vill dock ej avstyrka styrelsens förslag.
Svenska provinsialläkarnas förening tillstyrker medicinalstyrelsens förslag
i princip men är tveksam örn möjligheten att genom frivillig skyddsympning
nå en effektiv immunisering av befolkningen. Föreningen yttrar härutinnan:
Härför torde nämligen erfordras, att 80 ä 90 procent av barnen under
15 år äro immuna. Under dessa år är, med undantag för spädbarnen,
immuniteten relativt sällsynt, varför minst 75 procent av barnen måste infinna
sig för vaccination. Inom områden, där difteri uppträtt, kommer sannolikt
deltagandet att bliva tillfredsställande, men i de delar av landet, som
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
sedan många år varit befriade från sjukdomen, kan resultatet komma att
bliva avsevärt sämre. Erfarenheten örn de svårigheter, som vaccinationen
mot smittkoppor haft att kämpa emot, tala härför. Misslyckas medicinalstyrelsens
förslag på det sättet, att de vaccinerades antal blir mycket litet,
kan ett sådant förhållande lätt bibringa allmänheten den uppfattningen, att
skyddsympning mot difteri är obehövlig och därför kan negligeras. En viss
risk finnes också för återverkan på skyddskoppympning^!, så att allmänheten
kan komma att ställa sig än mera oförstående mot denna än förut.
Föreningen anser därför, att det vore lämpligt om medicinalstyrelsen
bereddes möjlighet att ersätta frivillig ympning med obligatorisk inom sådana
områden och för sådana grupper av befolkningen, där det kan anses vara
av behovet påkallat. Å andra sidan kunna endast genom en frivillig ympning
erfarenheter vinnas, som kunna läggas till grund för mera effektiva åtgärder,
när så erfordras.
Landstingets förvaltningsutskott i Alvsborgs län framhåller, att det frivilliga
förfarandet förutsätter, att åt epideminämnderna lämnas stor frihet att i
samråd med vederbörande förste provinsialläkare företaga omedelbara aktioner
för ympning inom distrikt, där sjukdomen uppträtt. Den föreslagna generalplanen
för länet måste därför uppgöras med hänsyn till detta förhållande.
Från vissa håll förordas tills vidare en lokal begränsning av ympningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar bland annat örn difteriepidemiernas
ringa spridning i vårt land under senare år och fortsätter härefter:
Länsborna torde även hava i friskt minne den ympning mot smittkoppor,
som för en del år sedan ägde rum i landets södra del och som för många
hade obehagliga efterverkningar. De torde fördenskull denna gång icke
komma att visa samma redebogenhet att följa uppmaningar örn vaccinering
som då ådagalades. Däremot har en propaganda i sådant syfte stora utsikter
att lyckas, när den drives i län eller länsdel där difteri grasserat
eller förefinnes. '' Länsstyrelsen håller för sin del före, att det skulle vara
klokt att begränsa uppgiften till att omfatta ympning på frivillighetens väg
och agitation härför inom del av landet, som nyss hemsökts eller som liemsökes
av difteri. Detta skulle hava betydelse icke minst ur kostnadssynpunkt.
Emellertid anser länsstyrelsen det vara av stor vikt,att en lag om obligatorisk
ympning omedelbart utarbetas och promulgeras för att sättas i kraft,
om anbefalld frivillig skyddsympning icke skulle leda till åsyftat resultat.
Förste ''provinsialläkaren i Skaraborgs län yttrar:
Den av medicinalstyrelsen föreslagna planen för skyddsympningens genomförande
förutsätter, att — förutom tjänsteläkarna — ett ganska stort antal
särskilt förordnade ympare skulle komma att anställas. Huruvida tillgången
på läkare under nuvarande förhållanden är sådan, att en hela landet omfattande
massvaccination skulle kunna igångsättas redan under innevarande
år, undandrager sig mitt bedömande. Dock vill jag såsom min mening
framhålla, att tjänsteläkarna i de större distrikten icke torde kunna ombesörja
mer än en del — kanske hälften — av de ympningar som erfordras.
Med beaktande för övrigt av vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om betydelsen
av att erhålla jämförelsematerial för bedömandet av ympningens
värde ävensom för vinnande av erfarenhet rörande allmänhetens villighet
att underkasta sig ympning finner jag mig böra förorda, att skyddsympning
mot difteri enligt av medicinalstyrelsen angivna principiella riktlinjer under
innevarande år anordnas, förutom beträffande sjukvårdspersonalen inom riket,
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
endast inom tre eller fyra, med hänsyn till föreliggande risker särskilt utvalda
län. Härigenom borde kunna utvinnas sådana erfarenheter, varigenom
organiserandet av vmpningens fortsatta genomförande lättare kunde utformas.
För det fall att något av de icke (relativt) immunicerade länen skulle överraskande
hotas av difteri-epidemi, förefinnes under alla förhållanden möjlighet
att dels undersöka och vid behov isolera kontakterna i den sjukes omgivning,
dels ock i tillämplig utsträckning injicera profylaktiska serumdoser
och samtidigt därmed påbörja en aktiv immunisering.
Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län ställer sig betänksam mot införande
av en allmänt genomförd ympning med hänsyn till att risken för
smitta genom bacillbärare ökas men anser sig kunna tillstyrka obligatorisk
ympning vid lokaliserad epidemi för var och en, som kan tänkas hava varit
utsatt för smitta. Kontroll över att dessa i fortsättningen ej bleve bacillbärare
kunde då lätt ske.
Svenska landstingsförbundet anför:
Styrelsen delar medicinalstyrelsens åsikt, att skyddsympningen tills vidare
bör vara frivillig. Likaså anser styrelsen, att den i första hand bör omfatta
de särskilt difterihotade åldrarna, och kan i detta hänseende uttala sin anslutning
till det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget. Emellertid kan
ifrågasättas, huruvida det nu är oundgängligen nödvändigt att låta den planerade
skyddsympningen omfatta hela landet. Sannolikt skulle det vara
tillräckligt att företaga skyddsympningar i den av medicinalstyrelsen föreslagna
utsträckningen i de distrikt, där difteriepidemier av någon större
omfattning utbryta, medan man i landet i övrigt skulle kunna inskränka sig
till att verkställa dylik ympning å de barn, som stå under den förebyggande
barnavårdens kontroll. Fortsätta sistnämnda ympningar år efter år, kommer
småningom alla barn att beredas det skydd mot difteri, som skyddsympningen
innebär. Skulle det vara möjligt att gå fram efter denna linje, torde kostnaderna
för ympningen bliva ej oväsentligt reducerade. Någon mera omfattande
upplysningsverksamhet torde då knappast bliva erforderlig, då det kan
förutsättas, att i difterihotade områden befolkningen låter skyddsympa sina
barn.
Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansluter sig till landstingsförbundets
uppfattning.
Landstingets förvaltningsutskott i Södermanlands län finner för sin del starka
skäl tala för att man till en början prövar sig fram inom ett eller annat län.
Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida
frivillig ympning kommer att få den omfattning, som avsetts. De resultat,
som ernåtts vid frivillig vaccinering mot vissa andra sjukdomar finner utskottet
icke i allo uppmuntrande. Utskottet anser därför, att ympningen
bör göras obligatorisk, men att densamma endast skall påbjudas inom mindre
områden, som visa tecken till uppblossande epidemier eller som, enligt
vad erfarenheterna givit vid handen, ofta äro utsatta för sådana. I detta
sammanhanget påpekas, att på epidemisjukhus inom Kristianstads län under
år 1942 vårdades 174 personer med difteri samt 154 stycken bacillbärare,
ungefär lika fördelade mellan barn och äldre samt, frånsett ströfall och
militärpatienter, komna från två ä tre ständiga epidemihärdar inom länet.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 356.
1802 43 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Medicinalstyrelsens förslag rörande huvudmannaskapet för oell
finansieringen av den frivilliga ympningen Ilar tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i det övervägande antalet yttranden.
Samtliga länsstyrelser utom en (Västmanlands län), sexton landstings förvaltningsutskott,
flertalet förste provinsialläkare och förste stadsläkare ävensom
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska stadsläkarföreningen
ansluta sig sålunda till medicinalstyrelsens förslag att den
lokala ledningen av ympningen bör anförtros åt epideminämnderna, medan
kostnaderna, åtminstone tills vidare, böra åvila staten.
Landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län har närmare motiverat
sin ståndpunkt i förevarande hänseenden sålunda :
Örn den föreslagna planen för frivillig skyddsympning genomföres, synes
det ofrånkomligt, att landstingens hälsovårdsberedning inkopplas. Det föreligger
då behov av våra lokaler och distriktssköterskor; dessutom sammanfalla
ifrågavarande arbetsuppgifter med den hälsovårdsorganisation landstingen
hålla på att organisera. Härtill kommer det intima samarbetet
mellan hälsovårdsberedning och förste provinsialläkaren.
Vår uppfattning, att hälso vårdsberedningens erfarenhet bör utnyttjas, är
inte byggd på att man därmed skall nå anpassning till folkpsykologiska
stämningar eller tron på stimulans genom tävlingar i effektivitet, vilket
senare ur folkpsykologisk synpunkt bör avföras ur motiveringen, utan på
önskemålet att örn denna skyddsympning beslutas bör den bli effektiv.
Beträffande kostnaderna anse vi det riktigt, att dessa påvila staten. För
sådana landsomfattande åtgärder som här föreslås, där det obligatoriska
genomförandet förmodligen kommer, örn den frivilliga ympningen icke når
beräknad effektivitet, måste det vara principiellt riktigt, att kostnaderna
påläggas staten.
I åtskilliga yttranden har emellertid ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning
föreligger att inordna landstingen i verksamheten.
Svenska landstingsförbundet yttrar härutinnan :
Medicinalstyrelsen har ansett, att den föreslagna skyddsympningen skall
under medicinalstyrelsens överinseende handhavas av epideminämnderna
och att statsbidrag, i princip täckande alla kostnader, skall utgå. Den föreslagna
anordningen innebär ett avsteg från den organisation, som hittills
tillämpats i fråga örn skyddskoppympningen. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke den nu ifrågasatta vaccineringen borde kunna ske enligt i huvudsak
samma organisation som skyddskoppympningen, i vilket fall landstingens
medverkan ej skulle erfordras. Även den omständigheten, att epidemilagen
nu är föremål för överarbetning, talar för, att man nu icke bör införa någon
ny princip på förevarande område. Styrelsen är salunda närmast av den
uppfattningen, att landstingen icke böra engageras i den nu ifrågasatta
vaccineringen mot difteri. Å andra sidan är styrelsen väl medveten örn, att
den frivilliga karaktären hos denna vaccinering ställer andra och större krav
på det organ, som närmast skall svara för dess genomförande, varför vissa
skäl onekligen tala för en medverkan från landstingens sida.
Med den utformning bestämmelserna härom fått i medicinalstyrelsens
förslag till kungörelse är landstingens medverkan i denna skyddsympning
beroende på vederbörande landstings beslut i varje särskilt fall. Otänkbart
är sålunda icke, att något landsting kan vägra lämna medverkan för. vaccineringens
genomförande. Risken härför synes emellertid liten, särskilt när
19
Kungl. Majlis proposition nr 356.
det gäller landstingsområden, som äro starkt difterihotade. Någon anledning
att påyrka ett obligatoriskt åläggande för landstingen att deltaga i
denna verksamhet synes därför icke föreligga.
Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansluter sig helt till
svenska landstingsförbundets uppfattning. Utskottet framhåller dessutom, att
utöver de kostnader, för vilka landstingen sålunda komma att erhålla gottgörelse
av staten, torde rätt avsevärda extra utgifter för själva organisationsarbetet
tillkomma. Dessa senare kostnader komma att stanna på landstingen.
Riktigheten härav kan ifrågasättas, men anser sig utskottet icke vilja framställa
några yrkanden örn ändring av de föreslagna statsbidragsgrunderna.
Landstingens förvaltningsutskott i Uppsala och Västmanlands län intaga
jämväl samma ståndpunkt som svenska landstingsförbundet. Detsamma
gäller landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län, som därvid yttrar
följande.
Såvitt utskottet har sig bekant pågår för närvarande inom medicinalstyrelsen
en omarbetning av epidemilagen. I avbidan på det resultat, som
denna omarbetning kan föranleda, synes det utskottet riktigast, att man vid
en utvidgning av den för allmänheten kostnadsfria ympningsverksamheten
tills vidare följer de principer, som gälla för skyddskoppympningen, även
ova man av olika skäl anser sig böra låta ympningen tills vidare ske på
frivillighetens väg. Det torde för övrigt enligt utskottets förmenande te sig
naturligare för tjänsteläkarna, att de, som enligt förslaget i första hand avses
skola omhänderhava jämväl denna skyddsympning, erhålla sina direktiv
därom direkt från medicinalstyrelsen i stället för från ett landstingsorgan,
allrahelst bland berörda läkare understundom redan förmärkts en viss mer
eller mindre framträdande irritation över de växande arbetsuppgifter, som
genom statsmakternas beslut pålagts dem inom skilda, under landstingens
ledning och huvudmannaskap stående grenar av socialhygienisk verksamhet.
Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört rörande landstingens rent
ekonomiska intresse av att ympning mot difteri komme till stånd, finner utskottet
det uppenbart, att samma skäl med än större skärpa skulle kunna
framhållas beträffande skyddskoppympningen, enär landstingen såsom huvudmän
för epidemisjukhusvården otvivelaktigt jämväl skulle få bära de största
kostnaderna vid en eventuellt utbrytande smittkoppsepidemi.
Förste provinsialläkarnas förening uttalar följande.
Vid skyddskoppympningen mot smittkoppor är hela verksamheten förstatligad
och sker enligt planer, som efter förslag av vederbörande tjänsteläkare
och efter dessas samråd med de lokala myndigheterna, fastställas av
förste provinsialläkarna. Kostnaderna — dock frånsett desamma för lokaler
— bestridas helt av staten. Erfarenheterna av dessa ympningar äro vad
beträffar organisationen (dock icke anslutningen ehuru väl densamma är
obligatorisk, där vissa hälsohinder ej föreligga) mycket god, och en liknande
organisation kunde lia utarbetats även för ympning mot difteri. Att
så icke skett synes bero bland annat därpå, att landstingen genom en
minskning av epidemisjukhusens beläggning av difterisjuka, som kan för.
väntas vid genomförd ympning mot denna sjukdom, göra reella besparingarsom
kunna motivera deras aktiva medverkan därför, varjämte en viss elasticitet
i omfattningen av ympningen skulle kunna nås alltefter lokala behov,
Kostnaderna för difteriympningen komme också att minska eventuella ut
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
gifter för statsverket, vilket i nuvarande svårtid kan vara både önskvärt och
nödvändigt från ekonomisk synpunkt.
Ehuru väl det mest ändamålsenliga vore, att ympningen mot difteri bleve
ordnad i analogi med den för skyddskoppympning, får föreningen tillstyrka
styrelsens förslag under ett första verksamhetsår, varefter frågan efter vunnen
erfarenhet bör upptagas till ny handläggning.
Svenska pr ovinsiallälcarföreningen^ som likaledes ifrågasätter medicinalstyrelsens
förslag i denna del, yttrar bland annat:
Styrelsen finner detta avsteg från formerna för skyddskoppympningen
vara mindre lyckligt. Det blir för många beslutande myndigheter, vilket
lätt kan leda till, att skyddsympningen mot difteri icke får erforderlig omfattning
och kontinuitet inom alla delar av landet. Örn landstingen skola
vara huvudmän för verksamheten, är det ej heller osannolikt, att många
kommuner komma att begära ersättning för såväl lokal, som dennas uppvärmning,
belysning och städning m. m. Sådana ovidkommande kostnader
böra givetvis undvikas, varför kommunerna under alla förhållanden böra
åläggas att svara för dessa.
Enligt styrelsens uppfattning finnes knappast några bärande skäl för att
sätta landstingen som huvudmän för verksamheten och därigenom skapa en
organisation, som alltför mycket avviker från den, som nu råder för skyddskoppympningen.
Örn i stället denna användes som förebild, behöva endast
mindre ändringar vidtagas för att organisationen även skall passa för den
frivilliga skyddsympningen mot difteri.
Ändringar och tillägg behövas i följande avseenden:
I de fall tjänsteläkaren icke själv kan medhinna alla vaccinationerna, bör
detta meddelas i planen till förste provinsialläkaren och samtidigt lämnas
förslag å läkare, som är villig att åtaga sig viss vaccination inom distriktet.
Vederbörande privatpraktiserande läkare bör därefter till förste provinsialläkaren
ingiva dels åtagande och dels plan för vaccinationen, vilken plan
efter granskning fastställes och återsändes till läkaren. Ersättning för vaccinationerna
sker efter samma grunder som för tjänsteläkare.
I de fall där extraläkare behöver förordnas av medicinalstyrelsen, bör
hans verksamhet intagas i planen från tjänsteläkaren, varefter detaljerad
plan för hans verksamhet fastställes av förste provinsialläkaren. Ersättning
utgår för resor etc. på samma sätt som för tjänsteläkare.
I de fall, där skolläkaren och läkaren vid mödra- och barnavårdscentral
(-station) icke är tjänsteläkare, bör proceduren bli densamma som för privatpraktiserande
läkare.
Upplysningsverksamheten kan lämpligen organiseras av förste provinsialläkaren
i samråd med ymparna. Den centrala propagandan sker genom
medicinalstyrelsen, som förser ymparna med nödig propagandamateriel.
Annonseringen kan, som nu ofta är fallet vid skyddskoppympningen, ombestyras
av ymparen, som efter ympningarnas avslutande bifogar räkningen
till rapport och övriga handlingar, vilka insändas till förste provinsialläkaren.
Kostnaden för annonseringen ersättes liksom övriga kostnader av staten,
vilket skiljer sig från bestämmelserna för skyddskoppympningen, där kommunerna
betala annonseringen.
Förste stadsläkaren i Göteborg riktar en erinran mot att hälsovårdsnämnderna
skjutits åt sidan till förmån för epideminämnderna. Denna anordning
synes honom vara mindre logisk i så måtto, som den öppna epidemivården
för närvarande ligger i hälsovårdsnämndernas hand. Han framhåller,
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
att även om det i stort sett funnes bärande skäl för att engagera epideminämnderna
i denna uppgift, som läge utanför deras hittillsvarande erfarenhet,
saknades dessa skäl helt och hållet, när det gällde städer, som ej deltaga
i landsting. Han påyrkar därför bestämt, att i städer utanför landsting
respektive hälsovårdsnämnder få övertaga de uppgifter, som enligt föreliggande
förslag skola fullgöras av ejndeminämnderna.
I ett flertal av de yttranden, som i princip tillstyrka medicinalstyrelsens
organisationsförslag, hävdas, att kostnaderna för ympningen allt framgent
böra bestridas av statsmedel.
Landstingets förvaltningsutskott i Ostergötlands län yttrar sålunda i kostnadsfrågan
följande.
Förslaget innebär ur kostnadssynpunkt att alla utgifter för ympningen,
med undantag för lokalhyra, skola utgå av statsmedel. Detta finner utskottet
vara en riktig princip, då skyddsympning mot difteri måste anses
vara en statlig angelägenhet i likhet med skyddskoppympningen.
Medicinalstyrelsen har i sitt förslag emellertid antytt, att de ifrågavarande
kostnaderna skulle utgå av statsmedel endast under ett första försöksår och
att utgifterna därefter skulle falla på landstingen. Utskottet vill avråda
från en sådan ändring, enär därmed måste följa oenhetlighet i tillämpningen
och varierande ympskydd inom landet, allt efter det intresse vederbörande
landsting nedlägger på denna socialmedicinska skyddsåtgärd.
Landstingets förvaltningsutskott vill i samband härmed framhålla skäligheten
av att de landsting, som i avvaktan på riksdagens beslut i ärendet
på eget ansvar redan påbörjat avgiftsfri ympning för allmänheten, måtte få
sina omkostnader härför täckta efter samma grunder, som kunna komma att
beslutas med anledning av medicinalstyrelsens föreliggande förslag.
Landstingens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde samt
i Kristianstads och Gävleborgs län anse likaledes, att kostnaderna för skyddsympning
mot difteri allt framgent böra bestridas av statsverket.
Samma uppfattning hävdas av svenska stadsförbundet, som åberopar ett
av förbundets sjukvårdsdelegation ingivet yttrande, vari framhålles, att anledning
till uppskov med ett ställningstagande i kostnadsfrågan icke föreligger,
samt vidare anföres bland annat följande.
I motsats mot medicinalstyrelsen kan sjukvårdsdelegationen icke finna
den omständigheten, att landstingen och de större städerna lia ett ekonomiskt
intresse av att förhindra uppkomsten och utbredningen av difteriepidemier,
böra föranleda till att kostnaderna för skyddsympningen skola
delvis läggas på landstingen och dessa städer. Förhindrande av epidemiers
uppkomst är i första hand ett riksintresse. Det landsting eller den stad,
som genom en effektivt genomförd skyddsympning försvårat eller kanske
omöjliggjort uppkomsten av en difteriepidemi, har därigenom icke blott
besparat sig själv utgifter för epidemivård utan även besparat andra landsting
och städer sådana utgifter. Man kan nämligen knappast förutsätta,
att epidemierna som regel bli lokalt begränsade. Vidare besparas även
staten, som liimnar driftbidrag till vården av difterisjuka på godkända epidemisjukhus,
avsevärda utgifter genom den av ympningen orsakade nedgången
i antalet
Sjukvårdsdelegationen vill vidare framhålla, att åtgärder, som gå ut på
att hindra uppkomsten av epidemier, i regel bekostas av staten. Först och
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
främst kan nämnas det närliggande exemplet skyddskoppympning mot smittkoppor.
Utgifterna för denna ympning, varigenom landsting och städer
utanför landsting besparas eventuella utgifter för smittkoppsjuka, bekostas
helt av staten. Vidare märkes epidemilagens föreskrift i 2 § 4 morn., att
provinsialläkare skall företaga förnyat besök på den plats, där smittsam
sjukdom påträffats, då så är »av nöden för åstadkommande av betryggande
åtgärder mot sjukdomens spridning». Dylik resa företages på statens bekostnad.
I 5 mom. samma paragraf föreskrives, att länsstyrelsen skall förordna
vederbörande tjänsteläkare att resa till den plats, där smittsamt sjukdomsfall
påträffats, för att meddela »anvisningar på de åtgärder, som böra
vidtagas till förekommande av sjukdomens utbredning». Kostnaden för
sådan resa betalas av staten.
Med det sagda anser sig sjukvårdsdelegationen lia visat, att det icke
överensstämmer med hittills gällande principer att belasta det landsting
eller den stad, som närmast kan anses lia ekonomisk fördel av en viss epidemibekämpande
åtgärd, med kostnaden för denna åtgärd. Det skulle innebära
ett avsteg från dessa principer, därest landsting, respektive städerna
utanför landsting, ålades att deltaga i bekostandet av skyddsympning mot
difteri.
Beträffande förslagets detaljer ha i ett flertal yttranden framförts
erinringar och önskemål i olika hänseenden.
Vad till en början angår de personalkategorier, som enligt förslaget skulle
göras till föremål för ympning, har förste stadsläkaren i Norrköping betonat
angelägenheten av att jämväl trafikmedlens och tullens personal ävensom
frisörer bleve föremål för ympning.
Stadsläkaren i Örebro förordar, att personal, som transporterar sjuka, även
innefattas i ympningsplanerna.
I några yttranden ifrågasättes lämpligheten av att ympningen verkställes
i samband med barnavårdsmottagningar och skolbarnsundersökningar.
Förste provinsialläkaren i Uppsala län framhåller sålunda, att såväl å
barnavårdscentralerna som å skolbarnsundersökningarna brukade råda ett
ganska intensivt arbete. Att belasta dessa med ympningarna vore åtminstone
som regel icke lämpligt. Ympningarna borde med fördel kunna utföras vid
särskilt härför ordnade mottagningar, liksom vid skyddskoppympning, ävensom
å tjänsteläkarnas ordinarie mottagningar. Dessa senare vore emellertid
i många distrikt synnerligen upptagna. I stor utsträckning torde därför
åtminstone till en början extraläkare behöva förordnas.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län varnar jämväl för styrelsens förslag
i denna del och yttrar:
Stor vikt synes i medicinalstyrelsens skrivelse läggas därpå, att ympning
företages i samband med mottagningar för förebyggande barnavård och
skolbarnsvård. Enligt min uppfattning kan icke förväntas något större intresse
för en kombination av ympningsverksamlieten och dylika mottagningar,
detta av flera skäl. Det ter sig visserligen tilltalande att tänka sig ympningarna
på dessa mottagningar, där barn ändå äro samlade. Men mottagningarna
äro mycket krävande med deras nuvarande arbetsuppgifter och
det synes mig olämpligt att utan tvingande skäl belasta dem ytterligare.
Ympningen skall visserligen vara frivillig, men någon påtryckning måste
givetvis göras på mödrarna för att ympningar överhuvudtaget skola kunna
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 356.
företagas. Denna påtryckning kommer säkerligen att uppfattas som ett visst
tvång av mödrar, som i helt annat syfte kommit med sina barn till barnavårdsmottagningen.
Klientel, som eljest tänkt besöka mottagningen, kommer
därför säkerligen att helt enkelt utebli från mottagningen, till skada för
den förebyggande vården. Samma gäller skolbarnsmottagningarna, där uteblivandet
av en del barn förrycker idén med den förebyggande skolbarnsvården.
Då ympningen dessutom skall vara frivillig, torde man vara skyldig
inhämta målsmännens medgivande till ympning, innan den företages, vilket
ställer sig omständligt och svårutförbart då det gäller skolbarn och än mera
minderåriga arbetare.
Förste provinsialläkaren i Blekinge län framhåller liknande synpunkter.
Från vissa håll betonas nödvändigheten av att anställa extra läkare för
ympningen i större utsträckning än medicinalstyrelsens förslag avser.
Förste provinsialläkaren i Norrbottens län yttrar härutinnan:
Möjligheten att förordna extra läkare för utförande av ympning, när så
befinnes vara nödvändigt, är enligt min mening särskilt viktig och bör oavvisligen
bibehållas, då det kan visa sig, att tjänsteläkarna på grund av sin
redan stora arbetsbörda omöjligen kunna medhinna det ökade arbete, som
en massympning medför. Kostnaden för extra läkare synes även vara lägre
än örn enbart tjänsteläkare anlitas, varför det synes lämpligt, att förordnande
av sådana extra läkare ej bör begränsas till enbart enstaka fall,
utan bör framställning örn detta kunna beviljas enligt ej alltför stränga
principer.
Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län framhåller, att tjänsteläkarna i
ett stort antal distrikt ävensom distriktssköterskorna knappast torde hinna
att utföra ifrågavarande ympningar. Man bleve därför nödsakad att i stor
utsträckning anlita extra läkare.
Landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län betonar vikten av att extra
läkare ställas till förfogande för vissa skogstrakter, där befolkningen har
stora svårigheter och kostnader för besök hos provinsialläkaren. Man kunde
icke påräkna önskad anslutning, örn skyddsympningen medförde kännbara
utgifter för denna befolkningskategori. De sammanlagda kostnaderna måste
bliva mindre, örn en läkare reste, än örn klientelet skulle besöka centrala
platser och därvid förutom resekostnader få räkna med förlorad arbetsinkomst.
I anslutning härtill må nämnas, att landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens
län uttalat tvekan örn huruvida distriktssköterskorna kunna medhinna
att lämna biträde vid dessa ympningar. Utskottet yttrar:
Genomförande av vaccinationsplauen torde komma att ge distriktsvårdsorganisationen
ett så ökat arbete, att det måhända inom vissa områden blir
svårt att medhinna arbetet. Distriktssköterskorna äro redan nu toppbelastade
och genom den Calmettevaccination, som startats, kommer sköterskornas
arbete att ökas i hög grad. Skall difterivaccinationen vinna någon större
utbredning, kommer sköterskornas arbete ytterligare att ökas. De behövas
för Scliickreaktionens utförande och avläsning i de fall, där sådan skall
göras, de behövas som assistens åt läkaren vid själva ympningen. Då ej
alla distriktssköterskeplatser ännu hunnit bli besatta, torde tillfällig sköterskehjälp
inom vissa områden bli nödvändig anskaffa, om planen i sin helhet
skall kunna genomföras.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Medicinalstyrelsens förslag, att minderåriga arbetare lämpligen borde
ympas genom vederbörande besiktningsläkares försorg (i samband med de
årligen återkommande besiktningarna) har föranlett uttalanden i ett flertal
yttranden.
Förste provinsialläkarjoreningen framhåller sålunda, att någon ympning av
minderåriga arbetare icke kunde förväntas ske av dessa besiktningsläkare,
helst som flertalet dylika minderåriga vore 15 år och däröver, för vilka Schicks
reaktion borde utföras och sedermera avläsas. Då besiktningsläkaren endast
en gång årligen hade kontakt med de minderåriga och då enligt föreningens
åsikt den, som utförde och avläste reaktionen, också borde utföra ympningen,
talade detta bestämt emot lämpligheten att besiktningsläkare, som kanske
hade ett län som verksamhetsområde, toge befattning med difteriympningen
annat än i något fall, där möjligen lokala, särskilda förhållanden förelåge.
Förste provinsialläkarna i Stockholms, Gotlands, Kalmar, Blekinge, Värmlands
och Västmanlands län framföra liknande synpunkter, varvid några
betona, att den av medicinalstyrelsen föreslagna anordningen allenast låter
sig med fördel genomföras vid större arbetsplatser.
Svenska provinsialläkarföreningen uttalar, att då Schickprövning bör föregå
ympning av personer över 15 år, blir det förenat med svårigheter och ökade
kostnader att låta besiktningsläkarna handha ympningen av minderåriga
arbetare över 15 år.
Den föreslagna ersättningen till läkarna för verkställd ympning har i det
stora flertalet yttranden godtagits såsom rimlig men har i några fall givit
upphov till meningsskiljaktigheter.
Statskontoret anför härutinnan:
Med avseende å styrelsens förslag till ersättningsbestämmelser vill statskontoret
anföra, att ämbetsverket näppeligen kan finna det motiverat, att
provinsialläkarna skulle erhålla särskild gottgörelse för ympningen, då den
avlöning, som tillkommer dessa befattningshavare, lärer få anses till avsevärd
del utgöra ersättning för arbete inom den förebyggande socialhygienens
område. För den händelse emellertid nämnda läkare skulle finnas böra
erhålla särskilt arvode, torde detsamma under alla omständigheter böra utgå
enligt betydligt mindre förmånliga grunder än de av styrelsen förordade,
förslagsvis med 25 öre för varje ympning och varje Schickreaktion jämte
avläsning, dock högst 25 kronor per dygn.
Huruvida styrelsen tänkt sig, att läkare vid sjukvårdsinrättningar och
andra anstalter, vid vilka läkare finnas anställda, skulle komma i åtnjutande
av gottgörelse för ympning, som verkställes å anstaltens personal eller
klientel, framgår icke av frai^ställningen. Statskontoret måste finna det
naturligt, att ympningen i dessa fall åtminstone i regel verkställes av vederbörande
läkare i tjänsten.
I fråga örn ympare, som särskilt förordnas av medicinalstyrelsen, synes
— i anslutning till de föreskrifter, som gälla rörande gottgörelse åt extra
läkare, vilka förordnas att biträda vid den civila sjukvården eller att uppehålla
förste provinsialläkar- eller provinsialläkartjänst — ersättningen böra
bestämmas, för civil läkarstipendiat av första klass till högst 15 kronor och
för annan läkare till högst 20 kronor per dag, med rätt för styrelsen att i
särskilda undantagsfall höja dagarvodet med ytterligare högst 10 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 356. 25
Kostnaderna för ympningen lära sålunda kunna begränsas avsevärt i förhållande
till vad styrelsen angivit.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrar:
Medicinalstyrelsen föreslår ersättning till tjänsteläkare enligt fallande
skala, varjämte föreslås bestämmelse örn maximiersättning per ympningsdag.
Ett dylikt system kommer med säkerhet att verka hämmande på ympningsfrekvensen.
Lämpligare synes mig vara, att ersättning utgår enligt en jämn
skala och utan maximibegränsning, så som fallet är vid de offentliga skyddskop.
pympningarna.
Även örn resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet
skulle tillerkännas ymparen-tjänsteläkaren, torde denne därmed icke uppmuntras
att planlägga ympningsmöten på ett större antal platser inom sitt
distrikt utan torde hellre sträva att centralisera verksamheten, detta enär
för erhållande av ett halvt traktamente ä 6 kronor 50 öre förutsättes, att
minst tre timmar åtgå till förrättningen. Förutom resekostnadsersättning
synes mig därför färdgottgörelse böra utgå endera med ett bestämt arvode,
exempelvis 10 kronor, oberoende av den tid som åtgår till förrättningen
eller ock ersättning enligt provinsialläkartaxans avd. A. En betingelse för
att ymparen-tjänsteläkaren skall känna sig manad att medverka till möten,
som enligt ovanstående kunna gynna ympningsfrekvensen, måste nämligen
vara att ett större arbete och större tidsförlust icke bli sämre betalda än
ett mindre arbete och en mindre tidsförlust.
Förste provinsialläkaren i Göteborgs län anser, att åtminstone arvodesminskningen
efter 30:e ympningen borde bortfalla.
Förste stadsläkaren i Göteborg anser likaledes ersättningen vara för låg.
Han yttrar:
Själva ympningsarbetet skall ersättas efter vissa normer. Oförklarligt nog
skall taxan, trots sjunkande penningvärde, i vissa fall avsevärt understiga
den, som sedan år 1916 tillämpas i fråga örn smittkoppsympning. Någon
motivering lämnas ej och torde väl bli svår att lämna. Att en subkutan
injektion skall kunna anses lättare att utföra än en ytlig hudskarifikation,
är väl ej med verkliga förhållandet överensstämmande och ingreppet måste
ur bland annat infektionssynpunkt anses väl så maktpåliggande. Man förutsätter,
att tjänsteläkaren skall få assistans av distriktssköterskan, men för
hela raden av övriga läkare, som skola engageras i ympningen, står hon ej
till buds. Man får av utredningen ingen upplysning örn, hur man här skall
ordna saken. Kommunen skall endast vidkännas eventuella utgifter för
lokaler. Tvingas alltså läkaren att själv bekosta handräckningen, blir hans
arvode ännu orimligare.
Detta kommer bland annat att medföra, att frivilliga läkarkrafter ej komma
att stå till buds i den utsträckning, som är både önskligt och nödvändigt.
Jag får alltså tillstyrka, att ersättningen till läkaren utgår med minst 75 öre
per ympad person, örn denne erhåller kostnadsfri handräckning, i annat fall
med 1 kronor.
Frågan örn propagandans bedrivande har särskilt berörts i några yttranden.
Förste provinsialläkaren i Blekinge län har, som tidigare nämnts, betonat
angelägenheten av att propagandan blir personlig och förmedlas av bland
andra distriktssköterskan och distriktsbarnmorskan.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Förste provinsialläkaren i Västmanlands län yttrar:
På propagandan torde man komma att behöva ställa stora krav, om en
allmän vaccinering skall kunna genomföras. Av naturliga skäl är en i orten
rådande difteriepidemi den kraftigaste stimulansen för en allmän vaccinering.
Men en vaccinering först då innebär icke någon rationellt förebyggande åtgärd.
Viktigast torde vara att läkarna och framför allt tjänsteläkarna, skolläkarna
och läkarna vid den förebyggande barnavården vinnlägga sig örn att
skapa en allmän opinion för vaccineringen.
Samtliga läkare böra därför tilldelas en broschyr om difteriprofylaxen.
Vidare är det av vikt, att vaccinationsfrågan upptages inom de olika läkarsammanslutningarna,
såsom läkarföreningar, läkarklubbar m. m. Icke minst
viktigt är, att samtliga läkare genom rätt täta periodiska meddelanden erhålla
kännedom örn i vilken omfattning vaccinationen framskrider i de olika
distrikten, länen och största städerna.
Förste provinsialläkaren i Gotlands län åter anser, att föredragsverksamhet
kan få någon större betydelse, endast örn den sker via radio och eljest
genom återgivande av föredrag i pressen. Provinsialläkare och distriktssköterskor
i länet vore redan nu så strängt sysselsatta av tjänstegöromål,
att föredragsverksamhet icke kunde medhinnas utom i rena undantagsfall.
Vidare framhålles, att införande i länskungörelserna av uppgifter örn tid
och ställe för ympningsmöten torde vara föga verksamt för allmänhetens
upplysning. Vida betydelsefullare vore, om hälsovårdsnämnderna var och
en i sitt område medverkade vid tillkännagivandet av ympningsmöten såsom
redan brukade ske i fråga örn skyddskoppympning.
Landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län anför:
Vad beträffar frågan örn upplysningskampanjens uppläggning och genomförande,
hyser utskottet i likhet med medicinalstyrelsen den uppfattningen,
att samtliga kostnader härför skola bestridas med statsmedel samt tillåter
sig ifrågasätta, huruvida icke vid sådant förhållande det billigaste och på
samma gång effektivaste resultatet skulle ernås, därest man läte något av
de större annons- och reklamföretagen med dess tekniska resurser och ingående
kännedom om och erfarenhet av dylik verksamhet för hela landet
ombesörja den ifrågasatta upplysningskampanjen. I den utsträckning så därutöver
befunnes lämpligt, borde landstingens organ och befattningshavare
kunna utnyttjas för en önskvärd ansedd mera lokalt betonad upplysningsverksamhet.
Statskontoret har beträffande kostnaderna för den av medicinalstyrelsen
föreslagna propagandaverksamheten uttalat, dels att de av styrelsen förordade
åtgärderna torde kunna i viss utsträckning ersättas med propaganda
genom rundradion och i skolorna, varigenom kostnaderna skulle kunna
något nedbringas, dels ock att utgifterna för provinsialläkarnas resor för
överläggning med styrelsen synas böra avföras från anslaget till reseersättningar
åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. Under sådana
förhållanden torde det av styrelsen beräknade beloppet till propagandaverksamhet
— 100,000 kronor — kunna begränsas åtminstone till 90,000 kronor.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 356.
27
Departementschefen.
Såsom medicinalstyrelsens framställning utvisar har frekvensen av difterisjukdomen
under år 1942 visat en bestämd tendens till ökning. Enligt av styrelsen
i skrivelse den 23 augusti 1943 lämnade uppgifter har ifrågavarande
tendens under år 1943 blivit än mer utpräglad, i det att intill den 15 augusti
innevarande år anmälts 1,486 fall, vilket innebär nära nog en fördubbling
av frekvensen under år 1942. Orsaken härtill torde enligt sakkunskapen
få till övervägande grad tillskrivas nuvarande ogynnsamma immunitetsläge
hos befolkningen, vilket i sin tur förmodas sammanhänga med den synnerligen
låga difterifrekvens, som varit rådande hos oss under en lång följd
av år. Risk anses föreligga för en alltmera ökad spridning av difterisjukdomen
i vårt land, därest ej särskilda åtgärder vidtagas för att höja
immunitetsläget och därigenom öka befolkningens motståndskraft mot sjukdomen.
Det har vidare visat sig svårt att fullt behärska en större epidemi
med enbart isolering av sjuka samt uppspårande och isolering av bacillbärare
på sätt hittills vanligen skett.
Det är mot denna bakgrund man har att bedöma medicinalstyrelsens nu
framlagda förslag örn införande på statens bekostnad av frivillig skyddsympning
mot difteri, i första hand omfattande barn i åldern 1—15 år jämte vissa
för smitta särskilt utsatta kategorier vuxna. Styrelsen har härvid framför allt
stött sig på de erfarenheter, som flerstädes utomlands vunnits av dylika
skyddsympningar och för vilka en redogörelse lämnats i det föregående
(sid. 3—4). Den medicinska effekten av dessa ympningar uppgives ha varit
god såtillvida, att sjukdomsfrekvensen visat sig bliva avsevärt mindre hos
ympade än icke-ympade, samtidigt som sjukdomen, där sådan inträffat, fått
ett lindrigare förlopp hos de förra än hos de senare. Erfarenheterna från de
ympningar i mindre skala, som i samband med lokala epidemier verkställts
på vissa håll i vårt land, synas även tala i samma riktning.
I de över medicinalstyrelsens förslag avgivna yttrandena har också praktiskt
taget enighet rått örn att möjlighet till skyddsympning på statens bekostnad
bör införas i vårt land. I några yttranden har visserligen uttalats
tveksamhet beträffande ympningens effekt med hänsyn såväl till skyddets varaktighet
som till den ökade smittrisk för oympade genom bacillbärare, som
ett genomförande av förslaget kan innebära, men ingen har dock velat taga
på sitt ansvar att helt avstyrka medicinalstyrelsens förslag. Rörande ympskyddets
varaktighet vill jag erinra örn att medicinalstyrelsen i sitt förslag
räknat med ett successivt .underhållande av skyddet genom ympning av nya
årgångar under andra levnadsåret och förnyad ympning vid första skolårets
början. Yad angår smittrisken genom bacillbärare, så torde det måhända
icke kunna bestridas, att densamma kan komma att ökas genom införande
av skyddsympning, särskilt om denna icke erhåller avsedd anslutning. Å
andra sidan får icke förbises, att, örn och i den mån epidemier uppträda,
man har att räkna med en ökning av såväl antalet bacillbärare som antalet
insjuknade, därest ympning icke genomföres. Då härtill kommer, att våra
möjligheter att å epidemisjukhus vårda och isolera sjuka och bacillbärare
28
Kungl. Majlis proposition nr 356.
under lådande förhållanden snabbt kunna försämras, anser jag mig för egen
del böra tillstyrka, att åtgärder snarast vidtagas för att underlätta ett
mera allmänt genomförande av skyddsympning mot difteri i vårt land.
Jag åsyftar härvid närmast, att grunder böra fastställas för ympningens
organisation och det allmännas ekonomiska medverkan vid ympningens
genomförande. Därigenom möjliggöres bland annat, att erforderliga åtgärder
av förberedande art kunna vidtagas utan dröjsmål. Den närmare tidpunkten
för och omfattningen av ympningens verkställande torde böra bli beroende
av utvecklingen i fråga om difterisjukdomens utbredning och svårighetsgrad.
Sannolikt får man dock räkna med att organiserad ympning inom den närmaste
tiden bör genomföras i vissa större städer och andra orter, där svårigheter
föreligga att vid en uppblossande eller hotande difteriepidemi snabbt
verkställa ympning i erforderlig omfattning.
Medicinalstyrelsens förslag innebär som nämnts, att ympningen bör i första
hand genomföras på frivillig väg samt tills vidare begränsas till att omfatta
alla barn i åldern 1—15 år samt vissa kategorier vuxna, som äro särskilt utsatta
för smittorisk, i främsta rummet sjukhus-, barnhems- och lärarpersonal.
Det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar delar medicinalstyrelsens
uppfattning härutinnan. I åtskilliga yttranden har emellertid starkt
ifrågasatts, huruvida på frivillighetens väg tillräcklig anslutning kan uppnås
för att ympskyddet skall bli effektivt. Härför erfordras nämligen enligt sakkunskapen,
att minst 75 procent av barnen i förenämnda ålder infinna sig för
ympning. I några yttranden har i anledning härav påyrkats, att möjlighet
beredes att på ett eller annat sätt införa ympningsplikt i riket i dess helhet
eller vissa särskilt »difterihotade» delar därav.
Jag vill ingalunda bestrida, att visst fog kan föreligga för nu berörda tveksamhet.
Medicinalstyrelsen har för egen del framhållit, att omständigheterna kunna
bliva sådana, att obligatorisk ympning framstår såsom ofrånkomlig. Styrelsen
har även tillkännagivit sin avsikt att upptaga denna fråga till närmare prövning
i samband med inom styrelsen pågående omarbetning av epidemilagen.
Av erfarenheterna utomlands, icke minst från Danmark, synes emellertid framgå,
att man med tillhjälp av en intensiv propaganda kan uppnå erforderlig
anslutning till en frivillig skyddsympning mot difteri. Särskilt gäller detta,
örn propagandan insattes i samband med en pågående eller hotande epidemi.
Under sådana förhållanden och då enligt min uppfattning tvång i förevarande
hänseende icke bör tillgripas förrän i sista hand, tillstyrker jag medicinalstyrelsens
förslag i denna del. Beträffande ympningens omfattning hade det i
princip varit önskvärt, att avgiftsfri ympning stått varje medborgare till buds.
Av praktiska skäl torde dock möjligheten härtill böra tills vidare begränsas i
huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag. Vägande skäl
synas mig likväl tala för att jämväl trafikmedlens och tullens personal beredes
möjlighet till avgiftsfri ympning, i den mån de genom sin tjänstgöring äro
särskilt utsatta för smittrisk.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle den lokala ledningen av ympningen
handhavas av epideminämnderna. Såsom skäl härför har styrelsen
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
åberopat, bland annat, att landstingen hade ekonomiskt intresse av ympningens
genomförande genom den begränsning av utgifterna för epidemisjukvården,
som kunde beräknas bliva följden. Vidare skulle åtgärderna kunna
smidigare anpassas efter de folkpsykologiska stämningarna inom de olika
länen. Att anförtro huvudmannaskapet åt primärkommunerna eller länsstyrelserna
ansåge medicinalstyrelsen av olika skäl knappast böra ifrågakomma.
Kostnaderna för ympningen — utom för lokalerna — borde enligt styrelsen
åtminstone under första verksamhetsåret bestridas av statsmedel, varefter
frågan örn kostnadernas fördelning förutsattes bliva föremål för omprövning.
Av redogörelsen för avgivna yttranden framgår, att svenska landstingsförbundet
jämte landstingens förvaltningsutskott i fyra län ifrågasatt, huruvida
tillräcklig anledning föreligger att inordna landstingen i denna verksamhet.
Förste provinsialläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen uttala
samma tvekan. Verksamheten borde enligt nu nämnda yttranden lämpligen
kunna organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med grunder, som gälla för
skyddskoppympningen, innebärande att den lokala ledningen av ympningens
genomförande skulle åvila förste provinsialläkarna respektive förste stadsläkarna
efter samråd med såväl ymparna som de kommunala myndigheterna.
Till stöd härför har främst anförts, att erfarenheterna från skyddskoppympningen
beträffande organisationen varit mycket goda samt att anledning icke
förelåge att i avbidan på resultatet av epidemilagens omarbetning tillämpa
annan organisation för skyddsympning mot difteri, helst som den föreslagna
ordningen lätt kunde komma att verka hindrande på ympningens genomförande
och medföra onödiga kostnader.
Vid prövning av detta spörsmål har jag funnit övervägande skäl tala för
en lösning efter sistnämnda linje. Jag har härvid icke förbisett, att skyddsympningens
frivilliga karaktär kan bereda vissa svårigheter, som icke föreligga
vid skyddskoppympningen. Enligt min mening vinnes emellertid det
smidigaste tillvägagångssättet och den största garantien för skyddsympningens
genomförande, om ansvaret härför pålägges förste provinsialläkarna
och förste stadsläkarna i stället för vederbörande epideminämnder. Jag förordar
därför, att ympningen organiseras i huvudsaklig anslutning till gällande
organisation för skyddskoppympningen med de smärre jämkningar, som
kunna befinnas erforderliga, Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till
svenska provinsialläkarföreningens tidigare återgivna yttrande. Ympare böra''
för mottagningarnas förberedande, journalföring och dylikt äga anlita biträde
av distriktssköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår. Jag förutsätter
därvid, att hänsyn i möjligaste män tages till dennas övriga arbetsbörda.
Vidare anser jag mig kunna utgå från att såväl landstingen som primärkommunerna
skola låta sig angeläget vara att tillhandahålla de lokaler, som förste
provinsialläkaren respektive förste stadsläkaren efter samråd med vederbörande
ympare och kommunala organ finner erforderliga för ympningens
verkställande. I den mån så påkallas, böra de ock lämna sin medverkan till
propagandaverksamhetens bedrivande.
I fråga om kostnadernas bestridande delar jag den i åtskilliga yttranden
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
hävdade uppfattningen, att kostnaderna för ympningen i princip böra åvila
statsverket. Av praktiska skäl torde dock kostnaderna för tillhandahållande
av erforderliga lokaler böra bestridas av vederbörande landsting eller kommun.
Någon särskild ersättning av statsmedel bör icke heller utgå för biträde,
som lämnats av distriktssköterska.
Beträffande förslagets detaljer vill jag understryka vikten av att mottagningarna
så anordnas, att ympningsmöjligheterna för barnen bliva lätt tillgängliga.
Fö? skolbarnens del föreligga härvidlag inga svårigheter. För
småbarnen torde det i varje fall på landsbygden vara mest praktiskt, att
ympning verkställes i samband med mottagningarna i förebyggande mödraoch
barnavård, därvid bör tillses, att sistnämnda mottagningar icke lida avsevärt
intrång. I den mån så erfordras, böra särskilda mottagningar med anlitande
av extra läkare anordnas. Vad i yttranden anförts rörande ympning
av minderåriga arbetare föranleder allenast det uttalandet från min sida,
att förslaget endast avser minderåriga arbetare under 15 år och att för
dessas del hinder icke torde föreligga att låta ympningen ske i samband med
de årliga besiktningarna.
Ersättning för verkställd ympning föreslås utgå till av medicinalstyrelsen
förordnade ympare med 35 kronor per dygn, varav 5 kronor avses som gottgörelse
för instrument och förbrukningsartiklar, samt till annan ympare med
75 öre för varje ympning till och med den trettionde och 25 öre för varje
ympning därutöver, dock högst 35 kronor per dygn. För Schickprov, inklusive
avläsning, tillkommer en ersättning av 1 krona per prov. Förslaget har i denna
del lämnats utan erinran i nästan alla yttranden. Statskontoret har emellertid
ifrågasatt, huruvida ersättning överhuvudtaget borde utgå till provinsialläkarna
med hänsyn till den lön, som dessa åtnjöte och som till avsevärd del
finge anses utgöra ersättning för arbete inom den förebyggande vården. Jag
vill med anledning härav erinra om, att vid genomförande av 1939 års lönereglering
för provinsialläkarna förutsatts, att hinder icke skulle föreligga för
provinsialläkare att åtnjuta särskild ersättning för deras befattning med den
socialhygieniska verksamheten, ävensom örn att för verkställd skyddskoppympning
för närvarande utgår ersättning med 75 öre per ympning och 25 öre
per besiktning utan begränsning. Vid sådant förhållande och så länge skyddsympningen
mot difteri är frivillig och kan komma att belasta provinsialläkarna
synnerligen ojämnt, anser jag mig icke böra förorda, att ifrågavarande läkare
skola verkställa ympning utan ersättning. Däremot avser förslaget icke, att
särskild ersättning skall utgå till sjukhus- eller personalläkare, som till följd av
tjänsteföreskrift eller avtal kan anses vara skyldig att verkställa ympning. De
föreslagna ersättningsbeloppen synas mig godtagbara. Då statskontoret beträffande
ympare, som förordnats av medicinalstyrelsen, föreslagit en nedsättning
av ersättningen till överensstämmelse med vad som gäller för extra
läkare, som förordnas att biträda i den civila sjukvården, synes ämbetsverket
ha förbisett, att utöver fastställd ersättning per dag utgår gottgörelse enligt
gällande provinsialläkartaxa. Mot den av medicinalstyrelsen gjorda uppskattningen
av kostnaden för ersättningarna åt ymparna vid en mera allmänt genomförd
engångsympning, 500,000 kronor, har jag intet att erinra.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 356.
Vad slutligen angår propagandan, torde denna böra bedrivas efter de huvudsakliga
riktlinjer, som medicinalstyrelsen angivit. Genom den jämkning av
organisationen, som jag förordat, kommer det lokala ansvaret för propagandan
att främst vila på förste provinsialläkarna och de därmed jämställda stadsläkarna.
Det torde under sådana förhållanden vara angeläget att dessa få tillfälle
att överlägga med medicinalstyrelsen örn riktlinjerna för propagandans
bedrivande, och jag har därför intet att erinra mot den av medicinalstyrelsen
planerade konferensen i ämnet. Kostnaderna för denna torde i enlighet med
vad statskontoret anfört böra avföras från anslaget till reseersättningar åt
förste provinsialläkare eller provinsialläkare m. fl. Jag förutsätter, att
vid propagandaverksamhetens uppläggning och utformning kontakt sökes med,
bland andra, statens informationsstyrelse, som torde kunna stå till tjänst med
värdefulla råd och anvisningar, icke minst beträffande frågan om filmpropagandans
ordnande. Genom en rationell uppläggning av propagandaverksamheten
torde kostnaderna för densamma kunna icke oväsentligt nedbringas. Då
emellertid kostnaderna för denna del av verksamheten äro svåra att på förhand
uppskatta, torde försiktigheten bjuda att icke beräkna lägre belopp för ändamålet
än 100,000 kronor.
För bestridande av de kostnader, som kunna uppkomma för skyddsympningens
förberedande och genomförande, torde å tilläggsstat till riksstaten
för innevarande budgetår böra under femte huvudtiteln uppföras ett anslag
av förslagsanslags natur, benämnt Skyddsympning mot difteri. Med hänsyn
till vad jag anfört rörande tidpunkten för och omfattningen av skyddsympningens
verkställande torde detta anslag kunna begränsas till i runt tal 300,000
kronor. Närmare bestämmelser rörande anslagets användning torde få meddelas
av Kungl. Majit.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade grunder för statens medverkan
vid genomförande av frivillig skyddsympning mot difteri,
dels ock till Skyddsympning mot difteri å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 300,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.