Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

1

Nr 355.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva skattskyldig
rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m. åtnjuta avdrag för gåva, avsedd för
internationellt hjälparbete; given Stockholms slott den
S oktober 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför elter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Under hänvisning till del alltmer elkade behovet av hjälp åt den nödlidande
civilbefolkningen i de krigförande länderna har från skilda håll — bland annat
lrån representanter för näringslivet — under hand gjorls framställning om att
lämnandet av gavor lör nämnda ändamål måtte stimuleras genom sådan ändring
av gällande beskattningsregler, alt skattebefrielse erhölles för belopp,
motsvarande berörda gåvor.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 3M.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

I anledning liärav har inom finansdepartementets rättsavdehiing upprättats
en deli 16 september 1943 dagtecknad promemoria angående viss skattebefrielse
för gåvor, avsedda för det internationella hjälparbetet.

I promemorian har framhållits, att skattebefrielsen borde avse allenast penninggåvor,
som skattskyldig lämnat till ideell organisation i Sverige för alt
användas i internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland civilbefolkningen
i krigshärjade länder eller i visst sådant land, samt alt en tidsbegränsning
borde föreskrivas för lämnandet av gåvor, som kunde föranleda skattebefrielse;
tidsbegränsningen syntes kunna ske sålunda att skattebefrielse inträdde,
där gåvan skett under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes
år 1944 eller år 1945 (d. v. s. i huvudsak gåvor som lämnats under något avkalenderåren
1943 och 1944).

I promemorian anföres vidare:

Beträffande omfattningen av skattebefrielsen torde denna böra avse statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt samt krigskon junk turskatt eller
till syfte likartad skatt. Däremot synes det ej lämpligt att medgiva skattebefrielse
för den kommunala inkomstskatten.

Tekniskt sett bör skattebefrielsen konstrueras på det sätt, att skattskyldig,
som lämnat gåva av förevarande slag, får avdraga gåvobeloppet vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller
bil syfte likartad skatt. Genom att avdrag får ske vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt kommer befrielsen automatiskt att gälla även
i fråga örn värnskatten.

Då det givetvis är angeläget, att statsmakterna erhålla möjlighet att kontrollera,
under vilka förutsättningar skatteavdragen ske, torde en sådan anordning
böra införas, att skatteavdragen göras beroende av Kungl. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall. Ansökan örn rätt till skatteavdrag torde kunna
få göras såväl av den skattskyldige som av den organisation, till vilken gåvan
överlämnas. Något hinder bör icke föreligga att redan i förväg — innan den
skattskyldige lämnat gåvan — hos Kungl. Majit göra ansökan om rätt till
skatteavdrag under förutsättning att gåvan kommer till stånd inom viss bestämd
tid. Vid bifall till ansökan om rätt till skatteavdrag torde Kungl. Majit
samtidigt böra meddela sådana föreskrifter, att avdragsrätten bringas till vederbörande
taxeringsmyndigheters kännedom.

Av praktiska skäl är det icke möjligt att medgiva rätt till skatteavdrag i
sådana fall, då gåvan uppgår till endast ett ringa belopp. Lämpligen torde
böra gälla, att avdragsrätt må beviljas, där gåvan eller, örn skattskyldig lämnat
flera gåvor under ett och samma beskattningsår, dessa gåvor sammanlagt
uppgå till minst 1,000 kronor.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida den organisation,
som angives såsom gåvomottagare, kan anses äga sådana förutsättningar
för förvaltningen av gåvan, att skatteavdrag bör medgivas. För att skatteavdrag
skall beviljas torde böra krävas, att organisationen i fråga bedriver sin
verksamhet på sådant sätt, att gåvomedlen i sin helhet användas för avsett
ändamål och icke tagas i anspråk till täckande av organisationens förvaltningskostnader.

Slutligen har i promemorian uttalats, att därest skattebefrielse av antytt
slag ansåges böra genomföras, i proposition till riksdagen borde föreslås, att
Kungl. Majit bemyndigades att medgiva, ali skattskyldig — som under beskattningsår,
för vilket taxering verkställdes år 1944 eller år 1945, lämnat pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 35,5.

3

ninggåva å minst 1,000 kronor till internationellt hjälparbete till lindrande
av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder — finge vid taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till krigskonjunkturskatt eller till
syfte likartad skatt, utöver eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp
motsvarande vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit såsom sådan
gåva.

Över promemorian lia, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
Överståthållarämbetet, som bifogat ett av taxeringsintendenten i Stockholm
avgivet yttrande, samt av länsstyrelsen i Stockholms lån.

I remissyttrandena göras vissa uttalanden av principiell natur
i fråga om avdragsrätt för gåvor av angivet slag. I sådant hänseende har
kammarrätten uttalat, att gåvor till välgörande ändamål icke kunde räknas
till sådana utgifter, som vore nödvändiga för förvärvande eller bibehållande
av inkomst. Det kunde därför icke överensstämma nied de allmänna principerna
för gällande skattelagstiftning att avdrag för sådana gåvor medgåves
vid inkomsttaxeringen. Emellertid hade redan tidigare avdragsrätt för gåvor
till vissa likartade ändamål införts i vårt skattesystem. Under sådana förhållanden
syntes den nu föreslagna avdragsrätten icke i och för sig behöva ingiva
några betänkligheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande:

Frågan om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål behandlades
av 1936 års skattekonmiitté, som i sitt betänkande nied förslag rörande beskattning
av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer uttalade,
att principiella skäl icke kunna anses tala för avdragsrätt i förevarande
hänseende. En bestämmelse om rätt till avdrag för ifrågavarande slag av
gåvor skulle innebära en uppenbar avvikelse från de principer, som ligga
till grund för gällande skattelagstiftning, framhöll kommittén, som också
påpekade att de avsteg från dessa principer, som skett genom de åren 1938
och 1939 utfärdade särskilda författningarna om rätt att vissa år vid den statliga
beskattningen erhålla avdrag för gåvor till luftvärnet och luftskyddet,
hade sin enda motivering i de då rådande förhållandena.

Det av krigstillståndet framkallade läget har föranlett, att den ifrågavarande
undantagsbestämmelsen örn avdragsrätt för vissa gåvor icke blott alltjämt
äger tillämpning utan även utvidgats att avse jämväl hemvärnet eller
dess underavdelningar ävensom sjövärnskåren eller densamma underställda
sjövämsflottiljer. Länsstyrelsen vill för sin del icke ifrågasätta annat än att
goda skäl nu föreligga för att under rådande förhållanden göra en insats till
förmån för det internationella hjälparbetet. Under erinran örn de hjälpbehov,
som föreligga inom vissa delar av vårt egel land, kan länsstyrelsen emellertid
icke underlåta att påpeka, att genom beviljande av skattefrihet enbart för
gåvor tijl internationell hjälpverksamhet de, som vilja stödja hjälpverksamheten
inom landet, icke utan fog kunna anse sig missgynnade.

Överståthållarämbetet har, liksom taxeringsintendenten i Stockholm, uttalat
sin principiella anslutning till det i promemorian framlagda förslaget.

I fråga örn b e g ränsningen av avdragsrätten till g å v o r å
minst 1,000 kronor har kammarrätten anfört, att denna begränsning
svårligen häle sig förena med grundsatsen örn jämlikhet och rättvisa vid be -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

skattning och att det med hänsyn härtill måhända vore skäl att överväga, örn
icke sistnämnda begränsning knnde slopas.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat, att någon anledning
till erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna bestämmelsen,
att avdragsrätt skulle inträda endast då gåva eller, om skattskyldig lämnat
flera gåvor under beskattningsåret, dessa gåvor sammanlagt uppginge till
minst 1,000 kronor.

Beträffande de formella förutsättningarna för erhållande
av rätt till skatteavdrag har länsstyrelsen i Stockholms län uttalat
att den föreslagna anordningen, att avdragsrätten skulle göras beroende av
tillstånd från Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, vore tillfredsställande; det
syntes nämligen angeläget tillse dels att en enhetlig rättstillämpning beträffande
avdragsmedgivandet komme till stånd och dels att överblick kunde
erhållas rörande storleken av de belopp, som skulle komma att undandragas
beskattning.

Taxering sintendenten i Stockholm har ansett det naturligt, att skatteavdragen
gjordes beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Kammarrätten har framhållit att för den händelse avdragsrättens begränsning
till gåvor å minst 1,000 kronor slopades, det naturligen bleve omöjligt
alt för varje särskilt fall kräva medgivande av Kungl. Majit. I stället skulle
sådant Kungl. Maj:ts tillstånd kunna lämnas generellt för alla gåvor eller
gåvor understigande ett lämpligt belopp till viss eller vissa hjälporganisationer.
Då för taxeringsarbetets behöriga gång vöre önskvärt, att sådant tillstånd
meddelades i god tid före taxeringsarbetets avslutande hos beskattningsnämnderna,
syntes tidsbegränsning erforderlig för ingivande av ansökan om
här avsedd skattebefrielse.

Frågan huruvida ansökan örn rätt till skatteavdrag skulle få göras alternativt
av den skattskyldige eller av vederbörande hjälporganisation har behandlats
av taxering sintendenten i Stockholm, som anfört följande:

Av praktiska skäl skulle jag vilja förorda, att ansökan om rätt till skatteavdrag
i första hand gjordes av den organisation, till vilken gåvan skulle överlämnas.
För den händelse ett större antal givare skulle önska deltaga i insamling
för lindrande av nöd i till exempel våra grannländer — en sådan
insamling skulle med stor sannolikhet röna livlig anslutning -— vore det givetvis
till båtnad ur olika synpunkter örn icke alla givarna utan endast organisationen
underställde Kungl. Majit frågan om rätt till skatteavdrag. Samma
organisation skulle också vara skyldig att på begäran lämna givarna intyg
örn emottagen gåva.

Överståthållarämbetet har i anslutning till taxeringsintendentens yttrande
uttalat, alt det ur alla synpunkter syntes lämpligast ali framställning örn
skatteavdrag för gåvor, som överlämnades till viss organisation för vidare
befordran till här avsett ändamål, gjordes av denna organisation i ett sammanhang
och icke genom ansökningar från fall till fall.

I fråga örn sättet för taxeringsmyndigheternas underrättande
örn Kungl. Maj:ts beslut rörande beviljat skatteavdrag har kammarrätten
anfört:

Kungl. Maj.ts proposition nr 3ö5.

I promemorian förutsattes, att vid bifall till ansökan örn rätt lill skatteavdrag
Kungl. Ma.j:t samtidigt skulle meddela sådana föreskrifter, att avdragsrätten
bringades till vederbörande myndigheters kännedom. En sådan
anordning synes vara förenad med vissa olägenheter. Sålunda toi''de en taxeringsmyndighet,
som underrättas örn att här avsett avdrag beviljats viss
skattskyldig, icke alltid äga tillgång till erforderligt material för att justera
taxeringen i enlighet med det nytillkomna avdraget, utan härför kräves medverkan
av den skattskyldige. Vid sådant förhållande förefaller det mera
praktiskt att — på sätt regelmässigt äger rum vid taxeringsförfarandet —
överlämna åt den skattskyldige att själv framföra och styrka sina anspråk
på rätt till avdrag från uppgiven inkomst.

I detta sammanhang torde böra påpekas de komplikationer som kunna
uppkomma, därest i följd av ett Kungl. Maj ds beslut avdrag måste medgivas
vid en redan lagakraftvunnen taxering. I första hand synas sådana
situationer böra undvikas genom att jämväl för ingivande av nu avsedda
underdåniga ansökningar örn avdragsrätt stadga viss lämplig tidsbegränsning.
Därest så icke kan ske, eller örn tidsbegränsningen icke för alla fall
kan förväntas komma att fylla det därmed avsedda syftet, lära särskilda
bestämmelser erfordras. Bestämmelser av liknande typ finnas tidigare meddelade,
exempelvis i 124 a § taxeringsförordningen.

Beträffande avdragsrättens inverkan på de statliga skatteintäkternas
storlek har faxe ringsintendenten i Slockholm anfört:

Då förutsättning för avdragsrätt är att gåvan uppgår till minst 1,000 kronor,
är att antaga att givare av gåvor till så stort belopp äro att söka bland
de i ekonomiskt avseende välsituerade skattskyldiga. Under förutsättning
att det procenttal, varmed den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
kommer att utgå för taxeringsåren 1944 och 1945, icke kommer att understiga
det för år 1943 gällande ävensom att värnskatten uttages med enahanda
belopp för budgetåren 1944/45 och 1945/46 som för innevarande budgetår,
kan den minskning i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt,
som genom här föreslagen skattebefrielse kommer att drabba svenska
slaten, approximativt beräknas, örn givarna äro fysiska personer med beskattningsbart
belopp över 50,000 kronor, till lägst 33 procent av gåvornas
värde. Äro givarna att finna bland aktiebolag (med viss begränsning), ekonomiska
föreningar, försäkringsanstalter (med viss begränsning) eller sparbanker,
utgör minskningen 32 procent.

Överståthållarämbetet har i anslutning till taxeringsintendentens yttrande
uttalat, att beträffande enskilda givare den skatt av statlig natur, vilken bortfölle
genom en avdragsrätt sådan som den bär ifrågasatta, icke oväsentligt
torde komma att överstiga 33 procent av gåvornas värde.

Under nu pågående krig har i Sverige i olika sammanhang förekommit oc partiinsamlingar
till lindrande av nöden bland civilbefolkningen i av kriget drab- c,ll''t
bade länder. Här må endast erinras örn den verksamhet, som utövas av
hjälpkommittén för Finlands barn, hjälpkommiltén för Finlands invalider
samt svenska Norgehjälpen.

Det är uppenbart, alt ju längre krigstillståndet varar, desto mer angeläget
måste det framstå för vårt land, som hittills undgått att indragas i krigiska
förvecklingar, alt genom positiva hjälpåtgärder bidraga till lindrande

Kalml. Majlis proposition nr 5J5.

6

av nöden i andra, sämre lottade länder. I sådant syfte har från olika håll
framkommit förslag därom, att statsmakterna skulle stimulera hjälparbetet
genom att medgiva skattebefrielse för bidrag, som lämnas till dylikt hjälparbete.

Även enligt min mening framstår det såsom en självklar plikt, att vårt
land i mån av förmåga bidrager till att lindra de olyckor, som under kriget
drabbat civilbefolkningen i krigshärjade länder. Man torde kunna räkna med,
att därest skattebefrielse stadgades för gåvor, som lämnades lill internationellt
hjälparbete, detta skulle medföra en avsevärd ökning av gåvobeloppen,
vilket i sin tur skulle betyda att hjälpverksamheten kunde intensifieras och
läggas på bredare bas. På grund av det anförda och då de betänkligheter,
som ur skatterättslig synpunkt möta mot en dylik skattebefrielse, böra få
vika med hänsyn till syftet med åtgärden, anser jag mig böra i princip tillstyrka
skattebefrielse för gåvor av ifrågavarande slag. Till frågan om formerna
för Sveriges deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet
efter kriget torde jag i annat sammanhang få återkomma.

Beträffande den omfattning, i vilken skattebefrielse bör ifrågakomma för
gåvor av här ifrågavarande slag, ansluter jag mig till den uppfattning, som
kommit till uttryck i den inom departementet upprättade promemorian i
ämnet. Sålunda torde skattebefrielsen böra avse endast penninggåvor, som
skattskyldig lämnat till ideell organisation i Sverige under föreskrift, att gåvan
skall användas i internationellt hjälparbete till lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder eller i visst sådant land. Att stadga
motsvarande befrielse beträffande gåvor avsedda för hjälpverksamhet inom
landet — vilket ifrågasatts av länsstyrelsen i Stockholms län — torde däremot
icke böra komma i fråga; en dylik åtgärd kan uppenbarligen icke motiveras
av de skäl, som föranlett nu förevarande förslag. Med hänsyn till den
ifrågasatta skattebefrielsens extraordinära natur, torde —- såsom i promemorian
vidare föreslagits — den tidsbegränsningen böra föreskrivas, att skattebefrielse
endast må avse gåva som lämnats under beskattningsår, för vilket
taxering verkställés år 1944 eller år 1945. Detta innebär i de fall, då den
skattskyldiges räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret, att den skattskyldige
må komma i åtnjutande av skattebefrielse för gåvor, som lämnats
eller komma att lämnas under något av kalenderåren 1943 och 1944.

Skattebefrielsen torde böra begränsas även i det hänseendet, att sådan befrielse
bör avse endast statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt
samt krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt. Att medgiva dylik
befrielse för den kommunala inkomstskatten bör däremot icke ifrågakomma.

Med den här angivna omfattningen av skattebefrielsen bör densamma,
tekniskt sett, konstrueras såsom en rätt för den skattskyldige att erhålla avdrag
för gåvobeloppet vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt till krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt. Genom atl
avdrag får ske vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer
befrielsen automatiskt att gälla även i fråga örn värnskatt. De övriga bestämmelser
med avseende å sättet för avdragets tillgodonjutande, som må
finnas erforderliga, torde Kungl. Majit böra äga meddela.

Kungl. Majlis proposition nr 355.

7

Det i promemorian upptagna förslaget, att ifrågavarande skatteavdrag
skola göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, finner
jag lämpligt. Genom det föreslagna förfarandet vinnas nämligen möjligheter
att kontrollera dels i vilken omfattning skattefria gåvor förekomma, dels
ook att dessa gåvor lämnas till länder, där de anses mest behövliga.

I departementspromemorian bar behandlats ytterligare en begränsning i
fråga örn rätten att åtnjuta skattebefrielse. Sålunda har i promemorian anförts,
att — då det av praktiska skäl icke vore möjligt att medgiva rätt till
skatteavdrag i sådana fall då gåvan uppginge till endast ett ringa belopp —
den begränsningen lämpligen borde gälla, att avdragsrätt finge beviljas där
gåvan eller, om skattskyldig lämnat flera gåvor under ett och samma beskattningsår,
dessa gåvor sammanlagt uppginge till minst 1,000 kronor. Mot
den sålunda ifrågasatta begränsningen har kammarrätten framhållit, att
densamma svårligen läte sig förena med grundsatsen örn jämlikhet och rättvisa
vid beskattningen; övriga remissinstanser lia däremot icke funnit anledning
till erinran mot den ifrågavarande bestämmelsen. För egen del anserjag,
att det av praktiska skäl är nödvändigt att begränsa avdragsrätten, så
att densamma ej kommer att omfatta mindre belopp. Jag ansluter mig sålunda
till vad härutinnan anförts i promemorian.

I promemorian har uttalats, att ansökan om rätt till skatteavdrag borde
kunna göras antingen av den skaltskyldige eller av den organisation, till
vilken gåvan överlämnats. En annan ståndpunkt har intagits av Överståthållarämbetet,
som ansett att det alltid borde ankomma på organisationen att
inkomma med ansökan om rätt till skatteavdrag. Emellertid synes den i
promemorian förordade ordningen, enligt vilken valfrihet föreligger i nu
ifrågavarande hänseende, vara att föredraga, varför jag ansluter mig till det i
promemorian framlagda förslaget.

I promemorian har vidare uttalats, att något hinder icke borde föreligga
att redan i förväg — innan den skattskyldige lämnat gåvan — hos Kungl.
Majit göra ansökan örn rätt till skatteavdrag under förutsättning att gåvan
kommer till stånd inom viss bestämd tid. Detta uttalande föranleder ej någon
erinran från min sida.

Det synes icke erforderligt att i detta sammanhang taga ståndpunkt till
frågan, i vilken ordning av Kungl. Majit meddelat beslut örn rätt till skatteavdrag
skall bringas till vederbörande taxeringsmyndighets kännedom.

Kammarrätten har i sitt remissutlåtande påpekat de komplikationer som
kunna uppkomma, därest i följd av ett Kungl. Majits beslut avdrag skulle
medgivas beträffande en redan lagakraftvunnen taxering. Då det givetvis
ligger i den skattskyldiges eget intresse att göra ansökan örn avdragsrätt så
snart som möjligt, torde Kungl. Majits beslut rörande avdragsrätten städse
kunna föreligga redan innan prövningsnäinnden fastställt taxeringen. Med
hänsyn härtill torde bestämmelse)'' angående extraordinär besvärsrätt i förevarande
fall knappast vara erforderliga.

I promemorian har slutligen uttalats, dels alt det borde ankomma på
Kungl. Majit att pröva huruvida den organisation, som angåves såsom gåvo -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

mottagare, kunde anses äga sådana förutsättningar för förvaltningen av gåvan,
att skatteavdrag borde medgivas, och dels att det borde krävas — för
att skatteavdrag skulle beviljas — att organisationen bedreve sin verksamhet
på sådant sätt, att gåvomedlen i sin helhet användes för avsett ändamål
och icke toges i anspråk till täckande av organisationens förvaltningskostnader.
Jag ansluter mig i huvudsak till dessa uttalanden. Emellertid bör Kungl.
Maj:t enligt min mening äga att i särskilt fall medgiva skattebefrielse ändå
att vederbörande organisation använder gåvomedel till täckande av förvaltningskostnader,
dock endast under förutsättning att de för nämnda ändamål
använda medlen äro av helt obetydlig omfattning.

I enlighet med det nu anförda hemställer jag, att Kungl. Majd måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva, att skattskyldig
—- som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1944 eller år 1945, lämnat penninggåva å minst 1,000
kronor till internationellt hjälparbete till lindrande av nöd
bland civilbefolkningen i krigshärjade länder — må vid taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till
krigskonjunkturskatt eller till syfte likartad skatt, utöver
eljest medgivna avdrag, åtnjuta avdrag med belopp motsvarande
vad den skattskyldige under beskattningsåret utgivit
såsom sådan gåva.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Gabrielson.

438845. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.