Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

1

Hr 350.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt; given Stockholms
slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 350.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 1 och 5 §§ förordningen den 14 juni 1940 om
nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att närmast
efter 5 § skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av följande
lydelse.

1 §•

För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, ävensom
för annan nöjestillställning som avses i 5 a §, skall kommun, inom vars
område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt,
vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt nedan angives.

5 §•

Nöjesskatten upptages---i nöjestillställning.

Skatten beräknas — ---återstoden av biljettpriset;

Taxa lil: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):

när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset,

när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent av
återstoden av biljettpriset.

Uttages vid danstillställning, som äger rum i lokal eller å plats som i 5 a §
avses, avgift för varje dans, skall nöjesskatt utgå såsom örn avgiften för varje
dansande pär utgjorde minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) i nyssnämnda
paragraf angivna olika slagen av utskänkningsställen.

Uppgår skatten---hela öretal.

Är nöjestillställning---den huvudsakliga.

5 a §.

Anordnas danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal, skall, ändock att särskild avgift för tillträde till danstillställningen
icke uppbäres eller avgift uppbäreS med lägre belopp än nedan
sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje person, vilken äger deltaga
i dansen, uttoges med

a) tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,

Kungl. Maj:ts proposition nr 350. 3

b) två kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga
rum, samt

c) en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.

Uttages avgift för varje dans, gäde i stället vad i 5 § stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändring i bestämmelserna rörande nöjesskatten samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser om nöjesskatt äro upptagna i förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma dag (nr 481) med
tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning.

I skrivelse den 6 maj 1942, nr 188, har riksdagen, under åberopande av
bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 17, anhållit, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående förordningen om nöjesskatt
i de avseenden, som berörts i de likalydande motionerna nr 132 i första
kammaren av herr Franzon m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom
m. fl., samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som kunde av
utredningen föranledas.

I anledning härav har Kungl. Majit den 30 juni 1942 förordnat borgmästaren
Joél Laurin att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda
med den begärda utredningen.

Efter fullgjort uppdrag har Laurin till mig överlämnat en av honom utarbetad,
den 15 november 1942 dagtecknad »P. M. angående vissa ändringar
i bestämmelserna örn nöjesskatt». I denna promemoria har närmare behandlats
följande i motionerna berörda frågor, nämligen dels frågan örn nöjesskatt
å den s. k. restaurangdansen, dels frågan örn nöjesskatt vid försäljning
av tombolalotter och dels frågan om nöjesskattens beräkning vid inträde till
område, inom vilket olika slag av nöjestillställningar förekomma. Vidare har
i promemorian behandlats uppkommen fråga örn indrivningsavgift vid indrivning
av nöjesskatt. Vid promemorian har fogats utkast till dels förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om
nöjesskatt och dels kungörelse örn ändrad lydelse av 13 § kungörelsen den
14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till förordningen om
nöjesskatt.

över promemorian med därvid fogade författningsutkast ha, efter remiss,
yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

5

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, folkets parkers centralstyrelse samt Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening. Vid länsstyrelsernas yttranden ha fogats yttranden
av ett flertal kommunala myndigheter, som handha uppbörden av
nöjesskatt. Dessutom har yttrande över promemorian inkommit från Sveriges
handelsresandeförening.

I en den 9 mars 1943 dagtecknad skrift har Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t ville pröva, huruvida
icke en höjning av stämpelavgiften på tillstånd till restaurangdans vore att
föredraga framför direkt beskattning av sådan dans.

Vidare har föreningen Sveriges idrottsplatser i en den 23 februari 1943
dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven skrift hemställt om ändring i 6 §
första stycket och 7 § b) nöjesskatteförordningen i syfte att dels nöjesskatten
i fall, då reducering av biljettpriset skett för vissa grupper nöjesbesökare,
komme att beräknas å den verkligen erlagda avgiften och dels att
skattefriheten för biljetter till pressrepresentanter utökades. Vidare har föreningen
hemställt, att redovisning av nöjesskatt för idrottstävlingar icke
skulle ske i andra fall än sådana, där bruttoinkomsten uppginge till 100
kronor eller mera. över sistnämnda framställning ha, efter remiss, yttranden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs
län ävensom av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

De föreliggande förslagen lill ändring av bestämmelserna rörande nöjesskatten
ha härefter upptagits till närmare överväganden inom departementet.

Vad först angår frågan om nöjesskatt vid försäljning av tombolalotter har
utredningsmannen, under hänvisning till ett av regeringsrätten den 13 maj
1942 meddelat utslag, framhållit, att denna fråga genom utslaget lösts i den
riktning, som föreslagits i de vid 1942 års riksdag väckta motionerna, varför
några lagstiftningsåtgärder härom åtminstone icke för närvarande vore
påkallade.

Beträffande beräkningen av nöjesskatt vid inträde till område, inom vilket
olika slag av nöjestillställningar förekomma, har utredningsmannen
ifrågasatt, att den i 5 § sista stycket nöjesskatteförordningen förekommande
bestämmelsen — att nöjesskatten skall bestämmas efter den del av nöjestillställningen,
som är den huvudsakliga — skulle ersättas med en föreskrift
av innehåll, att därest inträdesavgiften kunde antagas i allmänhet erläggas
huvudsakligen för begagnande eller bevistande av viss del av nöjestillställningen,
vilken folie under lägre eller högre taxa, skatten skulle beräknas
efter denna taxa. Utredningsmannen har emellertid ansett det mycket
tveksamt, huruvida en sådan lagstiftningsåtgärd kunde och borde ge -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 350.

nomföras, samt ansett detta även böra bero på resultatet av en remiss till de
myndigheter, som i praxis hade med dessa frågor att skaffa. Under remissbehandlingen
har i detta avseende anmärkts, bland annat, att den nya bestämmelsen,
i den mån den innebure en nyhet, bleve svårtillämpad; bland annat
bomme anordnaren av en sammansatt nöjestillställning att ställas inför
svårigheten att på förhand avgöra, vilken del av nöjestillställningen som
enligt allmänhetens uppfattning vore den huvudsakliga.

De av föreningen Sveriges idrottsplatser framlagda ändringsförslagen ha
i övervägande antalet fall avstyrkts av remissinstanserna.

Även för egen del är jag av den uppfattningen, att någon ändring icke är
erforderlig i fråga om nöjesskatten vid försäljning av tombolalotter, och
att de av föreningen Sveriges idrottsplatser framlagda förslagen icke böra
föranleda någon lagstiftningsåtgärd. Huruvida en ändring nu bör vidtagas
i fråga om beskattningen av sammansatta nöjestillställningar synes mig mera
tveksamt. Då emellertid mot den av utredningsmannen ifrågasatta lösningen
framförts vissa erinringar och förslaget i vart fall icke utan överarbetning
torde kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet, är jag icke beredd att
i detta sammanhang upptaga förevarande fråga till närmare behandling.

Jag torde härefter få övergå till frågan om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen.

Nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen.

I propositionen nr 271 till 1940 års lagtima riksdag, vilken proposition ligger
till grund för den nu gällande förordningen örn nöjesskatt, erinrades (sid. 27),
att Stockholms stads kammarkontor i yttrande över ett då föreliggande förslag
till förordning om nöjesskatt framhållit önskvärdheten av bestämmelser
i syfte att lägga den s. k. restaurangdansen under beskattning, varmed åsyftades,
icke sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift upptoges
och för vilka nöjesskatt ostridigt skulle erläggas, utan danstillställningar,
vid vilka man hade anledning förmoda att restauratören genom pristillägg
indirekt uttoge en avgift. I anslutning härtill uttalade jag, att det enligt vunnen
erfarenhet torde stöta på alltför stora praktiska svårigheter att nå de åsyftade
danstillställningarna med nöjesbeskattningen.

I en vid 1940 års lagtima riksdag av herr Kilbom m. fl. i andra kammaren
väckt motion (nr 273) hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i den i propositionen nr 271 intagna lagtexten, att restauranginnehavare
bleve förpliktad till erläggande av nöjesskatt för var och en, som vid danstillfällen
besökte restaurang eller den del därav, där dans påginge, för den
händelse blott viss del av lokalen vore till dans avdelad.

Bevillningsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag yttrade i sitt betänkande
(nr 38) i denna del, att utskottet i princip helt anslöte sig till den uppfattningen,
att jämväl restaurangdansen borde beskattas. Otvivelaktigt mötte
emellertid — såsom departementschefen uttalat — praktiska svårigheter att
nå dessa tillställningar med nöjesbeskattningen. Utskottet förutsatte dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 350. 7

att frågan ägnades fortsatt uppmärksamhet och att Kungl. Majit, därest en
godtagbar lösning kunde utfinnas, framlade förslag för riksdagen.

I förenämnda, vid 1942 års riksdag väckta motioner, i vilka erinrades örn
uttalandet av 1940 års bevillningsutskott, yrkade motionärerna, att restauranginnehavare
måtte förpliktas till erläggande av nöjesskatt för var och en, som
vid danstillfällen besökte restaurang eller den del därav, där dans påginge,
för den händelse blott viss del av lokalen vore till dans avdelad.

1942 års bevillningsutskott yttrade i sitt förut omnämnda betänkande (nr
17), att utskottet delade motionärernas uppfattning, att åtgärder på detta
område vore motiverade. Då utskottet förordat en närmare utredning rörande
vissa andra ändringar i förordningen om nöjesskatt, funne utskottet jämväl
spörsmålet örn restaurangdansens beskattning i samband därmed böra såvitt
möjligt bringas till lösning.

Utredningsmannen. I promemorian framhålles inledningsvis, att utgångspunkten
för utredningen varit, att restaurangdansen såvitt möjligt borde föras
in under nöjesbeskattningen. Uppgiften hade med andra ord varit att verkställa
en rent teknisk utredning, och det hade icke synts vara erforderligt
att därvid närmare ingå på de skäl, som talade för en sådan reform ur sociala,
allmänt ekonomiska och fiskaliska synpunkter.

Beträffande det missförhållande, som föranlett utredningen, anföres vidare.

Den brist i gällande ordning, som det gällde att komma till rätta med, torde
kunna angivas så, att den nöjesskatt, som enligt förordningen är avsedd att
utgå å alla avgifter till offentlig dans, i den största utsträckning undgås genom
att särskild avgift icke uttages för deltagande i sådan dans och anordnaren
i stället skaffar sig betalning därför genom vinst å utskänknings- och
annan serveringsrörelse, oftast genom mer eller mindre tydliga pristillägg.
Förhållandet framstår givetvis också såsom en orättvisa gentemot dem, som
anordna offentlig dans mot avgift och ha att erlägga en ofta rätt betungande
nöjesskatt därför.

Undantagsvis torde det visserligen ha förekommit och alltjämt förekomma
att nöjesskatt uttages i nu avsedda fall, nämligen då det kan göras fullt klart,
att viss del av t. ex. en supébiljett utgör en särskild förhöjning för rätten att
deltaga i dans. I praktiken torde emellertid denna utväg mera sällan vara
framkomlig, vilket belyses av utgången av två mål, avgjorda av regeringsrätten
den 30 april 1937 (årsboken not. Fi nr 287 och 288). Uppbördsmyn^digheten
för nöjesskatt i Stockholms stad hade där ansett, att av kostnaden
för deltagande i supén nyårsaftonen 1934 å två större restauranger i Stockholm
en viss bestämd del utgjorde sådan förhöjning, som nyss nämnts, och
påfört nöjesskatt därför. Kammarrätten undanröjde i sitt av regeringsrätten
fastställda utslag debiteringen med den motiveringen att »emot bolagets bestridande
icke kunde anses ådagalagt, att någon del av det fastställda supépriset
utgjort särskild avgift för deltagande i ifrågakomna nöjestillställning».

Under alla omständigheter är del givetvis otillfredsställande, att möjligheten
att för restaurangdans uttaga nöjesskatt i dessa fall skall vara beroende
av att uppbördsmyndigheten — således drätselkammare eller kommunalnämnd
— kan förebringa utredning och bindande bevisning rörande förhållandet
mellan en restaurangs priser å danskvällar och andra dagar. Lika god grundval
för en nöjesskatt under danskvällar torde dessutom ofta föreligga, när

Kungl. Maj:ts proposition nr 350-

icke någon förhöjning av vinstmarginalen å serveringspriserna sker; höjes
icke vinstmarginalen, synes man nämligen som regel få utgå ifrån att restauranginnehavaren
i stället räknar med en ökad inkomst genom ökad besöksoch
förtäringsfrekvens i följd av dansen. Gränserna mellan olika möjligheter
och kombinationer härvidlag äro enligt sakens natur mycket flytande.

I promemorian diskuteras härefter olika metoder för beskattning
av restaurangdansen. Därvid anföres följande.

Det bär ifrågasatts — nämligen i ett yttrande av länsstyrelsen i örebro län
den 15 januari 1942 över vissa framställningar örn åtgärder i nöjesfrågan —
att på det sättet beskatta restaurangdansen, att i förordningen örn nöjesskatt
skulle införas bestämmelser örn nöjesskatt med viss procent av betalningen
för all förtäring i lokalerna vid danslillfällena, förslagsvis 25 %> för sprit,
vin och öl samt 10 °/o å all annan förtäring. Denna lösning, i realiteten innebärande
en särskild omsättningsskatt vid servering i samband med offentlig
dans, har säkerligen goda skäl för sig men synes dock falla alltför mycket
utanför den nuvarande nöjesskatteförordningens ram och dessutom vara
förenad med så stora praktiska svårigheter, att den helst bör undvikas.

I berörda motioner vid 1942 års riksdag föreslås endast, att nöjesskatt skall
uttagas för varje restaurangbesökande vid danstillfällen. Tydligen avses därmed
nöjesskatt enligt nuvarande förordning, men i ifrågavarande fall saknas
grund för beräknande av en sådan skatt, enär denna alltid beräknas i förhållande
till viss avgift för nöjestillställningen. Den kompletteringen av förslaget
kunde då tänkas, att det stadgas skyldighet att uttaga en viss minimiavgift
för deltagande i restaurangdans. Då syftet emellertid endast är att uttaga
en viss nöjesskatt och det allmänna icke har något intresse av vad
restauranginnehavaren tar ut av sina gäster och i vilken form detta sker,
torde en sådan obligatorisk avgift — om den kunde genomföras — sakna
skäl. Nära till hands synes i stället ligga att endast komplettera nöjesskatteförordningen,
som nu gäller endast för nöjestillställning till vilken allmänheten
har tillträde mot avgift, med bestämmelser därom, att om allmänheten
utan särskild inträdesavgift äger tillträde till danstillställning å restaurang,
skall ändock nöjesskatt utgå som om inträdesavgift uttoges med visst i förordningen
bestämt belopp.

I enlighet härmed har i promemorian föreslagits, att i nöjesskatteförordningen
skulle införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av följande lydelse.

Äger allmänheten utan särskild inträdesavgift tillträde till danstillställning,
som äger rum i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller uttages till
sådan tillställning inträdesavgift av allmänheten med lägre belopp än nedan
sägs, skall ändock nöjesskatt utgå som om inträdesavgift för varje person,
vilken äger deltaga i dansen, uttoges med

tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,
två kronor, där utskänkning av vin men ej spritdrycker må äga rum, samt
en krona, där endast utskänkning av pilsnerdricka eller alkoholfria drycker
må äga rum.

Vad nu sagts skall icke äga tillämpning, där avgift uttages för varje dans.
Understiger sådan avgift vid allmän danstillställning, som äger rum i lokal
eller å plats där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum, ett belopp för person av 30, 20 eller 10 öre för de
i första stycket angivna olika slagen av utskänkningsställen, skall emellertid
nöjesskatten å denna avgift utgå som om avgiften utgjorde nämnda
belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

9

Beträffande möjligheten för innehavare av restaurang
att uttaga nöjesskatten av de besökande anföres
i promemorian.

Restauranginnehavaren har möjlighet att ordna förhållandena på i huvudsak
tre olika sätt.

1) Han kan övergå till att uttaga det nämnda minimibeloppet, eller mera,
av samtliga sina gäster såsom en inträdesavgift, varå nöjesskatt enligt vanliga
regler uttages. Har han tidigare tillämpat pristillägg för danskvällar,
kan han i så fall i stället helt eller delvis slopa dessa.

2) Han kan av gästerna uttaga endast ett belopp, motsvarande nöjesskatten
å nämnda minimibelopp, och redovisa hela beloppet såsom nöjesskatt. I
så fall förutsättes priserna för förtäringen bli i stort sett oförändrade.

3) Det finns slutligen, åtminstone teoretiskt, intet hinder för honom att
själv erlägga den stadgade minsta nöjesskatten utan att direkt debitera varje
gäst därför samt skaffa sig täckning även för denna utgift genom en höjning
av priset på t. ex. supébiljett.

Vare sig den ena eller andra av dessa metoder tillämpas innebär förslaget
givetvis en merutgift för rörelsen motsvarande nöjesskattens belopp för varje
restauranggäst, en merutgift som sedan kan läggas över på restauranggästen
antingen helt eller endast till någon del.

Enligt utredningsmannens mening kunde mot förslaget främst anmärkas,
att det innebure en mycket stark schematisering; en inträdesavgift till visst belopp
presumerades, och en nöjesskatt å visst belopp uttoges alltså, oberoende
av den ifrågavarande danstillställningens karaktär, publikens ekonomiska
bärkraft, förtäringens omfattning m. fl. omständigheter, som borde inverka
på beskattningens omfattning. Förutsatt att man släppte tanken på en särskild
omsättningsskatt på förtäringen, torde en, viss sådan schematisering vara
nödvändig. Felet med en sådan vore givetvis, att samma skatt per person,
som kunde vara verkligt betungande för en viss restaurang eller dennas
publik, kunde vara en ren bagatell för en annan restaurang eller publik. Det
återstode att undersöka om det vore möjligt finna en gradering som åtminstone
minskade sådana olägenheter.

Utredningsmannen erinrar om att sistnämnda fråga sammanhängde med
frågan örn vilka danstillställningar, som borde drabbas
av den ifrågasatta beskattningen, samt fortsätter härefter.

Då man talat örn skatt på restaurangdans, torde man som regel närmast
ha åsyftat sådana offentliga danstillställningar, som äga rum i samband
med utskänkning av spritdrycker eller vin och för vilka det på grund härav
fordras icke blott sådant tillstånd av polismyndigheten i orten, som enligt
§ 13 ordningsstadgan för rikets städer erfordras för alla offentliga danstillställningar,
ulan dessutom också länsstyrelsens tillstånd enligt 5 kap.
3 § i förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker.
Offentliga danstillställningar som — med tillstånd endast av polismyndigheten
i orten — äga rum i samband med utskänkning av allenast pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker, lia med andra ord knappast åsyftats. Emellertid
föreligger tydligen i fråga örn alla nu nämnda danstillställningar, ehuru
givetvis i mer eller mindre grad, möjlighet att uttaga en maskerad in -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

trädesavgift genom betalning för förtäringen; å vilket kafé som helst, som
erhållit tillstånd till offentlig dans, eller — med andra ord — å vilken danslokal
som helst, som erhållit tillstånd till utskänkning av alkoholfria drycker,
kan man finna lämpligt att i stället för entré servera en för varje gäst
obligatorisk »kaffe complet» till avsevärt högre pris än den eljest skulle
betinga. Därest den ifrågasatta regeln skulle införas för sprit- och vinrestauranger,
kan det knappast vara riktigt att lämna de övriga lokalerna helt
utanför. Skedde detta skulle sannolikt den senare formen av danstillställningar
utveckla sig mera än den egentliga restaurangdansen, en utveckling
som — med allt beaktande av de särskilda vådorna av rusdrycksförtäring
i samband med offentlig dans —- knappast vore önskvärd på grund av den
ofta sämre kontrollen på de enkla danslokalerna.

Den avsedda regeln synes således böra gälla, så snart allmänheten utan
särskild inträdesavgift äger tillträde till danstillställning, som äger rum i
lokal eller å plats där utskänkning av spritdryeker, vin, pilsnerdricka eller
alkoholfria drycker samtidigt må äga rum. Däremot är icke nu fråga om
någon lagstiftningsåtgärd i fråga om offentliga danstillställningar, som äga
rum utan samband med utskänkning av något slag; härvidlag finnes icke
anledning att uttaga nöjesskatt annat än efter vanliga regler, d. v. s. å den
inträdesavgift som verkligen uttages.

I fråga om den fingerade inträdesavgiftens storlek anför
utredningsmannen.

Då lagstiftningen alltså skulle omfatta så skilda slag av utskänkningslokal
som storstädernas lyxrestauranger och de enklaste kaféer och danslokaler,
blir en viss gradering nödvändig, då det gäller att fixera den inträdesavgift,
varå nöjesskatt minst skall beräknas. Tre huvudgrupper kunna
lätt åtskiljas: spritrestauranger, vinrestauranger och övriga lokaler. Bland
spritrestaurangema kunde det ifrågasättas att bestämma ett högre belopp
för restauranger av första klass och ett lägre för övriga (andra klass och
folkrestauranger). En sådan indelning av spritrestaurangerna har som bekant
verkställts av kontrollstyrelsen för bestämmande av utskänkningspriset
å spritdrycker, och därvid har legat till grund »de olika ställenas beskaffenhet
och allmänna karaktär, såsom inredning och utstyrsel, serveringssätt,
förekomsten av musik samt kundkretsens sammansättning» (kontrollstyrelsens
cirkulär nr 3 år 1938, 22 §). Uteslutet skulle väl heller icke
vara att, därest det ansåges påkallat, bygga en distinktion i nöjesskatteförordningen
på en sådan av kontrollstyrelsen fastställd bestämning. Emellertid
har här tillsvidare förutsatts att en sådan åtskillnad knappast är lämplig,
då det endast torde vara ett jämförelsevis ringa fåtal av de många
I-klassrestaurangerna i landet som nämnvärt skiljer sig från II-klassrestaurangerna
i gemen med avseende å den ekonomiska bärkraften hos den publik,
som kan förekomma vid danstillställningar å dessa restauranger. Att inom
gruppen I-klassrestauranger särskilja vissa, som anses vara av speciell lyxklass,
låter sig icke göra.

Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits, såsom förut omnämnts,
att den fingerade inträdesavgiften skulle utgöra resp. 3 kronor, 2 kronor
och 1 krona. Dessa belopp motsvarade en nöjesskatt av resp. 85, 55 och 25
öre för varje person.

Vidare anföres i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

11

De här valda beloppen äro enligt sakens natur rätt godtyckliga: någon
annan objektiv grund för deras bestämmande finnes väl knappast än att de,
så länge nöjesbeskattningen i övrigt är oförändrad, skola stå någorlunda i
proportion till den nöjesskatt som utgår i de fall då inträdesavgift verkligen
uttages. Ur denna synpunkt synas högre belopp knappast kunna ifrågakomma.

Det är också obestridligt att den angivna lösningen även med den gjorda
graderingen i tre klasser innebär en stark schematisering; vid tillämpningen
kan det säkerligen ibland komma att visa sig att en viss lokal med större
fog kunnat hänföras till annan grupp än enligt detta förslag blir fallet. Sådana
konsekvenser torde emellertid vara oundvikliga och synas knappast
mera stötande än många andra ojämnheter på detta beskattningsområde.

Uppenbarligen bör den angivna regeln, vilken skulle gälla för det fall att
ingen särskild inträdesavgift uttages, icke få kringgås genom att restauranginnehavaren
uttager en låg avgift, varå nöjesskatt utgår enligt vanliga grunder.
Regeln är därför i lagtexten avfattad så, att inträdesavgiften skall anses
uppgå till de angivna beloppen icke blott då alls ingen inträdesavgift
erlägges utan även då sådan erlägges med lägre belopp än de angivna.

Utredningsmannen har härefter tagit upp frågan örn nöjesskattens
beräknande vid danstillställningar, där särskild avgift
uttages för varje dans. I denna fråga framhållas följande
synpunkter.

För de fall att en restaurang eller ett kafé finner lämpligt att i stället för
inträdesavgift — eller möjligen jämte en lägre sådan — uttaga särskild avgift
för varje dans, synes det saknas anledning att alls tillämpa den angivna
regeln; i varje fall skulle det ju icke bli riktigt att tillämpa regeln oförändrad,
eftersom nöjesskatt i varje fall skall utgå även på den särskilda dansavgiften.
Regeln förklaras på grund härav enligt förslaget icke tillämplig, så
snart avgift uttages för varje dans. Men sker så, måste man å andra sidan
även här gardera sig mot att den nya lagstiftningen kringgås genom upptagande
av en mycket obetydlig avgift per dans. Det föreslås därför att örn
särskild dansavgift understiger resp. 30, 20 och 10 öre per person och dans,
skall nöjesskatten å denna dansavgift ändock utgå som örn avgiften utgjorde
nämnda belopp. Regeln torde knappast kunna få praktisk tillämpning annat
än möjligen för vissa offentliga dansbanor oell danslokaler, vilka äro
inrättade för upptagande av särskild dansavgift men drivas i förening med
utskänkning av alkoholfria drycker. Ordnas där »fri dans» mot entré, träder
huvudregeln i tillämpning — nöjesskatt å entrén men lägst 25 öre —
men säljas däremot särskilda dansbiljetter, skola dessa, även om de betinga
ett lägre pris än 10 öre lier person (20 öre per par), beskattas efter
detta pris (detta skulle komma att gälla även örn möjligen i något fall dessutom
en entréavgift uttages, men i så fall beräknas nöjesskatten å denna eiler
avgiftens verkliga belopp).

Priset för dansbiljett per par å ifrågavarande ställen understiger måhända
numera icke så sällan 20 öre, i det att 15 öre (skatt 3 öre) är ett icke ovanligt
pris, men minimibeloppet vid nöjesskatteberäkningen (20 öre, skatt 4
öre) synes icke kunna siittas lägre örn man utgår från de enligt huvudregeln
bestämda beloppen. I själva verket föreligger ändock en viss disproportion,
men denna synes icke kunna minska effektiviteten av huvudregeln i fråga
örn restaurangdansen, enär de egentliga restaurangerna mera sällan torde
kunna i praktiken tillämpa systemet med särskilda dansavgifter.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

I fråga om kontrollen å de föreslagna nya bestämmelsernas tillämpning
framhåller utredningsmannen, att kontrollen icke syntes bli svårare
härvidlag än beträffande många andra nöjestillställningar. Enligt 1 § i tilllämpningsföreskrifterna
till nöjesskatteförordningen erhölle uppbördsmyndigheten
av polismyndigheten meddelande om alla tillstånd till offentlig danstillställning,
och möjlighet funnes alltså att vidtaga kontrollåtgärd så snart
fråga vore om lokal eller plats, där utskänkning av något slag kunde ske. Enligt
5 § i samma föreskrifter finge uppbördsmyndigheten vidtaga eller föreskriva
för kontrollen å skattens riktiga utgörande i varje särskilt fall behövliga
åtgärder. Enda möjligheten torde som regel i förevarande fall vara att
ordna biljettförsäljning, och detta torde i dessa fall även ligga helt i restauranginnehavamas
eget intresse, enär eljest den för dem strängare regeln i 8 §
andra stycket nöjesskatteförordningen trädde i tillämpning. Även för den
händelse restauranginnehavaren icke önskade uttaga den föreskrivna nöjesskatten
individuellt av de olika gästerna utan inkluderade denna i priset, torde
således biljettutlämning i någon form få ske för möjliggörande av kontroll.

Beträffande slutligen frågan om statsverkets intäkter av den
utvidgade nöjesbeskattningen anför utredningsmannen.

Någon uppskattning av vad en reform sådan som den här ifrågasatta
skulle betyda i ökade nöjesskatteintäkter kan enligt sakens natur icke verkställas,
enär härför skulle fordras sifferuppgifter om frekvensen vid den nuvarande
restaurangdansen. Det kan dock antecknas att enligt uppgifter, som
av finansdepartementet nyligen införskaffades från länsstyrelserna i anledning
av en interpellation i riksdagen om restaurangdansen, uppgick antalet
danstillställningar i hela riket, vilka länsstyrelserna år 1941 medgivit få
äga rum i samband med utskänkning av spritdrycker eller vin, till 18,149
(därav i Stockholms stad 2,620, i Malmöhus län 3,349 och i Göteborgs och
Bohus län 1,940). Därest — såsom sannolikt är fallet — den övervägande
delen därav avser spritrestauranger och därest vidare medeltalet besökande
gissningsvis antages utgöra 100 personer, motsvarar detta en nöjesskatt å
tillhopa omkring 1.5 miljon kronor, till stat och kommun gemensamt. Någon
ökning av nöjesskatteintäkterna torde emellertid härutöver föranledas
av bestämmelsernas tillämpning å kaféer o. dyl.

Remissyttrandena. Utredningsmannens förslag rörande beskattningen av
restaurangdansen har i huvudsak tillstyrkts av flertalet myndigheter och
sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget. Allenast länsstyrelsen i
Örebro län samt drätselkamrama i Lysekil, Uddevalla och Trollhättan ha
ställt sig avvisande till detsamma. Vidare har förslaget helt avstyrkts av
Sveriges centrala hotell- och restaurantförening.

Bland de remissyttranden, däri förslaget tillstyrkts, må här omnämnas
följande.

Statskontoret har anfört.

Det föreliggande förslaget torde vara ägnat att råda hot på de påtalade
missförhållandena med avseende å nöjesbeskattningen av restaurangdansen.
Då förslaget därtill synes väl avvägt och den förordade bestämmelsen utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 350.

13

större olägenheter kan inpassas i gällande nöjesskatteförordning, får statskontoret
tillstyrka den föreslagna författningsändringen. Det torde emellertid
i detta sammanhang finnas anledning påpeka, att förslaget med hänsyn
till pågående strävanden i prisbegränsande syfte icke bör få föranleda annan
ökning av priserna å ifrågavarande lokaler än som föranledes av uttagandet
av nöjesskatten och därav eventuellt orsakade särskilda kostnader
för biljetter eller andra kontrollåtgärder.

Överståthållarämbetet har ansett det vara ofrånkomligt såväl att skattskyldighet
borde föreligga, oavsett huruvida inträdesavgift till vederbörande lokal
upptoges eller icke, som ock att storleken av skatten icke borde bestämmas
av den tilläventyrs upptagna avgiftens belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det måste anses angeläget
att råda bot på den brist, att restaurangdans, till vilken särskild entréavgift
icke upptoges, vore fri från nöjesskatt även om avgift indirekt upptoges
genom pristillägg å förtäring. Länsstyrelsen har vidare uttalat, att de
praktiska svårigheter, som härvid mötte, syntes i det framlagda förslaget ha
lösts på ett i huvudsak tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär ansett det riktigt, att jämväl danstillställningar
på restauranger och liknande ställen belädes med nöjesskatt. Den
föreslagna graderingen av de olika nöjeslokalerna syntes vara väl motiverad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att det sedan länge
betraktats såsom en lucka i lagstiftningen, att restaurangdansen icke kunnat
föras in under nöjesbeskattningen. Utredningsmannens förslag vore avsett
att komplettera skattebestämmelserna på denna punkt. Mot det sätt, på vilket
utredningsmannen tänkt sig denna lösning, hade länsstyrelsen i princip
icke något att erinra.

Svenska stadsförbundet har uppgivit, att förbundet i sin konsultationsverksamhet
ideligen nödgats konstatera, att lagstiftningen i fråga om restaurangdansen
visat sig otillfredsställande. Förbundet anför vidare.

Det var från början mest de större restaurangerna, som genom alt i realiteten
inlägga dansavgiften i supépriset lyckades undvika beskattning av dansen-
Försöken att i dessa fall beskatta ett »överpris» misslyckades. Exemplen
följdes snart även av enklare serveringslokaler och en beskattning, som var
avsedd att gälla en viss nöjeskategori, visade sig i praktiken omöjlig att genomföra
för en mycket stor procent av tillställningar inom denna kategori.
Behovet av en lagändring på denna punkt har länge varit klart fastslaget och
på kommunalt håll ofta och i olika sammanhang påyrkats.

I fråga om det förslag till ändringar på den punkten, som nu föreligger,
bär utredningsmannen själv framhållit, att det — örn än med nödvändighet
— blivit något schematiskt. Det torde, som han framhåller, emellertid knappast
låta sig göra att finna en annan metod än en klassificering av lokalerna.
Strävandena att bereda kontrollmöjligheter synas här medfört en viss oklarhet
i själva beskattningsnormerna. I författningarna, örn än icke lika klart
i rättspraxis, torde få anses fastslaget, att det är deltagandet i men icke
enbart åskådandet av dansen, som skall beskattas. Denna regel skulle nu
icke gälla för restaurangdansens del, i andra fall än där avgift uttages för
varje dans. Två olika beskattningsprinciper skulle således kunna följas inom
två eljest jämnställda lokaler. Enligt förslaget skulle skatt utgå för dans

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

i restauranglokal, även om ingen inträdesavgift upptages eller prisförhöjning
sker, medan en mera tillfällig danstillställning utan avgift t. ex. på en dansbana
alltjämt skulle bli skattefri. Om än vissa betänkligheter kunna möta
på denna punkt, vill styrelsen i huvudsak dock livligt tillstyrka utredningsmannens
förslag i fråga örn beskattning av restaurangdansen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört.

Av de av utredningsmannen anförda siffrorna synes framgå, att betydelsen
av den ifrågasatta utvidgningen av nöjesskatten huvudsakligen koncentrerar
sig till rikets största städer. Därest med avseende å dessa en utjämning mellan
beskattningen av dansen på de egentliga danslokalerna och på restaurangerna
anses önskvärd, anser sig länsstyrelsen icke böra avstyrka en sådan
åtgärd.

Beträffande själva skattemetoden framgår av utredningen, vilken i detta
avseende överensstämmer med länsstyrelsens egna erfarenheter, att avgift
för tillträde till restaurang med dans i allmänhet icke uttages. Detta gäller
såväl beträffande inträdesavgift till själva restaurangen som beträffande avgift
för varje särskild dans. Den senare formen torde sällan med hänsyn till
de lokala anordningarna vara praktiskt användbar.

Den i promemorian föreslagna nöjesskatten kommer således i realiteten
att röra sig med fingerade avgifter, och, såvitt länsstyrelsen kan bedöma,
överstiga de av utredningsmannen föreslagna avgifterna avsevärt de vanligen
förekommande avgifterna på lokaler, där sådana uttagas. Såsom utredningsmannen
också framhåller, torde förslaget i de flesta fall tvinga restauranginnehavaren
att anordna biljettförsäljning. Om detta sker, kommer
emellertid skatteberäkningen icke att i överensstämmelse med grunderna för
5 § vila på biljettpriset utan på ett fingerat, mycket höjt pris. Förslaget
innebär således en särskild skärpning av beskattningen för ifrågavarande
fall. Tillika innefattar det en tariff, som i olikhet mot nöjesskatteförordningens
icke följer storleken av utgifterna för själva nöjet.

Den ersättning, restauranginnehavaren vill bereda sig och uttager av de
dansande för dansen, torde i allmänhet utgå genom den till följd av dansen
ökade omsättningen av matvaror och rusdrycker. En beskattning, som svarar
mot dessa utgiftsposter, skulle närmare ansluta sig till nöjesskatteförordningens
grunder på samma gång som beskattningen jämförelsevis väl
anpassas efter de skattebetalandes ekonomiska bärkraft. Från denna tankegång
skulle skatten kunna utformas såsom särskild omsättningsskatt på
restaurangnotorna dels för rusdrycker och dels för annan förtäring vid de
tillfällen, då dans förekommer.

Då särskilda anmälningar ingå till länsstyrelsen från polismyndigheterna
angående alla tillstånd till offentlig dans, torde svagheten i nyss angivna
skattemetod icke ligga i den praktiska anordningen och kontrollen utan
fastmera däri, att man skulle erhålla ytterligare en form för rusdrycksbeskattning
ovanpå alla andra skattläggningar av dessa varor, samt däri att
ifrågavarande beskattning skulle utgöra en på omsättningen lagd skatt, oaktat
rusdryckerna undantagils från den allmänna omsättningsskatten. Från
de vanliga omsättningsskatterna skulle den nu ifrågasatta också avvika på
det sätt, att den sistnämnda skulle delas mellan stat och kommun, lika med
nöjesskatt i allmänhet. Båda metoderna ha således sina principiella och
tekniska olägenheter. Någon invändningsfri utväg kan länsstyrelsen icke
anvisa.

Av de myndigheter, vilka avstyrkt utredningsmannens förslag, har länsstyrelsen
i Örebro län hänvisat till ett tidigare avgivet yttrande över vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

15

framställningar arn åtgärder i nöjesfrågan, däri länsstyrelsen beträffande
restaurangdansen föreslagit införande av bestämmelser om nöjesskatt med
viss procent av betalningen för all förtäring i danslokalerna. Länsstyrelsen
har ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet om skatt på restaurangdans bort
kunna lösas i enlighet med de av länsstyrelsen föreslagna riktlinjerna.

Drätselkammaren i Lysekil har förklarat sig kunna väl förstå framställda
yrkanden om att nöjesskatt skulle utgå för lyxrestaurangernas dansaftnar
men ville erinra örn att restaurangdans av angivet slag ej vore att räkna medi
de flesta av landets mindre städer och samhällen. För bad- och turistorter,
vilka arbetade under alltför korta säsonger, måste denna nya pålaga verka
betungande. Drätselkammaren ställde sig därför tveksam till en utvidgning
av nöjesskatteförordningen i delta avseende.

Drätselkammaren i Uddevalla har gjort gällande, att utredningsmannens
förslag i realiteten innebure för hotellen i landsorten en beskattning av hotellrörelsen
såsom sådan, vilket knappast kunde vara motiverat. Den merinkomst,
som restaurangdansen tillförde hotellägare i landsorten, torde bidraga
till att hålla dessa hotell vid en relativt hög standard. Det måste vara
i kommunernas intresse, att den resande allmänhetens krav på tillfredsställande
hotellförhållanden med god standard och komfort tillgodosåges,
och många kommuner hade med stora uppoffringar själva varit nödsakade
bidraga härtill genom uppförande av hotell, för vilka mycket sällan
hade kunnat betingas en hyra som täckte kommunens kostnader. Då statsmakterna
även på annat sätt, genom beskärning av vinstmarginalen vid
utskänkningen av rusdrycker, motverkat kommunernas intresse i här berörda
hänseende, syntes den föreslagna beskattningen icke vara till fördel
för de mindre och medelstora kommunerna.

Drätselkammaren i Trollhättan har ansett, att utredningsmannen vid utarbetandet
av sitt förslag helt förbisett förhållandena i landsortsstäderna.
Restaurangerna i dessa städer baserade sin rörelse huvudsakligen på att
tillhandahålla förtäring åt resande, affärsmän, deltagare i sammanträden,
ständiga matgäster m. fl. Restaurangdansen vore för rörelsen av mera underordnad
betydelse.

Sveriges centrala hotell- och restaurcintförening har i sitt yttrande framhållit,
att uppfattningen, att restaurangdansen indirekt skulle vara belagd
med inträdesavgift genom att restauranginnehavarna förskaffade sig betalning
genom mer eller mindre tydliga pristillägg å matserveringen, icke
stöde i överensstämmelse med faktiskt rådande förhållanden. I samband
härmed har föreningen omnämnt, att statens priskontrollnämnd vid överläggningar
med representanter för restaurangnäringen örn normalpriser vid
restauranger tydligt tillkiinnagivit, att nämnden bomme att utfärda föreskrifter
för restaurangerna att vid danstillställningar tillhandahålla måltider
av samma beskaffenhet och till samma pris som under (ivriga veckodagar.
Föreningen har vidare framhållit, att det av sociala skäl närmast vore önskvärt,
att den offentliga restaurangdansen icke belastades med avgifter, som
försvårade anordnandet av sådan dans; denna dans ägde rum under myc -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

ket stark kontroll och härtill komme, att dansen vid spritrestaurangerna
icke vore ett problem av nämnvärd storleksordning för den omyndiga ungdomens
del. Slutligen har föreningen anfört, att restaurangnäringen för
närvarande vöre tyngd av skatter och ekonomiskt ruinerande lagstiftningsbestämmelser,
som hotade att helt tillintetgöra denna för vårt land och den
internationella turistströmmen så betydelsefulla verksamhet, och att införandet
av den föreslagna nöjesskatten skulle innebära en så stark ökning
av den sammanlagda belastningen, att en fortsatt verksamhet under ekonomiskt
betryggande former bleve helt omöjliggjord.

I remissyttrandena ha i övrigt framställts erinringar mot sakkunnigförslaget
i vissa detaljfrågor.

Beträffande den ifrågasatta bestämmelsens tillämplighetsområde
har länsstyrelsen i Örebro län uttalat, att såsom villkor för
skattskyldighet borde uppställas ej allenast att allmänheten utan särskild inträdesavgift
ägde tillträde till dansen utan även att betalning för därunder
intagen förtäring utgjorde förutsättning för tillträdet. Genom den i promemorian
föreslagna lydelsen av 4 a § skulle nämligen eljest — vilket väl icke vore
avsett — under bestämmelsen falla jämväl danstillställningar i folkparker
och på andra liknande nöjesplatser, där i allmänhet servering i någon form
av alkoholfria drycker samtidigt ägde rum.

Folkets parkers centralstyrelse har framhållit, att de i sakkunnigförslaget
använda uttrycken »lokal» och »plats» vore så vaga, att styrelsen befarade,
att nitiska skatteuppbördsman skulle låta dessa uttryck omfatta allt, som funnes
inom exempelvis en folkparks inhägnade område. I samband härmed har
styrelsen åberopat förhållandena i Malmö folkets park, varest inom parkens
inhägnade område funnes olika lokaler för servering av spritdrycker och vin
samt av öl, kaffe och läskedrycker. Vad angår tillämpningen av uttrycket
»plats» har styrelsen ansett det föreligga risk för att uttrycket i fråga om
Malmö folkets park kunde anses omfatta hela tivoliområdet; skulle en dylik
tolkning vinna insteg innebure detta, att den ibland till flera tusental uppgående
danspublik, som besökte tivoliområdet, skulle anses besöka plats, där
spritservering samtidigt ägde rum. Styrelsen har för sin del föreslagit, att
den ifrågasatta nöjesskatten skulle utgå vid danstillställning, som ägde rum
i lokal, där utskänkning av spritdrycker etc. samtidigt finge äga rum, eller å
dansbana, å vilken eller omedelbart invid vilken sådan utskänkning finge ske.

Frågan huruvida skatt skall utgå för alla, som besöka
danstillställningen, eller endast för dem, som deltaga
i dansen, har berörts i flera remissyttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att det onekligen vore rättvisast,
att skatten uttoges endast av de dansande gästerna, men att tekniska svårigheter
otvivelaktigt i ett mycket stort antal fall skulle lägga oöverstigliga hinder
i vägen härför. Härtill komme att den erforderliga kontrollen från uppbördsmyndighetens
sida oftast skulle bliva mycket betungande och svår att
nöjaktigt genomföra. Länsstyrelsen förordade därför, att nöjesskatten för

Kungl. Maj.ts proposition nr 350.

17

restaurangdans beräknades på en verklig eller fingerad avgift för varje restaurang,
då dans där vore tillåten, besökande person, vilken ägde deltaga i dansen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att författningen borde så utformas,
att resande ävensom restaurangernas fasta matgäster icke drabbades av
ifrågavarande nöjesbeskaltning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit såsom en icke tilltalande konsekvens
av sakkunnigförslaget, att nöjesskatt komme att påföras även personer,
vilka besökte restaurang endast för intagande av måltid. Då det emellertid
ur kontrollsynpunkt svårligen läte sig göra att meddela undantagsbestämmelser
från huvudregeln, hade länsstyrelsen ej något att erinra mot utredningsmannens
förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bar anfört.

En olägenhet med förslaget är den, att person, som icke har för avsikt
att deltaga i dansen men eljest vill besöka restaurangen, t. ex. en resande
för intagande av måltid, synes komma att drabbas av nöjesskatten i sådana
fall, där dansen sker i själva matsalen eller där det endast finns matsal, som
står i direkt förbindelse med danssalen. Då detta icke är avsikten med förslaget
men å andra sidan möjlighet till kontroll bör finnas, att de dansande icke
undgå beskattning, synes enda utvägen vara att hålla sådana gäster avskilda
från de dansande genom att anvisa dem särskild matsal eller viss avgränsad
del av den matsal, där de dansande tillika uppehålla sig.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening har särskilt erinrat örn, att
många av landets hotell besöktes av handelsresande eller andra resenärer, som
önskade intaga sina kvällsmåltider i restaurangerna även de dagar, då dans
där förekomme. Dessa gäster utgjorde ofta en väsentlig del av restaurangens
hela publik. Det måste synas oriktigt, att dessa personer skulle åläggas att
erlägga inträdesavgift eller nöjesskatt, och det vore att befara, att de till men
för företagen skulle lämna lokalerna och söka sig till andra näringsställen.
Å andra sidan måste det anses oriktigt, att restaurangerna skulle nödgas erlägga
nöjesskatt för dessa gäster. Föreningen ville jämväl framhålla, att
många gäster, som intoge en sen middag, funnes kvar i restauranglokalerna,
sedan dansen börjat. Ju mindre möjligheterna blivit på grund av livsmedelsransoneringen
att till hemmen förlägga måltider i samband med representation,
förhandlingar, affärssamtal o. dyl. desto mera hade sammansättningen
av restaurangpubliken under danskvällar förändrats så, att den kommit att
omfatta även icke dansande. Det måste anses orimligt, att nöjesskatt skulle
utgå även för sådana gäster. Önskvärt vore därför, att förordningen omarbetades,
så att dessa helt undantoges från den föreslagna anordningen. I
motsatt fall nödgades restaurangerna vidtaga dyrbara ombyggnader eller
spärranordningar för att få till stånd särskilda serveringslokaler för icke
dansande och effektiv kontroll.

Sveriges handelsresandeförening har hemställt, att möjlighet bereddes dem,
sorn under utövande av sitt yrke vore tvingade att bo på hotell, att intaga
sin måltid i hotellets reslauranglokaler utan erläggande av nöjesskatt, även
örn dans där vore anordnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19i,1. 1 sami. Nr ISO.

-i

18

Kungl. Maj:ls proposition nr 350.

Beträffande storleken av den fingerade inträdesavgiften
har länsstyrelsen i Uppsala län, såsom förut omnämnts, ansett att avgifterna
om 3 kronor, 2 kronor och 1 krona avsevärt överstege de vanligen förekommande
avgifterna på lokaler, där sådana uttoges.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit, att även örn inträdesavgiften
beräknades till ett lägre belopp än det av utredningsmannen föreslagna, exempelvis
resp. 2 kronor, 1 krona 25 öre och 75 öre, skulle statens och kommunernas
intäkter av denna nöjesskatt bliva lika höga som örn densamma
skulle få uttagas å avgift för varje dans. Att detta påstående vore riktigt
franninge därav, att det enligt förslaget vore nödvändigt att varje gäst å
en spritrestaurang dansade mera än 14 gånger under ett besök för att den
nöjesskatt, som beräknades å avgift för varje dans, skulle bliva lika hög som
den, som belöpte å en till 3 kronor bestämd inträdesavgift.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bar framhållit, alt utredningsmannen vid utarbetandet
av sitt förslag syntes lia utgått från förhållandena i de större städerna.
Länsstyrelsen ifrågasatte om ens i fråga örn dessa de av restauranginnehavarna
pålagda pristilläggen motiverade en så hög beskattning som utredningsmannen
föreslagit. Länsstyrelsen vore medveten örn de stora svårigheter,
som mötte vid en differentiering av restauranger av olika klasser och
å skilda platser, men ifrågasatte likväl att, om beskattning av restaurangdansen
av principiella skäl funnes böra införas, sådan differentiering möjliggjordes,
medförande särskilt för landsortsförhållandena en väsentlig nedsättning
av den föreslagna beskattningen.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening har framhållit, alt iörslaget
om en nöjesskatt på 85 öre för varje person, som ägde rätt deltaga i dansen,
vad beträffade spritrestaurangerna måste anses vara för hög, enär för
restaurangdansen komme att utgå högre skatt än för sådan dans, till vilken
inträde bereddes genom erläggande av inträdesavgift. Det syntes uppenbart,
att utredningsmannen vid utarbetande av sitt förslag utgått från att för spritrestaurangernas
del i de måltider, som serverades, vore inräknad en inträdesavgift
motsvarande 3 kronor. Emellertid hade i regel icke någon som helst
förhöjning av måltidspriserna förekommit, och någon sådan förhöjning vore
för framtiden — på grund av statens priskontrollnämnds övervakning av
prissättningen å restaurangerna — helt utesluten. 1 varje fall vore det helt
ogrundat antaga, att ett så högt tillägg som 3 kronor överhuvud taget förekommit.
Skulle statsmakterna anse det lämpligt att införa nöjesskatt vid
restaurangdans, borde därför denna skatt enligt föreningens mening sättas
till ett avsevärt lägre belopp än det av utredningsmannen löreslagna.

Å andra sidan har kommunalnämnden i Valbo kommun föreslagit att inträdesavgifterna
bestämdes till resp. 5, 3 och 1 krona.

I fråga om den föreslagna avgiften för varje särskild dans har folkets
parkers centralstyrelse hemställt, att avgifterna 30, 20 och 10 öre per person
måtte utbytas mot avgifter örn 50, 30 och 15 öre per par. Alt behöva avkräva
varje dansande par två biljetter ökade kontrollsvårigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

19

Beträffande kontrollen över nöjesskattens utgörande har riksråkenskapsverket
uttalat, att nied hänsyn till svårigheterna att tillämpa bestämmelserna
i 8 § andra stycket nöjesskatteförordningen skattekontrollen genomgående
borde grundas på biljettförsäljning i sådan form, att uppbördsmyndigheten
erhölle möjlighet att effektivt öva uppsikt å skattens erläggande.
Ämbetsverket föresloge fördenskull, att i angivna syfte bestämmelser örn
biljettförsäljning vid restaurangdans intoges i nöjesskatteförordningen.

Överståthållarämbetet har uttalat, att för ernående av en effektiv kontroll
torde vara nödvändigt att föreskrifter om ett ordnat biljettsystem meddelades.
Lämpligaste formen för ett dylikt system vore otvivelaktigt införande av en
fortlöpande följd numrerade och hos uppbördsmyndigheten konlrollstämplade
biljetter, som utlämnades till envar besökande i lokalen. Vid redovisningen
från vederbörande utskänkningsställe skulle blanketthäftena till biljetterna
företes och förtecknas hos uppbördsmyndigheten, som på så sätt
finge möjlighet att utöva en fortlöpande och effektiv kontroll. Bestämmelse
örn att sådan biljett skulle lösas av varje besökande vid danstillfällen borde
fördenskull intagas i förordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att innan förslaget
antoges, borde det klarläggas, huruvida beskattningen av inträdesavgift
praktiskt ginge att genomföra och om befarade olägenheter kunde neutraliseras.
Närmast uppkomme frågan på vad sätt man tänkt ordna kontrollen
för det fall, att dansen försigginge i lokal, som icke vore bestämt avgränsad
från etablissementets övriga lokaler. Det gällde att finna en form
för kontroll, som vore effektiv men samtidigt kunde smidigt anpassas efter
skilda behov. Anvisningar till ledning för skattens upptagande torde fördenskull
böra införas i tillämpningskungörelsen, vilket även finge betydelse
ur synpunkten av enhetlig praxis.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett sig böra framhålla, att vissa
svårigheter komme att göra sig gällande i fråga örn kontrollen av skatt å
restaurangdansen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att det vore ytterst svårt
att åstadkomma kontroll över att de lämnade uppgifterna i en nöjesskatteredovisning
vore riktiga. Det syntes ur kontrollsynpunkt vara bäst, om tillträde
till dansen finge äga rum endast mot särskild avgift för löst biljett.
Uppbördsmyndigheten ägde enligt tillämpningsföreskrifterna till nöjesskatteförordningen
rätt att föreskriva behövliga åtgärder för kontroll å skattens
riktiga utgörande. I allmänhet hade kontrollen ordnats så alt endast av
kommunen tillhandahållna biljetter finge användas, och denna utväg borde
såväl ur kontrollsynpunkt som i restauranginnehavarens intresse även här
komma till användning. Enda skillnaden häremellan och det fall, då eljest
biljettförsäljning ägde rum, syntes vara att i det förra fallet den avgift, å
vilken skatt skulle beräknas, bestämdes i förordningen medan eljest avgillen
bestämdes av arrangören.

Slutligen har uppbördsintendenten i Stockholm uttalat, alt den av utredningsmannen
ifrågasatta tillämpningen av den strängare regeln i 8 § andra

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

Departements

chefen.

stycket nöjesskatteförordningen syntes av praktiska skäl och med hänsyn till
svårigheterna att tillämpa densamma icke böra ifrågakomma.

Den av utredningsmannen verkställda uppskattningen av statsverkets
inkomster genom nöjesskatt å restaurangdansen
har av Sveriges centrala hotell- och restaurantförening betecknats såsom alltför
optimistisk. Utredningen byggde nämligen på den förutsättningen, att
antalet danstillställningar framdeles skulle bliva lika många som de, vilka
beviljades under år 1941. Så torde emellertid sannolikt icke bliva förhållandet.
Som bekant hade nämligen inom skilda delar av landet en stark återhållsamhet
gjort sig gällande vid beviljandet av rättigheter till anordnande
av restaurangdans och en utpräglad tendens att ytterligare inskränka restaurangdansen
kunde alltjämt förmärkas. Föreningen holle därför före, att de
inkomster, som komme att tillföras statsverket genom införande av nöjesskatt
å restaurangdans, sannolikt bleve avsevärt lägre än vad som framginge
av promemorian.

Allt sedan nöjesskatt år 1919 infördes i vårt land lia offentliga danstillställningar
ansetts höra till de nöjen, som i främsta rummet borde omfattas
av denna beskattning. Det måste därför anses såsom en brist i gällande
bestämmelser, att å restauranger och dylika nöjeslokaler anordnade
danstillställningar bliva fria från nöjesskatt, örn arrangören underlåter att
uttaga särskild inträdesavgift och i stället bereder sig inkomst av dansen i
annan form såsom genom pristillägg å förtäring eller dylikt. Då frågan om
nöjesskatt å restaurangdansen tidigare varit föremål för statsmakternas prövning,
ha de praktiska svårigheterna vid genomförandet av en sådan beskattning
ansetts så stora att man avstått härifrån. I det nu framlagda förslaget
har emellertid anvisats en utväg att råda bot på det ifrågavarande missförhållandet,
och jag vill här understryka, att förslaget under remissbehandlingen
i stort sett lämnats utan erinran.

Efter det remissvaren avgivits ha genom särskilda, den 18 maj och den
28 juni 1943 dagtecknade avtal mellan statens priskontrollnämnd, å ena,
samt hotell- och restaurantföreningen ävensom de allmänna restaurangbolagen,
å andra sidan, fastställts vissa grunder för prissättningen å förnödenheter,
som tillhandahållas allmänheten å restaurangerna. Enligt dessa
avtal åligger det restaurangföretag att tillhandahålla allmänheten sammansatta
måltider av närmare angivna slag till högst de priser, som finnas fastställda
i avtalen; för andra sammansatta måltider skola med ett fåtal undantag
gälla högst de priser, som restaurangföretag äga taga enligt priskontrollnämndens
meddelande den 18 september 1942 (stoppriserna). Vidare
föreskrives, att restaurangföretag, som regelbundet anordnar dans
med supé, icke är skyldigt att härvid tillhandahålla mer än en av de tre
supéer, för vilka högsta pris fastställts, och att vid de tillfällen då dans är
anordnad restaurangföretaget äger att av gäst taga särskild entré- eller besöksavgift,
vilken skall uttagas mot avlämnande av biljett eller genom särskild
debitering å notan. Från priskontrollnämnden har under hand tipp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 350.

21

lysts, all systemet med särskild entré- eller besöksavgift icke kommit till
användning annat än i rena undantagsfall, och att vid danstillställningar
den direkt priskontrollerade supén endast i ganska begränsad utsträckning
efterfrågades. Beträffande prissättningen på restaurangerna vid de tillfällen,
då dans anordnas, gälla sålunda praktiskt taget inga andra inskränkningar
än de, som föranletts av bestämmelsen örn stoppriserna den 18 september
1942. Ett restaurangföretag, som före nämnda dag haft en dold avgift för
dansen inberäknad i måltidspriset, torde alltså lia möjlighet att även i fortsättningen
använda ett dylikt tillvägagångssätt. På grund härav och då i
vart fall företag, som anordnar dans, kan påräkna inkomst därav genom
ökad omsättning å mat och dryck, synes mig frågan örn nöjesskatt å restaurangdansen
icke genom berörda prisavtal ha kommit i ändrat läge.

I enlighet nied det anförda och då utredningsmannens förslag även efter
min mening synes innebära en tillfredsställande lösning, tillstyrker jag, att
detsamma lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I fråga om förslagets detaljer har anmärkts, bland annat, att uttrycket »i
lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker etc. samtidigt må äga
runi» vore alltför obestämt och lämnade rum för en vidsträckt tolkning. Örn
i en folkpark anordnas dans å en utomhusbana, bör enligt min mening den
omständigheten, att inom parkområdet jämväl finnes en restaurang med
spriträttigheter, icke i och för sig föranleda, att dansen skall anses anordnad
å plats, där utskänkning av spritdrycker må ske. Å andra sidan kan i
visst fall föreligga sådant samband mellan utskänkningen å restaurangen
och dansen, alt nöjesskatt enligt ifrågavarande bestämmelse bör uttagas. Jag
vill i detta sammanhang erinra örn det särskilt å badorter ingalunda ovanliga
fallet, att dans anordnas å en utomhusbana i omedelbar anslutning till
serveringen å en närliggande restaurang. Att här åtskilliga mellanfall kunna
förekomma är tydligt. Det låter sig emellertid knappast göra att i författningstexten
närmare angiva det samband mellan danstillställningen och utskänkningen,
som hör förefinnas för att bestämmelsen skall bliva tillämplig,
utan gränsdragningen torde i detta avseende få ankomma på praxis. Däremot
synes mig bestämmelsen i ett annat avseende böra kompletteras. Jag
syftar här på det fall, att utskänkning visserligen icke sker i den lokal, där
danstillställningen äger rum, men i annan lokal, som står i inre förbindelse
med danslokalen. Även en sådan tillställning bör falla in under bestämmelsen,
vilket bör uttryckligen angivas i författningen. Härigenom vinnes också
en önskvärd anknytning till bestämmelsen i 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
däri stadgas förbud mot utskänkning utan särskilt tillstånd
av spritdrycker och vin i samband med offentlig danstillställning.

Länsstyrelsen i örebro län har ifrågasatt, huruvida icke såsom villkor för
skattskyldighet borde fordras ej allenast att allmänheten utan särskild inträdesavgift
ägde tillträde till dansen utan även att betalning för därunder
intagen förtäring utgjorde förutsättning för tillträdet. Då det i det särskilda
fallet kan vara svårt att avgöra, huruvida en sådan förutsättning föreligger
eller ej, skulle den ifrågasatta begränsningen av bestämmelsens tillämplig -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 350.

hetsområde leda till osäkerhet. Jag kail därför icke tillstyrka en ändring
av förslaget i denna riktning.

Under remissbehandlingen har vidare från olika håll gjorts gällande, att den
föreslagna beskattningen icke borde omfatta sådana restauranggäster, som
icke dcltoge i dansen. Såsom en särskilt obillig konsekvens av det föreliggande
förslaget har därvid framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även av dem,
som på grund av sitt yrke vore tvungna att företaga resor och därunder taga
in på hotell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En begränsning av
nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle emellertid medföra
avsevärda olägenheter särskilt i fråga om kontrollen. Jag kan följaktligen
icke tillstyrka en sådan ändring av förslaget. I detta sammanhang vill jag för
övrigt erinra om, att i den mån restauranginnehavare för närvarande bereder
sig inkomst av dansen genom pristillägg å förtäringen detta går ut även över
de icke dansande gästerna. — Understundom tillkännagives i annons eller
på annat sätt, att för dansande fordras viss klädsel. Att skattskyldigheten icke
härigenom begränsas till dem, som äro klädda på angivet sätt, torde vara
uppenbart.

Mot en differentiering av den fingerade inträdesavgiften alltefter beskaffenheten
av de drycker, som må utskänkas vid danstillställningen, har jag
icke något att erinra. Beträffande de föreslagna minimibeloppen har i vissa
remissyttranden uttalats, att de överstege de vanligen förekommande avgifterna
och syntes mera lia blivit avpassade efter förhållandena i de större
städerna än efter landsortsförliållanden. Ehuru det givetvis kan råda delade
meningar örn den lämpliga storleken av ifrågavarande inträdesavgifter, anser
jag dock övervägande skäl tala för godtagande av de i förslaget angivna
beloppen om respektive 3 kronor, 2 kronor och en krona. Vad angår den
fingerade minimiavgiften, då avgift uttages för varje dans, tillstyrker jag i
enlighet med vad folkets parkers centralstyrelse föreslagit, att avgiften bestämmes
till respektive 50 öre, 30 öre och 15 öre för varje dansande par.

Såsom ifrågavarande bestämmelse föreslås utformad, kommer nöjesskattens
beräkning att bliva beroende av vilket slags drycker som i lokalen
eller å platsen må utskänkas vid själva danstillfället. Om innehavare av
restaurang, där spritdrycker och vin i vanliga fall må utskänkas, anordnar
dans å restaurangen utan att förvärva erforderligt tillstånd till utskänkning av
sådana drycker vid danstillfället, kommer följaktligen — där förhållandena
i övrigt äro sådana att bestämmelsen blir tillämplig — skatten att beräknas
efter den lindrigaste taxan.

Såsom i sakkunnigförslaget framhållits torde kontrollen över danstillställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå efter ifrågavarande fingerade avgifter,
icke bliva svårare än beträffande många andra nöjestillställningar. I praktiken
torde denna nya nöjesbeskattning komma att medföra, att restauranginnehavare,
som erhåller tillstånd lill restaurangdans, anordnar särskild biljettförsäljning
eller annan form av biljettutlämning. Då uppbördsmyndigheten
jämlikt 5 § nöjesskattekungörelsen äger vidtaga eller föreskriva för kontrollen
å skattens riktiga utgörande i varje särskilt fall behövliga åtgärder, sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 350.

23

nes det icke vara erforderligt att, såsom under remissbehandlingen påyrkats, i
nöjesskatteförordningen införa en uttrycklig bestämmelse rörande den närmare
kontrollen å nöjesskatten för restaurangdans. Någon begränsning i tilllämpligheten
av 8 § andra stycket nöjesskatteförordningen torde icke i detta
sammanhang böra ifrågakomma.

De nya bestämmelserna örn nöjesskatt å restaurangdansen torde lämpligen
böra träda i kraft den 1 januari 1944.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda författningsförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Gabrielson.