Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
1
Nr 343.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av
räntan å lån från statens utlånings fonder; given Stockholms
slott den 8 oktober 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 8 oktober
1943.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.
Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition anförde
jag, att det sedan början av år 1940 pågående utredningsarbetet angående
räntan å lån från statens utlåningsfonder vore slutfört, sami att jag hade för
avsikt att för 1943 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningarna
givit anledning. Jag återkommer nu till frågan.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 17 januari 1940
såsom sakkunniga inom finansdepartementet för utredning angående räntan
å lån från statens utlåningsfonder numera framlidne ledamoten av riksBihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 343. 1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 343.
dagens andra kammare, sekreteraren hos Jämtlands läns hushållningssällskap
P. S. Hedlund samt ledamöterna av riksdagens första kammare, professorn
B. G. Ohlin och generaltulldirektören N. R. Wohlin. Åt den sistnämnde uppdrogs
att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
De sakkunniga överlämnade den 20 december 1940 betänkande ifråga örn
räntan å lån från statens utlåningsfonder.
Efter remiss avgåvos utlåtanden häröver dels av statskontoret, fullmäktige.
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, dels, såvitt angick
vederbörande myndighets förvaltningsområde, av statens byggnadslånebyrå,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och kommerskollegium, dels ock, såvitt
angick speciellt angivna fonder, av länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus län, Västerbottens samt Norrbottens län, kanslern för rikets universitet,
skolöverstyrelsen ävensom nämnderna för handhavande av lånerörelsen
beträffande statens lånefond för den mindre skeppsfarten och statens sekundärlånefond
för rederinäringen.
Kungl. Maj:t anbefallde sedermera statskontoret den 14 mars 1941 att,
med beaktande av de sakkunnigas förslag till bestämningsgrunder för en
normalränta vid den statliga utlåningen samt av vad i övrigt i ärendet förekommit,
verkställa utredning angående möjligheterna av större enhetlighet
i utformningen av räntebestämmelserna för de statliga utlåningsfondema
samt att inkomma med de förslag till förenklade regler, till vilka utredningen
kunde föranleda.
Statskontoret har den 20 mars 1942 inkommit med den anbefallda utredningen.
Efter remiss ha utlåtanden över statskontorets förslag sedermera avgivits,
såvitt angår grunderna för fastställande av normalränta, av fullmäktige
i riksbanken samt, såvitt angår räntan å lån från speciella fonder
beträffande vilka höjning av räntan föreslagits, av statens byggnadslånebyrå,
kanslern för rikets universitet, nämnden för statens studielån och egnahemsstyrelsen.
De sakkunnigas utredning och förslag.
Enligt direktiven för sakkunnigutredningen skulle de sakkunnigas huvuduppgift
vara att på grundval av de aktuella tendenserna på kreditmarknaden
verkställa ed oxuprövning av den allmänna räntenivån för lån ur statens
utlåningsfonder. Vidare skulle de sakkunnig^ ur enhetliga synpunkter pröva,,
i vilken utsträckning en räntedifferentiering olika fonder emellan vore påkallad,
samt verkställa en granskning av de vid skilda tidpunkter tillkomna
räntebestämmelserna för sådana fonder, där utlåningsräntan fastställts i
viss anslutning till statens lånekostnader.
De sakkunniga ägnade särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på kreditmarknaden
och räntelägets förändringar sedan förkrigstiden. Med hänsyn
till den ovisshet, som karakteriserade kapitalmarknaden, höllö de sakkunniga
före, att det icke läte sig göra att för det dåvarande fixera en räntenivå,
som skulle kunna tänkas bliva bestående under en rad av år fram i tiden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
3
De sakkunniga ansågo den bästa lösningen vara, att staten tills vidare tilllämpade
ett rörligt system, vilket kunde anpassas efter förändringarna på
kapitalmarknaden. Först om förhållandena på kapitalmarknaden visade tendenser
till mera varaktig stabilisering vore tiden inne att överväga en övergång
från det förordade rörliga räntebestämningssystemet till i författningarna
siffermässigt fastställda räntesatser.
Det förslag, som de sakkunniga framlade, vore alltså att betrakta som ett
provisorium, avsett att gälla intill dess läget på kapitalmarknaden mera varaktigt
stabiliserats. Med hänvisning härtill inskränkte sig de sakkunniga till att
i huvudsak behandla spörsmålet om den allmänna räntenivån för statens utlåningsfonder.
Enligt de sakkunnigas mening borde utlåningsräntan, där sociala eller andra
speciella skäl icke föranledde en lägre räntesats, principiellt lämna full
täckning för statens samtliga kostnader, både kapitalanskaffningskostnaden,
fondförvaltningskostnaderna och den med utlåningen förbundna kreditrisken.
Då fråga icke vore om speciell subvention men sociala skäl ändock starkt
talade för billiga lån, borde utlåningsräntan bestämmas till en minimiränta,
innefattande täckning endast för kapitalanskaffningskostnaden. I rådande
statsfinansiella läge borde dock enligt de sakkunnigas mening vägande skäl
föreligga för att staten skulle avstå från ersättning för förvaltningskostnad
och risk.
Med hänsyn till det ovissa läget på kapitalmarknaden ansågo de sakkunniga
att fastställandet av räntesatsernas höjd borde överlämnas till Kungl.
Maj:t, som därvid icke skulle äga gå under förenämnda minimiränta. Bedömningen
av huruvida för de enskilda fonderna borde göras tillägg för förvaltningskostnader
och risker skulle även ankomma på Kungl. Maj:t som därvid
skulle ha att mot varandra väga, å ena sidan, förvaltningskostnad och
utlåningsrisk och, å andra sidan, de med utlåningen förknippade sociala synpunkterna.
Viss hänsyn skulle därvid kunna tagas till förändringar i ränteläget,
och exempelvis en höjning av räntan i tider av kapitalknapphet kunna
genomföras i syfte att minska efterfrågan på lån.
Det ränteläge, som rådde, då lån utlämnades, svarade enligt de sakkunnigas
mening sannolikt närmast mot statens verkliga räntekostnad i samband
med utlåningen. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av en viss stabilitet
i räntesatserna hade de sakkunniga dock funnit lämpligt att anknyta utlåningsräntan
till medelräntan å statens fasta upplåning under det budgetår,
som närmast föregått det, varunder län beviljades. Skulle emellertid kostnaden
för upplåningen komma att mera avsevärt förändras genom förskjutningar
i det allmänna ränteläget syntes möjlighet till motsvarande justeringar
i utlåningsräntorna höra finnas, att gälla för lån, som beviljades under
återstoden av budgetåret. Detta vore påkallat både av önskvärdheten att upprätthålla
principen, att utlåningsräntorna skulle slå i relation till upplåningskostnaderna,
och av hänsyn lill kapitalmarknaden och penningpolitiken, för
vilken del i vissa lägen kunde vara av betydelse, att räntorna på de statliga
utlåningsfonderna i någon mån följde de allmänna ränterörelserna. Kungl.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Maj:t skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening äga befogenhet att under
löpande budgetår, då särskilt starka ränteändringar inträtt, vidtaga viss höjning
eller sänkning av utlåningsfondernas räntor; dock finge icke räntan utan
riksdagens medgivande underskrida medelräntan å statens fasta upplåning
under nästföregående budgetår.
Beträffande frågan huruvida räntan å lån från statens utlåningsfonder borde
vara fast eller rörlig framhöllo de sakkunniga, att en fast utlåningsränta
för staten framstode såsom det naturligaste och för låntagaren i regel torde
innebära en förmån, i det att denne därigenom bleve i tillfälle att på förhand
beräkna kostnaden för den investering, vartill lånet skulle användas. Med
hänsyn härtill ansågo de sakkunniga, att utlåningsräntan för samtliga fonder
borde gälla med oförändrad räntesats under hela lånetiden. I fråga om de
lån, vid vilka för närvarande utginge rörlig ränta, borde enligt de sakkunnigas
mening räntan bliva föremål för omprövning och den därefter fastställda
nya räntan förbliva oförändrad under återstoden av lånetiden.
För lån med längre löptid än tio år föreslogo de sakkunniga emellertid, att
Kungl. Majit skulle äga bestämma ny ränta efter den första tioårsperiodens
utgång, att gälla för återstoden av lånetiden. Enär för den statliga upplåningen
i regel inträdde konverteringsrätt efter tio år, syntes nämligen skäligt
att, om därvid ränteläget sjunkit, även låntagaren finge draga nytta härav.
Ifråga om redan beviljade lån, vid vilka räntesatsen bestämts att utgå tills
vidare, borde Kungl. Majit enligt de sakkunnigas förslag erhålla bemyndigande
att fastställa räntan med hänsynstagande till det vid tidpunkten för
räntans fastställande gällande ränteläget för långfristig upplåning.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framfördes av olika
myndigheter erinringar beträffande den ifrågasatta räntebestämningen, såvitt
angick ett flertal av myndigheterna förvaltade fonder. I detta sammanhang
torde dessa erinringar kunna förbigås och uppmärksamheten ägnas åt
vad remissmyndigheterna anfört rörande de föreslagna grunderna för normalräntans
bestämmande.
Fullmäktige i riksbanken ansågo den föreslagna bestämningsgrunden möjliggöra
en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan. Eventuellt ifrågasattes,
att Kungl. Maj:ts befogenhet icke skulle begränsas genom föreskriften
om fastställande av räntan lägst till medelräntan för statens fasta upplåning
under budgetåret närmast före lånebeviljandet utan att Kungl. Majit i stället
skulle bemyndigas att, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
fastställa räntan med utgångspunkt från det vid tidpunkten
för beslutet gällande ränteläget. Därigenom skulle vinnas en ännu närmare
anpassning till statens faktiska kapitalanskaffningskostnader.
Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrade om att räntefoten å lån från de
utlåningsfonder, vilkas utlåning icke vore avsedd att medföra förlust för staten,
sedan lång tid tillbaka bestämts med hänsyn till den effektiva medelräntan
å den fonderade statsskulden. De sakkunniga hade icke alls omnämnt
ifrågavarande regel för låneräntans bestämmande och ej heller gjort någon
utredning om den nya regelns statsfinansiella verkningar på lång sikt. Nämn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
5
da medelränta läge även till grund för beräkningen av avskrivningsanslagen
vid kapitalinvesteringar i statens utlåningsfonder. En ny definition av begreppet
»full förräntning» skulle därför medföra konsekvenser ifråga om grunderna
för avskrivningskvoternas beräkning.
Efter övervägande av fördelar och nackdelar av de sakkunnigas förslag
uttalade fullmäktige, att tillräckliga skäl icke förelåge för ett genomförande
av de sakkunnigas förslag. Provisoriska åtgärder borde på förevarande område
såvitt möjligt undvikas. Däremot hyste fullmäktige den uppfattningen,
att det kunde vara lämpligt att närmare överväga införandet av en bestämmelse,
varigenom Kungl. Majit bemyndigades att i samråd med fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret fastställa utlåningsräntan
med hänsyn till läget på marknaden för statens långfristiga upplåning. Först
efter en ingående utredning, huru en dylik räntereglering skulle fungera, vore
det dock möjligt att taga slutlig ståndpunkt i frågan.
Statskontoret framhöll, att problemet örn räntan å statens utlåningsfonder
knappast kunde tillfredsställande bedömas utan en föregående noggrann penetrering
av orsakerna till den föreliggande differentieringen av fondräntorna.
En dylik penetrering skulle hava utvisat, att de faktorer, som inverkade
på fondernas räntesättning, vore synnerligen skiftande. Grundläggande för
räntebestämningen hade i första hand varit den ränta, staten erlagt för sin
egen upplåning. Men därutöver hade hänsyn tagits till sådana faktorer som
lånemarknadens aktuella ränteläge, sociala skäl, det låntagande företagets betydelse
ur det allmännas synpunkt, säkerheten för lånen, återbetalningsvillkoren
och mycket annat.
De sakkunniga hade enligt ämbetsverkets mening väl mycket förenklat
problemet. Utan ytterligare utredning vore det svårt att genomtränga detsamma.
En viss förbättring av nuvarande förhållanden innebure emellertid
förslaget om en principiellt fastställd minimiränta såsom utgångspunkt för
räntebestämningen. För sin del föreslog statskontoret dock, att medelräntan
å den fonderade statsskulden skulle tagas till utgångspunkt, varigenom allt
för starka fluktuationer kunde undvikas och en mera rationell beräkningsgrund
vinnas.
Statskontoret ifrågasatte i övrigt vissa praktiska förenklingar, såsom en
stark inskränkning av räntetypernas antal ■—• förslagsvis till fem typer — och
en förenkling av lånevillkoren.
Statens bgggnadslånebyrå anslöt sig i princip till de sakkunnigas förslag
och uttalade sig till förmån för en fast ränta. Byrån hyste emellertid tvekan,
huruvida räntan för redan beviljade lån borde fastställas med hänsynstagande
till det akluella ränteläget för långfristig upplåning, vilket skulle medföra
en av statens mot lånen svarande upplåningskostnader icke motiverad höjning
för vissa lån.
Lantbruksstyrelsen godtog i princip de sakkunnigas förslag till räntefotens
bestämmande, men framförde erinringar bl. a. ur produktionspolitiska
synpunkter mot dess genomförande beträffande ett par av de fonder, som
styrelsen förvaltade.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Egnahemsstyrelsen framställde ett flertal erinringar mot de sakkunnigas
förslag, bl. a. i fråga om egnahemslåneräntan, och ifrågasatte, huruvida icke
frågor rörande räntornas bestämmande överhuvud taget borde förbehållas
riksdagen. Styrelsen hemställde, att sakkunnigförslaget icke skulle föranleda
någon åtgärd från statsmakternas sida, och att frågan skulle underkastas en
förnyad prövning.
Kommerskollegium anslöt sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag i
fråga om räntebestämningen samt fann förslaget örn ett allmänt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tills vidare besluta i dessa räntefrågor lämpligt.
Statskontorets utredning och förslag.
Sedan Kungl. Maj:t den 14 mars 1941 uppdragit åt statskontoret att verkställa
fortsatt utredning i frågan, inkom ämbetsverket, som förut nämnts, den
20 mars 1942 med förslag till bestämmelser rörande räntan å statens utlåningsfonder.
Ämbetsverket diskuterade i sin skrivelse till en början de ifrågasatta olika
utgångspunkterna för normalräntans bestämmande, nämligen 1) den effektiva
medelräntan å den fonderade statsskulden, 2) räntan för statens fasta
upplåning under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats,
3) räntan för statens fasta upplåning vid tidpunkten för Kungl. Maj:ts
fastställande av räntan och 4) medelräntan för statens upplåning mot obligationer
under de tre år, som närmast föregått det budgetår varunder lånet beviljats.
Till ledning för bedömandet av dessa grunder har ämbetsverket för åren
1912—1942 gjort en grafisk sammanställning av medelräntan å den fonderade
statsskulden, medelräntan å upplåning mot statsobligationer samt affärsbankernas
räntesatser å lån per 6 månader mot säkerhet i aktier, inteckningar
och borgen. I anslutning till denna sammanställning bär ämbetsverket
tagit ställning till frågan och därvid anfört följande.
Av denna sammanställning torde framgå, att medelräntan å statens fasta
upplåning under det eller de budgetår, som närmast föregått det, för vilket
räntan skall bestämmas, icke är lämplig såsom bestämningsgrund för en
räntefot, som skall gälla framåt i tiden. Genom räntenivåns växlingar föreligger
nämligen risk för att denna medelränta skall vara inaktuell redan innan
den hunnit tillämpas. Erfarenheten har även klart ådagalagt svagheten
i den angivna bestämningsmetoden. Till belysning härav får ämbetsverket
erinra, att på grund av räntelägets växlingar 1939 års grunder för egnahemslånens
förräntning år 1940 icke kunde sättas i tillämpning. Hade medelräntan
för statens obligationsupplåning åren 1936—1939 lagts till grund för
egnahemslåneräntans bestämning, skulle detta nämligen hava medfört en ej
obetydlig räntesänkning, oaktat det allmänna ränteläget för långfristiga lån
sedan år 1939 hade undergått en höjning med omkring 2 procent.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare lånen löpa med fast ränta. En
tillämpning av denna metod skulle vid kraftiga räntefluktuationer medföra
avsevärda ränteskillnader mellan olika årgångar av lån. Vid sjunkande rån
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
7
teläge kunde detta säkerligen väntas medföra krav på räntesänkningar även
å lån, som tidigare bundits vid högre räntor. En dylik sänkning av den fasta
räntan har i verkligheten redan förekommit beträffande lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer i samband med
fastställandet av utlåningsräntan för budgetåret 1941/42, varvid räntan sänktes
till 3.25 procent även för äldre lån, vilka tidigare bundits vid 4.1 procent.
Vid stigande räntetendens torde långivaren, staten, däremot icke kunna ifrågasätta
högre räntor å lån, fast bundna vid en låg räntenivå. Bestämningsgrunden
är därför ägnad att ensidigt gynna låntagaren. Det av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret alternativt framlagda förslaget till räntebestämning
med utgångspunkt från det vid tidpunkten för beslutet gällande
ränteläget för statens fasta upplåning synes därför avgjort vara att föredraga
framför de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till ovannämnda konsekvenser
vid sjunkande räntenivå torde emellertid vägande skäl föreligga att förena
även fullmäktiges metod med ett rörligt räntesystem.
Frågan örn räntebestämningsgrunden lärer således böra bedömas i samband
med spörsmålet örn fast eller rörlig ränta. Med hänsyn till föl-månen
för låntagaren att på förhand kunna beräkna sina lånekostnader, enklare indrivningsförfarande
och redovisning —- särskilt beträffande annuitetslån —
torde fast ränta avgjort vara att föredraga. Då statens egen upplåning sker
mot en under viss tid bunden ränta, framstår även en fast ränta vid utlåningen
som den naturligaste. Enligt statskontorets uppfattning bör fördenskull
förslaget om en fast ränta å lån från statens samtliga utlåningsfonder
genomföras.
Under hänvisning till vad ovan anförts, får statskontoret som sin mening
framhålla, att de sakkunnigas förslag icke bör läggas till grund för räntebestämningen
för statens utlåningsfonder. Ej heller det av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret alternativt framlagda förslaget till räntebestämning
synes lämpligen böra bringas i tillämpning.
Den av statskontoret föreslagna bestämningsgrunden anknyter direkt till
räntekostnaden för statens egen upplåning och uppfyller alltså fordringarna
på räntebestämningen i detta avseende. Medelräntan för ett stort antal år
torde även vara en lämplig utgångspunkt för fastställandet av en utlåningsränta,
som skall bindas för en följd av år framåt i tiden och sålunda representerar
ett medeltal. Av den grafiska framställningen framgår, att skillnaden
mellan högsta och lägsta medelräntan å emitterade statsobligationer sedan
år 1912 uppgått till 3 Ii procent. Motsvarande skillnad ifråga om den fonderade
statsskuldens ränta understiger 1 72 procent. Genom statskontorets förslag
undvikes således starkare räntefluktuationer, varigenom ränteskillnaden
mellan olika årgångar av lån blir mindre framträdande. Det må vidare framhållas,
att det av statskontoret förordade räntebestämningssättet kommer att
medföra relativt låga räntor å lån från statens utlåningsfonder under tider
med högt ränteläge, medan utlåningsräntan vid låg räntenivå kan komma att
ligga relativt högt i jämförelse med allmänna låneräntan. En dylik utveckling
av utlåningsräntan torde dock viii slämma överens med ändamålet med
den statliga lånerörelsens uppgifter.
Till utgångspunkt för bestämningen av statens räntekostnad, den s. k.
minimiräntan, förordar statskontoret sålunda att den effektiva medelräntan
å den fonderade statsskulden skall tågås. Vid räntebestämningen anser ämbetsverket
dock tillika böra beaktas det vid tidpunkten för beslutet rådande
aktuella ränteläget, vilket vid större avvikelser bör påverka räntans storlek.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Beräknad framtida höjning eller sänkning av medelräntan skall sålunda diskonteras
vid fastställandet av minimiräntan.
I anslutning till de sakkunnigas uppfattning att utlåningsräntan i princip
skall täcka statens samtliga kostnader för lånerörelsen förordar statskontoret,
att minimiräntan, som motsvarar kostnaderna för statens kapitalanskaffning,
skall ökas med kostnaderna för statens fondförvaltning och lånerisk.
Den ränta, som på sådant sätt erhålles, kallar ämbetsverket normalräntan.
Nämnda tillägg har hittills beräknats till 1/i procent, varjämte för vissa
fonder en särskild riskpremie utgått. Statskontoret anser skäl icke föreligga
att göra någon generell ändring av detta tillägg på 7é procent, utan framhåller,
att därest på grund av större förlustrisk en jämkning uppåt kunde finnas
motiverad för viss fond, särskild föreskrift rörande sådant tillägg borde meddelas.
För att förhindra att utlåningsräntan å lån från statens utlåningsfonder
genom den kortfristiga upplåningen mot låg ränta bindes vid en alltför låg
räntenivå, anser statskontoret emellertid en föreskrift erforderlig, att normalräntan
ej får understiga 4 procent. Med hänsyn till föreskrivna säkerheter,
subventioner genom partiell räntefrihet för flera fonder och de gynnsamma
villkor i övrigt, som reglera den statliga utlåningsrörelsen, anser ämbetsverket
en sådan medelränta fullt skälig.
Av praktiska skäl föreslås tillika att normalräntan alltid skall fastställas
till tal, som återfinnas i de vanliga räntetabellerna. Då dessa icke bruka
upptaga räntesatser med mindre intervaller än 74 procent, skall den teoretiskt
beräknade räntan därför enligt förslaget avrundas till närmast liggande
kvartsprocent, dock med undantag för räntefoten 3.6 procent, som beträffande
vissa lånetyper vunnit hävd.
Normalräntan bör även enligt statskontorets förslag fastställas av Kungl.
Maj:t, eventuellt efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
I princip bör bestämningsgrunden gälla samtliga utlåningsfonder,
där icke särskilda ränteregler för vissa fonder anses erforderliga.
I viss anslutning till vad de sakkunniga föreslagit förordar statskontoret
att räntan å äldre lån, vid vilka för närvarande utgår rörlig ränta, skall
göras till fast ränta, och att densamma skall bestämmas med utgångspunkt
från medelräntan å statens långfristiga upplåning vid tidpunkten för lånens
beviljande. Ämbetsverket framhåller, att en dylik räntebestämning för närvarande
leder till en räntefot av cirka 4 procent.
De sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit för lån med längre löptid än tio
år skulle äga att efter den första tioårsperioden fastställa ny ränta, avsedd
att gälla återstoden av låntiden, har statskontoret ansett icke vara erforderligt
vid realiserande av ämbetsverkets förslag till räntebestämning, enligt vilket
räntefluktuationerna skulle bli mindre.
Lånefondernas uppgift att i vissa fall lämna subvention i form av lägre
ränta eller i form av räntefrihet under hela lånetiden eller en del därav har
statskontoret i princip icke upptagit till prövning i förevarande samman
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
9
hang. Ämbetsverket har utgått ifrån att detta spörsmål i samband med fondernas
tillkomst prövats ur särskilda synpunkter utan avseende å allmänna
ränteläget och att så bör ske jämväl framdeles.
Statskontorets uppdrag avsåg jämväl att åstadkomma större enhetlighet i
utformningen av räntebestämmelserna för statens utlåningsfonder.
Ämbetsverket har i sin skrivelse lämnat en översikt över gällande räntebestämningsgrunder
och räntesatser, beträffande vilken torde få hänvisas till
handlingarna i ärendet.
Ämbetsverket föreslår, att nuvarande skiftande bestämmelser skola ersättas
med en beräkningsgrund för den s. k. normalräntan och att därutöver,
med hänsyn till gällande eller föreslagna särbestämmelser ifråga örn räntesättningen
för vissa fonder, skola fastställas ett mindre antal räntetyper, förslagsvis
fem. De framdeles erforderliga räntetyperna har ämbetsverket angivit
på följande sätt.
I. Utlåningsf onder, för vilka utlåningsråntan (normalräntan) bestämmes
av Kungl. Majit med utgångspunkt från den effektiva medelräntan å den
fonderade statssskulden med tillägg av 1U procent; dock lägst 4 procent.
Till denna räntetyp skulle hänföras samtliga fonder, för vilka normalräntan
bestämts såsom utlåningsränta, oberoende av om partiell räntefrihet
föreskrivits för lån från vissa av dessa fonder. Flertalet utlåningsf onder
skulle komma att tillhöra denna grupp.
Med utgångspunkt från nu gällande räntebestämmelser skulle under denna
grupp sammanföras fonder med
A. 4 procent fast ränta,
B. 4 procent ränta att utgå tills vidare,
C. 472 procent ränta att utgå tills vidare,
D. 43/é procent ränta att utgå tills vidare.
Beträffande de till B—D hänförliga fonderna har i regel stadgats, att läntagare
skall vara skyldig att framdeles vidkännas den höjning av räntan,
som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning
kan finna gott bestämma.
E. fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som faststalles av Kungl.
Majit lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under
det budgetår, som närmast föregått det, varunder lån beviljats.
F. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tdlägg av
V4 procent.
Räntan å lån från fonder tillhörande denna grupp uppgår for närvarande
till 4.3 procent. Med gällande bestämningsgrund kommer räntan å framtida
lån från dessa fonder att nedgå oberoende av statskontorets förevarande
förslag. ...
G. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tdlagg av
V2 procent.
H. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tillägg av
1 procent.
I. fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som fastställes av Kungl.
Majit lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under
de tre budgetåren närmast före det, varunder lånet beviljats.
J. fast, vid lånets beviljande bestämd ränta, som Konungen, med hänsyn
tagen till räntan å lån från Svenska skeppshypotekskassan, bestämmer.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
För de fonder, tillhörande denna grupp, för vilka tilläggsränta utgår på
grund av särskild risk eller annan anledning, bör detta anges i respektive
författningar. En dylik fond är lånefonden för tjänstemannasamhället i
Mörby, där för lån avseende annan tomt än den, som innehas av statstjänsteman
eller statstjänstemans änka eller harn, utgår en tilläggsränta
av V2 procent. Hit höra vidare lånefonden för bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, där räntan utgör 43/4 procent, varav 3/4 procent
torde motsvara riskpremie, statens sekundärlånefond för jordbrukare, där
V4 procent extra ränta utgått i form av ett högre tillägg, 1/2 procent, å föreskriven
medelränta, samt slutligen fonden för hantverks- och småindustrikredit,
där 1 procent ränta utöver medelräntan utgår, varav 3/4 procent torde
utgöra risktillägg.
II. Lånefonder med 4 procent fast ränta.
Till denna räntetyp anser statskontoret böra hänföras egnahemslånefonden
ifråga örn lån för bostadslägenheter, samt vidare, i enlighet med nu gällande
bestämmelser, jordförmedlingsfonden samt Västerbottens och Norrbottens
nybygges- och bostadsförbättringsfond. Dessa fonder torde i räntehänseende
böra behandlas på enahanda sätt,
III. Lånefonder med 3.6 procent fast ränta.
Till denna typ anser statskontoret böra hänföras egnahemslånefonden
ifråga om lån för jordbrukslägenheter samt, i enlighet med nu gällande bestämmelser,
lånefonderna för arbetarsmåbruk. Vidare torde till denna räntetyp
böra hänföras avdikningslånefonden. Beträffande de särskilda skälen
härför hänvisas till lantbruksstyrelsens utlåtande över de sakkunnigas förslag.
Till räntetyp III torde lämpligen böra föras även lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer. Räntan å lån från
ifrågavarande fond synes böra utgå med en fast, för alla årgångar av lån
lika ränta. Då ränte- och amorteringsbeloppen vad denna fond beträffar
till stor del gäldas genom statliga familjebidrag och subvention dessutom
utgår genom såväl partiell räntefrihet som eftergift å kapitalåterbetalningarna,
torde den föreslagna höjningen av räntan från nuvarande 3.25 procent
till 3.6 procent icke kunna anses oskälig. Någon anledning att räntan å ifrågavarande
lån skall vara lägre än egnahemslåneräntan för jordbrukslån
synes ej heller föreligga. Detta omdöme gäller även räntan å lån från lånefonden
för främjande av bostadsbyggande å landsbygden, som för närvarande
utgör 3.25 procent. Även sistnämnda fond lärer därför böra hänföras
till räntetyp III. Räntan å lån, som redan beviljats från dessa fonder, kan
emellertid ej höjas.
IV. Lånefonder med 3 procent fast ränta.
Till denna grupp skulle hänföras samtliga lånefonder, för vilka 3 procent
ränta hittills tillämpats. Dessutom torde till denna grupp kunna föras
Statens lånefond för universitetsstudier samt studielånefonden, för vilka fonder
enligt nu gällande bestämmelser utlåningsräntan sammanfaller med
postsparbankens inlåningsränta. Bestämmelserna angående viss räntefrihet
skulle alltjämt äga tillämpning. Förslaget innebär för närvarande för dessa
fonder en höjning av räntan från 2.5 procent till 3 procent. Någon höjning
av räntan på redan beviljade lån från sistnämnda två fonder iean dock ej
vidtagas, enär nu gällande räntebestämmelser intagits i de utfärdade skuldförbindelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
11
V. Helt ränt efna fonder.
Under denna grupp skulle uppföras samtliga hittills räntefria fonder jämte
statens fiskredskapslånefond, för vilken särskilda bestämmelser ej finnas
utfärdade. Någon ränta å lån från nämnda fond har dock ännu ej utgått.
VI. Lånefonder med räntan bestämd av fullmäktige i riksbanken med
hänsyn till marknadsläget.
Denna bestämningsgrund skulle enligt förslag av fullmäktige i riksbanken
tillämpas beträffande spannmålskreditfonden.
I anslutning härtill har statskontoret föreslagit, att samtliga bestämmelser
angående de statliga utlåningsfondemas räntesatser jämte andra gemensamma
ränteföreskrifter skola sammanföras i en författning, som skulle reglera
grunderna för normalräntans bestämning och angiva låneräntorna i anknytning
till förutnämnda sex räntetyper. Vidare skall författningen innehålla de
allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta. Statskontoret har utarbetat ett
förslag till sådan författning, beträffande vilket torde få hänvisas till handlingarna
i ärendet.
I samband med författningens utfäi-dande anser statskontoret att de för
närvarande i varje särskild fondförfattning ingående bestämmelserna angående
räntans storlek böra ändras därhän, att i stället för räntefot anges den
räntetyp, till vilken enligt ränteförfattningen vederbörande fond är hänförlig.
Räntesatserna för samtliga utlåningsfonder skola alltså enligt förslaget regleras
genom en enda författning. De vid räntefluktuationer hittills erforderliga
tilläggsföreskriftema och ändringstrycken för ett stort antal fonder skulle
därigenom framdeles kunna undvikas. De för olika fonder gällande speciella,
icke föränderliga ränteföreskrifter angående exempelvis partiell räntefrihet,
extra tillägg för lånerisk m. m. böra däremot enligt ämbetsverkets mening
alltjämt ingå i de olika ränteförfattningarna.
Även de erforderliga ändringsföreskrifterna rörande räntan å lån från de
skilda utlåningsfonderna anser statskontoret böra kunna sammanföras i en
enda författning, vari lämpligen borde angivas räntetyp för samtliga utlåningsfonder
samt meddelas erforderliga övergångsbestämmelser ifråga örn tidigare
utlämnade lån. Ämbetsverket har även utarbetat förslag till dylik kungörelse.
Statskontoret har i sin skrivelse tillika upptagit frågan huruvida dröjsmålsränta
borde debiteras och uttagas hur ringa beloppen än vore. Enligt ämbetsverkets
mening torde det arbete som inkassering av småbelopp förorsakade
— kravbrev, diarieföring och bokföring m. m. — evalverat i pengar i
många fall uppgå till avsevärt högre värde än fordringens belopp. Myndigheterna
borde för den skull lia befogenhet att underlåta debitera och uttaga
dröjsmålsränta, som uppginge till lägre belopp än en krona. I ränteförfattningen
syntes knappast lämpligt att meddela särskilda föreskrifter härutinnan,
framhåller ämbetsverket, utan torde det kunna ankomma på vederbörande
myndighet att i det praktiska handhavandet förfara på det sätt, som
i varje särskilt fall framstode såsom mest ändamålsenligt.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Statskontoret har slutligen framhållit, att den bristande enhetlighet, som
hittills präglat räntebestämmelserna i de skilda fondförfattningama, gälide
även i avseende å övriga föreskrifter i fondförfattningarna och därvid i huvudsak
anfört:
Särskilt äro bestämmelserna angående lånens återbetalning i hög grad
skiftande. På grund av lånens olika karaktär och ändamål, varigenom amorteringstid
och återbetalningssätt m. m. måste växla och nytillkommande fonders
återbetalningsvillkor ej kunna säkert förutbestämmas, torde det emellertid
möta vissa svårigheter att koncentrera och i en författning sammanföra
hithörande bestämmelser på samma sätt, som statskontoret föreslagit ifråga
om ränteföreskrifterna. Äterbetalningsvillkoren lära därför alltjämt böra ingå
i vederbörande fondförfattning. Ändringar av dessa villkor i syfte att erhålla
större likformighet skulle fördenskull förutsätta omarbetning av berörda författningar.
I samband härmed borde emellertid en överarbetning ske även av
de allmänna bestämmelserna, varvid motsvarande stadgande i de skilda författningarna
örn möjligt borde erhålla en enhetlig formulering och uppställning
med rubriker, angivande exempelvis fondens ändamål, lånebeviljande
myndighet, ränteföreskrifter, återbetalningsföreskrifter m. m. En dylik formell
översyn synes lämpligen böra genomföras i samband med den allmänna
revision av den statliga utlåningsrörelsen, som ämbetsverket håller för önskvärd
med hänsyn till det flertal lånetyper, som för närvarande förefinnas
med i stort sett likartade uppgifter.
Statskontoret syftar härvid främst på de för egnahemsverksamhet av olika
slag avsedda utlåningsfonderna. För att underlätta för mindre bemedlade
att förvärva eget hem på landsbygden eller förbättra dylikt hava sålunda
följande utlåningsfonder tillskapats: egnahemslånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden,
Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond,
lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer, lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
samt lantarbetarbostadslånefonden, från vilken sistnämnda fond
några lån numera dock ej beviljas. I stället utgå lantarbetarbostadslån ur
fonden för låneunderstöd. Ur denna fond kunna även erhållas tertiärlån. Till
dessa lånefonder komma dessutom jordförmedlingsfonden, arrendeegnahemsfonden
samt arrendelånefonden, vilka alla hava till uppgift att underlätta
jordanskaffning och främja egnahemsverksamlieten. En dylik splittring kan
icke anses rationell, liksom ej heller lånerörelsens organisation, vilken handhaves
av ett flertal myndigheter såsom egnahemsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå,
länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt statskontoret.
En koncentration av såväl lånetypernas antal som själva lånerörelsen
synes härvid påkallad.
Även ifråga om hästavelsfonderna samt en del övriga utlåningsfonder med
sinsemellan likartade ändamål och lånevillkor torde sammanslagningar kunna
ifrågasättas.
Sedan en dylik allmän revision genomförts, torde föreskrifterna för de
kvarstående fonderna böra överarbetas och förenklas.
I förhållande till de vid tidpunkten för framläggandet av statskontorets förslag
gällande räntorna å lån från statens utlåningsfonder innebar förslaget,
under förutsättning att normalräntan fastställdes till 4 procent, vissa jämkningar.
Räntesänkning skulle inträda för lån från följande fonder, nämligen
för jordbrukets maskinlånefond med 0.3 procent, för statens sekundärlånefond
för jordbrukare med 0.25 procent, för skogsväglånefonden med 0.1 procent,
för hemslöjdslånefonden med 0.3 procent, för statens lånefond för den
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
13
mindre skeppsfarten med 0.5 procent samt för fonden för hantverks- och småindustrikredit
med 0.35 procent. Dessa räntesänkningar voro emellertid att
emotse även med tillämpning av gällande bestämmelser, vilket bekräftats av
de efter förslagets framläggande vidtagna räntenedsättningarna. Å andra sidan
skulle ett genomförande av statskontorets förslag innebära en höjning av
räntan å lån från följande fonder, nämligen för lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade barnrika familjer samt lånefonden för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden med 0.35 procent och för statens lånefond
för universitetsstudier samt allmänna studielånefonden med 0.5 procent.
Efter remiss ha fullmäktige i riksbanken den 26 november 1942 avgivit
utlåtande över statskontorets förslag, såvitt angår grunderna för normalräntans
bestämmande, och framhållit såsom fördelar hos förslaget, att räntan
bleve relativt oberoende av tillfälliga förändringar i ränteläget, att ränteskillnaden
mellan lån av olika årgångar bleve förhållandevis liten och att man
finge en enhetlig bestämningsgrund. Såsom en olägenhet ha fullmäktige angivit,
att räntan kunde bli alltför orörlig, vilket särskilt framträdde vid
förändringar i ränteläget, som kunde anses vara av »normal» och varaktig
natur. Fullmäktige ha med hänsyn härtill föreslagit den modifikationen i
förslaget, att normalräntan skulle bestämmas med utgångspunkt från medeltalet
av den effektiva räntan (beräknad på emissionskursen) för de närmast
föregående tio årens statsupplåning mot obligationer och reverser med en ursprunglig
löptid av minst tio år. Denna medelränta, ökad med tillägget av V4
procent, skulle avrundas uppåt i enlighet med statskontorets förslag, innefattande
bl. a. att normalräntan skall fastställas till minst 4 procent.
Skillnaden mellan detta och statskontorets förslag bleve för närvarande,
enligt vad fullmäktige anfört, endast att man skulle bortse från lån, vilka av
riksgäldskontoret anses fonderade1 men vilkas löptid understiger tio år, och
härigenom komma till något högre medelränta än enligt statskontorets förslag.
Beträffande de fonder, för vilka statskontoret föreslagit en räntehöjning,
ha därjämte utlåtanden inhämtats från berörda myndigheter.
Statens byggnadslånebyrå bär icke ansett sig kunna tillstyrka den föreslagna
räntehöjningen å lån från lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer på annat villkor än att ifrågavarande familjer
bereddes gottgörelse genom en motsvarande ökning av tilläggslånen till egna
hem. Byrån har i huvudsak anfört följande.
Byggnadslånebyrån anser sig icke till fullo kunna bedöma angelägenhetsgraden
av att statens lånetyper begränsas till ett fåtal, ehuru sinsemellan
växlande motiv hittills förorsakat åtskillnaderna. Med utgångspunkt från att
statskontoret har vägande skäl för sin ståndpunkt kan byrån dock icke underlåta
alt såsom en egendomlighet framhålla, hurusom .staten enligt förslaget
skulle uttaga 3.6 procent ränta i en social verksamhet av yttersta vikt,
1 För närvarande anses 5-åriga och längre lån fonderade, medan de 2-åriga lånen bclraktas
som tillfälliga.
u
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
medan staten enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag
i icke obetydlig utsträckning garanterar en lägre ränta,
eller 3.5 procent för år.
För hyresbostäder, avsedda för bamrika familjer, har byrån beräknat, att
standardhyran i ett hyreshus av tämligen vanlig storleksordning genomsnittligt
skulle genom räntehöjningen stiga med omkring 50 kr. per familj och år.
Staten skulle emellertid på grund av familjebidragen bära en del av denna
merkostnad, i familj med tre barn 30 procent och så vidare. Byrån får emellertid
erinra om en annan faktor av större betydelse. Byrån äger numera
bevilja tilläggslån med högst 95 procent av det belopp, varmed den godkända
anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet av vederbörande fastighet
eller tomträtt. Med utgångspunkt från att standardhyrorna icke böra
höjas för att motverka effekten av räntestegringen, kommer påtagligen avkastningsvärdet
att sjunka. Detta föranleder i sin tur en sådan höjning av
tilläggslånet, att räntestegringen praktiskt taget skulle sakna betydelse för
de barnrika familjernas hyra. Att byrån ändock icke utan vidare är beredd
att tillstyrka statskontorets förslag, framgår av följande.
Bostadskostnaden för en barnrik familj i egethem av tämligen vanlig storleksordning
skulle genom räntehöjningen stiga med omkring 35 kronor för
år. Också å detta belopp skulle familjebidrag utgå, så att merkostnaden för
till exempel en familj med tre barn skulle nedgå till ett avrundat belopp av
25 kronor. Denna fördyring kan med nuvarande byggnadskostnader i regel
icke förebyggas genom det tilläggslån som beviljas för egethem, beroende
därpå att dylikt tilläggslån fixerats till tio procent av anskaffningskostnaden.
Merkostnaden må synas förhållandevis ringa. De barnrika familjerna äro
emellertid enligt byråns förmenande redan så hårt drabbade av krisen,
att varje, icke oundgängligen nödvändig belastning av deras budget bör undvikas.
Så torde enklast kunna ske genom att den nuvarande maximeringen
av tilläggslån för egnahem justeras. Då det synes uppenbart, att olika ränteregler
icke böra gälla för lån till hyresbostäder och lån till egnahem, får
byrån sålunda förklara sig icke vilja tillstyrka statskontorets förslag med
mindre en dylik ändring genomföres.
Kanslern för rikets universitet har förklarat sig ur de synpunkter, han
hade att företräda, finna beklagligt, örn räntan å lån från statens lånefond
för universitetsstudier skulle behöva höjas.
Nämnden för statens studielån har icke funnit anledning motsätta sig
förslaget om införande av en fast ränta å 3 procent för lån från allmänna
studielånefonden.
Egnahemsstyrelsen har ansett den föreslagna höjningen av räntan å lån
från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden (nybyggnadslån)
från nuvarande 3.25 procent till 3.6 procent icke oskälig, så
mycket mindre som nybyggnadslånen i allmänhet kombineras med subvention
i form av bostadsförbättringsbidrag. Därvid har styrelsen ansett
även räntan å lån för bostadsförbättringsverksamhet och lån för uppförande
och förbättring av lantarbetarbostäder, vartill medel anvisats under fonden
för låneunderstöd, böra höjas från 3.25 till 3.6 procent. Styrelsen har
vid sitt ståndpunktstagande dock uttryckligen förutsatt, att även räntorna
för låneformer, som handhades av andra statsinstitutioner men hade besläktade
ändamål, komme att bestämmas lika, så att icke förhållandet mellan
olika låneformer förrycktes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
15
Departementschefen.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, råder för närvarande en stor
brist på enhetlighet i räntebestämningsgrunderna för statens utlåningsfonder.
Förklaringen härtill är att söka däri, att de olika fonderna inrättats vid skilda
tidpunkter och för tillgodoseende av skiftande kreditbehov. Det har därför
framstått som önskvärt att erhålla en överarbetning av gällande räntebestämmelser
i syfte att åvägabringa större enhetlighet och överskådlighet.
Synpunkterna på bestämningsgrunderna för ränteläget vid lån från statens
utlåningsfonder lia i viss mån skiftat under arbetets gång. Då de sakkunniga
tillkallades i början av 1940, hade inträtt en stark stegring av den allmänna
räntenivån, och det framstod såsom utredningens huvuduppgift att verkställa
den av krisläget nödvändiggjorda omprövningen av den allmänna räntenivån
för lånefonderna. Det ovissa läget på kapitalmarknaden, där relativt snabba
förändringar inträffade även under tiden för de sakkunnigas arbete, föranledde
de sakkunniga att avböja en fixering på längre sikt av räntenivån för fonderna.
De sakkunniga föreslogo i stället ett system för nivåns bestämmande,
som i hög grad tillgodosåg kravet på möjlighet till anpassning efter inträffande
förändringar på kapitalmarknaden. Grundtanken i systemet var, att
Kungl. Majit tills vidare skulle äga fastställa normalräntan å fonderna, därvid
räntan principiellt skulle bestämmas till lägst medelräntan för statens
fasta upplåning under närmast föregående budgetår, med befogenhet dock
för Kungl. Majit att vid särskilt starka förskjutningar å kapitalmarknaden
under det löpande budgetåret vidtaga därav motiverade höjningar eller sänkningar
av utlåningsfondernas räntor utan att likväl gå under förutnämnda
medelränta för närmast föregående budgetår. Den principiella räntebestämningsgrunden
hade valts med utgångspunkt från att räntan så nära som möjligt
borde anpassas efter statens kapitalanskaffningskostnader för de under
olika år utlämnade lånen.
Sedermera har en sänkning av den allmänna räntenivån kommit till stånd
och en stabilisering av läget på kapitalmarknaden under statsmakternas
medverkan genomförts. Det av statskontoret framlagda förslaget till bestämpingsgrund
för räntenivån vid statens utlåningsfonder åsyftar jämväl att hålla
en mera stabil normalränta än de sakkunniga avsågo. Utgångspunkten för
räntans bestämmande skall enligt statskontorets förslag vara medelräntan på
den fonderade statsskulden. Dock har även statskontoret ansett Kungl.
Majit böra äga beakta det aktuella ränteläget vid större förändringar, så att
beräknad framtida höjning eller sänkning av medelräntan borde kunna beaktas
vid normalräntans fastställande.
En i viss män annan lösning, åsyftande att närmare anknyta normalräntan
till statens faktiska räntekostnader samt att ge begreppet fast upplåning
(yller fonderad statsskuld) yn entydig innebörd lämpad efter sammanhanget,
innefattar bankofullmäktiges lörslag, att endast de senast förflutna tio årens
statliga upplåning mot obligationer och reverser med minst tio års löptid skall
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
medräknas vid normalräntans bestämmande. Bankofullmäktige ha förutsatt,
att medeltalsberäkningen skall avse emissionsräntan eller alltså den nominella
räntan satt i relation till emissionskursen. Statskontoret torde ha åsyftat samma
räntebegrepp.
Den angivna grunden för räntans bestämmande har enligt alla tre förslagen
avsett att ange miniminivån för den ränta, Kungl. Majit skulle äga fastställa.
Normalräntan skulle därutöver i regel innefatta ett tillägg av lägst 1U
procent, avsett att täcka statens förvaltningskostnader och kreditrisk för lånen.
Statskontoret och bankofullmäktige ha båda förordat att den lägsta normalränta,
vilken bör förekomma, skall fastställas till 4 procent.
De sakkunniga och statskontoret ha varit eniga om att en under hela lånetiden
fast ränta i regel vore till fördel för såväl den enskilda låntagaren som
staten. I princip ha sålunda från båda hållen tillstyrkts, att räntan å lån,
sedan lånet utlämnats, skall förbli oförändrad vid samma nivå under lånetiden,
oavsett örn det allmänna ränteläget sedermera förändras och föranleder
högre eller lägre räntor å senare utlämnade lån. De sakkunniga, vilkas
förslag till räntebestämningsgrund skulle kunna medföra en betydande nivåskillnad
mellan olika årgångar av lån, ha dock förutsatt, att låntagaren efter
utgången av den första tioårsperioden skulle vara berättigad att, om statens
aktuella upplåningskostnader nedgått, erhålla en nedsättning av räntan
för återstoden av lånetiden. En dylik rätt har statskontoret icke ansett erforderlig
med hänsyn till de små variationer i räntan, som skulle föreligga mellan
olika årgångar av lån, i händelse medelräntan å den fonderade statsskulden i
enlighet med ämbetsverkets förslag godtages som norm för räntebestämningen.
Vid valet mellan de olika förslagen till räntebestämningsgrund anser jag
hankofullmäktiges linje äga vissa företräden. Enligt denna kommer normalräntan
att närmare ansluta sig till den allmänna ränteutvecklingen än fallet
skulle bli vid ett genomförande av statskontorets förslag. Å andra sidan får
räntan icke den höga grad av rörlighet som de sakkunniga förordat. Såsom
tidigare framhållits, skulle de sakkunnigas förslag i denna del — under
förutsättning av fasta räntesatser under lånens löptid — kunna medföra
avsevärda skillnader i räntehänseende mellan lån utlämnade under olika år,
vilket vore förenat med uppenbara olägenheter. De sakkunniga ha åsyftat att
med räntan reglera låneefterfrågan i överensstämmelse med det allmänna
läget på kapitalmarknaden. Det synes dock lämpligare, att denna reglering
av långivningens omfattning icke sker räntevägen utan genom en direkt avvägning
av utlåningens storlek under olika år.
Jag delar uppfattningen att räntan å lån från statens utlåningsfonder, där
icke speciella skäl — såsom till exempel för spannmålskreditfonden -— föranleda
till annat, bör utgå efter oförändrad räntesats under lånets hela
löptid.
Bemyndigande för Kungl. Majit torde nu böra utverkas av riksdagen att
enligt angivna grunder och efter hörande av fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret fastställa normalräntan å lån från statens utlåningsfonder.
Normalräntan synes, såsom statskontoret föreslagit, böra fastställas till jämna
kvartsprocenter.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
Statskontoret har vidare verkställt en överarbetning av räntebestämmelserna
för vinnande av större enhetlighet. Den föreslagna lösningen synes mig
i princip innebära väsentliga fördelar framför nuvarande förhållanden. Det
skulle innefatta en betydande förenkling örn grunderna för normalräntans bestämmande
och de olika räntetyper, som anses böra förekomma, vore sammanfattade
i en enda författning. I de olika fondförfattningarna behövde i så
fall endast angivas vederbörande räntetyp. översiktligheten skulle härigenom
främjas och erforderliga ränteregleringar underlättas. I princip kan jag
alltså tillstyrka huvudlinjerna av statskontorets förslag på denna punkt,
ehuru räntetyperna m. m. torde böra bestämmas nied vissa avvikelser från
ämbetsverkets förslag. Statskontorets uppfattning, att övergången till det nya
systemet bör ske genom utfärdandet av en enda författning, som för samtliga
fonder anger, till vilken räntetyp vederbörande fond skall hänföras, synes
mig jämväl kunna godtagas.
Jag vill förorda en gruppering av räntetyperna enligt följande riktlinjer.
Till den första räntegruppen (räntetyp I) böra hänföras de fonder, där
räntan skall utgöras av normalränta, bestämd för varje budgetår enligt förut
angivna grunder. Om man bortser fran ett tillägg av V4 procent, som avser
att täcka förvaltningskostnader och med utlåningen förenad normal kreditrisk,
skall alltså räntan inom denna grupp lägst motsvara medeltalet av räntan
(beräknad på emissionskursen) för de statens lån mot obligationer och
reverser med en ursprunglig löptid av minst 10 ar, vilka upptagits under
de 10 närmast föregående åren. Normalräntan skall icke utgå efter lägre räntefot
än 4 procent.
Såsom en andra grupp (räntetyp II) torde böra upptagas de fonder, där
utöver normalräntan skall utgå viss, för varje fond fastställd tilläggsränta,
vilken är avsedd att bereda täckning för med utlåningen förbundna speciella
kreditrisker.
Till en tredje grupp (räntetyp III) böra hänföras sådana fonder, för vilka
utgår icke variabel ränta av subventionskaraktär, nämligen a) 3.6 procent,
b) 3.25 procent, c) 3 procent och d) 2.5 procent.
Till en fjärde, respektive femte grupp torde slutligen böra hänföras fonder,
som äro helt räntefria, respektive sådana fonder, där bankofullmäktige äga
bestämma räntan.
Den här förordade grupperingen innebär följande ändringar i förhållande
till statskontorets typindelning.
Den av statskontoret föreslagna räntetyp II skulle försvinna, därvid egnahemslånefonden,
sedan räntan å lån även för bostadslägenheter numera bestämts
till 3.6 procent, samt Västerbottens och Norrbottens nybygges- och
bostadsförbättringslånefond, vilken i fråga om räntan följer egnahemslån för
bostadslägenheter, skulle föras till räntetyp lil a) och jordförmedlingsfolldén,
för vilken låneräntan är fastställd till 4 procent, föras till den nya första
gruppen, räntetyp I.
Bortsett från sistnämnda ökning kommer den nya första gruppen att till
omfattningen i huvudsak motsvara den av statskontoret föreslagna första
Bihang till riksdagens protokoll 19*3. 1 sami. Nr 343.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
gruppen. Från denna grupp skola endast till den nya räntetyp II överflyttas
lånefonden för tjänstemannasamhället i Mörby, såvitt angår lån avseende
annan tomt än den som innehaves av tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening
m. b. p. a., statstjänsteman eller statstjänstemans änka eller
barn, lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen
i vad avser sådana lån, för vilka avsättning till riskfond icke sker, samt
londén för hantverks- och småindustrikredit, för vilka på sätt statskontoret
angivit skall utgå en extra tilläggsränta av respektive V2, 3U och V2 procent.
Med hänsyn till att räntan å lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit
numera sänkts till 4.5 procent, har den av statskontoret till 3/4
procent föreslagna tilläggsräntan för lån från denna fond uppförts med 1j2
procent. För närvarande skulle inga andra lånefonder än dessa komma att
tillhöra räntetyp II. Statens sekundärlånefond, för vilken statskontoret räknar
med en extra tilläggsränta av 1/i procent, bör i motsats till förenämnda
tönder stå kvar i lörsta gruppen, sedan räntan å lån från denna fond numera
sänkts från 4 5 till 4 procent.
Under räntetyp lil a) med 3.6 procent fast ränta böra uppföras lånefonden
för arbetarbostäder, från vilken fond lån dock numera icke beviljas, egnahemslånefonden,
arbetarsmåbrukslånefonden, Västerbottens och Norrbottens
nybygges- och bostadsförbättringslånefond samt statens avdikningslånefond.
Under räntetyp III b) med 3.25 procent fast ränta förordar jag att lånefonderna
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
och för främjande av bostadsbyggande å landsbygden skola uppföras, euär
jag i detta sammanhang icke ansett mig böra tillstyrka den av statskontoret
föreslagna räntehöjningen å dessa båda fonder.
Till räntetyp III c) med 3 procent fast ränta anser jag böra föras samtliga
de av statskontoret under räntetyp IV upptagna fonderna utom statens
lånefond för universitetsstudier och studielånefonden. Den ifrågasatta räntehöjningen
för sistnämnda fonder synes mig för närvarande icke böra genomföras,
varför jag förordar att dessa båda fonder få bilda en särskild grupp,
räntetyp III d), med 2.5 procent fast ränta.
De av mig förordade räntetyperna IV och V motsvara helt de av statskontoret
såsom räntetyp V och VI föreslagna grupperna.
Den i det föregående angivna grupperingen innebär en så nära anslutning
som möjligt till de taktiska räntesatser, som för närvarande gälla vid
de olika fonderna. Den väsentliga fördelen med den gjorda översynen torde
under sådana förhållanden vara, att de räntesatser om 4 procent, som
för närvarande utgå på grundval av en mångfald skiftande bestämmelser,
inpassas i ett enhetligt ränteregleringssystem.
Den av statskontoret berörda frågan örn uttagande av obetydliga dröjsmålsräntebelopp
torde få upptagas till behandling i samband med en av riksräkenskapsverket
verkställd utredning om ändrade bestämmelser om avskrivning
av statens fordringar.
Inom finansdepartementet ha statskontorets förenämnda förslag till kungörelser
om de nya räntebestämmelserna underkastats överarbetning under
Kungl. Maj.ts proposition nr 343.
19
hänsynstagande till vad här förordats. Dessa förslag torde få såsom bilagor
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A och B).
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer
verkställa en överarbetning av gällande räntebestämmelser
för statens utlåningsfonder samt att utfärda erforderliga författningar
i ämnet;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att för varje budgetår,
efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
fastställa normalräntan för lån från statens utlåningsfonder
med utgångspunkt från medeltalet av räntan, beräknad
på emissionskursen, för de tio sista årens statliga upplåning
mot obligationer och reverser med en ursprunglig löptid
av minst tio år.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Gabrielson.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 343.
Bilaga A.
Förslag
till
kungörelse om ränta å lån från statens utlåningsfonder.
Kungl. Maj:t har med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna som
följer.
1 §•
Ränta å lån från statens utlåningsfonder skall utgå med en fast, för lånets
hela löptid gällande räntefot.
2 §•
Sådan ränta skall utgå efter den av nedanstående räntetyper, som föreskrives
i de för varje utlåningsfond meddelade bestämmelserna.
Räntetyp: Räntefot:
I. Av Kungl. Majit, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, för varje budgetår fastställd normalränta, utgörande
lägst 4 procent.
R- Normalräntan jämte visst tillägg.
lil- Fast ränta:
a. 3.6 procent.
b. 3.25 procent.
c. 3 procent.
d. 2.5 procent.
IV. Ingen ränta.
V. Av fullmäktige i riksbanken för varje budgetår fastställd ränta.
m
3 §.
Beträffande delvis räntefria lån gäller räntetypen för den del av lånet,
varå ränta enligt därom meddelade bestämmelser utgår.
4 §■ .
Där ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalat belopp (dröjsmålsränta)
enligt bestämmelse i för respektive utlåningsfond gällande författning skall
utgå, skall densamma beräknas efter 5 procent om året. Låntagare skall dock
vara skyldig att framdeles vidkännas den höjning av dröjsmålsräntan, som
Kungl. Majit kan finna gott bestämma.
Därest statslån utlämnas genom låneförmedlare, skall denne icke äga att
av låntagare betinga sig dröjsmålsränta efter högre procenttal än som sålunda
föreskrivits.
Denna kungörelse träder i kraft den och skall äga till
lämpning
jämväl å lån beviljat före sagda dag, med undantag dock för dylikt
lån, vilket löper med en fast, för hela låntiden bunden ränta. Har beträffande
tidigare beviljat lån särskilt stadgats, alt låntagare icke skall vara
skyldig att underkasta sig höjning av låneräntan i vidare mån än intill det
procenttal, som gällde vid lånets beviljande, skall dylik bestämmelse alltjämt
gälla.^ Låntagare skall ej heller vara skyldig att underkasta sig höjning
av dröjsmålsräntan i vidare mån än nu sagts.
Det alla etc.
Kungl. May.ts proposition nr 343.
21
Bilaga B.
Förslag
till
kungörelse angående ändring av bestämmelserna om lån från
statens utlåningsfonder, i vad de avse räntans fastställande.
Kungl. Majit, som denna dag utfärdat kungörelse om ränta å lån från statens
utlåningsfonder, har med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna,
att utlåningsfond i räntehänseende skall tillhöra den räntetyp, som nedan
sägs.
Räntetyp I.
Statens bostadslånefond. (Nya lån beviljas ej från denna fond.)
Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby. (För vissa lån från denna
fond utgår ränta enligt räntetyp II.)
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen. (För
vissa lån från denna fond utgår ränta enligt räntetyp II. Nya lån beviljas
ej från denna fond.)
Statens bosättningslånefond.
Lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda järnvägar.
Vattenkraftslånefonden.
Luftfartslånefonden.
Statens fjäderfälånefond.
Gödselvårdslånefonden.
Statens kalkbrukslånefond.
Statens fruktodlingslånefond.
Statens mejerilånefond.
Jordbrukets maskinlånefond.
Spannmålslagerhusfonden.
Statens sekundärlånefond för jordbrukare.
Statens slakterilånefond.
Kraftledningslånefonden.
Elektrifieringslånefonden.
Jordförmedlingsfonden.
Kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond. (Nya lån beviljas ej från denna
fond efter den 30 juni 1944.)
Täckdikningslånefonden.
Allmänna nyodlingslånefonden.
Bevattningslånefonden.
Kommunskogslånef onden.
Virkesmätningslånefonden.
Skogsvägslånefonden.
Frukt- och potatislagerhusfonden.
Hemslöjdslånefonden.
Industrilånefonden.
Statens hantverkslånefond.
22
Kungl. May.ts proposition nr 343.
Rederilånefonden.
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten.
Statens sekundärlånefond för rederinäringen.
Räntetyp II.
Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby, i vad avser annan tomt
än den som innehaves av tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening
med begränsad personlig ansvarighet, statstjänsteman eller statstjänstemans
änka eller barn. Tilläggsränta l2 procent.
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, i vad
avser lån för vilka avsättning till riskfond icke sker. Tilläggsränta 3/4
procent. (Nya lån beviljas ej från denna fond.)
Fonden för hantverks- och småindustrikredit. Tilläggsränta V2 procent.
Räntetyp III a.
Lånefonden för arbetarbostäder. (Nya lån beviljas ej från denna fond.)
Egnahemslånefonden.
Ar betarsmåbrukslånef onden.
Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond.
Statens avdikningslånefond.
Räntetyp III b.
Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Lånefonden för främjande av bostadsbyggande å landsbygden.
Räntetyp III c.
Lånefonden för inköp äv gasgeneratorer för motordrift.
Norrländska nyodlingsfonden.
Fiskerilånefonden.
Statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg.
Räntetyp III d.
Statens lånefond för universitetsstudier.
Allmänna studielånefonden.
Räntetyp IV.
Lånefonden för inköp av ädla avelsston.
Lånefonden för inköp av avelshingstar av ardennerras.
Lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras.
Statens kaninavelslånefond.
Arrendelånefonden.
Statens fiskredskapslånefond.
Lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar.
Räntetyp V.
Spannmålskreditfonden.
Denna kungörelse träder i kraft den , från och med vilken dag
tidigare meddelade, häremot stridande bestämmelser angående räntesatsernas
fastställande upphöra att gälla.
Det alla etc.
488109. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.