Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
1
Nr 332.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående statsbidrag
till social hemhjälpsverksamhet; given Stockholms
slott den 8 oktober 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 oktober 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande.
Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes i första kammaren av herr Domö
m. fl. och i andra kammaren av herr Bagge m. fl. likalydande motioner angående
hemiljälpsverksamhetens planmässiga organiserande och stödjande
från det allmännas sida (1:84, 11:139).
Motionärerna hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
begära en allsidig utredning om hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiBihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. 1111 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
serande och stödjande från det allmännas sida samt örn framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan första kammarens första tillfälliga utskott infordrat yttrande över
den av herr Domö m. fl. väckta motionen från överstyrelsen för svenska röda
korset, fritidsutredningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
vilka samtliga yttranden gingo i tillstyrkande riktning, beslöt utskottet tillstyrka
den begärda utredningen.
I sitt utlåtande över motionen (utlåtande nr 9) anförde utskottet bland
annat följande:
Utskottet för sin del anser, att frågan örn hemhjälpsverksamhetens ordnande
bör utredas. Utan att närmare ingå på hur utredningen bör planeras,
vill utskottet dock framhålla några synpunkter, som synas böra beaktas. Sålunda
finner utskottet det väl motiverat, att det undersökes, huruvida icke
kortare utbildningskurser kunna vara fullt tillräckliga, samt vidare örn det
icke kan tänkas, att personer åtaga sig dylik hemhjälp såsom halvtidsuppdrag.
Vidare synes böra övervägas lämpliga former för samarbete med vederbörande
kommunala organ, så att nödig social hänsyn tages vid hemhjälpsverksamhetens
ordnande. Dessutom bör uppmärksammas, att intrång ej göres på hembiträdenas
arbetsmarknad.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilken den av herr Bagge
m. fl. väckta motionen hänvisades, avgav ett utlåtande (utlåtande nr 2), likalydande
med nyssnämnda utskotts.
På hemställan av utskotten avlät riksdagen den 17 maj 1939 en skrivelse
till Kungl. Majit (nr 268) med anhållan om en allsidig utredning örn hemhjälpsverksamhetens
planmässiga organiserande och stödjande från det allmännas
sida samt örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Hemhjälpsfrågan har även uppmärksammats av vissa organisationer.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hemställde 1937 i en skrivelse
till Kungl. Majit örn utredning bland annat i fråga örn hjälp i hemmet vid
husmoderns frånvaro för semester. I en skrivelse av den 10 mars 1939 hemställde
förbundet örn utredning rörande hemhjälpsverksamhetens organiserande.
Förbundet framhöll bland annat, att en undersökning borde göras
rörande tillgången på lämplig arbetskraft samt att vissa kompetenskrav borde
fixeras för arbetskraften. Förbundet hänvisade bland annat till en utredning,
som verkställts inom förbundets lokalavdelningar, vilken givit vid handen, att
ett stort behov existerade av ordnad hemhjälpsverksamhet.
Centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor ingav en skrivelse den 8 maj
1939 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, vari — med hänvisning
till behovet av väl kvalificerade och utbildade hemsystrar -— förordades1
ett ökat stöd till utbildningen av hemsystrar.
Göteborgs och Bohus lans landsting ingav en skrivelse den 15 december
1942 till Kungl. Majit med anhållan örn att den av riksdagen begärda utredningen
örn hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande och stödjande
snarast måtte verkställas.
Samtliga nu omförmälda skrivelser överlämnades sedermera till den järn -
3
Kungl. May.ts proposition nr 332.
likt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941 tillkallade 1941 års
befolkningsutredning, som uppdragit åt den av utredningen tillsatta delegationen
för hem- och familj ef r ägor att verkställa utredning av de i skrivelserna
berörda frågorna.
Den 10 mars 1943 har utredningen överlämnat utredning och förslag angående
statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (statens off. utredn. 1943:15).
Utredningen ger å sid. 14—39 i sitt betänkande en redogörelse för den
sociala hemhjälpsverksamhetens utveckling och nuvarande läge, av vilken
framgår, att social hemhjälp i viss omfattning bedrivits av dels röda korset
och andra enskilda organisationer och dels primärkommuner, i vissa fall med
stöd av landstingen. Röda korset har för närvarande cirka 200 hemvårdarinnor
anställda. 28 av Sveriges husmodersföreningars riksförbunds föreningar bedriva
för närvarande hemvårdarinneverksamhet, och 30 föreningar lämna bidrag
till kostnaderna för hemvårdarinna anställd av andra. Andra organisationer,
som tagit del i verksamheten, äro Vita Bandet, Eredrika-Bremer-förbundet,
svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och kooperativa kvinnogillesfÖrbundet. Ej sällan lia lokala
kvinnoföreningar gemensamt anställt och bekostat en hemvårdarinna. I några
fall ha diakonikretsar, kyrkliga ungdomsföreningar, stadsmissionen, svenska
missionsförbundet, metodistförsamlingarna eller frälsningsarmén medverkat.
På många håll lämna kommunerna bidrag till enskilda föreningar för verksamhetens
bedrivande, och på en del orter har på senare åren en fullständig komr
mnna.Hspring av verksamheten kommit till stånd. Sålunda finnes hemvårdarinneverksamhet
i 97 av de 121 städerna i riket. Sammanlagda antalet heltidsanställda
hemvårdarinnor i dessa uppgår till 148. I 36 städer är hemvårdarinneverksamheten
kommunaliserad. I ett par fall sorterar verksamheten under den
kyrkliga kommunen, i 4 av städerna bedrives vid sidan av den kommunala
verksamheten hemvårdarinneverksamhet även av enskilda organisationer, i 53
städer bedrives verksamheten av enskilda organisationer med kommunala anslag,
i 8 städer utgår intet kommunalt anslag till de organisationer, som anställt
hemvårdarinna. I övriga kommuner (d. v. s. köpingar och landskommuner)
torde sammanlagda antalet hemvårdarinnor uppgå till mellan 225 och
250. Sammanlagt torde emellertid hemvårdarinneverksamhet i ifrågavarande
kommuner vara anordnad i allenast mellan 10 och 15 procent av hela antalet
dylika kommuner, som utgör cirka 2,400. Inom 2 landsting lia anslag beviljats
såväl till anställande av hemvårdarinnor som till utbildningen av hemvårdarinnor.
4 landsting ha beviljat anslag enbart till det förra ändamålet och 1
landsting allenast till det senare ändamålet. 3 landsting lia avslagit framställningar
örn anslag till verksamheten, i 7 landsting pågår utredning i saken och
i 8 landsting ha inga åtgärder i saken vidtagits.
Utredningen har verkställt vissa undersökningar rörande det föreliggande
behovet av en utökad hemhjälpsverksamhet genom en enquéte bland distriktssköterskorna.
Undersökningen har enligt utredningens mening givit vid
handen, att den nuvarande arbetskraften för hemhjälpsarbete icke räcker till.
Utredningen har dessutom sökt få belyst hur hemhjälpsarbetet praktiskt ut
-
4
Kungl. Majlis proposition nr 332.
formar sig genom att taga del av ett antal av hemvårdarinnor förda journaler,
varigenom även de orsaker blivit belysta som föranlett tillkallande av social
hemhjälp. Beträffande denna undersökning hänvisas till sid. 40—48 i utredningens
betänkande.
Jag övergår därefter till att lämna en redogörelse över utredningens förslag.
Befolkningsutredningens förslag rörande den sociala hemhjälps
verksamlieten.
Behovet av en statsunderstödd hem
hj
älpsverksamhet.
De av befolkningsutredningen verkställda undersökningarna rörande det
föreliggande behovet av en utökad hemhjälpsverksamhet lia bibringat utredningen
en bestämd uppfattning, att den hemhjälpsverksamhet, som under
olika former anordnats landet runt av kommuner och enskilda organisationer,
fyller ett mycket stort behov och måste betraktas som ett nödvändigt komplement
till socialvården. Hemhjälpens stora sociala betydelse kan härledas
ur både humanitära och samhällsekonomiska hänsyn. Humanitära skäl tala
för att familjer, som ?plötsligt berövas husmoderns arbetskraft, bispringas
med tillfällig arbetshjälp på sådant sätt, att hemmet kan övervinna krisen
utan alltför stora svårigheter och utan onödig splittring av familjeenheten.
Men även ur samhällsekonomisk synpunkt är en effektiv hemhjälp i rätt tid
av stor betydelse. Ofta kan denna relativt billiga hjälpform förebygga behovet
av ett samhällsingripande av mera omfattande och dyrbart slag.
Örn det sålunda får anses fastslaget, att samhället har ett direkt intresse
av en väl organiserad hemhjälpsverksamhet, behöver därav icke utan vidare
följa, att samhället måste påtaga sig uppgiften att sörja för tillgången till den
arbetskraft, som verksamheten kräver. Det skulle — anför utredningen —
kunna invändas, att samhället saknar anledning att gå längre än till att garantera
de ekonomiska förutsättningarna för anlitande av hemhjälp även i de
fattiga hemmen. Så långt har samhället dock redan nu i princip sträckt sig,
även örn resultatet i praktiken icke alltid motsvarar behovet. Genom mödrahjälpen
tillförsäkras blivande eller nyblivna mödrar ett ekonomiskt bistånd,
vilket ofta lämnas just i form av ersättning för anlitad hemhjälp. Statens
årliga bidrag till bekostande av hemhjälp i samband med barnsbörd kan uppskattas
till i runt tal 1 miljon kronor. I andra fall lämnar fattigvården understöd
i direkt syfte att möjliggöra tillfälligt anställande av arbetshjälp i hemmet.
Mödrahjälpens och fattigvårdens insatser äro emellertid icke tillräckliga
för att tillgodose behovet av social hemhjälp. Samhället kan icke begränsa
sin medverkan till att blott avse dem, som ur ekonomisk synpunkt äro i
strängt behov av offentligt understöd, och kan ej heller överlämna åt de enskilda
hemmen att själva lösa den vanligen mycket svåra uppgiften att anskaffa
den hemhjälp, vartill understöd beviljats. Ur bägge dessa synpunkter
vöre det olyckligt, örn samhället skulle begränsa sin medverkan till enbart
den ekonomiska sidan av hemhjälpsproblemet. Målet bör vara, att för alla
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
familjer över huvud taget säkerställa det tillfälliga behovet av hemhjälp, som
måste tillgodoses i vissa kritiska situationer. Naturligt är, att omsorgen därvidlag
i främsta rummet måste inrikta sig på de fattiga hemmen, som ej ens
ha de ekonomiska förutsättningarna för att tillgodose detta behov, men även
bemedlade hem kunna stundom genom sjukdomsfall eller dylikt råka, i ett
sådant läge, att det blir en samhällsplikt att bispringa vid lösningen av hemmets
akuta arbetsproblem. I senare fallet bortfaller dock anledningen till att
lämna hjälpen kostnadsfritt, men å andra sidan förlorar hemhjälpen därigenom
icke karaktären av en social hjälpform.
Såsom det viktigaste skälet för att samhället ej bör stanna vid ett passivt
understödsbeviljande för hemhjälpsfrågans lösning i det enskilda fallet, pekar
utredningen på den förefintliga bristen på arbetskraft, som kan göra att ett
beviljat understöd icke alltid utnyttjas för åsyftat ändamål. Man kan icke
räkna med att behovet av arbetskraft för en sådan utbyggnad av verksamheten,
som motsvarar behovet, skall kunna fyllas under nuvarande betingelser. Vill
man säkerställa rekryteringen av fullgod arbetskraft för hemhjälpsverksamlieten
vid den åsyftade utbyggnaden av verksamheten, är det enligt utredningens
mening nödvändigt att skapa sådana avlönings- och anställningsvillkor
för hemvårdarinnorna, att deras yrke kan hävda sig i konkurrensen
med de för närvarande mera lockande industri- och kontorsyrkena.
I syfte att skapa det erforderliga ekonomiska underlaget för en utvidgad
social hemhjälpsverksamhet finner utredningen det nödvändigt, att samhället
självt genom lämpliga organ träder in som huvudman för verksamheten. Detta
innebär alltså endast en generalisering av den princip, som redan nu tilllämpas
i ett stort antal kommuner. Utredningen förordar, att man bygger
vidare på den lagda grunden och alltså låter primärkommunerna även i fortsättningen
fungera såsom huvudmän för hemhjälpsverksamheten. Det kan
emellertid icke bliva tal örn någon obligatorisk skyldighet för kommunerna
att anordna social hemhjälpsverksamhet, utan måste detta bliva ett frivilligt
åtagande från kommunernas sida. Med hänsyn till den bristande förmågan
hos många småkommuner att bära kostnaden för en verksamhet av detta slag
torde det dock bliva nödvändigt för staten att lämna ett mera effektivt bidrag
till verksamheten, än som för närvarande sker i form av det understöd
åt hemvårdarinneutbildningen, som staten lämnat. Endast genom ett direkt
statsbidrag till själva verksamheten lär det över huvud taget bliva möjligt
att i full utsträckning vinna kommunerna för en sådan utbyggnad av hemhjälpsverksamheten
som är önskvärd, och endast genom ett sådant statsbidrag
möjliggöres den enhetlighet i organisation och ledning, som är villkoret
för en ändamålsenlig utveckling av verksamheten.
Samhällets övertagande i full utsträckning av huvudmannaskapet för hemhjälpsverksamheten
är ägnat att öka förutsättningarna för att skapa ej blott
den önskvärda ekonomiska standarden för hemvårdarinneyrket utan även ett
höjt socialt anseende för kåren. Hemvårdarinnans ställning som funktionär
inom den offentliga socialvården är icke utan betydelse för rekryteringen.
Anställning i samhällets tjänst har alltid ansetts medföra en social prestige,
, 6 Kungl. May.ts proposition nr 332.
som ofta skattas mer än ett högre avlönat privat arbete. I det föreliggande speciella
fallet har utredningen ytterligare stärkts i denna uppfattning genom vissa
företagna stickprovsundersökningar.
Hemhj älpsverksamhetens uppgifter.
Den inom hemhjälpsverksamheten sysselsatta arbetskraften benämnes vanligen
hemsystrar, hemsköterskor eller hemvårdarinnor. Utredningen säger
sig föredraga den sistnämnda titeln såsom mest ägnad att undvika förväxling
med sjuksköterskor och diakonissor. Det har nämligen en viss betydelse, att
hemhjälpsverksamheten icke gives ett falskt sken av att vilja sörja för hemmens
sjukvård i egentlig mening. I det följande användes därför genomgående
benämningen hemvårdarinnor. Härmed avses dock ej att förhindra
bruket av exempelvis titeln hemsyster, där denna redan vunnit burskap och
särskilt där vederbörande utgått från en skola, som antagit denna titel. Utredningen
åsyftar blott att förorda titeln hemvårdarinna som gemensam
officiell benämning på arbetskraften.
En statsunderstödd hemhjälpsverksamhet bör enligt utredningen i stort
sett ha samma uppgifter, som äro utmärkande för verksamheten i dess nuvarande,
för övrigt skiftande former. Den bör kort sagt åsyfta att bereda hemmen
tillfällig arbetshjälp, då hushållets normala funktioner av en eller annan
anledning rubbats på ett mera allva/ligt sätt. Annorlunda uttryckt skall hemvårdarinnans
uppgift vara att vid förfall för husmodern ersätta eller biträda
henne i de dagliga omsorgerna örn bostadens ans och vård, örn hushållet och
om familjemedlemmarna, särskilt barnen. Hon skall alltså i främsta rummet
sköta de vanliga hemsysslorna, såsom matlagning, städning, diskning, bostadens
renhållning, lagning av kläder, sömnad och tvätt. Hon skall vidare
ägna sig åt barnens vård och uppfostran, övervaka deras skolgång och utevistelse,
tillse deras läxläsning, ordna deras matsäck o. s. v. Därtill komma
vissa speciella uppgifter, som hemvårdarinnan även måste behärska, främst
biträde med sjukvård i hemmet. Hon skall visserligen icke påtaga sig en
sjuksköterskas egentliga arbete, men hon skall komplettera sköterskevården.
Sjuksköterskan kan i allmänhet icke mer än se till de sjuka vid kortare besök.
Den hjälp och passning, som en sängliggande sjuk dessemellan behöver,
ankommer på hemvårdarinnan. Hon skall därför vara förtrogen med
sådan enklare hemsjukvård, som varje god husmor måste kunna ombesörja.
Andra speciella uppgifter, som en hemvårdarinna på landsbygden ofta måste
påtaga sig, äro mjölkning, djurskötsel och andra liknande sysslor, som normalt
tillhöra husmoderns göromål i mindre jordbrukarhem.
Utöver dessa uppgifter, varuti insikt och färdighet kunna förvärvas genom
teoretisk utbildning och praktisk verksamhet, tillkomma för hemvårdarinnan
som arbetare i samhällets socialvård ytterligare uppgifter av mera etisk innebörd
och därför svårare att definiera. En god hemvårdarinna måste med allvar
och intresse ägna sig åt sin arbetsuppgift och vara beredd att åtaga sig
tjänstgöring även under de svåraste och mest primitiva förhållanden. Hon
måste genom sitt sätt att vara och verka ha förmåga att ingjuta hopp och
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
förtröstan hos nödställda. Anpassningsförmåga är en nödvändig förutsättning
för envar, som åtager sig tjänst i främmande hem, och detta gäller icke
minst den sociala hemhjälpsverksamheten. Hemvårdarinnan har vid sitt
arbete stora förutsättningar att utöva ett gott inflytande på den personliga
hygienen och levnadsvanorna i hemmen. Hon bör också utnyttja dessa förutsättningar
efter sin förmåga och därigenom bidraga till samhällets strävande
efter förbättrad folkhälsa, barnavård och hemvård i allmänhet.
Den sociala hemhjälpsverksamheten har sin givna begränsning. Den
berör knappast hembiträdesfrågan i vanlig mening. Hemhjälpen i dess
här angivna form skall ingripa endast under särskilda betingelser, nämligen
då ett hushåll blivit tillfälligtvis strandsatt på arbetskraft genom tvingande
omständigheter, som innebära en desorganisation av familjelivet, eller då hushållet
eljest råkat i ett sådant nödläge, att ett samhälleligt ingripande i en eller
annan form är nödvändigt. Ett dylikt läge är för handen, då husmodern på
grund av sjukdom eller barnsbörd måste lämna hemmet eller då hon eller
någon annan familjemedlem drabbas av sjukdom, som visserligen kan bliva
föremål för vård i hemmet men endast under förutsättning att hemmet får ett
tillskott i arbetskraft som ersättning för eller biträde åt husmodern. En liknande
situation inträffar, då husmodern på grund av kroppslig eller psykisk
överansträngning eller konvalescens efter sjukdom kräver vila för att kunna
återvinna hälsa och krafter. Även en ensamstående person bör kunna få åtnjuta
social hemhjälp, framför allt vid sjukdom eller annan arbetsoförmåga, som
medgiver vård i hemmet.
Även i ett annat sammanhang torde den sociala hemhjälpen framdeles
kunna få en uppgift att fylla, nämligen vid organiserandet av en statsunderstödd
semesterledighet för husmödrar.
Örn över huvud taget detta vikarieproblem skall kunna nöjaktigt lösas, torde
det bliva nödvändigt att anlita den sociala hemhjälpen, åtminstone i sådana
fall där direkta beröringspunkter finnas. Om semesterledigheten motiveras av
klenhet eller överansträngning, föreligger ju alltid en av de regelmässiga förutsättningarna
för hemhjälpens ingripande. Då emellertid den statsunderstödda
semesterverksamheten tills vidare endast bedrives på försök och några definitiva
riktlinjer för dess framtida ordnande ännu ej föreligga, synes det icke
heller möjligt att närmare precisera under vilka förutsättningar den sociala
hemhjälpen kan bliva ägnad att tagas i anspåk för husmoderssemesterns
genomförande. Ett ytterligare skäl för att nu avstå härifrån är, att frågan
icke kan bli aktuell förrän hemhjälpsverksamheten nått en större utveckling
än som här tänkes möjlig inom det första utbyggnadsskedet.
Ehuru den sociala hemhjälpen i första hand måste reserveras för medellösa,
finner utredningen hinder dock icke böra möta att, i den mån arbetskraften
och anslagna medel räcka till, utsträcka denna hjälpverksamhet till
att omfatta även icke-medellösa eller till och med välsituerade. Förutsättningen
därför måste dock alltid vara, att ett nödläge av ovan antytt slag verkligen
är för handen och att arbetshjälp på annat sätt ej står att erhålla. Så snart
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
man sålunda utvidgar området för verksamheten, uppkommer frågan, efter
vilka grunder ersättning bör uttagas av icke-medellösa för lämnad hemhjälp.
Under alla förhållanden måste man också närmare definiera den medellöshet,
som berättigar till kostnadsfri hemhjälp. I bägge fallen förutsättes alltså en
gradering av hushållens ekonomiska bärkraft, som svårligen kan bliva föremål
för enhetliga regler utan måste från fall till fall bedömas av verksamhetens
lokala ledning. Betalningsförmågan är nämligen beroende av en
mängd skiftande faktorer, som icke kunna pressas in under schematiska bestämmelser.
Principiellt föreligga här samma bedömningsfrågor, som dagligen
möta vid prövningen av olika sociala understödsbehov. Skillnaden är endast
den, att medellösheten respektive betalningsförmågan bör bedömas efter
mindre stränga principer i fråga örn social hemhjälp än vad fallet är inom den
egentliga socialvården. En sådan mera liberal uppfattning av medellöshetsbegreppet
torde stå i överensstämmelse med den praxis, som i allmänhet
redan nu tillämpas inom hemhjälpsverksamheten.
Även örn prövningen av medellöshet och betalningsförmåga alltid måste
i sista hand överlämnas åt den lokala ledningen, synes det likväl vara lämpligt
att fastställa vissa normer för denna prövning, som kunna vara ägnade
att vägleda ortsmyndigheterna och skapa största möjliga enhetlighet i verksamhetens
utövande. Sådana normer böra utarbetas kommun- eller länsvis
eller eljest för distrikt, som med hänsyn till allmänna levnadskostnader och
andra omständigheter kunna följa gemensamma föreskrifter. Normerna kunna
lämpligen givas formen av avgiftstaxor av det slag, som redan nu tillämpas på
vissa orter.
Former för hemvårdarinnornas anställning.
Enligt utredningens mening bör hemhjälpsverksamheten även framdeles
i princip baseras på heltidsanställd arbetskraft. Detta torde utgöra en förutsättning
för att man skall kunna av yrkets utövare kräva en genomgången
specialutbildning av den omfattning, som normalt är önskvärd.
Emellertid kan hemhjälpsverksamheten icke enbart grundas på heltidsanställd
arbetskraft. Behovet av hemhjälp är till sin natur av mycket skiftande
styrka. Vid större sjuklighet ökas behovet, men under vissa tider av året
inträder vanligen en säsongbetonad minskning av behovet under det normala
o. s. v. Den anställda arbetskraften måste därför göras till omfånget elastisk,
örn verksamheten över huvud taget skall kunna ordnas ekonomiskt. Här
öppnar sig alltså ett naturligt arbetsfält för den deltidsanställda arbetskraften,
vars fördel just ligger i elasticiteten. Ur denna synpunkt synes den idealiska
organisationsformen, åtminstone i större kommuner, vara att minimibehovet
av hemhjälp tillgodoses med heltidsanställd arbetskraft, medan det överskjutande
behovet täckes med deltidsanställd.
Denna sistnämnda arbetskraft kan dock stundom även ha andra uppgifter
att fylla än att vara ett komplement till den heltidsanställda arbetskraften.
Sålunda kan den fylla en självständig uppgift inom smärre eller
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
eljest mindre bärkraftiga kommuner, som ej erbjuda full sysselsättning för
eller anslå medel till en heltidsarbetande hemvårdarinna. Det kan ofta för en
sådan kommun vara ett vanskligt företag att engagera en dylik permanent
arbetskraft.
Men även inom större samhällen kunna självständiga arbetsuppgifter yppa
sig för deltidsarbetskraften. Ofta finnes inom dessa samhällen tillgång till
kvinnor med särskild utbildning och fallenhet för viss specialitet inom hemvården,
vilka ha lust och möjlighet att i begränsad utsträckning ställa sin
arbetskraft till förfogande för social hemhjälp. Med sådan partiell arbetskraft
kan man lättare åstadkomma en önskvärd differentiering av arbetsuppgifterna,
än örn verksamheten uteslutande är baserad på heltidsanställd
arbetskraft. Även heltidsarbetande hemvårdarinnor kunna självfallet besitta
specialfärdigheter, men det är sällan möjligt att utnyttja dessa lika väl som
vid den smidigare arbetsorganisationen, som deltidsanställningen möjliggör.
Deltidsanställningen har hittills praktiserats i tämligen ringa utsträckning
och huvudsakligen i de större städerna. Däremot är denna anställningsform
över huvud taget mindre använd på landsbygden, där den likväl kanske har
de största förutsättningarna att fylla en uppgift. På landet förefinns utan
tvivel ett visst överskott av kvinnlig partiell arbetskraft, som dock mera
sällan ger sig direkt till känna och som i varje fall har svårt att finna lämplig
sysselsättning. Detta gäller bl. a. en del hemmadöttrar vid ofullständiga
jordbruk, som ej kunna giva dem rimlig kontant inkomst, och även kvinnor
ur andra yrkesgrupper som visserligen vore benägna för att skaffa sig någon
egen arbetsförtjänst men förhindras av olika skäl att åtaga sig arbete i andras
hem under gängse anställningsform. Det synes troligt, att dessa kategorier av
landsbygdens kvinnor skulle kunna lockas till den sociala hemhjälpens arbetsfält.
Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens.
När det gäller att bedöma på vilket sätt hemvårdarinneyrket i framtiden bör
rekryteras förmodar utredningen, att en utbildning genom skolor kommer att
visa sig vara den lämpliga. Sedan de förändrade förhållandena på hemarbetets
område medfört, att de unga flickorna mera sällan ha tillfälle att, såsom förr
varit vanligt, under en kunnig husmoders ledning förvärva en allsidig huslig
yrkeskunskap, torde för alla husligt arbetande genomgång av en skola bli den
normala grundvalen för deras yrkeskunskap. Detta kommer att gälla såväl
husmödrar som hembiträden och givetvis även en sådan kår som hemvårdarinnorna.
Då det i nuvarande läge gäller att skaffa lämplig arbetskraft till en utökad
hemvårdarinnekår vill utredningen dock icke förorda, att ett absolut villkor
för erhållande av hemvårdarinnekompetens skall vara genomgång av skola.
Det finns otvivelaktigt kvinnor, som genom långvarig praktisk träning i
hemarbete, parad med naturlig lämplighet för detta arbetsområde, ha förvärvat
en mycket tillfredsställande huslig yrkeskunnighet och därför böra kunna an
-
10
Kungl. Majits proposition nr 332.
vändas inom det sociala hemhjälpsarbetet. Om efterfrågan på arbetskraft för
denna verksamhet hastigt växer i och med statens medverkan, blir det säkerligen
svårt att få fram tillräckligt med skolutbildad arbetskraft. Möjligheterna
att skapa nya skolor äro i nuvarande läge begränsade. Av dessa skäl
finner utredningen det lämpligt att föreslå, att för erhållande av hemvårdarinnekompetens
skall fordras antingen genomgång av hemvårdarinneutbildning
vid särskilda skolor eller praktisk kunnighet och personlig lämplighet. ådagalagd
på det sätt som utredningen i fortsättningen närmare anger.
Den skolutbildning, som bör fordras för erhållande av hemvårdarinnekompetens,
kan enligt utredningens mening vara av ungefär sådan omfattning
som den som gives vid de nuvarande hemsysterskolorna.
Utredningen föreslår att elever, som utexamineras från de för närvarande
till centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor anslutna skolorna och från
skolor, som anordna utbildning i huvudsak efter hemsysterskolornas riktlinjer,
må av tillsynsmyndigheten för den sociala hemhjälpen förklaras kompetenta
som hemvårdarinnor. Beträffande inträdesfordringarna synes ett
önskemål vara, att den sökande skall ha fyllt 20 år och under minst ett år ha
arbetat i familj med minderåriga barn. Yad utbildningstidens längd beträffar
anser utredningen, att minimikraven för kursen i husligt arbete böra kunna
fastställas till 10 månader och minimitiden för praktiken till 5 månader.
Kursen bör helst förläggas till internatskola. Praktiken önskar utredningen
helst delad mellan tjänstgöring som biträde åt eller vikarie för hemvårdarinna
och tjänstgöring på barnhem, ålderdomshem eller sjukvårdsinrättning (helst
sjukstuga).
Fastställandet i detalj av omfattningen och beskaffenheten av den praktiska
tjänstgöring, som skall anses lia givit sådan huslig yrkeskunskap, att den
bör berättiga till hemvårdarinnekompetens, bör ankomma på tillsynsmyndigheten.
Utredningen är väl medveten örn att svårigheter komma att yppa sig, när
det gäller att göra jämförelser mellan den arbetskraft, som utbildats i skolor,
och den, som förvärvat sina kunskaper på annat sätt. För att undanröja de största
svårigheterna vid bedömandet av de sökandes kunskaper och lämplighet och därtill
försäkra sig örn att samtliga blivande hemvårdarinnor besitta ett visst likformigt
kunskapsmått föreslår utredningen, att de som önska förvärva hemvårdarinnekompetens
utan att ha fått utbildning i härför avsedd skola genomgå
en särskild kompletterings- och provkurs på 2 månader. Denna kurs bör dels
bibringa de blivande hemvårdarinnorna vissa kunskaper i näringslära, teoretisk
barnavård, sjukvård och hälsolära, hemekonomi och socialvård. Vidare bör under
kursen prövning ske av elevernas praktiska färdighet i matlagning, sömnad,
barnavård och övriga grenar av husligt arbete samt mjölkning (för jordbruksområden)
. Arbetet under kursen bör anordnas så, att elevernas lämplighet för hemvårdarinneyrket
prövas ur olika synpunkter. För inträde till kursen bör fordras
en grundlig och allsidig praktik i hemarbete och i skötsel av barn under en tid
av minst 5 år, varunder förvärvats insikter och färdigheter i samtliga de göromål,
som komma att ingå i en hemvårdarinnas arbetsuppgifter. Bland dem,
som anmäla sig till genomgång av dylik kurs, torde komma att finnas personer
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
som genom olika slag av yrkesutbildning eller kurser skaffat sig omfattande
kunskaper och erfarenheter. En förkortning av praktiktiden bör i sådana fall
kunna medgivas. Tillsynsmyndigheten, som granskar ansökningarna till provkurs,
har att väga värdet av olika utbildningsvägar gentemot praktisk tjänstgöring
av olika omfattning och sålunda åstadkomma en gradering av de sökande.
Örn hemvårdarinneyrket får den ställning, som det föreliggande förslaget
avser, torde tillströmningen av sökande till ifrågavarande kurser komma
att bliva stor, varför de som antagas till provkurserna torde komma att vara
väl meriterade. Den som utan anmärkning genomgått provkursen gives hemvårdarinnekompetens
och anses jämställd med de vid skolor utbildade hemvårdarinnorna.
Vad beträffar det antal hemvårdarinnor, som under de närmaste åren kunna
komma att behövas och förutsättningarna för deras utbildning har utredningen
beräknat, att vid nuvarande hemsysterskolor jämte för sådan utbildning efter
vissa omläggningar lämpade yrkesskolor skulle kunna utbildas sammanlagt
cirka 225 hemvårdarinnor per år.
Utbildningen av hemvårdarinnor under själva skoltiden kommer automatiskt
att ske med stöd av statsbidrag och statsstipendier enligt de grunder,
som gälla för yrkesundervisning i allmänhet. Emellertid synes det vara nödvändigt
att bevilja både hemsysterskolor och andra skolor, som engagera
sig för hemvårdarinneutbildningen, ett extra statsbidrag till de kostnader,
som föranledas av speciella organisationsfrågor, anlitandet av speciallärare,
ordnandet av praktikantverksamheten etc. Detta bidrag föreslås till 100 kronor
per hemvårdarinneelev. Den sammanlagda kostnaden skulle alitsa bli 22 500
kronor.
Under den s. k. praktikanttiden erhålla hemsysterskolornas elever för närvarande
ej några stipendier. De kostnader som praktikanttiden för med sig få i
allmänhet betalas av eleverna själva på så sätt, att skolorna förskottera de erforderliga
beloppen, för vilka eleven blir betalningskyldig efter erhållen anställning.
Detta arrangemang förefaller mindre tillfredsställande och kan verka återhållande
på dem, som överväga att söka sig till utbildningen, varför utredningen
föreslår, att praktikanttiden måtte betraktas som en del av hemvårdarinneutbildningen,
och att eleverna under denna tid kunna tilldelas statsstipendier
efter samma grunder som under den egentliga kurstiden. Dylika stipendier
skulle dock endast behöva utgå till en del av eleverna, enär vissa praktikanter
få ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen. Om för samtliga 225 elever beräknas
att högsta stipendiebelopp (45 kronor per månad) skulle utgå under
hela praktikanttiden, skulle kostnaden härför bli 50 625 kronor.
Omfattningen av de föreslagna provkurserna blir beroende av efterfrågan
på hemvårdarinnor från kommunernas sida. Utredningen har preliminärt beräknat
att 100 personer per år skulle under de första åren beredas tillfälle att
förvärva hemvårdarinnekompetens på denna väg. Kostnaden för en dylik provkurs
för 12 elever skulle enligt preliminära beräkningar bli 2 400 kronor,
för 100 elever cirka 20,000 kronor. Dessutom böra statsstipendier för deltagarna
i dessa kurser utgå i vanlig ordning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Organisationen av hemvårdarinneutbildningen, vare sig det gäller reguljär
utbildning i särskilda skolor eller kurser eller den sist angivna utbildningen
genom kortare provkurser, kräver ett mycket omfattande arbete, som
lämpligen bör anförtros åt ett centralt statsorgan. Utredningen föreslår,
att det skall ankomma på socialstyrelsen att utöva högsta tillsynen av den
statsunderstödda hemhjälpsverksamheten och bland annat att närmare
fastställa kompetensvillkoren för hemvårdarinnor. Naturligt synes därför
vara, att socialstyrelsen även anförtros uppdraget att tillgodose behovet av
tillräckliga utbildningsmöjligheter för blivande hemvårdarinnor. Socialstyrelsen
bör alltså först och främst utreda behovet av utbildningsanstalter inom
olika delar av landet samt vidare i intimt samarbete med skolöverstyrelsen
och lantbruksstyrelsen utarbeta lämpliga undervisningsplaner och fastställa
de anspråk, som måste ställas på undervisningens art och omfattning, samt
slutligen vidtaga åtgärder för att det konstaterade behovet av utbildningsmöjligheter
skall bliva fyllt. Självfallet skola skolöverstyrelsen och lantbruksstyrelsen
alltjämt handhava den uppsikt över undervisningen, som
tillkommer dem såsom tillsynsorgan för den statsunderstödda yrkesundervisningen.
Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor.
Utredningen framhåller, att ett statligt understöd åt kommunernas verksamhet
för social hemhjälp förutsätter, att vissa minimikrav uppställas i fråga örn
avlöningsvillkoren för den i verksamheten sysselsatta arbetskraften. Med hänsyn
till yrkets krävande natur och de relativt höga kompetenskraven måste hemvårdarinnornas
avlöning ligga högre än den allmänna lönenivån för exempelvis
hembiträden och även hushållerskor i privat tjänst. Självfallet bör dock avlöningskravet
ej ställas så högt, att därav kan föranledas en omotiverad stegring
av den nuvarande lönenivån inom hemvårdarinneyrket. Dessutom måste tillses,
att avlöningsvillkoren på ett lämpligt sätt ansluta sig till gällande villkor för
befattningshavare inom annan statsunderstödd verksamhet av liknande karaktär.
I sistnämnda hänseende torde avvägningen lämpligen kunna ske under
jämförelse med distriktssköterskornas avlöning.
Ett mycket stort antal av hemvårdarinnorna avlönas för närvarande enligt
Uppsala hemskolas anställningskontrakt. Begynnelselönen enligt detta utgör
i runt tal 1 500 kronor, vartill kommer fri bostad med möbler, värme och
lyse samt tvätt. Den totala begynnelseavlöningen torde alltså kunna i medeltal
värderas till 2 100 kronor. Under nu rådande kristid utgår på de flesta
håll ett dyrtidstillägg örn 15—25 % på den kontanta lönen. Den faktiska
löneinkomsten för hemvårdarinnor, som avlönas enligt ifrågavarande kontrakt,
kan sålunda i medeltal angivas till omkring 2 400 kronor.
De kommunalt anställda hemvårdarinnorna ha i allmänhet högre avlöning.
Uppgifter, som av utredningen inhämtats från ett tiotal medelstora städer, utvisa
sålunda begynnelselöner varierande mellan lägst 2 495 och högst 3 947
kronor. Medeltalet för dessa städer ligger vid ungefär 3 000 kronor, inberäknat
dyrtidstillägg och naturaförmåner.
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.
Distriktssköterskornas minimilön utgör 1 800 kronor jämte tre ålderstilllägg
örn 100 kronor, vartill kommer fri möblerad bostad jämte värme och
lyse. I verkligheten äro dock avlöningsvillkoren väsentligt bättre. Den normala
begynnelselönen är 2 280 kronor, och ålderstilläggens belopp är höjt till
180 kronor; därtill kommer dyrtidstillägg enligt särskilda bestämmelser,
för närvarande uppgående till 19''6 %. Distriktssköterskornas faktiska
begynnelselön utgör alltså i allmänhet 2 727 kronor jämte bostadsförmån.
Örn den sistnämnda liksom för hemvårdarinnorna värderas till 600 kronor,
blir den totala begynnelselönen 3 327 kronor.
Utredningen har övervägt lämpligheten av att tillämpa en dyrortsgradering
av hemvårdarinnornas avlöning men har av flera skäl ansett sig böra
avstå härifrån, när det gäller fastställandet av minimilönen. Enhetliga lönebestämmelser
tillämpas även inom andra områden av statsunderstödd verksamhet,
bl. a. för distriktssköterskorna. Likaså har övervägts en uppdelning
av den kontanta lönen i ett fast grundbelopp och ett dyrtidstillägg, men även
detta förslag har övergivits av lönetekniska skäl.
Utredningen har stannat för att föreslå, att den kontanta årslönen för heltidsanställd
hemvårdarinna fastställes till 1 800 kronor jämte tre ålderstillägg
å 100 kronor efter tre, sex och nio års tjänstgöring. Därtill skulle komma hyresersättning
motsvarande ortens pris för en möblerad bostad örn ett rum med
kök eller kokvrå jämte värme och lyse, eller ock samma förmåner in natura. Örn
bostadsförmånen liksom ovan värderas till 600 kronor, skulle begynnelseavlöningen
alltså totalt uppgå till 2 400 kronor.
De föreslagna avlöningsbeloppen äro minimibelopp, som ansetts tillämpliga
på de billigaste orterna. Det kan förutsättas, att dessa belopp komma
att överskridas på orter med högre levnadskostnader. Eftersom avlöningsbeloppen
vidare äro fasta, kan det framdeles bliva nödvändigt att justera beloppen
uppåt eller nedåt i den mån levnadskostnadsindex undergår mera väsentlig
förändring i den ena eller andra riktningen. Dylika justeringar torde i allmänhet
ej behöva medföra ändring i hemvårdarinnornas avlöningsvillkor,
eftersom dessa kunna förutsättas som regel bliva anslutna till kommunala
avlöningssystem med indexreglerade lönebelopp.
Den årliga semestern för hemvårdarinnor, som äro anställda enligt Uppsala
hemsysterskolas kontrakt, omfattar en månad. Minimikravet i fråga örn semesterrätt
bör dock lämpligen ansluta sig till de bestämmelser, som enligt
civila avlöningsreglementet gälla för ordinarie statstjänstemän i motsvarande
löneställning. Med hänsyn till den föreslagna minimiavlöningen för hemvårdarinnor
torde jämförelse närmast böra ske med lönegrad 4 inom löneplanen
A. Detta innebär, att hemvårdarinna skall hava rätt till minst 20
dagars semester intill det år, under vilket hon fyller 40 år, och 30 dagars
semester för tiden därefter.
Hemv år dar imnäs rätt till avlöning under tjänstledighet till följd av sjukdom
föreslår utredningen reglerad i anslutning till bestämmelserna för nyssnämnda
kategori av statstjänstemän. Sålunda bör hemvårdarinna äga rätt
14
Kungl. Marits proposition nr 332.
att uppbära lönen oavkortad intill 25 dagar men vid längre tjänstledighet vara
skyldig avstå kr. 1:10 per dag av sin avlöning.
Utöver de nu angivna förmånerna bör hemvårdarinna självfallet äga rätt
till ersättning för resekostnader i tjänsten. Såvitt möjligt bör hon även tillhandahållas
fri telefon.
Hemvårdarinnornas pensionsfråga bör enligt utredningens mening lämpligen
ordnas genom kårens anslutning till statens pensionsanstalt. Pensioneringsbestämmelserna
synas böra anpassas efter bestämmelserna för de befattningshavaregrupper,
som avses i kap. VI av anstaltens reglemente och som bland
andra omfatta sjuksköterskor, distriktstandsköterskor och distriktsbarnmorskor.
Tjänstepensionsunderlaget, vilket utgör 1 560 kronor för sjuksköterskor,
1460 kronor för distriktstandsköterskor och 1000 kronor för
distriktsbarnmorskor, föreslås för hemvårdarinnornas vidkommande till 1 400
kronor. I fråga örn pensionsålder och tjänstetid för hel pension föreslås
samma bestämmelser som för sjuksköterskor och barnmorskor, nämligen 55
levnadsår och 25 tjänsteår (för distriktstandsköterskor gäller 60 levnadsår
och 30 tjänsteår). Pensionsavgifterna förutsättas kunna beräknas enligt samma
grunder som för distriktssköterskor och distriktstandsköterskor. Detta innebär,
att hem vårdarinnan själv betalar en årlig avgift av 6 % av pensionsunderlaget
eller 84 kronor, medan huvudmannen betalar 5 % eller 70 kronor.
Minimiavlöningen för deltidsanställd hemvårdarinna föreslår utredningen
fastställd till 5 kronor för full arbetsdag, vilket belopp står i lämplig relation
till den heltidsanställda arbetskraftens årsavlöning. Det skulle kunna invändas,
att den föreslagna daglönen på vissa håll kommer att överstiga gängse
lön för tillfällig arbetskraft i den öppna marknaden. Örn man anställer en
dylik jämförelse, måste man dock beakta den icke oväsentliga skillnaden
mellan vanligt »hjälphusarbete» och det sociala hemhjälpsarbetet. Även den
deltidsanställda hemvårdarinnan måste fylla ganska höga krav på kompetens
och lämplighet. Hennes arbete kommer också att som regel försiggå under
mer än vanligt svåra och primitiva förhållanden, som ställa stora anspråk på
förnöjsamhet och tålamod. Därtill kommer, att daglönen för hjälphusarbete i
allmänhet utfylles med fri kost på arbetsplatsen, medan däremot hemvårdarinnan,
som i stor utsträckning hänvisas till tjänstgöring i hem med små
resurser, oftast nödgas att själv sörja för sitt kosthåll.
Som villkor för statsbidrag till deltidsanställd hemvårdarinnas avlöning bör
föreskrivas, att anställningen skall avse minst 80 arbetsdagar (motsvarande ett
kvartal) per år och följaktligen garantera en minimiavlöning av 400 kronor per
år. Genom en sådan bestämmelse markeras, att deltidsanställningen icke får
betraktas som ett engagemang av arbetskraft för ett visst tillfälle eller ett
visst uppdrag utun förutsätter en uppgörelse en gång för alla, att hemvårdarinnan
ställer sin arbetskraft till förfogande i bestämd utsträckning vid
förefallande behov.
Herahjälpsverksamhetens organisation.
Vid övervägandet av den lämpligaste organisationsformen för en statsunderstödd
hemhjälpsverksamhet upptager utredningen i första hand frågan,
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
vilket samhällsorgan som bör vara huvudman för verksamheten. Den omedelbara
ledningen av verksamheten kan av naturliga skäl icke vara en uppgift
för den centrala statsförvaltningen utan måste anförtros åt lokala organ.
Valet måste då komma att stå mellan landstingen och kommunerna. För
det förra alternativet tala onekligen flera skäl, främst landstingens större
ekonomiska bärkraft, deras möjlighet att åstadkomma en lämplig distriktsindelning
för verksamheten och vidare den lättnad för statens ledning och
kontroll, som skulle följa med en mera centraliserad organisation. Men även
örn landstingen skulle göras till huvudmän för verksamheten, måste tydligen
den omedelbara ledningen av verksamheten dock decentraliseras till lokala ortsorgan
med begränsade verksamhetsområden. Detta skulle då naturligen leda
fram till en distriktsindelning av samma slag, som förekommer inom distriktssköterskevården.
Distrikten skulle därvid kunna givas den storlek och avgränsning,
som vore mest lämplig ur organisationssynpunkt, och behövde icke
anslutas till den ofta mindre lämpliga kommunala indelningen. Emellertid
skulle en sådan distriktsindelning utan tvivel stöta på större svårigheter vid
det praktiska genomförandet än vad fallet varit i fråga örn sköterskevården.
I det sistnämnda fallet har distriktsindelningen i stor utsträckning kunnat
ordnas efter objektiva grunder, men i fråga om hemhjälpsverksamheten vore
detta knappast möjligt att åstadkomma för ett centralt landstingsorgan utan
tillräcklig kännedom örn de skiftande förhållanden och behov, som föreligga
inom olika delar av området. Endast kommunala organ torde äga möjlighet
att rätt bedöma dessa frågor för den egna kommunens vidkommande. Utan
tvivel skulle därför såväl själva distriktsindelningen som den praktiska utövningen
av verksamheten framkalla missnöje hos kommuner och samhällen,
som med rätt eller orätt ansåge sina speciella intressen tillbakasätta. Över
huvud taget skulle systemet sannolikt bliva ägnat att framkalla slitningar
mellan hemhjälpsverksamhetens ledning och kommunerna, som icke vore till
gagn för verksamheten.
För kommunerna som huvudmän för den sociala hemhjälpen finner utredningen
främst den omständigheten tala, att de för närvarande undantagslöst
handhava denna uppgift, i den mån hemhjäfpsverksamhet finnes anordnad av
offentlig myndighet, låt vara att landstingen i allmänhet lämna ett ekonomiskt
och organisatoriskt stöd åt kommunernas verksamhet. På grund härav och med
hänsyn till de antydda svårigheterna för en till landstingen centraliserad ledning
av verksamheten har utredningen funnit övervägande skäl tala för att bygga
den framtida organisationen på redan utbildad praxis och har därför stannat
vid att förorda kommunerna som huvudmän för den statsunderstödda hemhjälpverksamheten.
Den kommunala ledningen av hemhjälpsverksamheten förutsätter så speciella
kvalifikationer hos det ledande organet, att utredningen finner påkallat
föreslå inrättande av en särskild hemhjälpsnämnd inom varje kommun. Där
så lämpligen kan ske bör kommunen dock vara oförhindrad att uppdraga åt
någon befintlig kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd. Särskild
16
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.
hemhjälpsnämnd skall enligt förslaget bestå av tre eller fem ledamöter, av
vilka en eller flera kunna utses att utöva den närmaste ledningen av verksamheten.
Inom hemiljälpsnämnden bör givetvis den husmoderliga sakkunskapen
vara väl representerad.
Hemhjälpsnämndens huvudsakliga uppgifter skola vara att anställa hemvårdarinnor
och leda deras arbete, att uppgöra förslag till instruktion för
hemvårdarinna samt grunder för uttagande av ersättning för lämnad hemhjälp
(avgiftstaxor) ävensom att bevaka kommunens anspråk på statsbidrag till
verksamheten. Hemhjälpsnämnden bör självfallet samarbeta med barnavårdsnämnd,
fattigvårdsstyrelse och andra organ inom offentlig och enskild socialvård
samt icke minst med arbetsförmedling, där sådan finnes inom orten.
Samarbetet med arbetsförmedlingen bör i första hand avse anskaffande av
arbetskraft, som kan befinnas villig och lämplig att taga hemvårdarinneanställning
eller att utbilda sig därtill. Men det kan också möjligen visa sig
lämpligt, att överenskommelse träffas med arbetsförmedlingen örn viss medverkan
även vid den dagliga förmedlingen av hemvårdarinnor till hjälpbehövande
hem. Detta förutsätter dock, att tjänstemännen i fråga om social
behovsprövning få en skolning, vilken de för närvarande i allmänhet ej torde
besitta. För närvarande måste man därför räkna med att deras medverkan på
detta område endast kan få en begränsad omfattning.
Förmedlingen av social hemhjälp kan uppdragas åt någon befintlig
kommunal expedition, såsom socialvårdsbyrå, kommunalkontor e. d., såvitt
till expeditionen finnes knuten någon tjänsteman med nödiga kvalifikationer
för uppgiften. Kan ingen av de antydda utvägarna med fördel anlitas,
återstår för hemhjälpsnämnden att begagna sig av möjligheten att utse
någon eller några av sina ledamöter att som jourhavande ombesörja den
närmaste ledningen av verksamheten och de löpande expeditionsgöromålen.
Självfallet får det icke överlåtas åt hemvårdarinnoma att själva bestämma,
örn och för hur lång tid begärd hemhjälp skall lämnas samt örn storleken av
eventuell ersättning. Ej heller bör det i regel ankomma på hemvårdarinnorna
att mottaga eller inkassera fastställd ersättning för hemhjälp.
Ett flertal landsting ha ådagalagt intresse för verksamheten genom att
bevilja anslag till densamma i en eller annan form eller genom att föranstalta
örn utredning i sådant syfte. Utredningen finner ej något skäl, varför man
skulle för framtiden avstå från landstingens medverkan till hemhjälpsfrågans
lösning, utan vill fastmer förorda en reglerad och än mer positiv insats från
deras sida. Denna insats skall enligt förslaget bestå dels i beviljande av visst
anslag till verksamheten, dels i utseende av visst antal ledamöter i ett sammanhållande
och kontrollerande organ för verksamheten inom landstingsområdet.
Yad först angår landstingens ekonomiska bidrag till kommunernas hemhjälpsverksamhet
skall detta enligt förslaget stå i ett bestämt förhållande till
det statsbidrag, som tillerkännes varje särskild kommun. Landstingsbidraget
skall nämligen utgöra minst hälften av det bidrag, staten kommer att lämna,
exklusive statens bidrag till ålderstillägg åt hemvårdarinnoma. I enlighet
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
med det förslag rörande statsbidragets storlek, för vilket redogörelse längre
fram skall lämnas, innebär nyssnämnda regel, att landstingsbidragets minimibelopp
sättes till 500 kronor om året för varje heltidsanställd hemvårdarinna
och 1 krona för varje arbetsdag, som fullgöres av deltidsanställd hemvårdarinna.
Emellertid äro kommunerna icke berättigade till bidrag för ett obegränsat
antal hemvårdarinnor utan är detta på visst sätt begränsat.
Yad angår ledningen och kontrollen av hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet
har utredningen övervägt olika möjligheter att skapa ett lämpligt
organ för dessa uppgifter. Sålunda har utredningen från en vidare synpunkt
diskuterat lämpligheten av att inrätta läns- eller landstingsnämnder
med uppgift att överhuvudtaget sammanhålla och leda all inom länet
(eller landstingsområdet) förekommande verksamhet av hemekonomisk och
familjesocial natur. En sådan nämnd skulle följaktligen kunna tänkas med
fördel övertaga handläggningen av frågor rörande mödrahjälp, hemhjälpsverksamhet,
husmoderssemester, daghem, lekskolor och sommarkolonier, andelstvättstugor
och samlingslokaler m. m. Förslag örn en länssocialnämnd
har även framlagts av socialvårdskommittén, som åt en dylik nämnd vill
uppdraga att i länsstyrelsernas ställe handlägga huvudparten av socialhjälps-,
barnavårds- och alkoholistärendena. Möjligen kan man under den fortsatta
diskussionen finna en framkomlig väg att förena dessa olika synpunkter. Då
emellertid varken frågan örn en länsnämnd för familjesociala frågor eller förslaget
om en länssocialnämnd ännu äro tillräckligt utredda, måste hemhjälpsfrågan
i varje fall provisoriskt lösas utifrån nu rådande förhållanden.
Landstingens förvaltningsutskott torde av flera skäl icke kunna anses
lämpade att övertaga en så speciell uppgift som att leda och kontrollera den
sociala hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet. Utredningen vill i
stället anförtro denna uppgift åt ett särskilt organ, förslagsvis benämnt hemhjälpsstyrelse.
Denna styrelse skall enligt förslaget bestå av ordförande och
fyra ledamöter jämte suppleanter för dem. Ordföranden och en ledamot jämte
suppleanter för dem skola utses av Kungl. Maj:t, de övriga ledamöterna jämte
suppleanter av landstinget. Liksom inom hemiljälpsnämnden bör inom hemhjälpsstyrelsen
den husmoderliga sakkunskapen vara väl representerad.
Hemhjälpsstyrelsen kommer att å ena sidan ha till uppgift att, såsom redan
nämnts, leda och övervaka hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet
och därvid fastställa instruktioner för kommunernas hemvårdarinnor samt
taxor för de avgifter, som skola utgå för hemhjälpen, ävensom i övrigt verka för
hemhjälpsverksamhetens ändamålsenliga utveckling och största möjliga enhetlighet
vid dess utövande. I sistnämnda hänseende finner utredningen det
särskilt böra ankomma på hemhjälpsstyrelsen att stimulera kommunernas intresse
för verksamheten och att vid behov taga initiativ till kommuners sammanslutande
till kommunalförbund för verksamhetens handhavande. Å andra
sidan kräves hemhjälpsstyrelsens medverkan även vid fördelning och beviljande
av stats- och landstingsbidragen, i det styrelsen skall yttra sig över inkomna
ansökningar örn bidrag såväl till landstinget i vad rör landstingsbidraget som
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332.
lill 4» 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 332.
till socialstyrelsen i vad rör statsbidraget. Hemhjälpsstyrelsen skulle även
kunna tänkas utbetala de olika bidragsmedlen till vederbörande kommuner.
Enligt utredningens förslag skall nu angivna ekonomiska medverkan från
landstingens sida utgöra ett obligatoriskt villkor för att kommunerna skola
kunna erhålla statsbidrag till sin hendijälpsverksamhet. Utredningen säger sig
vara väl medveten om att denna anordning lider av en svaghet så till vida, som
den helt avstänger en kommun från statsbidrag, för den händelse vederbörande
landsting icke är villigt att lämna föreskriven medverkan. Emellertid synes
denna vara av så stor betydelse för verksamhetens finansiering och ledning,
att något avkall på detta villkor icke är tillrådligt. Med kännedom örn landstingens
redan nu dokumenterade intresse för denna verksamhet hyser utredningen
för övrigt ringa farhåga för att hemhjälpsfrågans lösning på något
håll skall stranda på bristande intresse från landstingets sida.
Utredningen framhåller, att frågan ligger annorlunda till i de städer, som
icke tillhöra landsting. För dessas del faller hela den del av kostnaden, som icke
skall bestridas med statsbidrag, på primärkommunen. Behovet av en särskild
verksamheten samordnande och i ansökningsförfarandet deltagande styrelse
bortfaller, och en hemiljälpsnämnd torde vara till fyllest för ledningen av verksamheten
i dessa städer. Den övervakande uppgift, som tilldelats hemhjälpsstyrelsen
beträffande primärkommunernas hemhjälpsverksamhet, får i dessa
städer fullgöras direkt av den centrala statliga tillsynsmyndigheten. Då dessa
städer vanligen befinna sig i ett gott ekonomiskt läge, kunna de, enligt vad
utredningen framhåller, knappast för närvarande påräkna statsbidrag för detta
ändamål, enär detta är avsett i första hand för landskommunerna och utgår
efter behovsprövning mellan kommunerna.
Handläggningen av dessa frågor påkallar enligt utredningens mening inrättande
av ett särskilt statsorgan, särskilt som deras lösande i allmänhet förutsätter-
ett mer eller mindre omfattande statsbidrag. Emellertid har utredningen
icke varit beredd att definitivt framställa förslag därom, förrän arbetet fortskridit
så långt, att det är möjligt att få en bestämdare överblick av det verksamhetsområde,
som skulle tillkomma ett sådant statsorgan. Som ett provisorium
föreslår utredningen, att den statliga tillsynen över den sociala hemhjälpsverksamheten
uppdrages åt socialstyrelsen. På denna tillsynsmyndighet
skall det ankomma att bestämma, i vilken omfattning hemvårdarinna
skall hava genomgått teoretisk och praktisk utbildning, att vidtaga
åtgärder för tillgodoseende av utbildningsbehovet, att fastställa ålderstillägg
för hemvårdarinnor, att avgöra uppkommande tvister örn hemvårdarinnas
naturaförmåner eller ersättning för sådana samt att fördela
statsanslaget mellan de bidragssökande kommunerna. I övrigt skall socialstyrelsen
meddela erforderliga råd och anvisningar åt hemhjälpsnämnder
och hemhjälpsstyrelser. Hit hör bland annat att fastställa normalinstruktion
för hemvårdarinnor och att lämna vägledning för utarbetande av avgiftstaxor.
Slutligen skall det ankomma på socialstyrelsen att pröva frågor om
tillstånd för hemvårdarinna att kvarstå i tjänst efter uppnående av fastställd
pensionsålder.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Omhändertagandet av den sociala hemhjälpen innebär, att socialstyrelsen
får sig anförtrott ett arbetsområde, inom vilket styrelsen hittills icke torde
ha förvärvat erfarenhet. Då sådan erfarenhet finnes representerad på andra
håll, särskilt inom vissa organisationer, torde det vara av vikt att bereda styrelsen
tillfälle att tillgodogöra sig densamma, åtminstone under den period då
ifrågavarande verksamhet är under utbyggnad. Detta synes lämpligen kunna
ske genom inrättande av en rådgivande nämnd för social hemhjälp med uppgift
att biträda socialstyrelsen vid verksamhetens organisation. En sådan
nämnd bör omfatta representanter för centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor,
svenska röda korset och husmödrarnas samarbetskommitté.1
Dessutom bör i nämnden beredas plats för experter inom den husliga undervisningens
och sjukvårdens områden.
Utredningen finner det även vara nödvändigt, att socialstyrelsens egna
arbetskrafter förstärkas med en särskild befattningshavare för biträde vid
handläggningen av de nya arbetsuppgifterna. Förslagsvis torde denna befattningshavare
benämnas konsulent för social hemhjälp och placeras i 21:a lönegraden.
Statsbidragets storlek.
Utredningen föreslår, att i de fall statsbidrag erhålles detta skall utgå
med 1 000 kronor örn året för varje heltidsanställd hemvårdarinna, varjämte
fastställda ålderstillägg helt skola bestridas av statsmedel i överjpisstämmelse
med gällande regler för statsbidrag till distriktssköterskors avlöning. För deltidsanställd
hemvårdarinna skall statsbidraget i motsvarande fall utgå med 2
kronor per fullgjord arbetsdag, örn hon uppbär avlöning för minst 80 arbetsdagar
per år.
Med tillämpning av dessa bestämmelser skulle kostnaden för hemvårdarinnornas
avlöning, bortsett från ålderstillägg, komma att bestridas med statsmedel
till c:a 40 % i fall, då statsbidrag utgår. Enligt den föreslagna normen
för landstingsbidragets beräknande skulle följaktligen omkring 20 % av lönekostnaden
falla på landstinget, medan resterande 40 % skulle slutgiltigt bäras
av vederbörande kommun. Av sistnämnda belopp skulle enligt förslaget den
del, som motsvarar bostadsförmånen och som kan uppskattas till i medeltal
600 kronor eller omkring 25 % av det totala avlöningsbeloppet, kunna utgå
in natura. Om så sker, skulle alltså kommunens kontanta andel i lönekostnaden
begränsa sig till i medeltal 15 %. Härtill komma emellertid kostnaderna
för tjänsteresor och telefon, vilka skola helt bestridas av kommunen.
I avvaktan på vidare erfarenhet örn kommunernas och landstingens intresse
för saken torde till en början lämpligen kunna uppställas den regeln, att statsbidrag
ej må utgå för större antal hemvårdarinnor, än som motsvarar en heltidsanställd
hemvårdarinna eller däremot svarande deltidsanställd arbetskraft
på 4,000 invånare i städerna och joå 2,000 invånare på landsbygden. Motivet för
1 Representerande Sveriges husmodersföreningars riksförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
den strängare regeln för städerna än för landsbygden är dels att avståndet
mellan hemmen på landsbygden är relativt större dels att stadsbefolkningen i
allmänhet torde hava större möjlighet att anskaffa erforderlig hemhjälp än lantbefolkningen.
I syfte att göra bestämmelserna i någon mån elastiska föreslås
dock befogenhet för socialstyrelsen att undantagsvis medgiva statsbidrag för
en hemvårdarinna per 2 500 invånare i städer och 1 333 invånare på landsbygden.
Den angivna regeln föreslås så utformad att statsbidraget ej må
till någon kommun utgå med högre sammanlagt belopp än som motsvarar,
vad angår stad 25 kronor för varje påbörjat 100-tal av kommunens folkmängd
och vad angår annan kommun 50 kronor för varje påbörjat 100-tal, dock med rätt för socialstyrelsen att, örn synnerliga skäl därtill äro,
medgiva förhöjning av sagda belopp till högst 40 kronor för stad och
högst 75 kronor för annan kommun varvid genomgående skall bortses
från eventuella bidrag till ålderstillägg. Under alla förhållanden får statsbidraget
självfallet ej överskrida de förut angivna maximibeloppen av 1 000
kronor per hemvårdarinna respektive 2 kronor per arbetsdag. Begränsningen
av statsbidraget kommer automatiskt att medföra samma begränsning av
landstingsbidraget.
Med hänsyn till det statsfinansiella läget torde emellertid icke statsbidrag
kunna utgå till kommuner i samtliga fall, då de av utredningen föreslagna
villkoren äro uppfyllda. En ytterligare begränsning låter sig lämpligen
anordnas på|p, sätt, att riksdagen varje år bestämmer det antal hemvårdarinnor,
till vilka den vill bevilja statsbidrag för följande kalenderår. Socialstyrelsen
skall sedan ha till uppgift att fördela statsbidraget mellan de bidragssökande
kommuner, som visat sig ha störst behov av hemhjälp, varvid de kommuner,
som prövas skola erhålla statsbidrag, alltid skola få sådant med i förslaget
angivet fullt belopp. Vid denna fördelning skall landsbygdskommunerna äga
företräde framför städerna. De senare ha större möjligheter att själva ordna
hemhjälpsfrågan genom utbyggande av delvis redan befintlig organisation. De
böra sålunda få stå tillbaka i avvaktan på att landsbygdens minimibehov enligt
de föreslagna bidragsbestämmelserna fyllts och de statliga tillgångarna medgiva
en utbyggnad av statsbidraget därutöver.
Med den generella regeln örn en hemvårdarinna för 4,000 invånare
i stad, respektive 2,000 invånare på landsbygden skulle ungefär 2,800 heltidsanställda
eller däremot svarande deltidsanställda hemvårdarinnor komma
att anställas. För det första verksamhetsåret räknar utredningen med hänsyn
till den befintliga utbildade arbetskraftens storlek och möjligheterna för utbildning
av ytterligare arbetskraft ej med en statsunderstödd bernhjälpsverksamhet
av större omfattning, än att den kommer att sysselsätta högst 500
hemvårdarinnor.
Av utredningen gjorda beräkningar rörande statens kostnader för den sociala
hemiljälpsverksamheten, i vad dessa avse statsbidrag till hemvårdarinnelöner,
ha givit följande resultat.
De totala årliga avlöningskostnaderna för ovannämnda 2 800 hemvårdarinnor
kunna med tillämpning av utredningens minimiavlöningsbestämmelser be
-
21
Kungl. Maj:ts "proposition nr 332.
räknas komma att uppgå till inemot 7 miljoner kronor exklusive ålderstillägg
eller ungefärligt fördelade på de olika intressenterna:
Kommunerna ................................................ 40 % eller 2 800 000 kronor
Landstingen ................................................ 20 % » 1400 000 »
Staten ......................................................... 40% » 2 800 000 »
Motsvarande siffra för de 500 hemvårdarinnor, utredningen ansett verksamheten
kunna komma att maximalt omfatta första verksamhetsåret, är'' 1/2 miljoner
kronor, vilka fördela sig på följande vis:
Kommunerna ................................................... 40 % eller 480 000 kronor
Landstingen ................................................... 20 % » 240 000 »
Staten ............................................................ 40 % » 480 000 »
Vid dessa kostnadsberäkningar har hänsyn icke tagits till den inkomst,
som kan tillföras verksamheten genom avgifter för lämnad hemhjälp.
En viss inkomst av avgifter kan givetvis under alla omständigheter påräknas,
men med hänsyn till dess sannolikt ringa belopp och omöjligheten av att göra
en uppskattning av densamma har utredningen för närvarande helt bortsett
härifrån vid kostnadsberäkningen.
Vidkommande frågan örn anslagsbehov för budgetåret 1943/44 framhåller utredningen
följande. Enär statsbidrag enligt utredningens förslag skall utgå först
för verksamhet under kalenderåret 1944 och då utbetalningen under första året
måste ske i efterskott, kommer icke något statsbidrag till hemvårdarinnelön
att utanordnas under nyssnämnda budgetår. Däremot måste redan 1943 års
riksdag till ledning för socialstyrelsens prövning av ansökningarna i slutet av år
1943 angiva det antal hemvårdarinnebefattningar, till vilka statsbidrag kommer
att utbetalas för verksamhet under kalenderåret 1944. Detta antal har
av utredningen föreslagits till 500 heltidsanställda eller ett däremot svarande
antal deltidsanställda.
Vidare bör redan under nästa budgetår inrättas den tidigare föreslagna
konsulentbefattningen i socialstyrelsen, som skall omhänderhava den centrala
ledningen av hemhjälpsverksamheten, samt tillsättas socialstyrelsens rådgivande
nämnd, varför anslag bör beviljas till härmed förbundna kostnader.
Beträffande kostnaderna för utbildning av hemvårdarinnor hemställer utredningen
slutligen örn ett sammanlagt anslag av 42,500 kronor.
Sammanfattning av förslagen.
De av utredningen framställda förslagen kunna i korthet sammanfattas i
följande huvudpunkter:
1. Statsbidrag må utgå till avlöning åt hemvårdarinnor, som anställas hos
kommuner i och för social hemhjälpsverksamhet, varmed förstås tillfälligt
biträde med barnavård och andra hemsysslor i enskilda, företrädesvis medellösa
hem, som på grund av sjukdom, barnsbörd eller andra därmed jämförbara
omständigheter äro i behov därav.
22
Kungl. Marits proposition nr 332.
2. Som villkor för statsbidraget föreskrives bland annat, att viss minimiavlöning
tillerkännes hemvårdarinna. För heltidsanställd vårdarinna utgör
denna 1 800 kronor med tre ålderstillägg örn 100 kronor jämte fri bostad
eller hyresersättning samt rätt till semester och sjukavlöning lika med ordinarie
statstjänstemän i motsvarande löneställning ävensom pensionsrätt i
statens pensionsanstalt. För s. k. deltidsanställd hemvårdarinna utgör minimilönen
5 kronor per arbetsdag dock minst 400 kronor per år.
3. Ståtsbidraget utgör högst 1 000 kronor örn året jämte förekommande
ålderstillägg för varje hemvårdarinnebefattning och 2 kronor för varje fullgjord
arbetsdag av deltidsanställd hemvårdarinna. Bidraget är dock normalt
begränsat till en hemvårdarinna per 4 000 invånare i städerna och en per 2 000
invånare i landskommunerna. Obligatoriskt villkor för statsbidrag är, att
vederbörande landsting bidrager med halva statsbidragets belopp. Enligt
dessa regler komma totalkostnaderna för verksamheten att bestridas till cirka
40 % av staten, 20 % av landstingen och återstoden eller cirka 40 % av kommunen,
såvida lönerna utgå med föreslagna minimibelopp.
4. Hemvårdarinnekompetens kan förvärvas antingen genom utbildning
vid särskilda skolor eller genom långvarigt praktiskt arbete, kompletterat med
en kortare provkurs. För skolor, som bedriva fullständig hemvårdarinneutbildning,
föreslås utöver det sedvanliga statsbidraget, som utgår till yrkesskolor,
ett extra statsbidrag av 100 kronor för varje utbildad hemvårdarinneelev.
Vidare föreslås, att de statsstipendier om högst 45 kronor per
månad, som kunna tilldelas skolornas elever, även må utgå under den
praktikanttjänstgöring, varmed utbildningen avslutas. Slutligen föreslås,
att kostnaden för provkurserna må bestridas av statsmedel.
5. Verksamhetens omedelbara ledning skall enligt förslaget handhas av
en hemhjälpsnämnd inom varje kommun. Inom landstingsområdet verkar en
hemhjälpsstyrelse. Som central statlig tillsynsmyndighet föreslås socialstyrelsen,
förstärkt med en konsulent för social hemhjälp och en rådgivande
nämnd.
Yttranden.
Över befolkningsutredningens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, landstingens förvaltningsutskott,
socialvårdskommittén, svenska landstingsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet, överstyrelsen för svenska röda korset, centralnämnden
för Sveriges hemsysterskolor, svensk sjuksköterskeförenings centralstyrelse,
svenska lanthushållslärarinnornas förening, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, yrkeskvinnors riksförbund, Fredrika Bremer-förbundet, Vita
bandets centralstyrelse, kooperativa kvinnogillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, högerns centrala
kvinnoråd samt hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm. Länsstyrel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 23
serna hava före avgivandet av sina utlåtanden berett vissa kommuner tillfälle
att yttra sig.
Allmänna principer.
Yad först beträffar frågan huruvida statligt stöd bör lämnas den sociala
bernhjälpsverksamheten tillstyrkes i alla de avgivna yttrandena med undantag
av statskontorets, lantbruksstyrelsen och länsstyrelsens i Jönköpings län att
statliga stödåtgärder till förmån för nämnda verksamhet nu vidtagas.
Det föreliggande förslaget har tillstyrkts av det övervägande antalet remissinstanser,
även örn erinringar framställts mot förslagets detaljer.
Avstyrkande yttranden — i huvudsak motiverade av organisatoriska skäl —
föreligga från styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för landskommunernas
förbund och förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands
och Gävleborgs läns landsting.
Medicinalstyrelsen understryker kraftigt behovet av en organisation för tillhandahållande
av hjälp i hemmen och betonar särskilt, att tillkomsten av en
ordnad hemhjälpsverksamhet ej minst för hälsovården måste bli av synnerligt
värde. Styrelsen anför vidare.
Men även för sjukvårdens del innebär inrättandet av organisationen en
fördel, i det att distriktssköterskorna genom hemvårdens utövare få en välbehövlig
hjälp, då hemvårdarinnan övertager det dagliga husmodersarbetet i en
nödställd familj. Den bland distriktssköterskorna verkställda i betänkandet
framlagda enquéten lämnar också härom otvetydigt besked. "V ad befolkningsutredningen
anfört i betänkandet om behovet av hemhjälp, kan styrelsen
biträda.
Socialstyrelsen yttrar:
Betydelsen av en systematisk och effektiv hemhjälpsverksamhet för socialvårdens
klientel och särskilt för de talrika dit hörande barnen kan illustreras
med några upplysningar från fattigvårdens verksamhet. År 1940 lämnades fattigvård
till makar med minderåriga barn till 80 procent — d. v. s. 45,000 dylika
familjer — i form av pengar eller varor såsom understöd i hemmet. Behovet av
en sådan hemhjälp åt familjer med flera minderåriga barn är mycket trängande
och omfattande. Enligt beräkningar rörande fattigvårdsklientelet år 1939 vörö
familjer med fem eller fler barn på landsbygden tre eller fyra gånger och i
städerna nära fem gånger så vanliga bland de fattigvårdsunderstödda familjerna
som bland äktenskapen i allmänhet. Nära nog samma förhållande föreligger
beträffande familjer med tre eller fler barn.
Trots fattigvårdsunderstöd eller annan materiell samhällshjälp vilar en
tung börda av arbete och omsorger på husmödrarna i dessa barnrika fattiga
hem, vilka ofta äro inrymda i dåliga bostäder. Att hemarbetet för mathållning,
rengöring och klädvård av allehanda orsaker är tungt, är lätt att inse, och
ingen borde därför klandra, om det brister i det ena eller andra avseendet.
Det är en i själva verket beundransvärd gärning som utföres av husmödrarna
i dessa fattiga barnrika hem. Att slitet och släpet med att hålla ihop dessa
hem och vårda deras talrika barnskaror ej sällan leder till kroppslig och psykisk
överansträngning av husmödrarna är naturligt. I en dylik situation, då husmodern
är utsläpad och sjuk och kanske måste lämna hemmet för vård å sjukhus,
måste samhället ingripa med hjälp eller utvidga redan utgående hjälp.
Ofta sker detta i den formen, att modern beredes sjukhusvård och barnen örn
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
händertagas å barnhem. Att förebygga så långt gående oell omfattande hjälpåtgärder
genom att på ett tidigt stadium sätta in en god hemhjälp åt modern
utgör ett starkt önskemål både för husmödrarnas del och för socialvårdens och
samhällets.
Man har länge inom socialvården, i synnerhet inom fattigvården, känt ett
starkt behov att kunna bereda en personlig hemhjälp, särskilt åt hjälpbehövande
familjer med barn. I flera kommuner lia också fattigvårdsstyrelserna
ordnat hemvårdarinneverksamhet. Men det har på detta sociala område
som på flera andra framför allt varit förbehållet enskilda personer och föreningar
att såsom pionjärer göra stora och uppoffrande insatser, drivna av
entusiasm för saken, vilja att hjälpa och tro på uppgiftens sociala värde. Numera
är det uppenbart, att det här föreligger en synnerligen viktig uppgift
för det allmänna, och utvecklingen har nu tack vare enskildas insatser kommit
så långt, att tiden är inne för att samhället, såsom utredningen föreslår, skall
i full utsträckning övertaga huvudmannaskapet för hendijälpsverksamheten.
Ur socialvårdens synpunkt, som socialstyrelsen särskilt har att företräda,
och även med hänsyn till de talrika mindre bemedlade barnfostrancle hemmen
i vårt land vill socialstyrelsen alltså helt allmänt uttala, att de föreliggande
förslagen till statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet äro att hälsa med den
största tillfredsställelse.
Statens arbetsmarknadskommission framhåller, att de stora svårigheterna
att erhålla arbetskraft till hemmen alltmer aktualiserat behovet av statsunderstödd
hemhjälpsverksamhet såväl på landsbygden som i städerna. Det framstår
därvid som ett socialt och humanitärt krav, att det allmänna bidrager till
att stödja framförallt de barnrika familjerna, för vilka bristande hjälp i kritiska
situationer kan medföra stora svårigheter och allvarliga vådor för hemmets
skötsel och barnens omvårdnad.
Socialvårdskommittén ansluter sig till befolkningsutredningens uppfattning,
att samhället har ett direkt intresse av en välorganiserad hemhjälpsverksamhet
såsom ett komplement till socialvården. Kommittén anför vidare:
För att få till stånd erforderligt ekonomiskt underlag för ifrågavarande
verksamhet bör, såsom utredningen föreslår, det allmänna lämna bidrag till
verksamheten och densamma handhavas av ett lämpligt samhällsorgan. Med
hänsyn till den utveckling på området, som redan ägt rum, finner kommittén
i likhet med befolkningsutredningen, att kommunerna böra vara huvudmän
för verksamheten.
I särskilt yttrande uttalar ledamoten Österström följande.
Socialvårdskommittén delar befolkningsutredningens uppfattning att med
statsmedel understödd hemhjälpsverksamhet bör organiseras. De skäl härför,
som av utredningen angivits, äro alltigenom bindande. Erfarenheten från de
kommuner, vilka på eget initiativ eller genom socialt arbetande lokala organisationers
åtgöranden redan bedrivit dylik hemhjälpsverksamhet, tala ovedersägligen
för att stat, landsting och kommuner gemensamt i samverkan böra
trygga en rationell utveckling på detta område. De allt starkare kraven på
med allmänna bidrag ordnad hemhjälp enligt de i förslaget angivna riktlinjerna
tillstyrka likaledes att det härvidlag gäller en angelägenhet av stor vikt.
Lantbruksstyrelsen vitsordar, att stort behov föreligger av social hemhjälpsverksamhet
och att den hittills bedrivna verksamheten varit till ovärderlig
hjälp i många hem. Lantbruksstyrelsen anför vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
25
Då staten redan nu understöder utbildningen av hemsystrar, vilket stöd
vid behov torde kunna ytterligare ökas, och vidare genom mödrahjälpen lämnar
avsevärt bidrag till ersättning för anlitad hemhjälp åt blivande och nyblivna
mödrar, torde det kunna ifrågasättas, örn staten —- även örn skäl kunna
tala härför — bör under nu rådande statsfinansiella läge ytterligare engageras
i den verksamhet varom här är fråga, och som helt utbyggd skulle komma att
medföra avsevärda kostnader för staten. Enligt lantbruksstyrelsens mening
synes det därför böra övervägas, örn den föreslagna hemhjälpsverksamheten
icke borde kunna ordnas genom samverkan mellan landstingen och kommunerna.
Därest det emellertid anses, att statsbidrag bör utgå för ifrågavarande hemil
jälpsverksamhet har lantbruksstyrelsen i huvudsak intet att erinra mot att
verksamheten utformas på sätt utredningen föreslagit, med det ekonomiska
stöd av staten utredningen förordat.
I sitt utlåtande har statskontoret anfört väsentligen följande.
Föreliggande spörsmål kan, såvitt statskontoret kan finna, icke vara av
större befolkningspolitiskt intresse utan är närmast att hänföra till allmän
socialvård. En komplettering av hittills vidtagna åtgärder på detta område
med en effektiv hemhjälpsverksamhet synes jämväl statskontoret i och för sig
vara önskvärd. Ämbetsverket kan emellertid icke finna behovet härav så
trängande, att det kan vara påkallat att i rådande statsfinansiella läge vidtaga
för det allmänna så kostnadskrävande anordningar som befolkningsutredningen
föreslagit, helst som enligt vad i betänkandet upplysts hemhjälpsverksamheten
i allt fall är stadd i snabb utveckling. Härtill kommer att statskontoret — i
likhet med de motionärer, vilka vid 1939 års riksdag väckte frågan örn utredning
av förevarande spörsmål — håller före, att hemhjälpsverksamheten är av
den karaktär, att den direkt bör påvila kommunens socialvårdande organ och
utövas utan statsbidrag till driften. Såsom av betänkandet framgår medför
statens deltagande i verksamhetens finansiering en administration, vilken
måste tynga och standardisera verksamheten på ett sätt, som knappast kan
tjäna dess ändamål och i varje fall icke torde vara erforderligt för åstadkommande
av en tillfredsställande hemhjälpsorganisation.
Samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Jönköpings län hava gett
sin anslutning till de allmänna synpunkter, som präglat befolkningsutredningens
förslag. Som exempel på länsstyrelsernas motivering härutinnan må
anföras.
Överståthållarämbetet:
Den tilltagande bristen på arbetskraft för hemh jälpsverksamhet nödvändiggör
enligt ämbetets mening ett ingripande från det allmännas sida för att
arbetskraftsbehovet skall kunna tillgodoses i sådana fall, då på grund av
sjukdom, barnsbörd eller liknande förhållanden familjer kommit i ett rent
nödläge. Örn i dylika situationer lämplig hemhjälp kan tillhandahållas, besparas
på sätt befolkningsutredningen framhållit, de drabbade familjerna,
särskilt husmödrarna, mycket lidande och oro, samtidigt som man i viss
mån lärer kunna nedbringa kostnaderna för socialvården genom att man kan
undgå att tillgripa mera långtgående anordningar som husmoderns intagande
på sjukhus, barnens omhänderhavande på barnhem etc. Genom de åtgärder,
som befolkningsutredningen föreslagit i det remitterade betänkandet, synes
den föreliggande frågan kunna på ett ändamålsenligt och effektivt sätt vinna
sin lösning.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det klart ådagalagt, att den sociala
hemhjälpsverksamhet, som på skilda håll kommit till stånd tack vare
privat initiativ samt stödåtgärder från primärkommuner oell landsting, bottnar
i ett starkt behov. Likaså finner länsstyrelsen påtagligt, att nämnda
behov endast ofullständigt blivit tillgodosett genom den verksamhet, som
redan anordnats, ävensom att frågan örn verksamhetens utveckling får anses
vara av så stor allmän betydelse, att det föreligger anledning för statsmakterna
att inskrida för åstadkommande av en nöjaktig lösning av densamma.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att behov av en organiserad hemhjälpsverksamhet
på många håll visat sig föreligga. Länsstyrelsen anför
vidare.
Icke minst i samband med behandlingen av mödrahjälpsärenden förekommer
det, att den vanliga understödsformen hemhjälp är svår att tillämpa
eller drager påfallande höga kostnader, därför att erforderliga arbetskrafter
saknas. Framför allt gäller detta landsbygden. Länsstyrelsen anser sålunda
förslaget innefatta en av de mera betydelsefulla grenarna av den sociala verksamheten.
Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att ett behov av statligt ingripande
föreligger icke blott i form av ekonomiskt stöd utan även genom åtgärder
för att pa ett tillfredsställande sätt ordna och organisera verksamheten. Härom
anföres vidare.
Icke minst för lantbefolkningen torde det vara av största betydelse att i
fall, då hushållets normala funktioner t. ex. i fall av barnsbörd eller sjukdom
rubbas, hava tillgång till en arbetskraft, som kan ersätta husmodern i hennes
krävande uppgifter såväl inomhus som med mjölkning, djurskötsel och dylikt,
som i mindre jordbrukarhem brukar tillkomma henne. En sådan hjälp av
verkligt goda krafter kunde tänkas så småningom bidraga till att motverka
den kvinnliga arbetskraftens flykt från landsbygden genom att stärka modet
hos landsbygdens hårt arbetande kvinnor, vilka av omständigheterna ej sällan
tvingas till fullgörande av sina sysslor, även örn de ej äro vid full hälsa, samt
härigenom bidraga till att de ej förtröttas utan stanna kvar vid torvan.
Särskilt har även framhållits betydelsen av en effektiv hemhjälp ur samhällsekonomisk
synpunkt, i det att vård på sjukhus eller konvalescenthem i
mångå fall väntas kunna undvikas, örn förutsättningar skapas för en god vård
i hemmet. Under läkares ledning torde ofta nöjaktig sådan vård kunna beredas
av hemvårdarinnan i fall, där eljest anstaltsvård vore enda utvägen.
Särskilt för Gotland, där länslasarettet oftast är överbelagt, är denna synpunkt
värd beaktande.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför beträffande behovet av social
hemhjälp.
I likhet med 1941 års befolkningsutredning synes det länsstyrelsen, att
utvecklingen kommit därhän, att det får anses påkallat, att det allmänna med
sitt stöd träder in för åvägabringande av en effektiv social hemhjälpsverksamhet.
Behovet av dylik verksamhet får anses hava blivit starkare allteftersom
den kvinnliga arbetskraften i större utsträckning tagits i anspråk
för industriella behov och inom andra verksamhetsfält utanför hemmets, varigenom
stora svårigheter ofta yppa sig för att vid sjukdomsfall, barnsbörd
eller under andra jämförbara omständigheter få kompetent, tillfällig arbetskraft
i ersättning för den som blivit urståndsatt att fullgöra sin dagliga, så
betydelsefulla gärning för skötseln av hemmet och allt vad därtill hör. Även
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
för ensamboende föreligger ofta behov av viss hjälp vid sjukdomsfall och
dylikt, som det nu kan vara svårt att fylla. Behovet av tillgång till för ifrågavarande
ändamål avsedd arbetskraft ställer sig givetvis olika på olika platser
och i viss mån olika i stad och på land, allt eftersom möjlighet finnes att utan
särskilda åtgärder lösa frågan genom medverkan av närboende eller på annat
sätt. Det får också anses vara fullt i överensstämmelse med den uppfattningen,
som numera kan sägas vara rotfäst och allmän, att det ankommer
på det allmänna att vidtaga erforderliga åtgärder för beredande av en i varje
fall viss grad av social trygghet vid oförvållad, egen oförmåga för den enskilde
att själv reda sig, när befolkningsutredningen i föreliggande betänkande
för hemiljälpsverksamhetens ordnande framlägger ett förslag, som förutsätter
bidrag från stat och landsting till kostnaderna till högst avsevärd del.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län vitsordar det stora behov av tillgång
till hemvårdarinnor, som förefinnes, samt anför vidare.
Genom denna relativt billiga hjälpform kan socialvården erhålla ett såväl
smidigt som effektivt instrument för avhjälpande av de svårigheter som
kunna drabba en familj, särskilt i det fall att husmodern drabbas av sjukdom.
Behovet av hemhjälps verksamheten har också föranlett, att ett flertal kommuner
inom länet under de senare åren kompletterat sin socialvård genom
anställande av hemvårdarinnor. Då kommunerna emellertid för närvarande
själva få bekosta hemhjälpsverksamheten, medför detta, att endast de ekonomiskt
bäst lottade och socialt mest förutseende kommunerna låta anställa
hemvårdarinnor. Det nu framlagda förslaget till statsbidrag till den sociala
hemhjälpsverksamheten måste därför hälsas med tillfredsställelse. Därigenom
kan forväntas att även de mindre kommunerna komma att till sin socialvård
knyta en eller flera hemvårdarinnor.
Länsstyrelsen i Malmöhus län beklagar, örn realiserandet av förslaget skulle
innebära, att den genom enskilda organisationer bedrivna hemhjälpsverksamheten
försvunne. Länsstyrelsen anför härutinnan.
Den genom enskilda organisationer — röda korset, husmodersföreningar
m. fl. — bedrivna hemhjälpsverksamheten har visat sig vara av stor betydelse,
grundad som den varit på ett starkt behov. Den offervillighet, som
härvid visats från många håll, inte minst från vårdarinnornas sida, är väl
värd allt erkännande, och när nu är fråga örn ett system, som i längden måste
innebära, att de enskilda krafterna mer och mer förlora sin betydelse och
kanske helt ersättas med kommunal-statlig organisation, är det i varje fall
med ett visst beklagande som man ser denna enskilda verksamhet upphöra.
Den frågan uppställer sig också, huruvida icke verksamheten sådan den för
närvarande bedrives, bort få fortsätta åtminstone ännu någon tid, med ett
kraftigare stöd från det allmännas sida än det hittills erhållna.
Mot det av utredningen framställda förslaget har länsstyrelsen eljest i
huvudsak icke något att erinra.
I sitt avstyrkande yttrande anför länsstyrelsen i Jönköpings län.
Svårigheterna att anskaffa hembiträdeshjälp äro numera såsom känt av
olika anledningar betydande. I betraktande härav kunna hjalpåtgärder med
det i utredningen omförmälda syftet anses önskvärda. Hittills torde åtgärder
i sådant hänseende ha ordnats av vederbörande hjälpbehö vande såsom
en dennes enskilda angelägenhet, eventuellt med biträde av enskilda föreningar
eller sammanslutningar med syfte att bistå hjälpbehövande. Det synes
länsstyrelsen, som örn åtgärder att anskaffa sådan hjälp —■ till den del det
icke galler att reglera ett direkt fattigvårdsfall — allt fortfarande borde anses
28
Kungl. May.ts proposition nr 382.
såsom en typisk enskild angelägenhet, vilken -— huru behövlig hjälpen härutinnan
än må vara — det knappast bör tillkomma stat eller kommun att
avhjälpa. Kent principiellt synes lagförslaget därför knappast kunna tillstyrkas,
i varje fall ej i föreliggande skick.
Därest det allmänna överhuvudtaget skall medverka till utövande av sådan
hjälpverksamhet, synes den bästa formen för sådan medverkan vara direkt
understöd till föreningar och sammanslutningar med sådan hjälpverksamhet
på sitt program. Härigenom undgås även den vidlyftiga statliga kontrollapparat,
som för ett relativt obetydligt antal anställda synes komma att följa
den föreslagna anställningsformen i spåren. Någon risk att kvaliteten på
hjälpen — den statliga kontrollen förutan — skulle försämras torde vid det
förhållande att sådan hjälp hittills i stor utsträckning lämnats genom röda
korset, knappast förefinnas.
Mot förslaget att det allmänna skall medverka till anställande av den
avsedda hjälpen talar även det förhållandet att — särskilt i större kommuner
•—. anställande av en föreslagen hemvårdarinna icke torde komma att — särskilt
under påfrestande förhållanden, såsom vid mera allmänt utbredd sjukdom
eller dylikt — bereda åsyftad hjälp, då avstånden torde komma att
utgöra ett bestämt hinder häremot. Örn principen skall godtagas, synes därför
tanken att anställa ett större antal halvtidssysselsatta bättre tillgodose
ändamålet.
Beträffande behovet av en social hendijälpsverksamhet säger sig styrelsen
för svenska landstingsförbundet kunna i stort sett instämma med utredningen.
Styrelsen anför vidare.
Även enligt styrelsens mening är det starkt påkallat, att snara åtgärder
vidtagas för att bereda arbetshjälp åt husmoder, som på grund av barnsbörd
eller sjukdom är urståndsatt att sköta sitt arbete, eller under hennes semester.
Kommunerna och landstingen samt enskilda organisationer hava sedan länge
ägnat förevarande fråga sitt intresse och genom ekonomiska uppoffringar
lyckats få till stånd en rätt betydande hemhjälpsverksamhet. Skall denna
få den omfattning och stadga, som är önskvärd, torde det emellertid vara
ofrånkomligt, att även staten giver densamma sitt stöd.
Beträffande formerna för detta statliga bidrag kunna olika alternativ ifrågasättas.
Med hänsyn till det betydelsefulla arbete, som på frivillighetens väg
utförts på detta område, ligger det nära till hands, att staten genom ett mindre
bidrag stimulerar denna verksamhet och i övrigt underlåter att i någon större
utsträckning reglerande ingripa i densamma. Därigenom skulle de frivilliga
insatserna bibehållas och samhällets kostnader kunna hållas inom relativt
snäva gränser. Emellertid skulle en dylik organisation vara förbunden med
påtagliga svagheter. Fara för verksamhetens stabilitet och ändamålsenliga
utveckling skulle onekligen föreligga. Det kan också ifrågasättas, örn de
frivilliga, krafter, som tagit sig an denna verksamhet, i fortsättningen skola
vara villiga att bringa densamma tillräckligt ekonomiskt stöd, varför utvecklingen
sannolikt komme att gå därhän, att det allmänna så småningom finge
påtaga sig en växande andel av kostnaderna. Det torde därför vara nödvändigt
att, såsom befolkningsutredningen föreslagit, redan från början låta
det allmänna helt taga hand örn denna uppgift. Man har då garantier för
verksamhetens stadga och utveckling, och en planmässig organisation kan
genomföras.^ Styrelsen anser sig därför kunna giva sin anslutning till de
principer, på vilka befolkningsutredningens förslag bygger.
I det av landstingsförbundet avgivna yttrandet instämma landstingens förvaltningsutskott
i Stockholm, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Köp
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
parbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Även samtliga
övriga landstingsmyndigheter som yttrat sig hava tillstyrkt förslaget med
undantag av förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs
läns landsting. Bland de tillstyrkande motiveringarna må anföras.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att behovet av en
vidgad social hemhjälpsverksamhet för i första rummet landsbygdens befolkning
torde vara styrkt av den verkställda utredningen, och finner, att snara
åtgärder på området böra vidtagas. Utskottet anför vidare.
Det stora intresse, som av enskilda organisationer, kommuner och landsting
visats frågan, torde med det alltmer ökade kravet på verksamhetens utbyggnad
i längden icke vara tillräckligt för åstadkommande av en fullt effektiv
organisation med möjligheter att tillförsäkra även i ekonomiskt hänseende
sämre ställda kommuner tillgång till för ändamålet utbildad arbetskraft.
Statens övertagande av en väsentlig del av av de med verksamheten förenade
kostnaderna torde vara ofrånkomlig och härmed följer givetvis, att viss enhetlighet
måste åstadkommas beträffande organisationen, dess utbyggnad m. m.
Det torde dock enligt utskottets mening vara av stor betydelse, att stadgandena
rörande verksamheten icke göras så snäva, att det enskilda initiativet
eller det kommunala intresset förkväves.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som säger sig med stort
intresse avvaktat och tagit del av befolkningsutredningens förslag, finner det
— under beaktande såväl av ifrågavarande verksamhets allmänna och sociala
betydelse som av den bristande förmågan hos kanske just de kommuner, där
behovet av hemvårdarinnor är störst, att själva helt bära kostnaderna för den
sociala hjälpverksamheten — påkallat, att staten lämnar icke blott ett ökat
understöd åt hemvårdarinneutbildningen utan även effektivt bidrager till
gäldandet av kommunernas kostnader för avlöning åt de i kommunens tjänst
anställda hemvårdarinnorna. Utskottet anför vidare härom.
Genom sålunda förordade direkta statsbidrag till själva verksamheten kan
man otvivelaktigt räkna med en större förståelse från primärkommunernas
sida för en önskvärd avsedd utbyggnad av verksamheten samtidigt som erforderlig
enhetlighet i verksamhetens organisation och ledning därigenom möjliggöres.
Förvaltningsutskotten i Södermanlands, Östergötlands och Gävleborgs läns
landsting avstyrka närmast av organisatoriska skäl och anföra i huvudsak
följande.
Södermanlands läns landstings förvaltningutskott kan visserligen ansluta
sig till vad utredningen med sitt förslag åsyftat,, men anser att delade meningar
kunna råda huruvida det kan vara nödvändigt att det allmänna omedelbart
träder till ekonomiskt i den utsträckning som föreslagits. Utskottet
tillägger.
Fråga kan vara örn icke ett utnyttjande av de krafter, som redan nu äro
i verksamhet på detta område, bättre kunde ske genom måttligare bidrag
från statens sida till de organisationer och företag, som bedriver sådan verksamhet
varom nu är fråga. Antalet hemvårdarinnor i länet har dock ökat år
från år, huvudsakligen genom initiativ och ekonomiska uppoffringar från
kvinnoföreningar och andra, understödda med kommunala bidrag men utan
anslag från vare sig stat eller landsting. Härtill kommer att tillgången på
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
val kvalificerade hemvårdarinnor är så begränsad, att den kraftiga stimulation
till organisatorisk uppbyggnad, som bidrag enligt beredningens förslag
måste utgöra - 1,500 kronor per år — med visshet skulle leda till samma
svårigheter, som folktandvården för närvarande har att kämpa med på grund
av brist på arbetskraft. En sådan start skulle icke vara lycklig.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott finner det vara ett samhällsintresse,
att en hjälpverksamhet av antydd art kommer till stånd och att
det allmänna påtager sig ansvaret för de därmed förenade uppgifterna. Dock
kan utskottet ej tillstyrka, att utredningens förslag angående statsbidrag till
social hemhjälpsverksamhet antages i föreliggande skick. Härom anför utskottet
sammanfattningsvis följande.
Enligt detsamma tillskapas en mycket stor tjänstemannakår med statsgaranterad
lön av jämförelsevis högt belopp, en åtgärd som i och för sig är
betänklig ur ekonomisk synpunkt. Befattningshavarnas verksamhet kommer
delvis att falla inom hemsjukvårdens ram utan att garanti lämnas för erforderligt
^samarbete med dess organ. Man får ett bestämt intryck av att förslaget
örn hemhjälpsverksamhet kunnat givas en avsevärt enklare lösning än vad nu
är fallet. Hemvårdarinnornas yrkesuppgift är ej av den vikt, att organisationen
behövt givas halvstatlig karaktär med en fristående tjänstemannakår, som förslaget
faktiskt innebär, i synnerhet då socialvårdens organisation ligger i
stopsleven och den mycket aktuella frågan örn hemsjukvårdens ordnande ej
fått sm lösning. Verksamheten är i stället av den art, att primärkommuner och
landsting kunna på ett tillfredsställande sätt ordna densamma utan att den
msnöres i de stela och byråkratiska former, som utformats i förslaget. Förslaget
bör därför omarbetas, därvid representanter för primärkommuner och
landsting böra beredas tillfälle deltaga.
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott har ingenting att invända
mot det syfte, som utredningens förslag avser att befrämja, men anser den
föreslagna organisationsformen olämplig. Härutinnan anför utskottet:
Förvaltningsutskottet delar befolkningsutredningens mening, att den hemhjälpsverksamhet,
som under olika former bedrives av kommuner och enskilda
organisationer, fyller ett mycket stort behov och att starka skäl tala för dess
effektivisering och stöd genom statliga åtgärder. Sådant stöd synes emellertid
kunna uppnås utan den omfattande, arbetskrävande och i sin utveckling säkert
ganska kostsamma organisation, som utredningen föreslår. Några olägenheter av
den nu i allmänhet tillämpade ordningen med kommuner eller enskilda organisationer
med kommunala bidrag såsom huvudmän för hemhjälpsverksamheten
lia icke försports, och det torde ej behöva innebära några risker eller svårigheter
att med bibehållande av denna såsom grund lämna verksamheten det
ekonomiska stöd från statens sida, som kan vara påkallat. Den vidlyftiga och
kostsamma apparat, för verksamhetens handhavande och kontrollen över densamma,
som utredningen föreslår genom bernhjälpsnämnd ernås och hemhjälpsstyrelsernas
inrättande, skulle därmed säkerligen bli obehövlig. Enligt förvaltningsutskottets
mening är det av vikt att söka begränsa i stället för utvidga
den sociala administrationen, som redan nu tungt belastar socialvårdens
ekonomi. Förvaltningsutskottet vill dessutom framhålla, att landstingens
ekonomiska medverkan, om sådan överhuvud anses påkallad, bör ges full frivillighet
och ej som utredningen föreslår göras till en förutsättning för att
för verksamheten intresserade kommuner skola erhålla statsbidrag. Förvaltningsutskottet
anser det överhuvud taget vara anledning till tveksamhet, huruvida
landstingen böra mer eller mindre tvingande belastas med nya sociala ut
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
gifter, samtidigt som man på andra vägar söker åstadkomma en rimligare fördelning
av dessa mellan staten och de olika kommunala myndigheterna.
Städerna utanför landstingen ha samtliga tillstyrkt det föreliggande förslaget.
Styrelsen för svenska stadsförbundet anför i sitt yttrande, efter att ha uttalat
önskemålet, att befolkningsutredningens olika förslag kunde bli föremål
för en samtidig avvägning, att vad föreliggande förslaget beträffar själva
tanken vore behjärtansvärd ur humanitär synpunkt. Vidare uttalas.
Även samhällsekonomiskt är en sådan verksamhet säkerligen av största
betydelse, då den kan förhindra, att klena och sjuka personers hälsa ytterligare
försämras och behov- uppstå av vård å sjukhus, understöd av olika
slag etc.
Såsom framgår av betänkandet ha för stadssamhällenas del också på senare
åren betydande arbete och kostnader nedlagts på att få en hemhjälpsverksamhet
igångsatt och utvecklad. I icke mindre än 97 av rikets 121 städer ha
åtgärder vidtagits i sådant syfte och verksamheten är icke begränsad till storstäderna.
Till och med av de 33 städerna med mindre än 5,000 invånare ha 19
hemvårdarinnor i verksamhet och det konstateras, att i större köpingar och
municipalsamhällen hemvårdarinnor förekomma i ungefär samma utsträckning
som i ifrågavarande mindre städer. Erfarenheterna från stadsförbundets
konsultationsverksamhet ge också vid handen, att just nu i städerna finnes
intresse för denna verksamhet.
Önskvärt vore därför, att statsbidrag till ytterligare stimulerande av detta
intresse kunde påräknas. Med de begränsningar av möjligheterna till bidrag,
som uppställas i betänkandet, skulle städerna emellertid för de närmaste åren
bli undanskjutna för landsbygdskommunernas del. — Här upprepas den gamla
erfarenheten att föregångskommunerna bli lidande. — På kortare sikt sett blir
det föreliggande förslaget därför av föga intresse för städerna och de framtida
möjligheterna äro svårbedömbara. Bland annat förutsätter det kommunala
bidraget ett landstingsbidrag. Här liksom i fråga om daghem och lekskolor
torde ett endast i utsikt ställt »fredsprogram» knappast vara ägnat att öka
intresset för verksamheten. Däremot skulle säkerligen ett stöd redan nu åtminstone
åt de städer, som icke upptagit verksamheten, vara av stort värde.
Gränsskillnaden mellan stad och land kan väl i detta fall tillmätas en viss
betydelse, men knappast en avgörande sådan. Förhållandena i en landskommun
med gles befolkning kunna vålla stort behov av hemvårdarinnor, men i
åtskilliga fall torde förhållandena te sig tämligen likartade i en tätt bebyggd
landskommun och stad. Att ställa städer under 4,000 invånare i en oförmånligare
ställning, även där de i en framtid skulle bli socialvårdskommuner, synes
icke heller motiverat. Man har här knappast funnit en rationell grund, när det
gällt att dela begränsade medel på olika samhällsgrupper. Den »ledning» av
verksamheten, som utredningen väl avsett med sin organisation, skulle då till
en början ej heller komma att tillämpas för städernas vidkommande.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund finner, att den från
början i huvudsak på enskilt initiativ tillskapade hemhjälpsverksamlieten med
hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden visat sig vara av så stor betydelse
i den sociala omvårdnaden, att den på olika sätt måste anses vara värd
det allmännas stöd. Vidare finner styrelsen, att det, med hänsyn till de betydande
uppgifter, som de borgerliga kommunerna hava för sina socialvårdande
uppgifter och behovet av verksamhetens införande i ett ytterligare antal kom
-
32
Kungl. Majda proposition nr 332.
muner, torde vara påkallat, att primärkommunerna icke ensamma eller blott
med bidrag av provisorisk karaktär från landsting eller enskilt håll få bära
kostnaderna för hemiljälpsverksamheten. Styrelsen anför vidare.
Men det allmännas stöd bör enligt styrelsens mening örn möjligt icke
lämnas i en form, som med ens gör de värdefulla privata insatserna på detta
område överflödiga. Visserligen kunna de socialt verksamma föreningar, som
hittills bedrivit social hemhjälpsverksamhet, söka sig nya viktiga arbetsområden,
men skall samhället just under det nuvarande finansiella läget avsäga
sig en värdefull frivillig ekonomisk insats? Då verksamheten med tillhjälp av
statsbidrag tydligen ändå icke omedelbart kan helt utbyggas, borde enligt
styrelsens mening statsbidraget helt utnyttjas dels för utbildning av hemvårdarinnor,
dels till understödjande av hemhjälps verksamheten oberoende av
om denna bedrives i kommunal eller enskild regi.
Emellertid anser styrelsen — av skäl som framgå genom i fortsättningen
återgivna utdrag ur styrelsens yttranden beträffande utredningens förslag i
olika avsnitt — att utredningens förslag i ämnet icke bör läggas till grund för
lagstiftning. Örn emellertid en helt ny utredning icke anses böra ifrågasättas,
anhåller styrelsen, att den blivande lagstiftningen i största möjliga utsträckning
tager hänsyn till styrelsens synpunkter i olika avseenden.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhimdet framhåller, att erfarenheterna
av den hittills bedrivna hemhjälpsverksamheten varit de allra bästa
och att förbundet i princip är av den uppfattningen, att staten på lämpligt sätt
och i lämplig omfattning bör främja hemhjälpsorganisationens uppbyggnad.
Dock anser förbundet, att man tills vidare bör inskränka sig till åtgärder
i fråga örn hemhjälpsverksamheten, som visserligen främja dess fortsatta utveckling
men ej försvåra dess inpassning i ett större och enhetligare socialvårdssystem.
I vad avser det kommunala handhavandet av verksamheten bör
man enligt förbundets mening tills vidare låta kommunerna få fria händer att
administrera verksamheten och undvika att tillskapa nya organ, vilkas nödvändighet
i framtiden måste ifragasättas. Hemhjälpsverksamhetens framtida
organisation bör emellertid lämpligen komma under övervägande i samband
med socialvårdskommitténs verksamhet. Detta torde emellertid icke böra
hindra, att staten redan nu börjar understödja verksamheten. Detta synes böra
ske främst därigenom att staten — utan landstingens förmedling — lämnar bidrag
till kommunerna, som själva eller genom enskilda föreningar anordna social
hemhjälpsverksamhet. Redan nu bör också utbildningen av hemvårdarinnor
främjas i synnerhet som hemhjälpsverksamheten, där den helt utbyggts, kommer
att kräva ett betydande antal anställda.
Hjälpbyrån för barn och hem i Stockholm vitsordar med stöd av sin mångåriga
erfarenhet såväl det sociala bernhjälpsarbetets utomordentliga behövlighet
som de välsignelsebringande resultat, som kunna vinnas genom detsamma
och hälsar därför med stor tillfredsställelse befolkningsutredningens
förslag, att hemhjälpsverksamheten skall stödjas och utvecklas med hjälp av
allmänna medel.
Överstyrelsen för svenska röda korset anför beträffande behovet av hemhjälps
verksamhet och erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten:
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Redan i slutet av 1910-talet upptogs hemvårdarinneverksamhet på svenska
röda korsets arbetsprogram. Intresset för denna humanitära och socialhygieniska
uppgift har under årens lopp stadigt ökats; den stora nytta och
välsignelse, som denna verksamhet medfört framför allt i barnrika och fattiga
hem, har allmänt insetts och uppskattats. Därför ha allt flera rödakorskretsar
ägnat sig häråt och redan nu finnas över 200 hemvårdarinnor anställda i röda
korsets tjänst. Denna snabba utveckling ådagalägger verksamhetens betydelse
och lämpliga organiserande i röda korsets regi. Framgången är så mycket mera
beaktansvärd som det i stort sett ankommit på röda korset ensamt att med
vanligtvis endast tillfälliga bidrag från kommuner och andra håll finansiera
den omfattande rörelsen, varjämte det lyckats röda korset att bemästra rekryteringsfrågans
svårigheter.
Emellertid synes det uppenbart, att röda korset icke vid sidan av sina
många andra krävande uppgifter har möjlighet att utan bidrag från det allmänna
kunna fortsätta hemvårdarinneverksamheten ens i nuvarande omfattning, i
synnerhet örn de betydande förmåner, som de kommunalanställda hemvårdarinnorna
enligt befolkningsutredningens föreliggande förslag böra åtnjuta,
skola tillämpas även beträffande röda korsets hemvårdarinnor. Än svårare blir
förhållandet då det såsom utredningen avser gäller att utbygga verksamheten
och inrätta ett successivt till 2,800 ökat antal hemvårdarinnebefattningar.
Organisatoriska spörsmål.
Frågan örn hemhjälpsverksamhetens organisation har berörts i de flesta
av de avgivna yttrandena. I främsta rummet har därvid diskuterats frågorna örn
vem som skall handhava huvudmannaskapet (landstingen eller kommunerna),
frågan örn landstingens medverkan och landstingsbidraget som villkor för
statsbidrag, hemhjälpens förhållande till distriktsvården, huruvida jämväl
enskilda organisationer böra inkopplas i den föreslagna organisationen och
härigenom bliva delaktiga av statsbidrag samt sättet för verksamhetens utbyggande
inom landsbygdens småkommuner. Jämväl spörsmålen huruvida
särskilda hemiljälpsstyrelser i länen respektive hemhjälpsnämnder i kommunerna
skola inrättas ha berörts i många av de avgivna yttrandena. Ytterligare
har berörts frågan örn arbetsförmedlingens medverkan, den statliga
tillsynsmyndigheten samt vissa detaljspörsmål, såsom vem som skall handhava
fördelningen av statsbidragen till hemvårdarinnornas avlöning samt den
ifrågasatta förstärkningen av socialstyrelsens arbetskrafter. Dessa spörsmål
skola i det följande behandlas vart för sig.
Utredningens förslag örn huvudmannaskapets överlämnande till
kommunerna tillstyrkes av socialstyrelsen.
Att kommunerna göras till huvudmän för den statsunderstödda liemhjälpsverksamheten,
finner styrelsen i likhet med utredningen riktigt, därvid styrelsen
särskilt fäster avseende vid verksamhetens socialvårdskaraktär. Den
föreslagna ordningen ligger såtillvida i den framtida utvecklingen på det
kommunala området som just socialvårdsuppgifterna särskilt torde komma
att åvila primärkommunerna.
Även styrelsen för svenska landstingsförbundet finner det lämpligast, att
primärkommunerna bli huvudmän för hemhjälpsverksamheten, även örn vissa
skäl, särskilt önskvärdheten av att åstadkomma en rationell distriktsindelning,
tala för att huvudmannaskapet anförtros landstingen.
Bihang till riksdagens protokoll 19d3. 1 sami. Nr 332.
lill 43 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
I detta yttrande ha instämmanden gjorts av förvaltningsutskotten i Stockholms,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens läns landsting.
Jämväl Kalmar läns södra och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
ha förklarat sig intet ha att erinra mot att kommunerna bli huvudmän
för verksamheten, det sistnämnda under förutsättning att samarbete kan förväntas
komma till stånd mellan närliggande kommuner.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det icke torde
vara praktiskt utförbart att anförtro ledningen av hemhjälpsverksamheten
till annan än primärkommunerna, samt tillägger.
De svårigheter, som skulle kunna uppstå att ordna en effektiv hemhjälp i
mindre kommuner, torde kunna bemästras genom deltidsanställda hemvårdannnor
eller sammanslutningar av kommuner, och kunna icke tillmätas sådan
betydelse, att de skulle motivera att bärkraftigare kommuner såsom landstingen
böra anses lämpligare såsom huvudmän för verksamheten.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför:
Landstingets förvaltningsutskott är ense med de sakkunniga att kommunerna
böra stå som huvudmän för hemvårdarinnorna. Vidare att hemhjälpsverksamheten
inom kommunen bör stå under särskild ledning, kommunen
dock obetaget att bestämma åt vem eller vilka ledningen skall uppdragas.
Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Västmanlands län ha intet att
erinra emot att kommunerna bli huvudmän för verksamheten.
Svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet finner det vara välbetänkt,
att den sociala hemhjälpsverksamheten göres till gren i den kommunala socialvården.
Förbundet anför vidare:
Erfarenheterna från den verksamhet, som redan kommit till stånd, synas
ha visat, att en sammankoppling med socialvården är lämplig. Den omständigheten,
att större kommunala enheter för socialvården eller för den kommunala
verksamheten i dess helhet torde komma till stånd inom en icke alltför
avlägsen framtid, synes i högre grad än vad nu är fallet göra kommunen lämplig
som huvudman för verksamheten.
Länsstyrelsen i Blekinge län däremot framhåller, att skilda meningar kunna
göra sig gällande, örn landstinget eller kommunerna böra stå som huvudmän.
Härom anför länsstyrelsen:
I valet dem emellan har utredningen förordat kommunerna. Starka skäl
tala likväl for landstingen som huvudmän, bland andra de av utredningen
själv antydda svårigheterna att ordna en effektiv hemhjälp inom smärre kommuner
och att vinna erforderlig stadga och enhetlighet i organisationen. Länsstyrelsen
känner sig fördenskull icke övertygad örn att utredningens förslag
i denna del är det lyckligaste.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att huvudmannaskapet anförtros
landstingen, därest statsmakterna godtaga utredningens ståndpunkt, att den
statsunderstödda hemhjälpsverksamheten kan ifrågakomma endast därest samhället
självt inträder som huvudman för verksamheten. Härutinnan anför länsstyrelsen:
Utredningen
har visserligen framfört vissa synpunkter, som i och för sig
peka på primärkommunerna som det lämpligaste organet, men länsstyrelsen
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
kan icke finna annat än att starkare skäl tala för att uppdraget lämnas landstingen.
Länsstyrelsen vill — utöver de av utredningen själv andragna skälen
till förmån för landstingen — framhålla vikten av att arbetskraften blir
effektivt utnyttjad. Detta kan endast ske, örn hemvårdarinnorna knytas till
större verksamhetsområden än vad de enskilda kommunerna i allmänhet utgöra.
Därest länen indelas i för ändamålet lämpliga distrikt, kan den lokala
sakkunskapen ändock komma till sin rätt, om ledningen av verksamheten
inom varje distrikt anförtros en särskild nämnd eller styrelse, utsedd av den
eller de kommuner, som ingå i distriktet.
Frågan örn landstingens medverkan och bestämmelsen om
att landstingsbidrag skall utgöra villkor för statsbidrag har
berörts i ett fåtal av de avgivna yttrandena; i de allra flesta betonas det
naturliga i att landstingen lämna sin medverkan.
Sålunda anför styrelsen för svenska landstingsförbundet, i vars yttrande
instämmanden gjorts av förvaltningsutskotten i Stockholms, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens läns landsting, att det utan landstingens medverkan knappast
går att åstadkomma en fullgod organisation av hemil jälpsverksamheten. Styrelsen
tillägger.
Med hänsyn härtill samt till det stora intresse, landstingen redan ådagalagt
för denna verksamhet, anser sig styrelsen icke böra motsätta sig, att landstingen
lämna sin medverkan på föreslaget sätt. Styrelsen förutsätter emellertid
härvid, att reglerna för landstingens medverkan bliva så utformade, att
någon överflyttning av kostnader från staten till landstingen för denna verksamhet
ej framdeles kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att tillräckliga skäl under nuvarande
förhållanden icke tala för ändring i utredningens förslag örn att landstingsbidrag
skall utgöra villkor för statsbidrag, detta med hänsyn till de begränsningar,
som på grund av det statsfinansiella läget måste göras i hemhjälpsverksamhetens
omfång.
I vissa yttranden hava kritiska erinringar mot landstingens medverkan eller
mot att landstingsbidrag skall utgöra villkor för statsbidrag anförts.
Sålunda anför arbetsmarknadskommissionen, att förslaget att bygga hemil
jälpsanordningen på en samtidig ekonomisk medverkan från stat, landsting
och kommuner innebär en mindre smidig lösning av frågans ekonomiska sida.
Härutinnan anför kommissionen vidare.
En sammankoppling av denna art, såsom förutsättning för att över huvud
taget en social hemiljälpsinstitution skall komma till stånd, synes kunna bli
ett svårt hinder för verksamheten. Speciellt synes kravet på ett ovillkorligt
landstingsbidrag komma att onödigt komplicera det hela.
Genom att frångå kravet på landstingsbidrag som villkor för statsbidrag
till hemil jälpsverksamheten skulle enligt kommissionens mening möjligheterna
vidgas att anordna sådan verksamhet ute i kommunerna. Det framgår av
utredningen bland annat, att organisationer av olika slag visat stort intresse
för den sociala henihjälpsverksamheten, och det synes i hög grad angeläget,
att dylik medverkan i fortsättningen uppmuntras. Statsbidragsbestämmelserna
synas därför böra formuleras så, att kommun, som anordnar social hemhjälps
-
36
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.
verksamhet efter vissa angivna grunder, kan erhålla bidrag till hemvårdarinnas
avlöning, därest av andra medel än statsmedel tillskjutas 60 procent av
kostnaderna. Frågan om inrättande av en social hemhjälpsverksamhet i en
kommun bleve då beroende av de lokala initiativ av olika slag, som kunde
komma till stånd, men statsbidraget till verksamheten skulle ej vara förknippat
med några stela villkor rörande proportionerna mellan de bidrag, som
skulle kunna komma att utgå från exempelvis landsting och kommun.
Socialvår dskommitténs majoritet anser, att det icke kan vara lämpligt att
såsom förutsättning för statsbidrag uppställa kravet, att landstinget lämnat
ekonomiskt bidrag. Härom anför kommittén.
Kommittén bortser från den omgång, som härigenom måste ske i själva
ansökningsförfarandet, niell vill uttala sina betänkligheter mot att en kommun
skall vara helt avstängd från möjligheten att erhålla statsbidrag, därest landstinget
icke är villigt att ekonomiskt stödja kommunens hemhjälpsverksamhet.
Det synes kommittén icke heller vara av ekonomiska skäl nödvändigt, att
landstinget uppträder som bidragsgivare vid statens sida. Redan genom ett
statsbidrag av ungefärligen den omfattning, som befolkningsutredningen föreslagit,
torde i allmänhet erforderliga förutsättningar skapas för kommunerna
att bära upp den sociala hemhjälpsverksamheten. Detta blir i ännu högre
grad följden örn, såsom kommittén föreslår, statsbidraget utgår med högre
belopp än befolkningsutredningen förordat. Kommittén vill vidare i detta
sammanhang framhålla, att den vid sina överväganden angående landstingens
funktioner i ett reformerat socialvårdssystem kommit till den uppfattningen,
att landstingens verksamhet icke bör splittras i ett stort antal
skilda grenar med mer eller mindre inbördes beröringspunkter utan i stället
koncentreras på ett mindre antal uppgifter av större betydelse. Hemhjälpsverksamheten
är enligt kommitténs mening icke av den natur att den naturligt
låter sig infoga inom ramen för vad som det bör åligga landstingen att
understödja. På dessa grunder finner sig kommittén böra avstyrka befolkningsutredningens
förslag, att statsbidrag skall utgå till social hemhjälpsverksamhet
allenast såvitt landstinget lämnat ekonomiskt bidrag till densamma.
Ledamoten herr Österström har i ett särskilt yttrande framhållit, att de
av utredningen föreslagna grunderna med avseende å statens och kommunernas
ekonomiska bidrag till verksamheten icke giva anledning till erinran.
Ledamoten fru Olivia Nordgren uttalar i särskilt yttrande, att hon, i motsats
till kommitténs majoritet, delar befolkningsutredningens uppfattning,
att landstingen böra ekonomiskt stödja den sociala bernhjälpsverksaipheten.
Härom anföres. *
Denna får anses ingå som ett naturligt led i landstingens verksamhet i
övrigt, och jag kan i likhet med befolkningsutredningen icke finna något skäl,
varför man skulle avstå från landstingens positiva medverkan, vilken redan
nu på åtskilliga håll är en realitet. Den sociala hemhjälpen äger nära samband
med landstingens sjukvårdande verksamhet särskilt distriktssjukvården,
och enligt min mening är det naturligt, att ett visst samarbete äger rum mellan
distriktssköterskan och hemvårdarinnan. Därest detta arbete vinner fastare
former — vilket torde förutsätta att landstingen medverka såväl ekonomiskt
som organisatoriskt — kan man hoppas, att en ur åtskilliga synpunkter önskvärd
avlastning av den slutna sjukvården skall kunna åstadkommas, genom
att en hemvårdarinna givetvis bör, utöver skötseln av själva hemmet, kunna
ge viss vård vid lindriga sjukdomsfall.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att bestämmelsen örn att landstingsbidrag
skall utgöra villkor för statsbidrag bör utgå, särskilt med
hänsyn till önskemålet om anknytning jämväl i fortsättningen till enskilda
sammanslutningar.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet kan ej finna det befogat att
indraga landstingen i verksamheten. Härutinnan anföres.
Samarbete nied distriktsvården lärer kunna komma till stånd, utan att därför
landstingen svara för en del av kostnaderna. I detta sammanhang bör erinras
örn, att man alltmera synes vilja övergiva systemet, att landstingen skola
svara för en del av kostnaderna för kommunal socialvårdsverksamhet. Landstingens
medverkan, som enligt befolkningsutredningens förslag vore en förutsättning
för att kommun skulle komma i åtnjutande av understöd, kunde
också möjligen lägga en hämsko på utvecklingen, då det ej är alldeles otänkbart,
att en del landsting tyngda som de äro av ett flertal andra uppgifter
såsom byggandet av vårdhem för lättskötta sinnessjuka samt utvecklingen av
den förebyggande mödra- och barnavården och folktandvården tills vidare
skulle skjuta hemhjälpsverksamheten på framtiden och därmed också förhindra
kommuner inom landstingsområdet, som hade särskilt starkt behov av
hemhjälpsverksamhet, att komma i åtnjutande av bidrag.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, utan att vilja
ifrågasätta den goda viljan hos landstingen att lämna bidrag, att förslaget
om landstingsbidrag såsom villkor för statsbidrag kan komma att förhindra
verksamhetens utbyggande. Härom anföres.
Örn ett landsting nämligen icke beviljar bidrag till verksamheten, bli
kommunerna inom landstingsområdet helt avstängda från möjligheten till bidrag
från det allmännas sida. En sådan konsekvens skulle i högsta grad
verka obillig för de kommuner inom landstingsområdet, som redan infört
verksamheten; de skulle komma i en undantagsställning, som icke på något
sätt vore motiverad. Det kan också förväntas, att de mest skattetyngda landstingen
skola hesitera inför nya frivilliga åtaganden. De i allmänhet hårt
skattetyngda kommunerna inom dessa landstingsområden skulle därmed bliva
särskilt missgynnade. Förbundsstyrelsen vill därför föreslå, att vederbörande
landsting bör vara skyldigt att lämna fastställt bidrag till kommun inom landstingsområdet,
som erhållit vederbörligt godkännande av plan för verksamheten
och instruktion för hemvårdarinna, under förutsättning att medel för
statsbidrag finnas tillgängliga.
Förbundsstyrelsen är vidare icke övertygad örn nödvändigheten med landsting
som mellanled mellan primärkommunerna och den föreslagna tillsynsmyndigheten.
De uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma en av landstingen
tillsatt hemiljälpsstyrelse, torde kunna anförtros tillsynsmyndigheten,
enär denna enligt förslaget skall hava en konsulent för verksamheten och
hemhjälpsverksamheten successivt skall införas i kommunerna. Visserligen
skulle landstingen genom en sådan anordning icke erhålla något direkt inflytande
på hemhjälps verksamhetens organisation och skötsel inom primärkommunerna
fastän de lämnade bidrag till verksamheten, men en sådan anordning
komme icke att framstå såsom unik. Förbundsstyrelsen kan exempelvis
framhålla, att landstingen hava viss ersättningsskyldighet till primärkommunerna
enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen utan att denna förpliktelse alltid
medför rätt till kontroll av de anordningar, som föranleda förpliktelsen.
Skulle emellertid ett mellanled mellan primärkommunerna och tillsynsmyndigheten
anses vara behövligt, torde detta kunna utgöras av länsstyrelserna.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Om landstinget icke är nödvändigt som mellanled, kunde mycket val tänkas,
att landstingets rätt eller skyldighet att ekonomiskt understödja verksamheten
skall bortfalla, varvid i stället statsbidragets storlek skulle höjas från
40 till 50 procent.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott ställer sig avvisande till
tanken på ekonomiskt bidrag från landstingens sida till avlönande av hemvårdarinnor,
detta dels på grund av att sådant bidrag icke torde vara erforderligt
sedan staten föreslagits skola bevilja bidrag med 1,000 kronor per år,
dels på grund av de stora ekonomiska bördor, som redan åvila landstingen och
dels slutligen på grund av de kostnader, som kunna följa av behovet av att
landstingen ägna uppmärksamhet åt och vidtaga åtgärder för utbildning av
hemvårdarinnor.
På tal örn att försiktighet bör iakttagas vid påläggande av nya ekonomiska
bördor på landstingen framhåller utskottet.
Dessa äro redan så hårt belastade, att de bland annat av ekonomiska skäl
icke ansett sig kunna lösa uppgifter, vilka sedan länge vänta på sin lösning.
Utskottet vill i detta avseende endast erinra örn landstingens skyldighet att
anskaffa specialavdelningar för barnsjukvården, hem för kroniskt sjuka och
vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Enbart den sistnämnda uppgiften beräknas
kräva över 6,000 vårdplatser i riket, medan landstingen hittills endast
anskaffat något över 2,000. Den omständigheten, att landstingen föreslås välja
ledamöter i hemhjälpsstyrelsen, mot vilket utskottet icke har något att erinra,
kan heller icke göra det nödvändigt, att landstingen ekonomiskt engageras i
liemhjälpsverksamheten i annan mån än som kommer att krävas för utbildningen
av hemvårdarinnor.
Medicinalstyrelsen framhåller, att bernhjälpsverksamhetens nära
samband med distriktsvården blir uppenbart örn man betraktar hemhjälpsfrågan
som en delföreteelse i sitt större socialmedicinska sammanhang.
Härom anför styrelsen.
Vid distriktsvårdens nyorganisation har man nödgats frångå kommungränserna
vid distriktsvårdens utformning. Man har skapat sjuksköterskedistrikt
av lämplig storlek i vilka distriktssköterskorna anförtrotts en mångfald
sociala och socialmedicinska uppgifter, genom vilkas fullgörande sjuksköterskorna
bliva i tillfälle att bättre än någon annan inom distriktet överblicka
behov av hemhjälp. För sjuksköterskornas arbete har bristen på hjälpkrafter
flerstädes varit kännbar. Under sådana omständigheter synes det
naturligt a,tt på något sätt anknyta hemvårdsverksamheten till distriktsvården
t. ex. därigenom att i den kommunala nämnden för hemhjälpen distriktssköterskan
är ledamot. Landstingen skulle fastställa plan för verksamheten
och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka verksamheten.
I det fåll att landstinget icke vill åtaga sig huvudmannaskap skulle
statsbidrag tills vidare likväl utgå till kommun eller enskild organisation,
som utövar kvalificerad hemhjälpsverksamhet enligt planen.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför.
Landstingens medverkan torde vara ofrånkomlig för en organisation av
hemhjälpen. Landstingen ansvara för sjukhusvården och även sjukvården
utom sjukhus, i den mån distriktssköterskorna medhinna detta. Vidare äro
landstingen huvudmän för den förebyggande mödra- och barnavården, dispen
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
särverksamheten m. m., alltså stora arbetsfält som hemvårdarinnan får daglig
kontakt med i sitt arbete. Därest landstingen skola ekonomiskt medverka
till hemhjälps verksamhetens organisation, finner förvaltningsutskottet självklart,
att förutsättningar böra skapas för ett nära samarbete mellan distriktsvården
och hemhjälpsverksamheten.
Ledamoten av socialvårdskommittén herr Österström anför.
Man skaffar antagligen de bästa garantierna för en sund utveckling genom
att från början tänka sig ett nära samarbete mellan distriktsvården och hemhjälpsverksamheten.
I mycket hög grad, ja, väsentligen under lång tid framåt,
torde hemhjälpen komma att behöva dirigeras till familjer, där husmodern
genom egen eller övriga hemmavarande familjemedlemmars sjukdom, barnsbörd
och andra liknande omständigheter blir urståndsatt att själv svara för
arbetsbördans fyllande. Behovet av hemhjälp och hjälpens riktigaste placering
i varje särskilt fall kan ingen bedöma bättre än distriktssköterskorna,
vilka givetvis ha de ojämförligt största möjligheterna att vinna snabb och genom
personliga besök erfarenhetsmässigt grundad uppfattning örn situationen.
Frågan huruvida jämväl enskilda organisationer, som bedriva
bernhjälpsverksamhet, skola infogas i organisationen och erhålla
statsbidrag har berörts i några av de avgivna yttrandena.
Medicinalstyrelsen anför.
Styrelsen finner det mycket angeläget och ur det allmännas synpunkt fördelaktigt,
att hittillsvarande verksamhet genom statligt stöd och kontroll inordnas
i den blivande organisationen. Detta synes väl kunna ske såsom
fallet varit t. ex. med mjölkdropparnas inordning i den förebyggande mödraoch
barnavården.
Socialvårdskommittén anser, att dess ståndpunkt, att ledningen av verksamheten
bör handhavas av något av de nuvarande kommunala organen icke
innebär, att detta organ städse skall omhänderhava den direkta ledningen av
verksamheten. Härutinnan anföres.
Tvärtom synes det vara lämpligt, att man i den män förhållandena så medgiva
härför anlitar medverkan från sådana enskilda organisationer, som redan
nu deltaga i hemhjälpsverksamheten.
Överståthållarämbetet påpekar, att den sociala hemhjälpsverksamheten
flerstädes, bland annat i Stockholm, handhaves av enskilda organisationer,
som i regel erhålla avsevärt ekonomiskt understöd från kommunerna och stå
under tillsyn av dessa, samt tillägger.
Därest befolkningsutredningens förslag vinner statsmakternas godkännande
i förevarande hänseende, skulle det emellertid bliva nödvändigt för erhållande
av statsbidrag till den hemhj älpsverksamhet, som bedrives av dessa
organisationer, att avveckla deras verksamhet och inordna densamma i den
kommunala förvaltningen. Överståthållarämbetet kan för sin del icke finna
några skäl, varför man på detta sätt skall framtvinga en avveckling av den
halvprivata hemhjälpsverksamheten, helst som därigenom kostnaderna för
verksamheten sannolikt skulle komma att avsevärt ökas. Enligt ämbetets
mening bör statsbidrag kunna utgå även till avlöning till hemvårdarinna, som
icke är anställd i kommunens tjänst, blott övriga förutsättningar för statsbidrag,
såsom minimilön, kompetens m. lii. äro uppfyllda.
Stockholms stadsfullmäktige, Norrköpings stadsfullmäktige, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västmanlands län samt Värmlands
40
Kungl. May.ts proposition nr 332.
läns landstings förvaltningsutskott anse, att sådana organisationer, exempelvis
röda korset, som hittills bedrivit social hemhjälps verksamhet, böra kunna
erhålla statsbidrag, sistnämnda remissinstans under betonande att så bör
kunna ske åtminstone under viss övergångstid.
Ur dessa yttranden må följande återgivas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Där kommun åt enskild institution uppdragit att med kommunalt anslag
handhava dylik verksamhet, torde i varje fall organisationsformen vara tillräckligt
betryggande för att statsbidragsrätt icke skall behöva vara utesluten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Då andra berättigade anmärkningar icke kunnat resas mot den privata hemhjälpsverksamhet,
som hittills bedrivits, än att det ekonomiska underlaget
för verksamheten på sina håll varit svagt, bör man ej såsom här skett vraka
densamma. Länsstyrelsen vill i stället förorda, att man tillvaratager de möjligheter,
som redan finnas, och låter verksamheten med bidrag från samhällets
sida alltjämt utvecklas under fria och efter olika förhållanden anpassade
former.
Länsstyrelsen i Västmanlands län.
Att hemvårdarinnor anställda i enskild tjänst skulle komma att, såsom i
utredningen befaras, intaga någon i prestigehänseende sämre ställning än de
kommunalanställda, synes länsstyrelsen föga troligt, och detta så mycket
mindre som utbildningen för yrket väl kommer att bliva densamma för dessa
båda kategorier.
Förord för statsbidrag jämväl till enskilda organisationer, som bedriva hemil
jälpsverksamhet, har lämnats jämväl i andra yttranden.
Hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm, svenska fattigvårds- och barnavårds
förbundet, överstyrelsen för svenska röda korset samt styrelsen för
svenska stadsförbundet uttala sig sålunda i denna riktning.
Hjälpbyrån för hem och barn i Stockholm anför.
I stor utsträckning och med obestridlig framgång har hemhjälpsverksamheten
hittills pa manga platser handhafts av enskilda föreningar med socialvård
på sitt program. Säkert har betydelsen härav varit stor, när det gällt
att giva hemhjälpsarbetet dess rätta prägel, och icke minst har den kvinnliga
ledningens förståelse för arbetets art varit hemvårdarinnorna till stöd och
hjälp. Det vore till stor skada, örn i den tilltänkta organisationen plats icke
skulle finnas för det värdefulla frivilliga arbete, som — t. ex. av röda korset
—• nu nedlägges för hemhjälpsverksamheten, och örn de erfarenheter som
samlats icke skulle tillgodogöras. Detta gäller i alldeles särskild grad sådana
redan befintliga enskilda organisationer, vilkas fortsatta medverkan
under övergångstiden icke kan undvaras, men hjälpbyrån håller före, att även
för framtiden det enskilda intresset och initiativet inom denna verksamhet
är en stor tillgång. Främst avses då verksamhetens inre karaktär, vilken är
av en så stor betydelse för andan och trevnaden inom de familjer som erhålla
hjälpen. Men även ekonomiskt är den frivilliga verksamheten av betydelse.
Man bör icke bortse därifrån att det ur ekonomisk synpunkt ofta visat sig
fördelaktigare för en kommun att låta en enskild institution med kommunalt
anslag sköta social verksamhet än att göra det själv.
överstyrelsen för svenska röda korset yttrar.
Då hemvårdarinneverksamhet i övervägande antal fall bedrivits och fortfarande
bedrives av röda korset, som också är initiativtagare härtill, samt
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
densamma ostridigt ordnats på ett tillfredsställande sätt oell lett till mycket
goda resultat, torde enligt överstyrelsens uppfattning allt tala för att det allmänna
drager fördel av röda korsets erfarenhet och organisationsförmåga
och att röda korset därför till gagn för vår tids strävanden efter förbättrad
folkhälsa, barnavård och hemvård i allmänhet beredes tillfälle att fortsatta
sitt välsignelsebringande arbete i nu förevarande avseende. Härtill kommer
att även i föreliggande utredning konstaterats en ganska stor tveksamhet i
fråga om kommunalisering av hemvårdarinneverksamhet, som tidigare handhafts
av enskild förening; det framhålles bland annat att kommuner ofta funne
det lämpligt att de krafter, som tagit initiativ till verksamheten och som vöre
inne i arbetet finge bibehålla ledningen också i de fall, där kommunalt anslag
vore så stort, att detta helt eller till största delen täckte kostnaderna.
Överstyrelsen anser sålunda det ur olika synpunkter fördelaktigt, att man
bygger vidare på den redan lagda grunden och alltså låter röda korset jämsides
med andra lämpliga föreningar och primärkommunema även i fortsättningen
fungera såsom huvudmän för verksamheten. Överstyrelsen anför
ytterligare. .....
Då utredningen emellertid framhåller, att det måste anses nödvändigt, att
samhället självt träder in som huvudman för verksamheten, så kan överstyrelsen
ej obetingat dela denna åsikt. I många fall åtnjuter röda korset redan
bidrag från landsting och primärkommuner, som genom beviljande av anslag
önska stödja av röda korset igångsatta viktiga socialhyjnemska verksamhetsgrenar.
Beträffande såväl röda korset som kommunerna galler emellertid
under alla förhållanden, att det ej kan bli tal örn annat än att inrättandet av
hemhjälpsverksamhet förutsätter ett frivilligt åtagande, vare sig roda korset
eller kommun står för denna verksamhet.
Frågan om hur verksamheten skall kunna ordnas inom landsbygdens
småkommuner beröres i några av de avgivna yttrandena.
Länsstyrelsen i Gotlands län påpekar, att inom Gotlands län endast 5 kommuner
äro av den folkmängdsstorlek, att de med fördel kunna var för sig anställa
heltidsanställd hemvårdarinna; av länets 91 landskommuner ha 15
400—500, likaledes 15 300—400 samt 25 kommuner mindre än 300 invånare.
Länsstyrelsen anför vidare.
För länet synes enda utvägen sålunda vara att få till stånd för ändamålet
lämpade sammanslutningar av kommuner. Befolkningsutredningen har erinrat
örn, att betydelsen av utvägen med sammanslutningar i kommunalförbund
icke får överskattas. Örn emellertid såsom villkor för erhållande av statsbidrag
sättes en anslutning till kommunalförbund efter av länsstyrelsen godkänd
indelning, tror länsstyrelsen det ej vara omöjligt att på denna väg nå en
tillfredsställande lösning.
De enheter, vilka genom en sådan indelning bildas, böra emellertid icke få
alltför stor omfattning. Enligt länsstyrelsens mening böra sammanslutningarna
icke omfatta större folkmängd än omkring 2,000 invånare. Även enligt denna
regel blir det, med hänsyn till vad ovan sagts örn flertalet kommuners obetydliga
folkmängd, ofta nödvändigt, att ett jämförelsevis stort antal kommuner
komma att ingå i varje enhet. Givetvis vilja dessa kommuner helst var for sig
vara representerade i det organ, som för sammanslutningen skall handhava
ledningen av verksamheten. Utredningens förslag till sammansättning av
hemhjälpsnämnd torde därför möjligen behöva jämkas för här avsedda fall.
Därvid bör emellertid nämndens egen omedelbara verksamhet inskränka sig
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
till mera allmänna uppgifter såsom anställande av personal, uppgörande av
instruktionsförslag och avgiftstaxor samt bevakande av bidragsanspråk, varemot
den närmaste arbetsledningen bör lämnas åt nämndens särskilda ledamöter,
därvid dessa lämpligen kunna turvis tjänstgöra såsom jourhavande,
t. ex. en månad åt gången. Örn de olika i förbundet deltagande kommunerna
j)å detta sätt omväxlande komma att bliva representerade av jourhavande ledamot
i nämnden, skulle förutsättningarna för ett gott samarbete mellan kommunerna
vid verksamhetens bedrivande komma att ökas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker på den svårighet, som uppkommer
i länet med dess många små kommuner därigenom, att endast ett fåtal skulle
kunna bli huvudmän för hemvårdarinna, samt anför vidare.
Man finge alltså räkna med att de flesta kommunerna skulle få sammanslutas
till kommunalförbund för verksamhetens handhavande. Länsstyrelsen
har erfarenhet av vilka betydande svårigheter det erbjuder att få till stånd
överenskommelse mellan kommunerna och anser därför, att det skulle vara
lämpligare att landstinget stöde för hemhjälpsverksamheten samt att landstingets
hälsovårdsberedning handhade verksamheten, såvitt angår landsbygden.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför — under erinran om att enligt utredningens
förslag för kommuner med mindre invånarantal än 2,000 endast beräknats
deltidsanställd hemvårdarinna och att socknar med ett invånarantal av
under 2,000 säkerligen i många fall ha behov av heltidsanställd hemvårdarinna
— följande.
Där sådant behov föreligger, bör även statsbidrag, efter prövning av socialstyrelsen
på sätt jämväl förutsatts, få utgå, örn frågan på ett tillfredsställande
sätt praktiskt ordnas.
Liksom på så många andra områden av den kommunala verksamheten möter
oss även i fråga örn hemhjälpen det s. k. småkommunproblemet. Länsstyrelsen
vill därför i detta sammanhang erinra örn vikten av att detta problem med det
snaraste upptages till allvarlig behandling, med en rationell kommunal indelning
som utgångspunkt.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att inom Älvsborgs
län finnas 188 kommuner med mindre än 2,000 invånare och framhåller i anslutning
härtill.
Många av dessa kommuner ha en folkmängd, som uppgår till högst 300—
400 personer — en del till högst 100—200. För att dessa småkommuner
skola erhålla fullt statsbidrag, måste en sammanslutning av ett flertal
kommuner ske. Härigenom blir emellertid hemvårdarinnans verksamhetsområde
i många fall allt för stort i förhållande till behovet av hemhjälp. Med
den föreslagna beräkningsgrunden för erhållande av statsbidrag missgynnas
de kommuner, som ha liten folkmängd och på grund av de ekonomiska förhållandena
icke ha råd att utan fullt statsbidrag anställa en hemvårdarinna,
även örn behovet av en sådan är mycket stort. Förutsättningen för att småkommunerna
skola kunna bliva delaktiga av statsbidrag är därför dels att
kommunerna få rätt att gemensamt anställa hemvårdarinna, dels ock att om
gemensam anställning icke visar sig lämplig kommunerna erhålla möjlighet till
större statsbidrag, vilket bör kunna uppgå till mera än 75 kronor för varje
påbörjat 100-tal av kommuns eller kommunsammanslutnings folkmängd
Kungl. Majlis proposition nr 332.
43
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott påpekar, att med den av utredningen
föreslagna huvudregeln, att på varje hemvårdarinna i vart fall till
en början icke bör, i vad gäller rikets landsbygd, belöpa sig mindre än cirka
2,000 invånare, av Skaraborgs läns 258 landsbygdskommuner inklusive köpingar
och municipalsamhällen endast 12 äro tillräckligt folkrika för att de
skola vara berättigade anställa en egen hemvårdarinna. Utskottet anför vidare.
Sträcker man sig åter ned till 1,333 invånare, som utredningen ansett i
undantagsfall vara tillräckligt befolkningsunderlag för en hemvårdarinna på
landsbygden, ökas det antal landsbygdskommuner i Skaraborgs län, som
skulle vara berättigade ensamma anställa hemvårdarinna med 14. Kvar står
dock sålunda alltjämt ej mindre än 232 eller cirka 90 procent av länets landsbygdskommuner,
vilka icke utan samgående nied annan kommun kunna anställa
egen hemvårdarinna. Med kännedom örn den obenägenhet till frivillig
sammanslutning av en eller flera kommuner, som obestridligen föreligger, vore
det enligt utskottets uppfattning sålunda jämväl för en ändamålsenlig lösning
av den sociala hemhjälpsverksamhetsfrågan av betydelse och värde, därest
genom en sammanslagning av vissa landsbygdskommuner något större och
bärkraftigare primärkommuner med i genomsnitt ett invånarantal av lägst 2,000
kunde tillskapas.
Frågan huruvida i kommunerna särskild hemhjälpsnämnd
skall tillsättas eller den verksamhet, som avses tillkomma denna, skall
uppdragas åt redan befintligt kommunalt organ har gjorts till föremål för
diskussion i åtskilliga av de avgivna yttrandena.
Svenska lanthushållslärarinnornas förening anser, att hemhjälpsnämnd bör
organisera arbetet inom kommunen. Föreningen tillägger.
Bästa möjliga säkerhet bör skapas för att den husmoderliga sakkunskapen
blir väl representerad i denna nämnd samt att den blir så sammansatt att den
kan effektivt samarbeta med andra kommunens sociala nämnder.
Länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för svenska landstingsförbundet
•anse sig med hänsyn till den valfrihet från kommunernas sida, som utredningen
föreslagit, kunna godtaga utredningens förslag, ehuru de ställa sig tveksamma
mot tillskapandet av nya kommunala organ.
Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig intet ha att erinra mot utredningens
förslag, ej heller länsstyrelsen i Östergötlands, som emellertid tillägger.
Där särskild nämnd kommer att utses — vilket länsstyrelsen förutsätter
åtminstone för landsbygdens vidkommande endast mera undantagsvis komma
i fråga —- kan det emellertid ifrågasättas, huruvida det icke med hänsyn
till verksamhetens sociala karaktär borde stadgas, att av nämndens ledamöter
en tillika bör vara ledamot av fattigvårdsstyrelse och en av barnavårdsnämnd.
Det föreskrivna samarbetet med sistnämnda kommunala organ skulle
därigenom väsentligt underlättas.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida det
icke borde tillkomma landstingen att utse en ledamot i hemhjälpsnämnd.
Överståthållarämbetet finner — oaktat kommun medgivits rätt att uppdraga
åt annan kommunal myndighet att vara hemhjälpsnämnd — föreskriften örn inrättande
av hemhjälpsnämnd mindre välbetänkt med hänsyn till de allmänna
44 Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.
strävandena att åstadkomma en samordning inom socialvården. Ämbetet tilllägger.
Föreskriften härom synes ämbetet böra utgå och ersättas med en bestämmelse
av innebörd, att kommunerna äga efter gottfinnande avgöra, vilken av
de redan nu existerande kommunala nämnderna, som skall handhava hemhjälpsverksamheten.
Samma synpunkter framföras av socialstyrelsen.
Arbetsmarknadskommissionen uttalar allvarliga betänkligheter mot att på
detta område liksom på andra områden av social verksamhet nya organ skapas
för nya sociala uppgifter. Kommissionen anför härom vidare.
Den tendens i motsatt riktning, som nyligen fått ett uttryck i socialvårdskommitténs
betänkande, synes kommissionen principiellt riktigare. Enligt
kommissionens uppfattning kan det i förevarande fall icke vara behövligt att,
på sätt befolkningsutredningen föreslagit, skapa en särskild organisation.
Socialvårdskommittén anför beträffande förslaget örn inrättande av särskild
hemhjälpsnämnd följande.
o Kommittén, som i sitt i december 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens
organisation nr. m. i princip förordat en centralisering av den lokala
socialvårdsförvaltningen, måste givetvis känna stark tveksamhet inför förslaget
i denna^ del. Därest den av kommittén föreslagna socialnämnden nu varit en
realitet, hade ledningen av hemil] älpsverksamheten utan tvivel bort förläggas
elit. Genom att nu inrätta särskilda hemhjälpsnämnder ökar man splittringen
inom den^ kommunala administrationen, och hemhjälpsverksamheten kommer
icke att fa den administrativa anknytning till den allmänna socialvården som
av många skäl är önskvärd. Såvitt kommittén finner, kunna icke några avgörande
skäl anföras för inrättande av särskilda hemhjälpsnämnder. Kommittén
anser därför, att hemhjälpsverksamheten bör handhavas av något av
de nuvarande kommunala organen.
Ledamoten frii Nordgren uttalar i ett särskilt yttrande, att hon visserligen
är ense med kommitténs majoritet i dess principiella uppfattning att nya
sociala förvaltningsgrenar icke böra inrättas med mindre starka skäl tala härför,
men finner att så är förhållandet i ifrågavarande fall. Även örn socialnämnder
i en framtid inrättas och dessa äro lämpliga organ för verksamhetens
handhavande finner hon det dock vara av betydelse för verksamhetens utveckling
att i avbidan härpå, låt vara som ett provisorium, skapas en organisation,
som lämnar utrymme för erforderlig husmoderlig sakkunskap och erfarenhet
på de områden, som beröras av den sociala hemhjälpen. Hon ansluter sig därför
till utredningens förslag angående inrättandet av hemhjälpsnämnder.
Under hänvisning till det olämpliga i att tillskapa nya kommunal organ samt
vidare till socialvårdskommitténs förslag örn en centralisering av förvaltningen
på socialvårdens område uttalas betänkligheter mot inrättandet av särskilda hemhjälpsnämnder
även i ett flertal andra av de avgivna yttrandena. Så sker sålunda i
de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, av
förvaltningsutskotten i Kristianstads och Jämtlands läns landsting, av stadsfullmäktige
i Stockholm, barnavårdsnämnden i Stockholm, drätselkammaren
i Malmö, Norrköpings stadsfullmäktige, av svenska fatttigvårds- och harna
-
45
Kungl. Majlis proposition nr 332.
vårdsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och överstyrelsen
för svenska röda korset. I allmänhet gå dessa yttranden ut på att
de för nämnden avsedda arbetsuppgifterna böra kunna överlåtas åt redan befintligt
kommunalt organ. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att utredningens
förslag må accepteras allenast som ett provisorium i avvaktan på behandlingen
av socialvårdskommitténs förslag.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:
Utredningen föreslår, att inom varje kommun skall ledningen av kommunens
hemiljälpsverksamhet utgöras av en hemhjälpsnämnd. Kommunen må
inrätta särskild sådan nämnd eller också uppdraga åt annan kommunal myndighet
att vara hemhjälpsnämnd. Inrättande av särskilt organ för hemhjälpsverksamheten
skall alltså enligt förslaget vara fakultativt. Det är med mycket
stor tvekan förbundsstyrelsen vill godkänna detta förslag. Med hänsyn till
att en intern decentralisation av de kommunala uppgifterna ej torde stå i samklang
med tidens krav på en utveckling i motsatt riktning, ställer sig förbundsstyrelsen
mycket tveksam inför lämpligheten att för en så speciell uppgift tillskapa
ett nytt kommunalt organ. Något av de ordinarie förvaltningsorganen,
t. ex. fattigvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd, torde utan olägenhet kunna
handhava hemhjälpsverksamheten. Denna blir ju icke av särskilt omfattande
slag. Sedan befattningshavare för hemhjälpsverksamheten tillsatts, blir den
väsentligaste uppgiften att anordna och sköta en lämplig förmedlning av befattningshavarens
tjänstgöring i hemmen samt att bestämma den ersättning
som eventuellt skall lämnas för vården. För allt detta torde framför allt fattigvårdsstyrelsen
vara särskilt skickad med hänsyn till sin organisation och
kännedom örn kommunens befolkning. Enligt förbundsstyrelsens uppfattning
torde det icke ligga något stötande i att hemhjälpsverksamheten omhänderhaves
av fattigvårdsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsen handhar ju redan uppgifter
av icke fattigvårds natur, t. ex. den kommunala pensionstillskottsverksamheten.
Överstyrelsen för svenska röda korset säger sig vara tveksam huruvida ordnandet
av ifrågavarande jämförelsevis okomplicerade verksamhet nödvändigtvis
fordrar tillskapandet av en så omständlig och vittförgrenad organisation,
som förslaget innehåller. Överstyrelsen anför vad angår hemhjälpsnämnd
följande.
Därest emellertid huvudmannaskapet för verksamheten även anförtros åt
vederbörande rödakorskretsar, medför en dylik anordning jämväl den fördelen,
att kommunala hendijälpsnämnder icke behöva tillsättas i kommun eller
komplex av kommuner, som ingå i en rödakorskrets. De uppgifter, som enligt
förslaget skulle tillkomma berörda nämnd, utövas redan nu av kretsstyrelsen
eller en eller flera medlemmar av densamma i egenskap av s. k. hemvårdsledare.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar, att förslagets bestämmelser örn hemhjälpsnämnd
till synes endast blivit utformade med tanke på det fall, att vederbörande
kommun ensam driver verksamheten. Länsstyrelsen tillägger.
Fegler lia däremot icke givits för det av utredningen eljest rekommenderade
systemet, att flera kommuner gemensamt anställa hemvårdarinna. Enbart bestämmelserna
i lagen om kommunalförbund torde i sådant avseende icke vara
tillfyllest.
I fråga örn den för värjo landstingsområde föreslagna hemhjälpsstyrelsen
lia delade meningar gjort sig gällande, i det att vissa
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
remissinstanser tillstyrkt utredningens förslag, medan andra föreslagit annat
länsorgan för omhänderhavande av de för hemhjälpsstyrelserna avsedda uppgifterna.
Till den förra gruppen äro att hänföra länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands
län, socialstyrelsen, förvaltningsutskottet i Västmanlands läns landsting,
Malmöhus läns hälsovårdsberedning och svenska lanthushåll slärarinnornas
förening.
Till stöd för sin ståndpunkt yttrar Malmöhus läns hälsovårdsberedning:
Landstingens förvaltningsutskott äro nämligen för närvarande synnerligen
arbetstyngda, varför en så speciell arbetsuppgift som ifrågavarande lämpligen
bör, som utredningen föreslagit, anförtros särskilt organ eller s. k.
hemhjälpsstyrelse. Beredningen förutsätter då jämväl, att kostnaderna för den
föreslagna styrelsen bestridas av statsmedel.
k redrika Ur emer-förbundet uttalar, att den föreslagna organisationsformen
med hemhjälpsnämnd, hemhjälpsstyrelse samt den rådgivande nämnden inom
socialstyrelsen kan förefalla som en alltför tung apparat, men tillägger.
Förbundet lägger emellertid märke till att utredningen särskilt kursiverat
dess provisoriska karaktär i väntan på inrättande av ett statligt organ, som får
sig anförtrott organisationen av ett flertal hem- och familjevårdande uppgifter,
vilket organ även sannolikt skulle komma att få sin motsvarighet i länen. Förbundet
finner det därför klokt att hemvårdarinneverksamheten icke nu föreslås
inkopplad mera definitivt i något annat sammanhang.
Medicinalstyrelsen anför:
Örn man betraktar hemhjälpsfrågan som en delföreteelse i sitt större socialmedicinska
sammanhang blir verksamhetens nära samband med distriktsvården
uppenbar. Vid distriktsvårdens nyorganisation har man nödgats frångå
kommungränserna vid distriktens utformning. Man har skapat sjuksköterskedistrikt
av lämplig storlek i vilka distriktssköterskorna anförtrotts
en mångfald sociala och socialmedicinska uppgifter, genom vilkas fullgörande
sjuksköterskorna bliva i tillfälle att bättre än någon annan inom distriktet
överblicka behovet av hemhjälp. För sjuksköterskornas arbete har bristen på
hjälpkrafter flerstädes varit kännbar. Under sådana omständigheter synes det
naturligt att på något sätt anknyta hemvårdsverksamheten till distriktsvården
t. ex. därigenom att i den kommunala nämnden för hemhjälpen distriktssköterskan
är ledamot. Landstingen skulle fastställa plan för verksamheten
och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka
verksamheten. I det fall att landstinget icke vill åtaga sig huvudmanskapet
skulle statsbidrag tills vidare likväl kunna utgå till kommun eller enskild
organisation, som utövar kvalificerad hemhjälpsverksamhet enligt planen.
En annan möjlighet, som synes böra övervägas, därest icke landstingsvägen
är framkomlig är att låta mödrahjälpsnämnderna bli -organ för hemlijälpsv§rksamheten.
Dennas centrala ledning bleve då utan vidare inordnad
i socialstyrelsen och de perifera organen bleve barnavårdsnämnderna.
Jämväl socialstyrelsen har varit inne på tanken, att uppdraga de arbetsuppgifter,
som anses skola tillkomma hemhjälpsstyrelserna, åt mödrahjälpsnämnderna,
men av vissa skäl ansett sig som ett provisorium i avvaktan på ett
genomförande av socialvårdskommitténs förslag om inrättande av länssocialnämnder
böra förorda utredningens förslag. Härom anför ämbetsverket.
En sådan mellaninstans inom landstingsområdena som hemhjälpsstyrelsen
finner styrelsen nödvändig för verksamhetens effektiva ledning och övervakning
47
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.
i avvaktan på att det av socialvårdskommittén framlagda förslaget om länssocialnämnd
i en eller annan form må kunna förverkligas. Då sålunda en mellaninstans
är nödvändig, ligger det nära till hands att undersöka, huruvida något
redan bestående organ, såsom mödrahjälpsnämnden, kunde fullgöra de uppgifter,
som skulle åvila hemhjälpsstyrelse. Socialstyrelsen har allvarligt övervägt
detta. Emellertid äro mödrahjälpsnämnderna starkt anlitade för sina
uppgifter. De sakna tjänstemän. Redan nu är det med hänsyn till mödrahjälpsverksamhetens
omfattning ett önskemål att få till stånd tätare sammanträden.
Ledamöterna få då sin tid ytterligare upptagen på ett sätt, som för de
flesta betyder en allvarlig uppoffring. Att till de mycket tidskrävande mödrahjälpsuppgifterna
foga andra och nya arbetsuppgifter anser styrelsen icke vara
försvarligt. Resultatet skulle lätt kunna bli att man tvingas bygga ut mödrahjälpsnämndernas
verksamhet med byråorganisationer, något som bland annat
skulle försvåra omorganisationen vid en socialvårdsreform på området.
Länsstyrelsen i örebro län och socialvårdskommitténs majoritet förorda
direkt mödrahjälpsnämnden såsom länsorgan i stället för hemhjälpsstyrelsen
under tiden till dess den av socialvårdskommittén i dess principbetänkande
föreslagna länssocialnämnden kommit till stånd. Socialvårdskommittén yttrar
i detta sammanhang:
Enligt kommitténs mening bör den sociala förvaltningen så långt det är
lämpligt centraliseras, och nya förvaltningsorgan böra därför icke inrättas
med mindre starka skäl tala härför. Såvitt kommittén kan finna är detta icke
förhållandet beträffande den sociala hemhjälpen. Under den övergångstid,
som förflyter innan en reform av den lokala och länsvis betingade socialvårdsorganisationen
kommer till stånd, böra de ekonomiska anordningarna i samband
med den sociala hemhjälpen betraktas som provisoriska. Enligt kommitténs
mening, kunna de uppgifter, som föreslås skola tillkomma hemhjälpsstyrelsen,
som ett provisorium lämpligen handhavas av mödrahjälpsnämnden,
vilken i sin egentliga funktion kommer i kontakt med en stor del av det klientel,
som omfattas av hemkjälpsverksamheten. Kommittén hyser intet tvivel
om att mödrahjälpsnämnderna under sagda tid skola tillfredsställande omhänderhava
jämväl hemhjälpsverksamheten, vilken för övrigt icke torde kunna
bliva fullt utbyggd förrän om åtskilliga år. Därest den av kommittén i dess
principbetänkande skisserade länssocialnämnden kommer till stånd, bör dit
överflyttas ledningen av hemhjälpsverksamheten inom länen.
Från kommittén avvikande meningar anföras emellertid dels av herr Österström,
som anser att verksamheten har anknytningspunkter till distriktsvården
samt att ett försök bör göras att tills vidare låta de organ, som leda landstingens
socialhygieniska verksamhet, bli ansvariga också för hemhjälpsarbetets
organisation, dels ock av fru Olivia Nordgren, som i anslutning till sitt principiella
biträdande av utredningens förslag örn landstingens ekonomiska medverkan
biträder även utredningens förslag angående inrättandet av hemiljälpsstyrelser
med starkt inslag av representanter för landstinget.
Jämväl medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län föreslå — dock
endast som ett alternativ till en annan av dessa myndigheter föreslagen lösning
av frågan -— mödrahjälpsnämnden som länsorgan.
4 några remissyttranden föreslås, att hemiljälpsstyrelsens arbetsuppgifter
skola övertagas av hälsovårdsberedningen, förvaltningsutskottet, landstinget,
länsstyrelsen, länsarbetsnämnden eller den i fritidsutredningens förslag
rörande semester för husmödrar föreslagna husmoderssemesternämnden.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Förespråkare för hälsovårdsberedningen såsom länsorgan för hemhjälpen
äro länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs
och Västerbottens län, styrelsen för svenska landstingsförbundet, i vars
yttrande, såsom förut nämnts, landstingens förvaltningsutskott i Stockholms,
Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län instämt, ävensom förvaltningsutskotten i Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar norra, Kalmar södra, Kristianstads,
Älvsborgs och Värmlands läns landsting. Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
förordar, att hemhjälpsstyrelsens uppgifter må, i den mån vederbörande
landsting så finner lämpligt, kunna överlåtas på landstingets hälsovårdsberedning
med eventuell skyldighet för beredningen att vid handläggning
av hithörande frågor med sig adjungera särskild representant för den husmoderliga
sakkunskapen, därest sådan sakkunskap icke redan är representerad
i beredningen. Frågan örn behovet av kvinnlig sakkunskap viel behandlingen
av hithörande frågor har beaktats jämväl i nyss omförmälda yttranden av länsstyrelsen
i Kristianstads län och samma läns landstings förvaltningsutskott.
Samma ståndpunkt som nu angivna remissmyndigheter torde de myndigheter
få anses intaga, som i sina remisser föreslagit förvaltningsutskottet såsom
länsorgan utan att särskilt angiva örn förslaget syftar endast på sådana
fall där hälsovårdsberedningen utgöres av förvaltningsutskottet. Nu åsyftade
remissmyndigheter äro länsstyrelsen i Kronobergs län, som alternativt
även föreslår länsstyrelsen, samt överstyrelsen för svenska röda korset.
Till belysning av de skäl, som åberopats till stöd för att hemhjälpsstyrelsens
uppgifter skola omhändertagas av hälsovårdsberedningarna, må ur remissyttrandena
anföras följande.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
De centrala organ, som redan nu leda landstingens socialhygieniska verksamhet,
och motsvarande organ inom städer, som icke tillhöra landsting, böra
äga de största förutsättningar för att även ordna hemiljälpsverksamheten på
ett tillfredsställande sätt, utan att särskilt organ för detta ändamål behöver
tillskapas. Därigenom skulle större möjlighet yppa sig för den samordning
av distriktsvården och hemlijälpsverksamheten, som ovan angivits såsom
önskvärd, och särskilt landstingens lanthushållsskolor, sjukvårdsinrättningar
och barnavårdsinstitutioner skulle otvivelaktigt på ett mera rationellt sätt
kunna utnyttjas för hemvårdarinnornas utbildning.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet yttrar:
Då dessa beredningar handhava den närmaste ledningen av de socialhygieniska
arbetarna i bygderna, såsom distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor,
äro de väl skickade att omhänderhava den ortscentrala ledningen
även av nu ifrågavarande verksamhet. I allt fall bör i analogi med vad som
föreslagits på det primärkommunala området möjlighet lämnas öppen att anförtro
landstingens hälsovårdsberedningar de för hemhjälpsstyrelsen skisserade
arbetsuppgifterna. För det fall att ledningen för hemhjälpsverksamheten
inom länet uppdrages åt annat organ än landstingens hälsovårdsberedningar,
förutsätter styrelsen, att kostnaderna för nämnda organ helt bestridas av
statsmedel.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott gör följande uttalande:
Nyligen har ledningen av landstingets socialhygieniska verksamhet sammanförts
till ett centralt organ, landstingets hälso vårdsberedning. För så vitt
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
49
hemsjukvården skall intaga en del av hemvårdarinnans verksamhet, finner utskottet
riktigt att detta organ bör leda och kontrollera hemhjälpsverksamheten
inom landstingsområdet. Utskottet vill bestämt avråda från ett stadgande
att inom varje landstingsområde obligatoriskt skall finnas en särskild fristående
hemiljälpsstyrelse med vissa ledamöter tillsatta av Kungl. Majit. Nyligen
vidtagna förähdringar i landstingslagen innebärande att landstingen
lämnas frihet att ordna den centrala ledningen av dess verksamhet på lämpligaste
sätt bör även kunna tillämpas ifråga örn ledningen av hemhjälpsverksamheten,
varför denna ledning bör kunna enligt landstingets bestämmande
lämnas till förvaltningsutskottet eller någon av dess beredningar.
Kalmar lä?is södra landstings förvaltningsutskott anför:
Gentemot utredningens påstående, att landstingets förvaltningsutskott av
flera skäl icke kunna anses lämpade att övertaga en så speciell uppgift som
att leda och kontrollera den sociala hemhjälpsverksamheten inom landstingsområdet
torde väl kunna invändas, att knappast någon institution kan ha
större förutsättningar beträffande förmågan att bemästra en dylik uppgift än
just våra dagars landstings förvaltningsutskott. Förslaget att anförtro den
centrala ledningen åt en särskild hemhjälpsstyrelse förefaller därför vara
ägnat att dels förorsaka onödiga utgifter, dels även utgöra en återgång till det
system med en mångfald styrelser och nämnder för olika hälso- och sjukvårdsfrågor,
som man velat avskaffa genom att utse landstingens förvaltningsutskott
till enhetliga berednings- och förvaltningsorgan för distriktsvård, barnmorskeväsende,
förebyggande vård i allmänhet m. m.
Såsom förut nämnts innehåller medicinalstyrelsens yttrande två alternativa
förslag till länsorgan, därav det ena utgöres av mödrahjälpsnämnden. Enligt
det andra alternativa förslaget skulle landstinget fastställa plan för verksamheten
och enligt denna anställa det behövliga antalet hemvårdare och övervaka
verksamheten. Genom vilket organ landstinget skulle utöva dessa befogenheter
nämnes ej i yttrandet.
Statens arbetsmarknadskommission ansluter sig till en av dess sakkunniga
i frågor rörande kvinnlig arbetskraft uttalad uppfattning, att inrättandet av
särskilda styrelser inom länen för en så relativt enkel uppgift som den att
utöva tillsyn över den sociala hemhjälpen knappast är att tillråda, och att uppgiften
synes böra kunna omhänderhavas av länsarbetsnämnderna. Föreskrift
borde dock lämnas, att dessa vid sin handläggning av frågor örn den sociala
hemhjälpsverksamheten skulle med sig adjungera representanter, utsedda av
landsting eller organisationer med intressen inom hemmets arbetsfält.
I det föregående har omnämnts, att i samband med frågan om lämpligt länsorgan
för hemhjälpsverksamheten hänvisning även skett till den i fritidsutredningens
förslag rörande semester för husmödrar föreslagna liusmodersseinesternämnden.
Hänvisningen har gjorts av länsstyrelsen i Hallands län,
som yttrar:
Planläggningen i stort påminner mycket örn vad som av fritidsutredningen
föreslagits beträffande husmoderssemestern. Fritidsutredningen föreslår för
husmoderssemesterns organisation inom varje landstingsområde en länsnämnd,
förslagsvis benämnd liusmoderssemestcrnämnd, vilken sålunda motsvarar (leii
i här förevarande fall föreslagna heinhjälpsstyrelsen. Då hemhjälps och hus
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. lin 13 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
moderssemesterverksamheten lia inånga beröringspunkter, synes det under
sådana förhållanden värt undersöka om icke dessa båda verksamheter kunde
inordnas under en och samma nämnd eller styrelse. Det vore givetvis i så fall
lägligt då båda hjälpformerna kunde förverkligas samtidigt, i varje fall synes
den organisatoriska utformningen av den ena icke böra ske utan hänsynstagande
till den andra.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att någon redan befintlig myndighet
utan att närmare angiva vilken — bör kunna utses till länsorgan.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott yttrar:
Inom utredningen synes man för övrigt mer eller mindre allvarligt hava
övervägt, att det skulle uppdragas till en av socialvårdskommittén i dess betänkande
angående socialvårdens organisation m. m. för handläggning av vissa
socialhjälps- och barnavårdsärenden föreslagen länssocialnämnd — bestående
förutom av landshövdingen av tre ledamöter, av vilka två skulle utses av
Kungl. Majit och en av vederbörande landsting — att handhava jämväl här
ifrågavarande hemhjälpsverksamhet. Med anledning härav tillåter sig förvaltningsutskottet
framhålla, att utskottet, med hänsyn till den sammansättning
berörda nämnd enligt socialvårdskommitténs förslag erhållit, finner densamma
mindre lämpad att handhava här ifrågavarande uppgifter. Med beaktande av
den sociala hemhjälps verksamhetens många beröringspunkter med de under
ledning av landstingets hälsovårdsberedning stående socialhygieniska verksamhetsgrenarna
och behovet av viss samordning mellan i dessa verksamhetsgrenar
anställda sköterskor och barnmorskor, å ena, samt hemhjälpsverksamhetens
hemvårdarinnor, å andra sidan, vill förvaltningsutskottet i stället för
sin del förorda, att de uppgifter, som föreslagits skola påvila den av utredningen
föreslagna hemil jälpsstyrelsen, må, i den mån vederbörande landsting
så finner lämpligt, kunna överlåtas på landstingets hälsovårdsberedning med
eventuell skyldighet för beredningen att vid handläggningen av hithörande
frågor med sig adjungera särskild representant för den husmoderliga sakkun -skapen, därest sådan sakkunskap icke redan är representerad i beredningen.
Ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt torde en dylik anordning i allmänhet
vara att förorda och undvikes därigenom tillskapandet av ännu ett nytt
länsorgan med sitt snart framväxande behov av särskilt sekretariat. Med beaktande
av den befogenhet ifråga örn och det inflytande på verksamhetens utveckling,
som avses bliva i egenskap av tillsyningsmyndighet tilldelad socialstyrelsen
förstärkt med en konsulent för social hemhjälp och en rådgivande
nämnd, förefaller i anslutning till den ordning, som råder ifråga örn bland
annat det st-atsbidragsberättigade distriktssköterskeväsendet, knappast från
statens sida kunna resas någon befogad principiell erinran mot en dylik i viss
mån förenklad och tillsynes ändamålsenligare organisation.
Beträffande uppgifterna för hemhjälpens länsorgan anser styrelsen
för svenska landstingsförbundet att socialstyrelsen, vad angår ansökningsförfarandet
ifråga örn statsbidrag, bör inskränka sig till att fördela statsbidraget
med hänsyn till de olika länens behov, medan fördelningen av bidraget
till de särskilda kommunerna inom länet anförtros åt länsorganet, som bäst
känner det lokala behovet.
Förutom av de landstings förvaltningsutskott, som instämt i detta yttrande,
göres liknande uttalande av förvaltningsutskotten i Östergötlands och Kristianstads
läns landsting samt länsstyrelsen i Östergötlands län.
Länsstyrelsen i Värmlands län är av den uppfattningen, att länsstyrelserna
på grund av sin personal- och ortskännedom äga större förutsättningar än
Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 51
socialstyrelsen att bevilja statsbidrag till verksamheten. Länsstyrelsen tilllägger.
Därest verksamheten anförtros åt länsstyrelserna, kommer en fördelaktig,
personlig kontakt att uppstå mellan kommunerna och den beslutande myndigheten,
varjämte en snabbare handläggning av bidragsärendena är att förvänta.
Frågan örn arbetsförmedlingens medverkan i den blivande
organisationen beröres i arbetsmarknadskommissionens yttrande. Kommissionen
anser att det bör undersökas, örn icke uppgiften med själva utplaceringen
av hemvårdarinnorna kan omhändertagas av den offentliga arbetsförmedlingen.
Härutinnan anför kommissionen följande synpunkter.
Såsom redan anförts ha arbetsförmedlingarna på några platser även haft
i uppdrag att förmedla social hemhjälp. En sådan sammankoppling synes
kommissionen vara ägnad att dels underlätta ett tillgodoseende av det sociala
hemhjälpsbehovet, dels möjliggöra ett effektivt utnyttjande av hemvårdarinnornas
arbetskraft. Beträffande den förstnämnda synpunkten vill det synas
ofrånkomligt, att behovet av social hemhjälp i en kommun tidvis kan vara
så stort, att detsamma icke kan tillgodoses enbart genom ianspråktagande
av hemsystrar eller hemvårdarinnor. I ett sådant läge kan det vara möjligt
för arbetsförmedlingen att bland för arbetsmarknadens mera fortlöpande
behov tillgängliga och i vissa fall speciellt utbildade personer inom det husliga
arbetsområdet uppbringa estra personal för social hemhjälp. Man vinner
sålunda större smidighet i åtgärderna för att tillgodose speciella hems arbetskraftsbehov.
Å andra sidan kan man vinna, att de i en kommun förefintliga hemvårdarinnorna
alltid bli helt sysselsatta. Arbetsförmedlingen kan sålunda —- vid
de tider, hemvårdarinnorna icke äro bundna i den sociala hemhjälpen —
taga deras tjänster i anspråk i hem, som kunna vara i behov av deras bistånd
men som äro i tillfälle själva helt bekosta hjälpen.
Den utbyggnad och effektivisering, som arbetsförmedlingen undergått icke
minst under de senare åren, speciellt i städer och större industri- och stationssamhällen,
möjliggör också för denna att redan nu på ett stort antal
orter ombesörja själva utplaceringen av hemvårdarinnorna. Den av befolkningsutredningen
föreslagna utbyggnaden av hemhjälpsverksamheten över
större delen av landet kan emellertid knappast tänkas bli genomförd i ett
sammanhang utan måste med all säkerhet tillskapas successivt. Arbetsförmedlingsorganisationen
kan därför, allt eftersom behovet av social hemhjälp
växer, anpassa sin utbyggnad och förstärkning jämväl med beaktande av
detta behov.
I likhet med befolkningsutredningen anser kommissionen emellertid särskilt
angeläget, att social hemhjälpsverksamhet kommer till stånd på den
rena landsbygden. Men där är arbetsförmedlingen i en hel del fall icke
ännu så utbyggd, att den kan omhändertaga utplaceringen av hemvårdarinnan.
Därest i dylikt fall social hemhjälpsverksamhet ordnas i kommunen, bör det
ankomma på länsarbetsnämnden att utse lämplig person att i nu nämnda avseende
vara arbetsförmedlingsombud. Kommissionen vill här särskilt peka
på möjligheten att för närvarande uppdraga åt de biträdande kvinnliga överblockledare,
som finnas i jordbrukskommunerna, att fullgöra nämnda uppdrag
i fråga om hemhjälpsverksamheten.
Jämväl socialstyrelsen har i sitt yttrande ägnat detta spörsmål uppmärksamhet.
Ämbetsverket anför.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetsförmedlingens
roll i hemhjälpsverksamheten. Socialstyrelsen finner det naturligt, att arbetsförmedlingen
anlitas för anskaffande av tillfällig hemhjälp, men anser med
bestämdhet, att verksamheten i övrigt bör omhänderhavas av kommunala
socialvårdsorgan. Såsom skäl härför må bland annat nämnas den hittillsvarande
erfarenheten — de av utredningen åberopade exemplen äro icke
övertygande — verksamhetens nära sammanhang med socialvården, bristen
på arbetsförmedlingskontor särskilt i landskommunerna och socialstyrelsens
— tillsynsmyndighetens — sedan gammalt bestående samarbete med socialvårdsorganen
i kommunerna. Styrelsen har dock intet emot att en möjlighet
lämnas öppen för anlitande av arbetsförmedlingen å orter, där förhållandena
äro särskilt gynnsamma därför.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att uppgiften att placera hemvårdarinnorna
mellan olika hem på landsbygden bör fyllas av hemhjälpsnämnden
eller någon av dess ledamöter, som därtill utses. Härom anför länsstyrelsen.
På landsbygden torde icke vara möjligt att anlita arbetsförmedlingen för
sådant ändamål. Ej heller är det sannolikt att arbetsförmedlingen kan lämna
något biträde, då det gäller rekryteringen av hemvårdarinnor. Däremot har
det inom vissa städer visat sig, enligt vad länsstyrelsen inhämtat, att arbetsförmedlingen
kunnat på ett mycket tillfredsställande sätt tjänstgöra såsom
förmedlingsorgan för rekvisitioner av hemvårdarinna. Härför har dock fordrats
att på arbetsförmedlingskontoret finnes en för uppgiften särskilt intresserad
och i hemhjälpsverksamheten särskilt initierad person.
I fråga om den statliga tillsynen över den sociala hemhjälpsverksamheten
erinrar socialstyrelsen om utredningens förslag, att det vid
en definitiv organisation på det sociala området, som omfattar hem- och familjefrågor,
för ändamålet bör nyinrättas ett särskilt statsorgan. Tills vidare borde
socialstyrelsen enligt utredningens mening provisoriskt fungera såsom tillsyningsmyndighet.
Ämbetsverket anför vidare.
Socialstyrelsen, som inledningsvis understrukit utredningens egen mening
örn att hemhjälpsverksamheten utgör ett nödvändigt komplement till socialvården,
vill bestämt varna för tillskapande av ett sådant särskilt statsorgan,
varom utredningen talar. Hem- och familj ef rågor måste av såväl familj eekonomiska
som familj esociala skäl i första hand lösas eller mildras för de talrika
fattiga familjer med barn, vilka förekomma inom eller på gränsen till
socialvården. Även örn verksamheten, såsom i det föregående framhållits,
bör utsträckas till att omfatta även andra skikt av befolkningen, kommer
verksamheten allt fortfarande att i mycket hög grad vara av socialvårdsnatur.
Denna är alltså icke övergående. Inom socialvården strävar man — såsom
genom socialvårdskommittens förslag till en centraliserad socialnämnd i varje
kommun —- efter att göra familjesynpunkten dominerande. I socialstyrelsen
kunna de olika socialvårdssynpunkterna sammanhållas och avvägas mot varandra,
och socialstyrelsen håller före att ett bärna- och familjevårdande organ
har sin naturliga plats i socialstyrelsens organisation. Ett särskilt statsorgan
för dessa grundläggande socialvårdsfrågor skulle leda till en splittring, som
både administrativt och sakligt vore skadlig.
Mot den föreslagna rådgivande nämnden har socialstyrelsen intet att
erinra.
Kontrollen och tillsynen av den sociala hemhjälpsverksamheten bör enligt
arbetsmarknadskommissionen ankomma på kommissionen i stället för på
socialstyrelsen. Härom anföres.
53
Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.
Kommissionen har redan tidigare haft sin uppmärksamhet fäst på de sociala
problem, varom här är fråga, och står icke främmande för de förmedlingsoch
utbildningsuppgifter, som sålunda skulle komma att åvila kommissionen
och dess organ. Kommissionen vill även understryka, att ifrågavarande
verksamhet utgör ett arbetsmarknadsproblem, som icke lämpligen bör isoleras
från övriga närliggande arbetsmarknadsfrågor, till vilka kommissionen har
att taga ställning. Kommissionen förfogar dessutom redan över befattningshavare,
som skulle kunna anförtros de arbetsuppgifter, vilka utredningen
föreslagit skulle handläggas av en inom socialstyrelsen nyinrättad konsulent
för social hemhjälp.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till den av länets landstings
förvaltningsutskott uttalade uppfattningen, att en särskild central statlig överledning
av hendijälpsverksamheten ej synes erforderlig. Varje landsting och
stad utanför landsting torde äga förutsättning att själva ordna verksamheten
på ändamålsenligt sätt. Staten kan utöva kontroll dels genom att uppställa
vissa fordringar på utbildningen av hemvårdarinnor dels genom den konsulent
för hemhjälp de sakkunniga förorda bliva anställd under socialstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig böra starkt ifrågasätta, huruvida
någon särskild för socialstyrelsens övervakning tillsatt rådgivande nämnd
i socialstyrelsen kan vara av behovet påkallad, då nämnda uppgifter väl torde
kunna fullgöras på annat sätt.
Ijänsstyrélsen i Gävleborgs län anser sig i fråga om den centrala ledningen
böra uttala, i anslutning till en i förslagets motivering framförd tanke,
att detta förslag aktualiserar frågan om att skapa ett från socialstyrelsen skilt
centralt organ för samhällsuppgifter inom hemfrågornas område.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet säger sig kunna ansluta sig till
förslaget att socialstyrelsen såsom ett provisorium skall fungera som statlig
ledning för verksamheten. Styrelsen tillägger.
Därest en rådgivande nämnd på sätt föreslagits ställes till socialstyrelsens
förfogande, synes det lämpligt, att även en representant för landstingsförbundet
beredes plats i denna.
Centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor konstaterar med tillfredsställelse,
att den närmaste tillsynen av hemhjälpsverksamheten inom socialstyrelsen
skulle anförtros en rådgivande nämnd, i vilken även centralnämnden
skulle bliva representerad. Därigenom, säger nämnden, kommer centralnämnden
att beredas ett högt skattat tillfälle att följa denna viktiga angelägenhet
i dess vidare utveckling.
Slutligen omnämner centralnämnden, att den inrättat en befattning såsom
konsulent för hemsysterverksamheten. Nämnden anför härom.
Den utveckling, hemsystersaken företer, har gjort en sådan tjänst nödvändig
för upplysningsverksamhet, regelbundna besök vid skolorna, rådgivning
vid upprättande av nya skolor, besvarande av ett ständigt ökat antal
förfrågningar från myndigheter, press, sammanslutningar och enskilda samt
sist men ej minst för hemsysterkårens sammanhållning.
Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner det lämpligt, att inspektionen
under föreslagna förhållanden skall handhavas av skolöverstyrelsen
och lantbruksstyrelsen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Högerns centrala kvinnoråd uttalar beträffande förslaget om en rådgivande
nämnd som biträde åt socialstyrelsen.
Utredningen har föreslagit, att socialstyrelsen skall biträdas av en rådgivande
nämnd, i vilken skall sitta representanter för svenska röda korset,
centralnämnden för Sveriges hemsysterskolor och husmödrarnas samarbetskommitté.
Den senare omfattar Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
kooperativa kvinnogillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
och svenska landsbygdens kvinnoförbund. Örn en sådan nämnd kommer
till stånd är det fullt riktigt, att husmodersföreningarnas riksförbund blir representerat
däri, men att vissa politiska kvinnoorganisationer ha större förutsättningar
än andra att lösa hemhjälpsfrågor ha vi mycket svårt att förstå.
Frågan om förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter beröres
i socialstyrelsens yttrande. Härom anför ämbetsverket.
I likhet med utredningen finner socialstyrelsen nödvändigt, att styrelsens
arbetskrafter förstärkas med en ny befattningshavare, förslagsvis en hemhjälpskonsulent
i lönegraden Eo 21. Socialstyrelsen har nyligen — i utlåtande
den 30 mars 1943 över befolkningsutredningens förslag angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m. — ingående utvecklat frågan om betydelsen
för socialvårdens effektiva utövande av att tillräcklig och kunnig
personal finnes till förfogande hos socialstyrelsen. Därutöver vill styrelsen
inför de nya familje- och barnavårdsuppgifter, vilka skulle läggas på styrelsen,
upplysa örn att styrelsens andra byrå — den s. k. fattigvårdsbyrån —
numera helt organiserats på avdelningar, bland vilka en för barnavårds- och
familj evårdsfrågor. Alla dylika uppgifter, som åläggas socialstyrelsen, tilldelas
nämnda avdelning, som alltså bildar en enhet med gemensam personal.
Såväl byråchefen som den barnavårdsinspektris, som anförtrotts den närmaste
ledningen av arbetet å avdelningen, utöva givetvis inspektion etc. av
de olika verksamhetsgrenar av harna- och familjevård, som avdelningen har
att följa. I nyssnämnda utlåtande hemställde styrelsen om komplettering av
avdelningens personal med minst en assistent, lämpligen till att börja med i
lönegrad Ex 15 och avsedd att biträda såväl barnavårdsinspektrisen som den
föreslagna konsulenten för daghemsfrågor. Styrelsen måste nu ytterligare
starkt understryka behovet av nämnda assistent, vilken kräves såsom biträde
åt den nu föreslagna hemhjälpskonsulenten. Det synes tveksamt, örn denna
anordning är tillräcklig för att säkerställa en effektiv tillämpning i vad på
styrelsen ankommer av föreskrifterna örn henilljälpsverksamheten. Styrelsen
har dock för närvarande ansett sig böra begränsa sig härtill. Därjämte erfordras
givetvis förstärkning av kontorspersonalen och ökade lokalutrymmen.
Till sist må anföras, att styrelsen för svenska stadsförbundet, som yttrat
sig örn alla här berörda organisationsspörsmål i ett sammanhang, med skärpa
reser invändningar mot den föreslagna organisationen. Styrelsen anför.
Även i ett land, där överorganisation av den offentliga förvaltningen icke
torde höra till ovanligheterna, måste utredningens förslag i förevarande avseende
vara ägnat att väcka en särskild uppmärksamhet. Avgörande för frågan
om statsbidragets omfattning blir ytterst ett riksdagsbeslut, som för det
kommande året fixerar antalet hemvårdarinnor. Sedermera skola med skilda
grenar av verksamheten enligt förslaget — uppifrån räknat — vara sysselsatta:
socialstyrelsen, socialstyrelsens rådgivande nämnd, samma styrelses
speciella konsulent för verksamheten, bernhjälpsstyrelser i länen, hemhjälpsnämnder
i kommunerna och sist de socialvårdsbyråer, kommunalkontor eller
»jourhavande» ledamöter av hemhjälpsnämnden, som få med det dagliga
arbetet att göra. Denna apparat skulle tills vidare handha ledningen av 500
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
hemvårdarinnor. Räknar man med hemhjälpsnämnder på tre till fem personer,
hemhjälpsstyrelser på feni ledamöter och förtroendenämnd hos socialstyrelsen
på tre ledamöter och minst lika många experter samt tjänstemän i
socialstyrelsen, torde man svårligen kunna anse det föreligga någon som helstrimlig
proportion mellan »ledningen» och dem som arbeta ute på fältet.
Något rimligare blir det väl, örn antalet hemvårdarinnor stiger till 2,800, men
även då är apparaten för vidlyftig.
Tendensen att mellan kommunerna och de centrala statsmyndigheterna inskjuta
länsmyndigheter är icke av i dag. Styrelsen har tidigare haft anledning
till invändningar mot den. I föreliggande fall är behovet av hemhjälpsstyrelse
knappast styrkt. En hänvisning enbart till socialvårdskommitténs
förslag torde icke utan vidare kunna godtagas. Det rör sig för socialvårdens
del om ett stort förvaltningsområde, här örn en jämförelsevis bagatellartad
förvaltningsdetalj. För övrigt har ställning ännu icke tagits till socialvården.
Den beskrivning, som på sid. 72 lämnas örn statsbidragsansökningarnas
gång fram och åter, verkar avskräckande. Det aktuella i vår allmänna förvaltning
just nu är väl att dämma upp pappersflöden, icke att göra den stridare.
Situationen är i nu förevarande avseende för stadssamhällena denna. De
ha redan börjat göra sina icke oväsentliga insatser inom hemhjälpsverksamheten
och de ha vad organisationen beträffar lagat efter lägligheten. Nu
skulle de under avvaktan på ett kommande »fredsprogram» ställas i viss mån
utanför nyöppnade statsbidragsmöjligheter och dessas stimulerande verkan.
När senare större statsbidragsmöjligheter yppas, skulle de vara tvungna att
inlemmas i tunga och intresset slappnande organisationsformer.
Styrelse kan icke finna detta nödvändigt. Statsbidrag borde kunna påräknas
även för frivilliga organisationer, som av kommunen anlitas under
dess kontroll. Frågor örn heltids- och deltidstjänst, avlöning, pension, semester
m. m. synes icke böra lösas schematiskt utan kunna bedömas med
hänsyn till lokala förhållanden, om en prövning sker av skäligheten i samband
med statsbidragfrågans lösning i det enskilda fallet. Det måste för en
stad te sig särdeles otillfredsställande att för hemvårdarinnorna tvingas tilllämpa
tjänste- och lönebestämmelser av helt annan innebörd än för dess
övriga tjänstemän gällande. Det synes också önskvärt att undersöka möjligheterna
att samordna verksamheten med andra grenar av den av det allmänna
bedrivna socialvården, t. ex. den ännu icke fullt utbyggda distriktssköterskeorganisationen,
eller med exempelvis av husmodersföreningar bedriven verksamhet.
Styrelsen, som livligt behjärtar vikten av hemhjälpsverksamheten, vill föreslå,
att förnyad uppmärksamhet ägnas organisationsfrågan i syfte att finna
förenklade former. Utan dylika förenklingar och utan att städernas statsbidragsmöjligheter
under de första åren ökas, kan det befaras, att det under
verksamhetens försöksstadium i städerna visade starka intresset kommer att
minskas i stället för att ökas.
Hemvårdarinnornas arbetsuppgifter.
I fråga örn hem vårdarinnas arbetsuppgifter i de hem, där hon placerats,
d. v. s. hennes kunnighet och egenskaper, beröres i några av de avgivna
yttrandena frågan örn de anspråk man bör ställa på en hemvårdarinna
ifråga om utövande av sjukvård.
Överstyrelsen för svenska röda korset understryker vikten av att hemvårdarinna,
som ej erhållit sjuksköterskeutbildning, icke betraktas eller
själv betraktar sig som sjuksköterska. Överstyrelsen anför vidare.
56
Kungl. Majda proposition nr 332.
Därjämte vill överstyrelsen endast framhålla, att en god liemvårdarinna
bör utöver för ändamålet anpassade insikter och färdigheter även besitta
en del värdefulla personliga egenskaper. Sitt yrke skall hon utföra med
kärlek och tålamod, städse iakttaga omtanke örn hemmets ekonomi samt
strängt hålla på hygienens krav. Aven bör hon förstå att iakttaga diskretion
beträffande de personliga förhållanden, med vilka hon under arbetet
kommer i beröring.
Barnavårdsnämnden i Stockholm finner det tveksamt, örn hemvårdarinnan
vid sidan av sin naturligaste uppgift — att i särskilda fall vara i mors
ställe — bör tilldelas en väsentlig uppgift inom hemsjukvården såsom komplement
till den egentliga sköterskevården, då denna uppgift möjligen kan
verka förryckande på den huvudsakliga uppgiften. Nämnden menar, att en
uppgift för hemvårdarinnorna i hemsjukvården torde vara svår att avgränsa
från sjuksköterskans arbete och att fara föreligger att vederbörande ej vill
åtaga sig att utföra de grövre sysslorna i ett hem.
Ostergötlands läns landstings förvaltningsutskott säger sig — med hänsyn
till att utredningen synes hava accepterat den nuvarande hemsysterverksamheten,
som till stor del blivit ett organ för hemsjukvård och på vissa platser
arbetar parallellt med distriktsvården — hava väntat sig att utredningen
skulle hava tagit upp frågan örn hemsjukvårdens organisation till närmare
övervägande, i varje fall i den del, som avser omfattningen av hemvårdarinnans
sjukvårdande verksamhet och hennes inpassande i de samhällsorgan
(sjukhus, polikliniker, läkare, sjuksköterskor), som skola ansvara för hemsjukvården.
Härom anför utskottet vidare.
Trots att i den av de sakkunniga verkställda enquéten bland distriktssköterskorna,
dessa uttalat som ett önskemål att de skulle medtagas i liemvårdarinnestyrelse
respektive -nämnd, har vid utformningen av de sakkunnigas
förslag ingen som helst kontakt skapats mellan distriktsvården (distriktssköterskorna)
och hemhjälpsverksamheten (hemvårdarinnorna). Förvaltningsutskottet
finner detta anmärkningsvärt, då redan vunnen erfarenhet
giver vid handen att dessa bägge befattningshavaregruppers verksamhet i
ej obetydlig utsträckning flyter ihop.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig i stort sett till
vad utredningen i nu ifrågavarande hänseende uttalat med särskilt understrykande
av bland annat att en risk för hemvårdsarbetets snedvridning
förefinnes däri, att hemvårdarinnan främst kan komma att bliva endast ett
biträde åt distriktssköterskan i dennas sjukvårdande verksamhet och därigenom
avledas från sin egentliga uppgift. Utskottet fortsätter.
Gränsdragningen är här svår att åstadkomma, men det synes utskottet,
att det i kungörelsen på något sätt borde utsägas, att en sammanblandning
av distriktsvården och hemvården ej icke får ske.
I den mån i övrigt frågan örn hemvårdarinnas uppgifter berörts i de avgivna
yttrandena understrykes dels vikten av att hemvårdarinnorna äro
lämpliga för sitt kall, dels att hemvårdarinna skall vara beredd att deltaga
i alla i ett hem förekommande göromål, även de tyngsta, såsom på lands
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
bygden även mjölkning och djurskötsel m. m., samt att hon bör ha stora
förutsättningar att kunna utöva ett gott inflytande på personlig hygien och
levnadsvanor i hemmen och därigenom i sin mån bidraga till en bättre allmän
hälsovård och barnavård.
Klientelets avgränsning m. m.
I samband med den sociala hemhjälpsverksamhetens uppgifter har i yttrandena
vidare berörts frågan om klientelets avgränsning samt storleken
av den ersättning, som anses böra ifrågakomma i fall
då hjälpen lämnas till andra än obemedlade.
Medicinalstyrelsen anser, att med nuvarande svårigheter att erhålla hjälp
i hemmen genom hembiträden kan behovet av tillfällig hemhjälp för ickemedellösa
eller till och med välsituerade ofta vara lika uttalat som för de
medellösa. Förutsättningen för erhållande av social hemhjälp bör därför
vara, att hemmet genom moderns bortovaro till följd av sjukdom eller annan
orsak råkat i ett verkligt nödläge, och den ekonomiska synpunkten bör
komma i andra rummet. Styrelsen anför vidare.
Skall den sociala hemhjälpen jämväl komma till användning för möjliggörande
av husmoderssemester framstår prövningen av det sociala understödsbehovet
som betydelsefullare. Styrelsen finner med hänsyn härtill för
vinnande av något så när tillfredsställande enhetlighet i denna bedömning
vara ofrånkomligt att normer för behovsprövningen och storleken av ersättning
utarbetas, som utredningen också tänkt sig.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att en statsunderstödd hemhjälpsverksamhet
av naturliga skäl endast kan få en relativt begränsad omfattning,
och den måste därför, som befolkningsutredningen anför, i första
hand avse dem, som mest äro i behov av hjälp. Härom anför kommissionen
vidare.
Även örn social hemhjälp skall kunna komma ensamstående person,
som drabbas av sjukdom eller arbetsoförmåga, till del, står det sålunda
klart, att mindre bemedlade familjer med minderåriga barn i första hand
böra få åtnjuta sådan hemhjälp. Arbetsbördan i sådana hem kan stundom
vara så tung, att husmodern är i fara att bli överansträngd och kan tvingas
att eftersätta viktiga göromål. Det är arbetsmarknadskommissionens uppfattning,
att social hemhjälp bör kunna utgå jämväl till sådana arbetstyngda
husmödrar, även då hjälpen icke påkallas av sjukdomsfall eller dylikt.
Socialvårdskommittén anser i fråga örn det klientel, som skall omfattas av
den sociala hemhjälpen, att företräde bör givas åt icke blott medellösa, såsom
befolkningsutredningen föreslår i kungörelsens 2 §, utan även åt mindre
bemedlade.
Överståthållarämbetet ifrågasätter om icke bestämmelserna örn att hemhjälpen
i första hand är avsedd för de mindre bemedlade och att endast i
mån av tillgång på arbetskraft hemhjälp därjämte skall lämnas åt andra
kunna medföra, att i vissa fall hemhjälp kan komma att förvägras dem, som
mest äro i behov därav. Ämbetet anför vidare.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Om exempelvis begäran örn hemhjälp framställes samtidigt från en obemedlad
och en bemedlad familj, vilka båda äro ur stånd att själva anskaffa
erforderligt biträde för hemmets skötsel, skulle vid en bokstavlig tillämpning
av nämnda föreskrifter den obemedlade familjen alltid hava företräde
framför den bemedlade, även örn den senare familjen befinner sig i ett avsevärt
mycket svårare nödläge än den förra. För att undvika dylika konsekvenser
synas föreskrifterna böra omredigeras så, att hjälpbehovet i första
hand blir avgörande för frågan om vem hjälp skall lämnas, men att örn
hjälpbehovet i två konkurrerande fall anses ungefär lika stort, företräde
skall lämnas den obemedlade.
Barnavårdsnämnden i Stockholm påpekar, att den vid utredning i barnavårdsärenden
icke så sällan påträffat sådana missförhållanden i avseende å
hemmets vård, att ett ingripande i form av hemhjälp är av behovet påkallat.
Aven i dylika fall bör, anser nämnden, hemhjälp kunna ifrågakomma,
under förutsättning att vederbörande lämnar sitt samtycke.
Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar beträffande hemhjälpsverksamhetens
uppgifter, att i kungörelsen bör särskilt upptagas dödsfall såsom anledning
till hemhjälpens lämnande såsom för närvarande sker i stadgarna för hemsysters
verksamhet under Uppsala hemsysterskolas ledning. Vidare anför
länsstyrelsen.
Då i 2 § användes uttrycket »andra hemsysslor» förefaller det åtminstone
ovisst örn under detta uttryck kan innefattas jämväl skötsel av kreatur,
mjölkning och dylikt. Såsom framhålles i motiveringen är det emellertid
nödvändigt, att hem vårdarinnan biträder jämväl med sådana uppgifter, då
det är fråga örn biträde åt mindre lantbrukarhem.
I andra stycket av 2 § föreskrives, att företräde skall givas åt medellösa
samt att hemhjälp åt andra fall skall lämnas i mån av tillgång på arbetskraft.
Sannolikt kommer detta stadgande att i regel utesluta andra hem
från biträde av hemvårdarinnan än de medellösa. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat Ilar det emellertid visat sig, att även i andra hem mycket starkt
behov av biträde från hemsyster kan föreligga utan att detta behov kunnat
fyllas med vanlig avlönad arbetskraft. Då syftet med organisationen uppenbarligen
icke är att utgöra en ny form av fattigvård utan att lämna hjälp
till husmödrarna i ett genom sjukdom eller liknande omständigheter uppkommet
nödläge, synes den i Uppsalaskolans stadgar använda formuleringen
»i första hand — — — sådana hem där de mest ömmande omständigheterna
föreligga» bättre angiva syftet med hemhjälpsverksamlieten. Med
sistnämnda formulering kan givetvis full hänsyn tagas till hemmets ekonomiska
nödläge.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att hemhjälpsverksamlieten icke
för närvarande måtte utnyttjas till att bereda husmödrarna semester. Härom
anför länsstyrelsen.
o Det kan nämligen antagas, att en sådan tillämpning skulle medföra ett
påskyndande av utbyggnaden av hemhjälpsverksamlieten, som komme att
framkalla mycket stora ekonomiska krav på det allmänna. Länsstyrelsen
anser för sin del, att det föreligger skäl att framgå med en viss varsamhet
med hänsyn till kostnaderna och att tills vidare begränsa verksamheten till
de mest ömmande fallen, där medellöshet och sjukdom eller barnsbörd göra
hjälp i särskilt hög grad påkallad.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har intet att erinra mot en sådan fördelning
av den sociala hemhjälpen, att densamma i första hand reserveras
för medellösa men att, i den mån arbetskraften och anslagna medel räcka
till, även sådan hjälp mot viss ersättning skulle kunna komma i fråga för
icke medellösa, men vill ändock erinra örn, att i det nyligen avgivna betänkandet
örn statsbidrag till daghem och lekskolor framhållits angelägenheten
av att som kompensation för dessa, huvudsakligen för städer och
större samhällen avsedda institutioner, landsbygdens behov av hemhjälp
borde tillgodoses. Länsstyrelsen tillägger.
Enligt länsstyrelsens förmenande torde lättandet av arbetsbördan för
landsbygdens husmödrar i allmänhet vara en fråga av särskilt vittutseende
art och detta särskilt med tanke på att av flera skäl anskaffandet av hemhjälp
torde ställa sig väsentligt svårare på landsbygden än i städerna. Utredningens
förslag till differentiering av reglerna för beviljandet av statsbidrag
till städer, å ena, och landsbygden, å andra sidan, torde därför vara
väl motiverat.
Mot de av utredningen för den sociala hemhjälpsverksamheten skisserade
uppgifterna säger sig Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott intet hava
att erinra. Ej heller har utskottet något att erinra mot förslaget att de
ekonomiskt bättre ställda familjerna i viss utsträckning böra bidraga till
kostnaderna för hemhjälpen.
Yrkeskvinnors riksförbund, som säger sig betrakta utredningens förslag
endast såsom ett litet steg i riktning mot att lösa det stora samhälleliga
problemet örn ett underlättande av barnfamiljernas arbetsbörda, framhåller
följande.
Det synes i själva verket yrkeskvinnors riksförbund vara möjligt att
hävda en principiell uppfattning, att samhället bör effektivt stödja alla de
familjer, som under barnens minderårighet lia en övernormal arbetsbörda.
En moder som i vanliga fall ensam utför det arbete, som en familjs vårdande
innebär, borde som en belöning för denna sin tålmodiga, sam hällsnyttiga
gärning kunna påräkna att staten under hennes barnsängstid och rentav en
god tid därefter kostnadsfritt ställde kompetent hemvårdarinna till disposition
för hemmet. Yi vilja erinra örn att en liknande hjälp föreslås i den
nu aktuella Beveridgeplanen. Eftersom vi väl inse, att ett sådant förslag
i dessa tider av finansiellt betryck ej kan tänkas bli genomfört i fullt tillräcklig
omfattning, vilja vi i samband med det av befolkningsutredningen
framförda förslaget endast framföra önskemålet, att det i kungörelsen understrykes
dels att den sociala hemhjälpen i första hand skall komma barnfamiljer
till godo, dels att den ekonomiska behovssyupunkten inte måtte bli
utslagsgivande, då det gäller att bistå hem i samband med barnafödande.
Även hem, som icke kan kallas obemedlade men där husmodern regelmässigt
på egen hand ombesörjer hemarbetet, böra kostnadsfritt komma i åtnjutande
av hemhjälpen, givetvis dock med företräde för de minst bemedlade,
om hemvårdarinnans tid är knapp.
Högerns centrala kvinnoråd framhåller beträffande hemhjälpsverksamhetens
uppgifter följande.
Utredningen föreslår, att »vid lämnande av hemhjälp företräde skall givas
60
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 332.
åt medellösa oell hjälpen i sådant fall skall vara kostnadsfri». Enligt vår
åsikt bör denna hjälp dock i icke alltför ringa utsträckning kunna lämnas
även till andra familjer. Det är uppenbart, att en familj, som har ekonomiska
möjligheter till annan hjälp, dock kan bli i stort behov av en liemvårdarinna,
som verkligen kan ersätta husmodern på ett sätt, som exempelvis
ett hembiträde i regel icke kan. Naturligtvis bör ersättning för den
erhållna hjälpen lämnas i sådana fall.
I fråga örn ersättningen i de fall hemhjälpen lämnas till andra än obemedlade
framhåller statskontoret, att det synes självfallet att dylik avgift, då
hemhjälp lämnas person, vilken icke kan anses såsom mindre bemedlad,
bör uttagas med belopp, som täcker samtliga kostnader för hemvårdarinnornas
avlönande. Denna synpunkt har, säger statskontoret, icke beaktats
i berörda förslag.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att som grund för bestämmande av ersättning
i de fall då hemvårdarinnorna hjälpa till jämväl i icke-medellösa hem
torde böra läggas hjälpemottagarens beskattningsbara belopp till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt i stället för såsom utredningen föreslagit vederbörandes
årsinkomst. Härigenom skulle vårdavgiften på ett bättre och
enklare sätt komma att graderas med hänsyn till vederbörande hjälpsökandes
ekonomiska förmåga.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att vid bestämmandet av taxan
för anlitande av hemvårdarinnor denna i första hand bör inrymma gottgörelse
i form av fri kost, vilken gottgörelse väl torde vara den, hemmen
lättast kunna komma ut med.
Former för hemvärdariiinornas anställning.
Utredningens förslag att statsbidrag skulle utgå till såväl heltids-
som deltidsanställda hemvårdarinnor har i regel tillstyrkts.
Sålunda anför medicinalstyrelseyl, att utredningens ifrågavarande förslag
synes lämpligt för verksamhetens anpassning efter de mycket olika förhållanden,
som föreligga på detta område.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att den föreslagna
formen för halvtidsanställda hemvårdarinnor synes bereda möjlighet att på ett
smidigt sätt anpassa organisationen efter de lokala förhållandena.
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott vill varmt tillstyrka förslaget
örn anskaffande av deltidsanställda hemvårdarinnor. Utskottet fortsätter.
Det har nämligen i praktiken visat sig, att efterfrågan på hemvårdarinnor
under vissa tider, t. ex. vid epidemier och dylikt, kan vara så stor, att antalet
heltidsanställda vårdarinnor icke på långt när förslår.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller följande.
Utredningen räknar med att både heltidsanställda och halvtidsanställda
hemvårdarinnor skola anställas. Detta spörsmål sammanhänger intimt med,
huru hemvårdarinnas verksamhetsområde utformas. Skall, såsom föreslagits,
denna inskränkas till primärkommun, blir det särskilt med hänsyn till de
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
mindre kommunerna nödvändigt, att även deltidsanställda hemvårdarinnor
anställas. Genomför man däremot en distriktsindelning — vilket skulle nödvändiggöra,
att landstingen bli huvudmän för verksamheten —- torde man i
huvudsak endast behöva räkna med heltidsanställda hemvårdarinnor. Då styrelsen
anser sig böra förorda, att primärkommunerna bli huvudmän för verksamheten,
kan styrelsen godtaga de sakkunnigas förslag i denna del.
överstyrelsen för svenska röda korset säger sig intet lia att erinra mot de
av utredningen föreslagna formerna för hemvårdarinnornas anställande.
Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner det värdefullt att utredningen
föreslagit två anställningsformer: heltidsanställd och deltidsanställd.
Föreningen tillägger.
Den senare formen bör vara lämplig för småkommuner. Av skäl som utredningen
angivit synes det oss lämpligt med deltidsanställning av bland annat
en del hemmadöttrar vid ofullständiga jordbruk. Dock synes oss heltidsanställd
kraft vara att föredraga där möjligheter till sådan finnes.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund finner den föreslagna organisationen
med såväl heltids- som deltidsanställda hemvårdarinnor lycklig, då den
sociala hemhjälpen därigenom vid behov kan utvidgas genom korttidsanställda
hemvårdarinnor.
Fredrika Bremer-förbundet uttalar sin fulla anslutning till utredningens förslag
beträffande anställningsformen för hemvårdarinnor, och finner det tydligt,
att användning finnes för icke blott heltidsanställda utan även deltidsanställda.
Härom anföres vidare.
Även örn heltidsanställningen är att betrakta som den normala formen,
finnes -vid sidan därom behov av deltidsanställda hemvårdarinnor. Utnyttjandet
av deri sociala hemhjälpen kan icke under alla tider av året eller under
alla förhållanden vara konstant. Vid ökad sjuklighet behövs exempelvis mera
tillfällig hjälp i hemmen än under normala förhållanden och därför bör också
tillgången på social hemhjälp kunna i görlig män anpassas efter föreliggande
behov. Förekomsten av även deltidsanställning för hemvårdarinnor skapar den
erforderliga elasticiteten och genom denna anordning torde samtidigt mycken
god arbetskraft, som icke har tillfälle erbjuda sig till ett heltidsarbete, kunna
utnyttjas.
Malmö stads drätselkammare vill att hemhjälps verksamheten i större utsträckning
än utredningen föreslagit skall baseras på deltidsanställd arbetskraft.
Härom anföres.
Även av det som minimum för en kommun ansedda antalet hemvårdarinnor
bör sålunda viss del kunna utgöras av deltidsanställda. Det kan knappast antagas
att städerna vilja fast anställa ens minimiantalet hemvårdarinnor med
hänsyn till den osäkerhet ifråga örn erhållande av statsbidrag, som kommer att
förefinnas, därest den tänkta anordningen genomföres, att riksdagen för varje
år skall bestämma det antal hemvårdarinnor, till vilka statsbidrag skall utgå,
och att statsbidraget sedan skall fördelas mellan de bidragssökande kommunerna
med företräde för landskommuner framför städerna.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott är i princip av den uppfattningen,
att hemvårdarinnorna skola vara heltidsanställda, enär det i annat fall
skulle uppstå stora svårigheter såväl att kontrollera att de besitta den kom
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
petens, söm ansetts erforderlig, som att på ändamålsenligt sätt reglera deras
verksamhet. Utskottet finner sig emellertid på skäl, som befolkningsutredningen
anfört, dock kunna tillstyrka, att hendijälpsverksamheten i undantagsfall
får tillgodoses med deltidsanställd arbetskraft för att därigenom åstadkomma
att hemhjälpsorganisationen blir mera elastisk och lättare kan anpassa
sig efter det ofta varierande behovet. Utskottet anför vidare.
En förutsättning härför är emellertid, att nödiga garantier skapas för att
den deltidsanställda arbetskraften får erforderlig kompetens och lämplighet.
Den deltidsanställda hemvårdarinna, som en gång befunnits kompetent för befattningen,
bör sålunda icke blott vara skyldig att tjänstgöra visst antal dagar
per år utan verksamheten bör även planläggas så, att hon årligen erhåller
arbete minst detta antal dagar, varigenom hennes yrkeskunskap vidmakthålles.
Befolknmgsutredningens förslag till avlöningsvillkor synes också förutsätta
detta.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott säger sig vara ense med
de sakkunniga om att hjälpverksamheten i princip baseras på heltidsanställd
arbetskraft, dock att deltidsanställning under vissa förhållanden bör godtagas.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott uttalar, att ehuru utskottet
anser att heltidsanställning bör bliva regel, finnes det dock goda skäl för att
systemet med deltidsanställda jämsides prövas. Utskottet fortsätter.
Särskilt torde det sistnämnda vara mest lämpligt för de mindre kommunerna,
vars folkmängd ej tillåter anslag för heltidsanställda vårdarinnor. Härvidlag
torde också personkännedomen inom kommunerna kunna bidraga till
att de personliga förutsättningarna, som understrukits böra besittas av vederbörande,
också äro tillfinnandes. •
Ett direkt uttalande mot tanken på hemiljälpsverksamhetens ordnande på
landsbygden genom deltidsanställd arbetskraft göres av länsstyrelsen i Uppsala
län, som förklarar, att den icke kan dela utredningens uppfattning att ett visst
överskott av kvinnlig partiell arbetskraft skulle finnas på landsbygden; tvärtom
hyser länsstyrelsen den uppfattningen, att just på landsbygden föreligger en
påtaglig brist på kvinnlig arbetskraft. Länsstyrelsen anför vidare.
Någon sannolikhet att i större omfattning en sådan tillgång skall kunna användas
för deltidsanställda hemvårdarinnor torde således icke föreligga. Att
kySS3, organisationen i småkommuner på deltidsanställda hemvårdarinnor
synes i regel icke kunna leda till något resultat. Beträffande kommuner, där
invanarantalet eller den ekonomiska bärkraften är för ringa för att en heltidsanställd
hemvårdarinna lämpligen skall kunna anställas, torde det vara
bättre att flera småkommuner förena sig örn en heltidsanställd hemvårdarinna.
En sådan ordning har inom Uppsala län visat sig fungera tillfredsställande''
visserligen kunna avstånden för hemvårdarinnan bli något dryga, men dessa
svårigheter ha dock genom användning av cykel eller i händelse av brådskande
behov av bil kunnat övervinnas.
, .. nmot har det, enligt vad länsstyrelsen från Uppsala hemsysterskola inhämtat,
visat sig lämpligt att i städer eller större samhällen, där tillfälliga behov
uppstå, som icke kunna omhändertagas av de heltidsanställda hemvardarinnorna,
äga deltidsanställda hemvardannnor under de förstnämndas
ledning.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens.
Utredningens förslag att hemvårdarinnekompetens må kunna förvärvas
dels genom genomgång av hemsysterskola och dels genom praktisk tjänstgöring
kompletterad med kortare provkurs har i allmänhet i princip accepterats
av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen betraktar dock den sistnämnda utbildningslinjen endast
såsom en nödfallsutväg. Härom anför överstyrelsen:
För alla, som syssla med hemarbete och barnavård, är det av synnerlig vikt
att äga en gedigen yrkeskunskap. För hemvårdarinnan, som skall övertaga
skötseln av andras hem och barn, ofta under svåra förhållanden, är det av
minst lika stor vikt att ha förvärvat en allsidig yrkeskunskap, som ger henne
de bästa förutsättningar att fullfölja sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.
En sådan kunskap torde vara svår att förvärva genom enbart praktik. Örn,
som utredningen förutsätter, efterfrågan på arbetskraft för det sociala hemhjälpsarbetet
hastigt kommer att växa i och med statens medverkan och det
blir svårt att få tillräckligt med skolutbildad arbetskraft, torde den andra utbildningslinjen
kunna anlitas. Den bör dock enligt överstyrelsens mening
anses som en nödfallsutväg.
Kooperativa kvinno gillesförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
folkpartiets kvinnoförbund och yrkeskvinnors riksförbund ha uttalat sitt
gillande av förslaget.
Yrkeskvinnors riksförbund gör följande uttalande.
Tanken att skapa dubbla möjligheter att förvärva hemvårdarinnekompetens
synes vara mycket lycklig. Särskilt är det tacknämligt, att kvinnor, som förvärvat
en längre tids praktik i hemarbete, genom bevistande av en provkurs
skola få möjlighet att erhålla hemvårdarinnekompetens. Detta kommer att
vara till stor hjälp för mångå kvinnor, som inte längre äro alldeles unga och
som efter någon tids arbete i eget hem åter vilja söka sig ut till förvärvsarbete.
Dock yrkar förbundet, att hemvårdarinnekompetensen icke formellt meddelas
omedelbart efter godkänd genomgången provkurs, utan att därtill bör fogas
väl vitsordad tjänstgöring under förslagsvis tre månader såsom vikarie för
hemvårdarinna och extra hemvårdarinna.
Mot utredningens förslag i denna punkt framföras invändningar framför
allt av centralnämnden för Sveriges hemsyster skolor, som anser den föreslagna
linjen med praktisk tjänstgöring samt provkurs otillfredsställande.
Centralnämnden anför följande.
Med hänsyn till den erfarenhet i frågan örn utbildningen, som vunnits vid
hemsysterskolorna, måste centralnämnden ställa sig i hög grad tveksam inför
den av utredningen föreslagna utbildningsform, enligt vilken hemvårdarinnekompetens
skulle kunna förvärvas genom minst 5 års kvalificerad praktik
jämte en kompletterings- och provkurs på endast 2 månader. Det måste anses
uteslutet, att en elev på denna korta tid skulle kunna tillägna sig erforderliga
insikter för att i kompetenshänseende bliva någorlunda likställd med den,
som genomgått den fullständiga kursen.
Centralnämnden önskar i stället att utbildningen av hemvårdarinnor helt
förlägges till de nuvarande hemsysterskolorna eller andra liknande undervisningsanstalter.
För att möjliggöra utbildande av största möjliga antal hemvårdarinnor
anser centralnämnden att såsom ett provisorium elever, som
genomgått tidigare praktisk tjänstgöring och förvärvat erforderlig yrkeskunskap
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
skulle kunna befrias från vissa delar av kursen och därigenom utexamineras på
kortare tid än den normala.
Centralnämndens uppfattning i detta avseende delas av länsstyrelsen i
Uppsala län.
Övriga remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, ha i allmänhet hävdat
uppfattningar, som gå i motsatt riktning till centralnämndens. De lägga sålunda
mindre vikt vid skolutbildning och betona i stället vikten av att hemvårdarinna
är praktiskt kunnig.
Sådana synpunkter framföras av bland annat länsstyrelserna i Jönköpings,
Kalmar och Älvsborgs län, förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra och
Skaraborgs läns landsting, barnavårdsnämnden och fattigvårdsdiréktören i
Stockholm, samt överstyrelsen för svenska röda korset.
Sålunda anför länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Det är icke säkert, att en hemvårdarinna, som fått den av utredningen
åsyftade utbildningen, alltid är lämpligast. De erfarenheter, som på sina håll
härvidlag vunnits, ge tvärtom vid handen, att ett vanligt hembiträde understundom
varit bättre skickad handha uppgiften än den skolutbildade hemsystern.
Man har all anledning befara, att de enligt utredningens förslag utbildade
hemvårdarinnorna i många fall komma att vara för »fina», då det
gäller att gripa in och lämna hjälp. Praktisk duglighet och ett gott handlag
äro här tillfyllest.
Mot vissa detaljer i utredningens förslag rörande skolutbildningen av hemvårdarinnor
framföres erinringar i vissa av de avgivna yttrandena.
Sålunda påpekar skolöverstyrelsen, att örn samma minimiålder stadgades
som för inträde i hemsysterskolorna eller 20 år, möjlighet skulle föreligga att
fordra två års praktik i husligt arbete såsom villkor för inträde i stället för
som utredningen föreslagit ett års praktik i hem med minderåriga barn.
Medicinalstyrelsen anser i stället, att minimiåldern för inträde borde kunna
sättas lägre än 20 år för att ej fördröja inträdet på banan och därigenom riskera
rekryteringen. Ett läkarintyg om fysisk och psykisk lämplighet för yrket anser
styrelsen böra fordras för utbildningens början.
Statskontoret ifrågasätter örn för de arbetsuppgifter, om vilka här är fråga,
en skolutbildning av den omfattning, som i betänkandet angivits, kan vara
påkallad.
Yad beträffar längden av den föreslagna kompletterings- och provkursen
anses denna av svenska lanthushållslärarinnornas förening lämplig, medan
tiden anses vara för kort i de yttranden, som avgivits av Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Fredrika Bremer-förbundet. Hjälpbyrån för barn
och hem i Stockholm finner däremot kursen onödigt omfattande för dem, som
ha en lång föredömlig tjänstgöring som fast anställda hemvårdarinnor bakom
sig- Byrån vill därför ifrågasätta, att den föreslagna prov- och kompletteringskursen
omlägges så, att den kommer att omfatta endast ett fåtal lektioner och
demonstrationer i praktiska ämnen, varvid eleverna jämväl bibringas uppfattning
örn yrkets etiska krav, samt att lämpligheten för yrket hos dem, som icke
förut tjänstgjort som hemvårdarinnor, kommer att prövas under verklig prövtjänstgöring
under två å tre månader hos någon hemhjälpsinstitution, med
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
vilken överenskommelse därom kan träffas. Praktiken bör förläggas dels till
någon storstad, dels till något mindre samhälle. — Lämplighet eller olämplighet
för hemvårdarinnans yrke prövas långt bättre under sådan praktik än
genom några provlektioner.
Länsstyrelsen i Gotlands län vill utbyta ifrågavarande kurs mot en utbildning
liknande den som uppgivits förekomma i Jönköpings län. Härom
anföres.
Sålunda skulle exempelvis flickor, som genomgått härvarande folkhögskola
och som äro intresserade och lämpliga för hemvårdstjänst, lämpligen kunna
beredas möjlighet att på härvarande sjukvårdsanstalter få genomgå t. ex. fyra
månaders kurs med tjänstgöring på vanlig sjukavdelning, barnbördsavdelning
och i sjukhuskök. Tyngdpunkten torde ej härigenom kunna anses för mycket
lagd på sjukvårdens område, enär folkhögskolans elever i regel komma från
hem, där de bibragts praktisk övning i hushållsarbete, vilken blivit i folkhögskolan
i erforderlig grad kompletterad med teoretiska kunskaper i dessa ting.
I motsatt riktning yttra sig länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns
södra landstings förvaltningsutskott. Den förra remissinstansen anför.
Då hemvårdarinnans viktigaste uppgift är att i husmoderns ställe sköta de
vanliga hemsysslorna och hennes befattning med sjukvård skall inskränkas till
den enklare vård, som varje god husmor måste kunna ombesörja, bör utbildningen
icke tyngas alltför mycket med sjukvårdsundervisning. De teoretiska
kunskapskraven torde ej heller böra göras så stora, att man därigenom avskräcker
annars lämpliga kvinnor från att giva sig in på hemvårdarinnebanan.
Med hänsyn till de olikartade kunskaper, som erfordras vid skötande av ett
lantbrukarhem, där även husdjursskötsel måste ingå i hemvårdarinnans
arbetsuppgifter, och vid arbetet i andra hem, torde frågan örn differentierad
utbildning böra övervägas.
Betydelsen av att kunnighet förvärvas i de enklaste hushållssysslor samt på
landsbygden även i ladugårdsarbete framhålles även av länsstyrelserna i Gävleborgs
och Jämtlands län samt av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott.
Av de bägge förstnämnda remissinstanserna påpekas, att i glest befolkade
trakter på landsbygden det ofta kan vara lämpligt att anställa som hemvårdarinna
en kvinna, som är förtrogen med ortens arbetsliv och förhållanden,
även örn hon icke har den formella kompetensen. Möjlighet till befrielse från
genomgång av provkurs förordas därför.
Liknande synpunkter framföras även av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund.
I ett särskilt yttrande har ledamoten av socialvårdskommittén herr Österström
understrukit vikten av att hemhjälpen verkligen blir arbetshjälp åt
husmödrarna och icke bara en rådgivande verksamhet. Han anför vidare.
I förevarande fall borde man som ideal uppställa kravet att hemhjälpskårens
medlemmar skola motsvara de fordringar man rimligen kan uppställa för ett
verkligt bra hembiträde. Detta bör träcka.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att kravet på att den
personal, som användes i hemhjälpsverksamheten är kompetent och lämplig
för sin uppgift, i möjligaste mån bör upprätthållas, men anser det vanskligt att
på förhand i detta avseende fastställa vissa bestämda fordringar, varför det
Bihang till rilcsdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. lin is 5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
statsbidragsbeviljande organet — lämpligen socialstyrelsen — självt bör få
pröva saken med hänsyn till förhållandena i varje särskild kommun.
I samband med frågan örn utbildning av hemvårdarinnor fäster Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott uppmärksamheten på att örn utbildningen
huvudsakligen skall ske vid lanthushållsskolor, vilket synes utskottet
lämpligt, de kvinnor, som för närvarande utgå från dessa skolor, redan absorberas
för andra samhällsuppgifter. Något nämnvärt överskott, som kunde beräknas
uppträda som sökande till hemvårdarinnetjänster, finnes icke. Utskottet
anför vidare.
Redan nu torde antalet lanthushållsskolor i landet för övrigt vara för litet.
Flera skolor äro därför behövliga och bliva det än mer, örn behovet av väl utbildade
hemvårdarinnor skall kunna tillgodoses. Det synes därför vara av
utomordentlig vikt för genomförandet av hemhjälpsorganisationen, att antalet
lanthushållsskolor i landet ökas. Då det icke torde kunna förväntas, att hushållningssällskapen
skola kunna åstadkomma den utbyggnad av lanthushållsundervisningen,
som blir behövlig, och staten ej heller torde få förväntas bidraga
härtill på annat sätt än som redan sker genom rikliga bidrag till skolornas
anskaffning och underhåll, återstår det att förlita sig på att landstingen
skola mer än hittills gå in för denna uppgift. Men eftersträvar man detta, torde
det vara mindre lämpligt att belasta landstingen med kostnader även för hemvårdarinnornas
avlöning.
Svenska lantliushållslärarinnornas förening önskar skärpa utredningens förslag
till att utbildning alltid bör ske vid internatskolor samt tillägger.
Lanthushållsskolorna torde vara synnerligen lämpliga härför då de alltid
äro internatskolor samt deras kursplan upptager just de ämnen som äro aktuella
för en hemvårdarinna på landsbygden. Lanthushållsskolornas kursplaner synas
oss mycket nära överensstämma med de nu förefintliga kursplanerna för hemvårdarinneutbildning.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, örn icke särskilda
repetitionskurser för såväl heltidsanställda som deltidsanställda hemvårdarinnor
borde bliva obligatoriska. Vid dessa kurser borde meddelas teoretisk undervisning
framförallt i socialvård samt i övrigt i sådana, ämnen, där nya erfarenheter
och rön vunnits sedan hemvårdarinnan genomgått sin grundläggande utbildning.
I fråga örn elev stipendier hyser visserligen skolöverstyrelsen intet
tvivel örn nyttan av att elevstipendier utgå jämväl under praktikanttiden,
men framhåller, att detta skulle innebära ett klart avsteg från de principer,
som ligga till grund för elevstipendier av statsmedel vid skolor för yrkesundervisning,
i det att stipendier kunna utgå endast under förutsättning bland annat
att stipendietiden faller inom ramen för statsunderstödd undervisningstid.
Överstyrelsen säger sig intet lia att erinra mot att stipendier av statsmedel utgå
under praktikanttiden, örn medel därtill kunna göras tillgängliga från annan
huvudtitel än den åttonde. Beträffande storleken av stipendiekostnaderna anför
överstyrelsen.
I de fall då eleverna erhålla ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen, bör
enligt förslaget stipendier ej utgå. I sin beräkning av sammanlagda beloppet
för stipendierna under denna tid har utredningen ej tagit hänsyn till nämnda
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
förhållande eller det förhållandet, att endast en del av eleverna kunna beräknas
erhålla högsta stipendiebelopp. Slutsumman torde därför komma att
stanna vid ett avsevärt lägre belopp, än det av utredningen nämnda, nämligen
50,625 kronor.
Överstyrelsen, som finner förslaget örn statsstipendier till deltagare i provoch
kompletteringskurser behjärtansvärt, påpekar, att en författningsändring
måste komma till stånd för att så skall kunna ske eller ock måste dessa stipendier
utgå av särskilda medel, vilka i så fall handhavas av socialstyrelsen eller
den myndighet, som får sig anförtrott anordnandet av kurserna; enligt nuvarande
bestämmelser får stipendium beviljas endast för deltagare i kurs av
minst 5 månaders längd. Vid stipendietilldelning av 45 kronor per elev och
månad skulle beloppet för 100 elever bliva 9,000 kronor.
Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker utredningens förslag örn stipendier
under erinran, att en förbättring i detta avseende torde vara i hög grad önskvärd
för att lämpliga men mindre bemedlade unga kvinnor skola kunna ägna sig åt
hemvårdarinnans uppgift.
Frågan örn statens bidrag till utbildning av hemvårdarinnor
såväl i vad avser själva statsbidraget till skolor och provkurser som elevstipendier
har berörts i några av de avgivna yttrandena.
I fråga örn statsbidraget till hemsysterskolor framhåller skolöverstyrelsen.
Utredningen framhåller, att statsbidrag automatiskt skulle komma att utgå
till utbildningen för hemvårdarinnor enligt de grunder, som gälla för
yrkesundervisning i allmänhet. Så är också förhållandet, vad kommunalt
drivna skolor beträffar, men för de enskilda skolorna ligger saken annorlunda
till. De två nu existerande hemsysterskolorna erhålla statsunderstöd
ur anslaget för enskilda skolor för yrkesundervisning. Som detta anslag är
ganska knappt tilltaget, ha de enskilda skolorna hittills erhållit proportionsvis
mindre understöd än de kommunala. För möjliggörande av höjning av
understödet till de nämnda hemsysterskolorna i nivå med kommunala skolor
för yrkesundervisning i husligt arbete skulle erfordras 14,000 kronor, med
vilket belopp anslaget till understöd åt enskilda anstalter för yrkesundervisning
skulle behöva höjas. För att bereda nya skolor möjlighet att erhålla
understöd ur anslaget ifråga måste detta höjas ytterligare, såvida ej medel
skall tagas från befintliga redan förut svagt under-stödda skolor. För de två
nu planerade enskilda hemsysterskolorna i Göteborg och Härnösand, beträffande
vilka ansökningar om statsunderstöd för budgetåret 1943/44 redan inkommit
till överstyrelsen, synes ett understödsbelopp å tillhopa omkring
11,800 kronor vara erforderligt, om understödet till dem skall beräknas efter
samma grunder, som gälla för de kommunala skolorna. I allt skulle alltså
ifrågavarande anslag behöva höjas med 25,800 kronor.
Utredningen föreslår, att skolor, som utbilda hemvårdarinnor (hemsystrar),
skola erhålla ett extra statsbidrag om 100 kronor per elev till kostnader, som
föranledas av speciella organisationsfrågor, ordnande av praktikantverksamheten
och anlitande av speciallärare under denna etc. överstyrelsen finner
det skäligt, att nämnda bidrag skall utgå, helst som annat statsbidrag ej utgår
för praktikanttiden, överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn att
till centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag till administrationskostnader
ni. m. med belopp beräknat efter 100 kronor för elev och år. I nämnda fall
är dock föreskrivet, att statsbidraget sammanlagt ej må uppgå till högre
belopp än som svarar mot huvudmannens verkliga kostnad för ändamålet
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
under den tid bidraget avser. Givetvis torde liknande bestämmelser böra
utfärdas också i föreliggande fall.
Den av utredningen beräknade kostnaden för ovanberörda 2-månaders kompletterings-
och provkurs för hemvårdarinnor synes väl avvägd. Hur många
dylika kurser, som böra beräknas, undandrager sig överstyrelsens bedömande.
Enligt utredningen skola dessa kurser helt bekostas av staten. Genom en
sådan anordning kommer den centrala myndigheten att lättare kunna ordna
av behovet påkallad hastigare utökning av hemvårdarinnekåren, än örn ordnandet
av dylika kurser anförtros åt t. ex. kommunala skolor för yrkesundervisning.
Statskontoret kan ej finna övertygande skäl anförda för att statsstipendier
eller statsbidraget till här ifrågavarande kurser liksom till kompletteringsoch
provkurserna skall utgå efter förmånligare grunder än som i allmänhet
tillämpas beträffande lärlingskurser i husligt arbete.
Svenska lanthushållslärarinnornas förening finner stipendiebeloppet 45
kronor per månad lågt beräknat och anser att det bör höjas samtidigt som
andra liknande elevunderstöd enligt redan föreliggande förslag höjas
Hemvårdariimornas avlöningsvillkor.
De sakkunnigas förslag att lönen till heltidsanställd hemvårdarinna
skulle utgå med 1,800 kronor utan dyrtidstillägg har varit
föremål för diskussion i flertalet avgivna yttranden.
I direkt tillstyrkande riktning ha yttrat sig: Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,
överstyrelsen för svenska röda korset, svenska lanthushållslärarinnornas
förening och kooperativa kvinno gillesförbundet.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har intet att erinra mot utredningens förslag
mer än vad beträffar bostaden. Härom anför länsstyrelsen.
Såvitt landsbygden angår torde det på många håll vara nödvändigt att liksom
hittills hemvårdarinnan får sig tillförsäkrad en möblerad bostad jämte
värme och lyse, eftersom hyresmarknaden på landsbygden ofta är synnerligen
begränsad och hemvårdarinnan, örn hon skulle vara hänvisad att själv sörja
för sin bostad, kan få nöja sig med en otillfredsställande lägenhet. I detta
sammanhang torde också böra påpekas, att i åtskilliga hem, där hemvårdarinnan
har att lämna hjälp, t. ex. fattiga lantarbetarhem eller skogsarbetarhem,
hemvårdarinnan kan vara nödsakad att själv medföra matsäck. I vanliga jordbrukarfamiljer
och därmed jämförliga torde det däremot vara självfallet, att
hon delar familjens kost. I förstnämnda fall uppstår en särskild utgift för hemvårdarinnan.
Denna utgift torde emellertid kunna täckas genom de för hemvårdarinnan
beräknade avlöningsförmånerna.
I avseende å hemvårdarinnans anställning synes förslaget innebära, att
hemvårdarinnan omedelbart kan uppsägas från sin anställning. En hemsyster
från en av de hittillsvarande skolorna har alltid haft sin skola att falla tillbaka
på. Enligt förslaget bortfaller detta stöd. Det torde därför vara nödvändigt
att tillförsäkra hemvårdarinnan viss tids uppsägning.
I ett betydande antal fall ha lönevillkoren i och för sig accepterats men
remissinstansen föreslagit, att lönen måtte uppdelas i grundlön och dyrtidstillägg.
Sålunda anför styrelsen för svenska landstingsförbundet.
Att i dessa tider författningsmässigt fastslå en minimilön, som omfattar dyrtidstillägg,
synes emellertid knappast riktigt. Örn index sjunker, skulle möj
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
ligket icke föreligga att smidigt anpassa lönen efter de ändrade förhållandena.
Lämpligare synes därför vara, att utgå från ett lägre grundbelopp, förslagsvis
högst 1,500 kronor, vartill skulle komma dyrtidstillägg, t. ex. enligt
de för landstingens befattningshavare gällande grunderna, d. v. s. för närvarande
19.6 procent.
Kristianstads läns förvaltningsutskott anser, att grundavlöningens fixerande
till belopp, som jämväl inkluderar dyrtidstillägg, innebär ett avsteg från den
i allmänhet tillämpade regeln för befattningshavare i offentlig tjänst, nämligen
att minimiavlöningen fastställes med hänsyn till levnadskostnaderna under
normala förhållanden och att procentuellt tillägg utgår vid kostnadernas stegring
utöver visst index. Utskottet tillägger.
Enligt utskottets förmenande bör liknande bestämmelser stipuleras för här
ifrågavarande personalgrupp, varigenom undvikes ett allt för snart aktualiserande
av lönefrågan vid större variationer av levnadskostnadsindex.
I åtskilliga yttanden hava betänkligheter framförts mot att bestämma så
pass höga avlöningar som de föreslagna.
Sålunda anför statskontoret.
Såvitt ämbetsverket kan finna, har utredningen vid bestämmandet av lönebeloppet
utgått från den i Uppsala hemsysterskolas kontrakt fastställda lönen,
900 kronor för år, och till denna lagt dels värdet av fri kost, beräknat till 600
kronor, dels ock ett belopp av 300 kronor, motsvarande i allmänhet utgående
dyrtidstillägg. Att i minimilönen på detta sätt inräkna, dyrtidstillägg bör självfallet
av lönetekniska skäl icke förekomma. Och vad angår kostersättningen
torde det ligga i sakens natur, att hemvårdarinnorna, åtminstone i stor utsträckning,
erhålla sina måltider utan kostnad på arbetsstället. Statskontoret
anser för den skull att från angivna utgångspunkt den kontanta begynnelselönen
icke kan sättas högre än 1,200 kronor. Därvid har såsom kostnadsersättning
inräknats ett belopp av 300 kronor eller halva det belopp, vartill utredningen
synes hava uppskattat förmånen av fri kost för helt år. Tillsammans
med naturaförmånerna och dyrtidstillägg enligt de grunder, som tillämpas beträffande
distriktssköterskorna, torde den sålunda beräknade lönen kunna betraktas
såsom skälig ersättning, i varje fall å billigaste ort. Även örn statsbidrag
till hemvårdarinnornas avlönande i enlighet med den uppfattning, åt
vilken statskontoret ovan gfvit uttryck, icke skulle komma att utgå, lärer det
bliva erforderligt att fastställa minimilön såsom villkor för dessa befattningshavares
delaktighet i statens pensionsanstalt. Tjänstepensionsunderlaget bör
givetvis bestämmas i förhållande till minimilönen efter de regler, som i allmänhet
tillämpas i liknande fall, således med beaktande av att å pension från
pensionsanstalten utgår reglerat dyrtidstillägg och kristillägg.
Medicinalstyrelsen yttrar.
Ifråga om de föreslagna hemvårdarinnornas avlöningsvillkor har utredningen
utgått ifrån att villkoren å ena sidan ej böra alltför mycket avvika från
den nuvarande lönenivån inom hemvårdarinneyrket och å andra sidan på lämpligt
sätt ansluta sig till gällande villkor för befattningshavare inom annan
statsunderstödd verksamhet av liknande karaktär, varvid man som jämförelseobjekt
valt distriktssköterskornas avlöning. Det må då erinras örn den stora
skillnad ifråga om utbildningstid, som föreligger mellan dessa och hemvårdarinnorna
— för de förstnämnda i regel omkring 4 år och för de senare som regel
15 månader eller också efter »grundlig och allsidig praktik i hemarbete och
skötsel av barn under en tid av minst 5 år» endast en »kompletterings- och
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
provkurs på 2 månader». Den skillnad ifråga om avlöniugsvillkoren för
distriktssköterskor och hemvårdarinnor, som utredningen kommit till har
uppkommit därigenom att de senares lön beräknats utgå utan dyrtidstillägg —
ett förslag, som motiveras med »lönetekniska skM». En jämförelse med
distriktsbarnmorskorna, med en utbildningstid, som också mycket överskrider
hemvårdarinnornas, utvisar klart att hemvårdarinnorna äro förhållandevis högt
placerade. Enahanda är förhållandet med det föreslagna pensionsunderlaget,
som är 1,400 kronor för hemvårdarinnor och endast 1,000 kronor för barnmorskorna.
Medicinalstyrelsen, som för sin del icke kan finna, att några lönetekniska
svårigheter just för detta fall skulle föreligga för att uppdela avlöningen på
lön och dyrtidstillägg, får med utgångspunkt från avlöningen för distriktsbarnmorskorna,
som måste anses hava en mera kvalificerad och ansvarsfull
tjänst, föreslå, att grundlönen för hemvårdare sättes till minst 1,200 kronor.
Då härtill skulle enligt ramavtalet komma cirka 20 procent rörligt tillägg och
beräknade 600 kronor i bostadsersättning, bleve begynnelsebruttolönen 2,040
kronor, vartill komma åldertillägg. Även pensionen synes böra ställas i relation
till distriktsbarnmorskornas. Om pensionsåldern sättes i enlighet med
förslaget, torde dock ett pensionsunderlag av 1,400 kronor få anses skäligt.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anför.
Avlöningsbeloppen ha låsts fast vid de belopp, som utgå under nuvarande
krisförhållanden. Visserligen hava de sakkunniga antytt möjligheten, att det kan
framdeles bliva nödvändigt att justera beloppen även nedåt i den mån levnads
kostnadsindex motiverar detta, men en dylik åtgärd lär nog icke kunna genomföras.
De sakkunniga hava värderat bostadsförmånen till 600 kronor per år
(möblerad bostad örn ett rum och kök jämte värme och lyse). Denna beräkning
är uppenbart för låg även på billigare orter. De sakkunniga ha vid lönesättningen
framhållit att hemvårdarinnans avlöningsvillkor på ett lämpligt
sätt bör avvägas i jämförelse med distriktssköterskornas avlöning. För dessa
senare utgår en möbelersättning med minst 100 kronor per år. Man har alla
skäl att antaga, att denna ersättning kommer att bliva densamma för hemvårdarinna.
Att för återstående 500 kronor kunna förhyra en bostad örn ett
rum och kök inklusive värme och lyse är otänkbart. Av författningsförslagets
5 § framgår vidare att hyresersättning skall utgå efter ortens pris, ävensom
att ersättningen skall gå före bostad in natura. Förvaltningsutskottet måste
bestämt avråda från att för hemvårdarinnornas del. ingå på bruttolönesystemet.
De flesta hemvårdarinnorna komma att bliva anställda på landsbygden. Då
kommunerna få förutsättas bliva deras huvudmän, hava kommunerna möjlighet
att på ett billigare sätt ordna vederbörandes bostadsfråga än örn hon själv
anskaffar bostad.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott ger uttryck åt den meningen,
att en löneställning för hemvårdarinnorna, som skiljer sig alltför väsentligt
mot vad hemanställd i privat tjänst kan erhålla, kail medföra icke önskvärda
verkningar ifråga örn hemvårdarinnornas uppfattning om anställningens innebörd.
Härom anför utskottet.
Att från början skapa ett löneläge för hemvårdarinnorna, vilket är högre
än exempelvis det som barnmorskorna vid omorganisationen 1937 tillerkändes,
synes utskottet mindre välbetänkt, och kommer dessutom att medföra konsekvenser
med anspråk på höjning av lönen för de sistnämndas del och även
av löneförhållandena på de privatanställda hembiträdenas område. Utskottet
finner för sin del, att en kontant begynnelselön av 1,500 kronor bör vara fullt
tillräcklig för närvarande.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Malmöhus läns landstings hälsovårdsberedning finner det av flera orsaker
felaktigt att i fråga om avlöning åt hemvårdarinnor närmast likställa dem med
distriktssköterska. Beredningen anför härom.
Även örn beredningen erkänner riktigheten av vad utredningen framhållit
därom, att hemvårdarinnornas avlöning på grund av yrkets krävande natur och
de relativt höga kompetenskraven måste ligga högre än den allmänna lönenivån
för exempelvis hembiträden och hushållerskor i privat tjänst, så torde
dock utredningens avlöningsförslag, örn det genomföres, komma att föranleda
just det, som utredningen påpekat böra undvikas, nämligen att åstadkomma
en omotiverad stegring av nuvarande lönenivå inom hithörande arbetsområden.
Det synes beredningen därför välbetänkt, att något reducera de föreslagna
löneförmånerna.
Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller vådan av att fastställa
de heltidsanställda hemvårdarinnornas minimilön till 1,800 kronor med
angivna ålderstillägg örn 100 kronor. Utskottet tillägger.
Denna minimilön är även fastställd för distriktssköterskor och lägre minimilöner
gälla för barnmorskor. För såväl distriktssköterskor som barnmorskor
och även givetvis för sjuksköterskor i allmänhet erfordas emellertid en betydligt
högre kompetens än den, som kan vara erforderlig för hemvårdarinna.
Förvaltningsutskottet kan för den skull icke tro annat än att örn hemvårdarinnornas
minimilön bestämmes på nyss angivet sätt, måste detta utlösa ett
anspråk från i första hand sjuksköterske- och barnmorskekårerna på väsentligt
stegrade löner och för övrigt, då hemvårdarinnorna i princip skola ersätta
annars tillgänglig hemhjälp, draga löneläget för all husligt verksam
arbetskraft i höjden. Det synes knappast lämpligt att genom dylika statliga
åtgärder bringa lönestabiliteten ur jämvikt och detta allra minst under nuvarande
förhållanden.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser den kontanta minimilönen
för heltidsanställd hemvårdarinna för högt tilltagen.
Konkurrensen mellan kommunerna örn det fåtal hemvårdarinnor, som
under de första åren komma att stå till förfogande, kan dock tänkas medföra,
att de verkliga lönerna komma att fastlåsas på en för framtiden, med bättre
tillgång till utbildad arbetskraft, alltför hög nivå.
Malmö stads drätselkammare anser den föreslagna begynnelseavlöningen
till heltidsanställda hemvårdarinnor väl hög, samt tillägger.
Någon svårighet att i Malmö anskaffa hemvårdarinnor med här utgående
begynnelseavlöning — för närvarande uppgående till 2,635 kronor 20 öre,
inklusive rörligt tillägg, jämte kristillägg — har icke förelegat.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför — efter att ha
refererat utredningens förslag i lönefrågan — följande.
Det förutsättes alltså, att hem vårdarinnan själv skall bekosta sin mathållning
även under tid, då hon i hemmen lämnar vård. Enligt styrelsens
uppfattning torde hemvårdarinnorna vid sådana tillfällen i stor utsträckning
ej behöva erlägga betalning för sin kost, vilket givetvis skulle medföra, att
hennes avlöningsförmåner skulle bliva, avsevärt större än de ovannämnda.
Med hänsyn härtill och även i betraktande av det löneläge, vari t. ex. föreståndarinnor
för åtminstone landsbygdens ålderdomshem befinna sig, vill
styrelsen ifrågasätta, om icke de föreslagna löneförmånerna för heltidsanställd
hemvårdarinna äro väl höga. Detta torde framstå även vid en jämförelse
med distriktssjuksköterskornas avlöningsförhållanden, om man tager
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
hänsyn till dessa befattningshavares kompetensfordringar. En distriktssköterskas
faktiska begynnelseavlöning, inklusive dyrtidstillägg, uppgår till 2,727
kronor, men hennes utbildningstid omfattar i regel fyra år. Styrelsen vill
även framhålla, att distriktsbarnmorskornas kontanta begynnelselön är 1,500
kronor, vartill komma tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter tre, sex
och nio års tjänstgöring. Hennes naturaförmåner äro desamma, som enligt
förslaget skola tillkomma hemvårdarinna. Därjämte åtnjuter distriktsbarnmorska
dyrtidstillägg.
Styrelsen, som ovan redan uttalat sin principiella erinran mot en standardiserad
lönesättning för hemvårdarinnekåren, vill därjämte erinra örn sambandet
mellan lönerna för olika slag av hemhjälpsarbete. Givetvis kommer
lönesättningen ifråga örn det genom samhällets försorg organiserade hemhjälpsarbetet
att direkt påverka lönesättningen för motsvarande arbete i
öppna marknaden.
Centralstyrelsen för svensk sjuksköterskeförening anser, att de av utredningen
uppdragna riktlinjerna för avlöning av hemvårdarinna strider emot hittillsvarande
principer för lönesättning, varvid hänsyn tages till erforderliga
kvalifikationer och arbetets art. Härutinnan anför centralstyrelsen vidare.
Att föreslå i stort sett samma minimilöner och förmåner, på vissa punkter
till och med avsevärt bättre, t. ex. lön under sjukdom, för en grupp, vars
kvalifikationer och arbetsuppgifter ej äro jämförbara med den föreslagna
gruppens, förefaller oss orimligt. Skall man verkligen uppnå, att en ej omotiverad
stegring av den nuvarande lönenivån sker, bör här jämförelse göras
mellan befattningshavare i liknande arbetsuppgift. Möjligen kan man av förslaget
utläsa, att utredningen anser distriktssköterskornas löneförmåner för
lågt satta. Detta borde dock i sådant fall ha klart uttalats.
Socialvårdskommittén ställer sig synnerligen tveksam inför förslaget, att
i författningsväg skall fastställas en minimilön för hemvårdarinna av 1,800
kronor jämte ålderstillägg och hyresersättning. Härom anför kommittén.
En sådan anordning kan icke frånkännas en viss stelhet. Förhållandena
inom landets olika kommuner äro enligt kommitténs mening alltför skiftande
för att en enhetlig minimilön bör fastställas. Kommittén föreslår därför,
att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet att i varje särskilt fall fastställa
den minimilön, som skall utgå för att statsbidrag skall erhållas. Motsvarande
bör enligt kommitténs mening gälla för deltidsanställd hemvårdarinna.
Mot att en enhetlig minimilön fastställes reses invändningar även av länsstyrelserna
i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands län, hjälpbyrån för barn
och hem i Stockholm, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och
fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Vissa detaljspörsmål hava upptagits till behandling i några av de avgivna
yttrandena.
Statskontoret anser, att bestämmelserna örn rätt till ålderstillägg böra utbyggas
i närmare överensstämmelse med vad som i detta avseende gäller
beträffande distriktssköterskor.
I fråga örn de föreslagna reglerna för lön under sjukdom anser
medicinalstyrelsen olämpligt att anknyta till civila avlöningsreglementets —
mycket omdiskuterade -— bestämmelser. Härutinnan anföres vidare.
Enligt styrelsens mening bör i stället hemvårdare vara genom huvud -
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
mannen försäkrad i erkänd sjukkassa, varigenom såväl läkarvårdsersättning
som sjukpenning ordnas på tillfredsställande sätt under förutsättning att
huvudmannen åtager sig de extra förpliktelser, som krävas för att pensionsrätt
enligt reglementet för statens pensionsanstalt 18 § skall fortbestå. Självfallet
skall jämväl bostadsförmånen eller mostvarande ersättning kvarstå
under sjukdomen.
Statskontoret anser, att föreskriften örn avlöningsförmånerna vid tjänstledighet
till följd av sjukdom bör utgå samt anför härom:
Någon motsvarande bestämmelse finnes icke för exempelvis distriktssköterskorna
och torde ej heller vara behövlig, då hemvårdarinnorna såsom
kommunalanställda härutinnan böra följa de regler, vilka gälla enligt förekommande
kommunala avlöningsreglementen.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför att de föreslagna reglerna
för lön under sjukdom väsentligen avvika från de inom landstingen tillämpade
grunderna, enligt vilka exempelvis distriktssköterskorna äga rätt att
under en månad uppbära full lön, under följande två månader 2/s lön, under
därpå följande fyra månader V* lön. För sjuktid därutöver bestämmer landstingets
förvaltningsutskott, huruvida och i vilken utsträckning lön skall utgå.
Styrelsen anför vidare.
De föreslagna grunderna för hemvårdarinnornas sjuklön innebära, när det
är fråga örn längre sjukdomsfall, väsentligt fördelaktigare villkor än för landstingens
befattningshavare i allmänhet. Då distriktssköterskor och hemvårdarinnor
komma att arbeta sida vid sida ute i bygderna, är det önskvärt, att
likartade grunder i nu berörda hänseende införas.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förordar ifråga örn bestämmelserna
rörande avlöning under sjukdom sådan ändring, att de sammanfalla
med motsvarande bestämmelser för de landstingsanställda distriktssköterskorna.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som finner de föreslagna
löneförmånerna i vad gäller riket i allmänhet relativt tillfredsställande, uttalar
dock tveksamhet beträffande förslaget att hemvårdarinna skall erhålla lön
under sjukdom i likhet med vad gäller för ordinarie statliga befattningshavare
i motsvarande ställning. Utskottet anför härom.
Vid sådant förhållande skulle hemvårdarinna, särskilt när fråga är örn
längre sjukdomsfall, erhålla sjuklön efter förmånligare grunder, än vad i
allmänhet gäller för i landstingets tjänst anställda befattningshavare. Då
distriktssköterskor och hemvårdarinnor måste komma att arbeta sida vid sida
ute i bygderna, synes det önskvärt, att likartade grunder för sjukavlöning
införes för berörda båda kategorier befattningshavare.
Socialstyrelsen finner det påkallat, att föreskrifter komma till stånd rörande
den kostersättning, vilken hemvårdarinna skall vara skyldigattutgiva
för mat till det hem, där hon tjänstgör. Härom anför ämbetsverket.
I hennes uppgift ingår nämligen som regel att även laga mat, och det är
då naturligt, att hon äter sina måltider i det hem, där hon tjänstgör. Därtill
kommer det praktiska skälet, att hemvårdarinnor på landsbygden ofta icke
ha möjlighet att intaga måltider på andra ställen än där de arbeta. Men då
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
ett hem på så sätt kommer att få hålla hemvårdarinnan med mat, blir hemhjälpen
icke kostnadsfri. Somliga mera finkänsliga hemvårdarinnor betala
måhända för sina måltider, men andra tillgodogöra sig kosten utan att betala
någon ersättning.
Mot § 5 i utkastet till kungörelse, som stadgar att hemvårdarinnas lön
skall helt utgå i kontanter, har invändning rests av barnavårdsnämnden i
Tidaholm. Nämnden anför.
För en distriktssköterska är detta bra, men ej för en hemvårdarinna, som
skall ägna hela dagarna åt det hjälpbehövande hemmets vård och även sköta
matlagningen där. Det torde vara mindre lämpligt, att hon lagar mat i
hemmet, men ej äter den själv utan skaffar sig egen mat eller betalar för den.
I praktiken blir det väl så, att en hel del hem lämna kost gratis, andra
ej och det kan vara frestande för tjänstens innehavare -— hon är ju människa
och måste i många fall röra sig med en viss frihet — att ej, som meningen
är, arbeta i de sämst lottade hemmen, där hon ej kan få påräkna fri kost.
Bäst vore om den kontanta lönen sänktes med kostvärdet och det överlämnades
åt lokalkommittén (hemhjälpsnämnden) att ordna med kostfrågan som
det bäst lämpade sig på varje plats eller såsom Uppsala hemsysterskola nu
har det ordnat.
Utan att direkt vilja motsätta sig förslaget i vad det avser att giva de inom
hemhjälpsverksamheten engagerade befattningshavarna en av statsmakterna
reglerad pensionsberättigad anställning i det allmännas
tjänst har Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott ansett sig böra påpeka,
att en sådan anordning kan giva anledning till vissa betänkligheter.
Härom anföres:
Sin största samhälleliga insats torde de blivande hemvårdarinnorna med
beaktande av arbetsuppgifternas karaktär och art hava möjlighet att göra
medan de ännu besitta ungdomens spänstighet och vitalitet. Då man torde
hava rätt att utgå ifrån och jämväl anse det önskvärt, att dessa för skötseln
av ett eget hem särskilt väl utbildade kvinnor i ganska stor utsträckning
komma att efter kortare eller längre tids tjänstgöring såsom hemvårdarinnor
ingå äktenskap, kan det enligt utskottets uppfattning anses tveksamt, huruvida
det ur samhällets synpunkt är lämpligt att de jämväl efter eventuellt
äktenskaps ingående skola tillåtas till uppnådd pensionsålder av 55 år stå
kvar i sina befattningar såsom heltidsanställda hemvårdarinnor.
Det för hemvårdarinnorna föreslagna pensionsu lider lage t, 1,400 kronor,
finner styrelsen för svenska landstingsförbundet för högt i jämförelse
med sjuksköterskornas och särskilt i förhållande till pensionsunderlaget för
distriktsbarnmorskorna, vilket nu endast är 1,000 kronor. Det heter vidare.
Förutsättningen för att styrelsen skall kunna godtaga ett högre pensionsunderlag
för hemvårdarinnorna är därför, att barnmorskornas pensionsförhållanden
omedelbart förbättras i enlighet med det förslag, som 1941 års
barnmorskeutredning framlade.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att länsstyrelsen i Gotlands län
ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke beträffande hemvårdarinnornas anställningsvillkor
i författningsförslaget bör intagas närmare bestämmelser om
befattningshavarnas tillsättande och entledigande, t. ex. örn tillkännagivande
av ledig tjänst och uppsägningstider m. m.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Statsbidragets storlek m. m.
Frågan örn statsbidragets storlek har i allmänhet icke föranlett några
erinringar i de avgivna yttrandena. I några av dessa beröres dock frågan
såväl i princip som beträffande vissa detaljer.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet finner, att utredningen beaktat
det förhållandet, att statens bidrag till hemhjälpsverksamheten ej blir för
snävt tillmätt, varför styrelsen för sin del intet har att erinra mot det föreslagna
statsbidragets storlek.
T detta yttrande har, såsom nämnts, ett flertal landstings förvaltningsutskott
instämt.
Såsom tidigare nämnts motsätter sig statskontoret, i enlighet med sin
principiella inställning att hemhjälpen är en kommunal angelägenhet, att
statsbidrag skall utgå till hemvårdarinnornas avlönande, varemot ämbetsverket
intet har att erinra mot statsbidrag och statsstipendier till utbildningsverksamheten
jämte kostnader för statsverket vid en eventuell pensionering
av hemvårdarinnorna i statens pensionsanstalt.
Socialvårdskommittén, som ansett landstingsbidrag överflödigt, föreslår
i konsekvens med sitt yrkande att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet
att i varje särskilt fall fastställa den minimilön, som skall utgå för att
statsbidrag skall erhållas — att statsbidraget skall utgå med två tredjedelar
av det av socialstyrelsen för heltidsanställd hemvårdarinna fastställda avlöningsbeloppet,
dock med högst tolvhundra kronor.
Ledamoten fru Oiivia Nordgren, som i princip är ense med kommitténs
majoritet örn att socialstyrelsen skall tillerkännas befogenhet att i varje särskilt
fall fastställa den minimilön, som skall utgå till hemvårdarinna, för att
statsbidrag skall erhållas, har heller ingen erinran att framställa mot att statsbidraget
i princip skall utgå med två tredjedelar av det av socialstyrelsen för
heltidsanställd hemvårdarinna fastställda avlöningsbeloppet, men med hänsyn
till att hon — till skillnad mot kommitténs majoritet — ansett att jämväl landstingsbidrag
bör utgå, anser hon att statsbidragets maximibelopp bör fastställas
till ettusen i stället för av kommitténs majoritet föreslagna ettusentvåhundra
kronor samt att landstingsbidraget bör utgå med minst hälften av statsbidraget.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig synnerligen betänksam vad
angår frågan örn statens ekonomiska medverkan till förslagets genomförande
och anför härutinnan.
Med hänsyn till den mångfald sociala uppgifter, som under rådande förhållanden
ankomma på staten, bör man enligt länsstyrelsens mening endast
med största försiktighet engagera staten i sådana angelägenheter, som äro
så kommunalt betonade som de här ifrågavarande. Även med beaktande av
syftet att genom statens medverkan stimulera kommunernas intresse for
saken, vill det synas länsstyrelsen som om statsbidraget för nu ifrågavarande
ändamål borde kunna avsevärt beskäras.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser vad beträffar statsbidragets
och därmed landstingsbidragets storlek att en större del av utgifterna
bör falla på kommunen än vad de sakkunniga föreslagit.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund ifrågasätter bortfallande
av landstingens rätt och skyldighet att ekonomiskt understödja hemhjälpsverksamheten,
varvid i stället statsbidraget skulle höjas från 40 till 50
procent.
Stockholms stadsfullmäktige anse en dyrortsgradering av statsbidraget vara
påkallad på sätt föreslagits i fråga om den halvöppna barnavården.
Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke hava något väsentligt att
erinra mot det föreslagna statsbidragets storlek, men ifrågasätter örn icke
bidraget skulle kunna sättas något lägre, förslagsvis 900 kronor, och detta särskilt
med hänsyn till den omständigheten, att i de flesta fall hemmen torde bidraga
till hemvårdarinnornas avlönande genom lämnande av fri kost.
Länsstyrelsen anser sig vidare vilja ifrågasätta, huruvida, på sätt i utredningen
föreslagits, extra statsbidrag bör utgå till yrkesskolor för hemvårdarinneutbildningen,
enär denna liksom all annan yrkesundervisning torde
bliva i erforderlig grad tillgodosedd med de vanliga statsbidragen och stats
stipendierna.
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter — såsom i annat sammanhang
återgiven motivering givit vid handen -— örn icke för statsbidrags erhållande
borde för småkommuner sättas det villkoret, att de ansluta sig till kommunalförbund
efter en av länsstyrelsen godkänd indelning.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser att statsbidragets storlek
bör bestämmas under hänsynstagande bland annat dels till det antal
arbetsdagar, som inom kommunen använts för hemhjälp, och dels till antalet
invånare i kommunen. Förbundet tillägger.
Då det statsfinansiella läget torde lägga hinder i vägen för understödjande
av hemhjälpsverksamheten i alla kommuner, som vilja anordna sådan, böra
skattetyngda kommuner främst komma ifråga för bidrag. Någon möjlighet
att uppställa en objektiv norm för bedömande av behovet torde annars icke
förefinnas.
Norrköpings stadsfullmäktige anse att statsbidraget bör utgå oavkortat
och alltså ej minskas med delar av de belopp, som influtit i avgifter för lämnad
hemhjälp.
Frågan huruvida landsbygden skall ges företrädesrätt framför
städerna vid beviljande av statsbidrag till hemvårdarinnas avlönande
ävensom övriga föreslagna begränsningar i rätten till
statsbidrag har berörts i åtskilliga av de angivna yttrandena. Olika uppfattningar
göra sig härvid gällande.
Yad länsstyrelserna beträffar uttalas i yttranden från länsstyrelserna i
Kronobergs, Kalmar och Älvsborgs län anslutning till utredningens förslag örn
företräde för landsbygden.
Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län.
Möjligheterna att erhålla kvinnlig arbetskraft har å landsbygden kraftigt
minskats. Fördenskull bör i första hand de åtgärder vidtagas, som kunna
lindra husmödrarnas å landet svåra läge beträffande hushållsarbetet. I detta
sammanhang torde även böra erinras örn att befolkningsutredningens förslag
örn statsbidrag till daghem och lekskolor kommer att gvnna tätorterna och
särskilt större industristäder.
77
Kungl. Maj-.ts proposition nr 332.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.
Det är helt naturligt att sociala hjälpt Örmer av olika slag äro lättare att
genomföra i städer och andra orter med tät bebyggelse än å den rena landsbygden
och då i synnerhet i skogs- och ödemarksbygder.
Det är fara värt, att hjälpformer som sommarkoloniverksamheten, halvöppen
barnavård och husmoderssemesterverksamheten på grund av rent praktiska
svårigheter i alltför ringa utsträckning komma landsbygden till godo.
Det kan framhållas, att i ett nyligen framlagt betänkande beräknats, att cirka
60 procent av ifrågasatt sammanlagt statsbidrag till halvöppen fattigvård
skulle komma städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping till
godo. Under sådana förhållanden är det av största betydelse, att förevarande
hjälpform utarbetas på ett för landsbygden och i synnerhet skogs- och ödebygden
tillfredsställande sätt. Behovet därav å sist omförmälda trakter är
säkerligen större än å tätorterna, ehuru det mindre låter tala örn sig, men å
andra sidan för närvarande svårare att tillgodose, beroende ej endast på
mindre ekonomiska resurser utan även på brist på lämplig kvinnlig arbetskraft.
Länsstyrelsen finner det föreliggande förslaget mindre tillfredsställande
för detta läns landsbygd samt för småkommuner i länet.
S-tyrelsen för svenska landstingsförbundet — i vars yttrande såsom tidigare
nämnts flera landstings förvaltningsutskott instämt — finner, att statsfinansiella
skäl och den bristande tillgången på utbildad personal nödvändiggöra,
att hemhjälpsverksamheten utbygges successivt och att det är angeläget,
att landsbygdens behov av hemvårdarinnor tillgodoses, då tillgången till
annan arbetskraft där torde vara minst. Utredningens förslag till begränsning
av verksamheten finner styrelsen motiverade.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anför.
De första uppslagen till denna hemhjälp inom Jönköpings län härledde sig
främst från tanken på landsbygdens — jordbrukets — husmödrar och behovet
för dessa att få någon avspänning i sitt ofta strävsamma och tunga arbete
genom några dagars hjälp under året i hemmets skötsel för välbehövlig vila
och semester. Utskottet, som alltjämt finner denna kategori av husmödrar
mest i behov av hemvårdshjälp, vill alltså understryka sin tillfredsställelse
över att kommitterade ansett, att vid utbyggandet av hemvårdshjälpen landsbygdskommunerna
främst böra komma ifråga vid anslagstilldelningen, så
länge denna hålles inom relativt snäva gränser.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott uttalar tillfredsställelse
'' över förslaget örn företrädesrätt för landsbygdskommunerna framför städerna.
Utskottet anför.
Åtgärder för hjälp till i synnerhet landsbygdens ekonomiskt svagt ställda
hem äro i nuvarande läge så starkt av behovet påkallade, att förvaltningsutskottet
anser sig böra tillstyrka, att även under nuvarande krisläge ett mindre
anslag av stat respektive landsting bör för ändamålet anvisas.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, som förklarat sig finna de
föreslagna löneförmånerna, vad gäller riket i allmänhet, relativt tillfredsställande,
gör följande uttalande.
Enär den föreslagna löneställningen emellertid icke torde visa sig tillräcklig
i de större städerna och dessa städer med sina större ekonomiska resurser,
till skillnad från flertalet landsbygdskommuner, kunna förutsättas
komma att visa sig villiga att väsentligt öka de sålunda föreslagna minimibeloppen,
kan man med en förmodad relativt begränsad tillgång i vart fall
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
till en början på kompetenta hemvårdarinnor befara, att vid fri konkurrens
mellan städerna och landsbygden örn de tillgängliga krafterna dessa helt
komma att uppslukas av städerna, under det att landsbygden, där behovet
av denna sociala hjälpverksamhet för närvarande är allra störst, bliver helt
utan hemvårdarinnor. Med hänsyn härtill synes det, intill erforderligt antal
hemvårdarinnor utbildats, nödvändigt, att landsbygdens behov av hemvårdarinnor
fylles, innan den statsbidragsberättigade hemhjälpsverksamheten i de
större städerna får utbyggas. För en sådan begränsning talar jämväl det av
utredningen åberopade förhållandet, att under rådande statsfinansiella läge
statsbidrag ändock icke torde kunna komma att beviljas till alla de kommuner,
beträffande vilka de föreslagna villkoren för statsbidragsberättigad hemhjälp
kan förmodas komma att bliva uppfyllda.
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott påyrkar för städernas vidkommande
ännu snävare regler än de av utredningen föreslagna i det att antalet
hemvårdarinnor i städerna enligt utskottets mening bör kunna minskas
till en per 5,000 invånare. Härom anför utskottet.
Det torde nämligen vara lättare att anskaffa extra hemhjälp i städerna med
deras små avstånd till grannar än på landsbygden.
Svenska lanthushållslärarinnornas förening anser, att den av utredningen
föreslagna fördelningen av kostnaderna emellan stat, landsting och kommun
bör underlätta och möjliggöra anordnandet av social hemhjälpsverksamhet i
landskommuner och att vid fördelningen av statsbidrag landskommun skall
äga företräde.
Å andra sidan har, såsom nämnts, invändningar från en del remissinstansers
sida rests mot landsbygdens företrädesrätt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län betecknar det såsom en principiellt
mindre önskvärd lösning, att för erhållande av statsbidrag i första hand
skulle ifrågakomma ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner, medan andra,
särskilt städer, förutsättas själva komma att ordna sådan verksamhet. Länsstyrelsen
anför härom vidare.
Visserligen skulle måhända uppgiften för dessa större kommuner icke
kännas så betungande som för de mindre, men å andra sidan torde hjälpbehovet
där vara åtminstone lika stort som på landsbygden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.
I fråga om storleken av det föreslagna statsbidraget till avlönande av heltidsanställda
hemvårdarinnor och i följd därav i avseende å stipulerat bidrag
av vederbörande landsting hava olika bestämmelser upptagits för stad och
för annan kommun. Särskilt vid jämförelse mellan köpingar och mindre städer
med sins emellan lika folkmängd, kan det med fog ifrågasättas, huruvida
tillräckligt starka skäl kunna andragas för att de skola i förevarande avseende
vara olika ställda och att sålunda en mindre stad endast skall komma i åtnjutande
av statsbidrag med hälften så stort belopp som en köping med samma
invånarantal.
Stockholms stadsfullmäktige, som därvid stöda sig på de i ärendet avgivna
yttrandena av barnavårdsnämnden, sjukhusdirektionen och kammarkontoret
i Stockholm, framhålla, att hemhjälpsfrågan måste anses vara minst
lika trängande för städernas vidkommande som för landsbygden och att
skäligheten av de beträffande städerna restriktiva bestämmelserna med avseende
å statsbidrag kan ifrågasättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 332. 79
Enahanda mening utvecklas av hjälpbyrån för barn och hem i Stochholm.
som anför.
Även i städerna torde intresset för hemhjälpsverksamheten behöva det
stöd och den stimulans, som statsbidraget innebär, och det förefaller icke
lyckligt att göra sådan åtskillnad i en socialvårdsfråga, där städernas och
landsbygdens behov verkligen sammanfalla.
Stadsfullmäktige i Göteborg förklara sig tillstyrka, att det föreliggande
förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet, dock under den förutsättningen,
att städerna i praktiken tillerkännas samma rätt till statsbidrag som
landsbygden.
Norrköpings stadsfullmäktige understryka med skärpa de av stadens fattigvårdsnämnd,
barnavårdsnämnd och drätselkammare gjorda gensagorna mot
befolkningsutredningens uttalande beträffande de städer, som icke tillhöra
landsting, att desamma, »som vanligtvis befinna sig i ett gott ekonomiskt läge,
knappast för närvarande kunna påräkna statsbidrag för detta ändamål, enär
detta är avsett i första hand för landskommunerna och utgår efter behovsprövning
mellan kommunerna».
Hallands läns landstings förvaltningsutskott, som i övrigt ansluter sig till
det av svenska landstingsförbundet avgivna yttrandet, kan icke dela förbundets
uppfattning, att landsbygdens behov av hemvårdarinnor i första hand
bör tillgodoses. Utskottet anför vidare.
Utskottet förmenar nämligen, att påståendet att tillgången till annan kvinnlig
arbetskraft torde vara minst på landsbygden icke är odiskutabelt och att
därför enligt utskottets mening hemvårdarinnor i första hand bör tilldelas
de kommuner, där behovet av sådan arbetskraft är störst, oavsett örn kommunen
är belägen på landsbygden eller tillhör städerna. Förvaltningsutskottets
beslut örn detta uttalande har dock träffats efter votering med 4 röster
mot 4 och där alltså ordförandens utslagsröst varit avgörande.
Centralstyrelsen för svensk sjukshötersheförening kan icke dela den uppfattningen,
att behovet av hemvårdarinnor skulle vara mera framträdande på
landsbygden i förhållande till städerna men kan dock acceptera tanken på
viss företrädesrätt för landsbygden, därest detta motiveras med städernas
större möjligheter att själva ordna frågan samt med önskemålet att åt landsbygden
bevara värdefull arbetskraft. Centralstyrelsen anför härutinnan.
Det är fullt riktigt, att bemedlade och välsituerade som regel ha större
möjlighet att erhålla hemhjälp i städer än på landsbygden, men de samhällsklasser
det här närmast gäller: de obemedlade och mindre bemedlade, ha
enligt vårt förmenande snarare mindre möjligheter i städer än på landsbygd
att erhålla hemhjälp. Till belysning av denna fråga få vi hänvisa till utredningens
uttalande å sid. 58 om att på landet utan tvivel förefinnes ett visst
överskott av kvinnlig partiell arbetskraft, som dock numera sällan ger sig
direkt tillkänna och som i varje fall har svårt att finna lämplig sysselsättning.
Utredningen har funnit frågan av så stor betydelse, att en undersökning
företagits i 2 län för att finna belägg för ovan nämnd uppfattning. Man
har därvid funnit, att i Stockholms län 35 och i Malmöhus län 198 kvinnor
befunnits villiga och lämpliga att åtaga sig deltidstjänst som hemvårdarinnor
på av utredningen föreslagna villkor. Denna faktor, att latent kvinnlig arbetskraft
finnes på landsbygden, är dock för denna befolkning en mer real tillgång
än t. ex. motsvarande arbetskraft i en stad. Alltjämt finnes å lands
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
bygden något kvar av den gammaldags hjälpsamhet i nödens stund familjer
emellan, medan denna praktiskt taget försvunnit i städerna, helt enkelt på
grund av att familjer — även boende i samma hus — ha så föga reda på
varandras förhållanden.
Örn som det förefaller, utredningen grundar förslaget om företräde för
landsbygden att erhålla statsbidrag framför städerna på det förhållandet, att
städernas befolkning skulle ha större möjlighet att skaffa hemhjälp, få vi
med stöd av ovanstående meddela avvikande mening. Örn däremot förslaget
grundas på, att städerna ha större ekonomisk möjlighet att själva ordna denna
fråga, vilket även i utredningen framskymtat, samt på önskemålet att för
landsbygdens räkning bibehålla värdefull arbetskraft, ha vi intet att erinra
häremot.
Jämväl övriga bestämmelser, som syfta till att begränsa rätten till statsbidrag,
ha såsom nämnts berörts i några av de avgivna yttrandena.
Sålunda anför Överståthållarämbetet — under erinran örn att utredningen
av statsfinansiella skäl föreslagit att statsbidrag till hemhjälpsverksamheten
tills vidare skall utgå med mindre än 20 procent av vad som anses erforderligt
vid full utbyggnad av organisationen — följande.
Med hänsyn till de betydande fördelar, som hemhjälpsorganisationen skulle
medföra såväl ur humanitär som socialekonomisk synpunkt, finner Överståthållarämbetet
beklagligt, örn organisationens genomförande i full utsträckning
skulle behöva anstå under längre tid. Särskilt örn man beaktar de besparingar,
som en effektiv hemiljälpsorganisation kan leda till med avseende å det allmännas
utgifter för sjukvård och barnavård, vill det synas, som örn kostnaderna
för den fullt genomförda organisationen icke skulle behöva väcka allvarligare
betänkligheter av ekonomisk art.
Liknande synpunkter utvecklas av länsstyrelsen i Blekinge län, som anför.
Enligt 16 § i utkastet till statsbidragskungörelse i ämnet stadgas, att socialstyrelsen
skall besluta, till vilket antal hemvårdarinnor statsbidrag skall utgå
i varje kommun, som finnes böra erhålla sådant. Härav liksom av motiven till
kungörelseförslaget framgår, att statsbidrag icke skulle utgå till kommuner i
samtliga fall, då de för statsbidrags erhållande föreskrivna villkoren äro uppfyllda.
Med allt beaktande av de hänsyn, som böra tagas till det rådande statsfinansiella
läget, kan länsstyrelsen dock icke finna annat, än att en sådan begränsning,
som skulle helt utesluta åtskilliga kommuner, verkar mindre tilltalande
och, såvitt möjligt, bör undvikas.
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott finner det vara en svaghet
i förslaget, att ej alla kommuner med säkerhet kunna påräkna statsbidraget
och därmed landstingsbidrag till hemvårdarinnans avlöning. Härom
anför utskottet vidare.
Enligt förslaget skall riksdagen för varje år bestämma det antal hemvårdarinnor,
till vilka den vill bevilja statsbidrag för följande år. Socialstyrelsen
skall sedan lia till uppgift att fördela statsbidraget mellan de bidragssökande
kommunerna, som visat sig ha störst behov av hemhjälp, varvid de kommuner,
som prövas skola erhålla statsbidrag, alltid skola få sådant med i förslaget
angivet belopp. Vid denna fördelning skola landsbygdskommunerna äga företräde
framför städerna. Detta förhållande innebär ett osäkerhetsmoment för
kommunerna, som kommer att verka restriktivt på deras villighet att anordna
hemiljälpsverksamhet, särskilt när man ser frågan ur synpunkten örn kommuns
(huvudmannens) skyldighet gentemot av densamma anställda befattnings
-
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
havare. Med föreliggande förslag kan det alltså hända att kommun, som anställt
hemvårdarinna, senare kan mista stats- och landstingsbidraget till
hennes avlöning. Kommunen får enligt författningsförslaget statsbidrag
endast för tid under vilken befattningen uppehälles av ordinarie befattningshavare
eller kompetent vikarie. Örn sålunda hemvårdarinnan blir sjuk
längre tid, blir kommunen ansvarig för sjuklönen (= för statstjänstemän).
Kommer därtill att kommunen förlorar statsbidraget och därmed landstingsbidraget
blir den ekonomiska risken för de smärre kommunerna att anställa
hemvårdarinna anmärkningsvärt stor.
Mot förslaget att riksdagen varje år skall bestämma det antal hemvårdarinnor,
till vilket den vill bevilja statsbidrag för efterföljande kalenderår, samt
att det sedan skulle tillkomma socialstyrelsen att fördela statsbidraget mellan
de bidragssökande kommunerna resas av Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
dessa erinringar.
Enligt förvaltningsutskottets uppfattning synes det — med beaktande av
den kännedom om landstingsområdet och dess olika förhållanden, som kan förmodas
bliva representerad i hemhjälpsstyrelsen, icke minst örn denna utgöres
av landstingets hälsovårdsberedning med dess ledning av den hela länet omfattande
socialhygieniska verksamheten — lämpligare och mera praktiskt, att
det tillkommer socialstyrelsen att i anslutning till föreliggande ansökningar
fördela antalet statsbidragsberättigade hemvårdarinnor mellan de olika landstingsområdena
samt vederbörande hemhjälpsstyrelse att fördela bidraget
mellan de inom respektive landstingsområden anslagssökande primärkommunerna.
Man synes för övrigt böra undvika att ett av kommunala förtroendemän
sammansatt länsorgan i anslutning till en mindre lycklig tendens, som
under senare år börjat göra sig gällande, förutsättes i huvudsak bliva endast
ett verkställande organ för den statliga tillsyningsmyndigheten.
Såsom av redogörelsen för remissyttrandena angående hemhjälpsstyrelsernas
arbetsuppgifter framgått ha liknande synpunkter framförts av styrelsen
för svenska landstingsförbundet och förvaltningsutskotten i Ostergötlands och
Kristianstads län samt länsstyrelsen i öster götlands län, varjämte länsstyrelsen
i Värmlands län påyrkat, att denna uppgift skall ankomma på länsstyrelserna.
Departementschefen.
För ett samhälles sunda växt är familjens trygghet, sammanhållning och
ekonomiska stabilitet av utslagsgivande betydelse. Genom bostads- och mödrahjälp
i olika former, genom skattedifferentieringar samt nu under kristiden
genom familjebidrag till de inkallade och livsmedelsrabatter ger staten ett
stöd, som syftar till att familjernas svårigheter skola kunna bemästras. En
för familjehushållet och dess sammanhållning central faktor är den arbetskraft,
som husmodern nedlägger inom hemmet. Blir husmodern av sjukdom
eller andra orsaker urståndsatt att sköta sina uppgifter, förlamas vissa av
familjelivets viktigaste funktioner. Särskilt i sådana fall, där man har minderåriga
barn, kan detta äventyra familjens trygghet och leda till dess upplösning.
Behovet av hjälp från utomstående åt familjer, där husmodern blivit urståndsatt
att arbeta, har man på åtskilliga håll sökt tillgodose genom att
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 832. nu 48 6
Allmänna
principer.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
organisera och finansiera social hemhjälp. Kommuner och landsting ha redan
i viss utsträckning lämnat bidrag härtill.
Den översikt, som lämnats av befolkningsutredningen, över vad som hittills
åtgjorts på ifrågavarande område, visar emellertid, att den sociala hemhjälpsverksamhet,
som hittills bedrivits, varit av ringa omfattning i jämförelse
med det behov, som förefinnes. I regel har det varit allenast inom ekonomiskt
mera bärkraftiga kommuner, som dylik verksamhet kunnat komma till stånd.
Jag delar befolkningsutredningens och flertalet remissinstansers uppfattning,
att staten bör lämna sin medverkan till den sociala hemhjälpens utbyggnad.
Skapandet av en effektiv social hemhjälp torde vara en av de viktigaste
åtgärder, som kan vidtagas för att stödja familjen. Hemmen ha för
närvarande stora svårigheter att anskaffa lejd arbetskraft. Uttryck för missmod
inför de hopade arbetsuppgifterna och inför det allmännas bristande förmåga
att komma hemmen till hjälp ha från åtskilliga håll gjort sig hörda. På grund
av de allt större svårigheter som i detta hänseende möta husmödrarna, måste
en snar lösning av nu berörda fråga eftersträvas.
Därigenom att staten utan dröjsmål ingriper stödjande och reglerande på
den sociala hemhjälpens område kunna garantier erhållas för att hemhjälps verksamheten
i fortsättningen först utbygges i de delar av landet, där behovet ter
sig mest trängande. I konkurrensen örn den i förhållande till behovet fåtaliga
arbetskraften kommer i annat fall landsbygden att sättas i efterhand. Utbyggnaden
skulle nämligen såsom hittills ske snabbare i städerna och tätorterna
än på den egentliga landsbygden. Bristen på arbetskraft vållar säkerligen större
svårigheter för landsbygdens än för städernas husmödrar. Enligt min
mening bör därför statsbidraget till den sociala hemhjälpen tills vidare i första
hand komma landsbygden till godo. Först sedan efterfrågan där något så när
tillfredsställande tillgodosetts, bör statsbidrag till städerna komma ifråga. Det
förslag, som jag i det följande förordar, omfattar visserligen statsbidrag såväl
till landsbygds- som till stadskommuner, men det torde uttryckligen böra
föreskrivas företrädesrätt för landsbygden vid prövning av ansökningar om
statsbidrag. Särskilt under första tiden torde försiktighet böra iakttagas vid
beviljandet av statsbidrag till hemhjälp i städerna. Man kan nämligen förutsätta,
att en viss tid kommer att förflyta, innan landsbygden skapat organisationsformer
för att tillgodose hemhjälpsbehovet.
Yäl tvingar det nuvarande statsfinansiella läget till stor varsamhet, när
det gäller att engagera staten för nya utgiftsändamål. Ett genomförande av
utredningens förslag innebär emellertid icke allenast en kostnadsökning för
det allmänna. Betydande vinster på andra områden kunna förväntas bli
följden av en väl arbetande hemhjälpsorganisation. Ett ingripande med hemhjälp
i tid i ett hem, där husmodern är klen, kan inhibera en långvarig sjukhusvård
av för det allmänna kostsamt slag. För närvarande lämnar staten
genom mödrahjälpsverksamheten ungefär en miljon kronor årligen till bekostande
av hemhjälp i samband med barnsbörd. Med nu rådande brist på
arbetskraft för ifrågavarande arbetsuppgifter kan denna hjälp icke alltid utnyttjas
på mest ändamålsenliga och rationella sätt. Med en rätt utbyggd hem
-
83
Kungl. May.ts ''proposition nr 332.
hjälp bör man i detta avseende kunna räkna med en bättre användning av
medlen. Allt som allt torde man kunna våga det omdömet, att ett införande
av statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet låter sig väl försvara
icke blott ur sociala utan jämväl ur samhällsekonomiska synpunkter.
Mot de av utredningen skisserade arbetsuppgifterna för hemhjälpen
har jag intet att erinra. I hem, där på grund av sjukdom, barnsbörd
eller andra därmed jämförbara omständigheter behov av biträde med
hemmets skötsel tillfälligt uppstår, skall enligt utredningens mening hemhjälpen
träda till. Förslagets grundtanke är, att hemhjälpen skall lämnas då
ett hushåll blivit tillfälligtvis strandsatt på arbetskraft genom tvingande omständigheter,
som innebära en desorganisation av familjelivet. Intet hinder
torde enligt dessa definitioner i och för sig föreligga att lämna hemhjälp vid
husmoders dödsfall. Jag finner det jämväl berättigat, att hemhjälp skall
kunna lämnas icke blott obemedlade utan även andra, därest omständigheterna
i övrigt göra sådan hjälp påkallad. I mån av tillgång på arbetskraft
skall hemhjälp mot ersättning lämnas även åt sådana, som icke kunna anses
vara mindre bemedlade. Vid bedömande av ekonomiska förutsättningar samt
behovet av hjälp torde de lokala organen böra tillerkännas en tämligen vid
prövningsrätt.
Ett realiserande av förslaget innebär alltså icke en lösning av hemmens
alltmer trängande arbetskraftsproblem i den meningen, att deras normala
behov av arbetskraft kommer att tillgodoses. Samhällets medverkan vid lösandet
av denna fråga synes böra ske genom insatser från den offentliga arbetsförmedlingen.
Det förefaller emellertid icke uteslutet, att goda resultat skulle
kunna uppnås genom en samverkan mellan den sociala hemhjälpen och arbetsförmedlingens
organ. På befolkningsutredningens initiativ kommer, enligt
vad jag inhämtat, arbetsmarknadskommissionen att innevarande höst påbörja
viss försöksverksamhet i detta hänseende. Resultatet av dessa experiment
torde bli vägledande för den framtida organisationen av såväl den sociala
hemhjälpen som förmedlingen av huslig arbetskraft.
Organisatoriskt innebär befolkningsutredningens förslag i korthet följande.
Statsbidrag skall kunna utgå till i kommuns tjänst anställda hemvårdarinnor.
Anställningen skall antingen avse heltid eller deltid. En heltidsanställd hemvårdarinna
skall åtnjuta en begynnelselön å lägst 1,800 kronor jämte fri bostad.
Utredningen har förutsatt, att dyrtidstillägg icke skulle utgå härå. Deltidsanställd
skall åtnjuta en minimiinkomst av 5 kronor per arbetsdag, dock minst 400
kronor per år. Statsbidraget har föreslagits till 1,000 kronor per heltidsanställd
och 2 kronor per arbetsdag för deltidsanställd hemvårdarinna. Landstingens
medverkan är obligatorisk och landstingsbidraget skall utgå med
minst hälften av statsbidraget. I varje landstingsområde skall finnas en hemhjälpsstyrelse.
I likhet med utredningen finner jag de övervägande skälen tala för att
den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten baseras på kommunerna
Sammanfattning
av
organisations
för slag et.
Kommunerna
huvudmän för
verksamheten''
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
som huvudmän. Svagheten i en så uppbyggd organisation ligger i svårigheterna
att ordna hemhjälpen inom sådana kommuner, som äro av så ringa
storleksordning, att förutsättningar för och ekonomiska möjligheter till anställande
av antingen heltidsanställd eller deltidsanställd hemvårdarinna saknas.
Med kännedom örn småkommunernas ådagalagda mindre beredvillighet
till sammanslutningar i kommunalförbund torde inga större förhoppningar
kunna byggas på en frivilligt uppbyggd samordning av två eller flera mindre
kommuner. I längden måste det dock te sig som ett samhälleligt intresse,
att en utveckling fram emot större kommunala enheter eller samverkan mellan
vissa kommuner för lösande av uppgifter, som endast på sådan väg kunna
lösas till rimliga kostnader, befrämjas. Den tanken ligger nära till hands, att
såsom villkor för erhållande av statsbidrag för smärre kommuner sättes kommunalt
samarbete efter en indelning, som uppgjorts av länsorganet för den
sociala hemhjälpen. Länsorganet bör äga goda förutsättningar att upprätta
en sådan indelning i distrikt med nödigt hänsynstagande till folkmängd och
avstånd etc. Från regeln att kommunerna böra stå som huvudmän för verksamheten
torde, som jag senare kommer att framhålla, undantag kunna ske,
örn vederbörande landsting finner, att för visst område en enskild sammanslutning
lämpligen bör anförtros ledningen av verksamheten.
Lmedvllkan * Men även om de övervägande skälen tala för att huvudmannaskapet för
den sociala hemiljälpsverksamheten anförtros primärkommunerna, finner jag i
likhet med utredningen det önskvärt och befogat, att jämväl landstingen lämna
medverkan såväl i form av bidrag till hemvårdarinnas avlöning som för hjälpens
utformning inom respektive landstingsområde. För denna landstingens
medverkan talar dels dessas hittills ådagalagda intresse för verksamheten, dels
landstingens direkta nytta av en väl utbyggd social hemhjälp, enär — såsom
redan betonats — kostnader för sjukhusvård å slutna anstalter, vilka till
väsentlig del falla på landstingen, i vissa fall kunna undvikas, om den sociala
hemhjälps verksamheten fungerar på åsyftat sätt.
Ett samband med frågan om landstingens medverkan och frågan örn
hemhjälpens länsorgan har den av vissa remissinstanser berörda frågan örn
hemhjälpens förhållande till distriktsvården. I detta sammanhang torde jag
böra anmäla, att besparingsberedningen den 11 februari 1943 inlämnat
en av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetad promemoria rörande
vissa grenar av hälso- och sjukvården, i vilken jämväl frågan örn hemvårdens
samband med distriktsvården beröres. I nämnda promemoria betonas, att
hemvårdarinnor kunna i viss utsträckning tjänstgöra som kompletterande
arbetskrafter inom hemsjukvården, under förutsättning dock, att hemvårdarinnorna
icke finge arbeta på egen hand i fråga örn sjukvården utan att de
därvid skulle stå under vederbörande distriktssköterskors och tjänsteläkares
förmanskap. Mot vad besparingsberedningens sakkunniga anfört finns från
min sida intet att invända. Det förefaller naturligt, att en hemvårdarinna,
som utövar sitt kall i ett hem, där husmodern insjuknat men vårdas i hemmet
under distriktssköterskas tillsyn, måste — i vad hennes tjänster
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
avse biträde med sjukvård — komma att vara underordnad hem- eller
distriktssköterskan. Här förefinnes sålunda en direkt anknytning till
distriktsvården. Något ytterligare inordnande av den sociala hemhjälpen
under distriktsvården är enligt min mening icke påkallat. Försök att
i detta hänseende gå längre skulle kunna förrycka de skisserade uppgifterna
för hemhjälpen. Erforderlig samverkan mellan hemhjälp och distriktsvård
forde tryggas, örn landstingen medverka vid uppbyggandet av den sociala hemhjälpens
organisation.
Åtskilliga remissinstanser ha förordat, att statsbidrag skall kunna
utgå jämväl till enskild organisation, som anordnar social hemhjälp
enligt de i författningsutkastet uppställda villkoren. Även enligt min mening
torde möjlighet böra beredas enskilda och sammanslutningar, som hittills helt
eller delvis finansierat hemhjälpsverksamhet att komma i åtnjutande av det
allmännas stöd. Så torde framför allt böra bli fallet då kommun lämnat bidrag
men överlåtit verksamheten åt beprövat frivilligt organ inom socialvården,
såsom skett exempelvis i Stockholm och Göteborg. Lämpligast torde vara,
att statsbidraget som sådant utgår till kommun och att denna får fritt pröva
och avgöra, huruvida hemhjälps verksamheten skall kunna överlåtas på enskild
sammanslutning. Förutsättningen härför skall dock vara, att samtliga övriga
föreskrivna bestämmelser rörande rätten till statsbidrag — såsom minimilön,
kompetens m. m. — äro uppfyllda.
Det kan vidare tänkas fall, då ett landsting skulle anse det vara ändamålsenligt,
om huvudmannaskapet anförtroddes åt en enskild sammanslutning för
vissa områden, där kommunerna av ekonomiska eller andra skäl icke förmå uppbygga
en hemhjälpsorganisation. I sådana fall torde möjlighet böra förefinnas
för den anslagsbeviljande myndigheten att under förutsättning av landstingets
medverkan lämna stöd även örn kommunerna icke stå som huvudmän.
Enligt utredningens förslag skall i varje landstingsområde finnas en hemil
jälpsstyrelse och i envar kommun, som ordnar hemhjälpsverksamhet enligt
de för statsunderstödsrätt uppställda villkoren, en hemhjälpsnämnd, dock att
i senare fallet möjligheten lämnas öppen att uppdraga de nämnden tillämnade
uppgifterna åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse.
Den sistnämnda bestämmelsen tillförsäkrar kommunerna full valfrihet. Kommunerna
lämnas härigenom rätten att uppdraga de arbetsuppgifter, som hemhjälpsnämnd
förutsatts skola handhava, antingen åt exempelvis fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd eller annat kommunalt organ eller ock åt tillsatt
särskild hemhjälpsnämnd, därest sammansättningen av redan befintliga
kommunala organ eller dessas arbetsbörda skulle tala emot att uppdraget
lämnas redan befintlig kommunal instans. Vad hemhjälpsstyrelserna angår
finner jag, i likhet med ett flertal länsstyrelser och landstingsförvaltningsutskott,
överflödigt föreskriva tillsättandet av särskild hemhjälpsstyrelse i
varje landstingsområde. Samma valfrihet, som föreslagits beträffande det rent
lokala organet, bör också hår tillåtas. Landstingen böra alltså äga att
De enskilda
hemhjälpsorg
anis ationerna.
Lokala organ.
Den statliga
tillsynen m.m.
Hemvård
ar innas
anställningsform
och
kompetens
m m.
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
antingen utse en särskild hemhjälpsstyrelse, vars samtliga ledamöter i så
fall utses av landstingen, eller också överlåta arbetsuppgifterna på något
av landstingens nuvarande organ. I första hand torde hälsovårdsberedningarna
komma i fråga. Härigenom skulle för övrigt det önskvärda samarbetet med
distriktsvården kunna tryggas.
Från åtskilliga håll har ifrågasatts sådan ändring i utredningens förslag,
att statsbidraget till avlönande av hemvårdarinnor ställes till landstingens
förfogande, varefter det skulle ankomma på länsorganet för hemhjälpsverksamheten
att fördela bidraget mellan ansökande kommuner. Ehuru onekligen
vissa skäl tala för en sådan ordning, anser jag mig likväl böra förorda,
att ett centralt organ får handhava fördelningen av statsbidraget för att undvika,
att en kommun inom ett län skulle kunna erhålla statsbidrag, medan en
kommun i ett annat län med större behov av hemhjälp skulle kunna bli utan.
Som ett provisorium har utredningen föreslagit, att den statliga tillsynen
över den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten uppdrages åt socialstyrelsen,
som till sitt förfogande skulle få dels en hemiljälpskonsulent och
dels ett rådgivande organ, sammansatt på sätt utredningen närmare angivit.
Till denna mening kan jag giva min anslutning.
Utredningens förslag om formerna för hemvårdarinnornas anställning
synes mig välgrundat. Genom att möjligheterna till såväl heltids- som deltidsanställda
hemvårdarinnor förefinnas torde hemhjälpen kunna anpassas efter
olika skiftande behov. Endast erfarenheterna torde härutinnan i längden
kunna fälla utslaget örn vad som på olika orter kan vara mest ändamålsenligt.
Ej heller i fråga örn utredningens grundlinjer för förvärvande av hemvårdarinnekompetens
finner jag mig föranlåten att framföra några
väsentliga erinringar.
Det synes klart ådagalagt att det å ena sidan förefinnes ett behov av en
yrkesskola, som ger möjlighet för unga flickor att från början utbilda sig till
hemvårdarinnans yrke, men att å andra sidan praktiskt dugliga kvinnor med
personlig lämplighet för uppgiften och erfarenhet från det husliga området,
böra kunna användas inom den sociala hemhjälpsverksamheten även örn de
icke genomgått yrkesskola.
Vad beträffar utredningens förslag örn skolutbildning finner jag det lämpligt
att, som utredningen föreslagit, de nuvarande hemsysterskolorna få fortsätta
och utvidga sin verksamhet, men att samtidigt hemvårdarinneutbildning
kan upptagas av andra skolor såsom lanthushållskolor och husmodersskolor.
Det önskemål, som framförts örn anordnandet av en hemvårdarinneskola
i Norrland, anser jag i första hand böra förverkligas genom att lanthushållskolorna
därstädes taga emot hemvårdarinneelever.
Beträffande inträdesf or dringarna vid hemvårdarinneskolorna anser jag i
likhet med medicinalstyrelsen den av befolkningsutredningen föreslagna minimiåldern
(20 år) vara för hög. Det torde vara lämpligast att icke stipulera
någon viss minimiålder utan låta skolorna tillse att eleverna ha den mognad,
att de kunna tillägna sig utbildningen.
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
Jag förordar i likhet med befolkningsutredningen, att hemvårdarinnekompetens
skall kunna förvärvas genom en 2-månaders kompletterings- och provkurs.
Dessa kurser böra anordnas på ett sådant sätt, att de lämpa sig för
personer med övervägande praktisk skolning. Jag förutsätter, att man försäkrar
sig örn att hemvårdarinnor för landsbygden besitta tillräcklig kunnighet
i mjölkning. För personer med långvarig, väl vitsordad praktisk tjänstgöring
torde dispens böra kunna givas även från genomgång av ifrågavarande
2-månaderskurs.
Mot de av utredningen föreslagna lönevillkoren för heltidsanställda hemvårdarinnor
ha under remissbehandlingen erinringar framställts. Såväl statskontoret
som medicinalstyrelsen ha förordat ett grundlönebelopp av 1,200
kronor jämte dyrtidstillägg enligt för distriktssköterska gällande grunder.
Av förvaltningsutskotten i vissa landsting har framhållits, att de av befolkningsutredningen
föreslagna lönebeloppen i allt för hög grad överstiga vad
som på åtskilliga orter i vårt land anses såsom skälig ersättning för den husliga
arbetskraften. Med hänsyn till att i regel fri kost torde komma att ingå
i avlöningsförmånerna de dagar, då hemvårdarinna tjänstgör torde grundlönebeioppet
kunna nedsättas under av utredningen föreslagna 1,800 kronor.
Likaledes torde lönen böra konstrueras så, att ett dyrtidstillägg efter samma
grunder som för distriktssköterskorna utgår på lönen. Med stöd av vad jag
nu anfört, anser jag mig, om ock med tvekan, kunna förorda att grundlönebeloppet
sättes till 1,200 kronor för år jämte fri bostad eller ersättning för densamma.
Härjämte böra tre ålderstillägg å vardera 100 kronor utgå på sätt befolkningsutredningen
föreslagit. Skäligt synes vara, att hemvårdarinna tillhandahålles
fri telefon samt beredes ersättning för resekostnader i tjänsten enligt
taxa, som det torde ankomma på det kommunala organet att i samråd med
det för ledning av hemhjälpsarbetet tillsatta länsorganet fastställa. De föreslagna
semesterförmånerna synas mig också, med hänsyn särskilt till hemvårdarinnearbetets
krävande natur, skäligt avvägda. Däremot torde rätten till av;
löning under sjukdom böra regleras i anslutning till bestämmelserna härutinnan
för distriktssköterskor. Frågan örn hemvårdarinnornas pensionering
torde komma att i annat sammanhang anmälas av statsrådet och chefen för
finansdepartementet.
De för deltidsanställda hemvårdarinnor föreslagna lönevillkoren synas
skäliga.
Mot den av utredningen föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan Stallstat,
landsting och kommuner — innebärande att staten bidrager med ungefär sior[efc m
40 procent av kostnaderna till hemvårdarinnas avlönande, landstingen med
cirka 20 procent och kommunerna med cirka 40 procent — har jag intet att
erinra. Likaledes finner jag förslaget örn att landstingets bidrag skall utgöra
obligatoriskt villkor för att kommunerna skola erhålla statsbidrag väl motiverat.
Utredningen har föreslagit att statsbidraget i förekommande fall skall utgå
med 1,000 kronor om året för varje heltidsanställd hemvårdarinna, varjämte
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
fastställda ålderstillägg helt skulle bestridas av statsmedel i överensstämmelse
med gäldande regler för statsbidrag till distriktssköterskors avlöning. För deltidsanställd
hemvårdarinna skall statsbidraget i motsvarande fall utgå med
2 kronor per fullgjord arbetsdag, örn hon uppbär avlöning för minst 80 arbetsdagar
per år.
I anslutning till vad jag förordat beträffande lönerna, torde statsbidraget
bora reduceras till 800''kronor per år för varje hemvårdarinna. Skulle dyrtidstillagget
sjunka till hälften av nu utgående belopp, torde statsbidraget böra
sankas med 50 kronor. Skulle dyrtidstillägget helt försvinna, bör statsbidraget
utgå med 700 kronor per år. Jag förordar vidare, att den för*
slagna huvudregeln skall till följd av denna ändring modifieras tills vidare
sålunda, att statsbidrag ej må utgå med högre sammanlagt belopp än
vad angår stad, 20 kronor för varje påbörjat 100-tal av folkmängden!
ocn, vad angår annan kommun, 40 kronor för varje påbörjat 100-tal av
ommunens folkmängd. I praktiken innebära dessa bidragsgrunder, att statsbidrag
kan utgå till en heltidsanställd hemvårdarinna eller däremot svarande
deltidsanställd arbetskraft på 4,000 invånare i städerna och 2,000 invånare på
landsbygden. Örn särskilda skäl såsom svag ekonomi hos kommun föreligga,
bor socialstyrelsen kunna medgiva, att statsbidrag per 100-tal invånare utgår
med högst 40 kronor för stad och högst 75 kronor för annan kommun. Denna
möjlighet att höja bidragsbeloppen bör även kunna användas för att stimulera
småkommuner till samarbete vid ordnandet av den sociala hemhjälpsfrågan. I
särskilt fattiga landsbygdsområden, där behoven kunna te sig särskilt anslagna,
torde socialstyrelsen böra kunna medgiva bidrag upp till 75 kronor per
100 invånare även då enskilda sammanslutningar, enligt var jag tidigare anfört
stå som huvudmän för verksamheten.
För undanröjande av viss osäkerhet torde böra stadgas, att kommun, som
en gang tillerkänts statsbidrag till hemvårdarinnas avlönande, icke behöver
riskera att få detta indraget enbart på den grund, att senare av annan kommun
gjord ansökan befmnes vara angelägnare ur behovssynpunkt
Kostnads
beräkning.
Utredningen har räknat med att organisationen fullt utbyggd kommer att
leda till att 2,800 heltidsanställda hemvårdarinnor bliva anställda De totala
kostnaderna härför skulle med bibehållande av de av utredningen föreslagna
lönerna Miva cirka 6.7 miljoner exklusive ålderstillägg, som helt skola bekostas
av statsmedel. Med den av mig förordade reduktionen skulle det sammanlagda
lönebeloppet utgå med cirka 5.6 miljoner kronor, härav faller på staten något
över 2.2, på landstingen icke fullt 1.2 och på kommunerna något över 2.2 miljoner
kronor. Med de 500 hemvårdarinnor, utredningen ansett verksamheten
kunna komma att maximalt omfatta första verksamhetsåret komma statens
kostnader att belöpa sig till 400,000 kronor, landstingens till 200 000 kronor
och kommunernas till 400,000 kronor. Därvid har bortsetts från dén inkomst,
som kan komma att tillföras verksamheten genom avgifter för lämnad hemhjälp
vilken — med hänsyn till företrädesrätten för de obemedlade och de
anställda hemvårdarinnornas fåtal i förhållande till föreliggande hjälpbehov
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 332.
— åtminstone till en början blott torde bliva ringa. Enär statsbidraget skall
utgå först för verksamheten under kalenderåret 1944 och då utbetalningen
under första året måste ske i efterskott, kommer icke något statsbidrag till
hemvårdarinnelön att utanordnas under budgetåret 1943/44. Däremot måste
redan 1943 års riksdag till ledning för socialstyrelsens prövning av ansökningarna
i slutet av år 1943 angiva det antal hemvårdarinnebefat.tningar, till
vilket statsbidrag må utbetalas för verksamheten under kalenderåret 1944. I
likhet med utredningen förordar jag detta antal till 500 eller ett däremot svarande
antal deltidsanställda.
Organisationskostnaderna för landstingens befattning med den sociala hemhjälpen
torde helt få bestridas av landstingen.
Utredningen har förordat, att hemsysterskolor och andra läroanstalter, som
engagera sig för utbildning av hemvårdarinnor, skola erhålla ett extra bidrag
utöver vad som eljest tillkommer dem, i form av ett statsunderstöd av 100
kronor för varje elev. Då man beräknat, att skolorna skulle komma att utbilda
225 elever för år, skulle kostnaderna för detta extra bidrag komma att uppgå
till 22,500 kronor för år. Bidraget skulle avse kostnader, som föranledas av
speciella organisationsfrågor, ordnande av praktikantverksamheten, anlitande
av speciallärare etc. Skolöverstyrelsen har tillstyrkt förslaget, dock med den
begränsningen, att statsbidraget ej skulle få sammanlagt uppgå till högre belopp
än som svarade mot huvudmannens verkliga kostnad för ändamålet. Statskontoret
har däremot icke funnit övertygande skäl förebragta för att statsbidraget
skulle utgå efter förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpades
beträffande lärlingskurser i husligt arbete. För egen del finner jag icke
anledning att, innan närmare erfarenhet vunnits beträffande behovet av extra
statsunderstöd till ifrågavarande utbildningsverksamhet, för närvarande ifrågasätta
sådant statsunderstöd. I likhet med utredningen förutsätter jag emellertid,
att de skolor, som ägna sig åt utbildning av hemvårdarinnor, skola kunna
erhålla statsunderstöd enligt de grunder, som gälla för yrkesutbildning i allmänhet.
—- Skolöverstyrelsen har i detta sammanhang erinrat, att två hemsysterskolor
(i Uppsala och Lund) för närvarande åtnjuta statsunderstöd ur
det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till understöd åt enskilda
anstalter för yrkesundervisning. Som detta anslag vore ganska knappt tilltaget,
hade de enskilda skolorna hittills erhållit proportionsvis mindre understöd
än de kommunala. För att möjliggöra höjning av statsunderstödet till
dessa två hemsysterskolor till samma nivå som för kommunala skolor för yrkesundervisning
i husligt arbete skulle, framhåller överstyrelsen vidare, erfordras
14,000 kronor, med vilket belopp nämnda anslag alltså skulle behöva höjas.
Skolöverstyrelsen har vidare upplyst, att ansökningar inkommit till överstyrelsen
om statsunderstöd för budgetåret 1943/44 till två nya hemsysterskolor
i Göteborg respektive Härnösand; om understöd till dem skulle beräknas
efter samma grunder som gälla för kommunala skolor, syntes ett belopp av
ytterligare 11,800 kronor vara erforderligt. Då det är angeläget, att utbildning
av hemvårdarinnor äger rum i tillräcklig omfattning, får jag efter samråd med
chefen för ecklesiastikdepartementet förorda, att Kungl. Majit beredes möj
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 332. nu 43 7
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
lighet att tilldela ökat statsunderstöd i enlighet med skolöverstyrelsens förslag
åt de nuvarande hemsysterskolorna i Uppsala och Lund ävensom att tilldela
statsunderstöd åt de planerade hemsysterskolorna i Göteborg och Härnösand.
Kungl. Majit torde alltså böra utverka medgivande av riksdagen, att Kungl.
Majit må under budgetåret 1943/44 bevilja understöd åt enskilda anstalter för
yrkesundervisning med — utöver förut medgivet belopp, 425,000 kronor —
(14,000 + 11,800) 25,800 kronor. Då anslaget i fråga är betecknat såsom förslagsanslag,
torde detsamma likväl icke för innevarande budgetår behöva
höjas.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, avses utbildningen av
hemvårdarinnor skola bestå av — förutom en kurs i husligt arbete — en 5
månaders praktikanttjänstgöring. Enligt gällande stipendiegrunder kunna stipendier
ej utgå under praktiktiden. Utredningen har förordat, att stipendier
skulle kunna utgå även under detta moment av utbildningen i de fall, då
eleverna ej erhålla ersättning för sitt arbete på arbetsplatsen. Skolöverstyrelsen,
som med visst förbehåll icke haft något att erinra mot förslaget, har
dock framhållit, att ett genomförande av detta skulle innebära ett klart avsteg
från de principer, som ligga till grund för elevstipendier vid skolor för yrkesundervisning.
Statskontoret säger sig icke ha funnit övertygande skäl anförda
för att stipendier i ifrågavarande fall böra utgå efter förmånligare grunder än
som i allmänhet tillämpas beträffande lärlingskurser i husligt arbete. För egen
del har jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet ansett mig
icke böra för närvarande förorda, att stipendiegrunderna jämkas på sätt utredningen
ifrågasatt. Jag förutsätter emellertid härvid i stället, att eleverna under
praktiktiden som regel skola erhålla skälig ersättning för sitt arbete, exempelvis
i form av fri bostad och fri kost.
Kostnaderna för de planerade prov- och kompletteringskursema torde böra
bestridas från ett särskilt reservationsanslag under femte huvudtiteln, att
ställas till socialstyrelsens förfogande. Räknar man med att vid tillgängliga
skolor ungefär 225—250 hemvårdarinnor kunna utbildas, torde man — för att
uppnå det för första verksamhetsåret beräknade antalet av 500 hemvårdarinnor
— böra räkna med en utbildning vid prov- och kompletteringskursema av cirka
250 hemvårdarinnor. Kostnaderna för kurserna torde i enlighet med utredningens
kalkyler böra beräknas till 200 kronor per elev d. v. s. till 50,000
kronor, vartill komma kostnader för stipendier åt eleverna, vilka torde böra
uppskattas till (250 X 2 x 45) 22,500 kronor. Ifrågavarande reservationsanslag
torde alltså böra uppföras med (50,000 + 22,500) 72,500 kronor.
Hemställan.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att av statsmedel må beviljas bidrag till social
hemhjälpsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med av
mig i det föregående förordade grunder;
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 332.
dels föreskriva, att under kalenderåret 1944 statsbidrag må
utgå för högst 500 heltidsanställda eller däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor;
dels medgiva, att utbildningen av hemvårdarinnor understödjes
med statsbidrag på det sätt som jag i det föregående förordat;
dels medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1943/44
från det under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till
Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt enskilda anstalter för yrkesundervisning bevilja understöd
med ytterligare högst 25,800 kronor utöver tidigare medgivet
belopp, 425,000 kronor;
dels ock å tilläggstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44
under femte huvudtiteln till Prov- och kompletteringskurser för
hemvårdarinnor anvisa ett reservationsanslag av... kronor 72,500.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 332
INNEHÅLLFÖKTECKNING.
sid.
Inledning.............,........................................................... 1
Befolkningsutredningens förslag rörande den sociala hemhjälpsverksamheten...... 4
Behovet av en statsunderstödd hemhjälpsverksamhet.................... 4
Heinhjälpsverksamhetens uppgifter ........................................ 6
Former för hemvårdarinnornas anställning................................ 8
Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens................................ 9
Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor ...................................... 12
Heinhjälpsverksamhetens organisation .................................... 14
Statsbidragets storlek ...................................................... 19
Sammanfattning av förslagen.............................................. 21
Yttranden ...................................................................... 22
Allmänna principer ....................................................... 23
Organisatoriska spörsmål .................................................. 33
Hemvårdarinnornas arbetsuppgifter........................................ 55
Klientelets avgränsning m. m............................................. 57
Former för hemvårdarinnornas anställning................................ 60
Förvärvandet av hemvårdarinnekompetens................................ 63
Hemvårdarinnornas avlöningsvillkor ...................................... 68
Statsbidragets storlek m. m............................................... 75
Departementschefen.............................................................. 81
Hemställan...................................................................... 90
Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.