Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
1
Nr 56.
Ankom till riksdagens kansli den 12 november 1943 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr
478) om nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 8 oktober 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 350, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt.
Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.
Till utskottets behandling hava överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:
1) motionen nr 357 i första kammaren av herr Holmström, vari hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 350 angående
nöjesskatt må vidtaga sådan ändring i densamma, att skatten icke skall
drabba resande, som bor på hotell, där dans är anordnad»; samt
2) motionen nr 493 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 350».
Vad angår de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande:
Gällande bestämmelser om nöjesskatt äro upptagna i förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt samt kungörelsen samma dag (nr 481) med
tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning.
I skrivelse den 6 maj 1942, nr 188, har riksdagen, under åberopande av
bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 17, anhållit, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående förordningen örn nöjesskatt
i de avseenden, som berörts i de likalydande motionerna nr 132 i första
kammaren av herr Franzon m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom
m. fl., samt för riksdagen snarast framlägga de förslag, som kunde av
utredningen föranledas.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 56.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
Utekottet.
I anledning härav har Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 förordnat borgmästaren
Joél Laurin att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda
med den begärda utredningen.
Efter fullgjort uppdrag har Laurin till chefen för finansdepartementet
överlämnat en av honom utarbetad, den 15 november 1942 dagtecknad »P. M.
angående vissa ändringar i bestämmelserna örn nöjesskatt». I denna promemoria
ha närmare behandlats följande i motionerna berörda frågor, nämligen
dels frågan om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen, dels frågan om
nöjesskatt vid försäljning av tombolalotter och dels frågan om nöjesskattens
beräkning vid inträde till område, inom vilket olika slag av nöjestillställningar
förekomma. Vidare har i promemorian behandlats uppkommen fråga om
indrivningsavgift vid indrivning av nöjesskatt. Vid promemorian har fogats
utkast till dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt och dels kungörelse om ändrad lydelse av
13 § kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter till
förordningen om nöjesskatt.
Över promemorian med därvid fogade författningsutkast lia, efter remiss,
yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
I förevarande proposition har av de i ovannämnda promemoria berörda
frågorna till behandling upptagits spörsmålet om nöjesskatt å den s. k. restaurangdansen.
Vad angår motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget tillåter
sig utskottet hänvisa till vad departementschefen anfört i ovannämnda statsrådsprotokoll
(s. 6—23).
Under utskottets behandling av förevarande proposition har till utskottet
inkommit en skrivelse från Sveriges centrala hotell- och restaurant förening,
vari hemställts, att propositionen örn nöjesskatt å restaurangdans måtte i nu
föreliggande skick avstyrkas samt att ny utredning måtte verkställas om
lämpligheten av att i stället införa en särskild avgift för beviljande av tillstånd
till dans å restaurang.
Enligt 1940 års förordning om nöjesskatt skall sådan skatt uttagas för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Med nöjeslillställning
avses bland annat bal, maskerad och annan danstillställning. Nöjesskatt
utgår vid tillställningar av nu angivet slag enligt taxa III i 5 § nöjesskatteförordningen.
Enligt nu gällande bestämmelser skall alltså nöjesskatt
utgå vid deltagande i danstillställning, såvida särskild avgift därvid erlägges.
I de fall, då avgift ej erlägges vid deltagande i danstillställning, utgår däremot
enligt nuvarande bestämmelser icke nöjesskatt.
Sistnämnda förhållande uppmärksammades redan vid nöjesskatteförordningens
tillkomst med avseende å den s. k. restaurangdansen. I anledning av
motionsvis framställt yrkande örn utvidgning av nöjesbeskattningen att omfatta
jämväl restaurangdans yttrade sålunda 1940 års bevillningsutskott i sitt
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
3
av riksdagen godkända betänkande nr 38, att utskottet i princip anslöte sig
till den uppfattningen, att även restaurangdansen borde beskattas, varjämte
utskottet förutsatte, att denna fråga ägnades fortsatt uppmärksamhet och att
Kungl. Majit, därest en godtagbar lösning kunde utfinnas, framlade förslag
därom för riksdagen.
Frågan örn beskattningen av restaurangdansen uppkom i anledning av
väckta motioner ånyo vid 1942 års riksdag, som på hemställan av samma års
bevillningsutskott beslöt skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om utredning
rörande bland annat denna fråga. Det i den nu föreliggande propositionen
framlagda förslaget har således tillkommit i anledning av de uttalanden,
som tidigare gjorts av riksdagen i detta ämne.
Även enligt utskottets uppfattning tala goda skäl för införande av en beskattning
av restaurangdansen. Då nöjesskatt skall utgå vid sådana danstillställningar,
där särskild entréavgift erlägges, såsom exempelvis är fallet vid
dansbanor e. dyl., måste det enligt utskottets mening anses var en brist i
nu gällande lagstiftning, att dans, som äger rum å restaurang — bortsett
från de fall då entréavgift upptages — undgår nöjesbeskattning. Utskottet
tillstyrker således i princip det i propositionen framlagda förslaget om utvidgning
av nöjesbeskattningen att omfatta jämväl restaurangdans och kan
följaktligen icke biträda det i motionen lii 493 framställda yrkandet om avslag
å propositionen.
Genom den nu föreslagna ändringen av 5 § nöjesskatteförordningen regleras
nöjesbeskattningen för det fall, att vid sådana danstillställningar, varom nu
är fråga, uttages avgift för varje dans. I 5 a § av förevarande förslag behandlas
åter det fall, att särskild avgift för tillträde till danstillställning icke uppbäres
eller avgift uppbäres med visst lägre belopp. Förslaget innebär i detta
hänseende, att örn danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, anordnas
i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan därmed i inre
förbindelse stående lokal, skall, ändock att särskild avgift för tillträde till
danstillställningen icke uppbäres eller avgift uppbäres med lägre belopp än
nedan sägs, nöjesskatt utgå som om avgift för varje person, vilken äger deltaga
i dansen, uttoges med 3 kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga
rum, 2 kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum,
samt en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga runi.
En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna
skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster än
dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende anfört,
att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens av
det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även av
deni, som på grund av sitt yrke vore tvungna alt företaga resor och därunder
taga in på botell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En begränsning
av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle emellertid
— yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter särskilt i
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
fråga orri kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke tillstyrka
en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen gjorda
uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt propositionen
nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under beskattningen
skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum, ett slutet sällskap
i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro abonnenter,
ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen icke hava
varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle utgå i sådana fall
som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse torde sålunda endast
hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som äga deltaga i dansen.
Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst skall befinna sig i danslokalen
eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal. Såsom bestämmelsen
avfattats synes den emellertid kunna leda till missförstånd. Utskottet
anser fördenskull påkallat att söka närmare klarlägga förslagets innebörd.
Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör äga
rum eller ej givetvis alltid blir beroende av örn möjlighet föreligger att utöva
en effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt nöjesskatt,
kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär ju detta,
att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i dansen. Såsom jämväl
i propositionen förutsatts, torde det därvid vara nödvändigt, att ett biljettsystem
tillämpas. Beträffande restauranggäster, som intaga sin måltid i
en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom restaurangen, måste sålunda
tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa gäster att beträda danslokalen
utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av denna övervakning icke
gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste detta ske genom restauranginnehavarens
egen försorg. Denne bör sålunda tillse, att i danslokalen
finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter och därjämte övervakar,
att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda med dylika biljetter. Vad
åter angår sådana gäster, som intaga sin måltid i själva danslokalen, lärer
det möta betydligt större svårigheter att göra någon åtskillnad mellan dansande
och icke dansande gäster. Förefinnes emellertid möjlighet att inom
danslokalen avgränsa den plats, där dans pågår, och att övervaka att inga
andra än de, som äro försedda med dansbiljett, beträda denna plats, synes
även i detta fall nöjesskatt böra utgå endast för dem, som beträda denna avgränsade
plats.
Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de
av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av sådana
gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än att
dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna
i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.
Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande uppbördsmyndighet
att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas
beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av sådana föreskrifter
nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.
Bevillningsutskottets betänkande nr 56. ®
Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar
av nu angivet slag ej kunna avägabringas, skall nöjesskatt erläggas för alla
de gäster, som äga tillträde till danslokalen.
Utskottet anser sig hava anledning antaga, att den tolkning av förslagets
bestämmelser, som utskottet nu verkställt, jämväl överensstämmer med
vad departementschefen åsyftat. Det i förslagets 5 a § förekommande uttrycket
»annan därmed i inre förbindelse stående lokal» synes emellertid
kunna föranleda misstolkning. Detta uttryckssätt torde hava valts med hänsyn
till avfattningen av bestämmelsen i 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
I denna bestämmelse föreskrives bland annat, att utskänkning av
rusdrycker ej må ske i lokal eller å plats, där danstillställning äger rum, eller
i annan därmed i inre förbindelse stående lokal, dock med rätt för länsstyrelsen
att i särskilda fall medgiva sådan utskänkning, en bestämmelse, som
icke beröres av den nu föreslagna lagstiftningen utan alltjämt äger sin fulla
giltighet. Någon fullständig korrespondens mellan dessa båda stadganden
synes emellertid icke vara alldeles nödvändig. I syfte att förtydliga bestämmelsen
i 5 a § föreslår utskottet fördenskull, att ovannämnda uttryck ändras
till »annan därmed i obehindrad inre förbindelse stående lokal».
I motionen I: 357 har yrkats sådan ändring av förslaget, att nöjesskatt icke
skall drabba resande, som bor på hotell, där dans är anordnad. Införande av
en allmän sådan föreskrift anser sig utskottet med hänsyn till därigenom
uppkommande kontrollsvårigheter icke kunna förorda. Genom vidtagande av
de kontrollanordningar, som utskottet här ovan skisserat, synes emellertid
det väsentliga syftet med motionen kunna anses tillgodosett. I den mån
yrkandet i motionen går därutöver, avstyrker utskottet bifall till motionen.
Av det ovan anförda framgår, att utskottet icke funnit sig böra i detta
sammanhang till närmare övervägande upptaga den av Sveriges centrala hotell-
och restaurantförening gjorda framställningen om utredning rörande införande
av en särskild avgift vid beviljande av tillstånd till restaurangdans. Utskottet
vill i anslutning härtill allenast framhålla, att, då en enhetlig sådan
avgift icke gärna kan ifrågakomma, nöjesbeskattningens anordnande i den
sålunda tänkta formen torde vara ett synnerligen komplicerat spörsmål.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 350 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt med avslag å motionen II: 493, antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 56
(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 14
juni 1940 (nr 478) örn nöjesskatt.
Härigenom förordnas, att 1 och 5 §§ förordningen den 14 juni 1940 om
nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att närmast
efter 5 § skall införas en ny paragraf, betecknad 5 a §, av följande
lydelse.
1 §.
För nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift, ävensom
för annan nöjestillställning som avses i 5 a §, skall kommun, inom vars
område tillställningen hålles, uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt,
vilken fördelas mellan staten och kommunen på sätt nedan angives.
5 §•
Nöjesskatten upptages---i nöjestillställning.
Skatten beräknas---återstoden av biljettpriset;
Taxa lil: vid nöjestillställning, som avses i 2 § d), e), f), g) och h):
när biljettpriset icke överstiger 50 öre: 20 procent av biljettpriset,
när biljettpriset överstiger 50 öre: 20 procent av 50 öre samt 30 procent av
återstoden av biljettpriset.
Uttages vid danstillställning, som äger rum i lokal eller å plats som i 5 a §
avses, avgift för varje dans, skall nöjesskatt utgå såsom om avgiften för varje
dansande par utgjorde minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) i nyssnämnda
paragraf angivna olika slagen av utskänkningsställen.
Uppgår skatten — — — hela öretal.
Är nöjestillställning---den huvudsakliga.
5 a §.
Anordnas danstillställning, till vilken
allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av
spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller
alkoholfria drycker samtidigt må äga
rum, eller i annan därmed i inre förbindelse
stående lokal, skall, ändock att
särskild avgift för tillträde till danstillställningen
icke uppbäres eller avgift
uppbäres med lägre belopp än
nedan sägs, nöjesskatt utgå som örn
avgift för varje person, vilken äger
deltaga i dansen, uttoges med
5 a §.
Anordnas danstillställning, till vilken
allmänheten äger tillträde, i lokal
eller å plats, där utskänkning av
spritdrycker, vin, pilsnerdricka eller
alkoholfria drycker samtidigt må äga
rum, eller i annan därmed i obehindrad
inre förbindelse stående lokal,
skall, ändock att särskild avgift för
tillträde till danstillställningen icke
uppbäres eller avgift uppbäres med
lägre belopp än nedan sägs, nöjesskatt
utgå som örn avgift för varje person,
vilken äger deltaga i dansen, uttoges
med
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
7
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
a) tre kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum,
b) två kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga
rum, samt
c) en krona, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum.
Uttages avgift för varje dans, gäde i stället vad i 5 § stadgas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.
2) att motionen I: 357 måtte, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 12 november 1943.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Sjödahl, Egnell, Ekman*,
Frans Ericson, friherre Lagerfelt, Velander, Eklund och Sandström; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgdrd, Sandberg, Lundell, Kilbom,
Karlsson i Grängesberg, Henriksson, Rosander, Jonsson i Skedsbygd och Sundström
d Skövde.
* loke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
1) av herr Henriksson, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:
»Enligt 1940 års förordning om nöjesskatt skall sådan skatt uttagas för
nöjestillställning, till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Med nöjestillställning
avses bland annat bal, maskerad och annan danstillställning.
Nöjesskatt utgår vid tillställningar av nu angivet slag enligt taxa III i 5 §
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
nöjesskatteförordningen. Enligt nu gällande bestämmelser skall alltså nöjesskatt
utgå vid deltagande i danstillställning, såvida särskild avgift därvid
erlägges. I de fall, då avgift ej erlägges vid deltagande i danstillställning,
utgår däremot enligt nuvarande bestämmelser icke nöjesskatt.
I samband med riksdagsbehandlingen av nöjesskatteförordningen framställdes
motionsvis yrkande örn, att jämväl den s. k. restaurangdansen skulle
beläggas med nöjesskatt. Härvid åsyftades — vilket 1940 års bevillningsutskott
framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 38 — »icke
sådana danstillställningar, till vilka särskild entréavgift upptages och för
vilka nöjesskatt ostridigt skall erläggas, utan danstillställningar, vid vilka
man har anledning förmoda, att restauratören genom pristillägg indirekt
uttager avgift». Till detta uttalande hänvisade även 1942 års bevillningsutskott
i sitt betänkande nr 17 i anledning av väckta motioner i samma ämne.
På bevillningsutskottets hemställan beslöt 1942 års riksdag att i skrivelse
till Kungl. Maji anhålla örn utredning bl. a. rörande frågan örn en beskattning
av restaurangdansen.
1 sitt yttrande över det nu i proposition nr 350 framlagda förslaget till
beskattning av restaurangdansen har Sveriges centrala hotell- och restaurantförening
gjort gällande, att den framförda uppfattningen om att indirekta
avgifter för restaurangdans uttoges genom pristillägg icke stöde i överensstämmelse
med de faktiska förhållandena. Hur härmed i verkligheten
förhållit sig saknar dock utskottet möjlighet att bedöma, enär någon utredning
härom icke företagits från statsmakternas sida.
Såsom framhållits i motionen 11:493 saknar det emellertid i dagens läge
betydelse huruvida tidigare dylika pristillägg utgått eller ej. Genom avtal
av den 18 maj 1943 mellan statens priskontrollnämnd och restaurator -ganisationerna ha nämligen fastställts s. k. standardmåltider till för olika
restaurangklasser bestämda priser. Dessa måltidspriser skola enligt avtalet
tillämpas jämväl vid de tillfällen, då offentlig dans förekommer i restauranglokalerna.
Härigenom har den hittills framförda principiella utgångspunkten för en
beskattning av restaurangdansen förfallit. En sådan beskattning kan dock
upptagas till prövning från en annan utgångspunkt. I sitt nyssberörda betänkande
nr 17 framhöll 1942 års bevillningsutskott bl. a. följande: »Tillkomsten
år 1939 av den statliga nöjesskatten vid sidan av den kommunala
motiverades med behov av ökade inkomster för staten. Det nu anförda
giver sålunda vid handen, att denna beskattningsform tagits i anspråk för
att i finansiellt svåra tider öka skatteintäkterna.» Med en sådan statsfinansiell
motivering kan man självfallet även diskutera och pröva en särskild
beskattning av restaurangdansen.
Det nu framlagda förslaget grundar sig emellertid på en ur olika synpunkter
otillfredsställande utredning av frågan. Utredningsmannen har själv
framhållit, att han endast haft i uppdrag att verkställa en rent teknisk utredning
örn sättet att beskatta den s. k. restaurangdansen. Han har sålunda
ej haft tillfälle att yttra sig över den föreslagna beskattningen ur fiskaliska,
Bevillningsutskottets betänkande nr 56.
9
sociala eller andra synpunkter. Material till ett mera allsidigt bedömande
av frågan saknas sålunda. En närmare beräkning av inkomstutfallet har icke
verkställts. Den uppskattning härom, som utredningsmannen gjort, utgår
från uppgifter gällande år 1941. Sedan denna tid har emellertid antalet danstillställningar
på restauranger högst väsentligt reducerats dels genom åtgärder
från länsstyrelsernas sida och dels därigenom att många restauranger
helt upphört med anordnande av dans. En beräkning baserad på 1943 års
förhållanden vore önskvärd för ett rätt bedömande av skattens betydelse.
Den tekniska lösning till skattens uttagande, som föreslagits av Kungl.
Maj:t i proposition nr 350, synes ej heller tillfredsställande. Med en sådan
lösning torde restaurangernas kontrollkostnader kunna befaras bli nära nog
lika höga som skatteintäkten. Därtill kommer uppbördsmyndigheternas
kontrollkostnader. Något material för ett rätt bedömande av dessa frågor
föreligger ej heller. Det bör i detta sammanhang erinras örn att departementschefen
i proposition nr 271 till 1940 års riksdag uttalade, att det enligt
vunnen erfarenhet torde stöta på alltför stora praktiska svårigheter
att nå de åsyftade danstillställningarna med nöjesbeskattningen.
Av det sagda torde framgå, att frågan om en beskattning av restaurangdansen
bör bli föremål för en förnyad och mera allsidig utredning, innan
ett slutgiltigt ståndpunktstagande i frågan kan tagas. Härvid bör även undersökas,
huruvida ej en på nuvarande beskattningsunderlag beräknad skatteintäkt
skulle kunna uttagas på ett enklare och mindre kostsamt sätt. En
tänkbar lösning, som bör prövas, är, att skatten uttages i form av en licensavgift,
som av restauratören erlägges för varje tillstånd att anordna restaurangdans.
Härigenom skulle alla kontrollsvårigheter och kontrollkostnader
kunna elimineras.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till motionen 11:493,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 350,
2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en förnyad och allsidig utredning rörande en beskattning
av restaurangdansen och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda, samt
3) att motionen 1:357 måtte anses besvarad genom vad
utskottet sålunda anfört och hemställt.»; samt
II) av herr Lundell.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 7 sami. Nr 56.
2