Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en den 30 april 1943 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats till
andra särskilda utskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om allmänna vägar;

2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation; 5)

lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslagit riksdagen att godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till
utskottet, nämligen

inom första kammaren
nr 262 av herr Andersson, Per, m. fl.,
nr 266 av herr Bodin m. fl.,
nr 272 av herr Sundberg, m. fl.,
nr 273 av herr Löfvander m. fl.,
nr 274 av herr Persson m. fl.,
nr 275 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
nr 276 av herr Lodenius m. fl.,

Bihang tilt riksdagens protokoll 1943. 11 samt. 2 avd. Nr 2.

1

2

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

|

nr 277 av herr Mannerskantz m. fl.,

nr 284 av herr Ström, Fredrik, m. fl.,

nr 288 av herr Albertsson,

nr 293 av herrar Anderberg och Ahlkvist,

nr 299 av herr Johanson, Karl August, samt

nr 300 av herr Ericsson, Herman, m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 377 av herr Fröderberg m. fl., likalydande med motionen nr 262 i
första kammaren,

nr 378 av herr Lindmark m. fl., likalydande med motionen nr 277 i första
kammaren,

nr 382 av herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo,
nr 389 av herr Staxäng m. fl., likalydande med motionen nr 272 i första
kammaren,

nr 390 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., likalydande med motionen nr
276 i första kammaren,

nr 391 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr

274 i första kammaren,

nr 392 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr
273 i första kammaren,

nr 393 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., likalydande med motionen nr

275 i första kammaren,

nr 394 av herr Hedqvist,

nr 405 av herrar Lindahl och Pettersson i Hällbacken,
nr 406 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., likalydande med motionen
nr 288 i första kammaren,

nr 415 av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr 293
i första kammaren,

nr 416 av herr Andersson i Malmö m. fl., likalydande med motionen nr
300 i första kammaren,
nr 417 av herr Johansson i Torp,

nr 425 av herr Lindahl m. fl., likalydande med motionen nr 299 i första
kammaren,

nr 426 av herr Hällgren, samt
nr 427 av herr Hållgren.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
författningsförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen
för de ämnen, som beröras av motionerna. I fråga om de skäl, som
motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet i huvudsak
hänvisa till motionerna.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2. 3

Inledning.

1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande — i det
följande kallade vägförstatligandekommittén — framlade den 9 april 1941
ett principbetänkande rörande frågorna om ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet, om det allmänna vägväsendet i städerna,
om nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten
för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän
väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. Kommittén
ansåg icke erforderligt att på detta stadium, då det gällde att skaffa
underlag för det principiella bedömandet av frågan om statens övertagande
av den allmänna väghållningen på landet, utforma texter till de författningar,
som erfordrades för ett genomförande av kommitténs förslag i olika hänseenden.

Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag inkommit, blev frågan
om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet föremål
för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet. I uttalande till
statsrådsprotokollet den 6 mars 1942 framhöll departementschefen, att det
vore av största betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete,
att statsmakterna toge ståndpunkt till nyssnämnda fråga. På departementschefens
hemställan lämnade Kungl. Majit genom proposition samma dag,
nr 122, riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av departementschefen
angivna huvudgrunder för ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.

I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, åberopade riksdagen såsom yttrande
i ämnet vad andra särskilda utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 2. Utskottets ställningstagande innebar ett tillstyrkande av förslaget
örn vägväsendets förstatligande och ett biträdande i allt väsentligt av
de i propositionen förordade huvudgrunderna för förstatligandet.

Kungl. Majit bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen
för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med att -— i enlighet med de av honom angivna huvudgrunderna
för förstatligandet och med beaktande av vad utskottet i sitt
utlåtande anfört — utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i
organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande
av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 16 juni 1942 sex sakkunniga,
de s. k. 7942 års vägsakkunniga, nämligen landshövdingen A. Lidén, ordförande,
generaldirektören N. L. Bolinder, ledamoten av riksdagens andra
kammare, f. d. statssekreteraren, chefredaktören F. F. Severin, extra byråchefen
K.-G. M. Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
V. J. Mattsson och hovrättsrådet T. A. Bexelius.

De sakkunniga lia i ett den 27 januari 1943 avgivet betänkande (SOU
1943: 1) framlagt förslag till dels ny lag örn allmänna vägar jämte därmed
sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar, dels lag om vad iakttagas
skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghåll -

4

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningen på landet, dels lag om vägnämnder och länsvägnämnder ävensom
kungl, brev angående inrättande av en riksvägnämnd, dels stadga angående
handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga), dels förordning angående statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen,
dels ock förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen
och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. De sakkunniga
ha vidare framlagt förslag till vissa tillämpningsbestämmelser av
administrativ natur ävensom förslag till organisation för den statliga vägförvaltningen
samt till ordnandet av vissa övergångsfrågor och ekonomiska
spörsmål.

Sedan vederbörliga yttranden inhämtats över de vägsakkunnigas förslag,
har frågan om ny väglagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom
kommunikationsdepartementet och ha därvid på grundval av sakkunnigförslaget
samt de inkomna yttrandena utarbetats de vid propositionen fogade
författningsförslagen.

Översikt över förslagens innehåll.

Förslaget till lag om allmänna vägar, som är av civillags karaktär, avser
främst att reglera förhållandet mellan den allmänna väghållningen och enskilda.
Av praktiska skäl ha dock vissa stadganden av annan natur, som
reglera spörsmål av grundläggande betydelse för den allmänna väghållningen,
medtagits i lagen. För att icke lagen skall behöva tyngas av detaljföreskrifter
av olika slag, vilka vore ägnade att minska överskådligheten med avseende
å huvudprinciperna för den nya ordningen, ha däremot de föreskrifter, som
i övrigt erfordras för genomförandet av det allmänna vägväsendets förstatligande,
ansetts lämpligen böra upptagas i författningar av annan art.

Förslaget till väglag inrymmer bl. a. bestämmelser om vilka vägar, som
skola hållas såsom allmänna, om förutsättningarna för byggande av allmän
väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg
och indragning av allmän väg, örn vad som är att hänföra till väghållning
och vem väghållning åligger, om behandling av vägfrågor, örn vågrätt, örn
tillfälligt upplåtande av rätt till mark och örn arbetslag för vinterväghållning
samt ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Lagen avser, enligt sitt innehåll, sådan för den allmänna samfärdseln upplåten
väg, som enligt vad i lagen sägs hålles genom det allmännas försorg.
Någon egentlig definition av begreppet allmän väg har icke givits. Liksom
förut gällande lag avser den nya lagen alla allmänna vägar i riket och sålunda
även städernas vägar. Vissa särbestämmelser, som gälla endast städer
och stadsliknande samhällen, ha sammanförts till ett särskilt avsnitt av lagen.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. I motsats till förut
gällande lag skiljer förslaget icke mellan vägunderhåll och vinterväghållning.
Dessa båda begrepp ha sålunda sammanförts till ett.

Väghållare på landet är kronan, dock äger Kungl. Majit på framställning
av stadsliknande samhälle förordna samhället att vara väghållare inom sitt

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

5

område. Det förutsättes att sådant förordnande meddelas endast örn samhället
har kompetenta tekniska organ för väghållningens ombesörjande samt
erforderlig teknisk utrustning. I motsats till vad förut gällt har samhället
sålunda icke någon ovillkorlig rätt liksom icke heller någon skyldighet att
vara väghållare inom sitt område.

Inom stads område åligger väghållningen staden.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som förordnats att vara
väghållare, sakna förutsättningar därför, må Kungl. Maj :t förordna att kronan
skall vara väghållare inom staden eller samhället. Sådant förordnande kan
meddelas även mot stadens eller samhällets bestridande.

Väghållningen för kronans räkning skall handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt vägförvaltningarna i länen. Där stad eller stadsliknande
samhälle är väghållare, skall väghållningen ombesörjas av den
kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stockholm under inseende
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste inseende
av vägförvaltningen i länet.

I propositionen framhålles att det icke finnes någon anledning att, sedan
staten övertagit den allmänna väghållningen på landet, begränsa den väghållning,
som skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen, till allenast
vägar, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln. Under senaste tid
ha såsom allmänna byggts vägar, vilka till övervägande del varit av militär
betydelse. Det har synts lämpligt, att även sådana för försvaret eller eljest
för det allmänna erforderliga vägar, som, utan att vara nödiga för den allmänna
samfärdseln, likväl äro av betydelse för denna, hållas såsom allmänna.
Vägens betydelse för den allmänna samfärdseln får dock icke vara alltför
ringa.

Vad nu föreslagits beträffande förutsättningarna för vägs byggande såsom
allmän skall enligt förslaget gälla även för förändring av enskild väg till allmän.

Indragning av allmän väg skall enligt förslaget ske, endast örn vägen efter
tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas
synpunkt och olägenheten för bygden av vägens indragande är ringa.
Såsom motiv för denna begränsning har anförts, att det icke kunde anses
skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan funnes och vunnit hävd.

Den nya lagstiftningen medför även en förändring av indelningen av de
allmänna vägarna. För den avvägning av medelsbehoven mellan skilda slag
av vägar, som erfordras för att statsmakterna skola kunna utöva en reglerande
inverkan på utvecklingen inom olika områden av vägväsendet, har
det ansetts önskvärt, att i anslagshänseende skilja mellan olika slag av vägar.
Vidare skola med avseende å handläggningen av vägfrågor särskilda bestämmelser
gälla beträffande de för samfärdseln särskilt viktiga trafiklederna.
Av nu nämnda skäl hava de allmänna vägarna indelats i huvudvägar,
bygdevägar och ödebygdsvägar. Därvid ha till huvudvägar hänförts de vägar,
som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln
eller som eljest äro av stor vikt för samfärdseln mellan eller till huvud -

6

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

orter. I begreppet ödebygdsväg har icke gjorts någon skillnad i förhållande
till äldre lag. Med bygdevägar avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg.
Då det icke förelegat något behov att i väglagen skilja mellan olika slag
av allmänna vägar, ha bestämmelserna om vägarnas indelning meddelats i
vägstadgan.

Den nya lagstiftningen medför en genomgripande omgestaltning av handläggningen
av vägfrågor. Bestämmelserna härom ha utformats i huvudsaklig
överensstämmelse med de av 1942 års riksdag godkända grunderna för
behandlingen av vägfrågor.

För att förenkla och förbilliga sättet för förvärv av rätt till mark för allmän
väg skall beslut om fastställande av arbetsplan för väg medföra rätt för väghållare
att taga den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt att
därefter nyttja marken för vägändamål utan hinder av den rätt annan må
äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt liksom den
nyttjanderätt till mark för vägändamål, som enligt lagen den 16 maj 1930
om vågrätt är grundad på uttryckligt eller presumerat medgivande av fastighetsägaren.
Vågrätt förutsättes även framdeles kunna uppkomma på grund
av medgivande av ägaren. I syfte att i huvudsak befria väghållaren från
risken att behöva betala ersättning för vågrätt till flera — något som kunde
förekomma enligt 1930 års väglag — och för att vinna ytterligare skydd
för inteckningshavarna har föreskrivits, att ersättning för vågrätt skall nedsättas
hos länsstyrelsen för fördelning i samma ordning som stadgats beträffande
expropriationsersättning, om fastigheten genom vågrätten undergått
sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet
för fordran, för vilken fastigheten svarade, då marken togs i anspråk. Även
åtskilliga andra ändringar ha vidtagits i vägrättsbestämmelserna. Bland annat
har för vinnande av större förutsättningar för ett riktigt avgörande samt
för ett snabbt och billigt förfarande prövningen av vägrättsmålen överflyttats
från allmän underrätt till ägodelningsrätt. Av systematiska skäl har
vägrättsbestämmelserna infogats i själva väglagen.

Enligt förut gällande lag skulle, örn vägstyrelsen så funne erforderligt, för
ordnande av vinterväghållningen till snöploglag indelas lämpligt belägna och
i övrigt tjänliga fastigheter. Varje snöploglag skulle därvid tilldelas viss vägsträcka
med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrade,
därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som, där överenskommelse
ej träffades, bestämdes av länsstyrelsen. Snöploglagen ha emellertid
under senare år förlorat i betydelse i samma mån som hästplogningen ersatts
genom maskinplogning. Departementschefen framhåller emellertid, att
det vid ihållande och svåra snöfall samt vid drivbildning krävdes betydande
extra personal för snöskottning o. d. Med hänsyn till behovet av och svårigheten
att vid svåra snöfall erhålla tillräcklig arbetskraft, har det ansetts
nödvändigt att på förhand kunna organisera reservstyrkor härför, i lagen
kallade arbetslag för vinterväghållning. Sådana arbetslag skola enligt förslaget
inrättas, där länsstyrelsen så finner erforderligt. För att arbetslagen
skola bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

7

hållanden skola kunna bemästras, skola arbetslagens medlemmar vara underkastade
tjänsteplikt. För att denna icke skall bliva alltför betungande
skall densamma begränsas till viss vägsträcka. Det förutsättes, att medlemmarna
i största möjliga utsträckning utses efter frivilligt åtagande.

De lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare,
skola enligt förslaget företrädas av vägnämnder och länsvägnämnder.
Vägnämnderna, vilkas områden avses skola i stort sett sammanfalla med
de gamla vägdistriktens, skola ha till uppgift att verka för att vägbehoven
inom varje nämnds område på bästa sätt tillgodoses. I sådant hänseende har
vägnämnden att avgiva av Kungl. Majit, länsstyrelsen eller den statliga vägorganisationen
infordrade yttranden i frågor om byggande av allmän väg,
förändring av enskild väg till allmän och andra vägfrågor. Nämnden skall
vidare äga taga initiativ och äga behörighet att överklaga av länsstyrelse
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i vägfråga. Vägnämndens
ledamöter skola regelmässigt utses av ombud för de i vägnämndsområdet
ingående kommunerna.

Länsvägnämnden skall ha till uppgift att verka för att vägfrågor, som
äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla
den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. Ledamöterna i denna
nämnd skola utses av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna)
och vägnämnderna i länet, därvid länsstyrelsen utser två samt skogsvårdsstyrelsen
(envar av skogsvårdsstyrelserna) och varje vägnämnd en
ledamot. Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara
representant för städerna i länet.

För hela riket skall därjämte enligt förslaget finnas en riksvägnämnd såsom
rådgivande centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.
Denna nämnd skall särskilt ha till uppgift att till Kungl. Majit eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiva infordrade yttranden ävensom att
själv framställa förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor
rörande vägväsendet och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna
vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller
med hänsyn till riksförsvarets behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande
vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten. Nämnden skall bestå av
ledamöter, utsedda av Kungl. Majit, länsvägnämndema och vissa sammanslutningar.

Enligt förut gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas
innevånare skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga
vägar och gator. I samband med statens övertagande av väghållningen på
landet lia — för vinnande av största möjliga likställighet — statsbidragen
till väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen, som
äro väghållare, höjts. Enligt förslaget utgår sålunda till dessa väghållare
statsbidrag med 95 procent av kostnaderna för byggande och underhåll av
allmänna vägar och övriga därmed jämställda trafikleder. Återstående 5
procent anses motsvara den fördel, som dessa städer och samhällen ha av att
själva ombesörja väghållningen.

8 Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Enligt förslaget skola de städer och stadsliknande samhällen, där kronan
är väghållare — i likhet med vad nu är stadgat beträffande samhällena —
vara pliktiga att tillhandahålla mark för allmän väg inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd. Då emellertid erfarenheten visat att markanskaffningsplikten
i många fall varit för samhällena alltför betungande, skall enligt
förslaget statsbidrag utgå till städernas och samhällenas kostnader för markens
tillhandahållande. Bidraget skall såsom regel utgå med 60 procent av
kostnaderna. Möjlighet finnes dock att höja statsbidraget utöver vad nu
sagts.

Enligt förslaget skall reformen genomföras den 1 januari 1944.

Utskottet, De genom propositionen framlagda författningsförslagen äro enligt utskottets
mening i stort sett väl avvägda och ägnade att läggas till grund för ny
lagstiftning i ämnet. Utskottet har vid sin granskning av författningsförslagen
icke funnit anledning till erinringar annat än i vissa detaljspörsmål, till
vilka utskottet återkommer i det följande.

Den föreslagna tidpunkten för reformens genomförande — den 1 januari
1944 — synes utskottet lämplig.

Utskottet övergår härefter att beröra de detaljfrågor, rörande vilka motions
vis framställts yrkanden om ändring i Kungl. Maj:ts förslag eller i fråga
om vilka anledning till särskilt yttrande från utskottets sida eljest synts föreligga.

Förslaget till lag om allmänna vägar.

2 §•

1 motionerna I: 272 och II: 389 uttalas, att det vore av största vikt för en
orts jordbruk och näringsliv ävensom för dess persontrafik, att möjlighet
funnes för intagande av enskild brygga till allmänt underhåll, även om den
ej vore att hänföra till färjläge, därest bryggan vöre nödvändig för den allmänna
samfärdseln i berörda trakter och läge i direkt förbindelse med allmän
väg. Med hänsyn härtill hemställa motionärerna, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med vad sålunda antytts brygga skall i tillämpliga avseenden
jämställas med allmän väg.

2 § i förslaget till lag om allmänna vägar — som bortsett från viss redaktionell
jämkning överensstämmer med 2 § gällande väglag — har givits en
sådan avfattning, att det är tveksamt, örn brygga kan anses såsom väg i lagens
mening. Med stöd av sistnämnda lagrum ha dock bryggor i viss utsträckning
intagits till allmänt underhåll. Till stöd för en sådan lagtillämpning
ha åberopats vissa uttalanden av olika sakkunniga. Sålunda anförde
1929 års vägsakkunniga, att brygga, som utgjorde slutpunkt för allmän väg,
givetvis borde räknas som allmän väg. De sakkunniga ansågo sig dock icke
kunna föreslå en generell bestämmelse örn att dylik brygga vore att anse
såsom sådan väg. Även 1935 års vägsakkunniga ansågo att, om väg till båt -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9

brygga förändrades till allmän, hinder icke borde möta att intaga även själva
bryggan. Vidare må erinras, att 1938 års skärgårdsutredning förklarade, att
de vid avgivande av sina förslag till kommunikationsförbättringar av olika
slag förutskickade att båtbrygga, som bildade slutpunkt för allmän väg, skulle
betraktas som en integrerande del av vägen, i följd varav underhållet skulle
tillhöra den allmänna väghållningen.

En snävare uppfattning har kommit till uttryck i motiven till förevarande
lagrum. Departementschefen uttalar sålunda, att det icke syntes honom tillrådligt
att utvidga begreppet allmän väg att omfatta även brygga, som stöde
i direkt förbindelse med allmän väg. Där brygga utgjorde färjläge, komme
den emellertid på grund av stadgandet i andra stycket att hänföras till väg.
Vidare torde en brygga, som vore utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär
som färjtrafik, kunna betraktas såsom färjläge och följaktligen hänföras
till väg.

Då riktigheten av denna tolkning av stadgandet icke lärer kunna ifrågasättas,
måste detsamma följaktligen ändras, örn bryggor i större utsträckning
skola kunna intagas till allmänt underhåll.

Enligt utskottets mening böra åtgärder genom det allmännas försorg vidtagas
för tryggande av skärgårds- och kustområdenas vitala kommunikationsbehov.
Det må tillika framhållas att då befolkningen i nu ifrågakomna områden
bidrager till väghållningen i samma utsträckning som befolkningen i
övriga delar av landet, det synes ur rättvisesynpunkt påkallat, att kommunikationsbehoven
i nämnda områden tillgodoses i erforderlig utsträckning. Med
hänsyn härtill finnes fog för att bryggor, som äro nödvändiga för den allmänna
samfärdseln, hållas genom det allmännas försorg.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att nu gällande bestämmelser
böra jämkas så, att brygga, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna,
kan byggas såsom allmän väg respektive intagas till allmänt underhåll. Förutsättning
härför bör dock vara, att bryggan är belägen i anslutning till allmän
väg. Att till allmänt underhåll övertaga även andra bryggor synes med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna icke tillrådligt.

Lagändringen synes lämpligen böra ske på det sättet, att stadgandet i andra
stycket ändras så, att lika med väg skall anses — förutom bro, färja med
färjläge samt särskild vinterväg — till väg ansluten brygga. Därav skulle
då utan vidare följa att brygga, som är nödig för den allmänna samfärdseln
eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, kan byggas
såsom allmän väg respektive intagas till allmänt underhåll.

Vid bedömandet av fråga huruvida viss brygga kan anses nödig för den
allmänna samfärdseln får självfallet kravet på bryggans behövlighet för en
allmänhet icke eftergivas.

Utskottet vill vidare understryka, att brygga, som hålles genom det allmännas
försorg, icke bör byggas eller underhållas efter högre standard än
som betingas av den allmänna samfärdselns behov. Mången gång torde
detta kunna tillgodoses genom en brygga av tämligen enkel beskaffenhet.

10

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Många av de bryggor, vilka på grund av sin betydelse för den allmänna
samfärdseln skulle kunna intagas till allmänt underhåll, torde emellertid befinna
sig i ett sådant skick, att de icke kunna upplåtas för den allmänna
samfärdseln utan omfattande iståndsättningsarbeten. Då allmänna medel icke
kunna förväntas bliva tillgängliga härför under den närmaste framtiden, böra
bryggorna, om de omedelbart skola kunna övertagas till allmänt underhåll,
först sättas i stånd av vederbörande ägare.

Motionärerna ha ansett nödvändigt, att väghållare i samband med bryggas
intagande till allmänt underhåll erhölle sådan vattenrätt, att bryggans reparation
och bekväma trafikerande möjliggjordes. Frågan huruvida särskilda
föreskrifter behöva meddelas till säkerställande av dylik rätt bör emellertid
enligt utskottets mening icke avgöras i detta sammanhang.

5 §•

Beträffande frågan vad som bör räknas till underhåll överensstämmer förslaget
med vad nu stadgas i 9 och 10 §§ gällande väglag med tillägg, att till
underhåll vintertid räknas även sändning. Såsom departementschefen framhåller
överensstämmer förslaget härutinnan med vad som allmänt tillämpas.
Utskottet, som därför icke har något att erinra mot tillägget, vill emellertid
betona, att stadgandet icke får fattas så, att alla allmänna vägar skola hållas
sandade vintertid. Örn sändning bör ske, bör i det särskilda fallet bedömas
med hänsyn till förefintligheten av isbildning och trafikens art. Sändning bör
exempelvis icke utföras så, att den länder till förfång för transporter med
slädfordon, där sådan trafik är vanligen förekommande.

7 §•

Vidkommande förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän
uttalas i motionen II: 382 att vägens beskaffenhet icke borde vara av avgörande
betydelse. Det avgörande skälet för vägens intagande måste vara örn
allmänt behov förelåge av vägen i fråga. Motionärerna hemställa därför, att
paragrafen får en sådan lydelse, att enskild väg skall intagas till allmänt
underhåll, i den mån det föreligger ett allmänt behov därav.

Till grund för prövningen av frågan örn enskild vägs förändring till allmän
bör självfallet i första hand läggas vägens betydelse för den allmänna
samfärdseln eller eljest för det allmänna. På vilka krav, som måste uppställas
å vägens betydelse för att den överhuvud taget skall kunna intagas till
allmänt underhåll, skall utskottet icke här ingå i vidare mån än att utskottet
anser sig böra framhålla, att vägväsendets förstatligande icke får leda till
en skärpning av dessa krav. Är vägen nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest till synnerligt gagn för det allmänna eller för bygden, bör den
sålunda förändras till allmän.

Det är emellertid uppenbart att man vid prövningen icke kan bortse från
vägens skick. Med hänsyn till bl. a. risken för trafikolyckor bör vägen
icke upplåtas för den allmänna samfärdseln, förrän vägen försatts i ett till -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

11

fredsställande skick. Utskottet kan följaktligen icke dela motionärernas uppfattning
att vägens beskaffenhet ej får vara av avgörande betydelse. Utskottet
vill emellertid i anledning av motionen framhålla att alltför stränga krav
på vägens beskaffenhet icke böra uppställas. Frågan örn det skick, vari enskild
väg bör befinna sig för att kunna förändras till allmän, bör i det särskilda
fallet bedömas med ledning av beskaffenheten av den trafik, som kan
förväntas å vägen efter dess upplåtande för allmän samfärdsel.

Med avseende å de städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,
bör enligt utskottets mening frågan örn vilka gator, som skola såsom
för den allmänna samfärdseln nödiga erhålla karaktär av allmänna vägar,
avgöras med ledning av de grunder, som i fråga örn samhällen angåvos vid
riksdagsbehandlingen av 1934 års lag.

9 §■

Enligt utskottets mening bör avgift såsom regel icke uttagas av de vägfarande
för anlitande av färja, som hålles av det allmänna. I vissa fall kan
uttagande av dylik avgift dock anses fullt motiverat, exempelvis för färjinrättnings
begagnande nattetid eller då fråga är om längre färjförbindelse,
som delvis äger karaktär av båtförbindelse.

12 §.

I motionerna I: 277 och II: 378 har — under framhållande att det i tider
av arbetslöshet och även eljest kunde ligga nära till hands för en kommun
att genom bidrag skaffa sig förtursrätt till visst vägarbete — hemställts, att
från riksdagens sida klart utsäges, att möjligheten för kommunen eller landstinget
att lämna bidrag till byggande av väg icke får föranleda, att upprättade
vägbyggnadsplaner utvidgas eller på annat sätt sönderbrytas.

Såsom i propositionen framhålles kan det även efter ett förstatligande av
vägväsendet förekomma fall, då landsting eller kommun anser med sina
intressen förenligt att bidraga till byggande av viss väg, exempelvis genom
bidrag till anskaffande av mark för vägen. Möjlighet bör därför finnas för
landsting eller kommun att bidraga till den allmänna väghållningen. Denna
möjlighet får dock icke utnyttjas på sådant sätt, att kommun skaffar sig
förtursrätt till utförande av företag framför annat, som är av större angelägenhetsgrad,
varigenom upprättade vägbyggnadsplaner skulle sönderbrytas.
Avvikelse från uppgjorda planer får sålunda icke ske ens under tider
av arbetslöshet endast därför att kommun lämnat bidrag till visst företag.
Med detta uttalande torde syftet med motionerna hava tillgodosetts.

19 §.

Med avseende å stadgandet i andra punkten av paragrafens första stycke
örn ränta å ersättning för mark och intrång har i motionen II: 427 hemställts,
att riksdagen måtte besluta att ränta skall utgå endast efter fem procent
eller, örn detta yrkande icke kan bifallas, att föreskrift örn en bestämd räntesats
uteslutes ur lagtexten.

12

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Med hänsyn till vad i propositionen anförts till stöd för ifrågavarande stadgande
anser sig utskottet böra avstyrka motionen.

23 §.

Utskottet vill i detta sammanhang bl. a. med hänsyn till räntekostnaderna
understryka vikten av att förekommande ersättningsfrågor upptagas till avgörande
så snart ske kan. Väghållaren bör själv taga initiativ härtill.

33 §.

Enligt förslaget må icke utan länsstyrelsens tillstånd på mindre avstånd
än tolv meter från vägbanans mitt förekomma upplag, stängsel eller dylik
anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan
eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. I motionen II: 382 hemställes
örn sådan ändring av stadgandet, att hägnad för tomt utmed väg medgives
under förutsättning att hägnaden icke skymmer sikten över vägbanan,
samt att mjölkpallar få placeras vid väg under samma förutsättning. Framhållas
må, att förbudet enligt förslaget endast avser sådan anordning, som
hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär
fara för trafiksäkerheten. Med hänsyn icke minst till ortsbefolkningens
eget intresse av att väghållningen icke försvåras och att trafiksäkerheten icke
minskas kan det icke anses oskäligt att kräva, att anordning, varom här är
fråga, icke utan tillstånd av länsstyrelsen placeras på ett sådant sätt, att vägens
avvattning hindras, utsikten skymmes eller fara eljest uppkommer för
trafiksäkerheten. Den länsstyrelsen tillerkända dispensrätten torde innebära
tillräcklig garanti för att markägarens förfoganderätt icke blir obehörigen inskränkt.
Utskottet kan med hänsyn till vad sålunda anförts icke biträda motionärernas
ändringsyrkande.

36 §.

Enligt 36 § i förslaget äger vägsynenämnden föreskriva skyldighet för fastighets
ägare att ombesörja den röjning å fastigheten, som påkallas för vinnande
av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å
väg. Stadgandet som i sak helt örverensstämmer med 33 § gällande lag är en
kvarleva från naturaväghållningens tid, då vägsamfälligheterna saknade erforderlig
personal för att själv ombesörja röjningen. Numera finnes för vägunderhållet
anställd personal, som lämpligen kan ombesörja erforderlig röjning.
Enligt vad utskottet inhämtat verkställes också den röjning, varom här
är fråga, på många håll av vederbörande vägdistrikt. Med hänsyn härtill och
då jordägaren i allmänhet torde sakna större intresse för fri sikts erhållande
och bibehållande samt ofta icke utan upprepade påminnelser fullgör honom
ålagd röjningsskyldighet, synes lämpligare, att röjningen ombesörjes genom
väghållarens försorg. Av nu nämnda skäl vill utskottet tillstyrka det i motionerna
I: 276 och II: 390 framställda yrkandet örn sådan ändring av före -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

13

varande paragraf, att i denna föreskriven röjning skall verkställas av väghållaren.

I motionerna påtalas vidare att ersättning för det intrång, som ägaren sålunda
är skyldig tåla, enligt förslaget liksom enligt gällande lag utgår endast
om avsevärd skada uppkommit i anledning av röjningen. Motionärerna hemställa,
att riksdagen måtte besluta jämväl sådan ändring av paragrafen, att
ersättning för skada skall utgå med belopp, som, därest överenskommelse
icke kan träffas med markägaren, bestämmes på sätt i 23 och 24 §§ föreskrives.

Till förekommande av bagatellartade tvister bör emellertid, enligt utskottets
mening, den i gällande lag stadgade begränsningen av ersättningsrätten
bibehållas. Då ersättning för skada i andra likartade fall enligt förslaget skall
bestämmas av vägsynenämnden och då denna ordning synes ändamålsenlig,
kan det ur systematisk synpunkt icke vara lämpligt, att ersättning för skada
på grund av röjning bestämmes i annan ordning. Utskottet kan på grund av
vad sålunda anförts icke biträda vad motionärerna i sistnämnda hänseenden
yrkat.

39 §.

Enligt denna paragraf må med vissa undantag annonstavla, reklamskylt
eller dylikt icke utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på
mindre avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. I motionerna I: 293
och II: 415 har föreslagits sådan ändring av paragrafen, alt förbudet icke
skulle vara tillämpligt å »föreningars enskilda och offentliga moltén samt
övriga föreningsmeddelanden, affischering vid offentliga val, auktioner eller
dylikt». Då emellertid undantagsbestämmelserna i paragrafen, såsom departementschefen
jämväl framhållit, synas giva tillräckligt utrymme för den med
motionerna avsedda affischeringen, anser sig utskottet böra avstyrka desamma.

41—46 §§.

Av de vägsakkunnigas utredning framgår, att olika meningar råda om behovet
av de i propositionen föreslagna arbetslagen för vinterväghållning. Med
de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållningen enligt
utskottets åsikt otvivelaktigt under normala förhållanden ombesörjas av
den statliga vägorganisationen utan anlitande av tjänstepliktsförfarande. Det
får självfallet icke förekomma att någon tvingas till ett arbete, som likaväl
kan utföras av annan efter frivillig överenskommelse.

De föreslagna arbetslagen äro etmellertid en beredskapsorganisation, avsedd
att tagas i bruk endast vid särskilt ihållande och svåra snöfall eller vid
drivbildningar. Erfarenheten från de senaste svåra vintrarna visar, att det på
sina håll mött svårigheter att vid sådana tillfällen snabbt åter öppna vägarna
för trafik, beroende på att tillräcklig personal icke kunnat erhållas på frivillighetens
väg. På sådana platser, där man icke kan räkna med att få tillräcklig
personal för ändamålet, föreligger uppenbarligen ett behov av att på
förband organisera en beredskap för dessa arbeten. De föreslagna arbetslagen

14

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

synas utskottet vara en lämplig form för denna beredskap. Intresset för att
vägarna hållas öppna för samfärdseln är, såsom de sakkunniga framhålla,
icke minst för ortsbefolkningen så stort, att denna bör vara skyldig att på
detta sätt lämna sin medverkan.

Mot de föreslagna bestämmelserna i ämnet har utskottet icke funnit anledning
till erinran. Utskottet kan följaktligen icke biträda det i motionen II: 382
framställda yrkandet att bestämmelserna skola »så omarbetas, att upprätthållandet
av vägar vintertid regleras medelst kollektivavtal av härför lämpad
organisation». Utskottet förutsätter emellertid att länsstyrelse icke förordnar
örn upprättande av arbetslag å andra platser än där erfarenheten visat, att
vinterväghållningen vid svåra väderleksförhållanden icke kan ombesörjas
utan medverkan av sådana särskilda arbetslag, varom här är fråga. Arbetslag
får icke tagas i anspråk, förrän vägförvaltningarna sökt skaffa erforderlig
personal på annat sätt. Ersättning till arbetslag, som anlitats för snöskottning
och dylikt, får självfallet icke bestämmas till lägre belopp än det som
skulle hava utgått enligt gällande kollektivavtal.

50 och 53 §§.

Enligt 50 § i förslaget är stad, där kronan är väghållare, skyldig att tillhandahålla
mark för byggande av allmän väg inom område, för vilket stadsplan
blivit fastställd. På grund av bestämmelsen i 53 § är stadgandet tillämpligt
jämväl med avseende å köping och municipalsamhälle, där kronan är väghållare.

I motionerna 1:262 och 11:377 har yrkats sådan ändring i förslaget, »att
municipalsamhällen i fråga om lösen av mark för allmän väg jämställas med
ren landsbygd, och att de enligt stadsplanelagen tomtägare vid sådan väg
åliggande marklösenkostnader tillfalla kronan».

Då de stadsliknande samhällena i väghållningshänseende alltid hänförts till
landet, kan synas skäligt att de även med avseende å markanskaffningskostnaderna
likställas med landsbygden. Till stöd för en sådan likställighet kan
jämväl åberopas, att skyldigheten att tillhandahålla mark — som åvilar
samhällena jämväl enligt gällande lag — ej sällan varit i förhållande till skatteunderlaget
synnerligen betungande. Å andra sidan kan man icke bortse från
att de trafikleder, skyldigheten avser, såsom regel äro av särskild nytta för
samhällena. Det är vidare att märka, att äganderätten till allmän väg, som
ingår i gata, utan lösen tillfaller samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet.
Denna förmån för samhället kan bli av ekonomisk betydelse, om
genom stadsplaneändring gatan förvandlas till tomtmark. Framför allt torde,
såsom i propositionen visats, en fullt tillfredsställande lösning av problemet
örn tomtägarbidragen knappast kunna vinnas med mindre samhällenas ifrågavarande
skyldighet i princip bibehålies. Enligt utskottets mening är det
därjämte ur praktisk synpunkt lämpligare, att marken anskaffas av samhällena,
vilkas organ torde vara särskilt lämpliga härför. Det är då nödvändigt
att samhällena ha ett eget intresse av att markanskaffningskostnaderna bli
så små som möjligt. På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

15

kunna biträda motionärernas hemställan. Utskottet vill emellertid redan i detta
sammanhang framhålla, att erforderlig lättnad bör beredas samhällena genom
statsbidrag till kostnaderna för marken. Till frågan härdin återkommer
utskottet vid behandlingen av 2 § i förslaget till förordning om statsbidrag till
städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande
av mark för allmän väg m. m.

61 och 63 §§.

På grund av den av utskottet förordade ändringen av 36 § i förslaget böra
de i 61 och 63 §§ i förslaget förekommande hänvisningar till 36 § utgå.

65 §.

Över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den för ekonomimål
i allmänhet gällande ordningen. Som en följd härav räknas klagotiden
från den dag, den klagoberättigade erhöll del av beslutet. Enligt förslaget
skola väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande av särskild
vinterväg eller örn indragning av väg meddelas efter anslag. Den som är
missnöjd med beslutet har att vid talans förlust, inom en månad från dag, då
beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Kungl. Majit.

I motionerna I: 277 och II: 378 yrkas, att besvär över ifrågavarande beslut
skola föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Syftet med den i propositionen föreslagna ordningen för anförande av besvär
har av de sakkunniga angivits vara att den nuvarande ordningen för
fullföljd av talan i vägmål medförde ovisshet, örn beslutet vore gällande, eftersom
den dag, då den klagoberättigade erhöll del av beslutet och som vore
utgångspunkt för besvärstidens beräknande, icke kunde utan vidare fastställas.

Det förhåller sig visserligen så, att beslut i vägmål, som röra menigheter
eller ett större antal personer, bruka kungöras i kyrkan. Om så sker, skall
besvärstiden för dem, som anses hava erhållit del av beslutet genom kungörandet
i kyrkan, räknas från dagen härför. Har emellertid någon erhållit
del av beslutet dessförinnan, räknas besvärstiden från dagen för delgivningen.
Härigenom kan utgångspunkten för besvärstidens beräknande bliva olika för
olika personer. Detta medför för närvarande ingen olägenhet, då praktiskt
taget icke någon delgives beslutet på annat sätt än genom kungörandet i
kyrkan. Framdeles skola emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut
i vissa ärenden delgivas alla fastighetsägare. Bibehålies den nuvarande
fullföljdsordningen, kommer följaktligen ovisshet att råda örn tidpunkten för
lagakraftvinnandet. För fastighetsägarna samt de nämnder och andra, vilka
Skola direkt delgivas besluten, kommer besvärstiden att räknas från den dag,
de erhöllo del av beslutet, och för övriga, vilka skola anses underrättade
genom kungörandet i kyrkan, från dagen härför. En sådan ordning kan icke

16

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

vara lämplig. Utskottet anser sig för den skull böra förorda den i propositionen
föreslagna fullföljdsordningen.

Å andra sidan kan fog icke frånkännas vissa i motionerna framförda anmärkningar.
Såsom där framhålles berör exempelvis ett beslut om fastställande
av arbetsplan för väg icke bara ägarna av de fastigheter, över vilka
vägen skall framdragas, utan även vederbörande kommuner och deras medlemmar.
Visserligen skola deras intressen företrädas av vägnämnderna, vilka
skola direkt delgivas besluten, men även de särskilda kommunerna och deras
medlemmar kunna stundom ha anledning att självständigt fullfölja talan mot
beslutet. För dem kan det i propositionen föreslagna sättet för beslutets kungörande
anses innefatta en försämring i förhållande till vad nu gäller. Med
hänsyn härtill vill utskottet föreslå, att beslutet jämväl kungöres i kyrkan.
Härigenom skulle nu ifrågakomna klagoberättigade komma att erhålla del av
beslutet på samma sätt som för närvarande. Besvärstiden skulle dock även för
dem räknas från dagen för beslutets meddelande. För att icke menigheter skola
erhålla alltför kort tid för fullföljande av talan bör besvärstiden för dem utsträckas
till fyrtiofem dagar.

Då alla detaljföreskrifter rörande kungörandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut meddelats i vägstadgan, torde jämväl bestämmelsen
om kungörandet i kyrkan böra meddelas i vägstadgan.

72 §.

Enligt propositionen skall beslut, som av länsstyrelsen meddelats före den
1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphöra
att gälla sistnämnda dag, örn icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom
renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats,
dock att Kungl. Maj :t äger föreskriva förlängning av tiden för beslutets
giltighet, varje gång med högst tre år. Har länsstyrelse före den 1 januari
1944 beslutat, att enskild väg skall förändras till allmän under förutsättning,
att vissa iståndsättningsarbeten utföras, skall beslutet förfalla, om arbetena
icke verkställts före den 1 januari 1947.

I de likalydande motionerna I: 274 och II: 391 har yrkats att den tid, inom
vilken vägen skall hava blivit utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats
eller, såvitt avser beslut örn förändring av enskild väg till allmän, iståndsättningsarbetena
skola hava utförts, bestämmes till den 1 januari 1950. Vidare
har i motionen 11:417 yrkats sådan ändring av paragrafen, att villkoret om
vägarbetets påbörjande före angiven dag utgår.

Såsom de vägsakkunniga och departementschefen framhålla, kan det icke
vara lämpligt, att de många icke verkställda utslag, som nu föreligga och av
vilka åtskilliga äro mycket gamla, skola gälla för ali framtid. Även utskottet
anser därför nödvändigt att begränsa giltighetstiden för dessa utslag. Vidkommande
den tid, inom vilken verkställighet av utslagen skall hava påbörjats,
kan ifrågasättas, örn icke denna tid i propositionen bestämts alltför
snävt. Med hänsyn till det statsfinansiella läget kan nämligen förväntas att
anslaget till vägbyggnadsverksamheten under de närmaste åren efter förstat -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

17

ligandet bli mycket små. Såsom en följd härav komma — med det sätt, varpå
giltighetstiden bestämts i propositionen — även sådana beslut om vägbyggnadsföretag,
vilka böra verkställas enligt av länsstyrelserna fastställda arbetsplaner,
att förfalla. Då detta icke synes lämpligt, anser utskottet att giltighetstiden
för besluten bör, på sätt i motionerna I: 274 och II: 391 yrkats,
bestämmas till sex år, räknat från den 1 januari 1944.

Då den i motionen II: 417 föreslagna lagändringen skulle, därest densamma
genomfördes, kunna leda till ovisshet, om visst beslut förfallit eller icke,
torde vad i motionen hemställts icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

74 §.

Det av utskottet föreslagna stadgandet i 36 § avser givetvis endast beslut
om röjning, som meddelats efter den nya lagens ikraftträdande. De skäl,
som föranlett stadgandet, torde tala för att även röjning, som beslutats med
stöd av äldre lag, ombesörjes av väghållaren. För att sådana äldre beslut
icke skola gälla även efter den 1 januari 1944 torde i förevarande paragraf
böra meddelas en föreskrift örn att besluten då skola upphöra att gälla. Det
är att märka, att i det övervägande antalet fall ersättning icke utgått för den
röjningsskyldighet, som sålunda skulle upphävas. Av praktiska skäl torde
röjningsskyldigheten även i de fall, då ersättning härför utgått, böra upphöra
att gälla.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den

29 maj 1931 (nr 142).

45 §.

Enligt 45 § stadsplanelagen är ägare av tomt vid gata med vissa begränsningar,
varom nu icke är fråga, pliktig ersätta staden hälften av värdet av
den mark, som erfordras för gatas utläggning framför hans tomt. Från denna
regel stadgas bl. a. det undantag att, örn allmän väg ingår i gatan, skall
vid ersättningsskyldighetens bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.

I motionerna I: 300 och II: 416 yrkas sådan ändring av undantagsbestämmelsen,
att befrielsen för tomtägare från skyldigheten att utgiva gatumarksersättning
endast skall avse väg, som tillfallit staden utan ersättning.

Till stöd för detta yrkande har bl. a. anförts: Propositionen innehölle den
ändringen i hittills gällande rätt, att städer, som vore väghållare, skulle erhålla
statsbidrag till byggande av vägar, endast i den mån dessa vore allmänna.
Härvid syntes meningen vara, att de vägar, som vore för biltrafiken
viktiga, skulle förklaras för allmänna. Ändringen medförde högst reella ändringar
i avseende på städernas möjligheter att erhålla ersättning av tomtägarna
för gatumark. Antalet allmänna vägar i städerna hade varit relativt
litet, men efter ändringen komine en betydande ökning alt ske, varför ändringen
medförde en väsentlig minskning av berörda städer tillkommande gatumarksersättning.
Slutligen medförde ändringen även en minskning i den
Bihang till riksdagens protokoll 19''i3. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

2

18

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

tomtägama åliggande skyldigheten att bidraga till kostnaderna för anläggning
av gata. Grundprincipen vore dock, att städernas kostnader för gäsmark
skulle inom vissa gränser ersättas av tomtägarna. Den av motionärerna
förordade ändringen medförde måhända jämkning av 56 § stadsplanelagen
enligt dess lydelse i propositionen ävensom viss ändring i 6 § i förslaget
till förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare.

I skrivelse den 25 maj 1943 till utskottet har svenska kommunal tekniska
föreningen — under framhållande att alla för biltrafiken viktiga vägar, enligt
en cirkulärskrivelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna,
avsåges skola redan under år 1943 förklaras för allmänna vägar —
hemställt, att den av motionärerna föreslagna lagändringen måtte träda i
kraft redan den 1 juli 1943.

Även örn vissa skäl kunna åberopas till stöd för en lagändring i det av
motionärerna angivna hänseendet, lärer frågan härom — med hänsyn icke
minst till konsekvenserna för tomtägarna — vara av den beskaffenhet, att ändringen
icke bör genomföras utan föregången, ingående utredning. På grund
härav och då utskottet icke varit i tillfälle att verkställa den för lagändringen
erforderliga utredningen, kan utskottet icke tillstyrka motionerna. Utskottet
förutsätter emellertid att frågan beaktas av stadsplaneutredningen. Finnes
därvid lagändring påkallad, torde förslag härom böra föreläggas riksdagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Detta lagförslag föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation.

Detta lagförslag föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans
övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

6 §■

I motionerna I: 288 och II: 406 har yrkats att riksdagen måtte besluta, att
Kungl. Majit gives rätt att pröva huruvida och till vilket belopp del av vägdistrikts
kontanta behållning lämpligen bör avsättas till en fond för anläggning,
förbättring och underhåll av enskilda vägar inom distriktet.

Enligt de av 1942 års riksdag godkända grunderna för ett förstatligande av
den allmänna väghållningen på landet skall staten utan ersättning övertaga

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

19

vägdistriktens samtliga tillgångar ävensom ansvaret för distriktens skulder.
Då i motionerna icke anförts något förhållande, som icke beaktats vid principbeslutet,
och då icke heller eljest tillräckliga skäl för ändring eller modifiering
av beslutet synas föreligga, anser utskottet sig böra avstyrka motionerna.

7 §•

Enligt förslaget skall särskild vägskatt kunna uttagas av vägdistrikt som
efter den 1 januari 1939 i samband med vägväsendets förstatligande gjort
sig skyldig till förfarande, sam angives i denna paragraf.

I motionerna 1:273, 1:277, 11:378, 11:392 och 11:426 har yrkats sådan
ändring av paragrafen, att i denna avsedd åtgärd eller försummelse skall, för
att kunna föranleda efterbeskattning, hava inträffat efter den 1 januari 1942.
Vidare har i motionerna I: 277 och II: 378 yrkats, att ersättning skall kunna
uttagas endast om och i den mån det beräknade ersättningsbeloppet icke
täckes av vad vägdis triktet till staten överlämnat i tillgångar utöver skulder.

Då statsmakterna först under år 1942 togo ställning till frågan om ett förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet, finnes enligt utskottets
mening icke någon rimlig anledning att antaga att något vägdistrikt dessförinnan
vidtagit åtgärder för att å staten övervältra väghållningskostnader,
som bort bestridas av distriktet. Även örn så i enstaka fall skulle ha skett,
synes det utskottet icke försvarligt att endast för dessa fall igångsätta en dyrbar
och tidskrävande revision av samtliga vägdistrikts förvaltning under
åren 1939—1941. Det är för övrigt att märka att distriktens förvaltning under
ifrågavarande år redan granskats av statliga organ. På grund av det anförda
anser utskottet, att förfarande eller försummelse, som i denna paragraf avses,
skall — för att kunna föranleda efterbeskattning — ha inträffat efter
den 1 januari 1942.

Vad därefter angår yrkandet, att särskild vägskatt skall kunna uttagas
endast om och i den mån det belopp, varmed vägdistrikt prövas ersättningsskyldigt,
icke täckes av vad distriktet till staten överlämnat i tillgångar utöver
skulder, anser utskottet, att av stadgandets avfattning med tillräcklig
tydlighet framgår, att efterbeskattning må äga rum endast om kronan tillskyndats
skada. Självfallet kan så icke anses vara fallet, om den ersättning,
varom fråga är, understiger det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna.
Med hänsyn härtill synes någon ändring av paragrafens avfattning
icke behöva vidtagas i berörda hänseende.

8 §.

Enligt förslaget skall fråga örn särskild vägskatt prövas av Kungl. Maj:t.
Sådan skatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för året
närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Kungl. Maj:t fastställts,
äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunalskatt.

20

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I motionerna I: 277 och II: 378 har yrkats dels att fråga om uttagande av
särskild vägslcatt bör väckas före den 1 januari 1945, dels ock att prövning
av sådan fråga bör tillkomma laga domstol. Vidare har i motionen
11:426 hemställts, att denna paragraf måtte ändras så, att särskild vägskatt
skall uttagas av dem, som varit skyldiga att erlägga sådan skatt enligt lag örn
vägdistrikt, och utgöras av envar skattskyldig i förhållande till det antal vägskattekronor
och vägskatteören sopi påförts honom efter 1942 års taxeringslängder.

Vad som anförts till stöd för de i motionerna framställda yrkandena synes
utskottet icke utgöra tillräckliga skäl till ändring av de i propositionen föreslagna
bestämmelserna. Till grund för dessa ligga praktiska avväganden, mot
vilka utskottet icke funnit anledning till erinran. Utskottet vill emellertid understryka
vikten av att fråga om uttagande av särskild vägskatt avgöres så
snart ske kan.

Förslaget till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnänmd.

1, 25 och 26 §§.

I motionerna 1:277 och 11:378 har yrkats avslag på vad i propositionen
föreslagits om inrättande av en riksvägnämnd.

Ett förstatligande av vägväsendet nödvändiggör väl icke i och för sig inrättande
av ett rådgivande, centralt organ. Med hänsyn till den centralisering
av beslutanderätten i vägfrågor, förslaget innebär, ökas emellertid behovet av
en direkt och regelmässig beröring mellan den centrala, beslutande myndigheten
och de lokala intressena. De lokala nämnderna skulle genom sina representanter
i riksvägnämnden på detta sätt tillföras viss överblick av vägbehoven
i hela landet samt erhålla kännedom om och förståelse för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder och planer. Utskottet förutsätter nämligen,
att nämndens ledamöter vid sammanträdena erhålla fullständig information
om utvecklingen på vägväsendets område och planerna för framtiden samt
få tillfälle att med de ledande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen diskutera
frågor, som äro av särskild betydelse för de olika orterna. Härigenom erhåller
även styrelsen bättre kännedom om behoven inom olika delar av landet. De
lokala nämndernas yttranden kunna aldrig ersätta ett intimt samråd mellan
styrelsen och representanter för de lokala intressena.

Det har gjorts gällande att ett dylikt samråd lika väl kan komma till stånd
genom att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till gemensamma överläggningar
inkallar ordförandena i de olika länsvägnämnderna. Det är väl möjligt att
en sådan ordning skulle lika väl tillgodose styrelsens behov av samråd. För
de lokala vägintressena skulle emellertid en dylik anordning — vilken icke
skulle medföra någon väsentlig besparing — innebära en försämring av möjligheterna
att göra sina synpunkter gällande. Riksvägnämnden skulle nämligen
bliva ett mycket auktoritativt språkrör för de lokala vägintressena och
bereda målsmännen för dessa tillfälle att medverka vid planläggningen i stort

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

21

av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga för vägväsendet
i dess helhet betydelsefulla frågor samt därigenom, såsom jämväl framhållits
i 1942 års proposition i vägförstatligandefrågan, utgöra en garanti för att
tillräcklig hänsyn till ifrågavarande intressen tages i ärenden, som avgöras
centralt. Ett dylikt organ skulle vidare kunna verka förmedlande mellan
stridiga bygdeintressen. En av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkallad
konferens med länsvägnämndernas ordförande skulle sakna den auktoritativa
ställning, som riksvägnämnden får, och icke heller ha möjlighet att uppehålla
den fortlöpande kontakt med vägproblemen, som riksvägnämnden är
avsedd att erhålla.

Utskottet kan icke dela de i motionerna uttalade farhågorna för att ininrättandet
av en riksvägnämnd skulle leda till en ytterligare byråkratisering
av vägfrågor. Tvärtom bör nämnden även lia till uppgift att verka för att
vägorganisationen blir så rationell som möjligt. Det är att märka att nämnden
icke skall höras i löpande ärenden, varför det icke kan bli något tal om
ett fördröjande av ärendenas avgörande. Nämndens uppgifter skola begränsas
till frågor av mera principiell natur.

De årliga kostnaderna för nämnden ha av de vägsakkunniga beräknats
till 16,000 kr. och äro sålunda ej större än att man i detta sammanhang kan
bortse från dem.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet böra avstyrka motionerna
i denna del.

2 §•

Beträffande vägnämndernas uppgifter har i de likalydande motionerna
1:277 och 11:378 yrkats, att vägnämnden tillerkännes rätt att själv framställa
förslag i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken i orten. Vidare
har i motionen II: 405 hemställts, att riksdagen måtte besluta att i vägnämndernas
uppgifter »även måtte ingå rätt för vägnämnderna till övervakning
av vägunderhållet samt vid eventuell misskötsel av detsamma rätt att till
länsstyrelsen anmäla förhållandet».

Något behov av fortlöpande kontroll över vägunderhållet torde visserligen,
såsom i propositionen framhålles, icke finnas. Någon sådan kontroll bör därför
icke ingå i nämndens uppgifter. Skulle emellertid misskötsel av underhållet
förekomma, bör vägnämnden lia möjlighet att göra erforderliga framställningar,
i första hand till vägförvaltningen eller länsstyrelsen eller ock
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Vidare kunna vägförvaltningarna
och bygden ha olika meningar om behovet av snöplogning o. d.
I sådana fall bör det tillkomma nämnden att föra talan för de lokala intressena.
Nämnden bör även ha möjlighet att taga initiativ till åtgärder för trafiksäkerhetens
främjande, exempelvis uppsättande av skyddsvärn och dylikt.
Då av paragrafens avfatlning icke med tydlighet framgår, att nämnden
har nu berörda befogenheter, anser utskottet lagrummet böra kompletteras
med bestämmelser av huvudsakligen det innehåll, som föreslagits i motionerna
1:277 och 11:378. Härigenom torde även syftet med motionen 11:405
vara tillgodosett.

22

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

13 §.

Enligt förslaget äger bl. a. landshövding att vara tillstädes vid vägnämnds
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Är landshövding
närvarande, äger han, enligt uttryckligt stadgande i denna paragraf,
föra ordet.

Då vägnämnden har att företräda de lokala intressena och sålunda föra
deras talan bland annat gentemot staten och dess organ, synes mindre lämpligt,
att landshövdingen, då han är närvarande vid vägnämnds sammanträde,
för ordet i nämnden. Denna uppgift bör enligt utskottets mening städse tillkomma
den valde ordföranden. Utskottet anser därför ifrågavarande stadgande
böra utgå.

Enligt 12 § landshövdinginstruktionen äger visserligen landshövdingen,
där annat icke är stadgat, föra ordet vid sådana förhandlingar, i vilka han
å ämbetets vägnar deltager, samt vid sådana ämbetsförrättningar inom länet,
vilka utföras av honom jämte andra ämbetsmän. Detta stadgande lärer emellertid
icke avse sammanträden med organ, vilka blivit i lag reglerade, såsom
vägnämnder och länsvägnämnder. Något uttryckligt stadgande i förevarande
lag torde därför icke erfordras till förekommande av att 12 § landshövdinginstruktionen
blir tillämplig även å sådant vägnämndssammanträde, vid vilket
landshövdingen är närvarande.

19 §.

Enligt förslaget åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av
statsmedel med tolv kronor för sammanträdesdag. I motionen II: 394 har —
under framhållande att ett sålunda fixerat arvode icke syntes stå i rimlig
proportion till vad ledamot av en dylik nämnd i regel finge avstå bl. a. i form
av förlorad arbetsförtjänst — hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av denna paragraf, att arvodet till ledamot av vägnämnd utgår med
aderton kronor för sammanträdesdag.

Utskottet biträder denna hemställan.

21 §.

Enligt förslaget skola ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen
samt skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i
länet så, att länsstyrelsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen
(envar av skogsvårdsstyrelserna) och varje vägnämnd en ledamot. I motionerna
1:266 och 11:400 har hemställts örn sådan ändring av förslaget, att
»vägnämnderna på Gotland i länsvägnämnden beredas en proportionsvis lika
stark representation som i andra län, förslagsvis genom att varje vägnämnd
får utse tvenne representanter i länsvägnämnden».

Då länsvägnämnden är avsedd att företräda de lokala vägintressena, är
det, enligt utskottets mening, av vikt, att majoriteten av ledamöterna i länsvägnämnden
utses av organ för dessa intressen. Enligt propositionen skulle

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

23

så icke bliva fallet på Gotland, där endast två vägnämnder torde komma att
inrättas. På grund härav vill utskottet, i överensstämmelse med vad i motionerna
yrkats, förorda, att envar av vägnämndema på Gotland berättigas
att utse två ledamöter i länsvägnämnden.

23 §.

Enligt propositionen skall ordföranden i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen
bland nämndens ledamöter. I motionerna 1:275 och 11:393 har
hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förslaget att länsvägnämnden
äger att inom sig utse ordförande.

Då länsvägnämnden avses skola företräda de lokala vägintressena gentemot
staten och dess organ, synes enligt utskottets mening riktigast, att ordföranden
i länsvägnämnden utses av nämnden själv på samma sätt som ordföranden
i vägnämnden. Denna ändring av förslaget nödvändiggör meddelandet
av bestämmelser om utseende av någon av ledamöterna att sammankalla
länsvägnämnden till dess första sammanträde samt att leda förhandlingarna,
intill dess ordförande valts.

24 §.

De av utskottet förordade ändringarna av 19 och 23 §§ nödvändiggöra viss
redaktionell jämkning av 24 §.

Förslaget till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor

(vägstadga).

4 §•

Göres ansökan örn anläggning av väg, har länsstyrelsen, enligt förslaget,
att utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad. För sådant ändamål skall
länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägnämnden, inhämta
dennas yttrande. Från vad nu stadgats gäller det undantag, att länsstyrelsen
äger omedelbart avslå ansökan, där det med hänsyn till kända förhållanden
finnes uppenbart, att ansökningen ej kan bifallas. Länsstyrelsen kan sålunda
avslå ansökan utan att först höra vägnämnden.

Fall kunna väl någon gång förekomma, då ansökning bör avslås utan att
yttrande först inhämtats från vägnämnden. Utskottet förutsätter emellertid,
att denna möjlighet anlitas endast i undantagsfall. Som regel bör nämnden
få tillfälle att yttra sig över alla ansökningar, innan desamma upptagas till
avgörande. Utskottet förutsätter vidare, att ansökan, som gjorts av vägnämnd,
icke avslås, förrän länsstyrelsen föranstaltat om fullständig utredning i ärendet.

13 §.

Enligt förslaget skall fastställd flerårsplan i huvudsak följas vid vägarbetenas
bedrivande. Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest änd -

24

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ring i ordningen för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse
från flerårsplanen, äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter
samråd med länsstyrelsen, förordna härom. I händelse av meningsskiljaktighet
mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall frågan
hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Även örn man torde kunna förutsätta, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke kommer att besluta om avvikelse fran fastställd flerårsplan annat än i
undantagsfall och då så oundgängligen påkallas av omständigheterna, synes
det dock utskottet betänkligt, att dylik avvikelse skall kunna ske utan att
länsvägnämnden fått tillfälle att yttra sig. I propositionen förutsättes icke ens,
att länsvägnämnden skall underrättas örn avvikelse, så att nämnden får möjlighet
att hänskjuta frågan till Kungl. Maj :ts prövning. Då nämndens hörande
icke lärer föranleda något mera betydande dröjsmål med frågans avgörande,
förordar utskottet sådan ändring av paragrafen, att nämndens yttrande skall
inhämtas före avgörandet. För att bereda klagoberättigad möjlighet att anföra
besvär över beslut örn avvikelse från fastställd flerårsplan, bör beslutet
delgivas därav berörda på samma sätt som är stadgat i 12 § beträffande
beslut örn fastställande av flerårsplan, dock torde underrättelse icke behöva
lämnas överlantmätare och länsarkitekt.

Det synes utskottet vidare oegentligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall äga förordna om avvikelse från flerårsplan, som fastställts av Kungl.
Majit. Med hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att Kungl. Majit förordnar
om avvikelse från plan, som fastställts av Kungl. Majit.

15 §.

Utskottet, som icke har något att erinra mot denna paragraf, vill i anledning
av sista ah-satsen understryka, att terrängundersökning för upprättande
av arbetsplan för väg skall verkställas med erforderlig noggrannhet. Det bör
således icke förekomma, att arbetsplanen måste göras örn på grund av bristfällig
terrängundersökning.

17 §.

Enligt förslaget skall förrättningsmannen vid utarbetande av arbetsplan
samråda med bl. a. ordföranden i vägnämnden. Utskottet, som finner
dylikt samråd nödvändigt, förutsätter att ordföranden vid sådana tillfällen
inhämtar övriga vägnämndsledamöters uppfattning rörande vägens sträckning
och vägförslagets utformning i övrigt.

25 och 33 §§.

I överensstämmelse med vad utskottet anfört vid 65 § i förslaget till lag
om allmänna vägar bör i 25 och 33 §§ i vägstadgan införas föreskrift örn
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens där omförmälda beslut skola kungöras
i kyrkan i den eller de församlingar, som beröras av beslutet. På grund
av stadgandet i 34 § blir föreskriften om kungörande i kyrkan tillämplig
även å beslut, som angivas i sistnämnda paragraf.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

25

28 §.

I överensstämmelse med vad utskottet anfört vid 4 § i förslaget till vägstadga
vill utskottet här framhålla, att ansökan om förändring av enskild
väg till allmän såsom regel icke bör avslås utan att vägnämnden haft tillfälle
att yttra sig över ansökningen.

38 §.

Enligt gällande väglag (20 §) äger stad bygga allmän väg, som enligt fastställd
stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän
plats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myndighet.
Detta undantag från eljest gällande bestämmelser har föranletts av att
vägens sträckning avgjorts av statlig myndighet genom fastställande av
stadsplan eller av ändring däri. Enligt propositionen skall däremot även i nu
berörda fall arbetsplanen fastställas i den ordning, som föreslås för arbetsplaner
i allmänhet.

I motionen I: 284 hemställes, att riksdagen i sitt yttrande angående förslaget
till vägstadga måtte påyrka sådan ändring av förslaget, att fastställelse
av arbetsplan icke kräves för byggande av allmän väg, som enligt fastställd
stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän
plats.

Av skäl som i propositionen anförts anser även utskottet, att alla arbetsplaner
beträffande vägföretag i städerna böra granskas och fastställas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den olägenhet och det dröjsmål som härav
föranledas kunna icke uppväga fördelarna av en dylik ordning. Utskottet
anser sig för den skull böra avstyrka motionen.

Utskottet förutsätter emellertid att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning och fastställelse av arbetsplaner beträffande vägföretag i städerna
ske med största möjliga skyndsamhet. En snabb behandling av dessa
ärenden betingas av samma skäl, som föranlett vidtagande av särskilda åtgärder
för vinnande av en skyndsam handläggning av stadsplaneärenden.

Förslaget till förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen
i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

1 §•

Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till byggande och underhåll
av städernas för automobiltrafiken viktiga vägar och gator. Enligt
förslaget skall till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,
utgå statsbidrag till byggande och underhåll av alla allmänna vägar
och för biltrafiken viktiga gator.

I fråga örn vägarna innebär förslaget sålunda viss förändring. Den nuvarande
gränsdragningen mellan statsbidragsberättigade samt övriga vägar
och gator åsyftar att till den förra kategorien hänföra alla förbindelseleder,

26

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

som äro nödiga för den allmänna samfärdseln. Enligt vad utskottet inhämtat
ha emellertid icke alla allmänna vägar i städerna hänförts till de statsbidragsberättigade,
d. v. s. ansetts vara för biltrafiken viktiga vägar. Antalet
allmänna vägar, som icke ansetts vara för biltrafiken viktiga, torde dock icke
vara stort. Skola städerna i enlighet med de av 1942 års riksdag godkända
grunderna för vägväsendets förstatligande få samma lättnad i sina bördor
för de trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln, som landsbygden,
måste bidrag utgå till alla allmänna vägar i städerna. Utskottet har
med hänsyn härtill icke något att erinra mot förslaget i denna del. I den
mån bidrag tidigare utgått till väg, som prövats vara för biltrafiken viktig,
men som icke är att anse såsom allmän, torde förutsättningar i allmänhet
föreligga för vägens förändring till allmän.

Beträffande de bidragsberättigade gatorna innebär förslaget icke någon
förändring i förhållande till vad nu gäller. Statsbidrag skall sålunda utgå
till alla för biltrafiken viktiga gator. Till denna kategori hänföras enligt nu
gällande praxis gator, som ingå i infarts- och genomfartsleder, samt vidare
andra gator, som beträffande trafikmängd och beskaffenhet kunna jämställas
med infarts- och genomfartsgator, ävensom mera trafikerade omnibusleder
och viktiga trafikleder till hamn, järnvägsstation, flygplats m. fl. större
allmänna inrättningar samt till industriområde. Reformens genomförande får
i principiellt hänseende icke leda till någon utvidgning av det bidragsberättigade
gatunätet. Med hänsyn till de ökade statsbidragen bör, vid gatas förklarande
såsom viktig för biltrafiken, kravet på gatans nödvändighet för
den allmänna samfärdseln strängt upprätthållas.

Enligt förevarande stadgande utgår statsbidrag till byggande och underhåll
av bidragsberättigade trafikleder. Detta innebär dock icke att bidrag skall
lämnas till alla byggnadsföretag, som avse allmänna vägar och för biltrafiken
viktiga gator. På sätt framgår av 6 och 7 §§ utgår bidrag endast i mån
av tillgång å därtill anslagna medel. Däremot skall bidrag utgå till underhållet
av alla allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator.

7§-

Enligt förslaget skall statsbidrag till stads eller stadsliknande samhälles
kostnad för iordningställande av för biltrafiken viktig gata utgå endast i den
mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger eller,
om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits, skulle ägt uppbära av
tomtägarna. Där synnerliga skäl därtill äro äro må dock Kungl. Maj:t medgiva
statsbidrag med skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles
kostnad för iordningställande av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt
vad nu sagts.

I motionen I: 284 uttalas, att statsbidrag borde utgå på hela kostnaden för
gatas iordningställande med förbehåll allenast för sådana »stats»-bidrag,
som verkligen inflöte. Under hänvisning härtill hemställa motionärerna, att

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

27

riksdagen måtte förklara sig godkänna förevarande förordning endast under
förutsättning att i densamma vidtoges nyss nämnda och vissa andra ändringar.

I likhet med de vägsakkunniga och departementschefen anser utskottet att
statsbidrag icke bör utgå till den del av gatubyggnadsföretag, som täckes av
de gatukostnadsbidrag, staden eller samhället äger uppbära av tomtägarna.
Den möjlighet, som stadsplanelagen bereder stad eller samhälle att av tomtägare
uttaga bidrag till gatukostnaderna, utnyttjas emellertid olika av olika
städer och samhällen. Det beror i första hand på stadens eller samhällets avgörande,
örn gatukostnadsbidrag skola uttagas med vad som maximalt är
möjligt enligt stadsplanelagens bestämmelser, med viss del därav eller icke
alls. I vissa städer och samhällen har också omfattningen av tomtägarnas bidragsskyldighet
begränsats i förhållande till vad som enligt lagen är möjligt
att uttaga. För åtskilliga städer och samhällen ha några gatukostnadsbestämmelser
över huvud icke fastställts. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
skulle ett bifall till motionen medföra, att städerna skulle komma i åtnjutande
av statsbidrag till gatukostnaderna i mycket olika utsträckning. De städer,
• som icke antagit gatukostnadsbestämmelser eller som begränsat tomtägarnas
bidragsskyldighet i förhållande till vad som enligt stadsplanelagen varit möjligt
att uttaga, skulle få mera statsbidrag än de städer och samhällen, som
uttaga maximala tomtägarbidrag. Detta kan enligt utskottets uppfattning
icke vara rättvist. Kungl. Maj:ts förslag till lösning av denna fråga vilar däremot
på principiellt riktiga grunder.

I motionen hävdas att ett godtagande av förslaget komme att medföra ett
allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Utskottet kan
icke finna att detta påstående har fog för sig. Förslaget kan i själva verket
sägas innebära att städerna och samhällena äga bestämma, huruvida den
del av gatukostnaderna, till vilken statsbidrag icke utgår, skall gäldas av
tomtägarna eller uttagas genom utdebitering a det kommunala skatteunderlaget.

Vid ett bifall till motionen skulle städerna och samhällena faktiskt ha ett
visst intresse av att icke besluta örn uttagande av gatukostnadsbidrag. En sådan
lösning av frågan, som gör det möjligt för städerna och samhällena att
underlåta att uttaga eller att begränsa tomtägarbidragen endast för att få
högre statsbidrag, kan icke vara riktig.

Utskottet är medvetet örn att det ej sällan kan visa sig svårt att i det särskilda
fallet fastställa vad som är att anse såsom maximalt gatukostnadsbidrag.
Nu berörda svårighet bör dock icke stå hindrande för en principiellt
riktig lösning. Skulle sådana svårigheter yppa sig, bör Kungl. Majit, såsom
departementschefen förutsatt, äga meddela erforderliga anvisningar för bestämmande
av tomtägarbidragens storlek.

På grund av det anförda kan utskottet icke förorda någon ändring av förslaget
i denna del.

28

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9 §•

Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmelser
icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av
statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. I syfte att skapa förutsättningar
för en principiell likställighet mellan landsbygd, å ena, samt städer och
samhällen, å andra sidan, föreslås i propositionen, att efter Kungl. Maj:ts
prövning i varje särskilt fall skall med belopp, som Kungl. Maj:ts finner skäligt,
kunna i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till väg- och
gatubyggnadsföretag inräknas ersättning för upplåtelse av mark och för annat
intrång som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande,
ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol. Är fråga örn
byggande av väg eller gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd,
må dock sådan ersättning inräknas i kostnadsunderlaget endast örn företaget
finnes vara för staden eller samhället synnerligen betungande.

I motionen 1:284 uttala motionärerna att de icke kunna, såsom departementschefen,
finna sistnämnda begränsning rimlig »med hänsyn till den särskilda
nytta sådant väg- och gatuföretag regelmässigt bereder staden eller
samhället». Motionärerna säga sig vidare icke kunna finna någon särskild
anledning att markersättningen icke skulle få inräknas i kostnadsunderlaget,
och i vart fall borde möjligheten härtill för företag inom stadsplanelagt område
icke göras beroende av att kostnaden för staden framstode såsom synnerligen
betungande. Under hänvisning till det anförda hemställa motionärerna,
att riksdagen måtte förklara sig godkänna förevarande förordning allenast
under förutsättning att i densamma vidtoges angivna ändringar.

Enligt utskottets mening bör statsbidrag icke utgå till stads eller samhälles
kostnader för mark, i den mån kostnaderna täckas av gatumarksersättningar
från tomtägarna.

Med avseende å allmän väg utanför stadsplanelagt område äro fastighetsägarna
emellertid icke skyldiga att bidraga till kostnaderna för vägmärken.
Om städerna och samhällena följaktligen icke kunna i sin tur uttaga ersättning
av tomtägarna, kan det icke anses motiverat, att städerna och samhällena
men icke landsbygdens övriga kommuner få bära bördan för markanskaffningen.
De vägsakkunniga ha med hänsyn härtill förklarat sig förutsätta,
att statsbidrag i de flesta fall utgår till kostnaderna för mark till allmän
väg utom stadsplanelagt område. Endast i de fall, då vägföretaget kan
anses vara av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden eller
samhället, böra kostnaderna helt bäras av staden eller samhället. Mot vad sålunda
uttalats har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Med avseende å väg eller gata inom stadsplanelagt område anser utskottet
lika med departementschefen, att de städer och samhällen, örn vilka nu
är fråga, i allmänhet äga sådan nytta av väg- och gatubyggnadsföretag, att
det måste anses fullt skäligt, att de såsom regel själva bära även den del

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

29

av markkostnaderna, som icke läckas av tomtäganbidrag. Förhållandena
kunna emellertid vara sådana, att det skulle vara obilligt att låta staden eller
.samhället bära hela kostnaden för marken. Möjlighet bör därför i enlighet
med vad som föreslagits i propositionen finnas att bevilja statsbidrag till
kostnaderna även för mark inom stadsplanelagt område. En utvidgning av
denna möjlighet, såsom i motionen ifrågasatts, skulle kunna leda till orimliga
ekonomiska konsekvenser.

Av det anförda framgår, att utskottet icke kan förorda någon ändring i
förslaget i denna del.

17 §.

Enligt förslaget skall statsbidrag icke utgå till iordningställande eller underhåll
av gata, vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944,
såvida ej företaget utföres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets
påbörjande granskad och godkänd arbetsplan. I motionen I: 284 framhålles,
att byggande av en trafikled såsom gata innebure, att den utfördes i
full överensstämmelse med gällande stadsplan. Att för detta fall påfordra
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens godkännande av arbetsplan syntes icke
fylla något förnuftigt ändamål men vore däremot ägnat att medföra onödiga
tvister mellan styrelsen och städerna. Motionärerna hemställa för den skull,
att förslaget ändras i enlighet härmed.

Stadsplanebeslut innehåller icke, såsom motionärerna synas förutsätta, bestämmelser
i alla avseenden om huru gata skall byggas. Sålunda hava städerna
och samhällena tämligen fria händer i fråga om sättet för gatas byggande.
Det är emellertid uppenbart, att sättet för arbetets utförande är av största
betydelse för kostnaderna för företaget och därmed även för statsbidraget
till gatans byggande och underhåll. Med hänsyn härtill torde de skäl, som
av utskottet anförts till stöd för att arbetsplan beträffande väg inom stadsplanelagt
område skall granskas och fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
tala för att även arbetsplan beträffande gata, till vars byggande eller
underhåll statsbidrag skall utgå, granskas och godkännes av styrelsen. Föreskriften
härom i förslaget innebär, såsom departementschefen framhåller i
propositionen, icke något nytt. Redan nu skola arbetsplaner beträffande sådana
gatubyggnadsföretag, till vilka statsbidrag skall utgå, granskas och godkännas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda motionärernas
hemställan i denna del. Vad utskottet vid 38 § i förslaget till vägstadga
anfört örn vikten av en skyndsam handläggning av ärenden rörande fastställande
av arbetsplan för vägföretag i städerna äger givetvis tillämpning
även med avseende å granskning och godkännande av arbetsplaner för gatubyggnadsföretag.

30

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Förslaget till förordning om statsbidrag till städer oell stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för

allmän väg m. m.

2 §•

Enligt denna paragraf i förslaget utgår statsbidrag med sextio procent av
vad stadsliknande samhälle visar sig hava utgivit för mark, som särskilt förvärvats
för allmän väg, samt för å marken belägen byggnad, så ock för intrång
som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstolsoch
expropriationshandläggning, allt i den mån ersättning prövas skälig.
Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Kungl.
Maj:t förhöjas utöver vad nu sagts. Vad sålunda gäller för stadsliknande samhällen
äger på grund av bestämmelsen i 7 § motsvarande tillämpning för de
städer, där kronan är väghållare.

I motionerna I: 299 och II: 425 hemställes om sådan ändring av förslaget
att statsbidraget såsom regel utgår med åttio procent av vad samhället visar
sig hava utgivit i ersättning för mark, som samhälle tillhandahållit för byggande
av allmän väg inom stadsplanelagt område.

Enligt utskottets mening är den del av markanskaffningskostnaderna, som
samhällena enligt propositionen själva skola bära, i allmänhet för stor i
förhållande till dessa samhällens ekonomiska ställning. Möjligheterna att i
förhållande till varje samhälles behov rättvist anpassa statsbidraget till markanskaffningskostnadema
torde visserligen, såsom i propositionen framhålles,
ökas, örn bidraget såsom regel bestämmes till sextio i stället för åttio procent
och Kungl. Maj:t får möjlighet att höja bidraget. Å andra sidan torde ovissheten,
om samhällena kunna erhålla högre bidrag, kunna leda till att samhällena
motsätta sig nödvändiga företag eller behövlig utvidgning av stadsplan,
enär dessa kunna medföra alltför betungande ekonomiska konsekvenser
för samhällena. Utskottet anser med hänsyn härtill, i likhet med de vägsakkunniga
och motionärerna, att statsbidraget såsom regel bör utgå med
åttio procent. Givetvis bör bidraget till de små städer, där kronan är väghållare,
utgå med enahanda procent.

I övrigt har utskottet vid sin granskning av författningsförslagen icke
funnit anledning till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga
följande förslag till

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

31

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

1) lag om allmänna Tagar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som
enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2 §.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens

bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med
färjläge ävensom för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd
körled (särskild vinterväg).

Lika med väg anses till väg ansluten
brygga, bro eller färja med färjläge,
så ock för den allmänna samfärdseln
allenast vintertiden avsedd
körled (särskild vinterväg).

3 §.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omläggning
och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, örn den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och
förbättring av väg må ske, där så prövas erforderligt ur det allmännas synpunkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta
intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stom -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej
läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt
skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning,
underhall och istandsättning av bro eller färja samt ombyggnad av
trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning,
såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock
öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till
erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där
så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanas bättrande genom
paskottning av snö, där a kortare sträckor till följd av ojämn snösamling
uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till
avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg
skall hallas fri fran hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för
biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med
åkdon framfört av dragare.

6 §•

Särskild vinterväg ma inrättas, örn den prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid
obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av
väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge
det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles i farbar!
stånd.

7 §•

Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest
finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän.

8 §.

Väg ma indragas, örn den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre
anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vägens
indragande är ringa.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas
för färjas begagnande.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

33

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

10 §.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken
och nationalparker är särskilt stadgat.

Om väghållare.

11 §•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen
äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning
(stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens förordnande
är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen förordna,
att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning,
skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är stadgad
för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghållare som i första
stycket avses.

12 §.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna
bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållningen för kronans räkning handhaves, enligt vad därcm särskilt
stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningärna i länen.

Där stad'' eller stadsliknande samhälle är väghållare, handhaves väghållningen
av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stockholm
under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under
närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.

Om behandling av vägfrågor.

14 §.

Fråga örn byggande av väg, örn förändring av enskild väg till allmän, örn
inrättande av särskild vinterväg eller örn indragning av väg skall, där ej
Konungen annorlunda förordnar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt angivna frågor prövas
enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

3

34

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

15 §.

Innan väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställelse
för granskning, fastställas av myndighet som i 14 § första stycket avses;
dock erfordras ej utställelse och fastställelse i fråga om sådant förbättringsarbete
eller mindre omläggningsarbete, som ej kan antagas lända till förfång
för ägare av fastighet vilken beröres av vägföretaget eller för nyttjanderättseller
servitutsrättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan vare förfallet, där ej inom tre år från
utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet
påbörjats. Örn synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förlängning
av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer,
där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med
vad därom är särskilt stadgat.

17 §•

Närmare bestämmelser örn behandlingen av vägfrågor meddelas av Konungen.

Om vågrätt.

18 §.

Har arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare
ägare av fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark; och må
marken sedan den tagits i anspråk nyttjas för vägen utan hinder av den rätt
annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vågrätt.

Vågrätt föreligge ock, om mark tagits i anspråk för väg enligt medgivande
av fastighetens ägare eller om enskild väg förändrats till allmän.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten
blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats
å fastigheten.

19 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av
vägens byggande eiler begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning
av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning
ej skall lämnas. Å ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta
från den dag, då marken togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits
innan marken togs i anspråk.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

35

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

20 §.

Där genom vågrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den
kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då marken togs i anspråk, skall ersättning som i 19 § avses jämte ränta nedsättas
hos länsstyrelsen; och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt
belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall
att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

21 §.

Har förlust å fordran som i 20 § avses uppstått till följd av att nedsättning
ej skett, njute fordringens innehavare av väghållaren ersättning för förlusten
mot avskrivning å fordringshandlingen.

Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom
att ersättning som i 19 § avses blivit för lågt beräknad och densamma till
följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av
annan anledning ej blivit prövad av domstol.

22 §.

, Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gäde
jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten.

23 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa
ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den
ort, där fastigheten ligger. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan
om ersättning prövad av ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna.

Örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut
skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om delning av jord å landet
finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämning.

24 §.

Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men vid nyttjandet
av densamma eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att
fastigheten eller delen skall lösas. Yrkande härom framställes efter vad i
23 § sägs.

36

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förklaras väghållaren lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare
behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända
till efterrättelse; och åge såväl väghållaren som fastighetens ägare göra
ansökan örn stämning.

25 §.

Indrages väg, upphöre vågrätten; och åge väghållaren bortföra vad å marken
anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkommen
fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda
bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det
vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda
omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata
eller annan allmän plats, äger vad i 18—25 §§ är stadgat icke tillämpning,
sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren
för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller
lösningsrätt.

Om tillfälligt upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

27 §.

Är fråga väckt örn byggande av väg och skall i anledning därav på vägmyndighets
föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, undersökning
av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erforderligt
tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt
undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens medgivande
träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plantering
eller park.

28 §.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av annan
orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på
framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig
väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade
hindret är nödig.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse
med fastighetens ägare icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren
tillstånd därtill.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

37

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

30 §.

För skada genom åtgärd som i 27 § avses eller till följd av tillfällig vägs
anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren
gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes
av vägsynenämnden.

31 §.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord
eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens ägare
icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplåtelse
av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma, att
upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i
vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till
vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,
som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller
stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller
annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av
väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast
under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,
att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens avvattning
ej försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast
beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela föreskrifter
ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande
grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller
i fråga örn dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riksförsvarets
behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre
avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt avstånd
utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,
som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest
innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo -

38

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan
ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark
i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta
avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv
gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän
väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och
järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras
eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma
inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna
i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,
som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden
föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga eller ändra anordningen
eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet,
som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,
skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

34 §.

Har arbetsplan för väg blivit fastställd, skall, så länge beslutet därom är
gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av
byggnad äga motsvarande tillämpning.

Är fråga väckt örn byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att
utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan
beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar
närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år.
Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet
härom underställas Konungens prövning.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande
av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för
vägs upptorkande eller för hindrande
av snösamling å väg erforderligt,
att träd eller buske borthugges eller
att träd kvistas, eller påkallas eljest

Är för vinnande av fri sikt, för
vägs upptorkande eller för hindrande
av snösamling å väg erforderligt,
att träd eller buske borthugges eller
att träd kvistas, eller påkallas eljest

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.)

i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd,
må, därest överenskommelse
med fastighetens ägare icke kan träffas,
vägsynenåmnden föreskriva skyldighet
för ägaren att inom viss tid
ombesörja den erforderliga röjningen.
Nämnden äger tillika föreskriva, att
det område föreläggandet avser skall,
intill dess annorlunda bestämmes, genom
ägarens försorg hållas fritt från
skymmande träd och buskar på sätt
i beslutet närmare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande,
varom nu är sagt, avsevärd
skada, skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

(Utskottets förslag.)

i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd,
äger vägsynenämnden, därest
överenskommelse med fastighetens
ägare icke kan träffas, besluta, att erforderliga
åtgärder må, på sätt i beslutet
närmare angives, vidtagas av
väghållaren på dennes egen bekostnad.

Uppkommer i anledning av beslut,
varom nu är sagt, avsevärd skada,
skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

37 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd
över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande,
skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga
vägmärken.

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra
fara för vägens bestånd.

39 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd
förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans
mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område
uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts
å annorstädes belägen byggnad till upplysning örn på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej
heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kommunala
angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket avsedd
anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av vägfarande
kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd
typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed
jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första

40

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet
för fastighetens ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkommer
i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning
med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Örn framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt
stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt, skall å länets landsbygd finnas
ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vinterväghållningen,
då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att
hålla väg öppen för samfärdseln. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,
vilka ha hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter,
som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sexton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbetslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbetslag; b)

den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han
utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren
eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar
föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand
böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet
och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbetslaget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

41

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till
tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet
av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till
den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på
kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta
annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse
ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och
i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen
med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag
för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och
för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller
eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av
vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken
erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, örn den tiden försittes,
att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, som är väghållare.

42

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket
stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,
staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för
vägen.

Om stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i
stadsplanelagen.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här
avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen
stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upplåtits
såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen.
Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å
stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Om vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt
föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där väg finnes, samt
stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnd skall bestå av
ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet
beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt
möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar
av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det
år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom utses
för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller
stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.
De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna
och boende inom vägsynenämndens område.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

43

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens
utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den avgångne.

56 §.

Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall
göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar om ärendets hänskjutande
till nämnden.

57 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag
stadgas i fråga om domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall
länsstyrelsen förordna ersättare.

58 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig.
Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäde vad

de flesta säga. Har envar sin särskilda mening, gäde ordförandens.

*

59 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed
förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämnden,
om det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart
att helt eder delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eder annan sakägare äger ej rätt tid ersättning för sin talans
bevakande inför nämnden.

60 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

Bryter någon mot förbud,
föreskrift däri;

eder underlåter ägare av fastighet
att städa sig tid efterrättelse föreläggande,
som meddelats med stöd av
33 § tredje stycket, 36 § första stycket
eder 39 § tredje stycket;

eder eftersätter fogde för arbetslag

lag eder på grund av

eder underlåter ägare av fastighet
att städa sig tid efterrättelse föreläggande,
som meddelats med stöd av
33 § tredje stycket eder 39 § tredje
stycket;

vad honom åligger;

61 §.

som meddelats i denna

44 Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av arbetslag
att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt
annan lämplig person i sitt ställe,

straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

62 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av
33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda
olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varder förbud, som meddelats i Varder förbud, som meddelats i
eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 §
och ej avser byggnads uppförande, och ej avser byggnads uppförande,
icke iakttaget och sker ej rättelse icke iakttaget och sker ej rättelse
genast efter tillsägelse av väghålla- genast efter tillsägelse av väghållaren
eller utmätningsmannen i orten, ren eller utmätningsmannen i orten,
eller efterkommes ej föreläggande, eller efterkommes ej föreläggande,
som meddelats med stöd av 33 § som meddelats med stöd av 33 §
tredje stycket, 36 § första stycket el- tredje stycket eller 39 § tredje stycler
39 § tredje stycket, äger utmät- ket, äger utmätningsmannen föranningsmannen
föranstalta om rättelse, stalia om rättelse.

64 §.

Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden
för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan,
förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av
utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild
väg till allmän, örn inrättande av särskild
vinterväg eller om indragning
av väg meddelas efter anslag. Den
som är missnöjd med beslutet har att,
vid talans förlust, inom en månad

§•

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut om fastställande av arbetsplan
för väg, om förändring av enskild
väg till allmän, om inrättande av särskild
vinterväg eller om indragning
av väg meddelas efter anslag. Den
som är missnöjd med beslutet har att,
vid talans förlust, inom en månad

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

från den dag, då beslutet meddelades, från den dag, då beslutet meddelades,
däröver anföra besvär hos Konungen, däröver anföra besvär hos Konungen,

dock att menighet äger tillgodonjuta
femton dagar längre besvärstid ån nu
sagts.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles
i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan
hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

66 §.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med
stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den
ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles
i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast
å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

68 §.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtande av nyttjanderätt till mark
för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 §
första stycket örn ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 §
andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jämlikt
48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkställande
eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet,
som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Genom denna lag upphävas

lagen den 7 juni 1934 (nr 241) örn allmänna vägar;
lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vägrätt;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya
lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

46

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

70 §.

Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja
väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de
vägar, som enligt förut gällande lag äro att anse såsom allmänna.

71 §.

Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga om byggande av väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg eller indragning
av väg beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet handläggas
och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

72 §.

Beslut om vägföretag, som av läns- Beslut örn vägföretag, som av länsstyrelsen
meddelats före den 1 januari styrelsen meddelats före den 1 januari
1944 men som icke verkställts före 1944 men som icke verkställts före
den 1 januari 1947, upphör att gälla den 1 januari 1950, upphör att gälla
sistnämnda dag, om icke dessförin- sistnämnda dag, om icke dessförinnan
vägens sträckning blivit genom nan vägens sträckning blivit genom
renstakning eller eljest tydligt ut- renstakning eller eljest tydligt utmärkt
å marken och vägarbetet på- märkt å marken och vägarbetet påbörjats.
Konungen äger dock före- börjats. Konungen äger dock föreskriva
förlängning av tiden för beslu- skriva förlängning av tiden för beslutets
giltighet, varje gång med högst tets giltighet, varje gång med högst
tre år. tre år.

Har länsstyrelse före den 1 janu- Har länsstyrelse före den 1 januari
1944 beslutat, att enskild väg ari 1944 beslutat, att enskild väg
skall förändras till allmän under för- skall förändras till allmän under förutsättning,
att vissa iståndsättnings- utsättning, att vissa iståndsättningsarbeten
utföras, skall beslutet förfal- arbeten utföras, skall beslutet förfalla,
om arbetena icke verkställts före la, örn arbetena icke verkställts före
den 1 januari 1947. den 1 januari 1950.

73 §.

Har vågrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 19—
24 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 om vågrätt finnes
stadgat om rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämpning,
dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten
ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola
behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller
bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till
följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej
annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

Har ägare av fastighet med stöd av
äldre lag förelagts att verkställa röjning
å fastigheten för vinnande av
fri sikt, för vågs upptorkande eller
för hindrande av snösamling d våg,
skall föreläggandet i och med den
nya lagens ikraftträdande upphöra att
gälla.

75 §.

Vad i denna lag stadgas om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande
samt om ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall
icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan
påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande
bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud
enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,
förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens
ägare att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter ägaren
att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och
63 § andra stycket sägs.

För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första
stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av
vägsynenämnden.

77 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar
tillkommer stadsliknande samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare,
skall bestämmas enligt förut gällande föreskrifter.

78 §.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och
bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan
ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som
övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av
väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas
till väghållaren.

48

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

80 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser
i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag
för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så
skett. Å sådant snöploglag skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga
tillämpning.

81 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §.

Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och
med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden
som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas
och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg
till allmän.

2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931

(nr 142).

Härigenom förordnas, dels att i stadsplanelagen skall införas en ny paragraf
av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 44 a §, dels ock att 45,
54 och 56 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

44 a §.

Är kronan efter vad i lagen örn allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall
vad ovan i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att
såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan,
med iakttagande att framställning som i 42 § första stycket sägs må göras
såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt
stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än
som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall
dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till
allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den
mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd,

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

49

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna
hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg
eller ock vagmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens
bestämmande vägen ej inräknas i ga tubredden; dock skall denna
inskränkning ej gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare
och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område
som ingår i stadsplanen.

I fall---åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark---samma mark.

54 §.

Underhåll av---å staden.

Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits
såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i

44 a §. Samma lag vare i fråga örn gata, som förklarats tillika vara allmän
väg.

56 §.

Vad i---för köping.

Detsamma gäde---skall iakttagas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt

45 och 46 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken
ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1
januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §'' lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap.

8 §.

Vad i---från kronan.

1 Senaste lydelse, se 1930: 142.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

4

50

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ej heller---allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt stadgas i lagen örn allmänna vägar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 §
andra stycket lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skola upphöra att
gälla, dels ock att 79 och 79 a §§* samma lag skola erhålla följande ändrade
lydelse.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd,
och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum,
innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, åge
rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande*av nämnd.

79 a §.

Varder allmän---över marken.

Väghållaren åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för vägändamål,
där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen
fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma.
Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det
vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande
på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens
ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande bestämmelser
skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag,
som av länsstyrelsen beslutats dessförinnan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 77—79 §§ 1935: 91 och beträffande 79 a § 1930: 143.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

51

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5) lag om råd iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av
den allmänna väghållningen på landet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen den 7 juni 1934 (nr 242) om vägdistrikt och

förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna
väghållningen i riket

skola upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, där ej annat följer
av vad nedan stadgas.

2 §•

Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under
år 1943; och skall till följd härav någon röstlängd för sådant val icke upprättas.

3 §•

Utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 skall icke upprättas.
Ej heller skall val av revisorer för samma år förrättas. Med hänsyn härtill
vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till
och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt.

4 §•

Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen
om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5 §•

För granskning av vägstyrelses förvaltning under år 1943 ävensom för behandling
av fråga örn ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av
år 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å vägstämma
skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt.

De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid
vägstämma efter utgången av nämnda tid. Vad nu sagts galle ock ordförande
och vice ordförande, vilka av vägstämman utsetts för år 1943, där ej val av
ordförande och vice ordförande för tid efter utgången av nämnda år ägt rum.

6 §•

Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens rätt till väg med vad
därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av
kronan.

52

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Har vägdistrikt efter den 1 januari
1939 i syfte att å kronan överföra
väghållningskostnader, som bort gäldas
genom utdebitering av vägskatt,
underlåtit att utdebitera dylik skatt i
den utsträckning, som påkallats av
omständigheterna, eller försummat
underhållet av allmän väg i sådan
grad, att vägen den 1 januari 1944
icke befinner sig i vederbörligt skick,
må ersättning uttagas genom påförande
av särskild vägskatt på sätt i 8 §
stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter
den 1 januari 1939 förfogat över distriktets
tillgångar för andra ändamål
än dem, distriktet haft att tillgodose,
eller utan tillräckliga skäl slutit avtal
eller gjort utfästelser, vilka avse även
tid efter utgången av år 1943 och genom
vilka kronan tillskyndas avsevärt
förfång.

Har vägdistrikt efter den 1 januari
1942 i syfte att å kronan överföra
väghållningskostnader, som bort gäldas
genom utdebitering av vägskatt,
underlåtit att utdebitera dylik skatt i
den utsträckning, som påkallats av
omständigheterna, eller försummat
underhållet av allmän väg i sådan
grad, att vägen den 1 januari 1944
icke befinner sig i vederbörligt skick,
må ersättning uttagas genom påförande
av särskild vägskatt på sätt i 8 §
stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter
den 1 januari 1942 förfogat över distriktets
tillgångar för andra ändamål
än dem, distriktet haft att tillgodose,
eller utan tillräckliga skäl slutit avtal
eller gjort utfästelser, vilka avse även
tid efter utgången av år 1943 och genom
vilka kronan tillskyndas avsevärt
förfång.

8 §•

Fråga örn sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen.
Innan dylik fråga avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt
av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat vägdistriktet.

Särskild vägskatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för
året närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Konungen fastställts,
äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunalskatt.
Särskild vägskatt utgöres av envar skattskyldig i förhållande till det antal
skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påförts honom i nämnda taxeringslängder.

Närmare bestämmelser om uttagande av särskild vägskatt meddelas av
Konungen.

9 §•

Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestämmelser
om skyldighet för stad att under viss tid till vägdistrikt utgiva ersättning,
må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller delvis
befrias från skyldigheten, örn så finnes skäligt med hänsyn till kronans
övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegiet
samt prövas av Konungen.

10 §.

De kostnader för avveckling av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på
tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel.

11 §•

Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av
tidigare fattat beslut skola jämväl efter den 31 december 1943 förut gällande
bestämmelser tillämpas, dock att redovisningen skall ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

12 §.

Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väghållningen
på landet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

6) lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Härigenom förordnas som följer,

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor
företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan
är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande
centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om vägnämnd.

2 §.

Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens
område på bästa sätt tillgodoses.

I sådant hänseende har nämnden bland annat att avgiva av Konungen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i lä -

54

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

net infordrade yttranden i frågor om byggande av allmän väg, förändring
av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning
av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild
författning ankommer på vägnämnden.

Vägnämnd må hos Konungen an- Vägnämnd äger jämväl i övrigt
föra besvär över beslut, som medde- framställa förslag i frågor rörande
lats av väg- och vattenbyggnadsstyrel- vägvåsendet och vägtrafiken inom
sen eller länsstyrelsen. nämndens område samt må hos Ko nungen

anföra besvär över beslut,
som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller länsstyrelsen.

3 §.

Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att
delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom
länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län.

4 §.

Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för
dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas
fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

5 §.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunalstämma.
Sker valet å kommunalstämma, åge en var, som är röstberättigad i
kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande åge en röst.
Vid lika rösttal skilje lotten.

Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och
med den 15 november.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en
var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller
det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsområdet
skall uppgå till minst 10.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet fastställa antalet
ombud för en var kommun.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud.

Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller
flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas
med siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Om förfarandet
vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens
område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstämma.
I avseende å obehörighet såsom ombud skall vad om ordförande i kommunalstämma
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för sådan
än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller
fyllt sextio år.

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknat från den 16
november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda
tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda
ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående
delen av tjänstgöringstiden.

Underrättelse örn val av ombud och suppleanter för dem, med angivande
av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

6 §•

Beträffande vägnämndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter
länsstyrelsen med iakttagande av vad i 9 § stadgas dag och tid för val av
ledamöter jämte suppleanter i vägnämnden samt kallar ombuden till valförrättningen.
Länsstyrelsen skall tillika bland ombuden utse en att leda förhandlingarna,
till dess ordförande valts, samt tillställa den sålunda utsedde
uppgift örn varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den
kommunala röstlängden.

Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid valförrättningen,
åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varande
suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även denne hindrad, har
han att anmoda den närmast därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två
tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden.

Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för
kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som
tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens
hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud.

7 §■

Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara propoilionellt,
därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster,
som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas
med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kommunalstämma
är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmel -

56

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sen i 6 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall bestämmas
den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

8 §.

I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 5 § är stadgat angående
ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i
vägnämnden.

Ämbets- eller tjänsteman i länsstyrelsen eller vägförvaltningen må icke
vara ledamot eller suppleant i vägnämnden.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i vägnämnden
än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget
eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägnämnden,
eller ock vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet
sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd.

9 §•

Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknat från
och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas
i december månad det år, då val av ombud ägde rum.

Avgår ledamot, inträder såsom ledamot för den återstående tjänstgöringstiden
den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen
bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för sistnämnda
tid.

10 §.

Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden utse
någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar,
intill dess ordförande valts.

11 §.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra
den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

12 §.

Underrättelser om val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock
av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd skola, med angivande av
de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för
intagande i länskungörelsema.

13 §.

Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestämmer
och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen
därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

57

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen
insändas till länsstyrelsen.

Vid vägnämndens sammanträden Vid vägnämndens sammanträden
äga landshövdingen och vägdirektö- äga landshövdingen och vägdirektören
eller den, någon av dem i sitt ren eller den, någon av dem i sitt
ställe förordnar, vara tillstädes och ställe förordnar, vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i deltaga i överläggningarna men ej i
besluten. Är landshövdingen närvä- besluten.
rande, äger han föra ordet.

Örn vägnämndens ordförande därom framställer begäran, skall vägdirektören
eller, örn denne av tjänstegöromål är förhindrad, av honom utsedd annan
tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att tillhandagå
med upplysningar.

14 §.

Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöterna
äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av
nämnden godkänt hinder uteblir från sammanträde, skall böta till kronan
fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till
de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

16 §.

Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning
begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan
lika rösttal men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder.

17 §.

Vid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill
för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock
verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Avskrift
av justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

58

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit
avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet
bestyrkt.

18 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga
alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och
hålla register över dem.

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av
vägnämndens ledamöter gottgörelse
av statsmedel med tolv kronor för
sammanträdesdag. Ordföranden åt -

För sitt arbete åtnjuter envar av
vägnämndens ledamöter gottgörelse
av statsmedel med aderton kronor för
sammanträdesdag. Ordföranden åt -

njuter härutöver ett årligt arvode av njuter härutöver ett årligt arvode av
tvåhundra kronor. Ordföranden är tvåhundra kronor. Ordföranden är
tillika berättigad till ersättning av tillika berättigad till ersättning av
statsmedel för renskrivning, porton statsmedel för renskrivning, porton

och andra för uppdragets fullgörande
nödiga omkostnader för vägnämnden.
Ersättning må ej utgå för arvode
till biträde, som må hava av ordföranden
anlitats vid protokollsföring.

och andra för uppdragets fullgörande
nödiga omkostnader för vägnämnden.
Ersättning må ej utgå för arvode
till biträde, som må hava av ordföranden
anlitats vid protokollsföring.

Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats
av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt allmänna resereglementet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl
ej beräknas traktamentsersättning.

Räkning å dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning skall
vara attesterad av ordföranden.

Om länsvägnämnd.

20 §.

Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro gemensamma
för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den
för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrat yttrande
samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författning
ankommer på nämnden.

Länsvägnämnden må hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

59

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

21 §.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses
av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen
(skogsvårdsstyrelsema) och
vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen
förordnar två ledamöter samt
skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdsstyrelsema)
och varje vägnämnd
en ledamot. För varje ledamot utses
i enahanda ordning en suppleant.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses
av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen
(skogsvårdsstyrelserna) och
vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen
förordnar två ledamöter samt
skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdsstyrelserna)
och varje vägnämnd
en ledamot, dock att vägnämnd i
Gotlands län utser två ledamöter. För
varje ledamot utses i enahanda ordning
en suppleant.

Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara representant
för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och
suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd.
Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i
skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet.

I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdrag
skall vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot
och suppleant i länsvägnämnden.

22 §.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller februari
månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum,
för en tid av fyra år, räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller valet
skedde. Avgår ledamot, inträder för den återstående tjänstgöringstiden den
för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Där så erfordras, förordnas
ny ledamot eller anställes fyllnadsval för sistnämnda tid.

23

Ordförande i länsvägnämnden utses
av länsstyrelsen bland nämndens
ledamöter. Nämnden utser själv inom
sig vice ordförande.

24

Vad i 8 och 12 §§, 13 § andra och
tredje styckena, 14 §, 15 § andra stycket
och 16—18 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende
å länsvägnämnd.

§•

Länsstgrelsen förordnar någon av
dem, som utsetts till ledamöter i länsvägnämnden,
att vara sammankallande
och att leda nämndens förhandlingar,
intill dess ordförande valts.

§•

Vad i 8,11 och 12 §§, 13 § andra
och tredje styckena, 14 §, 15 § andra
stycket och 16—19 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende
å länsvägnämnd.

60

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestämmer
och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länsstyrelsen
därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för
uppgivet ändamål gör framställning därom. Om utsatt sammanträde skall
meddelande ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst halva antalet
ledamöter är tillstädes.

Beträffande arvode och ersättning
i övrigt åt ordförande och ledamot i
länsvågnåmnd skall vad i 19 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning,
dock att dagarvode skall utgå med
aderton kronor.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa
förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet
och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets
behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken
och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och
verksamhet meddelas av Konungen.

Om besvär.

27 §.

Menar någon, att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsvägnämnd,
eller annat beslut, som meddelats av vägnämnd eller länsvägnämnd,
icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författning,
åge han däröver anföra besvär.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i förekommande
fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, ingivas
till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av
ledamot eller suppleant i vägnämnd, från det valet skedde och eljest från
den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justerades.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

61

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

28 §.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända till efterrättelse,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

29 §.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen föras i den ordning,
som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

Övergångsbestämmelser.

30 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1
januari 1944.

31 §.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under oktober
månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal ombud
och suppleanter, som var kommun skall utse.

Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med
den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947.

32 §.

Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången
äga rum under förra hälften av november manad 1943 samt avse tiden från
och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947.

33 §.

Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första
gången äga rum under senare hälften av november månad 1943 samt avse
tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari
månad 1948.

B) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit
vissa jämkningar böra vidtagas i det vid propositionen fogade
förslaget till stadga angående behandlingen av vissa
vägfrågor (vägstadga), måtte uttala, att stadgan bör givas
en lydelse i överensstämmelse med följande såsom utskottets
betecknade förslag till

62

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Avdelning I.

Olika slag av allmänna vägar.

1 §•

Allmänna vägar äro av tre slag:

a) huvudväg, vartill hänföres väg, som är av synnerlig betydelse för den
genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest är av stor vikt för den
allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen
med dylika orter i andra län;

b) bygdeväg, varmed avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg;

c) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru
den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl är till synnerligt
gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och
bebyggande.

2 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, på framställning av länsstyrelse
eller efter länsstyrelses hörande, vilka vägar som skola anses såsom
huvudvägar. Dock skall fråga örn viss vägs hänförande till huvudväg,
i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hänskjutas till Konungens avgörande.

Avdelning n.

Bestämmelser angående landet.

Om förberedande utredning rörande behovet av altmän väg.

3 §.

Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen.

4 §.

Göres ansökan om anläggning av väg, har länsstyrelsen, där ej med hänsyn
till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att
utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad.

För sådant ändamål skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan
än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

63

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget,
och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest
det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes
lämpligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken
kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig.

5 §•

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas
såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås, där ej annat
föranledes av vad i andra stycket sägs. Eljest skall frågan, örn företaget bör
komma till stånd, prövas vid uppgörande av flerårsplan för arbeten av det
slag, vartill företaget hör, eller vid upprättande av sådant förslag, som i
14 § avses. För sådant fall skall länsstyrelsen, där fråga är om annan väg
än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att
arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansökningen
huvudväg, hänskjutes frågan om företagets upptagande i flerårsplan
och om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad
i första stycket sägs, föranstalta örn upprättande av arbetsplan för vägföretag,
oaktat medel till detsamma icke kunna påräknas under de närmaste
åren.

6 §.

Vad i 4 och 5 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen
själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av väg.

7 §•

Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angående
omläggning eller förbättring av väg.

Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings-
eller förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall.

Om upprättande av flerårsplaner m. m.

8 §•

För att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som beviljas för
olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i mån av behov upprättas
och fastställas

64

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

a) en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar;

b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevägar
och ödebygdsvägar;

c) en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt

d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar.

Fyraårsplanema skola förnyas vartannat år.

9 §.

Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynstagande
till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose
dessa behov inom ramen för de medel, vilka under den tid, varom fråga är,
kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser.

I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning
att anslag beviljas — beräknas komma till utförande under den tid planen avser,
med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kostnaderna
på olika år. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av
angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena
kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens
personal och maskiner effektivt utnyttjas.

10 §.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och
vattenfoyggnadsstyrelsen. över planen skola yttranden inhämtas från vägnämndema,
länsvägnämnden och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som må påkallas
av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för prövning
och fastställelse.

11 §•

Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas
från vägnämnderna uppgifter örn de vägföretag, som anses böra utföras under
den tid planen avser, över planen skola vägnämndemas och länsvägnämndens
yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar
i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna jämte yttrandena till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas, skall densamma av styrelsen fastställas.
Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till
Konungens prövning.

12 §.

Fastställd flerårsplan skall genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg
delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

65

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

överlantmätaren och länsarkitekten, varjämte meddelande örn fastställelsebeslutet
skall intagas i länskungörelserna.

13 §.

Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande.

Påkallas på grund av förändrade
förhållanden eller eljest ändring i ordningen
för företagens utförande eller
annan mera väsentlig avvikelse från
flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
efter samråd med
länsstyrelsen, förordna härom.

I händelse av meningsskiljaktighet
mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall frågan
hänskjutas till Konungens prövning.

Påkallas på grund av förändrade
förhållanden eller eljest ändring i ordningen
för företagens utförande eller
annan mera väsentlig avvikelse från
flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
efter länsvägnämndens
och länsstyrelsens hörande,
förordna härom, såvitt avser plan
som fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I händelse av meningsskiljaktighet
mellan länsstyrelse
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall frågan hänskjutas till Konungens
prövning. Är fråga om avvikelse
från flerårsplan, som fastställts av
Konungen, beslutar Konungen härom.

Av våg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat beslut örn avvikelse från
flerårsplan skall genom styrelsens
försorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden
och vederbörande vågnämnder,
varjämte meddelande örn
beslutet skall intagas i lånskungörelserna.

t

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Konungen
eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras
med beviljade anslag.

Örn upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas
att det trafikbehov, som föranlett planens upprättande, tillgodoses i största
möjliga utsträckning;

att vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsenligt
sätt;

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

5

66

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att vägen med avseende å sträckning och byggnadssätt utföres så, att
kostnaderna för densamma och för eventuell framtida förbättring i görligaste
mån begränsas;

att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig
sträckning undvikas;

att nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen;

att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en
mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fornlämning eller naturföremål,
som är av särskilt intresse för kännedomen örn landets natur eller
som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden
skyddas, icke beröres av företaget; samt

att arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen
kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar.

16 §.

Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller vägförvaltningens
i länet försorg.

17 §■

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträckning
och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordföranden
i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten
och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala
organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av företaget.

18 §.

Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas
vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar ägare
till fastighet, som beröres av företaget, därest han är känd och inom riket
boende, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträckning
och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning
sker genom posten. Dylik kallelse behöver ej lämnas, förrän förrättningsmannen
verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste
sträckningen av vägen.

Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som
är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i
samfälligheten utan ma kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller
till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,
delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger
behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.
Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för
flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av
delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

67

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

19 §.

Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma i erforderligt antal exemplar
överlämnas till länsstyrelsen. Örn det med planen avsedda företaget inrymmer
bro, färja, annat konstarbete eller beläggning eller ock avser längre
sträcka av huvudväg eller annan väg, som sträcker sig genom två eller flera
län, eller infartsväg till stad, så ock då anledning därtill eljest förekommer,
skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning, där ej styrelsen annorlunda
förordnar.

Örn arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick,
förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om den ändring i planen, som
finnes påkallad, eller om upprättande av ny arbetsplan.

20 §.

Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken anmärkningar mot arbetsplanen
skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall planen eller
kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen
och vägnämndens ordförande.

Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av företaget, så ock vägnämnd,
kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas,
ävensom sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola genom
länsstyrelsens försorg underrättas örn den upprättade arbetsplanen, örn
den tid, inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna,
samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken
vägen skall framdragas, skall, därest han är känd och inom riket boende,
tillika underrättas örn vad av hans mark, som tages i anspråk för vägen,
ävensom att lagakraftägande beslut örn fastställande av arbetsplan medför
skyldighet att upplåta marken till väghållaren mot ersättning, vilken bestämmes
i den ordning lagen örn allmänna vägar stadgar. Underrättelse till fastighetsägare
skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Är marken
samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads eller annat
samhälles kommunikationsförhållanden, skall även staden eller samhället
underrättas om arbetsplanen.

Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller
avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall
från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur
plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

21 §.

Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag.

Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upp -

68

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rättad arbetsplan, skall i den ordning som i 20 § stadgas tillfälle beredas
dem, som därav beröras, att yttra sig.

22 §.

Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna
yttranden av länsstyrelsen med eget utlåtande insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.

23 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas,
förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentlig ändring i planen,
skola yttranden inhämtas på sätt i 20 § sägs.

24 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att arbetsplan, som förordats av
länsstyrelsen, kan godtagas och att företaget äger tillräcklig aktualitet, skall
styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande.

Anser sig styrelsen icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbetsplan,
hänskjutes frågan till Konungens prövning.

25 §.

Beslut, varigenom Konungen eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt
arbetsplan, skall genom styrelsens
försorg delgivas länsstyrelsen,
länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,
överlantmätaren och länsarkitekten,
varjämte meddelande om
beslut skall intagas i länskungörelserna.
Envar ägare av fastighet, över
vilken vägen framdrages, skall, därest
han är känd och inom riket boende,
underrättas om fastställelsebeslut,
som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
om vad den
som vill klaga har att iakttaga och
om äventyret, där sådant försummas.
Är marken samfälld, skall vad i 18 §
andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Beslut, varigenom Konungen eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt
arbetsplan, skall genom styrelsens
försorg delgivas länsstyrelsen,
länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,
överlantmätaren och länsarkitekten,
varjämte meddelande om
beslutet skall intagas i länskungörelserna.
Beslut, som meddelats av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, skall
därjämte kungöras i kyrkan i den
eller de församlingar, som beröras
av beslutet. Envar ägare av fastighet,
över vilken vägen framdrages, skall,
därest han är känd och inom riket
boende, underrättas örn fastställelsebeslut,
som meddelats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, om vad den
som vill klaga har att iakttaga och
örn äventyret, där sådant försummas.
Är marken samfälld, skall vad i 18 §
andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

69

(Kungl. Alaj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

26 §.

Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbete
må förfarandet vid upprättande av arbetsplan, utan hinder av
vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtande och avgivande av yttranden
däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Dock skall tillfälle alltid beredas ägare av
fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig
över arbetsplanen.

Är fråga om mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbättringsarbete
och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk
för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må företaget,
om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända
någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan
att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats
och avgivits eller planen blivit fastställd.

27 §.

Närmare anvisningar örn upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Om förändring av enskild väg till allmän.

28 §.

Ansökan om förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det
länsstyrelsen, där ej med hänsyn till kända förhållanden finnes uppenbart,
att ansökningen bör avslås, att utreda, om vägen är av den betydelse att den
kan förändras till allmän, samt det skick vari vägen befinner sig.

Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vilkas
hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen
äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken
kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen
förordnar yttra sig.

29 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller
förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga örn utförandet
av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen
samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i samband
därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sökanden
eller den, som väckt frågan.

70

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

30 §.

Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstyrelsen — om ärendet icke,
enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om
utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen ■—- med eget
utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning.

31 §.

Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den
mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
prövas i ett sammanhang en gång örn året, där icke
särskilda skäl föranleda till annat.

32 §.

Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga örn förändring av enskild väg
till allmän av annan mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Konungens
prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beslut.

33 §.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat beslut i ärende örn förändring
av enskild väg till allmän
skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd
och sökande, varjämte meddelande
örn beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat beslut i ärende om förändring
av enskild väg till allmän
skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd
och sökande, varjämte meddelande
örn beslutet skall intagas i länskungörelserna
samt kungöras i kyrkan i
den eller de församlingar, som beröras
av beslutet.

Örn handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om inrättande
av särskild vinterväg, örn indragning av allmän väg, så ock om
övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse.

Avdelning lil.

Bestämmelser angående städer och stadsliknande samhällen, som äro

väghållare.

35 §.

Göres hos länsstyrelsen ansökning örn anläggning av allmän väg i stad,
som själv är väghållare, ankommer det på länsstyrelsen att utreda vägens

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

71

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

betydelse och angelägenhetsgrad, där ej med hänsyn till kända förhållanden
finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås.

Har frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfullmäktige
i staden, skall deras yttrande inhämtas. Länsstyrelsen bör även inhämta
yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av
företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest
det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes lämpligt,
äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan
angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar
yttra sig.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byggas
såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta
arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna
påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar länsstyrelsen
företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till detsamma
anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ärendet
jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldelning
av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga
gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka äro väghållare. För
sådant fall, så ock där staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag,
skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande
företaget.

36 §.

Vad i 35 § stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv
eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upptager fråga om anläggning av allmän väg.

I enahanda ordning behandlas jämväl fråga angående omläggning eller
förbättring av allmän väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre
eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet
förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

37 §.

Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen örn statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro
väghållare.

38 §.

Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas genom
stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämp -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.-ts förslag.) (Utskottets förslag.)

liga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag
i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt fastställd
stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller
annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att
yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

39 §.

Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å väg inom stads område.

40 §.

Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för
vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall
vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat i tillämpliga
delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle.

Avdelning IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän,
inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om övertagande
av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse,
skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den
ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944.

De fyraårsplaner, om vilka i 8 § förmäles, skola första gången avse åren
1944—1947.

Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas samt efter
vägnämndernas och länsvägnämndens hörande lill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insändas före utgången av april månad 1944.

Femårsplanen för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsarbeten
på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948.

Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vattenhy
ggnadsstyrelsen före utgången av januari månad 1944 upprättas och översändas
till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsvägnämndens
hörande före den 1 maj 1944 avgiva samt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ären -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

73

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

det. Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena,
skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad
överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

G) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen icke funnit
sig kunna i oförändrat skick godkänna övriga vid propositionen
fogade författningsförslag, måtte för sin del godkänna
följande förslag till

1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och
stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, utgår enligt
vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar
och för biltrafiken viktiga gator.

2 §.

Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen örn allmänna
vägar hör till väg eller anses såsom väg.

3 §.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrelsens
hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola
anses såsom för biltrafiken viktiga.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl omläggning
och förbättring av väg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande gata.

5 §.

Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning

1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas
jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja
samt ombyggnad av trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvitt
ej åtgärden företages i samband'' med vägens eller gatans byggande;

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; ävensom

74

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4) vintertid arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från
binder av snö och is samt för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas,
sändning ävensom åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av
snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre,
som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet.

6 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel
med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av allmän
väg.

7 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittiofem
procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för
biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de
bidrag, som staden eller samhället äger eller, örn erforderliga gatukostnadsbestämmelser
antagits, skulle ägt uppbära av tomtägama.

Där synnerliga skäl därtill äro, må Konungen medgiva statsbidrag med
skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles kostnad för iordningställande
av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt förstå stycket.

8 §.

Där Konungen prövar synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor
Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som
i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs.

9 §.

Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som
Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag
till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas
ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av
vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för ersättningens
fastställande av domstol. Är fråga om byggande av väg eller
gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan ersättning
inräknas i kostnadsunderlaget endast om företaget finnes vara för
staden eller samhället synnerligen betungande.

10 §.

I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag erhålles,
må icke inräknas förvaltningskostnad. Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

75

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll
eller arbetsledning.

Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard
än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke
beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till byggande av en
uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata.

11 §.

För tilldelning till städer och samhällen av statsbidrag till byggande av
allmänna vägar och till anläggning av för biltrafiken viktiga gator skall
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år
upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två
åren.

Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakommande
byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln.

Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas
varje stad och samhälle, som är väghållare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att efter samråd med stad eller
samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att i fastställd fördelningsplan
upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag
till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad i fördelningsplanen
upptagits, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens
hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag
samt villkoren för dess åtnjutande.

12 §.

Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent
av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna
och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället beräknas
skäligen böra uppgå.

13 §.

Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller
samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande
art i andra städer och samhällen kosta i underhåll.

I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltningskostnad.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av
samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det,
som skulle hava åtgått till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande
efter samfärdselns behov.

76

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

14 §.

I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och
gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för utförande
av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning
med cementbetong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för
beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet.
Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944.
Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade årliga
kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utförande
må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vägen
eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

15 §.

Det belopp, vartill stads eller samhälles kostnader för underhållet av de
allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen
uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år.

Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhållningsskyldighet
ökas genom inkorporering eller genom att enskild väg övertages
till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafiken
viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller allmän
väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyraårsperioden
jämkas med hänsyn därtill.

Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhållanden
i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum.

Beslut örn fastställelse eller jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall
delgivas vederbörande stad eller samhälle.

16 §.

Stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till
väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
juli månad. Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av styrelsen
i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av statsbidraget,
i regel en tiondel, bör innehållas, till dess arbetet blivit godkänt. Till arbete
eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol,
må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

17 §.

Statsbidrag utgår icke till iordningställande eller underhåll av gata, vars
iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, såvida ej företaget ut -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

77

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

föres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets påbörjande
granskad och godkänd arbetsplan.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag
må utgå utan hinder av vad nu sagts.

18 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats
stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på
lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift
äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till
vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för sådana
arbeten.

Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhållandet
till Konungen.

19 §.

Det åligger stad eller samhälle att inom två år efter det statsbidrag till
väg- och gatubyggnadsföretag uppburits verkställa med bidraget avsedda arbeten
i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än
nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen beräknade
kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, nittiofem
procent av sistnämnda kostnader. Där särskilda skäl därtill föranleda,
äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bevilja staden eller samhället
anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande.

Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland
de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill meddelats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande.

Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad,
må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre
staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser
angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänt entreprenören.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag
må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs.

20 §.

Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämna redogörelse för användningen under nästföregående år
av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen tilldelade statsbidrag.

Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag
skall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivas inom sex
månader efter utgången av den tid, inom vilken den på bidragets emottagan -

78

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

de grundade byggnadsskyldigheten bör jämlikt 19 § vara fullgjord. Beträffande
dylik redovisning, som skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag
svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidi''agsbelopp, beträffande
vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redovisa,
återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag,
bidraget uppbars.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1
januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning.

Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas
före den 1 februari 1944 att gälla åren 1944 och 1945.

Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande
angående skyldighet för fastighetsägare att helt eller delvis besörja eller bekosta
gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen
genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna
för byggande och underhåll av gata, som icke bestrides av fastighetsägare
eller som icke täckes genom de bidrag, som staden på grund av sådan
bestämmelse äger uppbära.

Åligger det någon på grund av särskild förpliktelse att svara för eller bidraga
till väg- eller gatuhållning i stad eller samhälle, skall, intill dess väg- eller gatuhållningen
efter beslut i vederbörlig ordning övertages eller helt bestrides av
staden eller samhället, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för
sådan väg- eller gatuhållning, som icke fullgöres av annan eller som icke täckes
genom de bidrag, vilka staden eller samhället på grund av dylik förpliktelse
äger uppbära.

2) förordning om statsbidrag till städer oell stadsliknande samhällen,
där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg

m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Till köping eller municipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår enligt
vad nedan sägs bidrag av statsmedel för värdet av mark, som samhälle till -

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

79

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

handahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för
å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i
ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,
ävensom för domstols- och expropriationshandläggning.

Prövning av fråga om rätt för samhälle till sådant bidrag ankommer, där
ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 §■

Bidrag utgår med sextio procent av
vad samhället visar sig hava utgivit
i ersättning för mark, som särskilt
förvärvats för vägen, samt för å marken
belägen byggnad, så ock för intrång
som orsakas av vägens byggande
eller begagnande, samt för domstols-
och expropriationshandläggning,
allt i den mån ersättningen prövas
skälig.

Bidrag utgår med åttio procent av
vad samhället visar sig hava utgivit
i ersättning för mark, som särskilt
förvärvats för vägen, samt för å marken
belägen byggnad, så ock för intrång
som orsakas av vägens byggande
eller begagnande, samt för domstols-
och expropriationshandläggning,
allt i den mån ersättningen prövas
skälig.

Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konungen
förhöjas utöver vad nu sagts.

3 §•

Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit
mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens tillhandahållande
vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter
Konungens prövning beviljas samhället med så stor del av värdet av marken
och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig.

4 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för
allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det
samhället att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetala
så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostnader
för markens tillhandahållande.

Å belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall tillika gäldas ränta efter fem procent örn året från och
med den 1 januari året efter det, då gatumarksersättningen bort erläggas till
samhället.

Vid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället
lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens storlek.

5 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit detsamma tillkommande
rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket
härigenom tillskyndad skada.

80

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag, att årligen, intill dess gatumarksersättning
uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning
skall erläggas, före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande
varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersättningar,
som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående
orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersättning
ännu icke redovisats.

V §•

Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för byggande
av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för värdet av
marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava
utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,
samt för domstols- och expropriationshandläggning. Vad i 1—6 §§
stadgats beträffande statsbidrag till samhälle skall därvid äga motsvarande
tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

D) att motionerna I: 262, 266, 272, 273, 274, 275, 276, 277,
284, 288, 293, 299 och 300 samt II: 377, 378, 382, 389, 390,
391, 392, 393, 394, 405, 406, 415, 416, 417, 425, 426 och 427,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), B) och C) härovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 juni 1943.

På andra särskilda utskottets vägnar:

ELON ANDERSSON.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Heiding, Forslund, Johan Bernhard
Johansson, Frans Ericson, Eklund, Carl Edmund Eriksson, Karl August Johanson, Velander,
De Geer, Herman Ericsson och Björkman; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Staxäng, Andersson i Tungelsta,
Andersson i Falkenberg, Sandberg, Severin, von Seth, Lindahl, Mattsson, Åkerström, Thäpper
och Pettersson i Norregård.

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

81

Särskilt yttrande

av herrar Johan Bernhard Johansson, Björkman, friherre De Geer, Staxäng
och von Seth, vilka anfört följande:

»Då undertecknade fattat ståndpunkt till de i propositionerna nr 223 med
förslag till lag om allmänna vägar m. m. samt nr 224 angående den statliga
vägorganisationen m. m. upptagna frågorna ha vi utgått ifrån att enligt riksdagens
beslut 1942 vägväsendet skall förstatligas och en reform i sådant hänseende
genomföras snarast möjligt. Vårt ställningstagande får således icke
tolkas såsom innefattande ett godkännande av detta beslut. I fråga om nödvändigheten
eller lämpligheten av ett förstatligande av vägväsendet ansluta
vi oss i stället till de uttalanden, som gjordes i den vid 1942 års riksdag vid
andra särskilda utskottets utlåtande nr 2 fogade reservationen. Enligt vår
mening har nämligen det nu slutförda utredningsarbetet lämnat stöd för riktigheten
av de erinringar, som gjordes mot förslaget om ett förstatligande av
vägväsendet. Den långt gående centralisering och byrakratisering, vilka utmärka
den blivande vägförvaltningen, komma att medföra åtskilliga olägenheter.
Framför allt torde man få räkna med att kostnaderna för vägväsendet
icke, såsom förutsatts, komma att hålla sig inom den hittillsvarande ramen
utan i stället komma att stiga vida utöver de nu gjorda beräkningarna. Redan
föreliggande anslagsäskanden, vilka dock med hänsyn till nu radande förhållanden
fått hållas inom en ganska snäv ram, ge en antydan härom. Örn vi
således anse ett förstatligande av vägväsendet i och för sig onödigt, finna vi
en sådan åtgärd så mycket mera betänklig i nu rådande läge, då stora krav
ställas på den statliga förvaltningsapparaten och den yttersta sparsamhet
med allmänna medel är synnerligen nödvändig.»

Reservationer:

A) Beträffande förslaget till lag om allmänna vägar:

Vid 2 §

1) av herrar Elon Andersson, Carl Edmund Eriksson, Karl August Johanson,
Severin och Lindahl, som ansett, att utskottets yttrande beträffande
denna paragraf bort hava följande lydelse:

»I motionerna I: 272 och II: 389 uttalas, att det vore av största vikt för en
orts jordbruk och näringsliv ävensom för dess persontrafik, att möjlighet
funnes för intagande av enskild brygga till allmänt underhall, även om den
ej vore att hänföra till larjläge, därest bryggan vore nödvändig för den allmänna
samfärdseln i berörda trakter och läge i direkt förbindelse med allmän
väg. Med hänsyn härtill hemställa motionärerna, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med vad sålunda antytts brygga skall i tillämpliga avseenden
jämställas med allmän väg.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 11 sami. 2 avd. Nr2.

6

82

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Motionärerna avse uppenbarligen att giva bestämmelserna i 2 § i förevarande
lagförslag en sådan utformning att bryggor i större utsträckning än
som hittills skett kunna intagas till allmänt underhåll. Vissa av de skäl, som
motionärerna anfört till stöd för sin framställning, förtjäna otvivelaktigt beaktande.
Frågan är emellertid av sådan betydelse, att den icke synes böra
avgöras utan en mera ingående prövning. Det är för närvarande omöjligt att
överblicka i vilken omfattning bryggor, som nu byggas och underhållas av
kommuner, enskilda personer eller transportföretag, genom ett bifall till motionärernas
framställning skulle komma att övertagas av staten och vilka
ekonomiska konsekvenser, som detta skulle medföra för det allmänna. Utskottet
finner sig fördenskull icke kunna tillstyrka bifall till motionerna»,

samt i anslutning därtill

att 2 § i förslag till lag örn allmänna vägar måtte erhålla den ordalydelse,
som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag.

2) av herr Lindahl.

B) Beträffande förslaget till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).

Vid 45 §

av herr Herman Ericsson.

C) Beträffande förslaget till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och
riksvägnämnd:

av herrar Heiding, Forslund, Johan Bernhard Johansson, Eklund, Carl
Edmund Eriksson, Karl August Johanson, Velander, Herman Ericsson, Staxäng
och Andersson i Falkenberg, vilka anfört följande:

»Till grund för flera av de av utskottet framlagda och av oss biträdda förslagen
om vissa ändringar i utkastet till lag om vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd har legat en önskan att ge mera stadga och styrka åt
de organ, vilka inom den blivande organisationen skola företräda de lokala
intressena och vägtrafikanterna. Vid ett genomförande av dessa förslag skulle
man säkerligen erhålla en lokal organisation med möjligheter att förmedla
kontakten mellan de centrala vägmyndigheterna och de olika ortsintressena,
och det kan därför sättas i fråga, om behov föreligger av ett inrättande av en
särskild riksvägnämnd. Detta stora organ, som enligt föreliggande utredningar
skulle bestå av 30 å 40 personer, av vilka flertalet skulle utgöra representanter
för de lokala nämnderna, torde bli ganska otympligt och svårhanterligt,
och det kan ifrågasättas, örn dess betydelse skulle komma att motsvara
de kostnader, vilka ofrånkomligen skulle vara förenade med dess verksamhet.
Med riksvägnämnden såsom ett särskilt led i instansordningen skulle
sannolikt förekommande ärenden även avsevärt fördröjas och vägförvaltningen
få en onödig byråkratisk tyngd.

Nu har visserligen blivit upplyst, att meningen vore, att riksvägsnämnden
skulle sammanträda endast en gång om året, samt att under mellantiden dess

Andra särskilda utskottets utlåtande nr 2.

83

uppgifter skulle handhavas av särskilda inom nämnden tillsatta utskott. Redan
från de synpunkter, vilka legat till grund för förslaget örn inrättande av
en riksvägnämnd, kunna allvarliga invändningar göras mot en sådan anordning.
Genom de anvisade åtgärderna skulle riksvägnämnden förlora än mer
av den betydelse som man velat tillmäta densamma. I varje fall framgår av
detta förslag, att det blir svårt att upprätthålla en funktionsduglig riksvägnämnd,
och att man för att överhuvud få ut något resultat av dess verksamhet
nödgas göra sådana förenklingar i organisationen att meningen med det
hela förryckes.

I likhet med 1938 års sakkunniga anse vi för övrigt, att inrättandet av en
riksvägnämnd icke i samma mån som frågan örn lokala nämnder hör samman
med vägväsendets förstatligande. Ett definitivt ställningstagande till
frågan örn inrättande av en riksvägnämnd synes därför i vart fall kunna anstå,
tills någon erfarenhet vunnits om de lokala nämndernas verksamhet och
tills man hunnit se om det kommer att föreligga något verkligt behov av
även en riksvägnämnd. På grund av det anförda få vi för vår del hemställa,

att 1 § andra stycket samt 25 och 26 §§ i förslaget till lag
örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd måtte
utgå, ävensom att till följd därav den föreslagna lagen måtte
erhålla följande rubrik: ''Lag örn vägnämnder och länsvägnämnder’.
»