Riksdagens skrivelse Nr 505.
1
Nr 505.
Godkänd av första kammaren den 16 december 1941.
Godkänd av andra kammaren den 16 december 1941.
Till KONUNGEN.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj-.ts
proposition med förslag till vissa åtgärder för främjande
av hantverk och småindustri.
(Statsutskottets utlåtande nr 238.)
I propositionen nr 306 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 10 oktober 1941,
föreslagit riksdagen att
1) dels besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks- och
småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond lån må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen tillstyrkt;
dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;
dels ock till Lånenämnderna för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10,000 kronor;
2) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens hantverkslånefond,
som av departementschefen tillstyrkts;
3) till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och
småindustri å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15,000 kronor.
Förslag angående inrättande av en statlig fond för hantverks
och
småindustrikredit.
Riksdagen har vid sin prövning av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag funnit
att övertygande skäl blivit förebragta för att särskilda åtgärder från statsmakternas
sida vidtagas, i syfte att förbättra hantverkets och den mindre
industriens kreditmöjligheter. I likhet med 1940 års hantverks- och småBihanq
till riksdaaens Drotokoll loit. 14 samt. Nr 506. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 505.
industriutredning samt departementschefen anser riksdagen, att dessa åtgärder
allenast böra avse behovet av långfristig kredit.
Riksdagen är vidare ense nied såväl utredningen som departementschefen
om lämpligheten av att den ifrågasatta låneverksamheten decentraliseras,
samt att såsom villkor för statens medverkan uppställes fordran på att i
lånerörelsen enskilt kapital investeras i viss proportion till statsmedlen.
Beträffande den nya kreditverksamhetens organisation har densamma —
fiansett departementschefens förslag angående ordningen för låneärendenas
behandling och vad därmed slår i samband — icke mött någon gensaga från
riksdagens sida.
Vad angår låneärendenas behandling m. m. får riksdagen anföra följande.
Såsom av den i ovannämnda statsrådsprotokoll lämnade redogörelsen framgår
föreslog utredningen, att en särskild statlig lånefond — benämnd fonden
för hantverks- och småindustrikredit — skulle inrättas för tillgodoseende av
behovet av långfristig kredit på ifrågavarande område, alt distriktsvis skulle
bildas s. k. garantiföreningar, vilka i viss utsträckning skulle gå i borgen för
inom distriktet utlämnade lån, att dylika distrikt förslagsvis skulle utgöra
åtta, med viss närmare angiven gruppering, att omhänderhavandet av låneverksamhelen
från fonden skulle anförtros åt riksbanken genom dess avdelningskontor,
att vid behandlingen av ansökningar örn lån från fonden skulle
deltaga, förutom vederbörande riksbankskontors styrelse, jämväl tre ledamöter
ur styrelsen för vederbörande garantiförening, vilka härför skulle tillerkännas
ersättning enligt i gällande kommittékungörelse angivna grunder,
att ersättning till riksbanken för befattningen med låneansökningarna skulle
utgå med 5 kronor för ansökan, att räntan å lån från fonden icke finge
understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det
budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg
av en procent, varvid dock viss hänsyn borde tagas lill det allmänna ränteläget,
att det borde ankomma på riksbanken att enligt sålunda angivna
principer fastställa den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle bestämmas,
samt att den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten
skulle utövas av fullmäktige i riksbanken, varvid dock chefen för kommerskollegii
industribyrå eller, vid förfall för denne, annan av kollegium utsedd
befattningshavare skulle deltaga i handläggningen av dylika ärenden.
Sedan fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande i ärendet framhållit, att
fullmäktige icke kunde dela utredningens mening, att riksbankens kontor
borde vara organ för prövning av framställningar örn lån från den föreslagna
fonden, har departementschefen frångått del av utredningen framlagda
förslaget till låneverksamhetens organisation och för sin del förordat
att särskilda lånenämnder skulle bildas, en i varje distrikt, medan
medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt arbetet med upptagande
och indrivning av räntor och amorteringar skulle överlämnas åt
vederbörande länsstyrelse, varjämte kommerskollegium skulle såsom centralt
organ hava tillsynen över verksamhetens enhetliga bedrivande. Vid
bifall till detta förslag skulle någon särskild avgift för varje låneansökan
Riksdagens skrivelse Nr 505.
3
icke uttagas och inflytande räntebelopp inklusive tilläggsränta i sin helhet
av länsstyrelserna i vanlig ordning inlevereras till statsverket. För bestridande
av de med lånenämndernas arbete förenade utgifterna skulle anvisas
ett särskilt statsanslag av förslagsanslags natur, som för innevarande
budgetår skulle uppföras med 10,000 kronor. Ledamöterna av lånenämnderna
och de ledamöter av vederbörande garantiförenings styrelse, som på
sätt departementschefen närmare angivit, skulle deltaga i låneärendenas behandling,
skulle härför uppbära ersättning enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen.
Departementschefen har icke haft annat att erinra emot
utredningens förslag beträffande räntefotens beräkning, än att räntan borde
bestämmas av Kungl. Maj:t.
Riksdagen har för sin del icke kunnat finna den av departementschefen
föreslagna anordningen för låneärendenas behandling innebära den lämpligaste
lösningen av detta organisatoriska problem. Den angivna förvaltningsapparaten
har synts riksdagen bliva alltför vidlyftig och onödigt tyngande
genom det flertal organ — garantiföreningarnas styrelser, lånenämnderna,
länsstyrelserna och kommerskollegium — som skulle engageras i densamma.
Härförutom måste man räkna med, att denna organisation skulle medföra
oproportionerligt höga administrationskostnader. Visserligen har för innevarande
budgetår icke upptagits större anslag än 10,000 kronor för lånenämndernas
verksamhet, men detta anslag är beräknat med hänsyn till att
ifrågavarande verksamhet icke torde kunna igångsättas förrän under senare
hälften av budgetåret 1941/42, varjämte är att märka att anslaget, med hänsyn
till ovissheten angående medelsbehovets storlek, upptagits som förslagsanslag.
Det synes därför sannolikt, att vid ett bifall till departementschefens
förslag de årliga statsutgifterna för ändamålet komme att ej oväsentligt
överstiga det nu äskade anslaget.
Med hänsyn till de vägande invändningar, som sålunda kunde resas mot
det föreliggande förslaget sådant det på denna punkt av departementschefen
utformats, har riksdagens vederbörande utskott under hand hänvänt sig till
fullmäktige i riksbanken med anhållan örn ett uttalande huruvida fullmäktige
alltjämt motsatte sig att här ifrågavarande uppgifter lades på riksbanken.
Fullmäktige hava vid sammanträde den 19 november 1941 till behandling
upptagit denna fråga och enligt nämnda utskott tillhandakommet protokollsutdrag
beslutat uttala, att fullmäktige icke ansåge sig böra framställa
någon erinran mot att låneverksamheten skulle handhavas av riksbanken genom
dess avdelningskontor, under förutsättning att riksbanken (kontorsstyrelserna)
ensam finge beslutanderätt i låneärendena, men att lån från lånefonden
icke finge beviljas, örn vederbörande garantiförenings styrelse avstyrkte
länet. Därest ifrågavarande uppgifter alltså skulle omhändertagas av riksbanken,
borde vidare enligt fullmäktiges mening fonden ställas under riksbankens
förvaltning, varjämte det borde anförtros åt riksbanken att bestämma
åt vilka kontorsstyrelser låneprövningarna skulle anförtros samt att utöva
tillsyn över alt låntagare fullgjorde sina skyldigheter beträffande dem beviljade
lån.
4
Riksdagens skrivelse Nr 505.
På grund av den ändrade inställning till förevarande spörsmål, som numera
intagits av fullmäktige i riksbanken, och då riksdagen anser en organisation
enligt de riktlinjer, som angivits av fullmäktige, innebära en smidigare
och ekonomiskt förmånligare lösning än den av departementschefen
angivna, har riksdagen ansett, att handläggningen av låneärendena bör anordnas
på sätt fullmäktige i ovannämnda protokollsutdrag angivit. Enligt
riksdagens mening synas några gemensamma sammanträden för låneärendenas
behandling mellan avdelningskontorens styrelser och styrelserna för garantiföreningarna
icke erfordras. Låneansökningarna torde böra ingivas till
respektive avdelningskontor, vars styrelse därefter skulle inhämta yttrande
i ärendet från vederbörande garantiförenings styrelse. Riksdagen vill i detta
sammanhang framhålla, att, därest det garantiförenings styrelse inrymda inflytandet
vid beviljande av lån skulle visa sig medföra risker för att i och
för sig önskvärda och livsdugliga företag komme att utestängas från möjligheten
till låns erhållande, fullmäktige i riksbanken torde böra anmäla ett
dylikt förhållande för Kungl. Majit för vidtagande av lämpliga åtgärder i
syfte att motverka en dylik utveckling.
För sitt arbete med låneansökningarnas prövning synes riksbanken böra
äga uppbära det av utredningen föreslagna beloppet av 5 kronor för ansökning,
vilket belopp bör bifogas låneansökningen. Därest erfarenheten framdeles
utvisar att detta belopp är alltför lågt tillmätt, torde det få ankomma på
riksbankens ledning att taga denna fråga under omprövning och föreslå
Kungl. Majit de ändrade ersättningsgrunder, som eventuellt kunna befinnas
påkallade.
Skulle de utredningar av teknisk eller ekonomisk natur, som för låneärendenas
avgörande kunna erfordras, undantagsvis kräva särskilda kostnader,
torde riksbanken böra vara oförhindrad att av den till en procent fastställda
lilläggsräntan bestrida dylika utgifter. Riksdagen förutsätter jämväl att av
denna tilläggsränta må bestridas ersättningar i förekommande fall till ledamöterna
av garantiföreningarnas styrelser för traktamenten och resekostnader
efter grunder, som riksbankens ledning har att bestämma och varvid torde
böra iakttagas, att traktamente högst bör utgå enligt kommittékungörelsens
bestämmelser, medan resekostnadsersättningarna torde kunna hållas under
vad som gäller för kommittéledamöter.
Riksdagen vill vidare uttala, att det enligt riksdagens mening med hänsyn
till fördelen av att hava tillgång till förefintlig lokalkännedom vore önskvärt
dels att distrikten bleve mindre än vad utredningen förslagsvis angivit, dels
ock att låneansökningarna så vitt möjligt komme att bedömas och avgöras
vid ett större antal avdelningskontor än vad som motsvarar antalet distrikt.
Riksdagen har liksom departementschefen icke något att erinra mot att
räntefoten bestämmes att utgå enligt av utredningen angivna principer, varvid
viss hänsyn synes böra tagas till det allmänna ränteläget, och delar departementschefens
uppfattning att räntan bör fastställas av Kungl. Majit.
Riksdagen förutsätter, att riksbankens ledning vid handläggning av frågor
Riksdagens skrivelse Nr 505. 5
rörande låneverksamheten i förekommande fall kommer att .samråda med
kommerskollegium.
Mot storleken av det såsom kapital till fonden för hantverks- och småindustrikredit
föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor, har riksdagen
icke funnit något att erinra. Däremot bortfaller enligt det beslut riksdagen
i förevarande ärende fattat behovet av att för lånenämndernas verksamhet
anvisa det av Kungl. Majit upptagna förslagsanslaget å 10,000 kronor.
I övrigt har vad departementschefen under förevarande avdelning anfört
och föreslagit icke givit riksdagen anledning till erinran eller uttalande.
Förslag angående ändringar i gällande bestämmelser örn lån från
statens hantverkslånefond.
Riksdagen har i likhet med departementschefen icke funnit något att erinra
mot de av utredningen föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående
lån från statens hantverkslånefond.
Förslag angående åtgärder till främjande av upplysnings- och
rådgivningsverksamhet m. m.
Den i ärendet förebragta utredningen har övertygat riksdagen örn att behov
av ökad upplysning och rådgivning föreligger inom hantverket och den
mindre industrien. I likhet med utredningen och departementschefen anser
riksdagen, att åtgärder av här ifrågavarande art i första hand böra ankomma
på vederbörande företagarorganisationer. Då emellertid ett framgångsrikt
arbete på detta område icke för närvarande synes vara möjligt att ernå utan
viss medverkan från statens sida, har riksdagen icke funnit något att erinra
mot att en upplysnings- och rådgivningsverksamhet försöksvis kommer
lill stånd i enlighet med de av departementschefen uppdragna riktlinjerna.
Riksdagen har alltså beslutat att å tilläggsstat I för budgetåret 1941/42 för
ändamålet i fråga anvisa ett anslag av 15,000 kronor.
Under åberopande av vad ovan anförts får riksdagen anmäla, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Majits ifrågavarande förslag,
dels beslutat, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit,
skall inrättas, från vilken fond lån må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad riksdagen i det föregående anfört;
dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering i statens utlåningsfonder
anvisat ett reservationsanslag av 2,000.000 kronor;
dels beslutat de ändringar i grunderna för lån från statens hantverkslåneHihant)
till riksdagens protokoll 1941. 14 sami. Nr 50.1. H
6
Riksdagens skrivelse Nr 505.
fond, som av departementschefen i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 oktober 1941 angivits;
dels ock till Upplysnings- och organisationsverksamliet i fråga om hantverk
och småindustri å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42
under tionde huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag av 15,000 kronor.
Stockholm den 16 december 1941.
Med undersåtlig vördnad.
419026. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.