Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
1
Nr 342.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt,
m. m.; given Stockholms slott den 21 november
1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt;
2) förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt i vissa
fall.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 342.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Förslag
till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.
fl *\. ii.. *»jY ) , ,. . ...
Härigenom förordnas, alt 1, 5, 18 och 19 §§ saint anvisningarna till 1 §
förordningen den 13 december 1940 om allmän omsättningsskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §■
Allmän omsättningsskatt skall, med undantag varom i 2 § förmäles, utgå
till staten
c) vid yrkesmässig försäljning av hutikshandelsvaror i andra fall än ovan
sägs; dock skall, vid annan försäljning än å auktion, skatt ej utgå när försäljningen
sker till återförsäljare;
d) vid yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till butikshandelsvaror
men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet
eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom:
dock skall, vid annan försäljning än å auktion, skatt ej utgå när försäljningen
sker till återförsäljare;
e) vid uttag — ---med rörelsen;
5 §•
Allmän omsättningsskatt---ägt rum.
Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare. Vid
försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap
anses såsom säljare.
18 §.
Där allmän — —--Kungl. Majit föreski-iver.
Uppgår ej överskjutande beloppet eller detta belopp jämte annat, samtidigt
debiterat belopp till en krona, må länsstyrelsen förordna örn avkortning.
Har skattskyldig---örn restitution.
19 g.
Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala omsättningsskattenämnden)
med uppgift att
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
3
dels, efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest
uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida viss
vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror
eller ej samt beträffande frågan huruvida viss vara är att
hänföra till något av de i 2 § 1 mom. a) eller b) angivna varuslagen,
dels, efter---denna förordning.
Nämnden skall---delar gälla.
Anvisningar
till 1 §.
1. Med varor---för handen.
2. Försäljning — liksom---s. k. avbetalningsköp.
3. Med butik---till allmänheten.
Såsom med —--eller utomhus.
Allenast den omständigheten att lokal användes för försäljning å auktion
skall icke medföra, att lokalen anses såsom butik eller därmed likartat försäljningsställe.
Till butiks handel svaror---icke utgöra butikshandelsvara Såsom
butikshandelsvaror skola på grund härav räknas exempelvis burfåglar och
akvariefiskar, person- och lastautomobiler, omnibusar, motorcyklar, motorer
för motorfordon, kylskåp, redskap och verktyg av olika slag, mjölkskumningsmaskiner,
symaskiner, skriv- och räknemaskiner samt andra utensilier
för kontorsbruk ävensom möbler. Däremot skola — — ■— och tegel.
4. Beträffande innebörden--— av privata förbrukare.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
Förslag
till
förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt i
vissa fall.
Härigenom förordnas, att förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) angående
skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa
varor icke skall äga tillämpning med avseende å ändrings-, förbättrings-,
underhålls- eller rengöringsarbete å vara, som i förordningen avses, samt att
från de slag av skodon, beträffande vilka allmän omsättningsskatt jämlikt
nämnda förordning skall utgå med högre skattesats än fem procent, skola
undantagas dels barnskodon dels ock ytterskodon, i vilka jämte gummi
ingår spånadsvara, innehållande konstsinne.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
Kungl. Majda proposition nr 342.
o
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slolt den 21 november
1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
vissa ändringar i bestämmelserna rörande allmän omsättningsskatt samt anför
därvid följande:
Vid anmälan i statsrådet den 11 oktober 1940 av förslag till förordning örn
allmän omsättningsskatt framhöll jag, att det läge i sakens natur att utformningen
av en dylik lagstiftning, vilken rörde sig på ett för vårt vidkommande
helt nytt och oprövat område, måste vara förenad med betydande svårigheter.
De brister, som kunde vidlåda förslaget, syntes emellertid få avhjälpas
i den mån erfarenhet vunnes örn de med skatteformen förknippade problemen.
Ett uttalande av denna innebörd gjordes jämväl av första särskilda
utskottet vid 1940 års urtima riksdag i dess betänkande i ämnet (nr 10).
I skrivelse den 2 april 1941, nr 147, har riksdagen — under åberopande
av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande, nr 9, i anledning
av väckta motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt
— anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning örn ändring av
förordningen i de delar, som berörts i betänkandet, och därvid beakta vad
i betänkandet anförts samt snarast möjligt för årets riksdag framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
I bevillningsutskottets betänkande lia behandlats två skilda grupper av frågor,
nämligen å ena sidan vissa spörsmål angående urvalet av skattepliktiga
varor samt angående utformningen av begreppet återförsäljare i förordningen,
och å andra sidan frågor angående centrala omsättningsskattenämndens befogenheter
och organisation samt vissa därmed sammanhängande spörsmål.
Genom beslut den 2 maj 1941 uppdrog Kungl. Majit åt centrala omsättningsskattenämnden
att — under beaktande av vad som anförts i bevillningsutskottets
nyssnämnda betänkande — skyndsamt verkställa utredning
beträffande förstnämnda grupp av frågor samt åt kammarrätten att — i samråd
med centrala omsättningsskattenämnden och under beaktande av vad
som förekommit i det i riksdagen motionsvis väckta ärendet örn utredning
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
rörande vissa spörsmål beträffande omsättningsskatteförordningen neli dess
tillämpning — skyndsamt verkställa utredning angående frågan örn centrala
omsättningsskattenämndens befogenheter oell organisation samt därmed sammanhängande
spörsmål. Kungl. Majit anbefallde nämnden respektive kammarrätten
att, sedan utredningen verkställts, till Kungl. Majit inkomma med
förslag till de åtgärder, till vilka utredningen kunde giva anledning.
Kammarrätten har till fullgörande av sitt berörda uppdrag i skrivelse den
30 juni 1941 framlagt utredning och förslag i fråga örn centrala omsättningsskattenämndens
befogenheter och organisation samt därmed sammanhängande
spörsmål. Över skrivelsen har kommerskollegium den 2 oktober 1941
avgivit infordrat utlåtande, vid vilket fogats yttranden i ämnet av samtliga
handelskamrar i riket, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation
samt Inköpscentralernas aktiebolag lea.
Centrala omsättningsskattenämnden har i anledning av det nämnden givna
utredningsuppdraget ingivit en den 22 september 1941 dagtecknad .skrivelse.
Över denna skrivelse ävensom över en den 4 oktober 1941 dagtecknad framställning
från liandelskamrarna i Stockholm. Göteborg och Malmö rörande,
bland annat, begreppet återförsäljare i omsättningsskatteförordningen lia.
efter remiss, utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro.
Västmanlands och Västernorrlands län ävensom av kammarrätten och av
kommerskollegium, som vid utlåtandet fogat gemensamt yttrande från handelskammaren
i Stockholm. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksorganisation,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges industriförbund ävensom
särskilda yttranden av Bilverkstädernas riksförbund och av Kooperativa
förbundet.
I tovér det material, som sålunda förebragts, är vid behandlingen av frågan
örn en revision av omsättningsskatteförordningen även att beakta åtskilliga
från myndigheter och enskilda sammanslutningar lii. fl. inkomna framställningar
rörande vissa detaljspörsmål inom förevarande beskattningsområde.
Kammarrättens nyssnämnda utredning har resulterat i förslag örn inrättande
av en särskild avdelning inom kammarrätten, förstärkt med speciellt
sakkunniga, vilken avdelning skulle ha till uppgift dels att såsom sista instans
avgöra besvärsmål rörande taxering till omsättningsskatt och dels att
avgiva bindande förklaringar rörande tolkningen av omsättningsskatteförordningen,
utom med avseende å frågor om varors egenskap av butikshandelsvaror,
beträffande vilka frågor centrala omsättningsskattenämnden skulle
behålla sin hittillsvarande befogenhet att lämna bindande besked.
Förslaget, som utarbetats efter överläggningar med centrala omsättningsskattenämnden.
har i sina huvudpunkter så golf som enhälligt förordats i de
avgivna yttrandena. Även enligt urin mening torde förslaget innefatta en
framkomlig väg till undanröjande av vissa nied omsättningsskatten förknip
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
pade olägenheter. Bemyndigandet för en skattedomstol att meddela bindande
förhandsbesked innebär en nybildning inom vår skattelagstiftning
och äger sålunda stor principiell betydelse. Även ur andra synpunkter framstår
förslagets genomförande som en åtgärd av betydande räckvidd. Med
hänsyn härtill och till den knappa tid, som stått till förfogande för ärendets
behandling, finner jag mig icke nu kunna taga slutgiltig ställning till
spörsmålet. Ärendets fortsatta beredning kommer emellertid att bedrivas
med största skyndsamhet för ali möjliggöra framläggandet av förslag vid
början av 1942 års riksdag.
1 syfte att undvika, att samma vara beskattas mer än en gang pa sin väg
från producent till konsument, lia i omsättningsskatteförordningen uppställts
vissa regler örn skattefrihet vid försäljning till återförsäljare.
Åtskilliga av de svårigheter, som visat sig uppstå vid omsättningsskatteförordningens
tillämpning, synas lia varit förknippade med frågan, vilka företagare
som äro att hänföra lill återförsäljare i förordningens mening. Vid utredningen
av detta spörsmål har omsättningsskattenämnden kommit till den
uppfattningen, att den utväg, som borde väljas därest man lille ladikalt avhjälpa
de föreliggande svårigheterna, vore att helt slopa återförsäljarbegreppet
och i stället till undvikande av dubbelbeskattning medgiva rätt till avdrag
för tidigare erlagd skatt vid varje särskilt led i varudistributionen.
lin mycket stark majoritet bland de hörda myndigheterna och organisationerna
bär bestämt avstyrkt en dylik lösning. 1 stället lia åtskilliga representanter
för näringslivet anslutit sig till ett i förutnämnda framställning från
handelska lura rila i Stockholm, Göteborg och Malmö väckt förslag, som innebär,
att beträffande varje bransch skulle fastställas, örn till densamma anslutna
näringsidkare vore att anse som återförsäljare eliel ej.
Rörande sistnämnda uppslag har omsättningsskattenämnden uttalat, att ett
dylikt förfaringssätt otvivelaktigt stöde i direkt strid mot bestämmelserna i
omsättningsskatteförordningen — en ståndpunkt till vilken jag för egen del
vill uttala mili anslutning — och att förfaringssättet icke heller efter vedeij,
örlig författningsändring vore tjänligt att avhjälpa de nuvarande olägenheterna.
Kommerskollegium och kammarrätten lia förordat fortsatt utredning
av frågan.
Enligt mili uppfattning saknas möjlighet alt på grundval av det nu föreliggande
materialet för riksdagen framlägga förslag lill lösning av frågan,
vilken i stället synes böra bliva föremål för lortsatl utredning. Önskvärt är
att avvakta 11)42 års taxering till omsättningsskatt, så att ett säkrare bedömande
kan ske, i vilken utsträckning de skattskyldiga — trots omsättningsskat(emillilidens
vägledande upplysningar — verkligen felbedömt förordningens
innebörd i förevarande hänseende. Ett eventuellt jnföiande i
början av nästkommande är av det förut berörda systemet nied bindande
förhandsbesked synes för övrigt ägnat att begränsa olägenheterna av frågans
undanskjutande.
° Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
På grund av vad sålunda anförts finner jag 111ig för närvarande lidra stanna
vid att framlägga förslag allenast med avseende å vissa härefter berörda
detaljspörsmål i förevarande ämne.
Frågan örn skärpt kontroll över omsättningsskattens utgörande — vilken
berörts i flera till Kungl. Majit inkomna skrifter — torde jag få anmäla i
annat sammanhang.
Viss utvidgning av omsättningsskattenämndens befogenhet att
meddela bindande förklaringar.
Jämlikt 19 § omsättningsskatteförordningen har centrala omsättningsskattenämnden
till uppgift, bland annat, att, efter framställning från skattskyldiga
eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela bindande
förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller visst slag av vara skall
i beskattningshänseende hänföras till butiksliandelsvara eller ej.
I 2 § 1 mom. a) och b) omsättningsskatteförordningen uppräknas vissa
slag av varor, för vilka omsättningsskatt ej utgår.
I utlåtande den 3 mars 1941 till riksdagens bevillningsutskott med anled -ning av vissa inom riksdagen väckta motioner framhöll omsättningsskattenämnden,
att dess arbete skulle hava underlättats liksom ock värdet av
nämndens insats hava väsentligen ökats, därest nämnden i frågor rörande
tolkningen av 2 § 1 mom. a) och b) kunnat framlägga bindande förklaringar.
Nämnden uttalade sig för att den måtte erhålla befogenhet att med
bindande verkan avgiva förklaring örn vilka varor som till följd av bestämmelserna
i nämnda författningsrum skulle anses undantagna från skatteplikt.
Nämnden har i sin förut berörda framställning den 22 september 1941
ånyo upptagit frågan örn en dylik utvidgning av nämndens befogenhet att
meddela bindande förklaringar och därvid anfört:
Under vidhållande av sin förut uttalade uppfattning ville nämnden frambålla,
att en dylik^ befogenhet av nämnden skulle utövas med största försiktighet.
I den man större tvekan kunde råda, huruvida en vara vore hänglig
under berörda lörlattningsrum — eller omfattades av särskilda bestämmelser
örn skattefrihet, vilka Kungl. Majit kunde hava meddelat — kom
me nämnden att underställa spörsmålet Kungl. Majits prövning. Förfarandet
skulle med andra ord bliva följande. Funne nämnden, att en viss vara
kunde inrymmas bland de i 2 § 1 mom. a) och b) uppräknade varuslagen,
skulle nämnden därom meddela bindande förklaring. Ansåge nämnden, att
så ej vöre fallet men att — på grund av varans sammansättning och användningssätt
eller dess egenskap av surrogat för skattefri vara — synnerliga
skäl talade för att den likställdes med någon i författningsrummet upptagen
vara, skulle nämnden hänskjuta frågan till Kungl. Majits avgörande.
Där i andra fall fråga örn skattefrihet uppkomme, syntes i regel böra erfordras
medverkan av riksdagen, där omständigheterna medgåve dennas hörande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
9
Den sålunda ifrågasatta utvidgningen av nämndens befogenheter Ilar uttryckligen
förordats av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, Örebro och Västerbottens lån saint av kammarrätten
och Kooperativa förbundet och har ej blivit föremål för erinran i övriga
yttranden över nämndens ifrågavarande framställning. I yttrandena har
bland annat framhållits, att en dylik utvidgning av nämndens befogenheter
skulle bliva till stort gagn för såväl de skattskyldiga som myndigheterna.
Kammarrätten har övervägt, huruvida nämndens förslag kunde anses
komma i konflikt nied den av kammarrätten föreslagna ordningen för avgivandet
av bindande förklaringar rörande omsättningsskatteförordningens
bestämmelser, vilket förslag — såsom i det föregående angivits — innebär,
att nämnden väl skulle bibehållas vid sin uppgift beträffande tolkningen av
begreppet butikshandelsvaror, men att bindande förklaringar i övrigt skulle
givas av kammarrätten.
Kammarrätten har härutinnan anfört:
Det kunde ej bestridas, att gränsdragningen mellan skattefria och skattepliktiga
varor enligt 2 § 1 mom. a) och b) vore en uppgift, som till arten
läge ganska nära avgränsningen av butikshandelsvarorna. Härtill komme.
att nämndens nya uppgift enligt det nu framförda förslaget skulle bliva inskränkt
till fall av positiva skattefrihetsförklaringar, medan övriga fall skulle
alltefter omständigheterna bliva beroende på Kungl. Maj:ts eller riksdagens
avgörande. Goda skäl syntes alltså tala för den ifrågasatta utökningen av
nämndens kompetens.
En befogenhet för omsättningsskattenämnden att meddela bindande förklaringar
rörande tolkningen av 2 § t mom. a) och b) omsättningsskatteförordningen
skulle även enligt min mening vara förenad med åtskilliga fördelar.
Såsom kammarrätten påpekat skulle en dylik utvidgning av nämndens
verksamhetsområde heller icke medföra någon konflikt med en eventuell
befogenhet för kammarrätten att meddela förklaringar rörande tolkningen
av andra delar av förordningen. Jag förordar därför en ändring av
19 § omsättningsskatteförordningen i enlighet med omsättningsskattenämndens
förslag och förutsätter att frågor örn undantag från skatteplikt därefter
avgöras i den ordning nämnden angivit.
Försäljning av varor å auktion.
Vid tillämpningen av omsättningsskatteförordningen synes tvekan ha uppstått
huruvida och i vad mån försäljning av varor å auktion är föremål för
omsättningsskatt. De stadgande!! i förordningen, varom här är fråga, äro
punkterna a), c) och d) i 1 §, enligt vilka omsättningsskatt utgår vid yrkesmässig
försäljning av varor, som där angivas, samt 5 § andra stycket, enligt
vilket vid försäljning i kommission koinmissionären skall anses såsom säljare.
Ifrågavarande spörsmål berördes av första särskilda utskottet vid 1940
års urtima riksdag vid behandlingen av det då framlagda förslaget till olli
-
Departementschef
en.
10
Kanal. Maj:ts proposition nr 342.
sättningsskatteförordning. Utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet, alt
frågan sammanhängde med tolkningen av begreppet yrkesmässig, samt anlörde
vidare:
Klart är till en början, att örn auktion anordnas exempelvis av en privatperson
eller dennes dödsbo för avyttring av personlig lösegendom, transaktionen
icke kan anses yrkesmässig och följaktligen blir fri från skatt. Detsamma
gäller även örn, såsom ofta sker, för ändamålet skulle anlitas en
särskild auktionsförrättare, vilken icke intar ställningen av kommissionär
utan endast är att anse såsom säljarens medhjälpare. Skulle auktionen däremot
ombesörjas av en antikvitetsfirma eller liknande företagare, vilken i
egenskap av kommissionär mottager varor för försäljning från flera håll,
är försäljningen att betrakta som yrkesmässig och underkastad skatteplikt
enligt 1 § c). Frågan örn försäljningens karaktär är sålunda här att bedöma
med hänsyn till kommissionärens förhållanden; detta framgår av 5 § andra
stycket. Likaså synes skatteplikt böra inträda exempelvis i det fall, att ett
konkursbo bortauktionera!- ett i boet ingående handelsvarulager.
Utskottet inskränkte sig emellertid till detta uttalande och ifrågasatte icke
i detta sammanhang någon ändring i författningstexten.
Spörsmålet har därefter, med anledning av skrivelse från Överståthållarämbetet,
behandlats i centrala omsättningsskattenämndens den 26 mars 11)41
dagtecknade meddelande nr 42. Häri anförde nämnden bland annat:
En auktionsförrättare syntes enligt svensk rätt vara att anse såsom kommissionär.
Såvitt franninge av 1 § a), c) och d) samt 5 g andra stycket omsättningsskatteförordningen
syntes därför spörsmålet, huruvida omsättningsskatt
skulle utgå vid en av en auktionsförrättare företagen auktion, vara beroende
av örn auktionen inginge såsom ett led i en av honom bedriven yrkesmässig
verksamhet.
För att yrkesmässig kommissionärsverksamhet skulle anses föreligga syntes
icke erfordras, att kommissionären yrkesmässigt bedreve annan handel.
lin person sorn i mera betydande omfattning mottoge varor för försäljning
i eget namn — enkannerligen örn varor mottoges från flera håll — syntes
.således vara afl anse såsom köpman, vilken yrkesmässigt bedreve kommissionshandel.
Han vore med andra ord handelskommissionär. Huruvida en
verksamhet skulle betraktas såsom yrkesmässig syntes icke kunna avgöras
annat än från fall till fall. Anmärkas kunde att enligt punkt 2 av anvisningarna
till 1 g omsättningsskatteförordningen i begreppet yrkesmässig i detta
författningsrum inlades samma betydelse som vid inkomstbeskattningen.
I enlighet med det anförda skulle således — vid försäljning av varor å
auktion, vilken icke företoges av den, för vars räkning försäljningen skedde,
utan av en särskild auktionsförrättare — omsättningsskatt utgå i de fall, då
auktionsförrättare!! vore att anse såsom yrkesmässig kommissionär.
Mot en sådan tolkning kunde icke utan fog invändas, att den skulle medföra
en del praktiska olägenheter. Örn exempelvis en privatperson ville å
auktion låta försälja sitt bo och därför anlitade en auktionsförrättare, skulle
omsättningsskatt utgå, därest auktionsförrättare!! ansåges vara handelskommissionär.
men eljest icke: och auktionsförrättarens ställning i detta hänseende
kunde icke alltid på förhand nied visshet fastställas. Med hänsyn härtill
bleve sannolikt ock en följd att den yrkesmässige auktionsförrättare!! komme
att i viss mån lida avbräck i sin rörelse, därigenom att lill försäljningar å
auktion såvitt möjligt icke komme att anlitas auktionsförrättare, vars verksamhet
vore sådan, att denna komme att göra försäljningen skattepliktig.
11
Kunell. Maj-.ts proposition nr 342.
Sannolikt med tanke härpå hade vid omsättningsskatteförordningens behandling
i riksdagen frågan, om försäljning av varor på auktion skulle drabbas
av omsättningsskatt, särskilt berörts.
Av ordalydelsen i första särskilda utskottets uttalande härom syntes tolja,
att om exempelvis en privatperson för avyttring av personlig lösegendom å
auktion anlitade en särskild auktionsförrättare, vilken intoge ställningen av
kommissionär, omsättningsskatt skulle utgå — självfallet under förutsättning
att försäljningen vore att anse såsom yrkesmässig; och detta skulle
enligt utskottets uttalande bero av kommissionärens förhållanden. Detta syntes
i sin tur innebära, att man hade att falla tillbaka pa vad i det föregående
av nämnden utvecklats rörande kommissionärens verksamhet.
Fråga vore emellertid örn ett sadant resultat varit av riksdagen asyftat.
Det syntes icke uteslutet, att ungefär följande resonemang legat till grund för
omförmälda uttalande. Den omständigheten att en försäljning, som örn den
företoges av varornas ägare vöre skattefri, skedde å auktion, borde icke göja
försäljningen skattepliktig, oavsett vem som ombesörjde auktionen (privatpersonens
försäljning). Innefattade auktionen åter endast ett ledt i en i övrigt
skattepliktig omsättning, skulle skatt utgå även örn auktionsförrättare^ ej
vore att betrakta såsom yrkesmässig kommissionär (konkursboets försäljning
av dess handelsvariilager). Valde en privatperson att för avyttringen
anlita en person som — oavsett sin auktionsverksamhet - vöre att anse såsom
yrkesmässig kommissionär, skulle skatt ock utgå, därest försäljningen
inginge såsom ett led i auktionsförrättarens övriga verksamhet (försäljning
genom en antikvitetsfirma).
Särskild uppmärksamhet syntes påkallas av det sist i utskottets uttalande
anförda exemplet. Under det att i de båda därförut upptagna fallen Hagan
örn skatteplikt hänförts till kommissionärens förhållanden, vöre så icke
händelsen med avseende å exemplet med konkursboets försäljning av dess
handelsvariilager. Måhända kunde därav dragas den slutsatsen, att enligt
utskottets mening karaktären av försäljning i kommission skulle i omsattningsskattehänseende
bedömas med hänsyn — förutom till kommissionärens
förhållanden — jämväl till dens förhållanden, för vars räkning försäljningen
ii side runi.
I betraktande särskilt av det förhållandet, att riksdagens ståndpunkt till
frågan icke resulterat i någon ändring av författningstexten, vågade nämnden
för sin del emellertid icke antaga, att författningen, såvitt anginge spörsmålet
örn försäljning å auktion, vore att tolka annorledes än nämnden —
med utgångspunkt från rättspraxis, vartill utskottsutlatandets ordalydelse
åtminstone i vissa delar syntes ansluta sig — inledningsvis anfört. Med hänsyn
till föreliggande omständigheter hade nämnden likväl för avsikt att inga
till Kungl. Majit med förslag örn ändring i omsättningsskatteförordningen,
därvid syntes kunna övervägas en sådan ordning, att auktionsförrättare icke
i denna sin egenskap skulle anses såsom kommissionäi.
Nämnden Ilar sedermera i framställning till Kungl. Majit framlagt förslag
lill ändringar i omsättningsskatteförordningen med syfte att undanröja de
praktiska olägenheter och tolkningssvårigheter, som i meddelandet berörts.
I denna framställning anför nämnden till en början:
Dea första förutsättningen för att omsättningsskatt skall utgå vid försäljning
enligt 1 § a), c) och d) omsättningsskatteförordningen ar. att försäljningen
är yrkesmässig. Härutinnan må hänvisas tili anvisningarna till
I § punkt 2. _
Berörda förutsättning lärer böra uppställas jämväl vid tillämpning av a S
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
andra stycket. För alt kommissionär över huvud skall anses såsom säljare
torde därför den av honom företagna försäljningen skola vara yrkesmässig.
Sistnämnda stadgande synes med andra ord taga sikte allenast på det fall
alt fråga är örn yrkesmässig kommissionär, under det att annan (civil) kommissionär
ej beröres av stadgandet.
En sådan ståndpunkt är ock enligt nämndens mening riktig. Örn en person,
soln yrkesmässigt bedriver försäljning av varor från butik, vill i särskilda
fall försälja en del av sina varor genom civil kommissionär, torde
varje anledning saknas, att denna del av omsättningen skall behandlas på
annat sätt än butikshandlarens övriga omsättning. (En juvelerare överlämnar
t. ex. till en privatperson ett dyrbart .smycke för att av denne försäljas
inom hans bekantskapskrets.)
Härmed sammanhänger ett annat spörsmål, som rör auktionsförsäljning.
Om en person, som idkar butiksförsäljning, vill försälja sitt varulager —
eller en del därav — på auktion, kan härför anlitas en civil kommissionär.
Nyss angivna tolkning av 5 § andra .stycket leder även i detta fall till del
resultatet, att auktionssumman skall ingå i butikshandlarens skattepliktiga
omsättning.
Några .särskilda regler rörande försäljning på auktion genom anlitande
av icke yrkesmässiga kommissionärer torde följaktligen icke erfordras. Frågan
örn skattskyldighet vid dylika auktioner blir att avgöra med hänsyn till
dens ställning, för vars räkning auktionen sker. Ingår auktionen såsom ett
led i en av denne bedriven yrkesmässig verksamhet (t. ex. försäljning av
ett handelsvarulager), skall auktionssumman ingå i hans skattepliktiga omsättning,
men i annat fall icke (t. ex. en privatpersons eller ett dödsbos avyttring
av personlig lösegendom).
De särskilda svårigheterna beträffande försäljning på auktion uppkomma
däremot, då för försäljningen anlitas en yrkesmässig kommissionär; härvid
kan det — såsom nämnden i sitt meddelande i ämnet framhållit — vara
ett vanskligt spörsmål att avgöra redan om auktionsförrättare!! skall anses
såsom yrkesmässig kommissionär eller ej.
Av den uppfattning, varåt nämnden i sitt meddelande givit uttryck, följer,
att vid försäljning å auktion, vars förrättare är att anse såsom yrkesmässig
kommissionär, omsättningsskatt skall erläggas av auktionsförrättare!!, evad
den, för vars räkning försäljningen skett, idkat skattepliktig verksamhet
eller ej. Även örn sådan auktion omfattat avyttring av en privatpersons eller
dödsbos personliga lösegendom, föreligger .således skatteplikt. Den omständigheten
att avgörande betydelse i detta hänseende städse är att tillmäta
kommissionärens förhållande är, på sätt i samma utlåtande jämväl berörts,
icke tillfredsställande.
Av förarbetena till omsättningsskatteförordningen framgå de skäl, sorn
föranlett stadgandet i 5 § andra stycket. Särskild hänsyn till försäljning å
auktion lärer därvid icke hava tagits. Enligt nämndens mening hör ock stadgandet
bibehållas såvitt angår annan — yrkesmässig — försäljning i kommission
än försäljning å auktion.
Vad beträffar försäljning å auktion synas de praktiska olägenheter, som
äro förenade med tillämpningen av nu gällande bestämmelser i omsättningsskatteförordningen,
kunna väsentligen undanröjas, därest avgörande betydelse
ej tillmätes fragan, huruvida en auktionsförrättare i denna egenskap är att
anse såsom yrkesmässig kommissionär. Örn han däremot på annan grund
är att anse såsom dylik kommissionär hör uppenbarligen en av honom___
inom ramen för hans övriga verksamhet — förrättad auktion betraktas endast
såsom ett led i denna verksamhet och omsättningsskatt förty utgå å
auktionsförsäljningen lika väl sorn å annan av honom företagen försäljning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
13
Det sagda må belysas med ett par exempel.
I. En person A bedriver uteslutande auktionsverksamhet och är (allenast)
av sådan anledning att — enligt civilrättsliga regler — anse såsom yrkesmässig
kommissionär.
a) A försäljer ett varulager, tillhörigt X, som yrkesmässigt bedriver handelsrörelse.
A bör icke i omsättningsskattehänseende betraktas såsom kommissionär.
Försäljningen ingår såsom ett led i X:s rörelse. Auktionssumman
bör ingå i X:s skattepliktiga omsättning och skatt följaktligen erläggas av X.
b) A försäljer Y:s dödsbo tillhörig lösegendom. A bör icke i omsättningsskattehänseende
anses såsom kommissionär. Försäljningen ingår icke i någon
av*Y :s dödsbo bedriven rörelse. Omsättningsskatt bör över huvud taget
ej utgå.
II. En person B idkar försäljning av möbler från butik och mottager tilllika
uppdrag att försälja möbler.
a) B försäljer å auktion ett möbelvarulager, tillhörigt möbelhandlanden
7. B bör jämväl i omsättningsskattehänseende anses såsom kommissionär
och har att erlägga omsättningsskatt för auktionsförsäljningen.
b) Y:s dödsbo uppdrager åt B alt å auktion försälja dödsboet tillhöriga
möbler. Samma resultat som i exemplet II a).
c) B idkar — vid sidan av sin butikshandel — verksamhet såsom auktionsförrättare;
sistnämnda verksamhet omfattar varor av skilda slag. I den mån
dessa varor ej utgöras av möbler föreligger något av de fall som upptagits
under I. Vad åter beträffar möbler torde auktionsverksamheten böra bedömas
enligt ettdera av fallen II a)—b).
Vad angår fallet II c) kunna onekligen vissa praktiska svårigheter föreligga.
Därest man ej vill från omsättningsskatt undantaga varje försäljning å auktion
— något som nämnden icke anser sig kunna förorda — lärer det emellertid
vara uteslutet att helt undgå dylika svårigheter. Och väsentligen torde, vad
nu rör fallet II c), svårigheterna förminskas, därest B i sin bokföring gör
åtskillnad mellan sin möbelhandel — däri inbegripen auktionsförsäljning avmöbler
— och annan auktionsverksamhet.
På grund av vad sålunda anförts hemställer nämnden, att i 5 § andra
stycket i förordningen måtte tillfogas ett stadgande av innebörd, att auktionsförrättare
icke i denna sin egenskap skall anses såsom kommissionär.
Nämnden framhåller härefter, att av stor vikt för frågan om omsättningsskatt
vid auktioner vore att klargöra, huruvida auktionsförsäljning kunde
anses hänförlig under stadgandet i 1 § a) i förordningen, enligt vilket omsättningsskatt
skall utgå vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller
därmed likartat försäljningsställe. Betydelsen härav framträdde i två hänseenden,
nämligen dels huruvida omsättningsskatt skulle utgå även vid försäljning
av andra valör än sådana, som vid försäljningar enligt 1 § c) och d)
i förordningen vore skattepliktiga (butikshandelsvaror och varor avsedda för
någons personliga bruk etc.), dels ock huruvida omsättningsskatt skulle utgå
även vid försäljning till inropare, som vore att anse såsom återförsäljare.
Härutinnan utvecklar nämnden sin ståndpunkt på följande sätt:
Vad angår förstberörda spörsmål torde det kunna ifrågasättas örn icke
en auktionsförrättares sedvanliga försäljningslokaler — exempelvis i stad med
monopol å auktionsförsäljningar vederbörande auktionsverks lokaler — äro
ali anse såsom sådana i anvisningarna lill 1 8 under 3. omförmälda, för varu
-
14
Kungl. Majda proposition nr 342.
Departeme n teche
ferl.
försäljning direkt till allmänheten avsedda fasta försäljningsställen sorn likställas
med butik. Därest så är förhållandet skall, enligt vad nu gäller, vid auklionsförsäljning
i sådana lokaler jämlikt 1 § a) omsättningsskatt städse utgå.
oavsett arten av de varor som försäljas och evad försäljningen sker till återförsäljare
eller icke. En sådan konsekvens synes emellertid böra undvikas.
Under hänvisning till vad sålunda anförts finner nämnden önskvärt att
sådan ändring vidtages i anvisningarna till 1 §, att lokal, varest auktionsförsäljning
äger rum, icke skall allenast av sådan anledning anses såsom butik
eller därmed likartat försäljningsställe. *
Nämnden fortsätter härefter:
Vad åter beträffar frågan örn återförsäljares auktionsinrop må först erinras
om svårigheterna för auktionsförrättaren att vid auktionsförsäljningar — där
ombud för yrkesmässiga återförsäljare vid samma auktion ofta äro ombud
jämväl för privatpersoner — avgöra, huruvida inropet skett för återförsäljares
räkning eller ej. Bortsett härifrån torde det vara stridande mot själva idén
med auktioner, att av två avgivna, till det yttre lika höga bud det ena (återförsäljarens)
med ett mervärde, motsvarande utgiften för omsättningsskatt å
inropet, överstiger det andra (privatpersonens). De synnerliga svårigheter,
som sålunda uppkomma, därest auktionsförrättaren skall ingå i bedömande
av förevarande spörsmål, göra det högeligen önskvärt, att vid försäljning å
auktion skillnad ej göres mellan återförsäljare och andra köpare. Här må
framhållas, att detta näppeligen kan anses innebära någon diskriminerande
behandling av återförsäljare, enär dessa jämlikt 4 g 2 mom. i förordningen
vid deklaration av egen skattepliktig omsättning äga avdragsrätt för ifrågavarande
inropssumma.
På grund av det sist anförda hemställer nämnden örn sådana ändringar i
1 § c) och d) i förordningen att beträffande försäljning å auktion skattskyldighet
föreskrives även då köparen är återförsäljare.
Slutligen ifrågasätter nämnden — med hänsyn till den tvekan, som varit
rådande med avseende å omsättningsskatteförordningens tillämpning såvitt
angår auktioner — huruvida icke Kungl. Maj:t vid bifall till nämndens felslag
till ändringar i förordningen borde, med tillämpning av 6 § i densamma,
genom generell föreskrift medgiva befrielse Iran eller återbäring av omsättningsskatt
i samtliga fall, där skatt för försäljning å auktion utgått eller skolat
utgå efter annat beräkningssätt än det, som de nya bestämmelserna föranledde.
I förevarande ämne lia framställningar till Kungl. Maji jämväl ingivits av
Överståthållarämbetet, drätselkammaren i Göteborg och Svenska stadsförbundet,
vari befrielse från omsättningsskatt för städernas auktionsverk påyrkats.
De i det föregående berörda svårigheter, som uppstått vid tillämpningen av
omsättningsskatteförordningen, synas mig bliva i huvudsak avhjälpta génom
de av omsättningsskattenämnden föreslagna författningsändringarna. Jag
förordar alltså att dessa ändringar genomföras och förutsätter därvid, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
15
oinsättningsskattenämnden vid bifall till förslaget utarbetar meddelande i
ämnet, där de nya reglernas innebörd för de skattskyldiga närmare belyses.
Därest nu förordade ändringar i omsättningsskatteförordningen genomföras,
har jag för avsikt att senare föreslå Kungl. Maj:t att — i enlighet med
omsättningsskattenämndens förslag — nied tillämpning av 6 § i förordningen
medgiva generell befrielse från eller återbäring av omsättningsskatt i samtliga
fall, där skatt för försäljning å auktion utgått eller skolat utgå efter annat
beräkningssätt än det. som de nya bestämmelserna föranleda.
Vissa ändringar i anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen.
I sin förut berörda framställning den 4 oktober 1941 lia handelskamrurna i
Stockholm, Göteborg och Malmö uttalat, att avsevärda svårigheter vid tilllämpningen
av omsättningsskatteförordningen uppstått genom varornas uppdelning
i butiks- och icke butikshandelsvaror. I stort sett hade emellertid enligt
handelskamrarnas mening dessa svårigheter numera undanröjts, men i
vissa fall, såsom i fråga örn skattläggningen av reservdelar och ej självständiga
maskintillbehör ävensom av delar till bilmotorer kvarstode alltjämt
oegentligheter i form av mångtydiga tolkningsregler och därav föranledda
praktiska olägenheter. Härom yttra handelskamrarna i huvudsak följande:
Enligt omsättningsskattenämndens meddelande nr 19 gäller beträffande reservdelar
och liknande maskintillbehör i första hand, att dylika delar skola
lillja samma regel som den maskinindustriprodukt, varför de äro avsedda.
Kunna reservdelarna användas för olika maskiner, både skattefria och skattepliktiga,
skola de alltid skattläggas.
Även i denna relativt enkla utformning och utan de komplicerande tilllägg,
varför nedan skall redogöras, kunna dessa regler i tillämpningen leda
till ohållbara resultat. Som svar å gjord förfrågan (nr 88 i nämndens prejudikatsamling)
har förklarats, att »reparation av lös bensinmotor är — eftersom
bensinmotorer icke äro att hänföra till butikshandelsvaror — ej skattepliktigt
arbete; reservdelar till en motor torde dock kunna anses vara reservdelar
även till en bil». Enligt förklaringen följer härav att dylika reservdelar
i regel äro att hänföra till butikshandelsvaror. Konsekvenserna av denna förklaring
kan belysas med följande exempel. lin bilägare överlämnar en lös
bensinmotor till en verkstad för reparation. Sedan motorn isärtagits finner
verkstaden, att vevaxeln är i behov av omslipning och lämnar axeln till en
specialverkstad för detta arbetes utförande. Enligt nämndens tolkning skall
omsättningsskatt utgå å kostnaden för det arbete, som nedlagts å vevaxeln,
enär denna som »reservdel även till en bil» är att hänföra till butikshandelsvara.
Verkstaden återfår vevaxeln från specialverkstaden och levererar slutligen
den reparerade motorn till bilägaren. Då reparation av lös bensinmotor
likväl ej är skattepliktigt arbete, är bilägaren för sin del icke skattepliktig
och sålunda berättigad vägra att erlägga den av verkstaden utlagda skatten.
Vid sidan härav och åtminstone i fråga örn reservdelar, vilka insättas i en
motor i .stället för förslitna sådana, kan förenämnda förklaring även läsas
så att motordelar vare sig de skola användas till en avmonterad motor (icke
butik shandel svara) eller en påmonterad sådan (butikshandelsvara) liksom
16
Kungl. Majlis proposition nr 342-
automobiler äro att hänföra lill butikshandelsvaror. Men icke heller denna
regel gäller undantagslöst och den genomkorsas därtill av andra regler. Utgöres
reservdelen av en i branschlistorna direkt angiven vara och har den
där förklarats antingen för butikshandelsvara — såsom elektriska automobilledningar,
bult, mutter, slangar, alla slag med en invändig diameter understigande
40 mm, drivremmar etc. — eller för icke butikshandelsvara — såsom
kolvringar, bussningar, lagermetaller, kullager etc. — skall reservdelen
skattläggas efter sin sålunda angivna karaktär, oavsett karaktären hos den
maskinindustriprodukt varför den är avsedd. Enligt denna senare regel skall
skatt sålunda uttagas, exempelvis å som reservdelar avsedda bultar och muttrar,
även om dessa äro avsedda för en icke butikshandelsvara, t. ex. ett lokomotiv,
en omnibus eller en sågmaskin, men däremot ej å som reservdelar
avsedda kolvringar, bussningar och kullager etc., även då dessa skola användas
i butikshandelsvaror såsom person- och lastautomobiler. I linje härmed
ligger (svar å fråga 119) att skatt vid leverans av en lös bilmotor (icke
butikshandelsvara) med växellåda (butikshandelsvara) skall utgå för växellådan
men ej för motorn. Till här åberopade regler kommer ytterligare en
annan. Sker försäljningen av reservdelarna — såsom fallet ofta är — i samband
med en reparation, skall skattefrågan avgöras efter huvudsaklighetsprincipen.
I anvisningarna punkt 4 f) till 1 § har sålunda fastställts, att »ett
ändrings-, förbättrings- eller därmed jämnställt arbete, vartill yrkesutövaren
själv tillhandahåller erforderliga materialier eller förbrukningsartiklar, skall
i dess helhet anses såsom arbetsprestation, därest arbetet framstår som del
väsentliga, men eljest såsom försäljning, varav bland annat följer, att örn
arbetsprestationen i vissi fall är det väsentliga och denna faller utanför det
skattepliktiga området, skatteplikt ej heller inträder för överlåtelse av materialierna.
» Om vid utförandet av en reparation av en omnibus (icke butikshandelsvara)
arbetskostnaden utgör den större delen, skulle följaktligen skatt
icke utgå för reservdelarna, även örn dessa i annat sammanhang förklarats
vara butikshandelsvaror.
Det kan knappast överraska, att de av dessa skatteregler närmast berörda
trots all god vilja ej alltid varit i stånd att i alla detaljer ställa sig desamma
till efterrättelse. Det torde också säga sig självt, att det med ett dylikt system
av växlande regler näppeligen lär vara möjligt att åstadkomma en likformig
och effektivt kontrollerbar beskattning. Av de fall, som kommit till
handelskamrarnas kännedom, har också framgått, att de svårigheter, som
härav följt, även om de icke överallt äro lika framträdande, på vissa områden
måste betecknas som praktiskt oöverkomliga.
Som naturligt är gäller detta i första hand bilverkstäderna. Genom den
ordning med i varandra ingripande regler, som här skapats, har bristen på
leda och klarhet i skattläggningen blivit betydande. Bl. a. har detta förhållande
kommit till synes däri att olika reservdelar, vilka ingå i samma ersättningsdel,
t. ex. motorkolv, kolvringar, kolvbult, kolvbuitsbussning, vevstake,
lagermetall m. m., ömsom äro skattepliktiga, ömsom skattefria. Givetvis blir
under dylika förhållanden en riktig skattedebitering och skatteredovisning
utomordentligt besvärlig. Såvitt handelskamrarna ha sig bekant, har det inom
denna bransch ej heller varit möjligt att nå fram till en stadgad enhetlig
beskattning.
Med visst frångående av förenämnda regler torde emellertid på vissa håll
i praxis Ira utbildats ett system, vilket synes erbjuda en framkomlig utväg.
I förenklande syfte har härvid till en början antagits, att allt monteringsoch
renoveringsarbete, även när detta är förenat med tillhandahållande av
ersättningsmaterial i väsentlig omfattning, oberoende av arbetskostnadens
andel i totalkostnaden, i skattehänseende alltid är att bedöma med hänsyn till
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
17
karaktären hos den vara, varpå arbetet utförts, alltså efter denna varas karaktär
av butiks- eller icke butikshandelsvara. Inom denna allmänna ram
sker skattläggningen därefter efter den regeln, att reservdelar och tillbehör
till automobiler, däri inbegripet omnibusar ävensom maskiner med inbyggd
motor -— exempelvis vägmaskiner -—- alltid äro skattepliktiga i den mån de
kunna finna användning på en skattepliktig automobil, m. a. o. på en lasteller
personbil. En ännu klarare, inom branschen anbefalld förenkling skulle
kunna vinnas därigenom att skatteplikten för fordonet eller maskinen^ som
repareras oavsett övriga omständigheter blir uteslutande avgörande. I ‘så fall
skulle såväl arbetskostnaden som allt material å last- och personbilar samt
traktorer (butikshandelsvaror) — inklusive till dessa hörande lösa motorer —
bli skattepliktigt, medan motsvarande arbets- och materialkostnader å omnibusar
och vägmaskiner (icke butikshandelsvaror) undantagas från skatteplikt.
Jämfört med nu tillämpade synas båda de här angivna systemen
mindre avvika i princip än i vissa detaljer. Därjämte äga dessa system en
obestridlig fördel i sin större enkelhet och ge därmed möjlighet till en praktiskt
genomförbar, mera enhetlig beskattning liksom till en effektiv skattekontroll.
För egen del ha handelskamrarna därför ansett sig böra framföra
dessa förslag till övervägande.
Jämväl centrala omsättningsskattenämnden har i skrivelse till Kungl.
Majit den 11 november 1941 upptagit frågan om de betydande svårigheter
av nyss angivna art, som särskilt inom bilbranschen yppat sig vid omsättningsskatteförordningens
tillämpning. Nämnden har därvid understrukit, att
åtskilliga av dessa svårigheter syntes bottna däri, att vederbörande yrkesutövare
icke gjorde behörig åtskillnad mellan, å ena sidan, försäljning av
varor och, å andra sidan, tillhandahållande i samband med ett reparationsarbete
av därför erforderliga varor. I detta avseende har nämnden hänvisat
till frågorna nr 80—82 i nämndens publikation »Från centrala omsättningsskattenämndens
verksamhet».
Emellertid finner nämnden svårigheterna i betydande utsträckning bero
på att gränsen mellan butikshandelsvaror och icke butikshandelsvaror icke
vore så tydlig och klar som man kunde önska. Nämnden fortsätter:
Enligt anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen skola personoch
lastautomobiler hänföras till butikshandelsvaror. Omnibusar hava av
nämnden, örn än efter viss tvekan, hänförts till icke butikshandelsvaror.
Motorer av olika slag — såsom bensin-, råolje- och dieselmotorer ävensom
de flesta elektriska motorer — hava med hänsyn till det sätt, på vilket de
i separat skick regelmässigt försäljas, enligt beslut av nämnden hänförts
till icke butikshandelsvaror. Härvid har det, med hänsyn bland annat till
åtskillnaden mellan person- och lastautomobiler samt omnibusar, icke låtit
sig göra att från detta beslut undantaga sådana motorer, som vanligen användas
i automobiler, eller med andra ord bilmotorer.
Dessa förhållanden hava medfört, att på bilbranschens område gränsen
mellan butikshandelsvaror och icke butikshandelsvaror i vissa hänseenden
blivit svävande. Särskilt vid tillämpningen av nämndens meddelande nr 19
(angående reservdelar) uppstå lätt svårigheter, enär det icke är utan vidare
klart huruvida en del av en bilmotor skall räknas såsom reservdel lill motorn
eller till själva bilen; ytterligare svårigheter uppstå därigenom att motordelen
— även örn den betecknas såsom reservdel till en bil — tillika kan
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 342. 2
18
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
vara reservdel till en omnibus. Åtskilliga av de komplikationer som kunna
uppstå i detta sammanhang liava utförligt skildrats uti handelskamrarnas
framställning.
Berörda missförhållanden skulle enligt nämndens förmenande i väsentliga
delar kunna på ett enkelt sätt avhjälpas, därest omnibusar, bilmotorer
och en del tillbehör till sådana överfördes till gruppen butikshandelsvaror.
En sådan åtgärd — som redan från omsättningsskatteförordningens utgångspunkt
torde vara försvarlig — synes vara särskilt påkallad, för det fall att
den av nämnden föreslagna reformen beträffande återförsäljarbegreppet icke
kommer till stånd, men även för det motsatta fallet synes mycket vara att
vinna genom åtgärdens vidtagande. Det kan visserligen förväntas, att en
dylik ändrad klassificering skulle komma att ingripa även på andra områden
än bilbranschens, exempelvis den elektriska branschens (elektriska motorer,
generatorer, relän etc.), och därigenom vålla vissa svårigheter, men på det
hela taget synes man med fog kunna vänta sig en betydande förbättring av
nu radande förhållanden såsom följd av den ökade enhetlighet, som vunnes
genom ändringen.
Författningstekniskt sett torde en överföring av antydda slag lämpligast
ske genom en ändring av den i anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordnmgen
intagna exemplifieringen å butikshandelsvaror, i det att såsom
exempel å butikshandelsvaror där upptagas jämväl omnibusar och motorer
tor motorfordon. Det torde därefter böra ankomma på nämnden att med
utgångspunkt från de nya författningsbestämmelserna träffa nya avgöranden
i flaga örn den närmare grupperingen av åtskilliga varor på detta område.
Nämnden har i ärendet samrått med representant för Bilverkstädernas
riksförbund.
Vid bifall till omsättningsskattenämndens förslag, att i anvisningarna till
1 § omsättningsskatteförordningen bland exemplen å butikshandelsvaror
jämväl skulle upplagas omnibusar och motorer för motorfordon, skulle
nämnden erhålla underlag för utarbetandet av nya anvisningar, ägnade att
på ett betydande område undanröja uppkomna svårigheter vid omsättningsskatteförordningens
tillämpning. Ehuru det torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke den föreslagna ändringen i viss mån skulle innefatta ett avsteg
fi ån det betraktelsesätt, som lett fram till anvisningarnas nuvarande utformning,
finner jag mig utan tvekan kunna förorda en av så starka praktiska
krav dikterad åtgärd.
I förevarande sammanhang torde ytterligare en mindre jämkning böra vidtagas
i anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen. Bland exemplen
å butikshandelsvaror angivas för närvarande mjölkningsmaskiner, varmed lärer
hava avsetts mjölkskumningsmaskiner (separatorer). I enlighet härmed balock
centrala omsättningsskattenämnden vid utarbetandet av nämndens meddelande
nr 1 rörande lantbruksmaskiner och lantbruksredskap hänfört förstnämnda
varor till icke butikshandelsvaror, medan mjölkskumningsmaskiner
lörklarats vara butikshandelsvaror.
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
19
Ifrågasatt undantag från skatteplikt beträffande apoteksvaror.
I det vid propositionen om införande av allmän omsättningsskatt fogade
författningsförslaget hade bland de i 2 § 1 mom. angivna undantagen från
skatteplikt även upptagits apoteksvaror, varmed enligt de föreslagna anvisningarna
till 2 § avsågos varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro
att hänföra till apoteksvaror. Första särskilda utskottet fann emellertid apoteksvarorna
böra beskattas, då ett undantagande av denna mycket omfattande
varugrupp antogs skola i hög grad försvåra arbetet å apoteken. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I de vid årets riksdag väckta motionerna I: 97 och II: 135 hemställdes
emellertid, att apoteksvaror, som försåldes mot läkarrecept, måtte undantagas
från skatteplikt. Bevillningsutskottet inhämtade under hand upplysningar i
ämnet från medicinalstyrelsens apoteksbyrå samt apotekarsocietetens ordförande,
därvid byrån förklarade sig finna de starkaste skälen tala för avslag
å motionen, medan apotekarsocietetens ordförande förordade ett stadgande
av innebörd, att läkemedel, vilka jämlikt av medicinalstyrelsen utfärdade
bestämmelser örn förordnande och utlämnande av läkemedel enligt recept
försäljas från apoteksinrättning, skulle vara undantagna från omsättningsskatt.
Utskottet förklarade sig icke berett att taga ställning till motionärernas
förslag utan en närmare utredning och ansåg önskvärt, att Kungl. Maj:t i
samband med den av utskottet föreslagna utredningen rörande andra med
omsättningsskatten förknippade spörsmål jämväl ägnade förevarande fråga
uppmärksamhet.
Spörsmålet har behandlats i omsättningsskattenämndens i det föregående
berörda skrivelse den 22 september 1941, i vilken nämnden meddelar, att
frågan gjorts till föremål för överläggningar med medicinalstyrelsens apoteksbyrå
och representanter för apotekarsocieteten, samt vidare uttalar:
Det skall icke förnekas, att skäl tala för en skattebefrielse i en eller annan
form för läkemedel: ur viss synpunkt kan det utan tvivel framstå såsom stötande,
att staten anknyter sitt skattekrav till förbrukning av varor, som understundom
äro nödvändiga för hälsans bibehållande eller återvinnande. Etl
dylikt betraktelsesätt synes dock knappast vara hållbart. Vid ett skattesystem,
som bygger på en allmän beskattning av konsumtionsvaror, måste största
försiktighet iakttagas i fråga örn att av humanitära eller dylika skäl undantaga
vissa sådana varor från skatt. Ett konsekvent beaktande av sådana hänsyn
skulle nämligen lätt nog föra längre än som låter förena sig med skattesystemets
finansiella syfte och komma i strid med rimliga krav på dess lätthanterlighet.
Med andra ord: samma eller ungefär samma skäl som kunna
åberopas till förmån för en vara kunna ej sällan åberopas även för en annan,
och befrielsen av den ena drager gärna med sig motsvarande åtgärd för den
andra. Det synes därför mest rationellt att så litet som möjligt tillgodose
ifrågavarande hänsyn genom skattebefrielse utan i stället söka på andra sätt
åstadkomma lättnader i ömmande fall. Såsom apoteksbyrån påpekat sker
detta i viss utsträckning redan nu, i det att medellösa personer kostnadsfritt
erhålla medicin genom fattigvårdens försorg. I detta sammanhang torde även
kunna erinras om det vitt utbredda sjukkasseväsendet.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Departements
chefen.
Vad särskilt den nu föreslagna anordningen beträffar, har nämnden åtskilliga
invändningar att göra mot densamma. Främst må framhållas, att den
innebär ett avsteg från en princip, som nämnden städse ansett sig höra strängt
upprätthålla vid sin klassificering av varor, nämligen den grundsatsen, att
en varubestämning som medför rättsverkningar i beskattningsavseende bör
göras fullt objektiv och alldeles oberoende av försäljningssätt eller försäljningsändamål.
Åsidosättande av denna princip måste enligt nämndens mening
alUid medföra risk för kringgående av förordningens bestämmelser och vålla
svårigheter vid tillämpningen. I detta speciella fall må påpekas, att läkare,
veterinärer och tandläkare skulle kunna erhålla alla läkemedel för eget och
sina familjers behov utan skatt, endast genom att rekvirera dem mot recept.
Vidare önskar nämnden framhålla, att verkningarna av den föreslagna anordningen
i många fall skulle bliva rent godtyckliga. Särskilt stötande förefaller
det, att exempelvis sådana för sina förbrukare absolut livsviktiga läkemedel
som insulin samt lever- och ventrikelpreparat, avsedda för bekämpande
av vissa blodsjukdomar — vilka läkemedel enligt vad nämnden erfarit
erhållas utan recept — skulle bliva föremål för beskattning, medan åtskilliga
s. k. »stärkande mediciner», som ofta ordineras av läkare utan att någon verklig
sjukdom är för handen, skulle gå fria från skatt. Visserligen låter det
tänka sig att genom särskild bestämmelse fritaga förstberörda läkemedel från
skattskyldighet, men detta skulle då medföra, att apotekens arbetsbörda
komme att ökas på ett sätt, som man tidigare velat undvika. En annan inadvertens
är, att sjukvårdsinrättningar, som hava egen läkare, skulle kunna erhålla
skattefri medicin, medan mindre sjukvårdsinrättningar utan egen läkare
.skulle få vidkännas skatt.
Mot genomförande av den ifrågasatta ändringen tala även vissa av apoteksbyrån
anförda skäl som hittills icke berörts, såsom knappheten på apoteksvaror
och det oberättigade i att onödigtvis uppmuntra konsumtionen av dylika
varor.
På grund av vad sålunda anförts får nämnden för sin del avstyrka, att den
ifrågasatta skattebefrielsen för läkemedel kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån och Kooperativa förbundet hava förordat
skattefrihet för apoteksvaror, som endast må utlämnas mot recept av läkare,
samt därutöver vissa särskilt namngivna preparat, såsom insulin o. dyl.
Kammarrätten har funnit sig böra avstå från att bedöma värdet av de skäl
för och emot, som kommit till synes i den omtvistade frågan, och allenast
uttalat, att från taxeringstekniska synpunkter hinder icke syntes möta fölen
undantag av den omfattning, som tillstyrkts i nyssnämnda båda yttranden.
Med undantag för en länsstyrelse, som icke yttrat sig i frågan, ha samtliga
övriga myndigheter och organisationer, som yttrat sig över omsättningsskattenämndens
ifrågavarande skrivelse, anslutit sig till nämndens ståndpunkt.
I likhet med den starkt övervägande majoriteten bland de hörda myndigheterna
och organisationerna finner jag de av omsättningsskattenämnden
anförda skälen mot den ifrågasatta skattebefrielsen för läkemedel böra
tillmätas avgörande betydelse. Genom den nu lämnade redogörelsen torde
emellertid vad i ärendet förekommit böra bringas till riksdagens kännedom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
21
Ifrågasatta undantag från skärpt omsättningsskatt.
1. Reparationsarbeten o. dyl. Enligt 1 § f) omsättningsskatteförordningen
utgår omsättningsskatt vid utförande av ändrings-, förbättrings-, underhållseller
rengöringsarbete å butiksliandelsvaror och varor avsedda för någons
personliga bruk etc., under förutsättning att arbetet yrkesmässigt verkställes
av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet och att arbetet
faller inom området för nämnda verksamhet. Något undantag härutinnan
är ej stadgat i fråga om de varuslag, beträffande vilka omsättningsskatt jämlikt
förordningen den 25 maj 1941, nr 252, utgår efter högre skattesats än fem
procent.
I framställning den 16 juni 1941 har Sveriges hcmtverksorganisation hemställt
om undantag från skärpt omsättningsskatt beträffande arbeten av nyss
angivna slag.
Till stöd för framställningen anföres bl. a., att det icke kunde anses såsom
lyx att hålla en vara i stånd, även örn den kunde tyckas vara umbärlig.
Underhölles den icke, bleve förslitningen snart nog så stark, att varan måste
helt kasseras. Återhållsamhet från allmänhetens sida i fråga om reparationsarbeten
medförde även minskade arbetsmöjligheter.
I avgivet utlåtande har centrala omsättningsskattenämnden uttalat, att det
icke kunde bestridas, att de skäl av praktisk och nationalekonomisk natur,
som anförts mot skärpt beskattning av reparations- och dylika arbeten a s. k.
lyxvaror, i stor utsträckning vore vägande. Sålunda syntes det ovedersägligt,
att ett fördyrande av underhållsarbeten å de varor, som vore underkastade
den skärpta omsättningsskatten, måste leda till en för tidig förslitning av
dessa, vilket i vissa fall nationalekonomiskt sett syntes innebära en misshushållning.
Uteslutet vore väl ej heller, att befrielse från skärpt omsättningsskatt
för reparationsarbeten skulle medföra en minskning av den arbetslöshet,
som på vissa områden kunde hava föranletts av denna skatt.
Nämnden yttrar vidare:
Konsekvenserna av den skärpta skatten å arbetsprestationer framstode i
vissa fall såsom egendomliga. Sålunda vore det för allmänheten icke lätt att
förstå, varför reparation å ett urverk, inneslutet i en guldboett skulle beläggas
med skatt efter 20 procent, medan motsvarande reparation å verket till
ett silverur endast belädes med 5 procent skatt. Ur nämndens erfarenhet
skulle mångfaldiga liknande exempel kunna anföras.
Den skärpta omsättningsskatten å arbetsprestationer syntes även i många
fall förorsaka mycket besvärliga problem för de företagare, ^som berördes
därav. För t. ex. en försäljare av mattor förelåge väl sällan någon svårighet
att med ledning av gällande bestämmelser avgöra, vilka mattor som hörde
till de med skärpt skatt belagda, men för den företagare, som ombesörjde
rengöring av mattor, vore saken avsevärt svårare att bedöma.
Redan de av handelsorganisationen anförda skälen funne nämnden sålunda
med betydande styrka tala för bifall till framställningen. Härför kunde
emellertid åberopas ytterligare ett skäl, som enligt nämndens förmenande
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
Departements
chefen.
vöre av avgörande betydelse, nämligen den utomordentliga svårigheten att
kontrollera, att förhöjd omsättningsskatt å arbetsprestationer verkligen erlades.
Härutinnan anför nämnden:
Det torde vara ett genomgående drag för alla de näringsidkare, som
bär komma i betraktande, att de utföra arbeten såväl å varor, som äro föremål
för den förhöjda skatten, som ock å varor, vilka äro föremål blott föivanlig
omsättningsskatt. Sedan varorna reparerats och återställts till sina
ägare, finns det tydligen ingen möjlighet att konstatera, till vilken kategori
de varit att hänföra, och därmed omöjliggöres också varje försök till exakt
kontroll över den skattepliktiga omsättningens beräkning. Det är möjligt, att
man kan skaffa sig en ungefärlig uppfattning om den andel av exempelvis
skoreparatörers omsättning, som normalt omfattar reparationer å skodon,
belagda nied förhöjd omsättningsskatt, men längre kan man svårligen komma,
pch någon tillfredsställande kontrollmetod kan nu nämnda förfaringssätt
icke sägas utgöra. Detta förhållande är enligt nämndens mening synnerligen
olyckligt. Det innebär för näringsidkaren en ständig frestelse, dels
att —ej minst ur konkurrenssynpunkt — underlåta att av beställaren uttaga
den högre skatt, som näringsidkaren må vara pliktig att erlägga, och dels vidare
att uppgiva sin omsättning för lågt. Då såsom följd härav en kund kan
komma att, för samma slags arbetsprestation, hos en näringsidkare påföras
den högre skatten men hos en annan endast den lägre, uppväckes lätteligen
hos allmänheten känslan av misstroende mot själva skattesystemet.
Ifrågavarande spörsmål har även berörts av handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö i deras förut omtalade framställning den 4 oktober 1941,
därvid på samma skäl, som hantverksorganisationen och omsättningsskattenämnden
anfört, organisationens yrkande ånyo framförts. Förslaget har uttryckligen
tillstyrkts i de över handelskamrarnas framställning avgivna yttrandena
av länsstyrelserna i Stockholms, Örebro, Västmanlands och Västerbottens
län samt av Kooperativa förbundet.
De anförda skälen för att reparations- och dylika arbeten å varor, beträffande
vilka skärpt omsättningsskatt stadgats, allenast skulle drabbas av omsättningsskatt
efter fem procent synas mig övertygande. .lag förordar alltså,
att en sådan ändring i beskattningsreglerna genomföres, vilket författningstekniskt
torde kunna enklast ske genom en särskild förordning.
2. Skodon. Jämlikt förordningen den 25 maj 1941, nr 252, utgår skärpt
omsättningsskatt för skodon av lackerade eller bronserade skinn samt avguld-,
silver-, mocka-, ödle-, orm- eller fiskskinn ävensom för skodon av spånadsvara
innehållande silke eller finare metalltråd.
I en till Kungl. Majit ställd skrift den 4 juni 1941 har skofabriksaktiebolaget
Oscaria hemställt att barnskodon av lackskinn, samtliga skodon tillverkade
av mocka samt tofflor av alla slag måtte undantagas från skärpt omsättningsskatt.
Samma yrkanden ha framförts av Svenska skofabrikantföreningen och Sveriges
skomakeriidkares och skohandlares riksförbund i gemensam skrift den
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
23
10 juni 1041, vilken framställning Sveriges sko- och lädergrossisters förbund
och Sveriges köpmannaförbund i särskilda skrifter den 17 och den 27 juni
1941 förklarat sig biträda.
I ämnet har vidare till Kungl. Majit ingivits en den 10 juni 1941 dagtecknad
skrift av Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet samt en den 8
oktober 1941 dagtecknad skrift av Kooperativa förbundet jämte fem till detta
anslutna handelsföreningar, i vilken sistnämnda framställning anhållits, att
samtliga slag av skodon måtte undantagas från skärpt omsättningsskatt.
Till stöd för framställningarna har i huvudsak anförts, att försäljningen
av lackskor praktiskt taget avstannat, varför risk förelåge att inom landet
befintliga lager av lackskinn skulle förstöras, då dylikt skinn icke tålde
längre tids förvaring, att för tillverkning av barnskodon i viss utsträckning
begagnades avfallsbitar av lackskinn samt att skodon av mockaskinn icke
kunde hänföras till lyxvaror, bland annat på den grund att mocka kunde
beredas av i viss mån skadade skinn, vilka icke på annat sätt kunde utnyttjas
för tillverkning av skodon.
Centrala omsättningsskattenämnden har i avgivet utlåtande över förstnämnda,
av skofabriksaktiebolaget Oscaria ingivna framställning uttalat följande:
\
ad bolaget anfört i fråga örn barnskodon synes nämnden vara förtjänt
av beaktande. Särskilt vill nämnden understryka angelägenheten av, att
stycken av lackskinn — s. k. skarv- eller bitpungar — vilka erhållas såsom
avfall vid fabrikation av större skodon eller eljest på grund av sin ringa storlek
icke kunna användas vid tillverkning av sådana, må kunna på sätt förut
varit vanligt utnyttjas vid framställning av barnskodon. Då det vidare icke
synes möta någon svårighet att uppdraga en klar gräns mellan barnskodon
och andra skodon, tillstyrker nämnden bifall lill bolagets framställning i
förevarande del.
I fråga örn mockaskinn har nämnden inhämtat, att denna benämning icke
motsvarar någon med avseende å ursprunget bestämd skinnsort, utan att hit
hänföras olika slags skinn, vilka undergått en viss beredning. I enlighet härmed
har nämnden såsom sin mening uttalat, att med skodon av mockaskinn
böra avses alla skodon, å vilka skinnets yttre sida genom slipning givits en
plyschliknande yta, vare sig slipningen verkställts på skinnets köttsida eller
på dess narvsida och oavsett skinnsort, som varit föremål för dylik beredning.
Av den ståndpunkt, nämnden sålunda intagit, följer emellertid, att till
skodon av mocka hänföras åtskilliga typer av skodon som icke med fog torde
kunna betecknas såsom »lyxvara». Härmed sammanhänger, att — såsom
bolaget närmare utvecklat — ett rationellt utnyttjande av en råvara, varå
knapphet råder, försvåras. Nämnden finner sig med hänsyn härtill böra tillstyrka
bifall jämväl till bolagets framställning angående skodon av mocka.
I fråga om tofflor har nämnden såsom sin mening uttalat, att dessa enligt
ifrågavarande förordning äro att hänföra till skodon. Bifalles bolagets framställning
angående barnskodon, komma härigenom tofflor av lackskinn i motsvarande
storlekar att falla utanför förordningens tillämplighetsområde. LackI
of flor i större storlekar torde med samma fog som andra skodon av lackskinn
böra drabbas av den högre skatten.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 342.
Departements
chefen.
Såsom förut nämnts utgår skärpt omsättningsskatt för skodon av spånadsvara,
innehållande silke eller finare metalltråd (stat. nr 1186).
1 sitt meddelande nr 45 har omsättningsskattenämnden förklarat sig anse,
att med silke i stat. nr 1186 skall avses jämväl konstsilke, dock med undantag
av kortfibrigt konstsilke, såsom cellull och kaseinull.
1 en till omsättningsskattenämnden ingiven, den 6 oktober 1941 dagtecknad
skrivelse har statens industrikommission anfört:
Svårigheterna för vår rågummiförsörjning torde vara allbekanta oell nödvändiggöra
besparingar av rågummi på alla områden, där så kan ske. Som
svar på industrikommissionens anmodan till gummiskofabrikerna att söka
göra alla tänkbara omläggningar för ernående av rågummibesparing, har
gummifabriken i Gislaved utarbetat en bottintyp, där överdelen av gummi ersättes
med en överdel av konstsilke.
Det använda tyget består till hälften av acetatsilke, vilket är nödvändigt
för att göra det någorlunda motståndskraftigt mot väta. Örn kortfibrigt konstsilke,
av vilket för närvarande endast cellull av viskostyp står till förfogande,
skulle användas, bleve tyget alltför mottagligt för väta och dess motståndskraft
i vått tillstånd så dåligt, att bottinen icke skulle motsvara sitt ändamål.
Då försörjningsläget för textilvaror är väsentligt bättre än för gummi hemställer
industrikommissionen att ifrågavarande bottintyp må få försäljas
med den vanliga omsättningsskatten under hänvisning till att en viss mängd
textilvara användes för densamma, vilken textilvara normalt skulle kräva den
högre omsättningsskatten. Rågummibesparingen vid tillverkningen av dessa
bottiner är betydande i det att 16,000 par av den nya typen kunna tillverkas
med samma gummiförbrukning som 10,000 par av den nu vanliga. Bottinen
blir enligt kommissionens åsikt icke mer lyxbetonad på grund av förändringen,
men måste givetvis förändringen kunna göras av sådant material att
bottinens kvalitet icke försämras.
Med skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 oktober 1941 har omsåttningsskattenåmnden
överlämnat industrikommissionens berörda framställning och därvid
för egen del anfört, att nämnden icke kunde finna annat än att förhöjd
omsättningsskatt enligt gällande bestämmelser skulle utgå vid försäljning
av ifrågavarande slag av bottiner, men att med hänsyn till de av industrikommissionen
anförda skälen måste anses i liög grad önskvärt, att försäljningen
av dessa bottiner icke belastades med förhöjd omsättningsskatt.
I likhet med omsättningsskattenämnden finner jag barnskodon böra undantagas
från de varor, för vilka skärpt omsättningsskatt skall utgå, i syfte
att underlätta utnyttjandet av inom landet befintliga lager av lackskinn. Med
barnskodon torde böra avses skodon i storlek 33 och därunder i s. k. stickmått.
Närmare bestämmelser i detta hänseende synas lämpligen böra meddelas
av omsättningsskattenämnden.
Såsom nämnden påpekat följer av nu förordade undantag, att tofflor av
lackskinn i storlekar för barn icke bliva föremål för skärpt omsättningsskatt.
Att övriga lacktofflor skulle undantagas från den skärpta beskattningen finner
jag icke motiverat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 342.
25
Vad därefter angår skodon av mockaskinn har jag inhämtat, att försäljningen
av dylika skodon — i motsats lill vad branschens representanter synas
hava väntat — äger stor omfattning trots den skärpta beskattningen. Skäl
torde saknas att i detta avseende genomföra någon skattelättnad.
Beträffande bottiner, i vilka jämte gummi ingår spånadsvara, innehållande
konstsilke, finner jag i likhet med omsättningsskattenämnden de av industrikommissionen
anförda skälen böra föranleda befrielse från skärpt omsättningsskatt.
Erforderliga författningsbestämmelser om barnskodon och bottiner torde
kunna upptagas i den av mig nyss föreslagna förordningen om undantag från
skärpt omsättningsskatt beträffande reparations- och dylika arbeten.
Uppbörd av omsättningsskatt.
Jämlikt 18 § omsättningsskatteförordningen skall, där allmän omsättningsskatt
på grund av taxering, som fastställts av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd'',
skall utgå med högre belopp än det ålegat den skattskyldige
att jämlikt 8 § i förordningen före taxeringen inbetala, överskjutande belopp
erläggas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver.
Bestämmelser rörande dylik uppbörd av omsättningsskatt ha av Kungl.
Maj:t meddelats i kungörelse den 14 november 1941, nr 876. Vid beredningen
av detta ärende bär uppmärksammats, att uppbörden av mycket små belopp
kan förväntas medföra oproportionerligt stora kostnader för statsverket.
Med hänsyn till vad nu anförts förordar jag att 18 § omsättningsskatteförordningen
på det sätt ändras, att i paragrafen avsedd uppbörd endast skall
avse belopp uppgående till minst en krona.
Inom finansdepartementet lia upprättats författningsförslag, innefattande
de i det föregående förordade ändringarna i bestämmelserna rörande allmän
omsättningsskatt, nämligen
1) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt samt
2) förordning angående beräkningen av allmän omsättningsskatt i vissa
fall.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
II. Wa''rneman.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 342.