Kungl. Majlis proposition nr 310.

1

Nr 310.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anvisande av
medel till låneunderstöd åt vissa fiskare; given Stockholms
slott den 17 oktober 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp: Genom

beslut den 31 mars 1941 uppdrog jag åt lantbruksstyrelsen att verkställa
utredning angående stödåtgärder åt yrkesfiskare i Göteborgs och Bohus
län. I skrivelse den 12 maj 1941 har lantbruksstyrelsen avgivit utredning och
förslag i ämnet. Vid styrelsens skrivelse fanns fogat ett yttrande av fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt. Efter remiss lia yttranden över lantbruksstyrelsens
förslag avgivits den 30 maj 1941 av statskontoret och den 2 september
1941 av kommerskollegium. Jag torde nu få underställa detta ärende
Kungl. Maj:ts prövning.

Bihang till riksdagens protokoll IDAL 1 sami. Nr 310—312.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär, att en lånefond borde inrättas, från
vilken låneunderstöd skulle kunna utlämnas till fiskare för anskaffande av
maskinell utrustning och fiskredskap å fartyg avsedda för storsjöfiske. Till
fonden skulle för budgetåret 1941/42 anvisas ett belopp av 300,000 kronor.
Beträffande grunderna för verksamheten har lantbruksstyrelsen föreslagit,
att låneunderstöden borde vara räntefria samt därjämte under tre år amorteringsfria.
Därefter skulle lånen återbetalas inom loppet av sju år. Av lånens
ursprungliga kapitalbelopp syntes 40 procent böra kunna efterskänkas. Såsom
förutsättning för efterskänkandet skulle gälla, att de anordningar, för vilkas
utförande lånen erhållits, blivit utförda och kommit till användning under
minst tre år. Lån skulle kunna utlämnas för täckande av hela kostnaden för
de anordningar, som ansåges nödvändiga, dock ej till högre belopp än 20,000
kronor. För lånen skulle ställas säkerhet. Då lån av statsmedel för sådana
anordningar, varom här är fråga, även torde kunna erhållas ur fiskerilånefonden,
har lantbruksstyrelsen ansett, att endast personer, som på grund av
sin ekonomiska ställning vore i verkligt behov av lån, borde tilldelas sådana
av nu ifrågavarande fond. Såsom låneförmedlare borde anlitas landstinget i
Göteborgs och Bohus län. I denna egenskap borde landstinget äga föreskriva
de ytterligare villkor för erhållande av lån, som kunde anses påkallade för
uppnående av det med lånen avsedda ändamålet.

Lantbruksstyrelsen har i sin utredning till en början lämnat en redogörelse
för de förutsättningar varunder det s. k. storsjöfisket bedrives. Därjämte har
styrelsen lämnat en liknande redogörelse för det s. k. islandsfisket, vilket även
ifrågasatts kunna vara i behov av statligt bistånd. Styrelsen har emellertid
stannat vid den uppfattningen att bistånd i sistnämnda hänseende för närvarande
icke vore behövligt. Rörande storsjöfisket har styrelsen anfört i huvudsak
följande.

Storsjöfisket var tidigare ett av Bohusläns viktigaste fisken, i vilket mer än
1,000 fiskare deltogo. Under de senare årtiondena har detta fiske gått starkt
tillbaka. Under de sista åren har sålunda detta fiske bedrivits endast av
mellan 500 och 600 fiskare med omkring 70 båtar.

Det är huvudsakligen från fiskelägena i Orusts västra och Tjörns härader,
som detta fiske bedrives, och vid några av dessa fiskelägen såsom Grundsund,
Mollösund, Kyrkosund, Rönnäng och Dyrön är en väsentlig del av befolkningen
fortfarande i stor utsträckning för sin utkomst beroende av storsjöfisket.

De viktigaste fångstplatserna för storsjöfisket äro belägna vid Shetlandsöarna,
Hebriderna samt vid bankarna utmed den s. k. Norska rännan utanför
Norges sydvästra kust. Såsom redskap vid detta fiske komma uteslutande s. k.
storbackor till användning.

Som fisket bedrives ute på öppna havet långt från hemorten och varje
fiskeresa i regel sträcker sig över flera veckor, måste de vid detta fiske använda
båtarna vara förhållandevis stora och sjödugliga. I mycket stor utsträckning
lia s. k. engelska kuttrar nyttjats vid storsjöfisket. Dessa äro
ursprungligen från England inköpta segelfartyg med en dräktighet av 50—100
bruttoton, vilka i sitt ursprungsland mest användas för trålfiske. De ha alla
försetts med motor. Ännu användas omkring 15 dylika kuttrar. De flesta av
de båtar, som nu brukas vid storsjöfisket, äro emellertid av den typ, som
användes vid andra fisken, till exempel snurrevads- och trålfiskena på väst -

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

3

kusten. Storsjöfiskebåtarna äro dock vanligen försedda med förhållandevis
svagare motorer ån de båtar, som användas vid de två nämnda fiskena. Värdet
av vid storsjöfisket under år 1939 använda båtar och redskap bar beräknats
till 2,114,753 kronor, varav 1,959,750 kronor belöpa på båtarna och 155,005
kronor på redskapen.

Fiskelaget på en storsjöfiskebåt brukar utgöras av 6—9 man. Vanligen äro
flera av laget delägare i båten och samtliga äga i regel ett visst antal revar,
s. k. »hundraden», vilka sammanfogade utgöra den backelänk (långrev), med
vilken fångsten sker. Nettoförtjänsten under en fiskesäsong uppdelas i loder.
Av dessa komma 4 på båtens del och 1 på varje medlem i fiskelaget. I
ett fiskelag på 8 personer går alltså % av inkomsten till båten och 2/3 till medlemmarna.
Under åren närmast före det nu pågående kriget synes varje lott
ha uppgått till 800 ä 1,000 kronor per säsong. Det är dock att märka att
detta för medlemmarnas del ej utgör nettoinkomst. Varje medlem i ett fiskelag
skall nämligen själv bekosta sin proviant samt svarar dessutom för anskaffning
och underhåll av sin redskap.

Den huvudsakliga fiskesäsongen varar från och med april till in i september
eller oktober och omfattar alltså omkring halva året. Under denna tid
göra fiskebåtarna upprepade resor mellan hemorten och fiskeplatserna.

Huvudsakliga delen, vanligen omkring 90 procent, av fångsten utgöres av
långa. Dessutom erhållas torsk, lubb och hälleflundra. Fångstmängden har
under de senare åren uppgått till omkring 3,000 ton rensad vara. Fångstvärdet
har under samma tid växlat mellan omkring 740,000 och omkring 850,000
kronor.

Av fångsten saltas en betydande del ombord på båtarna. En del ilandföres
emellertid i färskt tillstånd. Såväl den färska som den saltade fisken avyttras
för beredning till spillånga eller kabeljo. Endast en mindre del avsättes för
konsumtion i färskt tillstånd. Tidigare avyttrades fångsterna huvudsakligen
till privata fiskberedare. Numera tillhöra så gott som alla storsjöfiskare Storsjöfiskarnas
försäljningsförening u. p. a., vilken för medlemmarnas räkning
bereder och försäljer fångsterna. Några av de i fisket deltagande båtlagen
bruka efter avtal med försäljningsföreningen själva bereda den hemförda
fångsten. Utom den nämnda sammanslutningen finnes en rent facklig organisation
benämnd Bohusläns storsjöfiskareförening, till vilken ävenledes praktiskt
taget alla fiskelag, som deltaga i detta fiske, äro anslutna.

Under de tider av året, då storsjöfisket icke pågår, det vill säga omkring
sex månader, bruka många av deltagarna i detta fiske ägna sig åt hummerfiske
eller koljebackefiske med småbåtar i närheten av hemorten. Även dessa
fisken lia under de senare åren varit föga lönande. Åtskilliga av storsjöfiskelagen
kunna emellertid under den tid, som deras egentliga fiske lämnar övrig,
deltaga i större och mer inkomstbringande fisken såsom trål- och snurrevadsfisken.
Flera båtar måste dock, och detta gäller i stor utsträckning kuttrarna,
ligga overksamma, beroende därpå att båtarna ofta äro helt olämpliga för
andra fisken eller att motorerna i dem äro för svaga ävensom att vinschar
och annan nödvändig utrustning å båtarna saknas. De flesta av båtarna äro
även för små för att fraktfart med dem skall löna sig. Då alltså storsjöfisket
i sig själv givit mindre goda inkomster och de fisken, som storsjöfiskarena
kunnat bedriva vid sidan av storsjöfisket, ävenledes i många fall varit föga
lönande, är det naturligt, all dessa fiskares ekonomiska ställning ofta är svag.
Det är därför också förklarligt, att många övergått från storsjöfiske till andra
mer inkomstbringande fisken eller helt övergivit fisket för att ägna sig åt annan
verksamhet. Man kan naturligtvis därför ifrågasätta, örn det icke såväl
ur fiskarenas egen som ur det allmännas synpunkt vore lämpligast, att storsjöfisket
helt nedlades. Goda skäl kunna dock anföras för åsikten, att det

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

får anses som ett svenskt intresse att så stor del som möjligt av de saltade
och torkade fiskvaror, som konsumeras inom landet, äro beredda här och
att råvaran för desamma utgöres av fisk, som hemförts av svenska fiskare.
I varje fall vore det säkerligen icke lämpligt, om från statens sida vidtoges åtgärder
i syfte att påskynda nedläggandet av storsjöfisket. I detta fiske är ju
nämligen ett ganska stort kapital investerat, som till stor del skulle gå förlorat,
örn dylika åtgärder vidtoges. I flera av de samhällen, som för närvarande
äro i större eller mindre grad beroende av storsjöfisket, finnas dessutom
även många personer, som specialiserat sig på beredning av fiskfångsterna
och vilka vid ett plötsligt nedläggande av storsjöfisket skulle få svårighet
att erhålla annan sysselsättning.

Man torde alltså vid övervägande av stödåtgärder, varom här är fråga, böra
räkna nied att storsjöfisket, så snart förhållandena det tillåta, skall komma
att bedrivas i ungefär samma utsträckning som under åren närmast före
1940.

I fråga örn fisket vid Island har lantbruksstyrelsen anfört, bland annat,
följande.

I sillfisket vid Island började svenska fiskare år 1905 att mera regelbundet
deltaga men först från de sista åren av 1920-talet kan man skönja en kraftigare
utveckling av detta fiske. År 1927 gingo 4 motorbåtar och en ångtrålare
upp till sillfiskeplatserna vid norra Island. Motorbåtarna använde drivgarn
som fiskredskap, under det att ångtrålaren fiskade med snörpvad. Följande
år deltogo 5 motorbåtar och 5 ångtrålare i detta fiske. Det av svenskarna
bedrivna drivgarnsfisket vid Island har därefter företett en ganska
jämn myckling. Ar 1939 deltogo i detta fiske 252 fiskare fördelade på 30
båtlag. Fångsten uppgick sistnämnda år till 2,026,052 kilogram eller 21,850
tunnor kryddad eller saltad sill med ett värde av 531,513 kronor.

Deltagandet i snörpvadsfisket vid Island har varit betydligt mera ojämnt.
Ar 1934 utrustades två större expeditioner för snörpvadsfiske vid Island.
Vartdera företaget erhöll ett statslån å 125,000 kronor. Under år 1935 utsände
de tre expeditioner för snörpvadsfiske vid Island. En av dessa erhöll
ett statslån å 50,000 kronor. Detta år voro sammanlagt 16 båtlag med 129
man sysselsatta i snörpvadsfisket vid Island. År 1936 avgick endast en snörpvadsexpedition
till Island. För denna erhölls ett statslån å likaledes 50,000
kronor. Åren 1937 och 1939 deltogo inga svenska båtar i detta fiske och år
1938 endast två. I stort sett har snörpvadsfisket vid Island hittills visat sig
giva ojämnt och i vissa fall mindre gott ekonomiskt utbyte. Inga eller i varje
fall mycket få båtlag ha därför mera permanent engagerat sig i detta fiske,
varför detsamma saknar större intresse i nu ifrågavarande hänseende. I drivgarnsfisket
vid Island ha däremot ett flertal båtar en längre följd av år regelbundet
deltagit. Särskilt för några fiskelägen på Orust såsom Edshultshall,
Mollösund och Gullholmen är detta fiske därför numera av betydelse. För
detsamma användas huvudsakligen större kuttrar med en dräktighet av 75—
100 bruttoton. Drivgarnen äro av speciell typ och kunna ej brukas vid fisket
i hemmafarvattnen. De 30 båtar, som deltogo i detta fiske 1939. hade ett
värde av 1,029,000 kronor. Värdet av drivgarnen var samma år 144,229
kronor.

Fiskesäsongen är mycket kort. Den varar från senare hälften av juli till
in i september.

Liksom i fråga örn övriga fisken äro besättningarna på dessa båtar ofta
delägare i båt och redskap. Ej sällan äges emellertid såväl båt som redskap
av skepparen på båten. Besättningens antal utgör 7—12 man. Vid nettoförtjänstens
fördelning brukar 30 procent avsättas till båten, 25—30 procent till

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

fiskredskapen, under det att 40—45 procent tillfaller besättningen. Nettoinkomsten
per man vid detta fiske synes under åren närmast före kriget ha
uppgått till mellan 700 och 800 kronor per säsong. Här liksom vid storsjöfisket
håller manskapet sig med proviant.

De fiskelag, som idka drivgarnsfiske vid Island, äro sammanslutna i Bohusläns
Islandsfiskares förening u. p. a.

Några fiskelag idka såväl storsjö- som Islandsfiske, i det att de på våren
först göra en eller ett par fiskeresor för fångst av långa samt därefter gå
upp till Island.

Av det anförda framgår, att Islandsfisket med drivgarn har visat sig giva
ett relativt bättre ekonomiskt utbyte än storsjöfisket. Under den korta
säsong, två å tre månader, som detta fiske pågår, brukar sålunda nettolörtjänsten
per man vara föga lägre än vid storsjöfisket, trots det att storsjöfiskets
säsong är ungefär dubbelt så lång som Islandsfiskets. Ägarna av de
båtar, som användas vid Islandsfiske, synas också åtminstone i flera fall
vara ekonomiskt relativt välsituerade. Deltagarantalet i detta fiske har ju
även något ökats under de senare åren.

En väsentlig olikhet mellan storsjöfisket och Islandsfisket med drivgarn
ligger emellertid också däri, att det senare fisket på grund av den korta fiskesäsongen
endast är — och säkerligen även i framtiden kommer att förbli —
en mer eller mindre viktig binäring. De flesta av de stora båtar, som erfordras
vid detta fiske, användas nämligen i fraktfart under större delen
av året. Besättningarna på dessa båtar kunna därför snarare betraktas som
sjömän med Islandsfiske som binäring än som yrkesfiskare i egentlig mening.
Vid själva Islandsfisket erfordras flera besättningsmän än då båtarna
gå i fraktfart. För fiskesäsongen anställas därför i regel några man extra.
Dessa äro ofta fiskare men mången gång tillhöra de helt andra yrken. I
vilket fall som helst betraktas denna anställning mestadels som en rent tillfällig
sysselsättning.

Av vad nu senast framhållits torde framgå, att de personer, som deltagit
i drivgarnsfisket vid Island, antingen detta skett i egenskap av båtägare eller
besättningsmän, som helhet betraktade i mindre grad än storsjöfiskarena för
sin utkomst äro beroende av fisket och därför också i mindre behov av hjälp,
till följd av att fisket försvårats eller förhindrats.

Då på grund av krigsförhållandena såväl storsjöfiskarena som Islandsfiskarena
blevo helt avstängda från sina vanliga fiskeplatser, uppstodo givetvis
för båda dessa fiskarekategorier betydande övergångssvårigheter. Islandsfiskebåtarna
kunde dock i allmänhet tämligen snart insättas i fraktfart och
för närvarande torde nästan alla dessa fartyg gå i sådan fart.

Lantbruksstyrelsen har i sin utredning även lämnat en redogörelse för de
åtgärder som hittills av statsmakterna vidtagits för fiskets stödjande. Av
denna redogörelse må här återgivas följande.

I fråga örn stödåtgärder beträffande storsjöfisket må nämnas kungörelsen
den 19 maj 1933 (nr 219) angående reglering av införseln av färsk långa för
beredning till spillånga. Enligt denna kungörelse, vars giltighetstid flera
gånger förlängts, senast genom kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1008),
må införsel till riket av färsk långa för beredning till spillånga, om införseln
försiggår annorledes än med svenskt fartyg från vilket fångsten ägt rum,
allenast ske efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, diir beredningen av
långan lill spillånga är avsedd alt äga rum. Länsstyrelsen må dock ej lämna
tillstånd till införsel av större myckenhet än som motsvarar 40 procent av
den myckenhet färsk, från svenskt fartyg fångad långa, som sökanden visat

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

sig ha under året inköpt. Då. som förut nämnts, samtliga storsjöfiskelag
äro anslutna till Storsjöfiskarnas försäljningsförening u. p. a., behärskar
denna förening i praktiken importen av råvaran för spillångeberedningen.
A färdigberedd spillånga utgår sedan år 1932 införseltull med 75 kronor
per 100 kilogram.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1935 tilldelades nämnda förening
ett statslån å 250,000 kronor för sin rörelse.

Den 26 oktober 1934 beviljade Kungl. Majit vidare föreningen ett bidrag
å 28,665 kronor att utbetalas till föreningens medlemmar såsom ersättning,
beräknad efter 2 öre per kilogram för under fiskesäsongen 1934 ilandförd
och försåld sjösaltad långa. Medel för utbetalande av dylika tillägg å priset
för sjösaltad långa ha sedermera årligen ställts till förfogande. Tilläggen ha
under de senare åren väsentligt höjts och uppgingo sålunda år 1939 till
6.75 öre per kilogram intill en viss kvantitet långa. Under en följd av år
har föreningen även tilldelats ersättning för kostnader i samband med import
av färsk långa för beredning till spillånga.

Storsjöfisket bar alltså, som av det anförda framgår, åtnjutit mycket kraftigt
stöd från det allmännas sida. Det förtjänar i detta sammanhang även
framhållas, att ifrågavarande fiske är det enda av större betydelse, som åtnjuter
tullskydd för sina produkter.

Även sillfisket vid Island bar kommit i åtnjutande av understöd i olika
avseenden från statens sida. År 1931 anvisades av riksdagen ett anslag av
50,000 kronor för främjande av fiske på avlägsna fiskevatten. För samma
ändamål har sedermera under en följd av år anslag beviljats. Från och med
budgetåret 1938/39 ha medel anvisats under anslagsrubriken »Avsättning till
londén för befrämjande av fiske på avlägsna fiskevatten». Bestämmelser rörande
den med anlitande av anslaget bedrivna understödsverksamheten äro
meddelade i kungörelsen den 5 juni 1931 (nr 214), ändrad genom kungörelsen
den 30 juni 1937 (nr 574). Enligt dessa bestämmelser må fiskare, som
därav äro i behov, till bestridande av kostnaderna för anskaffande av redskap
för bedrivande på avlägsna fiskevatten av fisken, i vilka svenska fiskare
icke eller endast i ringa omfattning deltagit, kunna erhålla understöd av
statsmedel (understödslån) till belopp motsvarande högst 40 procent av
sagda kostnader. Understödslånen åtnjutas räntefritt och därest låntagare
under tre på varandra följande år bedrivit fiske på avlägsna vatten är han
fri från skyldighet att återbetala lånet. Avsikten med denna stödverksamhet
var i framsta rummet att främja sillfisket vid Island. Dylika understödslån
ha också så gott som uteslutande tilldelats fiskare för anskaffande av redskap
för detta fiske.

Sedan år 1933 lia vidare premier utbetalats för deltagande i sillfiske vid
Island. För den sill, som nämnda år hemfördes, utbetalades i enlighet med
Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1933 en premie av 2 kronor per tunna.
Från och med 1934 ha premier jämlikt Kungl. Majlis beslut den 4 maj
1934 utgått till drivgarnsfiskare med 3 kronor per tunna för de första 300
tunnorna och för de följande med 1 krona per tunna och till snörpvadsfiskare
med 3 kronor per tunna för de första 1,000 tunnorna, med 2 kronor
för ytterligare 1,000 tunnor och med 1 krona för de återstående tunnorna
i fångsten.

Genom Kungl. Majlis beslut den 5 april 1940 tilldelades Bohusläns islandsfiskareförening
u. p. a. ett lån å 85,000 kronor för uppförande av ett
kyllagerhus i Lysekil. För samma ändamål har nämnda förening sedermera
genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 maj 1941 erhållit ytterligare lån å 105,000
kronor.

Kunut. Maj.ts proposition nr 310.

7

För att erhålla närmare upplysningar rörande behovet och ändamålen beträffande
stödåtgärder bland fiskare har lantbruksstyrelsen den 25 april 1941
anordnat ett sammanträde i Lysekil med representanter för storsjö- och islandsfiskarnas
organisationer samt för västkustfiskarnas centralförbund. Efter
att lia lämnat en redogörelse för vad vid sammanträdet förekommit har
lantbruksstyrelsen beträffande behovet av och formerna för hjälpåtgärder
till ifrågavarande fiskare anfört i huvudsak följande.

Enligt lantbruksstyrelsen mening skulle det säkerligen vara ägnat att förbättra
åtskilliga av storsjöfiskarenas ställning, om desssa kunde beredas tillfälle
att utan allt för betungande skuldsättning anskaffa redskap och annan
utrustning för bedrivande av rationellt fiske under de tider storsjöfisket icke
pågår.

Det kan måhända ifrågasättas, huruvida icke de kompletteringar i fråga
örn utrustning och redskap, som anses behövliga, skulle kunna utföras med
stöd av de vanliga fiskerilånen. Härtill må emellertid anmärkas, att en ganska
väsentlig skuldbörda redan åvilar det nuvarande båtbeståndet, vartill
kommer, att det allmänna ekonomiska läget bland ifrågavarande fiskarekategorier
till följd av den nuvarande krisen så försvagats, att extraordinära
åtgärder få anses motiverade. Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra förorda,
att sådana åtgärder vidtagas.

Det är troligt, att andra fiskare än storsjöfiskarena råkat i brydsam belägenhet
på grund av nu rådande förhållanden. Fisket i Göteborgs och Bohus
län bar ju sålunda överhuvudtaget lidit svårt avbräck därigenom, att fiskarena
avskurits från möjligheten att utnyttja fiskeplatserna i Nordsjön. Som
emellertid huvudmassan av västkustens fiskare under större delen av året
bedriva fiske med trål eller snurrevad, vilka redskap även kunna användas i
de havsområden, som ännu äro tillgängliga, lia de icke helt betagits möjligheten
att driva fiske. De viktiga fiskena efter sill, skarpsill och makrill kunna
också, i den mån bränsletillgången det tillåter, pågå tämligen ostört. Detsamma
är förhållandet med samtliga fisken på syd- och ostkusten. Man torde
därför kunna säga, att icke någon grupp av fiskare, som helhet betraktad,
blivit så lidande till följd av det rådande krigstillståndet som storsjöfiskarena.
Med hänsyn härtill ävensom till önskvärdheten att begränsa understödsverksamheten
så, att densamma icke erhåller större omfattning, än som kan anses
oundgängligen nödvändigt, synes densamma endast böra avse personer,
som under åren närmast före 1940 till väsentlig del livnärt sig av storsjöfiske.

Beträffande frågan, för vilka ändamål understöden böra få åtnjutas, kan
framhållas, att storsjöfiskebåtarna enligt erhållna uppgifter i allmänhet äro
i gott stånd och i de flesta fall omedelbart eller efter viss komplettering äro
användbara för andra fisken. Endast de största kuttrarna, vilka dock blott
utgöra en liten del av hela antalet båtar, torde icke kunna brukas till annat
fiske än storsjö- eller islandsfiske. Dessa senare fartyg synas dock, om så
skulle anses lämpligt, med fördel kunna avyttras för att användas i fraktfart.
Enligt lantbruksstyrelsens mening synes det därför icke erforderligt, att understödsverksamheten
även avser förvärv av nya båtar.

Ett av de svåraste hindren, då det gäller att utnyttja storsjöfiskebåtarna
vid annat fiske, består däri, att dessa båtar i många fall ha för svaga motorer.
Skola hjälpåtgärderna bliva till mera avsevärt gagn, synes det därför
nödvändigt, att understöd även kunna erhållas för anskaffande av motorer
och annan sådan maskinell utrustning såsom vinschar m. m., som erfordras
för drivande av ett rationellt fiske. Självfallet bör understöd dessutom kunna
erhållas för anskaffande av fiskredskap. Då anskaffningskostnaden för en

8

Departements chefen.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 310.

tilli äckligt kraftig motor till en båt av den storlek, varom här är fråga, torde
U^P?a minst 20,000 kronor, under det att kostnaden för en uppsättning
redskap och nödvändiga anordningar för dessas manövrering endast torde
uppgå till högst 4,000 å 5,000 kronor, är det tydligt, att medelsbehovet för
understodsverksamheten blir väsentligt större, om understöd skall lämnas
aven för anskaffande av motorer. Som nyss anförts, torde det dock vara
nödvändigt, att medel ställas till förfogande i sådan utsträckning, att understöd
kunna utlämnas även för sistberörda ändamål, örn hjälpverksamheten
skall få åsyftad verkan.

För att erhålla en uppfattning om, hur stort belopp, som kan beräknas
erforderligt för ifrågavarande åtgärder ävensom örn andra förhållanden, som
kunna vara av intresse i förevarande avseende, har lantbruksstyrelsen från
ägare av storsjöfiskebåtar infordrat vissa uppgifter. Beträffande 45 båtar

nedan.

Antal fartyg, för

Antal

Värde

Skuld å

vilka komplette-

fartyg

kronor

fartygen

ring av utrust-

kronor

ning och redskap
ej anses behövlig

45

1,247,000

721,600

16

Antal fartyg, för
vilka komplettering
av utrustning
och redskap
anses behövlig

29

Sammanlagd
kostnad för
kompletteringen
kronor

391,600

Aven om alltså uppgifter fattas från ett antal båtar, torde man dock av
det föreliggande materialet kunna draga vissa slutsatser. Av sammanställningen
framgår sålunda, att det på ifrågavarande båtbestånd vilande skuldbeloppet
är avsevärt. Tydligt är också, att en stor del av båtarna i större eller
mindre grad är i behov av komplettering i ett eller annat avseende. Detta har
sålunda angivits vara fallet med 29 av de 45 båtar, för vilka uppgifter föreligga,
och för minst 10 av nämnda 29 båtar synes behov av ny motor föreligga.
Enligt de lämnade uppgifterna skulle sammanlagda kostnaden för anskaffande
av fiskredskap, motorer m. m. för dessa båtar uppgå till 391,600
kronor. Troligt är emellertid, att härvidlag även medräknats kostnader för åtgärder,
som visserligen kunna vara önskliga men måhända ej fullt nödvändiga.
I några fall torde uppgifterna på denna punkt även avse båtar, som mindre
väl lämpa sig för övergång till annat fiske än storsjöfiske.

Man torde kunna räkna med att omkring 30 av de nuvarande båtarna äro
lämpliga för och samtidigt i behov av komplettering av utrustningen. I genomsnitt
synes kostnaden per båt för denna komplettering kunna uppskattas till
omkring 10,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså kostnaden härför uppgå
till omkring 300,000 kronor.

Statskontoret och kommerskollegium ha i sina yttranden förklarat sig icke
ha något att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.

Under en följd av år före det nu pågående kriget har fiskenäringen i Göteborgs
och Bohus län kämpat mot stora svårigheter. Statsmakterna ha i anledning
härav genom olika åtgärder lämnat fiskarena stöd för övervinnande
av svårigheterna. Till följd av den genom kriget uppkomna avspärrningen
västerut lia de fiskare, som bedrivit storsjöfiske eller sillfiske vid Island, helt
förhindrats i utövandet av dessa fisken. Särskilt hårt synas storsjöfiskarena
ekonomiskt lia drabbats av denna avspärrning, då deras möjligheter att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 310.

9

övergå till annat fiske äro starkt begränsade. Enligt vad utredningen ger
vid handen torde de båtar och redskap som användas för ifrågavarande fiske
icke utan kostsamma kompletteringar och ändringar lämpa sig för fiske i de
farvatten, som för närvarande stå öppna för svenska fiskare. Därest statsmakterna
icke vidtaga ytterligare stödåtgärder för storsjöfiskarena, torde
det vara att befara att dessa fiskare övergå till andra näringsfång. Då jag
emellertid i likhet med lantbruksstyrelsen anser goda skäl tala för att möjligheter
hållas öppna för storsjöfiskarena att, då så kan ske, ånyo igångsätta
detta fiske, anser jag mig böra tillstyrka att åtgärder i sådant syfte
nu vidtagas. Genom de föreslagna åtgärderna beredas fiskarena möjlighet
att, under tid då storsjöfisket icke bedrives, genom annat fiske förbättra
sina inkomster.

Beträffande formen för ifrågavarande stödåtgärder kan jag i huvudsak
ansluta mig till lantbruksstyrelsens förslag. Jag förordar alltså, att medel
anvisas för att möjliggöra utlämnande av låneunderstöd till fiskare som under
åren närmast före 1940 till väsentlig del livnärt sig av storsjöfiske. Lånen
torde böra utlämnas för komplettering och ändring av båtar och fiskredskap
samt anskaffning av redskap, som erfordras för att annat fiske skall kunna
bedrivas. Lån synes icke böra utlämnas till högre belopp än 20,000 kronor.
Enligt vad lantbruksstyrelsen uppgivit skulle kostnaderna för anskaffande av
kraftigare motorer till de båtar varom här är fråga draga ungefärligen denna
kostnad. Å lånen synes icke böra krävas någon ränta. Därjämte torde lånen
under tre år från lyftandet böra vara amorteringsfria. Därefter torde lånen
böra återbetalas inom sju år. För att ändamålet med understödsverksamheten
skall uppnås, lärer det även vara erforderligt att medgiva att en viss
del av lånet kan efterskänkas. I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att
högst 40 procent av lånets ursprungliga kapitalbelopp må kunna eftergivas.
Såsom förutsättning härför bör emellertid krävas, att de anordningar, för
vilkas utförande lånet erhållits, blivit av låntagaren vidtagna samt att desamma
kommit till användning under åtminstone tre år. Säkerhet bör ställas
i den mån så prövas möjligt. I sakens natur ligger emellertid, att allt
för stora krav icke kunna ställas på denna säkerhet. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att utfärda närmare bestämmelser härom ävensom meddela
övriga föreskrifter rörande lånevillkoren samt angående den ordning vari
lånen böra beviljas.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att för ifrågavarande verksamhet ett belopp
av 300,000 kronor skulle vara erforderligt. Från min sida finnes intet att
erinra mot det ifrågasatta beloppets storlek. Med hänsyn till låneverksamhetens
natur synes anslaget böra konstrueras såsom anslag för avsättning lill
diversemedelsfond. Anslaget torde böra uppföras såsom ett reservationsanslag
under nionde huvudtiteln å tilläggsslat I till riksstaten för budgetåret 1941/42
och betecknas Avsättning till fonden för låneunderstöd åt vissa fiskare.

Under åberopande av del anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

10

Kunol. Maj:ts proposition nr 310.

att till Avsättning till fonden för låneunderstöd åt vissa
fiskare å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av.......................... kronor 300,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Richard Jobson.