Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
1
Nr 309.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen; given Stockholms
slott den 17 oktober 1941.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.
GÖSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 309.
1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 309.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ay 25 kap. 5 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 25 kap. 5 § strafflagen1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
5 §•
Ämbetsman, som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning, dömes till avsättning eller till
sådant straff jämte fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
mildrande, må till mistning av ämbete på viss tid eller böter dömas.
Den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning,
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro mildrande, till böter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse, se 1919: 447.
Kungl. May.ts proposition nr 309.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 oktober 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående
skärpta straffbestämmelser mot bestickning.
Föredraganden anför:
I en den 26 juni 1941 dagtecknad framställning till Kungl. Majit har statens
krisrevision, under åberopande bland annat av vissa särskilda förhållanden
som sammanhänga med det nuvarande krisläget, framhållit behovet
av en skärpt lagstiftning mot bestickning vid upphandling för statens räkning.
I anledning av denna framställning har det funnits påkallat att inom justitiedepartementet
upptaga frågan om en revidering av de straffbestämmelser
i 25 kap. strafflagen som angå bestickning av ämbetsmän. Utredningen
har ägt rum i samråd med straffrättskommittén. Dennas arbete rörande en
revision av strafflagens speciella del är avsedd att omfatta även 25 kap.
När reformarbetet, som enligt planen skall verkställas i etapper, kan komma
att avse nämnda kapitel, låter sig emellertid för närvarande icke bestämt
överblicka.
I likhet med flera utländska strafflagar gör den svenska lagen i 25 kap.
5 § åtskillnad på olika fall av bestickning. Första stycket av lagrummet
upptager straffbestämmelse för ämbetsman som tagit, låtit åt sig utlova eller
begärt muta för att i ämbetet orätt främja. Straffet, som inträder vare
sig skada sker eller icke, utgöres av avsättning eller mistning av ämbete på
viss tid; örn avsättning ådömes skall den skyldige, därest brottet det förtjänar,
dessutom straffas med fängelse. Denna bestämmelse omfattar sålunda
det fall då bestickningen föregår den ämbetsåtgärd varmed den har samband,
och sker i syfte att förmå ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd.
Fall av efterföljande bestickning behandlas i tredje stycket, som dessutom
även omfattar föregående bestickning, som icke avser att framkalla en oriktig
ämbetsåtgärd, samt tagande av olaga sportler. Där stadgas, att ämbetsman
som för sin ämbetsåtgärd tager eller betingar sig någon belöning eller
sportel, vartill han ej är berättigad, skall dömas till mistning av ämbete på
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 309
viss lid eller böter eller, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande,
till avsättning. Vad nu sagts gäller s. k. passiv bestickning. I fråga
om straff för aktiv bestickning, d. v. s. straff för den som besticker ämbetsman,
innehåller lagrummet endast ett stadgande rörande sådan muta
som avses i första stycket; i andra stycket föreskrives härom att den som
till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan muta dömes till böter
eller fängelse. I övrigt är den aktiva bestickningen icke straffbelagd.
Bestämmelserna i 25 kap. gälla beträffande statens ämbetsmän och vidare,
enligt 22 § i samma kapitel, om dem som äro satta att förvalta städers,
menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller
andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, örn de tjänstemän som
under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som äro
förordnade att ämbete eller tjänsteärende förrätta. Enligt 129 § strafflagen
för krigsmakten äger flertalet lagrum i 25 kap., bland annat 5 §, även tilllämpning
å officerare och underofficerare vid krigsmakten, men i fråga örn
manskapet uppställes i 129 § en särskild straffskala av straffarbete i högst
två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller
ringa skada därav kom, disciplinstraff.
I krisrevisionens framställning anfördes till en början:
Under sin verksamhet hade krisrevisionen vid flera tillfallen funnit, ali
befattningshavare, som omhänderhaft upphandling för statens räkning, utnyttjat
sin ställning till att förskaffa sig egen vinning. Denna företeelse syntes
särskilt sammanhänga med de betingelser, under vilka upphandlingen
för försvarsväsendet för närvarande ägde rum.
Under normala förhållanden handhades praktiskt taget all statlig upphandling
— varunder i framställningen även innefattades upprättande aventreprenadavtal
samt försäljning för statens räkning — av ordinarie eller
därmed jämförliga tjänstemän. I nu rådande krisläge hade däremot upphandlingen
i stor omfattning kommit att åvila personal, som på grund avinkallelser
till militärtjänstgöring eller eljest mera tillfälligt kommit i statens
tjänst i civil eller militär befattning och som, så snart förhållandena
det medgåve, åter bomme att lämna statstjänsten. Åt denna tillfälliga personal
hade man under omständigheternas tryck måst överlämna upphandling
för mycket betydande belopp, stundom utan föregående undersökning av
vederbörandes lämplighet för dylika uppdrag. Därtill komme, att man i stor
utsträckning frångått de vanliga upphandlingsformerna, vilka utformats
bl. a. i syfte att i görligaste mån förhindra att obehöriga inflytanden gjorde
sig gällande.
I betraktande av dessa omständigheter och med den mycket stora omfattning
upphandlingen numera erhållit läge det i sakens natur, att staten
icke endast genom skärpt revision eller andra kontrollåtgärder kunde effektivt
skydda sig mot att mindre nogräknade personer i samband med statsleveranser
erbjöde eller moltoge mutor eller andra obehöriga förmåner. Enligt
krisrevisionens uppfattning krävdes dessutom, att lagstiftningen med
tillräcklig stränghet straffbeläde bestickning.
Efter en erinran örn bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen och 129 §
strafflagen för krigsmakten framhöll krisrevisionen, att intresset i främsta
rummet knöte sig till bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen som ägde
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
5
tillämpning både på civila och militära befattningshavare. I fråga örn manskapet
anmärktes att, örn man bortsåge från den direkta upphandlingen
vid mindre truppförband än regemente (kår), det praktiskt taget icke syntes
förekomma, att någon av manskapet upphandlade eller hade inflytande på
upphandlingen.
Med avseende å 25 kap. 5 § strafflagen uttalade krisrevisionen, att straffbestämmelserna
lede av åtskilliga svagheter, vilka försvårade ett effektivt
bekämpande av korruption. Sedan krisrevisionen redogjort för bestämmelserna
och understrukit skillnaden mellan muta och obehörig belöning, anfördes
i framställningen:
Det vore sålunda ur straffrättslig synpunkt en väsentlig skillnad mellan
muta och obehörig belöning. Emellertid syntes det icke föreligga någon motsvarande
faktisk skillnad mellan de två bestickningsformerna. Då vid muta
dels straffet för ämbetsmannen vore betydligt hårdare än vid belöning och
dels den, som utlovade eller gåve muta, själv straffades, vore det uppenbarligen
i båda parters intresse, att bestickningen skedde i sådan form, att
brottet icke kunde rubriceras som annat än obehörig belöning. I samtliga
för krisrevisionen kända fall hade också den obehöriga förmånen iklätts
formen av belöning. Huruvida muta eller obehörig belöning förelåge, bleve
ofta en fråga om bevisning. Gällde det en serie upphandlingar, kunde en
förmån, vilken framstode såsom belöning för en viss leverans, komma att
faktiskt verka som muta för en påföljande leverans. Alldenstund en obehörig
belöning kunde vara lika förkastlig och för statsverkets ekonomiska intressen
lika farlig som en muta, syntes det som om den nuvarande straffrättsliga
skillnaden mellan bestickningsformerna borde upphävas. Av särskild
betydelse syntes vara, att straff infördes även för den, som lämnade
ämbetsman obehörig belöning.
Då de nuvarande straffsatserna tillkommo, omhänderhades upphandlingen
huvudsakligen av ordinarie eller därmed jämförliga tjänstemän, för vilka
avsättning innebure en ekonomisk påföljd av svåraste slag, medan upphandlingen
numera i stor utsträckning övergått å tillfälliga befattningshavare,
för vilka en avsättningsdom ofta icke innebure någon nämnvärd ekonomisk
påföljd. Det kunde exempelvis icke för en landstormsofficer innebära något
hårdare straff att bli dömd till avsättning från denna befattning eller
för en värnpliktig officer att bli dömd till mistning av sitt ämbete på viss
tid. Man kunde även ifrågasätta örn straffsatserna för bestickning vore tillräckliga
ens i fråga om ordinarie och extra ordinarie tjänstemän. Den i andra
stycket av 25 kap. 5 § stadgade straffsatsen, böter eller fängelse, syntes
ej heller vara tillräcklig för att avskräcka en mindre nogräknad leverantör
från att genom bestickning söka få en förmånlig leverans.
Åtskilliga omständigheter syntes tala för att straffarbete borde införas i
straffsatsen, såväl för tjänstemannen som för leverantören, särskilt med hänsyn
till att vid brott, varå kunde följa straffarbete, polismyndigheter och
åklagare hade möjlighet att i full utsträckning använda tvångsmedel för
brottets utredande. Detta vore av stor betydelse vid bestickningsbrott, som
enligt sin natur vore mycket svåra att utreda.
Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 september 1941 dagtecknad
promemoria angående skärpta straffbestämmelser mot bestickning
jämte utkast till lag örn ändrad lydelse av 25 kai). 5 § strafflagen.
Rörande bristerna i gällande strafflagsbestämmelser örn bestickning an -
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
fördes i promemorian följande: Såsom krisrevisionen framhållit kunna vägande
erinringar framställas mot stadgandena i 25 kap. 5 § strafflagen,
vilka i sin nuvarande utformning icke synas innefatta ett tillräckligt skydd
mot den samhällsfarliga företeelse som korruption otvivelakigt utgör. I
främsta rummet torde lagrummets bristande effektivitet bero på de stränga
förutsättningar som uppställas för tillämpningen å ämbetsman av den strängare
straffbestämmelsen i första stycket samt för straffbarheten överhuvud av
den medskyldige. Enligt ordalydelsen fordras härför, att muta eller löfte
därom givits eller mottagits för att i ämbetet orätt främja. Detta krav innebär
att mutan måste föregå ämbetsåtgärden, och på sätt krisrevisionen erinrat
kunna de skyldiga lätteligen förfara så att bevisning härom icke kan
föras. Att mutan skett i syfte att främja en oriktig ämbetsåtgärd är likaså
en förutsättning som ofta torde brista eller vars förefintlighet svårligen låter
sig bevisa. Ett påstående om att sådan avsikt alls icke förelegat synes i regel
knappast kunna lämnas utan avseende i andra fall än där en oriktig
ämbetsåtgärd verkligen företagits. Straffbarhet enligt ifrågavarande bestämmelser
kommer därför ofta att inträda på ett senare stadium än som kan
anses önskvärt, och vidare märkes att många ämbetsåtgärder äro av sådan
art att det icke kan sägas att de varit oriktiga utan blott att de varit mer
eller mindre olämpliga. Såsom krisrevisionen vidare framhållit kan ofta det
förhållandet föreligga, att vad som givits såsom belöning för en verkställd
ämbetsåtgärd även verkar såsom muta för framtida åtgärder utan att likväl
muta i lagens mening kan anses hava lämnats. — De nu antydda bristerna
äro sålunda ägnade att medföxa, att första och andra styckena blott i
sällsynta fall kunna vinna tillämpning. Endast bestämmelsen i tredje stycket
örn obehörig belöning torde därför vara av större praktisk betydelse.
I fråga örn denna bestämmelse synes emellertid, såsom krisrevisionen anfört,
erinringar kunna göras såväl beträffande det straff som kan drabba
den skyldige ämbetsmannen som mot att den medskyldige icke är straffbar.
Avsättning, som är det svåraste straffet men endast får användas där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, torde icke utgöra ett straffhot
som är tillfyllest med hänsyn till de starka frestelser vilka här kunna förekomma.
Det synes därför vara erforderligt att jämte avsättning kan ådömas
frihetsstraff. I all synnerhet gäller detta när fråga är örn personer som
blott äro anställda tillfälligt eller på kortare tid. För att effektivt kunna
ingripa mot tendenser till korruption synes det vidare vara nödvändigt att
utsträcka straffbarbeten även till den som lämnar eller erbjuder obehöriga
belöningar till ämbets- och tjänstemän.
I det vid promerorian fogade lagutkastet likställdes mutor och andra belöningar
beträffande såväl ämbetsmannens som den medskyldiges straffbarhet.
Straffet för ämbetsmannen skulle i första hand vara avsättning eller
sådant straff jämte frihetsstraff, vilket bestämts till fängelse eller straffarbete
i högst två år. I promemorian anmärktes härom, att brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt vid brottets begående borde liksom för
närvarande vara avgörande vid straffets bestämmande. Av skäl som krisrevi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
7
sionen anfört borde även hänsyn tagas till betydelsen för den dömde av avsättningsdomen.
Vid förmildrande omständigheter skulle enligt utkastet suspension
eller böter kunna ådömas. Straffskalan för den som erbjuder, utlovar
eller lämnar muta eller belöning omfattade fängelse och straffarbete i högst
två år samt, för lindriga fall, böter.
För straffbarhet skulle enligt utkastet fordras, att en bestickning ägt rum,
som hade samband med ämbetsmannens ämbetsutövning, och vidare att den
skett i form av muta eller annan otillbörlig belöning. Beträffande belöning
anmärktes i promemorian, att därmed avsåges icke blott penningar utan
förmåner av alla slag, även t. ex. löften örn anställning, eller om förord
eller annan protektion. Vidare anfördes att kravet på att en belöning skall
vara otillbörlig icke torde innebära någon nyhet i förhållande till gällande
rätt. Vad som borde anses tillbörligt eller otillbörligt kunde naturligen icke
generellt bestämmas utan finge överlämnas åt praxis att bedöma i enlighet
med vad som kan vara förenligt med en sund ordning. I vissa fall borde
utfärdade instruktioner kunna vara vägledande för rättstillämpningen i det
särskilda fallet.
Slutligen upptogs en bestämmelse av innehåll, att den som av oförstånd
till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig
belöning skall vara fri från straff. Till stöd härför anfördes, att fall kunde
förekomma av så oskyldig beskaffenhet att det skulle vara stötande att tillgripa
straff annat än mot ämbetsmannen, på vilken särskilda fordringar
kunde ställas. Om l. ex. någon i okunnighet, utan någon ond avsikt, erbjöde
sig att i anledning av en ämbetshandling betala något för det besvär han
förorsakat, vore det uppenbarligen föga rimligt att döma honom ens till
lägsta bötesstraff.
I motsats till 25 kap. 5 § i nuvarande lydelse upptog utkastet icke något
stadgande om straff för ämbetsman som uppbär sportel, vartill han ej är
berättigad. Sådant brott borde systematiskt hänföras till en annan brottstyp
än bestickningsbrotten och syntes icke lämpligen böra behandlas i samma
lagrum som de sistnämnda. Genom borttagandet av bestämmelsen om straff
för olaga sportel bleve i stället de allmänna stadgandena om ämbetsbrott i
16 och 17 §§ tillämpliga därå.
över promemorian och lagutkastet hava, efter remiss, yttranden avgivits
av justitiekanslersämbetet samt rikets hovrätter. Den föreslagna lagändringen
har lämnats utan erinran utom såtillvida att i yttrandena från justitiekanslersämbetet
och hovrätten för övre Norrland uttalats tveksamhet rörande
behovet av den föreslagna bestämmelsen örn straffrihet för den som av oförstånd
till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig
belöning.
De nuvarande bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen äro uppenbarligen
behäftade med åtskilliga brister, vilka särskilt framträtt under nu rådande
förhållanden. I fråga om behovet av en snabb lagändring i straffskärpande
riktning får jag hänvisa till den förut nämnda framställningen från statens
Departe
ments
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
krisrevision. Det inom departementet upprättade utkastet till ändrad lydelse
av lagrummet har i de avgivna yttrandena i huvudsak lämnats utan anmärkning,
och vid den ytterligare prövning av frågan som därefter ägt rum har
jag icke funnit anledning att vidtaga någon ändring i utkastet.
Med anledning av vad i två yttranden anförts rörande det föreslagna undantagsstadgandet
om straffrihet i visst fall för den som till ämbetsman
lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning, må anmärkas
följande. För straffbarhet enligt den föreslagna straffbestämmelsen
skall i subjektivt hänseende ej fordras mera än vanligt uppsåt, t. ex. i fråga
örn de omständigheter på grund av vilka en belöning framstår såsom otillbörlig.
Någon avsikt att förmå ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd
kräves icke; även efterföljande bestickning omfattas av bestämmelsen. Denna
innebär således en avsevärd utvidgning av det för närvarande straffbara området.
Med hänsyn härtill synes det vara anledning att bibehålla ett undantagsstadgande
av ifrågavarande slag.
Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1942.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag om ändrad lydelse
av 25 kap. 5 § strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
9
Förslag:
till
Lag
om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 25 kap. 5 § strafflagen1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
5 §•
Ämbetsman, som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller
begär muta eller annan otillbörlig belöning, dömes till avsättning eller till
sådant straff jämte fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
mildrande, må till mistning av ämbete på viss tid eller böter
dömas.
Den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning,
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro mildrande, till böter; skedde det av oförstånd, vare han från straff
fri.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
1 Senaste lydelse, se 1919: 447.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 oktober
1941.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 14 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 10 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet N. I. Regner.
Lagrådet yttrade: Enligt förslaget skall den som till ämbetsman lämnar,
utlovar eller erbjuder otillbörlig belöning vara fri från straff, om han handlar
av oförstånd. Då emellertid för straffbarhet uti ifrågavarande hänseende
förutsättes uppsåt även med avseende å belöningens otillbörlighet och dessutom
böter ingå i straffsatsen, synes nämnda bestämmelse knappast vara påkallad.
Den är ock genom sin något obestämda innebörd ägnad att minska
straffbudets effektivitet. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen måtte
utgå ur förslaget.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 309.
11
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 oktober 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 15 oktober 1941 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 i samma
månad remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han med hänsyn
till vad lagrådet yttrat funne sig kunna frångå förslaget örn en uttrycklig
undantagsbestämmelse angående straffrihet för den som av oförstånd till
ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder belöning.
Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.