Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
1
Nr 307.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn dödande av handlingar som
förstörts under krig m. m.; given Stockholms slott den
17 oktober 1941.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser örn dödande av
handlingar som förstörts under krig m. m.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 307.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser örn dödande av handlingar som förstörts
under krig m. in.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna att, med
avvikelse från vad i lagen om dödande av förkommen handling stadgas, följande
särskilda bestämmelser skola tillämpas.
2 §•
Förutom de handlingar som enligt ovannämnda lag kunna bliva föremål
för dödning må ock obligation, som kan antagas hava blivit förstörd eller
eljest förkommit, dödas efter därom gjord ansökan.
3 §•
Kungörande av inkomna ansökningar om dödning skall äga rum å tid och
på sätt Konungen bestämmer. Konungen må ock bestämma tid för fullföljd
av inkomna ansökningar örn dödning.
4 §•
Visar den som gjort ansökan om dödning sannolika skäl att handlingen
för honom förstörts eller eljest förkommit, åge rätten eller domaren, efter att
hava berett gäldenären eller, i fråga örn aktiebrev, bolaget tillfälle att yttra
sig, för tiden intill dess ärendet blivit genom laga kraftägande beslut avgjort
berättiga sökanden att tidigast tre månader från förfallodagen lyfta ej uppburen
avkastning å handlingen såsom om han innehade denna. Beslut som
nu sagts må jämväl avse förfluten tid.
Beslutet må när som helst återkallas. Det åligge rätten eller domaren att
genast underrätta gäldenären eller bolaget, när återkallelse skett.
Beslut som avses i första och andra styckena skall, såvitt ej annorlunda
förordnas, omedelbart lända till efterrättelse. Beslut om återkallelse må dock
Kunol. Maj:ts proposition nr 307. 3
ej åberopas mot gäldenären eller bolaget förrän det kommit gäldenären eller
bolaget till handa.
5 §•
Avser ansökan örn dödning allenast kuponger som utfärdats till skuldebrev
eller aktiebrev, må beslut som i 4 § sägs meddelas med avseende å kupongerna
såsom om ansökningen gällt jämväl huvudförbindelsen eller aktiebrevet.
6 §•
Konungen äger förordna, att vad i handling, som kan dödas enligt lagen
om dödande av förkommen handling eller enligt denna lag, må vara bestämt
örn betalning hos annan än gäldenären eller, i fråga örn aktiebrev, bolaget
tills vidare ej må åberopas eller att bestämmelsen tills vidare skall vara underkastad
den jämkning som Konungen bestämmer.
7 §•
Vad i 3—5 §§ stadgas skall, örn Konungen så bestämmer, gälla ändå att
ansökan inkommit innan förordnande enligt 1 § trätt i kraft.
8 §•
Konungen bestämmer viss tid, då ansökan senast skall hava ingivits till
rätten för att bestämmelserna i denna lag skola tillämpas därå.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 oktober 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn dödning av
värdehandlingar som förstörts i krig m. m.
Föredraganden anför:
Enligt 1§ lagen örn dödande av för kommen handling
den 8 april 1927 må handling, vars företeende utgör villkor för rätt
att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, dödas
på begäran av den som förlorat handlingen, såframt det kan antagas att
handlingen förstörts eller eljest förkommit. Detsamma gäller i fråga om aktiebrev
och intecknad förskrivning som är ställd till viss man. I paragrafen
stadgas undantag för banksedlar och obligationer. I 2—5 §§ meddelas bestämmelser
örn behörig domstol för ansökan örn dödning, örn formen för
ansökningen, örn underrättelser till vissa sakägare samt örn föreläggande för
sökanden att förebringa utredning.
Visar sökanden sannolika skäl, att handlingen förstörts eller eljest förkommit
för honom, skall rätten enligt 6 § förelägga honom att å viss rättegångsdag
fullfölja ansökningen, varjämte rätten utfärdar offentlig stämning som
anslås å rättens dörr och genom sökandens försorg införes i allmänna tidningarna
ävensom, där rätten finner lämpligt, i tidning inom orten. Införandet
i allmänna tidningarna skall äga rum i första numret för januari, april, juli
eller oktober månad, enligt vad rätten bestämmer. Vid utsättande av dag
för ansökningens fullföljande skall iakttagas, att minst ett och högst två år
komma att förflyta mellan dagen för införandet och den dag som utsättes
för ärendets fullföljande. I 7 § stadgas bl. a., att ansökan, som ej fullföljes
å utsatt dag, skall vara förfallen.
Innan fullföljd ansökning företages till avgörande, skall rätten enligt 8 §
förelägga sökanden att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga
stämningens utfärdande inträffat omständighet som kan tjäna till upplysning
i saken, såsom att ränta eller vinstutdelning uppburits eller krav eller påminnelse
på grund av handlingen skett hos gäldenären. Finner rätten någon om
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
5
ständighet ej ha förekommit som utvisar att handlingen finnes i behåll eller
ger skälig anledning till antagande att så är fallet, skall handlingen dödas
genom beslut av rätten. Dödas handlingen, må enligt 9 § den omständigheten
att den ej kan företes icke utgöra hinder för sökanden att göra gällande den
rätt som kunnat grundas på handlingen. Den, som är förpliktad att fullgöra
vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom på grund av inteckning eller
eljest häftar för utfästelsen, har att utfärda ny handling som svarar mot
den dödade. Vad i lagen stadgas om den förpliktade skall, när fråga är om
dödande av aktiebrev, tillämpas å aktiebolaget.
Vissa särbestämmelser gälla örn inteckningar och örn mothöcker hos bank
m. m. Beträffande motbok med postsparbanken meddelas bestämmelser i
förordningen om postsparbanken.
I skrivelse till försäkringsinspektionen den 26 oktober 1939 har svenska
livförsäkringsbolags förening framhållit, att avsaknaden av möjlighet att
döda obligationer i nuvarande tidsläge med ökad risk för förstörelse av
värdehandlingar framstode såsom en allvarlig brist. Försäkringsinspektionen
har i skrivelse till Konungen den 22 december 1939 uttalat, att inspektionen
funne det vara av största vikt att möjlighet infördes att döda obligationer
som förstörts. Med anledning härav upprättades inom justitiedepartementet
en den 18 mars 1940 dagtecknad promemoria angående dödning
av obligationer. Vid promemorian fogade lagförslag, över vilka yttranden
inhämtades av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, ha emellertid
tills vidare icke föranlett lagstiftning.
I en den 8 april 1941 dagtecknad promemoria upptogs
sedermera till behandling frågan örn dödning av värdehandlingar i allmänhet,
som förstörts eller förkommit under krigsförhållanden.
I sistnämnda promemoria anmärkes till en början, att såvitt kunnat inhämtas
i utlandet i regel ej meddelats några särskilda bestämmelser därom
men alt i Holland utfärdats en förordning av den 1 mars 1941 som är av
intresse. Denna innehåller jämförelsevis utförliga bestämmelser örn förstörda
eller förkomna innehavarpapper. Enligt förordningen skall för behandling
av frågor örn ersättning för förstörda handlingar finnas ett särskilt centralt
organ. Denna central äger avfordra dem som utgivit innehavarpapper nya
handlingar i den mån så finnes erforderligt, och utgivaren kan förklaras
pliktig att inställa alla utbetalningar på handlingar som anmälas förstörda
eller förkomna. Om skedda anmälningar utfärdas kungörelse. Framställes
invändning mot gjord anmälan, hänvisas sökanden att stämma den som
gjort invändningen till domstol. — Örn det centrala organet finner utredningen
i ärendet betryggande, utlämnas enligt förordningen en ny handling
i den förstördas ställe. Den som i god tro innehar den rätta handlingen
kan emellertid göra gällande skadeståndsanspråk hos centralen, som
i sin tur har regressrätt mot den som utfått ny handling. Finnes utredningen
ej betryggande men är det troligt att sökanden förlorat en sådan handling
som avses med förordningen, kan centralen utfärda ett interimsbevis, som
efter fem år kan utbytas mot en ny handling. Denna synes dock icke vara
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
avsedd att ersätta den ursprungliga, utan skall bl. a. erhålla ny beteckning
m. m. Centralen svarar för att utgivaren ej åsamkas förlust genom utgivandet
av nya handlingar, och har i sin tur regressrätt mot dem som bekommit nya
handlingar. — Under tiden till dess ett ansökningsärende enligt förordningen
avgjorts skola alla utbetalningar å handlingen gå till det centrala organet,
som kan medge förskott å kapital och avkastning. Centralen äger upptaga
vissa avgifter för sin verksamhet.
I promemorian uttalas, att en svensk lagstiftning i ämnet syntes höra utformas
på grundval av 1927 års lag örn dödning. Det vore visserligen icke
uteslutet att en sådan anordning som i Holland kunde visa sig nödvändig
eller mest praktisk, men i nuvarande läge borde det ej komma i fråga att
framlägga förslag i sådan riktning.
Såsom en huvudpunkt i lagstiftningen upptages i promemorian först frågan
örn dödning av obligationer. I detta hänseende anföres följande:
Oavsett vilken ståndpunkt man vill intaga till frågan örn dödning av obligationer
under fredsförhållanden, är det uppenbart, att obligationer som förstörts
genom krigsåtgärd böra kunna dödas. Många av de ur allmän synpunkt
viktigaste inrättningarna, såsom försäkringsbolag, lia sina tillgångar
huvudsakligen eller till väsentlig del placerade i obligationer och skulle kunna
utsättas för katastrof, örn dödning ej finge äga rum i händelse att obligationernas
förvaringsrum och därmed även obligationerna förstördes. Hänsynen
till den utländska marknaden kan i detta fall icke 1a vara avgörande.
Härom torde delade meningar knappast kunna råda. Undantag kunde möjligen
ifrågasättas beträffande obligationer, utfärdade av staten, för vilka i
så fall riksgäldskontoret borde meddela erforderliga bestämmelser, eventuellt
för premieobligationer. Detta synes dock knappast påkallat. Vad särskilt angår
premieobligationer bar gränsen mellan dessa och andra obligationer i
viss mån utsuddats genom införandet av räntebärande obligationer med rätt
att deltaga i vinstutlottning. Även om premieobligationerna i allt fall intaga
en särställning genom att de kunna komma att representera ett värde, många
gånger större än det ursprungliga, torde den försiktighet som fördenskull
kan vara påkallad kunna tillgodoses genom lämpliga föreskrifter örn kungörande
av dödningsansökningar och erforderliga krav på bevisningen.
Beträffande såväl obligationer som andra värdehandlingar uppkommer
frågan, huruvida enligt de bestämmelser, som må anses erforderliga för
krigsförhållanden, dödning skall få äga rum icke blott då man kan antaga
att handlingen förstörts utan även då det må antagas att handlingen eljest
förkommit. Den mest påtagliga krigsskadan sker ju genom förstörelse, och en
viss risk kan möjligen anses förenad med att inbegripa på annat sätt förkomna
handlingar. Det torde likväl icke föreligga tillräcklig anledning att i detta
hänseende med avseende å krigsförhållanden göra avsteg från principen i
1927 års lag enligt vilken förstörda och eljest förkomna handlingar jämställas.
Det är tydligt, att värdehandlingar under krig kunna förkomma som en
indirekt följd av förstörelse. Örn t. ex. ett bankvalv krossas, kan tillfälle yppas
till stöld av de handlingar som förvarats där och alltjämt må finnas i behåll.
Den som vid inventering av vad som finnes kvar saknar honom tillhöriga
handlingar kan icke rimligen uteslutas från möjligheten att erhålla
dödning, därför att det måhända är sannolikare att egendomen stulits än att
den förstörts. Man torde icke heller böra begränsa möjligheten att erhålla
ersättning för förlusten till sådana fall som äga nära samband med förstöring
av förvaringsrum. Härigenom skulle alltför många ömtåliga gränsfall upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
7
komma. Varje förlust av värdehandlingar under krigsförhållanden bör alltså
ge rätt till ansökan om dödning under de förutsättningar som anses böra
gälla för sådan tid. En annan sak är, vilka krav som böra uppställas för bifall
till ansökningen.
I promemorian har härefter beträffande huvudgrunderna i övrigt för lagstiftningen
framhållits, afl behovet av att erhålla ersättning för förstörda eller
förkomna handlingar kunde tänkas framträda snabht och giva sig tillkänna
redan medan kriget ännu påginge och ny förstörelse ägde rum. Tydligen
kunde ett dödningsförfarande som under sådana omständigheter igångsattes
befaras bliva synnerligen osäkert, örn ej särskilda åigäider vidtoges.
På denna grund kunde bland annat ifrågasättas, huruvida icke kungörande
borde kunna uppskjutas. Ä andra sidan märktes, att om förstörelse ägde rum
i större utsträckning, väntetiden i dödningsärenden kunde tänkas vålla mer
eller mindre allvarliga rubbningar i rältslivet. Detta talade för att införa möjlighet
att snabbt ge rättighet att lyfta åtminstone avkastning å värdehandling
som förstörts eller förkommit, även om slutligt beslut om huvudförbindelsens
dödning måste anstå.
Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens tillämplighet erinras i promemorian,
att de beredskapslagar som tidigare antagits i vårt land i allmänhet
angivits vara tillämpliga vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller
eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Det kunde möjligen
ifrågasättas att begränsa den nu ifrågavarande lagstiftningen till det
fall att Sverige råkade i krig. Då emellertid förstörelse genom krigsåtgärd
kunde tänkas drabba vårt land, utan att riket kunde sägas befinna sig i krig,
hade en sådan begränsning icke ansetts tillrådlig. Med en vidare formulering
bleve lagen mera användbar för olika tänkbara situationer utan att någon
olägenhet behövde befaras. Kungl Maj:ts förordnande borde emellertid krävas
för att lagen skulle få tillämpas.
Vad härefter angår frågan vilka särskilda bestämmelser om dödning som
kunde erfordras — utöver en utvidgning till obligationer —• har i promemorian
lill en början uppmärksammats forumreglerna i 2 § av 1927 års
lag, enligt vilka ansökan örn dödning i regel skall ingivas till domstolen i den
ort, där förpliktelsen skall fullgöras eller, örn sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den domstol där den förpliktade är skyldig att svara i tvistemål
som angå gäld i allmänhet. Härom anföres följande:
Att hinder mot tillämpning av dessa regler kan möta, är uppenbart. Behovet
av möjlighet lill avvikelse synes emellertid redan tillgodosett genom 2 §
i lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Enligt denna paragraf
kan Konungen förordna, att de åligganden, som i fråga örn rättsskipningen
eller rättsvården tillkomma viss underrätt, skola, helt eller delvis,
övertagas av annan likställd domstol. Härmed torde närmast åsyftas, att viss
underrätt skall övertaga mål och ärenden som hört till underrätt vars jurisdiktionsområde
utgör krigsskådeplats eller ockuperats. Det bör emellertid
uppmärksammas, att örn förstörelse iigl rum i större utsträckning, det kan
vara praktiskt alt i dödningsärenden gå än längre. Av vikt synes nämligen
vara, att frågor örn dödning av värdehandlingar som förstörts eller förkom
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
mit under krig bedömas så enhetligt som mö.jligt. Även örn det kan vara
önskvärt, att ansökan såvitt möjligt ingives hos den underrätt i orten som
enligt vanliga regler eller nämnda lagstiftning från år 1940 står närmast till,
förefaller enhetligheten i behandling och bedömning kunna bliva av så stor
betydelse, att kungörandet och realprövningen böra sammanföras lill en
eller ett par domstolar. 1940 års lagstiftning synes giva utrymme för en sådan
tillämpning. Ett tänkbart alternativ vore att förlägga prövningen till en särskild
nämnd, vars beslut eventuellt icke skulle få överklagas, men tillräckliga
skäl härför synas icke föreligga Prövningen torde vara väl lämpad för domstol,
och med hänsyn till den enskildes rätt synes det önskvärt att möjlighet
till överklagande står till buds.
Om själva dödningsförf arandet uttalas i promemorian följande:
Kungörelse om dödning förutsattes i 6 § av 1927 års lag bliva införd,
bland annat, i allmänna tidningarna i första numret av varje kvartal. Under
krig kan det givetvis bliva förenat med synnerliga svårigheter för utgivaren
att sprida tidningen eller för allmänheten att följa med kungörelserna
i denna. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke den definitiva upprensningen
med avseende å förstörda eller förkomna handlingar bör anstå till
krigets slut. Om då sker ett allmänt kungörande av inkomna ansökningar örn
dödning, skulle detta kungörande kunna tillkännagivas — även utomlands
—- på ett sådant sätt att det tilldrar sig allmän uppmärksamhet. Bland annat
skulle över alla anmälda förkomna handlingar kunna tryckas listor, liknande
dem som nu utgivas vid lotteridragningar o. s. v. Bestämmelser härom
kunna lämpligen meddelas av Kungl. Maj:t.
Det förefaller som örn nu föreskriven tid, ett å två år, för fullföljandet av
dödningsansökan skulle kunna förkortas, då kungörande skett i sådana mera
uppseendeväckande former som nyss nämnts. Det är ju också att märka,
att enligt vad nyss sagts den tid som förflyter innan kungörande äger rum
förutsättes kunna bliva förlängd. En förkortning av den väntetid som skall
förflyta efter kungörandet synes kunna försvaras med att den som efter en
sådan katastrof som ett krig icke medverkar till ett snabbt tillrättaläggande
av förhållandena får stå sitt kast. Ehuru väntetiden efter ett effektivt kungörande
alltså antagligen bör kunna förkortas, är det naturligtvis icke helt
uteslutet, att förhållandena tvärtom kunna vara sådana att i stället en förlängning
kan vara påkallad i fråga örn den väntetid som bör förflyta efter
kungörandet. Väntetiden bör med anledning av det sagda kunna bestämmas
efter omständigheterna, dock så att enhetliga bestämmelser såvitt möjligt
meddelas för alla dödningsärenden eller visst slag av dylika ärenden. Beslut
härom torde böra meddelas av Kungl. Majit.
I promemorian har, såsom förut nämnts, ifrågasatts att stadga bestämmelser
som skulle möjliggöra att snabbt få lyfta avkastning å värdehandling
som kunde antagas ha förstörts eller förkommit. Till närmare utveckling
av denna tanke anföres:
Ett dödningsärende tager redan enligt 1927 års lag avsevärd tid, och tiden
kan enligt nyss föreslagna bestämmelser komma att förlängas. Att vänta
lång tid, innan något som helst anspråk med framgång kan göras gällande
på grund av förkommen handling, kan såsom förut antytts tänkas vålla
stora svårigheter för olika slags viktiga institut liksom för enskilda personer.
Givetvis är det betänkligt att just under förhållanden, då en viss förvirring
kan antagas råda, lätta på förfarandet, men å andra sidan förefaller
det naturligt, att tredje man med anledning av krigsförhållanden får i
viss utsträckning finna sig i, utom andra, vissa ekonomiska risker som man
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
eljest ej skulle ålägga honom. En skälig lösning av denna fråga synes kunna
vinnas, därest en särbestämmelse införes beträffande avkastningen. Örn
denna kan få lyftas utan längre avbrott, oaktat handlingen förkommit, torde
de olägenheter som eljest väntetiden i dödningsärendena skulle medföra
bliva väsentligt reducerade. En bestämmelse i nämnda hänseende synes
böra innehålla, att om sökanden visar sannolika skäl att handlingen för honom
förstörts eller eljest förkommit, domstolen äger berättiga honom att efter
viss tid, förslagsvis tidigast tre månader, från förfallodagen lyfta ej uppburen
avkastning å handlingen utan att behöva förete denna. Domstolens
förordnande får ej gälla för längre tid än till dess ärendet blivit slutligen
avgjort.
Den rätt att uppbära avkastningen som grundas å sådant förordnande kan
icke göras ovillkorlig. Det måste ju tagas i beräkning, ej blott att annan för
inlösen presenterar kuponger, där sådana utfärdats, ulan även att någon
eljest anmäler sig såsom innehavare av den förkomna handlingen. Domstolen
bör därför när som helst äga att återkalla sitt förordnande. Om återkallelse
skett, bör domstolen omedelbart underrätta gäldenären därom.
Vad i det föregående sagts örn domstolen synes på landet även böra gälla
domaren.
Beträffande innebörden av förordnande örn rätt att lyfta avkastningen ma
i övrigt framhållas, att verkan därav blir att, om den till vars förmån förordnandet
meddelats lyfter avkastningen, gäldenären är fri fran sin förpliktelse
i motsvarande mån, även örn det skulle visa sig att den förre ej var
rätt fordringsägare. Tydligt är, att örn gäldenären ej ställer sig förordnandet
till efterrättelse men det, innan beloppet utbetalats, visar sig att annan var
rätt fordringsägare, gäldenären icke må förpliktas att utgiva beloppet till
den som utverkat förordnandet. Detta skall alitsa endast avse alt ersätta den
legitimation som eljest innehavet av handlingen utgjort.
Skulle det, sedan utbetalning skett, visa sig, att den som uppträtt såsom
sökande i dödningsärendet i själva verket avhänt sig handlingen, skall han
givetvis förpliktas att utgiva den avkastning, han på grund av rättens eller
domarens förordnande till äventyrs orättmätigt uppburit, till den som föivärvat
handlingen eller dennes rättsinnehavare. Att någon, utan sökandens
medverkan, i god tro blivit innehavare av handlingen, bör däiemot icke medföra,
att sökanden skall till den godtroende innehavaren ulgiva den avkastning,
han enligt rättens förordnande uppburit.
Den omständigheten, att dödning eventuellt icke medgives i det slutliga utslaget,
synes icke i och för sig böra föranleda återbetalningsskyldighet, i all
synnerhet som det icke därmed är visat vem som rätteligen bort uppbära avkastningen.
Förordnande örn rätt att lyfta avkastningen bör kunna meddelas även för
förfluten lid.
En särskild fråga bör uppmärksammas i detta sammanhang, nämligen hur
domstolen skall förfara då — såsom brukligt är — till obligation eller aktiebrev
utfärdats särskilt kupongark. Örn dödningsansökningen avser både huvudförbindelsen
och kupongarket, böra de utan tvekan betraktas som en enhet
och rätt att lyfta avkastningen kunna medgivas, oaktat detta i själva verket
betyder att kupongerna dödas, i den mån avkastningen lyftes. Örn huvudhandlingen
finnes i behåll under det alt kupongarket förkommit, t. ex. därför
alt de förvarats på olika ställen, bör förordnande om rätt att lyfta avkastningen
kunna meddelas, även örn dödningsansökan avser endast kupongarket.
Eli stadgande härom synes behövligt.
I detta sammanhang diskuteras i promemorian frågan huruvida även kapitalbelopp
skulle kunna få lyftas utan avvaktan på dödningsärendets ut
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
^ång. En bestämmelse i dylik riktning förklaras emellertid gå alltför långt.
Denna ståndpunkt utvecklas i promemorian på följande sätt:
c -Till stöd för yrkande örn en bestämmelse av angiven innebörd kan väl
aberopas, att den som förlorat handlingen skulle under väntetiden i dödnmgsärendet
kunna gå miste om all avkastning å kapitalet, enär gäldenären
icke blir skyldig att utbetala detta förrän vid väntetidens slut och ränta ofta
icke löper efter förfallodagen. Gäldenären skulle i så fall göra en obehörig
vinst, och det är givetvis i hög grad osäkert, huruvida domstolarna skulle
anse sig kunna ålägga honom att utgiva denna vinst. Å andra sidan kan invändas,
att i fall då sökanden i dödningsärendet har förebragt särskilt goda
skäl för dödningsansökningen — och i andra fall skulle det uppenbarligen
vara synnerligen vådligt att medgiva utbetalning till honom — han bör kunna
träffa godvillig överenskommelse med gäldenären. Möjlighet att erhålla
avkastning å kapitalet synes för övrigt kunna bevaras, örn borgenären så
fort som möjligt instämmer gäldenären till domstol med yrkande örn att kapitalbeloppet
skall utdömas. Ränta skall i så fall beräknas åtminstone från
stämningsdagen, oaktat målet bör förklaras vilande i avbidan på utgången
i dödningsärendet. Denna regel innebär icke någon obillighet mot gäldenären,
enär denne kan nedsätta beloppet hos överexekutor enligt 1927 års lag
örn gälds betalning genom nedsättning i allmänt förvar, varefter endast
bankräntan löper.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas att giva Kungl. Maj:t befogenhet föreskriva
att ränta under krigsförhållanden skall utgå även å förfallet kapitalbelopp,
därest ansökan ingivits örn dödning av handlingen. Det synes dock
knappast föreligga tillräckliga skäl att införa en sådan bestämmelse örn möjlighet
att utöka en gäldenär avtalsmässigt bestämda förpliktelser.
Sedan i promemorian på närmare angivna skäl avvisats tanken att uppställa
särskilda bestämmelser örn bevisningen i dödningsärenden som här avses,
behandlas slutligen ett speciellt spörsmål örn betalningsorten
med anledning av förekommande bestämmelser i vissa obligationer och aktiebrev,
örn att kupongerna komma att inlösas av vissa banker m. fl. För att
möjliggöra kontroll över utbetalningen under krigsförhållanden kunde det
vara nödvändigt att kunna häva eller jämka en dylik bestämmelse. Särskilt
om förordnande meddelats angående rätt att efter viss tid från förfallodagen
lyfta avkastning, kunde uppstå svårigheter att kontrollera, att ej avkastningen
likväl lyftes av annan. På grund härav syntes Kungl. Majit böra äga
rätt att medgiva avsteg från utfästelser av angiven art i värdehandlingar
vilka kunna bliva föremål lör dödning. Ett dylikt avsteg syntes innebära
ett så ringa ingrepp i borgenärens rättigheter, att det icke vore nödvändigt
att tillerkänna honom någon kompensation därför.
Vad angår de föreslagna särskilda bestämmelsernas giltighetstid
uttalas i promemorian, att det syntes böra ankomma på Kungl. Majit att
bestämma, när och huru länge de föreslagna bestämmelserna skola vinna
tillämpning. Härom anföres vidare:
I fråga om ikraftträdandet äro åtminstone två alternativ tänkbara. Antingen
kan lagen göras tillämplig jämväl på ansökningar, som redan äro
anhängiga vid tiden för ikraftträdandet, eller också kunna dessa lämnas
utanför. Avgörandet i denna del synes böra träffas efter vad som är praktiskt
och påkallas av situationen. Det kan vara lämpligt, att med kungörandet
av äldre ansökningar, som relativt nyligen inkommit, får anstå till dess
Kunell. Majlis proposition nr 307.
11
lugnare förhållanden inträtt, mot det att sökanden eventuellt berättigas att
lyfta avkastningen enligt de föreslagna bestämmelserna därom. Vidare bör
uppmärksammas, att förstöring genom krigsåtgärd kan ha ägt rum redan innan
förordnande om lagens ikraftträdande hunnit meddelas. Dödning med anledning
därav bör kunna få ske med tillämpning av de nya reglerna, oavsett
om ansökan inkommit före eller efter deras ikraftträdande. Vad särskilt beträffar
obligationer torde Kungl. Majit böra äga att bestämma viss dag, från
vilken innehavaren skall anses ha varit berättigad att erhålla dödning, även
örn lagens bestämmelser sättas i tillämpning först senare.
Angående upphävandet av de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet
torde icke gärna stå annan möjlighet till buds än att allmänheten från och
med viss tidpunkt avskäres från möjligheten att ingiva ansökan om tillämpning
av bestämmelserna. Tidigare anhängiggjorda ansökningar måste tydligen
få handläggas till slut.
I fråga örn obligationer kunde det ifrågasättas att begränsa möjligheten
att erhålla dödning till de fall då förlusten ägt rum medan kriget varade.
Det synes dock rimligare att låta denna möjlighet kvarstå även för den icke
alltför långa tid som kan förflyta från krigets slut till den dag då ansökningar
örn dödning enligt nu ifrågavarande lag senast skola vara ingivna.
I promemorian föreslås slutligen, att Kungl. Majit skall erhålla befogenhet
att meddela straffbestämmelser för oriktiga uppgifter i dödningsärenden.
Vid promemorian hade fogats ett i enlighet med det anförda upprättat utkast
till lag med vissa bestämmelser örn dödande av handlingar som förstörts
under krig m. m.
Enligt 1 § i utkastet äger Konungen vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
förordna, att, med avvikelse från vad i lagen om dödande av förkommen
handling stadgas, de särskilda bestämmelser som upptagas i utkastet
skola träda i tillämpning. I 2 § har upptagits bestämmelse örn rätt
att erhålla dödning av obligation som kan antagas hava blivit förstörd eller
eljest hava förkommit efter viss dag som Konungen bestämmer. Befogenhet
för Konungen att meddela särskilda föreskrifter örn kungörandet av
och örn tiden för fullföljd av inkomna dödningsansökningar stadgas i 3 §.
Därefter tillerkännes i 4 § rätten eller domaren befogenhet att i avvaktan
på laga kraftägande beslut i anhängigt ärende berättiga sökanden att lyfta
avkastning å handlingen, örn sannolika skäl äro att den förstörts eller eljest
förkommit för honom. Förordnande härom må enligt 5 § meddelas jämväl
om ansökningen avser allenast kuponger till skuldebrev eller aktiebrev. Under
6 § har upptagits stadgande örn rätt för Konungen att stadga avsteg
från vad i handling, som avses med lagen, må vara bestämt om betalning
hos annan än gäldenären. I 7 och 8 §§ meddelas bestämmelser som giva
Konungen befogenhet alt bestämma, när ansökan skall hava inkommit för
att lagen skall tillämpas därå. Slutligen skall Konungen enligt 9 § äga meddela
bestämmelser örn straff för oriktig uppgift i ärende som avses i lagutkastet.
över promemorian jämte därvid fogat lagutkast lia efter remiss avgivits
yttranden av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, bank
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, svenska bankföreningen,
svenska försäkringsbolags riksförbund, styrelsen för Stockholms fondbörs,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
svenska bostadskreditkassan och svenska fondhandlareföreningen.
I yttrandena har i allmänhet icke framställts någon väsentlig erinran mot
den ifrågasatta lagstiftningen som ansetts fylla en brist i den ekonomiska
krigsberedskapen. I flera fall har emellertid framhållits, att frågan örn dödning
av obligationer borde erhålla sin reglering för fredsförhållanden och
att delta spörsmål inverkade på den nu föreliggande lagstiftningens utformning.
Fullmäktige i riksbanken ha sålunda ansett att det skulle vara av värde
örn 1927 års lag kompletterades med avseende å obligationer. Bank- och
fondinspektionen bär intagit samma ståndpunkt och härom anfört följande:
Under år 1940 utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria angående
lagstiftning om dödning av obligationer. Det vid promemorian fogade
författningsförslaget innebar ett utvidgande av tillämpligheten för lagen
den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling till att avse jämväl
obligationer, med undantag av premieobligationer, samt kuponger till
obligationer. I utlåtande den 15 april 1940 över promemorian uttalade sig
bank- och fondinspektionen för en utvidgning av dödningslagen till att avse
jämväl obligationer, därvid inspektionen emellertid ifrågasatte vissa ändringar
i departementsförslaget. Inspektionen vidhåller alltjämt, att det är
av behovet påkallat, att dödningslagen får sin tillämplighet utvidgad till att
avse obligationer, detta så mycket mera, som staten numera upplagt ofantliga
obligationslån. Inspektionen åberopar vad ämbetsverket i ämnet anfört
i sitt nyssnämnda utlåtande. Enligt inspektionens förmenande bör sålunda
i första hand dödningslagen givas sin åsyftade tillämplighet. Inspektionen
förbiser emellertid icke, att omständigheterna kunna under krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden utveckla sig på sådant sätt, att det icke kan förslå
med ett sådant mortifikationsförfarande, som dödningslagen innebär. En
viss erfarenhet kan härutinnan dragas av de inträffade förhållandena i Holland,
under det att förhållandena i Finland efter dess senaste krig pekar
på motsatsen. Försiktigheten manar att medan tid är planera en lagstiftning
örn särskilt mortifikationsförfarande för sådant fall som nyss nämnts,
även örn en lagstiftning i ämnet endast skulle kunna angiva de stora linjerna,
vilka eventuellt framdeles skulle behöva nydragas med hänsyn till
de förhållanden, som må komma att inträffa. I sådant avseende synes det
departementsförslag, som nu föreligger till bedömande och som avser handlingar
i allmänhet, å vilka dödningslagen är tillämplig, kunna i stort sett
läggas till grund.
Även försäkringsinspektionen har uttalat, att en lagändring snarast måtte
vidtagas, varigenom medgåves rätt att erhålla dödning av obligationer under
normala förhållanden.
Svenska bankföreningen har erinrat örn att i den tidigare remitterade promemorian
framhållits att tillräckliga skäl ej förelåge att inskränka möjligheten
att erhålla dödning av obligationer till krigsförhållanden. Föreningen
tillägger:
Under det senast förflutna året har utvecklingen varit sådan, att obligationernas
fortfarande uteslutning ur gällande dödningslag än mera än tidigare
framstår såsom oskälig. Det gångna året har präglats av statslåneemis
-
Kunql. Maj.ts proposition nr 307.
13
simier på väldiga belopp. Otvivelaktigt äro ytterligare dylika obligalionslån
att förvänta i tämligen oavlåtlig följd. Då det nu betänkes, att de skäl, som
föranledde att vid tillkomsten av 1927 års lag obligationerna blevo uteslutna
ur densamma, numera med fog icke tillägges någon avgörande betydelse,
framstår det såsom något i själva verket särdeles orimligt, att staten, samtidigt
med att den genom sina obligationsemissioner ställer utomordentliga
krav på medborgarnas offervilja, alltjämt underlåter att bereda dem den
känsla av trygghet, som skulle erhållas genom att obligationer bleve i här
ifrågavarande avseende likställda med andra, i dödningslagen upptagna
handlingar. Vidare får styrelsen erinra om, att i ett betydelsefullt hänseende
de rent praktiska förutsättningarna för dödningslagens tillämpning å obligationer
under loppet av det senaste året undergått en grundlig ändring till
det bättre. Krigsfaran bär nämligen väckt allmänhetens uppmärksamhet
på angelägenheten av åtgärder, varigenom det må vara möjligt att, då obligationer
förkommit, åstadkomma för bevisningen erforderlig identifiering
av dem. Sådana ågärder -— förteckningar som förvaras på annan plats än
obligationerna, obligationernas och kupongernas förvaring på skilda platser
—- hava nu tvivelsutan blivit vidtagna beträffande det överväldigande flertalet
av de i landet utelöpande obligationerna. Vidkommande den utredning
i dödningsärenden, som enligt 8 § dödningslagen skall på föreläggande
av rätten förebringas (såsom huruvida ränta uppburits), må erinras, att de
gäldenärer, som ej under skälig tid förvara de inlösta kupongerna i ordnat
eller någorlunda ordnat skick, torde vara mycket sällsynta. Banker och
andra penninginrättningar inleverera kupongerna till gäldenärerna sorterade
åtminstone efter emissioner, förfallodagar och valörer. För gäldenärerna
bör alltid finnas möjlighet att, om ock stundom med en del besvär,
åstadkomma den utredning, som av rätten önskas.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, styrelsen för Stockholms fondbörs
och Svenska fondliandlareföreningen ha samstämmigt uttalat sig för att frågan
om dödning av obligationer även för fredsförhållanden snarast får sin
lösning.
Mot utformningen av det remitterade lagförslaget ha i yttrandena framställts
vissa detaljanmärkningar.
Beträffande de föreslagna bestämmelserna om rätt att lyfta avkastning
har i flera yttranden förordats en förlängning av den föreslagna
väntetiden från tre till sex månader. Vissa erinringar ha även framställts
med anledning av uttalandena i promemorian angående innebörden av
nämnda bestämmelser. Bank- och fondinspektionen har sålunda framställt
anmärkning mot uttalandet i motiveringen, att den omständigheten att någon
utan sökandens medverkan i god tro blivit innehavare av handlingen i fråga
icke borde medföra skyldighet för sökanden i dödningsärendet att till den
godtroende innehavaren utgiva den avkastning han berättigats uppbära. Uttalandet
syntes i den kategoriska form, det fått, strida mot allmän rättsuppfattning
och det borde överlämnas åt rättstillämpningen att i varje särskilt
fall avgöra vem som slutligen skulle tillerkännas dylik i förskott lyftad
utdelning. Styrelsen för Stockholms fondbörs bar funnit bättre överensstämma
med rättsuppfattningen att stadga, att så länge dödning av en handling
icke skett den som enligt rättens beslut uppburit avkastning å handlingen
borde vara skyldig att återbetala sålunda uppburen avkastning till
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
den som utan sökandens medverkan i god tro blivit innehavare av handlingen.
Fullmäktige i riksbanken och svenska bankföreningen lia ansett uttryckliga
lagbestämmelser erforderliga. Bankföreningen och svenska försäkringsbolags
riksförbund lia tillika ifrågasatt, huruvida icke godtroende innehavare
som lede förlust borde gottgöras av allmänna medel eller på något
annat sätt. — I några yttranden förordas bestämmelse örn att rättens beslut
om tillstånd att lyfta avkastning skall kungöras. Därjämte Ilar påpekats, att
gäldenären alltid borde erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet. Av Sveriges
allmänna hypoteksbank Ilar påyrkats bestämmelse, att återkallelse av rättens
beslut ej skall gälla betalning som ägt rum innan gäldenären erhållit
kännedom örn återkallelsen.
I det yttrande som avgivits av svenska bostadskreditkassan förordas, att
bestämmelserna underkastas omarbetning i syfte att underlätta för sökanden
att i vissa fall utbekomma såväl avkastning som förfallande kapitalbelopp.
Härom anföres följande:
Såväl svenska bostadskreditkassan som övriga obligationsutgivande hypoteksmstitutioner
emottaga av dem utfärdade obligationer kostnadsfritt i
depot, varom de utfärda depositionsbevis (certifikat) till deponenten. Inskrivning
härom sker i särskild skuldbok, som -—- såvitt styrelsen har sig bekant
-— antingen upprättas i dubbla exemplar eller lätt kan rekonstrueras därigenom
att till skuldboken hörande specialer upprättats i dubbla exemplar.
De två exemplaren av skuldboken eller specialerna äro avsedda att vid krig
eller krigsfara förvaras på skilda orter, varigenom man såvitt möjligt velat
skydda ifrågavarande handlingar mot förstörelse. Denna depötverksamhet
står under noggrann kontroll, och erinras må att också de tre hypoteksinstitutionernas
verksamhet är reglerad genom specialförfattningar, som tillförsäkrar
staten omedelbart inflytande inom institutionernas ledning.
Visserligen torde de nämnda institutionerna i möjligaste mån sörja för att
hos dem deponerade obligationer undandragas krigsfara. Men pm obligationerna
icke desto mindre skulle förstöras eller förkomma, synes det berättigat,
med hänsyn till de särskilda förutsättningar och bestämmelser som på
dessa håll finnas för depötverksamheten, att ge deponenterna eller deras
rättsinnehavare en priviligierad ställning. Styrelsen föreslår därför, att deponent
eller dennes rättsinnehavare, därest särskilda skäl icke däremot äro,
av domstolen skall tillerkännas rätt att redan från förfallodagen uppbära avkastning.
Av samma skäl synes föreskrift kunna meddelas därom, att domstolen, om
särskilda skäl däremot icke äro, skall förordna, att aeponent eller dennes
rättsinnehavare äger uppbära förfallet kapitalbelopp. Möjligen bör man här,
med hänsyn till att fråga är örn kapitalet i dess helhet i syfte att minska
risken för att bestämmelsen utnyttjas på ett obehörigt sätt av oredlig deponent
eller dennes rättsinnehavare, föreskriva att kapitalet icke får lyftas
förrän förslagsvis tre månader efter förfallodagen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett sig kunna utgå från att
vederbörande gäldenär, som ofta vore staten, kommun eller hypoteksinrättning,
under de extraordinära förhållanden för vilka lagstiftningen vöre avsedd
komme att medverka till överenskommelser om lyftandet av förfallna
kapitalbelopp.
Med anledning av det i promemorian föreslagna stadgandet örn rätt för
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
15
Konungen att föreskriva att vad som må vara bestämt örn betalning hos
annan än gäldenären, respektive aktiebolaget, ej må åberopas eller att vidtaga
jämkning i sådan bestämmelse Ilar svenska bankföreningen framhållit,
att det vore en allvarlig sak att upplåta befogenhet för offentlig myndighet
att efter sitt skön upphäva eller ändra enskilda avtal. Något behov av den
föreslagna befogenheten skulle enligt föreningens mening näppeligen komma
att göra sig gällande. Fastmera skulle det sannolikt visa sig, att de svårigheter,
som kunde komma att under ett extraordinärt läge framträda, skulle
med minsta olägenhet lösas genom åtgärder av vederbörande företag och
penninginrättningar själva. Och ganska möjligt vore, att statliga ingrepp nied
centraliserande syfte här närmast skulle komma att i en besvärlig tid yttermera
öka svårigheterna.
Föreningen har slutligen ifrågasatt lämpligheten av att, på sätt i utkastet
förutsättes, genom ansvarsbestämmelser ändra karaktären hos ett lagstiftningsområde,
som hittills haft helt civilrättslig prägel. Skulle befogenhet för
Konungen att meddela bestämmelser om straff upplåtas, borde i varje fall
föreskrift om straffmaximum meddelas.
Av den verkställda utredningen framgår, att det är önskvärt att särskilda
bestämmelser meddelas beträffande dödning av värdehandlingar under krig
och därmed jämförliga förhållanden. Det remitterade lagutkastet synes lämpat
att ligga till grund för en sådan lagstiftning, även om det helt naturligt
icke är tillfyllest för alla tänkbara situationer.
Denna fråga torde böra upptagas utan avbidan på lösningen av spörsmålet
om dödning av obligationer under fredstid, vilket erbjuder flera vanskligheter.
Genom att statens nya obligationslån medfört en stor ökning av obligationsstocken
kan det senare spörsmålet väl sägas vara aktuellt, men med
hänsyn bland annat till dessa obligationers utomordentligt stora spridning
synes det påkallat att särskilt beakta den risk för tredje man som ett dödningsförfarande
under sådana förhållanden innebär. De förutsättningar för
dödning av obligationer, som för normala förhållanden föreslagits i en tidigare
inom departementet upprättad promemoria, torde böra upptagas till
förnyad prövning. Gentemot kravet på en skyndsam ändring i 1927 års lag,
så att jämväl obligationer komma att inbegripas, kan erinras om att trygghet
mot förlust kan i fråga örn statens och ett stort antal andra svenska obligationer
vinnas genom inskrivning i vederbörande skuldbok.
Den nu föreslagna lagen skall enligt det remitterade utkastet träda i tilllämpning
först efter förordnande av Konungen. I utkastet har möjligheten
att erhålla dödning av obligationer ytterligare begränsats till sådana som
förstörts eller förkommit efter viss dag som Konungen bestämmer. Denna inskränkning
synes av praktiska skäl böra utgå. Om lagen skall tillämpas,
torde alltså jämväl äldre förluster som till äventyrs icke reglerats i annan
ordning böra få åberopas. Därigenom skulle alla dylika frågor för förfluten
tid kunna bliva föremål för behandling i elt sammanhang.
I lagutkastet synas även vissa andra jämkningar böra göras. Sålunda torde
Departe
ments
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 307.
uttryckligen böra stadgas, att gäldenären, och i fråga om aktiebrev bolaget,
skall erhålla tillfälle att yttra sig innan förordnande om rätt att lyfta avkastning
meddelas. Vidare lärer återkallelse av sådant förordnande icke böra
få åberopas gentemot gäldenären eller bolaget förrän beslutet kommit gäldenären
eller bolaget tillhanda. Verkan av förordnandet, örn det visar sig att
annan innehar värdehandlingen, torde böra bedömas enligt vad som kan
anses följa av allmänna rättsregler.
I några yttranden har förordats en förlängning av den föreslagna väntetiden
innan avkastning enligt rättens tillstånd må lyftas, vilken tid i utkastet
bestämts till minst tre månader. En sådan förlängning skulle dock i alltför
hög grad motverka bestämmelsens syfte och synes knappast vara påkallad
som huvudregel. Förslaget ger emellertid domstolen eller domaren befogenhet
att stadga längre tid. Särskild kungörelse om rättens beslut synes icke
behövlig.
Att såsom i ett yttrande ifrågasatts i vissa fall stadga ovillkorlig skyldighet
för domstolen eller domaren att meddela förordnande om avkastningen synes
ej lämpligt. Bestämmelsen torde av de skäl som anförts i promemorian
icke heller böra utsträckas till att gälla, utom avkastning, även förfallna kapitalbelopp.
Den föreslagna bestämmelsen om undantag från vissa i värdehandlingar
förekommande betalningsföreskrifter torde kunna bliva av praktisk betydelse.
Det lärer t. ex. vara lämpligt, att örn tillstånd meddelas att lyfta avkastning
efter viss tid, gäldenären eller i fråga om aktiebrev bolaget må
kunna centralisera all utbetalning av ränta eller utdelning efter denna tid så
att trygghet mot dubbelbetalning vinnes. Föreskrift om centralisering bör
givetvis icke meddelas mot gäldenärens eller bolagets önskan. Vad svenska
bankföreningen i övrigt anfört mot bestämmelsen synes icke utgöra tillräcklig
anledning att utesluta den.
Den föreslagna bestämmelsen örn rätt för Konungen att meddela straffbestämmelser
torde däremot kunna utgå.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag med vissa bestämmelser örn dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 307.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 oktober
1941.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 13 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 10 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser örn dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren Gösta
Walin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Bihang till riksdagens protokoll 19M. 1 sami. Nr 307.
2
18 M
Kungl, Maj:ts proposition nr 307.''
Utdrag av protokollet över- justitiedepartement sur enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 oktober 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander* ; Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 15 oktober
1941 i avgivna .utlåtande över; det till lagrådet den 10 oktober 1941 remitterade
förslaget till lag med Dissa bestämmelser örn dödande av handlingar
som * förstörts under krig m. m:; därvid föredraganden hemställer, att <
förslaget, som av lagrådet lämnats utan i erinran, måtte jämlikt 8 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi--''.
trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
413647