Kungl. Majlis proposition nr 306.
1
Nr 306.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa åtgärder
för främjande av hantverk och småindustri;
given Stockholms slott den 10 oktober 1941.
Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
oktober 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson:
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade
dåvarande chefen för handelsdepartementet den 20 i samma månad sex utredningsmän
för utredning av frågan om åtgärder till främjande av hantverk
och småindustri (1940 års hantverks- och småindustriutredning). Till
fullgörande av ifrågavarande uppdrag har utredningen den 17 april 1941
avgivit betänkande med förslag i ämnet (stat. off. utr. 1941:14). över betänkandet
hava efter remisser avgivits utlåtanden av fullmäktige i Sveriges
riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens hantverksinstitut, SveBihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306. 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
riges industriförbund, styrelsen för svenska bankföreningen och Aktiebolaget
industrikredit. Vid det av kommerskollegium avgivna utlåtandet äro fogade
av kollegium införskaffade yttranden från Sveriges hantverksorganisation och
Riksorganisationen småindustriens centralförbund. Därjämte har flertalet
länsstyrelser överlämnat av dem infordrade yttranden från handelskamrar,
hantverks- och industridistrikt, fabriks- och hantverksföreningar eller likartade
sammanslutningar inom respektive län. Vid de av länsstyrelserna i Örebro
län och Västerbottens län avgivna utlåtandena hava dessutom fogats av
länets landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott respektive länets
hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttranden. Slutligen
har Stockholms handelskammare inkommit med ett yttrande i ärendet.
Sedan ärendets beredning numera avslutats torde jag få underställa detsamma
Kungl. Maj:ts prövning.
I. Förslag angående inrättande av en statlig fond för hantverks
och
småindustrikredit.
Utredningen. I enlighet med direktiven har utredningen såsom första
fråga upptagit till behandling hantverkets och småindustriens kreditproblem.
Utredningen, som företagit vissa undersökningar rörande ifrågavarande kreditbehovs
art och omfattning, har kommit till den uppfattningen, att endast
behovet av långfristig kredit lämpligen borde i detta sammanhang bliva föremål
för särskilda åtgärder från statens sida. Det syntes, framhåller utredningen,
icke erbjuda småföretagen större svårigheter att i den utsträckning,
som berättigades av övriga omständigheter, erhålla bankmässig kredit av
kortfristig natur. De omständigheter, som försvårade finansieringen av den
löpande rörelsen och som därvid även oförmånligt inverkade på möjligheterna
att erhålla bankkredit, vore av annan art än direkta lånesvårigheter
och huvudsakligen att hänföra till försäljnings- och redovisningsområdet.
Då förhållandena i dessa hänseenden tillika övade inflytande på behovet av
långfristig kredit, vore det, understryker utredningen, av största vikt, att
denna fråga vunne beaktande av företagarna själva och deras organisationer.
Utredningen betonar i detta sammanhang angelägenheten av att möjligheterna
att genom standardisering av konditioner och samverkan i övrigt på
försäljningsområdet stärka småföretagens ställning gentemot avnämarna i
större utsträckning än hittills tillvaratoges, samt att småföretagarna ägde
större kunskap i eller skänkte större uppmärksamhet åt kalkylering av
produktionskostnaderna. Utan att närmare ingå på utformningen av de initiativ
från organisationernas sida, som i berörda hänseenden kunde erfordras,
framhåller utredningen sålunda önskvärdheten av att positiva åtgärder till sanering
av förhållandena på försäljnings- och redovisningsområdena vidtoges.
Vad den långfristiga krediten beträffar anför utredningen, att särskild vikt
borde läggas vid angelägenheten av att genom större hänsynstagande till den
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
3
personliga kredilvärdigheten möjliggöra begränsning av kravet på säkerheter.
Då, såvitt utredningen kunnat finna, medel för tillgodoseende av förevarande
lånebehov icke i erforderlig utsträckning kunde erhållas på enskild
väg, har utredningen ansett det nödvändigt, att staten medverkade med kapital
för ändamålet. Det har härvid synts utredningen naturligt, att staten
måste erhålla garantier för att verksamheten bedreves på sådant sätt, att
förluster icke onödigtvis åsamkades. Utredningen har ansett dylika garantier
kunna vinnas dels genom att handhavandet av låneverksamheten decentraliserades
och anförtroddes organ, vilka hade möjligheter att genom person-
och ortskännedom tillförlitligt bedöma kreditvärdigheten i varje särskilt
fall, dels ock därigenom att enskilt kapital intresserades i verksamheten
i viss proportion till de statsmedel, som avsåges för densamma. Från
dessa utgångspunkter har utredningen diskuterat olika förslag. Härvid hava
inom utredningen olika meningar kommit till uttryck, i det att ledamoten
av utredningen civilingenjören E. Bosaeus för sin del anslutit sig till och i
särskilt yttrande närmare utvecklat ett av de inom utredningen diskuterade
förslagen, medan utredningens övriga ledamöter förordat ett annat.
Enligt reservantens förslag skulle distriktsvis bildas ekonomiska föreningar
(kreditföreningar) med ändamål att tjänstgöra såsom förmedlare av lån
från en statlig lånefond för hantverks- och småindustrikredit till idkare av
hantverk eller småindustri. Förutsättning för kreditförenings antagande såsom
låneförmedlare skulle vara, bland annat, att föreningen förfogade över
ett inbetalat insatskapital å minst 10,000 kronor, samt att föreningens styrelse
utgjordes av fem ledamöter, därav minst två utsetts av Kungl. Maj:t.
Till medlemmar i kreditförening skulle få antagas allenast föreningar, anslutna
till Sveriges hantverksorganisation. Därjämte skulle emellertid staten
verkställa insatsteckning i föreningen till belopp, motsvarande i annan ordning
inbetalat insatskapital, dock högst 25,000 kronor. Föreningen skulle äga
att såsom låneförmedlare erhålla statslån från fonden för hantverks- och
småindustrikredit för utlämnande till motsvarande belopp av lån till idkare
av hantverk eller småindustri.
Förutsättning för erhållande av dylikt lån skulle vara, att vederbörande
vore medlem i hantverksförening inom distriktet. Statslån skulle av föreningen
lyftas i särskilda poster i mån av behov men finge icke för någon förening
överstiga 450,000 kronor eller utgå med mera än nio gånger föreningens
sammanlagda behållna insatskapital och egna fonder enligt bokslut för
månaden näst före den, varunder utbetalning skedde.
I anslutning till detta förslag föreslår reservanten vidare, att distriktsvis
anställdes konsulenter med uppgift att tjäna hantverket och den mindre industrien.
Konsulenterna skulle lyda direkt under Sveriges hantverksorganisation,
men deras verksamhet skulle samordnas med och utnyttjas av kreditföreningarna
vid dessas behandling av låneärenden. Kostnaderna för en
var konsulent beräknar reservanten lill 14,500 kronor örn året. Då han
förutsätter en uppdelning av landet — med undanlag av de län, där
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 306
företagareföreningar finnas — i nio distrikt, av vilka likväl det distrikt, som
omfattade Stockholms stad, eventuellt Stockholms stad och län, ej skulle erfordra
någon konsulent, skulle den totala årliga konsulentkostnaden uppgå
till (8 X 14,500) 116,000 kronor. Till bestridande härav kunde Sveriges hantverksorganisation
enligt en av organisationen i oktober 1940 upprättad, vid
betänkandet fogad P. M. beräknas bidraga med 27,000 kronor. Återstående
belopp, 89,000 kronor, skulle betalas av staten, som jämväl borde bidraga till
kostnaden för kreditföreningarnas förvaltning med till en början 2,000 kronor
örn året för varje förening. I den mån föreningarnas inkomster stege,
borde sistnämnda bidrag reduceras.
Gentemot detta förslag har utredningens majoritet anfört följande:
Mot förslaget kunde göras den erinringen, att det förutsatte nybildandet av
en förvaltningsapparat, som, även örn i viss utsträckning hantverksorganisationens
förtroendemän och lokalutrymmen kunde utnyttjas, måste bli ganska
både omfattande och dyrbar. En än mera vägande invändning mot förslaget
funne utredningen emellertid vara, att de lånemöjligheter, som därigenom bereddes,
skulle stå öppna allenast för medlemmar i hantverksförening. I praktiken
skulle detta innebära krav på tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation.
Även om tvångssammanslutningar, med hänsyn till de intressen
som därigenom skulle tillgodoses, understundom kunde vara berättigade,
syntes tillräckliga skäl knappast finnas, att för lösningen av förevarande lånefråga
tvinga in företag i en enda sammanslutning, vars huvuduppgift vöre en
helt annan än kreditgivning. Utredningen erinrade, att hantverksorganisationens
hittillsvarande verksamhet av nyttokaraktär väsentligen legat på yrkesutbildningens
plan. Ej heller kunde utredningen bortse från, att hantverkets
och den mera utpräglade småindustriens intressen icke alltid i alla avseenden
sammanfölle. Småindustriens centralförbund, vilket bildats såsom en sammanslutning
för tillvaratagande av uteslutande de speciella smaindustriella
intressena," särskilt beträffande kommersiell förmedlingsverksamhet, ägde
åtskilliga medlemmar, vilka icke samtidigt tillhörde hantverksorganisationen.
Vidkommande den med avseende å förslaget framförda tanken att med
lånerörelsen kombinera viss konsulentverksamhet ansåge utredningen lämpligheten
härav kunna starkt ifrågasättas. Givetvis vore det nödvändigt att anordningar
träffades, vilka möjliggjorde en grundlig undersökning av låneärendena
och kontinuerlig övervakning av lånen. Det syntes dock tveksamt, örn
detta behov bäst tillgodosåges konsulentvägen. Till en början finge sålunda
framhållas de vanskiigheter, vilka vore förbundna med en dylik^ anordning
därutinnan att konsulenten genom sin samtidiga egenskap av rådgivare åt
företagarna och föredragande av låneärenden lätt finge ett personligt intresse
av, att låneansökningarna resulterade i erhållande av lån. Det kunde därför
vara tvivelaktigt, huruvida full objektivitet vid låneärendenas behandling vore
möjlig att upprätthålla. Vidare syntes det osäkert, huruvida konsulenten ens
efter lång praktisk verksamhet inom sitt distrikt kunde förväntas ha förvärvat
och hade möjlighet att upprätthålla den intima och grundliga kännedom
örn företagsamheten inom distriktet, vilken berättigade honom till avgörande
inflytande över utlämnandet av lån. Härtill komme att enligt utredningens
mening starka betänkligheter måste resas mot att i nuvarande tider, då staten
på andra områden slikte begränsa nyanställning av tjänstemän, medverka
till inrättande på en gång av ett flertal befattningar av hittills i stort
sett oprövad karaktär. Den erfarenhet, vilken vunnits genom företagareföreningarnas
konsulenter, torde icke utan vidare kunna här åberopas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
5
För sin del har utredningens majoritet förordat, att hantverkets och småindustriens
behov av långfristig kredit tillgodosåges i enlighet med följande
riktlinjer.
Företagarna skulle distriktsvis sluta sig samman i ekonomiska föreningar
utan personlig ansvarighet, med uppgift att främja hantverket och den mindre
industrien inom vederbörande distrikt genom att anskaffa lån åt medlemmar,
vilka idkade sådan rörelse. Föreningarna, vilka borde benämnas garantiföreningar,
skulle stå öppna för alla hantverks- och industriidkare inom vederbörande
distrikt ävensom för sammanslutningar därav. De skulle emellertid
ej driva någon låneverksamhet i egentlig mening, utan allenast med sina
tillgångar i viss utsträckning gå i borgen för lån, som småföretagare, tillhörande
föreningen, i särskild ordning erhölle. Utredningen anför, att det
såväl av kostnadsskäl som ur praktiska synpunkter måste vara till fördel att
för det med låneärendenas handläggning förenade arbetet, däri inbegripet
övervakningen av att låntagarna vederbörligen fullgjorde sina förpliktelser
samt indrivningen av eventuella restantier, anlitades någon med likartade
uppgifter redan sysselsatt institution, vars erfarenheter och organisatoriska
tillgångar kunde utnyttjas för ändamålet. På sätt framginge av vad tidigare
anförts torde det, örn ett tillfredsställande resultat skulle kunna vinnas, vara
nödvändigt att låneverksamheten vore decentraliserad. Möjligheten att anlita
exempelvis kommerskollegium eller Aktiebolaget industrikredit finge alltså
anses utesluten. De institutioner, vilka närmast kunde ifrågakomma såsom
handhavare av den här avsedda låneverksamheten, vore bankerna. Affärsbankerna
liksom även sparbankerna bjöde ur de synpunkter, varom här vore
fråga, fördelen av en stark lokal förankring. En lösning av frågan med anlitande
av de privata bankerna stötte emellertid på praktiska svårigheter,
främst till följd av det stora antalet olika bankinstitutioner och omöjligheten
att åstadkomma någon rimlig avvägning dem emellan. En tillfredsställande
anordning torde däremot kunna vinnas genom att för ifrågavarande uppgift
utnyttjades riksbanken, som genom sina avdelningskontor — för närvarande
ett i varje residensstad — omspände hela landet. Utredningen erinrar, att
riksbanken tidigare — ett exempel härpå utgjorde statens bosättningslån —
på liknande sätt tagits i anspråk för uppgifter, som läge vid sidan av riksbankens
egentliga arbete.
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att omhänderhavandet
av låneverksamheten anförtroddes åt riksbanken genom dess avdelningskontor,
vilka emellertid vid behandlingen av ifrågavarande låneärenden
borde samråda med representanter för hantverket och småindustrien inom
distriktet. För utlåningen borde särskilda medel av staten ställas till riksbankens
förfogande. Storleken av denna medelstilldelning borde vara beroende
av storleken av de säkerheter, vilka pantförskreves av vederbörande garantiförening.
För ändamålet borde under riksbankens förvaltning inrättas en statlig
lånefond, förslagsvis benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit.
Utredningen, som vid betänkandet fogat ett förslag till normalstadgar för
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
sådan garantiförening, varom nyss nämnts, har beträffande föreningsorganisationen
närmare anfört följande:
Av praktiskt-ekonomiska skäl borde det distrikt, varje garantiförening omfattade,
ej göras alltför litet. I den mån verksamheten växte kunde en delning
av distrikten senare ske. Örn tillsvidare Norrlandslänen samt Bobus län, med
hänsyn till de där befintliga företagareföreningarna, lämnades å sido, syntes
exempelvis till en början följande distriktsindelning kunna ifrågakomma:
1. Stockholms stad.
2. Stockholms, Uppsala och Gotlands län.
3. Södermanlands och Östergötlands län.
4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.
5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.
6. Hallands och Älvsborgs län samt Göteborgs stad.
7. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län.
8. Västmanlands och Kopparbergs län.
Föreningsbildandet borde vara helt beroende av det enskilda initiativet.
Den naturligaste och lyckligaste utvecklingen vöre att de båda stora organisationerna
på hantverkets och småindustriens område — Sveriges hantverksorganisation
och Småindustriens centralförbund —- gemensamt undersökte
förutsättningarna för upptagande av den ifrågavarande verksamheten samt,
där dylika förutsättningar befunnes föreligga, gemensamt arbetade för uppnående
av ett tillfredsställande resultat med största möjliga anslutning från
företagarnas sida.
Till medlem i garantiförening skulle, såsom nämnts, kunna antagas dels en
var, som idkade hantverk eller industri inom distriktet, dels ock sammanslutningar
av företagare. Utredningen ansåge det särskilt kunna förväntas, att
hantverksföreningarna genom anslutning till garantiförening understödde strävandena
att få till stånd en långivning, som tillfredsställde hantverkets och
den mindre industriens speciella lånebehov.
Då garantiföreningarnas förmåga att fullfölja sitt syfte helt sammanhängde
med deras ekonomiska ställning, vore det angeläget tillse, att rörelsekapitalet
ej bleve för litet. 1 betraktande av de begränsade ekonomiska möjligheterna
hos de företagarkategorier, som de här ifrågasatta åtgärderna avsåge, finge
emellertid å andra sidan villkoren för medlemskap i föreningarna icke göras
betungande. Utredningen föresloge, att för företagare, som önskade ingå såsom
medlem i förening av förevarande slag, insatsen bestämdes till tio kronor
för varje i företagets rörelse inom distriktet sysselsatt person. Sammanslutningar
av företagare, exempelvis hantverksföreningar, vilka ville deltaga i
garantiföreningen, borde betala en insats av förslagsvis tio kronor för varje
medlem, sammanslutningen ägde inom distriktet. Tecknad insats borde inbetalas
viss kortare tid efter tecknandet, förslagsvis senast inom tre månader.
Insatskapital och andra tillgångar i föreningen skulle av denna göras räntebärande.
Av den vinst, som sålunda erhölles, bleve medlemmarna berättigade
till utdelning. Med hänsyn till syftet med föreningarnas verksamhet och på
grund av det sätt, på vilket insatskapitalet — enligt vad i det följande närmare
komme att utvecklas -— avsåges skola nyttjas för vinnande av nämnda
syfte, borde medlemmarna däremot ej äga rätt att, annorledes än vid upplösning
av föreningen, återfå inbetalat insatsbelopp; avginge medlem ur
föreningen, skulle sålunda det oaktat insatserna kvarstå. Ville medlem tillgodogöra
sig den tillgång, han ägde i inbetalda insatser, finge detta ske genom
överlåtelse å annan av den fordran på föreningen, som insatserna representerade.
Den omständigheten, att medlems andelar i föreningen på detta eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
7
annat sätt överginge å annan, borde emellertid ej utan vidare medföra, att
den nye ägaren finge inträda i föreningen i den förstnämndes ställe. Dylik
rätt borde föreligga allenast om vederbörande jämväl övertoge det företag, på
vilket den förutvarande andelsägarens medlemskap i föreningen vore grundat.
Förvaltningen av föreningens angelägenheter borde handhavas av en styrelse,
bestående av, därest föreningens distrikt omfattade allenast ett län,
minst tre ledamöter samt eljest minst två ledamöter för varje län som inginge
i distriktet. För ledamöterna borde finnas suppleanter till samma antal och
utsedda efter samma grunder. För granskning av styrelsens förvaltning och
föreningens räkenskaper borde finnas två revisorer jämte suppleanter för
dem. Såväl styrelse som revisorer borde utses å ordinarie föreningssammanträde.
Rösträtt inom föreningen borde tillkomma varje medlem som ej uppsagt
sig till utträde. En förutsättning borde dock vara, att vederbörande ej häftade
i skuld för ogulden insats eller annan avgift till föreningen och ej heller för
bristande räntebetalning eller amortering å lån, för vilket föreningen iklätt
sig ansvar. Röstberättigad medlem borde i princip äga en röst för varje av
honom inbetalad insats. För att tillförsäkra även mindre medlemmar inflytande
på skötseln av föreningens angelägenheter torde det emellertid vara
nödvändigt, att antalet röster för en och samma medlem maximerades. Utredningen
föresloge, att en begränsning av röstetalet skedde på så sätt, att
ej någon medlem finge för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer
än en tiondel av det å föreningssammanträdet företrädda, inbetalta insatskapitalet.
Lånerörelsens omfattning vore beroende av den anslutning, vederbörande
förening finge, och den säkerhet, som föreningen till följd därav kunde ställa.
Då det gällde att förvärva medlemmar i föreningen, kunde icke bortses från,
att avsevärd vikt komme att från de berörda företagarnas sida tillmätas såväl
möjligheterna till utdelning å insatsbeloppen som den förefintliga förlustrisken.
Utdelningsmöjligheten vore väsentligen beroende av förräntningen
av föreningens tillgångar. Enligt vad tidigare förutsatts skulle tillgångarna
pantförskrivas hos riksbanken. I den mån tillgångarna utgjordes av insatskapital
eller andra kontanta medel innebure detta, antingen att medlen direkt
överlämnades till riksbanken, som då hade att göra dem räntebärande, eller
också att medlen insattes å inlåningsräkning i bank under sådana villkor,
att kapitalet ej finge lyftas utan riksbankens medgivande. I såväl det ena
som det andra fallet komme räntan att redovisas till föreningen och hos denna
bokföras såsom inkomst. Av inkomsterna skulle, innan utdelning till föreningsmedlemmarna
ägde rum, föreningens kostnader under året, exempelvis
revisionsarvoden, bestridas. Av den därefter återstående vinsten torde vidare
visst belopp böra avsättas till reservfond. Att denna fond bleve förhållandevis
betydande, funne utredningen särskilt angeläget med hänsyn till att därigenom
såväl statens säkerhet för utlämnade lån som föreningsmedlemmarnas
trygghet för insatskapitalet växte. Det torde nämligen ligga i sakens
natur, att örn till följd av förluster å lånen föreningens borgensansvar behövde
utnyttjas, reservfonden och andra föreningens särskilda tillgångar
toges i anspråk, innan insatskapitalet tillgrepes. Utredningen föresloge, att
i föreningsstadgarna intoges bestämmelse av innehåll, att av årsvinsten minst
femton procent skulle avsättas till reservfonden, intill dess denna uppginge
till belopp motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser.
I fråga örn villkoren och förutsättningarna för lån från den föreslagna fonden
för hantverks- och småindustrikredit samt angående låneverksamhetens
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
handhavande i övrigt anför utredningen, under hänvisning till ett vid betänkandet
fogat, av utredningen utarbetat förslag till kungörelse i ämnet,
följande:
Lån från fonden finge utlämnas allenast inom distrikt av riket, varest bildats
sådan garantiförening, varom i det föregående talats, och allenast till
idkare av hantverk eller mindre industri, vilken vore medlem i dylik förening
inom distriktet och ej till föreningen häftade för ogulden insats eller annan
avgift. För lån, vilka sålunda beviljades, skulle föreningen ikläda sig borgen.
Detta skedde lämpligast genom utfärdande av en generell förbindelse för
samtliga blivande lån från fonden intill visst sammanlagt högsta förlustbelopp.
Ehuru det i och för sig kunde synas naturligt, att ifrågavarande borgensförbindelse
avsåge inom distriktet uppkommande låneförluster i deras
helhet, torde det, örn verksamheten skulle kunna erhålla sådan omfattning,
att den bleve för här ifrågavarande företagare av verklig betydelse, vara nödvändigt
att en viss begränsning i ansvarigheten medgåves. En dylik begränsning
funne utredningen motiverad även nied hänsyn till det inflytade, som
staten genom riksbanken erliölle på lånerörelsens bedrivande. Utredningen
ville från nu angivna synpunkter föreslå, att föreningen och staten till hälften
vardera svarade för eventuella förluster. Såsom säkerhet för föreningens ansvarsförbindelse
borde till riksbanken pantförskrivas föreningens insatskapital
eller andra tillgångar, som riksbanken kunde godtaga. Vad anginge
storleken av den säkerhet, som sålunda skulle ställas, borde föreskrivas, att
värdet av densamma skulle stå i visst förhållande till summan av de utestående
lånen inom distriktet. De säkerhetskrav, som från statens sida skäligen
borde resas, syntes bli tillfredsställande tillgodosedda, örn i berörda hänseende
stadgades, att utlåningen ej finge överstiga tjugo gånger beloppet av
föreningens pantförskrivna tillgångar, i den mån dessa alltjämt funnes i
behåll. Då enligt vad förut anförts föreningen skulle ansvara för hälften av
uppkommande förluster, innebure en dylik begränsning av utlåningen, att
föreningens garanti bidroge till att täcka en sammanlagd förlust å lånerörelsen
av tio procent, en förlustsiffra, som man väl knappast behövde befara
skulle överskridas.
En minimigräns borde sättas för utlåningens påbörjande inom distriktet.
Utredningen förordade härutinnan, att det lägsta ansvarsbelopp, som finge
godtagas från någon förening, skulle vara 10,000 kronor, vilket alltså möjliggjorde
en utlåning inom distriktet av 200,000 kronor. Sedan lånerörelsen
väl påbörjats, syntes däremot ej finnas anledning att avbryta densamma,
även örn på grund av inträffade förluster den av föreningen pantförskrivna
säkerhetens värde nedgått under 10,000 kronor. Rörelsens omfattning finge
då uteslutande regleras av förenämnda bestämmelse, att summan av utestående
lån högst finge motsvara tjugo gånger beloppet av föreningens pantförskrivna
behållna tillgångar. Skulle erfarenheten visa, att de lånemöjliglieter,
vilka vid bifall till utredningens förslag skulle stå till buds, icke försloge
att i tillfredsställande utsträckning tillgodose behovet, torde med hänsyn
till den förhållandevis goda garanti mot förlustrisker, som enligt förslaget
skulle föreligga, någon ökning av det av statsmedel för utlåning till
förfogande ställda beloppet kunna tänkas ifrågakomma, även örn motsvarande
ökning av föreningens garantikapital icke kunde åstadkommas.
Lån syntes böra få beviljas för följande ändamål: 1) anskaffande och installering
av maskiner eller andra arbetsredskap, 2) uppförande eller ombyggnad
av verkstadslokaler, 3) anskaffande av förlagskapital. Såsom villkor
för utlämnande av lån borde gälla, att lånet syftade till en sund utveckling
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
9
av lånesökandens företag, att sökanden ägde personliga förutsättningar att
göra företaget lönande samt att omständigheterna i övrigt gjorde sannolikt,
att sökanden komme att vederbörligen fullgöra sina låneförpliktelser.
Av vad tidigare anförts framginge, att någon ovillkorlig fordran på betryggande
säkerhet för beviljande av lån icke borde uppställas. En förutsättning
för lån borde naturligtvis, såsom nyss framhållits, vara, att anledning
funnes antaga, att långivaren ej komme att tillskyndas förluster. Vilka garantier,
som skulle krävas härför, finge däremot bli beroende av omständigheterna.
I den mån betryggande realsäkerheter kunde uppbringas, borde
sådana lämnas. Funnes ej realsäkerheter, borde borgen kunna godtagas.
Största betydelse borde emellertid tillmätas sökandens personliga egenskaper
och förutsättningar att göra rätt för sig, hans personliga kreditvärdighet. Det
borde ej föreligga hinder att, örn denna funnes betryggande, utlämna lån,
oaktat den särskilda säkerhet, som kunde ställas för lånet, icke vore i och
för sig fullgod.
Då iåneverksamhet allenast avsåge att främja småföretagare, borde storleken
av det län, en och samma företagare kunde erhålla, maximeras. Utredningen
föresloge att lånemaximum bestämdes till 25,000 kronor. Även
detta belopp kunde emellertid vara för högt i jämförelse med de totala utlåningsmöjligheterna
inom vederbörande distrikt. Det syntes därför nödvändigt
föreskriva, att lån aldrig finge utgå till en lånesökande med högre belopp
än som motsvarade viss procent av distriktets sammanlagda lånemöjligheter.
Utredningen förordade, att ifrågavarande procentsats bestämdes till
tio, vilket innebure, att vid lägsta totala lånemaximum vid lånerörelsens början
inom ett distrikt, 200,000 kronor, lån kunde beviljas på en hand till ett
belopp av 20,000 kronor.
Lån borde förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
borde bestämmas så, att den dels möjliggjorde förräntning av statens i
låneverksamheten investerade kapital, dels ock i huvudsak försloge för gäldande
av de med verksamheten förbundna särskilda kostnaderna. Med hänsyn
tagen till det förslag till ränteberäkning, som nyligen framlagts av särskilda
sakkunniga beträffande räntan pä lån fran statens utlåningsfonder,
ville utredningen från nyss angivna utgångspunkter förorda, att ränta å lån
från fonden för hantverks- och småindustrikredit icke finge understiga medelräntan
för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast
föregått det, varunder länet beviljats, nied tillägg av en procent. Viss
hänsyn borde vid räntans bestämmande tagas till det allmänna ränteläget.
Därest den räntesats, som av affärsbankerna för motsvarande län skulle
tillämpas, överstege den enligt angivna regler bestämda lägsta fondräntan,
syntes det sålunda motiverat, att denna sistnämnda höjdes. Det borde fä ankomma
på riksbanken att, enligt de här förordade principerna, fastställa
den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle tillämpas.
Längsta tid för tillgodonjutande av lan från fonden för hantverks- och småindustrikredit
borde vara tio år. Vilken lånetid, som i det särskilda fallet skulle
tillämpas, borde få bli beroende av syftet med lånet samt övriga därmed förenade
omständigheter. Det syntes exempelvis naturligt, att lån för förlagsändamål
eller för anskaffande av maskiner, vilka vore utsatta för snabb
förslitning, amorterades hastigare än lån för byggnader. Lån borde återbetalas
med vissi belopp varje år. Storleken av de annuiteter eller amorteringar,
som sålunda skulle erläggas, borde få bestämmas med hänsyn till omständigheterna.
Möjlighet borde sålunda förefinnas att under första åren av
lånetiden medgiva återbetalningar med jämförelsevis små belopp för att sedermera,
då det i låntagarens rörelse nedlagda lånekapitalet hunnit giva
ekonomiskt utbyte, öka amorteringsbeloppen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Handläggningen av låneärenden borde ske vid riksbankens vederbörande
avdelningskontor. Då lånedistrikt omfattade flera än ett län, borde riksbanken
lia att bestämma, vilket av avdelningskontoren, som skulle handha låneärendena
inom distriktet.
Med hänsyn till den grundläggande betydelse, de föreslagna garantiföreningarna
avsåges skola ha för ifrågavarande låneverksamhet samt till den
på personlig kännedom örn medlemmarna grundade förmåga att bedöma
deras kreditvärdighet, som kunde förväntas inom föreningarna, borde föreningarna
tillerkännas inflytande på låneärendenas behandling. Riksbankskontorens
styrelse utgjordes praktiskt taget alltid av tre personer jämte suppleanter
för dem. Utredningen föresloge, att vid behandlingen av ansökningar
örn lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit skulle deltaga jämväl
tre ledamöter ur styrelsen för vederbörande garantiförening. Det borde
få ankomma på föreningsstyrelsen att inom sig utse de ledamöter, vilka skulle
fullgöra denna uppgift. Vid förfall för någon av dessa finge på samma sätt
ersättare utses. Bestode föreningsdistriktet av flera län, förutsatte utredningen
att, innan ett låneärende avgjordes, styrelseledamöterna från vederbörande
län beretts tillfälle att taga del av ärendet. Det syntes också lämpligt,
att vid riksbankskontorets behandling av låneärende åtminstone en av de
tre i beslutet deltagande ledamöterna av föreningens styrelse representerade
det län, lånesökanden tillhörde. Förekomme vid behandlingen av låneärende
olika meningar, borde vid lika röstetal ordföranden i riksbankskontorets styrelse
ha utslagsröst.
Några särskilda ombudsmän eller konsulenter behövde ej anställas. Enligt
utredningens mening förelåge nämligen, utan att man inrättade nya tjänster
av denna art, tillräckliga möjligheter för riksbanken och de i låneärendenas
behandling deltagande företagarrepresentanterna att införskaffa erforderliga
upplysningar rörande de lånesökande. Utredningen ville peka på den tillgång,
som härvidlag — förutom i den inom föreningen representerade sakkunskapen
— stöde till buds i hantverksföreningarnas styrelser, hantverksorganisationens
industrinämnder, småindustriförbundets länsombud, landsfiskaler
och andra statliga ävensom kommunala tjänste- och förtroendemän.
I särskilda fall kunde det naturligtvis bli nödvändigt att företaga speciella
utredningar genom kvalificerade yrkesmän. Genom att utlåningen anförtroddes
åt riksbankens avdelningskontor i samråd med näringsidkare inom
distriktet, torde de krav, vilka kunde uppställas på lokal anknytning av
kreditgivningen, få anses tillfyllestgörande tillgodosedda.
Enligt vad här föreslagits komme den centrala tillsynen och ledningen av
låneverksamheten att utövas av fullmäktige i riksbanken. Nämnda fullmäktige
borde i anslutning härtill äga att meddela de närmare föreskrifter med
avseende å verksamheten, vilka kunde finnas erforderliga. På grund av syftet
med verksamheten synles det emellertid önskvärt, att vid behandlingen av
fråga, berörande densamma, anknytning erhölles till det centrala ämbetsverk,
kommerskollegium, till vars handläggning ärenden angående hantverk och
industri hörde. Utredningen förordade med hänsyn härtill, att vid behandlingen
inom riksbanksfullmäktige av här ifrågavarande spörsmål däri skulle
deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för honom,
annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utsåge.
Beträffande kostnaderna för låneverksamheten anför utredningen:
De särskilda utgifter och inkomster, ifrågavarande lånerörelse medförde,
borde av riksbanken redovisas skilda från dess övriga verksamhet. Enligt
vad förut nämnts avsåges låntagare skola å erhållna lån erlägga ränta efter en
Kungl. Maj.ts proposition nr 306-
11
räntefot som med minst en procent överstege vad som erfordrades för att staten
skulle erhålla skälig förräntning av de för utlåning tillhandahållna medlen.
Det belopp, som genom denna överränta av en procent kunde beräknas
inflyta, torde emellertid icke, åtminstone så länge lånerörelsen vore av mindre
omfattning, förslå till bestridande av kostnaderna för verksamheten. Enligt
gällande bestämmelser rörande statens hosättningslån ägde riksbanken uppbära
ersättning för varje behandlad ansökan örn dylikt lån med fem kronor.
Därjämte ägde riksbanken erhålla gottgörelse för bankens kostnader för indrivning
av till betalning förfallna bosättningslån dels med tio kronor för
varje till indrivning genom bankens ombudsmän överlämnat lån, dels ock
för de särskilda utgifter, som banken fått vidkännas i samband med indrivningen.
Samtliga nämnda ersättningar bestredes från ett särskilt statsanslag.
Vad de nu föreslagna lånen från fonden för hantverks- och småindustrikredit
beträffade förordade utredningen, att ersättning till riksbanken för befattningen
med låneansökningar beräknades enligt samma grunder som i
fråga om bosättningslånen, eller således till fem kronor för ansökan. Utredningen
ansåge det vara lämpligast, att denna ersättning betalades direkt av
vederbörande lånesökande i samband med att ansökan om lån gjordes. Utredningen
föresloge alltså, att såsom förutsättning för att låneansökan skulle
upptagas till prövning stadgades, att vid ansökningen fogats en avgift å nämnda
belopp. Beträffande åter de särskilda kostnader, som kunde vara förenade
med indrivning av ifrågavarande lån, borde dessa principiellt sett gäldas av de
låntagare, vilka föranlett indrivningsåtgärden. Föreskrift härutinnan borde
intagas i låneförbindelsen. Kunde riksbanken icke på denna väg utfå beloppet,
syntes kostnaden böra bestridas av de intäkter, överräntan å lånen lämnade.
Vid den minsta lånerörelse, som enligt vad förut anförts kunde ifrågakomma,
avseende ett totalbelopp av 200,000 kronor, belöpte sig nämnda inkomster,
under förutsättning att bela det angivna beloppet vore utlånat, till
2,000 kronor. Vad å andra sidan utgifterna, frånsett eventuella indrivningskostnader,
beträffade funne utredningen skäligt, att de föreningsledamöter,
som deltoge i behandlingen av låneärendena, tillerkändes någon gottgörelse
för det arbete och den tidsspillan, som härav orsakades, ävensom resekostnadsersättning
i förekommande fall. Dylik ersättning syntes däremot icke behöva
beräknas till ledamöterna i riksbankens styrelser, enär ifrågavarande
låneärenden torde kunna behandlas i samband med bankens ordinarie löpande
verksamhet. Utredningen förutsatte, att ersättningen till föreningsstyrelsens
ledamöter finge utgå enligt samma grunder som till kommittéledamot
enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa
bestämmelser angående kommittéer. För låneärendenas avgörande torde vidare,
såsom framginge av vad tidigare nämnts, merendels erfordras utredningar
av bl. a. teknisk och ekonomisk natur, i vissa lall torde dylika utredningar
kunna åstadkommas kostnadsfritt genom föreningens försorg. I andra
fall åter torde detta icke låta sig göra. Att beräkna storleken av de särskilda
kostnader, som sålunda kunde bli förenade med låneärendenas behandling,
vore icke möjligt. Det torde emellertid få antagas, att de totala årliga låneomkostnaderna
i början av låneverksamheten knappast kunde hållas inom
den kostnadsram, som inkomsterna av överräntan å lånen medgåve. I den
mån utlåningen ökade, torde omkostnaderna bli förhållandevis mindre, eftersom
antalet sammanträden icke behövde öka i proportion till antalet beviljade
lån. Det vore heller icke säkert, alt de låneansökningar, som beviljades,
föranledde de största ulredningskostnaderna; mycket utredningsarbete kunde
behöva nedläggas å ansökningar, vilka visade sig ej kunna bifallas. Utredningen
föresloge, att den del av omkostnaderna för verksamheten, som oj
kunde täckas av inkomsterna å rörelsen, gäldades av statsmedel. För ända
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
målet torde böra anvisas ett särskilt statsanslag. Till huru stort belopp ifrågavarande
underskott årligen kunde komma att uppgå, läte sig, såsom redan
berörts, icke med säkerhet beräkna. Örn lånerörelsen ökade i omfattning, torde
underskottet kunna förbytas i ett överskott. Det syntes rimligt, att staten
av dylikt överskott gottgjordes för vad tidigare kunde lia av statsmedel utgått
för täckande av brist å rörelsen ävensom för de förluster, staten kunde
lia fått vidkännas å utlämnade lån. Den behållning, lånerörelsen därefter
kunde uppvisa, syntes däremot böra redovisas till föreningen och sålunda betraktas
såsom inkomst för denna.
Vad angår storleken av de statsanslag, som skulle erfordras för den föreslagna
låneverksamheten, anför utredningen, att frågan icke kunde med tillförlitlighet
besvaras. Beträffande fonden för hantverks- och småindustrikredit vore
det antagligt, att kapitalbehovet under första tiden bleve tämligen ringa för
att därefter växa i omfattning. Utredningen föreslår, att för avsättning till
fonden för det närmaste budgetåret beräknades ett belopp av i medeltal
250.000 kronor för ett vart av åtta distrikt eller sålunda sammanlagt 2,000,000
kronor. Det erforderliga statsanslaget för täckande av underskott å låneverksamheten
borde, framhåller utredningen, med hänsyn till svårigheten att beräkna
medelsbehovet, få karaktären av förslagsanslag. Då utredningen finner
antagligt, att behovet under första året ej behövde överstiga sammanlagt
10.000 kronor, förordar utredningen, att medelsanvisningen tillsvidare bestämmes
till detta belopp.
Beträffande den föreslagna låneverksamhetens inverkan på de i vissa län
befintliga företagareföreningarna anför utredningen slutligen följande:
Utredningen hade, då i det föregående angivits hur distriktsindelningen för
den föreslagna kreditgivningen kunde tänkas planerad, lämnat å sido de delar
av landet, där företagareföreningar funnes, med undantag likväl av Värmlands
län, där verksamhet av dylikt slag först helt nyligen påbörjats. Företagareföreningarnas
lånerörelse, bedriven inom län, där till följd av strukturella
förändringar inom ett ensidigt inriktat näringsliv differentiering av
företagsamheten eftersträvades, sammanfölle till huvudsakligt syfte icke med
den av utredningen förordade verksamheten. Medan företagareföreningarna,
såsom framginge av den tidigare redogörelsen, hade till huvuduppgift att ur
sociala synpunkter främja uppkomsten av nya företag, avsåge nämligen utredningens
förslag i stället i första hand att tillgodose kreditbehovet hos redan
bestående företag. Ehuru det med hänsyn härtill icke vore otänkbart,
att båda slagen av lånerörelse bedreves vid sidan av varandra inom samma
län, funne utredningen likväl en sådan anordning mindre lämplig.
Avsikten torde vara att, då företagareföreningarnas sociala uppgift blivit
fullgjord, deras verksamhet skulle, åtminstone till vissa delar, upphöra. Utredningen
hade sökt finna en form enligt vilken företagareföreningarna skulle
kunna redan nu anslutas till det av utredningen föreslagna lånesystemet. En
dylik anordning förutsatte, att av riksbanken bedriven låneverksamhet i enlighet
med utredningens förslag upptoges i vederbörande län. Ramen för den
föreslagna kreditgivningen kunde därvid något vidgas, och på sådant sätt
eventuella önskemål örn en från sociala synpunkter motiverad, mera riskfylld
utlåning tillgodoses. Företagareföreningarna finge för ändamålet ombildas
i överensstämmelse med det framlagda förslaget örn garantiföreningar.
Deras nuvarande andelskapital finge pantförskrivas såsom garantifond för
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
lånen hos riksbanken. Av enskilda större industriföretag samt av samfälligheter
till föreningarna tillskjutet kapital för långivningsändamål torde jämväl
böra överföras till garantifonden. För att möjliggöra en utvidgad och i
vissa avseenden mer riskbetonad långivning än den enligt utredningens förslag
i allmänhet avsedda, kunde vidare tänkas, att staten bidroge med andelsteckning
i föreningen. Omfattningen av dylik medverkan från statens sida
finge av statsmakterna avgöras från fall till fall. Låneverksamlieten linge
formellt bedrivas på sätt utredningen föreslagit beträffande övriga delar av
landet, ehuru, såsom förut antytts, i vissa fall större risker måhända kunde
tagas. Företagareföreningarnas nuvarande subventionsverksamhet borde i
sammanhang härmed upphöra och ersättas med den kreditgivning av riskbetonad
natur, som sålunda kunde ifrågakomma. Föreningarnas verksamhet
i övrigt behövde däremot icke påverkas av den här skisserade anordningen.
Utredningen ville icke yrka på, att en omläggning av företagareföreningarnas
verksamhet enligt här angivna riktlinjer skedde nu omedelbart. En utveckling
i antydd riktning lörefölle emellertid önskvärd. Genom en enligt utredningens
förslag bedriven låneverksamhet, förlagd till riksbanken och av
denna omhänderhavd i samförstånd med representanter för företagarna själva,
torde kreditbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Småindustrier
och hantverk borde icke stödjas genom subventionering. Riskerna för
att vissa företag tillförsäkrades särskilda förmåner utan tillbörligt beaktande
av de olägenheter, som härigenom kunde tillskyndas andra företag inom
samma eller närliggande yrkesområde, torde vidare med den av utredningen
föreslagna anordningen praktiskt taget bortfalla. Anordningen skulle också
medföra, att genom tåne- och subventionsfrågornas avlyftande från konsulenterna,
dessa kunde i större utsträckning än nu vore fallet inrikta sig på
rådgivning i tekniska och kommersiella angelägenheter samt grundläggande
undersökningar rörande förutsättningarna för ny företagsamhet. Även detta
vore ur många synpunkter fördelaktigt, då arbetet i syfte att vidga särskilt
det norrländska näringslivets bas i första hand borde inriktas på att underlätta
förutsättningarna för företagsamhetens trivsel i dessa trakter.
Under alla förhållanden hyste utredningen den uppfattningen, att örn det
av utredningen föreslagna kreditsystemet godtoges, någon nybildning av företagareföreningar
av för närvarande förekommande slag icke borde ske. Utanför
Norrland och Bohus län förefunnes enligt utredningens mening icke för
närvarande något sådant utpräglat behov av speciella stödåtgärder för den
mindre företagsamheten, att detta icke skulle kunna tillräckligt tillgodoses
genom den av utredningen föreslagna anordningen i förening med den nyttoverksamhet
som Sveriges liantverksorganisation och Småindustriens centralförbund
bedreve. Vad beträffade den i Värmlands län nybildade företagareföreningen
torde på grund härav dess verksamhet för finansiering av småföretag,
därest utredningens förslag beträffande kreditgivning till hantverk
och småindustri genomfördes, böra utformas icke i enlighet med de av löretagarelöreningarna
för närvarande tillämpade principerna utan i överensstämmelse
med det förslag, utredningen förordat.
Yttrandena. Fullmäktige i riksbanken anse det vara ett intresse ur samhällelig
synpunkt, att hantverk och småindustri bereddes det stöd från samhällets
sida, som lämpligen kunde lämnas och som kunde anses erforderligt
för en sund utveckling av dessa viktiga näringar. Enligt vad fullmäktige hade
sig bekant förelåge ett behov för småindustrien att erhålla förbättrade möjligheter
till långfristig och medellång kreditgivning och denna fråga syntes
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
svårligen kunna lösas utan statens medverkan. Fullmäktige kunde emellertid
icke dela utredningens mening, att riksbankens kontor borde vara organ
för prövning av framställningar örn lån från den föreslagna fonden. Då kommerskollegium
även hädanefter skulle bevilja lån från statens hantverkslånefond,
syntes det ligga närmast till hands, att lån även från den nya fond,
som avsåges skola inrättas, beviljades av kollegium. Det torde vidare vara av
vikt, att örn låntagare, vilka häftade i skuld på grund av lån från den föreslagna
lånefonden, icke fullgjorde sina förpliktelser, frågan örn vilka åtgärder,
som skulle vidtagas, bleve bedömda av en och samma myndighet. I ett
dylikt fall skulle arbetet för riksbankens del bliva lika centraliserat som för
kommerskollegium. Riksbanken hade nämligen numera ombudsman anställd
endast vid ett avdelningskontor, nämligen i Malmö, medan övriga avdelningskontor
finge anlita huvudkontorets ombudsmän. Dessa ombudsmän hade säkerligen
mindre erfarenhet än exempelvis kommerskollegium, då det gällde
att bedöma, hur man på ett lämpligt sätt skulle kunna avveckla krediten till
ett industriföretag. Därtill komme att flera av riksbankens avdelningskontor
för närvarande vore ganska arbetstyngda. Ansåges det likväl ändamålsenligast
att ifrågavarande uppgift lades på riksbankens kontor, syntes det vara
lämpligast, att kontorsstyrelserna ensamma finge beslutanderätt, men att en
låneansökan ej finge beviljas, med mindre den tillstyrkts av vederbörande
garantiförenings styrelse. Därest det ansåges nödvändigt, att ledamöter i garantiförenings
styrelse skulle närvara vid behandlingen av låneärendena, syntes
det i varje fall icke vara erforderligt bereda dem så hög resekostnadsoch
traktamentsersättning som enligt klass I B i allmänna resereglementet.
— Den ifrågasatta avgiften, 5 kronor, som skulle erläggas såsom bidrag till
riksbankens kostnader för låneverksamheten, syntes med hänsyn till det betydande
arbete, som i flertalet fall torde bliva nödvändigt vid prövningen av
låneansökningarna, vara alltför låg. Innan närmare erfarenhet vunnits, kunde
emellertid ersättningens storlek ej för närvarande bestämmas.
Fullmäktige tillägga, att det av reservanten inom utredningen framlagda
förslaget icke vore lämpligt. Det syntes nämligen knappast finnas anledning
att söka framkalla en tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation
av sådana näringsutövare, vilka önskade begagna sig av ifrågavarande lånemöjlighet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret och kommerskollegium hava
uttalat sig för, att ifrågavarande låneverksamhet anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningens majoritet föreslagit. Beträffande
räntefoten förorda riksgäldsfullmäktige och statskontoret, att denna, på samma
sätt som i fråga om ett flertal andra utlåningsfonder och i allt fall i avvaktan
på slutförandet av nu pågående utredning rörande bland annat sättet
för fastställande av räntan å statens utlåningsfonder, fastställdes av Kungl.
Majit. Kommerskollegium anser lämpligt att, för förlänande åt garantiföreningarna
av ytterligare stabilitet, ordförande i sådan förening förordnades
av offentlig myndighet. Beträffande normerna för låneärendenas behandling
anser kollegium att, åtminstone när det gällde mindre krediter eller avslag
å låneansökningar, det borde vara tillfyllest med två representanter för riks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
15
banken och två för garantiföreningen, under förutsättning att samtliga vore
om beslutet ense. Enär syftet med den föreslagna avgiften av 5 kronor i samband
med låneansökning närmast vore att hålla tillbaka en del ansökningar,
som utan att de hade utsikt att bifallas dock medförde en hel del administrativt
arbete, ifrågasätter kollegium vidare om beloppet vore tillräckligt högt
tillmätt för att nå detta syfte. Beträffande förslaget att lån finge beviljas endast
till medlem i garantiförening, förordar kollegium, att anslutning till
förening gjordes till villkor ej för lånets beviljande utan för dess utbetalning.
Enligt kollegii mening borde slutligen säkerhet för lån som regel ställas. Vad
angår fordringarna å dylik säkerhet hänvisar kollegium till de normer, som
tillämpades för de av kollegium enligt kungörelsen den 9 juni 1933 (nr 355)
beviljade ackords- och förlagslånen åt hantverkare. Dessa normer vore i huvudsak
följande. För att enbart personborgen skulle godtagas fordrades såsom
regel, att borgen ställdes av två personer, som åtminstone tillsammans vore
vederhäftiga för lånebeloppet. I fråga örn inteckning i bostadsfastigheter i städer
och stadsliknande samhällen uppställdes såsom minimikrav, att inteckningen
låg inom 85 procent av taxeringsvärdet. Beträffande förlagsinteckningar,
vilkas värde ur säkerhetssynpunkt i allmänhet visat sig synnerligen
svårbedömligt, tillämpades den praxis, att belåningsvärdet av förlagsegendom
icke beräknades högre än till 60 procent av det uppskattade sakvärdet av i rörelsen
förefintliga maskiner och övriga inventarier av beskaffenhet att omfattas
av förlagsinteckning.
Sveriges liantverksorganisation förklarar sig anse utredningsmajoritetens
och reservantens förslag ungefärligen likvärdiga och därför ej kunna giva
bestämt förord åt det ena eller det andra. Under alla omständigheter borde
emellertid låneverksamhetens årliga driftkostnader helt bestridas av statsmedel,
i den mån de ej täcktes av lånekassornas eller kreditföreningarnas
egna inkomster. Organisationen, som förordar bifall till ett av ledamoten av
utredningen civilingenjören G. Juhlin i annat sammanhang, som senare skall
närmare beröras, framfört förslag om statsbidrag till av organisationen bedriven
konsulentverksamhet, uttalar vidare, att de konsulenter, vilka enligt
nämnda förslag skulle anställas, borde biträda vid förhandsutredningen om
lånen.
Riksorganisationen småindustriens centralförbund tillstyrker majoritetens
förslag.
Av länsstyrelserna hava Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs och Älvsborgs län helt
eller i princip anslutit sig till majoritetens förslag.
Överståthållarämbetet, som funnit av utredningen föreslagna åtgärder ägnade
att befrämja det därmed avsedda syftet, har allenast gjort erinran beträffande
vissa detaljer. Sålunda föreslår ämbetet bland annat införande av
en bestämmelse i syfte att, därest rörelsen flyttades till annat distrikt, lånerätten
borde upphöra. Beträffande förslaget att staten och garantiföreningen
i vederbörande län skulle var för sig hava alt bära hälften av den förlust, som
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
kunde uppstå å låneröi’elsen, samt att utlämnande av lån finge igångsättas
först då föreningen ej blott förbundit sig till sådant ansvar utan även lämnat
säkerhet för åtagandet till ett belopp av lägst 10,000 kronor, framhåller ämbetet,
att antydda tanke i kungörelseförslaget ej kommit till uttryck med
den klarhet, som vore önskvärd. I fråga örn det föreslagna villkoret för utlämnande
av lån, att lånet »syftar till» en sund utveckling av lånesökandens
företag, borde enligt ämbetets mening de citerade orden utbytas mot uttrycket
»kan förväntas främja».
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att de skäl, majoriteten anfört till
stöd för sin mening, förefölle mest beaktansvärda. — Även Östergötlands och
Södermanlands handelskammare förordar majoritetens förslag. Linköpings
fabriks- och hantverksförening har ej annan erinran häremot, än att lånesökande
borde vara medlem i hantverksförening eller yrkesförening å orten.
Norrköpings hantverksförening anser, att räntefoten borde bestämmas för
ett år i taget.
Länsstyrelsen i Kalmar län har icke funnit något att erinra mot vad majoriteten
föreslagit. — Fabriks- och hantverksföreningen i Kalmar framhåller,
att vilketdera av förslagen, som kunde anses lämpligast, borde bliva föremål
för senare prövning och avgörande. Konsulentverksamheten vore enligt
föreningens mening viktigare än finansieringsfrågan.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig i princip icke hava funnit
anledning till erinran mot vad majoriteten föreslagit. Det föreslagna högsta
lånebeloppet, 25,000 kronor, borde emellertid enligt länsstyrelsens mening
högst väsentligt nedsättas. Lånet borde löpa räntefritt under de båda första
åren. Beträffande sättet för behandling av låneärende ifrågasätter länsstyrelsen,
att riksbanksstyrelsen i orten finge besluta utan biträde av någon lånenämnd.
Tillräcklig kännedom örn lånesökandens person syntes kunna inhämtas
från exempelvis vederbörande kommunalnämnd. Medlemskap i garantiförening
borde ej krävas för rätt att erhålla lån.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att några svårigheter för ifrågavarande
företagare att få sina behov av kredit tillgodosedda genom redan
befintliga kreditinstitut, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke framträtt
inom länet. För den händelse med hänsyn till förhållandena i andra delar
av landet åtgärder i enlighet med majoritetens förslag ansåges böra vidtagas,
ville emellertid länsstyrelsen förorda sagda förslag. — Skånes handelskammare
uttalar, att enligt handelskammarens erfarenheter något behov
av sådana åtgärder, som av utredningen föresloges, icke förelåge. Enligt
handelskammarens mening erbjöde för övrigt varken majoritetens eller reservantens
förslag en lämplig lösning av den organisatoriska sidan av saken.
Statsmakternas åtgöranden därvidlag syntes tillsvidare kunna inskränka sig
till att eventuellt något utvidga den låneverksamhet, som för närvarande bedreves
av kommerskollegium.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att de av utredningens majoritet
föreslagna åtgärderna syntes ägnade alt på tillfredsställande sätt främja
såväl samhällets som respektive företagargruppers intressen. — Skaraborgs
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
17
hantverksdistrikt, som i övrigt tillstyrker majoritetens förslag, framhåller
dock att lånevillkoren borde betydligt uppmjukas beträffande såväl räntefot
som säkerhet. Vidare borde låneverksamheten ej igångsättas förrän Sveriges
hantverksorganisation och Riksorganisationen småindustriens centralförbund
sammanslagits till en central organisation. —Även municipainämnclen i Tibro
municipalsamhälle och Tibro hantverksförening tillstyrka förslaget.
Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län hava tillstyrkt eller i allt väsentligt
anslutit sig till reservantens förslag.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att enligt dess mening den
av reservanten föreslagna låneorganisationen gåve större möjligheter för en
riktig prövning av de lånesökandes förutsättningar och därför syntes vara att
föredraga. — Uppsala fabriks- och hantverksförening, Upsala läns hantverks-
och småindustrinämnd samt Enköpings fabriks- och hantverksförening
hava däremot tillstyrkt majoritetens förslag. Sistnämnda förening anser likväl
bäst örn konsulenter kunde handhava låneärendena. Enligt småindustrinämndens
mening borde staten ensam bilda garantifonden. Tierps fabriksoch
hantverksförening anser, att staten ensam borde bära hela ansvaret för
låneverksamheten.
Likartade uttalanden som det av länsstyrelsen i Uppsala län framförda
göras av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Hallands län. — Även
Gotlands handelskammare anser, att utlåningen från fonden borde i huvudsak
organiseras på sätt reservanten föreslagit.
Enligt länsstyrelsens i Blekinge län uppfattning syntes reservantens förslag
bättre än majoritetens inriktat på att stödja insatser av enskild initiativkraft,
organisationsförmåga och kunnighet. Majoritetsförslaget med dess nybildade
lånekassor och garantiföreningar innebure en föga framkomlig väg. Majoritetsförslaget
syntes ej vara ägnat att i samma grad som reservantens förslag
tillgodose det viktiga behovet av en effektiv lokal konsulentverksamhet. —
Blekinge hantverksdistrikt samt Smålands och Blekinge handelskammare
ansluta sig även till reservantens förslag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att reservantens förslag
örn föreskrivande av medlemskap i viss organisation visserligen kunde synas
mindre tilltalande, men länsstyrelsen — som förordade bildandet av den nya
fonden — ville dock, med hänsyn till de fördelar, som reservantens förslag i
övrigt erbjöde och då Sveriges hantverksorganisation måste anses representera
det ojämförligt största antalet företagen på området, tillstyrka en lösning närmast
i anslutning till sagda förslag. — Handelskammaren i Göteborg tillstyrker
däremot för sin del, att hantverkets och småindustriens lånebehov
med statligt bidrag tillgodosåges i huvudsaklig överensstämmelse med majoritetens
förslag. Därvid har det emellertid synts handelskammaren rimligt,
att statens medverkan på sätt som föreslagits endast finge tagas i anspråk
under förutsättning, alt hantverkets och småindustriens olika organisationer
Ilihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306. H
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
kunde åstadkomma en tillfredsställande form för enhetlig samverkan. — Bohusläns
företagareförening u. p. a. biträder reservantens förslag. —- Bohusläns
hantverks- och industridistrikt uttalar, att, vare sig majoritetens eller
reservantens förslag godtoges, konsulenter borde stå till förfogande åt respektive
kreditorgan vid behandling av låneärenden.
Enligt länsstyrelsens i Västmanlands län mening syntes den mest rationella
lösningen vara, att man sammanförde hantverk och småindustri i en organisation,
varefter låneverksamheten skulle kunna organiseras huvudsakligen
efter reservantens linje.
I ett vid länsstyrelsens i Kopparbergs län utlåtande fogat yttrande från
Dalarnas hantverks förbund har förbundet förklarat sig icke för närvarande
kunna taga ställning till vilket förslag som vore att föredraga. I allt fall holle
förbundet före att frågan om konsulentverksamheten vore den mest betydelsefulla
och därför borde i första rummet lösas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län åberopar för sin del uttalanden av dels
kommittén för småföretag i Gävleborgs län, dels ock handelskammaren i
Gävle. Förstnämnda sammanslutning tillstyrker i huvudsak reservantens förslag
men förklarar sig icke kunna förorda obligatorisk anslutning till hantverksorganisationen.
Den framhåller därjämte, att någon mera väsentlig omläggning
tillsvidare icke borde ske av företagareföreningarnas hittillsvarande
verksamhet. — Handelskammaren har likaledes förklarat sig i huvudsak biträda
reservationen, dock med de modifikationer, som påkallades av att de
nuvarande företagareföreningarna utan allt för stora omändringar av arbetssätt
och stadgar inordnades i den nya låneverksamheten.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt, huruvida riksbanken
kunde vara skickad att handhava den föreslagna långivningen, samt bland
annat på grund härav funnit reservantens förslag utgöra en bättre organisationsform
för statens medverkan för lösandet av hantverkets och småindustriens
finansieringssvårigheter än den som föreslagits av utredningens majoritet.
—- Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har gjort likartat
uttalande. Med avseende å de i vissa län — däribland de norrländska
— befintliga företagareföreningarna, inom vilkas verksamhet någon lånerörelse
av den nya fonden ej vore avsedd att bedrivas, syntes önskvärt, att en
omläggning av nämnda föreningars låneverksamhet skedde på sådant sätt,
att den nära komme att ansluta sig till vad som bleve gällande för områden,
där dylika föreningar ej funnes. — Västernorrlands läns hantverksdistrikt
åter biträder majoritetens förslag, med den ändringen att i styrelse för garantiförening
minst 4 ledamöter jämte 4 suppleanter för dem borde utses ur
ledningen för vederbörande hantverksdistrikt, vars ordförande vid lika röstetal
borde hava utslagsröst. Förefintligheten inom ett län av en företagareförening
borde icke utgöra hinder för tillkomsten av jämväl en garantiförening.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, som i övrigt förordar reservantens förslag,
framhåller, att det organ, som skulle handhava låneverksamheten, till sitt
förfogande borde hava en tjänsteman, vilken kunde sakkunnigt och opartiskt
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
19
verkställa de utredningar, som krävdes för lånens beviljande. — Jämtlands
läns företagareförening u. p. a. har gjort enahanda uttalande.
Av övriga länsstyrelser har länsstyrelsen i Stockholms län, vilken icke funnit
något att erinra mot att statlig medverkan för att bereda småföretagen
vissa lättnader i deras finansieringssvårigheter samt för att avlägsna förefintliga
affärsekonomiska och driftstekniska brister lämnades i den utsträckning,
som funnes motiverad och lämplig, förklarat sig icke besitta tillräcklig inblick
i hantverkets och småindustriens förhållanden för att på grundval av
det föreliggande utredningsmaterialet taga ställning till de olika förslag, som
därutinnan framförts. -—- Stockholms handelskammare anför, att handelskammaren
trodde och funne av erfarenhet ådagalagt, att näringslivet med
sin förmåga av smidig anpassning hade goda förutsättningar att självt lösa
sina kreditproblem. Den anordning i syfte att skapa ökade kreditmöjligheter
för småföretagen inom produktionen, som utredningen föresloge, syntes handelskammaren
knappast kunna bliva av någon större betydelse, åtminstone
kvantitativt sett, för företagsamhetens främjande. Därest statsmakterna emellertid
skulle anse erforderligt att möjligheterna för småföretagarna att erhålla
långfristig kredit utökades, syntes det handelskammaren, som om den av
utredningens majoritet föreslagna anordningen vore att föredraga framför
övriga diskuterade alternativ.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att av den av utredningen lämnade
redogörelsen för de statliga lånefonder, från vilka hantverkets och småindustriens
kreditbehov för närvarande kunde tillgodoses, syntes framgå, att
dessa lånefonder till ganska avsevärd del icke för ändamålet blivit tagna i
anspråk. Det syntes därför länsstyrelsen tveksamt, huruvida ytterligare medel
finge anses nödvändiga för samma ändamål. I varje fall kunde behovet
icke anses trängande, varför tillsvidare inga nya lånemedel borde ställas till
förfogande. — Växjö fabriks- och hantverksförening biträder majoritetens
förslag.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har gjort uttalande av liknande innebörd
som länsstyrelsen i Kronobergs län.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att utredningens förslag för länets
del innebure, att den nybildade företagareföreningen därstädes skulle,
ensam av alla företagareföreningar, omorganiseras eller nedläggas. Ett genomförande
av detta förslag skulle sannolikt betyda ett åtminstone tillfälligt
spolierande av det av företagareföreningen nedlagda upplysnings- och organisationsarbetets
resultat och ett förlamande av intresset och verksamheten
för ökad företagsamhet. Länsstyrelsen anser därför, att det vore till gagn
för länets hantverk och småindustri örn företagareföreningen finge fortsätta
sitt arbete efter redan uppdragna riktlinjer. — Värmlands läns företagareförening
u. p. a. förordar reservantens förslag.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att för närvarande icke inom länet
funnes något starkare behov av ökade kreditmöjligheter för utövare av hantverk
och småindustri. Det syntes olämpligt att, såsom utredningens majori
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
tet föreslagit, göra delaktigheten av det ifrågasatta kreditstödet beroende av
sammanslutning mellan utövare av hantverk och småindustri inom flera län.
Därest behov av ökade kreditmöjligheter för sådana företagare inom länet
framdeles skulle yppas, torde vid genomförande av majoritetens förslag dessa
företagare icke kunna utnyttja denna möjlighet på grund av svårigheten
att ordna ett samgaende. Då Skaraborgs län tillhörde en helt annan intressesfär
än örebro län och Värmlands län redan hade en företagareförening,
syntes samgående med dessa län knappast möjlig. Med avseende å lämpligheten
av den organisationsform för låneverksamheten, som föresloges av utredningen,
ville länsstyrelsen framhålla, att den syntes onödigt tungrodd utan
att samtidigt lämna garanti för att de särskilda ortsintressena bleve vederbörligen
företrädda vid låneärendenas behandling. Enligt länsstyrelsens mening
borde förslaget göras till föremål för omarbetning, därvid större hänsyn borde
tagas till bestående organisationer. — Handelskammaren för örebro och
Västmanlands län avstyrker, att, innan bristerna i rent affärstekniskt kunnande
m. m. inom verksamhetsområdena ifråga åtminstone i huvudsak avhjälpts,
från statens sida ställdes kapital i form av lån till förfogande. Handelskammaren
kunde icke heller finna, att den av utredningen föreslagna formen
för utlåningsverksamheten i och för sig vore motiverad och lämplig.
Det syntes föga lyckligt, att ansvaret för låneärendenas behandling delades
mellan riksbanken och de föreslagna garantiföreningarnas delegerade, helst
som det knappast kunde undvikas, att nämnda delegerade i sitt bedömande
påverkades av personliga synpunkter och hänsyn till de lånesökande. —
Örebro läns landstings förvaltningsutskott tillstyrker majoritetens förslag. —
Örebro läns hantverksförbund och Örebro stads fabriks- och hantverksförening
anse, att förslaget, i vad detsamma avsåge organisationen av låneförmedlingen,
borde omarbetas och att vid avgivande av nytt förslag större hänsyn
borde tagas till nuvarande organisation av hantverket.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig icke kunna finna det
försvarbart att offra företagareföreningarna för att hantverksorganisationen
och småindustriens centralförbund gemensamt eller var för sig skulle få herravälde
över småindustrien och bestämmanderätten över dess utveckling, sedan
de förgäves sökt vinna detta mål på andra vägar. Länet hade ett oavvisligt
behov av fortsatt energiskt arbete i samma riktning, som dittills av länets
företagareförening med framgång bedrivits. Länsstyrelsen ville därjämte betona,
att förhållandena i länet vöre så olika, att det vore ett missgrepp att genomföra
en uniformering av verksamheten på detta område. — Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser närmast de reservationsvis
framförda synpunkterna vara de för statliga åtgärder värdefullaste. —
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott och Västerbottens läns företagareförening
u. p. a. avråda omläggning av företagareföreningarnas verksamhet
i den riktning utredningen tillrått.
Statens hantverksinstitut framhåller, att vid prövning av låneansökningar
institutet torde kunna göra en positiv insats i vissa fall såsom prövnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 306. 21
instans för ansökningar, vilka krävde yrkesteknisk undersökning och bedömning.
Sveriges industriförbund anför att, därest det ansåges behövligt att utvidga
möjligheterna för småföretagare att erhålla långfristig kredit, den av utredningens
majoritet föreslagna anordningen syntes vara för ändamålet lämplig.
Enligt förbundets mening skulle det emellertid vara värdefullt, därest i de
av utredningen föreslagna instanserna yrkeskunnigheten hos lokala affärsoch
sparbanker jämväl utnyttjades vid prövningen av förekommande låneansökningar.
Den i reservationen föreslagna intima sammankopplingen av
konsulentverksamhet och utlåning vöre enligt förbundets mening icke lämplig
ur organisatorisk synpunkt. Förbundet ansåge även, att de kostnader,
vilka skulle vara förenade med uppbyggandet av en här ifrågasatt helt ny och
självständig kreditorganisation, skulle vara allt för stora i förhållande till det
resultat, som därigenom skulle kunna påräknas. Med den anordning, som
utredningens majoritet föreslagit, syntes kostnaderna komma att begränsas
till ett förhållandevis lågt belopp. Ur önskvärdheten av en för hela landet
gemensam form för långivningen ansåge även förbundet sig böra förorda, att
de inom vissa län befintliga företagareföreningarna, efter hand som deras
verksamhet gjorde det möjligt, anslötes till det föreslagna lånesystemet. Utredningen
hade vid skisserandet av denna planlösning på längre sikt även
velat beakta behovet av en i vissa fall från samhällsekonomiska synpunkter
mera risktagande och generös långivning än som i allmänhet avsåges med
den föreslagna låneverksamheten. Utredningen hade därvid pekat på möjligheten
av att staten i framtiden kunde tänkas tillmötesgå dylika synpunkter
genom att teckna andelskapital i garantiföreningarna. På detta sätt skulle en
mera riskbetonad långivning, där så ansåges behövligt, komma till stånd.
Förbundet ställde sig ytterligt tveksamt till lämpligheten av att till ett och
samma organ förlägga såväl en efter rent ekonomiska grunder bedriven kreditverksamhet
som ock en mera riskbetonad, av sociala skäl motiverad lånerörelse,
vilket lätteligen kunde medföra oklarhet rörande de riktlinjer efter
vilka organets verksamhet skulle bedrivas. I den mån långivning av sistnämnda
slag i vissa fall kunde anses motiverad, vore det nödvändigt att tillse,
att långivarens risk icke sträckte sig så långt, att lånet närmast finge karaktär
av subvention samt att genom lånets beviljande skada icke tillfogades redan
bestående näringsverksamhet.
Styrelsen för svenska bankföreningen betonar angelägenheten av att näringslivets
organisationsväsen så gestaltades, att sammanslutningarna präglades
av enhetlighet och auktoritet. Detta vore av vikt ej endast för näringslivet
självt utan jämväl med hänsyn till dess förhållande till det allmänna. Betydelsen
av elt sålunda organiserat näringsliv framträdde med särskild styrka
under de utomordentliga av världskriget präglade förhållanden som för närvarande
rådde och som säkerligen konnne att göra sig gällande i icke mindre
mån även sedermera. Mellan Sveriges hantverksorganisation och Riksorganisationen
småindustriens centralförbund syntes missämja vara rådande. Med
sin nyss angivna syn på näringslivets organisationsväsen ansåge styrelsen, att,
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
Departements
chefm.
innan några förslag till stödjande åtgärder från det allmännas sida med i betänkandet
angiven karaktär utformades, det måste tillses, att säkerhet funnes
för att åtgärdernas gagneliga verkningar icke förringades genom splittring
inom näringslivet självt med därav följande olägenheter och risker av
olika slag. Vad de föreslagna finansieringsåtgärderna anginge kunde det enligt
styrelsens mening emellertid icke genom den i betänkandet verkställda undersökningen
anses ådagalagt, att småindustriens och hantverkets kreditfråga
vore, praktiskt sett, i sådant läge, att några vittgående åtgärder under statlig
medverkan vore av nöden för beredande av lättnad åt dessa näringsgrenar.
Därest likväl särskilda anordningar ansåges böra vidtagas för underlättande
av småföretagens tillgång till långfristig kredit, vore det enligt styrelsens mening
angeläget, att kraven på säkerhet icke eftergåves. Vad det här gällde
vore ju icke en subventionering utan kreditgivning efter ekonomiskt sunda
principer. Beträffande de olika diskuterade alternativen i fråga om låneverksamheten
kunde styrelsen icke undgå att anse det av utredningens majoritet
förordade vara det minst lämpliga. Riksbankskonloren skulle säkerligen genom
detta förslags förverkligande bliva ställda inför en skäligen omöjlig uppgift.
Problemet att meddela långfristiga affärslån, för vilka å ena sidan icke
skulle erfordras i och för sig tillfredsställande säkerhet men vilka å andra sidan
skulle bedömas rent ekonomiskt utan hänsyn tagen till några subventionssynpunkter,
vore för visso av den beskaffenhet, att det icke rimligen kunde
förväntas att detsamma skulle kunna lösas av riksbankens kontorsstyrelser,
utsedda för verksamhet av helt andra slag. Den tudelning inom
den beslutande myndigheten, som skulle föranledas av representanters för vederbörande
garantiförening deltagande i kontorsstyrelsens prövning, skulle säkerligen
genom dymedelst åstadkommen intresseklyvning yttermera komplicera
frågorna.
Aktiebolaget industrikredit uttalar, att bolaget funne den av utredningens
majoritet föreslagna formen för låneverksamheten vara jämförelsevis tillfredsställande.
På grund av för bolaget gällande bolagsordning och reglemente
vore bolaget i likhet med utredningen av den uppfattningen, att bolaget
icke vore ägnat att taga hand örn en kreditgivning av ifrågavarande slag.
Den uppfattning, som i betänkandet kommit till enhälligt uttryck, nämligen
att åtgärder böra vidtagas i syfte att förbättra hantverkets och den mindre
industriens kreditmöjligheter, har med få undantag omfattats jämväl i de
över utredningens förslag avgivna yttrandena. Även jag ansluter mig till
denna mening. Då frågan, enligt vad utredningen framhållit, ej torde kunna
lösas utan statens medverkan, tillstyrker jag, att sådan kommer till stånd.
Jag utgår därvid, i likhet med utredningen, från att den löpande eller kortfristiga
krediten i detta sammanhang lämnas å sido; allenast småföretagarnas
behov av mera långfristig kredit torde här böra tagas under omprövning.
Såsom utredningen funnit synas åtgärder framför allt böra avse att öppna
möjligheter till ett effektivare utnyttjande av den personliga kreditvärdigheten.
Det torde bland annat med hänsyn härtill icke för närvarande vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
23
lämpligt att för nu ifrågavarande syften använda Aktiebolaget industrikredit,
som visserligen av staten organiserats för medellång och långfristig kreditgivning
till företag inom näringslivet men som bedriver sin verksamhet under
rent bankmässiga förutsättningar. På vad sätt den här föreslagna kreditgivningen
framdeles skulle kunna samordnas med Aktiebolaget industrikredits
verksamhet torde få bliva föremål för prövning sedan närmare erfarenhet
vunnits om den nya kreditformen.
Vad i betänkandet anförts därom, att en kreditgivning enligt föreslagna
linjer förutsätter att låneverksamhetens handhavande decentraliseras, torde
vara riktigt. Det förefaller också välbetänkt att, på sätt föreslagits, såsom
villkor för statens medverkan uppställa fordran på att i lånerörelsen enskilt
kapital investeras i viss proportion till statsmedlen. I dessa punkter har icke
heller, vare sig i betänkandet eller i yttrandena, någon principiell meningsskiljaktighet
kommit till uttryck.
Beträffande däremot den nya kreditverksamhetens organisation hava, såsom
framgår av redogörelsen, meningarna gått isär. För egen del har jag
funnit det förslag, vilket framlagts av utredningens majoritet, vara att föredraga
framför det av en utredningsledamot reservationsvis avgivna. De erinringar,
som mot sistnämnda förslag riktats från majoritetens sida, måste anses
grundade. Majoritetens förslag å andra sidan synes innebära en praktisktekonomisk
och jämväl i övrigt ändamålsenlig lösning av problemet. Emellertid
torde icke heller detta förslag kunna godtagas i oförändrat skick. Såsom
av redogörelsen framgår hava fullmäktige i riksbanken, vilka i övrigt
i huvudsak lämnat majoritetsförslaget utan erinran, avböjt att riksbanken
skulle taga den befattning med ifrågavarande låneärenden, som där förutsättes.
Vad fullmäktige härutinnan anfört synes böra beaktas. En omarbetning
av förslaget i vad det angår ordningen för låneärendenas behandling
torde sålunda böra ske. I övriga avseenden synes vad majoriteten föreslagit
i allt väsentligt kunna följas. Låneverksamheten skulle i anslutning härtill
lämpligen kunna anordnas enligt i huvudsak följande linjer.
För verksamheten inrättas, på sätt utredningen föreslagit, en statlig lånefond,
benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit. Fondens förvaltning
torde böra ankomma på kommerskollegium. Lan fran fonden bör,
i enlighet med förslaget, beviljas allenast inom distrikt av riket, i vilket
finnes av Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd garantiförening. Distriktsindelningen
torde icke böra nu fastställas utan få bliva beroende av utvecklingen.
Emellertid delar jag utredningens mening, att län, i vilka företagareföreningar
finnas, icke böra omfattas av verksamheten. I överensstämmelse
härmed finner jag, i olikhet mot utredningens majoritet, lämpligast, att jämväl
Värmlands län, där en företagareförening nyligen bildats, hålles utanför
den här ifrågavarande lånerörelsen. Icke heller anser jag mig böra, åtminstone
för närvarande, förorda någon omläggning av de redan bestående
företagareföreningarna till garantiföreningar. Innan åtgärder i dylik riktning
närmare övervägas, synes det i varje fall finnas skäl att avvakta utvecklingen
av den nya verksamheten.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
Vad angår medlemskap i garantiföreningarna ansluter jag mig till utredningsmajoiitetens
uppfattning, att dylik förening bör stå öppen dels för envar
hantverkare eller industriidkare inom distriktet dels ock för sammanslutningar
av sådana företagare. Insatsbeloppens storlek torde få bliva beroende
på närmare prövning i samband med föreningsbildandet. Utredningens förslag,
att företagare skall deltaga i föreningen med en insats av 10 kronor för
vaije i företaget sysselsatt person inom distriktet samt att sammanslutning av
företagare skall betala en insats av 10 kronor för varje medlem, sammanslutningen
äger inom distriktet, synes emellertid lämpligen kunna vara normgivande.
Gentemot förslaget, att allenast medlemmar i garantiföreningen
skulle kunna beviljas lån, har kommerskollegium invänt, att medlemskap
i föreningen borde göras till villkor ej för tilldelning av lån utan först för
lånets lyftande. Med den av kollegium sålunda föreslagna jämkningen tillstyrker
jag törslaget jämväl härutinnan. En förutsättning för lån torde vidare,
såsom Överståthållarämbetet anfört, böra vara, att sökanden idkar småföretagsamhet
av här ifrågavarande slag inom föreningens distrikt.
I detta sammanhang ma erinras, att enligt beslut nästlidna sommar Sveriges
hantverksorganisation kommer att från och med den 1 januari 1942 ombildas
lill Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Omorganisationen avser
bland annat att öka förutsättningarna för samgående mellan hantverkare
och småindustriidkare i en enda organisation, där de båda företagargruppernas
intressen skola likvärdigt tillgodoses. Den organisatoriska enhetlighet,
som sålunda avses skola vinnas, har förordats av utredningen. Den torde
också vara ägnad att gynnsamt påverka utvecklingen av ifrågavarande låneverksamliet.
Det är att förvänta, att den nya organisationen kommer att
arbeta för att tillfredsställande resultat av denna verksamhet uppnås. Framför
allt kan detta ske genom anslutning till garantiföreningarna av organisationens
underavdelningar, dess hantverks- och industriföreningar. Men jämväl
på annat sätt torde organisationen äga möjlighet att ekonomiskt och
praktiskt främja låneverksamheten, såsom exempelvis genom att biträda vid
utredningar i låneärenden samt genom att medverka till ordnande av lokalfrågor.
Beträffande liandhavandet av låneverksamheten har utredningens majoritet
framhållit önskvärdheten av, att detta arbete anförtroddes någon med
liknande uppgifter redan förtrogen institution. Då emellertid, enligt vad förut
nämnts, förslaget örn riksbankens ianspråkstagande för dessa uppgifter icke
torde böra genomföras och något annat lämpligt organ för handläggningen av
samtliga hithörande spörsmål icke torde finnas, blir det nödvändigt att söka
en lösning av fragan enligt delvis andra linjer. Efter prövning av olika utvägar
förordar jag den anordningen, att för granskningen och avgörandet av
låneansökningarna samt därmed förenat utredningsarbete inom varje distrikt
bildas en särskild lånenämnd, nämnden för hantverks- och småindustrikredit,
medan däremot medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt
arbetet med upptagande och indrivning av räntor och amorteringar överlämnas
åt vederbörande länsstyrelse. Jag erinrar, att ett liknande förfaringssätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 306-
25
tidigare tillämpats beträffande de s. k. ackords- och stödlånen åt jordbrukare.
Den för låneverksamlietens ändamålsenliga handhavande erforderliga decentralisationen
skulle vid bifall till detta förslag bibehållas. Antalet ledamöter
i varje nämnd synes kunna begränsas till tre jämte suppleanter för dem.
Ledamöter och suppleanter böra förordnas av Kungl. Majit, som jämväl skall
utse en av ledamöterna att vara nämndens ordförande. Därjämte torde emellertid
böra vid behandlingen av låneärende såsom ledamöter i nämnden deltaga
förslagsvis två ledamöter ur garantiföreningens styrelse. Lämpligt torde
vara att härvid ordnas så, att i behandlingen av visst låneärende alltid kan
deltaga åtminstone någon ledamot från det län, lånesökanden tillhör. På grund
av garantiföreningens ställning till låneverksamheten torde böra stadgas, att
lån icke må beviljas mot bestridande av båda de i beslutet deltagande ledamöterna
av garantiföreningens styrelse.
Låneverksamheten torde, i syfte bland annat att åstadkomma största
möjliga enhetlighet i låneärendenas behandling, böra stå under tillsyn av
ett centralt organ. Såsom sådant synes lämpligen kommerskollegium böra
ifrågakomma. Närmare bestämmelser angående verksamhetens bedrivande
torde jämväl få utfärdas av kollegium.
Jag biträder utredningens förslag, att såsom förutsättning för låneverksamhetens
bedrivande inom visst distrikt skall fordras, att garantiföreningen
inom distriktet ikläder sig betalningsansvar för hälften av alla förluster på
inom distriktet utlämnade lån samt som säkerhet härför pantförskriver föreningens
insatskapital eller andra, av kommerskollegium godtagna tillgångar
till samma belopp som det, varå ansvarsförbindelsen lyder. Likaledes synes
det ändamålsenligt, att såsom villkor för låneverksamlietens påbörjande
kräves, att ansvarsförbindelsen avser ett belopp av lägst 10,000 kronor. I
detta sammanhang vill jag även förorda det av utredningen, i syfte att stärka
föreningarnas ekonomiska ställning, framförda förslaget, att i föreningsstadgarna
skall intagas bestämmelse därom, att av föreningens årsvinst minst
15 procent skola avsättas till reservfond, intill dess denna uppgår till belopp,
motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser.
Lån bör, såsom av utredningen föreslagits, inom distriktet få beviljas med
tillhopa högst så stort belopp, att summan av utestående lån motsvarar 20
gånger värdet av de tillgångar föreningen till säkerhet för fullgörandet av
sin ansvarsförbindelse pantförskrivit. Det högsta lån, en och samma sökande
kan erhålla, bör vara 25,000 kronor. Ej heller bör lån på en hand beviljas
till högre belopp än som motsvarar 10 procent av (leii lånesumma, som enligt
vad nyss sagts kan sammanlagt högst beviljas inom distriktet.
De ändamål, för vilka lån må kunna beviljas, torde i överensstämmelse med
utredningens förslag böra vara: anskaffande och installering av maskiner eller
andra arbetsredskap, uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler
samt åstadkommande av förlagskapital. Lånen böra, på säll föreslagits, vara
högst tioåriga amorteringslån samt förräntas efter fast vid beviljandet bestämd
räntefot. Vad angår räntefotens storlek bar utredningen föreslagit, att denna
ej bör sättas lägre än att den motsvarar medelräntan för statens upplåning mot
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
obligationer under det budgetår, som närmast föregått det varunder lånet beviljats,
med tillägg av en procent. Ifrågavarande tillägg motiveras av de med
låneverksamheten förbundna omkostnaderna. Därest den räntesats, som av
affärsbankerna skulle tillämpas för motsvarande lån, överstiger den enligt
angivna regler bestämda lägsta räntefoten, anser utredningen det motiverat,
att denna sistnämnda höjes. För min del har jag ej något att erinra mot vad
sålunda föreslagits. Räntan torde, i överensstämmelse med vad fullmäktige i
riksgäldskontoret och statskontoret uttalat, böra bestämmas av Kungl. Maj:t.
Enligt vad tidigare anförts bör vid prövningen av låneansökan sökandens
personliga kreditvärdighet tillmätas särskild betydelse. Häri torde ligga en av
de viktigaste principerna för den nya kreditanordningen. Från denna utgångspunkt
finner jag i likhet med utredningen, att ovillkorlig fordran på betryggande
säkerhet icke bör uppställas. Å andra sidan bör kravet på ställandet
av särskild säkerhet icke eftersättas utom i alldeles speciella undantagstall.
Örn fullgod säkerhet ej står till buds, bör såsom regel säkerhet av annat
slag, som kan finnas att tillgå, lämnas. Frågan får tagas under övervägande
från fall till fall med beaktande naturligtvis av att lån beviljas allenast under
sådana villkor och förutsättningar, att förlust skäligen kan antagas icke komma
att förorsakas.
Enligt utredningens förslag skall till gäldande av de med låneverksamheten
förenade omkostnaderna uppbäras, förutom förenämnda tilläggsränta av
en procent, en avgift av 5 kronor för varje låneansökan. Nämnda avgift har
avsetts skola utgöra ersättning till riksbanken för dess befattning med låneärendena.
Vid bifall till det av mig förordade organisationsförslaget torde
denna avgift lämpligen böra bortfalla. Vad omförmälda tilläggsränta beträffar
föreslår jag, att inflytande räntebelopp i sin helhet av länsstyrelsen i
vanlig ordning inlevereras till statsverket. I anslutning härtill förordar jag
vidare, att för bestridande av de med lånenämndernas arbete förenade utgifterna
anvisas ett särskilt statsanslag. Detta torde böra erhålla förslagsanslags
natur och disponeras av kommerskollegium. Lånenämndernas ersättningsräkningar
böra sålunda insändas lill kollegium, som efter granskning
av desamma och i den mån någon erinran mot dem ej föranledes har att
utanordna de ifrågakonunande beloppen. Jag anser härvid skäligt, att ersättning
till nämndledamöterna och de i nämndernas behandling av låneärenden
deltagande ledamöterna i garantiförenings styrelse utgår enligt bestämmelserna
i kommittékungörelsen.
Mot storleken av det av utredningen såsom kapital till fonden för hantverks-
och småindustrikredit föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor, har
jag ej något att invända. Vad angår anslaget till lånenämnderna må erinras,
att utredningsmajoriteten föreslagit, alt, utöver inkomsterna genom tilläggsräntan
å lånen, skulle för bestridande av omkostnaderna avses ett årligt
belopp av 10,000 kronor. Då nyssnämnda inkomster enligt vad jag föreslagit
skola inlevereras till statsverket och sålunda icke komma att stå till
förfogande för låneverksamheten, skulle, vid bifall till mitt förslag, motsvarande
ökning av omkostnadsanslaget erfordras. Med hänsyn till att verksam
-
Kunni. Majlis proposition nr 306.
27
heten icke torde kunna igångsättas förrän under senare hälften av budgetåret
1941/42 synes emellertid ett omkostnadsanslag av 10,000 kronor för detta
budgetår få anses tillfyllest. Såväl kapitalanslaget som omkostnadsanslaget
torde böra upptagas å tilläggsstat till den löpande riksstaten.
Ett i överensstämmelse med de av mig tillstyrkta riktlinjerna för låneverksamheten
överarbetat förslag till kungörelse angående lån från fonden för
hantverks- och småindustrikredit torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
II. Förslag angående ändringar i gällande bestämmelser örn lån
från statens hantverkslånefond.
Gällande bestämmelser angående lån från statens hantverkslånefond äro
meddelade i Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad genom
kungörelse den 18 juni 1937 (nr 622).
Fonden avser långivning till idkare av hantverk och därmed jämförlig
mindre industri dels för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra
dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån), dels för beredande av rörelsekapital
(förlagslån). Som säkerhet för utlämnade lån skall ställas säkerhet,
som kommerskollegium godkänner. För närvarande godtagas i lika
stor utsträckning borgen och hypotek (fastighets- eller förlagsinteckningar).
Härvid brukar i fråga örn hypotek fordras att de ligga, fastighetsinteckningar
inom sextio å sjuttio procent och förlagsinteckningar inom högst omkring
femtio procent av den intecknade egendomens värde. Lånebeloppet i varje
särskilt fall fastställes av kommerskollegium. Maskinanskaffningslån får dock
ej överstiga 10,000 kronor eller uppgå till mer än nio tiondelar av värdet på
de föremål, för vilkas betalande lånet sökes. Förlagslån får ej beviljas en
och samma låntagare till högre belopp än 3,000 kronor eller, i undantagsfall,
5,000 kronor. I allmänhet får förlagslån ej avse högre belopp än som
motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under
de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen bedrivits.
Hantverkslån skall, sedan det innehafts under ett år från första lyftningsdagen,
enligt av kollegium fastställd amorteringsplan återbetalas med en
femtedel årligen, så att inom utgången av sjätte året lånet tillfullo guldits.
Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av
lånet. Nu gällande räntesats är fyra procent. Om förfallna amorteringsbelopp
icke betalas inom föreskriven tid, skall därå erläggas dröjsmålsränta enligt
de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.
Utredningen, som övervägt frågan, huruvida fortsatt utlåning från hantverkslånefonden
borde ilga rum vid sidan av den av utredningen föreslagna
nya låneverksamheten, anför härom:
Med hänsyn till att påbörjandet av sistnämnda lånerörelse fordrade vissa,
understundom kanske ganska tidsödande förberedelsearbeten och då dess utveckling
vore osäker — på sina håll kunde den måhända alls icke komma till
stånd — hade utredningen ansett att, även örn det nya förslaget visade sig i
del stora hela praktiskt genomförbart, långivningen från han t verkslånefolldén
likväl borde, åtminstone tillsvidare, fortsätta. För hantverkare och små
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
industriidkare inom landsdelar, där den föreslagna riksbanksutlåningen icke
att tillämpas eller bleve av obetydlig omfattning, samt för sådana
småföretagare, vilka av en eller annan anledning icke önskade ansluta sig till
någon garantiförening av föreslagen art, torde möjligheten att erhålla lån
från hantverkslånefonden alltjämt ha sitt värde.
Emellertid har utredningen ansett, att vissa ändringar i gällande bestämmelser
angående lån från hantverkslånefonden borde genomföras. Utredningen
anför härutinnan:
Enligt nuvarande bestämmelser kunde lån från fonden utgå till, förutom
hantverkare, allenast idkare av sådan mindre industri, som vore jämförlig
med hantverk. Småindustriidkare av annat slag vore, om de önskade begagna
sig av statlig ^overksamhet på området, för närvarande hänvisade till inj
dustrilånefonden och Aktiebolaget industrikredit. Då de säkerhetskrav, vilka
uppställdes för lån från dessa sistnämnda institutioner, vore längre gående
än de vilka gällde i fråga örn hantverkslan, konune —- i den mån det över
! huvud ginge att skilja mellan olika stadier av småindustri •— den mera framskridna
småindustrien i ett sämre läge beträffande lånemöjligheterna än
j övriga idkare av mindre industri. Det förefölle skäligt, att denna gränsdragning
mellan olika näringsutövare tillhörande samma företagskategori borti
toges.
Vidare finge erinras, att enligt gällande bestämmelser hantverkslån endast
kunde beviljas for maskinanskaffning, högst 10,000 kronor, och för förlagsandamal,
högst 5,000 kronor. Utredningen föresloge sådant tillägg till nämnda
bestämmelser, att lån från hantverkslånefonden finge, på samma sätt som
förutsatts beträffande nksbankslånen, utgå jämväl för uppförande eller ombvggnad
av verkstadslokaler. Dylikt verkstadslån syntes lämpligen ej böra
a överstiga tva tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium godkanda
kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna. Lånemaximum kunde
skäligen bestammas till 10,000 kronor, vilket skulle medföra att hantverkslån
kunde sammanlagt beviljas en och samma sökande för olika ändamål till
belopp,° som vöre lika med det, vilket föreslagits såsom maximum för riksbankslanen,
eller 25,000 kronor. I viss anslutning till utredningens förslag
beträffande sistnämnda lån torde vidare böra stadgas, att verkstadslån finge
innehavas under högst tio år, därvid förutsattes att, sedan lånet innehafts
under ett år från första lyftningsdagen, återbetalning enligt av kommerskollegium
fastställd amorteringsplan skedde under efterföljande högst nio år
med lika stora årliga kapitalbelopp.
Enligt bestämmelserna örn lån från hantverkslånefonden skulle låneansokan
ingivas till kommerskollegium inom tid, som av kollegium kungjordes
Avsikten med detta stadgande torde lia varit, att ansökningar icke borde prövas
successivt under året utan samlas och upptagas till behandling i ett större
sammanhang, en eller kanske ett par gånger årligen för att sålunda en rättvis
fördelning av tillgängliga lånemedel skulle möjliggöras. Till följd av det
förhållandevis ringa antalet lånesökande hade praxis emellertid utvecklat sig
därhän, att ansökningar numera prövades och avgjordes allteftersom de inkomme.
Da detta föifaringssätt syntes ändamålsenligt, föresloge utredningen,
att nyssnämnda kungörelseförfarande såsom onödigt icke vidare tillämpades.
I övrigt syntes^ de krav pa ändamålsenlighet, som rimligen borde ställas på
långivningen från hantverkslånefonden, vara tillgodosedda i nu gällande
bestämmelser och tillämpad praxis. Utredningen hade sålunda ej funnit anledning
att föreslå ändring härutinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 306. 29
I de avgivna yttrandena har vad sålunda föreslagits tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.
Liksom utredningen anser jag lämpligt, att möjligheterna till långivning Departementsfrån
statens hantverkslånefond tillsvidare bibehållas. De av utredningen före- chefenslagna
ändringarna i gällande bestämmelser angående lån från fonden synas
ändamålsenliga. Den väsentligaste ändringen innebär, att lån må utlämnas
icke blott för maskinanskaffning eller förlagsändamål utan jämväl för uppförande
eller ombyggnad av verkstadslokaler. Mot de av utredningen föreslagna
villkoren för lån av sistnämnda slag synes ej vara något att erinra.
Såväl härutinnan som i övrigt tillstyrker jag alltså utredningens förslag. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning härtill utfärda erforderliga
författningsföreskrifter.
III. Förslag angående åtgärder till främjande av upplysningsoch
rådgivningsverksamhet m. m.
Utredningen. Enligt de för utredningen gällande direktiven har utredningen
haft att taga under övervägande jämväl frågan om behovet av upplysnings-
och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt
lämpligaste sättet för detta behovs tillgodoseende.
Utredningen har kommit till det resultatet, att inom vissa delar av hantverket
och småindustrien brister av driftsteknisk och affärsekonomisk art förefunnes,
vilka hämmade företagens utveckling. Utredningen framhåller, att
detta särskilt gällde de allra minsta företagen. Den kraftigast utvecklade
småindustrien, vilken ofta stöde på gränsen till storförelagsamhet, dreves i
de flesta fall mer rationellt såväl produktionstekniskt som affärsmässigt sett.
Utredningen finner det sammanfattningsvis kunna sägas, att behovet av upplysning
och rådgivning inom hantverk och småindustri i första rummet vore av
allmän karaktär, speciellt i vad det gällde affärsekonomiska ämnen men i
visst avseende även beträffande tekniska gebit. Ilos småindustrien funnes
dessutom i begränsad omfattning ett behov av mera kvalificerad teknisk rådgivning.
Utredningen förmäler, att den tagit del av en inom Sveriges liantverksorganisation
upprättad, den 1 oktober 1940 dagtecknad promemoria med förslag
örn inrättande av en hela landet omspännande konsulentverksamhet, bedriven
av hantverksorganisationen med statligt understöd. Förslaget, som motiverats
med bl. a. erfarenheterna från företagareföreningarnas verksamhet
och behovet av en fast lokalrepresentation för hantverksorganisationen och
dess förmedlingsbyrå, innebure i huvudsak, att konsulenter för hantverket och
småindustrien skulle tillsättas för de län eller liantverksdislrikt, där för närvarande
företagareföreningar icke existerade. Tillsvidare skulle dock icke
placeras en konsulent i varje län utan en distriktsindelning omfattande nio
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
konsulentområden genomföras. Den beräknade årliga kostnaden för en dylik
konsulentverksamhet inberäknat löner och omkostnader uppskattades till
cirka 10,000 kronor per konsulent. Av det sålunda erforderliga totalbeloppet
av 90,000 kronor per år skulle hantverksorganisationen tillskjuta 27,000
kronor. Återstoden, 63,000 kronor, skulle tillskjutas av staten. Då hantverksorganisationen
för närvarande icke ansåge sig disponera det från dess sida
erforderliga tillskottet, 27,000 kronor, föresloge organisationen, att staten
under konsulentverksamhetens begynnelseår helt bekostade densamma och
för detta ändamål ansloge 90,000 kronor.
För egen del anför utredningen, att, på grund av den vikt, som måste tillmätas
höjandet av småföretagens effektivitet, en utvidgad informationsverksamhet
i detta syfte förtjänade att övervägas. Omständigheterna syntes dock
tala för, i synnerhet vad beträffade konsulentverksamhet, att man tills vidare
ginge fram med en viss försiktighet. Den form av dylik verksamhet, som
i och för sig skulle vara den mest ändamålsenliga, nämligen att särskilda
konsulenter inom speciella branscher och yrken anställdes distriktsvis, vore
med hänsyn till de med en dylik organisation förenade kostnaderna praktiskt
ogenomförbar. Ett begränsat antal yrkeskonsulenter, centralt anslutna till
statens hantverksinstitut, vore en tänkbar möjlighet; den borde dock ej upptagas
till närmare övervägande innan erfarenheter vunnits av den tekniska
informationstjänst, som institutet redan nu hedreve. Vad anginge anställande
av lokala allroundkonsulenter, liknande dem som anlitades av företagareföreningarna,
kunde nyttan för bestående företagsamhet av den tekniska rådgivning,
dylika konsulenter kunde meddela, ifrågasättas.
Utredningen utvecklar sina synpunkter bland annat sålunda:
Om frågan till en början begränsades till att gälla speciellt yrkesteknisk
rådgivning, funne utredningen klart, alt man icke kunde på de erfarenheter
allenast, vilka vunnits i samband med företagareföreningarnas arbete, utan
vidare bygga upp en landet i dess helhet omspännande konsulentorganisation.
Företagareföreningarnas konsulentverksamhet bedreves under andra förutsättningar
än dem, på vilka upplysnings- och rådgivningstjänst i landets övriga
delar måste grundas. Inom företagareföreningarnas arbetsområden avsåge
konsulentverksamhelen väsentligen rådgivning och planering i samband
med nystartande av företag eller upptagande av nya tillverkningar i första
hajid med beaktande av samhällsekonomiska och sociala synpunkter. Inom
sådana områden av landet, där framgångsrik småföretagsamhet redan i större
omfattning existerade, måste däremot de privatekonomiska utgångspunkterna
för rådgivningsverksamhetens bedrivande skjutas i förgrunden, och
de samhällsekonomiska fördelarna av näringarnas främjande bli att betrakta
som en följdverkan. Härtill komme att konsulentverksamheten inom
företagareföreningarnas distrikt underlättades av den omständigheten,
att konsulenterna därstädes hade att arbeta med ett relativt begränsat antal
arter av företag. Den rådgivningsverksamhet, som läge inom företagareföreningarnas
arbetsfält, knnde sålunda icke anses direkt jämförbar med den
verksamhet av ifrågavarande slag, som skulle erfordras till tjänst för existerande
företagsamhet i andra delar av landet.
Utredningen ansåge, att behovet av teknisk upplysning och rådgivning
bättre än genom konsulentverksamhet i egentlig mening skulle kunna hilgo
-
Kungl. Mcij.ts proposition nr 306.
31
doses av personer, vilkas huvudsakliga uppgift vore kontaktförmedling mellan
företag i behov av teknisk eller annan hjälp och de institulioner, som
kunde meddela sådan. Avsåge man, att ett eventuellt system med lokala konsulenter
för hantverk och småindustri uteslutande eller i huvudsak skulle
tjäna behovet av dylika lokala kontaktorgan, bortfölle flera betänkligheter
mot en decentraliserad konsulentorganisation. Den behövde framförallt icke
bli så kostsam, enär färre tjänster erfordrades; det vore dessutom antagligt,
att konsulentbefattningar av denna art i många fall icke behövde vara heltidsavlönade.
Såsom ombudsmän av exempelvis egnahemsombuds karaktär,
i ständig förbindelse med respektive organisations centrala byrå, varifrån
gåves direktiv och impulser, kunde sådana konsulenter bli av visst värde.
Såsom tidigare framhållits omfattade det aktuella rationaliseringsbeliovet inom
hantverk och småindutri huvudsakligen kommersiella samt allmänna
planerings- och driftstekniska frågor. De kompetensfordringar, som borde
ställas på en dylik konsulent, vore därför allmän teknisk kunnighet i förening
med affärsekonomisk utbildning samt praktisk läggning och erfarenhet.
Utredningen ansåge dock, att en konsulentorganisation av detta sistnämnda
slag icke borde på en gång och i hela dess vidd förverkligas utan att den
borde så småningom bringas att framväxa. Denna uppfattning stödde utredningen,
förutom på vad tidigare anförts, bland annat på antagandet, att det
vore förenat med betydande svårigheter att finna lämpliga män för de avsedda
konsulentbefattningarna. Det torde till en början vara lämpligt att bygga
på organisationernas omförmälda lokalrepresentation såsom exempelvis industrinämnder
och länsombud och att i möjligaste mån utnyttja dessa såsom
kontaktförmedlare. I strävanden av detta slag borde icke endast de centrala
organisationerna vara de initiativtagande. Utredningen ville understryka
önskvärdheten av att exempelvis hantverksföreningarna loge aktiv del i arbetet
och, i mån av medel, därmed följande ekonomiskt ansvar.
Det föreliggande rationaliseringsbeliovet inom hantverk och småindustri
vore yttermera enligt utredningens mening till stor del av sådan art, att vad
som i främsta rummet erfordrades vore undervisning och utbildning i vissa
allmänna ämnen men icke rådgivning i egentlig mening. Denna synpunkt
torde särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försåt
jningstekniska området. Samtidigt som utredningen ville fästa uppmärksamheten
på statens hantverksinstitut och dess undervisningsverksamhet,
finge framhållas önskvärdheten av att insatser från organisationernas sida
speciellt inriktades på utbildnings- och undervisningsuppgifter. Åtgärder på
detta område, vilka givetvis icke borde vidtagas utan i förekommande fall
erforderlig samverkan med hantverksinslitutet, borde framförallt avse den
affärsekonomiska utbildningen, speciellt praktisk bokförings- och kalkyleringsundervisning.
Studiecirkel- och kursverksamhet, anordnad lokalt av
hantverksföreningarna, industrinämnderna och länsombuden i samarbete med
undervisningsanstalter, vore en framkomlig väg. Åstadkommande av lättillgängliga
och praktiska skriftserier i för småföretag viktiga företags- och
drill.sekonomiska ämnen vöre likaledes en betydelsefull uppgift. Värdefulla
resultat skulle otvivelaktigt även kunna ernås i vad gällde skolningen av bär
ifrågavarande företagargrupper genom samverkan mellan organisationerna
och korrespondensinstitut.
Under åberopande av vad sålunda anförts förklarar sig utredningen icke
kunna förorda, att slaten från början bidroge med belopp av större storleksordning
till uppbyggande av en konsulentorganisation tor småindustri och
hantverk. Utredningen anför, alt det torde få ankomma på organisationerna
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
att med hänsyn till den vikt, de tillmätte en anordning av ifrågavarande slag,
i första hand själva vidtaga erforderliga åtgärder. Den samhälleliga betydelsen
av småföretagsverksamhetens effektivisering gjorde emellertid, att strävandena
såväl att effektivare utnyttja redan förefintliga möjligheter för tillgodoseende
av nämnda företagsamhets informationsbehov som även att finna
nya, ändamålsenliga vägar härför syntes förtjänta att understödjas jämväl
från statens sida. Med hänsyn till de uppgifter i avseende å utbildning och
undervisning, som på andra områden inom samhället åvilade staten, anser
utredningen det därför skäligt, att statsmakterna redan på nuvarande stadium
i viss omfattning lämnade sin medverkan till en utvidgning av den av organisationerna
bedrivna upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen
föreslår i detta syfte, att Kungl. Majit ville av riksdagen utverka anslag till
ifrågavarande upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och
småindustri. En medelstilldelning av sammanlagt 25,000 kronor om året har
synts utredningen lämplig. Anslaget, vilket borde erhålla reservationsanslags
natur, borde ställas till förfogande åt Kungl. Majit, som skulle äga att verkställa
fördelning av anslaget mellan hantverksorganisationen och småindustrilörbundet
med hänsyn till arbetets omfattning och övriga föreliggande
omständigheter. Utredningen framhåller, att en förutsättning för statsbidrag
måste vara, att verksamheten bedreves på ett ändamålsenligt sätt. Innan bidragstilldelning
skedde, borde därför för användningen av bidragsmedlen uppgöras
plan, som kunde av Kungl. Majit godkännas. Kontrollen över att medlen
användes i enlighet nied planen samt att verksamheten i övrigt lämpligt
organiserades och omhänderhades boede ankomma på kommerskollegium.
Ledamoten av utredningen verkställande direktören i Sveriges hantverksorganisation,
civilingenjören G. Juhlin har beträffande utredningens förslag i
denna del avgivit särskilt yttrande samt därvid förordat en upplysnings- och
rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri i enlighet med de riktlinjer,
som föreslagits i förenämnda av hantverksorganisationen avgivna promemoria.
Yttrandena. Kommerskollegium förklarar sig dela utredningsmajoritetens
uppfattning, att man i fråga örn lokal konsulentorganisationsverksamhet borde
framgå med försiktighet. I varje fall kunde kollegium ej anse tidpunkten
vara inne för uppbyggnad av den organisation med en heltidsanställd teknisk
konsulent knuten till var och en av kreditföreningarna, som reservationsvis
förordades. Statens insatser på området borde inskränka sig till det
av utredningens majoritet förordade nya anslaget till upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
— Sveriges hantverksorganisation anför, att, därest
statsmakterna icke skulle finna anledning anvisa statsbidrag för konsulentverksamhet
enligt organisationens förslag, borde i allt fall det av utredningen
föreslagna beloppet anvisas för dylik verksamhet i begränsad omfattning.
— Riksorganisationen småindustriens centralförbund tillstyrker utredningsmajoritetens
förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
33
Av de länsstyrelser, som särskilt uttalat sig i förevarande fråga, hava länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kronobergs, Malmöhus och
Skaraborgs län tillstyrkt utredningsmajoritetens förslag eller lämnat detsamma
utan erinran, medan däremot länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län förordat bifall till
reservationen, övriga länsstyrelsers ävensom i ärendet hörda sammanslutningars
inställning till frågan framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen
för deras yttranden i anledning av förslaget om inrättade av en
fond för hantverks- och småindustrikredit. — Stockholms handelskammare
framhåller, att det tyvärr torde vara vanligt, att småföretagare saknade nödig
kännedom om kalkylation och bokföring. På dessa områden krävdes
undervisning och utbildning, och de åtgärder för främjande av utbildningen
i form av studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker och samarbete
med korrespondensinstitut, vilka utredningen rekommenderade såsom för
organisationerna betydelsefulla uppgifter, funne handelskammaren förtjänta
att vidtagas. Med allt erkännande av betydelsen — vid sidan av undervisnings-
och utbildningsverksamhet — av personlig rådgivning åt de enskilda
företagen, ville handelskammaren dock ifrågasätta, huruvida man åtminstone
till en början borde annat än i begränsad omfattning och försöksvis anvisa
statsmedel för dylik konsulentverksamhet. Härutinnan delade handelskammaren
utredningsmajoritetens uppfattning. Skulle goda erfarenheter vinnas
av konsulentverksamheten, syntes det framdeles böra tagas under övervägande
att ställa ytterligare medel till förfogande för ändamålet. I likhet
med majoriteten finge handelskammaren avstyrka en sammankoppling av
konsulentverksamhet och utlåning. Såtillvida borde dock eventuella konsulenter
samarbeta med de lånebeviljande instanserna, att de bereddes tillfälle
att taga del av låneansökningarna för att, därest de lånesökandes svårigheter
befunnes bottna i bristande kännedom örn kalkylations- och andra affärstekniska
förhållanden, kunna lämna erforderliga råd och anvisningar.
Statens hantverksinstitut tillstyrker utredningsmajoritetens förslag. Enligt
institutets mening borde dock för bidrags åtnjutande gälla, att sådant
samarbete med institutet etablerades, att onödig dubblering av verksamheten
undvekes, samt att konsulenternas rapporter i utdrag delgåves institutet.
Även Sveriges industriförbund förordar majoritetens förslag. Förbundet
förklarar sig biträda utredningens uppfattning, att ett ganska betydande behov
av rationalisering och effektivisering av hantverkets och småindustriens
drift, särskilt av företagens affärsmässiga skötsel, förefunnes. Dessa viktiga
näringsgruppers bestånd och värdefulla insatser borde genom ett rätt upplagt
rationaliseringsarbete, grundat på företagens självständiga och frivilliga
medverkan, kunna ytterligare befästas. Åtgärder för att förbättra kalkyleringsmetoderna
vore också i hög grad önskvärda. Förbundet ansåge därför,
liksom utredningen, att det vore av vikt, att samhället understödde företagarorganisationernas
verksamhet på detta område. I likhet nied utredningen
vore förbundet nämligen övertygat örn att erforderliga åtgärder i första
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 306.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Departements
chefen.
hand borde vidtagas av företagarorganisationerna själva. Statens medverkan
borde här icke ställas i främsta rummet. I betänkandet föreslagna riktlinjer
för ifrågavarande organisationsverksamhet syntes förbundet kunna
läggas till grund för organisationernas arbete på området.
Det torde vara otvivelaktigt, att behov av ökad upplysning och rådgivning
inom hantverket och den mindre industrien föreligger. Såsom utredningen
framhållit torde småföretagarna själva genom sitt organisationsväsen
kunna verksamt bidraga till lösningen av ifrågavarande spörsmål. Den
ombildning av Sveriges hantverksorganisation, som avses skola äga rum från
och med nästa årsskifte, torde vara ägnad att främja förutsättningarna för
ett framgångsrikt arbete på området.
Vad angår frågan örn det sätt, på vilket arbetet lämpligen bör bedrivas,
delar jag utredningens uppfattning, att åtskilligt torde vara att vinna genom
studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker i affärs- och driftsekonomiska
ämnen samt samarbete med korrespondensinstitut. Enligt vad jag
erfarit har också viss upplysnings- och rådgivningsverksamhet redan igångsatts
enligt dessa linjer. Beträffande åter den av hantverksorganisationen förordade
konsulentverksamheten torde man i överensstämmelse med vad utredningens
majoritet framhållit böra framgå med försiktighet. Att, såsom organisationen
avsett, på en gång anställa ett större antal konsulenter för olika
delar av landet synes knappast tillrådligt på sakens nuvarande ståndpunkt.
Det torde i varje fall vara nödvändigt att, innan ett program av den omfattning
hantverksorganisationen föreslagit kommer till utförande, dess lämplighet
och genomförbarhet prövas genom försök i mindre skala. Statens medverkan
till en konsulentverksamhet i den av organisationen avsedda utsträckningen
kan jag därför, åtminstone för närvarande, icke förorda.
Huruvida staten över huvud bör genom bidrag till organisationsverksamlieten
öka möjligheterna till ett framgångsrikt arbete på ifrågavarande område
kan vara föremål för tvekan. Jag är ense med utredningens majoritet därom,
att åtgärder av förevarande art böra i första hand ankomma på vederbörande
företagareorganisationer. Med hänsyn till den stora grupp av samhällsmedlemmar,
det här gäller, och den betydelse, kanske särskilt i nuvarande läge,
småföretagsamhetens ändamålsenliga utveckling har för samhället i dess
helhet, synes det emellertid motiverat, att staten i viss utsträckning ekonomiskt
medverkar till ett gynnsamt resultat. Jag tillstyrker för min del förslaget,
att för ändamålet tillsvidare avses ett årligt belopp av 25,000 kronor.
Medlen synas lämpligen höra få användas av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
enligt plan, som kan av Kungl. Maj:t godkännas. Det
torde, på sätt föreslagits, böra ankomma på kommerskollegium att hava tillsyn
över att denna plan följes samt att i övrigt utöva erforderlig kontroll.
Medelsanvisningen torde böra ske i form av reservationsanslag. Anslag för
ändamålet torde få upptagas å tilläggsstat för innevarande budgetår. Med
hänsyn till, att viss del av budgetåret redan förflutit, synes emellertid en begränsning
av det för helt år föreslagna beloppet nu kunna ske. Jag tillstyrker,
att medelsanvisningen för budgetåret 1941/42 bestämmes till 15,000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
35
Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
1) dels besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks-
och småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond
lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag i det föregående tillstyrkt;
dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under kapitalbudgeten,
statens utlåningsfonder, anvisa ett reservationsanslag
av ............................ kronor 2,000,000;
dels ock till Lånenämnderna för hantverks- och småindustrikredit
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42
under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av...............................kronor 10,000;
2) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens
hantverkslånefond, som av mig i det föregående tillstyrkts;
3) till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
örn hantverk och småindustri å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av ....................kronor 15,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Åke Hartvig.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse angående lån från fonden för hantverks- och
småindustrikredit.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Fonden för hantverks- och småindustrikredit har till ändamål att möjliggöra
utlämnande av lån till idkare av hantverk eller småindustri enligt de
bestämmelser, som i denna kungörelse stadgas.
Fonden förvaltas av kommerskollegium.
2 §.
Lån från fonden må beviljas allenast inom distrikt av riket, i vilket finnes
av Kungl. Majit godkänd ekonomisk förening nied uppgift att främja hantverk
och småindustri inom föreningens verksamhetsområde genom att anskaffa
lån åt medlemmar, som idka sådan rörelse (garantiförening).
3 §•
Garantiförenings stadgar skola innehålla föreskrift bland annat därom
att såsom medlemmar i föreningen må ingå envar, som idkar hantverk
eller industri inom distriktet, ävensom sammanslutningar av sådana företagare,
samt
att av föreningens årsvinst minst femton procent skola avsättas till reservfond,
intill dess denna uppgår till belopp, motsvarande inbetalda eller till
betalning förfallna insatser.
4 §•
Ansökningar örn lån prövas och avgöras inom varje distrikt av en särskild
nämnd (nämnden för hantverks- och småindustrikredit).
Nämnden skall bestå av tre ledamöter jämte suppleanter för dem. Ledamöterna
och suppleanterna utses av Kungl. Majit, som tillika förordnar en
av ledamöterna att vara ordförande. Vid behandlingen av låneärende skola
därjämte såsom ledamöter i nämnden inträda två ledamöter av garantiföreningens
styrelse.
Mot bestridande av båda de i behandlingen av visst låneärende deltagande
ledamöterna av garantiföreningens styrelse må lån ej beviljas.
37
Kungl. Maj.ts proposition ra 306.
5 §•
Tillsyn över nämndernas verksamhet utövas av kommerskollegium.
Tillsyn över att låntagare fullgör sina skyldigheter beträffande honom
beviljat lån utövas av länsstyrelsen. Omfattar distriktet flera än ett län, bestämmer
Kungl. Maj:t vilken länsstyrelse som skall fullgöra på länsstyrelsen
enligt denna kungörelse ankommande uppgifter.
6 §•
Låneverksamheten må ej bedrivas med mindre garantiföreningen ikläder
sig betalningsansvar för hälften av alla förluster på utlämnade lån inom
distriktet intill ett sammanlagt belopp av lägst 10,000 kronor samt såsom
säkerhet härför pantförskriver föreningens insatskapital eller andra, av
kommerskollegium godtagna tillgångar till samma belopp som det varå
ansvarsförbindelsen lyder. Skulle, sedan pantförskrivning sålunda skett, värdet
av de pantförskrivna behållna tillgångarna nedgå under 10,000 kronor,
må dock utan hinder därav låneverksamheten fortsätta.
Lån må inom distriktet beviljas med tillhopa högst så stort belopp, att
summan av utestående lån motsvarar tjugo gånger värdet av föreningens pantförskrivna
behållna tillgångar.
I första stycket omförmäld ansvarsförbindelse med tillhörande säkerhetshandlingar
skall, sedan förbindelsen inkommit till vederbörande nämnd,
ofördröjligen av denna överlämnas till länsstyrelsen för att där förvaras.
7 §•
Lån må beviljas allenast till idkare av hantverk eller småindustri inom
vederbörande distrikt.
8 §•
Lån må beviljas
för anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap,
för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler,
till förlagskapital.
9 §.
Såsom villkor för beviljande av lån skall gälla,
att lånet kan förväntas främja en sund utveckling av lånesökandens företag,
att sökanden äger personliga förutsättningar att göra företaget lönande,
att omständigheterna i övrigt göra sannolikt, att sökanden kommer att i
föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av lånet.
10 §.
Lån må beviljas en och samma sökande högst till belopp motsvarande tio
procent av det sammanlagda högsta belopp, till vilket lån enligt 6 § må be
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
viljas inom distriktet. Lån må dock icke i något fall uppgå till högre belopp
än 25,000 kronor.
För lån skall ställas säkerhet, där ej nämnden finner skäl eftergiva kravet
därå.
11 §•
Lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Kungl. Maj:t samt må ej understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det varunder lånet beviljats, med tillägg av en procent.
12 §.
Lån må innehavas under högst tio år från första lyftningsdagen. Beviljas
lånet för längre tid än ett år, skall återbetalning därefter ske genom årliga
avbetalningar, låntagaren likväl obetaget att före lånetidens utgång inbetala
ogulden del av lånebeloppet.
13 §.
Vid låns beviljande må meddelas de särskilda bestämmelser, som med
hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt kunna finnas erforderliga.
14 §.
Då lån beviljats, skall nämnden ofördröjligen översända dels till länsstyrelsen
och kommerskollegium avskrift av beslutet dels ock till länsstyrelsen
den av låntagaren utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säkerhetshandlingar.
Länsstyrelsen har att, under beaktande av vad i 6 § stadgas, sedan handlingarna
inkommit utan anfordran föranstalta om utbetalning av lånet till
låntagaren. Innan utbetalning sålunda sker, skall dock låntagaren styrka, att
han är medlem i garantiföreningen inom distriktet och ej häftar i skuld för
ogulden insats eller annan avgift till föreningen.
15 §.
Förfallen ränta och amortering skola, i enlighet med de bestämmelser, som
meddelats vid låns beviljande, av låntagaren inbetalas till länsstyrelsen.
Det åligger länsstyrelsen att halvårsvis ävensom på anfordran eljest lämna
vederbörande nämnd uppgift om verkställda amorteringar.
16 §.
Beviljat lån må av nämnden uppsägas till omedelbar betalning, där det
befinnes att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande
eller använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts eller visat försumlighet
att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes
brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat,
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
39
att låntagaren nied hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta lånet, eller de förutsättningar i övrigt,
vilka lågo till grund för lånets beviljande, icke längre äro för handen.
Finner länsstyrelsen, att förhållande som i första stycket avses inträffat,
skall länsstyrelsen härom omedelbart underrätta nämnden.
17 §.
Uppkommer fråga örn avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,
skall ärendet underställas Kungl. Majit.
18 §.
De närmare bestämmelser, vilka må finnas erforderliga för låneverksamheten,
meddelas av kommerskollegium.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1942.