Statsutskottets utlåtande Nr 246.
1
Nr 246.
Ankom till riksdagens kansli den 12 december 1941 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
ä tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1941/42
till ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk
Aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I propositionen nr 322 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 17 oktober 1941,
föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag av 7,000,000 kronor;
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti
för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp
av 3,000,000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 255,
av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 351, av
herrar B. Gezelius och M. Ljungberg, har yrkats att förevarande proposition
måtte av riksdagen avslås.
Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r. skr. nr 98) anvisades ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverk
Aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tackjärn.
I sin skrivelse i ärendet framhöll riksdagen, att det näppeligen kunde
vara lämpligt eller ens möjligt att redan då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna
eller företagets storleksordning, utan att detta vöre en sak,
som i första band finge prövas av den blivande, för företagets framtid närmast
ansvariga ledningen. I övrigt anförde riksdagen bland annat följande.
Den märkliga särställning inom världsproduktionen som svensk järnhantering
alltjämt intager har uppbyggts ej endast på rika naturtillgångar utan
även på en traditionellt skicklig arbetsledning och arbetarstam. Härutöver
har emellertid fordrats ett oavlåtligt arbete på att genom varans och produktionsmetodernas
förbättring möta en med ofantliga tekniska och ekonomiska
resurser rustad utländsk konkurrens. Med denna redan bestående svenska
järnindustri, för vilken jernkontoret varit en sammanhållande kraft, måste
självfallet en blivande företagsledning söka samarbete till den svenska jäm
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 246. 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
industriens och landets gemensamma bästa. Å andra sidan böra till det nya
företaget kunna knytas de förhoppningarna, att detsamma skall kunna i sin
mån bidra till att skapa fram nya förbättrade tillverkningsmetoder. Det nya
företagets tillkomst borde därför kunna hälsas med allmän tillfredsställelse.
Sedan statlig aktieteckning med 3,499,500 kronor i överensstämmelse med
Kungl. Maj:ts beslut den 12 juli 1940 ägt rum samt därjämte av enskilda personer
tecknats aktier till sammanlagt belopp av 500 kronor, utsågos vid konstituerande
stämma med bolaget den 16 augusti 1940 till ledamöter av styrelsen
landshövdingen David Hansén, ordförande, direktören Bure Holmbäck,
bankdirektören Erik Johan Bengtson, direktören Ivar Gustaf Schwartz
och disponenten Nils Danielsen samt till suppleanter riksdagsmannen Oskar
Wilhelm Lövgren och disponenten Folke Westerberg. Genom beslut den 12
september 1941 uppdrog Kungl. Majit åt chefen för handelsdepartementet att
ytterligare till ett nominellt belopp av 6,500,000 kronor för Kungl. Majit och
Kronan teckna aktier i bolaget.
I skrivelse den 15 augusti 1941 har styrelsen i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
framlagt resultatet av en av bolaget genom dess verkställande direktör
verkställd utredning samt därvid tillika gjord framställning örn medel till
en järnverksanläggning å Svartön invid Luleå.
Med hänsyn till att tillgången på elektrisk kraft för närvarande begränsade
möjligheterna i fråga om tillverkning av eltackjärn till användande av
högst två ugnar med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år föreslår
styrelsen, att det blivande järnverket skulle omfatta malmviadukt, krossoch
siktanläggning samt kolhus, sinterverk, eltackjärn verk med två ugnar
med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år, ett thomasverk om två
konvertrar å minimum 15 ton för thomastackjärnets förädling till thomasgöt
eller till förblåst thomasmetall för vidare förädling i elstålugn, ett elstålverk
med en elstålugn om cirka 25 tons kapacitet för raffinering av thomasmetallen
till högvärdigt omsmältningsmaterial, d. v. s. prima rent skrot eller
järnsvampsersättning, en reparationsavdelning och en allmän avdelning, omfattande
markområde och dess planering, vatten- och avloppsledningar, kontor,
bostäder för vissa tjänstemän och arbetare m. m. Kostnaden härför beräknas
av styrelsen till 13,900,000 kronor vartill komma 15 procent i administration
och oförutsedda utgifter, eller sålunda sammanlagt 16,000,000
kronor, enligt följande kostnadskalkyl:
Malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus.
Byggnader ...................... kronor 1,390,000
Maskiner etc..................... » 160,000 kronor 1,550,000
Sinterverk.
Byggnader ...................... kronor 460,000
Maskiner etc..................... »_ 740,000 » 1,200,000
Ettack järnverk.
Byggnader ...................... kronor 1,000,000
Maskiner, ugnar etc............... » 2,575,000 » 3,575,000
Statsutskottets |
utlåtande |
Nr 246. |
3 |
|
T homasverk. |
||||
Byggnader ..................... |
720,000 |
|||
Maskiner, konvertrar etc.......... Elstålverk. |
y> |
1,880,000 |
kronor |
2,600,000 |
Byggnader ..................... |
1,200,000 |
|||
Maskiner, stålugn etc............ Reparationsavdelning. |
» |
1,100,000 |
T> |
2,300,000 |
Byggnader ........ ............ |
90,000 |
|||
Maskiner, verktyg etc............ |
. » |
140,000 |
T> |
230,000 |
Allmän avdelning. |
||||
Gemensamma byggnader etc...... |
1,785,000 |
|||
Järnvägsspår, lok och vagnar..... |
, . » |
660,000 |
7> |
2,445,000 |
kronor 13,900,000
Administration och oförutsett c:a 15 procent.......... » 2,100,000
Summa anläggningskostnader kronor 16,000,000.
Statens industrikommission har i utlåtande den 10 september 1941 tillstyrkt
framställningen, varvid anförts bland annat följande.
Industrikommissionen har fattat remissen närmast som en anmodan att
yttra sig ur de försörjningssynpunkter, som med ärendet sammanhöra. Kommissionen
har sålunda icke ingått på någon granskning av det föreliggande
problemet i hela dess vidd utan har nöjt sig med att söka bedöma förslagets
återverkningar i försörjningshänseende. Frågor angående anläggningskostnaderna
samt verkets förseende med nödiga råmaterial och kraft för driftens
uppehållande ävensom angående driftens bärighet under olika förutsättningar
har kommissionen alltså lämnat åsido.
Elektriska hyttor i stället för kokshyttor lia ur försörjnings- och beredskapssynpunkt
det företrädet, att de minska behovet av importerat bränsle,
något som måste vara en betydande fördel i betraktande av de importsvårigheter
som på detta område sedan länge förelegat. Man måste dock räkna med
att under normala förhållanden produktionen blir dyrare än tackjärnsframställning
i kokshyttor. En omständighet som likaledes kan komma att fördyra
produktionen vid nu ifrågavarande verk utgöres därav, att elkraft icke synes
kunna garanteras i sådan omfattning, att verket med säkerhet kan vara i full
drift hela året. Önskvärdheten av att järnproduktionen i möjligaste mån göres
oberoende av importbränsle bör emellertid enligt kommissionens mening
giva företräde åt styrelsens förslag i denna del.
De mellansvenska bruken basera sin järnframställning i hög grad på den
s. k. martinprocessen, för vilken såsom råmateriel bland annat erfordras prima
smidesjärnskrot, som under normala tider importeras i stora kvantiteter.
Detta skrot har emellertid sedan länge successivt försämrats vad beträffar
kvaliteten, vilket beror på att det allt mer och mer uppblandas med avfallsjäm
innehållande olika legeringsämnen och föroreningar. Det torde därför vara
ostridigt att den mellansvenska järnhanteringen har behov av sådant direkt
ur malm utvunnet material, som Norrbottens järnverk nu avser att framställa
i de föreslagna thomas- och elstålverken, och då bolagets verkställande direktör
i statsrådsberedningen den 3 september 1941 uppgivit, att ifrågavarande
material även under fredsförhållanden torde kunna levereras till kommersiella
priser, anser industrikommissionen utbyggnaden av sagda verk kunna
4
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
komma att utgöra ett ur försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den
nuvarande inhemska järnindustrien.
Situationen på järn- och stålmarknaden är för närvarande sådan, att det
nu avsedda tillskottet till försörjningen på området måste hälsas med tillfredsställelse,
och detta desto mera ju tidigare tillskottet kan ställas till förfogande.
Kommissionen finner sålunda, att ur försörjningssynpunkt övervägande
skäl tala för ett bifall till styrelsens förslag såväl vad beträffar byggandet av
eltackjärnsugnar som i fråga örn utbyggandet av verket med thomas- och
elstålverk.
Vattenfallsstyrelsen har i utlåtande den 8 oktober 1941 närmare utvecklat
kraftförsörjningsfrågan, varvid erinrats, att styrelsen, sedan den erhållit
kännedom om bolagsstyrelsens önskemål i krafthänseende, förklarat sig
villig leverera dels 10,000 kW årskraft, dels 10,000 kW säsongkraft under en
tid av sju månader om året samt dessutom ytterligare 7,000 kW för ett thomasverk
och en elektrostålugn.
Departementschefen har i ärendet anfört i huvudsak följande.
Vad angår företagets storleksordning och gestaltning i övrigt torde utredningen
visa, att det ur såväl företagsekonomiska som allmänna försörjningssynpunkter
är ändamålsenligt, att tack järnverket utbygges med thomasoch
elstålverk för viss förädling av det erhållna tackjärnet, på sätt styrelsen
föreslagit. Storleken av anläggningarna vid järnverket bestämmes i första
hand av tillgången på råvaror och elektrisk energi. Beträffande företagets
råvaruförsörjning har styrelsen funnit förutsättningarna härför tillfredsställande
jämväl vid en anläggning avseende framställning av 90,000 ton i stället
för 60,000 ton tackjärn årligen. Jag vill i detta sammanhang erinra, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 19 september 1941 förklarat bolaget berättigat
tillsvidare att, i den utsträckning som erfordras för bolagets verksamhet,
taga i anspråk den staten enligt 1927 och 1938 års malmavtal tillkommande
rätten lill malmleveranser från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. I fråga
örn möjligheterna att erhålla elektrisk kraft är läget däremot icke lika gynnsamt.
Av handlingarna framgår att vattenfallsstyrelsen kan ställa i utsikt att
leverera dels 10,000 kW årskraft samt 10,000 kW säsongkraft under 8 å 9
månader årligen för tackjärnsugnarna dels ock erforderlig kraft, 7,000 kW,
för drift av ett thomasverk och en elektrostålugn. Förstnämnda kraftleveranser
beräknas förslå för en årstillverkning av cirka 55,000 ton tackjärn.
Med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen anfört synes bolaget böra tillsvidare
få åtnöjas med den kraft, som sålunda kan tillhandahållas. Vad särskilt angår
frågan örn eventuell utökning av järnverket med en tredje elektrisk masugn
synes denna fråga alltså i nuvarande läge få ställas på framtiden. Mot
vattenfallsstyrelsens beräkningar av kraftprisen synes ej vara något att
erinra.
Beträffande frågan örn uppförande av transformatorstation vid järnverket
samt framdragande av elektrisk ledning från Notviken till verket anser
jag övervägande skäl tala för att utgifterna härför bestridas av bolaget och
alltså inräknas i anläggningskostnaderna. Enligt bolagsstyrelsens beräkningar
skulle sistnämnda kostnader vid sådant förhållande uppgå till sammanlagt
16,765,000 kronor. Den avsevärda kostnadsökningen jämfört med motsvarande
tidigare beräknade belopp — bortsett alltså från att nu föreslås byggande
av allenast två mot förut tre tackjärnsugnar men däremot medtagas
kostnader för anläggningen av thomas- och elstålverk — förklaras till huvudsaklig
del av inträdda prisstegringar. Jag har icke funnit anledning till
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
5
erinran mot de beräkningar, bolagsstyrelsen verkställt. Beloppet synes dock
lämpligen böra avrundas uppåt till 17,000,000 kronor. För möjliggörande
av järnverksanläggningen i den omfattning här tillstyrkts skulle alltså behöva
ytterligare anvisas (17,000,000 — 10,000,000 =) 7,000,000 kronor.
I 1939 års proposition föreslogs att, utöver det för anläggningarna erforderliga
beloppet, skulle såsom förlagskapital för bolaget avses ett belopp av
3,000,000 kronor. Med den uppläggning, ärendet fick i riksdagen, ansågs
emellertid något rörelsekapital för det dåvarande ej erforderligt. Bolagets
styrelse har nu hemställt, att beloppet måtte ställas till förfogande. Jag biträder
denna hemställan.
Det bör till en början fastslås, att beslut om ifrågavarande järnverksanläggning
redan får anses fattat av 1939 års urtima riksdag, som med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag anvisade ett anslag av 10,000,000 kronor för ändamålet.
Järnverksbolaget är bildat, och av anslagsbeloppet har Kungl. Majit
redan beviljat 9,999,500 kronor för aktieteckning.
I enlighet med uttalanden av 1939 års riksdag och i överensstämmelse
med vad som väl överhuvud måste betraktas som naturligt bär det ankommit
på bolagets ledning att närmare uppdraga riktlinjerna för det nya företaget.
En viktig synpunkt har därvid varit att söka samarbete med redan
nu bestående inhemsk järnindustri. Till grund för anläggningsplanerna ligga
av bolagets direktör uppgjorda, på marknadsundersökningar och tekniska
förundersökningar grundade samt sedermera även av annan sakkunnig
granskade ingående kalkyler, vilka givit som resultat, att en betryggande
vinstmarginal finnes och att verkets ställning inom den svenska järnhanteringen
bör bliva gynnsam såväl inåt som utåt. På grundval av denna i detalj
gående ekonomiska utredning har sedermera bolagets ledning, vilken inrymmer
både kommersiell och teknisk sakkunskap, tillstyrkt järnverkets omedelbara
anläggning enligt nu framlagd plan. Bolagets styrelse har därvid ansett
sig kunna uttala, att tillfredsställande resultat borde vid rationell skötsel
och tillvaratagande av inkomstmöjligheterna från biprodukter kunna uppnås
under en längre tidsperiod. Även industrikommissionen har ur de beredskapssynpunkler,
som kommissionen närmast haft att lägga på frågan, tillstyrkt
utbyggnadens omedelbara igångsättning enligt den framlagda planen.
Såvitt utskottet för egen del kunnat bedöma saken måste planläggningen
av företaget såväl ekonomiskt som tekniskt få anses ha skett med ali tillbörlig
omsorg. Huvudsynpunkten har därvid helt naturligt måst vara, att driften
skall bli lönande och anläggningen räntabel, men blicken synes å andra sidan
också lia varit fäst på anläggningens berättigande som ett stöd i en rationalisering
av den svenska järnindustrien efter mera moderna linjer.
Mot den värdefulla export av högklassiga svenska stålprodukter, som under
normala tider kunnat ske, måste som ett mindre gynnsamt förhållande
ställas en högst betydande import av annat järn. Olägenheterna härav lia
i nuvarande avspärrningslägc tydligt framträtt i form av en för skilda slag
av byggnads- och anläggningsverksamhet kännbar brist på järn men dessutom
i form av högt uppdrivna priser. En viktig faktor i den svenska järn
-
Utskottet.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
hanteringens bättre anpassning efter tidens krav har nu av järnverkets ledning
angivits vara att kunna underlätta de svenska vals- och stålverkens försörjning
med göt och högvärdigt omsmältningsmaterial. 1 dessa avseenden
synes Norrbottens järnverk Ira naturliga betingelser i form av gynnsam tillgång
både till lämplig malm, billig elektrisk energi samt de för järnets framställning
erforderliga reduktionsmedlen, träkol och koks, för vilken sistnämnda
vara anskaffningskostnaderna på grund av möjligheten till returfrakter
med malmbåtarna ställa sig goda. De vanskligheter, som frånvaron
på platsen av en yrkeskunnig arbetarstam särskilt under startåren kunna
framkalla, torde den ansvariga ledningen i tillräcklig grad tagit med i beräkningen.
En detalj, som självfallet i nuvarande läge kan vålla vanskligheler, är
anskaffningen av det för ståltillverkningen erforderliga tillsatsämnet mangan.
Enligt vad utskottet inhämtat ämnar emellertid bolaget för detta ändamål
taga upp brytning av manganmalm från en ny fyndighet, vilken visat
sig användbar för bolagets behov men som är mindre lämplig för andra företag.
Det har ställts i utsikt, att järnverket skulle kunna sättas i drift under
förra hälften av år 1943. Anmärkas må alt, även om utländska entreprenörer
i stor utsträckning måste anlitas för anläggningarna, dessa dock i huvudsak
äro avsedda att utföras inom landet och alltså även i största utsträckning
komma att bestå av svensk materiel och svenskt arbete.
En annan omständighet, som i diskussionerna om järnverket tillmätts betydelse,
är de ökade fraktkostnader för framställda produkter, man måste
räkna med på grund av verkets från avsättningsorterna avskilda läge. I detta
avseende får utskottet emellertid hänvisa till tackjärnsutredningen, som avsåg
förhållandena omkring år 1938 och vari räknades med att mellan Luleå
(Svartön) och Gävle cirka 7 kronor per ton utgjorde normal sjöfrakt. Avsevärda
rabatter torde visserligen, framhöll utredningen, kunna påräknas vid
stor befraktning, men trots detta utgjorde denna utgift för ett järnverk i
Luleå en extra belastning, som måste beaktas. Å andra sidan erinrade utredningen,
hurusom järnvägsstyrelsen ställt i utsikt en relativt låg järnvägsvakt
från Svartön till järnbruk i mellersta Sverige, som eventuellt kunde i vissa
fall möjliggöra omedelbar utfraktning av vintertillverkningen, men under
vanliga förhållanden borde dock sjöfrakten bli billigare. Sedan dessa uttalanden
gjordes har visserligen högtrafiken på järnvägarna satt in och fraktförhållandena
i övrigt förändrats. De ordinarie järnvägstarifferna ha dock
höjts med allenast 10 procent, och därutöver bör tilläggas att skillnaden i
järnvägsvakt mellan tackjärn och göt ej är av någon nämnvärd storleksordning.
Utskottet anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att fraktkalkylerna
fått ett förändrat, för järnverket i Luleå gynnsammare läge, då
vid järnverket kommer att produceras icke endast tackjärn utan även göt
samt också omsmältningsmaterial, och fraktkostnaderna från Luleå måste
jämlöras med fraktkostnaderna för skrot importerat från utlandet.
Malmen skall levereras till Luossavaarabolagets självkostnadspris. Denna
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
7
förmån har tillförsäkrats järnverket på grund av uttalanden av 1938 års
riksdag, som ansåg att tidigare pristillägg på 10 procent borde bortfalla. Det
må emellertid anmärkas, att den malmsort, varpå nu järntillverkningen
skulle i huvudsak baseras, utgöres av så kallad malmmull, vilken enligt erfarenhet
ej är så lämplig för export, vadan redan på grund härav ett lägre
pris än för styckemalmen kan vara motiverat. Malmpriset är ej ännu närmare
bestämt, och härutinnan förutsättas ytterligare underhandlingar mellan
gruvbolagets och järnverkets ledningar, varvid särskilt frågan om gruvbolagets
självkostnader torde kräva ingående överväganden.
Beträffande kraftfrågan skall det icke förnekas, att denna för närvarande
kan te sig vansklig. På grund av tillmötesgående från vattenfallsstyrelsens
sida ha dock dessa vanskligheter i hög grad reducerats, vartill kommer, att
Norrland — främst Norrbotten, som inrymmer 30 procent av landets vattenkrafttillgångar
— framdeles bör erbjuda rika möjligheter till nya kraftstationsanläggningar.
Härvid kunna komma i fråga ej endast Harsprånget utan
också andra fall i Lule älv, vid vilkas utbyggnad redan skedda regleringar
av älvens vatten kunna ytterligare komma till nytta. Även i andra av övre
Norrlands älvar, såsom exempelvis lime älv, äro statliga kraftverksbyggnader
sedan gammalt planerade.
I planen ingår jämväl framställning av vissa biprodukter, däribland thomasfosfat,
ett viktigt gödningsämne, och ett av flygvapnet särskilt eftertraktat
bränsle, nämligen metanol. Ur beredskapssynpunkt är denna produktion värdefull.
Redan i samband med 1907 års stora uppgörelse mellan staten och
Grängesbergsbolaget var det en ledande synpunkt att malm från de norrländska
malmfälten skulle förädlas jämväl inom landet. Härpå borde, såsom
dåvarande departementschefen uttryckte det, alla strävanden inriktas.
I överensstämmelse med denna tanke har också sedan gammalt Luossavaarabolagets
uppgift i dess bolagsordning angivits vara ej endast att idka
gruvdrift utan ock att driva malmförädlingsverksamhet. Såsom redan tidigare
av riksdagen framhållits har emellertid bolaget ej hittills sett sig i
stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter betydelsefulla
del av bolagets syfte.
Ifrågavarande järnverk kan sägas leda sitt direkta ursprung från en så
tidigt som av 1932 års riksdag framställd begäran om en skyndsam utredning
rörande möjligheterna för inhemsk malmförädling. Redan före
krigsutbrottet 1939 ansåg sig statsutskottet — i ett av riksdagen godkänt
utlåtande avgivet i mars sagda år —• böra fästa uppmärksamheten på den
elektriska kraftfrågans utomordentliga vikt ur beredskapssynpunkt i allmänhet
men för här avsedda malmförädling i Norrbotten i synnerhet, vilken
förädling utskottet uttryckligen förutsatte komma att kräva stora mängder
elektrisk kraft. Utskottet bade då också anledning erinra, alt Harsprångets under
världskrigsåren igångsatta utbyggnad sedermera måst avbrytas samt att
detta berott på att planerna på en salpetertillverkning i Norrbotten fått förfalla,
varvid i stället motsvarande norska produktion efter band ökats.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
Mot bakgrunden av de förväntningar om en utökad inhemsk malmförädling,
som sålunda alltsedan sekelskiftet vid olika tillfällen och under skiftande
tidslägen förefunnits, samt i betraktande också av nuvarande ej minst
ifråga örn järntillgången hårt ansträngda försörjningsläge — ett läge vars vidare
utveckling visserligen är synnerligen ovisst men med vars långvarighet
man för närvarande har all anledning att ur beredskapssynpunkt räkna —
finner utskottet det vara av vikt, att frågan om järnverket nu utan vidare
dröjsmål bringas fram till ett slutligt avgörande. Industrikommissionen har
ansett det nya järnverkets utbyggnad så angelägen, att detta företag i fråga
om materialtilldelning av kommissionen satts framför andra likaledes angelägna
ändamål. Det planerade nya järnverket utgör sålunda, enligt vad kommissionen
åberopat, en produktiv anläggning, som i fråga örn järn kan
väntas ge igen den på byggnaden förbrukade mängden av samma vara
flera gånger örn redan år 1943, då företaget beräknas kunna bli driftfärdigt.
Då i de väckta motionerna företräde givits åt en anläggning med
järnsvamp eller ock efter Rennerfelt-Kallingmetoden framställt omsmältningsmaterial
som slutprodukter, må nämnas att båda dessa metoder av
järnverkets ledning med intresse studerats, men att en anläggning, bestående
av elektriskt tackjärnsverk, thomas- och elektrostålverk, dock valts på grund
av att en sådan anläggning ansetts mera beprövad och tillförlitlig samtidigt
som den verkställda marknadsundersökningen givit vid handen att mera
säljbara slutprodukter skulle kunna på detta sätt framställas. I motionerna
har vidare framhållits, att inga som helst kalkyler över tillverkningskostnaderna
för göt framställt ur elektrotackjärn via thomas- och elektroståiugn
framlagts. Kalkyler i nu angivna avseenden finnas emellertid utarbetade
och hava varit tillgängliga för utskottet.
Järnets framställning på elektroteknisk väg och med tillgodogörande av
den inhemska vattenkraften i stället för utländskt kolbränsle står i överensstämmelse
med de önskemål 1939 års urtima riksdag uttryckt. Den valda
thomasmetoden är också särskilt väl lämpad för Norrbottens fosforrika
malmer.
Då i motionerna uttalas att järnverkets styrelse funnit det lämpligt att
komma med krav på en fördubbling av det ursprungligen begärda anslaget,
är denna uppgift icke riktig. Visserligen föreslås nu allenast två mot förut
tre tackjärnsugnar, men i stället medtagas kostnader för anläggning av thomas-
och elstålverk. I huvudsak förklaras,, såsom i propositionen framhålles,
kostnadsökningen av inträdda prisstegringar. Den i propositionen föreslagna
garantien för ett förlagslån å 3,000,000 kronor var förutsedd och begärd
redan i 1939 års proposition, men avgörandet av frågan härom uppsköts av
riksdagen.
Sammanfattningsvis vill utskottet erinra om den ovisshet, som alltid måste
råda beträffande en industriell nyanläggnings framtidsutsikter. I all synnerhet
gäller detta för ett så för konjunkturernas växlingar utsatt företag
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
9
som en järnverksanläggning, vartill i detta fall som en ytterligare ogynnsam
faktor kommer anläggningskostnadernas avsevärda stegring under den tid
av snart uppemot ett decennium frågan övervägts.
Den utländska konkurrens Norrbottens järnverk kan möta från en med
billiga kol och med stora tillverkningsenheter arbetande utländsk industri bör
ingalunda underskattas. Häremot kan dock ställas en förmånlig tillgång på
malm och elektrisk kraft liksom för övrigt också träkol, överhuvud borde
det vara ägnat att inge tillfredsställelse att ett järnverk i Norrbotten nu kan
anläggas och att detta också kan ske under förväntningar från den för verkets
framtid närmast ansvariga ledningens sida om en tillfredsställande avkastning.
Då det sedan gammalt hävdats att malmtillgångarna i Norrbotten skola
användas ej endast för export utan också till förädling inom landet har detta
ingalunda utgjort något alltför högt ställt nationellt krav. I den mån malmexporten
under de gångna åren efter hand tilltagit har tvärtom detta kravs
berättigande tillvuxit i styrka.
Vid sin prövning av ärendet har utskottet alltså kommit till den uppfattningen,
att ifrågavarande järnverk, örn vars anläggning sedan mycket lång
tid tillbaka starkt berättigade förhoppningar hysts och som särskilt så
länge nuvarande hårt ansträngda avspärrningsläge råder vore av stor betydelse
för landets försörjning, bör utan ytterligare dröjsmål utbyggas. De
anmärkningar, som i de i ärendet väckta motionerna anförts, har utskottet
icke funnit vederlägga dess uppfattning, att de framlagda byggnadsplanerna
utförts med omsorg och tillbörlig teknisk och ekonomisk omsikt.
Med tillstyrkande av propositionen och avstyrkande av motionerna hemställer
utskottet,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna 1:255 och 11:351, må
a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag
av 7,000,000 kronor;
b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa
garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag
i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.
Stockholm den 12 december 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 246.
2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Oscar Olsson, Asplund, Heiding, Sven Larsson, Bäcklund, Karl Andersson,, Bäckström,
friherre De Geer, Sundberg och Nisser; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Andersson
i Prästbol, Persson i Falla, Lindberg i Umeå, Mårtensson, Åqvist, Lindholm, Lundberg
i Hälsingborg, fru Alvén samt herrar Hansson i Rubbestad och Åkerström.
Reservationer:
l:o) av herrar Sundberg och Nisser, vilka ansett, alt utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:
»Utskottet, som noga övervägt det i propositionen framlagda förslagets
betydelse och möjligheter ur såväl företagsekonomiska som allmänna försörjningssynpunkter,
finner omständigheterna starkt tala för uppskov med
anläggningen av thomasverk och elstålverk till dess fredsförhållanden inträtt.
Utskottet utgår därvid ifrån, att ärendet ånyo förelägges riksdagens
prövning, därest styrelsen för järnverket under då rådande förhållanden finner
förutsättningar för handen för projektets ekonomiska genomförande.
Det förutsättes vidare, att noggranna kalkyler härvid upprättats, som ej må
hemligstämplas utan kunna underställas sakkunnig och vederhäftig granskning.
Slutligen förutsättes, att ärendet, innan det på nytt förelägges riksdagen,
underställes de remissinstanser, vilkas yttranden alltid bruka infordras vid
avgörandet av frågor av denna natur, i första hand kommerskollegium och
jernkontoret.
Såsom motivering för sitt yrkande örn uppskov med den föreslagna utvidgningen
vill utskottet hänvisa till vad som anföres i motionerna I: 255 och
II: 351, speciellt i vad som anföres rörande de försvårade avsättningsmöjligheterna
för göt i jämförelse med tackjärn. Vidare vill utskottet påpeka, att
det syftemål, som ligger till grund för industrikommissionens tillstyrkan,
nämligen tillgodoseendet av försörjningsbehovet inom landet av järn, vinnes
i lika hög grad om malmförädlingen stannar vid tackjärn. Det måste anses
oriktigt, att för den utbyggnad varom här är fråga, som måhända ej blir
färdig att träda funktion förrän nuvarande krisläge är övervunnet, använda
för vårt folkhushåll så ytterst nödvändigt råmaterial som exempelvis koppar,
varpå kännbar brist råder och som ej synes kunna anskaffas i tillnärmelsevis
den utsträckning, som behövs för att fylla andra långt viktigare uppgifter än
utbyggnaden av Norrbottens järnverk.
Slutligen vill utskottet framhålla, att om frågan betraktas ur exklusiv
Norrbottenssynpunkt — det är svårt att tillbakahålla en förmodan, att det
är just denna aspekt som mer än något annat föranlett regeringen att giva
sitt stöd åt järnverksstyrelsens förslag — det måste vara klokare att få till
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
11
stånd en industri som bär sig än en som skall hållas i gång med direkta
eller indirekta subventioner från skattebetalarnas sida. Givetvis har man
härvid de största betingelserna för ernåendet av ett gott driftsresultat, om
man utbygger anläggningen under normala tider med normala priser i stället
för under en krigstid med dess högt uppskruvade arbets- och materialpriser,
i all synnerhet som man sannolikt ej — åtminstone i någon nämnvärd grad
— hinner att tillgodogöra sig kristidens höga produktpriser. Inskränker man
sig däremot till att nu endast bygga tackjärnsverket torde det finnas betingelser
att få detta färdigt inom kortare tid. Man skulle sålunda då hinna
tillgodogöra sig nu gällande höga tackjärnspriser samtidigt som den allmänna
försörjningen i fråga örn järn blir i lika hög grad, kanske i ännu
högre grad, tillgodosedd på grund av att den tillgängliga relativt ringa elektriska
kraften möjliggör en större tackjärnsproduktion än om denna elektriska
kraft skall splittras både på framställning av tackjärn, göt och elektrostål.
Med utgångspunkt från de kostnadssiffror, som styrelsen för järnverket
själv upptagit, kan man vid bifall till utskottets förslag räkna med följande
anläggningskostnader, efter avdrag för thomasverk och elstålverk:
Malmviadukt, kross- och siktanlåggning samt kolhus.
Byggnader ....................... kronor 1,390,000
Maskiner etc...................... » 160,000 kronor 1,550,000
Sinterverk. Byggnader .................... Maskiner etc.................. |
... kronor 460,000 ____ » 740,000 , |
1,200,000 |
Eltackjärnvcrk. Byggnader .................... Maskiner, ugnar etc............. |
» 2,575,000 , |
3,575,000 |
J? eparationsavdelning. Byggnader .................... Maskiner, verktyg etc........... |
____ » 140,000 |
230,000 |
Allmän avdelning. Gemensamma byggnader etc..... Järnvägsspår, lok o. vagnar. .. . |
2,445,000 |
Kronor 9,000,000.
Härtill kommer dels för transformatoranläggning och elektrisk ledning enligt
departementschefens förslag 765,000 kronor, dels 15 procent till administration
och oförutsedda utgifter för samtliga anläggningskostnader
(9,000,000 + 765,000 kronor) 1,465,000 kronor. Från den sammanlagda slutsumman
11,230,000 kronor avgå de 10,000,000 kronor, som redan tidigare
beviljats av riksdagen.
Med stöd av dessa beräkningar har utskottet kunnat begränsa anslagsbehovet
för aktieteckning till 1,230,000 kronor. Garantien för förlagslån kan
12
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
med hänsyn till den vid bifall till utskottets förslag begränsade omfattningen
av verksamheten minskas från 3,000,000 till 2,000,000 kronor. Vid
ovan gjorda beräkningar bär utskottet bibehållit de av järnverksstyrelsen
angivna siffrorna för de olika anläggningarna. Det är sannolikt, att om en
begränsning sker av anläggningens omfattning till endast eltackjämverk den
totala anläggningssumman skall kunna reduceras, men har så ej skett med
hänsyn till eventualiteten av ytterligare stegring i arbets- och materialkostnader.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 255 och II: 351, må
a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag
av 1,230,000 kronor;
b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa
garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag
i riksbanken till ett belopp av 2,000,000 kronor.»;
2:o) av herr Lundberg i Hälsingborg, vilken ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:
»I enlighet med uttalanden av 1939 års urtima riksdag och i överensstämmelse
med då givna instruktioner har det ankommit på bolagets ledning att
närmare uppdraga riktlinjer för det nya företaget. Det nu av styrelsen framlagda
förslaget med äskande av ytterligare 7 miljoner kronor för anläggningar
och 3 miljoner kronor i rörelsekapital innebär en utvidgning av järnverkets
tillverkningsprogram utöver den ursprungligen avsedda. Vid 1939 års urtima
riksdag anvisades 10 miljoner kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverks
Aktiebolag, vars ändamål ''skulle i första hand vara tillverkning av
tackjärn’. Motivet för att man nu även vill upptaga en tillverkning av elektrogöt
framställda ur elektrotackjärn via thginasförfarandet uppges vara,
att en säkrare avsättning för bolagets produkter därigenom skulle kunna
vinnas. Denna uppfattning anser sig utskottet icke kunna dela.
Fran industrikommissionen har framhållits, att det ur försörjningssynpunkt
för landet i nuvarande tid är mycket önskvärt, att en ökad järnproduktion
kommer till stånd. Under nuvarande förhållanden är det emellertid
fullständigt likgiltigt, om en ny tillverkning av järn i Norrbotten stannar vid
tackjärn, göt eller vid omsmältningsmaterial. De mellansvenska järnverken
ha i sina befintliga ugnar en så stor smältkapacitet, att denna järnkvantitet
i form av tackjärn utan svårighet kan förädlas till stål. Behovet av tackjärn
är i själva verket så stort, att det måste anses angeläget, att den planerade
masugnsanläggningen med det allra snaraste kommer i drift. Det måste betraktas
som ett klokt drag att under nuvarande bränslebrist övergå till elektrisk
tackjärnsframställning, varigenom bränsleåtgången för tackjärnsfram
-
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
13
ställningen sjunker till hälften mot vid blästermasugnar. Kapaciteten hos
tackjärnsverket blir emellertid helt beroende av de kraftmängder, som kunna
ställas till förfogande. Då krafttillgången, som framgår av propositionen,
är ytterst begränsad, måste det i nuvarande situation anses ytterst oklokt
att genom anläggning av ett thomasverk, som drar avsevärda kvantiteter
motorkraft, och en elektrostålugn, som drar ännu större mängder elektrisk
energi, minska den kvantitet tackjärn, som med hänsyn till kraftåtgången
eljest skulle kunna framställas.
Det är således främst ur den ytterst viktiga försörjningssynpunkten, som
utskottet anser, att verket i Norrbotten tills vidare endast bör utbyggas för
tillverkning av tackjärn. Genom att nu avstå från byggandet av thomasverk
och elektrostålugn, skulle man vidare kunna bättre trygga den ifrågasatta
tackjärnsproduktionen av 60,000 ton per år och eventuellt kunna utöka densamma,
vilket i nuvarande försörjningsläge vore synnerligen önskvärt. Ett
ytterligare skäl, som talar för ett sådant avstående, är den besparing i järn
och framför allt i koppar, som skulle göras.
Härtill kommer manganfrågan. Vid framställning av thomastackjärn är
det nödvändigt, att tackjärnet har en viss manganhalt, och då de norbottniska
malmerna som bekant ej innehålla någon mangan, måste manganmalm
anskaffas från annat håll, vilket i hög grad fördyrar tillverkningen.
Under normala tider är det ju även nödvändigt för ett enbart tackjärnsproducerande
verk att kunna leverera manganhaltigt tackjärn, men i nuvarande
situation kan avsättning med säkerhet påräknas för det planerade verkets
hela produktion i form av manganfattigt tackjärn med måttliga halter av
fosfor och svavel.
Det synes sålunda föreligga starka skäl för bolagets ledning att nu avstå
från uppförandet av thomasverk och elektrostålugn. Skulle marknadsläget
ändra sig och svårigheter uppstå att finna avsättning för bolagets produktion
av tackjärn, får bolagets ledning då åter upptaga till prövning frågan om
byggande av thomasverk och elektrostålugn eller att på annat sätt söka
lämplig utveckling, som tryggar bolagets verksamhet. Det är att förmoda,
att då sådan ändring i marknadsläget inträder tillgången till elektrisk energi
ej är så knapp som nu, att tillgången på järn och framför allt koppar bättre
möjliggör ett utbyggande än nu samt till slut att byggnadskostnaderna i allmänhet
ställa sig gynnsammare än nu.
I anslutning till ovan nämnda synpunkter vill utskottet föreslå, att från
det äskade anslaget avdragas kostnaderna för thomasverk och elstålverk med
sammanlagt 5 miljoner kronor och att förlagslånet i samband därmed nedsättes
med 1 miljon kronor. Utöver tidigare éeviljade 10 miljoner kronor
skulle således för anläggningarna anslås 2 miljoner kronor, varjämte garanti
skulle ställas för ett förlagslån av 2 miljoner kronor.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna 1:255 och 11:351, må
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 saini Nr 246. a
14
Statsutskottets utlåtande Nr 246.
a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor;
b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa
garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag
i riksbanken till ett belopp av 2,000,000 kronor.»;
3:o) av herr Persson i Falla.
418915. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.