Statsutskottets utlåtande Nr 238.

1

Nr 238.

Ankom till riksdagens kansli den 5 december 1941 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri.

(2:a avd.)

I propositionen nr 306 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 10 oktober
1941, föreslagit riksdagen att

1) dels besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks- och
småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond lån må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen tillstyrkt;

dels till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock till Lånenämnderna för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 10,000 kronor;

2) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens hantverkslånefond,
som av departementschefen tillstyrkts;

3) till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och
småindustri å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 15,000 kronor.

Förslag angående inrättande av en statlig fond för hantverks och

småindustrikredit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade
dåvarande chefen för handelsdepartementet den 20 i samma månad sex utredningsmän
för utredning av frågan örn åtgärder till främjande av hantverk
och småindustri (1940 års hantverks- och småindustriutredning). Till
fullgörande av ifrågavarande uppdrag har utredningen den 17 april 1941
avgivit betänkande med förslag i ämnet (stat. off. utr. 1941:14).

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 238—239.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

1940 års hantverks- och småindustriutredning.

Utredningen har såsom första fråga upptagit till behandling hantverkets
och småindustriens kreditproblem. Utredningen har härvid kommit
till den uppfattningen, att endast behovet av långfristig kredit lämpligen
borde i detta sammanhang bliva föremål för särskilda åtgärder från statens
sida. Vad denna kredit beträffar anför utredningen, att särskild vikt borde
läggas vid angelägenheten av att genom större hänsynstagande till den personliga
kreditvärdigheten möjliggöra begränsning av kravet på säkerheter.
Då, såvitt utredningen kunnat finna, medel för tillgodoseende av förevarande
lånebehov icke i erforderlig utsträckning kunde erhållas på enskild
väg, har utredningen ansett det nödvändigt, att staten medverkade med kapital
för ändamålet. Det har härvid synts utredningen naturligt, att staten
måste erhålla garantier för att verksamheten bedreves på sådant sätt, att
förluster icke onödigtvis åsamkades. Utredningen har ansett dylika garantier
kunna vinnas dels genom att handhavandet av låneverksamheten decentraliserades
och anförtroddes organ, vilka hade möjligheter att genom person-
och ortskännedom tillförlitligt bedöma kreditvärdigheten i varje särskilt''fall,
dels ock därigenom att enskilt kapital intresserades i verksamheten
i viss proportion till de statsmedel, som avsåges för densamma.

Hantverkets och småindustriens behov av långfristig kredit syntes utredningen
sålunda böra tillgodoses i enlighet med huvudsakligen följande riktlinjer.

Företagarna skulle distriktsvis sluta sig samman i ekonomiska föreningar
utan personlig ansvarighet med uppgift att främja hantverket och den
mindre industrien inom vederbörande distrikt genom att anskaffa lån åt
medlemmar, vilka idka sådan rörelse. Föreningarna, vilka borde benämnas
garantiföreningar skulle stå öppna för alla hantverks- och industriidkare
ävensom för sammanslutningar därav inom vederbörande distrikt. De skulle
emellertid ej driva låneverksamhet i egentlig mening, utan allenast med sina
tillgångar i viss utsträckning gå i borgen för lån, som småföretagare, tillhörande
föreningen, i särskild ordning erhölle.

Av praktiskt-ekonomiskt skäl borde det distrikt, som varje garantiförening
omfattade, ej göras alltför litet. I den mån verksamheten växte, kunde en
delning av distrikten senare ske. Örn tills vidare Norrlandslänen samt
Bohus län, med hänsyn till de där befintliga företagareföreningarna, lämnades
å sido, syntes exempelvis till en början följande distriktsindelning
kunna ifrågakomma:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms, Uppsala och Gotlands län.

3. Södermanlands och Östergötlands län.

4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

6. Hallands och Älvsborgs län samt Göteborgs stad.

7. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län.

8. Västmanlands och Kopparbergs län.

Föreningsbildandet borde vara helt beroende av det enskilda initiativet.
Den naturligaste och lyckligaste lösningen vore, att småföretagarna genom

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

3

sina organisationer undersökte förutsättningarna för upptagande av ifrågavarande
verksamhet. Särskilt borde man kunna förvänta att de lokala hantverks-
och industriföreningarna genom anslutning till garantiförening understödde
strävandena att få till stånd en långivning, som tillfredsställde
hantverkets och den mindre industriens speciella lånebehov.

Företagare, som önskade ingå som medlem i förening, skulle såsom insats
betala 10 kronor för varje i företagets rörelse inom distriktet sysselsatt person.
Sammanslutningar av företagare borde betala en insats av 10 kronor
för varje medlem föreningen ägde inom distriktet. Insatskapital och andra
tillgångar i föreningen skulle av denna göras räntebärande, men pantförskrivas
hos riksbanken. Av intäkterna skulle föreningens kostnader under året
bestridas. Den därefter återstående vinsten finge, efter det att femton procent
av densamma avsatts till reservfond, disponeras för utdelning till medlemmarna.

Förvaltningen av (föreningens angelägenheter borde handhavas av en
styrelse, bestående av, därest föreningens distrikt omfattade allenast ett län,
minst tre ledamöter samt eljest minst två ledamöter för varje län, som inginge
i distriktet.

Omhänderhavandet av låneverksamlieten skulle anförtros riksbanken genom
dess avdelningskontor, vid vilka handläggningen av låneärenden skulle
ske. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, de föreslagna garantiföreningarna
avsåges skola hava för ifrågavarande låneverksamhet samt till den
på personlig kännedom om medlemmarna grundade förmåga att bedöma
deras kreditvärdighet, som kunde förväntas inom föreningarna borde föreningarna
tillerkännas inflytande på låneärendenas behandling. Riksbankskontorens
styrelse utgjordes praktiskt taget alltid av tre personer jämte
suppleanter för dem. Vid behandlingen av ansökningar örn lån från fonden
för hantverks- och småindustrikredit skulle deltaga jämväl tre ledamöter ur
styrelsen för vederbörande garantiförening. Bestode föreningsdistrikt av
flera län, syntes lämpligt, att vid riksbankskontorets behandling av låneärende
åtminstone en av de tre i beslutet deltagande ledamöterna av föreningens
styrelse representerade det län, lånesökanden tillhörde. Förekomme
vid behandlingen av låneärende olika meningar, borde vid lika röstetal
ordföranden i riksbankskontorets styrelse hava utslagsröst.

Den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten skulle utövas
av fullmäktige i riksbanken. På grund av syftet med verksamheten svnles
det emellertid önskvärt, att vid behandlingen av fråga, rörande densamma,
anknytning erhölles till det centrala ämbetsverk, kommerskollegium, till
vars handläggning ärenden angående hantverk och industri hörde. Vid handläggning
inom riksbanksfullmäktige av här ifrågavarande spörsmål borde
därför deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för
honom, annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utsåge.

Kapital för låneverksamheten skulle ställas till förfogande genom en under
riksbankens förvaltning inrättad statlig lånefond, förslagsvis benämnd
fonden för hantverks- och småindustrikredit. Lån från fonden finge utlämnas
allenast inom distrikt av riket, varest bildats sådan garant iförening,
varom i det föregående talats, och allenast till idkare av hantverk och mindre
industri, vilken vore medlem i dylik förening inom distriktet. För lån, vilka
sålunda beviljades, skulle föreningen ikläda sig borgen. Delta skedde lämpligast
genom utfärdande av en generell förbindelse för samtliga blivande
lån från fonden inom distriktet intill visst sammanlagt högsta förlustbelopp.
Eventuella förluster skulle dock lill hälften täckas av staten oell lill hälften
av föreningen. Storleken av den säkerhet, som föreningen skulle ställa för

4

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

sin andel i förlustrisken, borde stå i visst förhållande till summan av de utestående
lånen inom distriktet. Från statens sida syntes skäliga säkerhetskrav
tillgodosedda, örn i berörda hänseende stadgades, att utlåningen ej finge
överstiga tjugu gånger beloppet av föreningens pantförskrivna tillgångar, i
den mån dessa alltjämt funnes i behåll.

En minimigräns borde sättas för utlåningens påbörjande inom distriktet.
Utredningen förordade härutinnan, att det lägsta ansvarsbelopp, som finge
godtagas från någon förening, skulle vara 10,000 kronor, vilket alltså möjliggjorde
en utlåning inom distriktet av 200,000 kronor.

Lån syntes böra få beviljas för följande ändamål: 1) anskaffande och installering
av maskiner eller andra arbetsredskap, 2) uppförande eller ombyggnad
av verkstadslokaler, 3) anskaffande av förlagskapital. Av vad tidigare
anförts franninge, att någon ovillkorlig fordran på betryggande säkerhet
för beviljande av lån icke borde uppställas. En förutsättning för lån
borde givetvis vara, att anledning funnes antaga, att långivaren ej komme
att tillskyndas förluster. Vilka garantier, som skulle krävas härför, finge
däremot bliva beroende av omständigheterna. I den mån betryggande realsäkerheter
kunde uppbringas, borde sådana lämnas. Funnes ej realsäkerheter,
borde borgen kunna godtagas. Största betydelse borde emellertid tillmätas
sökandens personliga egenskaper och förutsättningar att göra rätt
för sig, hans personliga kreditvärdighet. Det borde ej föreligga hinder att,
om denna funnes betryggande, utlämna lån, oaktat den särskilda säkerhet,
som kunde ställas för länet, icke vore i och för sig fullgod.

Då låneverksamheten allenast avsåge att främja småföretagare, borde
storleken av det lån, en och samma företagare kunde erhålla, maximeras.
Utredningen föresloge att lånemaximum bestämdes till 25,000 kronor. Lån
borde förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
borde bestämmas så, att den dels möjliggjorde förräntning av statens i låneverksamheten
investerade kapital, dels ock i huvudsak försloge för gäldande
av de med verksamheten förbundna särskilda kostnaderna. Med hänsyn
tagen till det förslag till ränteberäkning, som nyligen framlagts av särskilda
sakkunniga beträffande räntan på lån från statens utlåningsfonder,
ville utredningen förorda, att ränta å lån från fonden för hantverks- och
småindustrikredit icke finge understiga medelräntan för statens upplåning
mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder
lånet beviljats, med tillägg av en procent. Viss hänsyn torde emellertid vid
räntans bestämmande böra tagas till det allmänna ränteläget. Det borde få
ankomma på riksbanken att, enligt de sålunda förordade principerna, fastställa
den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle tillämpas.

Beträffande kostnaderna för låneverksamheten ansåge utredningen att
de särskilda utgifter och inkomster, ifrågavarande lånerörelse medförde,
borde av riksbanken redovisas skilda från dess övriga verksamhet. Det belopp,
som genom ovan nämnda överränta av en procent kunde beräknas
inflyta, torde icke, åtminstone så länge lånerörelsen vore av mindre omfattning,
förslå till bestridande av kostnaderna för verksamheten. Enligt gällande
bestämmelser rörande statens bosättningslån ägde riksbanken uppbära
ersättning för varje behandlad ansökan örn dylikt lån med fem kronor.
Vad de nu föreslagna lånen från fonden för hantverks- och småindustrikredit
beträffade, borde ersättning till riksbanken för befattningen
med låneansökningar beräknas enligt samma grunder som i fråga örn bosättningslånen,
eller således till fem kronor för ansökan. Det vore lämpligast
att denna ersättning betalades direkt av vederbörande lånesökande i samband
med att ansökan örn lån gjordes.

Det syntes vidare skäligt, att de av garantiföreningens styrelseledamöter,

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

5

som deltoge i behandlingen av låneärendena, tillerkändes någon gottgörelse
för det arbete och den tidsspillan, som bärav orsakades, ävensom resekostnadsersättning
i förekommande fall. Dylik ersättning syntes däremot
icke behöva beräknas till ledamöterna i riksbankens styrelser, enär ifrågavarande
låneärenden torde kunna behandlas i samband med bankens ordinarie
löpande verksamhet. Utredningen förutsatte, att ersättningen till föreningsstyrelsens
ledamöter finge utgå enligt samma grunder som till kommittéledamot
enligt kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa
bestämmelser angående kommittéer. För låneärendenas avgörande torde vidare
kunna erfordras utredningar av bl. a. teknisk och ekonomisk natur. Det
torde med hänsyn härtill få antagas, att de totala årliga låneomkostnaderna
i början av låneverksamheten knappast kunde hållas inom den kostnadsram,
som inkomsterna av överräntan å lånen medgåve. I den mån utlåningen
ökades, torde omkostnaderna bliva förhållandevis mindre, eftersom
antalet sammanträden icke behövde öka i proportion till antalet beviljade
lån. Utredningen föresloge, att den del av omkostnaderna för verksamheten,
som ej kunde täckas av inkomsterna å rörelsen, gäldades av statsmedel.

Vad anginge storleken av de statsanslag, som skulle erfordras för den föreslagna
låneverksamheten, syntes det utredningen, att denna fråga icke kunde
med tillförlitlighet besvaras. Beträffande fonden för hantverks- och småindustrikredit
vore det antagligt, att kapitalbehovet under första tiden bleve
tämligen ringa för att därefter växa i omfattning. Förslagsvis borde för avsättning
till fonden för det närmaste budgetåret beräknas ett belopp av i
medeltal 250,000 kronor för ett vart av åtta distrikt eller sålunda sammanlagt
2,000,000 kronor. Det erforderliga statsanslaget för täckande av underskott
å låneverksamheten borde under första året ej behöva överstiga sammanlagt
10,000 kronor, varför utredningen förordade att medelsanvisningen
tills vidare bestämdes till detta belopp.

Yttranden.

över utredningens betänkande hava utlåtanden avgivits av fullmäktige i
Sveriges rikbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statens hantverksinstitut,
Sveriges industriförbund, styrelsen för svenska bankföreningen och
Aktiebolaget industrikredit. Vid det av kommerskollegium avgivna utlåtandet
äro fogade av kollegium införskaffade yttranden från Sveriges hantverksorganisation
och Riksorganisationen småindustriens centralförbund. Därjämte
har flertalet länsstyrelser överlämnat av dem infordrade yttranden från handelskamrar,
hantverks- och industridistrikt, fabriks- och hantverksföreningar
eller likartade sammanslutningar inom respektive län. Vid de av länsstyrelserna
i örebro län och Västerbottens län avgivna utlåtandena hava dessutom
fogats av länets landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
respektive liinets hushållningssällskaps förvaltningutskott avgivna yttranden.
Slutligen har Stockholms handelskammare inkommit med ett yttrande
i ärendet.

Fullmäktige i riksbanken hava ansett det vara ett intresse ur samhällelig
synpunkt, att hantverk och småindustri bereddes det stöd från samhällets
sida, som lämpligen kunde lämnas och som kunde anses erforderligt
för en sund utveckling av dessa viktiga näringar. Enligt vad fullmäktige hade

6

Statsutskottets utlåtande Nr 238-

sig bekant förelåge ett behov för småindustrien att erhålla förbättrade möjligheter
till långfristig och medellång kreditgivning och denna fråga syntes
svårligen kunna lösas utan statens medverkan. Fullmäktige kunde emellertid
icke dela utredningens mening, att riksbankens kontor borde vara organ
för prövning av framställningar om lån från den föreslagna fonden. Då kommerskollegium
även hädanefter skulle bevilja lån från statens hantverkslånefond,
syntes det ligga närmast till hands, att lån även från den nya fond,
som avsåges skola inrättas, beviljades av kollegium. Det torde vidare vara av
vikt, att örn låntagare, vilka häftade i skuld på grund av lån från den föreslagna
lånefonden, icke fullgjorde sina förpliktelser, frågan om vilka åtgärder,
som skulle vidtagas, bleve bedömda av en och samma myndighet. I ett
dylikt fall skulle arbetet för riksbankens del bliva lika centraliserat som för
kommerskollegium. Därtill komme att flera av riksbankens avdelningskontor
för närvarande vore ganska arbetstyngda. Ansåges det likväl ändamålsenligast
att ifrågavarande uppgift lades på riksbankens kontor, syntes det vara
lämpligast, att kontorsstyrelserna ensamma finge beslutanderätt, men att en
låneansökan ej finge beviljas, med mindre den tillstyrkts av vederbörande
garantiförenings styrelse. Därest det ansåges nödvändigt, att ledamöter i garantiförenings
styrelse skulle närvara vid behandlingen av låneärendena, syntes
det i varje fall icke vara erforderligt bereda dem så hög resekostnadsoch
traktamentsersättning som enligt klass I B i allmänna resereglementet.
— Den ifrågasatta avgiften, 5 kronor, som skulle erläggas såsom bidrag till
riksbankens kostnader för låneverksamheten, syntes med hänsyn till det betydande
arbete, som i flertalet fall torde bliva nödvändigt vid prövningen av
låneansökningarna, vara alltför låg. Innan närmare erfarenhet vunnits, kunde
emellertid ersättningens storlek ej för närvarande bestämmas.

Kommerskollegium har bland annat framhållit, att anslutning till förening
borde göras till villkor ej för lånets beviljande utan för dess utbetalning.

Överståthållarämbetet, som funnit av utredningen föreslagna åtgärder ägnade
att befrämja det därmed avsedda syftet, har allenast gjort erinran beträffande
vissa detaljer. Sålunda föreslår ämbetet bland annat införande av
en bestämmelse i syfte att, därest rörelsen flyttades till annat distrikt, lånerätten
borde upphöra.

Statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret förordade, att räntefoten,
på samma sätt som i fråga om ett flertal andra utlåningsfonder och i allt fall
i avvaktan på slutförandet av pågående utredning rörande bland annat sättet
för fastställande av räntan å statens utlåningsfonder, fastställdes av Kungl.
Maj:t.

Departementschefen.

Departementschefen har i ärendet anfört huvudsakligen följande:

Den uppfattning, som i betänkandet kommit till enhälligt uttryck, nämligen
att åtgärder borde vidtagas i syfte att förbättra hantverkets och den mindre
industriens kreditmöjligheter, hade med få undantag omfattats jämväl i de
över utredningens förslag avgivna yttrandena. Även departementschefen an -

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

7

slote sig till denna mening. Då frågan, enligt vad utredningen framhållit, ej
torde kunna lösas utan statens medverkan, tillstyrkte departementschefen,
att sådan komme till stånd. Departementschefen utginge därvid, i likhet med
utredningen, från att den löpande eller kortfristiga krediten i detta sammanhang
lämnades å sido; allenast småföretagarnas behov av mera långfristig
kredit torde här böra tagas under omprövning.

Vad i betänkandet anförts därom, att en kreditgivning enligt föreslagna
linjer förutsatte att låneverksamhetens handhavande decentraliserades, torde
vara riktigt. Det förefölle också välbetänkt att, på sätt föreslagits, såsom
villkor för statens medverkan uppställa fordran på att i lånerörelsen enskilt
kapital investerades i viss proportion till statsmedlen. I dessa punkter hade
icke heller, vare sig i betänkandet eller i yttrandena, någon principiell meningsskiljaktighet
kommit till uttryck.

Utredningens förslag syntes innebära en praktiskt-ekonomisk och jämväl
i övrigt ändamålsenlig lösning av problemet. Emellertid torde icke detta förslag
kunna godtagas i oförändrat skick. Såsom av redogörelsen framginge
hade fullmäktige i riksbanken, vilka i övrigt i huvudsak lämnat förslaget
utan erinran, avböjt att riksbanken skulle taga den befattning med ifrågavarande
låneärenden, som där förutsattes. Vad fullmäktige härutinnan anfört
syntes höra beaktas. En omarbetning av förslaget i vad det anginge ordningen
för låneärendenas behandling torde sålunda böra ske. I övriga avseenden
syntes vad utredningen föreslagit i allt väsentligt kunna följas. Låneverksamheten
skulle i anslutning härtill lämpligen kunna anordnas enligt i huvudsak
följande linjer.

För verksamheten skulle inrättas en statlig lånefond, benämnd fonden för
hantverks- och småindustrikredit. Fondens förvaltning syntes böra ankomma
på kommerskollegium. Lån från fonden borde beviljas allenast inom distrikt
av riket, i vilket funnes av Kungl. Majit för ändamålet godkänd garantiförening.
Distriktsindelningen torde icke böra nu fastställas utan finge bliva beroende
av utvecklingen. Emellertid delade departementschefen utredningens
mening, att län, i vilka företagareföreningar funnes, icke borde omfattas av
verksamheten. I överensstämmelse härmed funne departementschefen lämpligast,
att jämväl Värmlands län, där en företagareförening nyligen bildats,
hölles utanför den här ifrågavarande lånerörelsen. Icke heller ansåge departementschefen
sig böra, åtminstone för närvarande, förorda någon omläggning
av de redan bestående företagareföreningarna till garantiföreningar. Innan åtgärder
i dylik riktning närmare övervägdes, syntes det i varje fall finnas skäl
att avvakta utvecklingen av den nya verksamheten.

Vad angår medlemskap i garantiföreningarna ansåge departementschefen,
att dylik förening borde stå öppen dels för envar hantverkare eller industriidkare
inom distriktet, dels ock för sammanslutningar av sådana företagare.
Insatsbeloppens storlek torde få bliva beroende på närmare prövning i samband
med föreningsbildandet. Utredningens förslag i nämnda avseende syntes
emellertid lämpligen kunna vara normgivande. Gentemot förslaget, att allenast
medlemmar i garantiföreningen skulle kunna beviljas lån, hade kommerskollegium
invänt, att medlemskap i föreningen holde göras till villkor ej för tilldelning
av lån utan först för lånets lyftande. Med den av kollegium sålunda
föreslagna jämkningen tillstyrkte departementschefen förslaget jämväl härutinnan.
En förutsättning för lån torde vidare, såsom Överståthållarämbetet
anfört, böra vara, att sökanden idkade småföretagsamhet av här ifrågavarande
slag inom föreningens distrikt.

I detta sammanhang må erinras, att enligt beslut nästlidna sommar Sveriges
hantverksorganisation komme att från och med den 1 januari 1942 ombildas

8

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Omorganisationen avsåge
bland annat att öka förutsättningarna för samgående mellan hantverkare
och småindustriidkare i en enda organisation, där de båda företagargruppernas
intressen skulle likvärdigt tillgodoses. Den organisatoriska enhetlighet,
som sålunda avsåges skola vinnas torde vara ägnad att gynnsamt påverka
utvecklingen av ifrågavarande låneverksamhet. Det vore att förvänta, att
den nya organisationen komme att arbeta för att tillfredsställande resultat av
denna verksamhet uppnåddes. Framför allt kunde detta ske genom anslutning
till garantiföreningarna av organisationens underavdelningar, dess hantverks-
och industriföreningar. Men jämväl på annat sätt torde organisationen
äga möjlighet att ekonomiskt och praktiskt främja låneverksamheten, såsom
exempelvis genom att biträda vid utredningar i låneärenden samt genom att
medverka till ordnande av lokalfrågor.

Beträffande handhavandet av låneverksamheten hade utredningen framhållit
önskvärdheten av, att detta arbete anförtroddes någon med liknande
uppgifter redan förtrogen institution. Då emellertid förslaget örn riksbankens
ianspråkstagande för dessa uppgifter icke torde böra genomföras och något
annat lämpligt organ för handläggningen av samtliga hithörande spörsmål
icke torde finnas, bleve det nödvändigt att söka en lösning av frågan enligt
delvis andra linjer. Efter prövning av olika utvägar förordade departementschefen
den anordningen, att för granskningen och avgörandet av låneansökningarna
samt därmed förenat utredningsarbete inom varje distrikt bildades
en särskild lånenämnd, nämnden för hantverks- och småindustrikredit, medan
däremot medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt arbetet
med upptagande och indrivning av räntor och amorteringar överlämnades
åt vederbörande länsstyrelse. Departementschefen erinrade, att ett liknande
förfaringssätt tidigare tillämpats beträffande de s. k. ackords- och stödlånen
åt jordbrukare. Den för låneverksamhetens ändamålsenliga handhavande erforderliga
decentralisationen skulle vid bifall till detta förslag bibehållas. Antalet
ledamöter i varje nämnd syntes kunna begränsas till tre jämte suppleanter
för dem. Ledamöter och suppleanter borde förordnas av Kungl. Maj :t, som
jämväl skulle utse en av ledamöterna att vara nämndens ordförande. Därjämte
torde emellertid böra vid behandlingen av låneärende såsom ledamöter
i nämnden deltaga förslagsvis två ledamöter ur garantiföreningens styrelse.
Lämpligt torde vara att härvid ordnades så, att i behandlingen av visst låneärende
alltid kunde deltaga åtminstone någon ledamot från det län, lånesökanden
tillhörde. På grund av garantiföreningens ställning till låneverksamheten
torde böra stadgas, att lån icke finge beviljas mot bestridande av båda
de i beslutet deltagande ledamöterna av garantiföreningens styrelse.

Låneverksamheten torde, i syfte bland annat alt åstadkomma största möjliga
enhetlighet i låneärendenas behandling, böra stå under tillsyn av ett
centralt organ. Såsom sådant syntes lämpligen kommerskollegium böra ifrågakomma.

Departementschefen, som icke haft något att erinra mot utredningens förslag
i fråga örn räntefotens beräkning, har för sin del ansett, att räntan, i
överensstämmelse med vad fullmäktige i riksgäldskontoret och statskontoret
uttalat, borde bestämmas av Kungl. Majit.

Vad beträffar låneverksamhetens utformning i övrigt har departementschefen
anslutit sig till utredningens förslag. I fråga örn de med låneansökningarnas
behandling stående kostnaderna och disponerande av inflytande räntebelopp
har departementschefen uttalat följande:

Statsutskottets utlåtande Nr 23S.

9

Enligt utredningens förslag skulle till gäldande av de nied låneverksamheten
förenade omkostnaderna uppbäras, förutom tilläggsränta av en procent,
en avgift av 5 kronor för varje låneansökan. Nämnda avgift hade avsetts
skola utgöra ersättning till riksbanken för dess befattning med låneärendena.
Vid bifall till det av departementschefen förordade organisationsförslaget torde
denna avgift lämpligen böra bortfalla. Vad omförmälda tilläggsränta beträffade
föresloge departementschefen, att inflytande räntebelopp i sin helhet
av länsstyrelsen i vanlig ordning inlevererades till statsverket. I anslutning
härtill förordade departementschefen vidare, att för bestridande av de med
lånenämndernas arbete förenade utgifterna anvisades ett särskilt statsanslag.
Detta torde böra erhålla förslagsanslags natur och disponeras av kommerskollegium.
Lånenämndernas ersättningsräkningar borde sålunda insändas till
kollegium, som efter granskning av desamma och i den mån någon erinran
mot dem ej föranleddes hade att utanordna de ifrågakommande beloppen.
Departementschefen ansåge härvid skäligt, att ersättning till nämndledamötema
och de i nämndernas behandling av låneärenden deltagande ledamöterna
i garantiförenings styrelse utginge enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen.

Mot storleken av det av utredningen såsom kapital till fonden för hantverks-
och småindustrikredit föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor,
hade departementschefen ej något att invända. Vad anginge anslaget till lånenämnderna
erinrade departementschefen att utredningen föreslagit, att, utöver
inkomsterna genom tilläggsräntan å lånen, skulle för bestridande av
omkostnaderna avses ett årligt belopp av 10,000 kronor. Då nyssnämnda inkomster
enligt vad departementschefen föreslagit skulle inlevereras till statsverket
och sålunda icke komme att stå till förfogande för låneverksamheten,
skulle, vid bifall till departementschefens förslag, motsvarande ökning av
omkostnadsanslaget erfordras. Med hänsyn till att verksamheten icke torde
kunna igångsättas förrän under senare hälften av budgetåret 1941/42, syntes
emellertid ett omkostnadsanslag av 10,000 kronor för detta budgetår få anses
tillfyllest. Såväl kapitalanslaget som omkostnadsanslaget syntes böra upptagas
å tilläggsstat till den löpande riksstaten.

Utskottet har vid sin prövning av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag funnit
att övertygande skäl blivit förebragta för att särskilda åtgärder från statsmakternas
sida vidtagas, i syfte att förbättra hantverkets och den mindre
industriens kreditmöjligheter. I likhet med 1940 års hantverks- och småindustriutredning
samt departementschefen anser utskottet, att dessa åtgärder
allenast böra avse behovet av långfristig kredit.

Utskottet är vidare ense med såväl utredningen som departementschefen
örn lämpligheten av att den ifrågasatta låneverksamheten decentraliseras,
samt att såsom villkor för statens medverkan uppställes fordran på att i
lånerörelsen enskilt kapital investeras i viss proportion till statsmedlen.

Beträffande den nya kreditverksamhetens organisation har densamma —
frånsett departementschefens förslag angående ordningen för låneärendenas
behandling och vad därmed står i samband — icke mött någon gensaga från
utskottets sida.

Utskottet.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Vad angår låneärendenas behandling m. m. får utskottet anföra följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreslog utredningen, att
en särskild statlig lånefond — benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit
-— skulle inrättas för tillgodoseende av behovet av långfristig
kredit på ifrågavarande område, att distriktsvis skulle hildas s. k. garantiföreningar,
vilka i viss utsträckning skulle gå i borgen för inom distriktet
utlämnade lån, att dylika distrikt förslagsvis skulle utgöra åtta, med den
gruppering, som i det föregående närmare angivits, att omhänderhavandet
av låneverksamheten från fonden skulle anförtros åt riksbanken genom dess
avdelningskontor, att vid behandlingen av ansökningar örn lån från fonden
skulle deltaga, förutom vederbörande riksbankskontors styrelse, jämväl tre
ledamöter ur styrelsen för vederbörande garantiförening, vilka härför skulle
tillerkännas ersättning enligt i gällande kommittékungörelse angivna grunder,
att ersättning till riksbanken för befattningen med låneansökningarna
skulle utgå med 5 kronor för ansökan, att räntan å lån från fonden icke
finge understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under
det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tilllägg
av en procent, varvid dock viss hänsyn borde tagas till det allmänna
ränteläget, att det borde ankomma på riksbanken att enligt sålunda angivna
principer fastställa den räntesats, som vid en var tidpunkt skulle bestämmas,
samt att den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten
skulle utövas av fullmäktige i riksbanken, varvid dock chefen för kommerskollegii
industribyrå eller, vid förfall för denne, annan av kollegium utsedd
befattningshavare skulle deltaga i handläggningen av dylika ärenden.

Sedan fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande i ärendet framhållit, att
fullmäktige icke kunde dela utredningens mening, att riksbankens kontor
borde vara organ för prövning av framställningar om lån från den föreslagna
fonden, har departementschefen frångått det av utredningen framlagda
förslaget till låneverksamhetens organisation och för sin del förordat
att särskilda lånenämnder skulle bildas, en i varje distrikt, medan
medelsförvaltningen, utbetalningen av beviljade lån samt arbetet med upptagande
och indrivning av räntor och amorteringar skulle överlämnas åt
vederbörande länsstyrelse, varjämte kommerskollegium skulle såsom centralt
organ hava tillsynen över verksamhetens enhetliga bedrivande. Vid
bifall till detta förslag skulle någon särskild avgift för varje låneansökan
icke uttagas och inflytande räntebelopp inklusive tilläggsränta i sin helhet
av länsstyrelserna i vanlig ordning inlevereras till statsverket. För bestridande
av de med lånenämndernas arbete förenade utgifterna skulle anvisas
ett särskilt statsanslag av förslagsanslags natur, som för innevarande
budgetår skulle uppföras med 10,000 kronor. Ledamöterna av lånenämnderna
och de ledamöter av vederbörande garantiförenings styrelse, som på
sätt departementschefen närmare angivit, skulle deltaga i låneärendenas behandling,
skulle härför uppbära ersättning enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen.
Departementschefen har icke haft annat att erinra emot

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

11

utredningens förslag beträffande räntefotens beräkning, än att räntan borde
bestämmas av Kungl. Majit.

Utskottet bär för sin del icke kunnat finna den av departementschefen föreslagna
anordningen för låneärendenas behandling innebära den lämpligaste
lösningen av detta organisatoriska problem. Den angivna förvaltnigsapparaten
har synts utskottet bliva alltför vidlyftig och onödigt tyngande genom
det flertal organ — garantiföreningarnas styrelser, lånenämnderna, länsstyrelserna
och kommerskollegium — som skulle engageras i densamma. Härförutom
måste man räkna med, att denna organisation skulle medföra opx-oportionerligt
höga administrationskostnader. Visserligen har för innevarande
budgetår icke upptagits större anslag än 10,000 kronor för lånenämndernas
verksamhet, men detta anslag är beräknat med hänsyn till att ifrågavarande
verksamhet icke torde kunna igångsättas förrän under senare
hälften av budgetåret 1941/42, varjämte är att märka att anslaget, med hänsyn
till ovissheten angående medelsbehovets storlek upptagits som förslagsanslag.
Det synes därför sannolikt, att vid ett bifall till departementschefens
förslag de årliga statsutgifterna för ändamålet bomme att ej oväsentligt
överstiga det nu äskade anslaget.

Med hänsyn till de vägande invändningar, som utskottet sålunda ansett sig
böra resa mot det föreliggande förslaget sådant det på denna punkt av
departementschefen utformats, har utskottet under hand hänvänt sig till
fullmäktige i riksbanken med anhållan örn ett uttalande huruvida fullmäktige
alltjämt motsatte sig att här ifrågavarande uppgifter lades på riksbanken.
Fullmäktige hava vid sammanträde den 19 november 1941 till behandling
upptagit denna fråga och enligt utskottet tillhandakommet protokollsutdrag
beslutat uttala, att fullmäktige med hänsyn till de skäl, som från
utskottets sida åberopats, icke ansåge sig böra framställa någon erinran mot
att låneverksamheten skulle handhavas av riksbanken genom dess avdelningskontor,
under förutsättning att riksbanken (kontorsstyrelsema) ensam
finge beslutanderätt i låneärendena, men att lån från lånefonden icke
finge beviljas, om vederbörande garantiförenings styrelse avstyrkte lånet.
Därest ifrågavarande uppgifter alltså skulle omhändertagas av riksbanken,
borde vidare enligt fullmäktiges mening fonden ställas under riksbankens
förvaltning, varjämte det borde anförtros åt riksbanken att bestämma åt
vilka kontorsstyrelser låneprövningarna skulle anförtros samt att utöva tillsyn
över att låntagare fullgjorde sina skyldigheter beträffande dem beviljade
lån.

På grund av den ändrade inställning till förevarande spörsmål, som numera
intagits av fullmäktige i riksbanken, och då utskottet anser en organisation
enligt de riktlinjer, som angivits av fullmäktige, innebära en smidigare
och ekonomiskt förmånligare lösning än den av departementschefen
angivna, tillstyrker utskottet, att handläggningen av låneärendena anordnas
på sätt fullmäktige i ovannämnda protokollsutdrag angivit. Enligt utskottets
mening synas några gemensamma sammanträden för låneärendenas behandling
mellan avdelningskontorens styrelser och styrelserna för garantiförening -

12

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

arna icke erfordras. Låneansökningarna torde böra ingivas till respektive avdelningskontor,
vars styrelse därefter skulle inhämta yttrande i ärendet från
vederbörande garantiförenings styrelse. Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla, att, därest det garantiförenings styrelse inrymda inflytandet vid
beviljande av lån skulle visa sig medföra risker för att i och för sig önskvärda
och livsdugliga företag komme att utestängas från möjligheten till låns erhållande,
fullmäktige i riksbanken torde böra anmäla ett dylikt förhållande
för Kungl. Majit för vidtagande av lämpliga åtgärder i syfte att motverka en
dylik utveckling.

För sitt arbete med låneansökningarnas prövning synes riksbanken böra
äga uppbära det av utredningen föreslagna beloppet av 5 kronor för ansökning,
vilket belopp bör bifogas låneansökningen. Därest erfarenheten framdeles
utvisar att detta belopp är alltför lågt tillmätt, torde det få ankomma på
riksbankens ledning att taga denna fråga under omprövning och föreslå
Kungl. Majit de ändrade ersättningsgrunder, som eventuellt kunna befinnas
påkallade.

Skulle de utredningar av teknisk eller ekonomisk natur, som för låneärendenas
avgörande kunna erfordras, undantagsvis kräva särskilda kostnader,
torde riksbanken böra vara oförhindrad att av den till en procent fastställda
tilläggsräntan bestrida dylika utgifter. Utskottet förutsätter jämväl att av
denna tilläggsränta må bestridas ersättningar i förekommande fall till ledamöterna
av garantiföreningarnas styrelser för traktamenten och resekostnader
efter grunder, som riksbankens ledning har att bestämma och varvid torde
böra iakttagas, att traktamente högst bör utgå enligt kommittékungörelsens
bestämmelser, medan resekostnadsersättningarna torde kunna hållas under
vad som gäller för kommittéledamöter.

Utskottet vill vidare uttala, att det enligt utskottets mening med hänsyn till
fördelen av att hava tillgång till förefintlig lokalkännedom vore önskvärt dels
att distrikten bleve mindre än vad utredningen förslagsvis angivit, dels ock
att låneansökningarna så vitt möjligt komme att bedömas och avgöras vid
ett större antal avdelningskontor än vad som motsvarar antalet distrikt.

Utskottet har liksom departementschefen icke något att erinra mot att räntefoten
bestämmes att utgå enligt av utredningen angivna principer, varvid
viss hänsyn synes böra tagas till det allmänna ränteläget, och delar departementschefens
uppfattning att räntan bör fastställas av Kungl. Majit.

Utskottet förutsätter, att riksbankens ledning vid handläggning av frågor
rörande låneverksamheten i förekommande fall kommer att samråda med
kommerskollegium.

Mot storleken av det såsom kapital till fonden för hantverks- och småindustrikredit
föreslagna anslagsbeloppet, 2,000,000 kronor, har utskottet icke
funnit något att erinra. Vid bifall till utskottets förslag bortfaller däremot behovet
av att för lånenämndernas verksamhet anvisa det av Kungl. Majit upptagna
förslagsanslaget å 10,000 kronor.

I övrigt har vad departementschefen under förevarande avdelning anfört
och föreslagit icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

13

Förslag angående ändringar i gällande bestämmelser örn lån från

statens hantverkslånefond.

Gällande bestämmelser angående lån från statens hantverkslånefond äro
meddelade i kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad genom kungörelsen
den 18 juni 1937 (nr 622).

Utredningen, som övervägt frågan, huruvida fortsatt utlåning från hantverkslånefonden
borde äga rum vid sidan av den av utredningen föreslagna
nya låneverksamheten, har härom anfört följande:

Med hänsyn till att påbörjandet av sistnämnda lånerörelse fordrade vissa
understundom ganska tidsödande förberedelsearbeten och då dess utveckling
vore osäker •—- på sina håll kunde den måhända alls icke komma till stånd
— hade utredningen ansett att, även örn det nya förslaget visade sig i det
stora hela praktiskt genomförbart, långivningen från hantverkslånefonden
likväl borde, åtminstone tillsvidare, fortsätta. För hantverkare och småindustriidkare
inom landsdelar, där den föreslagna riksbanksutlåningen icke komme
att tillämpas eller bleve av obetydlig omfattning, samt för sådana småföretagare,
vilka av en eller annan anledning icke önskade ansluta sig till
någon garantiförening av föreslagen art, torde möjligheten att erhålla lån
från hantverkslånefonden alltjämt ha sitt värde.

Emellertid har utredningen ansett, att vissa ändringar i gällande bestämmelser
angående lån från hantverkslånefonden borde genomföras. Utredningen
anför härutinnan bland annat:

Enligt nuvarande bestämmelser kunde lån från fonden utgå till, förutom
hantverkare, allenast sådan mindre industri, som vore jämförlig med hantverk.
Småindustriidkare av annat slag vore, örn de önskade begagna sig av
statlig låneverksamhet på området, för närvarande hänvisade till industrilånefonden
och Aktiebolaget industrikredit. Då de säkerhetskrav, vilka uppställdes
för lån från dessa sistnämnda institutioner, vore längre gående än de
vilka gällde i fråga örn hantverkslån, komme — i den mån det över huvud ginge
att skilja mellan olika stadier av småindustri — den mera framskridna småindustrien
i ett sämre läge beträffande lånemöjligheterna än övriga idkare
av mindre industri. Det förefölle skäligt, att denna gränsdragning mellan
olika näringsutövare tillhörande samma företagskategori borttoges.

Enligt gällande bestämmelser kunde vidare hantverkslån endast beviljas
för maskinanskaffning, högst 10,000 kronor, och för förlagsändamål, högst
5,000 kronor. Utredningen föresloge, att lån från hantverkslånefonden finge
utgå jämväl för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler. Dylikt
verkstadslån syntes lämpligen ej böra få överstiga två tredjedelar av den
beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden för de med lånet
avsedda åtgärderna. Lånemaximum kunde skäligen bestämmas till 10,000
kronor. Vidare syntes böra stadgas, att verkstadslån finge innehavas under
högst tio år, därvid förutsattes att, sedan lånet innehafts under ett år från
första lyftningsdagen, återbetalning enligt av kommerskollegium fastställd
amorteringsplan skedde under efterföljande högst nio år med lika stora årliga
kapitalbelopp.

Enligt bestämmelserna örn lån från hantverkslånefonden skulle laneansökan
ingivas till kommerskollegium inom tid, som av kollegium kungjordes.
Avsikten med detta stadgande torde hava varit, att ansökningar icke

14

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Utskottet.

borde prövas successivt under året utan samlas och upptagas till behandling
i ett större sammanhang. Praxis hade emellertid utvecklat sig därhän, att ansökningar
numera prövades och avgjordes allteftersom de inkomme. Då detta
förfaringssätt syntes ändamålsenligt, föresloge utredningen, att nyssnämnda
kungörelseförfarande såsom onödigt icke vidare tillämpades.

Departementschefen, som ansett lämpligt, alt möjligheterna till långivning
från statens hantverkslånefond tillsvidare bibehölles, har funnit de av utredningen
föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående lån från
fonden ändamålsenliga. Departementschefen har erinrat, att den väsentligaste
ändringen innebure, att lån finge utlämnas icke blott för maskinanskaffning
eller förlagsändamål utan jämväl för uppförande eller ombyggnad av
verkstadslokaler och icke haft något att erinra mot de av utredningen föreslagna
villkoren för lån av sistnämnda slag.

Utskottet har i likhet med departementschefen icke funnit något att erinra
mot de av utredningen föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående
lån från statens hantverkslånefond.

Förslag angående åtgärder till främjande av upplysnings- och
rådgivningsverksamhet m. m.

Utredningen har jämväl tagit under övervägande frågan om behovet av
upplysnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt
lämpligaste sättet för detta behovs tillgodoseende.

Utredningen har härvid kommit till det resultatet, att inom vissa delar av
hantverket och småindustrien brister av driftsteknisk och affärsekonomisk
art förefunnes, vilka hämmade företagens utveckling. Utredningen framhåller,
att detta särskilt gällde de allra minsta företagen. Den kraftigast utvecklade
småindustrien, vilken ofta stöde på gränsen till storföretagsamhet, dreves
i de flesta fall mer rationellt såväl produktionstekniskt som affärsmässigt
sett. Utredningen finner det sammanfattningsvis kunna sägas, att behovet
av upplysning och rådgivning inom hantverk och småindustri i första
rummet vore av allmän karaktär, speciellt i vad det gällde affärsekonomiska
ämnen men i visst avseende även beträffande tekniska gebit. Hos småindustrien
funnes dessutom i begränsad omfattning ett behov av mera
kvalificerad teknisk rådgivning.

Inom Sveriges hantverksorganisation hade förslag framställts om inrättande
av en hela landet omspännande konsulentverksamhet, bedriven av hantverksorganisationen
med statligt understöd. Vad beträffade en dylik konsulentverksamhet,
som komme att ställa sig skäligen dyrbar, ansåge utredningen,
att man tillsvidare borde gå fram med en viss försiktighet och
därför försöksvis och i mindre skala pröva sig fram till en lämplig form
för upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Utredningen har vidare yttrat
bland annat:

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

15

Det föreliggande rationaliseringsbehovet inom hantverk och småindustri
vore enligt utredningens mening till stor del av sådan art, att vad som
i främsta rummet erfordrades vore undervisning och utbildning i vissa allmänna
ämnen men icke rådgivning i egentlig mening. Denna synpunkt torde
särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försäljningstekniska
området. Samtidigt som utredningen ville fästa uppmärksamheten
på statens hantverksinstitut och dess undervisningsverksamhet,
finge framhållas önskvärdheten av att insatser från organisationernas sida
speciellt inriktades på utbildnings- och undervisningsuppgifter. Åtgärder på
detta område, vilka givetvis icke borde vidtagas utan i förekommande fall
erforderlig samverkan med hantverksinstitutet, borde framförallt avse den
affärsekonomiska utbildningen, speciellt praktisk bokförings- och kalkyleringsundervisning.
Studiecirkel- och kursverksamhet, anordnad lokalt av
hantverksföreningarna, industrinämnderna och länsombuden i samarbete
med undervisningsanstalter, vore en framkomlig väg. Åstadkommande av
lättillgängliga och praktiska skriftserier i för småföretag viktiga företagsoch
driftsekonomiska ämnen vore likaledes en betydelsefull uppgift. Värdefulla
resultat skulle otvivelaktigt även kunna ernås i vad gällde skolningen
av här ifrågavarande företagargrupper genom samverkan mellan organisationerna
och korrespondensinstitut.

Utredningen har för sin del icke kunnat förorda, att staten från början
bidroge med belopp av större storleksordning till uppbyggande av en konsulentorganisation
för småindustri och hantverk. Utredningen anför, att det
torde få ankomma på organisationerna att med hänsyn till den vikt, de tillmätte
en anordning av ifrågavarande slag, i första hand själva vidtaga erforderliga
åtgärder. Den samhälleliga betydelsen av småföretagsverksamhetens
effektivisering gjorde emellertid, att strävandena såväl att effektivare
utnyttja redan förefintliga möjligheter för tillgodoseende av nämnda företagsamhets
informationsbehov som även att finna nya, ändamålsenliga vägar
härför syntes förtjäna att understödjas jämväl från statens sida. Med hänsyn
till de uppgifter i avseende å utbildning och undervisning, som på andra
områden inom samhället åvilade staten, anser utredningen det därför skäligt,
att statsmakterna redan på nuvarande stadium i viss omfattning lämnade
sin medverkan till en utvidgning av den av organisationerna bedrivna
upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen föreslår i detta
syfte, att Kungl. Maj:t ville av riksdagen utverka anslag till ifrågavarande
upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och småindustri.
En medelstilldelning av sammanlagt 25,000 kronor örn året har synts utredningen
lämplig. Anslaget borde ställas till förfogande åt Kungl. Majit, som
skulle äga att verkställa fördelning av anslaget mellan hantverksorganisationen
och småindustriförbundet med hänsyn till arbetets omfattning och
övriga föreliggande omständigheter. Utredningen framhåller, att en förutsättning
för statsbidrag måste vara, att verksamheten bedreves på ett ändamålsenligt
sätt. Innan bidragstilldelning skedde, borde därför för användningen
av bidragsmedlen uppgöras plan, som kunde av Kungl. Majit godkännas.
Kontrollen över att medlen användes i enlighet med planen samt att
verksamheten i övrigt lämpligt organiserades och omhänderhades borde
ankomma på kommerskollegium.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

Utskottet.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande:

Det torde vara otvivelaktigt, att behov av ökad upplysning och rådgivning
inom hantverket och den mindre industrien förelåge. Småföretagarna
torde själva genom sitt organisationsväsen kunna verksamt bidraga till lösningen
av ifrågavarande spörsmål. Den ombildning av Sveriges hantverksorganisation,
som avsetts skola äga rum från och med nästa årsskifte, torde
vara ägnad att främja förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete på
området.

Departementschefen delade utredningens uppfattning, att åtskilligt torde
vara att vinna genom studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker i
affärs- och driftsekonomiska ämnen samt samarbete med korrespondensinstitut.
Enligt vad departementschefen erfarit hade också viss upplysningsoch
rådgivningsverksamhet redan igångsatts enligt dessa linjer. Beträffande
åter den av hantverksorganisationen förordade konsulentverksamheten torde
man i överensstämmelse med vad utredningen framhållit böra framgå med
försiktighet. Det torde vara nödvändigt att, innan ett program av den omfattning
hantverksorganisationen föreslagit komine till utförande, dess lämplighet
och genomförbarhet prövades genom försök i mindre skala. Statens
medverkan till en konsulentverksamhet i den av organisationen avsedda utsträckningen
kunde departementschefen därför, åtminstone för närvarande,
icke förorda.

Huruvida staten över huvud borde genom bidrag till organisationsverksamheten
öka möjligheterna till ett framgångsrikt arbete på ifrågavarande
område kunde vara föremål för tvekan. Departementschefen vore ense med
utredningen därom, att åtgärder av förevarande art borde i första hand ankomma
på vederbörande företagarorganisationer. Med hänsyn till den stora
grupp av samhällsmedlemmar, det här gällde, och den betydelse, kanske särskilt
i nuvarande läge, småföretagsamhetens ändamålsenliga utveckling hade
för samhället i dess helhet, syntes det emellertid motiverat, att staten i viss
utsträckning ekonomiskt medverkade till ett gynnsamt resultat. Departementschefen
tillstyrkte för sin del förslaget, att för ändamålet tillsvidare avsåges
ett årligt belopp av 25,000 kronor. Medlen syntes lämpligen böra få
användas av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation enligt plan,
som kunde av Kungl. Maj:t godkännas. Det torde böra ankomma på kommerskollegium
att hava tillsyn över att denna plan följdes samt att i övrigt
utöva erforderlig kontroll.

Medelsanvisningen torde böra ske i form av reservationsanslag. Anslag för
ändamålet torde få upptagas å tilläggsstat för innevarande budgetår. Med
hänsyn till, att viss del av budgetåret redan förflutit, syntes emellertid en begränsning
av det för helt år föreslagna beloppet nu kunna ske. Departementschefen
tillstyrkte, att medelsanvisningen för budgetåret 1941/42 bestämdes
till 15,000 kronor.

Den i ärendet förebragta utredningen har övertygat utskottet om att behov
av ökad upplysning och rådgivning föreligger inom hantverket och den
mindre industrien. I likhet med utredningen och departementschefen anser
utskottet, att åtgärder av här ifrågavarande art i första hand böra ankomma
på vederbörande företagarorganisationer. Då emellertid ett framgångsrikt
arbete på detta område icke för närvarande synes vara möjligt att ernå utan
viss medverkan från statens sida, har utskottet icke funnit något att erinra
mot att en upplysnings- och rådgivningsverksamhet försöksvis kommer

Statsutskottets utlåtande Nr 238.

17

till stånd i enlighet med de av departementschefen uppdragna riktlinjerna.
Utskottet tillstyrker alltså, att å tilläggsstat I för hudgetåret 1941/42 för ändamålet
i fråga anvisas ett anslag av 15,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag,

a) besluta, att en statlig fond, benämnd fonden för hantverks-
och småindustrikredit, skall inrättas, från vilken fond
lån må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet i det föregående anfört;

b) till Fonden för hantverks- och småindustrikredit å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering
i statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor;

c) besluta de ändringar i grunderna för lån från statens
hantverkslånefond, som av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 10 oktober 1941 angivits; d)

till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
om hantverk och småindustri å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42 under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 15,000 kronor.

Stockholm den 5 december 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Asplund, Heiding, Andrén,
Sven Larsson, Carlström, Bäcklund, Karl Andersson, Boman, Gustaf Iwar Anderson, friherre
De Geer och Emil Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,
Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Isacsson, Holmdal, Andersson i Södergård,
Åqvist, Viklund, frii Alvén och herr Eriksson i Frägsta.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 238—239.

‘2