Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 12 december 1941 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av t § och 2 § 1 mom.
lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.

Genom en den 24 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 317, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

i) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § oell 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902. innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,
som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat
nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station
för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande
av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,
skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås
eller upplåtas. Tarvas för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft,
att elektrisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som
ej tillhör kronan, skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning av
större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller
upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Konungen prövas
ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighets ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning
och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1931: 148 och av 2 § 1 mom. se 1938: 458.

Bihang till riksdagens protokoll 194-1.9 sami. 2 avd. Nr 39. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket
finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan
eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå
eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning, som utan
synnerlig olägenhet för anläggaren kan användas, medföra minst lika stort
men som den föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
åge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i
allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket
ävensom i fråga örn elektriska starkströmsledningar övriga i sagda lag meddelade
särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar
motsvarande tillämpning; och skall vad där stadgas med avseende
å upplåtelse av nyttjanderätt för svagströmsledning gälla jämväl beträffande
upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.

2 §.

1 mom. Vill någon---olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare
meddelas, utan så är, att annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för
anläggaren kan användas, prövas medföra minst lika stort men som den föreslagna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vad i
äldre lag stadgas om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 om
expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse av 48 § se 1934: 31.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt 47 § blivit av rätten fastställd, skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det rättens
utslag vunnit laga kraft. Avser expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa men, och prövas den, örn fastigheten besväras
av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
kan häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens
säkerhet, äge rätten medgiva, att nedsättning ej behöver äga
rum. Har sådant medgivande lämnats, gore den exproprierande, i stället för
att nedsätta ersättningen, anmälan hos Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersättningen guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla
anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket förmäles, ingive den
exproprierande till Konungens befallningshavande rättens utslag jämte bevis
att och när utslaget vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall
den exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt
ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats.

89 §.

Ansökning örn---redogörelse därför.

Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för
ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens
tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall i ty fall den
utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas hos rätten.

91 §.

Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, eller har fastighetens ägare förklarat
sig villig att upplåta nyttjanderätt för ändamål, som där avses, må fastigheten,
sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning
av den exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta därå från tillträdesdagen.

Vad i---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för dessa förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Framställda önskemål.

I olika sammanhang har fråga väckts angående ändrade bestämmelser om
rätt att framdraga elektriska ledningar över annans mark och örn införande
av möjlighet att på ett enkelt sätt trygga ledningsrätt för framtiden, när fas -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

tighetsägaren lämnat medgivande till lednings framdragande. Tillika ha
önskemål framförts örn möjlighet att i större utsträckning utbetala expropriationsersättning
direkt till fastighetsägaren, således utan att ersättningen
behöver nedsättas hos länsstyrelsen. I samband härmed har uppkommit fråga
örn expropriationsrättens innebörd, då koncession för ledningen är tidsbegränsad.

Rätt att taga i anspråk annans mark för elektrisk ledning,
kan vinnas antingen enligt den allmänna lagen örn expropriation den 12 maj
1917 eller enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.

Enligt 1917 års lag örn expropriation får fastighet, som tillhör annan än
kronan, efter tillstånd av Kungl. Maj:t tagas i anspråk för vissa angivna
ändamål, såsom för allmän väg eller för telegraf- eller telefonanläggning
eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande, ävensom
för annat ändamål, som är jämförligt med något av, bland andra, de nu
nämnda och som äger väsentlig betydelse för det allmänna.

I 1902 års lag stadgas, att om Konungen, för någon orts förseende med belysning
eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft
åt sådan industriell anläggning som finnes vara av större betydelse för
det allmänna, prövat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes
till station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft
eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamålet
erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas. Menighet är dock ej
pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller
inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats
eller vattendrag. Ledning må ej heller tvångsvis framdragas inom område, för
vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, på mindre avstånd än 150
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård som tillhör fastighetens ägare, utan så är att Konungen
finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet
användas.

Mellan expropriation enligt 1917 års lag och expropriation enligt 1902 års
lag föreligger bland annat den skillnaden att i senare fallet skall utgå 50
procents förhöjning å ersättningen, dock att örn fastigheten skall användas
för kronans räkning eller om sådant fall är för handen att expropriation för
starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt 1917 års lag, förhöjning ej skall
beräknas.

Varken 1917 års lag eller 1902 års lag torde ge den enskilde fastighetsägaren
rätt att, då fråga ej är örn anläggning av större betydelse för det allmänna,
för sin fastighets behov framdraga ledning över annans mark. Såvitt
angår telefonanläggning torde dock, åtminstone därest telegrafstyrelsen ställer
sig såsom sökande till expropriation, sådan kunna erhållas enligt 1917
års lag, även örn ledningen närmast tjänar endast viss fastighets behov.

I skrivelse till Konungen den 11 mars 1935 (nr 71) har riksdagen anhållit,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans
mark framdraga elektriska ledningar.

Skrivelsen var föranledd av en motion (II: 256), i vilken anfördes, att det
kunde möta svårigheter att få draga elektriska lågspännings- eller telefonledningar
över annans mark. I allt fall kunde det enligt vad i motionen anföres
bliva nödvändigt att erlägga oskäliga ersättningar och i de fall då
expropriation kunde äga rum vore den förenad med stora kostnader och toge
lång tid i anspråk. Motionären framhöll, att numera fordrades till nästan
varje hem på landet dylika ledningar.

Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 12) godkändes av riksdagen, fann
önskvärt, att förfarandet vid tvångsförvärv av äganderätt eller annan rätt
till mark för framdragande av elektriska ledningar ordnades så enkelt och
billigt som möjligt. I fråga om vattenledningar syntes det tillvägagångssätt,
som anvisades i lagen den 28 juni 1918 örn rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning, fylla rimliga anspråk
på snabbhet och billighet. Beträffande elektriska ledningar ställde sig däremot
det nuvarande expropriationsförfarandet ofta synnerligen tidsödande och
kostsamt i förhållande till den skada och det intrång som föranleddes av
ledningarnas framdragande. Enligt vad utskottet från skilda håll inhämtat
förekomme det ej sällan, att markägare med vetskap om den tidsutdräkt och
de dryga kostnader, expropriationsförfarandet förde med sig, vägrat att mottaga
skälig ersättning för marks avstående eller upplåtande samt att vederbörande,
för att undgå att expropriera, nödgats utgiva väsentligt högre ersättning
än som överensstämt med en riktig värdesättning.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha
i skrivelse den 7 december 1940 framhållit önskvärdheten av att expropriation
må kunna erhållas för framdragande av elektrisk lågspännings- eller
högspänningsledning, även örn behovet av kraft är begränsat till viss fastighet,
samt förordat införande av vidgad expropriationsrätt.

Genom expropriation vinner exproprianten en rätt till den därmed avsedda
fastigheten som går före alla andra rättigheter till denna. Expropriation
är därför av värde, även örn fastighetsägaren medgivit att hans fastighet
må tagas i anspråk. S. k. proformaexpropriation anlitas också
i dylika fall för att bereda exproprianten en trygghet som icke kan vinnas
t. ex. genom inteckning.

Ehuru proformaexpropriation ger bättre rätt än frivilliga överenskommelser,
torde förfarandet icke hittills ha tillämpats i större utsträckning. Detta
lärer sammanhänga bland annat med att det är förenat med mycket besvär
och dryga kostnader. Då emellertid olägenheterna av att helt lita till frivilliga
överenskommelser också äro mycket betydande, ha krav framställts på
införande av särskilda bestämmelser, varigenom på ett enklare sätt än nu
skulle kunna vinnas en mot envar bestående ledningsrätt.

I gemensam skrivelse till Konungen den 18 oktober 1930 framhöllo svenska
vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksf öreningen önskvärd -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

heten av att godvilliga uppgörelser med vederbörande fastighetsägare om
rätt att framdraga elektriska kraftledningar kunde utan inteckning göras betryggande
mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter, så länge
kraftledningarna ägde bestånd. Härvid framhöllo föreningarna, att expropriationsförfarandet
i allmänhet vore oskäligt dyrbart i förhållande till
expropriationsobjektet. Föreningarna hemställde, att Kungl. Majit måtte
låta undersöka möjligheten att genomföra en lagstiftning örn rätt att hava
kraftledningar å annans mark, grundad på samma principer som lagen om
vågrätt.

En lagstiftning av mera begränsad innebörd och i syfte huvudsakligen att
underlätta proformaexpropriation har föreslagits av telegrafstyrelsen i skrivelse
till Konungen den 8 november 1935 och av vattenfallsstyrelsen i skrivelse
till Konungen den 3 mars 1936. I dessa skrivelser har framhållits såsom
önskvärt, att en lagändring komme till stånd, innebärande rätt för den exproprierande
att i vissa fall verkställa utbetalning av expropriationsersättningen
direkt till jordägaren.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha
framfört samma önskemål.

I detta sammanhang ha föreningarna även upptagit till behandling frågan,
huruvida expropriationsrätt för koncessionspliktiga ledningar
är begränsad till den tid koncessionen avser.

Enligt 2 § i 1902 års lag är den som vill utföra elektrisk starkströmsledning
med spänning överstigande 250 volt med vissa undantag pliktig att söka
koncession hos Konungen. Efter lagändring den 30 juni 1938 kräves koncession
även örn någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område vill utföra elektrisk starkströmsledning med
lägre spänning än nyss nämnts, såframt ledningen avser distribution av ström
till fastigheter med olika ägare. Konungens tillstånd erfordras dessutom för
att elektrisk starkströmsledning skall få framdragas inom område för allmän
väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på mindre
avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhörigt
flygfält. — Koncession meddelas för viss tid ej överstigande 40 år eller,
om särskilda skäl därtill föranleda, 60 år. Koncession för högspänningsledning
är i regel förfallen om den ej tages i bruk inom tre år.

Föreningarna ha hemställt, att expropriationstillstånd för elektriska starkströmsledningar,
som beviljas enligt nu gällande eller framdeles eventuellt
kompletterande lagar på området, formuleras så, att av desamma klart framgår,
att den exproprierade rätten gäller så länge ledningen är koncessionerad
och nyttjas.

Promemoria och lagutkast.

Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en den 27 december
1940 dagtecknad promemoria i dessa frågor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

I promemorian framhålles, att det ur allmän synpunkt är av vikt, att
ökad elektrifiering, i synnerhet av landsbygden, äger rum och att, även om
en ledning i det särskilda fallet kan synas tjäna allenast ett enskilt intresse,
utbyggandet av ledningsnätet till de enskilda konsumenterna, sett i större
sammanhang, är av betydelse för landets produktionsförmåga. Detta gällde
såväl ledningar för belysning som ledningar för drivkraft. För att elektrifiering
skulle kunna ske i önskvärd utsträckning vöre det nödvändigt, att möjlighet
funnes att tvångsvis taga mark i anspråk för framdragande av behövliga
ledningar och att det härför erforderliga förfarandet ej krävde alltför
lång tid eller vore förenat nied för stora kostnader. När mark frivilligt upplåtes,
vöre det vidare av vikt, att den rätt som därmed avses på ett lämpligt
sätt kunde tryggas för framtiden.

I promemorian har vidare —- sedan erinrats om att andra lagutskottet
ifrågasatt, huruvida icke ett förfarande, analogt med det som föreskrives i
1918 års lag om vattenledningar, borde införas i fråga om elektriska ledningar,
medan vattenkraftföreningen och elektricitetsverksföreningen däremot
uttalat sig för ett institut av samma art som vågrätt — framhållits, att
intetdera av dessa alternativ torde vara fullt lämpligt, utan att en lör nu föreliggande
problem bättre anpassad lösning syntes kunna vinnas i nära anslutning
till gällande lagstiftning om expropriation och om elektriska anläggningar.

I promemorian upptages härefter till behandling fråga om vidgad expropriationsrätt
i vissa fall. I denna del anföres bland annat:

Under det att expropriation för närvarande torde kunna erhållas i erforderlig
utsträckning för elektriska svagströmsledningar (telefonledningar m.
m.), står denna möjlighet icke till buds för framdragande av elektriska
starkströmledningar i åtskilliga fall, då det enligt nutida uppfattning rimligen
måste anses påkallat. Rätt att tvångsvis få framdraga kraftledning över annans
mark föreligger icke t. ex. örn strömmen är avsedd allenast för belysning
å viss fastighet i enskilt bruk, och således icke för en hel ort eller
annat allmänt ändamål, eller om den skall användas vid en industriell anläggning
som, ehuru i och för sig betydelsefull, likväl icke kan anses vara
av »större betydelse» för det allmänna. Att det i allt fall varit möjligt att i
så stor utsträckning som skett framdraga erforderliga ledningar över annans
mark sammanhänger med att de flesta fastighetsägare på orten ofta haft
ett gemensamt intresse av elektrifiering, varför nyttan av ledningen för den
enskilde övervägt det intrång som den medfört för honom och vid sådant
förhållande frivilliga upplåtelser skett. Av vad som anfördes vid 1935 års
riksdag framgår likväl, att svårigheter ej sällan uppkommit och att fastighetsägare
som ställt sig avvisande kunnat bereda sig oskäliga förmåner på
andras bekostnad. Detta utgör ett påtagligt missförhållande. Ehuru det är
av vikt, att användningen av expropriation icke utvidgas utöver vad som är
strängt nödvändigt, torde, för att avhjälpa detta missförhållande, möjligheten
att få framdraga elektrisk ledning över annans mark böra utsträckas.
Till stöd härför kan även åberopas, att enligt vattenlagen möjlighet föreligger
alt taga i anspråk annans fastighet för ett flertal enskilda ändamål. Även
enligt den särskilda lagen om vattenledningar har en motsvarande tvångsrätt
erkänts för enskilt behov. Ur principiell synpunkt kunna alltså några

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

avgörande betänkligheter icke anföras mot en lagändring i den riktning som
nu nämnts.

I promemorian föreslås att i 1 § av 1902 års lag införes stadgande, att om
det för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft tarvas att elektrisk
starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som ej tillhör
kronan, vad för ändamålet erfordras skall upplåtas, ändå att ledningen ej är
avsedd för anläggning som är av större betydelse för det allmänna. Till
skydd mot oskäligt intrång har härtill fogats den reservationen, att expropriationsrätt
ej skall föreligga annat än om det intrång som förorsakas prövas
ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Vidare skall expropriation
kunna vägras, om intrånget eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan
anses oskäligt. Såsom exempel härå har anförts, att innehavaren av ett nöjesetablissement
eller av en utpräglad lyxindustri vill över annans mark
framdraga ledning som vållar väsentlig olägenhet. I den föreslagna expropriationsrätten
skall, liksom i dien expropriationsrätt som nu medgives i 1 §,
gälla den inskränkningen att menighet ej skall vara pliktig att inom område,
för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vidare
föreslås även för nu ifrågavarande fall, att där ledning inom område, för vilket
ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, skall framdragas på mindre avstånd
än 150 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad
eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne ej skall
vara skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Därest expropriationsrätt införes för framdragande av ledningar som nu
sagts, bör enligt vad i promemorian föreslås tagas under övervägande att
i anslutning till ett sådant stadgande införa visst undantag från regeln
att expropriationstillstånd alltid skall meddelas
av Kung 1. M a j : t, därvid erinras att enligt vattenlagen och den särskilda
lagen om vattenledningar expropriationsrätt medgives av domstol
eller synemän.

I promemorian föreslås i denna del, att stadgande meddelas örn rätt till expropriation
utan Kungl. Maj:ts tillstånd för elektrisk ledning, när fastighetens
ägare förklarat sig villig till upplåtelsen och denna förorsakar allenast
ringa men, och att det skall ankomma på domstolen att pröva att dessa förutsättningar
föreligga. Domstolen har däremot, enligt vad i promemorian
framhålles, icke att verkställa prövning av frågan örn koncession. I promemorian
anmärkes, att i de fall, då enligt den här ifrågavarande undantagsbestämmelsen
Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation icke vidare erfordras,
sökanden bör hos domstolen förebringa den utredning som eljest skolat biläggas
ansökningen till Konungen. För detta ändamål borde vidtagas en
ändring i 89 § lagen örn expropriation, som handlar örn elektriska svagströmsledningar
och till vilken 1 g fjärde stycket i 1902 års lag hänvisar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

Härefter upptages till behandling i promemorian fråga örn jämkning
i nu gällande regler örn förhöjning av ersättning. Sådan
förhöjning skall enligt 1902 års lag utgå med hälften av det belopp som
jämlikt de i 1917 års lag stadgade grunder skolat utgivas. Skall fastigheten
användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation
för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt sistnämnda lag, skall
dock vad nu sagts om förhöjning av ersättningen icke tillämpas.

I promemorian anföres, att när det gäller distributionsledningar, i allmänhet
syntes mindre påkallat att förhöjning skulle utgå å ersättningen. Ägaren
av en fastighet, som hade ett ogynnsamt läge med hänsyn till möjligheterna
att erhålla elektrisk kraft, nödgades genom nämnda regel att vidkännas
extra kostnader utöver vad som kunde anses nödvändigt. Undantag från förhöjning
borde därför stadgas åtminstone i fråga örn ledning med spänning
ej överstigande 250 volt. Ledning med större spänning kunde medföra väsentligt
intrång och inverka menligt på möjligheten att framdeles höja fastighetens
avkastningsförmåga. Det syntes därför vara mera motiverat, att
förhöjning skulle utgå å ersättning för framdragande av högspänningsledningar.

Beträffande själva förfarandet i övrigt vid expropriation ha i promemorian
upptagits de av telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalade önskemålen
om befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta
expropriationsersättning hos länsstyrelsen, vilka önskemål gällde
såväl svagströms- som starkströmsledningar. En lättnad i detta hänseende
syntes vara av stor betydelse för ökad tillämpning av proformaexpropriation.

Under i huvudsak de förutsättningar som angivits i 95 § i 1917 års lag
föreslås undantag från skyldigheten att nedsätta expropriationsersättning hos
länsstyrelsen. Det har icke ansetts vara skäl att begränsa stadgandet till det
fall, att fråga är örn upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar, men
angivits, att stadgandet skall gälla allenast, då fråga är om upplåtelse av
särskild rätt och avsikten således icke är att expropriera äganderätt. 1 anslutning
till detta stadgande, som borde införas i 48 §, har föreslagits, att
örn undantag från nedsättningsskyldighet medgives, den exproprierande i
stället för att nedsätta ersättningen skall göra anmälan hos länsstyrelsen och
styrka, att expropriationsersättningen guldits, samt att vad i lagen är stadgat
örn nedsättande av expropriationsersättning i tillämpliga delar skall gälla
sådan anmälan. Detta innebär, att örn anmälan försummas, expropriationsrätten
förverkas.

Till sist lia i promemorian föreslagits vissa ändringar i de bestämmelser
som under 89—96 §§ i 1917 års lag meddelas örn elektriska s vagst
römsledningar. Såsom förut nämnts har i promemorian ifrågasatts
att beträffande elektriska starkströmsledningar stadga visst undantag
från regeln att Kungl. Maj:ts tillstånd förutsättes för expropriation, nårn -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ligen då fastighetens ägare lämnat sitt medgivande till ledningens framdragande
och ledningen medför allenast ringa men. Ett sådant undantag
har synts motiverat även i fråga örn elektriska svagströmsledningar, i
synnerhet som sådana praktiskt sett icke framdragas av annan än telegrafstyrelsen.

I promemorian framhålles vidare, att enligt 91 § i lagen om expropriation
fastighet, som avses med ansökan om rätt att framdraga svagströmsledning,
må genast tagas i användning av den exproprierande sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats, dock allenast såframt säkerhet ställes för expropriationsersättningen
jämte ränta. Motsvarande rätt att taga fastigheten i besittning,
sedan stämning utfärdats, föreslås för det fall, att fastighetsägaren
förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för ledningen, ehuru han helt
naturligt i allmänhet kan förväntas godvilligt lämna medgivande även till
besittningstagandet. Vidtages denna ändring, kommer den enligt vad i promemorian
uttalas att jämlikt 1 § fjärde stycket i 1902 års lag bliva tillämplig
även då fråga är om elektrisk starkströmsledning.

Beträffande frågan, i vad mån expropriation för koncessionspliktiga ledningar,
vilken icke avser äganderätt, kan gälla för längre tid än koncessionstiden,
anmärkes avslutningsvis i promemorian, att något hinder härför icke
syntes föreligga. Särskilt när tilläggskoncession medgives med allenast kort
giltighetstid, förefölle det också praktiskt nödvändigt att denna möjlighet
funnes. Vid meddelande av expropriationstillstånd borde tydligt angivas, huruvida
det vore avsett att expropriation skulle gälla för längre tid än koncessionen.

över promemorian jämte därvid fogade lagutkast hava efter remiss yttranden
avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Beträffande
innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till sid. 17—25 i propositionen.
Här må endast återgivas vad kommerskollegium i sitt yttrande anfört
beträffande frågan om expropriationsrätt för område med stadsplan eller
byggnadsplan eller hamnområde. Härutinnan yttrar kollegium följande:

I promemorian har framhållits, att den föreslagna utvidgade expropriationsrätten
borde, liksom fallet vöre med den expropriationsrätt, som vöre
medgiven i 1 § i dess nu gällande lydelse, icke gälla i fråga om område, för
vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde,
där fråga vore örn avstående eller upplåtande av gata, torg, allmän plats
eller vattendrag.

Kollegium vill angående denna fråga bringa i erinran, hurusom den vetorätt,
som sålunda tillkommer kommun, huvudsakligen tillkommit för att bereda
kommun möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest
detta med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken
samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och
markens torrläggning m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Med den avfattning
stadgandet ifråga kom att få har emellertid den kommunala vetorätten
fått en större omfattning. Kommunen har sålunda i sin hand att förhindra
framdragandet även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunna vara
till hinders ur angivna synpunkter. Kommunerna hava även i stor utsträck -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

11

ning begagnat sig av vetorätten för ledningar av dylikt slag, nämligen då
kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds
medgivande. Sedan numera efter den vid 1938 års riksdag genomförda ändringen
av 1902 års lag det ankommer på Kungl. Majit att tillse, att koncessionsansökningar
för elektriska starkströmsledningar icke bifallas med mindre
ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå
som ett led i en rationell elektrifiering, synes frågan om rätten att framdraga
ledning inom stadsplanelagt område böra avgöras icke av vederbörande kommun
utan av Kungl. Majit.

I detta sammanhang vill kollegium erinra om att en fråga, likartad med
den här berörda, föranlett särskild riksdagsskrivelse (nr 249/1926). I denna
hemställde riksdagen att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida
nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde ändras
i den riktning att menighet, där ett för staten eller annan menighet viktigt
intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamnområde,
avstå eller upplåta gata m. m. för framdragande av elektrisk starkströmsledning
erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg. Denna riksdagsskrivelse
tillkom i anledning av en motion i andra kammaren, vilken
motion föranleddes av den bekanta tvisten mellan Djursholmsbanan och
Stockholms stad beträffande banans rätt att trafikera Engelbrektsgatan i
Stockholm. Kollegium, som den 29 februari 1932 avgav utlåtande i ärendet,
biträdde den av andra lagutskottet utalade principiella uppfattningen i frågan,
men höll före att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktualitet
eller vikt att den ensam borde vidtagas, utan ansåg att den borde upptagas
till prövning vid en förestående revision av elektricitetslagen i dess
helhet.

Sedan detta kollegii yttrande avgavs har emellertid det i riksdagsskrivelsen
berörda spörsmålet aktualiserats. Man torde nämligen kunna förvänta, att i
en nära framtid behov kommer att föreligga för framdragande av ledningar
för trådbussar i olika städer från kringliggande förorter. Det synes vara av
betydelse att möjlighet att för sagda ändamål erhålla expropriation hålles
öppen.

Med hänsyn till det förenämnda vill kollegium föreslå att andra stycket i
1 § utgår.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har bland annat
anfört:

»Enligt utkastet till ändring i 1902 års lag skall expropriation för viss fastighets
enskilda behov kunna medgivas, örn det intrång som förorsakas av
ledningen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen och intrånget
ej heller eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt. En
utvidgning av expropriationsrätten i denna riktning synes med hänsyn till
nutida förhållanden välmotiverad och har tillstyrkts av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Kommerskollegium har därvid i sitt yttrande
förordat, att båda de föreslagna begränsningarna i nämnda rätt målte
utgå. I ett annat yttrande har ifrågasatts, huruvida icke ur förslaget borde
uteslutas den föreslagna begränsningen, att intrånget ej finge anses oskäligt
med hänsyn till ledningens ändamål. Enligt min mening är bestämmelsen,
att intrånget ifråga skall prövas vara ringa i jämförelse med nyttan, av värde
och står i god överensstämmelse med andra stadganden örn rätt till expro -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

priation för enskilt behov. Däremot synes det överflödigt att särskilt angiva,
att intrånget ej får vara oskäligt med hänsyn till ledningens ändamål, enär
bedömandet av ändamålet med ledningen tydligen ingår i prövningen av
förstnämnda fråga.

Det må anmärkas, att möjlighet till expropriation uppenbarligen föreligger
för en redan framdragen ledning -—- lika väl som för en tillämnad ledning —
örn rätten att behålla ledningen icke förut tryggats genom expropriation.

Enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag kan menighet vägra att inom område,
för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt
hamnområde för elektrisk anläggning avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag. Kommerskollegium har i sitt yttrande riktat en enligt
min mening välbefogad kritik mot denna vetorätt. Med anledning av vad kollegium
anfört torde det vara lämpligt att jämka stadgandet så, att Konungen
må medgiva undantag därifrån om synnerliga skäl föreligga. Kommerskollegium
har vidare föreslagit en mindre jämkning av den i tredje stycket av
paragrafen intagna bestämmelsen om att fastighets ägare ej är skyldig att
något avstå eller upplåta, därest ledningen skall inom område, för vilket ej
tinnes stadsplan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad
eller tomtplats eller trädgård som tillhör fastighetsägaren. Denna jämkning,
som avser att giva bestämmelsen en smidigare avfattning, torde böra genomföras.
En motsvarande ändring bör vidtagas i 2 § 1 mom.

Beträffande det genom promemorian framlagda förslaget, att ansökan om
expropriation för elektrisk ledning skall kunna göras direkt hos domstolen
i orten, såframt fastighetsägaren lämnat sitt medgivande till expropriationen
och denna medför allenast ringa men, har kommerskollegium anmärkt, att
frågan om avvikelse från regeln att exproprialionstillstånd meddelas av
Kungl. Majit syntes vara av större räckvidd och ej borde lösas partiellt för
nyssnämnda speciella fall. Nämnda förslag torde dock fylla ett praktiskt behov
och synes icke kunna stå hindrande i vägen för en mera omfattande lagstiftning
om ledningsrätt, som framdeles kan tänkas bliva genomförd.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen torde böra uppmärksammas,
att frågan, vad som kan anses utgöra allenast ringa men, bör
bedömas med hänsyn till fastighetens värde och övriga omständigheter i varje
särskilt fall. Det är ju uppenbart, att visst intrång, även om det uppskattas
till samma belopp, kan vara av helt olika betydelse för olika fastigheter. Intrång
som i fråga om en större fastighet är att anse såsom ringa kan alltså,
då det gäller en mindre fastighet, innebära väsentligt men. Vidare må påpekas,
att örn domstolen skulle finna att det intrång som åsamkas ej kan anses
ringa, domstolen givetvis bör bereda sökanden tillfälle att hos Kungl. Majit
göra ansökan om expropriationstillstånd innan målet slutligen avgöres.

Vad härefter angår bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag örn
att förhöjd ersättning i vissa fall skall utgå lärer det icke kunna bestridas,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

13

att den skillnad i fråga om ersättningen som där göres mellan expropriation
för kronans och expropriation för annans räkning är svårförklarlig. Kronan
skall enligt gällande lag icke i något fall utgiva större ersättning än fulla
värdet, under det att annan sökande skall utgiva förhöjning med 50 procent,
såvida icke expropriation kan äga rum enligt 1917 års lag. Det synes önskvärt
att åstadkomma likställighet i fråga örn expropriation för likartade ändamål,
oavsett vem som är sökande. En sådan likställighet kan åvägabringas
antingen genom att stadga, att förhöjd ersättning skall gäldas även av kronan,
eller genom att utesluta den nuvarande bestämmelsen örn sådan förhöjning.
Det senare alternativet har förordats av kommerskollegium. Till
stöd härför kunna också, särskilt under nu rådande förhållanden, anföras
starka skäl. Den elektrifiering som alltjämt återstår torde beröra sådana
landsändar, dit det förut varit mindre lönande att draga fram ledningar på
grund av avståndet, gles bebyggelse eller andra särskilda förhållanden.
Statsmakterna ha sökt att på alla sätt medverka till att dessa delar av riket
komma i åtnjutande av den förmån tillgången till elektrisk kraft erbjuder.
Tydligen är det för detta syfte bland annat angeläget, att onödiga kostnader
undvikas. Framdragandet av ledningar till nämnda bygder torde icke böra
fördyras genom att vissa jordägare i trakten eller i närheten därav — med
avvikelse från vad som gäller enligt den allmänna expropriationslagstiftningen
— erhålla gottgörelse för det intrång, som vållas dem, med mer än verkliga
värdet. Erfarenheten torde ha utvisat, att den ersättning som bestämmes
av expropriationsnämnd innefattar skälig gottgörelse utan att förhöjning utgår.
Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda kommerskollegiets
förslag.

I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, bör nu
gällande bestämmelse om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.

I promemorian har såsom förut nämnts vidare föreslagits, att domstolen
under vissa förutsättningar skall kunna medgiva befrielse från skyldighet
att nedsätta expropriationsersätlning hos länsstyrelsen, vare sig expropriationstillstånd
givits av Kungl. Majit eller av domstolen. Av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har vid behandling av denna fråga förordats utredning
i syfte att giva länsstyrelsen rätt att, även om nedsättning skett, göra
avsteg från stadgandena om hållande av sammanträde för fördelning av ersättningen,
försåvitt samtliga rättsinnehavare som kunna beröras därav givit
sitt samtycke. Genom ett sådant stadgande skulle möjligen fördelningssammanträde
kunna undvikas i större antal fall än som följer av den i promemorian
föreslagna bestämmelsen. Denna står emellertid i bättre överensstämmelse
med vattenlagen och inteckningsförordningcns föreskrifter samt
torde fördenskull vara att föredraga.

I ett par yttranden förordas, att de bestämmelser i 1917 års lag och i 1902
års lag vilka avse upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar må
utvidgas att avse jämväl upplåtelse av servitutsrätt. Till stöd härför har,
efter vad det vill synas, med rätta åberopats, att då nyttjanderätt genom

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

expropriation kan förvärvas för all framtid, servitutsrätt icke innebär någon
större belastning än nyttjanderätt. Tydligt är också, att det bland annat
ur kreditsynpunkt kan vara förenat med fördel att ledningsrätten följer
äganderätten till den fastighet för vilken ledningen är avsedd. Nämnda utvidgning
synes fördenskull böra vidtagas. Den påkallar en övergångsbestämmelse
till undvikande av att redan förvärvade servitutsrättigheter underkastas
den inskränkning som följer av bestämmelserna i 96 § i 1917 års lag om
skyldighet att flytta ledning m. m.

I det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har ifrågasatts, huruvida icke giltigheten av den rätt, som genom expropriation
förvärvats för koncessionspliktig ledning, borde anknytas till koncessionstiden
på så sätt att rätten komme att upphöra örn koncessionen ej
förnyades inom viss tid. Att anknyta rättighetens giltighetstid helt. till gällande
koncession är tydligen av praktiska skäl uteslutet. Om t. ex. tilläggskoncession
medgives, kan det vara uppenbarligen avsett, att ledningen skall bestå
mycket lång tid, ehuru koncessionen begränsas till återstående tid av förut
meddelad koncession. Avser expropriationen äganderätt, kan för övrigt enligt
sakens natur någon begränsning ej ifrågakomma. Men även en sådan regel
som den av länsstyrelsen föreslagna kan, om den göres generell, tänkas få
obilliga verkningar i fall, då ersättning utgivits för lång tid framåt. Det synes
därför lämpligare att, såsom i promemorian förutsatts, i expropriationstillståndet
angives, huru länge den genom expropriationen förvärvade rätten
må gälla, örn den ej utgör äganderätt. Härvid synes i regel kunna föreskrivas,
att rättigheten skall gälla för all framtid, såvida ledningen i fråga
utan längre avbrott alltjämt användes för sitt ändamål.»

ir

Lagrådet har framställt vissa erinringar mot de till lagrådet remitterade
förslagen, vilka i huvudsak iakttagits vid förslagens slutliga utformning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har från skilda båll
framställts önskemål angående vidgad expropriationsrätt för elektriska ledningar
samt om vissa förenklingar i lagstiftningen på detta område. Bland
annat har riksdagen i skrivelse till Konungen den 11 mars 1935 anhållit, att
utredning måtte verkställas rörande möjligheterna att förenkla och förbilliga
förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans mark framdraga
elektriska ledningar. I de genom propositionen framlagda förslagen hava
dessa önskemål i väsentlig utsträckning blivit tillgodosedda. Enligt utskottets
mening äro förslagen väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.

Bland de särskilda bestämmelserna i förslagen har utskottet särskilt uppmärksammat,
att det i 1 § andra stycket i 1902 års lag upptagna stadgandet,
att menighet ej är pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller
byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde för elektrisk anläggning
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag, jämkats sålunda,
att Konungen må medgiva undantag från denna kommunala vetorätt när

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

15

synnerliga skäl föreligga. Den sålunda förordade ändringen har jämväl för
utskottet påpekats av svenska stadsförbundet, som i en till utskottet överlämnad
skrivelse vänt sig emot borttagande av den nu gällande ovillkorliga
vetorätten. Med hänsyn till att enligt den föreslagna lydelsen av stadgandet
undantag härifrån må av Konungen medgivas endast när synnerliga skäl
tala härför finner utskottet befogade anmärkningar icke kunna riktas mot
förslaget i denna del.

Ej heller i övrigt hava de framlagda förslagen givit anledning till erinran
från utskottets sida. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 11 december 1941.

På andra lagutskottets vägnar:
KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman*, Linder, Tamm, Olof Carlsson, Holstenson,
Nils Elowsson och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Olovson i Västerås, Hallagård,
Pettersson i Hällbacken, Hermansson, Holm* och Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.