Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 6 juni 1933 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig
exportkreditgaranti jämte två i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 17 mars 1933 dagtecknad proposition,
nr 245, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av
departementschefen i statsrådsprotokollet anförts samt enligt de närmare
bestämmelser, som kunna bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten
må till belopp av högst 100 miljoner kronor iklädas betalningsansvar
för exportkrediter för till utlandet levererade inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske, dels besluta, att de premier, som erläggas för beviljad
exportkreditgaranti, skola överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad
fond, från vilken skola täckas såväl de förluster, som kunna uppkomma å
ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnader för det
organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande kan komma att
inrättas för verksamhetens handhavande, dels ock besluta, att fullmäktige
i riksgäldskontoret skola, i den mån omförmälda fond icke därtill förslår,
förskottera medel för infriande av ifrågavarande garantiförbindelser samt
för täckande av nämnda administrationskostnader.
Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till omförmälda statsrådsprotokoll.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förebaft två inom
riksdagen före avlåtandet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
väckta motioner, nämligen
dels en inom andra kammaren av herr K. Kilbom m. fl. väckt motion
(II: 139), vari hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga regeringen att för
exportkredit till Sovjet-Unionen och andra köpare, som kunde lämna betryggande
garantier för betalning, av i Sverige tillverkade industriprodukter
teckna statens garanti intill ett belopp av 80 miljoner kronor samt
att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare villkoren och formerna
för garantin ifråga,
dels ock en inom andra kammaren likaledes av herr K. Kilbom m. fl.
väckt motion (II: 140), vari hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Bihang till riksdagens protokoll 193.3. 11 sami. Nr i.
1
2 Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
regel ingen att för exportkredit till Sovjet-TTnionen och. andra köpare, som
kunde lämna betryggande garantier för betalning, av i Sverige frambringade
lantbruksprodukter teckna statens garanti intill ett belopp av
20 miljoner kronor samt att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare
villkoren och formerna för garantin ifråga.
Beträffande de av motionärerna till stöd för deras framställningar anförda
skälen hänvisas till motionen II: 139.
I skrivelse den 17 december 1932 har styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening hemställt örn vidtagande av åtgärder för införande i Sverige
av statlig exportkredit i form av s. k. exportkreditgaranti.
Över denna framställning hava yttranden avgivits av kommerskollegium,
statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret och fullmäktige i riksbanken.
Kommerskollegium, som ansett grundad anledning föreligga att förorda
en statlig exportkreditgaranti, har i huvudsaklig överensstämmelse med av
exportföreningen uppdragna riktlinjer utarbete! preliminärt förslag till
kungörelse angående statsgaranti för exportkredit jämte motivering. Sedan
exportföreningen, som beretts tillfälle att yttra sig över förslaget med
tillhörande motivering, i huvudsak anslutit sig till detsamma, har förslaget
i anledning av vissa av exportföreningen framställda erinringar
överarbetets inom kollegium.
Kommerskollegii sålunda överarbetade förslag innehåller huvudsakligen
följande:
I 1 § stadgas, att för befrämjande av den svenska exporten till utlandet
statsgaranti skall kunna beviljas för exportkredit.
I 2 meddelas föreskrift, att prövning av frågan örn beviljande av statsgaranti
för exportkredit skall ankomma på statens exportkreditnämnd,
vars ledamöter skola förordnas av Konungen.
Enligt 3 § har näringsidkare, som vill komma i åtnjutande av statsgaranti
för exportkredit, att därom till nämnden ingiva framställning.
I 4 § bestämmes, att statsgaranti för exportkredit må allenast beviljas
den, som gjort sig känd för redbarhet och i övrigt prövas lämplig för erhållande
av ifrågavarande förmån.
I 5 § föreskrives, dels att statsgaranti för exportkredit skall kunna beviljas
för högst 60 procent av a) ogulden köpeskilling för inhemska alster
av industri, jordbruk eller fiske, som försäljas till utlandet, eller b) ersättning
för utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom i
avsevärd omfattning sysselsättning beredes åt svensk arbetskraft, dels
ock att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande garantier ej må
överstiga etthundra miljoner kronor.
Enligt 6 § skall betalningsskyldighet på grund av beviljad statsgaranti
för exportkredit inträda, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd
ej gäldat till betalning förfallet belopp. Är överenskommelse träffad,
att garantin jämväl skall omfatta annan anledning till utebliven betalning
än nu sagts, skall vad sålunda avtalats gälla.
I 7 § stadgas, att för bestridande av exportkreditnämndens förvaltningskostnader
ävensom för täckande av de förluster, som genom statsgarantin
må uppstå, skall av den, som erhåller garantin, erläggas en premie, som
Särskilda utskottets utlåtande Nr i -
3
fastställes av nämnden med hänsyn till kredittidens längd samt övriga på
kreditrisken inverkande omständigheter.
Enligt 8 § skall Kungl. Maj:t meddela närmare anvisningar för exportkreditnämndens
verksamhet ävensom de ytterligare föreskrifter, som, för
tillämpning av vad i kungörelsen är stadgat, må finnas erforderliga.
Statskontoret har anfört, att statskontoret funne de till förmån för de
föreslagna åtgärderna förebragta skälen värda synnerligt beaktande. Med
hänsyn härtill funne sig statskontoret icke böra motsätta sig förslaget.
Beträffande den närmare utformningen av förslaget ville statskontoret
ifrågasätta lämpligheten av att åt en nämnd, vars medlemmar icke handlade
under tjänstemannaansvar, gåves rätt att ikläda statsverket ansvarsförbindelser
till så stora belopp, som här vore i fråga. Enligt statskontorets
uppfattning skulle lämpligen någon statlig myndighet, förslagsvis
kommerskollegium, kunna anförtros de uppgifter, som skulle ankomma på
exportkreditnämnden. För tillgodoseende av denna verksamhet borde
kommerskollegium erhålla förstärkning av sakkunniga på industriens,
bankväsendets och handelns områden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ansett sig böra tillstyrka vissa begränsningar
såväl beträffande det totala garantibeloppet som i fråga örn
statsgarantins procentuella andel av köpeskillingen för exportvarorna.
Fullmäktige i riksbanken hava — trots betänkligheter, åt vilka de givit
uttryck — dock ej velat avstyrka, att ett statligt garantisystem till stöd
för exporten kommer till stånd. Avgörande för fullmäktiges ståndpunkt
vore, anföra fullmäktige, därvid hänsyn till de ökade arbetsmöjligheter,
som genom en dylik anordning möjligen kunde beredas. Fullmäktige förutsatte
dock, att det toges under allvarligt övervägande, huruvida ej en
nedsättning av maximibeloppet för den statliga garantin borde ske. Därjämte
ville fullmäktige understryka exportföreningens uttalande, att ett
dylikt statligt ingripande borde betraktas såsom en på grund av den svåra
depressionen framtvingad exceptionell åtgärd, vilken borde avvecklas så
snart förhållandena det medgåve.
För egen del har departementschefen anfört huvudsakligen följande:
»Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening har väckt förslag örn införande
i vårt land av ett statligt exportkreditsystem. Samtidigt som styrelsen
framhållit, att vissa betänkligheter av principiell och annan art kunna
anföras mot förslaget, har styrelsen till stöd för framställningen bland
annat åberopat, att utländska konkurrenter med hjälp av statliga kreditåtgärder
i stor utsträckning vunne insteg på olika avsättningsfält på den
svenska exportens bekostnad, vilket bidroge till ökad arbetslöshet och innebure
allvarliga vådor för framtiden. Kommerskollegium har tillstyrkt
exportföreningens framställning och utarbetat närmare förslag i ämnet.
Övriga myndigheter, vilka yttrat sig i frågan, hava uttalat sig i tillstyrkande
riktning eller förklarat sig icke vilja avstyrka den föreslagna anordningen.
För ogen del finner jag mig ock böra förorda, att i nuvarande brydsamina
tidsläge statliga åtgärder till stödjande av exporten vidtagas. De
skäl, som från skilda håll anförts till förmån härför, synas mig så beaktansvärda,
att de betänkligheter, som otvivelaktigt kunna framföras,
böra få vika. Snart sagt alla mod Sverige konkurrerande länder i
4
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
Europa hava ock infört statliga exportkreditsystem i syfte att stödja
sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. Jag finner
mig därför böra tillstyrka, att förslag i ämnet förelägges riksdagen, varvid
jag emellertid förutsätter, att dessa åtgärder, som sålunda vidtagas på
grund av nu föreliggande särskilda förhållanden, komma att avvecklas,
så snart läget det medger.
Såsom exportföreningen erinrat, kan ett statligt exportkreditsystem
anordnas antingen som ren exportkredit, som exportkreditförsäkring
eller som statlig exportkreditgaranti. Av föreningen och kommerskollegium
har det sistnämnda alternativet förordats såsom det för vårt land
lämpligaste. Fullmäktige i riksbanken hava emellertid irttalat, att det borde
undersökas, huruvida ej statens understöd kunde lämnas i form av återförsäkring,
varvid kreditrisken i första hand skulle övertagas av ett enskilt
försäkringsbolag. I anledning härav har inom handelsdepartementet utredning
verkställts rörande detta spörsmål. Det har därvid befunnits,
att försäkringslinjen för närvarande icke torde vara framkomlig. Vid
sådant förhållande och då av de återstående möjligheterna garantisystemet
synes vara att föredraga, tillstyrker jag, att statens medverkan
lämnas i denna form.
I anslutning till exportföreningens förslag har kommerskollegium förordat,
att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande exportkreditgarantier
ej må överstiga etthundra miljoner kronor. Fullmäktige i riksgäldskontoret
hava föreslagit en avsevärd sänkning av detta belopp. Jämväl
fullmäktige i riksbanken hava uttalat sig för en begränsning av totalbeloppet.
För egen del biträder jag kommerskollegii förslag.
För behandling och prövning av ärenden rörande statlig exportkreditgaranti
har kommerskollegium på förslag av exportföreningen förordat
tillskapande av ett särskilt organ, förslagsvis benämnt exportkreditnämnden.
Till denna mening ansluter jag mig. Nämnden bör förordnas
av Kungl. Majit. Jag förutsätter, att det slutliga avgörandet i frågor,
som tillhöra nämndens handläggning, skall ligga hos nämnden. Med
hänsyn härtill och till de betydande ansvarsbelopp för statsverket, varom
här blir fråga, böra de statliga och allmänna intressena i första hand
representeras inom nämnden. Dessutom bör nämnden innesluta sakkunskap
å olika områden av näringslivet. Antalet ledamöter synes böra bestämmas
till fem eller högst sju.
Av vikt är, att exportkreditnämnden ordnar sin organisation och sin
verksamhet på det mest praktiska sätt, möjliggörande effektivitet i arbetet
och snabbhet i expeditionen av fattade beslut. Befogenhet bör tillkomma
nämnden att av verk och myndigheter infordra de uppgifter,
som kunna visa sig erforderliga, ävensom att tillkalla personer med speciell
sakkunskap å de områden, som beröras av nämndens verksamhet.
Nämnden bör äga antaga för arbetets utförande nödig personal. Kungl.
Majit bör utfärda instruktion för nämnden, liksom de bestämmelser i
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
5
övrigt, som kunna finnas av behovet påkallade. Härvid bör behörigt
beaktande givas åt de synpunkter, som framkommit i de av mig i det
föregående återgivna remissyttrandena i ifrågavarande ärende.
Såsom allmän förutsättning för att kunna komma i åtnjutande av exportkreditgaranti
torde i anslutning till vad kommerskollegium föreslagit
böra gälla, att vederbörande skall hava gjort sig känd för redbarhet
och i övrigt besitta erforderliga kvalifikationer.
På sätt kommerskollegium föreslagit, bör statsgaranti kunna medgivas
för inhemska, till utlandet försålda alster av såväl industri som jordbruk
och fiske. I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag däremot tillräcklig
anledning icke föreligga att förorda garantins utsträckande jämväl
till entreprenadarbeten, som utföras i utlandet.
Statsgarantin synes mig böra omfatta högst 60 procent av den kredit,
som av exportören lämnas. Exportörens självrisk bör sålunda avse minst
40 procent därav. Det närmare avvägandet av garantins omfattning i de
särskilda fallen bör överlämnas åt exportkreditnämnden, liksom ock frågan
örn den tid, exportkreditgarantin må omfatta, vilken tid bör bliva
beroende av olika föreliggande omständigheter såsom varuslag, land och
rådande konkurrensförhållanden. Jag förutsätter, att exportkreditnämnden
vid dessa frågors bedömande iakttager all nödig varsamhet.
I anslutning till vad kommerskollegium föreslagit bör statens betalningsskyldighet
på grund av beviljad statsgaranti för exportkredit kunna inträda
icke blott, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd
underlåtit att fullgöra likvid, utan även vid utebliven betalning av sådana
orsaker som allmänt moratorium i köparens land, valutaspärr o. dyl.
För beviljad exportkreditgaranti bör i enlighet med kommerskollegii förslag
erläggas en lämpligt avvägd premie. Vid dess beräknande bör hänsyn
tagas till olika inverkande omständigheter såsom kredittidens längd,
det exportland, varom fråga är, andra förefintliga riskmoment och varans
art, liksom ock därtill att premien jämväl bör innefatta bidrag till
täckande av nämndens administrationskostnader.
De premier, som erläggas för beviljad exportkreditgaranti, torde böra
överföras till en fond, från vilken böra täckas såväl de förluster, som
kunna uppkomma å ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden. Nämnda fond synes, såsom fullmäktige
i riksgäldskontoret framhållit, böra enligt närmare bestämmelser
av Kungl. Majit förvaltas av riksgäldskontoret. I den mån fonden
icke förslår för infriande av ifrågavarande garantiförbindelser samt för
täckande av nämnda administrationskostnader, torde medel böra förskotteras
genom riksgäldskontorets försorg.»
Det förslag, som i här förevarande proposition förelagts riksdagen, innebär
att vårt land genom införande av ett statligt exportkreditsystem skulle
stödja sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. Här
-
Utskottet.
6
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
igenom skulle också — vilket enligt utskottets förmenande är av betydelse
ej blott för stunden utan även och kanske främst med tanke på framtiden
— möjliggöras ett bibehållande av marknader, vilka äro av värde för den
svenska exporten, på samma gång som det ej synes vara uteslutet, att nya
marknader skulle kunna förvärvas.
Utskottet har ansett den föreslagna åtgärden vara av den art, att den
synes kunna behandlas fristående från övriga till utskottet hänskjutna
ärenden.
Ehuru utskottet ingalunda förbiser de olägenheter och risker, som, på
sätt anförts i flera av de i ärendet avgivna utlåtandena, äro förbundna
med upptagandet av en statlig verksamhet av förevarande art, har utskottet
likväl ansett sig böra förorda en sådan åtgärd. I likhet med departementschefen
utgår utskottet härvid från att denna verksamhet, som
motiveras av nu föreliggande särskilda förhållanden, kommer att avvecklas
så snart läget det medger.
Med hänsyn till den tillfälliga karaktär, som sålunda måste anses utmärka
den föreslagna anordningen, finner sig utskottet böra förorda, att
medgivandet att ikläda staten betalningsansvar av nu ifrågasatt art begränsas
till tiden till och med utgången av nästkommande budgetår. Därest
en fortsättning av denna statliga stödverksamhet finnes av behovet
påkallad — givetvis utöver avvecklandet av redan beviljade garantier —
lärer alltså frågan böra underställas riksdagens förnyade prövning.
Det förslag till ett statligt exportkreditsystem genom exportkreditgaranti,
som här framlagts, har i fråga örn sina huvuddrag synts utskottet
innebära en med hänsyn till föreliggande omständigheter godtagbar lösning,
och utskottet vill därför i princip uttala sin anslutning därtill.
I fråga örn det framlagda förslagets närmare utformning har utskottet
ansett sig böra göra följande erinringar.
Vad till en början beträffar det sammanlagda belopp, vartill samtidigt
gällande exportkreditgarantier högst böra få uppgå, innebär Kungl. Maj:ts
förslag, att detta belopp skall bestämmas till etthundra miljoner kronor.
Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret hava i sina i ärendet avgivna
utlåtanden uttalat sig för en sänkning — fullmäktige i riksgäldskontoret
för en avsevärd sådan — av det föreslagna beloppet. De skäl,
som härför anförts, kunna enligt utskottets förmenande icke frånkännas
berättigande. Utskottet vill framhålla, att det här gäller en för svenska
förhållanden i stort sett oprövad verksamhet. Erfarenhet saknas såväl
om den utsträckning, i vilken framställningar örn statens kreditgaranti
komma att göras, som örn statens sannolika förlustrisk. Med hänsyn härtill
och till det förhållandet, att enligt vad utskottet nyss föreslagit medgivandet
till statlig exportkreditgaranti bör avse allenast tiden till och med
utgången av budgetåret 1933/1934, har utskottet ansett sig böra förorda en
nedsättning till sjuttiofem miljoner kronor av det belopp, vartill samti
-
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
7
digt gällande exportkreditgarantier högst böra få uppgå. Uppenbarligen
skall i det högsta belopp, för vilket staten sålunda må på en gång stå i
ansvar, inräknas vad staten kan hava fått utgiva på grund av åtaganden
av här ifrågavarande slag.
För att de syften, vilkas förverkligande avses med förslaget, skola kunna
effektivt tillgodoses, bar det synts utskottet av vikt, att prövningen av
hithörande frågor äger rum under fria former och under anlitande i möjligaste
mån av praktisk erfarenhet, dock utan att statens intressen härigenom
bliva åsidosatta. I likhet med departementschefen finner utskottet
de starkaste skälen tala för att behandlingen och prövningen av ärenden
rörande statlig exportkreditgaranti handhavas av en särskild nämnd, i
statsrådsprotokollet förslagsvis benämnd exportkreditnämnden, inom vilken,
såsom departementschefen framhållit, de statliga och allmänna intressena
böra vara i första hand representerade. De närmare bestämmelser
rörande nämndens sammansättning och verksamhet, som av departementschefen
angivits, hava ej givit utskottet anledning till erinran.
En viktig faktor vid prövningen av ansökningar örn exportkreditgaranti
är givetvis sökandens ekonomiska förutsättningar och övriga kvalifikationer.
Härvid bör — med hänsyn till att, såsom i det föregående framhållits,
syftet med den ifrågasatta statsverksamheten är icke blott bibehållandet
av gamla utan även örn möjligt förvärvandet av nya exportmarknader
— beaktas, att garanti bör kunna komma ifråga, förutom för
äldre exportfirmor, även för sådana företag, som söka upptaga en ny export.
Däremot vill utskottet understryka vikten av att vid beviljande av
exportkreditgaranti i möjligaste mån förebygges, att osund priskonkurrens
med stöd av denna garanti kan komma att utövas. I detta sammanhang
vill utskottet vidare framhålla, att garanti stundom bör kunna meddelas
även i sådana fall, där köparen är en svensk person eller en svensk
ekonomisk sammanslutning, som utövar verksamhet i det land, dit varan
avsetts att exporteras.
Departementschefen har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att
förorda garantins utsträckande jämväl till entreprenadarbeten, som utföras
i utlandet. I huvudsak ansluter sig utskottet till denna uppfattning.
Emellertid torde möjlighet böra hållas öppen för att garanti i särskilda
fall skall kunna erhållas för entreprenader i förening med industrileveranser.
Enahanda torde förhållandet böra vara i fråga om garanti för till
utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet,
såsom undersökningar, utlåtanden, ritningar och kontrollantskap av svenska
ingenjörer, särskilt i sådana fall, då dylik verksamhet kan bliva av
indirekt betydelse för svenska exportindustrier, exempelvis inom de elektrotekniska
och mekaniska branscherna.
En fråga, som inom utskottet varit föremål för ingående överväganden,
har varit omfattningen av statens förlustrisk. Departementschefens yttrande
i denna del innehåller, att statsgarantin skall omfatta högst 60 pro
-
8
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
cent av den kredit, som av exportören lämnas, vadan exportörens självrisk
sålunda komme att avse minst 40 procent därav. Utskottet har funnit
vad sålunda föreslagits kunna tolkas på två sätt. Antingen skulle statens
garanti som regel omfatta 60 procent av den vid varje särskilt tillfälle
utestående krediten, så att, när exempelvis av en lämnad kredit hälften
inbetalats, statens garanti vid den tidpunkten skulle omfatta 60 procent
av den återstående hälften, d. v. s. 30 procent av det ursprungligen
lämnade kreditbeloppet, o. s. v. Eller också skulle statens garanti avse
60 procent av det ursprungliga kreditbeloppet, så att, när denna andel av
kreditbeloppet inbetalats, statsgarantin icke skulle kunna ytterligare tagas
i anspråk.
Utskottet har vid övervägande av frågan, åt vilketdera beräkningssättet
bör givas företräde, funnit det sistnämnda vara att föredraga ur synpunkten
av statens intresse att begränsa sin förlustrisk. Det måste tydligen
vara en fördel för staten, att dess ansvar för en lämnad kredit avlyftes
redan när 60 procent av kreditbeloppet influtit i stället för
att i större eller mindre omfattning kvarstå ända till dess den slutliga
likviden äger rum. Det torde ej heller med fog kunna göras gällande, att
med en sådan anordning av statens deltagande i förlustrisken den enskilde
exportörens intresse icke skulle bliva efter omständigheterna vederbörligen
tillgodosett. Utskottet anser sig således böra förorda, att statens
garanti högst skall avse, att ett belopp, uppgående till 60 procent av den
av exportören lämnade krediten, kommer att inflyta.
Emellertid har utskottet funnit sig böra föreslå ett undantag från den
nu angivna normen för statens deltagande i förlustrisken. Detta undantag
hänför sig till export av vissa av jordbrukets och fiskerinäringens
produkter.
Erfarenheterna från den i statsrådsprotokollet omförmälda verksamheten
med s. k. hjälpkrediter hava nämligen givit vid handen, att i fråga
örn export av dylika alster behov av ett mera omfattande statsunderstöd
gör sig gällande. Man har här att göra med en mängd små producenter,
för vilka det ofta är uteslutet att själva lämna någon som helst kredit och
som endast i ringa utsträckning kunna beräknas få diskontera de växlar,
som av köparen lämnas, därest statens garanti omfattar endast nyssberörda
60 procent.
Under sådana förhållanden har utskottet, med hänsyn till angelägenheten
av att det svenska jordbruket och fisket jämväl i här förevarande
hänseende må erhålla ett välbehövligt stöd, ansett sig böra förorda, att
av den av utskottet tillstyrkta garantisumman av 75 miljoner kronor —
vilken givetvis i sin helhet skall avse alster av såväl industri som jordbruk
och fiske — ett belopp av högst 6 miljoner kronor skall kunna tagas
i anspråk för att i större utsträckning än som i andra fall är medgivet
användas för att understödja exporten av vissa alster av jordbruk och
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
9
fiske. Detta understöd bör kunna erhålla formen av en garanti, som omfattar
mer än 60 procent av kreditbeloppet upp till, där så befinnes erforderligt,
hela detta belopp, dock att, när omständigheterna därtill giva anledning,
exporten bör kunna helt eller delvis av exportkreditnämnden finansieras
genom att köpesumman omedelbart utbetalas till säljaren.
De alster av jordbruk och fiske, utskottet i detta sammanhang närmast
avsett, äro levande hästar, nötkreatur, får och svin ävensom utsädesvaror
samt fisk och fiskprodukter. Emellertid torde det höra ankomma på exportkreditnämnden
att avgöra, i vilka fall exportkreditgaranti av nu angiven
art bör ifrågakomma.
Vad beträffar omfånget av garantin finner utskottet värdet av den
ifrågasatta anordningen bliva problematiskt, örn ej — såsom jämväl departementschefen
förutsatt — statens betalningsskyldighet skall kunna
inträda icke blott när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd
underlåtit att fullgöra likvid, utan även vid utebliven betalning av sådana
orsaker som allmänt moratorium i köparens land, valutaspärr och
dylikt. Däremot anser utskottet, att de kursrisker, som uppstå vid kreditavtal,
träffade i utländsk valuta, icke falla inom ramen av de riskmoment,
som motivera ett statens ingripande av ifrågavarande slag, och
att de följaktligen icke böra kunna täckas av statens garanti.
Frågorna rörande garantins omfång torde böra av exportkreditnämnden
prövas från fall till fall. Härvid torde exempelvis böra observeras,
att i de fall, då prövningen av köparens solvens ej för exportören medför
större svårigheter än vad som kan anses normalt vara fallet, säljaren
ej bör kunna påräkna statsgaranti för bristande solvens.
Utskottet biträder förslaget örn att för beviljad exportkreditgaranti en
lämpligt avvägd premie bör erläggas. Vid premiens beräknande bör, såsom
departementschefen framhållit, hänsyn tagas till olika inverkande
omständigheter, såsom kredittidens längd, förhållandena inom det exportland,
varom fråga är, andra förefintliga riskxnoment och varans art. Jämväl
i de fall av export, där enligt vad ovan anförts köpesumman kan komma
att av exportkreditnämnden omedelbart förskotteras, synes premie böra
erläggas, avvägd med hänsyn till statens förlustrisk. Premie bör så beräknas,
att den innefattar jämväl bidrag till täckande av exportkreditnämndens
administrationskostnader.
Vad särskilt kredittidens längd beträffar bör denna bliva föremål fölen
omsorgsfull prövning av nämnden i värjo särskilt fall. En lång kredittid
ökar helt naturligt statens risk och måste alltså inverka på premiens
bestämmande.
De bestämmelser, som förutsättas komma att av Kungl. Majit meddelas
för verksamhetens handhavande, torde böra innefatta föreskrifter avseende
att trygga rätt för staten att hålla sig till köparen för återfående
av vad staten på grund av ingången garantiförbindelse eller såsom ome
Bihang
till riksdagens protokoll 19,1.1. II sami. Nr i. 2
10
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
delbart förskott kan hava till exportören utgivit ävensom angående de åtgärder,
som böra vidtagas för dylika fordringars indrivande.
Vad Kungl. Majit i övrigt föreslagit bar ej givit utskottet anledning
till erinran.
Såsom utskottet redan inledningsvis framhållit, förbiser utskottet
ingalunda de olägenheter och risker, som äro förbundna med upptagandet
av en statlig verksamhet av ifrågavarande art. Kär utskottet ändock
ansett sig kunna i den utsträckning, som nu skett, förorda Kungl.
Maj:ts förslag, har detta skett under den bestämda förutsättningen, att
den lämnade fullmakten kommer att begagnas med iakttagande av stor
försiktighet när det gäller att ikläda staten ekonomiska risker. De angivna
riktlinjerna för statens ifrågavarande medverkan till exportens
stödjande ställa tydligen betydande krav på exportkreditnämndens insikter
och omdömesgillhet. Oavsett dessa riktlinjer kommer det ytterst
att bero av det sätt, varpå nämnden fullgör sina åligganden, huruvida
å ena sidan det med förslaget avsedda syftet skall kunna tillgodoses och
å andra sidan staten icke tillskyndas några mera allvarliga förluster.
Vad slutligen beträffar de i motionerna 11:139 och 11:140 framförda
yrkandena, i vad dessa avse längre gående åtgärder än vad utskottet i
det föregående tillstyrkt, hemställer utskottet, att desamma icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottet hemställer alltså,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag,
a) medgiva, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 17 mars 1933 anförts
och med iakttagande av de synpunkter, vilka av utskottet
i det föregående framhållits, samt enligt de
närmare bestämmelser, som kunna bliva av Kungl.
Majit meddelade, svenska staten må under tiden till
och med utgången av budgetåret 1933/1934 till belopp
av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar
för exportkrediter för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske,
b) medgiva, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner
kronor högst 6 miljoner kronor må tagas i anspråk
för finansiering av export av inhemska alster
av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda
riktlinjer, vilka av utskottet i det föregående härutinnan
angivits,
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
11
c) besluta, att de premier, som enligt vad ovan anförts
böra erläggas, skola överföras till en av riksgäldskontoret
förvaltad fond, från vilken skola täckas
såväl de förluster, som kunna uppkomma å ifrågavarande
verksamhet, som ock administrationskostnader
för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande kan komma att inrättas för verksamhetens
handhavande,
d) besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola,
i den mån omförmälda fond icke därtill förslår, förskottera
medel för bestridande av utgifterna för statens
ifrågavarande verksamhet;
II. att motionerna 11:139 och 11:140 av herr Kilbom
m. fl., i den mån de icke kunna anses besvarade
med vad utskottet under I. hemställt, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 juni 1933.
På särskilda utskottets vägnar:
FELIX HAMRIN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, Johansson i Fredrikslund, von Stockenström,
Björnsson, Westman, Sederholm, Wohlin, Lindström, Bagge, Pauli, Forslund och
Löfgren samt
från andra kammaren: herrar Hamrin, Jansson i Falun, Lindman, Lindqvist, Olsson i
Kullenbergstorp, Fast, Nilsson i Landeryd, Olsson i Gävle, Linnér, Pehrsson i Bramstorp,
Andersson i Tungelsta och Andersson i Malmö.
12
Särskilda utskottets utlåtande Nr 4.
Reservationer:
1) av herr Björnsson, som ansett, att utskottets utlåtande i nedan angivna
del bort hava följande lydelse:
»Vad beträffar---(sid. 9)---valutaspärr och dylikt. I lik
het
med fullmäktige i riksbanken håller utskottet före, att det måste anses
principiellt riktigt, att statens garanti även bör kunna omfatta det
riskmoment av allmän natur, som kursrisken utgör. De svårigheter,
som kunna uppkomma för säljaren vid stora kursfluktuationer, äro av
den allvarliga beskaffenhet, att ett förbud mot att garanti lämnas för
kursförluster måste väsentligt minska värdet av den ifrågasatta statliga
stödverksamheten. Givetvis bör å andra sidan vid framställnings prövande
särskild hänsyn tagas till den ökade risk, som en garanti även i
nu avsett hänseende innebär för staten.
Frågorna rörande etc.»
2) av herr Lindqvist.
831648. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.