Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.
9
Tsr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1925 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av
rätt för kommunerna att själva välja de personer,
som indriva kommunalutskylderna.
Uti en inom andra kammaren vackt, till andra särskilda utskottet hänvisad
motion, nr 34, har herr Borg hemställt, att riksdagen ville besluta
sådana ändringar i lagar och förordningar, att det medgåves rätt för kommunerna
att själva välja de personer, som indriva kommunalutskylderna.
Beträffande de skäl, motionären anfört för sin ifrågavarande hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt kungl. förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter Gällande
• • • • • bföstäTti/ifhal/SCF
om indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.
(restindrivningsförordning) ankommer indrivning av restförda kommunalutskylder
å vederbörande utmätningsman. Utmätningsman är å landsbygden
— om städerna synes i motionen icke vara fråga — i allmänhet
landsfiskalen, dock äger Konungens befallningshavande jämlikt 3 § utsökningslagen
att för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig
person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. För
restindrivningen äger utmätningsman å landet jämlikt § 3 i restindrivningsförordningen
anlita vederbörande fjärdingsman, som för indrivningens verkställande
är befogad att på utmätningsmannens uppdrag förrätta utmätning
av lös egendom.
I den mån förevarande motion kan antagas åsyfta att underlätta till- Äldre förslag.
komsten av s. k. kommunala uppbördsverk, har det spörsmål, motionen
avhandlar, redan tidigare varit föremål för behandling i riksdagen.
Vid 1912 års riksdag beslöt nämligen andra kammaren i anledning av
en av herrar Källman och Carlsson väckt motion och på förslag av kammarens
femte tillfälliga utskott, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida
och under vilka betingelser landskommun, som därav vore i behov och
så önskade, borde äga rätt att genom kommunens egen försorg verkställa
utmätning för indrivning av resterande kommunalutskylder samt för riksdagen
framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i vederbörliga författningar,
som därav kunde föranledas. Första kammaren beslutade åter
997 25
10
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.
TJtskottet.
på förslag av dess första tillfälliga utskott att ieke biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Ett behov av särskilda kommunalt tillsatta indrivningsmän vid sidan
av de vanliga myndigheterna å landsbygden lärer kunna motiveras allenast
med att antingen landsfiskalen eller hans biträden, fjärdingsmännen,
icke äro i stånd att behörigen omhänderhava restantieindrivningen.
Yisar det sig, att landsfiskal icke är i stånd att vederbörligen medhinna
indrivningen av viss kommuns resterande kommunalutskylder, är, såsom av
redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, Konungens befallningshavande
oförhindrad att för kommunen förordna särskild utmätningsman,
och Konungens befallningshavande torde under nämnda förutsättning sakna
anledning att motsätta sig en av kommunen framställd begäran om en
sådan anordning, i all synnerhet om kommunen förklarar sig villig att
bestrida kostnaden för densamma. Kan kommunen anvisa för uppdraget
fullt lämplig person, torde det icke heller vara omöjligt att få den av
kommunen anvisade förordnad till utmätningsman. Något medgivande från
landsfiskalens sida till den omnämnda anordningen är icke erforderligt,
och, enligt vad utskottet har sig bekant, har det förekommit, att särskild
utmätningsman förordnats mot landsfiskalens bestridande. Emellertid ligger
det i sakens natur, att till särskild utmätningsman lämpligen kan förordnas
allenast den, som har en med landsfiskalens jämförlig kompetens, och
det torde näppeligen vara tillrådligt att låta omförmälda uppdrag meddelas
annan än den, som av Konungens befallningshavande finnes därför
lämplig.
Frågan om man bör medgiva kommunerna utvidgad rätt att, åtminstone
vad kommunala restantier beträffar, på begäran få särskild utmätningsman
förordnad, sammanhänger i hög grad med frågan om en reform av landsfiskalsinstitutionen.
Kan genom en sådan kommunernas berättigade krav på en snabb
restindrivning tillgodoses, saknas anledning att tillskapa ytterligare organ
för restindrivningen. I sistberörda reformfråga föreligger ett av särskilda, inom
socialdepartementet tillkallade sakkunniga den 20 november 1924 avgivet betänkande
angående lönereglering för fögderiförvaltningarna, i vilket åtskilliga
åtgärder föreslås i syfte att reservera landsfiskalernas tid och arbetskraft
åt deras egentliga tjänsteuppgifter. Då en på grundvalen av de sakkunnigas
betänkande byggd proposition sannolikt lärer vara att förvänta till
instundande års riksdag, synes häri ligga ett vägande skäl mot att nu
söka vidtaga åtgärder i anledning av förefintliga brister i landsfiskalsorganisationen.
I den mån behov av kommunalt tillsatta indrivningsmän skulle kunna
baseras på brister hos den nuvarande fjärdingsman sinstitutionen, är till en
början att märka, att fjärdingsmännens tillsättande väsentligen ankommer
på kommunerna själva, ett förhållande som, därest det av utskottet i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 med förslag till lag om polis
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 3.
11
väsendet i riket m. m. avgivna utlåtandet vinner riksdagens gillande, jämväl
kommer att bliva bestående. Emellertid torde böra erinras om att det
enligt sistnämnda förslag skulle bliva möjligt att anställa fjärdingsman
med uteslutande uppgift att syssla med restindrivningsverksamhet, och då
det skulle stå i vederbörande kommuns eget skön, om den ville begagna
sig av denna möjlighet, innefattar sagda förslag i viss mån ett tillgodoseende
av de av motionären framställda önskemålen. Att under sådana förhållanden
möjliggöra tillsättandet av exekutionsbetjänter vid sidan av fjärdingsmannen
, synes utskottet mindre lämpligt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 maj 1925.
På andra särskilda utskottets vägnar:
CARL HEDERSTIERNA.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hederstierna, Kvarnzelius, Lindblad, von Sneidern,
Tengdahl, Ediv. Larson *), John Karlsson *) och Carl Eriksson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Johanson i Huskvarna,
Hedlund i Östersund, Olsson i Gävle, Bengtsson i Norup *), Olsson i Kullenbergstorp,
Björkman, Västberg, Björk och Ernfors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.