Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1923 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 159 med
förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen
den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om
stängselskyldighet, jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 mars 1923 dagtecknad proposition, nr 159, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga bär nedan
omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen
den 21 december 1857 (nr 59 sid. 1) om ägors fredande emot skada av
annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
I samband med denna proposition, som hänvisats till särskilda
utskottet, har utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 191 av herr Erik Andersson, med instämmande av herr J. B.
Johansson, och
inom andra kammaren:
nr 269 av herr Hedlund i Häste.
Den fråga, som i denna proposition föreligger, angående inskränkning
i den gemensamma betesrätten å sådan ohägnad betesmark, som i
det av propositionen berörda lagrummet avses, är en av de mer svårlösta,
som kunna framkomma. Under de senare årens utveckling på
skogsvårdens område hava konflikterna mellan betesintresset och skogsBihang
till riksdagens protokoll 1923. 11 saml. 2 käft. (Nr 2.) 1
2
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
vårdsintresset blivit alltmera framträdande. I södra och mellersta Sverige
torde väl måhända kunna påvisas en minskad betning av hemdjur å
skogsmark, men i de norra delarna av landet är sådan betning alltjämt
allmän. Särskilt gälla svårigheterna sådana ägor, som omförmälas i
§ 5 av stängselförordningen, till följd av skogslagarnas skärpta krav
på markägarens omvårdnad om skogen och dess återväxt men den
på samma gång kvarstående rätten för hans grannar att beta sina djur
å hans mark. De bestämmelser, som hittills, sedan 1870-talet, tillkommit
till inskränkande av den omförmälda betesrätten, hava flerstädes
visat sig icke vara effektiva. På grund härav och då de nu föreslagna
nya skogsvårdslagarna innehålla ytterligare skärpta bestämmelser rörande
skogsvården, har Kungl. Maj:t framlagt sitt förslag till ett fastare ordnande
av förevarande betesspörsmål. Huvudbestämmelserna i förslaget
äro dels att å ifrågavarande marker betning av getter och får skall vara
förbjuden, där ej anDat av Konungen medgives, samt betning av andra
hemdjur fri, där den ej av Konungen förbjudes, dels ock att överträdelse
av gällande betesförbud skall falla under åtal av allmän åklagare.
Herr Hed- I herr Hedlunds i Häste motion yrkas avslag å Kungl. Maj:ts för
lU"motion13’*
med anförande bland annat av följande:
»Då Sveriges riksdag senast eller år 1903 hade att taga ställning
till väckt förslag om viss ändrad lydelse av § 5 i 1857 års stängselförordning,
vilket förslag gick ut på att, sedan kungörelse utfärdats om
att skogsodling blivit å ohägnad skogsmark inom visst område utförd,
en var vore pliktig att om sina hemdjur hålla sådan vård att de icke
inkomme på området, väcktes av tvänne riksdagsmän från Dalarna en
motion, vari framhöllos de olägenheter, som inom nämnda landskap och
synnerligast i de nordliga delarna därav skulle följa av den föreslagna
ändringen. Nämnda olägenheter hänförde sig till det förhållandet, att
jordägarna i dessa trakter fått sina skogsskiften utlagda vanligast i stor
längd men ringa bredd. Det vore icke ovanligt att finna skogsskiften
en halv mil i längd och endast 15 å 20 meter i bredd. Om en jordägare
därför bleve hänvisad att uteslutande beta sina kreatur på en
sådan skogsmark till följd av att grannen besått vissa delar av sitt bredvid
liggande skifte med skogsfrö och därför ägde rätt att utan stängsel
hava det fredat, skulle det för den förstnämnda vara omöjligt att hålla
sådan vård om sina djur, att de icke komme in på grannens besådda
marker. Motionärerna hemställde därför om avslag, åtminstone såvitt
Kopparbergs län anginge. Riksdagsutskottet fann riktigheten av vad i
nyssberörda motion anförts om förhållandena i Kopparbergs län ej kunna
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
3
jävas, samt yttrade vidare: »Nämnda förhållanden torde visserligen icke
äga full motsvarighet inom övriga delar av riket, men utskottet kunde
dock icke värja sig för farhågan att den tunga, som genom antagande
av Kungl. Maj:ts förslag skulle läggas å boskapsskötseln, jämväl i andra
betydande delar av riket än Kopparbergs län ej skulle motsvaras av den
nytta skogsskötsel tvivelsutan skulle draga därav. — — — —--
På grund härav hemställde utskottet om avslag å propositionen.» Utskottets
hemställan bifölls av båda kamrarna utan debatt.
Nyssberörda förhållanden med avseende på skiftesläggningen äga
allt fortfarande bestånd beträffande Kopparbergs län och även i viss mån
beträffande länen norr därom. Jämför man då de skyldigheter man ville
genom sistberörda förslag ålägga den markägande kreatursägaren med
vad nu ifrågasatts, måste den tunga å boskapsskötseln, vilken för 1903
års riksdag blev avgörande, anses relativt lindrig mot de fullkomligt
tillintetgörande omkostnader man nu ville lägga på get- och fåraveln.
Tidigare fordrade man endast sådan omvårdnad om kreaturen att de
icke inkomme på visst till sina gränser angivet område, vilken omvårdnad
kunde inskränkas till vallning av boskapen, nu fordrar man av en
mindre jordägare, vilken, innehavare av ett långsmalt skifte om kanske
15 m. bredd, och som har sin huvudsakliga bärgning av get- och fåravel,
att han skall inhägna detta skifte, vilket sannolikt icke kan lämna
bete åt hans getter och får.
Ser man emellertid det föreliggande spörsmålet enbart ur synpunkten
av kravet på effektivt skydd för skogsåterväxten genom hägnad, lär man
dock med hänsyn till de nationalekonomiska intressena böra undersöka,
på vilken väg detta skydd kan ernås för billigaste kostnader. Det vill
med andra ord säga, man bör göra en jämförande beräkning emellan
kostnaderna å ena sidan för inhägnande av kulturfältena och å gndra
sidan för åstadkommande av fullt effektiva hägnader kring alla betesmarker
för getter och får. Det skall då otvetydigt komma att visa sig,
att kulturhägnaderna bliva både ifråga om längd och virkesåtgång per
längdmeter väsentligt mycket mindre än hägnaderna kring nyssnämnda
beteshagar. Lagförslaget uppställer som regel förbud för betning av får
och getter annorlunda än i inhägnad beteshage, men det är icke a priori
givet att skogsbruket överallt och på varje tid av betesäsongen kräver
detta skydd mot kreatursbetning. Klargör man detta för sig och därjämte
tager i betraktande, att skogsbruket helt visst är mycket mera
ekonomiskt bärkraftigt än den boskapsskötsel, som bedrives av den
landets befolkning, som räknas till de små jord besitt ärna, så synas inga
verkliga skäl föreligga att, där den kulturskyldige skogsägaren anser sig
4
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
behöva medelst hägnad skydda skogsåterväxten, låta honom undslippa
de därmed förenade kostnaderna och lägga dessa på den mindre bärkraftige
kreatursägaren.
Vad här ovan anförts beträffande getter och får gäller även i viss
mån övriga beteskreatur.
Då sålunda de skäl som anförts för det föreliggande lagförslaget
blivit vederlagda, och då genom lagrådets tolkning av 1857 års stängselförordning
numera varje tvivel avlägsnats ifråga om en markägares
rättighet att å sådan honom tillhörig mark, vilken i övrigt är att anse
såsom upplåten till gemensamt mulbete, uppföra hägnader för vilket
ändamål som helst, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen ville be-
sluta att icke bifalla Kungl. Maj:ts föreliggande proposition nr 159.»
Herr Erik
Anderssons
motion.
Herr Erik Andersson yttrar i sin motion bland annat:
»Jag anser förslaget om betesförbud såsom regel i fråga om getter
och får icke böra genomföras. Det delar med övriga förbudsföreskrifter
den svagheten att sakna förmåga av smidig anpassning. Denna
icke föraktliga egenskap äger däremot det system, som man hittills på
detta område följt, nämligen prövningen från fall till fall, efter sig företeende
omständigheter, av behovet av förbud i förevarande avseende.
Mig veterligen har detta system fungerat utan olägenhet, något som ej
heller motsäges av några påvisade fakta i den kungl. propositionen
eller i de till grund för densamma liggande handlingarna. När jag
alltså måste beteckna det kungl. förslaget i denna del såsom olämpligt
och även obehövligt, men i allt fall anser möjligheten till meddelande
av förbud i särskilda fall mot betande av getter och får fortfarande
böra hållas öppen, synes mig saken enklast ordnad så, att man
uppger den förut omtalade uppdelningen av hemdjur i två grupper och
låter bestämmelserna i mom, 3 andra stycket bliva tillämpliga på samtliga
slag av hemdjur. Härigenom kommer, fortfarande såsom hittills,
att ligga i Kungl. Maj:ts händer befogenheten att, där sådant befinnes
erforderligt, meddela förbud mot betande även av getter och får å mark,
varom här är fråga; man äger därigenom en så säker garanti, som det
med lagstiftning är möjligt att vinna, mot att icke förbudet skall drabba
utan goda skäl och, sett ur skogsvårdssynpunkt, för att det skall bliva
rådande i alla de fall, där omsorgen om våra skogar det kräver. Och
härmed borde det allmännas intressen vara bäst tillgodosedda.
Beträffande slutligen de i mom. 4 upptagna straffbestämmelserna tilllåter
jag mig även framhålla ett par erinringar. Enligt propositionen skulle
åtalsrätt tillkomma ej mindre allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse utan
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
5
även skogsvårdsstyrelsens tjänstemän, visserligen sådana med högre skoglig
utbildning, samt, i det fall att skogs vårdsstyrelse ej finnes, vederbörande
skogsstatstjänsteman. Att åtalsrätt tillerkänts allmän åklagare
och skogs vårdsstyrelse samt även vederbörande skogsstatstjänsteman må
vara i sin ordning, ehuru jag måste bekänna en viss tvekan beträffande
lämpligheten av denna bestämmelse, därest begreppet skogsstatstjänsteman
skall anses omfatta jämväl den lägre tjänstepersonalen t. ex. kronoj
ägare. Men att åtalsrätten, som här dessutom gäller ett slag av förseelser,
vilka hittills icke varit straffbelagda, utvidgas att gälla jämväl
skogsvårdsstyrelsens tjänstemän — låt vara med ''högre skoglig utbildning’
— synes mig vara att giva densamma en utsträckning, vilken
dels kan innebära vådor med hänsyn till att åtalsrätt i och för sig är
en ömtålig sak och icke minst i de rättsligt sett säkerligen ofta nog
svårbedömliga fall, som här kunna uppkomma, dels ock förefaller att
vara obehövlig, då sådan rätt tillerkänts vederbörandes huvudman, skogsvårdsstyrelsen,
hos vilken det ju alltid är tjänstemannen obetaget att göra
anmälan om av honom iakttagen förseelse.
Vidare synas mig de straffbara handlingar, det här är fråga om —
de betecknas i förslaget såsom ''förseelser'' — vara av den ait, att det
knappast kan vara påkallat att, liksom vid brott av svårare beskaffenhet,
medgiva åtalsrätt utan föregående anmälan av sakägaren. Enligt min
mening bör därför 4 momentets 3:dje stycke ändras därhän, att åtal
må äga rum allenast efter anmälan av vederbörande målsägare. Jag är
förvissad om, att man vid sådant förhållande icke behöver befara, att
där en klar överträdelse föreligger, denna icke skulle komma att beivras.
»
Vad först själva huvudfrågan beträffar, eller frågan om inskränkning
i rätten att beta å dessa marker, vill utskottet erinra om att redan
för närvarande sådan inskränkning inom flertalet län är gällande beträffande
getter och får. Vidare innehåller 12 § i 1903 års lag angående
vård av enskildes skogar befogenhet för Konungen att, där det för
skogsåterväxtens skyddande inom visst län prövas erforderligt att rätt
till bete å skogsmark varder för viss tid av året inskränkt, därom i
viss ordning meddela särskilda föreskrifter. Denna bestämmelse, vilken
visserligen aldrig lärer hava tillämpats, omfattar således även enskild,
hägnad mark. Det torde av det anförda framgå, att det egentligen icke
är några nyheter, som förslaget i denna del innehåller, utan det avser
fastmera att giva mera stadga åt förutvarande bestämmelser. Att, såsom
i den förstberörda motionen hemställes, avslå propositionen torde därför
Utskottet.
6
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2,
icke böra ifrågasättas. Däremot synes den gjorda uppdelningen och
olikheten mellan första och andra stycket i 3 mom. icke vara erforderlig,
utan den i andra stycket angivna regeln kunna gälla även beträffande
betning av getter och får. Utskottet ansluter sig härutinnan till vad
i den sistberörda motionen anförts och kan alltså inskränka sig till att
åberopa detta.
Jämväl beträffande åtalsrätten instämmer utskottet uti den sistberörda
motionen i vad avser skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. Men
även beträffande styrelserna själva anser utskottet, att de lämpligen böra
befrias från åtalsrätt, då i förevarande fall ett utövande därav från deras
sida skulle kunna menligt inverka på deras förhållande till allmänheten,
och detta desto hellre som det enligt utskottets mening bör förefinnas
åtalsrätt även utan anmälan från vederbörande målsägare. Att anställandet
av åtal varit beroende på den enskilde målsägarens initiativ
därtill har just visat sig vara den kanske mest bidragande orsaken till
att de hittills gällande förbudsbestämmelserna blivit så resultatlösa.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag ej kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga
följande
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december
1857 (nr 59 s. 1) om ägors fredande emot skada av annans
hemdjur samt om stängselskyldighet.
Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet
skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 5.
1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark
eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
7
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
märkligen betungas, utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej
själv stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren
skäligt prövar, nedsättas under vad i 3 § stadgat är.
2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då
skall, så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara
till gemensamt mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.
3 mom. Allt betande av getter 3 mom. Prövas för skogsåteroch
får å ohägnad mark, varom här växtens skyddande inom visst län eller
viss del av län erforderligt, att rätt
till bete å ohägnad mark, varom här
är fråga, varder helt eller i viss män,
såsom beträffande vissa slag av hemdjur
eller viss tid av året, förbjuden,
ankomma på Konungen att, efter
vederbörande landstings och hushållningssällskaps
hörande, därom meddela
särskilda föreskrifter.
är fråga, vare förbjudet annat än i
inhägnad beteshage; dock att Konungen
äge efter vederbörande landstings
och hushållningssällskaps hörande härifrån
medgiva undantag i den mån
sådant för vissa lön eller delar av
län må finnas erforderligt.
Beträffande betande å ohägnad
mark av andra kreatur än getter
och får äge Konungen, likaledes efter
hörande av landsting och hushållningssällskap.
) antingen meddela förbud mot
dylikt bete för länet i dess helhet
eller för del därav eller ock föreskriva
viss inskränkning i rätten
därtill.
4 mom. Den, som i strid mot betesförbud, varom i 3 mom. sägs,
med uppsåt släpper kreatur i mark, böte minst tio, högst tvåhundra
kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst
femtio kronor.
Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen
är för likartat fall stadgat.
Allmän åklagare äger åtala överträdelse
av förbud, som nyss sagts.
Allmän åklagare så ock skogsvårdsstyrelsen
och dess tjänstemän
med högre skoglig utbildning eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes, vederbörande
skogsstatstjänsteman äga lika
behörighet att åtala överträdelse av
förbud, som nyss sagts.
Böter, som för sådan överträdelse ådömas, fördelas
så, att en
8
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
fjärdedel tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan eller,
där skogsvård sstyrelse ej finnes, kronan.
Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1923; dock att stadgandet i 3
mom. första stycket skall lända till
efterrättelse först från och med den
1 januari 1924, då kungörelsen den
28 januari 1876 (nr 7 s. 1) angående
inskränkning i betesrätt å
ohägnad mark jämte därtill sig anslutande
kungörelser upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1923; skolande genom kungörelsen
den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1)
angående inskränkning i betesrätt å
ohägnad mark och därtill sig anslutande
kungörelser meddelade betesförbud
fortfarande äga tillämpning,
till dess desamma varda av Konungen
upphävda, men sagda kungörelser i
övrigt upphöra att gälla med denna
lags ikraftträdande.
B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1923.
På särskilda utskottets vägnar:
ARVID LINDMAN.
I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit:
från första kammaren: herrar Borell, Norm, Pers, Nilsson i Gränebo, Norling,
Frånäen och Johansson J. B.
från andra kammaren: herrar Lindman, Johansson i Uppmälby, Hage, Carlsson
i Solberga, Johansson i Kälkebo, Lorichs, Brännström*, Persson i Trången och Andersson
i Rasjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
9
Reservation
av herrar Lindman, Borell, Norling, Johansson i Uppmälby och
Sjöblom:
1 Kungl. Maj:ts förslag såväl till skogsvårdslag som till lag om
ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen finnes bestämmelse intagen,
att rätt att åtala i de respektive förslagen straffbelagda förseelser skulle
tillkomma dels allmän åklagare och dels skogsvårdsstyrelsen och dess
tjänstemän med högre skoglig utbildning. I båda förslagen har utskottet
hemställt om borttagande av denna rätt för berörda tjänstemän, men
beträffande skogs vårdsstyrelserna har utskottet ansett, att de borde hava
åtalsrätt, när det gäller förseelser mot skogsvårdslagen, men icke i fråga
om överträdelse av betesförbud, som meddelats enligt de nya bestämmelserna
i stängselförordningen. Ense med utskottet i den förra delen,
anse vi däremot, att skogsvårdsstyrelserna böra få åtala jämväl sistnämnda
överträdelser.
Uti sin motivering till skogsvårdslagen har departementschefen
framhållit, hurusom skogsvårdsstyrelserna voro de, som hade att eventuellt
föra talan om verkställandet av erforderliga återväxtåtgärder, och
att man med hänsyn därtill måste känna sig så mycket mera tveksam
om det riktiga i att — såsom från vissa håll föreslagits — förlägga befogenheten
att påyrka kriminell påföljd allenast hos allmänna åklagaren,
som det mången gång skulle bliva samma omständigheter, som komme
under utredning och prövning i båda hänseendena. Åven vad angår
överträdelser av ett enligt stängselförordningen utfärdat betesförbud
torde övervakandet av att detta upprätthålles stå i nära samband med
tillsynen över skogsvårdslagen och efterföljandet av enligt densamma
meddelade föreskrifter. Man bör nämligen ihågkomma, att ett betesförbud
kan gälla betning av en markägares hemdjur även å den del av
den ohägnade marken som tillhör honom. Det synes oss därför både
oegentligt och ägnat att medföra praktiska olägenheter, om skogsvårdsstyrelsen
skulle vara förhindrad att i samband med ett ingripande mot
markägaren för att framtvinga reproduktionsåtgärder efter en betning
’ av hans hemdjur, som skett mot gällande förbud, tillika påyrka straff
för överträdelsen av detta förbud. Och även frånsett möjligheten av
ett dylikt samband med annan talan torde en åtalsbefogenhet av ifrågaBihang
till riksdagens protokoll 1923. 11 samt. 2 höft. (Nr 2.) 2
10
Särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
varande slag kunna vara av betydelse. Det intresse för skogsvården,
med hänsyn vartill det ifrågavarande förbudsinstitutet föreslås, kan icke
alltid påräknas vara tillfinnandes hos en allmän åklagare i samma grad
som hos den för skogsvården särskilt tillsatta myndigheten, skogsvårdsstyrelsen.
Då det framlagda förslaget är avsett att få tillämpning även inom
Västerbottens och Norrbottens län, där skogsvårdsstyrelser icke finnas,
bör vad ovan om dessa anförts där gälla beträffande den skogsstatstjänsteman,
som har att taga befattning med enskildas skogar.
Den av oss förordade ändringen beträffande åtalsrätten bör likväl
icke medföra någon i-ätt för skogsvård sstyrelsen eller skogsstatstjänstemannen
att, i likhet med allmänna åklagaren, erhålla del i utdömda
böter, utan i händelse någon av de förstnämnda utfört åtalet hela beloppet
av böterna tillfalla skogsvårdskassan resp. kronan.
På grund av vad vi sålunda anfört, få vi alltså hemställa,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det
av utskottet förordade förslaget, att behörighet att
åtala förseelser skall tillkomma jämväl skogsvård sstyrelse
eller, där sådan ej finnes, vederbörande skogsstatstjänsteman,
ävensom tillägg till förslagets stadgande
om bötesfördelning av innehåll, att där skogsvårdsstyrelse
eller skogsstatstjänsteman utfört åtalet,
hela bötesbeloppet skall tillfalla skogsvårdskassan eller
kronan.
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.