PROPORTION SVALS SAKKUNNIG AS

BETÄNKANDE

AVGIVET DEN 18 APRIL 1921

DET PROPORTIONELLA VALSÄTTET
VID VAL TILL RIKSDAGEN

STOCKHOLM 1921

KDNQL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
210279

INNEHALL.

Sid.

Skrivelse till Chefen för Justitiedepartementet t................ 5

Lagförslag................................13

Allmän motivering............................. 39

Kap. I. Parti- eller personmetod....................41

Kap. II. Första kammaren ''....................... 59

Kap. III. Andra kammaren.......''................ 65

1. Fördelningen av platserna mellan väljargrupperna: 66

A. Förstorade valkretsar (länsvalkretsar)............68

B. Fördelningsregeln....................110

C. Tilläggsmandat eller annat utjämningsferfarande.......125

2. Partibeteckningarna och medel mot deras missbrukande......134

3. Officiella valförberedelser:

A. Allmän motivering...................149

B. Den officiella nomineringens och förbundsförfarandets organisation:

Den officiella kandidatnomineringen............156

Det officiella förbundsförfarandet.............173

4. Personröstning med subsidiär liströstning............184

Kap. IV. Sammanräkningsförfarandet..................

1. Förfarandets principer............. 197

2. Röstsammanräkningarnas utförande..............

A. Val till Första kammaren................222

B. Val till Andra kammaren............... 242

3. Anmärkningar till förfarandet vid sammanräkning av liströsterna . . . 259

Kap. V. Till de sakkunniga inkomna metodförslag .............273

Speciell motivering..........''...................281

Bilagor: 1. Valstatistik........................ . . 307

2. Det proportionella valsättet vid politiska val i vissa främmande länder . 317

Till

Herr Statsrådet och

Chefen för

Kungl. Justitiedepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 november 1919 uppdrog
dåvarande chefen för Kungl. justitiedepartementet den 28 i samma
månad åt undertecknade Wallengren, Fehr, von Heidenstam och von
Sneidern att såsom sakkunniga biträda inom justitiedepartementet med
verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande de ändringar
i gällande bestämmelser om proportionella val, som för avhjälpande
av bristerna i det nuvarande valsättet kunde anses påkallade,
ävensom rörande vissa därmed sammanhängande ämnen. Åt undertecknad
Wallengren uppdrogs att såsom ordförande leda de" sakkunnigas
förhandlingar.

Den 12 december 1919 erhöll assessorn i Svea hovrätt Eskil Drangel
förordnande att i egenskap av sekreterare biträda de sakkunniga. Sedan
Drangel på därom av honom gjord framställning blivit entledigad från
detta uppdrag, förordnade chefen för justitiedepartementet den 28 juni

1920 filosofie licentiaten, numera lektorn Johan Edvard Nilsson till sekreterare.

Den 6 augusti 1920 tillkallades ytterligare såsom sakkunnig undertecknad
Kylander, åt vilken tillika uppdrogs att vara lagfaren sekreterare
åt de sakkunniga.

De frågor, vilka till oss hänvisats i och för utredning och avgivande
av förslag, äro i första rummet de, som beröras i riksdagens skrivelser
den 10 april 1918 (nr 112 och 113) och den 22 maj 1918 (nr
226). I de båda förstnämnda skrivelserna anhåller riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde
vidtagas till undanröjande av de med s. k. masskassering av valsedlar
vid val till landsting och till riksdagens andra kammare förenade olägenheter,
samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen kunde
påkallas, och i övrigt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.
I skrivelsen av den 22 maj 1918 hemställer riksdagen om utredning
angående de åtgärder, som kunde vidtagas till undvikande av de
olägenheter, vilka enligt vunnen erfarenhet vidlådde gällande regler för
proportionellt valsätt, samt om framläggande av de förslag, vilka utredningen
kunde föranleda. Skrivelsen avser valsättet såväl vid de politiska
som vid de kommunala valen.

Utom dessa skrivelser hava till oss hänvisats jämväl följande skrivelser
att i sin helhet eller i angivna delar tagas i övervägande vid
fullgörande av vårt uppdrag:

riksdagens skrivelse den 30 maj 1919 (nr 268), varvid såsom föremål
för vår utredning angivits riksdagens däri gjorda anhållan, att Kungl.
Maj:t ville taga i övervägande, dels i vad mån gällande regler om utseende
av ersättare åt ledamöter av första kammaren vore i behov av
omarbetning, dels i vad mån gällande bestämmelser om ansvar för obehörigt
förfarande vid allmänna val vore i behov av omarbetning för deras
förtydligande och fullständigande, ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, som därav kunde föranledas;

riksdagens skrivelse den 11 juni 1919 (nr 328), däri riksdagen anhåller,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och framlägga förslag till
sådana ändringar i riksdagsordningen och vallagen, att ledamot av andra

kammaren måtte äga rätt att, utan den begränsning, som då förefunnes
i § 21 riksdagsordningen, avsäga sig sitt riksdagsmannauppdrag;

riksdagens skrivelse den 4 maj 1920 (nr 190) med anhållan, att
Kungl. Maj :t täcktes låta verkställa utredning om och för riksdagen
framlägga förslag till införande av proportionellt valsätt vid val av revisorer
jämte suppleanter att granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Därjämte hava till oss överlämnats en av riksdagens justitieombudsman
den 28 september 1911 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse angående
meddelande av bestämmelser för att förebygga felaktiga röstsammanräkningar
ävensom magistratens i Stockholm häröver år 1917 avgivna utlåtande
samt slutligen en av Konungens befallningshavande i Göteborgs
och Bohus län den 12 februari 1921 till justitiedepartementet insänd
skrivelse med hemställan om åtgärder för åstadkommande av sådan ändring
i gällande lagbestämmelser, att ny valdistriktsindelning i stad måtte
kunna tillämpas redan vid ett blivande val till andra kammaren under
innevarande år.

I övrigt hava de sakkunniga vid uppdragets meddelande erhållit den
anvisningen att, i den mån så prövades lämpligt, till utredning upptaga
även ‘sådana med frågan om valsättet sammanhängande spörsmål, som icke
direkt berördes i de till grund för utredningsarbetet liggande skrivelserna.

Enligt föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
den 21 november 1919 borde, med hänsyn till de under år
1920 förestående allmänna valen, utredningsarbetet så anordnas, att
till en början undersöktes, i vad mån förbättringar i gällande bestämmelser
kunde genomföras redan under 1920 års lagtima riksdag. Skulle
frågans omfattning icke medgiva ett framläggande redan då av slutliga
förslag rörande ärendet i hela dess vidd, borde till en början undersökas,
huruvida icke genom provisoriska anordningar någon förbättring
kunde vara att vinna särskilt till undvikande av s. k. masskassering.
Dessutom borde det av riksdagen uttalade önskemålet om ändrad lydelse
av riksdagsordningens § 21 i varje fall föranleda framställning redan
till 1920 års lagtima riksdag. Det vore emellertid en angelägenhet av
största vikt, att utredningen bedreves så, att förslag i samtliga de frågoi,

som till äventyrs icke inedhunnes till 1920 års riksdag, åtminstone kunde
framlägga^ pa sådan tid, att de nya reglerna kunde komma till användning
vid först infällande val enligt de sist antagna, vilande författningsbestämmelserna,
för vilket syfte proposition i ämnet borde kunna avgivas
i början av 1921 års riksdag.

Som den tid, vilken stod de sakkunniga till buds, befanns allt för
kort, för att en allsidig utredning av de föreliggande frågorna skulle
hinna bliva färdig så tidigt, att på den skulle kunna grundas förslag till
1920 års riksdag, inriktade vi vårt arbete till en början på de under
sådan förutsättning i nyss anförda yttrande till statsrådsprotokollet angivna
spörsmålen. Den 10 mars 1920 inlämnade vi till chefen för justitiedepartementet
vårt Betänkande I, vari vi föreslogo dels åtgärder,
av såväl administrativ som lagstiftningsnatur, till förebyggande av s. k.''
masskasseringar vid andrakammarval och motverkande av olägenheterna
darav, dels vissa ändringar i vallagen, vilka icke ägde samband med denna
fråga, dels slutligen ändringar i riksdagsordningen berörande andrakammarledamots
avsägelserätt. De förslag, som Kungl. Maj:t med anledning
av hemställandena i vårt nämnda betänkande föreläde 1920 års riksdag,
blevo av denna i huvudsak bifallna (se betr. ändringarna i vallagen Sv.’
forf.-saml. 1920 nr 276). Ändringarna i riksdagsordningen äro numera
definitivt antagna (Sv. förband. 1921 nr 20). Kungl. Majrt har därjämte,
sedan riksdagen därtill anslagit medel, vidtagit de av oss föreslagna administrativa
åtgärderna till förebyggande av masskasseringar, särskilt tryckande
och distribuerande av promemorior för valförrättare samt tillhandahållande
från det allmännas sida av valkuvert och kuvertomslag.

De sakkunniga hava vidare, den 11 mars 1921, avgivit underdånigt
utlåtande över ovannämnda skrivelse från Konungens befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län, varvid vi föreslagit ändrad‘lydelse
av 32 § 1 mom. i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen.
Kungl. Maj:t har därefter i ärendet avlåtit proposition (nr 179) till riksdagen
i överensstämmelse med vårt förslag.

Den huvudfråga, vilken vi efter avlämnande av Betänkande I upptagit
till behandling, har varit den i riksdagens skrivelse av den 22 maj''

1918 ifrågasatta reformen av gällande regler för det proportionella valsättet.

Den i vårt nämnda betänkande lämnade utredningen rörande frågan
om masskassering inskränkte sig till att avse riksdagsmannavalen.
Beträffande landstingsmannavalen ansågo vi utredningen av skäl, som i
betänkandet framställas, böra tills vidare anstå. Även vid utredningen
angående det proportionella valsättet hava vi begränsat oss till de politiska
valen (varvid tills vidare valen till riksdagens utskott lämnats
å sido). Den särskilda skyndsamhet, som beträffande denna sida av
utredningen anbefallts, har nödvändiggjort detta. Därtill kommer, att,
jämlikt övergångsbestämmelserna till lagarna av den 23 december 1918
om ändring i vissa delar av förordningarna om kommunalstyrelse på
landet och om kommunalstyrelse i stad, val till kommunalfullmäktige
och val till stadsfullmäktige i rikets städer utom Stockholm — där enligt
motsvarande övergångsbestämmelser stadsfullmäktigval hållits i mars 1921
— skola efter de partiella nyvalen 1920 äga rum först i november och
december 1922; val till landstingen skola enligt övergångsbestämmelserna
till lagen av den 23 december 1918 om ändring i vissa delar av förordningen
om landsting, jämförda med lag den 19 juni 1919 (nr 332), äga
rum först i september 1922.

I överensstämmelse med vad ovan anförts, har den del av vårt
utredningsarbete, vilken vi nu avslutat, haft till föremål det vid val till
riksdagens båda kamrar tillämpade proportionella valsättet, de brister,
vilka kunna anses vidlåda detsamma, samt de åtgärder till hävande
av dessa, vilka må vara att föreslå. Av särskild betydelse för denna
utredning hava givetvis varit de tidigare betänkanden, vilka föreligga
i frågan. Dessa äro: Betänkande med förslag .till proportionellt valsätt
vid val till riksdagens andra kammare, avgivet den 27 oktober 1903 av
däidill förordnade kommitterade samt Betänkande angående ändringar i
gällande bestämmelser om den proportionella valmetoden, avgivet den 3
december 1913 av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. Den
utredning, som lämnas i det sistnämnda betänkandet, är i visst avseende
av mera begränsad natur än den, som gives i det förstnämnda, beroende
på de skiljaktiga direktiven för arbetet. De kommitterade, som avgåvo

2—210279.

1903 års betänkande, hade sålunda, enligt Kungl/Maj:ts beslut den 10
oktober 1902, att utarbeta förslag till ett för vårt lands förhållanden
avpassat proportionellt valsätt att användas vid val till riksdagens andra
kammare ävensom i sammanhang därmed föreslå den valkretsindelning,
som kunde vara för ett sådant valsätt mest lämpad. Betänkandet framlägger
fullständigt förslag till lag om val till riksdagens andra kammare
och behandlar därför ej blott frågan om rösternas sammanräkning utan
jämväl frågorna om valkrets- och valdistriktsindelning, valmyndigheter
röstlängd, kungörande av val, valförslag och vallistor samt valets förrättande
och kungörande. För den utredning åter, vilken utmynnade i
1913 års betänkande och vilken igångsattes med anledning av riksdagens
skrivelse av den 20 maj 1911, gavs i Kungl. Maj:ts beslut den 18 juli
1912 den anvisningen, att den skulle avse sådana ändringar i gällande
bestämmelser om den proportionella valmetoden, som, utan rubbande av
grunderna för metoden, vore ägnade att på lämpligaste sätt avhjälpa de
brister, varav den i tillämpningen befunnits lida. De sakkunniga funno
sig genom denna formulering av uppdraget förhindrade att ingå på en
prövning av sådana nya anordningar, som kunde anses främmande för
den nuvarande valmetoden, varför betänkandet endast behandlar frågan om
en reform av tillvägagångssättet vid platsfördelningen inom partierna.

Vad beträffar omfånget av det oss lämnade uppdraget, bör bemärkas,
att, såsom föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
av den 21 november 1919 framhåller, riksdagen i sin skrivelse av den
22 maj 1918 icke längre, på sätt år 1911 var fallet, velat binda den
begärda utredningen vid fasthållandet av grunderna för nu gällande valmetod.
Tvärtom ifrågasätter skrivelsen åtskilliga förändringar, vilka falla
utanför ramen av dessa grunder. Jämlikt dessa direktiv hava vi tagit
under behandling frågan om det proportionella valsättet vid val till
riksdagen i hela dess vidd.

Vi få härmed vördsamt överlämna vårt Betänkande II, innehållande:

dels förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen (nr 796) samt allmän och speciell
motivering därtill;

dels, såsom bilagor, på ''de sakkunnigas uppdrag av förste aktuarien

fil. d:r Otto Grönlund sammanställda valstatistiska tabeller samt av de
sakkunnigas sekreterare författad redogörelse för det proportionella valsättet
vid politiska val i vissa främmande länder.

De till de sakkunniga hänvisade frågor, varom ännu återstår att
inkomma med betänkande och förslag, angå i det proportionella valsättet
vid val till riksdagens utskott, proportionellt valsätt vid val av riksdagens
revisorer, åtgärder mot »masskassering» vid val av landstingsmän, det
proportionella valsättet vid de kommunala valen samt bestämmelserna
om ansvar för obehörigt förfarande vid allmänna val.

Stockholm den 18 april 1921.

SIGFRID WALLENGREN.

MARTIN FEHR. ERNST VON HEIDENSTAM.

HADAR KYLANDER. AXEL VON SNEIDERN.

J. E. Nilsson.

(

)

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 om

val till riksdagen (n:r 796).

Härigenom förordnas, att 15, 17—21, 23—28, 30—32, 46, 50, 52,
54—57, 59, 63, 69, 72, 74, 79—81, 83, 87, 95 och 96 §§ i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen skola erhålla följande ändrade lydelse
samt att följande nya paragrafer av den lydelse här nedan angives skola
i lagen införas, nämligen efter 21 § en §, betecknad 21 a §, efter 55 §
sjutton §§, betecknade 55 a—55 r §§, efter 56 § en §, betecknad,56 a §,
och efter 81 § sju §§, betecknade 81 a—81 g §§.

Om val till första kammaren.

Valkretsar och gruppindelning.

1-2 §§.

Om elektorer för städer, som ej deltaga i landsting.

3—11 §§''.

Om valets förrättande och sammanräkning.

12—14 §§.

15 §.

Val — — — — — kännetecken.

Å valsedel skall, på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar, ovanför
namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i
ord för viss grupp av valmän eller för viss -meningsriktning); och skall
sedeln jämväl i övrigt avfattas i överensstämmelse med nämnda formulär.

Varje valsedel må å sedelns vänstra sida upptaga högst två namn
utöver det antal riksdagsmän valet avser. Namnen skola uppföras var för
sig i de särskilda rummen och gälla själva riksdagsmannaval et samt, i den
män namnen därvid icke tagas i anspråk, val av efterträdare åt avgången
riksdagsman. För efterträdarevalet må dessutom i motsvarande rum å
sedelns högra sida uppföras högst två namn för vart och ett av de för
själva riksdagsmannavalet upptagna namnen. Upptager rum å sedelns
högra sida två namn, skola de förekomma det ena under det andra.

Blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga vid valet.

16 §.

17 §.

Ogin — — — — — med avsikt där anbragt;

vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe
än ovanför namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn.

18 §.

Är något namn å valsedel överstruket, eller framgår med avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed
åsyftas, eller upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, anses
sådant namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn för själva riksdagsmannavalet än
som enligt 15 § är medgivet, eller äro namn, som särskilt upptagits för
val av efterträdare åt riksdagsman, flera än, två, anses det,eller de sista,
övertaliga namnen såsom obefintliga.

För val av efterträdare särskilt upptaget namn, som saknar motsvarande
namn för själva riksdagsmannavalet, anses såsom obefintligt.

19 §.

1. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom
varje parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal riksdagsmän
är nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning
mellan de namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 15 § sägs, avse
själva riksdagsmannavalet.

Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.

2. Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som
står först å sedeln.

Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första
namn bilda en grupp.

Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras .antal utgör gruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står
först på gruppens valsedlar.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i
ordningen.

3. Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det
namn, vilket, bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen,
står främst å sedeln.

Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående
sammanräkning gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas,
och nämnda valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som
vid den pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda
eu grupp; däremot bibehållas övriga befintliga grupper oförändrade.

Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal
utgör gruppens rösttal.

För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal
och jämförelsetal.

Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller
sammanlagda rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.

Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke
grupp av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut
utdelad plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att
dela dess rösttal med det tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i
besättandet av plats eller platser, som utdelats (gruppens platstal), ökat
med 1, eller, om flera grupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit
i besättandet av förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda
platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas sålunda,
att gruppens rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen
närmast före gruppens bildande.

Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.

4. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler^
två till antalet. Höjning av den sista decimal siffran må ej äga rum_

20 §.

1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de
olika partierna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti,
vilket för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets

3—210279

första plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom
partiet, partiets andra plats den, som bär andra namnet i ordningen,
partiets tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så
vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen,
redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera andra partier.

Jämförelsetalet är lika med partiets rösttal, så länge partiet ännu
icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för
varje gång så, att partiets rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet
av partiet tilldelade platser, ökat med 1. Har samma person
erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det antal
platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats;
har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom
en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

Har ett parti redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som
motsvarar antalet av de namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 15
§ sägs, avse själva riksdagsmannaval, varde det från vidare jämförelse
uteslutet.

2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn
står främst i ordningen inom det parti, som, enligt vad i 1 mom. sägs,
har största jämförelsetalet.

21 §•

Sedan valet av riksdagsmän blivit avslutat, skall för varje riksdagsman
företagas en ny sammanräkning inom det parti, för vilket han
blivit vald, för utseende av efterträdare åt riksdagsmannen. Har riksdagsman
fått sig tillerkänd plats från flera partier, anses han vald för
det parti, från vilket plats först tilldelades honom.

Vid varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar,
vilka gällde för riksdagsmannens namn vid den sammanräkning, då namnet
tilldelades plats i ordningen. Varje valsedel gäller som hel röst.
Med iakttagande av att namn å någon, som blivit utsedd till riksdagsman,
anses såsom obefintligt skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som
står främst av de för den ifrågavarande riksdagsmannen särskilt upptagna
efterträdarenamnen, eller, om sådant namn ej finnes, det namn för
själva riksdagsmannavalet, som står främst å sedeln, eller, om ej heller
sådant namn finnes, det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen
å sedeln.

Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald till efterträdare.

21 a §.

Där någon, som blivit utsedd till riksdagsman, vid valtillfället avsäger
sig uppdraget, skall valförrättaren förklara den avgångnes efterträdare
vald i den avgångnes ställe. I sammanhang härmed utses jämlikt
de i 21 '' § stadgade grunder efterträdare åt den sålunda valde, så
ock åt annan riksdagsman, för vilken den välde tillika må hava varit
efterträdare; och skall vid utseende av efterträdare åt riksdagsman, som
själv varit efterträdare, så förfaras, som gällde det att utse efterträdare
åt den ursprungligen valde riksdagsmannen.

Skulle efterträdare vid valtillfället avsäga sig sitt uppdrag, utses
ny efterträdare enligt förut i denna paragraf givna bestämmelser.

22 §.

23 §.

Hava vid valet riksdagsmän icke blivit till föreskrivet antal utsedda,
anställes genast nytt val för utseende av felande antal riksdagsmän
jämte efterträdare.

För utseende allenast av efterträdare må nytt val ej anställas.

24 §.

Vid rösternas sammanräknande användas av Konungen fastställda
blanketter med anvisningar, och skall vid valet föras protokoll enligt
formulär, som av Konungen fastställes.

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling,
de godkända och de underkända var för sig, samt jämte valprotokollet
ofördröjligen insändas till den Konungens befallningshavande,
som enligt vad i riksdagsordningen stadgas har att taga befattning med
valet. Sker insändandet med allmänna posten, skall försändelsen assureras.

25 §.

Fullmakt — — — — — Ort och tid.

Valförrättaren läte ofördröjligen utan lösen tillställa utsedd efterträdare
utdrag av valprotokollet i vad det efterträdaren rörer.

26 §.

Har riksdagsman annorledes än i 21 a § sägs avgått före utgången
av den tid, för vilken han blivit utsedd, och skall platsen besättas
från den valkrets, som utsett den avgångne; eller har efterträdare annor -

ledes än i nämnda paragraf sägs avgått före utgången av den tid, för
vilken han blivit utsedd, då skall Konungens befallningshavande vid
offentlig förrättning, som hålles så snart ske kan och varom underrättelse
minst åtta dagar förut meddelas genom anslag och medelst tryck så som
med Konungens befallningshavandes kungörelser vanligen förfares, företaga
erforderliga åtgärder enligt de i 21 a och 22 §§ angivna grunder för
utseende, i föra fallet av ny riksdagsman jämte efterträdare och i senare
fallet av ny efterträdare.

Vid förrättningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.

27 §.

Vid förrättning, som i nästföregående paragraf avses, skall Konungens
befallningshavande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna
samt uppgift å envar, som på grund därav blivit utsedd till
riksdagsman eller efterträdare. Sedan detta protokoll vid förrättningen
upplästs, utfärde Konungens befallningshavande omedelbart fullmakt för
utsedd riksdagsman och läte ofördröjligen utan lösen tillställa utsedd
efterträdare utdrag av protokollet i vad det efterträdaren rörer.

Fullmakt, som nu sagts, skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. — — — — — Ort och tid.

28 §.

Finnes i fall, som i 26 § avses, å valsedlarna icke namn å någon,
som kan inträda såsom ledamot i avgången riksdagsmans ställe, skall
nytt val anställas för utseende av riksdagsman jämte efterträdare.

Omfattar valkretsen landstingsområden, tillhörande olika län, skall
Konungens befallningshavande, som verkställer förrättningen, hos Konungen
anmäla behovet av nytt val för ledighetens fyllande.

Är riksdagsman utsedd, men finnes å valsedlarna icke namn å
någon, som kan inträda såsom efterträdare, skall därvid bero.

29 §.

Om val till andra kammaren.

Valkretsar.

30 §.

För valen till andra kammaren indelas riket i tjuguåtta valkretsar,
nämligen:

Stockholms stad;

Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönnebergs,
Onsjö, Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna Hälsingborg,
Landskrona och Eslöv;

Malmöhus läns södra valkrets, innefattande Torna, Bara, Oxie,
Skytts, Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härad samt städerna Malmö,
Lund, Ystad, Trälleborg och Skanör med Falsterbo;

Göteborgs och Bohus läns landstingsområde;

Göteborgs stad;

Älvsborgs läns norra valkrets, innefattande Nordals, Sundals, Valbo,
Tössbo, Vedbo, Flundra, Väne, Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene
härad samt städerna Åmål, Vänersborg, Alingsås och Trollhättan;

Älvsborgs läns södra valkrets, innefattande Ås, Kinds, Redvägs,
Marks, Vedens och Bollebygds härad samt städerna Borås och Ulricehamn;

vart och ett av rikets övriga län.

Om valdistrikt och om valnämnd.

31 §•

1. Valkrets, som består av en stad, skall delas i lämpligt antal
valdistrikt.

32 §.

1. Förslag om delning — —; — — — till olika valdistrikt.

Utan föregående framställning vare Konungens befallningshavande
berättigad och i fall, varom stadgas i 31 § 1 och 5 mom., pliktig att
om indelning i valdistrikt eller ändring i redan skedd indelning förordna,
sedan på landet kommunalstämma och i stad stadsfullmäktige beretts
tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. t Om ändring i — — — — —
för kommunalfullmäktigval.

Beslut angående —---— upprättade röstlängden.

33—36 §§.

Om röstlängd.

37—45 §§.

46 §.

1. Vill — — — — — från sistnämnda dag.

Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då anmälan
om besvär sker, därom göra anteckning ej mindre vid beslutet å
anmärkningsskriften än även i röstlängden. Skall ej röstlängden, på sätt
nedan i detta moment sägs, i sin helhet insändas till Konungens befallningshavande,
skall valnämndens ordförande eller magistraten därjämte,
sedan den för anmälan bestämda tid^ utlupit, ofördröjligen insända till
Konungens befallningshavande utdrag av röstlängden i de delar, som
angå besvär, varom anmälan skett, ävensom handlingarna rörande dessa
besvär.

Har vid röstlängdens underskrivande eller påtecknande på sätt i
nästföregående paragraf, sista stycket, sägs kungörelse om val jämlikt
55 § ägt rum men valförrättningen icke genom inträffande av den i
55 b § bestämda tid för ingivande av valförslag tagit sin början, varde
röstlängden, då anmärkning mot densamma ej framställts, omedelbart och
eljest, jämte alla handlingar rörande besvär, som må hava anmälts, vid
anmälningstidens utgång insänd till Konungens befallningshavande.

2. Avse besvär annan än klaganden, skola de-----om

dagen för delgivningen.

47-49 §§.

50 §.

Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna avgöras, teckne
Konungens befallningshavande å besvärshandlingarna sitt beslut. Införe
ock, där röstlängden är för Konungens befallningshavande tillgänglig, i
densamma de rättelser, som av beslutet föranledas.

Finnes ej längden hos Konungens befallningshavande, varde besvärshandlingarna
till valnämndens ordförande eller magistraten återsända;
och skola för sådan händelse rättelserna av ordföranden eller magistraten
införas i längden.

Ej —----återställas.

51 §.

52 §.

Har emot röstlängd, som blivit i föreskriven ordning framlagd, anmärkning
ej förekommit, eller har i anledning av framställd anmärkning
valnämnden eller magistraten meddelat beslut och rättelse, där sådan
till följd därav ifrågakommer, i längden gjorts, lände, där ej rät -

telse jämlikt 50 § eller på sätt i andra stycket av förevarande §^stadgas
skall verkställas, den röstlängd till ovillkorlig efterrättelse, intill dess ny
röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd; dock att, där giltigheten
av valnämndens eller magistratens beslut, varigenom någon förklarats
skola icke vara i röstlängden upptagen såsom röstberättigad, kan bliva
eller är på Konungens befallningshavandes prövning beroende, beslutet
icke må föranleda, att klaganden såsom icke valbar varder utesluten från
valförslag eller vallista.

Har på klagan----— föranledda rättelser.

53 §.

Om valets kungörande och förrättande.

54 §.

1. Val i hela riket till andra kammaren förrättas, då valen ske
på grund av 17 § 1 mom. riksdagsordningen, å tredje söndagen i september
månad samt i fall, som i 17 § 2 mom. riksdagsordningen avses,
å den sön- eller helgdag, som av Konungen bestämmes.

I stad må dock valet av Konungens befallningshavande utsättas
att äga rum å den söckendag, vilken infaller närmast före sön- eller
helgdag, som ovan sagts.

Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen förordna, ätt val till
andra kammaren för viss valkrets skall förrättas å annan dag än i första
stycket sägs, dock att val på grund av 17 § 1 mom. riksdagsordningen
alltid skola utsättas till dag under september månad.

2. Annat val till andra kammaren än i 1 mom. sägs förrättas
å sön- eller helgdag. I stad, som bildar egen valkrets, må dock valet
av Konungens befallningshavande utsättas att äga rum å söckendag, som
infaller omedelbart före sön- eller helgdag, och i annan stad å söckendagen
närmast före sön- eller helgdag, som för valkretsen i övrigt bestämmes
till valdag. Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen förordna,
att valet skall hållas å annan dag än i förevarande moment sägs.

55 §.

När val till andra kammaren skall äga rum, läte Konungens befallningshavande
därom i god tid före den i 55 b § stadgade mottagningstid
utgå kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar.
I kungörelsen upptages antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen,
och utsättes, utom dag och tid för själva valet samt valstället

för varje valdistrikt, tid för ingivande av valförslag enligt 55 b § och
anmälningar, varom i 55 1 § sägs, ävensom tid och ställe för rösternas
sammanräknande. Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den
skyldighet, som jämlikt 46 eller 55 a § åligger valnämndens ordförande
eller magistraten, att ofördröjligen till Konungens befallningshavande
insända röstlängd och den skyldighet, som jämlikt 70 § åligger valförrättare,
att ofördröjligen till Konungens befallningshavande insända valkuvert,
valprotokoll och röstlängd.

55 a

Har kungörelse skett enligt nästföregående paragraf och skall ej
röstlängd jämlikt 46 § 1 mom. tredje stycket insändas till Konungens
befallningshavande, varde den vid kungörelsens utfärdande,gällande röstlängden
ofördröjligen dit insänd.

55 b §.

Från och med första söckendagen i sjätte veckan till och med näst
sista söckendagen i femte veckan eller, i stad, som bildar egen valkrets,
från och med första söckendagen i femte veckan till och med näst sista
söckendagen i fjärde veckan före den, i vilken själva valet skall företagas,
mottager Konungens befallningshavande mellan klockan tio förmiddagen
och klockan två eftermiddagen förslag å kandidater.

För den händelse val skall äga rum å lördag, betraktas nästföljande
söndag såsom den dag, å vilken valet skall företagas.

55 c §.

Å valförslag skola namnen uppföras i en följd, det ena under det
andra, och i den ordning, vari de anses böra förekomma vid valet, samt
må utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän valet avser.

Upptager valförslag ett enda namn, må förslaget innehålla det förbehåll,
att detta namn icke på grund av förslaget må vid valet komma
i betraktande i annan ordning än i 81 a § här nedan sägs.

55 d §.

Föi att anses giltigt skall valförslag vara undertecknat av minst
tjugufem inom valkretsen röstberättigade personer.

Samma person må ej underteckna mer än ett valförslag; dock att
förslagsställare må underteckna såväl ett valförslag med sådant förbehåll,
varom i 55 c § andra stycket förmäles, som ett annat valförslag. Har
någon undertecknat mer än ett valförslag av samma slag, anses namnet
såsom obefintligt a varje annat sadant förslag än det först ingivna av dessa.

Valförslag skall innehålla tydlig uppgift å förslagsställarnas och
kandidaternas namn, titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt, i
vars röstlängd envar av dem är uppförd, ävensom åtföljas av bevittnad
förklaring från envar av de föreslagna om villighet att mottaga riksdagsmannauppdrag;
dock att, där sådan förklaring till annat förslag ingivits
till Konungens befallningskavande, förklaring ej erfordras.

Förslagsskriften bör tillika bemyndiga förslagsställare eller annan
inom valkretsen röstberättigad person att såsom förslagsställarnas ombudsman
företräda dem i de avseenden, varom denna lag stadgar.

Två eller flera ombudsmän må utses. Har så skett, äga de, där
ej i förslagsskriften annorlunda förordnas, allenast tillsammans företräda
förslagsställarna.

Är ombudsman ej angiven i förslagsskriften, anses den av undertecknarna,
vars namn står främst, vara förslagsställarnas ombudsman.

55 e §.

Förslagen skola hos Konungens befallningshavande under behörigtillsyn
vara för en var tillgängliga.

55 f §.

Konungens befallningshavande åligger att omedelbart granska ingivet
valförslag och att utan uppskov meddela förslagsställarna, huruvida
förslaget givit anledning till anmärkning samt beskaffenheten av sådan.

Meddelande, som nu sagts, anses behörigen gjort, då det blivit
överlämnat till ingivare av förslaget eller under ombudsmans adress inlämnat
för befordran med allmänna posten.

Ingivet förslag må ej återtagas eller i något hänseende återkallas.
För förslagets fullständigande eller förtydligande i anmärkt’ hänseende
må detsamma dock mot bestyrkt avskrift utlämnas till vederbörande ombudsman
eller ombudsmän. Varder uttaget förslag ej återställt eller
varder det ändrat i annat än anmärkt hänseende, äge avskriften vitsord.

55 g §.

Upptager valförslag namn på någon, som icke är valbar, eller namn
på någon, från vilken icke vid utgången av den i 55 b § nämnda mottagningstid
föreligger förklaring om villighet att åtaga sig riksdagsmannauppdrag,
strykes namnet från förslaget.

Upptager förslaget flera namn än som enligt 55 c § första stycket
är medgivet, strykas de sista, övertaliga namnen.

4—210279

55 h §.

Konungens befallningshavande läte å en förteckning uppföra de
valförslag, som efter verkställd prövning äro i behörigt skick. Sådana
valförslag kallas vallistor. För var och en av listorna utsättas förslagsställarnas
namn, titel eller yrke och hemvist. Där undertecknarnas antal
å någon lista överstiger tjugufem, vare dock ej nödigt att å förteckningen
utsätta mer än de tjugufem främsta namnen. Utsättas ej alla
namnen, skall detta anmärkas med orden »med flera» eller dylikt.

De listor, som icke innehålla sådant förbehåll, varom i 55 c § andra
stycket förmäles, upptagas först å förteckningen och tilldelas löpande
nummer i ordning efter som de inkommit. Därefter uppföras övriga
listor, ordnade alfabetiskt efter kandidatnamnens begynnelsebokstäver.

Förteckningen kungöres ofördröjligen på enahanda sätt, som i 55
§ sägs; varde ock med allmänna posten översänd till samtliga ombudsmän
och kandidater.

55 i §.

Numrerade vallistor kunna av undertecknarna eller vederbörande
ombudsmän sammanföras på sätt nedan i 55 k. § sägs.

55 k §.

Avtal må träffas om bildande av grupper av numrerade vallistor,
om bildande av listförbund mellan dylika listgrupper eller särskilda numrerade
listor och om bildande av valförbund mellan listförbund, listgrupper
eller särskilda numrerade listor; dock att samma lista ej må
tillhöra olika listgrupper, olika listförbund eller olika valförbund och att
en listgrupp ej må omfatta lista inom och lista utom ett och samma
förbund, ej heller ett listförbund lista inom och lista utom ett och samma
valförbund.

Avtal om listsammanslutning, som nu sagts, må även träffas under
visst villkor med avseende å den slutliga gestaltningen av samtliga vallistor
och listsammanslutningar.

55 1 §.

Anmälan om listsammanslutning skall vara undertecknad av samtliga
förslagsställare eller vederbörande ombudsmän och bevittnad samt
ingivas till Konungens befallningshavande före klockan två eftermiddagen
å tisdagen i andra veckan efter den, i vilken tiden för ingivande av
valförslag jämlikt 55 b § utgick, eller, om tisdagen är helgdag, å närmast
föregående söckendag.

55 m §.

Konungens befallningshavande åligger att omedelbart granska gjord
anmälan om listsammanslutning och att, på sätt i 55 f § sägs, meddela
förslagsställarna, huruvida anmälan givit anledning till anmärkning samt
beskaffenheten av sådan.

Anmälan må ej återtagas eller återkallas eller i annat än av Konungens
befallningshavande anmärkt hänseende fullständigas eller förtydligas.

55 n §.

Förekommer vid utgången av den i 55 1 § stadgade tid samma
namn å numrerade vallistor, som icke tillhöra samma listgrupp eller
samma listförbund, har Konungens befallningshavande att ofördröjligen
med allmänna posten tillsända innehavaren av detta namn meddelande
om nämnda förhållande.

55 o §.

Kandidat skall avföras från vallista, där han före klockan två
eftermiddagen å näst sista söckendagen i den vecka, i vilken tiden för
anmälningar om listsammanslutningar utgått, personligen eller i bevittnad
skrift, gör framställning därom hos Konungens befallningshavande.

55 p §.

Vid utgången av den i nästföregående paragraf stadgade tid företager
Konungens befallningshavande förnyad granskning av samtliga vallistor
och gjorda anmälningar om listsammanslutningar.

Upptager vallista namn å kandidat, som finnes ej längre vara valbar,
varde sådant namn av Konungens befallningshavande uteslutet
från listan.

Förekommer samma namn å numrerade vallistor, som icke tillhöra
samma listgrupp eller samma listförbund, skall namnet strykas å varje
annan numrerad lista, där det förekommer, än den först anmälda av
dessa samt med denna lista i listgrupp eller listförbund förenad lista.

Därefter låter Konungens befallningshavande uppgöra en förteckning
över samtliga vallistor och listsammanslutningar. Denna förteckning
kungöres ofördröjligen i den ordning, som i 55 § sägs; varde ock
med allmänna posten översänd till samtliga ombudsmän och kandidater.

55 q §.

Finnes hela antalet å vallistor uppförda valbara kandidater vara
mindre än det antal riksdagsmän, som skall väljas, varde med inställande
av redan kungjorda valåtgärder ny valdag utsatt att hållas så tidigt
lämpligen kan ske; och skola i övrigt beträffande sådant nytt val de här
ovan om val till andra kammaren givna föreskrifter lända till efterrättelse.

55 r §.

Motsvarar hela antalet å vallistor uppförda valbara kandidater
jämnt det antal platser, som är att besätta, förklarar Konungens befallningshavande
omedelbart dessa kandidater valda och inställer alla vidare
valåtgärder. Kungörelse härom sker på sätt i 55 § är stadgat.

56 §.

Förrättare av själva valet vare på landet valnämnden; i stad, som
utgör ett valdistrikt, magistraten; och i annan stad magistratens deputerade,
varom i 91 § här nedan sägs.

56 a §.

Röstlängden för varje valdistrikt jämte tillhörande handlingar skall
av Konungens befallningshavande tillställas valnämndens ordförande eller
magistraten i god tid före valdagen.

57 §.

Valet —---— inom vallokalen.

Det åligger — — — — — avbryta förrättningen.

I vallokal skola exemplar av denna lag och den i 55 p § omförmälda
förteckning finnas anslagna.

58 §.

59 §.

Vid — —---kännetecken.

Å valsedel skall, på sätt formulär 2 vid denna lag utvisar,
finnas en från sedeln i övrigt avskild plats för anbringande av en sifferbeteckning,
angivande, till vilken av de numrerade vallistorna sedeln
skall hänföras.

Nedanför sedelns listnummer skola namnen uppföras i en följd, det
ena under det andra, och må utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän
valet avser.

Valsedel, som antingen icke upptager något namn nedanför nummer,
som nu sagts, eller ock nedanför sådant nummer upptager motsvarande vallistas.
samtliga namn i samma ordning som å vallistan och ej flera namn,
må ovanför platsen för sifferbeteckningen upptaga ett namn (fristående
namn) från någon av de fastställda vallistorna.

Valsedel hör----— vilka åsyftas.

Blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga, ej mindre i god
tid före valet, på landet hos ordförande och ledamöter i valnämnd och i
kommunalnämnd samt i stad hos magistraten ävensom de tjänstemän
eller andra personer, åt vilka magistraten uppdrager att i sådant hänseende
tillhandagå väljarna, än även vid själva valet å vallokalen.

60—62 §§.

63 §.

Äro--— — — maken. Vill make begagna den rätt nu är

sagd, skall valsedelsförsändelse anordnas tidigast dagen för den i 55 p §
omförmälda kungörelse på sätt nedan sägs.

För valsedelsförsändelse — —--— kuvert brukas.

Väljaren skall — —--— inom valdistriktet.

Vittnet intygar — — — — — intygets meddelande.

64—68 §§.

69 §.

När-----avslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i överensstämmelse med formulär 3 vid
denna lag samt i formuläret gjorda anvisningar skall föras vid förrättningen,
antecknas antalet valkuvert. Jämväl — — — — — i valet.

Valkuverten — — —--valkuverten inlagts.

70 §.

Om rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel omedelbart till Konungens

befallningshavande.

71 §.

72 §.

Valsedelsförsändelse, varom i 71 § sägs, må ej anordnas tidigare
än dagen för den i 55 h § omförmälda kungörelse. Ej heller må försändelse
i något fall anordnas senare än valdagen.

Valsedelsförsändelse — — — — — underskrives.

73 §.

74 §.

Vid---— — brukas.

Väljare är berättigad att av vittne, som han jämlikt 73 § anlitar,
erhålla erforderliga kuvert samt valsedelsblankett. ,

Om* valsedel — — — — — stadgas.

Väljaren----— detta.

Därefter — — — — — skall meddelas.

Vittnet — —---meddelande.

Innerkuvertet — —--— inom distriktet.

Vittne — — — — — befordran.

Överlämnas — — — — — rekommenderas..

75 §.

Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

76—78 §§.

79 §.

Ogin — — — — — med avsikt där anbragt;
vilken icke upptager något giltigt namn.

Finnas----— alla ogilla.

BO §.

Är något namn å valsedel överstruket; eller framgår med avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed
åsyftas; eller upptager valsedel namn, som icke återfinnes å någon vallista,
eller namn på någon, som ej är valbar; eller upptager valsedel namn
nedanför den för sifferbeteckningen avsedda plats utan att å nämnda
plats angiva, till vilken av de numrerade vallistorna sedeln skall hänföras;
eller upptager valsedel nedanför listnummer namn, som ej förekommer
vare sig å motsvarande vallista eller å någon med nämnda vallista
i listgrupp eller listförbund förenad vallista, anses sådant namn
såsom obefintligt.

Upptager valsedel namn ovanför och nedanför listnummer, men
förekomma icke nedanför numret motsvarande vallistas samtliga namn i
samma ordning som å denna eller finnas där flera namn än å listan, anses
ovanför numret varande namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel nedanför listnummeh flera namn än som enligt
59 § är medgivet eller ovanför platsen för sifferbeteckningen mer än ett
namn, anses i de särskilda fallen det eller de sista, övertaliga namnen
såsom obefintliga.

81 §.

För rösternas sammanräknande skola valsedlarna ordnas i grupper.
Valsedlar med fristående namn (namnsedlar) ordnas så, att sedlar
med samma fristående namn bilda en grupp.

Valsedlar utan fristående namn (listsedlar) ordnas så, att sedlar
med samma listnummer bilda en grupp.

81 a §.

1. Där antalet valsedlar i en namnsedelgrupp icke uppgår till det
tal, som erhålles, då antalet av samtliga vid valet avgivna godkända
valsedlar delas med det tal, som motsvarar antalet platser, valet avser,
ökat med 1, och den sålunda uppkomna kvoten höjes till närmaste hela
tal, anses det fristående namnet å gruppens valsedlar såsom obefintligt,
och varje sedel, som upptager namn nedanför listnummer, överföres till
motsvarande listsedelgrupp. Valsedel, som icke upptager något namn
nedanför listnummer, kommer ej vidare i betraktande.

2. Det enligt föregående moment uträknade talet kallas här nedan
valkvoten.

Uppgår antalet valsedlar i eu namnsedelgrupp till valkvoten, är
den kandidat, som bär det fristående namnet å gruppens sedlar, vald
till riksdagsman.

Valsedlarna i varje sådan grupp ordnas i undergrupper så, att till
en grupp (nr 1) hänföras sedlar, som antingen icke upptaga något namn
nedanför listnummer eller upptaga det fristående namnet ensamt nedanför
sådant nummer, till en grupp (nr 2) sedlar, som nedanför listnummer
upptaga det fristående namnet jämte annat eller andra namn, och till
en grupp (nr 3) sedlar, som icke upptaga det fristående namnet men
annat eller andra namn nedanför listnummer.

Valsedlarna i grupp 1 avsättas till valkvot.

Uppgår antalet sedlar i grupp 1 till valkvoten, överföres av återstående
sedlar i namnsedelgruppen var och en till motsvarande listsedelgrupp.

Skulle antalet sedlar i grupp 1 icke uppgå till valkvoten men
sammanlagda antalet sedlar i grupperna 1 och 2 uppnå detta tal, avsättes
till valkvot av sedlarna i grupp 2 så många, att de jämte sedlarna

1 grupp 1 uppgå till valkvoten.

För nämnda avsättning av sedlar till valkvot ordnas sedlarna i
grupp 2 efter sina listnummer, och tagas från varje grupp av sedlar med
samma listnummer inom grupp 2 så många sedlar, att antalet uttagna
sedlar förhåller sig till antalet sedlar med samma listnummer inom
grupp 2 som antalet sedlar, som skola avsättas ur grupp 2, till antalet
sedlar i sistnämnda grupp. Uppkomma bråktal, betraktas i erforderlig
utsträckning de största av dessa såsom hela tal och bortses från de
övriga. Äro två eller flera bråktal lika stora, avgöre lotten.

Av återstående sedlar i grupp 2 och sedlarna i grupp 3 överföres
var och eu till motsvarande listsedelgrupp.

Skulle sammanlagda antalet sedlar i grupperna 1 och 2 icke uppnå
valkvoten, avsättas till valkvot av sedlarna i grupp 3 så många, att de
tillsammans med sedlarna i grupperna 1 och 2 uppgå till valkvoten.
Härvid förfares efter ovan för avsättning till valkvot av sedlar från grupp

2 angivna grunder. Av återstående sedlar i grupp 3 överföres var och
en till motsvarande listsedelgrupp.

Skall valsedel överföras till motsvarande listsedelgrupp men finnes
icke sådan grupp, bildas av sedeln en ny listsedelgrupp.

Å valsedel, som jämlikt detta moment överförts till listsedelgrupp,
anses såväl det fristående namnet som samma namn, där det förekommer
nedanför listnummer, såsom obefintligt.

81 b §.

Kan föreskrivet antal riksdagsmän icke utses enligt nästföregående
paragraf, skall det återstående antalet utses på sätt här nedan i 81 c—
81 g §§ sägs.

81 c §.

Det slutliga antalet valsedlar i en listsedelgrupp utgör motsvarande
vallistas rösttal. Rösttalen för de listor, som bilda en listgrupp, utgöra
tillsammans listgruppens rösttal; rösttalen för de listor, som ingå i ett
listförbund utgöra tillsammans listförbundets rösttal; rösttalen för de
listor, som ingå i ett valförbund, utgöra tillsammans valförbundets rösttal.

81 d §.

1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de
listsammanslutningar och listor, som icke ingå i någon listsammanslutning.
Fördelningen tillgår sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas
den sammanslutning eller lista, som för varje gång uppvisar det
största jämförelsetalet. För varje sådan enhet för platstillsättningen är
jämförelsetalet lika med dess rösttal, så länge densamma ännu icke fått
sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje
gång så, att enhetens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet
av de enheten tilldelade platser, ökat med 1.

Har en listenhet erhållit så många platser, som de mot enheten
svarande listsedelgruppernas valsedlar upptaga namn å valbara kandidater,
vare enheten från vidare jämförelse utesluten.

2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den listenhet,
som, enligt vad i 1 mom. sägs, har det största jämförelsetalet.

3. Det antal platser, som tilldelats ett valförbund, fördelas efter
förut i denna paragraf angivna grunder mellan de listsammanslutningar
och listor, som ingå i valförbundet men icke tillhöra annan listsammanslutning.

81 e §.

1. För varje vallista bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar jämlikt de i 19 § här ovan stadgade grunder
ordning mellan namnen å den mot vallistan svarande listsedelgruppens
valsedlar.

2. För varje listgrupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan namnen å de mot listgruppen

5—21027»

svarande listsedelgruppernas valsedlar. Därvid betraktas varje till listgruppen
hörande lista som en sedelgrupp med namnen å sedlarna i
den för listan bestämda ordning och med det för listan fastställda rösttal;
och tillämpas i övrigt vid sammanräkningarna i 1 mom. angivna
grunder.

3. För varje listförbund bestämmes i erforderlig utsträckning genom
särskilda sammanräkningar ordning mellan namnen å de mot förbundet
svarande listsedelgruppernas valsedlar. Därvid betraktas varje
till listförbundet hörande listgrupp och utom listgrupp varande lista som
en sedelgrupp med namnen å sedlarna i den för listgruppen'' eller listan
bestämda ordning och med det för listgruppen eller listan fastställda
rösttal; och tillämpas i övrigt vid sammanräkningarna i föregående moment
angivna grunder.

81 f §.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.

81 g §.

Plats, som jämlikt 81 d § tilldelats listförbund, listgrupp eller lista,
besättes så, att listenhetens första plats tillerkännes den, vars namn
är det första i ordningen inom enheten, enhetens andra plats den, som
bär andra namnet i ordningen, enhetens tredje plats den, som bär tredje
namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund.

82 g.

83 §.

Vid rösternas sammanräknande, på sätt i 81—81 g §§ sägs, användas
av Konungen fastställda blanketter med anvisningar, och läte
Konungens befallningshavande vid förrättningen föra protokoll enligt
formulär, som av Konungen fastställes.

Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända var
för sig, i omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med minst
två närvarandes sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras
intill utgången av den tid, för vilken valet gäller.

84—86 §§.

87 §.

1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman, avsagt sig uppdraget
eller eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit
vald, då skall Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig
förrättning, så kungjord, som i 26 § sägs, verkställa ny röstsammanräkning
för utseende av ny riksdagsman.

Blev den avgångne vald jämlikt 81 a §, tagas vid den nya sarm
manräkningen i betraktande blott de valsedlar, som för hans val blivit
avsatta till valkvot. Tillerkändes honom plats enligt 81 g §, tages hänsyn
allenast till de valsedlar, som gällde för hans namn vid den sammanräkning,
då det jämlikt 81 e § erhöll slutgiltig plats i ordning. Varje
valsedel gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall tillgodoräknas den av
de förut ej valde, vilkens namn står främst å sedeln. Den, som erhållit
högsta rösttalet, inträde såom ledamot i den avgångnes ställe.
Mellan lika rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas
under försegling.

2. På enahanda sätt, som i 1 mom. sägs, förfares, där riksdagsman,
som blivit utsedd jämlikt nänmda moment, avgått före utgången
av flen tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid den nya sammanräkningen
såsom förut tagas i betraktande blott de valsedlar, till vilka
hänsyn togs vid utseendet av den avgångne.

88—89 §§.

Allmänna bestämmelser.

90—94 §§.

95 §.

Valnämnden —--— — verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar och för kungörande, som åligger
valnämndens ordförande eller magistrat, samt utgifter för stämplar skola
gäldas av kommunerna, vilka jämväl hava att tillhandahålla lämpliga
vallokaler. Valkuvert, omslag, varom i 69 § sägs, och blanketter till
valsedlar vid val till andra kammaren bekostas av statsverket.

96 §.

Ytterkuvert och innerkuvert, varom i 63 och 74 §§ sägs, skola vara
av ogenomskinligt papper och försedda med ändamålsbeteckning samt,
vad varje särskilt slag angår, lika till storlek och beskaffenhet.

Formulär — — — — — fastställas av Konungen.

Övergångsstadgande.

Denna lag träder med nedan stadgade undantag i kraft den---.

Vid tiden för lagens trädande i kraft bestående indelning i valdistrikt
skall oberoende av den nya lagen gälla, till dess annorlunda
varder förordnat i den ordning 32 § föreskriver.

Har riksdagsman, som blivit utsedd enligt äldre lag, avgått före
utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall vid ledighetens
fyllande äldre lag tillämpas.

Formulär 1.

Formulär till valsedel vid val till första kammaren.

Plats för par	t i beteckning.
	#
.

<3	C
	C3
*	•
	CS

e	e




s	e

	Cs
g	.
	:ö
Co
Cl

6

''CS

CO
	■+^i

Valsedelns storlek och antalet rum å sedeln må lämpas efter behovet.

Formulär

Formulär till valsedel vid val till andra kammaren.

Valsedelns storlek må lämpas efter behovet.

Formulär

Formulär till protokoll vid riksdagsmannaval.

Allmän motivering.

■m -

KAP. I.

Parti- eller person-metod.

Det proportionella valsätt, som infördes hos oss genom lagarna av Vårt valsätt
den 26 maj 1909, bygger på partiet såsom det grundläggande momentet ^ftod1
i valakten. Den utomordentliga roll, som denna organisation av politiskt
liktänkande spelar i praktiken, får i valmetoden sin rättsliga avspegling.

Vårt nuvarande valsätt är sålunda en »partimetod». I detta avseende står
den i linje med det alldeles övervägande antalet i de moderna författningarna
förefintliga proportionella valmetoder. Förhållandet är också
naturligt, då ju proportionalismens hela idé har vuxit fram ur det faktum,
att valmännen gruppera sig i partier.

På senare tid har emellertid — icke minst i vårt land — gjort sig Krav på
gällande en kritik av själva detta grundläggande drag i den gängse pro- Pmet°od.
portionalismen. I stället för partierna såsom huvudelementen i valakten
har man fört fram personerna såsom det kardinala. Man finner, att
partimetoden och de valpolitiska sedvänjor, den uppammar, i sitt allt
uppslukande intresse för partiernas representation bereder det personliga
momentet ett så snävt utrymme, att därav hela det politiska livet tager
skada. Man vill därför ersätta »partimetoden» med en »personmetod».

I praktisk politik har man sökt förverkliga den senare endast i den
brittiska världen.

Vid en undersökning av vår gällande valmetod och dess brister
framträder i främsta rummet det nu antydda spörsmålet: hör själva
grunden omläggas efter synpunkter, som bättre överensstämma med
en sund valpolitik? För besvarandet härav blir det nödvändigt att något
närmare granska innebörden av motsatsen mellan de båda huvudarter
av proportionella valmetoder, mellan vilka det gäller att välja,
samt vad som från såväl teoretisk som praktisk synpunkt kan anföras
för och emot den ena och den andra.

6—210279.

Skillnaden
mellan
de båda
metoderna.

Skillnaden mellan de båda systemen kan närmare framställas på
följande sätt.

Vid partisystemet är på ett eller annat sätt sörjt för att de tävlande
partierna, grupperna, vid valuträkningen kunna fixeras och till
sin storlek bestämmas. Det kan sålunda redan på detta stadium avgöras
— genom tillämpande av någon fördelningsregel — huru många platser
tillkomma varje parti. Möjligheten härtill beredes därigenom, att den av
väljaren avgivna rösten har ett dubbelt innehåll: gäller ej blott personer,
utan också parti. Denna dubbla röstning och den därpå vilande fixeringen
av partiernas storlek åstadkommes på olika sätt. Tillvägagångssättet
hos oss är sådant, att valsedlarna av väljarna åsättas en särskild partibeteckning.
Genom enkel summering får så val förrättar en fram antalet
för ett parti avgivna röstsedlar. I de flesta utländska valmetoder tillämpas
en annan procedur. Överallt är metoden förbunden med officiell nominering
av kandidater. Partierna hava att före valet inför vederbörande
valmyndighet anmäla sina kandidater. Naturligtvis är denna nominering
icke förbehållen partistyrelserna utan given som en rätt åt ett för
varje fall till visst minimum fastställt antal medborgare (25, 50, 100).
I realiteten blir det i allmänhet förtroendemän för partier och fraktioner
av partier, som nominera kandidaterna. En vidare utgestaltning av
denna officiella förprocedur utgöres av den möjlighet till ingående av
valförbund mellan olika listor, som kan åt dessa beredas. Genom valmyndighetens
försorg kännetecknas varje lista på särskilt sätt, genom
ett åsatt nummer eller annorledes. I vissa stater tryckas officiella valsedlar,
upptagande samtliga anmälda listor, varvid de, såsom i Finland,
kunna förses jämväl med upplysning om de mellan listorna ingångna
valförbunden. Är partiröstningen ordnad på liknande sätt som hos oss,
d. v. s. kan partirösten endast avgivas åt ett håll, t. ex. genom uttrycklig
röstning å en viss numrerad lista, sker fastställandet av partiets röststyrka
liksom hos oss genom enkel summering av de för detsamma avgivna
röstsedlarna. Men ifall vallagstiftningen medgiver rätten att å
valsedeln upptaga namn från olika listor, erhålles partisiffran genom
summering av de röster, som tillfallit samtliga de å eu officiellt anmäld
lista uppförda kandidaterna.

Medan sålunda partisystemets metodologiska utgångspunkt är fastslåendet
av fixa grupper med var sitt bestämda antal röster och fördelning
från början av platserna mellan dessa fixerade grupper, räknar personsystemet
vid sin utgångspunkt endast med kandidat-«awm, ej därjämte
med på förhand sammanförda komplex av namn, såsom vid platsernas
fördelning avgörande faktorer. Väljaren röstar endast på personer, icke

samtidigt därmed på något utpekat parti. Något sådant finnes över
huvud icke att utpeka, då varken partibeteckningar eller utmärkande på
annat sätt av bestämda grupper ingå såsom moment i valhandlingen.
Yalförrättaren kan således icke såsom vid partimetoderna officiellt fastslå,
hur många platser varje parti genom omröstningsresultatet erhållit.
Partierna hava ingen officiell existens inför honom och varje anknytning
för en dylik uträkning saknas alltså. Yalförrättaren har att direkt gå
på vad som vid partimetoden utgör andra huvudmomentet i förfarandet,
utdelandet i överensstämmelse med den gällande uträkningsmetoden av
representantplatserna åt det motsvarande antalet personer bland dem,
som å valsedlarna uppförts. Valsedelsmaterialet behandlas — om man
så vill uttrycka det — såsom avgivet för ett enda enhetligt parti. Naturligtvis
blir det faktiska slutresultatet även här, att de i valrörelsen tävlande
partierna erhålla sina särskilda andelar av valkretsens representation.
Men det har skett så att säga på indirekt väg, via personvalet.

Det må tilläggas, att metoden ingalunda utesluter en officiell nominering
av kandidaterna. Men denna får icke samma betydelse som
vid ett partisystem. Vid det senare tjänar nomineringen ej blott till att
bringa reda och ordning i valförfarandet, utan jämväl till att officiellt
utmärka eu förhandsgruppering av väljarna, till vilken den enskilde väljaren
har att vid fullgörandet av sin röstning taga hänsyn och vilken
verkar avgörande på valresultatet. Då det gäller ett personsystem, kan
däremot nomineringen icke innebära något strängare direktiv för väljaren
än det, att han vid sammansättningen av sin valsedel icke får upptaga
något namn, som ej är nominerat.

En rationell proportionalism, vilken så långt som möjligt vill undvika
röstspillning, förutsätter ju över huvud en samhörighet mellan olika
kandidater av sådan art, att röster, av vilka en kandidat icke har något
gagn, må kunna räknas en annan till godo och sålunda icke bliva bortkastade.
I överensstämmelse med vad ovan sagts bestämmes vid partisystemet
denna samhörighet av vissa väljaregrupper, vanligen partimajoriteten
eller dess förtroendemän. Den enskilde väljarens röst insättes, utan
att han kali hindra det, i denna förutbestämda miljö, och hans röst kan
sålunda komma till godo personer, å vilka han icke själv vare sig i
första eller andra hand placerar sina sympatier. Vid personsystemet
bestämmer han själv för egen del det kandidatkomplex, inom vilket
samhörighet må äga rum. Ingen annan än de personer, han själv utpekat,
kan få någon nytta av hans röst. Endast väljarens egna anvisningar
bliva avgörande för dess slutliga verkan.

Kritiken
mot partimetoden.

Huvudanmärkningen mot partimetoden tager — såsom av framställningen
här ovan framgår — sikte på antitesen parti eller person
och deras vallegislativa värdesättning. Partimetoden betonar, säger
kritiken, den förra faktorn allt för starkt, och det sker på bekostnad av
den senare. Den lämnar för stort utrymme åt idéen om valmännen
såsom bestämt utmejslade partimän, enrollerade i sina fållor och med
sitt huvudsakliga välj arintresse uttömt, så snart blott partiet fått sitt
tillbörliga antal representanter; vilka dessa sedan bliva, faller i andra
planet. Därmed har lagstiftningen fällt domen över det självständiga
politiska tänkandet och handlandet därefter samt hänvisat det personliga
momentet i valakten till en vra i skymundan. Härmed sammanhänger,
fortsätter man, att partimetoden, om den vill konsekvent fullfölja sitt
syfte, pålägger väljaren ett oskäligt tvång. För att möjliggöra en rättvis
fördelning av platserna mellan de tävlande partierna blir det nödvändigt
att gorå röstningen i partiavseende så klar och rätlinig som möjligt, och
detta åter° måste draga med sig detaljbéstämmelser, vilka i högre eller
mindre mån inskränka valfriheten. Partisystemet »mekaniserar» i hög
grad valakten.

Kritiken formuleras på extrema håll ofta på ett sätt, som gör det
lätt att skönja överdrifterna. De anknyta sig till ett gammaldags underkännande
av partiväsendets utomordentliga faktiska betydelse och politiska
nytta, vända sig mot partiväsendet i och för sig. Att en dylik
överspänning av kritiken är missriktad, ävensom att vallagstiftningen på
ett eller annat sätt måste anpassas efter de faktiska förhållandena och
icke allenast efter de ideala, ligger i öppen dag.

Det torde vidare kunna sägas, att åtskilligt av den »frihet», på
vilken man å sina håll för väljaren gör anspråk, vid närmare påseende
ter sig såsom eu rätt meningslös sådan. Valet är icke en demonstration
utan en akt, som avser att frambringa ett positivt resultat i en representation.
Ett planlöst röstande efter privata önskningar eller nycker
och utan varje hänsyn till den nödvändiga samverkan mellan valmännen
är därför ingenting att omhulda.

I den mån emellertid den förevarande kritiken, utan att vilja från -skriva partiväsendet dess tillbörliga plats i det politiska livet eller förneka
nödvändigheten av någon disciplinering av väljaren från lagstiftningens
sida, begränsar sig till ett hävdande därav, att »det rena personlighetselementet,
om än numera undanskymt och tillbakaträngt av
partiintressen, dock är allt för dyrbart att någonsin få helt och hållet
offras» (Flodström), förtjänar den allt beaktande. Ingen skall förneka,
att partiväsendet kan urarta till och vid många tillfällen redan visat sig

hava urartat till att, spela rollen av en tvångströja, som hämmar all
politisk individualism. Och ett godtagande utan någon som helst reservation
av det faktum, att »de politiska valen alltmera utvecklat sig till
att valmännen numera rösta på ett visst parti, ej på vissa personer» (herr
Hage i motion i A. K. 1918 nr 173), skulle, om det komme att allmänt
omfattas, omsider verka till ett beklagligt förflackande av det politiska
livet. Det vore för visso ingen hugnesam utveckling, ifall valmännen
nådde därhän, att de icke i högre grad intresserade sig för, vilka som
komme att bekläda lagstiftaremandaten, för deras personliga karaktär
och intelligens, utan vore nöjda, om blott partiet finge sina siffror.
Att absolut renodla partimomentet i valakten är alldeles icke att anbefalla.

Frågan är nu, om det kan vara riktigt att påstå, att partimetoden
sanktionerar och befrämjar utvecklingen av en dylik välj aropinion. Det
kan tänkas ske dels direkt genom valmetodens teknik, dels indirekt genom
den suggererande inverkan på det allmänna föreställningssättet, som lagstiftningens
anda utövar. Spörsmålet är icke lätt att besvara, därför att
det svårligen låter sig göra att skilja på verkningarna av de metodologiska
stadgandena själva och av den politiska folkanda, som givit riktning
åt deras tillämpning.

Ser man till vår egen valmetod och dess tillämpning, finner man,
att de personella huvudmomenten i metoden, den »fria» gruppen och de
gemensamma kandidaterna — vilka vid dess utformande spelade en så
betydande roll — i praktiken alldeles trängts undan och gjorts betydelselösa
av partimomenten. Dessa hava visat sig vara de starkaste. Men
att avgöra, i vad mån detta är metodbyggnadens eller de rådande valpolitiska
föreställningarnas skuld, faller sig som sagt icke lätt. Sådan
metoden nu verkar, kan den emellertid icke frånskrivas egenskapen att
ytterligare strama åt partiväsendet. Möjligheten för politiska kättare
eller vildar att vid tillämpningen av vår valmetod komma till heders
såsom representantkandidater är ytterst ringa. Metoden utesluter vidare
praktiskt taget jämväl en sådan yttring av personlighetsmomentet i valakten,
som består i en valsedels utfyllande med namn från skilda partier.
Det enda utrymme, vår metod medgiver åt personlighetsmomentet,
är förlagt inom ramen av varje parti för sig. Inom fållan är det möjligt
att röra sig friare. Jag kan rösta på vem som helst utan att därmed
riskera något för mitt parti. Denna frihet förfuskas emellertid genom en
särskild metodologisk egendomlighet, nämligen det dualistiska uträkningssättet
(rangordningsregel och reduktionsregel), vilket gör det omöjligt för
väljaren att på förhand veta, hur han från personsynpunkt bör anordna

sin röstsedel i syfte att dess effekt må överensstämma med hans avsikter.
Man kan förvisso också konstatera, utan att med nödvändighet utpeka
metoden som orsak, att även vid partikandidaternas kreerande tendensen
går i riktning av att skärpa kraven på rättrogenhet.

Vad angår partisystemet i dess sedvanliga kontinentala form —
med officiell kandidatnominering — gestalta sig förhållandena med avseende
på det tvång, metoderna ålägga väljarna, rätt betydligt olika på
olika håll. Allra längst i stränghet gå sådana system, som icke lämna
väljaren annat val än att taga en av partilistorna oförändrad. Större
frihet medgives emellertid av andra metoder. Sålunda kan åt väljaren
lämnas rätt att från den lista, för vilken han bestämmer sig, stryka honom
misshagliga namn och denna frihet utsträckas till rätt att ändra
ordningsföljden mellan kandidaterna på listan (ifall denna är av metodologisk
betydelse). Slutligen inrymma åtskilliga vallagstiftningar rätten
att på samma sedel upptaga namn från olika listor. Man kan således
icke säga annat än att man i det behandlade avseendet på sina
håll finner en ganska avsevärd liberalitet. Men betydelsen härav förringas
i vissa fall av den bristande effektivitet, metoden förlänar den
formella friheten. Särskilt vad beträffar rätten att upptaga namn från
skilda grupplistor (»panachera»), är det vidare så, att ju strängare metoden
ställer sig, dess klarare och »rättvisare» blir den proportionella
partirepresentation, som den avser att åvägabringa; och omvänt, ju »frihetsvänligare»
den är, dess mera avlägsnar den sig från förverkligande
av sitt ändamål. I överensstämmelse med det sagda kan tillräckligt
mycket av tvång behöva inorganiseras i partimetoden, för att det skall
kännas hämmande även för andra än nyckfulla väljare. Det torde nog
också kunna påstås, att tendensen på senare tid knappast gått i riktning
att utvidga väljarnas frihet.

Sonl redan antytts, betingas allt detta av det i hela systemet inneboende
primära ändamålet, proportionell representation av de olika rneningsgrupper,
mellan vilka väljarna ha att fördela sig. Förebråelsen
om tvång är därför ytterst att rikta icke mot detaljer i den vallagstiftning,
som ger regler för en partimetod — även om dessa kunna göras
mera eller mindre liberala — utan mot själva den principiella utgångspunkten:
partibegreppets legalisering på sådant sätt, att det starkt accentueras
såsom det politiskt primära i förhållande till den personliga representationen
såsom något endast sekundärt.

Såsom en betänklig följd av partimetodens hela konstruktion framträder
det förhållandet, att vid tillämpandet därav väljaren kan råka ut

för det obehaget att med sin röst bidraga till valet av en person, på
vilken han icke röstat, ja, vilken han måhända alldeles icke önskar se
bland sina representanter, utan kanske tvärtom helst skulle velat hjälpa
till att utestänga. Den röst, som väljaren avger, gäller ju nämligen såväl
personer som också ett parti. Hans röst blir nu alltid effektiv i den
meningen, att den ökar partiets röstsumma och därmed dess utsikter att
erhålla platser. Men vid platstillsättningen inom partiet blir rösten
kanske helt eller delvis ineffektiv och de utsedda i motsvarande mån
andra än de, på vilka vederbörande röstat. Utan hans och andra liktänkandes
för partiet avgivna röster hade måhända någon eller några av
dem aldrig kommit med bland de valda. Jag röstar på Andersson, och
jag hjälper fram Pettersson.

Det lider intet tvivel, att i enskilda fall denna konsekvens av
förbundsidén kan kännas besvärande nog för väljaren. Det är visserligen
sant, att man icke bör överdriva betydelsen av invändningen i fråga.
Den, som röstar med ett visst parti, gör det ju därför, att han känner
sin politiska uppfattning vara närmast befryndad med detta parti, vilket
han på grund därav önskar se så starkt representerat som möjligt. Ett
sådant mål kan icke vinnas utan ett visst underordnande av de personliga
sympatierna under hänsynen till gruppens allmänna intresse. Alltför
starkt får därför valmannen ej betona de förra. Situationen blir väl
i allmänhet den, att han hellre bidrager till att öka sitt partis valutsikter
även med risk att se andra kandidater än sina egna bliva dess
representanter, än han låter sin röst vara obegagnad eller överflyttas till
ett annat parti. Men förvisso kunna såsom nämnt fall inträffa, då väljaren
finner det egna partiets respektive valförbundets namnbesättning
å ett eller annat ställe vara sådan, att han anser sig nödsakad att välja
något av sistnämnda båda alternativ. Det kan hända, att vare sig han
gör eller icke gör detta, han försättes i en falsk eller eljes obehaglig
belägenhet. Sådant är icke någon lycklig konsekvens hos eu valmetod.

Lägger man till och tar ifrån, blir till sist resultatet, att, även om
kritiken mot partisystemet kan drivas till för starka betoningar, tillräckligt
mycket berättigat kvarstår, för att systemet skall få taga åt sig en
hel del av vad som mot detsamma anföres. Med den tillämpning, det
hos oss och annorstädes erhållit, måste det anses hava en sådan fortgående
verkan på välj aropinion och välj arseder, att partisynpunkterna
allt mera utpräglat understrykas framför personsynpunkterna. Inneboende
i själva principen är det mot det personliga i valakten svärande
förhållandet, att väljarens röst kanske ytterst kommer att hjälpa in
någon, som han alldeles icke avsett att hjälpa. En särskild olägenhet

Personmetoden
tillskrivna
förtjänster.

vid den svenska metoden är det oberäkneliga med avseende på valsedelns
betydelse för persontillsättningen inom partiet även vad angår
därå upptagna namn.

Personsystemet framstår nu för många som den enda radikalt
''effektiva befriaren från den tvångströja, vari partisystemet befinnes innesluta
både väljare och kandidater. Det skall rädda det personliga momentet
i valakten. Men samtidigt håller det räkning jämväl med partimomentet,
ehuru på ett mera latent, mindre iögonfallande sätt än det
motsatta alternativet. Den närmare beskrivningen av de förtjänster, som
tillräknas personsystemet, ter sig på följande sätt.

Ett sådant valförfarande medför för det första, att väljaren vid
avgivandet av sin röstsedel eggas till att giva värdesättningen av kandidaternas
personer större utrymme såsom motiv för röstningen, än fallet
är vid partimetodens tillämpning. Det blir möjligt för honom att placera
sitt välj arförtroende även på personer, vilka icke äro svurna partimänniskor
men bedöma frågorna utan att alltid inpressa dem i förutbestämda
kategorier. Den personliga dugligheten och karaktären hos de
blivande representanterna komma att spela större roll än deras absoluta
trohet mot programmen. Och väljaren kan med effekt sammansätta sin
valsedel så, att den upptager namn från olika politiska läger.

Det har också anförts, att personsystemet mera än partisystemet
samstämmer med det allmänna läget nu för tiden med avseende på den
rådande partifördelningen och valmännens ställning till denna. Ingenstädes
förefinnes längre den klassiskt engelska uppdelningen i två stora
tävlande partier. I stället har man överallt att räkna med ett flertal
mindre partier. De utgöra en serie från höger till vänster, rätt kontinuerlig,
så till vida som inom varje särskilt parti en skiftning gör sig
gällande, i det partiet rymmer både moderatare och radikalare element.
Och ytterflyglarna inom varje parti utgöra övergångar och förbindelselänkar
med partierna vid sidorna. Det finnes liberala, som äro mera
befryndade med högersocialister än med moderatliberala, det finnes högermän,
som höra närmare samman med de senare än med »höger-höger».
Personmetoden håller räkning med dessa förhållanden, motsvarar ett
tidsbehov av politisk nyansering.

Det kan jämväl inträffa, att själva valsituationen är sådan, den
eller de dominerande politiska frågorna av den art, att en kombination
på valsedeln av namn från skilda politiska partier blir välmotiverad.

Genom personsystemet skall man sålunda lyckas »återknyta förbindelserna
mellan väljarekårens olika partier, vilka av partiproportiona -

lismeri brutalt avskurits» (Tenow1). Samverkan åstadkommes på ett mera
tilltalande sätt än t. ex. genom gemensam partibeteckning eller dylikt,
nämligen genom gemensamma kandidatnamn.

Med allt detta blir resultatet, att den personmetodiska valapparaten
skall visa* sig som ett smidigare instrument för åvägabringandet av eu
representation med den läggning, valmännen önska. Detta framgår som
en följd därav, att de erhålla full frihet att efter eget huvud sammansätta
sin valsedel. Den despotism, som partiledningarna under den partimetodiska
regimen utöva beträffande såväl personval som ställningen till
andra partier vid valet, försvinner. Även där organisationen allt fortfarande
kommer att uppsätta listor, kommer den »att vara tvungen att
taga hänsyn till valmännens faktiska önskningar» och framföra »samlande»
i stället för partibetonade namn (Hjertstrand1). Folkrepresentationen
blir ett omedelbarare och renare uttryck av den verkliga »folkviljan».

I samband med det anförda står frågan om regeringsbildningen.
Om — såsom ofta är fallet — intet parti är starkt nog att ensamt taga
sig an denna, kan åstadkommandet av en koalitionsregering av ett eller
annat slag framstå såsom den enda praktiskt möjliga lösningen av styrelseproblemet.
Då nu de blandade valsedlarna utgöra en mera direkt
och pålitligare demonstration av väljarnas önskningar än mera mekaniskt
åvägabragta valförbund, kan en sådan regering vid en personmetodisk
regim synas erhålla en fastare och naturligare basis. Det blir en
mera konsekvent resning av den byggnad, som på de allmänpolitiska
grundvalarna uppföres, ifall redan den enskilde valmannens röstsedel avspeglar
den relativa sammangjutningen av de meningsriktningar, som
ingå i regeringsblocket.

Vad beträffar personmetodens betydelse för folkets politiska uppfostran,
följer av det sagda, att den förmenas komma att verka till befrämjande
av det självständiga och sakliga tänkandet över allmänna ting
samt av tolerans och förståelse mellan partierna och olika tänkande över
huvud. Denna högre välj arnivå skall åstadkomma en motsvarande fördelaktig
verkan även på representationens kvalitet och politiska skaplynne.

Slutligen bör ånyo framhållas, att personsystemet icke behöver
utgå från ett förnekande av partiernas existens eller betydelse. Fortfarande
ingår i syftet att skaffa dessa deras representativa rätt. Och
alltjämt tänkas de olika partierna komma att i sin mån giva valrörelsen
sin prägel och nominera sina kandidater. Men för valmännens gruppering
vid valtillfället skall beredas ett friare svängrum, så att även per 1

I längre fram (se s. 273 och 275) omnämnda skrifter.

7—210279.

sonlighetsmomentet kommer till sin rätt. Hela tankegången utgår från
en reaktion mot risken för det senares förkvävande.

närmare0be Ser man en<^as^ till den störa princip, om vilken det för person lysning

av systemet gäller att värna, måste man finna dettas allmänna tendens synpersonmeto-
nerligen tilltalande. Teoretiskt är utan tvivel rangplatsen att giva åt
(en'' detta system framför partisystemet. Det ligger åtskillig sund idealism
bakom motiveringens betraktelser. Om själva den ideala utgångspunkten
kan näppeligen tvistas. Det personliga är det största här i världen.
Självständigt tänkande och handlande människor stå som typ högre än
flockmänniskor. Det är också obestridligt, att partiväsendets allmakt till
sist kan verka förflackande på det politiska livet. Ett valsystem, som
anpassar sig efter och befordrar fortsättningen av en dylik utveckling,
blir med rätta föremål för kritik. Kunna andra valformer bringa bot,
dämma upp mot partiandans översvämning och verka politiskt uppfostrande
i mera individualistisk riktning, så bör deras antagande föras fram
till allvarligt övervägande.

Men här som alltid i politiken gäller det att icke taga på frågan
på ett för abstrakt sätt. Man måste se till, huruvida personmetoden
även vid sitt sammanstötande med verkligheten håller, vad den lovar,
och sålunda medför den tillbörliga avvägning mellan parti- och personmomenten,
som den åsyftar. Därvid blir också av vikt att fråga sig,
huruvida den ägnar sig för de människor, som skola tillämpa den, så
att icke dessa göra något annat av den, än vad den i teorien är. Först
ifall en dylik undersökning giver till resultat, att personmetodens kreditsida
överväger dess debet, är systemet att obetingat godtaga.

Det skall icke förnekas, att i de angivna hänseendena icke föraktliga
betänkligheter anmäla sig.

Den första är en anmärkning, som sannolikt kommer att te sig
som den svåraste stötestenen på personsystemets väg till vår lagstiftning.
Det sättes nämligen i fråga, huruvida möjligen denna metod i sin till—
lämpning skulle kunna leda åt rakt motsatt håll mot det den åsyftar och
sålunda än ytterligare tillknyta partibanden och stärka partiledningarnas
makt vid röstningen. Denna farhåga utgår från själva den grundläggande
formen för samverkan vid praktiserandet av en personmetod. Vad
som konstituerar samhörigheten mellan olika valsedlar är ju icke någon
yttre partidistinktion, utan gemensamheten i namn, helt eller delvis. Men
därav följer, att det antal platser, ett parti kan komma att hemföra,
beror i första rummet på graden av sammanhållning kring samma namn
i jämförelse med sammanhållningen inom andra partier. Partier, vilkas

Öl

Talmän rösta med stramaste disciplin i förhållande till den av organisationen
uppsatta partilistan, förvärva sig de bästa chanserna, medan partier,
vilkas valmän splittra sig, bliva handikapade. Gjorde sig inom
samtliga partier samma grad av individualism vid röstningen gällande,
kunde förhållandena tänkas jämna ut sig. Men är disciplinen under
partiledningen på förhand känd såsom starkare på ett håll, kan följden
bliva, att andra partier, där man inom partiet hittills gärna tolererat tämligen
betvdande divergenser med avseende på namnen, anse sig nödsakade
att med all makt söka frampressa en så enhetlig uppslutning som
möjligt kring ett och samma komplex av namn. Den obundna frihet,
som vår nu gällande partimetod möjliggör med avseende på personröstningen
inom partiet, skulle, ifall den behandlade farhågan besannades,
försvinna för att lämna plats även här för disciplin och tvång.
På sådant sätt skulle fordran på en korrekt proportionalism med hänsyn
till grupprepresentationen slå ihjäl den individualistiska röstningen.
Det förra önskemålet kräver för sitt förverkligande eu så
strängt som möjligt disciplinerad uppslutning kring samma namn, och
därmed är det senare önskemålet, själva kärnpunkten i personsystemet,
tillspillogivet.

Betraktar man den anförda invändningen närmare, så finner man,
att den för visso icke saknar fog, men att å andra sidan målningen icke bör
göras svartare än skäligt är. Splittring inom ett parti med avseende
på namnen skulle visserligen kunna vara ägnad att riskera det tillbörliga
platsantalet. Tvenne fraktioner kunde icke med utsikt till framgång
samverka, om deras resp. valsedlar upptoge helt olika namn. Men absolut
identiska behöva valsedlarna icke vara. Uträkningsmetoden behöver
icke göras sådan, att uniformiteten måste utsträckas till att gälla även
ordningen mellan namnen. Med tillämpande av rangordning å sedlarna
kan förhållandet ordnas så, att den ena fraktionen sätter sina specialnamn
först och därefter den andras och vice versa. Därmed kan möjliggöras
ett ömsesidigt understödjande, som utmynnar i bevarande åt
helhetspartiet av det proportionellt riktiga platsantalet. Kvar står emellertid
det förhållandet, att i den mån ett partis valmän i större utsträckning
på sina valsedlar upptaga privatkandidater eller jämväl personer,
tillhörande ett annat eller andra partier, partiets egna utsikter i motsvarande
mån kunna minskas. I senare fallet ingår emellertid detta i
valmännens intentioner. Det är heller inte meningen, att valmännens
massa skall lämnas vind för våg; allt framgent måste organisationerna
tänkas giva någon ledning, och lagbestämmelserna rörande förproceduren

till valet, ävensom angående valsedlar o. d., hava att taga denna nödvändighet
med i räkningen.

Den omständigheten, att endast de gemensamma namnen komme
att konstituera samhörigheten mellan olika valsedlar, skulle givetvis hava
sin återverkan jämväl på frågan om kooperation mellan partierna. Här
kan en annan anmärkning insättas. Upphävandet av möjligheten att
ingå valkarteller utan gemensamma namn och på förhand överenskomna,
endast med avseende på namnens ordning från varandra avvikande vallistor
kan tänkas försvåra avslutande av uttryckliga valförbund mellan
partierna1. I denna form skulle då samverkan mellan partierna bliva
sällsyntare än nu. Samtidigt med att metoden lämnar utrymme åt korsning
av partigränserna vid den individuella röstningen, skulle den
alltså icke komma att befordra någon på förhand organiserad samverkan
mellan partierna och därmed bidraga att riva upp bryggorna
mellan dem.

Mot detta resonemang kan genmälas, dels att det icke är så alldeles
givet, att en verkan av dylik art skulle inställa sig, dels att, även
om så i början bleve fallet, den kan tänkas komma att försvinna, i mån
som metodens tillämpning utövade den modifierande effekt på partiernas
stränga avskildhet från varandra, som av densamma förväntas. Den nya
form av kartellväsende, som i så fall trädde i den gamlas ställe — kandidatlistor
med samma namn men i olika ordning — bör antagas i sin
ordning ytterligare bidraga till partiförbistringens mildrande. Givetvis
bleve det liksom nu partiorganisationerna och deras ledningar, som finge
taga dessa förhandsallianser om hand och eventuellt ombesörja åstadkommande
av valsedlar av den överenskomna typen.

Motiveringen för personsystemet räknar emellertid även med eu
annan form för samverkan mellan partierna än deras officiella förhandsförbund,
nämligen väljarnas spontana aktion vid valtillfället. De »blandade»
valsedlarna avgivas såsom uttryck även för en mera personlig och
fri syn på den lokala representationsfråga, det gäller att lösa. Över
huvud kan man nog säga, att personsystemet ställer större krav än partisystemet
på väljarnas politiska självständighet och omsikt. Skall metoden
kunna fungera tillfredsställande, så att den icke lämnar förvirrade
och missvisande resultat, förutsätter den hos väljarna ett välbalanserat
förhållande mellan politisk individualism och den politiska självtukt, som
förmår underordna privata önskningar under hänsyn av allmänpolitisk

1 Ännu svagare skulle utsikten till valkarteller bliva, ifall metoden lades så, att
även ordningsföljden mellan namnen måste bliva densamma.

art. Det gäller att hålla den rätta kursen mellan välj ars j älvs våld och
partislaveri, utan att hemfalla vare sig åt det ena eller åt det andra.
Personsystemet betingas med ett ord av en politisk mognad, som icke
springer fram av sig själv. För frågan om en övergång i vårt land från
partimetod till personmetod blir det av intresse att söka få svar på frågan,
huruvida vår väljarkår kan anses vara i tillfyllestgörande grad beklädd
med nyssnämnda egenskaper. Naturligtvis kan icke begäras annat
än relativiteter.

Vid bedömandet av den svenska väljarkårens politiska mognad föreligger
en avsevärd osäkerhetskoefficient därutinnan, att väljarkåren nyligen
i utomordentlig grad förstorats genom tillkomsten av nya element.
Med det definitiva antagandet av det preliminära beslutet 1919 angående
valrättsutsträckningen har summan av de politiskt röstberättigade
icke så långt ifrån tredubblats1. De nytillkomna två millionerna äro
tillsvidare oprövade i politiken. Vad åter angår de hittillsvarande
välj arelementen har man bl. a. att räkna med den påverkan, de rönt av
den ännu gällande partimetodens tillämpning, liksom med apdan i hela
det nutida politiska livet. Å ena sidan äro de tämligen inkörda i strängt
partipolitiska banor, när det gäller de stora linjerna. Ä andra sidan äro
de vana vid en tämligen obunden frihet med avseende på personröstningen
inom partiet. Det förra kan verka till manifesterandet även vid
en personmetods tillämpande av den disciplin, som även i detta fall blir
nödvändig för åstadkommande av ett partimässigt någorlunda korrekt
resultat. Huruvida det senare åter kan komma att visa sig ha varit ett
ferment till en sund politisk individualism, är ej gott att veta. Vår folkbildnings
relativa förträfflighet och våra självstyrelsetraditioners ålder
kunna emellertid betraktas såsom allmänna positiva faktorer. Under alla
förhållanden skulle dock införandet av en personmetod skärpa kraven på
politisk upplysning och uppfostran.

Nu är till person metodens favör att anmärka, att den i sin tilllämpning
just själv är ägnad att bidraga till väljarnas uppfostran till
de politiska dygder, vilka betinga ett lyckligt utslag av detta valsätts
praktiserande. Det är samma växelverkan, som kommit på tal, då valrättens
utsträckning stått på programmet. Denna har vid de olika tillfällena
motiverats bl. a. med hittills uteslutna folklagers politiska mog -

1 År 1917 voro 1 123 969 upptagna i röstlängd såsom röstberättigade till andra
kammaren. Motsvarande siffra skulle den 1 jan. 1920, ifall de nya rösträttsbestämmelserna
då varit i kraft, enligt beräkning hava varit omkring 3 207 000. Uppgiften lämnad av d:r
O. Grönlund i Statistiska Centralbyrån.

nåd, samtidigt som utövandet av rösträtten med rätta tillskrivits en verkan
såsom skola i allmänanda. Yad beträffar denna sida av undersökningen,
blir spörsmålet ytterst reducerat till frågan om ett val i mera
optimistisk eller i mera skeptisk riktning. Skall man i tvivel på förefintligheten
av den nödiga välj arnivån ställa sig avböjande mot personsystemet,
eller skall man, även med erkännande av deras ofullkomlighet,
godtaga förutsättningarna och i fortsättningen räkna med den uppfostrande
effekten av det nya tillvägagångssättet samt därför icke låta betänkligheterna
i detta stycke skrämma sig? Frågan må lämnas öppen,
om man i detta fall kunde hava rätt att känna sig böjd att följa tidigare
exempel i vår valrättshistoria och sålunda giva väljarkåren en —
naturligtvis relativ — kompetensförklaring såsom bildbar till överensstämmelse
med personsystemets fordringar på densamma.

Vill man till sist finna ett svar på frågan, huruvida personsystemet
skulle hava en verkan till höjande av parlamentets nivå, så sammanhänger
detta med det praktiska utfallet över huvud av valmetoden. Koinme
den att fungera i anda och sanning, d. ä. i överensstämmelse med sin
egen idé, s’å synes all sannolikhet tala för att representationens kvalitet
därav skulle röna ett gynnsamt inflytande. Blir det åter icke fallet, utebliver
givetvis också följden på denna punkt.

Slutsatser De sakkunniga hava i den ovan givna framställningen ställt emot

och förslag. varandra de synpunkter, som kunna anföras för och emot en övergång
från vår nu rådande partimetod till en personmetod. Slutsatsen framställer
sig för oss sådan, att den senares ideella företräden framför den
förra äro uppenbara, men att det icke går an att förbise de vanskligheter,
som äro förknippade med dess överförande från teorien till praktiken.
Vari dessa rent konstitutivt bestå, har ovan påpekats. Betänkligast
är risken för partistramhetens premierande, stick i stäv mot meningen
i det hela. Därjämte erbjuder problemet även rent tekniska
svårigheter, vilka visserligen till dels röra övervinnandet av de konstitutiva.
Den enda jjersonmetod att räkna med, som föreligger, är den engelska
»single transferable vote», och den är otvivelaktigt i sin brittiska
form behäftad med vissa svagheter. Den har emellertid varit föremål för
förbättringsförsök. Särskilt här i Sverige hava på basis av dess grundläggande
idéer utarbetats mer eller mindre genomförda metoder. Sådana
äro M. Hjertstrands och N. B. Tenows, den förre i en särskild broschyr,
»En rättvis proportionel] valmetod. Förslag till förbättringar i det proportionella
valsättet», Sthlm 1920, den senare i uppsatsen »Uteslutningsmetoden.
En personproportionalistisk metod», offentliggjord i Stats -

vetenskaplig tidskrift 1919. Förslagens författare hava beaktat den
rena engelska metodens brister och sökt genom särskilda regler råda bot
på dem.

Trots de antydda svårigheterna både det ursprungligen vant de
sakkunnigas önskan att såsom ett alternativ framlägga ett utarbetat
personmetodologiskt valsystem. I man som vart arbete fortskridit, har
det emellertid blivit oss klart, att hela frågan tills vidare blivit ej blott
i vårt land utan även annorstädes alltför litet genomdebatterad såväl
principiellt som tekniskt, för att förutsättningarna för det definitiva
framläggandet av ett förslag i denna riktning skulle vara för banden.
Det är först på allra sista tiden, som personmetoden blivit för allmänheten
bekant, och detta tills vidare obestämt nog. Det kan därför jämväl
ifrågasättas, huruvida den allmänna opinionen vore förberedd för en
omgestaltning av den radikala vidd, som den direkta övergången från
eu partimetod till en personmetod innebär.

Med hänsyn till allt detta, ävensom till den starkt begränsade tid.,
som stått oss till buds, hava vi nödgats avstå från att alternativt föreslå
en reform efter rent personmetodologiska linjer.

Då emellertid, såsom redan framhållits, enligt vår uppfattning,
personmetodens ideella företräden framför partimetoden äro oomtvistliga,
och då i den offentliga diskussionen på senaste tiden från skilda håll
framträtt ett växande intresse för det nya uppslaget, kan och bör tanken
icke undanskjutas, utan måste frågan om dess förverkligande underkastas
en ingående prövning, sådan som vi icke här medhunnit. Ifall härur kan
framgå en verkligen användbar och för sina syften väl avpassad sammanräkningsmetod,
kan det ifrågasättas, huruvida man icke vid praktiserandet
därav till en början skulle kunna pröva sig fram på en väg,
som av det holländska valrättskommitté-betänkandet av 1914 anvisas.
Detta betänkande visar teoretiska sympatier för det engelska »single
transferable vote»-systemet, men avböjer det enhälligt, vad beträffar valen
till riksdagens andra kammare. Detta av hänsyn till de stora krav, som
kommittén anser det ställa på väljarnas omdömesförmåga samt den större
komplikation av förfarandet, som enligt kommitténs mening skulle, särskilt
vid stora valkretsar och vidsträckt rösträtt, bliva en följd av det
nva systemet. Däremot finner kommittén, att första kammaren med
fördel'' kunde utses med tillämpande av en personmetod. Tills vidare
bär emellertid i Holland denna fingervisning veterligen icke lett till
något resultat.

Nu är frågan, huruvida icke hos oss dörren på liknande sätt
kunde komma att öppnas för personmetoden. Över huvud föreslå vi

inga alltför vittgående förändringar med avseende på valen till första
kammaren. Det är egentligen beträffande andra kammaren, som reformfrågan
besitter större aktualitet; det är framför allt med avseende på
valen till denna, som de mot valsättet framställda anmärkningarna äro
av betydelse. Förstakammar-valens organisation påkallar icke i samma
grad förbättringar. Möjligen kunde reformen i detta stycke inskränka
sig till att avse allenast ersättareinstitutionen. Utom en omläggning av
denna föreslå vi emellertid beträffande första kammaren jämväl samma
uträkningsförfarande vid platstillsättningen inom partierna, som föreslås
för andrakammar-valen. Det utvecklade nominerings- och förbundsförfarandet
vid de senare hava vi däremot icke infört i förslagen angående
förstakammar-valen. Den tanke, som nu framkastas, innebär, att de
jämförelsevis begränsade förändringar rörande förstakammar-valen, som
föreslås, möjligen kunde bliva av en övergående natur, nämligen för den
händelse en blivande undersökning visade, att valsättet skulle kunna
personmetodologiskt utgestaltas. För sådan händelse och om försöket
sloge väl ut, kunde reformen därefter tänkas varda utsträckt jämväl till
andra kammaren och sålunda omsider hela representationen baseras på
personsystemet.

Jämväl den särskilda karaktär, som anses böra tillkomma första
kammaren i jämförelse med den andra, talar för att göra början med
den förra: denna skall vara mindre partibetonad än den andra. Förstakammar-institutet
står sålunda i särskild grad i frändskap med personmetoden.

Å andra sidan skall det emellertid icke bestridas, att det personmetodologiska
problemet rent tekniskt sett bjuder på större vanskligheter,
när det gäller val inom sådana slutna församlingar, som landstingen
utgöra, än när det gäller val inom öppna väljarkårer. Särskilt
avses här vissa möjligheter till uppdelningar i manöversyfte, som i förra
fallet i högre grad än i det senare kunna vara för handen. Men om
detta är riktigt, så är det också riktigt, att man icke rätt gärna vill
såsom slutresultat tänka sig en efter partimetod sammansatt första kammare
och en efter personmetod sammansatt andra. Skall personmetoden
komma till användning vid de folkrepresentativa valen, så måste den
framför allt kunna anpassas till förstakammar-valen.

Det valsystem, de sakkunniga nu föreslå, är, såsom av ovanstående
framgår, närmast en parti- (eller, såsom den kanske hellre bör benämnas,
en förbunds-) metod. Angående personmetoden anbefalla vi en utredning,
tills vidare avseende första kammaren.

Emellertid hava vi ingalunda lämnat obeaktade de möjligheter,
som kunna tänkas vara för handen, att, med bibehållande allt fortfarande
av parti- eller förbunds-metoden såsom huvudresningen i valsystemet,
utbygga detsamma med tillsatser av personmetodologisk karaktär
och därmed reducera partimomentets herravälde till förmån för personmomentet.
Yår gällande valmetod företer i viss mån en dylik blandning,
i det att stadgandena om »fria gruppen» och om gemensamma kandidater
kunna betraktas såsom avvikelser från det stränga partischemat. Det
är emellertid välbekant, att båda instituten blivit i det hela taget döda
bokstäver. Yi hava trott oss finna ett livsdugligare institut av dylik
riktning i personröstning med subsidiär liströstning. Institutets detaljer
skola klarläggas i det längre fram åt detsamma ägnade kapitlet. Här
må endast anmärkas, att syftet är att bereda möjlighet åt envar, som så
önskar, att giva sin röst primärt åt en person, obundet av huruvida denne
tillhör eller icke tillhör ett parti, och, för den händelse vederbörande
icke blir vald eller för den händelse han icke är i behov av samtliga
på honom avgivna »fristående» röster, sekundärt åt en viss kandidatlista.
Vi föreslå detta institut till införande vid andrakammar-valen i det förmenandet,
att det kan tänkas komma att bidraga att bereda marken för
en personmetodologisk åskådning, som möjligen omsider kunde verka till
partimetodens ersättande med ett valsätt, där personlighetsmomentet betydde
mera än nu. — Vad förstakammarvalen beträffar, har det synts
oss mest följdriktigt att icke upptaga- det nu ifrågavarande institutet i
den reform, vi rörande dessa föreslå. Olikheten på denna punkt mellan
första- och andrakammarvalen står i överensstämmelse med vår ovan
framhållna avsikt att låta valsättet till första kammaren vederfaras så få
förändringar som möjligt.

Det må tilläggas, att den förändring av sammanräkningsförfarandet
vid platstillsättningen inom partierna, som ingår i vårt förslag,
tjänar även personlighetsmomentet i så måtto, att den, genom
att häva oberäkneligheten vid platsutdelningen, anpassar denna bättre
än hittills efter väljarnas verkliga intentioner med avseende på personbesättningen.
I

I det följande skall först den föreslagna, begränsade reformen av översikt av
förstakammarvalen närmare belysas (kap. II). Därefter övergå vi till de huvudsakliga förslagen, avseende reformen av andrakammarvalen (kap. ningen.
Hl), varvid vi emellertid sparat framställningen av uträkningsförfarandet

8—210279

i och för platstillsättningen inom partierna till ett särskilt kapitel, vilket
dels redogör för förfarandets principer, dels utförligen exemplifierar och
kommenterar röstsammanräkningars utförande vid val till såväl första
som andra kammaren (kap. IV). Ett slutkapitel ägnas åt en del förslag
till andra lösningar av metodfrågan (kap. V).

KAP. II.

Första kammaren.

Såsom förut nämnts, äro de förändringar, vilka föreslås i den nu
gällande valmetoden, icke så genomgripande i fråga om valen till första
kammaren som beträffande valen till andra kammaren.

Det officiella kandidatnominerings- och förbundsförfarande, som in-/ntet offidgår
i förslaget angående valen till andra kammaren, återfinnes sålunda ellt Momiweicke
i förslaget rörande förstakammar-valen. Det torde vid de senareför^wndsf''dricka
vara av behovet påkallat, utan skulle snarare förefalla som en onö- farande.
digt stor apparat, när fråga är om en så liten och koncentrerad väljarkår.

Vidare bibehållas partibeteckningarna vid valen till första kammaren, partibeteckmedan
de, vad angår andrakammarvalen, avskaffas. Mot ett illojalt tillägnande
av annat partis beteckning torde det icke inom den begränsade valkor- laude.''
porationen erbjuda någon större svårighet för ett parti att värna sig. Partiet
kan ju t. ex., ifall risk för eu dylik manöver anses föreligga, helt enkelt hemlighålla
sin partibeteckning, så att den icke blir känd, förrän valsedlarna öppnas.
Det må emellertid tilläggas, att, om en kommande erfarenhet verkligen
skulle ådagalägga behovet av särskilda skyddsstadganden, ett jämförelsevis
enkelt förfarande med inregistrering av partinamn i förening med nominering
av kandidater utan större svårighet skulle kunna tillämpas i
de slutna församlingar, som första kammarens valorgan utgöra. Ett plus
i komplikation komme det dock alltid att betyda.

Med avseende på partibeteckningarna föreslå vi emellertid den änd- Partibeteekringen,
att åsättandet av sådan å valsedlarna göres obligatoriskt. Enligt nu obligat™
gällande bestämmelser skall partibeteckning anbringas vid utskottsval
inom riksdagen och vid val enligt stadgan om proportionellt valsätt vid '' s
vissa val inom landsting och stadsfullmäktige m. m., men vid övriga
proportionella val må även valsedlar utan partibeteckning avgivas. Detta
medgivande har emellertid i ytterst ringa omfattning begagnats; de valsedlar
utan partibeteckning, som avlämnades vid valen till riksdag och
till landsting åren 1910—1917, utgjorde sålunda endast 982 av samtliga
avlämnade 3,634,964 sedlar. Praktiskt taget hava alltså valmännen
icke funnit med sin fördel förenligt att rösta med valsedlar utan parti -

Nytt sammanräkningsferfarande.

19 §■

Nytt tillvägagångssätt

vid ersättarevalen.

beteckning. Någon anledning att belasta valmetoden med föreskrifter,
som sakna praktisk betydelse, finnes ju icke, och därför bär ansetts,
att bestämmelserna om »den fria gruppen» böra ur valmetoden utgå.
Någon olägenhet härav synes icke kunna uppstå: enstaka valsedlar utan
partibeteckning måste anses fullständigt bortkastade, och de valmän, som
vilja rösta gemensamt utan att därför sluta sig till något av valkorporationens
partier, böra lätteligen kunna ena sig om någon för dem gemensam
partibeteckning.

Förslagets viktigaste nyheter med hänsyn till förstakammarvalen
utgöras av den till införande föreslagna sammanräkningsmetoden samt
nya stadganden angående ersättarevalen. Det nya uträkningsförfarandet
är i stöld sett detsamma som det, som är avsett att tillämpas vid andrakammarvalen.
Skillnaden ligger i frånvaron vid förstakammarvalen dels
av nominerings- och förbundsförfarandet, dels av den personröstning med
subsidiär liströstning, som vid andrakammarvalen skulle införas. Redogörelse
för sammanräkningsförfarandet vid såväl första- som andrakammarvalen
lämnas, såsom tidigare nämnts, i det häråt ägnade kap. IV.

Vad slutligen angår ersättarevalen, har fråga rörande dessas omordnande
ganska ofta varit på tal och senast aktualiserats genom riksdagens
skrivelse den 30 maj 1919 (nr 268) angående utvidgningen av
den politiska rösträtten m. m. I det utskottsutlåtande (första särsk. utsk:s utL
nr 1), som ligger till grund för denna skrivelse, erinrades om, att det satts i
fråga, huruvida icke i samband med den förestående förlängningen av valperioden
till första kammaren en omläggning i vissa hänseenden av ersättareinstitutionen
kunde anses erforderlig. Erfarenheten hade redan visat,
dels att vid kandidatlistors uppsättande tillbörlig omsorg ej alltid ägnades
åt utväljandet av de namn, vilka först vid ett ersättareval beräknades
komma i betraktande, dels att de regler för rösternas sammanräkning,
som för detta fall gällde, ofta verkat på ett sätt, som ej kunde anses
överensstämma med valmännens avsikter. Det vore enligt utskottets
mening uppenbart, att, då valperiodens längd ökades och sålunda med
all sannolikhet ersättare komme att inkallas i större utsträckning, än nu
vore fallet, skärpt uppmärksamhet måste ägnas åt dessa förhållanden,
som för förstakammarbildningen ingalunda vore utan betydelse. Möjligen
kunde de påpekade olägenheterna i någon mån undanröjas genom
en så beskaffad anordning, att vid själva valtillfället bleve fastslaget,
vilka personer, som vid uppkommande ledigheter hade att ingå som ledamöter
i första kammaren. Utskottet erinrade om, att ett sådant syfte
vid riksdagens utskottsval vunnes därigenom, att efter valet av ledamöter
ett särskilt suppleantval ägde rum, och vid landstingsmannavalen

Öl

därigenom, att särskild sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna
omedelbart skedde för utseende av suppleanter. Utskottet vore emellertid
- icke i tillfälle att framlägga något förslag om dylika bestämmelser
för förstakammarvalens vidkommande och kunde icke ens med säkerhet bedöma,
huruvida och i vad mån det över huvud taget läte sig göra att
genom lagstiftningsåtgärder råda bot för de anmärkta missförhållandena.

Med hänsyn till frågans vikt hemställdes emellertid, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta en utredning av densamma.

Såsom framgår av det anförda, är det huvudsakligen två önskemål,
riksdagen vill tillgodose, dels att intresset för ersättarevalen till första
kammaren höjes, dels att resultatet av uträkningen måtte bättre komma
att motsvara valmännens avsikter. Vad det senare önskemålet beträffar,
hålla de sakkunniga före, att införandet år 1914 av absolut rangordning
vid ersättarevalen varit av sådan effektivitet i förevarande hänseende,
att någon mera genomgripande reform därutöver knappast är av nöden.

I någon mån torde ytterligare förbättring åstadkommas genom det för
det ordinarie valet föreslagna nya sammanräkningsförfarandet.

I fråga om det förstnämnda önskemålet anvisar utskottet en väg Val av ertill
uppnående av det avsedda syftet, nämligen att ersättareuträkningen
icke uppskjutes, tills vakansen inträffar, utan företages i samman- val av ordibang
med det ordinarie valet. Det synes de sakkunniga, som om narie en

dylik reform skulle vara väl ägnad att stimulera valkorporationerna 21 §•

till att med omsorg behandla även efterträdarefrågan. Ett val, vars resultat
omedelbart konstateras, måste tillvinna sig ett större intresse än
ett val, om vilket man icke vet, huruvida det över huvud kommer att
följas av någon röstsammanräkning, och där denna under alla förhållanden
uppskjutes till en obestämd framtid. De sakkunniga föreslå en sådan
anordning av ersättarevalen, att det samtidigt med valet av ordinarie
förstakammarledamöter blir klart, vem som vid inträffande avgång av
ordinarie ledamot skall inträda i hans ställe.

Med hänsyn till det närmare utgestaltandet av ersättarevalet fram- Icke friståställer
sig den frågan, huruvida detta val bör företagas såsom en ende/^gätt''
fristående förrättning med för ändamålet särskilt avgivna valsedlar, i enlighet
med den ordning, som gäller vid riksdagens utskottsval, eller de
för valet av ordinarie ledamöter avgivna valsedlarna skola utnyttjas till
val även av ersättare, vilket senare val i sådant fall komme att erhålla
formen av särskilda sammanräkningar, företagna i omedelbar förbindelse
med sammanräkningsförfarandet i och för det ordinarie valet.

Vad det förstnämnda tillvägagångssättet beträffar, så torde det få
anses uteslutet, att särskilt val av ersättare till första kammaren skulle, såsom

Personliga

ersättare.

Förstärkta
möjligheter
för det personliga
ersättarskapet.

ofta sker vid valet av suppleanter till riksdagens utskott, kunna försiggå
på annan dag än valet av ordinarie ledamöter. Detta enkannerligen
med hänsyn till den tidsförlust, som därmed skulle åsamkas de medlemmar
av valkollegiet, vilka i och för valet komma från annat landstingsområde
eller från annan stad än det område eller den stad, där
valet hålles. Skall emellertid det särskilda valet av ersättare förrättas
samma dag som, och ännu mera, om det skall för tidsvinstens skull försiggå
i omedelbar följd med huvudvalet, förringas i motsvarande mån den
fördel, som man med det särskilda valet vill vinna, nämligen möjlighet
för valmännen till överläggning för att kunna inrätta röstsedlarna för
ersättarevalet efter den redan kända utgången av huvudvalet. Därtill
kommer, att, om man icke såsom vid utskottsval vill låta ersättarna
väljas utan relation till bestämda ordinarie ledamöter, alltså såsom partioch
icke såsom personersättare — varom närmare nedan —, valsättet
vid den särskilda valakten icke obetydligt kompliceras. Ehuru utgångspunkterna
för ersättarevalet kunna sägas vara klarare, när man
känner till, vilka de ordinarie representanterna äro, hava vi, med
hänsyn till vad sålunda anförts, bestämt oss för att föreslå ersättarevalets
förrättande genom samma akt som det ordinarie. Detta tillvägagångssätt
har synts oss bekvämare och ändamålsenligare. Dessutom torde
genom en här nedan nämnd anordning, som vi fakultativt föreslå med
avseende på valsedlarnas utfyllande, vinnas vissa motsvarigheter till de
fastare utgångspunkter för ersättarevalet, vilka den särskilda valhandlingen
kunde anses medföra.

Även i ett annat hänseende erbjuda sig — såsom ovan antytts —
olika alternativ. Antingen kan för varje parti utses en serie ersättare,
vilka hava att vid inträffande ledigheter träda i funktion i viss ordning.
Sådant är förhållandet med suppleanterna inom riksdagens utskott. Eller
också kan för varje ordinarie ledamot utses en bestämd personlig ersättare.
Det senare står i överensstämmelse med det nu gällande tillvägagångssättet
vid utseende av ersättare till riksdagsmän, enär ju enligt vallagens
21 § (jfr 26 och 87 §§) vid röstsammanräkningen i och för det
ersättareval, som framkallas av en ordinarie ledamots avgång, hänsyn
skall tagas allenast till de sedlar, vilka upptaga den avgångnes namn
för själva riksdagsmannavalet. Det torde icke finnas något skäl att frångå
denna ordning.

Det personliga ersättarskap, som nu gällande stadganden innebära, är
emellertid så till vida icke fullt genomfört, som det icke gives någon möjlighet
för valmannen att, ifall han önskar viss bestämd person till efterträdare
åt viss bestämd representant, utmärka detta. Samma person kan

komma att stå såsom efterträdare åt partiets samtliga riksdagsmän i valkretsen;
huruvida han närmast är ersättare för A eller B eller C beror
på vilkendera av dessa, som först avgår. Yi hava velat bereda ett ytterligare
utrymme för det personliga ersättarskapet genom en särskild form
för valsedlarnas utfyllande.

I dylikt syfte föreslå vi nämligen ett sådant formulär för valsedel 15 §-

vid val till första kammaren, att sedeln avdelas i en vänster- och en
högerkolumn, den förra avsedd för de för själva läksdagsmannavalet upptagna
namnen, den senare för särskilda ersättarenamn. I den vänstra kolumnen
skola namnen uppföras var för sig i särskilda rutor. Mot varje ruta
å vänstra sidan svarar å den högra en särskild ruta, i vilken må kunna
uppföras ett eller två namn, vilka framför andra skola komma i betraktande
vid val av efterträdare åt den i förstnämnda ruta angivna riksdagsmannen
i den ordning, vari de uppförts. Även om denna anordning
genomgående praktiseras, kan givetvis allt fortfarande inträffa, att samma
person samtidigt kan vara efterträdare åt flera riksdagsmän. Men detta
beror då på att valmännen uppfört honom i flera ersättarerutor, vilket
nämligen skulle kunna ske.

Anordningen har emellertid, såsom antytts, icke obligatorisk karaktär.
Den, som så vill, kan rösta i överensstämmelse med det nuvarande
tillvägagångssättet, i vilket fall, vad hans valsedel beträffar, namnen vid ersättarevalet
komma i betraktande enligt samma regler som de nu gällande.

Skulle alltså å en valsedel den mot eu föreslagen riksdagsmans 21 §.
namn svarande ersättarerutan icke vara ifylld, tillräknas rösten vid ersättarevalet
liksom nu den av de förut till riksdagsmän ej valde, vilkens
namn för själva riksdagsmannavalet står främst å sedeln. Samma skulle
bliva förhållandet, ifall till ersättare för viss riksdagsman utsetts en i
motsvarande ersättareruta uppförd person och, efter det denne avsagt sig
uppdraget eller eljest avgått, även övriga i vederbörande ersättareruta
eventuellt förefintliga namn på liknande sätt förbrukats. Skulle nu
den för själva riksdagsmannavalet upptagne, som stode närmast vid
ersättarevalet, av någon anledning icke kunna utses till efterträdare,
kunde det måhända synas riktigast att, för den händelse den mot
hans namn svarande ersättarerutan blivit ifylld, vid uträkningen övergå
till denna. Vi hava emellertid föreslagit, att man i stället fortsätter
nedåt sedelns vänstra sida, sålunda på samma sätt som nu. Det
kan vara ovisst, vilket tillvägagångssätt som mest överensstämmer med
valmannens intentioner; det gäller ju allt fortfarande ersättare icke för
bäraren av det sist omnämnda namnet å vänstra sidan utan för den
ursprungligen avgångne.

För det tänkbara fall, att, efter uttömmandet av den mot den avgångnes
namn svarande ersättarerutan, jämväl namnen å vänstra sidan
blivit i och för uträkning av ersättare förbrukade, föreslås, att turen
kommer till de återstående ersättarenamnen i den ordning, vari de förekomma
å valsedeln.

Det må slutligen anmärkas, att vi icke ansett mera än en efterträdare
behöva uträknas för varje ledamot av kammaren. Skulle sedermera
uträkning av ny ersättare bliva av nöden, får sådan uträkning anställas
vid den tidpunkt, då behovet inställer sig.
cert? av val ^ 1913 års kommittébetänkande behandlas å sid. 58—60 olika möj CCsedfarnas

ligheter med avseende på beräkningen av valsedlarnas röstvärde vid erröstvärde.
sättareval. Från strängt proportionell synpunkt ligger det — såsom kom21
§. mitterade anmärka — nära till hands, att valsedlarna få göra sig gällande
vid ersättarevalet i samma mån som de medverkat till valet av den
avgångne. Kommitterade komma emellertid till den slutsatsen, att den
komplikation av förfarandet, som en anordning i dylik riktning skulle
medföra, utgör en olägenhet, som icke uppväges av den fördel, man
skulle vinna genom avhjälpandet av de missförhållanden, till vilka en
regel om ersättarevalens avgörande efter högsta rösttalet må anses kunna
föranleda. Yi ansluta oss fullständigt till denna uppfattning och föreslå
i enlighet därmed bibehållandet av nu gällande stadgande, att vid sammanräkning
i och för ersättarevalet varje valsedel gäller såsom hel röst.
Den absoluta rangordningens giltighet vid ersättarevalen torde f. ö., enligt
vad erfarenheten givit vid handen, utgöra ett praktiskt tillfyllestgörande
korrektiv mot den tidigare oberäkneligheten vid ersättarevalen.

KAP. III.

Andra kammaren.

Riksdagsskrivelsen av den 22 maj 1918 (n:r 226) rörande revision Översikt.
av gällande bestämmelser om valsättet framhåller tre huvudfrågor, vilka
riksdagen anser särskilt böra komma till beaktande i den begärda utredningen
rörande åtgärder till avhjälpande av bristerna i nu gällande ordning
för proportionella val. Dessa huvudfrågor äro: 1) åstadkommande av en
exaktare proportionell representation, 2) frågan om skydd för partibeteckning
samt 3) den otillfredsställande ordningen för platsernas fördelning
inom partier. I huvudsaklig anslutning härtill skola vi behandla: först
frågan om fördelningen av platserna mellan väljargrupperna; vidare
frågan om partibeteckningarna och deras missbrukande, varpå följer
framställningen av de officiella valförberedelser, vi föreslå, officiellt förbundsförfarande
däri inbegripet — allt detta i förevarande kapitel om
reformen av andrakammarvalen; slutligen frågan om förändring av sammanräkningsförfarandet
i syfte att häva de nuvarande missförhållandena
vid platstilldelningen inom partierna — detta senare såsom avseende båda
kamrarna, enligt vad tidigare nämnts, infört i ett kapitel för sig (kap.

IV). Till de tre angivna underavdelningarna av förevarande kap. fogas
såsom en fjärde en redogörelse för den ovan å sid. 57 omnämnda personröstningen
med subsidiär liströstning.

Vad angår efterträdare till riksdagsman i andra kammaren, hava Ersättare.
vi ansett, att samma behov av en reform i den riktning, som vi föreslå
för första kammaren, icke kan sägas föreligga för andra kammaren.

9—210279

1. Fördelningen av platserna mellan väljargrupperna.

Vad som drivit fram proportionalismen är önskan att bereda icke
blott majoriteten utan också minoriteten en tillbörlig andel av representantplatserna.
Det yttersta kravet blir, att representationen skall utgöra
en fullt trogen spegelbild av väljarkårens politiska gruppering; partiernas
ömsesidiga styrkeförhållanden i den förra skola till fullo sammanfalla
med deras ömsesidiga styrkeförhållanden inom den senare.

Valstatistik. Lägger man denna måttstock på utslaget av den hos oss förefint liga

valmekanismen, kan den icke sägas i sträng mening bestå provet.
Valstatistiken visar onekligen sådana avvikelser från en matematiskt
exakt platsfördelning, att valresultatet från sådan synpunkt måste anses
ej fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta de senaste årens, 1917
och 1920, andrakammarval, då partisplittringen varit större än tidigare.
Vid 1911 och'' 1914 års val äro avvikelserna av mindre betydelse.

Vid andrakammarvalen 1911 fick sålunda det moderata partiet,
som omfattade 31,3 % av alla röstande, besätta 28,3 % av platserna,
medan det liberala partiet, till vilket hörde 40,2 % av de röstande, erhöll
43,9 % av platserna och socialdemokraterna, som utgjorde 28,5 % bland
väljarna, kommo att utgöra 27,8 % bland de valda. Det största partiet har
vid platsfördelningen blivit något gynnat på de svagares bekostnad.

Vid riksdagsmannavalen under våren 1914 är skillnaden i de olika
partiernas styrkor ej så stor, och disproportionen vid platsfördelningen
är i överensstämmelse därmed ganska obetydlig. Det moderata partiet,
som omfattade 37,7 % av de röstande, fick besätta 37,4 % av platserna,
det liberala med 32,2 % av de röstande besatte 30,9 % av platserna;
socialdemokraterna däremot fingo 31,7 % av platserna, ehuru de utgjorde
endast 30,i % av väljarna. Antalet mandat utgjorde för de tre partierna
i ovan nämnd ordning 86, 71 och 73. Emellertid skulle det moderata
partiet såsom det starkaste hava vunnit 5 platser på de övrigas bekostnad,
om ej de många valkartellerna mellan de liberala och socialdemokratiska
partierna verkat i motsatt riktning. Inom 19 valkretsar uppträdde
nämligen de liberala och socialdemokraterna under gemensam
partibeteckning.

Gå vi så till 1914 års septemberval, möta vi följande siffror: det
moderata partiet, omfattande 36,7 % av de röstande, fick 37,4 % av plåt -

serna, det liberala med 26,9 % av väljarna erhöll endast 24,8 % av platserna,
under det att siffrorna för socialdemokraterna voro resp. 36,4 och
37,8 %. Denna gång gingo de liberala och socialdemokraterna fram
med gemensam partibeteckning endast i 9 valkretsar. Hade en dylik
samverkan ej förekommit, skulle de moderata fått ännu en plats, som
nu tillföll det liberala partiet, vilket å andra sidan genom röstsplittring
förlorade étt mandat till socialdemokraterna.

Siffrorna för andrakammarvalen år 1917 tilldraga sig, såsom antytts,
större intresse än de föregående årens. Av de nu uppträdande sex partierna
omfattade vid valet det moderata partiet 24,7 % av de röstande,
jordbrukarnes riksförbund 3,i %, bondeförbundet 5,3 %, de liberala 27,6 %,
socialdemokraterna 31,i % samt vänstersocialisterna 8,i %. Däremot blevo
procenttalen för samma partiers representation i andra kammaren följande:
25,6 %, 1,3 %, 3,9 %, 27,o Z, 37,4 %, 4,8 %. Den största förskjutningen
vid platsfördelningen ägde rupi till fördel för det socialdemokratiska
partiet, som erhöll 86 mandat, medan det vid en fullt proportionell
fördelning enligt d’Hondts regel i stället skulle ha erhållit 72.
Gemensam partibeteckning förekom i stor utsträckning vid 1917 års val,
en omständighet, som man givetvis måste taga hänsyn till för att rätt
kunna bedöma ovannämnda siffror. Jordbrukarnes riksförbund uppträdde
sålunda i samtliga 16 valkretsar, där det samlat ett större antal röster,
med samma partibeteckning som de moderata; detsamma var förhållandet
med bondeförbundet i 13 kretsar (av de 24, där detta parti förekom).
I 44 valkretsar samverkade på nämnt sätt socialdemokrater och vänstersocialister,
i 5 kretsar även förenade med liberalerna; i 5 andra kretsar
hade de liberala och socialdemokraterna gemensam partibeteckning.

Yad slutligen siffrorna för 1920 beträffar, föreligga ännu ej några
uppgifter i den officiella statistiken härom. Med ledning av de i bil. 1
upptagna tabellerna kan man emellertid konstatera följande: Vid valet
uppträdde samma partier som vid 1917 års andrakammarval. Av dessa
utgjorde det moderata partiet 27,8 % av de röstande, jordbrukarnes riksförbund
6,2 %, bondeförbundet 7,9 Z, de liberala 21,8 %, socialdemokraterna
29,6 %, samt vänstersocialisterna 6,4 %. Procenttalen för partiernas
representation i andra kammaren blev däremot följande: 30,4 %, 3,i Z,
6,5 %, 21,8 %, 33,9 % och 3,9 Z.1 * i

1 1 ledamot är i bilagan upptagen såsom vald utanför de ovannämnda partiernas
krets. Den väljargrupp, som står bakom denna representant, återfinnes i kolumnen »De
övriga». Samtliga i denna kol. upptagna valmän utgjorde 0,3 % av hela antalet röstande

i landet; procenttalet för gruppens representation i andra kammaren blir 0,4.

Ifrågakommande
utvägar
till
proportionalitetens
förbättrande.

Historik.

I syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan den
faktiska platsfördelningen och den matematiskt ideala hava åtskilliga förslag
varit å bane. De viktigaste av dem, som kunna komma i fråga, äro:
valkretsarnas förstorande (närmast = länen eller än större områden såsom
valkretsar); en ny fördelningsregel, som bättre än den d’Hondtska tillgodoser
den matematiska rättvisan; tilläggsmandat eller andra åtgärder till utjämnande
av över- resp. underrepresentation.

Vi skola underkasta var och en av dessa utvägar en granskning.
Hur långt man till sist vill gå i reformer till uppnående av syftet i fråga,
sammanhänger med den hänsyn, som man kan anse sig böra taga till även
andra önskemål, samt, i samband därmed, med den uppfattning, man må
hysa angående graden av själva utgångspunktens, den absoluta matematiska
»rättvisans», politiska berättigande. Till slutsatserna i dessa avseenden
nå vi fram under loppet och vid avslutningen av den undersökning,
till vilken vi, såsom ovan angivits, nu övergå.

A. Förstorade valkretsar (länsvalkretsar).

Redan den år 1902 tillsatta proportionsvalskommittén framhävde i
sitt 1903 avgivna betänkande, att det av densamma förordade valsystemet
förutsatte stora valkretsar. Lämpligast syntes att låta valkretsarna
sammanfalla med länen, och kommitterade föreslogo också, att länsindelningen
skulle läggas till grund för rikets indelning i valkretsar vid
andrakammarvalen. Med hänsyn till de olikartade geografiska förhållandena
i skilda delar av vårt land måste dock vissa avvikelser från den
antagna grundregeln vidtagas. Sålunda uppdelades enligt 1903 års förslag
6 län i vardera 2 kretsar, varjämte utom Stockholms stad städerna
Göteborg och Malmö var för sig skulle bilda egna kretsar. Inalles skulle
härigenom skapas 33 valkretsar.

1903 års kommittéförslag upptogs av Kungl. Maj:t vid 1904 och
1905 års riksdagar samt upprepades vid 1906 års riksdag i ett flertal
motioner. Inom riksdagen hyste man emellertid betänkligheter att införa
valkretsar av sådan storlek. Mot desamma anfördes såsom huvudargument,
att valmännen i stora valkretsar ej kunde komma i den personliga
beröring vare sig med varandra eller med kandidaterna, som vore
önskvärd, och att valen alltför mycket komme att läggas i händerna på
valledningen. Även om i kretsar med ej så stor omfattning möjligheten
för flera olika politiska skiftniugar att var för sig göra sig gällande
bleve mindre, ansågs detta dock utgöra en ringare olägenhet, särskilt

vid jämförelse med majoritetsvalen, där endast ett parti vore tillförsäkrat
inflytande. 1906 års konstitutionsutskott fann, att de framförda anmärkningarna
icke saknade fog, varför utskottet ansåg sig böra förorda en
valkretsindelning med mindre omfångsrika valkretsar, än som ifrågasatts
i 1904 och 1905 års propositioner. I rösträttspropositionen av år 1907
vunno anmärkningarna ävenledes beaktande. Som bekant tillämpas i
1909 års vallag endast undantagsvis grundsatsen om länen som valkretsar;
och ehuru den där föreskrivna indelningen av riket i 56 valkretsar
redan från början ansågs vara behäftad med vissa brister, fann 1912 års
riksdag sig böra, i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, avslå
den av herr J. Nydal i en motion föreslagna utredningen om införande
av större valkretsar. 1911 års kommitterade upptogo över huvud ej frågan
om en utvidgning av valkretsarna i sitt år 1913 avgivna betänkande,
enär en ändring av vallagen på denna punkt ej ansågs falla under
det kommittén givna uppdraget.

Emellertid blev, särskilt med hänsyn till de erfarenheter, som
gjorts vid valen till andra kammaren 1917, spörsmålet om en begränsning
av valkretsarnas antal alltmera aktuellt, och 1918 års lagtima
riksdag upptog i sin förut berörda skrivelse till Kungl. Maj:t angående
valsättets reformering (nr 226) även denna fråga till skärskådande. Den i
skrivelsen begärda utredningen angående de olägenheter, som vidlåda
det nu gällande valsystemet, borde bl. a. omfatta en undersökning, i vad
mån det kunde visa sig lämpligt att använda länen såsom valkretsar. I
varje fall borde enligt riksdagens skrivelse en stark begränsning av valkretsarnas
antal utgöra ett av ledmotiven vid den begärda utredningen.
Dock kunde det ganska allvarligt ifrågasättas, huruvida. det vore
lämpligt att sammanslå mindre län till en valkrets, och å andra sidan
skulle det tagas under övervägande, huruvida icke åtminstone de största
länen allt fortfarande kunde vara uppdelade i två, eventuellt flera valkretsar.

Även vid 1920 års riksdag var frågan uppe, närmast i form av en
motion i första kammaren, nr 289, av herr Stendahl, vilken hemställer,
»att riksdagen ville besluta den ändringen i 18 § i lagen om val till riksdagen,
att hädanefter varje län måtte utgöra en valkrets vid val till riksdagens
andra kammare, dock med det undantaget, att Göteborgs stad
alltjämt skulle utgöra en och de större städerna i Malmöhus län en valkrets».
I anslutning härtill förordade konstitutionsutskottet (uti. nr 63)
följande förslag till ändrad lydelse av 18 § i vallagen av den 26 maj
1909: »För valen till andra kammaren utgöra Stockholms stad och vart
och ett av rikets län eu valkrets, dock att Göteborgs stad samt Malmö
stad bilda egna valkretsar.» Emellertid avslogo båda kamrarna utskottets

Valkretsförstoringens

verkan till
bättre proportionalitet.

Hela landet
en valkrets.

Blott minskning
av antalet
valkretsar.

De mindre
partiernas
vinst.

hemställan; med hänsyn till den pågående utredningen ansåg man, att
yrkanden i den av motionären och utskottet föreslagna riktningen ännu
ej vore mogna till avgörande.

Det skäl, som dikterat kravet på valkretsarnas förstorande har, såsom
av den lämnade historiken framgår, utgått från kravet på en bättre
proportionalitet i partiernas representation. Det ligger också i sakens
natur, att den proportionella valmetoden måste komma att i sagda avseende
verka desto mera exakt, ju flera representanter, som skola väljas
i varje valkrets, d. ä. ju färre och sålunda större valkretsarna göras.

Uppenbarligen skulle ändamålet bäst uppnås genom den radikala
åtgärden att göra hela landet till en valkrets eller åtminstone
vid sammanräkningsförfarandet, om också icke vid kandidatuppställningen,
behandla hela landet såsom en valkrets. Den holländska vallagstiftningen
har också på denna punkt tagit steget fullt ut, såsom framgår av den
redogörelse för den holländska valmetoden, som i bilaga 2 s. 347 ff. lämnas.
Det har icke . varit tal om att för vårt land taga i övervägande någon dylik
ytterlighetsreform. Motsatsen mellan å ena sidan Hollands koncentrerade
förhållanden, landets ringa storlek (ungefär som Småland och Öland tillsammans)
och dess täta befolkning, å andra sidan Sveriges mångskiftande
beskaffenhet såväl till land som till folkets natur och arbete, dess ofantliga
avstånd och glesa befolkning är tillräckligt iögonenfallande, för att
utan vidare skall inses, att förutsättningarna i det ena landet ligga till
på ett helt annat sätt än i det andra. Det må därjämte bemärkas, att,
om också i Holland nomineringsförfarandet valkretsvis i någon mån — men
icke mera, då det inom vissa gränser är tillåtet att nominera samma lista
i olika valkretsar — inverkar modifierande, anox-dningen innebär ett fullt
konsekvent genomförande av partimetodens idé och i praktiken förvisso
komme att helt undanskjuta personmomentet.

Eu omläggning av valkretsindelningen skulle således i vårt land
inskränka sig till en genom sammanslagning av nuvarande valkretsar
åstadkommen ökning av medelantalet representanter för varje valkrets.
Härigenom bleve utsikterna bättre för de olika politiska skiftningarna bland
valmännen att göra sig gällande. De felkällor, ur vilka snedvridningarna
i den proportionella representationen härflyta, äro de orepresenterade
överskottstalen i valkretsarna, och det är uppenbart, att dessa reduceras
till sin betydelse, i den mån väljarekåren, i stället för att sönderstyckas
i många smådelar, sammanföres till ett färre antal större enheter.

Särskilt för de mindre partierna skulle genom en dylik förstoring
av valkretsarna öppnas större möjligheter än de, som nu för dem före -

ligga, att få vara med vid fördelningen av mandaten. Ett parti, som
nu bär ett för representationsrätt otillräckligt antal valmän i var och en
av några närliggande valkretsar, kunde måhända, i fall dessa valkretsar
sammansloges, komma att uppnå en tillräcklig numerär för att erövra
en plats. Förminskningen av antalet valkretsar kan därjämte tänkas
komma att, vad beträffar resultatet för hela riket, verka fördelaktigt
• med hänsyn till den d’Hondtska fördelningsregelns tendens att i en valkrets
gynna ett större parti ■ framför ett mindre och därmed de större
partierna i riket; ju mindre antal sammanräkningar i hela landet, dess
mindre chanser för denna missvisning till de mindre partiernas nackdel.

Det bör i detta sammanhang bemärkas, att den nu gällande valkretsindelningen
tillkom på en tid, då vårt politiska liv räknade med endast
tre partier. I överensstämmelse härmed står, att flertalet (40) av de
nuvarande 56 valkretsarna äga att utse endast 3—4 representanter vardera.
Det är begripligt, att de nya, smärre partier, som sedan dess tillkommit
och genom vilkas framträdande partiernas antal ökats till 6,
yrka på valkretsar med så pass många representantplatser, att deras chanser
bättre än hittills bleve tillgodosedda. Med länen såsom valkretsar skulle
medelantalet representanter i varje valkrets ökas från nuvarande 3—4 till
6—10.

Om det framställda resonemanget i sin allmänhet givetvis är fullt Möjligheten
riktigt, innebär det emellertid icke, att möjligheten alltid måste komma {^Talltfd*
att bliva verklighet. Partiernas ömsesidiga styrkeförhållanden kunna vid
olika val förete variationer, som icke behöva vara så utomordentligt stora,
för att utslaget i ena fallet skall bliva avsevärt annorlunda än i det
andra. Valen 1917 och 1920 skulle sålunda sinsemellan hava uppvisat
en rätt stor olikhet i förevarande avseende, ifall länen hade varit valkretsar
(och d''Hondts fördelningsregel bibehållits). Detta framgår av den
valstatistik, de sakkunniga låtit utarbeta (se bilaga 1). Den förväntan
om en större »proportionell rättvisa», som särskilt de mindre partierna
knutit vid valkretsförstoringen, skulle i ganska vidsträckt mån hava uppfyllts
1917, medan så icke kan sägas vara fallet 1920. En detaljundersökning av
valsiffrorna i de olika valkretsarna belyser detta. Det är emellertid icke
allenast ett proportionellt riktigare valresultat i de enskilda valkretsarna,
som man tänker på, när man yrkar på valkretsarnas förstorande. I
främsta rummet har man haft i tankarna summan av dessa delproportionaliteter,
d. ä. proportionaliteten med hänsyn till hela riket. Det är givet,
att den senare sammanhänger med de förra. Slutsiffrorna för 1917 visa
gynnsamt resultat. Betrakta vi de tre minsta partierna, bondeförbundet,
jordbrukarnes riksförbund och socialdemokratiska vänsterpartiet, och järn -

föra deras representantsiffror för hela landet, i ena fallet med utgångspunkt
från nuvarande valkretsindelning, i det andra med länen och
Stockholms överståthållarskap som valkretsar, så visar det sig, att bondeförbundet
år 1917 med den nuvarande indelningen erhåller 7 mandat,
jordbrukarnes riksförbund 3 och socialdemokratiska vänsterpartiet 7 mandat,
men med länsindelningen resp. 9, 4 och 13 platser. Förbättringen
är avsevärd, om den också, såsom framgår av tabellen, icke når upp till
de exakta talen. Slutsiffrorna för 1920 åter visa en annan bild. Med
nuvarande valkretsindelning erhåller bondeförbundet det året 15 mandat,
jordbrukarnes riksförbund 7 och socialdemokratiska vänsterpartiet 9
mandat, medan länsindelningen skulle hava resulterat i resp. 13, 9 och
9 platser. Endast för ett partis vidkommande skulle länsindelningen hava
medfört ökad representation inom hela samfälldheten av andrakammarledamöterna,
allt under förutsättning, att gemensam partibeteckning ej i
något fall förekommit; för ett parti, bondeförbundet, skulle till och med
någon minskning hava inträtt.

Slutsats. Det förhållande, som statistiken sålunda ådagalägger, att verkan

av valkretsarnas förstorande på proportionaliteten icke med nödvändighet
alltid blir den avsedda, kan emellertid icke undanskymma det berättigade
i påståendet, att den dock medför större utsikter till en tillbörlig proportionalitet.
Med den ovan påpekade reduceringen av antalet felkällor,
följer detta som en oundgänglig konsekvens. Så länge över huvud taget
en valkretsindelning bibehålies, skola dock i enskilda fall beräkningarna
kunna korsas av sifferförhållanden, som sammanhänga med valkretsindelningen.
Resultatet för år 1920 är dock med all sannolikhet att betrakta
som ett undantagsförhållande. Den statistik, över vilken vi förfoga, är
över huvud så litet omfattande, att åt densamma icke får tillmätas allt
för stor betydelse. Valkretsförstoringens inneboende tendens i förevarande
avseende är uppenbar. I stort sett måste den betraktas såsom i avsevärd
mån befordrande en bättre proportionell platsfördelning.

aificritiken Vid bedömandet av valkretsförstoringens politiska värde är emel av

valkrets- lertid den »proportionella rättvisans» bättre tillgodoseende icke den enda
fi°«XSynpunkt’ SOm är att anläg£a- Fran åtskilliga håll har mot förstoringen
synpunkter, rests betänkligheter ur andra synpunkter, och dessa betänkligheter äro
av den art, att de ingalunda utan vidare kunna avvisas.

Per sonm o- Främst möter härvid den invändningen, att de stora valkretsarna

Tv apandet ill skulle komma att verka till förfång för personmomentet och till ytterfönnån
/övligare understrykande av partimomentet i valakten. Valmannens personmserZfen.
]iSa kannedom om och kontakt med representantkandidaterna måste lossas,

i den mån dessa uppställas för stora områden och bland dem måhända
icke tinnes någon från valmannens landsända. Den karaktär
av personligt förtroende, som valet i smärre valkretsar, i all synnerhet
i enmansvalkretsar, har, går förlorad i samma grad som valkretsarnas
areal och folkmängd ökas. Den större komplikation och det
ökade besvär, som valförberedelserna i de stora valkretsarna skulle
medföra, skulle i stället komma att i otillbörlig utsträckning lägga valet
i händerna på det politiska partimaskineriet. Man vore så måhända
framme vid den situation, som konstitutionsutskottet 1918 ville avböja,
när det, i sitt utlåtande (n:r 11) över motionerna om revision av valsättet,
säger sig icke önska »upplösa sambandet mellan väljare och
valda och stärka valledningarnas inflytande eller över huvud så att säga
mekanisera valproceduren».

Den berörda invändningen dikterade, såsom av den tidigare lämnade
historiken framgår, avståndstagandet inom riksdagen ävensom i
1907 års regeringsproposition från 1903 års proportionsvalskommitterades
förslag om länen såsom valkretsar. Ännu 1912 motiverade riksdagen
sitt förkastande av herr Nydahls motion på liknande sätt.
Riksdagsskrivelsen 1918 sätter däremot i fråga, huruvida icke dessa
betänkligheter mot de större valkretsarna — en gång berättigade — numera
borde anses vara av mindre vikt, och konstitutionsutskottet 1920
ansluter sig tydligen härtill. Tidningspressen och över huvud den förhållandevis
större rörligheten nu mot fordom förmenas verka i denna
riktning. Att dock betänkligheterna i fråga i ett land som vårt måste
anses vägande nog, får man en föreställning om, när man besinnar,
att man i vårt grannland Danmark — där dock problemet till följd av
landets befolkningstäthet ligger ofantligt mycket enklare än hos oss —
har visat sig mycket känslig för de stora valkretsarnas verkan till förtunnande
av det personliga momentet i valakten. Då 1915 års valreform
införde den »ligelige» (= proportionella) representationen för folketinget,
skedde det, som bekant, i eu form, som bevarade enmansvalkretsarna,
och då valordningen med 1920 års reform övergått till flermansvalkretsar,
har man, allt fortfarande av hänsyn till nyssnämnda synpunkt,
bevarat de forna enmansvalkretsarna i gestalten av »uppställningskretsar»,
d. ä. områden för kandidatnominering. Man kan . också erinra därom, att
i Finland, vars vallagstiftning infört stora valkretsar, dessas verkningar
i berörda avseende ansetts böra neutraliseras genom stadgandet, att
ingen får rösta på mera än tre kandidater; samverkan mellan ett partis
olika lokala avdelningar åstadkommes genom valförhund.

10—210279.

De sakkunniga äro fullt på det klara med den behandlade anmärkningens
vikt. Utan särskilda anordningar till motvikt kan därför valkretsförstoringen
förefalla betänklig. De verkningar till en »mekaniserande»
centralisation av valrörelsen, som anmärkningen fruktar, kunna
emellertid motverkas genom anordningar, varpå nyss från dansk och
finsk vallagstiftning anfördes exempel. Yi hava icke funnit lämpligt att
föreslå några obligatoriska sådana anordningar. »Uppställningskretsarna»
äro för övrigt i Danmark sannolikt ställda på avskrivning. Genom det
av oss föreslagna officiella kandidatnominerings- och förbundsförfarandet
skulle emellertid på frivillighetens väg samma önskemål kunna tillgodoses
som de, vilka de danska och finska stadgandena avse att befrämja. Därest
i ett län förhållandena skulle frampressa nödvändigheten av olika lokala
listor inom samma parti, kunna valmännen hos valmyndigheten anmäla
en lista med namn från endast exempelvis en nuvarande valkrets. Dylik
separatnominering kunde äga rum för var och en av de tidigare valkretsar,
som tillsammans bildade den nya, och de olika listorna kunde
därefter med varandra ingå listförbund. På sådant sätt bevarar vårt förslag
möjligheten till en ev. nödig decentralisation av valrörelsen även
efter införandet av förstorade valkretsar.

Kvalitets- Men även andra gensagor hava framställts mot valkretsförstoringen.

^kandidat-^ samband med den nyss berörda allmänna anmärkningen om det perUstoma.
sonella momentets försvagande står den framställda farhågan, att de
större valkretsarna skulle verka kvalitetsförsämrande på kandidatuppsättningen.
Då det gäller ett fåtal (än mera, om det, såsom i enmansvalkretsar,
gäller blott ett enda) namn, duger det icke att presentera
sekunda namn. En genomgående svaghet kunde för resultatet bliva
ödesdiger. Men när fråga är om en hel rad namn, kan det bliva råd
att beträffande de senare namnen sänka kvalitetskraven. Såsom de
främsta på en partilista placeras framstående namn, vilka bära upp det
hela; på de följande platserna däremot kunde det befaras, att valledningarna
bereda rum åt medelmåttor eller undermåliga, vilkas huvuduppgift
vore att till listan locka valmän från den ena eller andra intressegruppen.

Även denna anmärkning lägger fingret på en förefintlig risk. Även
med hänsyn till den kan det emellertid vara på sin plats att erinra om
det officiella nomineringsförfarandet och dess organisation. Nomineringen
göres enligt vårt förslag ingalunda till något privilegium för partiledningen.
Opposition mot dess lista kan göras gällande av vilka valmän som helst
i erforderligt antal (25). De kunna nominera en ny lista, antingen sådan,
att den upprepar de första, förstklassiga namnen men ersätter de sista,
nollorna, med dugliga män, eller sådan, att den endast innehåller nya

goda namn. Vid röstningen gå de båda listorna i förbund, och valmännen
kunna på valsedlarna göra vilka namnkombinationer de behaga.
Det är att hoppas, att dessa möjligheter skola utnyttjas såsom korrektiv
mot uppställandet av listor med undermåliga fyllnadsnamn. Det bör
därjämte förväntas, att med valkretsarnas förstorande även skall följa
en motsvarande tillväxt i antalet kapaciteter, som ett parti har att tillgå
i och för kandidatuppställningen. Slutligen kan i detta sammanhang
erinras om ett argument, vilket — särskilt i Frankrike, där valkretsfrågan
under en lång följd av år dominerade i debatten angående valorganisationen
— anförts till förmån för de stora valkretsarna och vilket
pekar på de större vyer vid valet, dessa skulle medföra, i motsats till
de smärres kråkvinkelpolitik. Det må lämnas som en öppen fråga, i vad
mån eu dylik synpunkt kan hava sitt berättigande i den valkretsfråga,
som hos oss föreligger.

Till sist återstår att beröra en invändning mot valkretsarnas förstorande,
vilken upprepar en gängse anmärkning mot proportionalismen
över huvud; ju mera genomförd proportionalismen hlir -— och de större
valkretsarna äro ju steg i denna riktning — dess mera kan invändningen
synas vara på sin plats. Det förmenas, att de stora valkretsarna skola
medföra en verkan till en fortgående partisplittring, ett smågruppsväsende,
som skall hämta näring ur de förstärkta utsikterna till representation
även för dvärgpartier. Utbrytningar av fronderande fraktioner ur
de stora partierna komma att löna sig. Intressesammanslutningar och
klickpolitik skulle kunna få vind i seglen. Allt detta bleve till skada för
riksdagens hela fysionomi och för regeringsproblemet, vilket senare är
svårt nog ändå med den söndersprängning, som redan nu föreligger.

Det är redan påpekat, att den anförda kritiken har sin udd riktad
mot den genomförda proportionalismen över huvud. Om landet gjordes
till blott en valkrets, skulle näppeligen dess berättigande kunna bestridas.
Med den medelväg, som de större valkretsarna utgöra, torde den förutsagda
verkan sannolikt icke komma att inträffa. Mot densamma kan
också under sådan förutsättning anföras dessa ord ur friherre Adelswärds
motion i A.Iv. n:r 118 vid 1918 års lagtima riksdag, att »det är icke valmetoden,
som föranleder partigrupperingarna. Ett flertal partigrupperingar
är en naturlig och oundviklig följd av det politiska livets utveckling,
av den mångfald av frågor på olika områden, som nu ständigt äro
föremål för folkrepresentationens behandling och prövning, och det är
knappast tänkbart, att varje valman skall inom ramen för något av de
tre stora partier, som hittills varit att räkna med, finna ett tillfredsställande
uttryck för ens det huvudsakliga av hans personliga åskådning.

Verkan till
partisplittring.

Följden blir, att han, som redan blivit händelsen med mången valman,
hellre avstår från att begagna sin rösträtt än att rösta med ett parti,
som han icke känner sig helt tillhöra, eller ock bildandet av sammanslutningar
av valmän, som med användande av något av de störa partiernas
partibeteckning rösta med en valsedel, upptagande helt andra
namn än partiets egna». Vad parlamentarismen beträffar, förefaller dess
utgestaltning till blockparlamentarism eller minoritetsregering med majoritetens
goda vilja redan nära nog vara ett utvecklat faktum. Detta förhållande
torde icke i väsentligare mån komma att påverkas av valkretsarnas
förstoring. — Det må emellertid tilläggas, att ovanstående
utgår från att inom de förstorade valkretsarna alltjämt platsfördelningen
mellan partierna sker med tillämpande av d’Hondts regel. Till frågan
om utsikterna för en ökad partisplittring, för den händelse en annan
fördelningsregel infördes, återkomma vi senare.

Slutsats. Kritiken av valkretsförstoringen skall ingalunda bagatelliseras. Det

är tvärt om fullt förståeligt, att man från håll, där partiväsendet icke
är allt, reagerar mot densamma. De sakkunniga anse sig emellertid genom
de gjorda erinringarna hava påvisat, att med det valsystem, vi
föreslå, åtskilliga av anmärkningarna förlora ej så litet av sin udd.
De torde därför kunna anses uppvägas av hänsynen till det plus i utsikterna
till eu bättre proportionalitet, som blir en verkan av valkretsförstoringen.
Denna har redan genomförts beträffande första kammaren,
valkretsförTill vad som bär anförts må slutligen fogas en antydan om ett
storingen ur Par andra förtjänster, vilka utom verkan till bättre proportionalitet ha
^unkter^än tillskrivits de större valkretsarna. Konstitutionsutskottet vid 1920 års riksdag
proportiona- påpekar, att genom en valkretsindelning efter länen som enheter även en
Utetens. riktigare fördelning av antalet mandat mellan länen skulle vinnas, i det Malmöhus
och Västmanlands län, vilka för närvarande äro underrepresenterade,
skulle erhålla vartdera ytterligare ett mandat, under det att Västernorrlands
och Jämtlands län, som nu äro överrepresenterade, skulle förlora
vartdera ett mandat. — Det har slutligen även framhållits, att den enskilde
representanten skulle komma att .i förhållande till sina valmän
stå desto självständigare, för ju större valkrets han blivit vald.

förstorin innan vi gå in på detalj framställningen angående den valkrets utapför-

indelning, vi föreslå, vilja vi framhålla, att hela vårt förslag rörande
“Valsättet va''ki''ctsförstoringen — såsom i viss mån redan av ovanstående arguoiämplig.
mentation framgår — står i oskiljaktigt samband med vårt förslag angående
en även i övriga stycken reformerad valmetod.

Valkretsproblemet, sådant det föreligger hos oss, är icke att betrakta
endast ur den synpunkt, som motiverar kravet på kretsarnas förstorande,
d. ä. en så proportionellt riktig fördelning som möjligt av representantmandaten
mellan de tävlande partierna. Man måste också taga
i övervägande, huruvida valkretsförstoringen, företagen såsom en isolerad
reform, kan tänkas, samtidigt med att den medför bättre chanser för
en exaktare proportionalism, draga med sig menliga följder med hänsyn
till andra viktiga allmänt valpolitiska förhållanden och till andra
viktiga sidor av det proportionella valresultatet. Kan så påvisas vara
fallet, framställer sig nödvändigheten att genom samtidiga andra åtgärder
åvägabringa korrektiv häremot, (för man icke det, kan det hända,
att de i ett avseende förvärvade fördelarna icke äro värda de samtidigt
framkallade olägenheterna i ett annat.

Av det föregående har framgått, att allmänt valpolitiska missför- Av allmänt
hallanden — särskilt personmomentets iorsvagande — iorvisso kunna be- ^7.
tåras såsom följder av valkretsförstoringen. Vi hava anvisat den officiella
kandidatnomineringen och det officiella förbundsförfarandet såsom
korrektiv mot dessa. Men även för det proportionella valresultatet framalstras
genom valkretsförstoringen vådor, vilka måste mötas medelst
motåtgärder, utan vilka hela reformen kunde bliva betänklig.

Förhållandet är ju det, att då man klagat över den nu hos oss Från protillämpade
valmetodens brister, anmärkningan angående orättvisan mot våfetfsynde
smärre partierna näppeligen till den grad kan sägas hava intagit en punkt.
förgrundsplats, att den undanskymmer besvären rörande en annan huvuddetalj,
nämligen effekten av metodens regler för platstillsättningen inom
partierna. De sistnämnda anmärkningarna hava tvärtom spelat en synnerligen
väsentlig roll i kritiken. Det är med stor livlighet, som man anmärkt
på de orimligheter, vilka i sagda avseende framträtt och vilka
betecknas med termen »dekapitering» i vidsträckt bemärkelse. Det man
riktat sig mot har som bekant varit den omständigheten, att såsom partiets
representanter ofta hava ur »vallotteriet» framgått personer, om vilka
egentligen ingen människa väntat, att de skulle bliva valda. Fallen hava
inträffat, när sammanhållningen inom partiet icke varit stor nog, för att
partiets alla representanter kunde utses genom tillämpande av rangordningsregeln;
denna har brustit, reduktionsregeln har trätt i funktion
och därmed oberäkneligheten från väljarnas synpunkt framkallats. Fn
»rangordning nerifrån» har ofta blivit följden.

Om den verkan, valkretsarnas förstorande medför på det ifrågavarande,
från proportionsvalets synpunkt synnerligen viktiga förhållandet,
behöver man icke vara i tvivelsmål. Med säkerhet torde man

kunna fastslå, att de missvisande verkningarna av det anmärkta felet hos
den nu gällande valmetoden komme att i hög grad förökas, ifall länen
gjordes till valkretsar. Det är nämligen högst sannolikt, att splittringen
bland de röstande bleve större samt att sålunda rangordningen oftare
komme att brista och att man i samma mån oftare råkade ut på gungflyn.
Det lärer icke kunna bestridas, att ju större valkretsarna bliva,
desto större bliva — ifall valmetoden bibehålies i sitt nuvarande skick
— svårigheterna med hänsyn till valmännens samverkan i och för förberedelserna
till valen och sammanhållningen vid valurnorna därför
desto mindre. Förvisso komme sedelmaterialet att förete synnerligen
brokiga kombinationer av kandidatnamn till besättande av det avsevärt
ökade antalet representantplatser, valkretsens val komme att gälla. Häremot
räcker det icke att invända, att valledningarna få utveckla den
organisatoriska förmåga, som blir nödvändig för förhindrandet av röstsplittringen.
Valledningarna torde icke kunna förväntas till sådan grad
motsvara dessa förhöjda anspråk, liksom icke heller valmännens disciplin
i sådan mån lärer komma att ökas, att enbart härigenom den av de
stora valkretsarna vållade tendensen till splittring förebygges. Att införa
en anordning, mot vars ofördelaktiga verkningar man icke kan anvisa
något annat korrrektiv än en starkare partidisciplin, kan för övrigt
icke vara att anbefalla.

Nu har det visserligen också anmärkts, att efter införandet av
länsvalkretsar den brist i metoden, som hänför sig till dualismen i uträkningsförfarandet,
icke komme att bliva av någon betydelse på den
grund, att valkartellerna därmed skulle upphöra. Metodfelet har ju
medfört de omhandlade betänkliga följderna i all synnerhet, när en partibeteckning
varit den enhetliga skylten för två i valkartell förbundna
partier, vilka röstat med var sin kandidatlista. Nu skulle, förmenar man,
anledningen till dylika allianser upphöra, när vart och ett parti och
särskilt de smärre finge andra chanser att bliva representerade utan att
behöva anknyta till andra partier. Häremot må dock invändas, att så
radikala med avseende på den proportionellt riktiga partirepresentationen
äro icke valkretsförstoringens verkningar, att icke sammanslutningar
skulle kunna medföra förskjutningar till fördel för de sammanslutna.
Funnes utsikt härtill och de politiska förutsättningarna i övrigt vore för
handen, är svårt att inse, varför valmännen skulle förväntas avsevärt lättare
än nu motstå lockelsen att utnyttja kartellinstitutet. Och härtill kommer,
att om också bristfälligheten i uträkningsmetoden framträder i skarpaste
relief vid valkarteller mellan olika partier, den dock utövar sina
snedvridande verkningar även inom egentliga partier, så snart inom dem

finnas några mera avsevärda skiftningar med hänsyn till allmänpolitiska,
lokala eller personliga sympatier.

Även i nu omhandlade avseende bleve den officiella kandidatnomineringen
och förbundsförfarandet av betydelse såsom korrektiv. Genom
den förra skulle antalet valsedelstyper komma att begränsas till följd av
förbudet att rösta på andra än nominerade kandidater; härigenom bleve
hela valsituationen översiktligare och inskränktes röstandet på slump.

Genom förbundsförfarandet undanröjdes en väsentlig anledning till
dekapitering, i det att varje i förbundet ingående grupp bleve en enbet
för sig, på vars personval röstningssättet inom andra grupper icke
inverkade. Till dessa båda korrektiv sluter sig så den av oss förordade
reformen av själva sammanräkningsmetoden. Genom denna tillmätes
rangordningen ett bestämmande inflytande vid platstillsättningen och
utmönstras dualismen vid förfarandet, varmed själva metodfelet, grunden
till det onda, försvinner.

Resultatet av det nu anförda blir detta, att införandet, såsom en
isolerad reform, av länsvalkretsar, komme att, vid sidan av sina avsedda
verkningar till en proportionellt riktigare partirepresentation, draga med
sig såsom följder, dels, med hänsyn till valaktionen i allmänhet, ett avsevärt
avbräck för personmomentets tillgodoseende, dels, i avseende på
det proportionella valresultatet, en beklagligt ökad förvirring, vad personrepresentationen
beträffar. I båda styckena skulle det renodlat partimässiga
i valakten till motsvarande grad förstärkas. Enligt vårt förmenande
vore dessa missförhållanden ett fördyrt pris för böjandet av »den
proportionella rättvisan». Med hänvisning till vad sålunda anförts, vilja
alltså de sakkunniga såsom sin mening uttala, att valkretsförstoringen
icke bör företagas utan i samband med reformer av sådan natur som
den, vilken ovan angivits och längre fram i detta betänkande skall utförligare
behandlas, avseende att bringa bot för länsvalkretsarnas verkningar
till skada i andra avseenden än det, i vilket de, i överensstämmelse
med sitt huvudsyfte, äro till nytta.

Efter denna behandling av valkretsförstoringens principiella sida Länsindelövergå
vi till en framställning av den undersökning rörande länsval- gångapunict
kretsarna, som vi företagit, för att därefter framställa de slutsatser i för den nya
fråga om länsindelningen såsom valkretsnorm, till vilka undersökningen indelningen.
föranleder.

Såsom av vad hittills anförts framgår, har ju nämligen länsindelningen
befunnits vara en lämplig utgångspunkt för en sådan ny val -

Utlåtanden
av Konungens
befallning
skavande
1918 (.1919)
och 1920.

Yttranden
av partiorganisationer.

kretsindelning för andrakammarvalen, genom vilken valkretsarna skulle
bliva större än hittills. Biksdagen ansluter sig härtill i sin ofta omhandlade
skrivelse 1918 angående valsättets reformering. Den intressegemenskap,
som i många avseenden är en sammanhållande faktor
för befolkningen i ett län, förefintligheten av gemensamma offentliga
institutioner, såsom landsting och hushållningssällskap m. in., vilka
på olika områden låta befolkningsgrupperna inom ett län samverka för
vårdandet av gemensamma offentliga angelägenheter, det redan praktiserade
förfarandet att låta länsstyrelserna vara organ för valens administration,
allt detta pekar hän mot länen såsom lämpliga valkretsar
vid valen till riksdagens andra kammare.

Såsom i annat sammanhang nämnts, fann 1918 års riksdag
det knappast vara tillrådligt att gå ännu längre genom att sammanslå
mindre län till eu valkrets, varjämte den ansåg särskild varsamhet
böra iakttagas beträffande områden med mycket gles befolkning, ävensom
att det borde tagas under övervägande, huruvida icke åtminstone de
största länen allt fortfarande kunde vara uppdelade i två, eventuellt flera
valkretsar.

Genom nådig remiss av den 1 juli 1918 anbefalldes länsstyrelserna
och överståthållareämbetet att till Kungl. Maj:t avgiva underdåniga
utlåtanden över nyssnämnda riksdagsskrivelse, således jämväl över frågan
om valkretsindelningen, varvid länsstyrelserna även hade att infordra
vederbörande landstings yttranden i ärendet. I skrivelse av den 26 juli
1920 hemställde därjämte 1919 års proportionsvalssakkunniga, att Kungl.
justitiedepartementet ville anmoda Konungens befallningshavande i
Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län att inkomma
med förnyade utlåtanden angående valkretsindelningen med utgångspunkt
från en av de sakkunniga upprättad promemoria rörande
nämnda län. Till här berörda utlåtanden återkomma vi i det följande.

De sakkunniga hava ävenledes vänt sig till de politiska partiernas
huvudorganisationer med anhållan om yttranden i ärendet och därvid
framhållit önskvärdheten av att även vederbörande lokala organisationer,
exempelvis för varje län eller för varje valkrets, finge tillfälle att
yttra sig över valkretsproblemet i vad det berörde deras verksamhetsområde.
I större eller mindre utsträckning hava samtliga partier, med
undantag av bondeförbundet, inkommit med begärda utlåtanden.

I allmänhet har man såväl från länsstyrelsernas som partiorganisationernas
sida uttalat sympati för en utvidgning av de nuvarande val -

kretsarna vid val till andra kammaren. För Konungens befallningskavandes
ock de lokala partiorganisationernas yttranden, i vad de angå
de särskilda länen, skola vi nedan redogöra under de olika länsrubrikerna.
De uttalanden om valkretsproblemet i allmänhet, som avgivits av
partiernas huvudorganisationer, innehålla i korthet följande.

Överstyrelsen för Allmänna valmansförbundets riksorganisation har
icke haft tillfälle att besluta något uttalande, men efter samråd med
ledande män i valmansförbundet framhåller dettas ombudsman, att en
reform är tämligen betydelselös, om den icke nu göres grundligt. Med
hänsyn till att sex organiserade partier uppträtt vid de sista politiska
valen, anses valkretsar med blott fem å sex mandat för små, för att kravet
på proportionell rättvisa skall kunna tillbörligen beaktas. Dock finnas
givetvis i särskilda fall skäl, som tala för bibehållande av mindre valkretsar.
Sålunda bör ett visst organisatoriskt, historiskt eller administrativt
samband finnas mellan de bygder, som tillsammans skola bilda en
valkrets. Samhörigheten i ett län är allestädes så stor och för alla
möjliga livets förhållanden betydelsefull, att man icke bör våldföra sig
på densamma. Med dessa utgångspunkter deklareras följande:

»1. Länet bör om möjligt utgöra valkrets.

2. Skulle en länsvalkrets (exempel: Uppsala län) endast få fem
mandat, vilket icke är principiellt tillfredsställande, så är detta förhållande
dock icke tillräckligt skäl för att slita sönder ett grannlän och sålunda
våldföra sig på den genom århundradens tradition och genom
kommunikationsledernas sträckning skapade samhörighetskänslan. I sådana
fall som detta får man alltså välja det mindre onda.

3. Ett läns storlek kan icke vara tillräckligt skäl för en delning
av länet i två valkretsar. Någon redan befintlig utpräglad intressegräns
inom länet bör åtminstone kunna påvisas, innan sådan uppdelning vidtages.
»

I valmansförbundets skrivelse erinras vidare om det förhållandet,
att av de tre största partierna med nuvarande valkretsindelning högern
dominerar , i Götaland, socialdemokraterna i Svealand och liberalerna i
Norrland. En undersökning har givit vid handen, att länsvalkretsar
.skulle åstadkomma en utjämning i berörda avseende. Högern skulle
exempelvis i en del valkretsar inom Götaland göra förluster, men i stället
bli representerad i ea del Svealands- och Norrlands-kretsar. Liknande
skulle förhållandet bli för de andra partierna.

Jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott uttalar sin fulla anslutning
till kravet på förstorade valkretsar och ansluter sig i allmänhet
till förslaget, att varje län bör utgöra en valkrets. Härifrån böra dock

11—210279

på grund av särskilda omständigheter några undantag göras, till vilka
vi i annat sammanhang återkomma.

Frisinnade landsföreningens verkställande utskott har icke funnit
lämpligt att för egen del avgiva yttrande över den från de sakkunniga
insända P. M.

Av Socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott hävdas
i korthet, att länen i regel böra utgöra vartdera en valkrets.

Socialdemokratiska vänsterpartiets arbetsutskott ansluter sig till de
synpunkter, som framförts av partiets distriktsstyrelse i Norrbotten, och
framhåller nödvändigheten av att valkretsarna göras mycket stora — »i
allmänhet länsvalkretsar samt sammanslagning i vissa fall av vissa län
för undvikande av så små valkretsar som t. ex. Gottlands län med endast
tre mandat.»

Sammanställning

länsvis av
avgivna
yttranden.

Stockholms län.

I 1903 års kommittébetänkande föreslogs Stockholms län skola utgöra en
valkrets. Enligt 1909 års vallag (och lagen om val till riksdagen av den 26 november
1920) är länet indelat i två valkretsar med resp. 6 och 3 representanter,
och Konungens befallningshavande i länet uttalar i skrivelse av den 14 januari
1919 lämpligheten av att länets hittillsvarande tvenne valkretsar på grund av
länets geografiska läge och utsträckning i norr och söder bibehållas. Då emellertid
norra valkretsen enligt nuvarande valkretsindelning har att utse endast tre representanter,
ett från synpunkten av den proportionella rättvisans tillgodoseende
alltför litet antal, uppställde de sakkunniga i sin ovan omnämnda P. M. av den
26 juli 1920 följande alternativ: I. Stockholms läns norra valkrets förenas med
Uppsala län, medan Stockholms läns södra valkrets bibehålies oförändrad. II.
Samma uppdelning som enligt föregående alternativ med undantag därav, att Vallentuna
härad föres till södra valkretsen. III. Stockholms läns nuvarande båda
valkretsar sammanslås till en. — Avsikten med förslaget att överföra Vallentuna
härad till södra valkretsen var att åstadkomma en ur valsynpunkt lämpligare
fördelning av befolkningen på de båda valkretsarna.

I underdånig skrivelse av den 6 augusti 1920 yttrar sig länsstyrelsen över
ovannämnda trenne alternativ. Länsstyrelsen förordar därvid alternativ III eller
sammanslagning av länets båda valkretsar till en. Beträffande de två övriga
alternativen anföres, att det, som avser överförande till södra kretsen av Vallentuna
härad, vilket överförande icke torde medföra någon olägenhet, synes

Här nedan följer en sammanställning för varje särskilt län av 1903
års kommittébetänkandes och av Konungens befallningshavandes tidigare
(1918, 1919) ställningstagande till valkretsfrågan samt vidare av de i
de sakkunnigas ovan nämnda P. M. ifrågasatta alternativ och Konungens
befallningshavandes och de lokala partiorganisationernas yttranden med
anledning därav.

vara det bättre, då med nuvarande folkmängdssiffror överskottstalen därvid skulle
bliva jämnare fördelade på de båda valkretsarna. Emellertid anser länsstyrelsen
starka skäl tala emot en delning av länet i förevarande hänseende närmast
med tanke på svårigheten av ett samarbete mellan valmanskårerna i Uppsala
län och norra delen av Stockholms län. »Valmännen inom länets norra valkrets
hava närmare personlig beröring med valmännen i södra valkretsen — särskilt
genom det gemensamma arbetet för länets räkning, såsom i landstinget, hushållningssällskapet,
prövningsnämnden, länsföreningar av olika slag m. m. — än
de hava med valmännen i Uppsala län, liksom de även hava bättre kännedom om
de kandidater, som uppställas inom länet, än de kunna hava om kandidater från
Uppsala län. Eu delning av länet på sätt, som föreslagits, måste medföra en
rubbning av den naturliga sammanhållningen inom länet.»

Styrelsen för Stockholms läns moderata förbund anser, att något annat
alternativ än sammanslagning av Stockholms läns båda valkretsar till en icke
bör komma ifråga. De olägenheter, som uppstå genom det stora avståndet mellan
länets norra och södra delar, äro icke större än att de kunna övervinnas. Med
styrka framhävas de olägenheter, som skulle uppstå, om eu del av länet sammanfördes
med Uppsala län till en valkrets. Den anslutna delen komme »att betraktas
som ett slags betydelselöst annex till det län, som i huvudsak bildar valkretsen»,
och något indytande på kandidatnomineringarna kunde knappast den mindre
landsdelen få. Under sådana förhållanden skulle sannolikt valmännen av olika
partier från denna landsända komma att gå fram med egna listor, varigenom
listtypernas antal komme att högst betydligt ökas, ett resultat, som icke torde
vara önskvärt varken ur politiska eller praktiska synpunkter.

Till samma resultat som nyss nämnda partiorganisation kommer styrelsen
för Mälarprovinsernas distrikt av jordbrukarnes riksförbund och den socialdemokratiska
distriktsstyrelsen i Stockholms län.

Uppsala län.

Såväl i 1903 års kommittébetänkande som i vallagen av år 1909 upptages
Uppsala län som en valkrets, och Konungens befallningshavande i länet uttalade
i skrivelse av den 7 november 1918 sitt instämmande i de önskemål, som riksdagen
framlagt, avseende, att länen såvitt möjligt skulle utgöra valkretsar vid
val till andra kammaren. Vad däremot beträffar det av de sakkunnigas alternativ,
enligt vilket vissa delar av Stockholms län eventuellt skulle sammanslås med
Uppsala läns valkrets, finner Konungens befallningshavande i sitt förnyade utlåtande
detta vara en ur flera synpunkter betänklig avvikelse från den hittills
följda principen om valkretsarnas beroende av länsindelningen. »För de nödiga
förberedelserna till valen, innefattande den stundom rent personliga ledning, länsstyrelsen
plägat lämna vederbörande valförrättare, erfordras en noggrann kännedom
om valkretsens alla delar, ävensom den fulla disposition över alla där förefintliga
möjligheter till kommunikation med och förständigande av vederbörande,
som betingas av den personliga kännedomen om orten samt den administrativa
myndigheten över densamma. — Såväl det ena som det andra skulle saknas inom
ett länsstyrelsen fullkomligt obekant län, där för övrigt dess personliga auktoritet
ej vore på samma sätt som i eget län given. — Länet såsom enhet för valet har
därjämte för valmännen en mycket stor betydelse,'' för så vitt valet av kandidat
kan bestämmas av personlig kännedom om kandidatens åsikter, egenskap och för -

måga. I ett län, med dess mångsidiga beröring i en massa gemensamma institutioner,
kan en sådan kännedom i de flesta fall förutsättas i högre eller mindre
grad föreligga.» — Länsstyrelsen hemställer alltså, att någon sådan ändring i
valkretsindelningen, som skulle tillföra Uppsala läns valkrets delar av angränsande
län, icke måtte vidtagas.

Förbundsstyrelsen för Allmänna valmansförbundet i Uppsala län påpekar
angelägenheten av stora valkretsar, men å andra sidan varnas för de stora nackdelar
i fråga om uppställande av kandidater och andra till valproceduren hörande
angelägenheter, som ett sammanförande av för varandra främmande befolkningsområden
till gemensamt val medför. »Mellan Uppsala län och norra delen av
Stockholms län finnas få eller inga beröringspunkter, vilket till största delen
beror på kommunikationslinjernas sträckning. I det förra området konvergera
de mot Uppsala, i det senare löpa de huvudsakligen söder ut mot Stockholm.
Yad särskilt beträffar Roslagen och dess städer, så är deras förbindelse med Uppsala
och Enköping skäligen obetydlig, varigenom borgerskapets politiska samverkan
försvåras. Ävenså torde lantbrukarna på ömse håll vara ganska obekanta för
varandra.»

Vederbörande lokalorganisation av jordbrukarnes riksförbund uttalar sig
också mot ett sammanförande av delar av Stockholms län med Uppsala län till
en krets.

Däremot anför den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Uppsala läns
partidistrikt följande: »Utan att direkt önska en utvidgning av Uppsala läns valkrets
ha vi ingenting att erinra emot en sådan, om den företages i enlighet med
sakkunnigas förslag, alternativ It, nämligen att Stockholms läns norra valkrets
med undantag av Vallentuna härad förenas med Uppsala län till en valkrets.
Detta är enligt vår mening det förslag, som bäst tillgodoser den proportionella
rättvisan.»

Södermanlands län.

1903 föreslogs, att Södermanlands, län skulle utgöra eu valkrets. Länet
är för närvarande delat i två valkretsar. K. B. i länet förklarar sig i skrivelse
av den 7 oktober 1918 ej hysa några betänkligheter mot att länen i
regel utgöra valkretsar. Beträffande Södermanlands län anföres, att vid 1917
års val arbetarpartiet och de frisinnade erhöllo resp. 4 och 3 platser, alltså
samtliga platser i de båda valkretsarna, varemot de moderata fingo stanna utanför.
Eu sammanräkning av rösttalen gemensamt för båda valkretsarna skulle
däremot hava givit till resultat, att nämnda partier erhållit vardera 3 mandat
och högern 1, vilket mandat högern fått behålla, även om de båda andra partierna
gått fram under gemensam partibeteckning. K. B. uttalar sig för att endast vissa
större län delas i högst två valkretsar samt att större städer utgöra egna kretsar.

Östergötlands län.

Enligt 1903 års förslag skulle länet uppdelas på 2 valkretsar. F. n. möta
vi en tredelning av detsamma ur valkretssynpunkt. Emellertid ställa sig
vederbörande länsmyndigheter sympatiska till tanken, att länet skulle utgöra
en enda valkrets vid andrakaminarvalen, såsom framgår av K. B:s utlåtande av
den 31 dec. 1918, där det framhäves, att i betraktande av nutidens utvecklade
kommunikations- och tidningsväsen, varigenom valmän och kandidater lätt kunna

komma i beröring med varandra, det ej borde medföra några avsevärda olägenheter,
om länen bleve valkretsar. —. Landstinget förmenar, att de olägenheter,
som skulle uppstå, ifall man gjorde Östergötlands län till en valkrets, ej skulle
bliva större, än att fördelarna med en sådan anordning skulle vara vida över -

vägande. _ _

En annan syn på frågan om valkretsindelningen i Östergötlands län har
jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott, där man förordar en tudelning av länet
sålunda, att städerna sammanföras i en valkrets och landsbygden i en annan.

Jönköpings län.

Ingen uppdelning ifrågasättes 1903; 1909 genomföres en tudelning. K. B.
uttalar sig (26/io 1918) i allmänna ordalag för länen såsom valkretsar vid andrakammarvalen;
möjligen borde undantag göras dels för de glest befolkade norrländska
länen, dels för de folkrikaste länen.

Kronobergs län.

Ej heller för detta län ifrågasatte man år 1903 någon delning; f. n. är
länet delat i tvenne valkretsar. Den 28 okt. 1918 föreligger länsstyrelsens uttalande
i frågan om lämpligheten av länsval kretsar. »För Kronobergs län», heter
det, »torde gälla, att oöverstigliga hinder icke möta mot att låta hela länet utgöra
en valkrets, om än svårigheterna att inom en så vidsträckt valkrets anordna erforderligt
samarbete mellan valmännen icke få underskattas.»

Kalmar län.

Eftersom länet sedan år 1864 varit delat i två landstingsområden och detta
förhållande bidragit till att minska förbindelserna mellan de båda länsdelarna,
ansågo de kommitterade år 1903, att länet borde vara delat i 2 kretsar, sammanfallande
med de båda landstingsområdena, en indelning, som nu är realiserad.
K. B. i länet uttalar sig emellertid till förmån för länsvalkretsar i sitt underdåniga
utlåtande av den 18 dec. 1918, ehuru befallningshavanden ej förbiser de
olägenheter, som de större valkretsarna kunna medföra i trakter med jämförelsevis
gles befolkning. — Kalmar läns norra landsting är av annan mening än länsstyrelsen
i valkretsspörsmålet, såsom framgår av dess protokoll för den 11 sept
1918, där följande uttalande göres: »Vad angår reglerna för fördelning av plåt:
serna mellan partierna, torde en så omfattande ändring i gällande valbestämmelser
som valkretsarnas begränsning till antalet icke vara nödvändig, utan torde
effektiviteten av övriga ifrågasatta bestämmelser, såsom registrering av partibeteckningar
och vallistor m. m. i berörda hänseende utrönas, innan mera ingripande
ändringar företagas.» — Södra landstinget uttalar sig däremot i samma
riktning som K. B. i länet.

Gottlands län.

Enligt 1903 års kommittéförslag skall Gottlands län bilda en valkrets med
endast två representanter. Man erkänner, att detta antal är otillräckligt från
proportionell synpunkt, »men det torde svål ligen låta sig göra att sammanslå
länet med någon del av fastlandet till en valkrets». Av samma mening äro
statsmakterna 1907 och 1909; emellertid ökar man då antalet representanter till

tre, ehuru folkmängden är lägre, än som egentligen erfordras för ernående av detta
antal mandat.

Anbefalld att yttra sig över riksdagens skrivelse av den 22 maj 1918 uttalade
länsstyrelsen den åsikten, att någon mera genomgripande ändring av valkretsindelningen
i riktning att göra valkretsarna större icke borde företagas, och
fortsätter: »Under alla förhållanden synes det icke vara tillrådligt att sammanslå
skilda län eller delar av skilda län till en valkrets. Olämpligheten av ett dylikt
förfaringssätt skulle särskilt bjärt framträda, därest Gott lan ds län bleve föremål
därför.» — På liknande sätt uttalar sig Gottlands landsting; »icke under några
förhållanden» borde en sammanslagning av liera län till en valkrets äga rum.

Blekinge län.

Länet i fråga förekommer som en valkrets både i kommittéförslaget av år
1903 och i vallagen av år 1909. Såväl länsstyrelse som landsting uttala sig 1918
gynnsamt om länsvalkretsarna. Endast undantagsvis torde enligt den förra någon
jämkning härutinnan vara erforderlig. Efter den proportionella valmetodens införande^
har, såvitt för landstinget är bekant, i Blekinge icke försports några
klagomål däröver, »att fördelningen av platserna mellan respektive partier skulle
utfallit på sådant sätt, att något parti erhållit mindre antal platser än det, varpå
partiet, enligt den röststyrka, varöver detsamma förfogat, skäligen kunnat göra
anspråk».

Kristianstads län.

1903 års kommittéförslag upptager länet såsom en valkrets; f. n. är länet
delat i tvenne kretsar. Såväl länsstyrelsen som landstinget förorda i utlåtanden
över 1918 års riksdagsskrivelse länsvalkretsar. K. B.‘ framhåller särskilt, att
länen i rikets södra och mellersta delar böra bliva av lämplig storlek såsom
valkretsar.

Malmöhus län.

Med hänsyn till länets stora folkmängd föreslås i 1903 års betänkande
att detsamma uppdelas på 3 valkretsar: Malmöhus läns norra valkrets, innefat tande

Luggade, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers, Frosta och Färs härad samt städerna
Hälsingborg och Landskrona; Malmöhus läns södra valkrets, innefattande
den övriga delen av länet med undantag av Malmö stad, som skulle komma att
bilda den tredje valkretsen. »Valets förberedande förutsätter inom varje parti en
viss sammanslutning av de väljande, som gör det möjligt för partiet att föra
fram hela dess styrka och få uppmärksamheten riktad på de förnämsta representanterna
för dess intressen. En sådan sammanslutning är i vissa avseenden svårare
att genomföra i samma mån antalet valmän och således även det antal
representånter, som skall väljas, är stort, åtminstone om valmännen ej tillhöra en
och samma kommun.» Erån denna synpunkt, vilken f. ö. även anlades för Östergötlands
vidkommande, förordar kommittén nyssnämnda delning av länet. — Enligt
nu gällande vallag är länet indelat i en ren landsbygdskrets, 2 s. k. blandade
kretsar och 2 stadsvalkretsar.

Anbefalld att avgiva underdånigt utlåtande över 1918 års riksdagsskrivelse
linner länsstyrelsen det vara påtagligt, att det mindre tillfredsställande resultat,
som andrakammarvalen givit beträffande platsernas fördelning mellan partierna.

beror därpå, att valkretsarna hava att tillsätta för få platser.. Inför önskemålet
om större valkretsar synes såsom närmaste utväg erbjuda sig att låta länen i
regel utföra valkretsar. »Beträffande några större län kan det måhända befinnas
lämpligt° att dela dem i 2 valkretsar.» Tidigare betänkligheter mot alltför stora
valkretsar synas befällningshavanden ej höra tillmätas alltför stor betydelse.
Redan med nu gällande valkretsindelning torde det kunna sägas, att valledningen
har det avgörande inflytandet på valens utgång. Den enskilde valmannens uppfattning
om den ene eller andre kandidatens lämplighet för riksdagsmannaskapet
kan endast i ringa grad göra sig gällande. I överensstämmelse med sin allmänna
uppfattning av valkretsproblemet finner länsstyrelsen ingen större betänklighet
mot att i°lämpliga fall sammanslå mindre län till en valkrets. De svårigheter
med valuträkningen, som länsvalkretsarna skulle medföra för Konungens befallningshavande
i de olika länen, finner länsstyrelsen vara överkomliga.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida ej en tudelning av Malmöhus län
ur valkretssynpunkt borde företagas på grund av det stora antal representanter,
som komma på länets del, och för den skull föreslagit följande alternativ: I) Till
en sydlig valkrets föras nuvarande Malmöhus läns södra valkrets, Torna och
Bara härad från Malmöhus läns mellersta valkrets samt städerna Malmö och
Lund. Resten av länet bildar en nordlig valkrets med följande områden: nuvarande
Malmöhus läns norra valkrets, av mellersta valkretsen Harjagers, Frosta
och Färs härad och Eslövs stad samt slutligen städerna Hälsingborg och Landskrona.
II) Samma uppdelning som enligt föregående alternativ med undantag
därav, att till den nona valkretsen föras Torna härad och Lunds stad.

I underdånigt yttrande av den 6 augusti 1920 finner länsstyrelsen sig böra
biträda förslaget om länets uppdelning i 2 valkretsar. »Syftet med bildandet av
större valkretsar skulle visserligen i högre grad vinnas, därest länet i sin helhet
Lomme att utgöra en valkrets, men därvid skulle ock med nuvarande valsystem
uppstå vissa olägenheter — varav röstsammanräkningens komplicerande bleve en
av ej ringa betydelse — vilka torde få anses motväga fördelarna.» Av de två
alternativen finner Konungens befallningshavande det första äga avgjort företräde
framför det senare. »Det torde ej lida något tvivel, att icke Torna härad
i stort sett har mera beröring med söder därom liggande bygder än de norrut
belägna. Och vad beträffar städerna Malmö och Lund medför deras.närbelägenhet
till varandra en livlig förbindelse mellan dessa städers befolkning i så väl
kulturellt som ekonomiskt avseende, så att deras hänförande till.samma valkrets
synes helt naturligt.» Emellertid ifrågasättes även en annan indelning. 1 betraktande
av att folkmängden i länet är någorlunda jämnt fördelad mellan land
och stad, anser K. B., att mycket talar för att låta städerna bilda en valkrets
och landsbygden en. En viss intressegemenskap förefinnes ju mellan städernas
befolkning, och möjligheten att erhålla representanter i riksdagen, »vilka äga
förutsättningar för att kunna företräda stadsbefolkningens speciella intressen»,
skulle bli större. — Här är länsstyrelsen inne på en liknande tankegång, som
den, vilken kommer till synes i dess utlåtande av den 29 oktober 1918, där den
förmenar, att samhörigheten mellan en till en valkrets hörande stad samt ett
till kretsen jämväl hörande landsbygdsområde stundom kan vara mycket

° Nationalförbundet för Skåne har behandlat frågan i sitt arbetsutskott,
vilket förordar de sakkunnigas alternativ I med motivering, att Lunds stad

uppenbarligen hör till södra Skåne. Styrelsen för Hälsingborg—Landskrona—Lunds

Borgerliga Förbund anför: ».....att förbindelsen mellan Lund och de två andra

staderna inom den nuvarande trestadskretsen alltid varit till en viss grad artificiel!,
och hade även svårighet yppat sig under nuvarande förhållanden för universitetsstaden
att få fram någon egen kandidat, vilken svårighet antagligen skulle
bliva beståndande, om Lund jämte Torna härad anslöts till den föreslagna norra
valkretsen. På grund av sitt läge och sina förbindelser tillhör Lund alldeles
givet Sydskane, varför först i en förbindelse enligt alternativ I staden torde få
sin rätta plats som politisk faktor.»

Länsstyrelsens uppslag, enligt vilket länets landsbygd skulle bilda en valkrets
och städerna en annan, vinner anklang hos jordbrukarnes riksförbund, såväl
bos förbundets arbetsutskott som bos distriktsstyrelsen för Skåne. Den senare
finner Konungens befallningshavandes förslag i nyssnämnda riktning vara »i alla
avseenden klokt och välbetänkt, enär dels Malmö stad numera var av den betydande
storlek, att den hittills i likhet med Stockholm och Göteborg bildat eu
egen valkrets och därför ej utan olägenhet åter kunde förenas med någon landsky&usvalkrets,
och dels städernas — särskilt de större — och landsbygdens intressen
i många och viktiga avseenden äro så olika».

Hc liberala organisationerna i Malmöhus läns norra och södra valkretsar
uttala sig i samma riktning som riksförbundet. Styrelsen för Frisinnade södra
valkretsförbundet finner intet av de sakkunnigas alternativ tillfredsställande.
»Skall länet delas i två kretsar, bör enligt styrelsens mening tagas i övervägande,
huruvida det vore möjligt, att samtliga städer utgjorde en valkrets för sig och
landsbygden en valkrets för sig.»

Den socialdemokratiska distriktsorganisationen har avstått från att avlämna
utlåtande angående Malmöhus län.

Hallands län.

Ifrågavarande län upptages som en valkrets både 1903 och 1909. I sitt
underdåniga utlåtande av den 31 dec. 1918 hävdar Konungens befallningshavande
i länet den uppfattningen, att varje län lör sig bör bilda en valkrets. Invånarna
i Hallands län kunde säkerligen intyga, att några svårigheter i fråga om nödig
kontakt mellan valmän och kandidater ej uppstått i detta län under de gångna
åtta aren, ehuru Halland därunder bildat en enda valkrets med sex representan—
Landstinget finner för sin del, att Hallands län har den för en valkrets
till andra kammaren lämpliga omfattningen.

Göteborgs och Bohus län.

1903 års kommitterade föreslogo, att länet skulle delas i 2 valkretsar, den
ena bestående av Göteborgs stad, den andra av länet i övrigt. För närvarande
är länet delat i 3 kretsar. I yttrande över 1918 års riksdagsskrivelse förordar
länsstyrelsen samma indelning som 1903 års kommitté. Att förena länet eller
del därav med annat län eller att sammanslå landsbygdens valkretsar med Göteborgs
stad finner länsstyrelsen däremot olämpligt. »Beträffande sammanslagning
av landsbygdens valkretsar med Göteborg bör beaktas, att i frågor av nu förevarande
art staden och länet i övrigt ständigt varit skilda, på grund varav ett
samarbete för framtiden säkerligen komma att vålla vissa svårigheter i avseende
på personvalet.»

Älvsborgs län

1903 föreslogs, att Älvsborgs län” skulle utgöra en valkrets. Invändningen,
att, om Östergötlands län dtdades i 2 kretsar, det ej funnes giltiga skäl att lämna
Älvsborgs län odelat, bemöttes därmed, att det ej synts möjligt att åstadkomma
en tillfredsställande tudelning av länet i fråga. För närvarande är länet delat i
o kretsar.

I underdånigt utlåtande av den 26 maj 1919 förordar länsstyrelsen bibehållande
av nu gällande valkretsindelning. De skäl, som av konstitutionsutskottet
år 1912 anfördes emot valkretsarnas utvidgning, synas länsstyrelsen äga giltighet

fortfarande. »Härjämte tala historiska skäl emot en utvidgning.....Också vill

det synas, att kravet på samhörighet mellan väljare och representanter har större
fog än kravet på en verkligt proportionell representation.»

De sakkunniga hava för sin del funnit, att med hänsyn till kravet på större
proportionell rättvisa den nuvarande indelningen av länet i 3 kretsar svårligen
kan bibehållas, enär länets norra och mellersta kretsar enligt Kungl. Maj:ts
kungörelse av den 22 juni 1920 liksom förut få utse endast 3 och 4 representanter
vardera. I sin ovannämnda P. M. föreslogo därför de sakkunniga till övervägande
en sådan anordning, att den nuvarande tredelningen av läuet ersattes av
en tudelning, varvid norra och mellersta kretsarna skulle sammanslås till en krets
med sannolikt 7 representanter, medan nuvarande södra skulle bibehållas oförändrad
och fortfarande sända 5 representanter och sålunda länet i sin helhet få 12 representanter
liksom nu. Som skäl för en tudelning av detta slag anfördes, att södra valkretsens
kommunikationsförhållanden ioviss mån synas ställa detta område i mindre
kontakt med övriga delar av länet. Å andra sidan synes förefintligheten av ett
gemensamt hushållningssällskap för de norra delarna av länet peka hän mot större
intressegemenskap mellan dessa landsändar även i andra avseenden.

I utlåtande av den 10 augusti 1920 vidhåller länsstyrelsen sin föru.t tillkännagivna
uppfattning, att fördelen av större rättvisa vid platsfördelningen i
exempelvis länsvalkretsar mer än motväges av svårigheten för valmännen att i
dylika kretsar vinna nödig kontakt med riksdagsmannakandidaterna. »Naturligen
är det dock icke allenast storleken av valkretsens område — och än mindre av
dess folkmängd — som är avgörande, utan jämväl kommunikationsförhållanden,
vissa orters betydelse som samlande centralpunkter, områdets form m. fl. dylika
omständigheter liunna i hög grad inverka på möjligheten att utan olägenhet giva
valkretsarna eu större omfattning.» Älvsborgs läns stora utsträckning i norr och
söder anser länsstyrelsen vara tillräckligt skäl mot sammanförandet av nuvarande
3 valkretsar till en. »Att åvägabringa erforderligt samarbete mellan valmännen
i Dalsland och i den nuvarande södra valkretsen torde vara outförbar!; och
de högst olikartade intressena hos befolkningen i dessa länsdelar tala bestämt
emot en sammanslagning av valkretsar i nu angiven omfattning.» Däremot
sympatiserar länsstyrelsen med de sakkunnigas förslag om sammanförande av
länets norra och mellersta valkretsar till en och bibehållande av den södra kretsen
oförändrad. »Visserligen har Dalslands (norra valkretsen) från länets västgötadel
avskilda läge medfört, att intressegemenskapen hos dess invånare med
befolkningen även i de nordligare delarna av länet i övrigt i många avseenden är
ganska obetydlig. Men den av de sakkunniga framhållna förefintligheten av ett
gemensamt liushållningssällskap för — om man bortser från Gäsene härad — samma

12—210279.

områden, som utgöra nuvarande norra och mellersta valkretsarna, ävensom de relativt
goda kommunikationerna mellan dessa områden medföra, att enligt länsstyrelsens
förmenande olägenheterna av en sammanslagning icke kunna väntas
bliva utav avskräckande art.» Till slut uttalar Konungens befallningshavande
önskvärdheten av att Gäsene härad vid valkretsregleringen kunde överflyttas till
södra valkretsen, med vilken det i de flesta avseenden har nära samhörighet.
Folkmängdsförhållandena synas dock svårligen medgiva en sådan anordning, och
Konungens befallningshavande anser sig därför kunna biträda proportionsvalssakkunnigas
förslag oförändrat.

Styrelsen för Dalslands Moderata Förbund tillstyrker de sakkunnigas förslag
om länets tudelning med instämmande även i motiveringen. — Styrelsen för
Moderata Valmansföreningen i Älvsborgs mellersta valkrets anser den föreslagna
tudelningen vara synnerligen fördelaktig. »Om en förändring av sakkunnigas
förslag möjligen skulle kunna förordas, sä vore det att Gäsene härad, vilket tillhör
de ’sju häradena’, som bilda Älvsborgs läns södra hushållningssällskap, och
vilket nu tillhör mellersta valkretsen, lades till södra valkretsen, då varje valkrets
antagligen skulle få komma att utse (> riksdagsman.»1 — Styrelsen för Moderata
Valmansföreningen i Älvsborgs läns södra valkrets finner det ur den proportionella
rättvisans synpunkt givetvis vara bäst, att hela länet bleve en valkrets
med 12 riksdagsmän, men däremot talar den omständigheten, att de olika länsdelarna
»på grund av länets sträckning med södra gränsen mot Halland och den
norra mot Norge och Värmland» äro för varandra ganska främmande och ha föga
intressegemenskap, vilket enligt styrelsens förmenande mer än en gång framträtt
vid behandling av frågor i landstinget. »Sedan urminnes tider ha ju ock de sju
häradena haft sin särprägel på grund av naturförhållanden och folkets väl delvis
sig därav härledande särskilda läggning, vilket även administrativt fick ett erkännande,
bland många andra, då för snart 100 år sedan dessa sju härad avskildes
från länets hushållningssällskap såsom en särskild filialavdeining, vilken
ej långt därefter blev självständigt hushållningssällskap.» I överensstämmelse
härmed bör Gäsene härad, som vid den förra indelningen lades till mellersta valkretsen,
nu få läggas till den södra. Dit bör enligt styrelsens åsikt även läggas
Kullings härad, som har sin längsta gräns mot två av de sju häradena (Gäsene
och Vedens) och i mycket har liknande förhållanden med den södra länsdelen.
Tillsammans hade Gäsene och Kullings härad en folkmängd, som skulle berättiga
dem till en riksdagsman, och genom den föreslagna överflyttningen finge
vardera av länets båda valkretsar 6 representanter. Med den här föreslagna
tudelningen skulle också gränsen mellan valkretsarna bliva ganska jämn och
naturlig, gående från norr till söder.

Jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott anser, att inom Älvsborgs län
landskapet Dalsland bör utgöra en valkrets och länets västgötadel en annan.

De liberala organisationerna i länets norra och mellersta valkretsar uttala
sympati för de sakkunnigas förslag. Sålunda uttalar Älvsborgs läns norra valkretsförbund
som sin mening, att i händelse utvidgning av nuvarande valkretsar
är oundgänglig, de sakkunnigas förslag är den bästa lösningen av frågan, »varemot
ett sammanförande av länets tre valkretsar skulle medföra synnerligen stora

1 Ej riktigt, enär en undersökning giver vid handen, att i sä fall den nordliga valkretsen skulle
få 6 repr., den södra 5.

olägenheter, vilka om möjligt böra undvikas.» — Ordföranden i valkretsförbundet
inom södra kretsen »anser förslagen om länen som valkretsar i regel vara absurda».
De övervägande skälen synas honom tala för bibehållande av den nuvarande
södra kretsen vid dess nuvarande omfång.

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Västgöta-Dals distrikt avstyrker
den tilltänkta sammanslagningen av valkretsarna i Älvsborgs län. Främsta anledningen
till distriktsstyrelsens uttalande är den, att kommunikationerna äro
dåliga och avstånden stora, vilket i avsevärd grad skulle försvåra valen och det
arbete, som sammanhänger med dem.

Skaraborgs län.

1903 års kommitterade föreslogo, att Skaraborgs län ur valkretssynpunkt
skulle vara odelat, samtidigt framhävande omöjligheten av att åstadkomma en
tillfredsställande itudelning av länet i fråga. För närvarande finnas där 2 valkretsar.

I sin underdåniga skrivelse av den 19 december 1918 ingår Konungens
befallningsliavande ej närmare på de synpunkter, som av riksdagen gjorts gällande
i fråga om en revision av den proportionella valmetoden, motiverande detta
med att den påbörjade författningsrevisionen krävde en omläggning av riktlinjerna
för en undersökning av det nu tillämpade systemets brister och medlen att
avhjälpa desamma. — Landstinget finner efter vägande av fördelarna mot nackdelarna,
som skulle bliva följden av införande av större valkretsar än de nuvarande,
de förra vara övervägande.

Värmlands län.

Medan man 1903 tänkte sig länet odelat, upptager den nu gällande vallagen
icke mindre än 3 värmländska valkretsar, vilka enligt 1920 års kungörelse
äga att utse respektive 3, 4 och 3 representanter.

Konungens befallningshavande i länet ansluter sig i skrivelse av den 25
november 1918 till det av landstinget i september samma år gjorda uttalandet,
vari en begränsning av antalet valkretsar vid andrakammarvalen anses »välbetänkt».

Ehuru de sakkunniga ej funnit skäl att för Värmlands vidkommande frångå
den allmänna principen om länen som valkretsar, hava de dock tänkt sig möjligheten
av länets delning i 2 kretsar, varvid i så fall till den ena skulle föras
nuvarande östra valkretsen jämte Älvdals härad och till den andra nuvarande
västra valkretsen jämte Fryksdals härad.

Anbefalld att avgiva yttrande häröver finner Konungens befallningshavande
i skrivelse av den 6 augusti 1920 den riktigaste lösningen vara, att länet kommer
att utgöra en valkrets.

Nationalförbundets för Värmland styrelse instämmer i länsstyrelsens uttalande.
Några väsentliga olägenheter av valkretsarnas sammanförande till en
kunna enligt nämnda partiorganisations mening knappast befaras. — Arbetsutskottet
av distriktsstyrelsen för jordbrukarnes riksförbund inom Värmland finner,
att en sammanslagning av de nuvarande 3 kretsarna till en enda »nog skulle vara
det lämpligaste, för att även mindre partigrupper skulle kunna ha utsikter att

bli representerade vid val till riksdagens andra kammare». Möjligen kunde det
möta svårigheter att finna kandidater, nog kända inom hela landskapet, men denna
svårighet kunde övervinnas genom uppställande av ett par olika listor under gemensam
partibeteckning. Arbetsutskottet ställer sig för övrigt ej alldeles avvisande
gentemot den av de sakkunniga ifrågasatta tudelningen av länet. — Värmlands
frisinnade länsarbetsutskott instämmer i förslaget om länet som valkrets. —
Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen intager en liknande position. »Den
ifrågasatta uppdelningen av länet i två valkretsar anser styrelsen icke komma

att medföra några fördelar, utan tvärtom..... Med en enda valkrets vinnes

den fördelen, att det går lättare att få de dugligaste valda.»

Örebro län.

Länet, som 1903 ansågs böra utgöra en valkrets, är enligt nu gällande vallag
delat i 2 kretsar med 5 och 4 representanter vardera.

I underdånigt yttrande av den 31 oktober 1918 hyser Konungens befallningshavande
i länet ej några större betänkligheter emot att valkretsarna göras
större, så att de i allmänhet komma att omfatta ett helt län, dock med undantag
för de större länen, där valkretsarnas antal lämpligen kan sättas till två. Den
förnämsta olägenheten med det nu gällande valsättet — att de särskilda partierna
icke bliva fullt rättvist tillgodosedda efter sin sammanlagda röststyrka — torde
icke gärna kunna avhjälpas på annat sätt än genom valkretsarnas förstorande. —
Den kommitté, som fick i uppdrag att å landstingets vägnar avgiva yttrande
över riksdagsskrivelsen av den 22 maj 1918, förordar också länsvalkretsar, därvid
endast de större länen skulle delas i 2 kretsar och de större städerna utgöra egna
valkretsar.

Västmanlands län.

_ Länet skulle enligt kommittéförslaget 1903 utgöra en valkrets men delades
1909 i 2 kretsar, vilka för närvarande utse vardera 3 riksdagsmän. — I yttranden
angående 1918 års riksdagsskrivelse uttala sig såväl Konungens befallningshavande
som landstinget till förmån för större valkretsar vid andrakammarvalen.

Kopparbergs län.

1903 föreslogs en tudelning av länet i valkretshänseende. »Genom att låta
Kopparbergs län bilda två valkretsar, den ena, den nedre delen, bestående av
Hedemora, Falu och Yästerbergslags domsagor jämte länets städer, och den andra,
bestående av länets övra del, skulle man utan tvivel erhålla en naturlig och ändamålsenlig
uppdelning av detta län.» — Sedan 1909 är länet delat i 3 kretsar
vilka för närvarande utse respektive 3, 4 och 3 representanter.

Konungens befällningshavande hemställer i utlåtande av den 4 oktober
1918 om nådigt bifall till riksdagens framställning i dess skrivelse av den 22
maj samma år angående revision av valsättet. Landstinget avstod för sin del
från att avgiva något yttrande i ärendet.

De sakkunniga hava för sin del funnit den lämpligaste lösningen av valkretsproblemet
för detta läns vidkommande vara att låta hela länet bilda en valkrets,
varvid nuvarande representantantal för länet i dess helhet (10) skulle bibehållas.
Med den 1903 föreslagna delningen skulle blott 4 representanter komma
att väljas i den ena kretsen. För den händelse en tudelning ansåges önskvärd,

framlade de sakkunniga i sin P. M. av den 26 juli 1920 följande alternativ: I)
Till en sydlig valkrets föras den nuvarande östra valkretsen och av västra valkretsen
Falu domsagas södra tingslag samt Västerbergslags tingslag med undantag
av Grangärde kommun samt Ludvika landskommun. — Till en nordlig valkrets
föras av nuvarande västra kretsen Gran gärde kommun, Ludvika landskommun,
Nås och Malungs tingslag och Ludvika stad samt hela norra valkretsen.
11) Till en sydlig valkrets föras nuvarande östra kretsen med undantag av Fakt
domsagas norra tingslag och staden Falun samt nuvarande västra kretsen med
undantag av Malungs tingslag. — Till en nordlig krets föras Falu domsagas
norra tingslag och Falu stad av nuvarande östra, Malungs tingslag från nuvarande
västra samt hela norra valkretsen. — Med här ifrågasatta delningar bleve
sannolikt antalet riksdagsmän i vardera kretsen 5.

Anbefalld att avgiva utlåtande över de sakkunnigas olika förslag anslöt
länsstyrelsen sig obetingat till tanken att låta hela länet bilda en valkrets. Vad
de ovannämnda alternativen beträffar, fann länsstyrelsen dem ungefär likvärdiga,
med något företräde för alt. II.

Arbetsutskottet i Kopparbergs läns Borgerliga Förbund har ej kunnat finna
några skäl för delning av länet.

Ordföranden i det frisinnade valkretsförbundet inom västra valkretsen förordar
länet som valkrets; skulle länet delas i 2 kretsar, vore de sakkunnigas alt.
II att föredraga. — Kopparbergs läns norra frisinnade valkretsförbund gör vid
ett möte i Kättvik ett uttalande, som går i en annan riktning. Mötet kunde icke
tillstyrka vare sig att länets nuvarande tre valkretsar sammansloges till en eller
att länet uppdelades i två kretsar. »Då avståndet från den nuvarande norra val- #
kretsens nordligaste kommun till närmaste järnvägsstation överstiger 11 mil,
möter det önskvärda personliga samarbetet mellan valmännen redan under nuvarande
förhållanden stora svårigheter. Varje utvidgning av valkretsen skulle öka
denna olägenhet, och det vore fara värf, att när riksdagsmän bleve valda, om
vilka ett betydande antal valmän icke haft möjlighet att vinna personlig kännedom,
så skulle detta förhållande kunna komma att påverka folkuppfattningen om
riksdagsmannavalen på ett sådant sätt, att det bleve till men för Kela vårt offentliga
liv..... Den reform, som påkallas av vår nuvarande valmetods brister,

bör enligt valkretsmötets mening inriktas på själva valsättet, icke på utvidgning
av valkretsarna.»

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen för Dalarne är »enhällig i ett
skarpt utdömande av alternativen och förordar länsindelningen, om någon ändring
skall ske». Till förmån för länsindelningen anföres, att den, om ock ej fullständigt,
skulle »borteliminera bostadsbandets svårigheter». Aven andra skäl talade
för ett genomförande av länsindelningen. Däremot skulle en tudelning enligt de
alternativ, som de sakkunniga ifrågasatt, ifall länet över huvud taget skall delas,
»medföra de olyekligaste följder för industriarbetarbefolkningen i länet. Denna
befolknings starka ställning i politiskt avseende skulle genom alternativindelningen
få ett kännbart slag. Ett närmare studium av de båda alternativen ger
nämligen vid handen, att den industriella valmanskåren på ett par av de allra
väsentligaste områdena, där den nu har ett dominerade inflytande, skulle brytas
ut ur sin sociala omgivning och hänföras till områden av väsentligt olika social
struktur». Att, såsom enligt alt. II ifrågasättes, hänföra industri- och hantverks -

staden Falun till en nordlig valkrets, sammansatt av övervägande jordbrukssocknar,
»vore som att kasta ut en sten i öknen».

Gävleborgs län.

1903 års kommitté föreslog med hänsyn till de stora avstånden en delning
av länet i 2 valkretsar; den historiska indelningen i landskap ansågs ävenledes
motivera en tudelning, vilken också tänktes skola företagas med utgångspunkt
från landskapsindelningen. För närvarande är valkretsarnas antal 3: Gästriklands
valkrets, Hälsinglands södra valkrets och Hälsinglands norra valkrets, vilka
sända respektive 4, 3 och 3 riksdagsmän till andra kammaren.

I skrivelse av den 14 december 1918 finner Konungens befallningshavande
i länet, att de betänkligheter, som förr rests mot kravet på en utökning av valkretsarna
till att omfatta länen, numera icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Reformen vore »ägnad att giva en fylligare och mera trogen avspegling av partifördelningen
inom de särskilda landsdelarna». — Landstinget delar visserligen
den uppfattning, som ligger till grund för förslaget om större valkretsar vid
andrakammarvalen, men anser, att lämpligheten av valkretsarnas utsträckning till
helt län kan sättas i fråga.

De sakkunniga hava för sin del haft under övervägande tre alternativ, vad
beträffar valkretsindelningen inom Gävleborgs län: 1) Hela länet bildar en valkrets.
II) Inom länets ram åstadkommes en tudelning, vare sig landskapsvis eller
annorlunda. Går man till en delning efter landskap, skulle emellertid det mindre
landskapet, Gästrikland, erhålla endast 4 representanter. Som en delning genom
överflyttning av vissa områden från det större landskapet till det mindre skulle
medföra vissa svårigheter, hava de sakkunniga övervägt en tredje mölighet till
delning. Ill) Med hänsyn till att liknande svårigheter framträtt vid behandlingen
av valkretsproblemet i Västernorrlands län, går denna tredje lösning ut på
ett sammanförande av vissa delar från de båda länen — Gävleborgs och Västernorrlands
— till en valkrets, varigenom av de båda länsområdena tillsammans
komme att bildas 3 valkretsar, anordnade på följande sätt:

nuvarande Gästriklands och Hälsinglands södra valkretsar samt av Hälsinglands
norra valkrets Arbrå och Järvsö samt Enångers tingslag bilda en valkrets; en

annan bildas av Ljusdals, Bergsjö och Forsa samt Delsbo tingslag och
Hudiksvalls stad, alltså resten av Hälsinglands norra valkrets, vartill lägges
Medelpads valkrets;

en tredje krets skulle slutligen bildas av nuvarande Ångermanlands södra
och norra valkretsar.

I de enligt alt. III bildade kretsarna koäime sannolikt att utses 8, 7 och
6 representanter respektive, alltså inalles 21 representanter för de båda länen,
vilket är samma antal som med nu rådande valkretsindelning.

I skrivelse av den 7 augusti 1920 avgav Konungens befallningshavande i
Gävleborgs län yttrande över de sakkunnigas olika alternativ. Liksom 1918 uttalar
Konungens befallningshavande sig för valkretsarnas förstorande; dock bör,
om möjlighet därtill finnes, en dylik förstoring ske, utan att delar av olika län
behöva sammanfogas till en valkrets. »I länsstyrelse, hushållningssällskap och
landsting med flera institutioner har befolkningen inom ett län så många betydande
gemensamma intressen, att, även om förhållandena i åtskilliga avseenden

kunna vara olikartade inom ett läns olika delar, föreningsbandet dem emellan
dock är vida starkare än mellan närgränsande delar av olika län. Så är särskilt
bär fallet, där Medelpad och de delar av Gävleborgs län, som enligt de sakkunnigas
alternativ III skulle sammanföras till en valkrets, icke hava någon livligare
förbindelse med varandra.» Den föreslagna kombinationen mellan delar av Väster -norrlands och Gävleborgs län bör därför icke ifrågakomma. — Yad angår förslaget
om delning av Gävleborgs län i två valkretsar, vare sig landskapsvis''eller
annorledes, synes detta icke heller vara att förorda, och åtgärden att för val sammanföra
föreslagna delar av Hälsingland med Gästrikland skulle säkerligen icke
möta sympatier. Bästa resultatet ernås enligt befallningshavandens mening, om
hela länet bildar en valkrets för val av 10—11 representanter. »Att döma av
röstsiffrorna vid senaste riksdagsmannavalet (1917) skulle härigenom alla partier
bliva representerade och det rena stadsintresset, som med annan valkretsindelning
blir helt övertlyglat av landsbygden, kunna bliva bättre tillgodosett, när länets
tre städer få tillfälle att samarbeta.» Befallningshavanden anser sig sålunda böra
förorda alternativ I, vilket jämväl vunnit enhällig anslutning vid en konferens i
frågan, som landshövdingen hållit med representativa personer tillhörande olika
politiska partier inom länet.

Arbetsutskottet inom den moderata länsorganisationen anser, att inga vägande
skäl anförts mot att hela länet bildar en valkrets.

Ordföranden i Hälsinglands norra frisinnade valkretsförbund finner också,
att anordningen med hela länet som en enda valkrets är den riktigaste lösningen.
Det andra alternativet, vardera landskapet utgörande en valkrets för sig, möjligen
med någon del av Hälsingland lagd till Gästrikland, synes honom därnäst
vara den lämpligaste lösningen. Minst tillfredsställande synes honom alternativ
III vara. Skulle emellertid detta alternativ vara den enda praktiskt utförbara
lösningen, föreslås, att till den mellersta kretsen överföres hela norra Hälsinglands
valkrets.

Den socialdemokratiska partistyrelsen i Gävleborgs län avstyrker på det
bestämdaste alternativ III, vars antagande skulle »bryta sönder, vad som av naturliga
skäl hör samman». Vad beträffar alternativ II, kan enligt distriktsstyrelsens
mening en tudelning inom länets ram verkställas antingen landskapsvis
eller genom överförande av vissa delar av nuvarande Hälsinglands södra valkrets
till Gästriklands valkrets. Mot denna indelning talar dock, att antalet mandat i
dessa valkretsar bleve för litet i betraktande av det syfte, som man ville uppnå
med valkretsarnas utökning. Alternativ I synes däremot tillgodose alla de krav,
som kunna uppställas i fråga om valkretsarnas förstorande. »Ingå tekniska hinder
föreligga för dessa länsvalkretsar. De politiska partierna äro organiserade länsvis,
genom samarbete på andra områden är man icke främmande för varandra
från länets olika delar, och ej heller lägga kommunikationerna hinder i vägen
för partierna att komma i förbindelse med valmännen.» I anslutning till vad
sålunda anförts hem ställes, att hela Gävleborgs län måtte bilda en valkrets.

Västernorrlands län.

Med samma motivering som vid Gävleborgs län föreslog 1903 års kommitté
en delning av län^t landskapsvis, alltså i tvenne kretsar, Medelpad och till
länet hörande delar av Ångermanland, med resp. 4 och fi riksdagsmän. Nu möta

vi där 3 kretsar: Medelpads med 4 samt Ångermanlands södra och norra med 4
och 3 representanter.

I skrivelse av den 31 oktober 1918 ansluter K.B. sig till landstingets i
ärendet gjorda uttalande, i vilket förordas valkretsar med 6 å 7 mandat, varvid
landstinget i viss mån synes utgå från en tudelning av Västernorrlands län.

Liksom beträffande Gävleborgs län hava de sakkunniga med avseende på
valkretsindelningen inom Västernorrlands län haft under övervägande trenne
olika alternativ: I) Hela länet bildar en valkrets. Till följd av länets stora ut sträckning

kan lämpligheten härav sättas i fråga. II) Inom länets ram åstadkommes
en tudelning, vare sig landskaps vis eller annorlunda. I förra fallet skulle
det mindre landskapet, Medelpad, erhålla endast 4 riksdagsmän; i det senare
fallet skulle en lämplig tudelning vara så mycket svårare alt åstadkomma, som
länets huvudort, Härnösand, sannolikt under alla omständigheter komme att ryckas
bort från sin naturliga miljö. III) Med hänsyn till att liknande svårigheter
yppat sig vid behandlingen av valkretsproblemet i Gävleborgs län, har man även
tänkt sig ett sammanförande av vissa delar från de båda länen till en krets, varigenom
av de båda länsområdena tillsammans komme att bildas 3 valkretsar, anordnade
på så sätt, som vid Gävleborgs län redan är omtalat.

Över de sakkunnigas alternativ avgav länststyrelsen yttrande den 9
augusti 1920. Beträffande alternativ III säges, att man icke till samma valkrets
bör hänföra valmän, som stå för varandra helt främmande. »Så torde dock bliva
fallet inom en _ valkrets, omfattande Medelpad och nämnda delar av Gävleborgs
län, särskilt Ljusdals och Delsbo tingslag samt en del av Bergsjö och Forsa
tingslag. Av sistnämnda tingslag kunna väl Harmångers, Jättendals, Gnarps,
Bergsjö och Hassela socknar sägas hava en någorlunda livlig förbindelse med
gränssocknarna i Medelpad och staden Sundsvall, varför hinder icke från nämnda
synpunkt borde kunna möta för dessa socknars överförande till samma valkrets
som Medelpad, men övriga socknar av tingslaget torde icke lämpligen kunna dit
överföras, lika litet som Hudiksvalls stad.» — Ovannämnda fem socknar hava emellertid
en sammanlagd folkmängd, som enligt K.B:s mening ej är större, än att
Medelpadskretsen även med denna tillökning ej skulle få mer än 4 representanter,
—- ett påstående, som är oriktigt, enär socknarnas befolkningstal (14,553),
lagt till Medelpads (105,511), utan tvivel skulle medföra 5 mandat. Med nyss
angivna utgångspunkt — det otillräckliga antalet representanter — undersöker
K.B., huruvida ej den nyssnämnda samlade befolkningssiffran (] 20,064) kunde
ökas genom överflyttning till Medelpadskretsen av vissa delar av Ångermanland,
inen linner, att en dylik överflyttning ej kan äga rum i vidare mån än att från
Ångermanlands södra domsaga Stigsjö, Viksjö och Häggdångers socknar förläggas
till den sydligare valkretsen. Som dessa socknar hava en sammanlagd folkmängd
av 4,513, skulle folkmängden i kretsen bli 124,577 »med sannolikt oförändrat antal
riksdagsmän». (Med utgångspunkt från befolkningssiffrorna för den 31 december
1919, vilka här följts, skulle valkretsen i varje fäll hava erhållit 5 riksdagsmän
på grund av det höga överskottstalet, om valkvoten sättes till 25,422.) —
Som länsstyrelsen tydligen förutsätter, att en utökning av Medelpads valkrets,
»för att icke bliva helt ändamål slös», skulle erfordra överflyttande till ifrågavarande
krets av större del av Gävleborgs län, än länsstyrelsen anser sig kunna
förorda, slutar den med att förorda ettdera av följande alternativ: antingen en
tudelning landskapsvis inom länets ram eller också ett sammanförande av nu be -

fintliga tre kretsar till en länsvalkrets; företräde lämnas för det första alternativet,
u alltså en delning av länet Jandskapsvis. Särskilt anmärkes, »att Medelpad
ock Ångermanland alltsedan äldre tider utgjort var för sig fristående och för
varandra tämligen främmande områden, vilka icke blivit till varandra fullt anslutna,
oaktat de tillsammans bildat ett län och sedermera ett landstingsområde.
Detta säregna förhållande, som bland annat tagit sig uttryck i tidigare väckta
men ogillade förslag om de båda landskapens åtskiljande i två landstingsområden,
varvid ock åberopats, att emellan de båda provinserna ägde rum en sådan skiljaktighet
i läge och förhållanden, som i § 63 av landstingsförordningen förutsattes,
torde fortfarande kunna anses i viss grad fortvara».

Styrelsen för Medelpads Moderata Vålmansförblind finner de sakkunnigas
alternativ III föga tilltalande. »Avsedda delar av Gävleborgs län och Medelpad
stå nämligen i ytterst ringa beröring med varandra såväl i personligt som ekonomiskt
hänseende. Kommunikationsförhållandena äro föga utvecklade mellan
dessa bygder, vilkas särliggande mera bebyggda delar äro skilda genom milsbreda
föga befolkade skogsbygder, och beträffande allmänna förvaltningsfrågor

saknas. all gemenskap....... En riksdagsman representerar visserligen i första

hand riket, men det kan icke bortses ifrån att han, särskilt då han tillhör andra
kammaren, även har att befordra de allmänna intressen, som beröra hans valkrets.
Men bildas valkretsar av orter, som sakna dylika gemensamma allmänna intressen,
bliver ju följden, att en viktig uppgift för representanten därmed försummas eller
i, avsevärd man förminskas.» Alternativ III avböjes därför på det bestämdaste.
Aven alternativ II betecknas såsom otillfredsställande. En delning landskapsvis
kan ur den proportionella rättvisans synpunkt ej gärna ifrågakomma. Men
även mot en tudelning på annat sätt kunna befogade invändningar göras. Möjligen
kunde en delning anordnas §å, att till en sydlig valkrets hänfördes Medelpad
tillika med Härnösand samt Ångermanlands södra tingslag eller större delen
därav, men häremot kunde bland annat göras "samma invändning som i de sakkunnigas
P.M. Däremot förordas alternativ I: hela länet som en valkrets. En
dylik valkrets anses ej för stor. »Redan nu äro valkretsarna i länet så stora,
att nomineringar ske genom ombud från lokalkretsarna, åtminstone gäller detta
beträffande Medelpads valkrets och Moderata valmansförbundet efter valkretsens

tillkomst..... Avstånden mellan till valkrets sammanförda orter äro redan så

stora, att valmännen sällan otorde äga personlig kännedom om kandidaterna.»

Styrelsen för Södra Ångermanlands Moderata Valkretsförbund har ej något
att invända emot att hela JVästernorrlands län bildar en valkrets. »Under alla
förhållanden skulle ju hela Ångermanland omfattas av en valkrets, och då detta
landskap har den största utsträckningen och därtill i kommunikationshänseende
är betydligt sämre lottat än Medelpad — som ju dessutom är betydligt mindre
— bör det icke möta någon svårighet.» I betraktande av att 6 partier finnas
och nya sannolikt komma att bildas, böra valkretsarna icke göras så små, att
endast 6 representanter skola utses.

Jordbrukarnas riksförbunds arbetsutskott hävdar, att inom Västernorrlands
län Medelpad och Ångermanland böra utgöra var sin valkrets. _Distriktsstyrel sen

för Västerbotten-Ängermanlands distrikt av samma förbund förordar sammanslagning
av Ångermanlands södra och norra valkretsar till en enda.

Ångermanlands södra frisinnade valkretsförbunds arbetsutskott anser, att
de olägenheter, som kunna vållas av länets stora utsträckning, ej äro av den bele—
210279

tydenhet, att de böra föranleda en tudelning av länet i valkretshänseende. »Sant
är, att Medelpad och Ångermanland i äldre tider utgjort fristående områden.
Den åtskillnad i intressen, som funnits områdena emellan, har dock alltmer försvunnit,
ej minst måhända genom intressenas samlande i det gemensamma landstinget.
Förbättrade kommunikationer, som genom den beramade direkta järnvägsförbindelsen
mellan Härnösand och Sundsvall ställts i utsikta torde med all
visshet komma att ännu närmare sammanföra Medelpad med södra Ångermanland.»
På grund härav hemställes enträget, att vid den blivande valkretsindelningen
Medelpad och Ångermanland ej mätte skiljas från varandra. Emellertid ifrågasättes,
»huruvida icke möjligen nordvästra hörnet av Ångermanland, omfattande
socknarna Tåsjö och Bodum, på grund av sin livligare förbindelse med Jämtland
borde i valkretsavseende dit hänföras. Dessa avlägsna socknars samhörighet med
det övriga Ångermanland är i alla händelser mera ringa».

Socialdemokratiska arbetarpartiets distriktsstyrelse i Medelpads distrikt
»ställer sig obetingat på den av de sakkunniga intagna ståndpunkten eller rättare
den av desamma ifrågasatta möjligheten av ett sammanförande av vissa delar av
Gävleborgs län med Medelpad till en valkrets». Denna indelning säges bliva den
ur allmän valkretssynpunkt mest tillfredsställande genom den jämnare fördelning
av representanterna på de olika valkretsarna, som härigenom åstadkommes. Därtill
kommer, att med hänsyn till kommunikationer och lättheten att samverka
vid val en sammankoppling med Hälsingland är för Medelpads vidkommande att
föredraga framför en dylik med södra Ångermanland. En uppdelning av Ångermanland
eller rättare ett avskiljande av en del av nuvarande södra valkretsen
från den Övriga provinsen bleve en ren oformlighet ur valkretssynpunkt. »Medelpads
till Ångermanland gränsande nordöstra del och detta landskaps sydvästra
del utgöres av ett flera mil vidsträckt, i det närmaste obebyggt område.»

Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Ångermanlands partidistrikt
framhäver önskvärdheten av valkretsarnas förstorande. På grund av Västernorrlands
läns stora utsträckning och andra geografiska förhållanden torde det dock
vara föga lämpligt, att hela länet bildar en valkrets. »Befolkningen i Ångermanland
och Medelpad har, så långt man känner, haft ringa beröring med varandra,
beroende bland annat på de otillfredsställande kommunikationer, som varit
rådande och ännu råda mellan dessa landskap.» Att Ångermanlands norra och
södra valkretsar böra sammanslås, förefaller styrelsen påtagligt. Därjämte böra
till Medelpad läggas delar av norra Hälsinglands valkrets, vadan alltså distriktsstyrelsen
förordar de sakkunnigas alternativ III.

Jämtlands län.

Jämtlands län, som för närvarande är delat i två valkretsar med vardera
3 riksdagsmän, föreslogs 1903 skola utgöra en krets. — K.B. framhåller i skrivelse
av den 2 november 1918, att en utökning av valkretsarna till en storlek,
t. ex. motsvarande länen, icke synes vara förenad med några olägenheter. »Bedan
nu är med den proportionella valmetoden valmännens inflytande på den för valet
av riksdagsman inom ett parti avgörande kandidatnomineringen ganska minimal,
så att eu utökning av valkretsen icke synes däri medföra någon förminskning.
Valmännen äro redan nu i många fall nödsakade att på andras rekommendation
eller bud rösta på en kandidat, som de föga känna till. Valkretsarnas utvidgning
till att omfatta länet — till någon ytterligare förstoring av dem synes man

dock ej höra gå — skulle härutinnan icke försätta dem i någon i avsevärd mån
sämre situation.» — Landstinget anser för sin del, att en omreglering av valkretsarna
till att i regel omfatta länen lätt bör kunna vidtagas, särskilt framhävande,
att nutidens livliga förbindelser underlätta kommunikationen mellan
valmännen.

Västerbottens län.

Trots de två nordligaste länens väldiga utsträckning föreslog man år 1903,
•att de skulle vara odelade ur valkretssynpunkt, även om man ej här såsom i
Jämtlands län kunde framvisa residensstäder med så centralt läge som Östersund.
Man motiverade denna anordning med att en delning av varje län i en sydlig
och en nordlig valkrets ej i nämnvärd mån skulle minska avstånden, då trafiklederna
till största delen gå i samma riktning som älvdalarna, varjämte anmärktes,
att vid en sådan delning antalet representanter för varje krets bleve väl
litet för att dét proportionella valsättet skulle komma till sin fulla rätt. — F. n.
är Västerbottens län delat i en sydlig och en nordlig valkrets med respektive 4
och 3 representanter.

I underdånigt utlåtande av den 21 december 1918 finner K.B. betänkligheterna
mot en allmän utvidgning av valkretsarna i väsentlig mån undanröjda
genom ett utvidgat kommunikationsväsende; dock kunna enligt K.B:s uppfattning
dessa betänkligheter i stora län med gles befolkning, t. ex. Västerbottens län, ej
frånkännas en icke ringa betydelse. — Landstinget i länet finner principen om
länen såsom valkretsar lämplig beträffande län med jämförelsevis liten areal. I
de norrländska länen skulle emellertid enligt landstingets mening en dylik anordning
»icke medföra några fördelar men väl åtskilliga olägenheter, framför allt på
grund av stora avstånd och dåliga kommunikationer».

De sakkunniga framhålla i sin P. M., att om en av de särskilda avståndsförhållandena
i detta län betingad avvikelse från den allmänna principen om länen
såsom valkretsar här skulle anses böra äga rum och alltså en delning fortfarande
vara beståndande, så måste den nuvarande valkretsindelningen bibehållas, varvid
dock antalet riksdagsmän för varje valkrets bleve i förhållande till antalet i andra
rikets valkretsar synnerligen litet.

I skrivelse av den 7 augusti 1920 hemställer länsstyrelsen, att den nuvarande
valkretsindelningen inom länet tillsvidare måtte bibehållas. Såsom förhållandena
nu äro, avråder länsstyrelsen bestämt från en sammanslagning. Ur
motiveringen må följande anföras: »Västerbottens läns ytinnehåll är omkring
60,000 kvadratkilometer, befolkningstätheten föga över 3 invånare per kvadratkilometer
land och kommunikationsväsendet alltjämt ganska litet utvecklat. Norra
stambanan framgår i stor utsträckning genom skogsbygder, väster om vilka ligger
ett område, som håller 250—300 kilometer i bredd och som hittills allenast i sitt
västra hörn (Vilhelmina) har järnvägsförbindelser, inlandsbanan, medan mellan
sistnämnda järnväg och norra stambanan varje sammanbindande järnvägsförbindelse
saknas. Då härtill kommer, att jämväl landsvägsförbii.delse i många trakter
saknas, finner länsstyrelsen uppenbart, att det måste vara olämpligt att för närvarande
göra hela Västerbottens län till ett enda valdistrikt. Våra dagars valpolitiska
förhållanden kräva, att ett politiskt upplysningsarbete föregår valen.
Nedan nu är ett sådant arbete förenat med stora svårigheter; med en utsträckning
till hela länet vore detta arbete nästan omöjliggjort och komme att bliva

100

inskränkt till allenast vissa av de. mera välbelägna trakterna. De redan nu betydande
kostnader för de olika partierna, som ett valarbete inom de nuvarande
högst omfattande valkretsarna medför, torde därvid ökas i eu grad, som omöjliggjorde
allt planmässigt valarbete. Det må ju beaktas, att de nuvarande 2 valkretsarna,
om de voro ungefär lika stora till ytinnehållet, skulle var för sig hava
en ytvidd, ungefär motsvarande Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings län
tillsammantagna, medan, om hela länet vore en valkrets, dennas ytvidd bleve
ungefär lika stor som Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län tillsamman-,
tagna. — Att det för en riksdagsmannakandidat bleve fullständigt omöjligt att
under valarbetet visa sig och uppträda annat än i en relativt obetydlig ael av eu
dylik valkrets är självklart.»

Södra Västerbottens Moderata Valkretsförbunds styrelse anser, att vidkommande
Västerbottens län »lämpligast vore, att länets båda valkretsar sammanslås
till en, detta av den anledningen, att endast därigenom enligt styrelsens uppfattning
det proportionella valsättet kan konima till sin fulla rätt».

Distriktsstyrelsen för Västerbotten—Ångermanlands distrikt av jordbrukarnes
riksförbund förordar, att länets båda kretsar sammanslås till en enda.
De olägenheter, som förorsakas av de stora avstånden och de mindre goda kommunikationerna,
anser styrelsen ej utgöra hinder. Särskilt betonas, att redan nu
olägenheter föreligga därigenom, att södra valkretsen bl. a. omfattar större delen
av södra Lappland, där kommunikationsväsendet är föga utvecklat. »Dessa olägenheter
bliva endast obetydligt större, om gränserna mellan valkretsarna upphävas.
Kommunikationerna mellan de centrala platserna: Umeå i södra kretsen och
Skellefteå i norra kretsen, äro vida bättre än t. ex. mellan Umeå och Vilhelmina.»

. Den socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Västerbottens län anför: »Då
huvudskälet mot en sammanslagning av kretsarna, nämligen dåliga kommunikationer,
ännu förefinnes och då vinsten av ytterligare ett par representanter för
länet som en krets knappast kan sägas motsvara och uppväga de kostnader och
olägenheter, en sådan anordning skulle medföra, uttala vi oss i likhet med landstinget
för att länet förblir delat i två kretsar.»

Socialdemokratiska vänsterns distriktsstyrelse i Västerbottens län förordar,
att länet bildar en valkrets. Man hade som argument häremot åberopat de stora
avstånden. »Emellertid är att bemärka, att den nuvarande valkretsindelningen
så långt ifrån undanröjt denna olägenhet, att en sammanslagning av båda kretsarna
icke det minsta påverkar avstånden. Södra valkretsen omfattar nämligen fyra
femtedelar av länets areal, medan norra kretsen utgöres av den återstående femtedelen.
Inom södra kretsen ligger hela Lappmarken från jämtlandsgränsen till
norrbottensgränsen och mindre än hälften av kuststräckan, under det att norra
kretsen blott omsluter drygt hälften av kuststräckan och därutöver Norsjö och
Mala socknar. Från norra kretsens centrum är det närmare till nordligaste delen
av södra valkretsen än från sistnämnda valkrets’ centrum. Förbindelsen mellan
Sorsele socken, som ligger längst i norr i södra valkretsen, är inte mindre livlig
över Malå och Norsjö än över Lycksele. Ångbåtstrafik förbinder orterna efter
kusten och järnväg orterna längre in i landet, vadan kontakten mellan båda
kretsarna, särskilt i kusttrakterna, är den bästa.»

101

Norrbottens län.

Med samma motivering, som redan anförts vid Västerbottens län, föreslog
1903 års kommitté, att Norrbottens län skulle utgöra en valkrets. — F. n. möta
vi där en sydlig och en nordlig valkrets med resp. 4 och 3 representanter.

I skrivelse av den 31 december 1918 yttrar sig K. B. om en eventuell sammanslagning
av länets tvenne valkretsar till en enda och gör häremot den betänkligheten
gällande, att det till följd av länets väldiga utsträckning och delvis glesa
befolkning skulle bliva synnerligen svårt att uppställa kandidatlistor, som någorlunda
kunde tillfredsställa resp. valmän.

De sakkunniga hava ansett, att om en delning av länet fortfarande skall
anses böra bestå, den nuvarande valkretsindelningen bör bibehållas.

I underdånigt utlåtande av den 16 september 1920 anser K. B. i länet, att
indelningen i två valkretsar bör bibehållas. »Länsstyrelsen anser sig böra ytterligare
framhålla svårigheten med upprättandet av tillfredsställande kandidatlistor inom
ett befolkningsområde, som i storlek kan likställas med södra Sverige från Stockholm
till Malmö och inom vilket erforderlig personkännedom icke kan vinnas till
följd av avstånd och bristande samfärdsmöjligheter. Som befolkningen i Norrbottens
län i följd av länets olika struktur uti flera avseenden givetvis hyser olika
uppfattning i frågor, speciellt berörande länets ekonomiska och kulturella utveckling,
är det helt naturligt, att mellan de skilda orterna tävlan om kandidatnamnen
skall bliva särskilt svår och valledningarna således få en mer än annorstädes svår
uppgift. Av vikt för denna nordliga landsända, som för sin utveckling är i stort
behov av statsmakternas medverkan, är att få representanter, som frånsett deras
politiska uppfattning kunna med insikt och kraft verka för länets framåtskridande
ekonomiskt och kulturellt. — Den motivering, som 1903 års kommitterade anförde
för länets indelning till en valkrets, nämligen att trafiklederna gå i samma riktning
som älvdalarna, kan länsstyrelsen icke tillmäta särskild betydelse, då avstånden
i alla händelser äro så stora.»

Jordbrukarnes riksförbunds länsorganisation i Norrbottens län tillstyrker
för sin del en sammanslagning av de nu befintliga tvenne kretsarna.

Socialdemokratiska arbetarepartiets distriktsstyrelse i Norrbottens län anför
följande: »Ehuru länet är vidsträckt och kommunikationerna äro otillfredsstäl lande,

förefinnas ej några särskilt utmärkande särintressen för de skilda nuvarande
valkretsområdena, med undantag för bergverksrörelsen inom norra kretsen, vadan
en fortsatt tudelning ur den synpunkten ej kan motiveras. Kust- och uppbygdsintresset
är ungefär lika fördelat emellan de nuvarande valkretsarna, varför där
i detta avseende ej inträder någon förändring, därest de nuvarande kretsarna sammanslås
till en. Under inga förhållanden torde man heller kunna räkna med att
få till stånd en valkretsindelning, som sammanför och avskiljer särskilda eller
varandra närstående intressegrupper i var sina valkretsar, och torde därför valkretsindelningen,
därest länet fortfarande skall bestå av två valkretsar, höra läggas
efter förnuftigare geografiska linjer i stället för efter inbyggarnas särintressen.
Vi kunna för vår del emellertid icke finna någon som helst anledning, varför man
just för Norrbottens vidkommande skall ifrågasätta att frångå den så gott som
över hela landet i övrigt såsom lämplig ansedda ordningen att låta länen var för
sig bilda valkretsar.»

Norrbottens vänstersocialdemokratiska distrikts verkställande utskott ansluter

102

sig helt och hållet till uppfattningen, att Norrbottens län bör utgöra en valkrets.
Utskottet anser, att kravet på valkretsar med mindre utsträckning, där
kandidaterna kunna vara kända över hela valkretsen, redan är uppgivet, vad
beträffar Norr- och Västerbotten. »Det torde ock kunna sägas, att med den spridning,
som tidningspressen nu erhållit, det i allmänhet blir på det sättet, att personer,
som kommit att intaga en sådan ställning, att de uppföras som riksdagsmannakandidater,
i allmänhet hunnit bliva någorlunda kända just inom den
rayon, som utgöres av länet, vartill givetvis även medverkar den omständigheten,
att resp. partiers huvudorgan inom länen i stor utsträckning äro länstidningar.
En omständighet, som även talar för länsvalkretsarna, är den, att resp. partier
i allmänhet äro organiserade länsvis, d. v. s. det finns i allmänhet inom varje
parti en centralledning för resp. parti för varje län.» Några »säregna förhållanden»,
vilka motivera bibehållandet av den nuvarande valkretsindelningen inom Norrbotten,
finnas enligt utskottets mening ej. Möjligen skulle man kunna tänka sig
en uppdelning av länet i en lappmarksdel och en kustlandskapsdel, eventuellt en
del med finsktalande befolkning och en med i huvudsak svensktalande eller dylikt;
men en sådan uppdelning har veterligen aldrig ifrågasatts och torde för övrigt
vara omöjlig att genomföra samt resultera i mycket små valkretsar.

sakkunniga Het framgår av den lämnade redogörelsen, att systemet med läns föreslagna

valkretsar rönt en tämligen allmän anslutning. I två fall hava de sakindelningen
kunniga till diskussion upptagit sammanslagning av ett län och del av
ingå sam- armat kin eller av delar tillhörande olika län. De, som skulle bemanslag-
röras av eu dylik anordning, hava emellertid i regel funnit sig böra
ntMeråtlar bestämt frånråda densamma. Detta gäller om myndigheter och partiav
olika län.organisationer i Stockholms, Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands län;

endast de socialdemokratiska distriktsstyrelserna i det sistnämnda länet och i
Uppsala län tillstyrka en dylik valkretsbildning. Givetvis måste eu sådan
allmän mening tillmätas stor betydelse vid lösningen av frågan. De skäl, som
mot sammanslagningarna anföras, synas de sakkunniga vara av vägande
natur. De hänvisa till det olämpliga i att, såsom den socialdemokratiska
partistyrelsen i Gävleborgs län uttrycker sig, »bryta sönder, vad som av naturliga
skäl hör samman». Beröringen mellan olika läns befolkningar, liksom
också deras intressegemenskap befinnes vidare vara för litet utvecklad,
för att ett sammanförande till gemensamma val kan anses ändamålsenligt.

De sakkunniga hava icke ansett tillräcklig anledning föreligga att
till övervägande framlägga några andra sammanslagningar än de två,
som nyss omnämnts. Från proportionalitetens synpunkt ligger det eljest
nära till hands att sammanslå Gottland med Kalmar län. Gottland har
ju endast tre representanter, av vilka f. ö. endast de två motiveras av
folkmängdens storlek och den tredje tillkommer på grund av stadgandet
i riksdagsordningen § 15 mom. 2 om ett minimum av tre representanter.
De sakkunniga äro emellertid av den meningen, att de hörda myndighe -

103

ternas obenägenhet för ett upphävande av Gottland såsom egen valkrets
äro fullt förklarliga. I särskild grad torde för detta relativt avskilda
län de synpunkter äga sin giltighet, vilka i de fall, då vi hava ifrågasatt
möjligheten av valkretsar med delar från oiika län, blivit av vederbörande
anförda. Gottland torde få betraktas intaga en sådan särställning,
att den väl betingar det undantag från tillgodoseende av en tillbörlig
proportionalism, som för denna landsända göres.

Över huvud dela de sakkunniga de allvarliga betänkligheter, som
1918 års riksdagsskrivelse uttalar mot att sammanslå mindre län till valkretsar.
Längre än till länet torde valkretsförstoringen icke böra sträcka
sig. Stannade man såsom en undantagslös regel vid länen såsom valkretsar,
skulle, såsom förut nämnts, det övervägande antalet kretsar
komma att erhålla 6—10 representanter vardera. Frånsétt Gottlands
bleve det endast Uppsala och Jämtlands läns valkretsar, som finge ett
mindre antal, nämligen fem.

Om sålunda ingen sammanslagning av län ingår i vårt förslag
till valkretsindelning, så kan, såsom också i riksdagsskrivelsen 1918 säges,
å andra sidan en delning av vissa län synas vara påkallad. Faktorer,
som därvid kunna tillskrivas betydelse, äro. dels länets storlek såväl till
ytvidd som invånarantal, dels, såsom länstyrelsen i Älvsborgs län skriver,
»kommunikationsförhållanden, vissa orters betydelse som samlande centralpunkter,
områdets form m. fl. dylika omständigheter.» För ett län framträder
såsom ett särskilt förhållande, vilket i detta sammanhang kan
tagas i betraktande, länets delning på två landstingsområden.

Den ovan lämnade framställningen för varje län torde giva vid
handen, att, om man över huvud accepterar länsindelningen såsom utgångspunkt
för valkretsindelningen samt avböjer sammanslagningar,
näppeligen någon tvekan kan råda angående följande läns konstituerande
såsom egna valkretsar: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands.

Med hänsyn till de återstående norrländska länen kunna däremot
tvivelsmål om lämpligheten att göra hela länet till valkrets framställa sig.
Deras utomordentliga utsträckning och de otillräckliga kommunikationerna
synas tala emot en dylik anordning.

För Västernorrlands län göras dylika synpunkter gällande av den
socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Ångermanland (vilken liksom den
socialdemokratiska distriktsstyrelsen i Medelpad, såsom tidigare antytts,
förordar sammanförandet av vissa delar av Gävleborgs län med Medelpad

Flertalet
län odelade.

104

till en valkrets). Starkast tonvikt lägger dock den förstnämnda partistyrelsen
på den synpunkt, som för Konungens befallningshavande (år 1920)
är huvudargumentet, när befallningshavanden ställer sig tveksam inför
sammanförandet av de hittillsvarande tre valkretsarna, nämligen den ringa
beröringen mellan Medelpad och Ångermanland, vilken, enligt vad befallningshavanden
anför, bl. a. tagit sig uttryck i tidigare väckta men
ogillade förslag om de båda landskapens åtskiljande i två landstingsområden.
Konungens befallningshavande lämnar därför företrädet åt en
delning av länet landskapsvis. Jämväl jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott
förordar eu dylik. Konungens befallningshavande ställer sig
emellertid icke alldeles avvisande mot länets konstituerande såsom en
valkrets, utan räknar med detta såsom ett möjligt alternativ, om också
i andra hand. Bägge de moderata partistyrelser, som yttrat sig, förorda
länsvalkretsen, och arbetsutskottet i Ångermanlands södra frisinnade valkretsförbund
hemställer »enträget», att vid den blivande valkretsindelningen
Medelpad och Ångermanland ej måtte skiljas från varandra.
Utskottet anför bl. a., att åtskillnaden i intressen mellan Medelpad och
Ångermanland allt mera försvunnit, och att de förbättrade kommunikationer,
som ställts i utsikt, med all visshet torde komma att närmare
sammanföra de båda landskapen. Då de sakkunniga ansluta sig till
dem inom länet, som förorda länsvalskretsen, är det slutligt bestämmande
för denna vår ståndpunkt hänsynen till det ringa antal riksdagsmän, fyra,
vilket vid den enda delning, som kan komma i fråga, nämligen landskapsvis,
skulle tillfalla den ena av de båda valkretsarna, Medelpad. Vi vilja
därjämte bring-a i erinran den i vår allmänna motivering för valkretsförstoringen
påpekade möjlighet till decentralisation av valrörelsen, som
det av oss föreslagna förbundsförfarandet medför. Skulle det visa sig,
att de båda landskapen lämpligen operera var för sig, kan det ske
utan skada för den proportionella platsfördelningen mellan valkretsens
partier.

Ännu betänkligare ur proportionalitetens synpunkt skulle nödvänheten
att bibehålla tudelningen av vart och ett av de båda nordligaste länen
te sig. Å andra sidan äro anledningarna till tvekan i fråga om länsvalkretsarnas
ändamålsenlighet i dessa fall ingalunda svagare än beträffande nyss
behandlade län. Länsstyrelsen i Västerbottens län (1920) avråder också bestämt
från en sammanslagning av länets båda valkretsar, och länsstyrelsen i
Norrbottens län anser, att tudelningen av sistnämda län bör bibehållas. Av de
partiorganisationer, som yttrat sig, äro däremot det övervägande antalet för
en anordning med hela länen såsom valkretsar. Vad angår Västerbottens
län gäller detta om de moderata och vänstersocialistiska organisationerna,

105

medan däremot den socialdemokratiska distriktsstyrelsen uttalar sig för
fortvaron av de två valkretsarna. I Norrbotten åter tillstyrka samtliga
partier, som yttrat sig, nämligen jordbrukarnes riksförbund, socialdemokratiska
arbetarepartiet och det vänstersocialistiska, länsvalkretsen. I motiveringarna
hänvisas bl. a. till att de redan föreliggande olägenheterna
bliva endast obetydligt större, om gränserna mellan valkretsarna upphävas,
samt till att kommunikationerna inrikta sig mot de centrala orterna, med
vilka förbindelserna ofta äro livligare, även om de ligga i en annan valkrets,
än mellan orter inom samma valkrets. Med hänsyn härtill och till
det från proportionalitetens synpunkt alltför obetydliga antalet riksdagsmän,
som faller på varje valkrets, ifall tudelningen inom vartdera länet
bibehålies, hava de sakkunniga, om också icke utan tvekan, bestämt sig
för att föreslå, att även Västerbottens och Norrbottens län vart för sig
bilda en enda valkrets. Även här erinra vi om de genom förbundsförfarandet
beredda decentralisationsmöjligheterna.

Det län, vars delning i två landstingsområden kunde anses motivera
även en delning i två valkretsar vid val till andra kammaren, är som bekant
Kalmar län. Skälet torde icke vara av tillräcklig tyngd för att icke
uppvägas av olägenheten från proportionell synpunkt av det ringa antal
(4 resp. 5) representanter, som vid ett bibehållande av den nuvarande
tudelningen faller på var och en av valkretsarna.

För tre län föreslå vi en delning. Rörande ett av dem, nämligen
Göteborgs och Bohus lön, tarvas icke någon ingående motivering. Att Göteborgs
stad med 8 riksdagsmän utbrytes ur länet, vars återstående del erhåller
9 riksdagsmän, betingas av stadens utpräglade karaktär av från
länet skilt intresseområde.

Yi föreslå därjämte eu delning av Malmöhus och Älvsborgs län.

Malmöhus län är nu delat i ej mindre än fem valkretsar, medan
de övriga länen, där de ej äro odelade, sönderfalla i allenast två eller
tre valkretsar. Genom en sammanslagning av samtliga fem valkretsarna
till en skulle antalet riksdagsmän springa upp till den ansenliga siffran
av 19. Konungens befallningshavande i länet förmenar, att därmed skulle
uppstå olägenheter — varav enligt befallningshavandens mening röstsammanräkningens
komplicerande bleve av en ej ringa betydelse — vilka
torde få anses överväga fördelarna. Även partiorganisationerna synas
samtliga utgå från en tudelning av länet; åtminstone hävdas icke något
motsatt krav.

Det kan visserligen invändas, att näppeligen något annat län äger
så gynnsamma förutsättningar för förbindelserna mellan väljarna och
mellan dessa och kandidaterna som Malmöhus län. Men det har synts

14—210279.

Tre län
tuclelade:

Göteborgs
och Bohus
län.

Malmöhus

län.

10(5

de sakkunniga, som om, trots detta och trots förbundsförfarandets möjligheter
till decentralisation av valrörelsen, språnget från 5 valkretsar med
3 å 4 riksdagsmän vardera till en valkrets med 19 riksdagsmän (=Vi2
av hela andra kammaren) vore väl stort för att icke inverka allt för
störande på valmännens förmåga att bemästra valakten. Vi föreslå sålunda
en delning av länet i två valkretsar. Att emellertid därvid följa
Konungens befallningshavandes anvisning — vilken vunnit tillslutning
av vissa partiorganisationer i länet — att låta städerna bilda en valkrets
och landsbygden eu synes oss alldeles icke vara tillrådligt. Dels är
denna motsats mellan land och stad vid valkretsindelningen 1909 principiellt
övergiven av vallagstiftningen, dels är särskilt i detta län landsbygden
så insprängd med industriorter o. d. samhällen, att en sådan
indelning icke skulle bliva rationell utan de stadslikuande samhällenas
inrangering i stadsvalkretsen, en anordning, som skulle föra med sig
åtskilliga svårigheter. Den enda tudelning, som harmonierar såväl med valkretsindelningens
principer i övrigt som med de särskilda förhållandena i
Malmöhus län, är delningen i en nordlig och en sydlig valkrets. Vi
föreslå den indelning, som å sid. 87 angives såsom vårt alternativ
n:r 1, innebärande, att till en sydlig valkrets föras nuvarande södra
valkretsen, vidare från mellersta valkretsen Torna och Bara härad samt
städerna Malmö och Lund, samt att till en nordlig valkrets föras nuvarande
norra valkretsen, av mellersta valkretsen Harjagers, Frosta och
Färs härad och Eslövs stad samt slutligen städerna Hälsingborg och
Landskrona. Den södra av de båda nya valkretsarna erhåller 11 riksdagsmän,
den norra 8. — Att göra Malmö till en egen valkrets kunde
ifrågasättas, men torde därmed höra anstå, tills staden nått ett invånartal,
som berättigar till flera än fyra riksdagsmän, ett antal, som ur den proportionella
fördelningens synpunkt är för litet för att medgiva stadens
utbrytande ur länet.

Älvsborgs Till sist föreslå vi, såsom ovan nämnts, även för Älvsborgs län en

lan- delning i tvenne kretsar, i det att de nuvarande norra och mellersta
kretsarna sammanslås till en krets med 7 representanter, medan den nuvarande
södra kretsen bibehålies oförändrad och fortfarande sänder 5 representanter.
Såsom skäl för denna indelning anförde vi i vår ofta
nämnda P. M., att södra valkretsens kommunikationsförhållanden i viss
mån synas ställa detta område i mindre kontakt med övriga delar av
länet samt att förefintligheten av särskilda hushållningssällskap för områdena
i fråga häntyda på en viss åtskillnad i intressen. Dessa synpunkter
hava bland dem, frågan närmast berör, vunnit allmän anslutning.
Såväl konungens befallningshavande som samtliga de partiorganisationer,

107

som yttrat sig, hava opponerat mot sammanförandet till en valkrets av
de olikartade delar, varav länet består. Partiorganisationernas talan har
förts av styrelserna för Dalslands moderata förbund, för moderata valmansföreningarna
i Älvsborgs läns mellersta och Älvsborgs läns södra
valkretsar, vidare av jordbrukarnes riksförbunds arbetsutskott, Älvsborgs läns
norra liberala valkretsförbund, ordföranden för liberala valkretsförbundet
inom södra kretsen (vilken visserligen anser hela förslaget om länen såsom
valkretsar vara »absurt») samt den socialdemokratiska partistyrelsen
i Västgöta-Dals distrikt. Inför en dylik enighet hava de sakkunniga, oaktat
fem representanter för den södra valkretsen är en från proportionalitets-synpunkt
icke tillfredsställande siffra, funnit sig böra vidhålla sitt i
P. M. framställda, till sitt innehåll nyss beskrivna förslag om länets
delning. Vissa modifikationer med hänsyn till de två valkretsarnas gränser,
vilka å sina håll ifrågasatts (se sid. 90), hava de sakkunniga icke
funnit skäl att tillstyrka; den av oss föreslagna valkretsindelningen, vilken
jämväl Konungens befallningshavande i länet biträtt, ansluter sig närmare
till den redan bestående.

Jämställd med länen i administrativt hänseende är Stockholms stad. Stockholms
Den är nu delad på två valkretsar med vardera 8 riksdagsmän. Vi fö- stadreslå
jämväl deras sammanslående till en valkrets med 16 riksdagsmän.

Det stora antalet representanter får ur valrörelsens synpunkt alldeles
icke eu sådan betydelse, när fråga är om en koncentrerad väljarkår, som
när det, såsom för Malmöhus län, gäller en mera spridd sådan.

I följande tabell sammanfattas den valkretsindelning, vi föreslå. översikt.

Valkretsar och antalet mandat enligt de sakkunnigas förslag till valkretsindelning.

Valkretsar	Folkmäng-den 1 ian. 1920	Antal riksdags-män enligt R.O.§ 15 mom. 1	Rest	Tillägg enligt R. O. § 15	Summa riksdags- män
mom. 2	mom. 3
1	Stockholms stad.............	415,201	16	8,449	_	_	16
2	Stockholms läu.........	237,015	9	8,217			9
3	Uppsala > .........	135,167	5	8,057			5
	Södermanlands > .........	188,978	7	11,024	—	—	7
5	Östergötlands > ........	302,948	11	23,306	—	1	12

108

Jämförelse
med valkretsarna
i utlandet.

Valkretsar	Folkmängd den 1 jan. 1920	Antal riksdags-män enligt R.O. §15 mom. 1	Rest	Tillägg enligt R. O. § 15	Summa riksdags-
mom. 2	mom. 3	män
6	Jönköpings » ......'' . .	225,549	8	22,173		1	9
7	Kronobergs > .........	157,949	6	5,417	—	—	6
8	Kalmar > .........	229,887	9	1,089	—	—	9
9	Gottlands > .........	55,982	2	5,138	1	—	3
10	Blekinge > ........	147,729	5	20,619	—	1	6
11	Kristianstads » .........	239,480	9	10,682	—	—	9
12	Malmöhus läns norra ..........	210,957	8	7,581	—	—	8
13	> > södra ...........	270,684	10	16,464	—	1	11
14	Hallands län.............	147,753	5	20,643	—	1	6
15	Göteborgs o. Bohus läns landstingsområde .	219,975	8	16,599	—	1	9
16	Göteborgs stad..............	200,577	7	22,623	—	1	8
17	Alvsborgs läns norra ..........	170,785	6	18,253	—	1	7
18	> » södra ..........	127,294	5	184	—	—	5
19	Skaraborgs läns.........	243,158	9	14,360	—	1	10
20	Värmlands > .........	265,641	10	11,421	—	—	10
21	Örebro > .........	216,081	8	12,705	A—	1	9
22	Västmanlands > .........	167,519	6	14,987	—	1	7
23	Kopparbergs > .........	251,005	9	22,257	—	1	10
24	Gävleborgs > .........	265,230	10	11,010	—	—	10
25	Västernorrlands > .........	■262,740	10	8,520	—	—	10
26	Jämtlands > .........	131,985	5	4,875	—	—	5
27	Västerbottens > .........	179,376	7	1,422	—	—	7
28	Norrbottens > ......	180,342	7	2,388	—	—	7
	Summa	5,847,037 \|	217	330,403	1	12	230

Enligt nuvarande valkretsindelning utses i vårt land de 230 andrakammarledamöterna
i 56 valkretsar. Den närmare fördelningen är följande:
22 kretsar utse vardera 3 representanter, 18 utse vardera 4, 10
vardera 5, 3 vardera 6 och 3 vardera 8. Med den av de sakkunniga
föreslagna valkretsindelningen bleve antalet valkretsar, såsom av tabellen
framgår, precis hälften av det nuvarande. 3 kretsar komme att utse
vardera 5 riksdagsmän, 3 vardera 6, 5 vardera 7, 2 vardera 8, 6 vardera
9 och 5 vardera 10. De återstående 4 valkretsarna skulle få resp.
3, 11, 12 och 16 representanter.

109

Om vi med ledning av de uppgifter, som återfinnas i bil. 2, jämföra
ovannämnda siffror från Sverige med motsvarande siffror i de utländska
stater, där ett proportionellt system tillämpas vid de politiska
valen, så visar det sig, att det genomsnittliga antalet representanter i varje
krets är större i dessa stater än f. n. lios oss. Sålunda utses i Norge 29
av de 50 stadsrepresentanterna och 85 av de 100 landsbygdsrepresentanterna
i valkretsar med minst 5 representanter; maximum för en valkrets är 8
representanter. Efter Sonderjyllands återförening med Danmark utses i detta
land av de 118 kretsvalda folketingsmännen ej mindre än 74 i kretsar
med 5 å 7 representanter i vardera. Med bortseende från Lappmarkens
valkrets, som endast utser 1 representant, är minimisiffran för Finland
6, maximisiffran 23. I Österrike varierar siffran mellan 4 och 12 (en valkrets
utser dock endast 1 repr.). Vad Schweiz beträffar, utse 5 kretsar
vardera 1 repr., medan siffrorna i övrigt växla mellan 2 och 32. Även
för Frankrikes vidkommande är marginalen ganska vid: mellan 2 och
23; emellertid utses 3 till 8 i det ojämförligt största antalet kretsar i
detta land. I den italienska vallagen stadgas, att minst 10 representanter
skola utses i varje krets. I Belgien utsågs enligt det gamla systemet
vid val till representantkammaren lägst 3, högst 26 i varje krets;
emellertid väljas efter den sista reformen därstädes en del representanter
för större områden än de egentliga valkretsarna, varmed avses att
utjämna de disproportioner, som kunna bliva eu följd av för låga representantsiffror
i valkretsarna. Vad Danmark och Österrike angår, komma
till ovannämnda kretsmandat 31, resp. 15 tilläggsmandat. Tyska riket
och Holland intaga ur valkretssynpunkt en särställning, såsom framgår
av framställningen i bil. 2. I det förra landet skall det enligt riksvallagen
av den 27 april 1920 finnas 35 valkretsar, av vilka emellertid
vid de senaste riksdagsmannavalen 3 omslöto s. k. Abstimmungsgebiete
och därför ej på vanligt sätt fingo deltaga i valen. I de övriga utsågos
vid valen i fråga 329 representanter, men ej i överensstämmelse med
den vanliga regeln, att ett visst antal skall utportioneras på varje valkrets,
utan sålunda, att varje i en krets inlämnad vallista erhöll 1 plats
för varje 60,000 för densamma avgivna röster. Överskottsrösterna kommo
i betraktande vid fördelningen av mandat i »förbundsvalkretsarna» och
i hela riket, räknat som en valkrets. Vad slutligen Holland beträffar,
finnas där visserligen 18 valkretsar, men hela landet betraktas vid röstsammanräkningen
i viss mån som en valkrets; inalles utgör antalet representanter
100, men högst 10 kandidater få upptagas å varje valförslag,
en bestämmelse, varigenom man sökt åstadkomma en decentralisation av
valarbetet, i likhet med det i Finland praktiserade systemet.

B. Fördelningsregeln.

fördelnings- . Den reSel för fördelningen av platserna mellan de tävlande
regel. väljargrupperna, som hos oss tillämpas, är som bekant den d’Hondtska
i ^ en formulering, som Phragmén (för att göra den allmängiltig och
sålunda tillämplig även då gemensamma kandidater förekomma) givit
densamma. Platserna utdelas successivt så, att första platsen tillfaller
den valsedelgrupp, som uppvisar det största rösttalet. Därefter
beräknas för varje följande platstillsättning »jämförelsetal» på sådant
sätt, att gruppens rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet
av de gruppen tilldelade platser ökat med ett. Tillvägagångssättet
framgår av följande schematiska exempel. Sju platser skola tillsättas.
Tre partier, A, B och C, förekomma. Vart och ett av dessa erhåller
lika många platser, som tabellen för resp. parti uppvisar understrukna
jämförelsetal. Inom parentes angives platsens nummer.

A. 5,000 (1)—2,500 (3)—1^666^3 (4)—1,250 (6)—1,000

B. 3,000 (2)—1,500 (5)—1,000

C. 1,200 (7)—600

Den till grund liggande tankegången framstår såsom synnerligen lättfattlig.
Innebörden är, att ett parti, som är mera än 2 gånger så stort
som ett annat, skall ha rätt till 2 platser, innan detta andra parti får
någon; att det parti, som är mera än 3 gånger så stort som ett annat,
skall ha rätt till tre platser, innan detta andra parti får någon o. s. v.
Tennnaett Mot d’Hondts fördelningsregel har emellertid gjorts gällande, att

större par ti. den har en tendens att gynna ett större parti framför ett mindre. Slutresultatet
för hela landet kan då bliva, att de stora paxdierna komma att
åtnjuta en större andel av representationens samtliga mandat än den
strängt matematiska proportionaliteten tillåter. En blick på valstatistikens
siffror (se bil. 1 sid. 312 — jfr även ovan sid. 66 f.) vitsordar,
att anmärkningen obestridligen finner stöd i erfarenheten hos oss.

Sålunda erhålla socialdemokraterna vid andrakammarvalen år 1911
63 mandat med nuvarande valkretsindelning och utan partibeteckning
gemensam med något annat parti; med hela riket som en valkrets skulle
de — alltjämt under sistnämnda förutsättning.— hava erhållit 65 mandat.
Det socialdemokratiska partiet var den gången det minsta av de trenne
tävlande huvudpartierna. Det parti däremot, som 1911 mönstrade fler väljare
än något av de övriga partierna, nämligen det liberala, erhåller med

nuvarande kretsindelning och utan gemensam partibeteckning 100 mandat,
med hela landet som en valkrets endast 93. Siffrorna från 1914
års höstval äro rätt karakteristiska. Det moderata partiet mönstrar
268,631 väljare, det liberala 196,493 och det socialdemokratiska 266,133.
Utan gemensam partibeteckning — liberaler och socialdemokrater hade
annars gemensam sådan i 9 valkretsar vid detta tillfälle och i 15 kretsar
vid valet 1911 — få partierna i nämnd ordning resp. 87, 57 och
86 platser, medan det ur synpunkten av en matematiskt exakt fördelning
borde vara: 84, 62 och 84. Av störst intresse härutinnan är emellertid
valstatistiken för åren 1917 och 1920, enär vi där ha att räkna
med ej mindre än 6 olika partier, det moderata, jordbrukarnes riksförbund,
hondeförbundet, det liberala, det socialdemokratiska och det vänstersocialistiska,
för vilka år 1917 avgåvos följande antal godkända valsedlar:
182,070, 22,659, 39,262, 202,936, 228,777 och 59,243, medan år
1920 motsvarande siffror voro: 183,019, 40,623, 52,318, 143,355, 195,121
och 42,056. Under förutsättning av nuvarande valkretsindelning men
utan användande av gemensamma partibeteckningar, vilka vid 1917 års
val i stor utsträckning anlitades, skulle mandatsiffrorna år 1917 hava
blivit följande: 58, 3, 7, 75, 80 och 7; om hela landet bildat en valkrets,
skulle däremot de mindre partierna genomgående hava erhållit ett
större antal platser, såsom framgår av följande siffror: 57, 7, 12, 64,
72 och 18. I samma riktning peka de mandatsiffror, som kunna härledas
ur rösttalen från andrakammarvalen under år 1920. Serierna bli
här följande: med nuvarande valkretsindelning 70, 7, 15, Öl1, 78 och 9;
med hela riket som en valkrets 65, 14, 18, 50, 69 och 14. Som synes
är differensen mellan de tre minsta partiernas platssiffror under de båda
olika förutsättningarna större vid valet år 1917 än vid fjolårets val.

För att komma närmare den matematiskt riktiga proportionaliter!
har från olika håll föreslagits, att d’Hondts fördelningsregel skulle få
lämna plats för en mera ändamålsenlig. Den enda, som i den politiska
debatten hos oss kan sägas hava spelat en större roll, är regeln
om valkvot och största överskott. Från praktisk synpunkt är det också
allenast denna, som behöver upptagas till granskning i syfte att utröna,
huruvida de skid, som förebragts, för att den borde avlösa d’Hondts fördelningsregel,
äro hållbara. För korthetens skull benämna vi den i det
följande nvalkvotsregeln».

Platsfördelningen enligt valkvotsregeln tillgår på sådant sätt, att

Valkvot och
största överskott.

1 En »vilde» här upptagen bland liberalerna.

112

hela antalet vid valet avgivna röster delas med antalet platser att tillsätta,
varpå efterses, huru många gånger den sålunda uppkomna kvoten
— valkvoten — inrymmes i de olika partiernas rösttal. Varje parti
tilldelas det häremot svarande antalet platser. Då det emellertid praktiskt
taget aldrig inträffar, att alla platserna kunna tillsättas på detta
sätt, måste regeln kompletteras med någon föreskrift om besättandet av
»restplatserna», de som återstå, efter den första fördelningen, och detta
sker genom tilläggsbestämmelsen, att av de partier, som vid denna fördelning
hava de största resterna, de största röstöverskotten, får vart och ett
en plats, i ordning efter överskottens storlek. Exempel på regelns tillämpning
följa här nedan.

^”större6 lider intet tvivel, att tillämpningen av nu beskrivna fördelnings partierna.

regel häver de större partiernas favoriserade ställning, liksom det icke heller
kan förnekas, att den, vad beträffar hela landet, får anses hava en utjämnande
verkan till partiernas representation i närmare överensstämmelse
med den^ matematiskt exakta, än den d’Hondts fördelningsregel
åstadkommer. Å andra sidan lider valkvotsregeln i sin tillämpning vid
varje särskild platsfördelning av en viss oberäknelighet, tenderar att över
hövan gynna de smärre partierna, premierar därmed splittring i stället
för sammanhållning samt kan under vissa förutsättningar tänkas framkalla
valmanövrer i syfte att obehörigt utnyttja dessa regelns egenskaper.
Aneligeoca'' ^ad först beträffar oberäkneligheten och tendensen att för mycket

tenderar att8ynna de smärre partierna skola dessa drag belysas genom exempel.

gynna de
smärre partierna Exempel

Låt oss antaga, att i en valkrets fyra platser skola, tillsättas och

att partierna ha följande rösttal:

1—4,600, 11—4,500, III—1,300, IV—1,000.

Hela antalet avgivna röster är alltså 11,400. Valkvoten blir då
11,400

4 = 2,850. Denna uppgår 1 gång i partiet I och 1 gång i partiet

II. Överskotten bliva: *

1—1,750, 11—1,650, III—1,300, IV—1,000.

Partierna I och II uppvisa de största överskotten och erhålla vardera
ännu 1 plats. Dessa båda partier ernå alltså vardera 2 platser.

Skulle åter partiet IV ökas, så att det blir kretsens största parti,
under det att de övriga fortfarande ha samma rösttal, exempelvis sålunda:

1—4,600, 11—4,500, III—1,300, IV—5,000,

113

15 400

få alla partierna var sin plats. Valkvoten blir ju nämligen nu—^— = 3,850.

Den uppgår en gång i vartdera av partiernas I, II och IV rösttal. Överskotten
bliva:

1—750, 11—650, III—1,300, IV—1,150.

Partiet III uppvisar största överskottet och erhåller den återstående fjärde
platsen.

Xu är ju tydligt, att i förra fallet partiet III utgör en betydligt
större del av de röstande och således också har rätt till en större
andel i valkretsens representation, men överskottsregeln vänder alldeles
upp och ned på förhållandet; då partiet utgör av de röstande,
får det ingen av de platser, som skola tillsättas, men då det utgör endast
V12 av de röstande, erhåller det en av dessa samma platser. Vidare
synes, att ehuru partiet i senare fallet uppgår till endast 8.44 % av valmanskåren,
får det dock samma representation som kretsens största parti,
vilket utgör 32.46 % av valmanskåren. Exemplet belyser såväl oberäkneligheten
som de små partiernas gynnande.

Ett annat belägg på valkvotsregelns tendens att över hövan tillgodose
minoritetens representationskrav erbjuder följande exempel: 5
platser skola tillsättas. De röstande äro 45,000, fördelade på det sätt,
nedanstående tablå angiver:

Moderata.

Jordbr.

riksf.

Liberala Soc.-dem.

Absoluta antalet .... 9,450 4,050 11,700

•A av hela antalet röstande 21 9 26

Vänster soc.

Samma

15,300 4,500 45,000
34 10 100

Då totalsumman röstande är 45,000 och fem platser skola tillsättas,
blir valkvoten —7— = 9,000. Genom rösttalens division med

denna erhålla omedelbart de moderata en plats, de liberala en och socialdemokraterna
en. Resttalen bliva därefter: moderata—450, jordbr.—
4,050, liberala—2,700, soc.-dem.—6,300, vänstersoc.—4,500. Av de två
återstående platserna gå sålunda en till socialdemokraterna och en till
vänstersocialisterna. Slutresultatet blir: moderata 1 plats, jordbr. 0, liberala
1 plats, soc.-dem. 2 platser och vänstersoc. 1 plats. D. v. s. att,
ehuru de moderata med sina 21 % av väljarkåren och de liberala med
sina 26 "A äro var för sig mera än dubbelt så starka som vänstersocialisterna
med sina 10 %, erhålla dessa tre partier lika många re 15—210279 -

114

presentanter (1) vardera; och ehuru socialdemokraterna med sina 34 %-av väljarkåren äro mera än tre gånger så starka som vänstersocialisterna,
erhålla de blott dubbelt så stor representation. Fördelningsschemat enligt
d’Hondts regel däremot blir detta:

M....... 9,450—4,725 = 1 plats

Jbr...... 4,050 ■ = 0 »

L......... 11,700—5,850—3,900 = 2 platser

S . 15,300—7,650—5,100 = 2 »

Vs....... 4,500 = 0 »

Med tillämpande av d’Hondts regel erhålla sålunda de moderata en plats,
de liberala och socialdemokraterna vardera två, jordbrukarna och vänstersocialisterna
ingen.

Slutligen ännu ett exempel på motsättningen mellan d’Hondts regels
och valkvotsregelns verkningar. 8 platser skola tillsättas.

Parti* I. II. III. IV. V. Summa.

Rösttal............ 609 1,822 4,288 565 2,588 9,872

Antal mandat enligt d’Hondts regel 0 2 4 0 2 8

» » valkvotsregeln 1 ’ 2 3 0 2 8

Partiet III är 7 gånger större än partiet I, men erhåller enligt
valkvotsregeln blott 3 gånger så många platser som partiet I. Enligt
d’Hondts regel blir partiet I orepresenterat.

Undersöker man platsfördelningsproblemet något närmare, skall
man finna, att d’Hondts regel och valkvotsregeln närmast äro att betrakta
såsom två motsatta poler för den principiella lösningen av problemet.
Den verkliga innebörden av såväl »den ena som den andra av de båda
reglerna torde klarast framträda, om de tillämpas på samma ytterlighetsfall.

Antag, att vid ett val, där 10 representanter skola utses, en högst
betydande splittring råder, så att en stor mängd partier uppträda, alla
så små, att intet av dem uppnår valkvoten men dock av mycket växlande
storlek. Tillämpas här d’Hondts regel, blir varje parti representerat
i förhållande till sin inbördes storlek. Tillämpas åter valkvotsregeln,
få de 10 största partierna var sin plats, alldeles oberoende av sin inbördes
storlek; är det största partiet mer än 10 gånger så stort som

115

det minsta, får det lika fullt samma representation som detta, en plats,
varken mer eller mindre.

De platser, som enligt valkvotsregeln tillsättas på grund av överskotten,
utdelas således utan någon som helst hänsyn till vederbörande
överskotts relativa storlek, och häri ligger förklaringen till den disproportion,
som vid regelns tillämpning på de ovan anförda ex. så bjärt
faller i ögonen.

Nu bör emellertid påpekas, att valkvotsregelns avvikningar givetvis Exempel ur
hava större utsikter att framträda i små valkretsar med ett litet antal
representanter (tre partier på 15,000, 9,000 och 6,000 erhålla i en tremans- länen som
valkrets vardera ett mandat!) än i större. I större valkretsar med ett fler- va retsartal
representanter kunna, under förutsättning av att icke en stark partisplittring
framträder, utsikterna till så orimliga resultat förväntas bliva
mindre. För att få se, huru valkvotsregeln skulle verka inom länsvalkretsar,
hava vi låtit utarbeta en statistik, som utvisar, hurudana valresultaten
skulle hava blivit vid andrakammarvalen 1911, hösten 1914,

1917 och 1920, ifall valkvotsregeln tillämpats och länen varit valkretsar.

Se tabellen i bil. 1 sid. 310 f. Siffrorna bekräfta emellertid ovan gjorda
anmärkningar, nämligen att dels utfallet är tämligen olikartat i olika
valkretsar, dels minoriteterna på åtskilliga håll begåvas med flera mandat,
än som kan anses rimligt.

En närmare undersökning av nämnda tabell sid. 310 f. visar i fråga
om de båda senaste valen, att i en del länsvalkretsar platsfördelningen
skulle ha blivit densamma, vilkendera regeln än tillämpats — 191*7
i 7 länsvalkretsar, 1920 i 4 — varemot i de övriga 18 resp. 21
länskretsarna uppstå skiljaktigheter, som i de allra flesta fall röra sig
om 1 plats, den valkvotsregeln tilldelar det mindre, d’Hondts regel
det större av två jämförda partier i valkretsen. Det parti, som får den omstridda
platsen, får också alltid därmed eu större eller mindre ^överrepresentation^,
får mera, än det rent exakt taget skulle ha, detta naturligtvis
ytterst beroende därpå, att platsen ju icke kan delas mellan flera representanter.
Detta »för mycket» kan alltså sägas utgöra ett mått på den
använda fördelningsregelns förmåga att verka proportionellt riktigt. För
att åskådliggöra, hur den ena eller den andra av de här undersökta reglerna
verkar i förevarande hänseende, har uppgjorts en jämförande tabell,
som finnes införd å sid. 116—118. Den däri angivna procentuella överrepresentationen
har beräknats genom att först bestämma ett partis representations-
eller platsrätt, som ju tydligen kan uttryckas genom förhållandet mellan
dess rösttal och hela antalet röster, som vid valet avgivits. Sedan bestämmes
partiets erhållna platsmängd, uttryckt i förhållandet mellan an -

116

Jämförande Tabell

över platsfördelning enligt valkvotsregeln och enligt d Hondts regel

(jfr sid. 115 o. 118 f.).

						Växlingar i röst-
		Antal platser	Överrepresentation i %	förbrukning1) per plats inom samma valkrets vid för-
						delning
Länsvalkretsar	Partier
	P Hi hd® o® § K			K O

		l! W 09 *“1 t-f-	W (W’	p- it Mg ® o &	3 g. sn	P a td® 3 O B. 09 a er.
		eg 0 t	-In ce	cw *- CD jo 0 V	CD g gq H- P C+- ce	® g 0 T	® p.09 e+- * CA
1	2	3	4	5	6	7	8
	Beräkning på grund av	1917 års val till andra kammaren
	Vänster socialister	1	0	102-84	—	1,922	—
Uppsala län	(V. S.) Liberala	1	2		54-68	2,521
5,041
	(L.)
Östergötlands län	V. S.	1	0	78-98	—	1,850	—
	L.	2	3	—	19-10	4,167	2,778
	Bondeförbundet	1	0	38-74	—	2,282	—
Kronobergs län	(Bf.)
	Moderata	2	3	—	23-45	3,847	2,565
	(M.)
Kalmar län	V. S.	1	0	41-53	—	2,275	—
	M.	3	4	—	23-17	3,488	2,616
	Jordbrukarnas Riks-
Gotlands län	förbund (Rf.)	1	0	63-25	—	1,486	—
	M.	1	2	—	48-35	3,272	1,636
Göteborgs och Bohus	V. S.	1	0	45-69	—	1,799	—
län	Socialdemokrater	5	6	—	10-85	2,839	2,366
	(S.)
	V. s.	1	0	44-31	_	2,454	_
Skaraborgs län	Bondeförbundet	1	2	_	22-86	5,764	2,882
	(Bf.)
Örebro län	V. S.	1	0	108-07	—	1,502	—
	s.	3	4	—	21-59	3,427	2,570
Västmanlands län	V. s.	1	0	75-85	—	1,984	—
	s.	2	3	—	26-24	4,144	2,762

'') Där vid uträkningen bråktal uppstått, bar sist a siffran i röstantalet ökats enligt vanliga grunder.

117

Länsvalkretsar	Partier	Antal platser	Överrepresentation i %	Växlingar i röst-förbrukning per plats inom samma valkrets vid för-delning
enligt val- kvotsregeln	enligt d’Hondts regel	enligt val- kvotsregeln	enligt d’Hondts regel	enligt val-kvotsregeln	enligt d’Hondts regel
1	2	3	4	5	6	7	8
Kopparbergs län	H.	1	0	39"28		2,315
S.	3	4		17-62	3,654	2,741
Västerbottens län	V. s.	1	0	152-90	—	1,295	—
	L.	4	5	—	21-32	3,377	2,701
Norrbottens län	s.	1	0	83-60		1,582 3,580
V. s.	2	3		21-71	2,387
	Beräkning på grund av	1920 års val till andra kammaren
Stockholms län	Rf.	1	0	103-86	_	1,286	_
s.	4	5		35-81	2,414	1,931
Uppsala län	Bf.	1	0	76-70		1,912	_
		2,152
L.	1	2	—	56-99	4,303
Södermanlands län	Rf.	1	0	50-28	—	2,140	—
	S.	3	4	—	30-66	3,282	2,462
Jönköpings län	Rf.	1	0	60-10		2,143
s.	1	2		30-63	5,254	2,627
Kronobergs län	Bf.	1	0	6215		1,931
M.	3	4		32-35	2,682	2,011
Kalmar län	V. S.	1	0	100-12	—	1,370	—
	M.	4	6	—	3404	3,069	2,046
Blekinge län	Rf.	1	0	125-90		939

M.	2	3	—	43-27	2,220	1,480
Kristianstads län	Rf.	1	0	56-26	—	2,076	—
	M.	2	3	—	18-96	4,090	2,727
Göteborgs och Bohns	V. S.	1	0	98-70	—	1,132	—
län	M.	5	6	—	9-99	2,452	2,044
Värmlands län	Bf.	1	0	11054	—	1,457	—
	L.	3	4	—	22-33	3,346	2,509

118

Länsvalkretsar	Partier	Antal platser	Överrepresentation i %	Växlingar i röst-förbrnkning per plats inom samma valkrets vid för-delning
enligt val- kvotsregeln	enligt d’Hondts regel	enligt val- kvotsregeln	enligt d’Hondts regel	enligt val-kvotsregeln	enligt d’Hondts regel
1	2	3	4	5	6	7	8
Västmanlands län	V. S.	1	0	60-60	—	1,871	—
	s.	2	3	—	38-01	3,265	2,176
Västernorrlands län	Rf	1	0	85-89	—	1,312	—
	V. S.	2	3	—	25-43	2,917	1,944
Västerbottens län	Rf.	1	0	67-89	—	1,745	—
	M.	2	3	—	26-84	3,469	2,313
Norrbottens län	Rf.	1	0	106-50	—	1,097	—
	M.	2	3	—	46-28	2,323	1,548

talet platser, partiet fått, och hela antalet platser, som vid valet tillsatts.
Den uppkomna avvikelsen emellan partiets platsrätt och den verkligen
erhållna platsmängden, uttryckt i % å platsrätten, blir den procentuella
överrepresentation, partiet fått.1 Tabellen visar nu den procentuella överrepresentation,
som vardera av två tävlande partier får, om i det ena
fallet valkvotsregeln, i det andra d’Hondts regel tillämpas.

Men en fördelningsregels verkningar kan i föreliggande avseende
bedömas även genom att direkt jämföra de tävlande partiernas rösttal
och sålunda konstatera, i vad mån regeln skipar rättvisa mellan partierna,
d. v. s. för en var av dem åstadkommer samma röstförbrukning per
plats. En sådan undersökning beträffande de båda fördelningsreglernas
inverkan på de valkretspartier, som i den åberopade tabellen jämföras,
har även verkställts; utfallet synes av tabellen.

För att visa, hur tabellen är avsedd att läsas, skall här redogöras
för några av de uppgifter, tabellen lämnar, och göres härvid början med * V

1 I Uppsala län avgåvos exempelvis vid 1917 års val 19,496 röster, därav för V. S.
1,922; detta partis representationsrätt (verkliga platsrätt) blir alltså som här för en kelhetens

skull sättes = V10- Enligt valkvotsregeln skulle partiet få 1 plats av 5, d. v. s.

V5 av hela platsmängden, alltså 2/io i st. f. rätteligen V10 eller 100 % överrepresentation,
något noggrannare räknat 102,84 %, såsom tab. angiver i kol. 5.

119

partibeteckningar lämnas i tabellen. Det förutsattes alltså, att
med det sedelmaterial, som i Uppsala län avlämnades vid 1917 års val
till andra kammaren, verkställes en platsfördelning först enligt valkvotsregeln,
sedan enligt d’Hondts regel. Av kol. 3 synes, att valkvotsregeln
ger åt Y. S. 1 plats, åt L. 1 plats, av kol. 4, att d’Hondts regel ger

resp. 0 och 2 platser. Kol. 5 visar, att om Y. S. får den omstridda

platsen, erhåller partiet en överrepresentation på 102,84 %, under det att
L., som enligt d’Hondts regel skulle haft platsen (kol. 4), då får en överrepresentation
= 54,68 % (kol. 6). Av kol. 7 synes, att enligt valkvotsre geln

får Y. S. 1 plats på 1,922 röster, under det L. på 5,041 röster
icke heller får mer än 1 plats; kol. 8 visar, att om däremot L. får platsen,
d. v. s. 2 platser, som enligt d’Hondts regel tillkommer partiet,
L. har 2,521 röster för vardera platsen, således även för den ifrågavarande,
under det att V. S. endast förfogar över 1,922 röster för samma
plats; det blir ju då alldeles orimligt att låta platsen gå till V. S. i
stället för till L. och ändå vilja hava valet proportionellt. Kontentan
av undersökningen, vare sig den sker på ena eller på andra sättet, blir
alltså den, att valkvotsregeln här alldeles oerhört gynnar det mindre
partiet på det störres bekostnad.

På samma sätt finner man i tabellens nästa valkrets, Östergötlands
län, av kol. 5, att valkvotsregeln ger V. S. en överrepresentation på
78,98 %, och av kol. 6, att d’Hondts regel, som ger den omstridda platsen
till L., därmed åstadkommer en överrepresentation av endast 19,io %,
samt vidare av kol. 7, att Y. S. får 1 plats på 1,850 röster, då L. för
vardera av sina 2 platser får släppa till 4,167 röster. Av kol. 8 synes,
att om L. såsom enligt d’Hondts regel får 3 platser och därmed även
den omstridda, sker det mot 2,778 röster per plats. Då nu V. S. förfogar
över endast 1,850 röster för en plats, under det L. kan förfoga
över 2,778 röster för en var av de 3 platserna, har väl L. den obestridliga
rätten att få 3 platser, innan V. S. tilldelas någon, så framt meningen
är, att valet skall vara proportionellt. — Såsom en allmän anvisning
må framhållas, att om för varje valkrets direkt jämföras talen i
kol. 7 med talen i kol. 8, kan omedelbart bedömas, vilken fördelningsregel
som här bäst skipar rättvisa.

Med det nu här anförda torde för bruket av tabellen tillräcklig
ledning ha lämnats.

Det bör måhända nämnas, att den föreliggande tabellen kunnat
utökas med åtskilliga liknande fall från valen 1917 och 1920, men att
de redan relaterade ansetts utgöra ett fullt tillräckligt material.

120

Den förebragta utredningen lärer obestridligen ådagalägga, att vid
platsfördelning även inom så pass stora valkretsar som länsvalkretsar
valkvotsregeln i en stor mängd fall väsentligen gynnar ett mindre
parti på ett störres bekostnad, ofta i en rent av orimlig utsträckning.

Yad beträffar totalresultatet för riket i dess helhet (se tab. i bil. 1 s. 312),
medför valkvotsregelns tillämpning på 1917 års siffror någon underrepresentation
för två småpartier (j ordbrukarnes riksförbund och bondeförbundet)
och två större partier (de moderata och socialdemokraterna) samt någon
överrepresentation för ett litet parti (vänstersocialisterna) och ett större
(liberalerna). 1920 års siffror uppvisa adekvat representation för ett stort
parti (de moderata) och ett litet (bondeförbundet), någon underrepresentation
för ett mindre parti (vänstersocialisterna) och ett större (liberalerna)
samt någon överrepresentation för ett mindre parti (j ordbrukarnes riksförbund)
och ett större (socialdemokraterna). Betraktar man till jämförelse
härmed utslaget av d’Hondts fördelningsregel under samma förutsättningar,
framgår, att såväl 1917 som 1920 underrepresentation skulle
ägt rum för de tre mindre partierna (jordbrukarnes riksförbund, bondeförbundet
och vänstersocialisterna) samt överrepresentation för de tre
större partierna (moderata, liberala, socialdemokrater). Siffrorna giva
också vid handen, att de konsekventa, om än mindre felutslagen uppåt
i valkretsarna vid tillämpningen av d’Hondts regel, just till följd av sin
enhetlighet, resultera i ett avsevärdare felutslag i det hela än de, i än
den ena, än den andra riktningen gående felutslagen vid tillämpningen
av valkvotsregeln. Den senare verkar, enär överrepresentationen för de
smärre partierna i åtskilliga valkretsar uppväges av underrepresentation
i andra,1 utjämnande i sådan grad, att felutslaget blir för hela riket något
mindre än vid tillämpningen av d’Hondts regel.

geln^Trlcke Dä man nu har att taga ställning till förslaget om valkvotsregelns

J att anbe- införande, har man enligt vår mening att fästa stor vikt vid ovan
Intill hml- antydda verkan valkretsvis. Om en valkrets går till val och valkvotsregeln
kretsvalen skall tillämpas vid mandatfördelningen, har man där icke någon större
knut et*"''er säkerhet för, i vilken riktning valrörelsens facit till stärkande eller försonmoment.
svagande av ett partis relativa numerär skall komma att avsätta sig i
fördelningsresultatet. Detta kan, såsom av ovanstående exempel framgår,
till följd av valkvotsregelns obeständighet i sina verkningar komma att

1 Man bemärke, att vid de i det föregående behandlade valkretsvalen valkvotsregelns
tillämpande kan vid sidan av överrepresentation för ett mindre parti åstadkomma underrepresentation
för andra mindre partier.

121

bjuda på nog så underliga överraskningar. Det är vidare högst sannolikt,
att åtskilliga av dessa skulle för valkretsens valmän te sig såsom
vida mera stötande än den d’Hondtska regelns missvisningar. Det
kan nog icke frångås, att för det allmänna medvetandet småpartiers överrepresentation
står såsom något orimligare än större partiers överrepresentation.
Bägge dessa omständigheter — regelns mera slumpvisa och
ofta överdrivet minoritetsgynnande effekt — skulle införa ett osäkerhetsmoment
och utgöra en källa till en ofta förekommande allmännare missstämning
inom enskilda valkretsar.

Xu förmenas visserligen, att denna hänsyn till valkretsens väljarintressen
är överdriven, i det att den maste träda i skuggan inför hela
landets intresse att få eu partimässigt exakt proportionerad andra kammare.
Att lokala »orättvisor» kunna uppkomma eller åtminstone av väljarna
anses föreligga, hetyder icke så mycket inför det förhållandet, att
stridiga sådana utjämnas mot varandra över hela riket. Det är detta,
som är huvudsaken, och i betraktande av denna vinst höra de enskilda
valkretsarna ta det lugnt, ifall deras lokala representation skulle enligt
deras mening bliva något snedvriden.

Det kan icke nekas, att resonemanget kan klinga nog så bestickande.
Det kan erinra om ett drag i den tidigare argumentationen för
majoritetsvalen i enmansvalkretsar och mot de proportionella valen. Men
det hestår eu betydande skillnad därutinnan, att sistnämnda argumentation
framför allt utgick från personmomentet i valakten och, under reaktion
mot vad den fann vara eu ensidig partisynpunkt, hänvisade omtanken
om partiets proportionella representation till den relativa utjämningen över
hela riket av valkretsvalens resultat. Den intog sålunda en rakt motsatt
huvudståndpunkt mot den, som valkvotsregelns förfäktare i förevarande
avseende intaga, i det att den tillmätte en grundläggande betydelse åt att
valkretsen fick just den representant, dess (absoluta eller relativa) majoritet
ville ha. För valkvotsregelns motivering är, såsom angivet, detta
ett sekundärt intresse i jämförelse med det proportionellt riktiga partiresultatet,
vad angår hela landet. Man är så framme vid den välkända
principmotsats, som spelar eu huvudroll över hela linjen och som
jämväl gjort sig gällande i debatten om valkretsarnas förstorande (se
ovan s. 72 f.). Det är eller bör åtminstone icke vara endast på partier,
valkretsens väljare rösta, utan på bestämda personer. Att lugnt låta
fördelningsregeln vrida åt sidan valets anvisningar i detta avseende under
anförande av det skälet, att det parti, en genom omvridningen utanförställd
kandidat tillhör, sannolikt får kompensation genom att i en annan valkrets
omvridningen medför, att en annan medlem av samma parti i trots

16—210279.

122

av valsiffrornas egentliga innebörd går in som en orättfången vinst — ett
sådant ställningstagande giver onekligen partisynpunkten företrädet framför
personsynpunkten. Valkretsindelningen får icke betraktas allenast
som en beklaglig teknisk nödvändighet, utan motiveras även av intresset
för att väljarna någorlunda skola känna till de människor, åt vilka de
skänka det högsta medborgerliga förtroendet.

Slutsatsen av det ovan sagda blir, att, så länge valkretsindelningen
består, kan man icke för åstadkommande av en utjämning
över hela riket bortse från valresultaten valkretsvis. Den lokala valrö -

relsen är en självständig företeelse för sig, vilken, i personmomentets
intresse, fordrar hänsynstagande från lagstiftarens sida. Valkvotsregeln
tenderar att sätta sig över dessa synpunkter, så till vida som den kan
förväntas giva felutslag än åt ena, än åt andra hållet, men framför allt
i den måtto, som detta felutslag går i en riktning, som av allmänmeningen
uppfattas såsom politiskt mindre sund än den, varåt den d’Hondtska regeln
tenderar.

att anbefalla Även om man emellertid icke vill gå med på de nu framförda syn från

syn- punkterna, utan tillmäter uteslutande vikt åt den bättre matematiska
rikspropor- rättvisa’ som valkvotsregeln åstadkommer för hela riket — utan häntionaliteten
syu till» om det sker för priset av lokala »orättvisor», vilka utjämnas
* °tiqför mot varandra —, så kvarstår dock allt fortfarande osäkerheten i utslaget.
Jämförelsen mellan 1917 och 1920 års siffror (se ovan s. 120) åskådliggör
detta. Det behövs vid tillämpning av valkvotsregeln åtskilligt
smärre omflyttningar av rösterna mellan partierna än vid tillämpning av
d Hondts regel för att få fram ganska motsatta fördelningsresultat.
Viktigare är emellertid, att utsikten till en, om också jämförelsevis
måttlig, överrepresentation för] de mindre partierna framstår såsom särskilt
litet tilltalande, när det gäller valresultatet för hela riket och sålunda
andra kammarens definitiva sammansättning. Med hänsyn till
sin ringa omfattning kan den statistik, vi hava att tillgå, icke tillmätas
något slutgiltigt vitsord i fråga om valkvotsregelns verkan till en
dylik överrepresentation. Med andra röstningsförutsättningar i de olika
valkretsarna kan det måhända inträffa, att överrepresentationen i fråga
blir mera utpräglad än den onekligen icke så särdeles betydande, som
1917 och 1920 års valstatistik på enskilda punkter uppvisar. Det kan
dock icke från allmänpolitisk synpunkt anses rimligt eller gagneligt, att
valmetoden utsätter majoriteten i den i första hand regeringsbestämmande
kammaren för risken att till minoriteternas favör berövas en del
av sin matematiska representationsrätt. Ställes man i valet mellan en
fördelningsregel, som tenderar att giva de stora regeringsdugliga par -

123

tierna något mera än nämnda rätt, så torde man nog hellre luta åt ett
accepterande av den sistnämnda regeln, och detta även om avvikelsen
från den matematiska proportionaliteten vid dess tillämpande blir något
större än vid den mera minoritetsbefrämjande. Reduktionen av de mindre
partiernas, mandat-antal är från allmänpolitisk synpunkt ett mindre ont
än motsatsen.

I anslutning till ovanstående resonemang äro de ytterligare pos- Tilläggsanter
att betrakta, vilka å sid. 112 antecknats på valkvotsregelns debetkonto,
nämligen att den på grund av hela sin läggning är ägnad att kvotsregelns
premiera partisplittringen och eventuellt framkalla valmanövrer i syfte att ”Zfaplittgenom
anpassning härefter uppnå fördelar. Förhållandet blir ju nämli- ring och delgen,
att det är mycket osäkert, huruvida smärre grupper stärka sina re- ^
presentationsutsikter genom sammanslutning eller anslutning till större.

Det kan också hända, att de göra tvärt om. Någon eggelse till sammanhållning
innebär valkvotsregeln icke. I Holland har vid de senaste riksdagsmannavalen
framträtt eu alldeles oerhörd partisplittring. De i valrörelsen
uppträdande partierna lära ha varit icke mindre än 28, varav 16
erhöllo platser. I vad mån emellertid detta är att tillskriva den där
gällande valkvotsregeln eller den omständigheten, att hela landet behandlas
såsom eu valkrets (jfr ovan s. 75), är svårt att avgöra. Bland botemedlen
däremot är emellertid även valkvotsregelns avskaffande på tal.

Av den påpekade med hela valkvotsregelns natur sammanhängande
egenskapen följer nu, att ett parti kan komma att tillerkännas flera platser,
om det delar upp sig än om det håller ihop. Vid val, som förrättas
inom slutna församlingar, således vid valen till första kammaren och vid
utskottsval, bleve detta förvisso mera än en blott teoretisk konstruktion.
Partiställningen är ju där på förhand tillfullo bekant, och det vore högeligen
märkvärdigt, om icke uppdelningsmanövrer där ständigt skulle
praktiseras. Hur det tillginge, framgår av följande exempel.

Skola vid ett sådant val 4 platser tillsättas och partiställningen
exempelvis är följande:

I — 36, II — 7, III — 5,

får enligt valkvotsregeln partiet I 3 platser och partiet II 1 plats. Men
sannolikt delar partiet I upp sig i fyra partier om 9 röstande och tar
då alla fyra platserna. Eller 3 platser skola tillsättas och partiställningen
är följande:

I — 24, II — 20, III — 6;

enligt valkvotsregeln får då partiet I 2 platser, partiet II 1 plats. Men

124

partiet IT delar upp sig i två partier om 10 röstande, och följden blir
den, att det större partiet får 1 plats, det mindre 2. Genom uppdelningsmanövrer
kan följaktligen ett majoritetsparti lika väl som ett minoritetsparti
skaffa sig oberättigade vinster, beroende på vilketdera partiet
som har den största manöverfärdigheten.

Vid förstakammarvalen skulle sålunda valkvotsregeln näppeligen
kunna utan vidaie komma till användning. Det må lämnas därhän,
huruvida samma manövermöjligheter förelåge vid andrakammarvalen!
Kännedomen^ om de röstande partiernas styrka kan ju här icke vara så
noggrann. A åtskilliga håll kan det måhända likväl vara tänkbart, att
vissa partiorganisationer skola vara i stånd att tillräckligt noggrant beräkna,
icke om manövern skall lyckas, ty det behöver man icke veta,
utan endast om den medför risk för platsförlust, varvid sannolikt en
ganska vid marginal kan beräknas, inom vilken någorlunda tryggt kan
experimenteras.

SiuUnts. D’Hondts regel är ingalunda ofelbar. Men skall den ersättas med

eu annan, bör denna kunna pavisas i så hög grad äga obestridliga företräden
och vara fri från nackdelar, att dess överlägsenhet i det hela är
uppenbar. Detta kan näppeligen sägas om valkvotsregeln. Vanskligheterna
vid dess praktiserande sammanhänga med dess dubbelhet. Valkvoten
räcker ej såsom norm för alla representantplatsernas tillsättande. De
återstående bliva därför utdelade enligt en annan beräkningsgrund, innebärande
billigare villkor än förut. D’Hondts regel betecknar en fullt
systematisk fördelningsprocedur, utan några tilläggsregler, som göra det
hela mera godtyckligt. Att den är ägnad att gynna de större partierna,
är från den fullt genomförda partiproportionalitetens synpunkt att anteckna
som en brist. Men denna brist grundar därjämte den förtjänsten
hos regeln i fråga, att den befrämjar sammanhållning och motverkar
valmanskårens söndersprängning vare sig i verkliga småpartier eller i valtaktiska
grupper.

reaefTut- , Kastar man blicken över våra egna gränser, finner man också

ländsk val- d Hondts regel fortfarande dominera. Holland och ett par schweiziska
lagstiftning, kantoner äro de enda land, där den ovan beskrivna valkvotsregeln —
visserligen modifierad genom ett »kvorum» (se bil. 2 s. 347 f.) — tillämpas
vid platsfördelningen i dess helhet. Vad Holland beträffar, är det emellertid
väl att märka, att här är hela landet en valkrets, och regeln är
sålunda icke förbunden med någon valkretsindelning. Under dylika förhållanden,
då det gäller fördelningen av ett så betydande antal mandat, blir

125

— såsom av vår valstatistik i bilaga 1 framgår — ifall partiernas antal
är begränsat, resultatet ungefär detsamma, vilken av de båda fördelningsreglerna
man än bestämmer sig för. I Danmark finner man ett partiellt
användande av valkvotsregeln, i det att den tillämpas vid utdelandet av
tilläggsmandaten. Också här gäller det ju emellertid hela landet. Vid
fördelningen av valkretsmandaten i Danmark tillämpas däremot d’Hondts
regel. — Ett närmare studium av Belgiens nyinrättade provinsförbundssystem
(bil. 2 s. 371 tf.) giver vid handen, att visserligen valkvoten begagnas
såsom fördelningsregel i första hand, men att den därefter kompletteras
icke med överskottsregeln utan med d’Hondts regel.

I det störa hela kan, såsom redan nämnts, fastslås, att den utländska
erfarenheten icke funnit anledning att sätta valkvotsregeln i den
d''Hondtska regelns ställe såsom fördelningsnorm. Några verkligt avgörande
grunder för vår vallagstiftning att söka giva signalen till en nyorientering
i den riktningen, föreligga, såsom av vår ovanstående undersökning
torde framgå, icke.

C. Tilläggsmaudat eller annat utjämningsforfarande.

Den föregående undersökningen har ådagalagt, att de två medel
till eu bättre matematisk proportionaliter vi hittills betraktat, nämligen ninglnsupvde
förstorade valkretsarna (länsvalkretsarna) och valkvotsregelns införande
såsom fördelningsnorm i stället för d’Hondts regel, icke leda fram till u^t effektiva
den fullt exakta platsfördelning, som står såsom målet. Yalkretsförstoringen
närmar sig detta i högre eller mindre grad; valkvotsregeln görproportionelså
än mera, vad hela riket beträffar, men sätter i stället för den d’Hondt- litet.
ska regelns avvikelser andra missvisningar, vilka synas ännu mindre
tilltalande.

Vill man finna verkligt effektiva utvägar, får man gå radikalare till
väga. Då får man lämna lialvmesyrerna och resolut taga konsekvenserna
av den en gång bestämda utgångspunkten, önskemålet att nå en
fullt exakt proportionalitet i partiernas representation. Det erbjuder sig
knappast mera än två medel av den verkningsfulla art, som det då måste
bliva fråga om. Det ena är det redan tidigare berörda upphävandet av hela
valkretsindelningen, d. ä. hela landets konstituerande såsom en valkrets.

Såsom i annat sammanhang antytts, faller denna möjlighet hos oss tills
vidare utanför praktisk politik. I bil. 2 sid. 344 ff. kan studeras, huru
man i Holland — till sin areal och folktäthet raka motsatsen till
Sverige — genomfört denna följdriktigt utformade partimetod.

126

Återstår så det andra medlet, och det är: bibehållande av valkretsindelningen
men under kombination med ett utjämningsförfarande av
den innebörden, att sedan partisiffrorna för hela riket uträknats, en slutjustering
av det totala resultatet, sådant det framgår ur de sammanlagda
valkretsvalen, äger rum, i syfte att varje parti i riket skall erhålla
sin exakt proportionella andel av andra kammarens samlade medlemssiffra.
Två alternativ av ett dylikt utjämningsförfarande skola här omnämnas.
Det ena är systemet med tilläggsmandat, det andra ett av hr
E. Hage till de sakkunniga inlämnat förslag till utjämningsförfarande,
vilket håller sig inom ramen av riksdagsordningens stadgande om ett för
varje valkrets enligt vissa normer fixerat antal representanter utan några
extra riksdagsmandat för justeringen.

Tman9d3at Systemet med tilläggsmandat är som bekant en dansk uppfinning

och otvivelaktigt en intresseväckande sådan.1 Det avser den nedre kammaren,
folketinget. För tillvägagångssättet enligt de ursprungliga stadgandena
från år 1915 lämnas en redogörelse i bilaga till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11 vid 1918 års lagtima riksdag. Kombinationen
enmansvalkretsar med majoritetsval samt tilläggsmandat ersattes emellertid
genom vallagsrevisionen av 1920 med kombinationen flermansvalkretsar
med proportionsval samt tilläggsmandat. I vårt föreliggande betänkandes
bil. 2 sid. 327 tf. lämnas en framställning av de nu gällande
reglerna. Partibeteckning och officiell partiregistrering utgöra valsättets
förutsättning. Frånsett de nytillkomna folketingsmännen för Sonderjylland
väljas 140 representanter, varav en på Färöarna, medan 110
utses i 19 flermansvalkretsar (sammanlagt 18 folketingsmän för Köpenhamn,
41 för öarna och 51 för Jylland). Varje parti erhåller i varje
särskild valkrets så manga platser, som d’Hondts regels tillämpande
på röstningssiffrorna anvisar. Med utgångspunkt från det antal röster,
som partiet erhållit i hela landet, beräknas dess matematiskt tillbörliga
representantantal och jämföres därefter med sammanlagda antalet mandat,
som genom valkretsvalen tillfallit partiet. För utjämningen av överoch
underrepresentation stå så till buds 29 tilläggsmandat, varav 6 för
för Köpenhamn, 10 för öarna och 13 för Jylland. De fördelas i angivet
syfte på de tävlande partierna, varefter de efter vissa beräkningsgrunder
lokalt fördelas; partiets tilläggsmandat givas åt de valkretsar, där partiet
uppvisar det största antalet orepresenterade röster.

Till de sakkunniga har från justitiedepartementet överlämnats ett

1 Det förekommer numera även i Österrike (se bil. 2 s. 354 ff.).

•127

av kapten B. Wahlberg ingivet förslag till en anordning med tilläggsmandat.
Av andra kammarens 230 mandat skulle 150 fördelas på valkretsarna
i förhållande till deras folkmängd, dock att minst två mandat
tilldelades varje valkrets. De återstående 80 mandaten skulle fördelas
i förhållande till partiernas rösttal i hela riket. Vid en av förslagsställaren
efter dessa grunder verkställd omräkning av 1911 års andrakammarval
(varvid den för samtliga valkretsar gemensamma valkvoten
använts såsom norm för platsfördelningen mellan partierna) har det visat
sig, att vissa valkretsar erhållit endast två mandat. Skulle emellertid
ett minimum av tre anses vara att förorda, föreslår herr Wahlberg en
sådan tilläggsbestämmelse, att, för den händelse, sedan de 80 mandaten
utdelats, några valkretsar erhålla endast två mandat, de sist utdelade
mandaten skola, i den mån de ej förut tilldelats valkretsar med endast
två mandat, i stället fördelas till valkretsar med endast två mandat,
likväl med iakttagande, att ändring ej sker i den uträknade platsfördelningen
mellan partierna i riket. Förslaget förutsätter, att under hos länsstyrelserna
pågående valuträkning en central myndighet, liksom i Danmark,
erhåller kännedom om de giltiga valsedlarnas fördelning på partier,
samt att denna uträknar platsfördelningen för hela riket och verkställer
fördelningen av tilläggs mandaten på valkretspartierna.

Herr Hages förslag utgör en bearbetning av det i hans motion \ Herr Hages
A. Iv. nr 173 vid 1918 års lagtima riksdag skisserade förslaget. Inne- 0ieisy0steni.8
börden är denna.

Partiernas röstsummor och deras proportionellt riktiga representation
för hela landet uträknas med tillämpande av valkvotsregeln; med
användande av samma metod uträknas det antal platser, som inom
varje valkrets på de avgivna rösterna tillkommer varje parti. Jämförelsen
mellan den förstnämnda platsfördelningen och det sammanlagda resultatet
av valkretsvalen, ger vid handen, vilka partier som äro under- resp.
överrepresenterade, ävensom med vilket antal platser i vartdera fallet.

Om justeringen går så till, att ett underrepresenterat parti skall erhålla
sitt första överföringsmandat i den valkrets, där partiet samlat största
procenten röstande utan att uppnå plats, därefter där det under samma
förutsättning uppvisar näst största procenten o. s. v.; sedan mandat
överförts till partiet i samtliga kretsar, där placering ej uppnåtts, går
man till den valkrets, där partiet tagit 1 mandat med största procenttalet,
o. s. v. Det sistnämnda fallet tillämpas också omedelbart, när det
gäller underrepresenterat parti, som erhållit placering i samtliga valkretsar.
Så blir emellertid frågan, från vilket håll platsen skall över -

128

Båda anordningarna

förutsätta
grundlagsändring.

föras till det underrepresenterade partiet. Därvid föreslår herr Hage, att
då ett mandat i viss valkrets tillföres ett underrepresenterat parti, tages
det från samma valkrets och från det parti bland dem, som tagit
mandat inom valkretsen, vilket är i hela riket överrepresenterat och
vars mandattal alltså skall minskas; i händelse flera sådana partier finnas
inom valkretsen, skall mandatet tagas från det parti, som erhållit det
största antalet mandat eller, i fall två-eller flera partier erhållit lika
antal mandat, av det parti, som inom valkretsen erhållit sina platser
billigast, vilket framgår genom att man delar partiets rösttal inom valkretsen
med antalet mandat, det där erhållit. — Skulle nu inom valkretsen
intet av de i riket överrepresenterade partierna ha några mandat, sker
ingen överföring i denna valkrets, utan man går — i överensstämmelse
med tidigare nämnd ordning — till den valkrets, där det underrepresenterade
partiet till följd av sin röstningsprocent står närmast i tur
till överföring av mandat, eventuellt till nästa igen o. s. v. Den beskrivna
överföringen pågår, till dess det slutliga valresultatet motsvarar
den mandattilldelning, valkvotsregelns tillämpande på partiets samlade
rösttal i hela landet anvisar.

Beträffande såväl systemet med tilläggsmandat som hr Hages förslag
till utjämningsförfarande må först anmärkas, att ingendera reformen
är möjlig att omedelbart genomföra. Därtill skulle nämligen icke en
ändring i motsvarande syfte av vallagens bestämmelser vara tillräcklig.
Riksdagsordningens stadgande!! angående valkretsindelning och platsernas
fördelning äro av den art, att de måste erhålla en annan lydelse för att
vara förenliga med de ifrågasatta reformerna.

Vad först tilläggsmandaten beträffar, fastställer riksdagsordningens
§13 andra kammarens ledamotsantal till en fix siffra, 230. Bestämmelserna
i § 15 stadga för dessa mandats fördelning på valkretsarna normer,
vilka innebära ett uttömmande placerande av hela antalet. Paragrafen
utesluter sålunda varje möjlighet att i utjämningssyfte reservera
några riksmandat. Med hänsyn till herr Hages överföringssystem må
bemärkas, att meningen med den i § 15 normerade fördelningen av
andrakammarledamöterna på valkretsarna icke kan vara någon annan
än att de röstberättigade i varje valkrets verkligen äga att utse
det antal riksdagsmän, som tilldelats valkretsen. Bestämmande för frågan,
vilka personer skola erhålla mandaten, måste alltså de röstningssiffror
bliva, som ur valkretsens val framgå. Vid herr Hages överföringsmetod
blir detta, såsom omedelbart inses, ingalunda alltid fallet; tvärtom ingår
det som ett huvuddrag i systemet, att valkretsvalets resultat skall om -

129

justeras med ledning av valets utfall i hela riket, d. ä. i andra valkretsar.
För att den här hävdade tolkningen av riksdagsordningens § 15
måste anses vara den enda riktiga talar dels sakens natur, dels ordalagen
i nämnda paragraf. Det talas i densamma icke blott om, att »i
varje valkrets väljes» eller »för varje valkrets väljes» ett visst antal
representanter, utan uttrycken varieras även därhän, att det heter,
att valkretsen är »berättigad att välja» eller »äger utse» detta antal.

Varken sakens natur eller ordalagen kunna anses inrymma den tolkningen,
att det är tillfyllest, om de valda äro tagna från valkretsen,
oberoende av huruvida de verkligen utsetts av valkretsens röstberättigade.

Det kan uppenbarligen icke häremot invändas, att stadgandena i § 15
borde tolkas i belysningen av vallagens närmare bestämmelser om normerna
för uträknandet av valresultaten i valkretsarna; ty vallagens stadganden
kunna icke åt grundlagens giva en annan innebörd än den de i
och för sig besitta.

Då sålunda såväl införandet av ett system med tilläggsmandat som Kritik.
ett utjämningsförfarande av den art, herr Hage föreslagit, förutsätter
grundlagsändring, faller frågan utanför raden av sådana nya regler, som
»kunna komma till användning vid först infallande val enligt de sist antagna,
vilande författningsbestämmelserna», och som enligt de i statsrådsprotokollet
av den 21 november 1919 för de sakkunnigas arbete givna
direktiven skulle utgöra huvudföremålen för vår utredning. Det kan från
den synpunkten vara motiverat att bär icke företaga någon mera ingående
undersökning av de föreslagna instituten. Yi vilja emellertid göra
följande erinringar.

Ser man först till den tekniska utförbarheten av de båda beskrivna Båda systcsystemen,
så besvaras frågan härom, vad tilläggsmandaten beträffar, av t

tillvägagångssättets praktiska tillämpande i Danmark. Vad åter angår
herr Hages förslag, så kan detta utjämningsferfarande nog i framställningen
förefalla rätt invecklat. I motiveringen till sitt förslag anmärker
emellertid herr Hage, att särskilt med stora valkretsar (länsvalkretsar
eller dylikt) och med tillämpningen av valkvotsregeln de behövliga omjusteringarna
icke bliva så besvärande många, och att man därtill kunde
tänka sig någon — visserligen i och för sig icke rätt tilltalande modifikation,
gående därpå ut, att omjusteringar skulle ske, endast om något
parti erhållit en underrepresentation, som är större än ett mandat
eller om underrepresentationen för något parti överskrider en viss procent
av den representation, vartill partiet skulle vara berättigat med
hänsyn tagen till partiets samlade röststyrka i hela landet. Det är nog

17—210270.

130

också riktigt, att ej heller herr Hages förslag kan sägas möta några
oövervinneliga svårigheter med avseende på dess förverkligande.

Effektivite- Grå vi därefter till att betrakta effektiviteten av de båda anord proportio-

ningarna med hänsyn till ernående av en exakt proportionalitet i partinelit
hänge- ernas representation, så har redan betonats, att denna effektivtitet icke kan
bestridas. Jämför man i detta avseende tilläggsmandaten med herr Hages
överföringsförfarande, får emellertid det senare sägas bäst motsvara kraven
på proportionell precision, då det ju under alla omständigheter måste
resultera i ett rätt avvägt förhållande mellan partiernas röststyrka och
deras representantantal. Tilläggsmandat-systemets effektivitet åter beror
på, huru stort antal tilläggsmandat, som inrättas. Såsom jämväl anmärkes
i den danska vallagspropositionen av den 18 november 1919, skulle
detta antal egentligen göras beroende av valkretsvalens utfall på sådant
sätt, att det vore elastiskt uppåt eller nedåt, allt efter det behov, som
framställde sig i och för utjämningen; detta innebure emellertid, att
andra kammarens medlemssiffra icke vore strängt fixerad. Allt för stor
betydelse har dock icke detta minus i tilläggsmandatens effektivitet, då
erfarenheten nog kunde anvisa det antal, som vore erforderligt för att åtminstone
i normala fall åvägabringa den proportionella representationen.

Principin- Om herr Hages överföringsförfarande hembär priset i exakthet

från person- framför systemet med tilläggsmandat, så gör det så även i fråga om
momentets den huvudinvändning, som mot båda utjämningsanordningarna kan framsynpunkt.
gallas som j förstärkt måtto är densamma som den, vilken i före gående

avdelning gjorts gällande mot valkvotsregeln. Det är icke i fråga
om vare sig den tekniska utförbarheten eller effektiviteten, som de båda
utjämningsmetoderna äro angripbara. Vill man såsom valsättets huvuduppgift
genomföra den matematiska »rättvisan», ligger tvärtom reformens
riktning åt ettdera av dessa båda håll klar. Men frågan är just allt
fortfarande, om man skall sätta detta mål såsom valmetodens a och o
eller icke. '' Vid värdesättningen av de båda nu behandlade instituten
föres man sålunda från tekniken återigen över till det principiella området.
Man är ånyo framme vid den principiella huvudmotsats, vid vilken
de sakkunniga såväl i detta betänkandes första kapitel som därefter
vid upprepade tillfällen hava dröjt.

Det förhåller sig nämligen helt visst så, att införandet av tilläggsmandat
eller annat utjämningsförfarande skulle i de renodlade former,
som här äro på tal, komma att betyda ett understrykande i nog så
utpräglad grad av partimomentet vid de parlamentariska valen. Mot en
erinran till styrkande av detta påstående, att de omhandlade instituten

131

förutsätta en absolut enhetlighet i partibeteckningar, en uniformering av
partiväsendet över hela riket, kan visserligen invändas, att en sådan
redan kan sägas i det närmaste vara faktiskt genomförd. I alla händelser
må emellertid påpekas, att denna uniformering för framtiden skulle
fastlåsas. Såväl härigenom som genom att hela anordningen framträder
såsom det dominerande huvuddraget i valsystemet, vore det med den
suggererande verkan, valorganisationen utövar på folkets politiska föreställningssätt,
fara värt, att partiet och icke personen skulle i allt högre
grad komma att inför detta framstå såsom det i valakten huvudsakliga
och mest värdefulla.

Det sagda gäller framför allt om det av herr Hage föreslagna överföringssystemet.
Såsom nyss nämndes, överträffar detta tilläggsmandaten
med hänsyn till partimomentets understrykande, och detta i ett avseende,
som berördes i vår framställning av val kvotsregeln och dess verkningar,
nämligen uppskattningen av valkretsvalets självständiga betydelse.
Vid tilläggssystemets praktiserande blir resultatet av valkretsvalen
icke kullkastat utan står fast även vid utjämningen. De valkretsar,
vari röstningsfrekvensen framträtt kraftigast, erhålla emellertid
ett premium, som i vårt land från valkretsrepresentationens synpunkt
måhända kan te sig något påfallande. Själva den omständigheten,
att antalet representanter i valkretsen kan påverkas av valdeltagandets
livlighet, är nämligen att anteckna som ett gynnande av de folktätare
landsdelarna framför de glesare bebyggda. Men, såsom nämnt, valkretsväljarnas
röstningssätt blir definitivt avgörande för valkretsmandatens
fördelning mellan partierna i valkretsen. Hr Hages överföringssystem
däremot kan medföra, att enskilda valkretsar få valkretsvalets resultat
alldeles omstöpt för att i stället erhålla en representation, som, vad både
parti- och personsammansättningen beträffar, står i rätt så bjärt motsats
till den representation, vilken framgick ur det egentliga valet. Ja,
såsom hr Hage själv förutsätter, att kritiken kunde invända, det är till
och med tänkbart, att det i en eller annan valkrets kan bli på det sättet,
att ett parti, som erhållit högre rösttal inom valkretsen, efter omjusteringen
blir utan mandat i valkretsen, under det att ett parti med mindre
rösttal i valkretsen besätter ett mandat. Vi upprepa från föregående
avdelning, att, även om det, såsom hr Hage genmäler, kan vara riktigt, att
en sådan fatalitet som den sistnämnda mera sällan komme att inträffa,
i det att i de bestå fall överföringsmandaten komme att tagas från
partier, som ha tagit flera mandat i en valkrets, det dock alltjämt^ från
personsynpunkt måste anses föga tilltalande, att utgången av valet i en
valkrets icke skulle bliva bestämmande för sammansättningen av samma

132

Samman fattning.

valkrets’ representation i andra kammaren. Oviljan däröver vore synnerligen
begriplig. Man torde icke utan vidare kunna begära, att exempelvis
de socialdemokratiska valmännen i en sydsvensk valkrets skulle inför
en omjustering, som berövade dem ett mandat och flyttade över det
till de moderata i samma valkrets, trösta sig över det snöpliga resultatet
av deras i valkretsen utvecklade valenergi med den tanken, att de
moderata ju dock voro underrepresenterade i Nordsverige.

Såsom vi redan i föregående avdelning framhållit, torde det förvisso
kunna ifrågasättas, huruvida den matematiskt exakta partiproportionella
representationen är av den oomtvistliga vikt, att den först och sist måste
utan alla andra hänsyn tillgodoses. Det är ju egentligen de smärre partierna
det gäller. Fråga kan vara, om deras rätt till absolut exakt representation
i hela riket är så under alla förhållanden betvingande, som den framställes.
Godtager man den proportionella grundmaximen som en dogm,
inför vilken alla andra politiska lärosatser förblekna till betydelselöshet,
så är rätten i fråga tydligen uppenbar. Men den blir det icke, ifall man
ställer sig på den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten icke
får genomföras längre, än att den icke gör en skadlig åverkan på andra
det politiska livets värden. Kan man finna något sätt att utan dylikt
våldförande sörja för en exakt partirepresentation, så vore det ju bra.
Framtidens teknik kan måhända frambringa en kombination, i vilken
även ett tilläggssystem kan finna plats såsom ett ändamålsenligt moment.
Men ännu har man icke funnit på någon sådan, och tills det sker, torde
man få nöja sig med de approximationer, som vi ha eller som vi med
valkretsförstoringen få. De smärre partierna få inrikta sig på att söka
förstärka sina lokala rotfästen för att på den vägen öka sitt representantantal.
Man kan ställa sig tvivlande gentemot det berättigade däri,
att ett parti, som, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknandet
av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram
till nödig representationssiffra, kunde utan vidare sägas hava en »rätt»
till representation.

Då sålunda tilläggsmandat eller andra föreslagna utjämningsförfaranden
enligt de sakkunnigas uppfattning stå i strid med den allmänna
grundsyn, vi framställt i detta betänkandes första kapitel, kunna
vi — frånsett deras nuvarande grundlagsstridighet — icke i den form, vari
dessa förslag föreligga, tillstyrka dem. Valkvotsregelns införande som fördelningsregel
hava vi likaledes på anförda skäl avstyrkt. Den reform till
åvägabringande av en bättre proportionell representation av partierna, vi
föreslå, inskränker sig alltså till valkretsförstoringen. Medlet är visser -

ligen icke sådant, att en matematiskt riktig platsfördelning garanteras,
men medför i alla händelser förstärkta utsikter till en approximativ
proportionalism. Med en sådan anse vi, att man tills vidare bör låta
sig nöja, så länge man icke bestämt sig för att med undanskjutande
av personmomentet oförbehållsamt acceptera den till sina yttersta konsekvenser
genomförda partimetodens princip.

134

2. Partibeteckningarna och medel mot deras missbrukande.

bdecknin i För fördelningen av representantplatserna mellan de vid valet täv SverigToch

Jande valmansgrupperna måste man känna dessa gruppers röststyrka, och
utlandet, i detta syfte åter måste man veta, till vilken grupp varje avgiven röst,
är att hänföra. När, såsom hos oss, en väljare kan giva sin röst endast
åt ett håll, sker detta genom att å valsedeln finnes ett märke anbragt,
som ger besked i frågan.1 Detta märke utgöres hos oss av partibeteckningen.
Med ledning härav sammanläggas valsedlarna i grupper, vilkas
röststyrka bestämmes genom sedlarnas räknande. I Danmark, Österrike
och Italien spela partibeteckningarna en liknande roll. I Norge finnas
visserligen också partibeteckningar, men — såsom nedan skall framgå —
utan sådan betydelse som i Sverige. I Finland äro partibeteckningarna
endast fakultativa (liksom f. ö. i viss man även i Norge) och tjänstgöra
allenast som en i metodologiskt avseende betydelselös »lösen» för väljarna.

Flertalet staters (däribland även Finlands) vallagstiftning begagnar
sig av en annan utväg till väljargruppernas särskiljande, nämligen, jämte
nominering inför offentlig myndighet av kandidatlistor (vilken förekommer
jämväl i samtliga ovannämnda främmande länder), kandidatlistornas utmärkande
genom åsätta nummer. Därjämte finner man å vissa håll möjlighet
beredd för olika kandidatlistors sammanslutning till samverkande
enheter. De sakkunniga föreslå en sådan förändring av tillvägagångssättet
hos oss i förevarande avseende, att partibeteckningarna avskaffas och att i
stället officiell nominering av valförslag införes samt kombineras med ett
likaledes officiellt ingående av förbund mellan olika listor. Till stöd för
detta förslag vilja vi anföra, vad i detta och nästkommande kapitel följer.

Yad först beträffar det nu använda systemet med partibetecknade
valsedlar, infördes detsamma vid de proportionella valens grundlagsfästande
1909. Riksdagen föredrog denna metod framför de offentliga valförberedelserna,
vilka den fann tyngande. Genom användande av partibetecknade
valsedlar — yttrar riksdagen 1907 i sin skrivelse nr 147 —
skulle man på en bekvämare väg uppnå »väsentligen samma fördelar,
som genom dylika valförberedelser åsyftas, nämligen för valmannen frihet
att kunna, utan skada för sitt parti, rösta på just de kandidater, vilka

1 Vi bortse här från det i sammanhanget betydelselösa »fria gruppss-institutet.

135

han finner vara de bästa, och för valmyndigheten en avsevärd förenkling
vid uträknandet av valresultatet».

Redan vid metodens införande beaktade man emellertid den olagen- ^brukets
heten, att ett parti genom illojalt användande av ett annat partis betecknino-
— d. ä. utan medgivande av det senare — kunde på obehörigt
sätt befrämja sina syften. Den huvudsakligen ifrågakommande avsikten
med en dylik manöver är att söka fråntaga ett tredje parti en plats för
att i stället föra den över till den ensidigt åstadkomna alliansen. Det
förhatliga ligger däri, att man tvingar valmännen inom ett parti att,
även om det strider mot deras önskningar, deltaga i den gemensamma
offensiven. Vilket av de båda under gemensam partibeteckning framo-ående
partierna, som kommer att erhålla den från det tredje partiet
eventuellt tagna platsen, kan visserligen vara ovisst. Det kan emellertid
inträffa, att det blir det annekterande partiet, som blir det lyckliga. I sådant
fall stegras anstötligheten i förfaringssättet, i det att det parti, vars beteckning
tillgripits, tvingas att låta sina överskottsröster komma det agerande
partiet till godo. Tänkbart vore därjämte, att, ifall det för manövern
utsätta partiet vid röstningen i betydande mån splittrade sig på olika
listor, medan det manövrerande partiets medlemmar röstade enhetligt,
det senare rent av frånrövade det förra en plats. Slutligen kan med
nuvarande valmetod illojalt begagnande av ett annat partis beteckning
beröva detta rätten att självt bestämma över sitt personval. Den gemensamma
partibeteckningen medför ju alltid den verkan, att rangordningen
tidigare brister, för det mindre partiet genast, och platstillsättningen sker
enligt en regel, reduktionsregeln, som ofta medför resultat, vilka alls icke
äro av valmännen avsedda. Denna olägenhet botas genom att, såsom de
sakkunniga föreslå, införa absolut rangordning. Kvar stå emellertid de
Övriga stötande följderna av den omhandlade manipulationen.

Det torde icke behöva spillas många ord på frågan om tilltagets
moraliska halt. Det må vara nog att erinra därom, att det innebär ett
våldförande av den enskilde valmannens uppenbara rätt att själv disponera
sin röst, när man på detta sätt tvingar honom att göra tjänst för
ett annat partis syften.

Vid tiden för avgivandet av 1911 års proportionsvalssakkunmgas Klagomål
betänkande (1913) funno visserligen dessa, att den ifrågavarande möjligheten
såvitt bekant icke utnyttjats i sådan utsträckning, att lian den
synpunkten tillräckliga skäl förelåge för inskränkning av rätten att åsätta
valsedlarna vilken partibeteckning som helst. Klagomålen hava emellertid
i senare tid återkommit allt starkare, och i motionen nr 118 inom
A. K. vid 1918 års lagtima riksdag hemställer hr Adelswärd om eu re -

136

Tilläggsmandat
sot
botemedel.

jDe stora valkretsarnas

inverkan.

vision av valrättsbestämmelserna jämväl i syfte att förekomma missbruk
av partibeteckningar på valsedlarna. Motionären anmärker, att man haft
särskild anledning att uppmärksamma den påtalade bristen i valmetoden
vid senaste andrakammarvalen (1917), »då ett sådant ohederligt förfaringssätt
(annekterande av annat partis beteckning) vid flera tillfällen användes
på ett sätt, som kan betecknas som skandalöst». Och han tillägger, att
»angeläget synes det i den politiska moralens namn vara, att ett sådant
förfaringssätt om möjligt förhindras genom lämpliga bestämmelser i vallagen».
Riksdagen är i sin skrivelse den 22 maj 1918 (nr 226) ense
med^ motionären om, att i det anmärkta hänseendet ett uppenbart missförhållande
föreligger. Riksdagen förmenar det vara möjligt, att det för
andra kammarens vidkommande skulle komma att av sig självt försvinna,
därest en anordning i syfte att åt alla partier garantera en representation,
fullt motsvarande deras röststyrka, komme att genomföras. Ty i
så fall skulle varje anledning för ett parti att genom begagnande av ''ett
annats partibeteckning söka vinna en starkare representation komma att
bortfalla, pa samma gång som begagnandet av den främmande partibeteckningen
skulle utesluta de i den ifrågavarande valkretsen på partiets
kandidater avgivna rösterna från inflytande på bedömandet av valresultatet
i stort. Komme åter en sådan anordning icke till stånd, vore det
enligt riksdagens mening synnerligen angeläget att genom särskilda åtgärder
söka vinna rättelse i det av motionären anmärkta missförhållandet.
För andra val än andrakammarval vore — tillägger emellertid riksdagen —
behovet i alla fall ofrånkomligt.

( Det förefaller, som om riksdagen i det anförda yttrandet haft i
tankarna en anordning med tilläggsmandat eller eljest slutjustering av
valresultatet för hela landet. Under sådan förutsättning, synes riksdagen
mena, komme måhända för andrakammarvalens del risken av illojalt begagnande
av partibeteckning att försvinna. Så till vida torde detta vara
riktigt, som man genom att rösta under annan partibeteckning än den
egna minskar rösttalet för det egna partiet och ökar det för ett motparti
samt därmed bidrager att förminska sitt eget partis och förstora motpartiets
chanser att erhålla platser ur den fond av tilläggsmandat, som skall utjämna
partirepresentationen för hela landet. Å andra sidan kan dock intresset
för partiets lokala representation tänkas egga till manövern i fråga.

Då. emellertid för vårt land ett system med tilläggsmandat eller
annat utjämningsförfarande enligt de sakkunnigas mening icke nu kan
komma i fråga, måste man se sig om efter andra medel till bot mot
det onda. I linje med riksdagens nyss anförda tankegång ligger föreställningen
om den verkan, som i förevarande hänseende må kunna till -

137

skrivas införandet av större valkretsar för val till andra kammaren. De
sakkunniga hava ovan föreslagit, att länen eller större delar av sådana
göras till valkretsar. Även en dylik reform komme ju att bidraga till
åstadkommandet av ett rättvisare valresultat och kan därför tänkas
komma att förminska den omhandlade olägenheten. Den avskaffas
emellertid uppenbarligen icke genom denna förändring. Allt fortfarande
kunna även efter densammas genomförande valsituationer komma att
föreligga, vilka locka till upprepande av manövrer med partibeteckningarna.

För den händelse man vid uträkningsförfarandet skulle övergå till Absolut
absolut rangordning — en förändring, som de sakkunniga, såsom nyss ranslfrdpnelrng
nämndes, föreslå, och som å annat ställe (s. 206 tf.) motiveras — men under risken.
bibehållande av systemet med partibeteckningar, skulle de olägenheter,
som här äro i fråga, i så måtto ytterligare skärpas, att splittring inom
ett parti ännu säkrare skulle kunna belöna det väl sammanhållna motparti,
som genom illojal annektering av partibeteckning sökte inhösta
vinst. Den absoluta rangordningen kan nämligen under sådana förhållanden
medföra, att fraktionslistor, som starkt avvika från varandra med
avseende på namnens ordning, icke komma att för något namn sammanräknas
och sålunda stå sig svagare i förhållande till ett enigt parti, som
trängt sig in på dess område, än vad vid nuvarande uträkningsmetod är
fallet. Med absolut rangordning kan sålunda lockelsen till illojala manövrer
och därmed också behovet av förebyggande anordningar tänkas växa.

Fn provkarta på tänkbara sådana ‘ anordningar erhåller man genom
ett studium av den danska vallagens av den 11 april 1920 och den
norska vallagens av den 17 dec. 1920 hithörande stadganden. Det förefaller
svårt att tänka sig andra möjligheter än dem, som här äro i förfarandet
inorganiserade — frånsett straffbestämmelser, men sådana torde
i förevarande fall svårligen kunna bliva effektiva. För att underlätta
förståelsen av de slutsatser, vartill vi senare i vår undersökning av olika
utvägar komma, införa vi här först en redogörelse för de nämnda
stadgandena. ''

Förutsättningen för såväl det danska som det norska förfarandet
är den officiella nomineringen av kandidater resp. kandidatlistor.

Betrakta vi först det danska förfarandet vid folketingsvalen (se bil. 2 Förfarandet
sid. 328 IT.), må till en början anmärkas, att man vid formuleringen av val- * Danmark.
lagens bestämmelser om hithörande moment förvisso icke haft någon påträngande
anledning att bereda skydd mot otillbörliga manipulationer
med partibeteckningar. Själva systemet med tilläggsmandat är i viss mån

18—210279.

138

ägnat att utesluta hela saken, såsom redan ovan påpekats. Om vi emellertid
bortse från detta faktum och undersöka valstadgandena i övrigt,
så skola vi finna, att de verkligen skulle lämna skydd mot illojala manövrer
även utan systemet med tilläggsmandat.

Stadgandena utgå från en ofullständig form av eu anordning,
vilken även i vårt land diskuterats, nämligen partiernas officiella registrering.
När nya allmänna val till folketinget skola företagas, lämnar
folketingets talman inrikesministern meddelande om, vilka partier som då
finnas i folketinget; senast 10 dagar före valets avhållande kunna därjämte
minst 10,000 väljare meddela inrikesministern, att de ärna deltaga
i valet såsom nytt parti. Snarast möjligt efter fristens utgång, heter det
vidare i paragrafen, bringas de sålunda av inrikesministern mottagna anmälningarna
till allmän kännedom, och samtidigt kungöres den alfabetiska
ordning, vari partiernas beteckningar komma att anbringas på (de officiella)
röstsedlarna.

Den officiella partiregistreringen är emellertid såsom ovan nämnt
förknippad med officiell kandidatnominering och därjämte med officiella
valsedlar. Valprocedurens huvuddrag äro — med bortseende från sådana
detaljer, som sakna större betydelse i detta sammanhang — följande.
Kandidatnomineringen, vilken försiggår i särskilda »Opstillingskredse»
(= de forna enmansvalkretsarna), skall stödjas av ett visst antal (minst 25)
»stillere». Därjämte skall anmälningsskriften underskrivas av kandidaten
själv, och denne skall angiva, till vilket parti han ansluter sig. Det
tillkommer därefter enligt vallagens ord »partiet» att tillkännagiva, i
vilken ordning de för partiet anmälda kandidaterna för hela valkretsen
skola uppställas å partilistan, ett tillkännagivande, som enligt lagändring
av den 28 juni 1920 dock ej är obligatoriskt. Ingen kandidat får anmäla
sig för mera än ett parti. Vid omröstningen användas officiella
valsedlar med samtliga anmälda partibeteckningar jämte tillhörande kandidatlistor
uppförda i var sitt särskilda fält. Vare sig partiet bestämt
rangordning mellan kandidaterna eller ej, tillämpas ett och samma röstningssätt.
Valmannen åsätter röstsedeln ett kors antingen vid partibeteckningen
eller vid det översta namnet i ett av fälten eller vid namnet
på en av kandidaterna längre ned i partifältet. I varje fall tillgodoräknas
hans röst partiet. I det sistnämnda fallet tillfaller rösten i första
ordningen den förprickade kandidaten, i de förstnämnda två fallen följes
orubbat den å valsedeln förefintliga ordningen mellan kandidaterna, om
nämligen rangordning fastställts av ifrågavarande parti (hur i motsatt
fall röstberäkningen sker, se härom bil. 2 s. 334). Varje partis röststyrka
erhålles genom summering av de röster, som äro avgivna för det -

139

samma. Partibeteckningen spelar alltså fullkomligt samma metodologiska
roll som lios oss.

Det moment i det ovan beskrivna förfarandet, vilket tillsammans
med partiregistreringen verkar till omöjliggörandet av det omhandlade
valfusket å kandidatnomineringens stadium, är den bestämmelsen, att
»partiet» — varmed uppenbarligen måste avses den ifrågavarande organisationen
genom sin styrelse eller pa annat sätt äger att bestämma
den ordningsföljd, i vilken partiets kandidater skola uppföras på den
officiella valsedeln. Man skulle eljest kunna tänka sig, att ett parti
kunde vid den officiella nomineringen låta sina egna kandidater segla
under falsk flagg. Men det är uppenbart, att, då det parti, vars namn
på detta sätt annekterats, har rätt att bestämma ordningen på den
officiella sedeln, och då vidare denna ordning spelar en betydande roll
vid utdelningen av platserna, ett dylikt tilltag skulle för det annekterande
partiet kunna betyda förlust i stället för vinst av platser. Den möjlighet
att modifiera kandidatordningen, som valmetoden lämnar den enskilde
valmannen, är för begränsad för att kunna tjäna som tillräcklig
motvikt. — Att de stadganden, som gälla själva röstandet, utesluta några
illojala tilltag av den art, varom är fråga, framgår omedelbart. Valmännen
är ju bunden av den officiella valsedeln och har endast att välja
mellan de där uppförda partilistorna. Det är detta, som å detta stadium
är avgörande. Det är för valmannen direkt omöjliggjort att kombinera
partibeteckning och kandidater på annat sätt än som den å den officiella
valsedeln avspeglade nomineringen har gjort.

Man finner sålunda, att i Danmark partiregistreringen suppleras
med inlimmande åt den registrerade partiorganisationen av rätt att
utöva ett avgörande inflytande på dess kandidatlistas slutliga utseende
ävensom med väljarens bundenhet i det stora hela till denna kandidatlista.
Det är i denna kombination, som den officiella inregistreringen av
partierna skulle kunna bliva av effekt såsom medel att förebygga sådana
illojala manövrer, som hos oss hava förekommit.

Gå vi så till den nya norska vallagen (se Bil. 2 sid. 320 f.), finna vi Förfarandet
här en effektivt utformad inregistrering av partier och partinamn till * Nor9eskydd
för dessa senare. Det heter i vallagens 11 §, att ett parti, som
har organiserat sig under ett partinamn, kan genom sin huvudstyrelse
anmäla partinamnet hos vederbörande departement, vilket, i fall anmälan
befinnes vara i tillbörlig ordning, ofördröjligen låter införa den i
Norsk Kunngjerelsestidende. När eu sådan anmälan är gjord, fortsättes
det, kan icke något annat parti antaga partinamnet eller ett namn, som
är utsatt för att förväxlas med detta, förrän det parti, som först antog

140

namnet, har meddelat departementet, att partiet upplösts eller ändrat
namn. Namnet blir också fritt, när partiet vid två val å rad icke har
uppställt partilista i någon valkrets. Att partinamn har blivit fritt, skall
också ofördröjligen kungöras.

De stadganden, i vilkas miljö partiregistreringen befinner sig, äro
följande. Rörande den officiella kandidatnomineringen, vilken, såsom tidigare
nämnt, ju även här är förutsättningen, gäller, att ett förslag till
vallista skall vara underskrivet antingen av röstberättigade i valkretsen
till ett antal av minst 50 för lantvalkrets och 100 för stadsvalkrets eller,
ifall förslaget utgår från ett parti, som, i överensstämmelse med här ovan
anförda stadganden om inregistrering av parti, har ensamrätt till visst
partinamn, av partistyrelsen i valkretsen resp. partiets centralstyrelse.
Hava flera vallist-förslag samma överskrift eller är något förslag försett
med en överskrift, som icke tydligt skiljer sig från annat förslags överskrift
och saken icke kan ordnas genom förhandling mellan vederbörande,
segrar det förslag, som först inkommit, dock naturligtvis med reservation
för ensamrätten till partibeteckning. Vidare är att märka, att ingen kandidat
får förekomma på mera än ett valförslag. — Vad så beträffar
väljarens åtgöranden vid själva valtillfället, åtnjuter han åtminstone formellt
stor frihet. Han disponerar lika många röster som antalet platser
att tillsätta, utan att dock vara tvungen att begagna dem alla. Det står
honom fritt att å den officiella vallistan stryka namn eller ändra ordningen
mellan namnen, att rösta på personer från olika listor (blandningssedel,
panachering), ja, även att rösta på personer, som icke äro
uppförda^ på någon lista. Det synes icke heller vara absolut nödvändigt,
att han åsätter sin valsedel någon partibeteckning. Restriktionerna röra
valsedlarnas rent tekniska åvägabringande. Det stadgas nämligen, att
tryckta röstsedlar måste vara likalydande med de officiella vallistorna,
skola utstyras som dessa, alltså jämväl med deras partibeteckning samt
med samma namn i samma ordning som å listan. Andra tryckta sedlar
äro förbjudna. Namnen å den tryckta sedeln kunna emellertid omkastas
genom sifferbeteckningar, och strykningar och tillskrivningar kunna också
företagas. Därjämte står det valmannen fritt att själv skriva sin röstsedel.
— För uträkningen av de partierna enligt valsedelmaterialet tillkommande
rösttalen begagnar sig vallagen av det förfaringssättet, att
det först undersökes, huru många röster varje kandidat har erhållit,
varvid tagas i betraktande samtliga sedlar, där hans namn förekommer,
både blandningssedlar och rena partisedlar; därefter sammanläggas de
kandidaters rösttal, vilka förekomma å samma officiellt anmälda kandidatlista,
och summan härav blir listans resp. partiets rösttal.

141

Frågar man sig nu, vilka stadganden i det norska förslaget, som
jämte inregistreringen av partierna åvägabringa det nödvändiga skyddet
för partibeteckningarna, så finner man på nominationsstadiet en garanti,
som påminner om den motsvarande danska, så till vida som den utgöres
av en viss partiorganisationens roll såsom sådan. Det är nämligen svårt
att på annat sätt förstå de norska stadgandena än så, att 50 resp. 100
personer, som icke tillhöra partiet såsom inskrivna ledamöter, icke kunna
med bestående effekt anmäla någon kandidatlista med detta partis namnbeteckning,
ifall partiet i fråga antingen genom nyssnämnda antal medlemmar
— vilka väl då samtliga måste vara i partiet inskrivna eller

— vilket väl betraktas såsom det normala — genom sin styrelse anmäler
en egen lista. Emellertid kan det hela vid första påseendet synas
komma att sakna betydelse i betraktande av den vidsträckta frihet, väljaren
vid valtillfället äger gentemot hela nomineringsresultatet, i bjärt
motsats till förhållandet i Danmark. Här tillkomma emellertid dels de
anförda restriktiva bestämmelserna angående valsedlarnas utseende, dels
och framför allt, att — såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen
— sammanräkningsförfarandet är ett helt annat än hos oss. Yad
som här är det avgörande är, att partibeteckningarna förlora all betydelse,
när det gäller att fastslå partiernas röststyrka. För att uppnå detta
syfte räknar man icke de med samma partibeteckning utmärkta sedlarna

— partibeteckningarna å sedlarna äro ju icke obligatoriska, och dessa
kunna innehålla namn från olika partier. Man räknar i stället, såsom
ovan beskrivits, de å partikandidaternas namn avgivna rösterna, var de
än finnas. Om den officiella registreringen och vad därmed sammanhänger
gör det omöjligt att nominera kandidater under en partibeteckning,
som ett annat parti redan fått sig tillförsäkrad, undanrycker det
omnämnda beräkningssättet själva grunden för möjlighet av missbruk
med partibeteckningarna. Partibeteckningarnas roll blir nämligen i den
norska vallagen inskränkt till att fixera, vilka de grupper skola vara,
mellan vilka representantplatserna skola fördelas, samt att förbinda bestämda
kandidatnamn med bestämda partier, varigenom en utgångspunkt
för fastställandet av de olika partiernas röststyrka vinnes.

Till man nu närmare undersöka de impulser till åstadkommande
av medel mot illojal annektering av partibeteckning, som ur dansk och
norsk vallagstiftning skulle kunna hämtas, så kan man först fästa sig
vid den radikala åtgärd, vilken det norska förslaget anvisar, att med
upphävande av partibeteckningarnas betydelse för uträknandet av partiernas
röststyrka i stället låta denna framgå ur en sammanläggning av

Översikt av
möjliga åtgärder.

Namnen å
valsedlarna
bestämmande
för
partiernas
röststyrka.

142

de för partikandidaterna avgivna rösttalen. I sådant fall blir det över
huvud taget ingen annan mening med partibeteckningars anbringande å
valsedlarna än den lättnad, som beredes valmännen vid val av röstsedel
och va]förrättaren vid sorteringen — n. b. under förutsättning av regler,
liknande de norska rörande valsedlarnas yttre utseende. För manövrer
sådana som de, varom nu är fråga, bleve partibeteckningarna alldeles
oanvändbara. Syftet att befrämja partiets framgång vid valet vinnes då
uteslutande genom att rösta på partiets kandidater. Om på valsedlarna
står eller icke står någon partibeteckning, blir i detta hänseende likgiltigt.
Med en sådan reform skulle man emellertid hava avskaffat, vad som
betraktats som det egenartade i hela vårt partibeteckningssystem. I och för
sig läge ju däri intet hinder för åtgärden. Sakliga skäl av avgörande natur
resa sig emellertid mot att utbyta vår nu gällande metod för uträknandet
av partiernas röstsiffror mot den i Norge (och för övrigt bl. a. även i Schweiz)
tillämpade. Därmed skulle nämligen den proportionella platsfördelningen
inom partierna, som hos oss blivit ett postulat, praktiskt taget omöjliggöras.

Vill man bibehålla partibeteckningarnas betydelse för röstsammanräkningen,
har man att taga i betraktande andra av de två ifrågavarande
''nordiska vallagstiftningarna anvisade åtgärder mot missbruk. Beträffande
dem alla är emellertid att bemärka, vad redan ovan påpekats,
Officiell nämligen att de bliva möjliga endast i ett system med något slags offiyZZm9
cie}1 nominering av kandidater resp. kandidatlistor. Ett övervägande av
ning för missbrukets innebörd ger också vid handen, att, om man vill vinna verkytrdet-1''
rättelse, detta kan ske endast genom införande av dylik officiell nominering.
Vad som åsyftas, är ju att hindra medlemmar av ett parti
att kombinera ett annat partis beteckning med sina egna kandidatnamn.
Detta blir icke möjligt, utan att man på förhand fixerar det nödvändiga
sammanhanget mellan ett visst partinamn och ett visst kandidatkomplex.
Enda medlet härtill är en förhandsnominering av någon art. Införandet
av officiell nominering blir, då man svårligen torde lyckas utfinna andra
möjligheter än i dansk och norsk vallagstiftning förefintliga, det första
och oundgängliga villkoret för åstadkommande av någon rättelse. Utan
den klarhet, som den officiella nomineringen giver över de faktorer, varmed
man har att räkna, kunna icke några förebyggande åtgärder vidtagas.
KnasUegen ‘ Med iakttagande av denna nödvändiga förutsättning för det hela

deklaration. ^an man då för det första fästa sig vid en detalj i det danska förfarandet,
som i det föregående icke särskilt understrukits, men som möjligen
kan vara värd att uppmärksamma. Då kandidaten nomineras, skall
anmälan härom undertecknas av honom själv. '' Eftersom därvid jämväl
skall angivas, till vilket parti han ansluter sig, kommer ju förfarandet

143

att innebära en inför offentlig myndighet avgiven deklaration från kandidatens
sida rörande hans allmänna meningsöverensstämmelse med det
ena eller andra partiet. Det låter tänka sig, att häri skulle kunna ligga
ett korrektiv mot det omhandlade missbruket, i det att kandidatens ambitionskänsla
skulle förbjuda honom att i valpolitiskt syfte deklarera
falskt. Härvid är emellertid först att märka, att saken icke komme att
ligga till på samma sätt i Sverige som i Danmark, i det att å sistnämnda
håll kandidatnomineringen, såsom ovan nämnts, försiggår i särskilda nomineringskretsar,
varvid i regel varje parti nominerar allenast en person
för detta delområde av den egentliga valkretsen. Hos oss däremot
komme väl ofta för hela- (den förstorade) valkretsen eller i varje fall
för en icke allt för liten del därav en hel lista, innehållande flera
namn, att på en gång nomineras. Det är ju möjligt, att skillnaden icke
skulle betyda så mycket; eljest kan man måhända förvänta, att den
nyss berörda ambitionskänslan skulle verka mera starkt i ensamheten än
i sällskap. I varje fall torde man emellertid kunna av sannolikhetsskäl
ställa sig ganska tvivlande gentemot verkan av ett dylikt kandidatens
uttryckliga tillkännagivande. Förvisso kan det anföras skäl för lämpligheten
av att nominationsskriften åtföljes av intyg om kandidatens bifall
till upptagandet på den föreslagna listan. Men har hittills ett otillbörligt
utnyttjande av annat partis beteckning kunnat iscensättas med Vederbörande
kandidaters goda vilja, är det antagligt, att så fortfarande
skulle kunna ske även efter införandet av det ifrågasatta tillvägagångssättet.
Den formliga deklarationen från kandidatens sida kan icke förväntas
i alltför hög grad avskräcka från ett företag, som man icke tidigare
dragit sig för att offentligen biträda. I all synnerhet blir detta
fallet, för den händelse partibeteckningar föreligga, vilka icke så restriktivt
angiva ett särskilt parti, att det blir absolut uteslutet att därunder
subsumera jämväl ett annat.

Det blir sålunda nödvändigt att söka efter effektivare utvägar. Därvid
måste tagas hänsyn till såväl nomineringsstadiet som själva röstningen.
Åtgärderna böra förebygga manövrerna lika väl vid det förra tillfället
som vid det senare. En kombination av dylik art är officiell inre- Officiell registrering
av partier och partinamn — snarlik den vi ovan iakttagit i pattinamn(i
dansk och norsk vallagstiftning — och förbud mot upptagande å valsed- förbindelse
lama av namn från olika partilistor (»panachering»). Den sistnämnda ^anabestämmelsen
måste till för att giva den förra någon verkningsför- chering).
måga. Tv om väljarna vid omröstningen finge kombinera partibeteckningar
och kandidatnamn efter behag, utan hänsyn till nomineringens anvis -

144

Kartellväsendets
officiella
reglering
nian
officiell registrering.

ningar, bleve dessa senare från den ifrågavarande synpunkten endast
slag i luften.

Den officiella inregistreringen av partinamn är onekligen ägnad att
åt dessa bereda ett effektivt skydd. Dock sker detta icke ensamt genom
inregistreringen i och för sig utan framför allt genom de stadganden
rörande procedurens fortsättning, som institutet drager med sig. Vad
som härvid är huvudsak är den bestämmande roll, som å nomineringsstadiet
nödvändigtvis måste tillmätas själva partiorganisationen och därvid
särskilt dess verkställighetsorgan, d. ä. styrelserna, de lokala resp. den
centrala. Vi hava funnit, att i Danmark »partiet» äger rätt att fastställa
ordningen på partiets lista mellan de för detsamma nominerade kandidaterna,
medan enligt det norska förslaget det väl blir partistyrelsen,
som får den egentliga dispositionen över partibeteckningen. Vi hava
också funnit, att det är dessa bestämmelser, som giva effekt åt det partinamnsskydd,
registreringen avser att möjliggöra. Skulle man för vårt land
tänka på att efter danska och norska föredömen genom införande av ett
dylikt skydd för partibeteckningarna söka vinna rättelse på den punkt,
varom är fråga, måste anordningen utgestaltas på sådant sätt, att partiorganisationerna
och deras ledningar erhålla ett dominerande inflytande
på nomineringen. Något slags realprövning av listanmälarnas politiska
färg kan ju icke komma på tal, och man är då hänvisad till den nämnda
utvägen. Det förefaller emellertid icke vidare tilltalande för svenska
föreställningssätt, att en partistyrelse skulle kunna vare sig definitivt bestämma
ordningen mellan partiets kandidater å den officiella listan eller
lägga beslag på ett partinamn med den verkan, att ingen annan lista
finge bära den ifrågavarande beteckningen. Det torde särskilt kunna
leda till förfång för minoriteterna inom partiet, vilkas enda möjlighet
att göra sig gällande kan i en given situation vara att uppträda med en
speciallista, vilken de finna sig vara i sin fullgoda rätt att åsätta partiets
namnbeteckning. Om sålunda från systemet med officiell registrering
av partinamn sådana supplerande bestämmelser synas vara oskiljaktiga,
vilka verka alltför åtstramande på partityglarna, torde det näppeligen
hos oss vara att anbefalla såsom medel mot otillbörligt tillgripande
av andras partibeteckningar.

Avvisas nu den officiella inregistreringen av partinamnen, blir frågan,
om kartellväsendet — allt under bibehållande av partibeteckningarna
— därförutan skulle kunna regleras genom officiell medverkan på
ett sådant sätt, att manövrer av förevarande art förhindras. Regleringen
av kartellväsendet bör innebära, att förutsättningen för samverkan mellan
partierna skall vara, att de uttryckligt, genom deklaration inför of -

145

fentlig valmyndighet, ingå valförbund med varandra. Endast ifall en
sådan överenskommelse föreligger, skola överskottsröster från det ena
partiet kunna räknas det andra till godo. Det torde emellertid visa sig,
att under ett system, där partibeteckningarna å valsedlarna utgöra addenderna
till partiernas röstsumma, en dylik reglering av kartellväsendet
svårligen låter sig göras sådan, att den effektivt avskär möjligheten att
genom röstning under annat partis beteckning tillskansa sig obehöriga
fördelar. Låt oss tänka oss tvenne partier, av vilka det ena (partiet A)
på normalt sätt anmäler en kandidatlista, betecknad med partiets rätta
namn, det andra åter (partiet B) anmäler en lista på kandidater ur sitt
eget läger men illojalt betecknad med det förra partiets namn. Partiet
A vägrar att ingå listförbund med partiet B. När emellertid därefter
vid sammanräkningen sedlarna i alla fall skola sammanläggas efter partibeteckningarna,
får ju partiet A.-s vägran en rent platonisk karaktär.

Partiet B vinner sitt mål lika lätt som förut utan partiet A:s medgivande.
Införandet av officiellt förbundsförfarande utan officiell partiregistrering
och med bibehållande av partibeteckningarnas betydelse för
fixerandet av partiernas röststyrka vore sålunda i förevarande avseende
en verkningslös reform.

Av de behandlade utvägarna ur svårigheterna hava vi funnit en Officiell
innebära en övergång till ett helt nytt beräkningssätt beträffande parti
ernas röststyrka, något som skulle faktiskt förhindra bibehållandet av ett partibeteckproportionellt
beräkningssätt vid platstillsättningen inom partierna, tvenne, ^ndTvid
nämligen kandidaternas egen partideklaration och officiellt förbundsför- sammanfarande
utan registrering av partinamnen, vara mer eller mindre ineffek- räknin9entiva,
en fjärde, nämligen den officiella partiregistreringen, vara nödvändigt
förknippad med en icke tilltalande partiåtstramning. Vill man bibehålla
vårt bestående system för beräkningen av partiernas styrka och
därmed möjligheten av proportionell platstillsättning inom partierna, vill
man vinna ett effektivt medel mot illojala karteller och vill man samtidigt
undvika att allt för mycket stegra partiorganisationernas makt vid
kandidatnomineringarna, synes man näppeligen hava någon annan utväg
än att taga en anordning, vid vilken partibeteckningarnas roll vid sammanräkningen
övertages av ett annat beteckning ssätt, som öppnar samma
möjlighet till sammanslutningar, men icke är förknippat med samma
risk för missbruk. Såsom ett sådant erbjuder sig närmast numrering
av vallistorna genom offentlig myndighet. Givetvis måste denna reform
insättas såsom ett led i det komplex av bestämmelser, som i övrigt
bliver för syftemålets uppnående nödvändigt. Att den officiella kandidatnomineringen
hör hit, framgår av det föregående såsom självfallet.

19—210279.

146

Partibeteck ningarnas fullständigt avskaffande -

I män som valförslagen anmälas, skulle de av myndigheten förses med
löpande nummer. Vidare erfordras en officiell reglering av kartellväsendet.
Valförbunden måste alltså komma till stånd genom överenskommelse
mellan vederbörande representanter för olika listor och inför myndigheten
anmälas för att av denna registreras och offentliggöras. Genom
dessa anordningar vore å förberedelsestadiet sörjt för att inga beteckningar
kunde annekteras — det är icke valmännen själva, utan offentlig
myndighet, som åsätter kandidatlistan en beteckning, och denna är olika
för varje lista samt att inga allianser kunde påtvingas någon grupp.
Vad åter omröstningen beträffar, måste de sagda bestämmelserna kompletteras
med dels föreskrift för väljaren att å valsedel upptaga jämte
namn även visst vallistnummer, dels förbud mot sammanförande å en
och samma valsedel av vallistnummer, tillhörande sådan sammanslutning,
som motsvarar ett parti, och kandidatnamn, tillhörande annan
sammanslutning av dylik art. Det förra avser att giva numreringen den
betydelse för uträkningen, som hittills tillkommit partibeteckningarna, det
senare blir, i likhet med vad ovan s. 143 f. på tal om en anordning med
registrerade partibeteckningar påpekades, nödvändigt därför, att, om ett
partis väljare illojalt kombinerade ett annat partis listnummer med sina
egna partikandidaters namn, detta till sina verkningar bleve lika illa
som eu falsk kombination mellan partibeteckningar och namn. Det måste
vala konsekvens mellan bestämmelserna i detta stycke å nomineringsstadiet
och å omröstningsstadiet. Vårt förslag kommer emellertid icke
att utesluta möjligheten av sådana frivilliga allianser mellan partierna,
som röra sig både med gemensamma namn och blandade valsedlar (jfr s.
176). Syftet är endast att göra ett dylikt förfarande beroende av båda
resp. alla partiernas samtycke. Därjämte föreslå vi en anordning, som
avser möjliggörandet inom vissa gränser av en röstning tvärs igenom partigränserna,
vilken icke är förbunden med den risk, varemot vi här sökt
botemedel. Härom närmare i annat sammanhang.

Då vi sålunda föreslå, att partibeteckningarnas roll vid sammanräkningen
skall upphöra, så sker det, enligt vad av det föregående
torde framgå, därför, att denna åtgärd synes vara den enda på en gång
för våra förhållanden lämpliga och effektiva, som står till buds mot den
möjlighet till missbruk av partibeteckningarna, som riksdagsskrivelsen
den 22 maj 1918 önskar undanröjd. Den frågan framställer sig då,
huruvida partibeteckningarnas bibehållande, om de nu fråntoges sin huvuduppgift,
över huvud vore motiverad och om icke deras fullständiga avskaffande
vore att sätta i fråga. Någon nödvändighet av deras bibehållande
från metodologisk synpunkt förelåge ju icke. I sådant avseende

147

komme de, sedan officiella beteckningar å vallistorna och officiellt ingångna
valförbund övertagit deras roll, att fullständigt sväva i luften.
Det låter ju emellertid tänka sig, att av andra skäl det kan anses lämpligt
att fortfarande låta dem ornera den byggnad, i vilken de icke längre
hava någon konstruktiv uppgift. Partibeteckningarna kunna möjligen
tillskrivas någon betydelse av valpolitisk natur, i det att de beredde valmannen
större bekvämlighet, verkade till ledning vid hans val av röstsedel.
Han visste med säkerhet, vilken som vore hans lista, och förirringar
i detta hänseende bleve förebyggda. Partibeteckningarna komme
att liksom i Finland spela rollen av en lösen för väljaren. Måhända
kunde de liksom där göras fakultativa allenast.

Mot en anordning, sådan som den på detta sätt ifrågasatta, resa
sig invändningar av vägande art. I allmänhet kan anmärkas, att en
sådan sammankoppling av sinsemellan stridiga moment lätteligen blir invecklad
och svår att på ett tillfredsställande sätt ordna. Särskilt hos oss skulle
den vidare kunna i praktiken leda till vanskligheter. Man är sedan en
jämförelsevis lång följd av år van att betrakta partibeteckningarna såsom
bestämmande med hänsyn till uträkningen av partiernas röststyrka.
Nu skulle de figurera å valsedlarna utan någon vare sig dylik eller annan
metodologisk betydelse. Det föreligger all sannolikhet för att detta
lätteligen skulle leda till missförstånd och trassel vid rösträttens utövande.
Men vad som framför allt är av vikt, det är, att en viss fara för illojala
manipulationer med partibeteckningar alltjämt skulle erbjuda sig,
om också icke i alldeles samma form som nu. Antag, att partiet a nominerat
en lista med namnen A, B och C samt att denna lista av den
offentliga valmyndigheten åsatts numret 1. Antag vidare, att partiet b
nominerat kandidaterna X, Y och Z och att denna lista åsatts numret 2.
Kunde nu partierna till valmännens ledning beteckna valsedlarna med
partiernas namn, skulle intet hinder möta för partiet b att utbjuda valsedlar,
visserligen åsätta dess eget nummer, 2, och innehållande namnen
på det egna partiets kandidater, X, Y och Z, men med partiet a:s partibeteckning.
De valsedlar, som hade sådant utseende, komme att tillgodoräknas
partiet b, vars officiella nummer de bure. Men det är icke
uteslutet, att en del mindre vakna medlemmar av partiet a skulle låta
sig narras att rösta med dessa sedlar, då de å dem såge sitt eget partis
namn. Det skall medgivas, att den ifrågavarande risken skulle kunna
hävas genom att endast officiella valsedlar, å vilka samtliga partilistor
voro tryckta, finge användas. Av skäl, vilka å annat ställe (s. 183) anföras,
anse sig emellertid de sakkunniga icke böra förorda sådana officiella
valsedlar.

148

Då sålunda bibehållandet av partibeteckningarna i ett system med
offentlig nomint^ring, officiella listförbund och officiell beteckning å listorna,
och sedan deras betydelse ur uträkningssynpunkt försvunnit, dels
vore onödigt, dels skulle verka förvirrande och dels slutligen kunna giva
upphov till nya manövrer, synes oss det enda rationella vara att avskaffa
partibeteckningarna helt och hållet. Den större bekvämlighet för
valmannen, den ledning, som de skulle bereda honom, är en fördel av
alltför lätt vikt för att kunna motväga de anförda nackdelarna. Tvärtom
kan påpekandet av denna fördel snarare vändas om till att anvisa ett
nytt skäl utom de anförda för partibeteckningarnas totala avskaffande. På
reformens kreditsida skulle nämligen även kunna skrivas den förtjänsten,
att frånvaro av partibeteckning skulle tvinga valmannen att se litet närmare
på de såsom kandidater uppställda personerna. Det kan tänkas,
att han nu endast ser partietiketten, vilken ofta kan vara en skylt för
ett föga motsvarande innehåll. Visserligen skulle han vid det av oss
föreslagna systemet hava ett nummer till hjälp. Men personnamnen
skulle dock framträda i starkare relief än nu. Och att även i yttre
måtto bättre få fram det personliga momentet i valet kan jämväl hava
sin betydelse.

Slutligen må uppmärksamheten fästas därpå, att med partibeteckningarnas.
slopande och ersättande med en officiell beteckning bringa
vi vårt valsystem till likhet på denna punkt med flertalet utländska.
Detta är visserligen ingalunda något skäl i och för sig. Men om intet
verkligen bärande skäl kan anföras för en nationell säregenhet utan i
stället allvarliga motskäl, ligger det icke heller i dess nationella karaktär
någon tillfyllestgörande motivering. Det huvudskäl, som i riksdagsskrivelsen
år 1907 angående rösträttsreformen anfördes för partibeteckningarna,
var, såsom i kapitlets början omnämnts, att man därmed sluppe
ifrån de besvärliga officiella valförberedelserna. Då det nu visat sig, att
man från synpunkten av valförfarandets renhet vore mera betjänt av
de senare, ligger redan häri ett motiv för antagandet av denna i sagda
riksdagsskrivelse såsom ett alternativ anvisade, men icke begagnade utväg
till åstadkommande av den för valets rationella resultat nödvändiga
sammanhållningen. Därtill kommer emellertid, att även andra skäl än
det, som här närmast behandlats, tala för införande av en officiell kandidatnominering
i förening med officiellt förbundssystem. Vi övergå i
det följande till att giva en överblick av, vilka dessa andra skäl äro,
varvid även skola till undersökning upptagas de argument, som kunna
göras gällande emot den föreslagna anordningen.

149

3. Officiella valförberedelser.

A. Allmän motivering.

Hittills bär hos oss den politiska valförberedelsen överlämnats åt
valmännen själva, utan att därvid offentlig myndighet på något sätt
medverkat. Genom införande av nominering av kandidater och anmälan
av valförbund inför offentlig myndighet skulle detta förhållande ändras.
Statens organ, vilka, frånsett valets kungörande, enligt den nuvarande
ordningen träda till först vid valsedlarnas avlämnande, skulle anlitas
redan vid de åtgöranden, som avse att politiskt organisera valakten.
Naturligtvis bliva de officiella åtgörandena härutinnan av uteslutande
formell art.

Anordningens huvuddrag hava redan antytts. Inför Konungens
befallningshavande skulle inom bestämd tid före det egentliga valet
representantkandidater anmälas av ett visst minimiantal väljare. Förslagen
finge väl i allmänhet, eftersom valkretsarna äro flermansvalkretsar, karaktär
av listor över de personer, vederbörande önskade se valda. Men
det skulle stå fritt att anmäla även en enda sådan kandidat. Förslagen
skulle av Konungens befallningshavande förses med löpande nummer.
Samhörigheten mellan olika listor skulle därefter åstadkommas genom
att sammanslutningar mellan dem inginges och inför Konungens befallningshavande
anmäldes. Sådana sammanslutningar bleve vid platsfördelningen
att betrakta såsom enheter. Procedurens slutpunkt skulle bliva
Konungens befallningshavandes kungörande av de anmälda listorna samt
de emellan dem ingångna sammanslutningarna. Beträffande röstningen
bleve den officiella kandidatnomineringens rättsverkan huvudsakligen den,
att väljaren icke finge rösta på andra än nominerade kandidater. Därjämte
hade han att å sin valsedel angiva numret å den vallista, vilken
han önskade låta sin röst komma till godo. (Om vissa modifikationer i
ovannämnda anordningar genom rätten att rösta på »fristående» kandidat
— se detta kapitels avdeln. 4).

Det har redan i nästföregående kapitel angivits ett viktigt motiv
för en anordning av omförmälda art, nämligen att densamma, rätt organiserad,
kan bereda skydd mot illojala karteller. Det är över huvud en -

Anordningcns
huvuddrag.

Fördelar:
Förebyggande
av
illojala
karteller.

1 50

dast på denna väg, som det blir möjligt att på ett tillfredsställande sätt
reglera kartellväsendet, sammanslutningarna mellan olika nyanser av politiska
strävanden eller lokala delar av samma parti till samverkande
enheter i valrörelsen. Givetvis erfordras sådana detalj bestämmelser för
förbundsförfarandet, att det blir i stånd att fylla sitt ändamål. Därom
senare i den framställning, som i nästföljande kapitel skall ägnas förbundsförfarandets
detalj organisation.

Såsom tidigare anmärkts, motiveras emellertid den officiella regleringen
av valförberedelserna icke endast av önskvärdheten att kunna på
ett fullgott sätt tekniskt organisera väljarnas sammanslutningar. Även
andra vägande skäl kunna anföras. De gälla såväl i allmänhet som
också i särskild grad vid proportionellt valsätt.

Twl8ituatio-r För det första talar för denna reform den verkan till större klarhet

nen. över och reda i valsituationen, som anordningen skulle medföra, och i
samband därmed den ökade vederhäftighet vid röstningen, som kunde
förväntas bliva en följd. Ett särskilt moment härvidlag är den större
möjlighet till. klarläggande av kandidaternas identitet och valbarhet,
som den officiella nomineringen bereder. Framför allt bleve det emellertid
till stor nytta för valmannen att i god tid erhålla ett klart tillrättaläggande
av de förutsättningar med avseende på kandidater, partier och
deras samverkan, under vilka han går till val. Han bleve i tillfälle att
bättre orientera sig och därmed också för egen del ordna sin röstning
på ett sätt, som till sin effekt bäst motsvarade hans intentioner. Omröstningsresultatet
bleve i mindre grad beroende på oöverlagda röstningar,
dikterade av ingivelser i sista ögonblicket. Med den fulla offentligheten
i valförberedelserna följer också, att för manövrer och överrumplingar
spelrummet blir vida trängre än det är utan det officiella förfarandet.

VesamlinqU . 0fficie11 nominering i förening med officiellt ingångna listsammanslutningar
skulle sålunda komma att på helt annat sätt än de nuvarande
oreglerade valförberedelserna åstadkomma klarhet och ordning i valrörelsen.
De skulle förebygga hemlighetsmakeri och överrumplingar av alla slag,
kraftigt motverka splittring och i stället verka samlande på väljarskarorna.

Om häremot invändes, att samma mål, som nu äro nämnda, kunna
vinnas genom en välordnad verksamhet från partiorganisationernas sida,
så må för det första genmälas, att därmed förhåller sig olika inom olika
partier och i olika landsdelar. Det officiella förfarandet blir till en hjälp
för sådana fall, där organisationen har att brottas med ogynnsamma yttre
förutsättningar. ^ Vidare är att märka, att förberedelserna till valet ju
komme att fortgå i alldeles samma former som nu, visserligen påverkade av
valkretsarnas förstoring; det officiella förfarandet utgör allenast den hop -

151

summerande och ordnande slutakten. Det blir till denna slutakt, som
valförberedelserna syfta, den blir det facit, vilket vid bestämd tidpunkt
skall föreligga. Anordningen måste därför förväntas stimulera valledningarna
i deras organisationsarbete. Det torde sålunda kunna påstås,
att det officiella slutförfarandet kömme att avsevärt bidraga till ökande
av ordning och samling.

Men slutligen är gentemot den berörda invändningen att fästa upp- Särskilt
märksamheten på vissa förhållanden, som komma att stegra behovet av bef^ltorade
åtgärder till främjande av en dylik ordning och samling. Yad som åsyftas valkretsar
är dels den utomordentliga ökning av valmanskåren, som kommer att
bliva eu följd av de nya rösträttsbestämmelserna, dels därjämte den
avsevärda förstoring av valkretsarna, som vårt förslag skulle komma att
medföra. Om nödvändigheten av ordning och sammanhang i valakten
är uppenbar redan vid nu rådande förhållanden, så blir den det i än högre
grad under de nya. Införandet av officiella valförberedelser bliva därför
än mera påkallade. Utan sådana vore det fara värt, att — i de omfattande
valkretsarna med den nära tredubblade väljarkåren — samverkan
mellan valkretsens skilda delar bleve allt för löslig, så att egentligen
sammanhörande väljare komme att vid valet löpa åt var sitt håll. — Om
det officiella förfarandets betydelse vid valkretsförstoringen se i övrigt s. 72 ff.

Den klarhet och översiktlighet, som det officiella förfarandet medför,
drager med sig alldeles särskilda fördelar med hänsyn till väljarnas aViogiska°
utnyttjande av valmetoden och till dennas fungerande på ett tillfredsställande
sätt. Det finnes ingen praktiskt användbar proportionell val- iea''
metod, med vars tillämpande icke vanskligheter av en eller annan art
äro förenade. Varje sammanräkningssätt visar sig i något hänseende
leda till konsekvenser, mot vilka befogade erinringar kunna göras. Sådant
kan icke undgås, om metoden icke skall göras så komplicerad, att
den blir oduglig för praktiskt bruk. Med officiell nominering och ingående
av listsammanslutningar blir det emellertid möjligt att i rätt avsevärd
mån neutralisera verkningarna av dylika vanskligheter.

Vid redogörelsen för den av oss förordade uträkningsmetoden kommer
uppmärksamheten att fästas vid en sådan, för övrigt redan i annat sammanhang
antydd vansklighet, nämligen att den absoluta rangordningen —
metodens viktigaste drag — är förknippad med ofördelaktiga verkningar på
valutsikterna för sådana fraktioner, vilka utmärka sig för stark splittring
i fråga om namnens ordning och hava att kämpa med fraktioner, där stor
enighet i detta avseende råder (se s. 207 och 209). De kunna icke verka
gemensamt och äro därför utsatta för förluster. Införes det officiella listoch
förbundsförfarandet, kan denna risk motverkas genom att närbesläk -

152

det listor sammanföras till enheter, med den verkan, att de vid sammanräkningen
icke konkurrera med varandra annat än inom den gemensamma
ram, som skyddar dem i konkurrensen med andra listor. Nu
verka de således gemensamt, och risken att förlora till följd av splittringen
med avseende på namnordningen är utesluten.

En annan ofullkomlighet hos metoden, som längre fram i förevarande
betänkande omtalas, och för vilken det officiella förfarandet i
sin mån kan råda bot, rörer den möjligheten, att vid uträkningen av
valresultatet ett namn, som redan erhållit plats i ordningen inom partiet,
senare »dyker upp» såsom främsta oplacerade namn å vissa valsedlar, vilka
sålunda icke för besättandet av den ifrågavarande platsen bidragit med
någon röstkraft. Att uträkningsmetoden överhoppar dessa namn såsom
obefintliga är en av praktiska hänsyn dikterad inkorrekthet. Å det ställe i
vårt betänkande, där saken behandlas (s. 265 ff.*), påpekas, att det oftast torde
vara av valtaktiska grunder, som ett å hög plats på en lista stående
namn upptages å låg plats på en annan. Genom den i god tid vunna
överblick över vallistorna, som den officiella nomineringen bereder valmannen,
blir det honom möjligt att till sina rätta proportioner reducera
betydelsen av namnets förekomst å det sistnämnda stället och bereda sig
att rösta efter denna insikt. Härmed är icke sagt, att vanskligheten
bortelimineras; men den torde förlora det mesta av sin betydelse.
avrvaluträk. Utom den klarhet och översiktlighet över valsituationen, den orga ningen.

niserande och samlande verkan på välj armassorna, den möjlighet till
korrigering från väljarnas sida på vissa punkter av metodologiska vanskligheter
samt det förebyggande av illojala karteller, som genom den
officiella nomineringen och förbundsförfarandet beredes, skall slutligen på
dess förtjänstkonto antecknas en annan förmånlig verkan, vilken följer
av institutets egenskap att samla och koncentrera. Här åsyftas det
förhållandet, att, då valmannen vid sin röstning måste hålla sig inom de
nominerade kandidaternas krets samt även vid sammanförande å sin
valsedel av namn från olika listor är bunden av vissa begränsningar,
resultatet bliver, att antalet vid valet förekommande valsedelstyper
minskas och därmed hela uträkningsarbetet väsentligen underlättas. Det
är bekant, att av de båda moment, uti vilka sagda arbete sönderfaller,
det ena eller ordnandet av valsedelsmaterialet tager vida längre tid i
anspråk än det andra, det egentliga uträkningsarbetet på basis av det
ordnade valsedelsmaterialet, och att detta beror på den oändliga variation
i röstandet, som blir en följd av att en förberedande reglering
saknas. Fördelen av eu genom minskad röstsplittring åstadkommen lättnad
i detta avseende torde icke underkännas av den, som haft befatt -

153

ning med valuträkningar. 1919 års kommunalfullmäktigval belysa mer
än tillräckligt behovet därav.

Med vad som nu blivit anfört torde förslaget om införande av
officiell nominering och officiellt förbundsförfarande vara tillfyllestgörande
motiverat. Mot anordningen hava emellertid vissa invändningar gjorts
gällande. Ehuru vägande, kunna de dock enligt vår mening icke upphäva
betydelsen av de skäl, som anförts för institutets införande.

För det första anmärkes sålunda, att förfarandet är besvärligt och
tidsödande, att det tynger ner hela valakten. En sådan invändningkan
dock icke tillmätas avgörande vikt. Visar det sig, att en anordning
är förbunden med väsentliga fördelar, får man väl icke låta avskräcka
sig av att med densammas praktiserande också följer något besvär,
helst när detta icke är av mera överväldigande art än här. Frågan blir i
detta avseende lättare att bedöma, sedan redogörelse lämnats för de tilltänkta
detalj bestämmelserna. Det torde då visa sig, att de åtgärder, som
påläggas väljarna och deras valledningar, icke bliva av så mödosam art,
att det nya institutet på den grund är att avvisa.

Eu annan invändning hänför sig till svenska politiska vanor och
föreställningssätt. Den offentliga kandidaturen skulle strida mot dessa.
Här torde emellertid en dubbel felsyn spela in. Dels torde anmärkningen
utgå från den uppfattningen, att kandidaterna skulle hava att framställa sig
själva och väl också taga ledningen av propagandan för sin egen kandidatur
med hjälp av biträdande agenter. Detta är emellertid felaktigt. Den
offentliga kandidaturen kan i stället organiseras så, att kandidaterna fortfarande
spela en mera passiv roll vid förfarandet. De anmälas av ett
visst minimiantal väljare. På sin höjd kan det erfordras, att de giva
sitt samtycke till sitt uppställande, ävensom att de på vissa stadier anmanas
att träffa andra avgöranden. Dels torde vidare ett förbiseende
vara för handen med avseende å de svenska politiska föreställningarnas
nuvarande innebörd. Utvecklingen har för länge sedan vant oss vid, att
representantkandidaterna ingalunda sitta i förnäm och stilla tillbakadragenhet,
medan deras anhängare ensamma utveckla aktivitet. Den offentliga
kandidaturen existerar praktiskt taget redan nu, ehuru i icke officiell
gestalt. Den politiska finkänsligheten kan näppeligen bliva stött för huvudet
av en reform, som i detta avseende endast legaliserar, vad som
redan tillämpas.

Viktigare än de båda nu behandlade invändningarna är en tredje.
Den går därpå ut, att det officiella förbundsförfarandet på ett mindre
tilltalande sätt inskränker valmannens frihet och lägger för mycken makt

20—2102 79.

Invänd ningar.

Förfarandets
besvärlighet.

Stridande
mot svenskt
föreställningssätt.

Inskränkande
av väljarens
frihet.

154

i valledningens händer. Ser man till, vari frihetsinskränkningen egentligen
består, finner man, att den kan komma att ligga dels däri, att valmannen
icke tillätes rösta på andra än av ett visst antal väljare officiellt
anmälda kandidater, dels även uti andra tänkbara begränsningar med
avseende å valsedelns innehåll, t. ex. att den skall gälla viss nominerad
namnkombination. Yad det förstnämnda beträffar, så ligger ju givetvis
däri ett tvång i förhållande till den nuvarande obegränsade friheten att
rösta på vem som helst. Detta tvång kan dock näppeligen anses för
oberättigat. Valet skall dock vara en akt av samverkan, icke ett planlöst
kringkastande hit och dit av röster, utan hänsyn till en dylik samverkan.
Det kan då icke anses obefogat att inskränka valfriheten till endast sådana
kandidater, som över huvud kunna tänkas besitta någon som helst utsikt
att bliva valda. Att giva röster till personer, beträffande vilka en dylik
utgång måste betraktas såsom på förhand absolut utesluten, blir meningslöst.
Begränsningen i valmannens självbestämningsrätt inskränker sig därför
egentligen till kravet, att han icke skall bortkasta sin röst. Förvisso behöver
sådant under nuvarande förhållanden ingalunda dikteras av okynne
allenast. Anser sig emellertid en valman hava allvarligt vägande skäl
att icke giva sin röst åt någon av de uppställda kandidaterna, har han
samma utvägar att anlita som nu. Han kan underlåta att rösta, han
kan rösta blankt, och han kan till sist rösta på en icke nominerad kandidat
— med den skillnaden mot nuvarande förhållanden, att sedeln
underkännes, medan den nu är bortkastad utan att formellt underkännas.
Men till sist: han kan i god tid se till att genom nominering förutsättningarna
beredas för att eu av honom önskad kandidat må kunna bliva vald.

Nu kan emellertid invändas, att själva förutsättningen för resonemanget
sviktar, så till vida som antagandet, att endast sådana kandidater,
som anmälas av ett visst antal väljare, hava någon utsikt att ernå
tillräckligt antal röster, är oriktigt. Invändningen är naturligtvis berättigad,
för den händelse man såsom minimum av anmälare fixerar en så
hög siffra, att den kan anses innebära ett överdrivet krav. Men den
behöver icke åsyfta ett sådant tydligt fall utan kan gå ut på att, även
om man bestämmer en måttlig siffra, vilken ju dock enligt sakens natur
icke kan sättas alltför låg, redan häri ligger ett tvång, som kan göra
antagandet, att endast på sådant sätt nominerade kandidater hava några
valutsikter, missvisande. Det är nämligen icke detsamma att slutet rösta
på en man och att öppet underteckna ett inlämnat kandidatförslag.
Många, som kunna förväntas önska göra det förra, draga sig måhända
för det senare. Denna senare anmärkning är givetvis riktig. Men å
andra sidan kan med fog hävdas, att det vore märkvärdigt, i synnerhet

155

ifall länen göras till valkretsar, om icke i en sådan folkrik valkrets skulle
utan större svårighet kunna uppdrivas tjugofem väljare — den siffra,
som vårt förslag åsyftar — till att underteckna en anmälan av en person,
vars kandidatur verkligen omfattas med intresse av så många valmän,
att hans inval kan komma i fråga. Man besinne, att för valet av
eu medlem av riksdagens andra kammare för framtiden måste med samma
röstningsfrekvens som vid valen 1917 (65,8 /) i genomsnitt påräknas omkring
9,000 röster. Kravet på en måttlig anmälningssiffra kan under
dylika förhållanden icke anses innebära ett otillbörligt tvång på valmännen,
utan det måste tvärtom anses föreligga goda skäl för det antagandet, att
en kandidat, för vilken 25 förslagsställare icke kunna uppdrivas, också
utan officiell nominering skulle sakna alla utsikter att bliva vald.

Yad åter angår de övriga med det officiella förfarandet förbundna
restriktioner, som ytterligare binda valmannen vid hans röstning, så må
erinras om, att bestämda inskränkningar rörande valsedelns utformande,
avseende frågan om rätt att avvika från de fastställda listorna genom
strykningar eller omkastande av namnens ordning eller rätt att upptaga
namn från olika listor, icke med nödvändighet följa av den officiella
kandidatnomineringen. I detta avseende kunna stadgandena vid varje
särskilt valsystem variera, beroende på metodologiska eller andra skäl.

Enligt det förslag, som de sakkunniga framlägga, medgives valmannen
obegränsad rätt att stryka samt att ändra ordningen mellan namnen å
anmälda vallistor. Med avseende på rätten att »panachera», d. ä. på
valsedeln upptaga namn från olika vallistor, ställer sig saken så, att förslaget
ersätter en bestående vidsträckt, men praktiskt taget ineffektiv
rätt med en mera inskränkt men effektiv sådan. Från denna synpunkt
innebär därför de sakkunnigas förslag snarare en utvidgning av den nu
rådande fribeten med avseende på valsedelns sammansättning. Till dessa
frågor återkomma vi å vederbörande plats i detta betänkande.

Såsom ovan nämndes, ingår i anmärkningen rörande det officiella Särskilt
nomineringsförfarandets frihetsinskränkande natur jämväl eu hänvisning till arf°parttteddet
ökade inflytande, som därmed skulle beredas de politiska partiledningar- ningamas
na. Härvid är emellertid att märka, att partiorganisationerna såsom sådana makticke
skulle — såsom däremot, enligt vad som framgår av vår redogörelse å
annat ställe (se ovan sid. 140 f.), är fallet i Norge — tillerkännas någon särskild
roll i förfarandet. Någon rätt att anmäla listor skulle icke tillkomma
partistyrelserna såsom sådana, än mindre förbehållas dem. De enskilda
valmännen betagas sålunda icke initiativ i valrörelsen. Vem som helst
kan sätta i gång en aktion för anmälan av en eller flera kandidater.

Det gäller blott att samla de erforderliga medanmälarna. I detta avseende

156

behöver sålunda intet tyranni mot oppositionsgrupper inom partiet befaras
från de organiserade partiledningarnas sida. Det må i detta sammanhang
uppmärksammas, att möjligheten att ingå listsammanslutningar, genom
vilka olika listor sammanföras till en enhet, gör, att dylika säraktioner
kunna företagas utan skada för partiets numerära representation. Samma
möjlighet blir, såsom förut (s. 74) påvisats, ett välägnat medel mot den
för vissa fall allt för långt drivna centralisation av valrörelsen, som
eljest kunde befaras bliva en följd av valkretsarnas förstorande.

Slutsats. Väger man mot varandra de skäl, som i den ovan lämnade fram ställningen

anförts till stöd för, och de, som anförts såsom invändningar
mot ett officiellt slutreglerande av valförberedelserna, torde vågskålen för
visso giva utslag till de förras förmån. För uppnåendet av de fördelar,
som med anordningen åsyftas, bliva naturligtvis de närmare bestämmelserna
angående tillvägagångssättet av avgörande betydelse. Vi övergå nu
till en redogörelse för detaljerna i förfarandet, sådana de av de sakkunniga
föreslås. Först framställes därvid själva kandidatnomineringen och sedan ingåendet
av listsammanslutningar. Utom utländsk lagstiftning har härvid
1903 års kommittébetänkande i åtskilliga stycken tjänat oss till ledning.

B. Don officiella nomineringens och förbundsförfarandets

organisation.

Den officiella kandidatnomineringen.

Xomine- Den myndighet, som bör handhava de officiella valförberedelserna,

redighet™'' blir helt naturligt Konungens befallningshavande, d. ä. den myndighet, som
Konungens f. n. ombesörjer röstsammanräkningen och vissa andra ärenden röav
ande 8 ranc*e valet- Det kunde sättas i fråga, huruvida icke, särskilt med
hänsyn till valkretsarnas förstorande, det borde finnas möjlighet att ingiva
valförslag även till exempelvis domhavandena på landet och magistrat
i stad. En dylik anordning skulle emellertid medföra vissa olägenheter,
särskilt med hänsyn till enhetligheten i förfarandet vid förslagens granskning
och justering. Förslagen torde dock till sist samtliga böra inlöpa
hos Konungens befallningshavande. Anmälan om listsammanslutningar
kan icke lämpligen göras hos någon annan myndighet. Då härtill kommer,
att noinineringsförfarandet hos Konungens befallningshavande kan för valmännen
underlättas, dels därigenom, att förslagsskriften kan insändas med
posten, dels, vad angår det personliga ingivandet, genom särskilda anordningar,
varom nedan skall talas, torde hela nomineringsförfarandets koncentrerande
hos Konungens befallningshavande vara välmotiverat.

157

Den ökade arbetsbörda, som härigenom pålägges Konungens befallningshavande,
motiverar ett bemyndigande med avseende på andrakammarvalen
av samma natur som det, som genom kungl. cirkulär av den
5 nov. 1920 givits befallningshavandena med avseende på kommunaloch
municipalfullmäktigval, nämligen att i erforderlig utsträckning förordna
extra avdelningschefer och annan personal i och för handläggning
av hithörande ärenden. Detta skulle givetvis kunna hava avseende såväl
på nomineringsförfarandet som sammanräkningen av valresultatet.

Självfallet torde vara, att åt valförslagen bör givas skriftlig form. skriftlig

anmälan.

Den fråga rörande den officiella valförberedelsens organisation, som Anmälhärnäst
erbjuder sig till besvarande, angår den tidpunkt, före vilken val- ni^s{r§st''
förslagen skola vara till vederbörande myndighet avlämnade.

Kommittébetänkandet 1903 föreslog lördagen i sjätte kalenderveckan
före den, i vilken valet sker. Med det förfaringssätt, som i det följande
skall beskrivas, torde detta datum kunna något framflyttas, nämligen till slutet
av femte kalenderveckan före valveckan, en tidpunkt, vilken, om man utgår
från tredje söndagen i september såsom normal valdag, infaller efter
mitten av augusti. Tiden mellan nomineringen och valet bör visserligen
vara fullt tillräcklig för att onödiggöra hastverk, men det är också av
vikt, att den icke göres så lång, att antingen intresset slappnar eller
agitationen onödigt förlänges. En viktig synpunkt är jämväl den,
att tidpunkten i fråga icke må falla sig oläglig för väljarna. Det är
av sådan hänsyn, vi för Stockholm och Göteborg föreslå en ytterligare
inknappning, nämligen med en vecka. Det kan anmärkas, att .även
för andra städer anledning till framskjutande av nomineringsdagen
kunde föreligga. Detta är riktigt, men då endast de två nämnda städerna
enligt vårt förslag skulle utgöra egna valkretsar, blir den särskilda
anordningen möjlig endast för dessa. Av hänsyn till önskvärdheten
därav, att den sammanställning och kungörelse angående nomineringsresultatet,
vilken nedan skall närmare omhandlas, måtte kunna föreligga
så tidigt som möjligt vid nästföljande, d. ä. fjärde (resp., för Stockholm
och Göteborg, tredje) veckans ingång, föreslå vi icke sista söckendagen
utan näst sista söckendagen i femte (resp. fjärde1) veckan såsom den
sista dag, å vilken valförslag till Konungens befallningshavande kunna
ingivas. För att förhindra missöden, föranledda av bristande kunskap
om Konungens befallningshavandes expeditionstid, har i förslaget insatts
ett bestämt klockslag för fristens utlöpande, nämligen kl. 2 e. m. Bety 1

Man erinre sig i fortsättningen, att angiven veckoordning är för Stockholm och
Göteborg att framflytta med en vecka.

158

Schema för de officiella valförberedelserna

vid de ordinarie valen till andra kammaren.

Vecka i ord- ningen före valdagen	Tidigast	Senast	Veckodag	1
	•	Juli 28		Arets röstlängd färdig till användning.
6.	Aug. 4 » 5	Aug. 10 » 11	Söndag Måndag	Tiden för nominering börjar kl. 10 f. m.1)
5.	Aug. 11 » 16	Aug. 17 » 22	Söndag Fredag	i i Tiden för nominering slutar kl. 2 e. m.1)]
4.	Aug. 18	Aug. 24	Söndag
3.	Aug. 25 » 27 » 30	Aug. 31 Sept. 2 t » ''5	Söndag Tisdag Fredag	Tiden för anmälan av listsammanslutning-ar slutar kl. 2 e. m.1) Tiden för kandidats anmälan om stryk-ning av namnet slutar kl. 2 e. m.1)
2.	Sept. 1	Sept. 7	Söndag
1.	Sept. 8	Sept. 14	Söndag	•
	Sept. lo	Sept. 21	Söndag	Valdag.

J) För Stockholm och Göteborg eu vecka senare.

159

delsen av den föreslagna fristen blir klar först i sammanhang med de
tidsfrister, vilka för förfarandets övriga stadier föreslås och om vilka
nedan skall vidare ordas.

Av skäl, som i den speciella motiveringen skola närmare belysas
(s. 289), måste jämväl ett begynnelsedatum för nomineringen fastställas.
Vårt förslag upptager den första söckendagen i sjätte veckan före valveckan
(vid ordinarie andrakammarval infallande i förra delen av augusti)
såsom den dag, då nomineringen börjar. Stadgandet bör givetvis icke
medföra, att Konungens befallningshavande avvisar tidigare ingivna förslag,
utan endast att han uppskjuter deras prövande, tills nomineringsförfarandets
begynnelsedatum är inne, och att till grund för prövningen lägges
den då gällande röstlängden.

Nästa fråga gäller undertecknarna och därvid först det minsta antal
valmän, som erfordras för rätten att inlämna ett valförslag. Här har
man att uppsöka den lämpliga medelvägen mellan för litet och för mycket.
Sättes kravet för lågt, saknar man garanti för att förslaget verkligen
är allvarligt menat och att den resp. de föreslagna kunna tillräknas
ens ett minimum av utsikt att bli valda; anordningen komme att
svika uppgiften att samla och förebygga röstsplittring. Sättes åter kravet
för högt, kan det hända, att den tidigare omnämnda anmärkningen,
att anordningen medför ett hinderlig! tvång på valmännen, blir berättigad.
Särskilt fåtaligare meningsgrupper, vilka dock kunna ha anspråk på att
få göra sig gällande, kunna bliva försatta i en ogynnsam belägenhet, i
det att det kan bliva svårt att uppbringa det nödiga antalet undertecknare
under deras kandidatanmälan.

I andra länders politiska vallagstiftning finner man betydande variationer
mellan de fastställda minimisiffrorna, i Italien sålunda 300, i Norge
100 i en stadsvalkrets, 50 i en lantvalkrets, i Belgien och Österrike 100,
i Tyskland och Finland 50, i Holland och Danmark 25. Beträffande
Finland är dock att märka, att endast tre kandidater få nämnas av samma
förslagsställare (valmansförening), och beträffande Danmark, att anmälan
alltid gäller blott en kandidat, enär kandidaterna uppställas i enmansnomineringskretsar.
I Frankrike gäller, att kandidaterna själva inlämna
den vallista, å vilken de äro uppförda, utom för den händelse anmälan
upptager endast ett namn, i vilket fall den skall understödjas av 100
valmän. I Norge finner man utom nyssnämnda antalsbestämmelser även
ett annat alternativ, i det att, om valförslaget utgår från ett parti, som
har ensamrätt till den använda partibeteckningen, det endast behöver
underskrivas av partistyrelsen i valkretsen eller, om dylik ej finnes,

Förslagsställarna.

Antal.
55 d §.

160

av riksorganisationens styrelse. I Italien och Danmark är ej blott ett
minimum utan även ett maximum, 500 resp. 50, stadgat. Slutligen må
påpekas, att på något enstaka håll antalet undertecknare icke är fastställt
till en absolut siffra, utan ställt i förhållande till antalet representanter,
som skola väljas; även förekommer, dock väl knappast i politisk vallagstiftning,
att det nödvändiga antalet göres beroende av antalet å förslaget
uppförda kandidater.

Då det nu gäller att för de svenska andrakammarvalens del fastställa
någon minimisiffra för kandidatuppställarna, kunde man ju taga
i betraktande de sist anförda båda möjligheterna, genom vilka dels de
mindre valkretsarna, dels de mindre partierna bleve ur bekvämlighetssynpunkt
jämställda med de större. Man kan tänka sig ett krav på t. ex.
20 undertecknare å kandidatförslag, innehållande blott 1 namn, 30 för 2,
40 för 3 å 4 etc. En dylik anordning synes dock i betraktande av valkretsarnas
förstoring knappast vara av behovet påkallad. Skall man således
bestämma sig för en fix siffra, har man att väga mot varandra de
å föreg. sida påpekade båda synpunkterna och taga hänsyn till våra speciella
förhållanden för att finna vad som kan anses för lagom. En genomsnittssiffra
av 100 torde vara för högt tilltagen. Man skall också besinna,
att kandidatnomineringen kan förväntas komma att å sina håll
försiggå så, att lokala kandidatlistor, upptagande blott ett mindre antal
namn, inlämnas, mellan vilka sedermera, med tillämpande av förbundsförfarandet,
en sammanslutning ingås för valkretsen i dess helhet. De sakkunniga
hava tvekat mellan 50 och 25, men omsider stannat vid att
föreslå endast 25. Kommittébetänkandet 1903 föreslog endast 20; den
utomordentliga ökningen av antalet röstberättigade motiverar väl den
obetydliga förhöjningen.

Med en sådan minimisiffra torde icke kunna sägas annat, än ätt
rättigheten att framställa förslag å representantkandidater blir lätt tillgänglig.
Om i denna lätthet, såsom 1903 års kommitterade anmärka,
kan ligga en fara för sammanhållningen inom partierna, är det väl att
hoppas, såsom samma kommitterade tillägga, att erfarenheten snart »bättre
än alla inskränkningar torde giva valmännen anvisning om den väg, de
hava att gå; den skall otvivelaktigt lära dem, att ett oklokt framhävande
av enskilda önskningar, som icke kunna vinna större anslutning, är skadligt
för partiets framgång». Det må tilläggas, att det för säkerhets
skull — för att förebygga, att antalet genom Konungens befallningshavandes
underkännande av något av namnen (se nedan) blir för litet och
förslaget därmed, åtminstone tillsvidare, ogiltigt — blir lämpligt att förse
anmälningsskriften med något flera underskrifter, än absolut är nödigt.

161

Att, såsom i Norge, alternativt åt partistyrelsen såsom sådan gives nomineringsrätt
-— något som sammanhänger med den där stadgade officiella
partiregistreringen — kan nog ur bekvämlighetssynpunkt förefalla tilltalande,
men torde icke vara att anbefalla, ifall man vill undvika att giva
nomineringen en karaktär, som stöter på förmynderskap.

Yi bava övervägt lämpligheten av ej blott en minimi- utan också
eu maximisiffra för anmälarna. Då emellertid fastställandet av en sådan
möjligen kunde medföra, att man alltid ansåge sig böra uppträda med
densamma, bava vi på annan väg sökt uppnå en viss begränsning (se
nedan s. 172).

Yad därefter angår övriga till undertecknarna bänförliga villkor Måste vara
för valförslags giltighet, så faller det av sig självt, att undertecknarna rostgade!h
skola vara inom valkretsen röstberättigade. 55 d §.

Den röstlängd, ur vilken detta förhållande vitsordas, bör tydligen
vara densamma som den, som därefter vid själva valet användes. Samma
röstlängd bör gälla för alla stadier av valförrättningen i vidsträckt mening.

Då nu emellertid de gällande stadgandena angående röstlängds tillkomst
utgå från den förutsättningen, att röstlängden skall vara färdig till användning
den 1 sept., den första dag, då ordinarie andrakammarval kunnat
äga rum, stämma de icke väl överens med det föreslagna nomineringsförfarandets
krav på tidigare tillgång till en färdig röstlängd — en sådan blir
vid ordinarie val av nöden i början av augusti (jfr ovan s. 159). Då vi icke
funnit lämpligt att föreslå någon ändring av de rörande röstlängds tillkomst
stadgade tidpunkterna, ej heller rörande den gemensamma valdagen, bava
vi ansett svårigheten kunna lösas på sådant sätt, att åt röstlängden tiller- 52 §.•
kännes vitsord med hänsyn till nomineringsförfarandet från och med den
dag — enligt vallagen praktiskt taget senast den 28 juli — då den av
magistrat resp. valnämnd undertecknats. Någon mera avsevärd olägenhet
torde icke med ett dylikt stadgande vara förbunden, vad angår undertecknarna,
i synnerhet med reduceringen genom senaste rösträttsreform
av uteslutningsgrunderna. För den närmare redogörelsen för stadgandets
innebörd hänvisas till den speciella motiveringen ss. 289 tf.

Två möjligheter hava av de sakkunniga tagits under övervägande
med avseende på tillvägagångssättet vid rösträttens konstaterande. Man
kan nämligen för det första räkna med en sådan anordning, att förslagsställarna
hava att bos valnämndsordförande eller magistrat skaffa intyg
om sin rösträtt enligt röstlängden. Då det emellertid — särskilt på landsbygden
— kan tänkas medföra ett visst besvär att ombesörja detta, bava
vi, i syfte att för förslagsställarna underlätta proceduren, bestämt oss
för en annan utväg. Vi föreslå sålunda, att röstlängden skall insändas 46 0. 55 a §§.

21—210279.

162

till Konungens befallningshavande, då val skall äga rum. Med ledning av de
insända röstlängderna har Konungens befallningshavande att konstatera,
huruvida undertecknarna uppfylla villkoret i fråga. Det kan emot detta
alternativ anmärkas, att, om visserligen därav vinnes fördelen av nominéringsförfarandets
förenklande för väljarna, detta å andra sidan motsvaras
av ökat besvär för valmyndigheterna. Givetvis blir detta fallet. I stället
för en gång — samtidigt med insändande efter valet av valsedlarna och
valprotokollet — får den lokala valmyndigheten insända röstlängden till
Konungens befallningshavande två gånger och den senare likaledes mottaga
och återsända längden två gånger i stället för en. Detta torde dock
vara en övervinnelig sak. Vad åter beträffar den ökning i Konungens
befallningsliavandes arbetsbörda, som själva granskningen av undertecknarnas
(och kandidaternas — jfr nedan) rösträtt komme att utgöra, hava vi
sökt att underlätta densamma genom föreskrift, att för varje undertecknare
(eller kandidat) skall angivas titel eller yrke och hemvist samt det valdistrikt,
i vars röstlängd han är uppförd. Nödvändigheten härav måste inpräglas
hos valmännen. Skulle till följd av någon otydlighet svårighet möta för
Konungens befallningshavande att identifiera viss undertecknare (eller kandidat),
har befallningshavanden att hänvända sig till den ombudsman, som
förslagsställarna enligt vårt förslag äga att utse, resp. till annan ingivare
(se nedan s. 167 f.). Därjämte bör erinras om det förslag, vi å s. 157 framställt
om utsträckning till andrakammarvalen av bemyndigandet för
Konungens befallningshavande att för handläggning av valärenden för 55

h §. stärka sin personal. Slutligen torde Konungens befallningshavande kunna

inskränka sig till att granska allenast, att 25 namnunderskrifter äro giltiga,
då syftet med granskningen endast är att fastställa, huruvida förslaget
fyller de villkor, vilka lagen uppställer för dess mottagande.

Valmännens intresse av tillgång till röstlängden även under den
tid, nomineringsförfarandet pågår, tillgodoses därigenom, att denna numera
upprättas i två exemplar. I stad förvaras båda exemplaren hos
magistraten. På landet torde det andra exemplaret i allmänhet kvarligga
hos valnämndens ordförande ungefär intill den tid, då han enligt vårt
förslag skulle från Konungens befallningshavande återfå det insända

56 a §. exemplaret. Vi hava föreslagit, att återsändandet skall äga rum i god

tid före valdagen, och anledning torde icke föreligga för Konungens
befallningshavande att icke omedelbart efter dagen för det slutliga
kungörandet av vallistor och ingångna listsammanslutningar (vid begynnelsen
av andra veckan före valveckan — se nedan s. 181) återsända
längden. Någon avsevärd svårighet i detta avseende torde följaktligen
icke föreligga.

163

Så framställer sig frågan, huruvida samma person må kunna IJ^räU
underteckna mer än ett valförslag. Det allt övervägande flertalet ut- teckna blott
ländska vallagstiftningar ställa sig avvisande mot denna möjlighet, såsom ett valförsynes
på goda skäl. Om möjligen situationer kunna tänkas, da det ^ (j ^
vore fullt motiverat, att eu person ville stödja även en kandidatur,
som framkommit senare än den, varom han själv tidigare undertecknat
eu anmälan, sa skulle a andra sidan full frihet i detta avseende
i flera fall kunna betaga valmännen den ledning vid bedömandet av ett
valförslags politiska innebörd, som undertecknarnas namn lämna, samt
bereda ett riskabelt spelrum för politisk karaktärslöshet och kunna göra
kravet på ett visst minimiantal anmälare illusoriskt. Man kunde kanske
rent av tänka sig möjligheten, att personer ställde sig till välvilligt förfogande
för behörigt utfyllande av det erforderliga antalet namn å stridiga
valförslag. De sakkunniga föreslå sålunda förbud mot undertecknande av
mera än ett valförslag. — Härifrån bör dock göras ett undantag. I de
sakkunnigas förslag ingår möjlighet att rösta icke blott på viss numrerad
lista utan även på s. k. »fristående» namn med den verkan, att röster,
avgivna på sådant namn, fa sammanräknas, oavsett partigränserna (se
s. 184 ff.). Yi föreslå jämväl, att sådant fristående namn må kunna sär- 55 c §
skilt nomineras med angivande av dess karaktär av fristående (s. 194 f.).^ Då 55 d ^
nu bäraren av ett sådant namn förutsättes. vara eu inom olika partier allmänt
uppskattad förmåga, synes det vara rimligt och stå i överensstämmelse
med hela anordningens syftemål, att det icke skall förbjudas dem,
som tidigare deltagit i anmälan av mer eller mindre partifärgade valförslag,
att jämväl bidraga till framförande av ett dylikt samlande namn.

Meningen är just, att eu sådan anmälan skulle kunna uppbäras av
representativa valmän ur olika partier, vilka icke därför böra uteslutas
från att biträda vid det egna partiets valrörelse.

Slutligen skulle med avseende på undertecknarna av valförslaget Ej rätt att
kunna uppkastas frågan, huruvida en sådan skall hava rätt att återtaga underskrift
sin underskrift, efter det valförslaget blivit hos Konungens befallnings- och kanhavande
inlämnat. Olämpligheten härav torde framträda såväl för den hän- (llda{™ma~
delse man med ett dylikt återtagande förbinder en sådan rättsverkan, att "55 f §.
valförslaget, ifall med återtagandet antalet återstående undertecknare bleve
för litet, förfölle, som för den händelse man icke det gör. I förra fallet
skulle nämligen möjlighet till illojala manövrer beredas väljai’e, som mot förslaget
vore avoga. Genom att underteckna och sedan återtaga sina namnteckningar
skulle de kunna göra förslaget ogiltigt. Ifall återtagandet icke åtföljes
av någon effekt på valförslaget — vilket väl vore rimligast, då det bör
vara valförslagets utseende vid inlämnandet, som skall vara avgörande för dess

164

Kandidaterna.

55 d §.

Antal.
55 c §.

Rangordning.

55 c §.

mottagande och bestånd — skulle det kunna utnyttjas till att kringgå
förbudet att underteckna mera än ett valförslag — för så vitt den
medgivna rätten icke kompletterades med en bestämmelse, som omöjliggjorde
detta. Friheten att återtaga sitt namn förefaller emellertid onödig.

Icke heller kan det vara överensstämmande med god ordning att genom
överenskommelse mellan samtliga undertecknarna eller genom majoritetsbeslut
bland dem valförslaget skulle kunna före den lagstadgade fristens
utlöpande återtagas. Även ett sådant medgivande skulle lämna tillfälle
till manövrer, ity att ett återtagande i sista stund kunde beröva
andra väljare möjligheten att ånyo anmäla kandidater, vilkas nominering
de ansett vara klar. Behöves ett av sakliga skäl — berättigad
hänsyn till valsituationen — dikterat återtagande, kan sådant ske
genom medverkan av kandidaterna själva, såsom av den följande framställningen
skall bliva tydligt (nedan s. 167). — Ifall man ställer sig på
nyss antydda ståndpunkt, att avgörande för valförslagets giltighet är,
att det vid ingivandet företer stadgade kvalifikationer, följer härav, att
förslagets giltighet icke kan röna någon påverkan av sådana efter ingivandet
inträffade händelser, som att någon av undertecknarna avlider
eller förklaras icke röstberättigad.

Gå vi så över till de föreskrifter, som beträffande de anmälda
kandidaterna kunna befinnas nödiga, höra först och främst uppgifterna
angående dem vara så klara, att någon missuppfattning med avseende
på vem som åsyftas icke behöver ifrågakomma. Beträffande det
antal kandidater, som å samma valförslag må upptagas, bör givetvis gälla
detsamma, som — frånsett det »fristående» namnet — skall gälla ifråga
om valsedel, och föreligger ingen anledning att härutinnan frångå de bestämmelser,
som nu äro stadgade rörande valsedel. Namnen må således
utgöra högst två utöver det antal riksdagsmän valet avser. Fastän den
absoluta rangordningsregel, som vi föreslå till införande i uträkningsmetoden,
gör antalet från uträkningsgynpunkt likgiltigt, kan en begränsning
allt fortfarande påkallas för ordningens skull, samtidigt med att den icke
ma göras sa snäv, att ersättarefragan därpå blir lidande. Ingen minimisiffra
stadgas. Det är intet som hindrar, att ett valförslag upptager allenast
ett namn.

Av den absoluta rangordningens införande blir också en följd, att
då flera namn förekomma å valförslaget, de böra uppföras i en följd,
det ena under det andra och i den ordning, vari förslagsställarna önska,
att de vid valet skola tagas i betraktande.

165

Liksom valförslagens undertecknare måste vara röstberättigade, Valbarböra
givetvis de föreslagna kandidaterna vara valbara. I stort sett 4(. *®2 sammanfaller valbarheten med rösträtten. Denna vitsordas — liksom, i 55 p §§.B’
enlighet med vad ovan sagts, undertecknarnas rösträtt — av den av
magistrat resp. valnämnd undertecknade röstlängd, som till Konungens
befallningshavande insänts. Skulle eu föreslagen kandidat där icke vara
upptagen såsom röstberättigad och detta har överklagats, har dock Konungens
befallningshavande enligt vårt förslag att tillsvidare godtaga hans
kandidatur samt att, såsom praktiskt taget alltid blir möjligt, före det definitiva
offentliggörandet av vallistorna (se nedan s. 181) avgöra besvären
och i överensstämmelse med utgången låta kandidatens namn kvarstå å
vallistan eller avföra detsamma därifrån. För det fall att (extra ordinarie)
val skulle utsättas till någon dag i andra veckan av september,
kan det dock inträffa, att Konungens befallningshavande icke före nyssnämnda
slutliga kungörelse hinner avgöra eventuella besvär över kandidats
rösträtt. I sådan händelse komme valbarheten att icke vara officiellt
konstaterad före valet; befinnes sedermera, vid valtillfället, att föreslagen
kandidat icke är valbar, skall hans namn, liksom nu, Betraktas såsom
å valsedlarna obefintligt. Fallet i dess helhet kommer i praktiken sannolikt
ytterst sällan, om ens någonsin, att inträffa. — Skulle det åter
hända, att en föreslagen kandidats upptagande i röstlängden såsom röstberättigad
överklagats, bleve frågan under alla förhållanden av Konungens
befallningshavande avgjord före valet.

I åtskilliga utländska vallagar finner man förbud stadgat mot att Få uppföras
samma kandidat förekommer på mera än ett valförslag. Ett förbud av a
detta innehåll behöver emellertid icke föi’verkligas redan å det stadium förslag.
av det officiella förfarandet, med vilket vi nu sysselsätta oss. Friheten
i sagda avseende kan vara fullständig vid själva anmälningarna; i stället
följer senare en justering av listorna efter vissa regler, i syfte att befria
dem från gemensamma namn i den utsträckning man vill uppnå. Enligt
vårt förslag äro gemensamma kandidater mellan olika listor tillåtna inom
vissa gränser, men förbjudna utom dessa. De stadganden härutinnan,
som vi föreslå, sammanhänga med förbundsförfarandet och dess olika
möjligheter, och härtill ävensom till de nödiga justeringsreglerna återkomma
vi längre ned (s. 174 ff. o. 180 f.). Ett kategoriskt förbud mot samma
kandidats förekomst på mera än ett valförslag har alls icke synts oss
vara önskvärt. Vad beträffar ett och samma parti, framgår av all
erfarenhet, att en grupp av dess väljare ofta önska rösta på en namnkombination,
en annan grupp på eu annan kombination, som delvis innehåller
samma namn som den förra, men möjligen i en annan ordning

Bifall till
nomineringen.

55 d §.

166

och med tillägg av några nya. Ingen rimlig anledning att förhindra ett
dylikt samarbete synes föreligga. Det bör därför icke stadgas något förbud
mot nominerandet av kandidatlistor, som jämväl innehålla gemensamma
namn.

De sakkunniga föreslå vidare stadgande av den förutsättningen för
nomineringens giltighet, att kandidaterna själva givit sitt bifall till att
låta sig uppställas. En dylik bestämmelse är av betydelse såväl från
kandidaternas som från valmännens synpunkt. Då numera mandatplikten
upphört, bör en person, som alldeles icke önskar vid valet ifrågakomma,
hava rätt att slippa ett meningslöst figurerande på en vallista.
Yad angår väljarna, är det uppenbarligen av intresse för dem att veta,
att de uppställda kandidaterna verkligen ha för avsikt att mottaga ett
eventuellt mandat, så att de icke riskera en avsägelse omedelbart efter
fullbordat val och således en röstning under felaktiga förutsättningar.
Visserligen få de nöja sig med endast en relativ visshet, ty den grundlagsenliga
rätten att avsäga sig kan icke förloras genom ett antagande
av kandidatur.* — Till styrkande av att nu behandlade förutsättning för
valförslagets giltighet föreligger, bör det åtföljas av förklaring från var
och en av de föreslagna, att han med eget begivande uppförts å förslaget.
Dessa förklaringar torde lämpligast utgöra från förslagsskriften
skilda handlingar; naturligtvis möter dock icke hinder att desamma tecknas
å förslagsskriften. De böra i alla händelser vara bevittnade.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida kravet på kandidaternas
bifall borde utsträckas till att gälla även de nya kombinationer, i
vilka en kandidat, sedan han första gången blivit nominerad, möjligen
kan bliva å nya valförslag insatt. Man kan ju resonera så, att den,
som vill ställa sig till förfogande, bör ha rätt att vägra uppställa sig av
en väljargrupp, till vilken han icke räknar sig och vilken måhända genom
uppställandet kan tänkas förminska hans utsikter att bliva vald. Vi
hava emellertid stannat vid att anse detta krav på kandidatens itererade
medgivande olämpligt, därför att det dels skulle kunna försätta kandidaten
i rätt vanskliga belägenheter, då det gällde att säga ja eller nej till
hans namns förekomst i en ny kombination, dels • skulle tynga förfarandet.
Det kan ju vidare inträffa — och inträffar kanske oftast
—, att de vallistor, som hava dylika gemensamma namn, med varandra
ingå sammanslutning till en enhet. Då enligt vårt förslag väljaren
skall äga rätt att å valsedeln efter behag sammanställa namnen
ur samtliga till ett listförbund eller därmed jämställd sammanslutning
förenade listor, blir kandidatens bifall till hans upptagande i nya kombinationer
å nomineringsstadiet från denna synpunkt utan någon bety -

167

delse. Vad åter beträffar det fallet, att de olika vallistor, å vilka samma
kandidatnamn förekomma, icke sammansluta sig, bereder vårt förslag,
såsom i kapitlet angående förbundsförfarandet skall visas, möjlighet för
kandidaten att träffa ett val — en möjlighet, som, ifall den icke utnyttjas.
avlöses av skyldighet för Konungens befallningshavande att efter
vissa yttre normer företaga denna justering (nedan s. 180 f.).

Den obegränsade avsägelserätt, som mandatpliktens upphävande ^tert^ande
innebär, medför, att frågan om rätt för den föreslagna kandidaten att diktatur,
återtaga sitt medgivande till kandidaturen är att betrakta icke ur syn- 55 o §.
punkten av återtagandets reala effektivitet — ingen kan tvingas att
åtaga sig uppdraget, även om han står på en vallista — utan endast
från den synpunkten, huruvida återtagandet skall medföra, att hans
namn strykes från vallistan, resp. betraktas såsom där obefintligt. Av
hänsyn till de möjligheter med avseende på ingående av listsammanslutningar,
vilka icke kunna med bestämdhet förutses, och genom vilka kandidaten
kan bliva bragt i en situation med avseende å valet, vari han
icke vill finna sig, hava vi ansett, att han skall äga rätt att bliva struken
pa vilken lista han vill, ännu vid den tidpunkt, då även förbundsanmälningarna
äro avslutade. Såsom längre fram skall nämnas, föreslå vi
denna till tisdagen i tredje veckan före valveckan; enligt förslaget
skall så kandidaten kunna kräva strykande av sitt namn ända till och
med näst sista söckendagen i samma vecka. Efter sistnämnda tidpunkt
höra emellertid i ordningens intresse alla förberedelser vara definitivt
avslutade och ingen möjlighet till strykning av kandidatnamn iir
någon vallista föreligga. Skulle någon kandidat därefter tillkännagiva
sig icke vilja vid valet ifrågakomma, har detta ingen effekt på vallistornas
utseende, vilken verkan det sedan må utöva på valmännens sätt att
rösta. Sådant avsägande i sista stund torde väl emellertid ytterst sällan
ifrågakomma.

Beträffande formen för valförslagets avlämnande till Konungens befallningshavande
kan ifrågasättas, huruvida det måste inlämnas av för- navde.
slagsställarna, resp. av dem befullmäktiga! ombud eller viss annan ställ- 55 b §.
företrädare för förslagsställarna, eller det ma vara tillfyllest, att detsamma
ingives av annan person eller till och med, att det insändes med posten.

För det senare alternativet talar hänsynen till väljarnas bekvämlighet,
särskilt när man betänker de ytterligare svårigheter, som valkretsarnas

förstoring föra med sig. För det förra alternativet åter talar den omständigheten,
att den prövning med avseende på förslagets formella beskaffenhet,
som Konungens befallningshavande, enligt vad längre fram

168

skall närmare beröras, har att underkasta detsamma, underlättas och
de rättelser, som därav kunna föranledas, bekvämare och raskare kunna
åvägabringas, ifall förslaget inlämnas av någon, som är behörig att i
fråga om detsamma handla å förslagsställarnas vägnar. Vissa formfrågor,
som vid personlig kontakt mellan Konungens befallningshavande
och sådan ingivare av förslaget kunna omedelbart lösas,
kunna i annat fall taga väsentligt längre tid i anspråk och därmed
försinka hela förfarandet, så att fristen utlöper, innan saken är klar.
Vi ha ansett skälen överväga för att bägge ingivningssätten må tilllatas.
\ ilja förslagsställarna på egen risk insända förslagsskriften
per post (t. ex. i rekommenderad försändelse), må det stå dem fritt;
något särskilt stadgande härom är icke nödigt, då rätten inneslutes
i den allmänna bestämmelsen i 93 §, att i de ärenden rörande val till
andra kammaren, varom i vallagen förmäles, det må vara envar tillåtet
att, under iakttagande av behörig tid och ordning, på eget äventyr till
myndighet insända handlingar i betalt brev med allmänna posten. Mest
att tillråda toide dock vara, att förslaget ingives av den ombudsman,
som enligt vårt förslag bör av förslagsställarna bemyndigas. Detta torde
så mycket lättare ga för sig, som förslaget icke fordrar, att ombudsmannen
tages ur förslagsställarnas egen krets. Däremot måste han vara
inom valkretsen röstberättigad. Med eu sådan formulering inrymmer
stadgandet för varje fall möjlighet för förslagsställarna att i och för uppdragets
fullgörande befullmäktiga en i residensstaden bosatt person, till
vilken de hysa förtroende. — Om ingivaren så önskar, kan han naturligtvis
av Konungens hefallningshavande erhålla bevis om ingivandet
Ombudsman. Den ifrågavarande ombudsmannens uppgift är icke slut med valförslagets
ingivande hos Konungens hefallningshavande, utan han har jämväl
vissa andra befogenheter med avseende å såväl av valförslagens prövning
inför Konungens hefallningshavande eventuellt föranledda justeringar
som det tillämpande av förhundsförfarandet, som kan komma i fråga.
Han har enligt förslaget att »såsom förslagsställarnas ombudsman företräda
dem^i de avseenden, varom denna lag stadgar . Vari dessa befogenheter
bestå, skall framgå av den följande redogörelsen för prövnings- och förbundsförfarandet.
Det har ovan anförts, att till ombudsman borde av förslagsställarna
kunna utses antingen någon bland dem själva eller och någon
annan i valkretsen röstberättigad. Det kan sättas i fråga, huruvida en eller
flera ombudsmän är det lämpligaste. Yi hava bestämt oss för att det må
overlamnas åt förslagsställarnas fria skön att utse eu eller flera ombudsmän.
I senare fallet äga de allenast tillsammans företräda förslagsställarna, där
ej dessa annorlunda förordna. Genom ett dylikt förordnande skulle behov

169

av ersättare åt ombudsman kunna tillgodoses. Intet lärer hindra ett förordnande
av innebörd, att en ombudsman må företräda förslagsställarna
endast vid förfall för annan ombudsman eller efter dennes förordnande
eller allenast i fråga om vissa närmare angivna befogenheter, såsom vallistornas
ingivande, justering m. m., under det att de viktiga besluten
angående listornas sammanförande till förbundna enheter förbehölles
ombudsmännen gemensamt. Ett annat spörsmål är, om samma person
bör kunna vara ombudsman för mer än en lista. Om icke förbud häremot
stadgas, blir ju sådant möjligt genom medgivandet av rätten att vid
utseende av ombudsman gå utanför förslagsställarnas krets. Vid övervägandet
av denna fråga hava de sakkunniga stannat vid att icke
föreslå dylikt förbud. Yi hava därvid bland annat haft i tankarna den
möjligheten, att en länsorganisation för ett parti har eu ombudsman i
residensstaden, varvid, för den händelse partiets olika lokala eller andra
fraktioner anse honom därtill skickad och så önska, kunde åt honom uppdragas
bestyret med vallistornas ingivande, justering m. m. Att åt en
dylik ombudsman från olika håll överlämnades uppdraget att avgöra över
vallistornas sammanförande till förbundna enheter, torde väl mera sällan
komma att inträffa. Ju mer som överlämnades åt eu dylik på platsen
boende ombudsman, dess större lättnad bereddes emellertid givetvis väljarna
med hänsyn till de officiella valförberedelserna.

För den händelse förslagsställarna uraktlåtit att utse ombudsman,
föreslås, att den av undertecknarna, vars namn står främst, skall vara
förslagsställarnas ombudsman.

För att konstatera, att samtliga ovan behandlade villkor för det Prövningsingivna
valförslagets giltighet blivit iakttagna, måste inför Konungens inför
befallningshavande prövning av förslaget äga rum. Det sker enligt de. Konungens
sakkunnigas förslag omedelbart, och resultatet delgives utan uppskov in- hivande.?*"
givaren eller ombudsmannen; i senare fallet kan det ske per post. Syftet 55 f §.
är, såsom antytt, att få ofullkomligheter och felaktigheter, som kunna
vara begångna, avlägsnade, och sålunda om möjligt förebygga, att valförslaget
blir verkningslöst.

Konungens befallningshavande har alltså att i erforderlig utsträckning
pröva förslagsställarnas behörighet att underteckna valförslag.

Vidare ser Konungens befallningshavande till, att antalet behöriga undertecknare
uppnår den föreskrivna minimisiffran. Är så icke fallet,
anmodas ingivaren, resp. ombudsmannen, att föranstalta om bristens utfyllande.
Det efterses jämväl, att icke någon av undertecknarna redan
förefinnes på ett tidigare inlämnat förslag, i vilken händelse namnet i fråga

22—nona.

170

strykes och, ifall därigenom antalet kvarstående namn blir för litet, till
ingivaren eller ombudsmannen ställes samma anmodan, som nyss nämnts.
Härvid iakttages dock det undantag med avseende på undertecknandet
av förslag om fristående kandidat, som vårt förslag innehåller (jfr s. 163).

Med avseende å kandidaterna har Konungens befallningshavande
att konstatera deras behörighet och förefintligheten av de för första nomineringen
erforderliga förklaringarna från kandidaterna därom, att de
gå med på att bliva uppställda på förslaget. Vidare har Konungens befallningshavande
att tillse, att icke antalet föreslagna behöriga kandidater
är större än det tillåtna, d. v. s. högst två utöver det antal riksdagsmän,
valet avser. Skulle detta antal vara överskridet, strykes det
eller de sista övertaliga namnen från förslaget.

Enligt sådana vallagstiftningar, vilka helt förbjuda gemensamma
namn å vallistorna, ingår givetvis jämväl en undersökning härutinnan
såsom moment i valmyndighetens prövningsförfarande. Med vårt förslag
angående gemensamma kandidater — vilka tillåtas inom vissa gränser
— står, såsom av det följande skall framgå, i överensstämmelse, att
Konungens befallningshavande icke vid den omedelbara prövning av
varje ingivet valförslag, varom nu är fråga, vidtager eller ens kan vidtaga
någon avgörande granskning i detta stycke. Den försiggår, såsom
vi skola finna, först sedan fristen icke blott för inlämnande av valförslag
utan även för ingående av listsammanslutningar samt för kandidats återtagande
av kanditatur är utlupen och Konungens befallningshavande således
har överblick över hela samfäll dheten av anmälda kandidater, listor
och ingångna sammanslutningar.

Med avseende å undertecknarnas och kandidaternas behörighet är
deras rösträtt inom valkretsen av grundläggande betydelse. Om å valförslag
förekommer någon otydlighet med avseende på personernas identitet, så att
deras säkra återfinnande i röstlängden omöjliggöres, anmodar Konungens
befallningshavande ombudsmannen eller ingivaren att föranstalta om rättelse.
Så länge sådan icke är gjord, betraktas namnet i fråga såsom
obefintligt. Rörer det en av undertecknarna och blir därmed antalet av
dessa för litet, förfaller förslaget, ifall bristen icke före inlämningsfristens
slut avhjälpes genom anskaffande antingen av nödiga identitetsupplysningar
eller av ett nytt namn. Även i fråga om kandidat, vars identitet
icke kan fastställas, måste rättelse ske före inlämningsfristens slut.
Samma blir förhållandet, ifall förutnämnda förklaring från kandidaten
saknas. Skulle kandidaten åter icke vara i röstlängd inom valkretsen
uppförd, så följas de regler, vilka å sid. 165 äro angivna (se även
den speciella motiveringen s. 290). Även om emellertid en kandidat har

171

rösträtt enligt röstlängden, låter det tänka sig, att han pa andra grunder
icke är valbar. För sådan händelse har — i överensstämmelse
med åtskilliga utländska vallagar — 1903 års kommittébetänkande föreslagit,
att ombudsmannen skulle lämnas möjlighet att i den obehöriges
ställe införa namnet på annan, valbar person. För att emellertid reducera
betydelsen av denna ombudsmannens åtgärd — då det icke kan vara
önskvärt att åt denne inrymma avsevärt realt inflytande på kandidatnomineringen
— borde i dylikt fall det nya namnet icke kunna utan
vidare insättas på samma, kanske höga, plats som den, där den uteslutnes
namn stod, utan alltid införas a förslagets sista rum. Pa så
dant sätt torde nyssnämnda önskemål bliva tillgodosett. Eftersom enligt
vårt förslag absolut rangordning skulle råda, komme det nyinsatta namnet
med all sannolikhet att sakna betydelse för själva riksdagsmannavalet
och på sin höjd få någon inverkan på ett eventuellt ersättareval.
Eu konsekvens av stadgandet om nödvändigheten av kandidats bifall
till upptagande å det första valförslag, varå hans namn förekommer,
bleve, att, för den händelse det nyinsatta namnet ej förut vore nominerat’
det måste påläggas ombudsmannen att till Konungens befallningsliavande
inkomma med förklaring från den kompletteringsvis föreslagne
att han är villig att låta sig uppställas såsom kandidat. Intjget i fråga
måste emellertid vara ingivet före anmälningsfristens utgång. — Ehuru
en reservmöjlighet av nu beskrivna innebörd nog från vissa s\ npunktei
kunde svnas motiverad, hava vi funnit den knappast vara av behovet
påkallad. Med den vidsträckta valbarhet, som nu gäller, torde nämligen
det avsedda fallet ytterst sällan inträffa. Beduceringen av antalet kandidater
å listan torde i sådant fall icke vara av större praktisk betydelse.

Nu är det icke uteslutet, att en kandidat kan förlora sin valbarhet,
sedan det inlämnade valförslaget blivit prövat. För sådan händelse, liksom
i fall en kandidat avlider, hör Konungens befallningsliavande stryka
namnet i fråga från valförslag, å vilket det är upptaget. Sådan åtgärd
bör för övrigt i förevarande fall företagas även efter inlämningsfristens
utgång och ända till det slutliga kungörandet av icke blott de nominerade
kandidatlistorna utan även eventuellt ingångna listsammanslutnm gar

(se nedan). , .

Då tiden för ingivandet av val förslag (med näst sista söckendagen i
femte kalenderveckan före valveckan) gått till ända, vidtager hos Konungens
befallningsliavande ett förfarande, som avser att preliminäit ordna
valmaterialet, för att det därefter ma till allmän kännedom kungöras.

Konungens befallningsliavande uppför sålunda samtliga de mottagna
valförslagen å eu förteckning. De benämnas nu, efter det officiella god -

Kungörande
av förteckning
över
vallistorna.
55 h §.

172

kännandet, vallistor. För ordningens skull men också med hänsyn
till den tillärnade uträkningsmetodens krav har Konungens befallningshavande
att förse de olika vallistorna med eu beteckning. Det föreslås, att
de åsättas nummer i löpande följd efter tidpunkten för deras inlämnande.
Dessa nummer komma att i förening med förbundsförfarandet i metodologiskt
avseende spela en roll, som motsvarar ej mindre de nu använda,
parti bete ckn i n garn a s än även de ofta ifrågasatta underpartibeteckningarnas.
För att emellertid de listor, vilka upptaga s. k. fristående namn, tydligt skola
kunna utmärkas, böra dessa icke förses med nummerbeteckning utan uppföras
i förteckningen efter de numrerade listorna och sinsemellan ordnade alfabetiskt
efter kandidatnamnens begynnelsebokstäver. Vad angår listornas innehåll
faller det av sig självt, att den till offentliggörande avsedda förteckningen
måste upptaga de å de olika listorna föreslagna kandidaternas namn och
identitetsanvisningar. Beträffande undertecknarna åter kunna olika möjligheter
tänkas. Det måste tydligen vara av intresse för bedömandet av
ett valförslags politiska karaktär, att allmänheten erhåller kännedom om,
vjlka som stå bakom förslaget. Att låta dem å förteckningen företrädas
av ombudsmannen (eller ombudsmännen) allenast, blir med den av oss föreslagna
gestaltningen av ombudsmannainstitutet — ombudsmännen skulle
ju kunna tagas även utom undertecknarnas led — uteslutet. Men även
ifall ombudsmannen är undertecknare, synes eu sådan anordning icke vara
tillfyllestgörande, dä ombudsmannavalet kan komma att bestämmas av hänsynstagande
till rent yttre omständigheter och ombudsmannen (resp. ombudsmännen)
därför kanske icke alltid framstår såsom tillräckligt representativ
för den meningsgrupp, som framställt valförslaget i fråga. Av
samma skäl blir det icke heller lämpligt att nöja sig med att å den till
offentliggörande avsedda förteckningen upptaga endast ett mindre antal
av namnen på undertecknarna från början räknat, t. ex. tre, fem eller tio.
A andra sidan skulle, ifall ett valförslag undertecknats av ett utomordentligt
stort antal väljare, kungörandet bliva otympligt. För att förhindra
detta, ävensom för att icke uppmuntra till onödiga manifestationer av
namnsamlande, hava vi föreslagit, att Konungens befallningshavande icke
behöver offentliggöra mera än det nödiga minimiantalet, 25, från början
räknat. Skulle emellertid antalet namnunderteckningar endast obetydligt
öveiskrida detta antal (jfr ovan sid. 160 om lämpligheten av något överskott),
är det intet, som hindrar, utan torde det tvärtom vara lämpligt, att
Konungens befallningshavande offentliggör även dessa. Där icke samtliga
namnen offentliggöras, synes detta höra i förteckningen angivas. Förklaringarna
angående villighet att acceptera kandidaturen skola naturligtvis
icke publiceras.

173

Den uppgjorda förteckningen ''kungöres ofördröjligen. Då fristen
för kandidatnomineringen enligt vårt förslag skulle utgå näst sista söckendagen
i femte (resp., för Stockholm och Göteborg, fjärde) veckan före valveckan,
bleve det sålunda i allmänhet i första hälften av fjärde (resp. tredje)
veckan före samma tid, som valmännen genom tidningarna kunna förväntas
erhålla kännedom om samtliga hos Konungens befallningshavande ingivna
vallistor. Sättet för kungörandet blir lämpligen detsamma, som i fråga om
andrakammarval är i 55 § i vallagen stadgat. Med hänsyn till den möjlighet
att sammanföra vallistor till förbundna enheter, vilken, enligt vad nedan
skall närmare utvecklas, föreslås skola intill visst senare datum alltjämt
föreligga, torde det vara lämpligt, att förteckningen med allmänna posten
översändes till samtliga ombudsmän och kandidater. Däremot synes ej
nödigt att tillställa samtliga förslagsställare exemplar av förteckningen.

Av de ingivna valförslägens natur lärer följa, att de såsom andra
offentliga handlingar skola vara för var och eu tillgängliga. Yi hava
emellertid i likhet med 1903 års lcommitterade funnit det icke vara olämpligt
att i lagen framhålla denna rättighet med erinran, att förslagen icke
lämnas utan behörig tillsyn. (Jfr 39 § andra st. i vallagens nuvarande
lydelse.)

Det officiella förbundsförfarandet.

Sammanförande av olika vallistor till en listsammanslutning innebär,
att de vid fördelningen av representantplatserna (81 d §), resp. platstillsättningen
(81 e och 81 g §§), skola betraktas såsom en enhet. Yad
som vinnes är, att de särskilda listornas överskottsröster, vilka eljest skulle
hava gått till spillo, nu sammanräknas och för de sammanslutna tillsammans
kunna medföra platsvinst. Givetvis kan samma verkan åstadkommas
genom upprättande av en gemensam kompromisslista. Det förra är emellertid
en bekvämare väg till samma mål som det senare. — Tydligt är,
att ett genomfört förbundssystem kan komma i fråga endast där'' platstillsättningen
inom partierna sker proportionellt; där den sker majoritärt,
betyder sammanslutning av en större och en mindre grupp, att den senare
avstår från sitt tillbörliga inflytande på platstillsättningen.

Den politiska innebörden av listsammanslutningar kan i skilda fall
vara olika. Med hänsyn tagen till vad den vid våra val hittills utövade
praxis i detta avseende giver vid handen, hava de sakkunniga i sitt förslag
upptagit tre former eller grader av listsammanslutningar, betecknade
med namnen: listgrupper, listförbund och valförbund. Den viktigaste av
dessa är den mellersta eller list förbundet. Det har tänkts såsom i

55 e §.

Förbundsförfarandets
innebörd.

Tre former
av list sammanslutningar.

55 k

174

Gemensamma
kandidater.

regel motsvarande partiet i vanlig mening, en sammanslutning sålunda
av i huvudprinciperna jämförelsevis liktänkande. Listförbundet är av
programmatisk natur och återkommer normalt från val till val. Jämväl
den först nämnda graden, listgruppen, är programmatisk. Listgrupperna äro
underpartier eller fraktioner av de egentliga partierna; det åtskiljande är
vissa bestämda frågor eller intressen, rörande vilka fraktionen intager en
från partiets huvudmassa eller från andra fraktioner avvikande hållning.
Av särskild betydelse bliva dessa båda former av listsammanslutningar vid
en anordning med förstorade valkretsar, såsom redan i kapitlet om dessa
blivit anmärkt. De möjliggöra ett sammanförande av en lokalt decentraliserad
valrörelse, där en sådan av en eller annan anledning förekommit.
Olika trakter av samma län kunna självständigt för sig uppställa
sina kandidater och bedriva sin valrörelse. Likasinnade kunna därefter
förbinda sina listor för hela länsvalkretsep och därmed gemensamt utnyttja
sina röstöverskott. Valförbundet slutligen betecknar en sammanslutning
mellan skilda partier och motsvarar sålunda de nuvarande under
gemensam partibeteckning ingångna valkartellerna. De äro alltså av
mera tillfällig och rent valtaktisk art. Till sin inre byggnad skilja de
sig från de nu övliga kartellerna därutinnan, att parterna inom valförbundet
uppträda såsom var för sig fristående, vare sig de nu utgöras av
listförbund, listgrupper eller listor. — De sålunda föreslagna tre graderna
av listsammanslutningar tillgodose de önskemål, som de ofta framställda
förslagen om införande av underpartibeteckningar åsyftat att förverkliga;
och de göra detta i en utsträckt grad, så till vida som de till sina verkningar
motsvara dylika underpartibeteckningar ej blott inom valkarteller
utan jämväl inom egentliga partier.

De närmare stadganden, som föreslås beträffande organisationen av
de tre formerna av listsammanslutningar, åsyfta att förverkliga de ovan anförda
bestämningarna. I samklang med dessa står sålunda den ställning,
vårt förslag intager till den mångdebatterade frågan om gemensamma kandidater
å olika vallistor och rätten att på valsedlarna upptaga namn från
skilda listor (panachering). De nuvarande stadgandena — vilka i saknad
av hela det officiella förfarandet icke kunna avse annat än grupper under
olika partibeteckningar — äro som bekant sådana, att de visserligen
tillåta förekomsten av samma namn under olika partibeteckningar men
genom reglerna för uträkningen av valresultatet bryta udden av denna
liberalitet. Köster, som tillfalla samma kandidat under olika partibeteckningar,
få ju nämligen icke sammanräknas — detta skulle med den nuvarande
anordningen medföra allt för stora komplikationer —, och kandidaten
kan sålunda icke erhålla någon plats genom kooperation mellan

175

partierna av dylik art. Den enda formen för kooperation i detta avseende
är ett slags efter handssamverkan, vars innebörd enligt den nu
gällande vallagens 20 § är den, att, om samma person erhållit plats
från två grupper, skall, vid beräkning av det antal platser, som utdelats,
vardera platsen anses blott som en halv plats; har någon erhållit platser
från tre grupper, anses varje sådan plats som en tredjedels plats; och så
vidare efter samma grund.

En nu rätt mångårig erfarenhet har visat, att hela detta stadgande
angående gemensamma kandidater blivit eu död bokstav. Vid riksdagsmannaval
har det aldrig praktiserats, veterligen ej heller vid landstingsmannaval;
endast vid stadsfullmäktigval torde något fall kunna uppletas.
Då de gemensamma namnen väsentligen försvåra hela valmetoden,
kunde det, med hänsyn till det sagda synas närmast till hands att förbjuda
gemensamma kandidater och gemensamma namn. Därmed skulle
vår vallagstiftning på denna punkt komma i överensstämmelse med flertalet
andra. Emellertid har det alldeles icke synts de sakkunniga tilltalande
att inom valmetodens ram definitivt undanröja varje möjlighet
till samverkan mellan olika partier, utan tvärtom. Att de hittillsvarande
utvägarna aldrig utnyttjats, heror väl icke blott på absolut obenägenhet
härför utan i väsentlig mån också därpå, att metodbestämmelserna icke medgiva
någon verklig samverkan; de sätta i stället för denna en summarisk uppdelning
av den plats, som till äventyrs givits samma person först av ett,
så av ett annat parti. De sakkunniga tro sig hava funnit ett annat,
mera effektivt sätt att tillgodose det behov, de gemensamma kandidaterna
åsyfta att fylla. Vad som avses är vårt förslag om »fristående»
namn å'' valsedlarna, för vars innebörd på annat ställe redogöres. Förslaget
innebär bland annat sammanräkning av röster utan hinder av
mellan olika valmansgrupper uppdragna gränser. Att samtidigt bibehålla
det nu bestående institutet, vilket visat sig betydelselöst i praktiken, kan
icke hava någon som helst mening. Däremot blir dess upphävande ur
metodologisk synpunkt fördelaktigt, i det därmed översiktligheten ökas
och ett klart tillämpande av fördelningsregeln underlättas.

Det har ovan framhållits, att »valförbunden» äro tänkta såsom
motsvarigheter till de nu under gemensam partibeteckning, ingångna kartellerna
och att valförbundens kontrahenter, listförbunden (eller självständiga
listgrupper eller listor), tänkts motsvara de nuvarande relativt enhetliga
sammanslutningar, som partierna utgöra. Avskaffandet av de gemensamma
namnens institut i dess hittillsvarande gestaltning innebär nu, att 55 n, 55 p §§.
gemensamma kandidater icke få förekomma å vallistor, tillhörande olika valförbund
eller listförbund, eller över huvud å listor, vilka icke äro samman -

176

slutna i listgrupp eller listförbund. Å vallistor, tillhörande ett och samma
listförbund, även om de tillhöra skilda listgrupper, eller en och samma
listgrupp, få de däremot förekomma. Genom en sådan anordning göres
det möjligt att vid platsfördelningen mellan karteller och partier direkt
tillämpa d’Hondts regel och slippa anpassa uträkningsmetoden efter möjligheter,
som aldrig inträffa. Skulle det emellertid — mot all erfarenhet
— visa sig, att partier såsom sådana önska gå till val med gemensamma
namn, går det allt fortfarande för sig på det sättet, att de förklara sig
ingå listförbund och ej valförbund och inom ett sådant listförbund var
för sig gå fram med egen lista eller som egen listgrupp. Inom en sådan
sammanslutning komme de förbundna partierna att gentemot varandra
stå vida självständigare än med nu rådande bestämmelser vid gemensam
partibeteckning, enär partilistans nummer eller sammanslutning av
ett eventuellt förekommande flertal partilistor till en listgrupp komme
att verka som underpartibeteckning, så långt förekomsten av gemensamma
namn det tilläte. Vår metod öppnar sålunda vägar åt båda hållen.

Anledningen till att förslaget bibehåller de gemensamma kandidaterna
å vallistorna, när det gäller ett listförbunds och en listgrupps
kontrahenter, är den, att man måste utgå från att inom partier och
partifraktioner — till vilka såsom nämnt förevarande former av listsammanslutningar
regelmässigt tänkts utgöra motsvarigheterna — de
röstande känna sig så pass samhöriga, att de skilda schatteringarna ofta
vilja rösta med namnkombinationer, där åtskilliga namn äro desamma.
Detta bör metoden icke motverka utan fastmera gynna (jfr s. 165 f.).
I detta avseende kan det därför icke vara lämpligt att följa de utländska
föredömen, enligt vilka, metodologiskt sett, varje lista blir ett eget parti.

Listsam- Till ingående av de omhandlade listsammanslutningarna erfordras

ningar kors- samstämmiga förklaringar av företrädarna för de ifrågakommande vallisvisuteslutna.
torna. Redan härav bliver en följd, att en vallista, som förbundit sig
® | med en annan, icke därefter kan utan den förras medgivande för sin del
förbinda sig med en tredje. Föreligga tre valförslag, A, B, och C, och
en sammanslutning A + B är ingången, kan sedan icke en självständig sammanslutning
A-j-C ingås; däremot är naturligtvis en sammanslutning
A -j- B -j- C möjlig. Ett förbundsingående kors och tvärs, utan medverkan
av samtliga kontrahenter vid den ursprungliga sammanslutningen
skulle uppenbarligen göra hela valsituationen konturlös och omöjlig att
överblicka och genom denna oklarhet omöjliggöra ett rimligt sammanräkningsförfarande.
55 k § i vårt förslag förbjuder därför listsammanslutningar
av dylik art.

177

Utmärkande för det omhandlade förbundsförfarandet är, att för in- >Ensidiga>
gående av en listsammanslutning fordras båda resp. alla parternas
medgivande och att verkan av sammanslutningen är ömsesidig, så att
eventuella röstöverskott kunna komma vare sig den ena eller den andra
kontrahenten till godo. I lierr Stendalils motion n:r 291 i A. K. vid 1920
års riksdag föreslås även s. k. ensidiga förbund, varmed avses en listsammanslutning,
som kommer till stånd genom beslut av endast den ena
parten och vars verkan därför icke heller kan bliva någon röstökning för
denna, utan allenast för den part, till vilken den ansluter sig. Det innebär
sålunda, att den agerande listan förklarar sina eventuella röstöverskott
skola komma eu annan lista eller listsammanslutning till godo. Det blir
ett slags subsidiär röstning. Förslaget medgiver således rätt att åvägabringa
ett dylikt ensidigt förbund även utan inhämtande av medgivande
från den lista eller listsammanslutning, som avses; denna kan således få
förbundet sig påtvingat (jfr förslag i Norge, bil. 2 s. 321 och 323). I
denna form torde mot institutet kunna framställas betänkligheter — man
jämföre illojalt utnyttjande av annat partis beteckning. Åt detsamma
kunde emellertid även givas en sådan innebörd, att för det ensidiga
förbundets ingående fordrades bifall av båda parterna. De sakkunniga
hava ingående tagit frågan i övervägande, men omsider stannat vid att
icke heller införa ett sådant ensidigt förbundsförfarande i sitt förslag,
enär dels ett dylikt institut knappast torde bliva av någon avs*evärd praktisk
betydelse, dels de fördelar, som det i vissa avseenden möjligen kan
anses medföra, näppeligen uppväga den komplikation av förfarandet, som
anordningen skulle draga med sig. F. ö. må erinras, att »ensidigt»
förbundsförfarande icke förekommer i någon gällande vallagstiftning.

Efter denna redogörelse för de olika former av listsammanslutningar, Anmälningsvi
föreslå, övergå vi till en framställning av vad förslagsställarna, resp J or farandet.
ombudsmännen, enligt vårt förslag hava att iakttaga med hänsyn till den
fortsättning av nomineringsförfarandet, som just utgöres av det officiella
bildandet av listgrupper, listförbund och valförbund.

Såsom tidigare är nämnt, skulle fristen för,anmälan av kandidater
utgå med näst sista söckendagen i femte veckan före valveckan. Därefter
hade Konungens befallningshavande att ofördröjligen ombesörja
kungörandet av eu förteckning över de föreslagna kandidatlistorna, försedda
med nummer i löpande ordning eller, vad beträffar den fristående
nomineringen, ordnade alfabetiskt (se ovan s. 171 f.). Det bleve att förvänta,
att denna kungörelse genom tidningarna komme väljarna till del
i begynnelsen av fjärde veckan före valveckan.

'' 23—2/0279.

178

Frist. Vad beträffar fristen för anmälande av listsammanslutningar,

55 i §• finner man den på sina håll i utländsk vallagstiftning sammanfalla med
fristen för anmälan av kandidater. En sådan anordning synes oss icke
lämplig. Det är först efter utlöpande av den sistnämnda fristen, som
det primära materialet till bedömande av valsituationen ligger fullt klart.
Det låter tänka sig, att för vissa fall det först då blir möjligt att bedöma
fördelen av den ena eller andra listsammanslutningens ingående. Med
hänsyn härtill torde det vara ändamålsenligt att bereda väljarna och deras
ledning ytterligare någon tid till överläggning om eventuellt samgående
. vid valet. Detta hindrar emellertid icke att, för den händelse vederbörande
redan vid nominerandet av kandidaterna äro klara över sina önskningar
med hänsyn till något alliansförhållande, sådant kan samtidigt med
kandidatnomineringen hos Konungens befallningshavande anmälas. Hithörande
paragrafer äro formulerade så, att de giva valmännen frihet att
göra på nämnda sätt eller begagna sig av den ytterligare fristen. Denna
är i vårt förslag begränsad därhän, att anmälan om sammanslutning
skall till Konungens befallningshavande ingivas senast tisdagen i tredje
veckan före den, i vilken valet hålles. För att undvika upprepning
med anledning av de för Stockholm och Göteborg enligt förslaget gällande
särskilda tiderna har ifrågavarande bestämmelse emellertid i lagtexten
anknutits till nomineringstiden. Skulle tisdagen vara helgdag,
utgår fristen närmast föregående söckendag. Någon ^knäppning har
ansetts hellre kunna göras på tiden för anmälan om listsammanslutningar
än på den följande terminen i förfarandet (jfr 55 o §). Det blir
i alla händelser omkring en vecka, som valmännen efter kungörandet av
kandidatlistorna disponera i och för eventuella överläggningar om samverkan
vid valet. Tillräcklig tid torde därmed vara beredd för förhandlingar
av dylik art mellan partierna, resp. fraktionerna.

Skriftlig Liksom åt anmälan av kandidater bör också åt tillkännagivande om

form. listsammanslutningar givas skriftlig form. Av liknande skäl, som i fråga

Ingivande °m kandidatnominerinSen anfördes, bör även denna förklaring kunna såväl
personligen personligen ingivas som försändas med posten. Undertecknarnas namneller
pr post. teckningar böra i varje fall vara bevittnade. Vad angår frågan, vem
%giWav om-'' eller vilka anmalan om sammanslutning tillkommer, stå olika alternativ
budsmannen. till buds. Man kan tänka sig, att det sker genom samstämmande för55
i§. klaring av alla undertecknarna av de särskilda listorna. En annan möjlighet
är, att förklaring från en viss del av förslagsställarna är tillräcklig.
Slutligen kan ombesörjandet läggas i händerna på den tidigare nämnda
av förslagsställarna utsedda ombudsmannen. Vårt förslag har i främsta
rummet räknat med det senare tillvägagångssättet. Något uttryckligt

179

bemyndigande i ombudsmannens fullmakt skulle sålunda icke behövas,
utan skulle rätten att anmäla sammanslutningen därförutan ingå i
ombudsmannens befogenhet. Vi hava därvid närmast tagit hänsyn till
den förenkling av proceduren, som på så sätt åstadkommes. Det kan
invändas, att det kan vara riskabelt att bekläda ombudsmannen med
eu makt av så pass vidsträckt real innebörd, som rätten att ingå valallianser
utgör. Häremot torde dock korrektivet vara att söka däri, att
förslagsställarna ju själva utse ombudsmannen under fullt medvetande om
vikten av det förtroende, varmed de bekläda honom. Det är väl under
sådana förhållanden att förvänta, att de icke välja någon annan person
än en sådan, om vars omdömesgilla och lojala uppträdande de äro fullt
förvissade. Det måste antagas, att ombudsmannen står i fortsatt rapport
med sina huvudmän och med valrörelsens (valmötenas) anvisningar i fråga
om deras önskningar samt att han känner sig såsom verkställare av de
intentioner, som på dessa olika vägar giva sig till känna. Men därtill
kommer, att det enligt vårt förslag står förslagsställarna fritt att utse flera
ombudsmän, varigenom ju, särskilt ifall den föreslagna listan är en kompromisslista,
uppburen av flera fraktioner, en ytterligare garanti kan beredas.
Slutligen räknar vårt förslag jämväl med den möjligheten, att
förslagsställarna själva tillkännagiva ingående av en listsammanslutning.

De sakkunnigas förslag innebär uti ifrågavarande hänseende icke Kandidats
blott frihet för ombudsmannen att handla utan särskilt bemyndigande Ä6e''
av förslagsställarna utan även, att han vid ingående av listsammanslutning
är obunden av de kandidaters medgivande, vilka äro uppförda å
vederbörande vallista. Motiveringen för det senare är densamma som
för det förra: procedurens underlättande. Även i detta stycke blir
dock friheten endast formell. Om också ombudsmännen vid förklaring
inför Konungens befallningshavande om listsammanslutning icke behöva
förete intyg från kandidaterna om deras bifall till listsammanslutningen,
ligger det dock i sakens natur, att de politiskt vederhäftiga män,
som man får förutsätta, att ombudsmännen äro, på förhand gjort sig
förvissade om, att kandidaterna ingenting hava att invända mot åtgärden.
Därtill kommer, att i motsatt fall ombudsmännen riskera, att
deras åtgöranden bliva utan verkan. Såsom tidigare i annat samman- 55 o §.
hang omnämnts, giver nämligen''vårt förslag åt kandidat rätt att bliva
struken från vallista till och med fredagen i tredje veckan före valveckan.

Det kan hända, att missnöje med allianser, ingångna mot hans önskningar,
förmår honom att begagna sig av denna rätt. Det skulle för ombudsmannen
— förslagsställarnas förtroendeman — kunna vara i hög grad
blamerande, ifall sådant inträffade.

180

Villkorlig

förbunds anmälan.

55 k §.

Prörnings förfcirandt 55

in §.

55 n §.

55 o §.

Anmälan om listsammanslutning avser i regel att vara definitiv.
Emellertid låter det tänka sig, att lämpligheten av en listsammanslutning
är i ett särskilt fall sammanhängande med förhållanden rörande valsituationen,
om vilka kännedom icke med visshet kan föreligga, förrän
anmälningsfristen utgått. Huruvida partierna A och B böra ingå förbund
med varandra, kan t. ex. vara beroende på, huruvida partierna C och D
sinsemellan ingå förbund. Med hänsyn härtill hava vi i vårt förslag
infört en bestämmelse om villkorliga listsammanslutningar. I anmälan
tillkännagives, att den sammanslutning, som avses, skall av Konungens
befallningshavande betraktas såsom anmäld endast för den händelse den
slutliga gestaltningen av samtliga vallistor och dem emellan ingångna sammanslutningar
företer ett visst, i anmälningsskriften angivet drag. Med den
slutliga gestaltningen förstås här materialets beskaffenhet klockan två på
dagen näst sista söckendagen i tredje veckan före valet.

I den mån Konungens befallningshavande mottager ingivna anmälningar
om listsammanslutningar, åligger det honom att omedelbart
underkasta dem den formella prövning, som tarvas, samt, på samma sätt
som vid nominerandet av kandidater (se ovan sid. 169), meddela vederbörande
ombudsman resp. ingivare, huruvida granskningen givit anledning
till anmärkningar, vilka dessa i så fall äro, samt de rättelser, som
därvid bliva påkallade. Bland annat blir därvid att tillse, att icke anmälningarna
strida mot förbudet i 55 k § mot samma listas eller listsammanslutnings
hänförande till skilda sammanslutningar.

Frågan, huruvida anmälda listsammanslutningar ånyo kunna upphävas
före fristens utgång vare sig genom ensidigt beslut eller genom
överenskommelse mellan parterna torde i ordningens och redans intresse
böra nekande besvaras.

När anmälningsfristen i tredje veckan före valveckan (i allmänhet
på tisdagen) utlöper, har Konungens befallningshavande att ofördröjligen
undersöka, huruvida anmälningsresultatet i något avseende
strider mot de stadganden angående gemensamma kandidater, för vilkas innebörd
tidigare (s. 174 tf.) har redogjorts. Skulle det därvid befinnas, att
samma namn förekommer inom sådana grupper, för vilka dylikt icke är
tillåtet, skall Konungens befallningshavande därom ofördröjligen underrätta
vederbörande kandidat. Med all sannolikhet låter för övrigt denna själv
sig angeläget vara att även dessförutan skaffa sig kännedom om sin ställning
i förevarande avseende, försåvitt han anser anledning därtill föreligga.
I överensstämmelse med förslagets 55 o § kan kandidaten t. o. m.
näst sista söckendagen i samma vecka företaga nödig korrigering genom
att förmedelst anmälan till Konungens befallningshavande, personligen

181

eller i bevittnad skrift, begära sitt avförande från en eller flera vallistor.

Skulle emellertid rättelse icke genom kandidats eget åtgörande bliva åväga- 55 p §.
bragt, återstår, enligt förslagets 55 p §, den utvägen, att Konungens
befallningshavande efter vissa formella grunder företager strykning av
den ifrågakommande kandidatens namn i syfte att bringa listmaterialet
till överensstämmelse med stadgandena om gemensamma kandidater. Såsom
norm för denna rättelse föreslås tidpunkterna för vederbörande vallistors
ingivande. Tidigare ingiven vallista bär företrädesrätt till kandidats
namn framför senare ingiven.

Sedan den för kandidats avsägelse bestämda fristen med näst sista Förteckning
söckendagen i tredje veckan före valet utgått samt totalgranskning frände.
av hela det ingivna listmaterialet fullbordats, vidtager för Konungens 55 p § • *
befallningshavande materialets sammanställning och kungörande. En slutlig
förteckning uppgöres över samtliga vallistor och träffade avtal om
sammanförande av vallistor. Formulär härtill torde böra tillkomma på
offentligt föranstaltande. Jfr det å s. 182 införda schemat. Förteckningen
kan icke påverkas av en kandidats för sent inkomna avsägelse. Skulle
kandidat bliva icke valbar eller avlida före kungörandet av förteckningen,
ligger det i sakens natur, att Konungens befallningshavande företager
nödig rättelse. Kungörelsen av förteckningen verkställes ofördröjligen.

Den kan sålunda förväntas vara inför valmännens ögon de första dagarna
i påföljande vecka, d. ä. andra veckan före den, i vilken valet hålles.
Förteckningen bör därjämte översändas till samtliga ombudsmän och
till kandidaterna. Däremot synes icke behov föreligga att öka Konungens
befallningshavandes arbetsbörda med att tillställa jämväl samtliga förslagsställare
densamma.

Den kungjorda sammanställningen bör vara definitiv. Yarken den
omständigheten, att en kandidat efteråt avsäger sig kandidaturen eller
den, att han ''avlider eller blir icke valbar, bör inverka på sammanställningens
innehåll. Konungens befallningshavande företager icke med anledning
av dylika händelser någon åtgärd. En annan sak är, att sedermera,
vid uträkningen av valresultatet efter valet vederbörande kandidats
namn betraktas såsom obefintligt i de båda sistnämnda (men icke i det
förstnämnda) fallen.

Vallistorna och listsammanslutningarna föreligga alltså i sitt definitiva
skick minst c:a två (resp., för Stockholm och Göteborg, en) veckor före tidpunkten
för valet, ifall man antager, att denna blir en söndag. Nämnda tid står
således till förfogande för valledningarnas slutliga åtgöranden i och för valet.

Till dessa åtgöranden komma liksom nu att bl. a. höra tryckande och
distribuerande av valsedlar, i den mån detta icke tidigare är ombesörjt, sedlar.

182

S c h e in a

för uppställning av förteckning som i 55 p § föreskrives.

					Vallistor.
Nr 1.	Nr 2.	Nr 3.	Nr 4.	Nr 5.	Nr 6.	Nr 7.	Nr 8.	Nr 9.	Nr 10. Frist. namn.
A.B.1) A.B.	S.A.	X.A.	L.K.	A.B.	X.A.	X.A.	C. K.	D.M. X.A.
B.C.	B.C.	T.B.	Y.B.	M.B.	F.B.	Z.D.	Y.B.	F.K.	C.M.
C.B.	F.B.	U.C.	Z.D.	N.D.	E.B.	A.K.	A.K.	M.K.	B.M.
D.A.	E.B.	y.D.	A.K.	O.B.		B.K.		N.K.	F.M.
		S.B.		P.B.
		s.c.

Listsammanslutningar.

Listgrupp: listorna nr 1 och nr 2.

Listförbund I: listorna.nr 1, nr 2, nr 6.

» II: » nr 4, nr 7, nr 8.

Valförbund A: listförbunden I, II och listan nr 5.

» B: listorna nr 9, nr 10.

Sammanslutningarna angivas, därjämte av nedanstående tabell:

_A_• _B_

I II

1/1T 6. 4. 7. 8. 5. 9. 10. 3.

x) Varje kandidats namn betecknas med två bokstäver.

183

vilket i de allra flesta fall säkerligen låtit sig göra. De sakkunniga
hava nämligen icke i sitt förslag upptagit det i flera utländska vallagstiftningar
förefintliga stadgandet om officiella valsedlar. Ansluten till
det ovan beskrivna förfarandet, skulle en dylik anordning innebära, att
Konungens befallningshavande läte i lämpligt format och i erforderligt
antal exemplar trycka den definitiva förteckningen över vallistorna samt att
dessa exemplar distribuerades och tillhandahölles vid valförrättningen såsom
de enda tillåtna valsedlarna. Icke blott vallistorna — upptagande nummer
och namn — skulle förefinnas å dessa valsedlar, utan nödigt vore, att
även de ingångna listsammanslutningarna på något sätt, såsom t. ex. i
Finland (se" bilaga 2, s. 341), angåves. Väljaren hade därefter att vid
valet genom något yttre tecken, ett kors eller ett streck, utmärka den
lista, för vilken han röstade. Vid övervägande härav hava de sakkunniga
kommit till den uppfattningen, att även om anordningen med officiella
valsedlar onekligen ter sig såsom en följdriktig avslutning å de
officiella valförberedelserna, den dock skulle medföra olägenheter, vilka
övervägde gagnet. Valsedlarna komme att bliva av synnerligen vidlyftigt
format — då länen bliva valkretsar, bleve ju antalet föreslagna kandidater
jämförelsevis stort, och därtill komme listsammanslutningarnas angivande.
Inför denna omfångsrika sammanställning vore det sannolikt,
att mången valman kände sig vilsekommen, då han skulle utmärka sitt
sätt att rösta. Med den frihet, som vårt förslag — visserligen inom viss
begränsning — medgiver valmannen att å sin valsedel upptaga namn
från olika vallistor, skulle formen härför lätteligen komma att bliva invecklad
och giva anledning till trassel och missförstånd. Där reglerna
för röstningen äro strängare, ligger saken betydligt enklare. För valförrättaren
åter skulle de omfångsrika officiella valsedlarna och väljarens
komplicerade röstning å dem komma att medföra ett synnerligen stort
besvär vid den sortering och omsortering av valsedlarna, som ingår i
uträkningsförfarandet. De olika valsedelstyperna bleve svåra att identifiera,
och misstag heginges lätteligen. Med hänsyn till vad sålunda anförts,
hava vi, såsom nämnt, i vårt förslag överlämnat åt valmännen
själva att, liksom nu, med avseende på valsedlars åvägabringande träffa de
anstalter, de finna lämpliga. I 59 § föreslå vi emellertid, att hos vederbörande
lokala myndigheter blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga
i god tid före valet, ävensom att sådana vid själva valet skola vara
att tillgå. Givetvis skulle blanketterna tillhandahållas de röstberättigade
allenast för personligt bruk. Partiorganisationerna skulle • således icke
kunna hos myndigheterna erhålla för sin agitation behövliga blanketter.

59 §.

184

Imiebörd.

Ändamål.

4. Personröstning med subsidiär liströstning.

I den allmänna framställning av motsatsen mellan partimetod och
personmetod, som tidigare i detta betänkande lämnats, hava framhållits
de ideella företräden, som äro att tillskriva den senare i förhållande till
den förra. Därjämte har såväl där som å åtskilliga andra ställen
omnämnts det personmetodiska inslag, vi föreslå i det i stort sett partimetodiska
valsystemet. Vad som åsyftas är en anordning, som i
den offentliga diskussionen då och då varit på tal och som innebär
primär röstning på en person, sekundär på ett parti. Rösten gives således
i första hand till namngiven kandidat. Uppnår han icke ett för
ändamålet fixerat valtal, tillfaller rösten det subsidiärt uppgivna partiet.
Uppnår han däremot valtalet, gå överskottsrösterna till de grupper, på
vilka i andra hand röstats. Enligt vårt förslag skulle med motsvarande
verkan röstas primärt på en person, subsidiärt på en uppgiven vallista.

Sås.om benämning på en röstning av dylik art användes i det följande
termen* »fristående».

Den »fristående» röstningen kan tänkas komma att tillämpas i skilda
fall och därmed dess syfte framträda i olika nyanser. Det kan sålunda
gälla ett val efter sådana linjer, som de nuvarande bestämmelserna angående
»fria gruppen» samt angående gemensamma kandidater väl närmast
åsyftat, d. v. s. val av en person, som i större eller mindre grad
står utanför partierna, en politisk förmåga, som icke- inordnat sig i någon
bestämd organiserad meningsgrupp, men vars närvaro i representationen
vore av värde. Det är en obestridlig brist hos den renodlade partimetoden,
att den icke öppnar några vägar för partimässigt mindre utpräglade
män eller kvinnor, huru stort tillskott till representationens
kvalitet de än skulle lämna. Besläktat med detta fall är framförandet
av en kandidat på grund därav, att han, till vilket parti han närmast
må räknas, representerar en viss ståndpunkt i ett högaktuellt spörsmål.

Det behöver emellertid icke alltid vara fråga om en representantkandidat,
nominerad uteslutande med tanke på fristående röstning. En
sådan röstning kan också antaga formen av en hjälp, lämnad från valmän,
tillhörande andra partier, åt en på en partilista nominerad kandidat.

185

Han kan å denna hava placerats på så lågt rum eller han kan hava
nominerats av en till numerären så pass osäker fraktion inom partiet,
att hans inval kan anses tvivelaktigt, ifall han skall hänvisas allenast
till partikamraters röster. Det nominerande partiet kan även till numerären
vara så svagt, att placeringen av dess huvudkandidat kan vara tvivelaktig.
De väljare utanför partiet, vilka i något av dessa fall anse
vederbörande för en så god parlamentarisk kraft, att de, oaktat skild allmänåskådning,
önska hans inval, kunna då, medan de subsidiärt rösta
på det egna partiet, giva honom eventuellt nödig hjälp genom att rösta
på honom såsom »fristående» kandidat.

Gemensamt med de nyss omnämnda stadgandena i nu gällande val-^»/orejse
ordning om »fria gruppen» och gemensamma kandidater har det här före- ™andestadslagna
röstningssättet avsikten att giva ett handtag åt behovet att vid gången om
tillfälle kunna skjuta undan de ensidiga partisynpunkterna och lata även^w, och gerena
personsynpunkter giva ledning vid röstningen. Vad som tekniskt mensamimt
skiljer det föreslagna institutet från »fria grupps»-institutet är, att den Mlutaernuvarande
röstningen såsom »fri grupp», för den händelse den »frie»
kandidaten icke blir vald, betyder fullständigt bortkastande av de på honom
avgivna rösterna, samt, för den händelse han blir vald, innebär ett onödigt
röstslöseri, enär rösterna, hur många de än må vara, allesammans
förbrukas för hans val, medan däremot enligt det föreslagna institutet,
för den händelse den fristående kandidaten icke blir vald, rösterna gå
till den å valsedeln angivna partilistan, och, för den händelse han blir
vald, endast så många röster förbrukas, som nödigt är, varefter alla överloppsröster
återgå till partilistorna. Röstekonomien blir sålunda ordnad
pa ett vida rationellare sätt, än vad fallet är vid »fria grupps»-röstningen.
Vad åter angår det föreslagna institutets förhållande till nu
gällande stadganden om gemensamma kandidater, ligger den väsentliga
skillnaden däri, att det förra i motsats till de senare möjliggör en verklig
samverkan mellan de från olika partier kommande rösterna.

Från dessa synpunkter blir det föreslagna institutet på helt annat
sätt användbart än de hittills gällande anordningarna i samma syfte,
vilka ju i det hela blivit döda inslag i vår valmetod. I vad mån det »

lyckats de sakkunniga att giva den »fristående» röstningen en sådan gestaltning,
att den i praktiken kan förväntas komma att motsvara avsikterna,
skall framgå av den redogörelse för dess organisation, till vilken
vi nu övergå.

Institutet avser såsom nämnt att möjliggöra en effektiv röstning
utöver partigränserna. Syftet är sålunda, att en person skall kunna mänhet.

24—210279. 59,79-81a§§.

186

bliva vald genom att på honom avgivna röster sammanräknas, även om
de komma från olika partier eller, med vår terminologi, från olika listförbund
(resp. valförbund) eller med dem jämställda listsammanslutningar
eller listor. Anordningen utgör sålunda ett undantag från det förbud
mot panachering mellan skilda listförbund (resp. valförbund) och därmed
jämställda listsammanslutningar eller listor, vilket ingår i vårt förslag.
Den möj liggöres i tekniskt avseende genom ett sådant tillvägagångssätt,
att uträkningsproceduren sönderfaller i tvenne från varandra bestämt
skilda delar, av vilka den första avser de fristående namnen, den senare
listsammanslutningarnas resp. listornas representation, och att valsedlarna
utformas i överensstämmelse härmed.

Till uppnående av det angivna syftemålet skall valsedeln indelas i
tvenne fält, åtskilda genom sifferbeteckning, ett övre, mindre, och ett
undre, större. Det förra reserveras för ett fristående namn, ifall valmannen
önskar rösta jämväl på ett sådant, det senare utgör plats för
de listnamn, vilka han vill upptaga under listhumret. Det är att
märka, dels att endast ett fristående namn får förekomma, dels att en
valmansgrupp, som för något av namnen på sin lista väntar hjälp även
utifrån, måste, för att åstadkomma den formella förutsättningen för
hjälpens utnyttjande, å sina valsedlar upptaga namnet i fråga jämväl i
det övre fältet.

Vid sammanräkningen har valförrättaren att först taga i betraktande
det namn, som står ovanför numret. För att detta skall tillerkännas
plats, måste det hava uppnått en viss röstnumerär, och föreslås
i sådant avseende den s. -k. Hagenbach-Bischoffska (även kallad Droopska)
valkvoten, vilken erhålles genom att hela antalet vid valet avgivna röster
divideras med antalet platser att besätta plus ett, samt att resultatet
upphöjes till närmaste hela tal. Visar det sig vid sammanräkningen i
fråga, att ett fristående namn icke når valkvoten, betraktas sådant fristående
namn såsom obefintligt, och de valsedlar, som upptagit detsamma,
läggas till de resp. listor, vilka genom den åsätta nummerbeteckningen
angivas. Framgår åter av sammanräkningen, att ett fristående namn
når valkvoten, förklaras den åsyftade kandidaten vald.

Nu är emellertid, såsom redan nämnt, meningen, att för valet av
den fristående kandidaten icke skall förbrukas flera röstsedlar än som
är nödvändigt, då ju i annat fall vid röstning på en fristående kandidat
skulle riskeras en onödig röstspillning. Endast jämt så många röstsedlar
skola sålunda åtgå för valet, som motsvara valkvoten, och resten
skall återgå till de vallistor, å vilka subsidiärt röstats. Givetvis kunna
de för det fristående valet förbrukade sedlarna icke undanläggas slump -

187

vis. Efter vilka normer bördan av den fristående kandidatens val bör
fördelas mellan de intresserade vallistorna, är en fråga, till vilken vi
nedan återkomma. Här må emellertid anmärkas, att det ur uträkningssynpunkt
är ett viktigt intresse, att valsedelstyperna i fråga icke äro alltför
många. Av hänsyn härtill hava vi ansett nödigt införa en sådan bestämmelse,
att den, som röstar å en fristående kandidat, måste pålägga
sig den begränsningen, att, vilken vallista han än väljer till föremål för
sin subsidiära röstning, han måste taga denna vallista oförändrad, alltså
icke göra vare sig några strykningar eller omändringar av ordningsföljden
mellan namnen. Yore sådant tillåtet, skulle nämligen en sådan
otalig massa listvarianter kunna tänkas föreligga, mellan vilka belastningen
av den fristående kandidatens val skulle fördelas, att uträkningsförfarandet
bleve komplicerat och tidsödande i en grad, som icke kan
sägas motsvara, vad därmed vunnes. Införes åter det nämnda förbudet
mot listvariationer i detta fall, bleve de faktorer, med vilka vid belastningsfördelningen,
d. ä. undanläggandet av förbrukade sedlar, vore att
räkna, inskränkta till allenast oförändrade nominerade vallistor. Den
ifrågavarande begränsningen i valmannens rörelsefrihet torde icke kunna
sägas vara ett oskäligt pris för möjligheten att rösta även på fristående
kandidat, då han ju i alla fall har fritt val mellan de nominerade vallistorna.
Han behöver endast förena med sig det antal valmän (25), som
erfordras för nominering av en vallista, för att få rösta alldéles som han
önskar. Är åter hans smak så individuell, att han ej kan åstadkomma
eu för honom tilltalande nominering, står honom slutligen öppet att
endast rösta på det fristående namnet.

Sedan valuträkningen beträffande fristående namn är avslutad, vidtager
de återstående platsernas fördelning på listsammanslutningar och
listor samt deras utdelning åt bestämda namn. De fristående kandidaternas
namn betraktas, där de förekomma å sedlar, som enligt det
ovanstående återgått till de subsidiärt betecknade vallistorna, såsom
obefintliga.

Vid detalj utformandet av det institut, som nu behandlas, framträda
åtskilliga specialfrågor, med avseende på vilka det gäller att finna
den bästa lösningen.

De sakkunniga hava sålunda för det första övervägt, huruvida icke
rätten att å den anvisade platsen på valsedeln upptaga ett fristående
namn bör inskränkas därhän, att man får välja endast ett å någon lista
i första rummet nominerat namn. Det läte måhända eljest tänka sig,

Detalj spörsmål.

Å första
rum nominerat
namn
eller vilket
namn som
helst?

188

att ett från ett visst listförbund avdelat antal väljare genom att å valsedelns
fristående fält sätta något å ett annat listförbunds vallistor jämförelsevis
lågt stående namn skulle kunna åstadkomma dekapitering. Med
denna hjälp utifrån skulle eu fraktion inom listförbundet kunna såsom
förbundets främsta namn driva fram en person, som majoriteten inom
förbundet önskade först senare skola komma i betraktande vid utdelningen
av de förbundet tillkommande platserna. Eu inskränkning av rätten
att rösta utanför gruppgränserna till att avse endast första namn kunde
ju visserligen övervinnas genom att det lagligen fixerade antalet förslagsställare
(25) nominerade en lista med det namn, för vilket utan önskade
hjälp utifrån, uppsatt i främsta rummet. Ett sådant extra besvär kunde
emellertid i förevarande fall anses vara en tillbörlig motvikt mot manöverlystnad,
liksom det kan befinnas icke vara för mycket begärt av dem,
som besjälas av en ärlig åstundan att befrämja.vederbörandes kandidatur
i första rummet. Därmed konstateras öppet de avsikter, som hysas att
föra fram den ifrågavarande kandidaten framför partiets övriga, samt
att en någorlunda avsevärd fraktion står bakom denna önskan, vilket
jämväl blir en anvisning för dem inom andra partier, som kunna önska
understödja kandidaturen i fråga.

Otvivelaktigt är, att förefintligheten av en verklig dekapiteringsfara,
för den händelse icke rätten att rösta fristående på omnämnt sätt inskränktes
till att kunna gälla allenast första namnet å en vallista, skulle utgöra ett
vägande motiv för stadgandet av en dylik begränsning. Risken i fråga
torde dock icke vara synnerligen att räkna med, även om den möjligen
vid första ögonkastet kan synas föreligga. Frågan sammanhänger med ett
annat spörsmål, rörande vilket olika lösningar äro tänkbara, som på olika
sätt inverka på dekapiteringsfaran. Det nämndes ovan, att, ifall ett fristående
namn uppnår den erforderliga valkvoten, ett motsvarande antal
sedlar skola undanläggas såsom förbrukade för dess val. Härvidlag äro
emellertid för det fall, varom är fråga, tvenne alternativa tillvägagångssätt
tänkbara. Antingen tagas i lika mån med i räkningen samtliga sedlar,
som upptaga den ifrågavarande kandidatens namn å det fristående fältet,
vilka listnummer de än subsidiärt upptaga, och belastningen fördelas
i samma proportion på dem alla. Eller också tager man bort i första
hand de sedlar, som subsidiärt understödja den lista, å vilken kandidaten
i fråga förekommer. Räcka de till eller överstiga de valkvoten, sker
ingen reducering av de utanförstående gruppernas röster; endast ifall dessa
röster behövas, tagas de i motsvarande grad i anspråk. Gör man på det
förstnämnda sättet, blir faran för dekapitering mindre, än om man går
till väga på det sistnämnda sättet. Ty blir fördelningen av röstbelast -

189

ningen proportionellt fördelad på samtliga deltagande valsedelgrupper,
betyder detta, att uppoffringen i och för en manöver i dekapiteringssyfte
blir större än om de utanförstående valsedelgrupperna rycka in endast
i mån av behov. I motsvarande mån försvagas också frestelsen att
sätta i gång manövern.

Emellertid torde med fog kunna betvivlas, att även vid eu anordning,
enligt vilken valsedelgrupp med subsidiär röstning å lista tillhörande
den fristående kandidatens egen valmansgrupp i första hand belastas,
en sådan fara för dekapitering skulle vara för handen, att man
på denna grund allenast borde inskränka det fristående röstningssättet
till endast första namn. Man bör erinra sig, att dekapiteringsfaran i
pregnant -mening föreligger framför allt vid en valmetod, som — uteslutande
eller under vissa förutsättningar — räknar med likvärdighet
mellan de å en valsedel uppförda namnen. I sådant fall kunna några
enstaka stänkröster komma att bestämma personvalet. För att motverka
detta infördes i vår nu gällande val-metod den s. k. rangordningsregeln.
Även i den av oss föreslagna uträkningsmetoden ingår en, visserligen
icke lika gestaltad, rangordningsregel. Då en sådan regel gäller, blir det
endast under den förutsättningen möjligt för några få röster utifrån att
bestämmande influera på personvalet, att sympatierna för en viss ordningsföljd
alldeles icke äro något vidare utpräglade inom partiet. Då är
heller icke mycken skada skedd. År däremot stämningen inom partiet i
mera avgjord grad till förmån för en särskild ordningsföljd, skall det
erfordras ett synnerligen avsevärt tillskott utifrån för uppdrivandet ftv
den röstmängd — en hel valkvot — som erfordras för denna ordningsföljds
omkastande. En sådan uppoffring göra emellertid icke medlemmarna
av ett parti endast för att inblanda sig i ett annat partis inre
angelägenheter. Utan då föreligga allvarliga motiv att söka — även
eventuellt med offer för det egna partiet — föra fram någon viss person
för hans egen skull, och därom är givetvis.intet att säga. — I detta
sammanhang må den omständigheten — som nedan skall förklaras —
bemärkas, att den valkvot, å vilken ett fristående namn ingår, kan bliva
ett något dyrare pris för eu plats än det största effektiva fördelningstal,
som ur d’Hondts regel framgår. Det antal röster, som bör avdelas i
dekapiteringssyfte, kan därför i motsvarande mån behöva beräknas högre.
Slutligen får man nog antaga, att alla dessa beräkningar med i det hela
okända faktorer äro så pass brydsamma, att de icke inbjuda till experiment
i manöversyfte.

Om sålunda dekapiteringsfaran icke kan anses vara ett tillräckligt
vägande motiv för inskränkningen av rätten att rösta fristående till att

190

Fördelningen
av röstbelastninge)

å de subsidiärfi

listorna.

81 a §.

få avse endast ett å första plats på en vallista nominerat namn, så talar
vidare mot samma anordning det förhållandet, att den extra omnominering,
genom vilken föreskriften skulle kunna kringgås, dock betyder en
sten i vägen för det fristående röstningsinstitutets utnyttjande. Medgives
rätt att utan vidare — utan att behöva gå omvägen med en nynominering
-— få såsom fristående namn å valsedeln upptaga vilken nominerad
kandidat som helst, blir hela institutet lätthanterligare och mera
användbart. Ehuru sålunda de sakkunniga på ifrågavarande punkt befunnit
sig i tvekan, hava vi stannat vid att föreslå denna större liberalitet.
Eu sådan form å institutet har synts oss i och för sig mera tilltalande.

Vad så angår den ovan berörda frågan om fördelningen å de olika
t valsedelgrupperna av den röstbelastning, som valet av en fristående
kandidat förer med sig, så bör man, då det gäller att bestämma sig för
ett av de båda nyssnämnda alternativen — proportionell belastning å
samtliga intresserade valsedelgrupper eller förstahandsbelastning å de
närmast intresserade, andrahandsbelastning å de övriga — utgå från
ett betraktande av de valpolitiska förutsättningarna för den fristående
röstningen, varom i inledningen till förevarande avdelning talades.

Såsom där anmärkes, kan läget i ett fall vara sådant, att vissa
valmän önska giva sitt stöd åt en kandidat, som nominerats av ett annat
parti eller fraktion därinom, men som möjligen kan befaras icke på
pårtivägen allenast bliva vald till representant. I en sådan situation
synes det vara rimligt, att de, som höra till kandidatens direkta partikamrater
och för vilka hans inval får betraktas såsom en hjärtesak i
högre grad än för medhjälparna från andra partier, få i främsta rummet
förbruka sina röster. Det stämmer nog bäst med de utanför ståendes
intentioner, om saken fattas så, att de ställa sig till förfogande
såsom allenast en'' reservhjälp att tagas i bruk''endast om den behövs.
På sådant sätt blir det sannolikt större utsikt till att institutet i förevarande
fall kommer till användning. Man riskerar icke mera med hänsyn till
sitt eget parti, än vad som oundgängligen blir av nöden för att trygga
den friståendes inval. Fördelades belastningen proportionellt, skulle risken
i hög grad ökas för en sådan utgång av hela hjälpaktionen, att den, man
i själva verket hjälpte in, bleve en annan medlem av det understödda
partiet, för vars val man icke hyste något intresse eller kanske rent av
ett negativt sådant. Detta kunde nämligen bliva fallet, för den händelse
den kandidat, man understödde, hade kunnat bliva vald på sina direkta
hjälpares röster ensamma.

191

Xu kan anmärkas, att om å ena sidan systemet med förstahandsbelastning
måste anses jämna vägen för utanförståendes röstning å en partikandidat,
det å andra sidan mindre än den proportionella belastningen
stimulerar lusten lios ett partis valmän att ovanför listnumret sätta namnet
å en av sina egna, i förväntan att på detsamma skola falla även
röster utifrån. Denna synpunkt torde dock i och för sig väga lättare än
den förut framförda, i all synnerhet som det icke lärer vara önskvärt
att institutet bleve begagnat på sådant sätt, att partierna toge till regel
att placera ett av sina namn å fristående plats.

Med hänsyn till vad ovan anförts, och då dekapiteringsfaran, enligt
vad tidigare hävdats, icke blir av någon vägande betydelse, hava
vi stannat vid att för nu behandlade fall föreslå en sådan fördelning av
röstbelastningen för ett fristående val, att i första hand de till kandidatens
egen valmansgrupp hörande rösternas valsedlar undanläggas såsom
förbrukade och först därefter de från andra håll kommande tillgripas.

Den valpolitiska förutsättningen för den fristående röstningen kan
emellertid också vara en annan än i det nu behandlade fallet. I enlighet
med vad tidigare anförts, kan det gälla en utanför partierna stående
person, vilken nomineras såsom sådan och vars kandidatur vinner understöd
från olika håll. Man har då icke att räkna med någon valsedelgrupp,
som mera än de övriga kan betraktas såsom den fristående kandidatens
speciella understödjare, och fördelningen av röstbelastningen, för
den händelse han blir vald, kan icke bliva annat än proportionell.

I bägge de omnämnda fallen bleve väl regeln, att varje valman
subsidiärt röstade på en lista, tillhörande hans eget parti. Sannolikt bleve
det icke många valmän, som kastade bort sina reservröster genom att
icke i andra hand rösta på något listnummer med åtföljande namn.
Skulle emellertid undantagsvis inträffa, att några valsedlar endast innehölle
den friståendes namn och icke subsidiärt någon listnamnskombination,
så faller det av sig självt, att dessa sedlar i första hand böra undanläggas
för bildande av den för den fristående kandidatens val erforderliga
valkvoten.

Den paragraf i vårt vallagsförslag, som avhandlar det omordade
momentet i proceduren, har formulerats så, att den överensstämmer med
de synpunkter, som ovan lagts på frågan. Den primära belastningen
skall enligt denna vila på de valsedlar, vilka sakna subsidiärt angivet
listnummer eller under listnumret upptaga det fristående namnet ensamt,
den sekundära belastningen i proportionell måtto i första hand på de valsedlar,
vilka jämte annan eller andra upptaga den å det fristående fältet placerade
kandidaten även å det nedre för en nummerlista reserverade fältet, i

192

andra hand på de valsedlar, vilka nedanför listnumret icke upptaga det
fristående namnet utan annat eller andra namn.

Fristående Utgångspunkten för röstbelastningsfrågan är »det valtal, som be n

stämmes såsom det för valet av en fristående kandidat avgörande.

81 a §. Tvenne möjligheter hava här av de sakkunniga upptagits till övervägande.
Den ena är Hagenbach-Bischoffs valkvot, för vilken vi, såsom
redan nämnt, hava bestämt oss, den andra är det »största effektiva
fördelningstalet» enligt d’Hondts regel. Som bekant utgöres detta
av den kvot, för vilken sista platsen besättes. Effekten av de båda
tillvägagångssätten blir med avseende på den för det fristående valet
nödiga röstförbrukningen olika. Enligt det förra föreligger utsikt,
att tillsättandet av- en plats kan komma att förbruka något flera röster
än vad tillsättandet av en listplats kostar en grupp i röster. Den
Hagenbacli-Bischoffska valkvoten blir nämligen så gott som alltid större
än det sista jämförelsetalet enligt d’Hondts regel; det parti, som vid utdelningen
enligt den senare erhåller den sista platsen och alltså icke
bar några oanvända överskottsröster, får var och en av sina platser
billigare än den kooperation, som förvärvat den fristående platsen, erhållit
denna. I enstaka fall skulle också kunna inträffa, att medelkostnaden
pr kandidat för även något annat parti understiger det rösttal, som
en fristående kandidat lagt beslag på. Antoge man åter till norm »det
största effektiva fördelningstalet» enligt d’Hondts regel, bleve ju alltid
förbrukningen av röster för en fristående kandidats val på siffran detsamma
som förbrukningen inom den grupp, vilken på fördelaktigaste
villkor erhållit sina platser.

• Då vi stannat vid att föreslå den Hagenbach-Bischoffska valkvoten,
är anledningen den, att det andra ifrågakommande alternativet kan tänkas
inbjuda partierna till ,att med begagnande av det fristående röstningsinstitutet
spekulera i ökning av sitt platsantal. För det första blir det
ett intresse för partierna att alltid utfylla det fristående fältet å valsedlarna
med ett partinamn för att på den vägen möjligen få en av sina
platser till billigast möjliga pris. Vidare kunde det tänkas inträffa, att
en väl beräknad uppdelning av valsedlarna i grupper med olika fristående
namn skulle kunna medföra en reducerad röstförbrukning för flera av
partiets platser. På dessa vägar kunde partiet möjligen lyckas öka sitt
slutliga platsantal med ytterligare en utöver det antal, som utan manövern
skulle hava fallit på partiets lott. Sannolikt skulle samtliga partier åtminstone
begagna sig av den först omnämnda taktiken, det undantagslösa
utfyllandet av det fristående fältet, möjligen också, ifall ett parti

193

började, även av de sist omnämnda manövrerna. Resultaten bleve olika,
allt efter olika manöverkombinationer och olika beräkningsförmåga hos
partierna. De, som räknade bäst, kunde vinna, de, som räknade sämst,
förlora; eller kanske neutraliserade manövrerna varandra.

Förefintligheten av en risk, att på detta sätt valutgången skulle
göras beroende av spekulation i det fristående röstningsinstitutet vore tydligen
en betänklig sak. Det bör undvikas att gestalta institutet så, att
det möjligen kunde komma att utnyttjas i helt andra syften än dem,
som med detsamma avses. Anordningen skulle kunna tänkas snedvrida
det hela, i det att den nyss oihnämnda konsekvensen, att valsedlarna,
för möjligheten att därpå något vinna, alltid komme att förses med
partinamn å fristående plats, skulle kunna komma att i det allmänna
välj armedvetandet bita sig in som ett tillvägagångssätt, vilket det vore
ett svek mot partiet att icke tillämpa.

De nackdelar, som nu äro skildrade, äro icke förknippade med ett
stadgande, vilket bestämmer Hagenbach-Bischoffska fördelningstalet som
det, vilket av det fristående namnet skall varda uppnått, för att dess
bärare skall anses vald. Partierna kunna ingenting vinna på en reguljär
röstning med partinamn å fristående plats, då den nödiga röstförbrukningen
icke blir mindre men möjligen större än den normala. För manöverspekulationer
finnes av samma anledning icke något spelrum. Institutet
kan sålunda icke komma att begagnas annat än i sitt eget
ändamåls tjänst.

Det kan invändas, att just samma förhållande, som i detta fall
utesluter de omnämnda nackdelarna, medför en annan, nämligen den,
att det dyrare priset för den fria platsen skulle kunna inverka hämmande
på institutets användning. Härtill må emellertid erinras om,
dels att priset icke kommer att överstiga priset för alla partiplatser,
utan endast den eller de billigaste, dels vidare att belastningen
komme att, ifall de fristående rösterna avgivas från ° olika grupper
på ett utom partierna stående namn, fördelas på så många händer,
att den möjliga meruppoffringen för varje grupp därmed väsentligen
reduceras, varjämte slutligen, vad beträffar de röster, som utifrån understödja
ett inom visst parti nominerat namn, i andra vågskålen bör läggas
jämväl det förhållandet, att dessa ju endast i mån av behov medtagas
vid förbrukningen för platsen. Kvar skulle av den anmärkta bristfälligheten
stå den olägenheten, att ett parti eller en fraktion därav av fruktan
för att möjligen få släppa till flera röster än normalmängden, skulle
draga sig för att uppsätta ett av sina namn å det fristående fältet —
det kunde ju tänkas, att kandidaten komme att såsom fristående inväljas

25—210279.

194

Särskild
form av nominering
—
fakultativt.

55 c §.

av parti- resp. fraktionsrösterna själva, utan att några utanförståendes
eventuellt avgivna röster behövde anlitas, i vilket fall priset för platsen
kunde bliva dyrare, än om han blivit vald på vanligt sätt. Det torde
dock kunna frågas, för det första huruvida det är vidare stor sannolikhet
för att beträffande en partikandidat, på vars val man är tämligen säker,
det föreligger något behov att taga i bruk det fristående röstningsinstitutet,
och för det andra huruvida icke, när man icke är så viss på en
kandidats val, utan kanske tvärtom ganska oviss, så att man gärna
skulle vilja söka förvärva en reservhjälp utifrån, intresset för saken får
anses vara så stort, att man är beredd att taga den — ingalunda säkra
— risken av någon uppoffring för priset av den ökade utsikten att få
vederbörande placerad.

Till de hittills behandlade tvivelsamma spörsmålen beträffande organisationen
av de fristående namnens institut är slutligen att foga frågan,
huruvida vid nominering av en representantkandidat särskilt förbehåll
må kunna göras därom, att han icke på grund av nomineringen må
vid valet komma i betraktande annat än såsom fristående kandidat. Införandet
av eu dylik särskild form av nominering kan synas onödigt och
därtill på ett icke önskvärt sätt verka störande på nomineringsinstitutets
enhetlighet. De sakkunniga hava emellertid övervägt vissa skäl, som så
starkt synas tala för denna avvikelse, att vi i vårt vallagsförslag upptagit
densamma såsom en fakultativ utväg.

Särskilt påkallad bleve en anordning med uttrycklig nominering
såsom fristående, ifall rätten att rösta fristående inskränktes till att gälla
allenast å första rummet nominerade namn. Den skulle nämligen möjliggöra
ett för detta fall högeligen önskvärt undantag från den i vårt
förslag införda regeln om förbud mot gemensamma kandidater å vallistor,
vilka icke tillhörde samma listförbund eller därmed jämställd listsammanslutning.
Förbudets absoluta giltighet skulle under nyssnämnda förutsättning
medföra vissa vanskligheter. För att en person, som nominerats
såsom andra eller tredje o. s. v. namn å en vallista, skulle kunna erhålla
plats å en valsedels fristående fält, skulle ju erfordras en omnominering
med kandidatnamnet i fråga uppsatt ensamt eller i första rummet å vallistan.
Tänker man sig då, att denna nynominerade lista icke slutligen
komme i listförbund med den lista, varå kandidaten ursprungligen, på
ett lägre rum, nominerats, så skulle vederbörande kandidat bliva ställd
inför en både för honom själv och väljarna icke önskvärd nödvändighet
att bestämma sig för endera platsen. Antingen måste han då bryta med
sitt egentliga parti för utsikten att måhända komma in såsom fristående

195

kandidat, eller måste han av hänsyn till sitt parti frånsäga sig denna
senare möjlighet. Denna vansklighet undginges genom att en särskild
nominering såsom fristående kandidat infördes och vid denna knötes sådan
verkan, att för under dylikt förbehåll föreslaget namn icke gällde förbudet
mot gemensamma kandidater.

Även om man emellertid, i likhet med de sakkunniga i här framlagda
vallagsförslag, bestämmer sig för att utsträcka rätten att rösta
fristående till att kunna gälla vilket nominerat namn som helst, oavsett
den plats å en vallista, varå det placerats, föreligga tillräckligt vägande
skäl för införande av nominering av fristående namn såsom en särskild
art av nominering. En nominering av sådan uttrycklig innebörd skulle
innebära ett starkare understrykande av syftet och verka som en kraftigare
appell till väljarna, än ifall anmaningen att rösta på viss person ovanför listnumret
endast finge formen av t. ex. ett upprop i tidningarna. Utom det
undantag från förbudet mot gemensamma kandidater utanför listförbundsgränserna,
vilket givetvis även i detta fall och av liknande skäl som de ovan
angivna borde stadgas, skulle anordningen därjämte möjliggöra ett annat
undantag, som väl torde harmoniera med institutets ändamål i det hela.
Enligt vårt förslag skulle beträffande undertecknarna av valförslag den
allmänna regeln vara gällande, att ingen finge underteckna mera än ett
valförslag. Med det fristående röstningsinstitutets karaktär stode det
emellertid i överensstämmelse, att ett förslag i dess syfte uppbures av
män ur olika partier, och därvid kan det vara en fördel, att ett tidigare
undertecknande av ett partiförslag icke utgör hinder för att bidraga till
framförande av ett icke partibetonat förslag. Lämpligaste vägen härtill
är införandet av en särskild art nominering för fristående namn.

Om också den omhandlade anordningen icke är någon teknisk nödvändighet,
hava de sakkunniga sålunda, med fästat avseende å de framförda
synpunkterna, stannat vid att i vallagsförslaget införa stadgande
om sådan nominering, som förbehåller det nominerade namnet allenast
för fristående röstning, samt att för sådan nominering göra undantag
såväl från regeln, att ingen får såsom kandidat förekomma å vallistor,
tillhörande skilda listförbund eller därmed jämställda sammanslutningar,
som från regeln, att ingen får underteckna mera än ett valförslag. Det
bör emellertid bemärkas, vad som redan ovan omnämnts, att den särskilda
nomineringen icke skall vara obligatorisk. De sakkunniga hava
övervägt den motsatta anordningen, men funnit, att, även om möjligen
en rätlinigare konsekvens i valsystemet därmed skulle vinnas, det fristående
röstningsinstitutets lättillgänglighet skulle över hövan minskas. Endast
för den händelse det befinnes av omständigheterna påkallat, skall

196

Efterträ dare.

87 §.

man alltså enligt vårt förslag behöva välja denna form för nominering.
Det skall sålunda vara tillåtet att rösta på vilken nominerad kandidat
som helst såsom fristående.

Vad beträffar frågan om uträkning av efterträdare till avgången
representant, vilken invalts såsom fristående kandidat, gäller enligt vårt
förslag, i överensstämmelse med stadgandena rörande ersättareval till
andra kammaren över huvud, den regeln, att vid den nya uträkningen
hänsyn tages allenast till de valsedlar, som gällde för hans val.

197

KAP. IV.

Sammanräkningsförfarandet.

1. Förfarandets principer.

Mot den gällande metoden för ordnandet av kandidatnamnen inom
partierna eller, såsom det allmänneligen plägar betecknas, platstillsättningen
inom partierna, har under årens lopp ett tämligen rikhaltigt anklagelsematerial.
samlats. Kritiken i detta avseende har intagit en förgrundsplats
i debatten och gjorts gällande med stark betoning.

De bestående stadgandenas innebörd är — med förbigående av
platsberäkningen för den fria gruppen, vilken i detta sammanhang saknar
betydelse — följande. Inom varje partigrupp skall, så långt sådant
för valet behövs, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning
mellan namnen å gruppens valsedlar. Namnen ordnas i första hand
enligt en bestämmelse, som blivit kallad rangordningsregeln och som föreskriver,
att, om sedlar med ett sammanlagt röstvärde''av mer än hälften
av gruppens rösttal (= sammanlagda röstvärdet av gruppens — partiets
— alla sedlar) upptaga samma första namn, så blir detta namn det
första i ordningen; upptaga sedlar med ett röstvärde av mer än 2/s av
partiets rösttal utom samma första namn även samma andra namn,
blir detta namn det andra i ordningen o. s. v. efter samma grund.
Kunna namnen icke till erforderligt antal eller alls icke ordnas efter
rangordningsregeln, skola följande grunder tillämpas: vid besättandet av
första ordningsrummet (vid första sammanräkningen) gäller varje valsedel
med hela sitt röstvärde, och det namn, som får det största rösttalet,
blir det första i ordningen. Vid varje följande sammanräkning
gäller valsedel med hela sitt röstvärde, där icke något av sedelns namn
erhållit rum i ordningen (placerats); med hälften av röstvärdet, då ett av
sedelns namn placerats; med en tredjedel av röstvärdet, då två av sedelns
namn placerats, o. s. v. För varje gång kolnmer det namn närmast i ord -

De bestående
stadgandena.

198

Huvudanmärkning:
dualismen
i uträlcningssättet.

ningen, som erhåller det största rösttalet; namnens ordningsföljd å valsedeln
inverkar således icke. Detta förfaringssätt har benämnts reduktionsregeln.

Anmärkningarna mot det beskrivna förfaringssättet hava icke riktat
sig mot rangordningsregeln. Tvärtom bär vid alla de val, där platstillsättningen
kunnat ske med tillämpning av metodens rangordningsregel
— och det har varit möjligt vid de flesta riksdagsmannaval — något missnöje
med metodens sätt att verka i denna del aldrig försports. Icke heller
ligger huvudorsaken till missnöjet i någon allmän uppfattning av reduktionsregeln
såsom till sin innebörd otillfredsställande, även om otvivelaktigt,
såsom vi nedan skola närmare utveckla, mycket befogade anmärkningar
kunna göras mot denna. Icke förty är det vid de jämförelsevis
mera sällan inträffande fall, då metodens reduktionsregel måste anlitas
för platstillsättningen, som utgången oftast .berett valmännen missräkningar
och alstrat missnöje med vissa metodbestämmelser.

Orsaken härtill torde vara lätt att förstå. Rangordningsregeln
innebär, att en valsedels namn få tagas i betraktande endast i den ordning,
vari de finnas uppförda å valsedeln; dennas första namn skall tilldelas
ordningsrum, innan hänsyn må tagas till följande namn; därefter
kommer endast valsedelns andra namn i betraktande o. s. v. Alltså:
valsedelns röstvärde må under inga förhållanden tillgodoräknas ett lägre
stående namn, innan de högre stående erhållit plats, eller med andra
ord, så långt rangordningsregeln gäller, så gäller den också absolut för
valsedelns namn. Det har redan erinrats, att platsutdelningen inom
partierna i de flesta fall försiggått enligt rangordningsregeln; exempelvis
utdelades vid alla de val till riksdag och till landsting, som förrättades
under åren 1911—1917, icke mindre än 2 716 platser enligt rangordningsregeln
och endast 343 platser enligt reduktionsregeln. Det är då
alldeles självfallet, att valmännen vid uppgörandet av sina valsedlar ansett
sig kunna utgå från den förutsättningen, att ordningen, vari namnen
uppförts å valsedeln, skall respekteras, tillmätas just den betydelse,
rangordningsregeln innebär. Ett synnerligen övertygande bevis på,
hur vitt utbredd och djupt rotad denna uppfattning verkligen är,
lämnar sedelmaterialet vid snart sagt varje val, som icke förrättas
av slutna korporatioper. Vanligen förekommer ett stort antal olika
sedeltyper, mindre beroende på antalet olika namn än därpå, att
namnens plats å valsedlarna varierar i en rent otrolig omfattning. Det
hör visst icke till sällsyntheterna, att ett namn, som å vissa valsedlar
uppförts som nr 1, å andra återfinnes såsom nr 2, å andra åter såsom
nr 3 o. s. v., alldeles påtagligen därför, att enligt valmännens fasta över -

199

tygelse en valsedels namn skola komma i betraktande just i den ordning,
i’vilken de äro upptagna. Nu är ju tydligt, att, om det emellanåt, låt
vara jämförelsevis mera sällan, inträffar, att all rangordning mellan valsedlarnas
namn upphäves, och till följd härav valsedlar, som avgivits för
att i första hand främja valet av vissa kandidater, i stället få bidraga
att undanskjuta just dessa och föra fram andra, vilka beräknats skola
endast i sista hand komma i betraktande, sa maste sadant framkalla en
lätt förklarlig misstämning; valmännen finna sig hava använts till befordrande
av ett helt annat valresultat, än de själva avsett.

Hemligheten ligger sålunda däri, att medan valmannen uppgöra
sina valsedlar under den förutsättningen, att namnen därå skola tagas i
betraktande precis i den ordning, vari-de förekomma och icke annorlunda,
kan det komma att inträffa, att sammanräkningsmetoden vid tillsättandet
av vissa eller alla platser ignorerar hela denna förutsättning
och i stället utgår från den rakt motsatta, nämligen en fullständig jämställdhet
mellan namnen. Erfarenheten visar, att valmannen icke tager
med i räkningen den omkastning, angående vilken det oftast är honom
omöjligt att bedöma, om och på vilket stadium i uträkningsförfarandet
den inträffar.

Den situation, som kan uppkomma, då namnen — vare sig alla
eller de, som återstå att placera, då rangordningsregeln ej längre kan tilllämpas
— skola ordnas enligt reduktionsregeln, kan schematiskt återgivas
på följande sätt, varvid avses olika valsedelstyper inom samma parti:

I — A. B. C. D...... 540 II — D..........50

III — F. G. H........ 460 IV — H..........40

Antag, att partiet får 2 platser; rangordningsregeln kan icke tilllämpas
och på grund av reduktionsregeln tillerkännes l:a platsen åt D.,
den 2:a åt II. Platserna tillfalla alltså kandidater, vilkas namn stå sist
å de båda stora gruppernas valsedlar; de två smågrupperna, som disponera
endast eu ringa del av den röstmängd, som åtgår för tillsättandet
av vardera platsen, äro dock de, som faktiskt tillsätta bada platserna.
De två stora grupperna få endast framlägga var sitt valförslag, och de
två små handskas med de störa gruppernas röster alldeles som de finna
för gott. Att en sådan utgång icke skall tilltala de båda stora grupperna,
är lätt begripligt, och just det, att en sådan situation icke allenast
är möjlig utan även, ehuru under något andra former, faktiskt inträder
i flertalet fall, då reduktionsregeln tillämpas, just det är anledningen till
den utan jämförelse huvudsakligaste och viktigaste anmärkningen mot

200

vår valmetod. Utgången beror tydligtvis därpå, att den beräknade rangordningen
mellan valsedelns namn upphör; hade denna gällt vid den
platstillsättning, exemplet avser, så skulle A. och F. valts men icke D.
och H., även med tillämpning av reduktionsregelns sätt att räkna.

Nu hör man visserligen också sägas, att felet ligger hos de valmän,
som uppfört för många namn å sina valsedlar, och onekligen är
det en sanning, att valsedlarna i allmänhet upptaga långt flera namn,
än som motsvarar antalet platser, partiet eller fraktionen verkligen får
tillsätta. Påtagligen kunna dock valmännen göras ansvariga för det fel,
varom här är fråga, endast för såvitt de vid uppgörandet av sina valsedlar
till fullo veta, hur många platser deras fraktion verkligen får, och
ändå sätta upp flera namn. Men lika lätt, som det är att efter valet se,
hur många namn en valsedel bort upptaga, lika svårt är att se detta
före valet, något som- ofta glömmes bort vid diskuterandet av valresultatet.
Tages någon hänsyn till det faktiska förloppet av en valrörelse,
sadant det är och sadant det väl alltid maste bli, så ställer sig saken
väsentligen annorlunda.

Det torde vara tämligen givet, att, då en valledning skall uppgöra
sin kandidatlista och helt naturligt är det mot denna lista, som »omflyttningsförsöken»
riktas, då den nästan undantagslöst blir partiets starkaste
lista, dess huvudlista — ledningen städse måste ha ett eller annat
namn »i reserv» för alla eventualiteter, och vidare blir det i regeln nödvändigt,
att för vinnande av den eller den fraktionens röster upptaga
det eller det namnet på listan. Följden blir, i synnerhet vid de kommunala
valen, att å partiets huvudlista finnes icke det antal namn, som
Precis motsvarar antalet platser, listan verkligen erhåller, utan i stället
så många namn, som det är tillåtet upptaga, om alla skola vara giltiga.
Rätten att medelst en linje å valsedeln avskilja de namn, som skola
gälla endast för ersättareval, har icke kommit till användning i någon
större utsträckning och inverkar för övrigt föga på den föreliggande
frågan. Man måste alltid ha sina reserver ovanför linjen, och röster för
en kandidatlista vinnas i de flesta fall icke därigenom, att den fraktion,
vars röster man eftersträvar, får sina speciella kandidatnamn placerade
under linjen. Det lär därför svårligen kunna undvikas, att partiets
huvudlista upptager ett större antal namn, än som motsvarar antalet
partiet tillfallande platser, och helt naturligt blir överskottet större, ju
flera platser valet avser. Försättes då rangordningsregeln ur funktion,
så blir det alltid tillfälle för någon mindre klick att föra fram »ett reservnamn»
eller vad eljest kan vara att välja på — och skjuta undan
det eller de främsta namnen. Detta är icke reduktionsregelns fel i och

201

för sig; alldeles detsamma skall alltid kunna inträffa, så snart valsedelns
namn äro likvärdiga och partiets huvudlista upptager ett enda namn utöver
antalet partiet tillfallande platser, vilken »regel» man än må använda
för platstillsättningen.

Det ovan s. 199 uppställda röstningsschemat erinrar i hög grad om
en sedan gammalt vid proportionella valmetoders tillämpning praktiserad
valmanöver, känd under namnet »dekapitering»; den har alltid
ansetts synnerligen förhatlig och alltid väckt stor förbittring. Manövern
avser som bekant att förhindra valet av ett partis mest framskjutna
kandidat. Nu är visst icke .meningen påstå, att dekapiteringsförsök av
sådan art skulle hos oss inom partierna vara vanliga eller ens alls
förekomma, men vill man med dekapitering förstå varje — även
lojal — åtgärd, ledande därhän, att en mindre grupp, som lyckats få
sin specielle kandidat upptagen på en större grupps valsedlar, ehuru i
något av de sista ordningsrummen, just med användande av den större
gruppens röster flyttar fram sin kandidat till något av de främsta ordningsrummen
vid platstillsättningen, så förekommer dylik dekapitering
så mycket oftare. Effekten på den större gruppen blir ungefär densamma
som av en vanlig dekapiteringsmanöver, samma undanskjutande
av något bland gruppens främsta namn, samma missnöje över utgången.
Vanligen är förloppet det, att anhängare av någon kandidat, vars namn
upptagits så långt ned på partiets huvudlista, att hans val på grund av
rangordningsregeln synes mer eller mindre osäkert, kanske rent av otänkbart,
vilja förbättra läget genom att upptaga endast hans namn på sina
valsedlar och dymedelst få rangordningen bruten och reduktionsregeln
tillämpad, varigenom deras kandidat ju skulle tillgodoföras både huvudlistans
och deras egna röster. Detta är det enda sättet att med någon
säkerhet främja hans val och tillgripes därför, oaktat priset blir, att
valmännen i fråga avsäga sig möjligheten att vidare inverka på valet.
Man må dock icke föreställa sig, att alla, som rösta så, även resonera så;
det göra endast rörelsens ledare och kanske några få andra. De övriga
lystra gärna till paixfllen om röstning ensamt på den egna kandidaten,
därföre att de, förklarligt nog, tro sig därmed »stärka hans utsikter»,
men på upphävande av rangordningen tänka de alls icke; upptoge deras
valsedlar två namn, skulle de säkerligen vara fast övertygade om det.
förstas företräde framför det andra, det framgår av all erfarenhet.

Hur försöket emellertid än utfaller, så är det alldeles visst, att
röster, som undandragas huvudlistan, minska utsikterna för rangordningens
tillämpning, och detta kan i sin ordning föranleda anhängare av
högre stående namn att vidtaga enahanda åtgärd, varigenom rangord 26—210279.

202

ningsregelns möjligheter ytterligare kringskäras. Följden blir lätt den,
att endast ett fåtal eller måhända alls inga namn bli tillsatta efter rangordning,
och de, som rösta med huvudlistan, tycka sig naturligtvis då
ha fått tjänstgöra såsom ett slags spelbrickor till att skjuta undan namn,
hem de upptagit främst å sina valsedlar, och föra fram namn, som de
satt sist.

I den föregående framställningen har behandlats det fallet, då en
mindre grupp söker att med undanskjutande av något eller några bland
huvudlistans främsta namn få fram sina å listan uppförda speciella kandidater.
Den verkan, som därigenom framkallas, d. v. s. att huvudbstans
lägre namn bli placerade, under det att de främsta bli utestängda,
kan emellertid uppstå även av annan orsak, och därtill en, som säkerligen
oftare gör sig gällande. Ett antal valmän vilja icke rösta på huvudlistans
första namn och styrka det därför på sina valsedlar; en annan
grupp finner sig nog kunna rösta på det första namnet, men icke på det
andra och stryka därför detta o. s. v. i olika kombinationer. De nedre
namnen bekymrar sig ingen om, »de stå ju så långt ned» och kunna enligt
gängse uppfattning icke få någon betydelse, förrän de ovanför stående
gått in. Följden av strykningarna och den fasta tron, att namnordningen
det oaktat skall ha sin betydelse, blir nu ofta den, att x-angordningen
häves och att de nedre namnen få flera röster än de övre och därför
gå in framför dessa.

Huruvida omflyttningen å huvudlistan åstadkommes genom en positiv
strävan att föra fram dess nedre namn eller genom det mera negativa
förfarandet att stryka dess övre, är i detta sammanhang skäligen
likgiltigt; effekten blir i båda fallen densamma: rangordningen häves, och
huvudlistans röster användas att framtvinga ett helt annat resultat än
det de, som röstat med den oförändrade listan, verkligen avsett.

Det må vara en sanning, att vid dylika situationer valmännen
borde kunna inse, att de icke få räkna på någon rangordning, men ett
obestridligt faktum är, att de göra det i alla fall, och, så egendomligt
det än må förefalla, är det icke dess mindre otvivelaktigt, att även de
valmän, som i fråga om namnens ordningsföljd avvika från partiets huvudlista
och gå sina egna vägar, således i själva verket söka att i vad
på dem kan ankomma omintetgöra rangordningsregelns tillämpning, likafullt
rösta, som om den ordningsföljd, de bestämt sig för, skulle gälla
vad dem angår, såsom ett slags speciell rangordning för deras vidkommande.
Med andra ord: de tro alldeles omedvetet på förefintligheten
av absolut rangordning mellan namnen å deras egna valsedlar — detta
har för dem blivit ett axiom, varpå de anse överflödigt att vidare reflek -

203

tern. Under annan förutsättning vore det stora flertalet variationer i
namnens ordningsföljd, som man finner vid nästan alla val, vilka icke
förrättas av slutna korporationer, fullkomligt obegripliga. Den, som vill
göra sig mödan undersöka några riksdags-, landstings- eller stadsfullmäktigval,
skall finna det sagda till fullo bekräftat.

Det är uppenbart, att ju mera heterogena de grupper varit, vilka gått
till val under gemensam partibeteckning, desto skarpare hava nu berörda
olägenheter gjort sig gällande; i alldeles särskild grad sålunda vid valkarteller
mellan skilda partier.

Det har tidigare i annat sammanhang betonats, att valkretsarnas
förstorande till att i regel sammanfalla med länen kan förväntas i avsevärd
mån skärpa de olägenheter, som äro förknippade med tillämpandet
av nu gällande bestämmelser för platstillsättningen inom partierna. Behovet
av eu ändring härutinnan bleve därför efter en dylik valkretsomläggning
än mera framträdande.

I fråga om den reform av valmetoden, som i syfte att avhjälpa Reformens
de nu skildrade olägenheterna påkallas, ligger riktningen i det hela klar h^gPutnog.
Därom torde alla vara ense, att, då orsaken till det onda ligger i sträckning
det dualistiska beräkningssättet, denna dualism måste antingen väsentligt
reduceras till sin betydelse eller också helt och hållet upphävas, tydelse.
Vilket av de båda beräkningssätten, som reformen måste gå ut över,
därom torde icke heller råda någon tvekan. Det är då rangordningsregeln
sviker och reduktionsregeln träder i funktion, som de missförhållanden
framträda, vilka man vill komma ifrån; så länge rangordningen
verkar, är allt gott och väl. Dennas betydelse måste aliså utsträckas.

Att gå den motsatta vägen och bringa enhetlighet i förfarandet genom
att göra namnen sinsemellan likvärdiga kan det icke vara tal om. Det
motiv, som uttryckligen dikterade rangordningsregelns införande, nämligen
farhågan för dekapitering, har allt fortfarande fog för sig. Detsamma
kan också sägas om ett motiv, som utom det angivna får anses
hava spelat in och som sammanhänger med själva naturen av en valsituation,
vid vilken det proportionella valsättet skall tillämpas. En valman
kan därvid aldrig bestämt veta, hur många av hans kandidater
verkligen få plats. Detta rent av tvingar honom att gradera sitt intresse
för de olika kandidaternas val och framkallar behovet att på något sätt
kunna giva uttryck åt denna gradation. Avgörande är slutligen det allmänna
uppfattningssättets utformande på denna punkt efter 1909. Sedan
rangordningsbegreppet en gång blivit infört och valmännen under flera
år blivit därmed så förtrogna, att det utgör den allmänna normen för

204

valsedelns uppgörande; sedan erfarenheten visat, att rangordningen gäller
vid det ojämförligt största antalet förrättade val; sedan riksdagen vid
olika tillfällen beslutat om rangordningens utsträckande även till ersättarevalen,
så att de fall, då rangordningen icke gäller, ytterligare begränsats,
så är det fullständigt uteslutet, att en valmetod utan rangordningsbestämmelser
— och effektiva sådana — numera skulle här i landet komma
att godtagas.

förslaq Om sålunda ingen meningsskiljaktighet kan råda rörande refor Dualismens

mens huvudriktning> hava emellertid de i riksdag och litteratur frambibehål-
ställda förslagen divergerat i fråga om dess utsträckning. I en del av
lande, dessa förslag nöjer man sig nämligen med sådana anordningar, som,
utan att till fullo upphäva dualismen i uträkningssättet, avse att ytterligare
vidga området för rangordningens tillämpande. Fortfarande skulle
sålunda gälla, att namnen å valsedeln för vissa fall bliva olikvärdiga, för
andra likvärdiga. Men de senare fallen skulle i högre eller mindre grad
reduceras till antalet. Av dylik art äro herr Albert Petterssons motion
vid 1912 års riksdag ävensom det förslag, till förmån för vilket två
medlemmar av 1911 års kommitterade avgåvo ett särskilt yttrande. För
redogörelse och detalj kritik hänvisas till 1913 års sakkunnigutlåtande ss.
13—19 och ss. 63—64.

De omnämnda metoderna utgöra uppenbarligen förbättringar av
det gällande uträkningssättet. De äro emellertid endast halvmesyrer.
Det principiella huvudfelet såväl hos dem som hos gällande valmetod
ligger däri, att det icke beror på valmannen själv att avgöra, när rangordning
för hans valsedel skall inträda eller när ett förfaringssätt, som
räknar med namnen såsom likvärdiga, skall tillämpas; i stället beror
detta helt och hållet på, hur andra rösta, något som han ju icke kan
själv reglera. Såsom även 1913 års sakkunnigbetänkande anmärker, kan
det eljes icke i och för sig från principiell synpunkt anses såsom ett fel
hos en valmetod, att vissa namn å en valsedel betraktas såsom ägande
företräde framför andra, vissa åter såsom sinsemellan likvärdiga, om blott
valmannen själv får bestämma saken. Tvärtom, även om det proportionella
valsättet kan sägas framkalla behovet att å valsedeln få angiva
förträdesordningen mellan dess olika namn, torde det kunna inträffa, i
synnerhet då ett flertal platser skola tillsättas, att under det valmannen
har eu mycket utpräglad mening om den ordning, vari vissa av hans
kandidater böra få plats, detta i fråga om vissa andra kan vara honom
likgiltigt. Det kan då rent av tyckas, att ett dylikt rangsystem, som
läte valmannen själv bestämma om de olika namnens företrädesordning
eller likvärdighet, vore det principiellt rätta, och sådana metoder hava

205

även föreslagits. I den motion om införande av proportionellt valsätt,
som väcktes vid 1906 års riksdag och som kan anses utgöra uppslaget
till vårt nuvarande valsätt, tillerkändes valmannen rätt att understryka
de namn å valsedeln, till vilka hänsyn i främsta rummet skulle tagas,
med den verkan, att övriga namn å valsedeln icke komme i betraktande,
innan de understrukna erhållit plats. Ett annat sätt kunde vara, att
valmannen genom utsättande av siffror eller genom en skiljelinje utmärkte,
att först sedan vissa namn erhållit plats i angiven ordning,
skulle de övriga namnen, sinsemellan likvärdiga, få tagas i betraktande.

Mot ett dylikt blandat rangsystem kan emellertid med fog erinras, att
det ställer synnerligen stora krav på valmännen och att valsedelsmaterialet
i allmänhet bleve mycket svårt att överskåda, således röstsammanräkningen
särskilt besvärlig och därmed valförrättarens arbete väsentligen
både försvårat och ökat, detta med vilket sammanräkningsförfarande som
än komme till användning. Metoder med på dylikt sätt blandat rangordningssystem
bliva därför icke praktiskt användbara.

Mot den nu behandlade gruppen av rangmetoder stå såsom en Dualismens
annan huvudgrupp sådana, som konsekvent genomföra rangordningen, såugenomförd
att ett högre stående namn vid uträkningsproceduren alltid tillerkännes 4rangordett
visst företräde framför ett lägre stående. Någon subsidiär likvärdig- nmg''
het mellan namnen eller vissa ibland dem ingår sålunda icke alls i dessa
metoder. Med avseende på graden av det företräde, som tillkommer de
främre namnen, kan man emellertid särskilja olika former .av fullt genomförd
rangordning. Tre olika sådana äro här att beakta: den »relativa»,
den »engelska» och den »absoluta» rangordningen (med reservation för
såväl terminologien som systematiseringens slutgiltighet).

Den rangordning, som erhållit beteckningen den »relativa», innebär, *Relativ>
att ett lägre stående namn alltid får tillgodoräknas endast en viss mindre ranmgd''
andel av sedelns röstvärde än ett högre stående. Med nödvändighet
måste därvid förutsättas, att den del av valsedelns röstvärde, som tillgodoräknas
ett å valsedeln upptaget namn, betraktas såsom en fast andel,
vilken alltså icke är underkastad någon som helst reduktion; i annat fall
finge man en alltför invecklad valmetod. För fastställandet av dessa
andelar kunna givetvis olika utgångspunkter väljas. Sålunda kan exempelvis
fastställas, att valsedelns l:a namn skall tillgodoräknas sedelns hela
röstvärde, sedelns 2:a namn halva röstvärdet, sedelns 3:e namn en tredjedel
av röstvärdet o. s. v.; dessa röstdelar sammanräknas därefter med
de röster eller röstdelar, namnet erhållit från andra valsedlar. Platstillsättningen
skulle sedan kunna ske helt enkelt på grund av de rösttal,
som sålunda tillförts de olika namnen, och väljes en lämplig skala för

206

gradering av röstvärdet, kan nog fås ett teoretiskt sett ganska tillfredsställande
proportionellt, resultat. Men det är tydligt, att en dylik sammanräkningsmetod
skulle lämna alltför stort spelrum åt allehanda valmanövrer.
Exempelvis skulle den förut avhandlade omkastningen av
ordningsföljden mellan namnen å en större grupps valsedlar lätteligen
kunna utföras av en mindre grupp. Om 40 röster avgivits för ordningen
A. B. C. D. E., så skulle, om den ovannämnda graderingsskalan gällde,
3 röster avgivna ensamt på E. vara tillräckliga för att undanskjuta D. och
flytta E. till 4:e platsen. Vidare skulle uppdelningsmanövrer i hög grad
underlättas. Om t. ex. en fraktion, som disponerade 63 röster, delade upp
sig i tre lika stora grupper, som röstade resp. A. B. C., B. C. A., C. A. B., så
skulle de gent emot en fraktion med 37 röster taga 3 platser, innan denna
fick någon. Men tydligtvis borde den större fraktionen ha minst 76 röster
av 100 för att vara berättigad till de 3 första platserna. Vill man avhjälpa
de nu anmärkta felen genom att fastställa eu större skillnad än
den ovan ifrågasatta mellan de andelar av valsedelns röstvärde, som tillgodoföras
sedelns olika ordningsrum, t. ex. skalan: 1, 1/2, lU, 1/s o. s. v.,
såsom även föreslagits, så kommer man till alldeles orimliga resultat. En
fraktion har avgivit 94 röster på samma tre l:a namn, men delar sig i
fråga om 4:e namnet, vardera delen framför sin kandidat, och vardera
kandidatkombinationen får 47 röster. Skola 4 platser tillsättas, erfordras
endast 6 andra röster för att taga den 4:e platsen, alltså 6 röster av 100
tillsätta 1 plats- av 4.

>Absolut. Återstå så den »absoluta» och den »engelska» rangordningen.

och >engelskt pen iaf)SOiuta» rangordningen innebär, att till ett lägre stående namn

ramng. aldrig kan komma att tagas någon hänsyn, förrän de högre stående erhållit
plats. I motsats mot vad fallet är vid den relativa rangordningen
gäller valsedeln vid varje moment i sammanräkningsproceduren endast
för ett namn. Så länge detta är oplacerat, betraktas de nedanstående
såsom å valsedeln obefintliga. Kommer det översta namnet icke in, bli
de följande aldrig tagna i betraktande av valuträknaren.

Den »engelska» rangordningen påminner såtillvida om den absoluta,
att för varje gång endast ett namn å valsedeln tages med i räkningen
och att detta är det namn, som vid tillfället gäller såsom valsedelns
främsta. Den grad av företräde, som tillkommer ett främre namn framför
ett följande, är emellertid icke lika stor som vid den absoluta rangordningen.
Visserligen tages det förra vid platstillsättningen alltid i betraktande
före det senare, men betingelsen för, att det efterföljande skall
rycka upp, föreligger icke blott, när det föregående blivit placerat, utan
även när det visat sig icke enligt metodens platsfördelningsregel kunna

207

bliva placerat. Den engelska rangordningsregelns innebörd klargöres bäst
genom eu redogörelse för konturerna av den proportionella valmetod,
vari den utgör det dominerande draget.

Köstningen sker med officiella valsedlar, på vilka valmannen har
att sätta siffran 1 för det namn han ger första ordningsrummet, 2 för
det han ger 2:a rummet o. s. v. Yarje kandidat nr 1, som uppnår fördelningstalet
(»the quota»), beräknat enligt Hagenbach-Bischoffs (även
kallad Droops) regel, förklaras vald. Detta fördelningstal erhålles
genom att dividera antalet avgivna röster med antalet platser, ökat
med 1; blir kvoten ett helt tal, ökas den med 1, blir den ett blandat
tal, höjes den till närmaste hela tal. Har nu den på grund av fördelningstalet
valde uppnått högre rösttal än fördelpingstalet, skall överskottet
tillgodoföras de kandidater, vilkas namn äro betecknade med nr 2
å de sedlar, vilka upptaga den valde såsom nr 1, därvid varje kandidat
nr 2 påföres så stor del av överskottet, att andelen, förhåller sig till det
rösttal han erhållit som nr 2, såsom totala överskottet förhåller sig till
totala röstsumman för alla ifrågavarande kandidater nr 2. Yarje kandidat,
som på detta sätt uppnår fördelningstalet, förklaras vald. Det antal
platser, som icke blivit besatta enligt nu angivet förfarande, besättas på
följande sätt. Samtliga de röster, vilka tillfallit den kandidat, som har
lägsta rösttalet, överföras på det namn, som å hans sedlar angives såsom
nummer två, och med överföringen i denna riktning fortsättes, till dess
antingen tillräckligt många uppnått fördelningstalet eller så många namn
med lägsta rösttalen borteliminerats, att det återstående antalet motsvarar
hela antalet resterande platser att tillsätta. Jfr bil. 2 s. 387 ff.

Det framgår av det sagda, att den engelska rangordningen utgör
en modifikation av den absoluta. Modifikationen kan sägas anknyta sig
till den huvudinvändning, som plägar framställas mot den absoluta rangordningen.
Såsom sådan anföres det förhållandet, att den absoluta rangordningen
förhindrar sammanräkning av listor, som upptaga samma
namn, fastän i olika ordning; en fraktion, som splittrar sig i fråga om
namnens ordningsföljd, kommer därmed i ogynnsammare läge än en till
samma listgrupp hörande enig fraktion. Mot denna verkan av den absoluta
rangordningen rikta den engelska rangordningens förfäktare en
kritik, som av en bland dem (Hj ertstrand) formuleras på detta sätt:
»Antag två fraktioner inom ett parti, som hava olika första namn, av
vilka dock intetdera uppnår fördelningstalet, men hava ett gemensamt
tredje, vilket, om båda fraktionernas röster hopräknas, uppnår detta.
Skall man anse det vara mera rättvist, om man, med tillämpning av den
absoluta rangordningsregeln, låter den större fraktionens första namn

208

vinna platsen, än om man med tillämpning av den här föreslagna metoden
låter det gemensamma tredje namnet få platsen? Eller om tre
fraktioner finnas, A, B och C, av vilka ingen uppnår fördelningstalet,
och så beskaffade, att C är störst av de tre, men A tillsammans med B
uppnår fördelningstalet. Skall det då vara mera rättvist om C:s första
namn får platsen än om A:s och B:s gemensamma andra namn får dem?
Säkerligen icke. » Modifikationen i den absoluta rangordningen befinnes
i sådana fall vara tillbörlig, ty »ingen fraktion kan ju sägas vara berättigad
att besätta platsen med sitt första namn, och valmännens önskningar
synas väl då bäst tillgodoses, om man låter deras röster komma
ett gemensamt andra eller tredje namn till godo».

Motsatsen mellan de båda rangordningsreglernas verkan i förevarande
avseende berör kärnpunkter i valteorien: frågorna dels om den
högsta graden av valtillfredsställelse å väljarnas sida, dels om valets
verkan till en kvalitativt så god representation som möjligt. Det kan
vara tvivelaktigt, åt vilken av de båda stridiga ståndpunkterna bör tillerkännas
företrädet. Det må vara en öppen fråga, huruvida, vad det
förra av de två ovan framförda exemplen beträffar, det är ändamålsenligast
från båda de nyssnämnda synpunkterna att — för att starkt generalisera
— insätta den absoluta partimajoritetens prima namn i stället
för det samfällda partiets gemensamma sekunda, samt med avseende på
det senare exemplet, huruvida det bäst stämmer med samma båda synpunkter
att insätta den relativa partimajoritetens prima namn eller
tvenne minoritetsfraktioners gemensamma sekunda. Saken är icke så
säker, att endast på dylik grund åt vare sig den engelska eller den absoluta
rangordningen kan vindiceras ett bestämt företräde. Det bör vidare
bemärkas, att här är fråga om platstillsättningen inom grupperna i ett
förbundssystem — vid ett personsystem tillkomma för frågans bedömande
andra synpunkter. Med hänsyn till det sista av de båda anförda exemplen
må därför tilläggas, att, i den mån resultatet vid tillämpande av absolut
rangordning anses innebära en orättvisa mot fraktionerna A och B
tillsammanlagda, sådant kan förebyggas genom en sammanslutning dem
emellan — visserligen med resultat, icke att A:s och B:s gemensamma
andra namn får platsen, utan att denna tilldelas det första namnet hos
den av de båda grupperna, som är störst. — Det ovan anförda resonemanget
till stöd för den engelska rangordningen och kritik av den absoluta
utgår dessutom därifrån, att det omedelbart finnes en gemensam
kandidat under A-gruppens och B-gruppens skilda första namn. Detta
är emellertid icke säkert; det kan i stället — såsom i citatets fortsättning
antydes — inträffa, att det gemensamma namnet blir gällande först

209

ännu längre ned, i vilken händelse kvalitetssynpunkten kan sägas bliva
än mera lidande.

Mot hävdandet av den engelska rangordningsregelns överlägsenhet
över den absoluta kan vidare anföras, att den även så till vida kan
komma att verka till kvalitetssynpunktens förfång, att den genom överflyttningen
av ett främre ‘namns röster på ett efterföljande kan komma
att på ett icke tillbörligt sätt förstöra det förras chanser till förmån för
det senares. Det kan nämligen tänkas, att, om namnet hade fått »leva»,
det på ett längre framskridet uträkningsstadium, genom att framträda
såsom det därvid giltiga namnet på ett tillräckligt antal röstsedlar, hade
kunnat nå fram till den erforderliga röstsumman. Dylikt kan också betraktas
såsom »orättvist».

Nu skall emellertid ingalunda bestridas, att den anmärkta olägenheten
hos den absoluta rangordningen också är en faktor att räkna med.
En valsedel, vilken såsom första namn upptager ett »omöjligt» namn, har
därmed stängt alla utsikter för sina övriga namn och är med hänsyn
till själva persontillsättningen alldeles bortkastad. Huruvida i praktiken
vare sig detta eller de mot den engelska rangordningen framställda anmärkningarna
skulle kunna få någon avsevärdare betydelse, är emellertid
svårt att säga. Vad särskilt den absoluta rangordningen beträffar, får
invändningens praktiska betydelse icke överdrivas. I all synnerhet,
då regeln i fråga insättes i ett utvecklat förbundssystem, sådant vi
föreslå, kan olägenheten undgås i det avseende, vari den utan ett dylikt
skulle hava sin största praktiska betydelse, nämligen så till vida,
som den kunnat medföra platsvinster åt en väl sammanhållen grupp
till förfång för andra grupper, vilka splittrat sig med hänsyn till ordningsföljden
mellan namnen (jfr ovan s. 207). Vid bedömandet av #
frågan bör vidare ihågkommas, att redan nu gäller, intill en viss
gräns, eu absolut rangordning, som är ännu strängare och, så länge
den icke bry tes, begränsar sammanräkningsmöjligh eterna i vida högre
grad än den absoluta rangordning, varom nu är fråga. Så ofta den
nu gällande rangordningsregeln tillämpas — d. v. s., såsom upprepade
gånger framhållits, vid de flesta val hittills — få valsedlar sammanräknas
endast så långt de innehålla samma namn i samma ordningsföljd, alltså
i en mycket begränsad omfattning; till andra valsedlar tages alls ingen
hänsyn, de ha icke ringaste inflytande på platstillsättningen, huru
de än i övrigt må vara uppställda. Valmännen äro således sedan länge
vana vid eu sådan ordning och ha alls icke opponerat sig däremot.
Jämföres nu härmed, hur den absoluta rangordningen i förening med
det föreslagna sammanräkningssättet verkar, så finner man, att just i det

27—21027 9.

210

anmärkta hänseendet medgives en långt större frihet. Det är nämligen
tydligt, att valsedlar, som upptaga ett visst namn, kunna sammanräknas
oberoende av namnets ordningsmål å de olika valsedlarna, så snart de
framför stående namnen blivit placerade. Vad härmed verkligen i jämförelse
med nuvarande förhållanden vinnes i fråga om möjligheten att
kunna sammanräkna namn från olika listor, är lätt att förstå, och det
kan även med all önskvärd tydlighet ådagaläggas genom exempel (jfr
nedan sid. 234).

Till favör för den absoluta rangordningen på den ifrågavarande
punkten kan slutligen framhållas, att ur själva den anmärkta olägenheten
på visst sätt framgår en förtjänst hos metoden. Liksom det officiella
nomineringsförfarandet skall en genomförd absolut rangordning
komma att verka som ett kraftigt korrektiv mot röstsplittring och som
en påminnelse om nödvändigheten för valmännen att sammansluta sig
och rösta planmässigt, i fall de vilja utöva något inflytande på valet.
Enligt den erfarenhet, vi hittills haft från våra val, överskrida obestridligen
typvariationerna mycket ofta det rimligas gräns, och ett korrektiv
mot en dylik splittring kan därför vara önskvärd.

Av vad nu har sagts, torde framgå, att argumentationen mot den
absoluta och för den engelska rangordningen icke kan anses utan vidare
leda till förkastande av den förra och accepterande av den senare; att det
tvärtom kan vara ovisst, vilket av de valteoretiska underlagen för de
båda reglerna kan vara mest bärande; att mot den engelska rangordningen
kunna göraé gällande lika grava invändningar som mot den absoluta;
att från praktisk synpunkt det är osäkert, vad betydelse kan vara att
tillmäta både de ena och de andra; att emellertid den med den absoluta
rangordningen förknippade olägenheten väsentligen neutraliseras genom
det utbildade förbundssysteinet; att valmännen redan nu äro vana vid
en ännu strängare absolut rangordning, med vars fungerande i och för
sig tillfredsställelse råder; samt slutligen att den omhandlade egenskapen
hos den absoluta rangordningen har en positivt fördelaktig verkan till
större planmässighet vid röstningen.

Till detta är emellertid att foga ett par andra anmärkningar, som
framgå ur en fortsatt jämförelse mellan de båda rangordningarna. Den
första är den, att den engelska rangordningen förutsätter ett fast fördelningstal.
Det har redan i annat sammanhang påpekats, att mot ett sådant
kan anföras, att det medför möjligheten av uppdelningsmanövrer i syfte att
göra platsvinster. Denna synpunkt bör visserligen icke för starkt understrykas,
i synnerhet som med de stora valkretsarna den eggelse till valknep
av dylik art, som den fasta valkvoten kan anses medföra, i väsentlig mån

211

motväges av svårigheterna att praktisera dem. Under alla förhållanden
kan emellertid den absoluta rangordningen införas utan att förbindas med
några förutsättningar av dylik verkan. Men vidare är att beakta, att den
fasta valkvoten icke räcker till såsom norm för alla platsernas tillsättande,
utan måste kompletteras med reservregler, vilka framträda såsom nödfallsutvägar
utan logiskt samband med huvudregeln. Den absoluta rangordningsmetoden
däremot är förenlig med en enda genomgående fördelningsregel.
Den upphäver sålunda i motsats till den engelska rangordningen
radikalt den dualism i systemet* mot vilken missnöjet riktat sig
såsom metodens huvudsakligaste och mest framträdande fel, vilket alla
vilja hava bort. Det kan möjligen synas valmännen som någonting
snarliknande det gamla förhållandet, ifall röster, vilka en kandidat erhållit å
vissa valsedlars lägre rum, få — med överhoppande av de ovanförstående
namnen — sammanräknas med röster, vilka han erhållit å andra
valsedlars första rum. Med hänsyn härtill torde nog kunna sägas, att
den absoluta rangordningen mera står i överensstämmelse med det reformbehov,
som gjort sig gällande. Valmännen äro ju också, såsom redan
antytts, fullt förtrogna med den absoluta rangordningens verkningssätt.

På grund av särskilda riksdagsbeslut har sådan rangordning under de senare
åren införts vid val, där rangordning förut ej tillämpats (ersättareval
— 21 och 87 §§), och därigenom har valmanskåren ytterligare förberetts
för införande i vår valmetod av bestämmelsen i fråga.

Då vi nu — i likhet med 1911 års sakkunniga — giva vårt förord
åt den absoluta rangordningen, sker det på ovannämnda grunder,
särskilt valmännens invanda förtrogenhet med dess tankegång och dess
konsekventa enhetlighet. Här, såsom merendels vid de proportionalistiska
detalj alternativen, dikteras valet icke av någon föreställning om det ena
alternativets på alla punkter och under alla förhållanden obestridliga
överlägsenhet över det andra. Särskilt är att märka, att, när det gäller
en personmetod och icke såsom här en förbundsmetod, de synpunkter på
frågan, som äro att anlägga, kunna tänkas bliva mot varandra avvägda
på ett sätt, som möjligen ger ett annat utslag.

Genom införande av absolut rangordning undanröjes det fel, som Absolut
enstämmigt angives såsom det mest betydande och mest framträdande i ’ adenföre™9
det nu gällande uträkningssättet, nämligen osäkerheten för valmannen, slagna välan
hans valsedel vid uträkningen tages i betraktande i överensstämmelse"^^”"
med de anvisningar, som han genom sitt sätt att rösta givit. Redan
genom möjligheten att ingå sammanslutningar av olika gradationer
har beretts en utväg ur de nuvarande vanskligheterna. Men även om
sådana uttryckliga särgrupperingar icke åvägabringas, utan olika grupper

212

rösta i omedelbar gemensamhet, undanröjes de nuvarande bestämmelsernas
verkan att betaga dem makten över personvalet. Utgången kan icke såsom
nu komma att — trots den mest eniga röstning inom gruppen —
bero på några få stänkröster eller på lottning. Tvärtom kan, då absolut
rangordning gäller, varje grupp vara förvissad att alltid själv avgöra
placeringen av sina kandidater och av eventuella ersättare. Den risk i detta
avseende, som en sammanslutning under nuvarande förhållanden alltid
måste medföra, försvinner. Och den sammanhållning som erfordras, är
ganska måttlig, långt mindre vad gällande rangordningsregel kräver.
Varje fraktion kan alltså framföra sina kandidater just i den ordning,
som beräknats, utan att störas av tillfälliga stänkröster eller manipulationer
från någon klick, som är för liten att kunna uträtta något själv
och därför spekulerar i andras oenighet, så ofta reduktionsregeln härtill
bereder möjlighet.

Det är emellertid icke ensamt det fullkomligt oberäkneliga sätt,
Änräknine~ varpa nu fållande rangordningsbestämmelser allt emellanåt träda ur funka™röst
för- tion, som bereder valmännen överraskningar och vållar missnöje; det är
b(lTtknandra aven en annan omständighet, som därvidlag spelar in, ehuru den vida
huvuddraget. mindre faller i ögonen: det alltför summariska tillvägagående vid platsberäkningen
inom partierna, som det nu gällande reduktionsförfarandet
medför. De normer, det uppställer för beräkningen av det antal röster,
som från varje listgrupp skola i och för besättandet av en viss plats
(valet av viss kandidat) anses förbrukade, äro behäftade med vissa fel
av matematisk art, vilka visserligen hittills i den allmänna uppfattningen
icke tillmätts någon större betydelse, men vilka vid införande av absolut
rangordning skulle komma att på ett vida mera framträdande sätt göra
sig gällande till snedvridande av valresultatet. Vilka dessa fel hos reduktionsregeln
i pch för sig äro och med vilka stadganden vi föreslå
densamma avlöst, skall nu framställas. Förslaget ansluter sig i denna
del — liksom i fråga om den absoluta rangordningen — till det förslag,
vilket framlagts av 1911 års proportionsvalssakkunniga (Phragméns
metod).

Nu gällande Reduktionsregeln, vilken även är känd under benämningen »Thieles

regel. metod», är närmast att betrakta såsom en generalisering av d’Hondts regel.
Sistnämnda regel kan formuleras jämväl på följande sätt: Sedan
ett parti erhållit 1 plats, skall dess rösttal delas med 2 (= reduceras
till hälften), sedan partiet erhållit 2 platser, skall dess rösttal delas med
3 (= reduceras till en tredjedel) o. s. v. Detta är vad man skulle kunna
kalla d’Hondts regel i reduklionsform. Om regeln i denna form tilläm -

213

pas på den enskilda valsedeln i stället för på partiernas rösttal, så har
regeln generaliserats för platstillsättning oberoende av all partibildning
och skulle då komma att lyda: sedan en valsedel har fått 1 av därå
upptagna kandidater vald, skall sedelns röstvärde reduceras till hälften,
sedan en valsedel fått 2 av därå upptagna kandidater valda, skall sedelns
röstvärde reduceras till en tredjedel o. s. v.; eu plats skall för varje
gång givas åt den kandidat, som efter denna beräkningsgrund erhåller
det största rösttalet. Men detta är såsom synes just reduktionsregeln i
vår valmetod.

Denna tillämpning av d''Hondts regel på den enskilda valsedeln Förbiser de
måste dock betecknas såsom eu falsk generalisering av regeln; tillväga - m^namnen.
gångssättet vore riktigt endast om partierna bestode uteslutande av fullständigt
skilda grupper utan rätt att upptaga gemensamma namn, alltså
om förutsättningen för tillämpandet av d’Hondts regel verkligen förelåge.

Som det nu är, leder reduktionsregeln med nödvändighet till ett slags
blindbockslek med namn: ett och samma namn, som jämte något eller
några andra förekommer å en valsedel, anses, då det förekommer å annan
valsedel ensamt eller tillsammans med nya namn, beteckna helt olika personer;
ett namn, som, då röster sammanläggas för platstillsättning, anses beteckna
eu och samma kandidat, antages vid ett annat räknestadium, då det
gäller beräknandet av valsedlarnas röstvärden, avse skilda kandidater. Med
andra ord, man tillåter i övrigt olika sedeltyper att framföra gemensamma
namn, men den situation, som därigenom uppstår, låtsas man alls icke
se, behandlar sedelmaterialet, som funnes inga gemensamma namn.

Det anmärkta förhållandet kan för det första i vissa fall medföra Reduktionen
en alldeles orimligt stor röstförbrukning för samverkande fraktioner. ¥%r. (lärJ.°r.
Hava de nämligen gemensamt tillsatt en plats, reduceras vardera sedel- för stark.
typens rösttal till hälften, en reduktion, som för denna enda plats är
lika stor som eljest reduktionen för två platser. Hur därigenom de övriga
fraktionerna inom partiet gynnas på de båda förenämndas bekostnad,
är lätt att inse. Och vidare kan fördelningen av denna röstförbrukning
mellan de båda fraktionerna utfalla högeligen orättvis; är
exempelvis den ena fraktionen dubbelt så stor som den andra, får ändå
vardera släppa till hälften av sin röstmängd. Några sifferexempel kunna
närmare belysa förhållandet.

Antag, att vid platstillsättningen inom ett parti följande sedeltyper
förekomma: I

I — A. B. C..... 520;

in — K. L...... 270.

II — A. D. E. . . . 480;

214

Med tillämpande av den nuvarande rangordningsregeln tillfaller
första platsen A. Enligt reduktionsregeln bliva därefter de respektiva
gruppernas rösttal:

I...... 260; II ..... . 240; III...... 270;

2:a platsen går således till grupp III. Om nu de två första grupperna
icke förenat sig om A utan röstat var på sin kandidat, så hade grupp
I tillsatt l:a platsen och gruppens rösttal likasom förut reducerats till
260, varefter grupp II tillsatt 2:a platsen och rösttalet likasom förut reducerats
till 240; först, om eu 3:e plats varit att tillsätta, hade den tillfallit
grupp III. Men härav följer, att enligt reduktionsregelns beräkningssätt
A i grupp I ingalunda är identisk med A i grupp II, utan det är två
skilda kandidater, av vilka de båda grupperna fått var sin placerad.

Då enligt reduktionsregeln de båda gruppernas gemensamma kandidat
behandlas, som vore det fråga om två olika personer, så kan med
sådan iitgångspunkt naturligtvis aldrig bli fråga om någon fördelning av
den röstförbrukning valet av den gemensamma kandidaten föranleder.
Om grupperna varit skilda partier och på dem tillämpats gällande valmetods
bestämmelser för platsfördelningen, så skulle för vardera partierna
I och II den gemensamma platsen ha beräknats såsom halv plats; utföras
beräkningarna, bli jämförelsetalen efter tillsättandet av den gemensamma
platsen respektive 3462/3, 320, 270, partierna I och II hade därefter
ytterligare fått tillsätta var sin plats, och först den 4:e platsen hade
tillfallit parti HL Detta är den fördel, som framförandet av den gemensamma
kandidaten skulle ha förskaffat partierna I och II. Om likartade
bestämmelser varit förenade med reduktionsregeln, så skulle i detta särskilda
fall platstillsättningen ha utfallit riktigt och även röstförbrukningen
beräknats i det närmaste riktigt. Men detta beror väsentligen därpå, att
de båda större gruppernas rösttal ligga varann ganska nära, och detta
är ju en ren tillfällighet. Vill man lösa frågan rationellt, så måste det
ske alldeles oberoende av dylika tillfälligheter.

En rationell metodbyggnad bör förutsätta, att den röstmängd, som
åtgår för tillsättandet av en plats, först och främst är densamma, vare
sig platsen tillsättes av en fraktion ensam eller av tio olika fraktioner
gemensamt. Det synes vidare rimligt, att denna röstmängd fördelas lika
på varje röstenhet, eller att platsens tillsättande i lika mån åstadkommes
av varje därvid avgiven röst, d. v. s., om en grupp A, som räknar 200
röster, och en annan grupp B, som räknar 100 röster, gemensamt tillsätta
en plats, så har en var av de 300 rösterna i lika mån åstadkom -

215

mit platstillsättningen. Men därav följer, att de 200 rösterna tillsammans,
eller A-gruppen, måste av den gemensamma platsen anses ha tillsatt
precis dubbelt så mycket som de 100 rösterna tillsammans eller
B-gruppen; med andra ord: varje bidragande grupp skall påföras just så
stor andel av den gemensamma platsen, som svarar mot gruppens röstmängd
vid platstillsättningen i fråga.

I det å föregående båda sidor anförda exemplet uppställa två grupper
gemensamt eu kandidat, och för platstillsättningen disponera de gemensamt
1,000 röster. Den ena gruppen har 520 röster, alltså bör den svara för
520/iooo av den gemensamma platsen; den andra gruppen har 480 röster och
bör alltså svara för 480/iooo av den gemensamma platsen. Utföres räkningen
enligt den på eu sådan rationell platsuppdelningsprincip byggda metod,
vilken i nästa avdelning skall närmare beskrivas, så befinnes, att, sedan den
gemensamma platsen tillsatts, gruppen I har till sitt förfogande för nästa
platstillsättning 342''io röster, grupp II 324''32 röster och grupp III fortfarande
270 röster.

Ett dylikt reduktionsförfarande måste giva riktigare resultat än
det nu tillämpade. Jämföres med utgången i sist anförda exempel det
resultat, som erbålles, då nu gällande reduktionsregel tillämpas, så visar
sig, att i senare fallet först och främst platstillsättningen blir alldeles
felaktig, i det att grupp III får 2:a platsen i stället för rätteligen den
4:e; gruppen skulle således icke ha fått någon plats alls, om endast 2
eller 3 platser varit att tillsätta. Vidare är anledningen till felet uppenbarligen
att söka i den enorma röstförbrukningen, som tillsättandet av
den gemensamma platsen medför. Den röstmängd, som vardera av grupperna
I och II sålunda förbrukat, är ungefär 50 % för stor, och dessa 50 % ha
kastats bort utan spår till nytta; grupperna ha därjämte gått miste om den
ytterligare plats, de kunde ha fått för samma pris. Reduktionsregeln
verkar bl. a. som en synnerligen kraftig hämsko mot samarbetet mellan
grupper inom samma parti, en egenskap, som just icke är ägnad att
förbättra regelns verkan i övrigt.

Det sätt, varpå reduktionsregeln behandlar gemensamma namn,1 andra fall
eller snarare undviker att behandla gemensamma namn, leder i andra reduktion.
fall till följder, som innebära motsatsen till de ovan påvisade. I stället
för en för stark reduktion kan den nämligen också medföra eu för svag
reduktion.

Antag, att ett parti avgivit följande röstsedlar:

I — A. B......510, II

100, III — C

350.

216

På grund av rangordningsregeln får A l:a platsen; för tillsättandet av 2:a
platsen måste reduktionsregeln användas och rösttalen bli då:

I — B...... 255, II — B......100, III — C...... 350.

Rösttalet för B blir alltså 355, vadan 2:a platsen tillfaller B. Denna utgång,
enligt vilken grupperna I och II tillsammans erhålla två platser, innan
grupp III, som dock är över hälften så stor som I och II tillsammans,
får någon, ger oss anledning att närmare undersöka reduktionsregelns
förhållande till dTIondts regel.

Då d’Hondts regel, sådan den lyder i reduktionsform, föreskriver,
att ett partis rösttal skall delas med 2, sedan partiet fått sin första plats;
med 3, då det fått sin 2:a plats, o. s. v., så är det alls icke för att fixera
partiets återstående disponibla röstmängd till just precis hälften, tredjedelen
o. s. v. av dess rösttal, om detta än blir resultatet, så länge endast
är fråga om fullt skilda partier och hela platser. Grundtanken i
regeln är tvdligtvis den, att, sedan ett parti fått den l:a av de platser,
som äro att fördela, så skall för tillsättandet av 2:a platsen partiets
rösttal delas i 2 lika stora delar, som jämföras med de övriga partiernas
rösttal; är nu vardera av dessa delar större än vart och ett av de
övriga partiernas rösttal, så har det förstnämnda partiet bättre rätt
än något av de övriga partierna även till den 2:a platsen, d. v. s.
rätt att få 2 platser, innan de övriga få någon plats, ty partiet består
ju av 2 delar, som vardera äro större än varje annat tävlande parti.
Efter enahanda grunder undersökes rätten till 3:e platsen o. s. v. Av
d’Hondts regel kan alltså ingalunda dragas den slutsatsen, att en listas
2:a namn alltid skall tillgodoräknas hälften av listans röstvärde, dess
3:e namn en tredjedel av listans rösttal o. s. v.; regeln ger allenast
jämförelsetal för bedömandet av de olika listornas inbördes rätt men alls
inga fixa röstposter.

Tillämpas detta på det föreliggande fallet, är det ju uppenbart,
att då alla B-sedlar, både de i grupp I och grupp II, sammanföras till
en gemensam grupp för att just såsom sådan tävla om 2:a platsen, så
försiggår i själva verket en ny gruppbildning, och skola de båda gruppdelarna
få uppträda gemensamt vid tävlan om ny plats, måste de ju
också gemensamt svara för den redan tillsatta; vill man utröna den nya
gruppens rätt till den nya platsen, således beräkna gruppens jämförelsetal,
så kan det ske endast genom att dela hela den nya gruppens rösttal
med 2; det gäller ju att få reda på hela gruppens jämförelsetal, ej blott
den eller den delens, eftersom hela gruppen skall tävla.

Till samma resultat kommer man även på en annan väg.

217

Då ett antal platser enligt cVHonclts regel fördelas mellan olika
partier, blir, som bekant, ett partis jämförelsetal mindre och mindre för
varje gång partiet erhåller en plats. Från denna synpunkt kan man
alltså tala om partiernas röstförbrnkning, om den röstmängd, ett parti
disponerar för den och den platsen, det överskott, som finnes kvar efter
någon viss platstillsättning o. s. v. Regelns innebörd kan då även
sammanfattas så, att för varje platstillsättning åtgår en viss del av partiets
röstmängd, överskottet får användas för nästa platstillsättning.
Överfört på det fall, varom nu är fråga, betyder detta, att om vid 2:a
platstillsättningen B-rösterna i grupp I få sammanslås med B-rösterna i
grupp II, så måste avgörandet, huruvida B eller C skall få 2:a platsen,
bero på vilken grupp, som kan framvisa det största jämförelsetalet, antingen
grupp III med sitt rösttal, 350, eller den sammanslagna gruppen,
d. v. s. grupp II med sitt rösttal 100, plus det överskott, som kan fås
från grupp I, sedan denna tillsatt l:a platsen. Detta överskott är ju den
röstmängd, varmed största gruppens rösttal överstiger den näst största
gruppens, alltså skillnaden mellan de båda största gruppernas rösttal.
Om vi för att ge bevisföringen mera allmängiltig form sätta hela rösttalet
för grupp I = å, för grupp II = b och för grupp III = c, så är
överskottet eller skillnaden mellan rösttalen för grupperna I och III tydligen
a — c. Frågan är då, vilketdera som är störst, a — c -f- b eller c.
De båda röstmängderna uppväga varandra, då a — c -f- b = c, d. v. s.
a i b

a + b = 2c, eller 1 ~— = c. Den sammanslagna gruppens utsikter bero

a -j— b

följaktligen på storleken av ^—

som alltså är jämförelsetal för grup -

pen och därmed även för B.

Utföres räkningen för fallet i fråga, blir jämförelsetalet för B =

= = 305, och 2:a platsen tillfaller alltså grupp III, således

C med jämförelsetalet (rösttalet) 350. Resultatet står i full överensstämmelse
med d’Hondts regel, som ovillkorligen fordrar, att ett partis
jämförelsetal beräknas efter det rösttal, varmed partiet deltager i tävlan
om plats.

Så räknas emellertid icke enligt reduktionsregeln, den enda förklaringsgrunden
är den förut angivna: först beräknas röstnedsättningen,
och då tagas i betraktande endast B-rösterna i grupp I. B i grupp
II är ett helt annat namn; men då rösttalet (jämförelsetalet) skall beräknas,
upptäckes samhörigheten, och rösterna i grupp II tagas med
utan vidare.

28—210279.

218

Såsom ovan angivet, blir rösttalet (jämförelsetalet) för B, då reduktionsregeln
tillämpas, 355, ehuru det rätteligen bort uppgå till endast
305; reduktionsregeln ger således en fraktion möjlighet att avsevärt — i
detta fall med en sjättedel — öka sin röstmängd genom att undandraga
en del av sina valsedlar från behörig röstnedsättning.

Hittills torde denna möjlighet ha utnyttjats endast då det gällt
att skjuta fram ett namn, som å partiets huvudlista erhållit något av de
lägre ordningsrummen; då har oftast förekommit, att en valmansgrupp
uppfört det namnet ensamt på sina valsedlar för att sålunda tillföra sin
kandidat största möjliga röstmängd. Dylika uppflyttningar åstadkommas
dock icke huvudsakligen genom att de separatsedlar, som avgivas på
vederbörande kandidat, få sitt röstvärde reducerat; såsom redan visats,
grundar sig manövern på helt andra förutsättningar, nämligen rangordningens
brytande. Men ofta nog har inträffat, att det extra tillskott,
som vunnits genom valsedlars undandragande från behörig nedsättning
i röstvärdet, inverkat på utgången, och i varje fall kan det ju alltid
vara något att räkna med. Hur betydelsen av reducerade eller icke
reducerade röstvärden växlar vid olika tillfällen, då manövern i fråga
försökes, framgår av exempel från praktiken. Sålunda uppflyttades vid
landstingsmannavalet år 1914 i Nacka m. fl. kommuners valkrets tredje
och fjärde namnen samt undanträngdes andra namnet å ett partis huvudlista
endast med hjälp av reducerade sedlar. Vid 1910 års stadsfullmäktigval
i Malmö blev i l:a valkretsen ett namn uppflyttat från 10:e
ordningsrummet å huvudlistan och erhöll 5:e platsen utan någon som
helst hjälp av valsedlar med oreducerat röstvärde, varemot i 2:a valkretsen
ett namn flyttades från huvudlistans 7:e ordningsrum och tilldelades
2:a platsen med tillhjälp av valsedlar, som upptogo endast ifrågavarande
namn och dymedelst undandragits behörig nedsättning i röstvärdet. Vid
1915 års stadsfullmäktigval i Djursholm blev inom partiet »De moderata»
det nionde namnet uppflyttat till 6:e platsen med hjälp av sedlar, som
undandragits reduktion av röstvärdet, och inom »Sparsamhetspartiet»
finner man exempel på omflyttningar av båda slagen.

Det ifrågavarande felet hos reduktionsregeln att giva möjlighet till
ett orättmätigt ökande av en fraktions röstmängd kan emellertid även
utnyttjas på ett annat sätt än att blott ändra namnordningen å eu
fraktions huvudlista; exemplet å sid. 215 visar, huru därvid skall gå till.
Genom att på angivet sätt dela upp sig har fraktionen A. B. tagit en
plats från fraktionen C. Uppdelningar i sådant syfte synas hittills dock
icke hava förekommit, och detta torde väl förnämligast bero därpå, att
de överraskningar och missräkningar, som uppstå, då rangordningen

219

sättes ur funktion, tagit valmännens uppmärksamhet så mycket i anspråk,
att de föga bekymra sig om metodens latenta fel, vare sig för
att rätta dem eller fullt utnyttja dem för egen vinning. Vidare har
säkerligen inverkat den härmed sammanhängande omständigheten, att
manövern i fråga, som med nuvarande metodbestämmelser praktiskt taget
alls icke eller åtminstone ytterst sällan skulle med någon utsikt till
framgång kunna försökas i andra fall, än då rangordningsregeln först
kommit till användning, så gott som alltid måste företagas av fraktionens
majoritetsgrupp, om försöket skall lyckas; men för denna grupp
har det visat sig vida angelägnare att få rangordningen tillämpad i
största möjliga utsträckning än att ge sig ut på ett platsfiske, som
alltid förutsätter just ett liävaude av rangordningen. ^ Slutligen är manövern
under dessa förhållanden synnerligen svår både att planera och
att i verkligheten utföra, ehuru det går lätt nog att efter valet göra
den på papperet. Rangordningen maste brytas i rätta ögonblicket, icke
för tidigt, enär huvudgruppen i sådant fall riskerar, att just dess
främsta namn icke bli placerade, och icke heller för sent, ty då har
gruppens disponibla röstmängd så minskats, att den erforderliga röstsiffran
icke uppnås eller eu annan grupp fått tillfälle att göra den åsyftade
kuppen. Beräkningen av den styrka, som skall detacheras från
huvudgruppen, blir därför mycket vansklig, och än värre blir det väl
att få fram den efter beräkning. Allt detta i förening försvårar manövern
så betydlig!-, att den under valmetodens nuvarande gestaltningknappast
kan komma till utförande. Detta hindrar naturligtvis icke, att
till följd av felet i fråga en plats, som rätteligen tillkommer en viss fraktion,
i stället kan övergå till eu annan därtill alldeles oberättigad. Sådant
har också någon gång verkligen inträffat, men synbarligen på grund
av sammanstötande tillfälligheter, icke på grund av beräkning.

Det anmärkta felet får emellertid en större betydelse, ifall absolut
rangordning införes. Huru eu kombination av denna och den nuvarande
reduktionsregeln skulle verka till förstoring av risken för valmanövrer
genom uppdelning, framgår av följande exempel.

Antag, att ett pai''ti, som räknar 2,500 röster, består av två skilda
grupper, A.B.C. och D.E.F.; 3 platser skola tillsättas. År röstfördelningen
den nedanstående:

1) I —A.B.C........1,100,

II —D.E.F........ 1,400,

får grupp I eu plats, grupp II två platser. Delar åter grupp I upp sig,
så att ställningen blir följande:

Kombination
av absolut
rangordning
och
nuvarande
reduktionsregel.

220

Ia — A.B.C,
Ib —B. .
II — D.E.F

. 725,

. 375,

. 1,400,

får grupp I två platser, grupp II eu plats. Genom uppdelningen har den
mindre gruppen tagit 2 platser, och den större får endast 1.

Är röstfördelningen åter:

2) 1 —A.B.C..... 1,700,11 —D.E.F..... 800,

får grupp I två platser, grupp II en plats. Delar sig nu grupp I, så
att ställningen blir följande:

Ta —A.C....... 850, Ib — B.C...... 850,

II — D.E.F...... 800,

får grupp I alla tre platserna, grupp II ingen.

Är röstfördelningen som följer:

3) I —A.B.C..... 1,625, II —D.E.F..... 875,

och skola 4 platser tillsättas, får grupp I tre platser och grupp II eu
plats. ° Splittrar sig nu grupp I i fråga om andra namnet och grupp II,
som fått kännedom härom och vill begagna tillfället att göra en möjlig
vinst, delar upp sig, så att ställningen blir följande:

Ia —A.B...... 825, Ib —A.C...... 800,

Ila —D.F...... 450, Ilb — E.F...... 425,

så får grupp II tre platser och den nära dubbelt så stora grupp I endast
en plats.

Förbindes reduktionsregeln med absolut rangordning, kan således
valresultatet genom lämplig manöver fullständigt förvanskas. Om åter
den föreslagna metoden — Phragméns metod i förening med absolut
rangordning tillämpas på ovanstående exempel, visar sig, att uppdel ningen

icke har det minsta inflytande, valresultatet blir precis detsamma,
antingen grupperna rösta samlade eller dela upp sig, såsom framgår av
nedanstående schema:

j | samlade .... I — 1 plats . . . .11—2 platser,

1 delade . . . . Ia— 1 plats, Ib —0 pl., II — 2 platser.

221

| samlade . . . .1 — 2 platser . . .II — I plats.

| delade.....la—1 plats, Ib — 1 plats, II—1 plats.

I samlade . . . .1 — 3 platser . . . .II — 1 plats,

3 delade Ia och Ib gem. 1 pl., Ia — 1 pl., Ib—1 pl., Ila—1 pl.,

| IIb—0 pl.

Frågan är nu, om de påvisade möjligheterna till dylika valmanövrer
kunna praktiskt utnyttjas. Vid alla val, som förrättas av slutna
korporationer, således vid val till första kammaren, vid utskottsval inom
riksdagen, landsting och stadsfullmäktige, möter ett sådant utnyttjande
alls inga svårigheter. Men verksamhetsområdet kan icke med visshet
anses inskränkt härtill. Med den utveckling, partiorganisationerna redan
fått och säkerligen yttermera komma att få, är det icke uteslutet, att det
i åtskilliga fall skall lyckas att finna de nödiga förutsättningarna för omsättande
i praktiken av vad som visar sig teoretiskt möjligt; i alla händelser
kan man vara förvissad om, att försöken icke skulle utebli. Genom att förbinda
reduktionsregeln med absolut rangordning avlägsnas visserligen det
för närvarande mest framträdande felet hos vår valmetod, men i stället
kan befaras, att valmanövrer och valknep skulle frambesvärjas i en —
särskilt vad slutna församlingar beträffar — vida större omfattning än nu.

Skall absolut rangordning kunna införas i vår valmetod, blir således
att anbefalla, att reduktionsregeln avföres och ersättes med ett annat
mera rationellt förfarande vid platstillsättningen. Härför talar enligt
den ovannämnda framställningen dels den alltför tunga belastning, som
åsamkas grupper, vilka gemensamt insätta en representant, dels den
alltför lindriga belastning i och för en representantplats, som genom
lämplig uppdelning kan komma att beredas en grupp. Även om det bör
medgivas, att den av oss föreslagna möjligheten att bilda listgrupper i
förevarande avseenden kan verka neutraliserande, böra därför metodförslag,
som kombinera absolut rangordning och nuvarande reduktionsregel,
icke godtagas.

Om den absoluta rangordningen är det ena huvuddraget i den till
antagande förordade uträkningsmetoden, blir alltså en rationellare beräkning
av röstförbrukningen det andra. Detaljerna av det till införande föreslagna
uträkningssättet skola klargöras i den sammanhängande framställning
med exempel och kommentar, vilken gives i nästa avdelning av
detta kapitel. I den därpå följande avdelningen skall metoden ytterligare
belysas, varjämte till granskning skola upptagas vissa anmärkningar,
som mot förevarande sammanräkningsförfarande blivit framställda.

222

2. Röstsammanräkningarnas utförande.

A. Val till första kammaren.

Såsom av framställningen i kap. II framgår, avser förslaget, att
valet till första kammaren skall försiggå efter i huvudsak samma riktlinjer,
som f. n. följas. Ändringarna bestå däri, att alla valsedlar skola
vara partibetecknade, att efterträdarevalet omdanats, i följd varav valsedlarna
skola ha en annan uppställning, och att platstillsättningen inom
partierna skall beräknas efter nya grunder. Det nya beräkningssättet för
platstillsättningen kommer även till användning vid val till andra kammaren,
men där i kombination med ett utvecklat fö r b u n d stör far a n de.
Det torde vara skäl att vid en redogörelse för röstsammanräkning vid
riksdagsmannaval göra början med ett sådant val i dess enklaste form,
alltså med val till första hammaren.

Det bör förutskickas, att i förslagets lagtext dels vissa nya benämningar
införts, dels åt vissa från den nu gällande lagen hämtade
måst givas en något ändrad betydelse. Det senare är bland annat fallet
med benämningen »grupp». För närvarande förstås därmed samtliga valsedlar,
som hava samma partibeteckning, resp. sakna sådan. I förslaget
åter menas med grupp en samling valsedlar, efter vissa regler sammanförda
till eu tillfällig enhet, som ofta icke äger bestånd längre än
under den sammanräkning, för vilken den tillkommit. I regel bildas vid
varje sammanräkning åtskilliga nya grupper genom upplösning av någon
förut bildad, men det händer också, att alla grupper oförändrade
övergå från en sammanräkning till en annan, och även att en grupp,
som bildats i första sammanräkningen, äger bestånd alla sammanräkningarna
igenom. Detta bildande och ombildande av valsedelgrupper är
ett av de viktigaste momenten vid beräkningarna för platstillsättningen
och måste noga bemärkas.

Med ett namns »rösttal» avses i nu gällande bestämmelser det enligt
fastställda grunder beräknade tal, som anger, i vad mån namnet har
rätt till visst ordningsrum; i förslaget benämnes ett på motsvarande
sätt uträknat tal namnets jämförelsetal vid viss sammanräkning, och med
namnets rösttal förstås summan av alla de röster, söm vid viss sammanräkning
gälla för namnet ifråga.

223

I nuvarande metodbestämmelser säges, att namn tilldelas »rum i
ordningen»; »plats» tilldelas endast den kandidat, som verkligen väljes;
»plats» motsvarar där alltså, vad med ett annat namn kallas »mandat».
Enligt förslaget tilldelas namnen plats i ordningen, men ordet plats
har även ovan angivna betydelse. Helt visst ger den nu gällande lagtexten
ett mera adekvat uttryck åt en procedur, som obestridligen just
avser att ordna ett partis kandidatnamn, men det ändrade förfarandet
framtvingar ändrad benämning. Detta förfarande utgår, såsom redan
nämnts, därifrån, att den »plats i ordningen», som tillförsäkrats ett visst
namn, skall kunna uppdelas mellan de valsedelgrupper, som gemensamt
åstadkommit namnets »placering»; i detta sammanhang torde »del i plats»
vida bättre än »del i ordningsrum» uttrycka, vad som avses. Att en
plats kan uppdelas, är för valmännen välbekant från föreskrifterna i nu
gällande valmetod om delning av plats, som två eller flera partier gemensamt
tillsätta, och innebär således icke något nytt; uttrycken »platsfördelning
mellan partierna» och. »platstillsättning inom partierna» hava
såsom beteckningar för skilda procedurer så ingått i allmänna språkbruket,
att någon förväxling av dessa uttryck och deras olika betydelser
icke behöver befaras.

Platstillsättningen inom ett parti grundar sig, såsom antytts, på de
platsdelar, som påförts de olika valsedelgrupperna; vad som vid en viss
sammanräkning sålunda påföres en grupp, angives av gruppens platstal i
sammanräkningen. Likasom en sedelgrupps rösttal i en viss sammanräkning
ånger den röstmängd, som då påförts gruppen, så anger gruppens
platstal i viss sammanräkning den platsmängd, som då påförts gruppen.
Platstal kan tidigast förekomma i 2:dra sammanräkningen, ty förr
finnes ju icke någon plats att uppdela; platstalet blir då så gott som
alltid ett bråk, enär det blott finnes 1 plats — den vid l:a sammanräkningen
tillsatta — att dela mellan vederbörande grupper. Endast i det fall att
alla de valsedlar, som tillsatt partiets första plats, upptaga samma 2:a
namn — alltså då vid platstillsättningen endast en nybildad valsQdelgrupp
finnes — kan ett platstal i 2:dra sammanräkningen bli ett helt tal,
d. v. s. bli = 1. Vid följande sammanräkningar, då större platsmängd
finnes att uppdela, blir den största gruppens platstal i regel ett helt
tal och ett bråk. Platstalens bråk skola enligt 19 § betecknas med
två decimaler. Med tillhjälp av vederbörande platstal uträknas därpå
för motsvarande namn dess jämförelsetal, som sedan avgör namnets plats
i ordningen. Även detta tal kommer i regel att bli ett helt tal och
ett bråk, för vars betecknande gäller vad ovan sagts om platstal.

224

Sammanräkning
sblankett.

Platsfördelning
mellan
namngrupperna.

Om plats- och jämförelsetal föreskriver 19 § därjämte, att sista
siffran i uppkommande decimalbråk aldrig får höjas.

För att underlätta tillämpningen av förslagets bestämmelser angående
platstillsättningen inom partierna har utarbetats en sammanräkningsblankett
i form av en tabell för namnens ordnande (se sid. 238—239).
Rubrikerna i tabellens olika kolumner angiva, hur de resp. kolumnerna
skola ifyllas, och å tabellens baksida skola tryckas anvisningar, som meddela
vidare förklaring om tabellens användning. Vid tabellens uppgörande
har tagits hänsyn till möjligheten att kunna på allt sätt systematisera
sammanräkningsarbetet. Tabellens uppställning är i varje detalj
precis densamma alla sammanräkningarna igenom från och med den
2:dra. För var och en av dem finnas 4 kolumner; den l:a betecknas med
a i alla sammanräkningarna, den 2:a med b o. s. v.; en siffra framför
bokstaven anger den sammanräkning, vartill kolumnen hör. Alla kolumner
a utfyllas efter samma grund, likaså alla kolumner b, alla kolumner
c o. s. v. Följas de föreskrifter, tabellen lämnar, synes knappast möjligt,
att något skall överhoppas, göras i orätt ordning eller eljest felaktigt.
Hela arbetet med tabellens utfyllande kan försiggå alldeles mekaniskt.
Tabellen blir sålunda för valförrättaren en fullständig P. M. över
hans räknearbete, angivande icke allenast allt vad som skall göras, utan
även hur det skall göras. Någon större räknekunskap än kännedom
om de fyra räknesätten i hela tal och i decimalbråk förutsättes icke.

Tabellen är aysedd att ingå såsom bilaga till det i 24 § omförmälda
protokollsformuläret. Såsom bilaga till avskrift av protokoll över röstsammanräkning,
som torde böra insändas till statistiska centralbyrån,
kan givetvis bekvämligen användas en sammanräkningsblankett utan anvisningar
och med helt kortfattad text i kolumnerna; likaså när valförrättaren
blivit tillräckligt van vid det nya förfarandet för att kunna
undvara den fullständigare blanketten. En sådan förenklad blankett har
använts vid alla de sammanräkningar, som utförts efter dem, vilka förekomma
å sid. 238—239.

Det har redan nämnts, att vid själva riksdagsmannavalet1 platstillsättning
inom ett parti i första hand är ett fastställande av kandidatnamnens
ordningsföljd. Likasom f. n. är fallet, sker detta genom särskilda
sammanräkningar, en för varje plats i ordningen. Vid varje sådan
sammanräkning tages i betraktande allenast det namn å valsedel, som

1 Om ersättareval se sid. 236.

. 225

står främst bland de ännu oplaeerade. Själva tillvägagåendet är icke något
annat än en följdriktig tillämpning av d’Hondt-Phragméns regel och
torde lättast förstås, om man alltid fastliåller, att ett partis samtliga sedeltyper
företräda var sin valmansgrupp, mellan vilka ett antal platser
skall fördelas, med iakttagande, att de olika sedelgrupperna få i mån av
sina rösttal bidraga till valet av förekommande gemensamma kandidater.
Till följd av den genomförda rangordningen mellan namnen är nödigt,
att de erforderliga beräkningarna utföras med större noggrannhet, än vid
nu gällande valmetod kan vara behövligt; eljest skulle, såsom å s. 219—
220 påvisas, valmän genom lämplig uppdelning kunna tillskansa sig
platser, vartill de på grund av sitt antal alls icke vore berättigade.

Dessa noggranna beräkningar avse icke allenast att avgöra, vilken
av sins emellan tävlande grupper eu plats skall enligt d’Hondt-Phragméns
regel tilldelas, utan ock att bestämma, hur stor andel av en utdelad
plats, in. a. o., hur stort platstal som hör påföras envar av de grupper,
vilka gemensamt tillsatt platsen, och hur dessa gruppers jämförelsetal
höra på grund härav .vid platstillsättningen rätteligen beräknas.

Sedan platstalen fastställts, erhålles varje grupps jämförelsetal enligt
d''Hondt-Phragméns regel på vanligt sätt genom att dela gruppens
rösttal med gruppens platsmängd — platstal — ökat med 1. Proceduren
erinrar i någon mån om den i gällande vallag föreskrivna beräkningen
av jämförelsetal för skilda partier, som gemensamt tillsatt en plats.

Vad här ovan blivit sagt om sedelgruppers rösttal och jämförelsetal
kan givetvis överflyttas på dessa gruppers vid sammanräkningen
främsta namn, en utväg, som i förslagets lagtext för bekvämlighets skull
anlitas. Dessa namn kunna nämligen betraktas såsom representanter för
de sedeltyper, som upptaga dem såsom sina främsta vid någon viss sammanräkning.
Då något av dessa namn placerats, framträda vid nästa
sammanräkning ett eller flera nya främsta namn, som i sin ordning föranleda
nya kombinationer, nya gruppbildningar, men metoden sörjer dock
alltjämt därför, att sedelgrupperna i de olika kombinationerna påföras
just den platsmängd, som i varje fall tillkommer dem. Vill man följa
deu ledande grundtanken i metodens arbete under dessa växlande former,
går det säkerligen lättast genom att, såsom ovan antytts, fasthålla
begreppet om eu platsfördelning mellan olika valsedelgrupper.

Eu kortfattad redogörelse för röstsammanräkning enligt de föreslagna
nya bestämmelserna skall nu lämnas. För att fullständiga framställningen
av detta ämne meddelas därefter (sid. 231 ff.) ett par samman -

Samman räkninc/s exempel.

29—210279.

226 •

Exempel 1.

räkningar, där bestämmelserna i fråga tillämpas på valsedelmaterialet
från val, som hållits till första kammaren.

Valsedlarna ordnas och sorteras alldeles som f. n. tillgår. För
varje parti utskrivas alltså erforderliga s. k. »hjälpsedlar», och med dessa
verkställas alla de sedelgrupperingar, som förekomma vid sammanräkningarna,
precis som nu sker. Likaså beräknas på vanligt sätt det antal
platser, som tillfalla varje i valet deltagande parti. Antag, att det
parti, vars platstillsättning här beskrives, erhållit 4 platser och att partiets
hjälpsedlar ha följande lydelse:

Typn:r			Rösttal	Typn-.r	Rösttal
1-	-A. B. C.	D. .	. . . 10		Transport 22
2-	-A. C. D.	. .	. . . 10	5—B. .	......4
3-	-A.D.		. . . 1	6—D. .	......6
4-	-A. .		. . . 1	7—E. D.	......6
		Transport 22		Summa 38

För sammanräkningen användes en tabellblankett, sådan som å sid.
224 omnämnes, och den härvid utfyllda blanketten återfinnes å sid. 238—
239. Då tabellen fullständigt angiver, hur i varje särskilt moment av
sammanräkningen skall förfaras, blir således den följande framställningen
i huvudsak endast ett återgivande av tabellens föreskrifter.

l:a sammanräkningen börjar därmed, att partiets valsedlar ordnas
efter sina l:a namn, så att lika många sedelgrupper erhållas, som det
finnes olika l:a namn. Härvid fås alltså en grupp med namnet A först
eller, som det kortare må uttryckas, en A-grupp, bestående av typerna
1—4, vidare en B-grupp (typ 5), en D-grupp (typ 6), en E-grupp (typ
7). Varje grupps rösttal uträknas. De olika sedeltypernas namn införas
i blankettens namnkol. Då några sedel typer upptaga endast ett eller två >
namn vardera, antecknas å en rad i namnkol. »utan namn», för att man
skall kunna redovisa även antalet sådana sedlar efter placeringen av deras
resp. namn. I kol. 1 införas de förenämnda sedelgruppernas uträknade
rösttal, således för A-gruppen 22, för B-gruppen 4 o. s. v. I denna
kol. äro därmed införda rösttalen för var och en av partiets sedelgrupper,
och suminan i kol. 1 måste därför bli lika med partiets rösttal;
summan alltså = 38. Största rösttalet (i denna första sammanräkningsamtidigt
jämförelsetal) i kol. 1 innehaves av A., som alltså tilldelas l:a
platsen i ordningen (19 §). Namnet och dess jämförelsetal understrykas;
dess ordningsnummer antecknas, och därmed är l:a sammanräkningen
avslutad.

227

För 2:dra sammanräkningen uttagas de sedelhögar, som bildade
A-gruppen; alla de övriga sedelgrupperna lämnas orörda. A-gruppens
sedlar omsorteras efter de namn, som nu äro de främsta, sedan A erhållit
plats i ordningen (placerats). Härvid erhållas eu B-grupp (typ 1),
eu C-grupp (typ 2), en D-grupp (typ 3) och därjämte en grupp, vars
sedlar icke upptaga något oplacerat namn (typ 4). Enligt rubriken i
kol. 2 a införes vart och ett av de nya gruppernas rösttal i kol. 2 a å
rad, som motsvarar resp. gruppnamn; rösttal för typ 4 å rad »utan namn».
Rösttalet i kol. 2a summeras, summan skall naturligtvis utgöra 2% eller
A-gruppens rösttal = senast placerade namnets rösttal, eftersom kol. 2a
upptager A-gruppens alla sedlar.

Enligt rubriken i kol. 2c skall till varje oplacerat namns rösttal
i kol. 1 läggas motsvarande grupps rösttal i kol. 2a, och summan utföres
i kol. 2c; för B lägges alltså 4 i kol. 1 till 10 i kol. 2a, och summan,
14, överföres till kol. 2c, föf D lägges G i kol. 1 till 1 i kol. 2a, och
summan 7 överföres till kol. 2c. För oplacerade namn med rösttal i
kol. 1 men utan motsvarande rösttal i kol. 2a eller omvänt, överföras
följaktligen rösttalen i kol. 1 resp. kol. 2a oförändrade till kol. 2c; för
C överföres således 10 i kol. 2a till kol. 2c, för E 6 i kol. 1 ävenledes
till kol. 2c. Denna kol. kommer således att innehålla rösttalen för alla
vid sammanräkningen giltiga främsta namn inom hela partiet och därjämte
eventuellt förekommande valsedlar, vilkas alla namn redan placerats,
i detta fall 1 valsedel; summan av rösttalen i kol. 2c skall alltså vara
lika med partiets rösttal, i detta fall således 38.

Sedan kol. 2a och kol. 2c blivit utfyllda, skall, så långt sådant erfordras,
platstal beräknas för valsedelgrupperna i kol. 2a, därvid början
göres med den grupp, vars främsta namn har största rösttalet i kol. 2c,
här B-gruppen. Det är då klart, att eftersom hela A-gruppen med sina
22 röster fått 1 plats, så måste B-gruppen ha lika stor andel i denna
plats, som B-gruppens rösttal, 10, utgör del av hela A-gruppens rösttal, 22;
andelens storlek blir följaktligen 1 °/22 eller uttryckt i decimalbråk = O.45,
som således är B-gruppens platstal i 2:a sammanräkningen, vilket också
kan uttryckas så, att talet O.45 anger platsmängden, som sedlarna i den
vid 2:a sammanräkningen bildade B-gruppen i själva verket förde med
sig från l:a sammanräkningen, där de med sina 10 röster bidrogo till
placeringen av A, som då var dessa sedlars främsta namn. Sedan platstal
för ifrågavarande sedelgrupp fastställts, uträknas jämförelsetal för
gruppnamnet, d. ä. B, vars rösttal angives i kol. 2c. Rösttalen i denna
kol. kunna betraktas såsom rösttal för de olika grupper, vilka nu tävla
om 2:a platsen. Utdelningen sker enligt d’Hondt-Phragméns regel: varje

228

grupps rösttal delas med det antal platser, gruppen förut erhållit, ökat
med 1. B-gruppen i kol. 2a har för 10 röster påförts ett platstal = 0.45,
men, för att fortsätta fiktionen, det är också den platsmängd hela Bgruppen
med sina 14 röster uppnått; alltså skall hela B-gruppens rösttal

nu delas med 0,45 -f- 1, och B:s jämförelsetal tecknas följaktligen^--- — 9.65,

vilket införes i kol. 2d. Vore nu detta jämförelsetal större än vart och
ett av de övriga namnens rösttal i kol. 2c, så behövde inga flera jämförelsetal
uträknas, ty det är klart, att ett jämförelsetal aldrig kan bli
större än det rösttal, varur det beräknats. Rösttalet skall ju vid denna
beräkning alltid delas med något tal, som minst måste uppgå till 1,
med andra ord jämförelsetalet kan på sin höjd bli lika med rösttalet.
Då emellertid B:s jämförelsetal, 9.65, är mindre än C:s rösttal, 10, i kol.
2c, måste jämförelsetal för C uträknas. Detta sker alldeles på samma
sätt som för B, och jämförelsetalet blir 6.89. B:s jämförelsetal är nu
större än det för C uträknade och större än varje annat namns rösttal
i kol. 2c, vadan B erhåller 2:a platsen i ordningen, och därmed är 2:a
sammanräkningen avslutad.

På enahanda sätt försiggår den 3:e sammanräkningen, eller, mera
allmänt uttryckt, alla sammanräkningar efter den 2:a. Därvid äro emellertid
ett par omständigheter att särskilt beakta. De komma till synes
först vid 3:e och följande sammanräkningar.

Vid beräkning av platstal i 3:e och följande sammanräkningar skall,
likasom vid den 2:a, gruppens rösttal delas med det vid näst föregående
sammanräkning största jämförelsetalet eller, som det ju även kan uttryckas,
med det då placerade namnets jämförelsetal, och detta ehuru
jämförelsetalet icke, såsom vid l:a sammanräkningen, tillika är namnets
rösttal. Att resultatet dock blir det sökta och att det angivna förfarandet
enklast och bäst leder till målet, kan lätt ådagaläggas. Av tabellen
sid. framgår, att B, som vid 2:a sammanräkningen tilldelades plats,
då hade ett rösttal = 14 (kol. 2 c), och att dessa 14 sedlar utgjordes dels
av 10 sedlar, som nu utgöra en C-grupp, och dels av 4 sedlar utan

annat namn (kol. 3 a). På den nuvarande C-gruppen föll alltså jr, av

den platsmängd, som utdelats till B. Men nu är ju av d’Hondt-Phragméns
regel tydligt, att den platsmängd, som ett parti efter någon viss platsfördelning
innehar, måste vara lika med det tal, varmed partiets rösttal delades,
då partiet uppnådde det jämförelsetal, på grund varav partiet senast
Ilek plats. När ett parti fått 1 plats, har dess rösttal delats med 1, när det

220

fatt 2 platser, har dess rösttal delats med 2, o. s. v. Då B fick plats vid 2:a
sammanräkningen, skedde det enligt tabellen sid. 23S kol. 2 d på grund av
ett jämförelsetal, som erhölls genom att dela rösttalet 14 med I.45; den
platsmängd, som »B-partiet» innehar, när 3:e sammanräkningen börjar, är
således = 1.45. Detta framgår även därav, att enligt tabellen de 14 B-sedlarna
ensamma tillsatt 1 plats — den 2:a — varjämte 10 av dem bidragit
att tillsätta l:a platsen, och detta bidrag utgör 0.45. Alltså ha de 14 B-sedlarna
sammanlagt tillsatt en platsmängd = 1.45. Följaktligen kommer

10 ..14

på C-gruppen yy av 1.45. Enligt tabellens kolumn 2 d är ^ ^ 9.65,

varav I.45 7: . Insättes nu detta värde pa I.45 i det n^ss funna ut

trvcket på C-gruppens andel i platstillsättningen, så blir denna andel,

10 14 ... 10

m. a. 0. C-gruppens platstal, = X eller efter förkortning (j.65 ’

d. v. s. C-gruppens platstal fås genom delning av gruppens rösttal med
det senast placerade namnets jämförelsetal. På enahanda sätt kan vid
varje annan sammanräkning ådagaläggas riktigheten av detta förfarande,
som uppenbarligen endast är eu genväg vid platstalsberäkningen och
därjämte medför den fördelen, att denna både till form och innehåll blir
lika alla sammanräkningarna igenom.

Fn annan omständighet att beakta är följande. Sedan platstal för
eu i kol. a uppförd sedelgrupp uträknats och innan beräkning av gruppnamnets
jämförelsetal företages, skall först efterses, om grupp med det
namnet främst har påförts rösttal i kol. a vid någon föregående sammanräkning.
Är så fallet, vilket ju genast synes i tabellen, så måste sådan
grupp ha varit med om platstillsättning — en eller flera gånger efter antalet
a-kolumner, vari gruppen finnes antecknad. Tillkommer gruppen
sålunda något antal platsdelar, vare sig de uträknats eller icke, så måste
dessa naturligtvis tagas med i räkningen, då namnets jämförelsetal skall
bestämmas, såsom f. ö. synes av tabellrubrikerna. Alltså, har platstal icke
uträknats för grupp i fråga vid föregående sammanräkning därför att
detta varit obehövligt —, så skall sådant göras nu, och det för varje
a-kol., som upptager gruppens rösttal, så att gruppens alla platstal må
komma med vid beräkning av jämförelsetalet. Men det är å andra sidan
tydligt, att behöver jämförelsetal icke uträknas för visst namn, så behöver
icke heller platstal uträknas för motsvarande sedelgrupp eller grupper.

Tillämpat på föreliggande fall skall alltså vid beräkning av jämförelsetal
för C, som har största rösttalet i kol. 3 c, efterses, om C-grup -

230

pen påförts rösttal i någon föregående sammanräknings a-kol. — här
alltså i kol. 2 a. Det visar sig då, att gruppen icke allenast påförts
rösttal i kol. 2 a, utan att även platstal uträknats för samma grupp och
antecknats med 0.45 i kol. 2 b. För beräkning av C:s jämförelsetal i
kol. 3 d skall således medtagas platstalet såväl i kol. 2 b som i kol. 3 b,
C:s rösttal i kol. 3 c alltså delas med O.45 + l.os -f- 1 = 2.48. Det nu anförda
belyses även av den å sid. 240 utförda röstsammanräkningen, varom
strax mera.

r?ifn> I)e nu verkställda tre sammanräkningarna hava, såsom synes, ut iegen>.

förtg • överensstämmelse med den föreslagna lagtextens föreskrifter. I
vissa fall, soro f. ö. inträffa ganska ofta, är det emellertid möjligt att
gå till väga på ett mycket enklare sätt, utan både platstal och jämförelsetal,
och ett sadant fall inträffar just vid den 4:e sammanräkningen.

Om man först tänker sig, att lagtexten — eller, som den här må
kallas, »huvudregeln» — tillämpas, så skall vid 2:a sammanräkningen
största rösttalet i kol. 2 c delas med motsvarande platstal i kol. 2 b ökat
med 1. Men det största platstal, som i denna sammanräkning kan förekomma,
måste vara 1, eftersom det finnes endast en plats — den vid
l:a sammanräkningen tillsatta — att uppdela på sedelgruppen i kol. 2 a.
Det största tal, varmed rösttalen i kol. 2 c kunna komma att delas vid
uträkningen av jämförelsetal, är således 1 + 1 = 2. Om nu största rösttalet
i kol. 2 c efter delning med 2 är större än något av de återstående
rösttalen, eller, vilket ju är detsamma, om största rösttalet före delningen
är mer än dubbelt så stort som varje annat av de nämnda rösttalen, så
skall namnet, som innehar detta största rösttal, tilldelas 2:a platsen i
ordningen. Tillämpas samma grunder på 3:e sammanräkningen, så är
tydligt, att då 2 platser finnas att uppdela, måste det största tal, varmed
rösttalen i kol. 3 c kunna komma att delas för uträkning av jämförelsetal,
bli 2 + 1 = 3. Är då största rösttalet i kol. 3 c mer än tre gånger
sa stort som det näst största, så skall det namn, som innehar största
rösttalet, tilldelas 3:e platsen i ordningen. På enahanda sätt i fråga om
4:e sammanräkningen, 5:e sammanräkningen 0. s. v.

Av detta förhållande kan man tydligen direkt begagna sig och
alltså fastslå: är det största rösttalet i kol. 2 c mer än dubbelt så stort
som det därnäst största, så kan 2:a platsen i ordningen utan vidare räkning
tilldelas det namn, som innehar detta största rösttal; är det största
rösttalet i kol. 3 c mer än tre gånger så stort som det därnäst största,
så kan 3:e platsen i ordningen utan vidare räkning tilldelas det mot

största rösttalet svarande namnet, o. s. v. efter samma grund. Detta
förenklade beräkningssätt har kallats metodens »hjälpregel».

Av regelns formulering framgår, att tillämpningen icke förutsattes
skola ske i sammanhängande följd, såsom fallet är med rangordningsregeln
i vår nu gällande valmetod. Tillämpningen behöver således icke
nödvändigt börja redan vid 2:a sammanräkningen; det kan ske t. ex.
först vid den 3:e, så avbrytas vid den 4:e, ånyo fortsättas vid den 5:e,
o. s. v. i alla tänkbara kombinationer.

Tillämpas nu detta på föreliggande fall, så synes av tabellen å
sid. 239, att rösttalet för D i kolumn 4 c är mer än 4 gånger större än
det därnäst största i samma kol.; i följd härav kan 4:e platsen utan
vidare räkning tilldelas D, och härmed är 4:e och sista sammanräkningen
avslutad.

Sedan nu partiets kandidatnamn ordnats, så långt kan vara eiforderligt,
besättas partiets 4 platser alldeles som f. p. tillgår, d. v. s.
enligt föreskrifterna i 20 §.

Av nu beskrivna åtgärder framgår, att de valsedelgrupper, som Återblick.
förefinn as vid första sammanräkningen, antecknas i kol . 1 och att platsen
tillfaller den största gruppen. Vidare, att för varje följande sammanräkning
antecknas i kol. c de grupper, som tävla om platsen, i kol. a de
av grupperna i kol. c, event. de dithörande undergrupper, som deltagit
i nästföregående platstillsättning, och i kol. b, så långt erfordras, de
platsandelar — platstal — som på grund härav belöpa på varje sådan
deltagande grupp. Slutligen uträknas i kol. d med tillhjälp av d’HondtPhragméns
regel och på grund av rösttalen i kol. c och platstalen i
kol. b jämförelsetal för varje grupp i kol. c, ävenledes så långt erfordras,
varefter platsen tilldelas den grupp eller, som det ju också kan uttryckas,
det namn, som erhållit det största jämförelsetalet. Men därav följer
uppenbarligen, att platstillsättningen inom ett parti just är vad ovan
angivits, nämligen en fördelning av partiets platser mellan de olika grupper,
varav partiet består.

Såsom nyss nämndes, skulle det föreslagna beräkningssättet tillämpas
på sedelmaterialet från ett par val till första kammaren. Båda valen m(g nu gäiväckte
på sin tid en viss uppmärksamhet, och den nu företagna omräk- la^ews^''
ningen visar bl. a., att de påtalade felen fullständigt avhjälpas genom ningSregier.

det föreslagna tillvägagåendet. , Exemvel 2

Å sid. 240 har utförts en ny sammanräkning av de roster, som 1
vid ett år 1916 inom Skaraborgs läns landsting förrättat val till första

232

kammaren avgåvos för partiet »Moderata». Partiet hade erhållit 4 platser,
och följande valsedlar hade inlämnats:

Typ n:r Rösttal Typ n:r Rösttal

1 A. B. C. D. ... 8 Transport 20

2— A. B. C.....5 G—B. C. D..... 7

3— A. C. D.....5 7—B. C. E..... 1

4— A. C.......1 8—B. C...... 4

o—-A........1 9—C. D...... 1

Transport 20 r,. . ii

Summa 44

Sammanräkningstabellen utfylles på sätt å sid. 22G ff. är beskrivet;
vid andra sammanräkningen kan plats i ordningen utdelas på grund av
hjälpregeln. Vid 3:e sammanräkningen kan denna regel ej tillämpas,
varför platstal för C, som har största rösttalet i kol. 3 c, måste uträknas,
men detta fordrar i sin ordning, att jämförelsetalet för det i andra
sammanräkningen placerade namnet B uträknas, vilket åter förutsätter,
att platstalet för B-gruppen i kol. 2 a fastställes. Platstal och jämförelsetal
uträknas, såsom förut är beskrivet (jfr sid. 228 ff.). Platstalet för
C-gruppen i 3:e sammanräkningen kan så uträknas och befinnes vara
1.65. Da nu jämförelsetalet för C skall bestämmas, måste först tillses,
om några C-sedlar bidragit vid en tidigare platstillsättning, alltså antecknats
i någon föregående a-kol. (jfr sid. 229). Av tabellen synes, att
6 C-sedlar bidragit till valet av A och antecknats i kol. 2 a. Platstalet
för denna sedelgrupp måste följaktligen uträknas och läggas till platstalet
i kol. 3 b för bestämmande av jämförelsetalet i kol. 3 d. Platstalssumman
blir således här 1.95. Vid 4:e sammanräkningen upptaga
alla giltiga sedlar endast namnet C., som därför får 4:e platsen i ordningen.
Namnordningen blir således: A. B. E. C.

I verkligheten blev namnordningen C. B. E. A. på grund av resp.
i östtalen: 32, 12.so, 11.33, 8.33. Nu kan mot detta resultat anmärkas, att
C fick Pa platsen, ehuru endast en sedel av 44 upptog namnet till denna
plats, vidare att A med nöd och näppe fick 4:e platsen, ehuru det stod
som första namn a inemot hälften av alla sedlar, å långt flera än något
annat namn, och att det med så många röster till l:a platsen höll på
att alldeles falla igenom till förmån för ett namn, som stod .-sist å alla
de valsedlar, där det förekom; det var endast V3 röst, som avgjorde den
saken. Slutligen framträder här synnerligen tydligt en av reduktions -

233

regelns svagheter, vartill man vanligen föga lägger märke. »Splittringen
inom partiet var ju mycket stor, och varje fraktion ville föra fram
sina särkandidater, men då rangordningsregeln tydligen icke skulle kunna
tillämpas, vågade ett stort antal röstande icke upptaga andra namn å sina
valsedlar än just dessa särkandidaters. Följden blev den, att vid 4:e
sammanräkningen icke mindre än 12 av dessa röstande stodo med valsedlar
utan giltiga namn (jfr tab. sid. 240) och således icke fingo deltaga i
valet, eu fatalitet, som naturligtvis aldrig inträffat, om rangordning varit
gällande.

Det andra av de förenämnda valen till första kammaren är det, Exempel 3.
som år 1919 förrättades av stadsfullmäktige i Stockholm, därvid följande
valsedlar avlämnades för partiet »Moderata», vilket erhöll 3 platser:

Typ n:r Rösttal

1— A. B. C. D. . . . 16

2— E.......11

3— A. B. C..... 2

4— A. C. B. D. . . . 1

Transport 30

Typ n:r Rösttal

Transport 30
5 -A. B. C. E. . . . 1

6— A. B. D..... 1

7— C. E...... 1

8— A. C. D. J . . . 1

Summa 34

Sammanräkningen är utförd å sid. 241 och tillgår så, som förut
visats. Namnordningen blir A. E. B. Vid det förrättade valet blev
ordningen A. E. C. Således blev C vald med uteslutade av B, oaktat
B stod före C å 19 av de 23 sedlar, som avgivits å B eller C. Ett dylikt
resultat hade aldrig inträffat, om rangordning gällt.

Det förenklade beräkningssätt, som kallats den föreslagna metodens Jämfördse
hjälpregel, kommer vida oftare till användning än det förenklade beräkningssätt,
som i nu gällande metod möjliggöres genom dess rang- geln> och
ordningsregel. Anledningen till detta förhållande ligger däri, att den
sistnämnda regelns huvuduppgift är en helt annan än att åstadkomma ningsregel.
enklare räkning; den skall i första hand bestämma den ordning, vari en
valsedels namn får tagas i betraktande, varemot den förstnämnda alls
icke sysslar därmed utan överlåter den saken åt metodens rangsystem,
den absoluta rangordningen.

För att utreda innebörden härav må till en början förutskickas,
att på eu praktisk valmetod även bör kunna ställas den fordran, att
förefintlig sammanhållning mellan valmän så långt möjligt utnyttjas till
att på enklaste sätt verkställa platstillsättningen inom partiet. I den

30— 210279.

234

nu gällande metoden fullgöres denna uppgift av dess rangordningsregel,
men, som denna tillkom för helt annat ändamål, är användbarheten i
förevarande hänseende alltför begränsad. Först och främst få vid detta
enkla beräkningssätt endast medverka de valsedlar, vilka i samma ordning
upptaga alla de namn, som enligt regeln skola placeras. Sålunda
få sedlarna av typerna: I—A. B. C. D., II—B. C. D.,III—C. D. icke
sammanräknas; har A kunnat placeras enligt rangordningsregeln, få typerna
II och III icke medverka vid den fortsatta placeringen enligt sagda
regel. Vidare måste de ifrågavarande sedlarnas sammanlagda röstvärde
utgöra en mycket stor del av partiets rösttal; för att t. ex. 3 namn skola
kunna placeras, måste det sammanlagda rösttalet från de sedlar, som få
medverka, vara mer än tre gånger så stort som återstoden av partiets
rösttal. Enligt den nu föreslagna hjälpregeln kan däremot en sammanräkning
av de nu nämnda valsedelstyperna mycket väl komma att äga
rum; när A placerats, få typerna I och II sammanräknas för följande
placering, och när även B placerats, alla tre typerna. Vad åter angår
den för hjälpregelns tillämpning erforderliga röstmängden, så är den betydligt
mindre och får därjämte såsom nämnt sammanföras från långt flera
valsedlar, än som fordras för motsvarande tillämpning av det nu gällande
beräkningssättet. För tillsättande av en 3:e plats skulle i ovannämnda fall
dels alla C-rösterna få sammanräknas, dels skulle det sålunda uppkomna
rösttalet endast behöva vara mer än tre gånger så stort som varje annat
namns rösttal vid sammanräkningen i fråga, och detta alldeles oberoende
av C-rösternas förhållande till partiets hela rösttal, som exempelvis
kan få vara många gånger större än summan av alla C-rösterna. Följande
schematiska exempel, som avser ordnandet av 3 namn, torde än
mer förtydliga det nu anförda:

I—A. B. C. K....... 600 IV—K.L.M.......1—399

II—B. C. L........ 250 V—L. M.........1—399

III—C. K........ . . 350 VI—N. K. P.......1—399

O. S. V. I

I fråga om de tre sista grupperna avser schemat angiva, att envar
av dem må hava vilka röstvärden som helst mellan 1 och 399 samt
att hur många sedelgrupper som helst av likartad typ — d. v. s. utan
samma första namn — må förekomma. Såsom synes, kan med användande
av nu gällande rangordningsregel icke någon av platserna tillsättas,
varemot alla tre kunna tillsättas enligt förslagets hjälpregel.

Det är emellertid av vikt att även i andra avseenden väl beakta,
hurusom hjälpregeln i den föreslagna metoden intar en helt annan ställ -

285

ning än rangordningsregelu i den nu gällande. Båda reglerna fordra
för sin tillämpning ett visst mått av sammanhållning mellan valmännen,
men därmed slutar också likheten. Hjälpregeln är endast en olika formulering
av den i lagtexten uttryckta principen, sammanfaller i sak alldeles
med denna och består endast i att utesluta vissa räkneoperationer,
vilka bli överflödiga, när sammanhållningen inom partiet är tillräckligt stor
för att man dem förutan skall kunna avgöra företrädet mellan namnen, men
vilka måste tillgripas, när denna sammanhållning icke längre förefinnes.

Av den dualism, som onekligen uppstått i den gällande metoden genom
införandet av den särskilda rangordningsregeln, finnes i den föreslagna
metoden icke ett spår; den bygger från början till slut på en enda konsekvent
genomförd princip. Inom gällande metod åter betecknar rangordningsregeln
en annan princip vid röstsammanräkningen än reduktiorisregeln,
därför att genom den förra införes ett rangsystem, som upphör
att finnas till, när regeln upphört att gälla. Det är för valmännen av
största betydelse, huruvida rangordningsregeln kommer till användning
eller icke, då detta oftast är avgörande för utgången av kandidatvalet,
men det är för dem alldeles likgiltigt, om hjälpregeln kommer till användning
eller icke, ty dennas enda uppgift är att, så långt kan ske, minska
valförrättarens arbete, och valutgången blir i varje fall densamma.

Av den föregående framställningen är tydligt, att om jämförelsetal
uträknades för alla namn med rösttal i en kol. c., sedan något av dessa
namn placerats på grund av hjälpregeln, så måste jämförelsetalet för
det placerade namnet bli det största av samtliga ifrågavarande jämförelsetal.
Erfordras sålunda för någon viss sammanräkning att känna
största jämförelsetalet vid en föregående, där plats tillsatts enligt hjälpregelp,
så har man endast att uträkna jämförelsetalet för det sålunda
placerade namnet (jfr tabellen, rubriken i kokna b).

Vad de föreslagna metodändringarna åsyfta och hur det avsedda
målet skall uppnås, torde genom det anförda vara tydligt. I korthet kan av den förevalmetoden
i sin nya form sammanfattas sålunda: slagna val Alla

valsedlar skola vara försedda med partibeteckning; namnen å
varje valsedel tagas i betraktande ett efter ett i den ordning, vari de äro
å'' sedlarna uppförda; antalet platser, som valet avser, fördelas mellan
partierna enligt d’Hondt-Phragméns regel, med iakttagande av att plats,
som gemensamt besättes av två eller flera partier, anses vara tillsatt av
de bidragande partierna i lika mån; inom ett parti tillsättas dess platser
en efter annan genom att man för varje gång sammanför partiets valsedlar
i grupper efter de då oplacerade främsta namnen och åt den grupp,

som enligt d’Hondt-Phragméns regel är därtill berättigad, tillerkänner platsen
och besätter densamma med den kandidat, på vars namn gruppen bildats,
med iakttagande av att plats, som gemensamt tillsättes av två eller
flera grupper, anses tillsatt av de bidragande grupperna i mån av vars
och ens vid sammanräkningen disponibla röstmängd.

Såsom synes, försiggår platsfördelningen mellan partierna och platstillsättningen
inom partierna på olika sätt, ehuru samma fördelningsregel
användas i båda fallen. Olikheten ligger i behandlingen av de gemensamma
platserna: partierna uppdela såsom hittills eu gemensam plats i
lika mån, oberoende av sin storlek, grupperna inom ett parti uppdela däremot
en sådan plats i mån av sin disponibla röstmängd. Frånsett den
omständigheten, att behandlingen av gemensamma platser ingalunda kan
a priori påstås böra ordnas på samma sätt, då det gäller skilda partier,
som då det gäller grupper inom samma parti, må erinrås, att med undantag
för ett par enstaka fall nu gällande stadgande om platsuppdelningen
mellan skilda partier icke behövt tillämpas under alla de år, valmetoden
varit i bruk, och eu ändring kan därför sägas sakna all praktisk betydelse.

Vid den praktiska tillämpningen av det föreslagna sammanräkningssättet
torde ännu ett par omständigheter förutom de, som framträtt vid
de här behandlade exemplen, vara att beakta. De komma säkerligen dock
icke att framträda vid val till första kammaren eller över huvud vid
val inom slutna församlingar, men kunna möjligen få betydelse vid valen
till andra kammaren och skola därför närmare behandlas i sammanhang
med redogörelsen för dessa val.

För de bestämmelser, som föreslagits i fråga om val av efterträdare
åt ledamot av första kammaren, redogöres å sid. 60 tf. Själva röstsammanräkningen
försiggår sålunda, att de valsedlar, vilka gällde för den först
välde riksdagsmannens namn vid den sammanräkning, då det tilldelades
plats i ordningen, framtagas. Blev riksdagsmannen ifråga vald för flera
partier, sker sammanräkningen inom det parti, från vilket plats först tilldelades
honom. Antag, att sedan den röstsammanräkning, för vilken
redogjorts å sid. 226 tf., slutförts, val av efterträdare åt de fyra till riksdagsmän
valda A, B, C och D skall företagas. Först skall efterträdare
utses för A, och de sedlar, till vilka då hänsyn skall tagas, äro typerna
1—4. Antag vidare, att dessa sedlar i sin fullständiga form ha följande
lydelse:

237

Moderata
Å *	H
	K
	L
B	M
	N
C	0
	P
; d	Q

Rostral 10

Moderata
A	H K
C	N 0
D	E F

Rösttal 10

Moderata
A
D	E F
	\|

Rösttal 1

Moderata

A	H K

Rösttal 1

Röstsammanräkningen sker enligt 21 §, varvid fås följande namn
och rösttal:

H — 21
E — 1

H förklaras alltså vald till efterträdare för A.

När val av efterträdare för B skall ske, tages hänsyn endast till
sedelgrupperna 1 och 5, efter som endast dessa sedlar upptaga namnet
B (se sedelförteckn. sid. 226). Härvid blir L vald, enär hans namn står
som det l:a efterträdarenamnet för B å de 10 sedlarna i grupp 1 och
grupp 5 endast består av 4 sedlar, vadan det är likgiltigt, vilka efterträdarenamn
dessa 4 sedlar upptaga.

Sammanräkningen fortsättes efter enahanda grunder, till dess efterträdare
utsetts för en var av de valda 4 riksdagsmännen. Vid val av
efterträdare för D skola sedelgrupperna 1, 2, 3 och 6 tagas i betraktande,
enär dessa sedlar äro de enda, som gällde för namnet D vid den sammanräkning,
då D valdes; sedlarna i grupp 7, ehuru de upptaga namnet
D, komma således icke i betraktande.

238

T A utvisande

kandidatnamnens ord -

Kandidaternas namn	Namnens ordningsnummer	l:a samman-räkningen	2:a sammanräkningen
Rösttal för val-sedelgrupp med det i kol. N. angivna namnet först; därjämte namnets jäm-förelsetal [Grnppens röst-tal uträknas]	Kör nybildad valsedel-grupp med det i kol. N. angivna namnet främst fastställt	För det i kol. N. angivna namnet fastställt
Rösttal [Gruppens rösttal uträknas]	Platstal [Rösttalet i kol. 2 a divideras med största jämförelsetalet i kol. 1]	Rösttal [Rösttalet i kol. 1 lägges till rösttalet i kol. 2 a]	Jämförelsetal [Rösttalet i kol. 2 c divideras med platstalet i kol. 2 b ökat med 1]
N.		1	2 a	2 b	2 c	2 d
A.........	i	22	—		—
B.........	2	4	10	10 — 0 45	14	14 — 9 05
			22	1.45 — —
C	3		10	^ = 0.45	10	= G.89
				22		1.4 5
D . . . ......	4	6	1		7
E.........		G			6
Utan namn.....			1		1
Summa	\|	38	22		38

239

BELL

nande inom partiet Moderata.

	3:e sammanräkningen	4:e sammanräkningen
För nybildad valsedel-1 grupp med det i kol. N. angivna namnet främst fastställt	För det i kol. N. angivna namnet fastställt	För nybildad valsedel-grupp med det i kol. N. angivna namnet främst fastställt	För det i kol. N. angivna namnet fastställt
! Rösttal	Platstal	Rösttal	Jämförelsetal	Rösttal	Platstal	Rösttal	Jämförelsetal
[Gruppens j; rösttal i uträknas]	[Rösttalet i kol. 3 a divideras med största jämförelsetalet i kol. 2 d]	[Rösttalet i kol. 2 c lägges till rösttalet i kol. 3 a]	[Rösttalet i kol. 3 c divideras med summan av plats-talen i kol. 2 b— 3 b ökad med 1]	Gruppens rösttal uträknas''	[Rösttalet i kol. 4 a divideras med största jämförelsetalet i kol. 3 d]	[Rösttalet i kol. 3 c lägges till rösttalet i kol. 4 a]	[Rösttalet i kol. 4 c divideras med summan av plats-talen i kol. 2 b— 4 b ökad med 1]
3 a	3 b	3 c	3 d	4 a	4 b	4 c	4 d
10	i®.-1.03 9.6 5	20	^- = 8.06 2.48 -	—		—
		rf rf		20		27
		6				G
4		5				5
14		38		20		38

TABELL , .

^visande kandidatnamnens ordnande inom partiet Moderata vid Skaraborgs läns landstings val till första

kammaren år 1916.

w 89 es 0 Bi	O O- 0 p	l:a										.
g o-B p ö o *4 0 P	ce S 0 0 0 g B ce 3	samman- räkningen		2:a sammanräkningen		3:e sammanräkningen		4:e sammanräkningen J
	•-*
N.		i	2 a	2 b	2c	2 d	3 a	3 b	3 c	3 d	4 a	4 b	4 c	4 d
A	i	20												1
B	2	12	13		25	-il = in, s l.SÖ -
c	4	1	6	Ä = 0sö	7		25	25 -165	32	so Z —10 84			32
					15-1 5	2.95
D						•								•
E	3	11			11				11	—=11 1 -
Utan namn			1		1				1		ii		12
Summa		44	20		44	1	25	44		ii		44

Amu. De kursiverade siffrorna i kol. 2 b och kol. 2 d utmärka, att beräkningarna verkställts vid en senare sammanräkning än den 2:a.

241

TABELL

utvisande kandidatnamnens ordnande inom partiet Moderata vid val inom Stockholms
stadsfullmäktige till första kammaren år 1919.

w p b £r p a-3 p B n a p X	\| Namnens ordningsnummer	l:a samman- räkningen	2:a sammanräkningen	3:e sammanräkningen
N.		i	2 a	2 b	2 c	2 d	3 a	3 b	3 c	3 d
A	i	1 1.
B	3		20	g = 0.90 22	20	— = 10.52 1.9 0			20
C		i	2		3				3
D
E	2	ii			11	— = 11 1 —
Utan namn							ii		11
Summa	34	\| 22		34		ii		34

31—210279.

242

Exempel 1.

a. > Namnsedlarna».

B. Val till andra kammaren.

Hur en röstsammanräkning vid val till andra kammaren enligt förslaget
skall försiggå, ådagalägges bäst genom att tillämpa hithörande
bestämmelser på ett exempel. Givetvis bör detta exempel, så långt ske
kan, vara avpassat efter de förhållanden, som kunna antagas råda vid
den tid, då den nya lagen beräknas komma till användning. Med dén
föreslagna valkretsindelningen skulle i åtskilliga kretsar ett tiotal platser
vara att tillsätta. Under antagande av samma röstningsfrekvens som vid
1917 års val till andra kammaren skulle i en sådan krets avgivas omkring
90,000 valsedlar. Efter all sannolikhet bli partiorganisationerna fortfarande
desamma; vi hava- räknat med 5 partier. Röstfördelningen
mellan dessa partier har beräknats efter det medeltal, som framgår av
statistiken över 1917 års val. På grund av de officiella kandidatlistorna
kan man för visso räkna med betydligt ökad sammanhållning vid röstningen,
och det för alla partier; relationen dem emellan i detta avseende
torde dock knappast mycket ändras och har fått sitt uttryck däri, att
från vartdera av två partier antagas hava inkommit 3 olika valförslag
men från vartdera av de övriga ett förslag; alltså föreligga i allt 9 numrerade
vallistor. Därjämte förutsättes, att förslag ingivits å eu »fristående» kandidat,
X. (jfr kap. III: 4).

Sammanräkningen börjar som vanligt med sortering av sedelmaterialet.
Samtliga 90,000 sedlar antagas hava blivit godkända. De sorteras
så, att alla sedlar med fristående namn sammanföras och ordnas efter
dessa namn; alla övriga sedlar ordnas efter sina listnummer; antalet sedlar
i de olika grupperna antecknas å fastställd blankett, på sätt förteckning
å sid. 250—251 närmare utvisar (jfr 81 §).

Det vidare förfarandet kan sägas försiggå i två skilda avdelningar,
av vilka den första avser de valsedlar, som upptaga fristående namn —
i vår lagtext benämnda »namnsedlar» — den andra valsedlarna utan fristående
namn — »listsedlar».

I den första avdelningen skall alltså undersökas, huruvida någon av de
fristående kandidaterna kan tilldelas plats. För sådant ändamål uträknas
valkvoten, som, enligt vad förteckningen sid. 250—251 visar, i detta fall
utgör 8,182. Då 10,000 sedlar upptaga namnet X såsom fristående, förklaras
X vald (jfr 81 a § mom. 2). Av dessa 10,000 sedlar skall nu bildas den för
X erforderliga valkvoten, medan återstående sedlar överföras till de listsedelgrupper,
dit de på grund av sina listnummer höra (ang. normerna härför se

243

ovan s. 190 ft\). För beräknande av dessa sedelflyttningar uppgöres en sådan
tab., som sid. 252 visar. Av denna tab. framgår, att antalet sedlar, som sakna
listnummer eller namn nedanför sådant, i tab. redovisade såsom sedelgrupp
n:r 1, och antalet sedlar med namnet X bland sina övriga, i tab. redovisade
såsom sedelgrupp n:r 2, tillhopa utgöra 7 500. Då valkvoten uppgår till
8,182, måste skillnaden, 682, uttagas från de för X återstående namnsedlarna,
d. v. s. från dem, som icke upptaga namnet X bland sina övriga
och i tab. redovisas såsom sedelgrupp n:r 3. För överflyttningen av
de 682 sedlarna sorteras denna grupps sedlar efter sina listnummer, och,
då de sålunda erhållna sedelgrupperna skola i mån av sin storlek bidraga
till valkvotens utfyllande, så är tydligt, att från varje sådan grupp —
här för korthetens skull- kallad listnummergrupp — skall tagas det antal
sedlar, som motsvarar förhållandet mellan hela det antal sedlar, som
skall tagas ur grupp n:r 3, och hela antalet sedlar i grupp n:r 3, alltså

i förhållandet

682

eller om man vill uttrycka det i decimalbråk

2,500’

0.27?8. Multipliceras sedeltalet i varje listnummergrupp med detta tal,
fås följaktligen antalet sedlar, som från den gruppen skall tagas. De
sålunda beräknade sedeltalen äro införda i tabellen, kol. 10, men då härvid
uppstått bråktal och endast helt antal sedlar kan flyttas, måste man
korrigera de funna värdena genom att, så långt erfordras, behandla de största
bråktalen som hela tal och bortse från de övriga. Korrigeringen har
utförts i kol. 11. Vad som därefter återstår för varje listnummergrupp,
har antecknats i kol. 12; dessa återstående sedlar skola överföras till de
listsedelgrupper, dit de enligt sina listnummer höra, och antalet läggas
till gruppens sedeltal, då motsvarande listas rösttal erhålles (se förteckn.
sid. 250—251 och 81 c §). Enär 682 sedlar av 2,500 tagits till valkvoten,
återstå av gruppen n:r 3 1,818 sedlar att överföra till listsedelgrupperna,
vadan summan i kol. 12 tydligtvis måste bli 1,818; namnet X å dessa
överförda sedlar anses såsom obefintligt (jfr 81 a §).

Härmed är första avdelningen av röstsammanräkningen i föreliggande
ex. avslutad. Hade namnsedlar avgivits även för andra namn än
X, exempelvis så, att flera än 10,000 namnsedlar lämnats, och rösttalet
hven för något av dessa andra namn uppnått valkvoten, skulle detta
namn ha behandlats alldeles efter samma grunder som X; för namn,
vars rösttal icke uppnått valkvoten, skulle de valsedlar, som tillhörde
namnets sedelgrupp n:r 1 (d. ä. utan listnummer eller namn nedanför
sådant), ha lagts å sido och icke vidare tagits i betraktande, varemot
namnets övriga sedlar, således de, som hörde till namnets sedelgrupper n:r

244

b. Listsedlarna.

2 eller n:r 3 (d. ä. med listnummer och listnamn), skulle ha överförts
till de listsedelgrupper, dit de enligt sina listnummer hörde.

Självfallet är avsett, att tabellerna å sid. 250—252 skola förses med
nödiga detalj anvisningar för deras utnyttjande, event. att å ett särskilt
blad lämnas anvisningar för utfyllandet av alla de blanketter, som
komma till användning vid ridsdagsmannaval, vilket måhända vore
lämpligare.

Det torde emellertid av lätt insedda skäl med fog kunna antagas,
att endast en ringa del av antalet platser bli tillsatta på ovan angivet
sätt; för tillsättningen av de återstående skall nu redogöras, och därmed
äro vi inne på röstsammanräkningens andra avdelning och ett förfarande,
som mera erinrar om det för närvarande följda.

Av förteckningen sid. 250—251, jämförd med 81 d §, framgår,
att de återstående 9 platserna skola i första hand fördelas mellan de
listsammanslutningar och ensamma listor, som vid anmälningstidens utgång
föreligga såsom självständiga enheter vid platsfördelningen, alltså
i detta fall listförbunden I och II och de ensamt stående listorna nr 1, nr 2
och nr 3, eller för att uttrycka saken på nu brukligt sätt, mellan de 5
»partier», som här företrädas av nämnda sedelgrupper. Det antages
nämligen till en början, att dessa partier icke ytterligare sammanslutit
sig, ingått karteller, som det f. n. brukar kallas, eller, efter förslagets
terminologi, bildat valförbund. Hur sådana skulle ha verkat, kommer
längre fram att undersökas.

Platsfördelningen mellan dessa partier försiggår efter samma grund
som för närvarande, således med tillämpning av d’Hondt-Phragméns
regel (81 d §). Proceduren blir såtillvida enklare, som det med nu
gällande metod är möjligt för olika partier att uppställa gemensamma
kandidater, fast sådant praktiskt taget aldrig förekommit; enligt förslaget
är denna möjlighet utesluten. -Beräkningssättet torde vara välbekant;
här antecknas endast de uppkomna jämförelsetalen, då de behövas för
den senare framställningen:

Antal platser

I		22,691	11,345 72	7,563 2/s	5,672 74	3
II		19,610	9,805	6,536 7s		2
lista	n:r 1	25,454	12,727	"-5° CO ce	6,363 72	3
»	» 2	6,645	3,322 72			0
»	» 3	7,418	3,709			1

Summa 9

245

Listförbund I får alltså 3 platser, listförbund II får 2, listorna 1,
2 och 3, resp. 3, 0 och 1 platser.

För tillsättningen av de sålunda utdelade 9 platserna skall likasom
f. n. sker, fastställas kandidatnamnens ordningsföljd inom partierna,
d. v. s. i detta fall inom de förenämnda 5 enheterna för platsfördelningen.
För att visa, hur härvid tillgår, skall nu redogöras för platstillsättningen
inom listförbund I.

Först och främst skola namnen ordnas för var och en av de listor,
som tillsammans bilda förbundet, d. v. s. för listorna n:r 4, n:r 5 och
n:r 6, eller väl riktigare uttryckt, inom en var av de sedelgrupper, som
bildas av de för resp. listor avgivna sedlar; ty vad man för korthetens
skull kallar listans namnordning, är naturligtvis i sista hand beroende
på de för listan avgivna valsedlarna. Vi antaga, att för dessa listor avgivits
följande valsedlar:

Lista n:r 4. Lista n:r 5. Lista nr 6.

1. A. B. C. D. 12,000 E. F. D. 4,200 F. D. 3,491.

2. A. C. D. . . 500

3. A. D. ... 1,000

4. A...... 100

5. B......1,400

Summa 15,000

För listorna n:r 5 och n:r 6 är namnordningen redan bestämd,
eftersom inga från de respektive listorna avvikande valsedlar förefinnas;
för listan 4 åter ha sedlar av 5 olika typer inlämnats, varför namnordningen
skall fastställas. Detta sker alldeles på samma sätt som i
redogörelsen för röstsammanräkning vid val till första kammaren är
visat (81 e § mom. 1). De tré första platserna kunna tillsättas enligt
hjälpregeln, och då sedlarna upptaga endast 4 namn, kan 4:e platsen
utan vidare räkning tilldelas sedlarnas sista namn. (Se tab. sid. 253).

Det har förut nämnts, att namnen å listorna n:r 5 och n:r 6
äro att anse såsom redan ordnade, men dessa listor äro sammanslutna
till en listgrupp, och namnens ordningsföljd inom denna måste även
bestämmas (jfr 81 e § mom. 2). Härvid betraktas varje särskild lista
såsom en ny sedelgrupp med namnen i redan fastställd ordning och
med ett rösttal lika med listans rösttal; räkningen sker alldeles efter
samma grunder, som ovan visats, och har utförts å sid. 253. Listförbundet
I kan nu anses bestå av 2 sedelgrupper, den ena med namnen A.
B. C. D. i här angiven ordning och med rösttalet 15,000, den andra

246

Verkan av
valförbund.

med namnen E. F. D. och rösttalet 7,691. Dessa båda nya grupper
sammanföras, och namnen ordnas därpå efter precis samma grunder som
förut angivits; räkningen har utförts i tab. sid. 254.

Namnens ordning inom listförbundet I blir således A. E. B., och
de tre platser, förbundet förut erhållit (se sid. 244), besättas nu med dessa
namn i angiven ordning.

Det må erinras, att utgången av platstillsättningen är beroende av
den sammanslutning, som kommit till stånd emellan listorna n:r 5 och
n:r 6; hade sammanslutning icke förekommit, utan namnens slutliga
ordnande inom förbundet skolat försiggå på grund av direkt sammanräkning
med listorna n:r 4, n:r 5 och n:r 6, hade namnordningen tydligen
blivit A. B. C.

Vid behandlingen av förevarande ex. antogs först, att valförbund
mellan vederbörande listformationer icke blivit anmälda (jfr sid. 244).
Den verkan, valförbund kunna utöva på platsfördelningen, skall nu något
närmare undersökas.

Antag, att listorna n:r 1 och n:r 2 behörigen anmälts till valförbund,
som därvid betecknats A. Platsfördelningen skall då i första hand
ske mellan å ena sidan detta förbund och å andra sidan ett vart av listförbunden
I och II samt ensamma listan n:r 3. Fördelningen beräknas
som följer:

Antal

platser.

Valförbund A . 32,099	16,049 Va	10,699 7s 8,024 7*	6,419 7s	4
Listförbund I . 22,691	11,345 Va	7,563 7a —	—	3
« II . 19,610	9,805	6,536 73	—	2
Lista n:r 3 . 7,418	—	— —	—	0
			Summa	9

Såsom synes, erhåller valförbundet A 4 platser, varemot listan n:r
3 går miste om den förut innehavda platsen.

De 4 platser, valförbundet A erhållit, skola sedan fördelas mellan
listorna n:r 1 och n:r 2 efter samma grunder, alltså enligt d’HondtPhragméns
regel. Jämförelsetalen äro redan uträknade å sid. 244, och av
dem framgår, att av de fyra platserna listan n:r 1 behåller sina 3 och
listan n:r 2 får den fjärde.

Antag nu, att listan n:r 3 icke uppträtt ensam utan jämte listförbund
II anmälts till valförbund, så skulle första platsfördelningen ske

247

mellan valförbundet A, valförbundet B och listförbundet I. Jämförelsetalen
bli följande:

Antal platser.

Valförbundet

A .

. 32,099

16,049 72

10,699 Va

8,024 3/t 4

B .

. 27,028

13,514

9,009 7s

— 3

Listförbund

I .

. 22,691

11,345 72

7,563 7s

— 2

Summa 9

Valförbundet A får alltså fortfarande 4 platser, valförbundet B får
3 platser, men listförbundet I förlorar en plats. Fördelningen inom valförbunden
sker därefter på sätt nyss visats. Listan n:r 1 behåller sina
3 platser, och listan n:r 2 får en; fördelningen inom valförbundet B
verkställes på grund av de å sid. 244 antecknade jämförelsetalen, vadan
således listförbundet II får 2 platser och listan n:r 3 får 1 plats eller
detsamma, som de skulle haft, om valförbundet A aldrig kommit till stånd.

Antag slutligen, att de båda listförbunden och listan n:r 3 anmälts
till ett valförbund Bi, så skulle följaktligen första platsfördelningen ha
verkställts mellan valförbunden A och Bi.
följande:

Valförbund

A .32,099 16,049 72 10,699 73 8,024 7*

B, . 49,719 24,859 V2 16,573 12,429 3U

Summa 9

Platsfördelning inom båda valförbunden verkställes som förut och utfaller
enligt jämförelsetalen sid. 244 sålunda, att

listan n:r 1 får......... 3 platser

» » 2 » .............0 »

listförbund I får............3 »

» II » 2 »

listan 11 :r 3 » ............1 plats

9 platser

eller alldeles samma platsfördelning, som om inga valförbund slutits.

Såsom synes av det nu genomgångna ex., är beräkningen för plats- Exempel 2.
tillsättning inom ett listförbund en ganska lättskött procedur. Man in -

Jämförelsetalen bli då

Antal

platser

9,943 4/s 8,286 V2 6

248

vänder måhända, att det beror på de enkla förutsättningar, som ligga
till grund för detta ex. Men det må erinras, att av skäl, som förut
framhållits, man kan förvänta väsentligt större sammanhållning vid röstningen
än den, som hittills förekommit, och just detta blir bestämmande
för räkneprocedurens förenkling. Vidare ligger det uppenbarligen
i sakens natur, att, sedan namnen ordnats ■ inom de olika listorna,
måste den fortsatta räkningen bli synnerligen enkel, man har ju då endast
att göra med ett par, tre sedelgrupper, inom vilka inga varianter
kunna ifrågakomma. Naturligtvis låter det tänka sig — om än såsom
högst osannolikt — att för någon lista .avgivits en massa olika lydande
sedlar, ungefär som för ett parti vid röstning enligt vår nu gällande
metod. För att visa, hurusom även en sådan situation icke skulle avsevärt
komplicera ordnandet av en listas namn, har det föreslagna förfarandet
tillämpats på det sedelmaterial, som avlämnades vid ett landstingsmannaval
år 1912 i Stockholms läns västra domsaga av partiet
»Västra domsagans allmoge», därvid partiet hade 4 platser att besätta.
Det antages alltså nu, att detta sedelmaterial inkommit för en nominerad
lista, ehuru, som redan framhållits, en sådan röstsplittring måste, då kandidaterna
nomineras, anses högst osannolik. Men i detta fall fyller ju
exemplet just genom det stora antalet sedeltyper det avsedda ändamålet.
Det har valts även av ett par andra skäl; dels belyser det nämligen ganska
klart de omständigheter vid ett sammanräkningsförfarande, vilka, enligt
vad å sid. 236 omnämnes, torde böra något närmare skärskådas, dels
har samma ex. behandlats i 1913 års betänkande och lämpar sig därför
särskilt till att påvisa de förenklingar, som vi ansett oss kunna anbefalla
i det praktiska utförandet av ett par bland de sammanräkningsbestämmelser,
vilka i sagda betänkande föreslås.

Den ifrågavarande röstsammanräkningen har utförts å sid. 256—
257; å sid. 255 finnes en förteckning å det föreliggande sedelmaterialet.
Själva uträkningen försiggår så, som förut visats, men i fråga om ett par
detaljer kan ett och annat vara att tillägga.

Vid införandet i vederbörande kol. av valsedlarnas namn är icke
nödvändigt att specificera en valsedels alla namn, under inga förhållanden
flera från sedelns början räknat än partiet — eller rättare motsvarande
listformation — fått platser att tillsätta. Men även bland dessa
namn kunna åtskilliga stundom behandlas tämligen summariskt; namn,
som endast erhållit stänkröster, kunna bekvämligen redovisas i klump.
Tillämpas detta på förevarande fall, så är ju tydligt, att om den största
sedelgruppen, n:r 1, ensam skulle tillsätta alla fyra platserna, så skulle
för sista platsen vara att tillgå något mera än 750 röster. Namn, om

249

vilket med säkerhet kan förutsättas, att dess rösttal aldrig uppnår det
angivna värdet, har således inga som helst utsikter; sådana namn kunna
därför behandlas gemensamt som ett slags »diverse-grupp». Men å andra
sidan böra icke sammanföras så många sådana namn, att man riskerar
få beräkna jämförelsetal för en sådan diversegrupp. Inträffar detta,
måste gruppen tydligtvis upplösas, och ehuru detta icke är särskilt besvärligt,
blir det dock än mindre besvärligt att var för sig redovisa så
många av dessa namn utan utsikter, att diversegruppen ej blir för stor.
Redovisningen inskränker sig ju till att uppföra -dessa namns rösttal i
vederbörande c-kol:r, och det är ju en ytterst enkel procedur. För att
återgå till ex. å sid. 255—257, så synes av sedelförteckningen, att namnet
Hn aldrig kan få mer än 279 röster, C högst 142, B högst 293, K högst
44. Dessa namn kunna således sammanföras till en diversegrupp, i den
mån för dem gällande valsedlar förekomma. Även namnet W med sina
591 röster kan tydligen aldrig få plats, men då summan av de redan
sammanförda namnens röster utgör 758 skulle, om därtill lades 591 röster
för W, diversegruppen efter all sannolikhet bli så stor, att jämförelsetal
behövde bestämmas och gruppen således måste upplösas. Det blir då vida
bekvämare att redan från början redovisa namnet W för sig. Namnkol.
i tab. sid. 256 utfylles alltså med hänsyn till nu framhållna synpunkter.

Eu annan genväg, som erbjuder sig, synes här böra omnämnas.
Det är icke alltid nödigt att exakt uträkna alla behövliga jämförelsetal;
även en approximativ, alltså en vida snabbare och enklare värdesättning,
kan i åtskilliga fall vara tillräcklig. Ett sådant fall förekommer i kol.
4d i tab. sid. 257 vid bestämmandet av jämförelsetal för M, ehuru det
bär icke har någon praktisk betydelse, eftersom divisorn i den delning,
som skall verkställas, händelsevis råkar att vara 2; hade den i stället
varit 1.97 eller något dylikt, så går det tydligen mycket fortare och lättare
att se, det värdet av uttrycket MM måste understiga det i samma

1.97

kol. uträknade jämförelsetalet 1269.16, än att exakt beräkna detta värde.
Man kan då bekvämligen åtnöja sig med att såsom jämförelsetal i kol.
4d för M anteckna det tal, som man finner vara något större än uttrycket
1486

-r-, men mindre än jämförelsetalet 1269.16. Använder man sig av en

1.97

dylik approximation, måste naturligtvis detta i tabellen tydligt angivas.

Det torde knappast behöva erinras, att de båda antydda genvägarna
ha sin egentliga användning vid en betydande sedelvariation, ungefär
sådan som man får räkna med vid röstning utan föregående kandidatnominering.

32—210279. _________________

250

FÖRTECK å

avlämnade godkända valsedlar och anmälda sammanslutningar

			L	i	8 t	8 e -
Lista nr 1	Lista nr 2	g CD* et- ta ö CO	Lista nr 4	Lista nr 5	Lista nr 6
	1.	2.	3.	4.	5.	6.
• Antal godkända valsedlar.........	24 800	6 500	7 200	14 818	4 091	3 491
Antal platser att tillsätta: 10.......
Of) (V)A Valkvot: y^ ^ = 8 181.8 2, höjes till 8182 .
Nainnsedlar för X, överförda från dess Grupp
Nr 3............	654	145	218	182	109	—
» avsatta till 1 valkvot.....
Beräknade rösttal.............	25 454	6 645	7 418	15 000	4 200	3 491
Anmälda listsammanslutningar:					I
Listförbund I, rösttal.........				15 000	4 000	3 491
» II, » .........
Ensamt stående listor:
Lista N:r 1, rösttal..........
> N:r 2, » ..........
» N:r 3, » ..........
Avsatt till valkvot............
Summa rösttal

251

NING

för val till riksdagens andra kammare i N. N. valkrets
____________ den ......... september 19______.

delgrupper	Namnsedlar	Summa
Lista nr 7	Lista nr 8	Lista nr 9						För namnet X	Summa
7. 14 000 '' 364	8. 4 000 73	9. 1 100 73	10.	11.	12.	13.	14.	1 10 000	10 000	90 000
8182			8182	90 000
14 364	4 073	1 173						8182	8182
	,							8182		22 691 19 610 25 454 6 645 7 418 8182
14 364	4 073	1 173
										90 000

TABELL

utvisande omflyttning av. namnsedlar avgivna för namnet X.

			Antal	sedlar		Antal	sedlar		S e d e 1 g	Tupp	n:r 3
		p p 1 =i Q ~ p" >-i p P	Med listn:r och namn nedanför listntr		tf bej w ■ “ po	po p			>	a » 1 5"	H p ^	cd •—; •h •—1 S-.	CG °: B < B 5 B
		C CD ►d p-C ►Ö P 03 ö g- “ O: B 1 “1 ^ 1-1K £ “1 p J-i	Frist, namnet bland sedelns övriga, Grupp n:r 2	Frist, namnet icke bland sedelns övriga, Grupp n:r 3	Summa	i grupperna 1 och n:r 2	''a P ►ö P hl 05		Summa	rr*~ P ce CD & B	o p ST p p p-i p CD P- tsO\| rf. _ 81“^	S- p <5 02 o s.3- P P H •< OD P c+- erh	OD P CD p ep P >—1CT5 *1 03 C P CD B B	O? »» P-5 £ “ S- CD ££ P- p Sg P-
		1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.	13.
Sedlar	avgivna för namnet X.	1000	6 500	2 500	10 000									\|
Till valkvot avsättas ....					7 500	682		8182
Sedlar med listn:r 1.....									900	245.52	246	654	900
	> » 2.....									200	54.5 6	55	145	200
	i> » 3.....									300	81.84	82	218	300
V	* 4.....									250	68.20	68	182	250
	» s . 5.....									150	40.9 2	41	109	150
»	» » 6.....									—	—	—	—	—
»	» » 7.....									500	136.40	136	364	500
»	> » 8.....									100	27.28	27	73	100
»	» » 9.....									100	27.28	27	73	100
								Su	mma	2 500	—	ce so	1818	2 500

253

TABELL

utvisande kandidatnamnens ordnande inom listan N:r 4.

Kandidaternas namn	O <~i P- 3 55 vi 3 ce Z, 3 g 5 o 3 ce 3 o	l:a samman- räkningen	2:a sammanräkningen	3:e sammanräkningen
N.		1	2 a	2 b	2 c	2 d	3 a	3 b	3 c	3 d
A	1	13,600
B	2	1,400	12,000		13,400
C	0		500		500		12,000		12,500
D	4		1,000		1,000				1,000
Utan namn			100		100		1,400		1,500
Summa		15,000	13,600		15,000		13,400		15,000
					TABELL
	utvisande kandidatnamnens ordnande inom den av listorna N=r 5 och
				6 bestående listgruppen.
E	1	4.200
F	2	3,491	4,200		7,691
D	3
Summa		7,691	4,200		7,691

254

TABELL

utvisande platstillsättningen inom listförbundet I.

P Öl

£ fr

g BO

p oT

Summa

p 2.

B B

''g B
S g

3 CA

l:a

samman räkningen -

15,000

7,691

22,691

2:a sammanräkningen

2 a

15,000

2 b

15,000

: 1

2 c

15,000

7,691

2 d

15,000

=7,500

7,691

=7,691

i22,69lj

3:e sammanräkningen

3 a

3 b 3 c

15,000

7,691 IS = 1

7,691

7,691:

7,691

22,691

3 d

15,000

=7,500

7,691

=3,845.5 0

255

FÖRTECKNING

å valsedlar, avlämnade av partiet »Västra Domsagans Allmoge»
vid val av landstingsmän år 1912:

^ Rösttal

1. L. S. A. Hd ......3,012

2. L. S. Hn......... 279

3. L. S. Hd........ 71

4. L. S. C.......... 37

5. L. S. B..... 27

6. L. A. Hd........ 34

7. L. Hd.......... 24

8. L. M........... 42

9. L. E. M......... 32

10. L. C. .........• . 105

Transport 3,663

Typ n:r			Rösttal
			Transport 3,663
ii.	L.	B. . . .	....... 251
12.	L.		....... 9
13.	E.	L. M. .	. . . . 1,062
14.	E.	M. . . .
15.	S.	W. . . .	....... 591
16.	M.		....... 11
17.	B.		.....15
18.	K.		.....44 59

Summa 5,985

7 •

25(5

T A utvisande

kandidatnamnens ordnande

	O
	s! tej	l:a samman- räkningen
Kandidaternas namn	fl 0 g 5 m B		2:a sammanräkningen
	>-<
N.		i	2 a	2 b	2 c	2 d
L.........	1	3,923
S.........	2	591	3,426	3,426 _ 0 S7 3,923 34 - O.oo 3,923	4,017	4,017 - 2,148.1» / JBT
A.........	4		34	34
Hd .........			24	34 — O.oo 3,923	24
E.........	3	1,401	32	J3— = O.oo 3,923	1,433
M.........		11	42	43 - O.oi 3,923	53
W.........
Div. namn.....		59	356		415	•
Utan namn.....			9		9
Summa		5,985	3,923	5,985

Anm. De kursiverade siffrorna i kol. 2 b och kol. 2 d utmärka, att beräkningarna verkställts vid eu

257

BELL

inom partiet Västra Domsagans Allmoge.

3:e sammanräkningen	4:e sammanräkningen
3 a	3 b	3 c	3 d	4 a	4 b	4 c	4 d
Ii 01 9	3,012	3,046	o,046 ggp 16			3,046	3,°46
1]	2,143.12	2.40			g -—l,ZOiM6 2.40 -
71		95				95
			1433
		1,433	= 1,433
					1,433		1,486 „„„
		53		1,433	1,433	1,486	’< 750
501		591				591
343		- 758				758
		9				9
\| 4,017	5,985		1,433		5,985	\

senare sammanräkning än den 2:a.

33—210270.

259

3. Anmärkningar till förfarandet vid sammanräkning

av liströsterna.

Det sammanräkningsförfarande i och för platstillsättningen inom
partier resp. listsammanslutningar eller listor, vilket i detta betänkande
förordas för val till såväl första som andra kammaren, är, såsom redan
omnämts, det i 1913 års betänkande föreslagna, med ett par smärre modifikationer.

Såsom redan erinrats, avser förfarandet att ur gällande valmetod
avlägsna anledningen till de felaktiga valresultat, vartill denna metod visat
sig leda. I en föregående avdelning av detta kap. bar påvisats, bur de anmärkta
felen uppkomma och hur de avhjälpas genom det nya beräkningssättet.
Hur detta åter bärledes ur de principer, varpå själva metodbyggnaden
vilar, skall nu något närmare utvecklas.

Hela sammanräkningsförfarandet grundar sig på ett strängt genomförande
av d’Hondt-Phragméns fördelningsregel. Alltså, när en grupp
erhållit en plats, skall gruppen vid nästa platstillsättning påföras den
vid närmast föregående platstillsättning uppkomna röstförbrukningen, och
såsom en logisk följd härav skola, när flera grupper gemensamt tillsatt
en plats, de också gemensamt uppbära röstförbrukningen; enligt Phragméns
metod skall fördelningen därav ske i mån av varje grupps rösttal.
Om således en A-grupp, en B-grupp och en C-grupp gemensamt tillsatt
en plats och A-gruppens rösttal förhåller sig till de båda andra gruppernas
som 80:15, resp. 80:5 och platsvärdet sättes = 1, så har Agruppen
tillsatt 0.80, B-gruppen 0.15 och C-gruppen 0.05 av den gemensamma
platsen. Tydligtvis har A-gruppen endast utgivit 0.80 av platsvärdet
och skall följaktligen icke heller påföras mera vid nästa platstillsättning,
lika litet som de båda andra grupperna då kunna tillåtas slippa
undan den utgift, de faktiskt ådragit sig, eljest bleve det ju ingen gemensam
platstillsättning.

Otvivelaktigt möter det avsevärda svårigheter att, då dessa principer
skola omsättas i en för praktiskt bruk avsedd valmetod, finna en lättfattlig
formulering, och när Phragméns metod på sin tid offentliggjordes,
ansågs den också nog så invecklad. Först under de senare åren har det
lyckats metodförf. att finna en fullt praktisk lösning av detta problem.

Pr oport lort
eringsprincipen.

260

Åtskilliga andra metodförfattare ha sökt bygga på en proportionering
mellan de tillsättande grupperna, men därvid begått det misstaget att
proportionera med hela platser i st. f. att tillräckligt noga beräkna den
platsmängd, varje grupp verkligen tillsatt, och sedan proportionera med den
sålunda beräknade platsmängden. Följden har också blivit den, att deras
metoder i vissa fall leda till alldeles orimliga resultat. Att så måste bli
fallet, har Phragmén för länge sedan till fullo ådagalagt i en uppsats,
som finnes införd i översikten av Vetenskapsakademiens förhandlingar för
år 1896. Uppsatsen är hållen i rent vetenskaplig form. Ett av författarens
exempel må här återgivas.

Sedelgrupper:

I-A, II-B, III-C, IV-A.B., V-A.C.

De resp. rösttalen:

II . . 1000, III . . 900, I + IV . . 1,200, V . . 100.

Författaren visar nu, att vid proportionering på grund av antalet tillsatta
platser erhåller B 2:a platsen, så länge rösttalet för grupp IV är
mindre än 400, men B blir icke vald, så snart detta tal överstiger 400;
således kunna de valmän, som rösta på A, förhindra valet av B genom
att helt enkelt rösta på denne. Skall valmetoden vara så beskaffad, att
en kandidats utsikter alltid ökas genom de röster han erhåller, måste
man nödvändigtvis avstå från principen att proportionera på grund av
antalet tillsatta platser (anf. arb. sid. 188). Felet ligger uppenbarligen
däri, att genom en sådan proportionering uppdelas större röstmängd på
vederbörande sedelgrupper, än de verkligen tillsatt. I åtskilliga fall inverkar
detta icke på valresultatet, i andra åter leder det till sådana orimligheter,
som ovan påvisats.

Man jämföre ex. 26 i 1913 års betänkande sid. 40. Inom ett
parti röstas:

I —A. B. C.........100

II —B. E..........50

III —C..........74

IV — D.......... 67

Proportioneras nu med hela platser, bli jämförelsetalen vid 3:e sammanräkningen
:

C 65.25, D—67, E — 37.50. D får således 3:e platsen, därför att
C uppförts även å listan I. Hade så ej skett, skulle C ensamt på grund
av listan III haft jämförelsetalet 74 och således fått platsen. Felet kan
även leda till ett motsatt resultat — att jett namn får för stort jämförelse -

261

tal — och härmed beredes alltså möjlighet till allehanda valknep, såsom
också i åberopade betänkande sid. 42 påvisas.

En metod, som bygger på en proportionering, beräknad efter antalet
tillsatta platser — ej efter den av varje grupp verkligt tillsatta platsmängden
— kan därför icke godtagas.

Sammanhanget mellan platsutdelning och verkligen tillsatt platsmängd
är alltså det för Phragméns valmetod särskilt utmärkande. Måttet
på den av varje grupp vid varje sammanräkning tillsatta platsmängden
är vad som i det föreliggande förslaget benämnes gruppens platstal.
Platstalens rätta betydelse och uppgift torde härav kunna inses; de äro
huvudmomentet i metodens praktiska utformning, betingelserna för hela
dess arbetssätt.

Bland andra fordringar, som måste ställas på en valmetod, är även Omöjliggör
den, att valmanövrer och valknep förhindras. Det är nämligen påtagligt, Umanövrer.S
att om sådana kunna praktiseras, måste valmetoden komma att verka på
helt annat sätt, än som avsetts, den fyller följaktligen icke sitt ändamål
och kan således icke godtagas. Den föreställningen, att ett tillfyllestgörande
skydd skulle ligga i de event. svårigheterna för utförandet av en
valmanöver, torde näppeligen vara riktig; är manövern teoretiskt möjlig,
skall den snart visa sig — åtminstone under vissa förutsättningar — vara
praktiskt utförbar, det visar erfarenheten. Mellan skilda partier äro försök i
nu antydd riktning icke att befara, om platsfördelningen sker enligt d’HondtPhragméns
regel, helt enkelt därför att de aldrig kunna lyckas. (Frågan om
obehörigt utnyttjande av annat partis beteckning är berörd i kap. III: 2). Vad
åter angår förhållandet inom partierna, torde det vara obestridligt, att,
gäller absolut rangordning mellan valsedelns namn, kunna dylika försök
genomföras med utsikt till framgång endast om de grundas på lämplig
uppdelning av någon valmansgrupp; i annan form äro de icke möjliga
att utföra. Men att med den föreslagna sammanräkningsmetoden en uppdelningsmanöver
måste bli lönlös, är lätt att se. Varje valmansgrupp
stor eller liten, som i någon mån deltagit i en platstillsättning, påföres
just precis så stor andel i platsen, som motsvarar gruppens rösttal; gå
de ifrågavarande valmännen fram i sluten samling, påföras deras valsedlar
gemensamt en viss platsdel, gå de fram i flera smärre grupper, får varje
motsvarande sedelgrupp precis så mycket av den gemensamma andelen,
som svarar mot gruppens rösttal; det är alldeles likgiltigt, om vederbörande
ta sin andel på en gång eller i olika repriser. Och vilka kombinationer
de manövrerande valmännen än må försöka sig på, kan det heller
aldrig undgås, att vars och ens valsedel påföres sin belöpande andel.

262

Decimalernas
antal.

Vid samtliga i föregående avdelning genomgångna röstsammanräkningar
har förutsatts, att vid bestämmande av platstal och jämförelsetal
skulle användas två decimaler eller lika många som vid beräkningar enligt
nu gällande metod (jfr. härför fastställda formulär). Emellertid skulle nog
kunna inträffa, om än i mera sällsynta undantagsfall, att platstal och jämförelsetal,
beräknade med endast två decimaler, icke giva ett tillräckligt noggrant
resultat. Vill man alltid hava full säkerhet i detta hänseende, måste
antalet decimaler rättas efter antalet siffror i rösttalen; platstalet bör då
innehålla lika många decimaler, som partiets rösttal har siffror, och vid
beräkning av jämförelsetal divisionen fortsättas, till dess att kvoten (jämförelsetalet)
blir större än divisorn, när vid båda talen bortses från decimalkommat.
Om t. ex. partiets rösttal är 5985 och ett platstal är tecknat

fejj— så utföres det = 0.8733; och om ett jämförelsetal är tecknat ,
3 9 2 3 1.8733

utföres det = 2144.3. En sådan omformulering av föreskriften om antalet
decimaler kan utan olägenhet ske när som helst. Påtagligen beröras icke därmed
valmännens åtgöranden på minsta vis, och vad angår valförrättarens
besvär, så är att märka, dels att jämförelsetal och platstal ej så ofta behöva
uträknas, att bestyret därmed i och för sig kan bli betungande, dels vidare,
att, där sådana räkningar verkligen erfordras, de så gott som undantagslöst
lära komma att i varje fall, alldeles oavsett antalet decimaler, utföras med
räknemaskin, och då får man så många decimaler, som önskas, utan annat
arbete än att »veva ännu några tag» på maskinen. En för ändamålet
mycket lämplig liten divisionsmaskin har i vårt land en så allmän spridning
och användning, att varhelst en röstsammanräkning lämpligen kan
förrättas, där kan också med all säkerhet en maskinräknare uppbringas
såsom räknebiträde vid förrättningen. Utvägen komme så mycket säkrare
att anlitas, som våra valförrättare redan vant sig att vid varje röstsammanräkning,
där sedelmaterialet icke är alltför obetydligt, använda
de vida större och långt mindre allmänna additionsmaskinerna. Emellertid
må man ingalunda föreställa sig, att en divisionsmaskin skulle vara
ett ofrånkomligt bihang till det större antalet decimaler; den spelar i detta
avseende samma roll som additionsmaskinen för röstsammanräkning enligt
nu gällande metod — bekväm och tidsbesparande, men möjlig att undvara.

Skulle alltså en kommande erfarenhet giva vid handen, att platsoch
jämförelsetal, uträknade med endast två decimaler, icke giva den
noggrannhet, som visar sig praktiskt behövlig, så kan detta lika enkelt
som effektivt avhjälpas genom att i ovan antydd riktning fastställa det
antal decimaler, som vid ifrågavarande beräkningar skola användas.

263

I ett par avseenden ha vi vidtagit några smärre modifikationer i
de bestämmelser, som 1911 års sakkunnige i sitt betänkande av den 3 ner i 191''t
december 1913 föreslagit, närmast för att vinna vissa förenklingar i det års metod.
praktiska förfarandet, och gå vi nu att härför redogöra.

Enligt 1913 års förslag skulle platstal uträknas för alla de valsedelgrupper,
som vid en sammanräkning funnos antecknade i dithörande
a-kol., vare sig dessa tal sedan behövdes eller icke behövdes för fastställande
av erforderliga jämförelsetal. Härmed kan visserligen vinnas en kontroll
över uträknade platstal, men för en sådan bar man ju alltid att tillgå
det gamla välkända sättet att moträkna medelst multiplikation, och verkställes
detta av ett par räknande, som arbeta oberoende av varandra, så
fås enligt vårt förmenande en kontroll, som blir effektiv, på samma gång
man kommer ifrån ett rätt avsevärt extra arbete. Vi ba därför ansett
oss kunna föreslå, att platstal skola uträknas endast i den mån de för
platstillsättningen behövas.

Det bar flerstädes i det föregående framhållits, att sammanräkningarna
ofta kunna utföras på ett vida enklare sätt, än som föreskrives i
vad vi kallat metodens huvudregel. Detta förenklade beräkningssätt omförmäles
även i 1913 års betänkande och har där införts i förslagets lagtext,
under det vi förmenat att bestämmelsen borde betraktas som en av de för
övrigt icke så få genvägar, som i formuläret för sammanräkningsförfarandet
höra anvisas. Det har upprepade gånger framhållits, att valresultatet
alls icke bar att göra med huruvida den s. k. hjälpregeln användes eller
icke användes. Saken sammanhänger även med den i viss mån något
olika ställning, hjälpregeln intager i 1913 års metodförslag och i det vi
''framlägga. Efter all sannolikhet är det vid röstsammanräkningar för
val till andra kammaren, som regeln får sin huvudsakliga betydelse,
och dess användning vid dessa blir säkerligen mera omfattande, när
det gäller att, såsom i 1913 års förslag avses, i ett sammanhang ordna
ett helt partis kandidatnamn, än då partiet är uppdelat i en hop smågrupper,
som vid namnordnandet behandlas självständigt var för sig, på
sätt vårt förslag förutsätter. Under sådana förhållanden ha vi ansett
lämpligast att icke ytterligare betunga lagtexten med föreskrifter, som
utan olägenhet kunna få plats i ett formulär, helst deras införande i
lagtexten kunde ge anledning till ett överskattande av hjälpregelns betydelse
för vårt förslag. Åtgärden föranleder emellertid en ytterligare jämkning
i de föreskrifter för sammanräkningen, som 1913 års förslag lämnar.
I de fall då platstal eller jämförelsetal icke kunna exakt uttryckas
med det antal decimaler, som vid räkningen skola användas, blir det av
rent tekniska skäl nödigt att antingen stanna vid den siffra, som vid di -

264

vision på vanligt sätt framkommit, eller ock att alltid höja sista siffran
i dec.-bråket med 1. Bestämmer man sig för att vid sammanräkningen
två decimaler skola användas, vilket är fallet såväl i fråga om nu gällande
metod som enligt 1913 års förslag och det av oss framlagda, blir, om det
första av de båda förenämnda alternativen tillämpas, platstalet en-eller annan
tusendel för litet, men med det senare en eller annan tusendel för stort. ''Vilken
utväg man väljer, torde vara tämligen likgiltigt, men väljer man den
senare, får ej förbises, att med för stora platstal kan åtminstone i vissa
gränsfall inträffa, att huvudregeln reducerar hårdare än hjälpregeln. Införes
hjälpregeln i lagtexten och föreskrives, att den skall tillämpas före
huvudregeln, såsom skett i 1913 års förslag, så kan man också, på sätt
där likaledes skett, välja den senare av de båda antydda utvägarna för
beräkningen av plats- och jämförelsetal. Vill man åter, såsom vi för
vårt förslag anse lämpligast, icke medtaga hjälpregeln i lagtexten utan
göra den till en fakultativ genväg vid röstsammanräkningen, så måste
sörjas för att den aldrig kan reducera svagare än huvudregeln, och det
sker enklast genom att välja det första alternativet, aldrig höja den sista
av de båda decimalerna.

Med det nu anförda torde de ändringar, vi funnit oss böra vidtaga
i 1913 års förslag, vara klarlagda. Såsom synes avse de endast några
rent praktiska anordningar för sammanräkningen, den de i vissa stycken
rätt avsevärt underlätta, utan att noggrannheten därför behöver på något
sätt riskeras. Det må tilläggas, att ändringarna vidtagits i samråd med
metodens författare.

InVänot m Vissa invändningar mot den förordade metodens huvuddrag, den

<,m loden™6 absoluta rangordningen, hava i första avdelningen av förevarande kapitel
blivit belysta. De anmärkningar, vilka i övrigt mot förfarandet hittills
framställts, utgöra i huvudsak upprepningar av vad redan i själva betänkandet
påvisas i fråga om erinringar, som mot sammanräkningsproceduren
skulle kunna göras; något särskilt nytt har i detta avseende icke framkommit.

^''resultat^i Å sid. 43 i 1913 års betänkande framhålles sålunda i fråga om för

vissa fall. vissa namn samverkande listor, att om man vill erhålla allmängiltiga,
av utomstående listors storlek oberoende jämförelsetal för lägre ned på
de samverkande listorna stående namn, något annat beräkningssätt än
det föreslagna icke kan komma till användning, utan att man utsätter sig
för möjligheten av att felaktiga resultat, för vilka tidigare i betänkandet
redogjorts, uppkomma, och att metoden blir användbar för obehöriga
manipulationer. Att emellertid i förhållandet mellan sådana namn in -

265

bördes, heter det vidare i betänkandet, detta beräkningssätt understundom
giver resultat, mot vilka anmärkningar kunna framställas, torde ej böra
förnekas. Till belysning därav framlägges följande exempel.

Första platsen tilldelas A, den andra B. Vid sammanräkningen för
tredje platsen erhåller C jämförelsetalet 11,47 och D jämförelsetalet 10,47.

Tillsatta bli alltså A, B, C. Resultatet kan ju förefalla mindre rättvist.

Men ser man något närmare på saken, kunna nog synpunkter anläggas,
vilka ställa det i annan belysning. I betänkandet erinras om, att B ju
är- den mindre fraktionens huvudkandidat, vilken uppsatts med uteslutande
av A, så att i själva verket vardera fraktionen fått in sin huvudkandidat
och den större dessutom erhållit en plats. Utöver detta kan tilläggas,
att under vissa förutsättningar utfallet A, B, D torde böra anses särskilt
opåkallat, nämligen i den mån ett uppenbart dekapiteringssträvande
kan sägas föreligga. Listan nr 2 är i så fall uppenbarligen avsedd att
med undanskjutande av främsta namnet å listan nr 1 få fram dess andra
namn. Att listan 2 därvid skall kunna påräkna samma hjälp från listan
1, som om båda listorna kollegialt samverkade, är för mycket begärt.

Listan 1 vill nog hava B vald, men först och främst A; vill listan 2
därvid samarbeta, får den all hjälp den kan fordra, men vill den i stället
motverka, vad listan 1 i första hand vill föra fram, så får den i huvudsak
lita till egna krafter. Vore det icke så besvärligt att genomföra,
kunde det t. o. m. ifrågasättas, att, ju längre ned det namn står, som
hämtas upp för att skada huvudlistans främsta namn, dess dyrare borde
kostnaderna för en dylik manöver vara, eller, väl riktigare uttryckt, dess
mindre hjälp skulle kunna från huvudlistan påräknas.

Med allt detta skall nu icke bestridas, att fall nog kunna tänkas
inträffa, då en annan fördelning av platserna kunde synas mera berät-»
tigad. Tvistiga fall av dylik art komma emellertid alltid att inträffa vid
varje proportionell valmetod.

I sammanhang med den nu omhandlade frågan berör 1913 års »Uppdykanbetänkande
även spörsmålet, hur man bör förfara i det fall, att ett namn, de'' namnsom
redan erhållit plats i ordningen, vid en senare sammanräkning blir
det främsta å vissa valsedlar, med andra ord, huru s. k. »uppdykande»
namn skola behandlas. Frågans innebörd framgår bäst av ett exempel.

Antag, att ett parti röstar sålunda:

34—210279.

266

I — A, B, C, II — D, A, F;

samt att I är partiets huvudgrupp. Erhåller nu grupp II en plats, som
alltså besattes med D, så måste vid nästa platstillsättning gruppens 2:a
namn, A, som redan placerats av grupp I, antingen alldeles förbigås,
d. v. s. anses såsom obefintligt, eller ock det redan fastställda jämförelsetalet
för A omräknas med hänsyn till rösterna från grupp II. Det senare
alternativet kan av rent praktiska skäl icke ifrågakomma. Följden
skulle ju bli, att för varje gång ett redan placerat namn sedermera bleve
det främsta på någon av partiets övriga valsedlar, skulle genast en omräkning
av namnets jämförelsetal företagas och eventuellt en omplacering
av detta namn och därmed av alla efter detta redan placerade bli nödig;
metoden bleve alldeles för invecklad och faktiskt oanvändbar. Man måste
därför bestämma sig för det andra alternativet, utgå därifrån, att den
plats i ordningen, ett namn en gång erhållit, är definitiv och namnets en
gång fastställda jämförelsetal likaså; förekommer namnet därefter såsom
det främsta å någon valsedel, anses namnet obefintligt. Detta medför å
andra sidan, att sistnämnda sedlar få ett namn placerat utan motsvarande
röstreduktion, och att de sedelgrupper, som redan placerat namnet, fått
sitt rösttal i samma mån för hårt reducerat.

Olägenheten har dock huvudsakligen teoretiskt intresse. Om en
minoritetsgrupp upptager något av huvudgruppens namn i lägre ordningsrum,
än namnet erhållit å huvudlistan, för att nu taga ett fall, som
väl får tänkas vara typiskt för en dylik manöver, så är tydligt, att om
absolut rangordning gäller, kan — såsom även i 1913 års betänkande påpekas
— minoritetsgruppens åtgärd icke vara förestavad av önskan att
befordra placeringen av detta namn, tv det får ju huvudlistan sörja för
och kan därvid icke ha något gagn av en så senkommen bjälp, utan den
ganska genomskinliga avsikten är nog oftast att med det namnet såsom
lockbete draga röster från huvudlistan till de egna kandidaterna. Men
just därför, att avsikten framträder så uppenbart, är föga antagligt, att
•ett sådant försök skall ha någon avsevärd framgång. Anhängare av
huvudlistan, särskilt partiledningen, skola helt visst göra allt för att upplysa
valmännen om den rätta naturen av dylika »hybrida valsedelformer»;
redan från första början komma de att betraktas med så mycken misstänksamhet,
att försöket säkerligen icke förnyas.

Här må därjämte erinras om vad vi i den allmänna motiveringen
för de officiella valförberedelserna framhållit, nämligen att den officiella
nomineringen av kandidatlistorna kommer att i sin mån verka utjämnande
med hänsyn till den metodologiska vansklighet, varom nu är fråga.

Den kännedom om valförslagen, som nomineringen i god tid bereder valmannen,
underlättar bedömandet av syftet med sådana namnplaceringar,
som nyss behandlades, och bidrager därmed att reducera olägenhetens
betydelse. Tilläggas kan, att jämväl det i de officiella valförberedelserna
ingående förbundsförfarandet ävensom ordnandet av namnen listvis
får anses ägnat att verka reglerande i förevarande avseende.

Frågan om de »uppdykande» namnen anknyter sig för övrigt ingalunda
blott till den här förordade valmetoden utan återkommer överallt
i valmetoder, byggda på absolut eller på »engelsk» rangordning och proportionell
platstillsättning inom partiet. Veterligen behandlas,där sådana
valmetoder äro i bruk, de uppdykande namnen på samma sätt som i 1913
års metod, d. v. s. helt enkelt överhoppas. Den motion av hr Stendahl, vilken
nedan s. 277 f. omhandlas och vars förslag jämväl bygger på rangordning,
utgår (s. 15) såsom från en självfallen sak, att ett namn, som
redan placerats, måste, om det ånyo framträder å en valsedel, betraktas
såsom obefintligt. I det dels tidigare, dels längre fram (s. 273 ff.)
omnämnda, av Hjertstrand framställda »engelska» metodförslaget ingår
visserligen ett »jämknings»-ferfarande i händelse av uppdykande namn,
men i en anmärkning förklarar förf. även argumenteringen mot en sådan
jämkning hava fog för sig och namnets överhoppande ur uträkningssynpunkt
vara det mest önskvärda.

Slutligen har mot 1913 års metod anmärkts — så bland annat i Tåsiåemief
åtskilliga av de yttranden, som av Konungens befallningshavande år ningsför1914
avgivits — att den skulle vara svårfattlig för såväl valmän som
valförrättare. Vad först angår valmännens ställning till frågan, så lärer beskaffenhet.
man väl få antaga, att sedan de nu under 12 år haft tillfälle göra sig
praktiskt förtrogna med det sätt, varpå de platser, ett val avser, fördelas
mellan de vid valet framträdande partierna, de härom äga en ganska god
kännedom, något som för övrigt bekräftas av all erfarenhet. Säger man nu
valmännen, att platsfördelningen mellan partierna enligt det nya förslaget
skall ske efter samma grunder som hittills och att de platser, ett
parti får, uppdelas efter dessa samma grunder mellan de olika grupper,
varav ett parti består, m. a. o. att partierna få platser i mån av sina
rösttal och grupperna inom partiet också få platser i mån av sina rösttal,
samt härtill lägger, att vad som hittills varit den värsta stötestenen
vid valet, ovissheten om den ordning, som kan komma att gälla för
valsedelns namn, nu fullständigt avlägsnats och de sålunda nu nått sitt
gamla önskemål, att valsedeln alltid skall gälla för namnen i den ordning,
vari de äro uppförda, så kan man vara bra nog säker på, att val -

268

männen skola finna grunderna för de nya bestämmelserna både vida
lättfattligare och vida resonligare än de nu gällande.

Vad åter valförrättaren angår, så jnå till en början erinras, att
den något förenklade form, vari 1913 års metod här framlägges, för
valförrättaren medför ett rätt avsevärt mindre arbete än det ursprungliga
förslaget. Vidare, att, i synnerhet när det gäller stora val, arbetet
blir högst väsentligt mindre än med nu gällande metod, detta närmast
beroende på införandet av absolut rangordning och ett rationellt sammanräkningsförfarande,
som medger en sträng systematisering av arbetet.
Detta framgår otvetydigt av en direkt jämförelse mellan de båda sammanräkningsmetodernas
detaljer. Det bekräftas därjämte av anställda
praktiska prov.

Följer man steg för steg valförrättarens åtgöranden vid tillämpning
av den här föreslagna metodens huvudregel och vid sidan därav hans
åtgöranden vid tillämpning av gällande reduktionsregel, borde väl de förmenta
svårigheterna i det förra fallet, om de finnas, framträda.

Hjälpsedlar ordnas, och antalet platser, som tillfaller varje parti,
beräknas alldeles som för närvarande sker. De för platstillsättningen
erforderliga beräkningarna utföras enligt förslaget på en sammanräkningsblankett
s. 238—239), motsvarande nu föreskrivna blankett nr 1, men uppställd
i form av ett schema, som genomförts i minsta detalj och som valförrättaren
endast har att mekaniskt utfylla. En närmare beskrivning på
detta schema har förut lämnats (jfr s. 224), och här må endast tilläggas,
att en så genomgående systematisering av sammanräkningsarbetet kan icke
åstadkommas med den nu gällande valmetoden; därtill är dess byggnad
i motsats till den föreslagna metodens icke nog homogen. Följden har
också blivit den, att valförrättare icke så sällan stått inför opåräknade
situationer, som föranlett åtgärder, vilka icke alltid visat sig vara de
riktiga; därpå finnas icke så få exempel från våra röstsammanräkningar.

Enligt föreskrifterna i den föreslagna sammanräkningstabellen skola
partiets kandidatnamn införas i vederbörliga kolumner, alldeles som för
närvarande sker å den vid ordnandet av namnen enligt reduktionsregeln
använda blanketten (nr 1), dock behövs ett vida färre antal namn än där,
eftersom enligt förslaget icke kan komma i fråga, att hänsyn tages till
flera av en valsedels namn från början räknat, än som motsvara antalet
platser, partiet erhållit. Så har valförrättaren att enligt tabellen sortera
partiets valsedlar och addera rösttalen, men endast i fråga om varje valsedels
l:a namn, och införa resultatet i kol. 1, således enahanda arbete,
som han nu skall utföra å blankett nr 1 men där för varje valsedels alla
giltiga namn. Därefter skall han enligt tabellen för varje sammanräk -

269

ning sortera de valsedlar, som bidragit till nästföregående platstillsättning;
addera rösttalen och införa resultatet i kol. a, dock endast i fråga
om de namn, för vilka dessa valsedlar gälla vid den pågående sammanräkningen,
alltså endast för ett namn å varje sådan valsedel; men detta
är enahanda åtgärd, som han nu å blankett nr 1 får utföra för alla valsedlars
alla giltiga namn, och till på köpet så många gånger för samma
namn, som namnet förekommer å sedlar med olika reduktionsvalör. Enligt
tabellen skall han vidare för varje oplacerat namn addera rösttalet
i kol. a till motsvarande rösttal i nästföregående sammanräkningskol.
c (resp. kol. 1) och införa summan i pågående sammanräkningskol.
c, d. v. s. enahanda additioner, som han nu skall utföra å blankett nr 1,
fast där för flera namp och flera kol:r. Slutligen skall han, så långt
erfordras, uträkna jämförelsetal för oplacerade namn på sätt förut är
beskrivet. A nu använda blankett nr 1 åter skall han uträkna namnens
jämförelsetal (reducerade rösttal) genom att verkställa lika många divisioner,
som namnet har olika röstposter, således i regeln flera divisioner än enligt
den föreslagna tabellen, synnerligast då ett flertal platser skola tillsättas, och
alltid för flera namn. Frånsett divisionernas antal, är enda olikheten
den, att enligt förslaget divisorn blir ett flersiffrigare tal än enligt nu gällande
föreskrifter; dividenderna få i båda fallen ungefär samma antal siffror.
Men anses valförrättaren kunna utföra en division i dec.-bråk med ensiffrig
eller möjligen tvåsiffrig divisor, så är väl orimligt antaga, att räkning
med tre- eller fyr-siffrig divisor skulle bereda honom särskilda svå1
righeter.

Då de sorteringar och additioner, vartill sammanräkningarna föranleda,
äro till antalet långt flera och till omfattningen långt större enligt
nu gällande sammanräkningsmetod än enligt den föreslagna, skulle
väl dock de påstådda svårigheterna vara att finna i de förenämnda divisionerna.
Till underlättande av förekommande räkneoperationer kunna ju
emellertid de ovan s. 262 omnämnda additions- och divisionsmaskinerna
användas. Tydligen äro dylika hjälpmedel att anbefalla, vilka i det
praktiska livet sedan länge användas, för att man snabbast möjligt
skall komma ifrån rent mekaniska sifferkalkyler och i stället kunna ägna
så mycket större uppmärksamhet åt den föreliggande uppgiften i övrigt.
Men det går gott för sig både att addera och dividera utan räknemaskiner.
Om sådana av någon anledning icke komma till användning vid
en röstsammanräkning, kan räknearbetet utan svårighet så systematiseras,
att både de additioner och de divisioner, som skola utföras enligt den föreslagna
sammanräkningsmetoden och som äro långt färre än de vid reduktionsregelns
tillämpning nu erforderliga, kunna medhinnas på rimlig

270

tid. Svårigheterna äro icke större, än att de dagligdags med lätthet
övervinnas i våra folkskolor. Divisionerna för beräkning av plats- och
jämförelsetal äro alldeles ensartade med dem, som företagas, då ett visst
antal kronor och ören skola divideras med ett annat antal kronor och
ören; sådana ex. ingå i stort antal i folkskolans räknekurs.

För att även på rent praktisk väg söka till sitt rätta mått reducera
föreställningen om dessa svårigheter anställdes på sin tid några räkneprov.
Genom välvilligt tillmötesgående av vederbörande skolmyndigheter hlevo
samtliga plats- och jämförelsetal, som erfordras för platstillsättningen vid de
stadsfullmäktigval, som i tabellen å nästa sida avses under nr II, III och
IV1, uträknade vid några folkskolor dels i Stockholm, dels å landsbygden
och därjämte i eu kommunal mellanskola. Talen uträknades under de
vanliga lektionerna och varje tal av hela klassen; för folkskolebarnen åtgick
i medeltal 3—4 minuter per division; en av gossarna använde endast
1,8 minuter per division och uträknade exempelvis samtliga plats- och
jämförelsetal för hela stadsfullmäktigvalet i Malmö 2:a krets på 20 minuter;
i kommunala mellanskolan undanstökades både detta val och
Djurholmsvalet på 3A timma. I räkningen deltogo tillsammans 109 barn,
därav mer än hälften flickor; arbetet vållade icke det ringaste bryderi
för de små räknemästarna, av vilka den äldsta var 13 år, den yngsta,
en liten folkskoletös, 10 år.

En omständighet, som väsentligen bidrager till den långa arbetstid,
nu gällande räknemetod kräver, är den besvärliga och tidsödande
kontrollen. Endast genom särskilda moträkningar för varje namn och
sammanräkning kan fås visshet, att hela det dithörande sedelmaterialet
verkligen medtagits, någon annan utväg gives icke. Men med den föreslagna
räknemetoden blir först och främst antalet namn att behandla
mycket mindre, och vidare erhålles motsvarande kontroll helt enkelt genom
sammanräkningstabellens uppställning, fås så att säga på köpet.

Bedan det nu anförda lärer med all önskvärd tydlighet ådagalägga,
att det föreslagna beräkningssättet är för praktiskt bruk vida bekvämare
och vida mer arbetsbesparande än det för närvarande använda.

Till yttermera visso fingo ett par kvinnliga kontorsbiträden omräkna
platstillsättningen enligt den nya metoden inom två partier vid
stadsfullmäktigval, som år 1910 höllos i Malmö, och inom två partier
vid ett dylikt val, hållet i Djursholm år 1915. Det antal timmar, som
vid dessa förrättningar åtgingo för själva räknearbetet, således frånsett
den första stora sedelsorteringen och upprättandet av hjälpsedlar, har

1 Vid valet nr I kunde hjälpregeln tillämpas för alla sju platserna och dessutom
för ytterligare två, om så behövts.

271

jämte antalet räknande för oss uppgivits och sammanställts med antalet
arbetstimmar, som visade sig erforderliga för de ifrågavarande omräkningarna.
Med arbetstimmar förstås för varje gång så i ena som andra
fallet antalet verkligen använda timmar, multiplicerat med antalet räknande.
Såväl vid de offentliga förrättningarna som vid omräkningarna användes en
additionsmaskin och för tre av de senare därjämte en divisionsmaskin.
Hur provet utföll synes av bifogade tablå.

Sammanställning

av räkneoperationer och arbetstider vid tillämpning på ovannämnda fyra platstillsättning.
ir (I—IV) av gällande och av föreslagna sammanräkningsmetod.

	G ä 11 a n d	e metod		Föreslagen metod
	sorte- ringar	addi- tioner	divi- sioner	arbets- tim- mar		sorte- ringar	addi- tioner	divi- sioner	arbets- tim- mar
I........	223	249	101	42	I........	45	93	6	2
II........	103	131	33	24	II........	20	47	10	3
III........	184	268	114	14	in........	18	19	16	2
IV........	122	158	68	10	IV........	16	30	10	IVa
Summa	632	806	316	DO	Summa	99	189	42	87*

Såsom av tablån synes, måste för utförandet enligt gällande metod
av de fyra röstsammanräkningarna verkställas 632 sorteringar, 806 additioner
och 316 divisioner, under det att för sammanräkning enligt den föreslagna
metoden verkställdes 99 sorteringar, 189 additioner och 42 divisioner.
Yad åter angår de respektive arbetstimmarna, kunna de icke
utan vidare jämföras. Ehuru vid omräkningarna enligt den föreslagna
metoden i allo följdes enahanda tillvägagångssätt som vid en officiell
förrättning, är dock alldeles visst, att därest omräkningen verkligen varit
officiell, den skulle ha tagit avsevärt längre tid. Varje åtgärd skulle ju
då ha noga övervägts och granskats, och sådant måste tydligen inverka
på arbetstiden. För att tiderna skola bli fullt jämförbara, måste således
göras en korrektion för den vid omräkningen använda tiden. Ökas
denna med 100 /, eller om för jämnhetens skull verkligen använda 8V2
arbetstimmar i stället beräknas såsom 18, så lärer icke kunna bestridas,
att utjämningen är mycket rikligt tilltagen. Tidsvinsten för den nya
räknemetoden blir då i förevarande fall 500 %>.

272

Efter sådana prov som de ovannämnda kan ju icke med något som
helst fog talas om räknesvårigheter, och det får väl då medgivas vara
till komplett evidens bevisat, att den här föreslagna sammanräkningsmetoden
är för valförrättaren betydligt mera lätthanterlig än nu gällande,
på samtua gång själva räknearbetet fordrar mycket mindre tid
och kan utföras av en mycket fåtaligare personal. — Yi erinra f. ö. om
vårt förslag å s. 157 angående bemyndigande för Konungens befallningshavande
att förstärka sin personal.

De officiella I detta sammanhang må några ord nämnas om den föreställningen,

Vdelsernas'' de officiella valförberedelserna skulle möjliggöra betydliga förenk/erhållande
lingar i uträkningssättet. Kandidatnomineringen och förbundsförfarandet
liförent'' skulle så tillrättalägga det hela, att icke blott platsfördelningen mellan
lingar, väljargrupperna, utan även platstillsättningen inom dem kunde efter
valet genom ett ganska summariskt tillvägagående konstateras.

Med de officiella valförberedelsernas inverkan på sammanräkningsförfarandet
förhåller det sig på följande sätt. Riktigt är, att de hava en
verkan till att underlätta valuträkningen genom den bättre politiska
organisation av valet, som de innebära, och genom den minskning av
antalet sedeltyper, som blir den officiella nomineringens faktiska följd.
I vad mån däremot de officiella valförberedelserna skola kunna bereda
rum för ett summariskt uträkningssätt, beror för det första på huru
dessa officiella valförberedelser och väljarens större eller mindre bundenhet
av nomineringsresultatet ordnas. Förbjuder man över lag gemensam
kandidatur å olika listor, och, än mer, räknar man icke med någon
personröstning, sådan vi föreslå, betager man vidare valmannen all rätt
till strykning eller ändring av ordningen mellan namnen, med andra
ord, renodlar man listorna fullständigt och inskränker väljarens rätt till
att rösta på en dylik renodlad lista oförändrad, så föreligga de första
betingelserna för ett enkelt uträkningssätt. Men därtill kommer, att vad
som hos oss med nödvändighet medför en mera invecklad procedur, är
kravet på verkligt proportionell platstillsättning inom partiet. Ville man,
såsom på de flesta håll, nöja sig med antingen en mera ofullständig
proportionalism eller rent av majoritetsval inom partiet, så vore ytterligare
en förutsättning beredd för ett enklare uträkningssätt. Så länge
man emellertid varken vill åtstrama valdisciplinen på ovan antytt sätt,
ej heller släppa fordran på en fullt genomförd proportionalism inom
partiet, torde icke de officiella valförberedelserna i och för sig, vilken
faktisk inverkan de än må hava till underlättande av uträkningsförfarandet,
medföra, att detta förfarandes teknik skulle kunna förenklas.

273

KAP. V.

Till de sakkunniga inkomna metodförslag.

Den föregående framställningen har givit vid handen, att även mot
den proportionella valmetod, som vi här förorda, anmärkningar kunna
framställas, vilka icke utan vidare äro att avvisa. Så är emellertid förhållandet
med alla valmetoder, vilka på en gång söka att så nära som
möjligt bereda ett exakt resultat och ägna sig för praktiskt bruk. Det
har synts de sakkunniga, som om den i 1913 års kommittébetänkande
föreslagna metoden besutte sådana förtjänster framför övriga förfaringssätt
att räkna med, att den bättre än dessa tillgodoser de aktuella
reformbehoven. Den bygger på en enda fullt genomförd princip; förhindrar
valmanövrer och valknep; bereder den röstande all möjlig rörelsefrihet
inom det parti, han tillhör, samt underlättar väsentligt valförrättarens
arbete, enär detta till följd av metodens enhetliga byggnad med
lätthet kan sättas i system och ordnas efter ett i detalj uppgjort schema,
som utan svårighet kan tillämpas även vid de största val.

Det föreligger som bekant ett synnerligen stort antal proportionella
valmetoder. För åtskilliga till införande hos oss föreslagna sådana har
redogjorts i 1913 års kommittébetänkande, till vilket vi i dessa stycken
hänvisa. Efter tidpunkten för detta betänkandes offentliggörande hava
ytterligare nya metodförslag framställts. En del sådana hava till de
sakkunniga antingen remitterats från justitiedepartementet eller direkt
inlämnats. Här nedan skola några av dessa nyare förslag omnämnas.

Vissa av förslagen gå ut på gällande partimetods avlösande med Pwormeen
personmetod.

Tvenne av dessa hava tidigare i detta betänkande berörts, nämligen
de, som framlagts av jur. kand. M. Hjertstrand och fil. kand. Nore
B. Tenow.

Hjertstrands förslag har utgivits som broschyr och i denna form Hjertstrand.
utdelats till samtliga ledamöter av senaste årets riksdag. Det bygger

35 >-210279.

274

huvudsakligen på den engelska metoden, dock med tillämpning av den i
1907 års »Tasmanian Electoral Act» införda principen att genomgående fördela
belastningen å de sedlar, som bidragit till en kandidats val. Den anmärkning
om en alltför summarisk lösning av denna fråga, som med fog
kan riktas mot den engelska metoden i dess ursprungliga form, träffar sålunda
icke Hjertstrands förslag. Däremot äro även på detta förslag de
erinringar tillämpliga, som ovan framförts vid den å s. 206 ff. gjorda
jämförelsen mellan den absoluta och den engelska rangordningsregeln, och
till vilka därför hänvisas. Vad särskilt beträffar en av dessa erinringar,
näm ligen att den engelska rangordningsregelns förutsättning, det fasta
förde lningstalet, vid val inom slutna församlingar möjliggör uppdelningar i
manöversyfte, har detta förhållande till följd, att metoden icke utan vidare
lämpar sig för valen inom landstingen resp. elektorsförsamlingarna till
första kammaren. Förf. medgiver själv detta, men vill vid sagda val
borteliminera felet i fråga genom föreskriften, att de platser, som icke
kunna tillsättas genom valkvoten, »restplatserna» alltså, skola tillsättas
av kammaren själv, eventuellt med uteslutande av den först uppkommande
restplatsen, vilken skulle tillsättas av valförsamlingen. Uppslaget
är av intresse, så till vida, som det står i samklang med det tidigare å
sina håll uttalade önskemålet, att första kammaren delvis skulle utses
genom kooptation.

Hjertstrands förslag avser som ofta nämnt att vara en personmetod.
De betänkligheter, som resa sig mot en dylik metods omedelbara införande
i vårt land, hava i vårt betänkandes inledningskapitel framlagts.
Förf. ifrågasätter emellertid därjämte en kombination av partimetod och
personmetod, varigenom enligt hans åsikt bådas fördelar skulle kunna uppnås,
och detta skulle ske genom att låta »partibeteckningen få betydelse
såsom en subsidiär tillsättningsregel» (s. 40). Detta uppslag har han
ytterligare utfört i eu till de sakkunniga den 9 nov. 1920 överlämnad
särskild framställning. Tvenne alternativ föreslås, av vilka det ena kan
i korthet karakteriseras såsom primär platstilldelning åt personer, sekundär
åt (genom partibeteckningar utmärkta) partier, det andra på motsatt
sätt, d. ä. primär platstilldelning åt partier, sekundär åt personer. Detalj
bestämmelserna giva bland annat rätt att å en valsedel upptaga tre
olika partibeteckningar att användas under olika förutsättningar. Detta
och andra stadganden synas komplicera förfarandet i en grad, som troligen
skulle göra det rätt svårt både för valmän och valförrättare att
komma till rätta med detsamma. Emellertid höra uppslag av den natur,
som i förslaget förekommer och av vilka ett par här hava omnämnts,
just till sådana ting, som närmare borde skärskådas vid den utredning

275

angående personmetodens framtidsmöjligheter, som vi ovan sid. 55 f. hava
anbefallt.

Tenows förslag till personmetod har framställts i Statsvetenskaplig
Tidskrift 1919 under titeln »Uteslutningsmetoden, en personproportionalistisk
metod».

Även detta förslag bygger i huvudsak på den engelska metoden,
ehuru i en egen och mera systematiserad form. Förslaget kan till
sina konturer beskrivas sålunda. Platstillsättningen sker genom successiva
»uteslutningsprocedurer». Första gången tages hänsyn allenast till valsedlarnas
första namn, och så många av dessa, som uppnått den Droopska
valkvoten (se ovan s. 207), förklaras tills vidare tillsatta eller rättare
»icke uteslutna». Efter detta »kvotförfarande» vidtager ett »reduktionsförfarande»,
ur vilket ett namn framgår med minsta rösttalet och därför
förklaras »utslaget» i denna första omgång, d. v. s. det tages icke
vidare i betraktande. Därpå vidtager den andra uteslutningsproceduren,
vilken försiggår efter samma regler och medför utslåendet av ännu ett namn.
På sådant sätt fortsättes, ända till dess så många namn utslagits, att det
återstående antalet motsvarar antalet platser, valkretsen har att tillsätta, och
de kandidater, vilkas namn sålunda återstå, förklaras valda. Detta upprepade
ordnande av namn kan onekligen leda till ett mycket omständligt förfarande.
Det blir efter varje utslående en fullt ny räkneprocedur med för varje gång
en ny valkvot. Man måste »sammanräkna», icke så många gånger det
finnes platser att tillsätta, såsom fallet ju är vid andra metoders tillämpande,
utan så många gånger som det vid valet framförda antalet kandidater
överstiger antalet platser att tillsätta. Förf. förutsätter själv den
anmärkningen, att metoden skall befinnas vara »alltför tidsödande för
valuträknaren». Han bemöter emellertid denna anmärkning med en hänvisning
därtill, att »själva uträkningen med nuvarande regler är en försvinnande
bråkdel av arbetet med röstsedlarnas ordnande», samt vidare
med förslaget att införa officiell kandidatnominering. Otvivelaktigt skulle
också genom en dylik anordning antalet kandidater, som framföres vid
ett val, bliva väsentligt mindre än det, som f. n. kan förekomma. Författaren
räknar dessutom med möjligheten av en sådan förenkling av metoden,
att ett flertal kandidater uteslötes på en gång. Det torde dock
kunna ifrågasättas, huruvida de omnämnda båda åtgörandena räcka till
för att åstadkomma den önskvärda förkortningen av förfarandet vid tilllämpande
av nu omhandlade metod.

Tyngdpunkten vid bedömandet av Tenows metod ligger emellertid,
liksom i fråga om Hjertstrands, i dess karaktär av »engelsk» och av per -

Tenoiv.

Stenström.

Partimeto der.

0. Stendahl.

sonmetod. Såsom sådan beröres även den av vad som tidigare anmärkts
såväl med hänsyn till den förra som den senare egenskapen. Liksom
Hjertstrands är även Tenows förslag ett beaktansvärt personmetodologiskt
bidrag, utan att dock någotdera förmår övertyga om att garantier beretts
mot de risker, som måste övervinnas för att personmetoden skall fylla
sitt syfte.

Från justitiedepartementet har överlämnats ett av kassör E. Th.
Stenström uppgjort förslag till valmetod, benämnd »den röstproportionella
metoden». Även denna är en personmetod. De platser, valet avser, utdelas
med tillämpande av »relativ» rangordning på namnen å de avgivna sedlarna.
Förslagsställaren föreslår med ledning av namnens antal uträknade värden
för vart och ett namn, uttryckta i hela tal och decimaler, dock så att
första namnet alltid erhåller dubbelt så stort värde som det andra, tre
gånger så stort värde som det tredje o. s. v. Om en röstsedel t. ex.
innehåller fem namn, komma röstenheternas antal att i ordning för namnen
betecknas med 6.0, 3.o, 2.o, 1.5 och 1.2. För nio namn blir skalan:
2.520, 1.260, 0.840 o. s. v. Frånsett de vanskligheter, som alltid äro förbundna
med den relativa rangordningen och vilka ovan sid. 205 f. hava
berörts, torde den form, vari förslagsställaren vill tillämpa regeln, vålla
ett så oerhört räknearbete vid varje större val, att metoden knappast kan
anses praktiskt användbar. Till belysning av förslaget har bifogats ett
exempel, där 5 platser skola tillsättas, 20 kandidater förekomma och 24
valsedlar hava avlämnats. För att verkställa denna röstsammanräkning
har erfordrats ett ganska omfattande bokföringssystem. Tillämpat på ett
val, där ett tiotal platser äro att tillsätta och exempelvis 50 å 60 kandidater
förekomma samt 70—80,000 valsedlar avgivits, skulle sannolikt
denna bokföring veckotals bereda sysselsättning åt en hel rad räknebiträden.

Andra av de framställda reformförslagen innebära icke en så radikal
omändring som de ovan berörda, utan bibehålla karaktären av partimetoder.

I en motion (nr 291), som vid sistlidna års riksdag väcktes i första
kammaren av herr S. Stendahl, föreslogs, att ett av civilingenjören O.
Stendahl utarbetat förslag till valmetod skulle läggas till grund för en
reform av valsättet. För detalj innehållet hänvisas till motionen.

Förslaget spänner över valreformfrågan i dess helhet. I åtskilliga
stycken överensstämmer det med de av oss här framlagda grunderna för
ett nytt valsätt. Sålunda förordar det en förstoring av valkretsarna,
vidare partibeteckningarnas avskaffande och införande av officiell kandidatnominering
och officiella vallistor med rätt att sammanföra två eller

flera listor till förbund, som då uppträda såsom självständiga enheter
vid platsfördelningen. Frånsett övriga detaljer avviker emellertid Stendahls
förslag angående valförberedelserna i två huvudpunkter från vårt
förslag. Först och främst är anordningen med gemensamma kandidater
utesluten icke blott mellan skilda partier, såsom jämväl enligt vårt förslag,
utan även å sådana listor, som uppställas av väljargrupper tillhörande
samma parti. Om också förhållandet möjligen icke är i motiveringen
till förslaget alldeles uttryckligen utsagt, så synes denna dock
vilja uttala, att väljarnas frihet vid personvalet även utan rätten till
gemensamma kandidater tillgodoses genom det särskilda röstningsförfarande,
förslaget anbefaller. Under alla omständigheter är förbudet mot gemensamma
kandidater en nödvändig förutsättning för hela metodbyggnaden,
i vad den avser fördelningen av platserna mellan de vallistor, som tillhöra
samma parti, i det att denna utan vidare sker enligt d’Hondts regel,
alltså på samma sätt som enligt vårt förslag mellan självständiga listenheter.
Såsom vi tidigare framhållit, anse vi rätten för partiets olika
grupper att kunna enas om vissa gemensamma namn vara av stor betydelse
för valmannens rörelsefrihet inom partiet. En inskränkning just
på denna punkt, där han hittills aldrig pålagts några band, skulle förvisso
synas honom lika stötande som onödig och därtill väsentligen bidraga
att undanskjuta personmomentet i valakten. Det samarbete, som
mellan olika grupper inom partiet måste anses böra så långt som möjligt
underlättas, vilar i väsentlig mån på sammanslutningar kring gemensamma
namn, och det synes oss vara eu allt utom lycklig anordning,
om vallagen skulle förhindra detta. I vad mån rätten att rösta med
»separatröster» skulle kunna väga upp den omhandlade bristen i förslaget,
påvisas icke närmare.

Den andra huvudavvikelsen från vårt förslag i fråga om de officiella
valförberedelserna utgöres av rätten till s. k. »ensidiga» förbund.
Den innebär hos Stendahl, att lista eller listsammanslutning kan tilltvinga
sig förbund med annan lista eller listsammanslutning mot det att
den till denna avstår sitt röstöverskott. De sakkunniga hava tidigare
(sid. 177) uttalat sina betänkligheter mot en dylik form av ensidiga
förbund, liksom vi ej heller funnit anordningen med ensidiga förbund,
ingångna med det andra partiets medgivande, vara av sådant värde, att
den uppväger de tekniska olägenheterna.

Förslagets bestämmelser om platstillsättningen inom listorna äro
sammanförda ur dels den belgiska, dels den engelska metoden. Det låter
fråga sig, huruvida icke de tre olika sätt, varpå väljaren — oavsett
rätten till strykningar — kan rösta, lätteligen skulle inverka förvirrande

278

K.J. Ekman.

på hans röstning. Allteftersom han avgav sin röst såsom »liströst», »prefe^ensröst»
eller »nominativröst», skulle hans röstning hava skilda verkningar
med hänsyn till röstöverföringen. Det bleve sannolikt icke alltid
så enkelt att överblicka effekten av det ena eller andra tillvägagångssättet.
En mera ingående granskning av förfarandet vid platstillsättningen
inom listorna har emellertid icke synts oss påkallad, då själva den
grund, varpå det hela vilar, nämligen vallistornas renodlande från gemensamma
kandidater, icke synes oss möjlig såsom utgångspunkt för en valmetod,
avsedd att hos oss tillämpas.

Med anledning av den pågående utredningen angående förändring
av det proportionella valsättet har hovrättsrådet K. J. Ekman den 8 mars
1920 i en till Konungen ställd skrift framlagt en omarbetning av det
metodförslag, som närmare angives i en av honom år 1913 väckt motion
och återupptages i hans motion nr 1 i F. K. vid 1914 års riksdag.
Denna framställning har överlämnats till de sakkunniga för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av det erhållna uppdraget.

Herr Ekmans förslag håller sig inom ramen av den nuvarande valmetodens
stadganden rörande partibeteckningar och fördelningen av platserna
mellan partierna och avser alltså endast platstillsättningen inom
partierna. Enligt det ursprungliga förslaget skulle alla valsedlar med samma
första namn bilda en grupp och namnen inom varje sådan grupp ordnas
på grund av relativ rangordning, varefter, om en grupp, sedan namnen
på angivet sätt ordnats, befinnes ha samma första och andra namn eller
samma tre första namn o. s. v. som en annan grupp ehuru i skiljaktig
ordning, dessa grupper skulle sammanslås till en grupp. Med hänsyn
till det ena av de för metoden utmärkande huvuddragen, nämligen den
relativa rangordningen, må hänvisas till vad å sid. 205 f. anförts. Mot det
gruppbildningssystem, som i herr Ekmans motioner lagts till grund för
platstillsättningen, innehåller 1913 års kommittébetänkande vissa anmärkningar.
Förslagsställaren har funnit dessa vara i huvudsak befogade,
och det är på denna punkt han i det senaste förslaget vidtagit en omarbetning.
Enligt denna skola grupperna bildas på sådant sätt, att »valsedlar,
som hava ett eller flera namn gemensamma, eller vilka hava
något namn gemensamt med en eller flera av nyss nämnda valsedlar,
sammanföras till en grupp». I övrigt är förslaget oförändrat.

Om än vissa av de omnämnda anmärkningarna undgås genom
förändringen, uppstå i stället nya olägenheter, vilka ingalunda äro mindre
än dem förslagsställaren velat undanröja. Det blir nämligen lätt för en
grupp att genom lämpliga uppdelningar taga en plats från en annan

279

grupp, och detta utan någon som helst risk. Antag, att följande valsedlar
avgivits och i överensstämmelse med förslaget sammanförts till grupper:

A. B. — 401, B. — 200- X. — 399.

I H

Namnordningen inom grupp I blir då enligt metodens relativa rangordning
(1, 72, 1/3 o. s. v.):

A, B.

Antages partiet ha fått två platser, sker fördelningen mellan de
båda grupperna enligt följande jämförelsetal:

I 601 — 30072

II 399;

första platsen tilldelas alltså A, den andra X. Röstar nu A-gruppen i
stället: A. B. — 400, A X — 1, utgöra enligt de ändrade bestämmelserna
partiets alla sedlar en enda grupp, inom vilken namnen ordnas sålunda:

A. — 401, B. — 400, X. — 39972,
i följd varav A och B bli valda.

Ett par i detta kapitel icke berörda förslag hava på annat ställe i
vårt betänkande behandlats, nämligen herr Wahlbergs förslag om tilläggsmandat
och herr Hages förslag om annat utjämningsferfarande å sid.
127 tf.

Wahlberg,

Hage.

tf -

Speciell motivering.

283

Det föreliggande lagförslaget avser ändring i vissa delar av lagen
den 26 november 1920 om val till riksdagen (nr 796). Förslaget innebär
omarbetning, helt eller delvis, av 34 av lagens 96 paragrafer, varjämte
tillägg gjorts av 26 nya paragrafer. De stadganden i lagen, som
icke beröras av de föreslagna ändringarna, hava icke av de sakkunniga
gjorts till föremål för vidare granskning än som erfordrats för fastställande
härav.

Med hänsyn till överskådligheten hava de sakkunniga i förslaget
bibehållit lagens paragrafnumrering och med tillägg av beteckningarna
a, b, c etc. i sitt sammanhang inskjutit de nya paragraferna. Av samma
skäl hava lagens kapitelrubriker och en uppräkning av de oförändrade
paragraferna fått inflyta i förslaget.

I en blivande proposition torde en omnumrering av lagens paragrafer
böra företagas och förslaget i överensstämmelse därmed betecknas
såsom förslag till en ny vallag. Någon olägenhet synes så mycket
mindre vara förenad med en dylik åtgärd, som lagens paragrafnumrering
skiljer sig från den tills helt nyligen gällande tidigare vallagens och följaktligen
icke hunnit ingå i allmänna medvetandet. En följd av berörda
förändring blir omskrivning av förslagets ingress.

Om val till första kammaren.

Om valets förrättande och sammanräkning.

15 §.

Andringarna i 15 § andra stycket föranledas dels av de sakkunnigas
förslag, att vid förstakammarvalen valsedel alltid skall vara försedd
med partibeteckning, och dels av nödvändigheten att med hänsyn
till de föreslagna bestämmelserna i fråga om val av ersättare åt riksdagsmän
i första kammaren stadga viss form för sedelns avfattning.
Av sedeln måste nämligen framgå, å vilken eller vilka röstas till riks -

284

dagsmän och å vilken eller vilka därutöver och i första hand eventuellt
röstas till efterträdare åt den ena eller andra riksdagsmannen.

Paragrafens tredje stycke innehåller av ersättareinstitutets omdaning
betingade ändrade föreskrifter med avseende å namnens uppställning
å sedeln. I övrigt ansluta sig bestämmelserna i detta stycke till
den nuvarande lydelsen av styckets första punkt. Med den fullständiga
rangordning mellan namnen, som av de sakkunniga föreslås, såväl
vad angår val av ordinarie representanter som ersättare, lärer väl
icke någon begränsning av antalet namn å sedeln vara nödvändig. De
föreslagna begränsningarna i berörda avseende torde emellertid kunna
anses påkallade i ordningens intresse. Denna synpunkt gör sig starkare
gällande i fråga om motsvarande bestämmelser angående valförslag och
valsedlar vid valen till andra kammaren, och skäl till avvikande bestämmelser
i denna del beträffande första kammaren torde i allt fall ej föreligga.
Bestämmelserna i andra och tredje punkterna enligt den nuvavarande
lydelsen höra med införande av fullständig rangordning helt utgå.

Slutligen föreskrives, att blanketter till valsedlar skola finnas tillgängliga
vid valet. Hinder möter emellertid icke för valmännen att
använda andra blanketter. Se vidaie under 95 § s. 303.

17 §•

Ändringen i sista stycket enligt paragrafens nuvarande lydelse föranledes
därav, att valsedlarnas partibetecknande enligt 15 § andra stycket
gjorts obligatoriskt. Avvikelse från det i samma lagrum stadgade valsedelsformuläret
eller de i paragrafens tredje stycke föreskrivna bestämmelserna
angående namnens uppställning å sedeln torde icke böra föranleda,
att sedeln förklaras ogiltig, med mindre än att på grund av avvikelsen
icke kan avgöras vad med sedeln åsyftas.

En valsedel, som upptager partibeteckning men icke något giltigt
namn, lärer enligt gällande lag vara ogiltig och icke kunna tillgodoräknas
det angivna partiet.1 För att undanröja all anledning till tvekan i
berörda hänseende har emellertid i förevarande paragraf tillagts den
bestämmelsen, att valsedel, som icke upptager något giltigt namn, är
ogiltig.

Om valsedel saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat
ställe än ovanför namnen, är detta givetvis enligt förslaget en ogiltighetsgrund.

1 So Regeringsrättens årsbok 1919 nr 89.

285

18 §•

Den ändrade lydelsen av paragrafens första stycke är av uteslutande
formell beskaffenhet.

Ändringarna i andra stycket och tillägget av ett nytt tredje stycke
hänföra sig till motsvarande ändringar i 15 § tredje stycket. Med hänsyn
till det nya sista stycket i 17 § har tredje stycket i förevarande paragraf
enligt dess nuvarande lydelse ansetts obehövlig.

19 §•

Ändringarna i denna paragraf föranledas, förutom därav, att valsedlarnas
partibetecknande gjorts obligatoriskt, av de förändringar med
avseende å platstillsättningen inom partierna, som de sakkunniga föreslå.
I sistnämnda hänseende hänvisas till den allmänna motiveringen, särskilt
ss. 222 tf., 233 tf. samt 262 tf. Om den å s. 224 omförmälda blanketten
(jfr 24 §) ifylles i enlighet med anvisningarna, erfordras ej andra anteckningar
vid sammanräkningarna, varför den nuvarande bestämmelsen
om dylika torde böra utgå.

20 §.

Ordet »grupp» har utbytts mot ordet »parti». Se nästföregående
paragraf och s. 235 f.

21 §.

Enligt förslaget skall vid själva valtillfället genom särskilda sammanräkningar
bestämmas en efterträdare åt var och en av de utsedda
riksdagsmännen. Samma person kan dock vara efterträdare åt flera riksdagsmän,
varemot naturligtvis vid efterträdarevalet såsom hittills skall
bortses från förut till riksdagsman utsedd person. Beträffande rangordningen
mellan namnen vid efterträdarevalet hänvisas till s. 63 f.

Förutom av de nya grunderna för ersättarevalet föranledas ändringarna
i förevarande paragraf av de nya bestämmelserna om partibeteckning
och platstillsättningen inom partierna. Se vidare 21a §.

21 a §.

Vid riksdagsmans avgång av annan anledning än att den tid, för
vilken han blivit vald, gått till ända eller att nya val i hela riket till

286

första kammaren efter Konungens förordnande ägt rum, skall, där icke
platsen tillkommer annan valkrets, den avgångnes efterträdare förklaras
vald i den avgångnes ställe. Sker avgången till följd av avsägelse
vid valtillfället, är det jämlikt förevarande paragraf valförrättaren, som
förklarar efterträdaren vald; i annat fall tillkommer det Konungens befall--ningshavande att, på sätt i 26 § sägs, sörja för besättande av den lediga
platsen.1 Skulle flera platser samtidigt vara lediga, skall den tidigast
uppkomna vakansen först fyllas. Är samma person efterträdare åt de avgångna,
skall efterträdaren således förklaras vald i den tidigast avgångnes
ställe. I omedelbart sammanhang med att en efterträdare blivit förklarad
för riksdagsman, skola sammanräkningar företagas för utseende av efterträdare
ej mindre åt den nye riksdagsmannen än även åt de riksdagsmän,
för vilka den nye riksdagsmannen må hava stått såsom efterträdare.
För det fall, att flera vakanser samtidigt förelegat och en efterträdare
blivit förklarad vald i den tidigast avgångnes ställe, skall alltså utseende
av efterträdare i erforderlig utsträckning ske, innan ytterligare någon
efterträdare förklaras vald. Vid utseende av efterträdare i stället för
efterträdare, som tagits i anspråk till riksdagsman, tillämpas i 21 §
stadgade grunder. Den nye efterträdaren är emellertid att betrakta
såsom ersättare åt den ursprungligen valde och icke åt den för riksdagsman
förklarade ersättaren. Vid uträkningen bör därför under alla förhållanden
så förfaras, som gällde det att utse efterträdare åt den förra. Att
beträffande riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt förevarande paragraf,
böra uti ifrågavarande hänseende tillämpas samma bestämmelser som för
omedelbart vald ledamot, torde utan särskilt stadgande vara tydligt.

Huruvida efterträdare må kunna avsäga sig sitt uppdrag såsom sådan,
kan vara föremål för tvekan. De sakkunniga hava ansett ett stadgande i
sådan riktning önskvärt och icke oförenligt med 12 § fjärde stycket riksdagsordningen
eller annat grundlagsstadgande. Förslaget tillägger därför i förevarande
paragraf, att, om efterträdare vid valtillfället avsäger sig sitt uppdrag,
ny efterträdare skall utses enligt förut för utseende av efterträdare
givna bestämmelser. Av 26 § framgår, att detsamma gäller, om avsägelsen
sker senare, och likaså, att, där efterträdare avlider, ny efterträdare omedelbart
skall utses enligt enahanda regler. För den händelse utsedd efterträdare
efter valtillfället skulle komma i den ställning, att han ej längre
är valbar, lärer däremot detta icke böra föranleda någon åtgärd, förrän fråga
blir om hans utseende till riksdagsman. (Jfr riksdagsordningen §§ 9 och 26.)

Skulle flera efterträdareplatser eller plats såsom riksdagsman och
plats såsom efterträdare samtidigt vara lediga, skall i överensstämmelse

1 Jfr dock riksdagsordningen 28 § 2 mom.

287

med vad förut anförts angående samtidig ledighet å flera ledaftiotsplatser
den tidigare uppkomna vakansen först fyllas. Har ledamotsplats
blivit ledig tidigare än motsvarande efterträdareplats, skall alltså, oansett
att efterträdaren sedermera avsagt sig efterträdareskapet eller avlidit,
efterträdaren förklaras vald och efterträdare i hans ställe utses; därefter
förklaras den nye efterträdaren för riksdagsman och utses ny efterträdare.

23 §.

Paragrafen har ändrats i överensstämmelse med föregående ändringar
och ett nytt stycke tillagts.

Yäl kunde det synas mest följdriktigt, att, ifall riksdagsmän vore
utsedda till vederbörligt antal men ej efterträdare åt riksdagsmännen,
nytt val skulle äga rum för besättande av den eller de återstående efterträdareplatserna.
På ett sådant val skulle ju emellertid icke kunna
tillämpas de i det föregående för ersättareval givna bestämmelserna.
Vid sådant förhållande och då fallet lärer vara av ringa praktisk betydelse,
hava de sakunniga ansett, att med ifrågavarande val bör anstå,
tills det visar sig, att det är behövligt.

24 §.

Till ledning vid rösternas sammanräknande skola enligt förevarande
paragraf användas av Konungen fastställda blanketter med anvisningar.
De sakkunniga anse två sådana blanketter erforderliga, en avseende förfarandet
jämlikt 19 § och en det i 20 § omförmälda förfarandet. Den
förra blanketten torde kunna uppställas i enlighet med tabellen å ss. 238 f,
den senare i huvudsaklig överensstämmelse med de blanketter, som i motsvarande
hänseende finnas fastställda för vissa kommunala val enligt
kungl. kungörelser av den 18 juli 1913. De till blanketterna enligt
förevarande paragraf hörande anvisningarna skulle enligt de sakkunnigas
mening avfattas i enlighet med framställningen å ss. 222 £f.

Vidare föreskrives, att protokoll angående valet skall upprättas
enligt formulär, som av Konungen fastställes. Formuläret bör avse icke
blott själva valet utan även sammanräkningsförfarandet. Enligt ovannämnda
kungörelser finnas för kommunalfullmäktigva], stadsfullmäktigval
och landstingsmannaval protokollsformulär till ledning i dessa avseenden.
Behovet av sådana protokollsformulär torde icke vara mindre vid valen
till riksdagen än vid de kommunala valen, och det blir ej mindre genom
de föreslagna ändringarna i fråga om uträkningsmetoden än vad det varit
förut. Hittills har man i stor utsträckning vid valen till riksdagen hjälpt

288

sig med att begagna de för de kommunala valen fastställda formulären.
Där detta icke skett, torde mer än en gång hava inträffat, att uppgifter,
som icke influtit i protokollet men sedermera behöfts för vidare bearbetning
av valsedelmaterialet, aldrig kunnat erhållas.

De ifrågavarande blanketterna torde böra ingå såsom bilagor i protokollsformuläret.
I övrigt lärer detta böra i tillämpliga delar giva anvisning
å det innehåll, som paragrafen i sin nuvarande lydelse föreskriver
med avseende å valprotokollet.

I enlighet med ändring i 19 § och då det, som nämnts, förutsättes,
att den till berörda paragraf hörande blanketten skall ingå som
bilaga i protokollsformuläret, har bestämmelsen i andra stycket av förevarande
paragraf i dess nuvarande lydelse om insändande till Konungens
befallningshavande av vissa anteckningar ansetts kunna utan att ersättas
med annat stadgande utgå.

25 §.

Utsedd efterträdare synes böra erhålla bekräftelse å sin ställning
i sådant avseende genom utdrag av valprotokollet.

26 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till det under 21 a § anförda.

27 §.

Jfr 24, 25 och 26 §§. Det enligt 24 § fastställda protokollsformuläret
bör givetvis i tillämpliga delar tjäna till ledning jämväl vid avfattande
av protokoll enligt förevarande paragraf.

28 §.

Jfr 23 och 26 §§.

Om val till andra kammaren.
Valkretsar.

30 §.

Se den allmänna motiveringen, särskilt ss. 102 ff.

289

Om valdistrikt och om valnämnd.

31 §.

Den i 31 § 1 mom. för närvarande förekommande huvudregeln
lärer icke kunna tillämpas. Valkrets, som består av en stad, torde ovillkorligen
böra uppdelas i lämpligt antal valdistrikt. Enligt förslaget består
icke någon valkrets av del av stad. — Jfr f. ö. beträffande förevarande
paragraf andra stycket i övergångsstadgandet.

32 §.

Jfr 31 §.

Om röstlängd.

Samma röstlängd bör givetvis ligga till grund för de officiella valförberedelserna
och för själva valet. Det blir därför nödvändigt att fastställa
en tidpunkt för nomineringsförfarandets början. De sakkunniga
föreslå (55 b §) såsom sådan klockan 10 förmiddagen å första söckendagen
i sjätte (resp. femte) veckan före den, i vilken själva valet skall
företagas. Den röstlängd, som vid nämnda tidpunkt föreligger färdig till
användning, skall tillämpas på förrättningen i dess helhet utan avseende
därå, att under tiden en ny röstlängd må tillkomma.

Gällande bestämmelser rörande röstlängd äro inriktade därpå, att
årets röstlängd skall vara färdig till efterrättelse den 1 september, då
ordinarie val till andra kammaren vid tiden för bestämmelsernas tillkomst
tidigast kunde äga rum. Enligt lag den 28 januari 1921 (nr 16) om ändrad
lydelse av, bl. a., 54 § i 1920 års vallag har man för framtiden att räkna
med den 15 september såsom den tidigaste tänkbara ordinarie valdagen,
nämligen för det fall, att den tredje söndagen i september infaller den 15 i
nämnda månad. De officiella valförberedelserna taga i detta fall enligt
förslaget sin början med måndagen den 5 augusti. Vid sistnämnda tidpunkt
föreligger väl enligt gällande lag röstlängden justerad på sätt i 45 §
sägs, men besvär över valnämndens eller magistratens beslut angående
anmärkningar mot röstlängden hinna icke med säkerhet bliva prövade och
avgjorda av Konungens befallningshavande förrän till den 1 september.

Då de sakkunniga, på sätt i den allmänna motiveringen (s. 161)
framhållits, icke ansett sig böra föreslå någon ändring vare sig i de
nyligen fastslagna tiderna för röstlängdens färdigställande eller i fråga
om den genom före nämnda lag bestämda gemensamma valdagen, återstår
endast den utvägen att bygga på den av valnämnden (resp. nämndens

37—210279.

290

ordförande) eller magistraten justerade men icke lagakraftvunna röstlängden.

Även enligt nuvarande bestämmelser ligger till grund för valet en icke
lagakraftvunnen röstlängd, men det är enligt dessa bestämmelser Konungens
befallningshavandes beslut, som tills vidare är avgörande. Över
Konungens befallningshavandes beslut må nämligen enligt 51 § särskild
klagan ej föras. Anföras besvär över valförrättning, vid vilken beslutet
tjänat till efterrättelse, må däremot i sammanhang med besvären talan mot
beslutet fullföljas. De sakkunniga föreslå nu, att till grund för valförberedelserna
och valet tills vidare lägges den av valnämnden (resp. ordföranden)
eller magistraten justerade röstlängd, mot vilken besvär emellertid
kunna anföras hos Konungens befallningshavande. Med de nya
liberala rösträttsbestämmelserna torde dylika besvär icke bliva alltför
vanliga, och, där besvär anföras, hinna de i alla händelser bliva avgjorda
före själva valet och för normala fall även före vallistornas och listsammanslutningarnas
slutliga kungörande.1) I mån som besvären bliva av
Konungens befallningshavande avgjorda, skola jämlikt 50 § därav föranledda
rättelser införas i röstlängden.

Äro besvär över valnämndens eller magistratens beslut angående
anmärkning mot röstlängd beroende på Konungens befallningshavandes
prövning, så kan förhållandet vara, att valnämnden eller magistraten förklarat
någon skola vara i röstlängden upptagen såsom röstberättigad och att
detta bestrides av klaganden. I så fall har Konungens befallningshavande
att godtaga den ifrågavarande personen såsom förslagsställare eller
kandidat. Är han förslagsställare, blir hans godtagande definitivt; det
inverkar icke på förslaget, att valnämndens eller magistratens beslut
sedermera varder av Konungens befallningshavande upphävt. Såsom
kandidat bör han däremot för sådan händelse strykas från valförslag
eller vallista, då han ju efter Konungens befallningshavandes avgörande
av besvären icke längre är valbar. Har valnämnden eller magistraten
förklarat, att rösträtt enligt längden ej tillkommer viss person,
och påstår denne för sig sådan rätt, kan ifrågavarande person tills
vidare icke godtagas såsom undertecknare av valförslag. Bliva besvären
avgjorda och bifallna före nomineringstidens utgång, vinner han i och
med detsamma behörighet såsom förslagsställare; för motsatt fall är hans
namn allt fortfarande att betrakta såsom obefintligt. I överensstämmelse
med det sagda stode, att klaganden tills vidare icke heller kunde
godtagas såsom kandidat; bleve besvären avgjorda och gillade före nomi -

1 Jfr nedan s. 292 f.

291

neringstidens utgång, vore den ifrågavarande personen att anse såsom i
vederbörlig ordning nominerad; eljest kunde han icke komma i betraktande
vid valet, även om han under tiden mellan nomineringsperiodens
slut och själva valet bleve förklarad röstberättigad och därmed även
valbar. De sakkunniga hava emellertid icke ansett en sådan anordning
lämplig utan för det ifrågavarande fallet tillskapat ett undantag. Enligt
52 § i förslaget må, i fall som det förevarande, valnämndens eller
magistratens beslut icke föranleda, att klaganden såsom icke valbar
varder utesluten från valförslag eller vallista.

46 §.

På sätt i den allmänna motiveringen (s. 161 f.) framhållits, föreslå
de sakkunniga, att, då val skall äga rum, den röstlängd, som skall ligga
till grund för förrättningen, skall insändas till Konungens befallningshavande.
Bestämmelser härom återfinnas i förevarande och 55 a §§, av
vilka den förra har avseende å det fall, att den röstlängd, som skall ligga
till grund för valet, vid detsammas kungörande ännu icke är färdig, och
den senare å det fall, att den vid kungörelsens utfärdande gällande röstlängden
skall användas vid valet. I förra fallet skall röstlängden insändas
vid utgången av den i 1 mom. omförmälda anmälningstiden eller,
om anmärkning mot längden icke framställts, omedelbart efter densammas
underskrivande eller påtecknande på sätt i 45 § sista stycket sägs.
Röstlängden skall vid insändandet vara försedd med anteckningar om
anmälda besvär, så att Konungens befallningshavande redan från början
må kunna veta, om och i vilken utsträckning besvär kunna komma att
bliva anförda och i vilken utsträckning röstlängden är definitiv. Då beslut
av valnämnden eller magistraten angående gjorda anmärkningar
mot röstlängd enligt 45 § lärer hinna avkunnas senast den 28 juli
och anmälningstiden vid sådant förhållande utgår senast den 31
juli, under det nomineringsterminen, enligt vad förut anmärkts, vid
de ordinarie valen börjar tidigast den 5 augusti, bör Konungens
befallningshavande vid dessa val under alla förhållanden redan vid
nomineringsterminens början hava tillgång till röstlängden. Skulle
val äga rum något tidigare än den 15 september, så att tiden för
meddelande av beslut enligt 45 § och början av nomineringsterminen
mera närmade sig varandra utan att’ tidsföljden dem emellan
omkastades, i vilket senare fall den äldre röstlängden skall tillämpas,
kan det givetvis inträffa, att röstlängden icke kan vara Konungens befallningshavande
tillhanda vid nomineringsterminens början utan först
något senare. Yalförslag, som inkomma vid terminens början, kunna för

292

sådan händelse icke omedelbart prövas. Sker prövningen omedelbart efter
röstlängdens ankomst, lärer emellertid i allt fall tillräcklig tid föreligga
för valförslagens vidare behandling. Enligt 55 a § skall röstlängden
i god tid före nomineringstidens början insändas till Konungens befallningshavande.
Skulle val äga rum å sådan tid före den 15 september
att tidpunkten för nomineringens början komme att nära sammanfalla
med tiden för meddelande av beslut jämlikt 45 §, kan det vara
vanskligt att i förväg avgöra, om föregående eller innevarande års röstlängd
skall ligga till grund för valförrättningen. Det kan därför i sådan
händelse bliva nödvändigt att dröja med den gamla röstlängdens insändande
tills inemot början av nomineringsterminen.

Då det i 55 § enligt förslaget heter, att kungörelse om val skall
ske i god tid före den i 55 b § stadgade inottagningstid, lärer kungörelsen
vid de ordinarie valen under alla förhållanden böra utgå före tiden
för valnämndens eller magistratens beslut enligt 45 §. I förevarande
paragraf förutsättes, att så kommer att ske. Eljest skulle det enligt
paragrafens ordalydelse kunna komma att åligga valnämndens ordförande
eller magistraten att till Konungens befallningshavande insända utdrag
av den röstlängd, som inom kort skall i sin helhet insändas till Konungens
befallningshavande.

50 §.

Ändringarna i denna paragraf föranledas av de nya bestämmelrsena
i 46 § om röstlängdens insändande till Konungens befallningshavande.

52 §.

Jfr det ovan under rubriken »Om röstlängd» anförda.

Om valets kungörande och förrättande.

54 §.

Jfr beträffande ändringarna i första momentets första stycke 12 och
72 §§.

Då det är Konungens befallningshavande, som kungör valet, synes
det böra lämnas åt denna myndighet att besluta angående det i 1 mom.
andra stycket av förevarande paragraf omförmälda undantag från den
gemensamma valdagen.

På sätt* ovan (s. 290) framhållits, hinna besvär över valnämndens
eller magistratens beslut jämlikt 45 § för normala fall att bliva avgjorda

293

till tiden för vallistornas och listsammanslutningarnas slutliga kungörande.
Om valdagen är den 15 september, inträffar nämligen den tidpunkt, efter
vilken den slutliga granskningen av vallistorna och anmälningar av listsammanslutningar
samt det slutliga kungörandet snarast möjligt skall
ske, den 30 augusti. För det fall åter, att själva valet skulle hållas inom
den närmaste tiden före den 15 september, skulle det kunna inträffa, att
dylika besvär icke kunde avgöras före det slutliga kungörandet. Att ett
sådant förhållande icke är önskvärt, ligger i öppen dag. Sättes valdagen än
tidigare i september, blir föregående årets röstlängd att tillämpa vid valförrättningen.
Det synes emellertid böra föreligga starka skäl för valets företagande
på eu viss tidpunkt, då ett uppskjutande av detsamma endast
en eller annan eller några få dagar medför, att en ny röstlängd kan tilllämpas.
Under 46 § liava anförts ytterligare ett par mindre gynnsamma
verkningar, som kunna inställa sig, om valet företages tidigare under
september månad än å den ordinarie valdagen. Under vissa förhållanden
kunna såväl dessa som den i förevarande sammanhang först omhandlade
olägenheten även uppträda, om valet skall äga rum under
tiden närmast efter den 15 september men å annan dag än en lördag1
eller söndag. Enligt 54 § 1 mom. tredje stycket får den i samma stycke
öppnade möjligheten till undantag från den gemensamma valdagen begagnas
endast, då synnerliga skäl därtill äro. De sakkunniga hava med
det anförda velat erinra därom, att med de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna för vissa fall alldeles särskilda skäl förefinnas mot tilllämpning
av det ifrågavarande stadgandet. Samma skäl tala givetvis också
i fråga om andra än de ordinarie valen mot valets utsättande å förutberörda
tider. — Beträffande ändringen i tredje stycket, se nedan under 56 §.

Andra momentet i förevarande paragraf enligt dess nuvarande lydelse
bar i förslaget sin motsvarighet i 56 §. I stället hava de sakkunniga
såsom ett andra moment infört ett stadgande av innebörd att
i fråga om tiden för vals förrättande bringa de i 17 § 3 mom. riksdagsordningen
åsyftade valen (jfr 55 q, 82 och 89 §§) i så nära överensstämmelse
som möjligt med de i första momentet av förevarande paragraf
omförmälda valen.

55 §.

Jfr under 46 § här ovan s. 292.

»Själva valet» står i motsats till valförrättningen i dess helhet, innefattande
jämväl de officiella valförberedelserna och uträkningsförfarandet.

Några tillägg hava gjorts med avseende på kungörelsens innehåll.

1 Jfr 55 b § andra stycket.

294

55 a §.

Se ovan under 46 § s. 291 f.

55 b §.

Se ss. 157 ff., 167 f. samt under rubriken »Om röstlängd» s. 289.

Andra stycket är tillagt för att icke tiderna för de olika stadierna
av valförberedelserna till följd av stadgandet i 54 § 1 mom. andra
stycket skola förryckas.

55 c §.

Beträffande första stycket hänvisas till s. 164, beträffande det andra
till ss. 163 samt 194 ff.

55 d §.

Första stycket: se ss. 159 tf.

Andra stycket: » s. 163.

Tredje stycket: » ss. 162, 164 samt 166 f.

Beträffande förevarande paragraf i övrigt hänvisas till ss. 168 f.
samt 178 f.

I fråga om valförslagen må slutligen framhållas lämpligheten av att
på offentligt föranstaltande till allmänhetens tjänst må tillkomma formulär
till sådana.

55 e §.

Se s. 173.

55 f §.

Att det i vissa fall kan vara omöjligt för Konungens hefallningshavande
att granska valförslag omedelbart efter det detsamma ingivits och
den i 55 b § stadgade tid tagit sin början, har framhållits under 46 §
(s. 291). I sådant fall är det naturligtvis så mycket angelägnare, att
granskningen vid röstlängdens ankomst omedelbart företages.

Se för övrigt angående första och andra styckena ss. 169 ff. och
angående tredje stycket ss. 163 f.

55 g §.

Jfr 52 § första stycket och ss. 290 f., 165 samt 170 f. Jfr vidare
55 d § tredje stycket och 55 c §.

295

55 h §.

Se ss. 171 ff. samt 162.

55 i §.

Se ss. 173 ff.

55 k §.

Första stycket: se ss. 173—176.
Andra stycket: se s. 180.

55 1 §.

Se ss. 178 f.

55 m §.

Se s. 180.

I fråga om anmälan om listsammanslutning torde icke samma skäl
föreligga som beträffande valförslag till att bereda vederbörande möjlighet
till handlingens utfående från Konungens befallningshavande för
fullständigande eller förtydligande.

55 n §.

Se ss. 174 ff. samt 180.

55 o §.

Se ss. 166 f., 179 samt 180 f.

Göres framställning, som i förevarande paragraf sägs, före utgången
av den i 55 b § stadgade tid, bör namnet naturligtvis aldrig uppföras å
vallista.

55 p §.

Förevarande paragraf handlar om den slutliga justeringen och kungörandet
av det genom de officiella valförberedelserna åvägabragta
materialet.

Se vidare beträffande andra stycket 52 § första stycket samt ss.
290 f., 165 och 170 f., angående tredje stycket ss. 174 ff. och 181 samt
i fråga om fjärde stycket s. 181.

55 q §.

Förevarande och nästföljande paragraf äro nästan ordagrant hämtade
ur 1903 års betänkande. Kommitterade anföra vid den paragraf,

296

som i deras förslag motsvarar 55 q § i föreliggande förslag, följande:
»Ehuru det ej lärer kunna antagas, att i verkligheten ett tillräckligt antal
valbara kandidater icke skulle bliva föreslagna eller vid utgången av

---1 kvarstå, är detta dock ej uteslutet. I sådan händelse lärer

det icke vara någon annan utväg, än att på nytt kungöra valet och
därför utsätta annan lämplig tid samt i övrigt förfara så som vid ett
nytt val». Enligt nu föreliggande förslag vore det icke omöjligt att i ett
dylikt fall låta valet ha sin gång och för besättande av den eller de
återstående platserna lita till 82 §. De sakkunniga hava emellertid ansett
ett sådant tillvägagångssätt mindre lämpligt än det föreslagna.

55 r §.

Vid den emot förevarande paragraf svarande paragrafen i 1903
års betänkande anföra kommitterade: »Kan antalet föreslagna kandidater
tänkas bliva mindre än det antal riksdagsmän, som skall väljas, så är

det ock tänkbart, att vid utgången av---—1 hela antalet

valbara kandidater är jämnt lika stort som nyssnämnda antal riksdagsmän.
I dylikt fall kunna tydligen inga andra bliva valda, än de
sålunda föreslagna kandidaterna. Ett val blev då fullständigt onödigt.
Konungens befallningshavande bör följaktligen äga att i sådan händelse
omedelbart förklara de föreslagna kandidaterna valda och inställa alla
vidare valåtgärder. »Förestående torde i tillämpliga delar gälla lika väl
beträffande nu föreliggande förslag som i fråga om 1903 års förslag. Det
skulle dock kunna ifrågasättas, om stadgandet låter förena sig med den
nuvarande lydelsen av 25 § riksdagsordningen. Väl är det sant, att i det
ifrågavarande fallet inga andra kunna bliva valda än de föreslagna kandidaterna.
Men det låter tänka sig, att ej heller dessa bleve valda. Äro valsedlar
till större antal än hälften ogilla, skall nämligen enligt nyss åberopade para.
graf i riksdagsordningen, nytt val anställas. Berodde det på någon olycklig
tillfällighet, att ej flera kandidater blivit föreslagna, funnes sålunda möjlighet
för de väljare, som kunde vilja reparera skadan, att genom avgivande
av avsiktligt ogiltiga valsedlar, åvägabringa ett nytt val. Med ett
sådant tillvägagångssätt torde man emellertid icke behöva räkna. Och
eljest lärer det, praktiskt sett, kunna tagas för visst, att de föreslagna
bliva valda. På sådan grund hava de sakkunniga ansett sig
kunna i sitt förslag upptaga förevarande stadgande.

1 För det föreliggande förslagets del kunde i de uteslutna ordens ställe insättas:
den i 55 o § bestämda tid.

297

56 §.

Den nuvarande 56 § utgår; enligt förslaget skall icke någon stad
bilda mer än en valkrets. (Jfr 19 § riksdagsordningen.) — Den nya paragrafen
motsvarar 54 § 2 mom. i gällande lag.

56 a §.

De nya bestämmelserna om röstlängdens insändande till Konungens
befallningshavande, då val skall äga rum, måste givetvis fullständigas
med ett stadgande om röstlängdens återsändande till valnämnden eller
magistraten i god tid före själva valet. Se vidare s. 162.

57 §.

Den slutligen kungjorda förteckningen över samtliga vallistor och
listsammanslutningar skall enligt förslaget vid valet finnas tillgänglig i
vallokalen.

59 §.

På sätt i den allmänna motiveringen kap. III: 2 framhålles, föreslå
de sakkunniga partibeteckningarnas avskaffande och ersättande med
sifferbeteckningar, anslutande sig till de officiellt numrerade vallistorna.
Enligt framställningen i kap. III: 4 skola emellertid, såsom en motsvarighet
till de nuvarande bestämmelserna om den s. k. fria gruppen, finnas
möjlighet att i första hand rösta på eu person, oberoende av listnumren,
personröstning med subsidiär liströstning. Förevarande paragraf
är avfattad i överenstämmelse härmed. Personröstningen med subsidiär
liströstning nödvändiggör valsedlarnas uppställande efter ett visst formulär.
Valsedlarna skola vara indelade i två fält, åtskilda genom platsen för
sifferbeteckningen och avsedda, det övre för personröstningen, det nedre
för liströstningen.

I det nedre fältet skola namnen enligt förslaget — i överensstäm.
melse med vad f. n. gäller angående namnen å sedeln — uppföras i en
följd, det ena under det andra, och må utgöra högst två utöver det antal
riksdagsmän valet avser. Stadgande härom återfinnes i paragrafens
tredje stycke, motsvarande samma styckes första punkt enligt den nuvarande
lydelsen. (Jfr 15 § och s. 284 samt 54 c § och s. 294.) Däremot
böra andra och tredje punkterna enligt den nuvarande lydelsen utgå
efter införande av fullständig rangordning mellan namnen.

Bestämmelser angående personröstningen hava införts i ett nytt

38—210279.

298

fjärde stycke. I sedelns övre fält må under viss förutsättning uppföras
ett namn — fristående namn — från vallista med eller utan nummer.
Förutsättningen är, att sedeln antingen icke upptager något namn
nedanför listnummer eller nedanför sådant nummer upptager motsvarande
vallistas samtliga namn i samma ordning som å vallistan och ej flera
namn. Meningen är att förebygga, att alltför många typer må föreligga
vid överföring till liströstningen av sedlar, som icke tagits i anspråk
utan blivit över vid personröstningen. Se härom vidare ss. 186 f.
Det förra alternativet föreligger, då sedeln antingen saknar listnummer
eller också saknar namn i det nedre fältet och då den saknar såväl listnummer
som namn i nämnda fält. Det första eller det andra fallet kan
endast förekomma till följd av något misstag, såsom att vederbörande
glömt utsätta numret1 eller att ogiltiga namn uppförts i det nedre fältet.
Att med avsikt anordna sedeln på dylikt sätt vore meningslöst. Men icke
heller det tredje fallet kan tänkas bliva mera allmänt; det innebär ju
avstående från den subsidiära röstningen.

Femte stycket enligt förslaget är lika med det nuvarande fjärde
stycket.

I ett sjätte stycke har föreskrivits, att blanketter till valsedlar skola
finnas tillgängliga ej mindre i god tid före valet bos vissa myndigheter
än även vid själva valet å vallokalen. Jfr s. 183.

63 §.

Före den slutliga justeringen av samtliga vallistor och listsammanslutningar
kunna förutsättningarna för själva valet icke med önskvärd
tydlighet överblickas. Valsedelsförsändelse, som i förevarande paragraf
sägs, bör därför icke kunna anordnas, förrän den i 55 p § sista stycket
omförmälda förteckningen blivit kungjord. Berörda tidpunkt sammanfaller
i allmänhet rätt nära med den tidpunkt, då valsedelsförsändelse av
ifrågavarande slag enligt nu gällande lag tidigast må äga rum. Endast
för Stockholm och Göteborg innebär den i överensstämmelse med vad
ovan anförts stadgade nya tiden en avsevärd inknappning. Men i nämnda
städer torde en sådan icke medföra större olägenhet.

69 §.

Jfr 15 och 59 §§.

1 Saknas nummer, äro nämligen namnen i det nedre fältet enligt 80 § ogiltiga.

299

Om rätt för väljare att i vissa fall ingiva valsedel omedelbart till Konungens

befallningshavande.

72 §.

På skäl, som anförts vid 63 §, borde icke heller valsedelsförsändelse,
varom i förevarande paragraf förmäles, kunna anordnas tidigare
än dagen för den i 55 p § nämnda kungörelse. Med ett stadgande av
sådan innebörd skulle emellertid tiden för försändelsens översändande
till bestämmelseorten under vissa förhållanden kunna bliva allt för knapp,
särskilt med den för Stockholm och Göteborg enligt förslaget gällande
kortare perioden mellan tidpunkten för kungörelsen och själva valet. Om
valsedelsförsändelsen kunde anordnas vid tiden för den i 55 h § omförmälda
kungörelse, skulle tillräcklig tid föreligga, och äro ju då vallistorna
fastställda, ehuruväl förändringar med avseende å desamma ännu kunna
förekomma. De sakkunniga föreslå, att försändelsen må kunna anordnas
tidigast å dagen för sistnämnda kungörelse.

74 §.

Jfr 59 § sista stycket.

Om rösternas sammanräknande och valets avslutande.

79 §.

Jfr 59 § samt ovan under 17 § första och andra styckena, s. 284.

80 §.

Medan 79 § handlar om de grunder, som göra valsedeln i dess
helhet ogiltig, upptager förevarande paragraf de skäl, på grund av vilka
särskilda namn å sedeln äro att betrakta såsom obefintliga. Dessa skäl
äro dels sådana, som gälla oansett namnets plats å sedeln, och dels sådana,
som gälla antingen liströstningen eller personröstningen. Av det
förstnämnda slaget äro de från första stycket i paragrafens nuvarande
lydelse upptagna ävensom det, att namnet icke förekommer å någon av
de slutligt justerade vallistorna. Liströstningen avseende namn är givetvis
ogiltigt, då sedeln icke angiver, till vilken lista densamma skall hänföras.
Vidare är det ogiltigt, då sedeln väl angiver, detta, men namnet
icke förekommer vare sig å den angivna vallistan eller å någon med
denna lista i listgrupp eller listförbund förenad vallista. Inom olika list -

300

förbund eller därmed jämnställda listgrupper eller listor få nämligen, såsom
förut framhållits, icke förekomma gemensamma kandidater. (Se
55 n § och 55 p § tredje stycket). Personröstningen avseende namn är
ogiltigt, om icke för sådan röstning i 59 § fjärde stycket stadgad förutsättning
föreligger. Upptager valsedel flera namn av, det ena eller det
andra slaget än enligt 59 § tredje, resp. fjärde stycket är tillåtet, d. v. s.
mer än två namn utöver det antal riksdagsmän valet avser, resp. ett
namn, äro slutligen det eller de namn, som i de särskilda fallen stå sist
och äro övertaliga, att betrakta såsom obefintliga. — Tredje stycket i
paragrafens nuvarande lydelse har med hänsyn till det i 17 § gjorda
tillägget ansetts obehövlig.

81 §•

Enligt denna paragraf börjar sammanräkningsförfarandet därmed,
att valsedlar med fristående namn (namnsedlar) och sådana utan dylikt
namn (listsedlar) särskiljas och ordnas, de förra efter de fristående namnen
och de senare efter listnumren.

81 a §.

Denna paragraf handlar om platstillsättningen på grund av den
»fristående röstningen» och om avskiljande och vidare ordnande av de
namnsedlar, som icke tagas i anspråk för nämnda platstillsättning. Beträffande
den till grund för platstillsättningen liggande valkvoten hänvisas
till ss. 192 tf. Jfr s. 207. Angående avskiljandet och ordnandet
av de namnsedlar, som icke tagits i anspråk för platstillsättningen, se
ss. 190 tf. Förfarandet i dess helhet belyses av exempel å ss. 242 tf.

81 b §.

Det föreskrivna antalet riksdagsmän lärer — frånsett val enligt
82 och 89 §§ — knappast någonsin kunna utses enbart genom personröstningen.
Uträkning av liströsterna måste därför äga rum vid, praktiskt
sett, varje val jämlikt 17 § 1 och 2 mom. riksdagsordningen. Reglerna
för uträkningen återfinnas i 81 c—81 g §§ och belysas av exempel
å ss. 244 tf.

81 c §.

Sedan platstillsättningen på grund av personröstningen samt den
därmed sammanhängande avsättningen och ordnandet av namnsedlar,
som icke tagits i bruk för nämnda platstillsättning, blivit slutförda,

301

•börjar uträkningen av liströstningsresultatet med fastställande av rösttal
för de särskilda vallistorna och listsammanslutningarna. Antalet sedlar
i varje listsedelgrupp är härvid grundläggande. Nämnda antal är lika
med summan .av gruppen enligt 81 och 81 a §§'' tillagda sedlar.

81 d §.

Platsfördelningen emellan valförbund och därmed jämnställda listsammanslutningar
samt platsfördelningen emellan listförbund och därmed
jämnställda listsammanslutningar tillgå enligt förevarande paragraf på
enahanda sätt som platsfördelningen mellan partierna jämlikt 20 §, med
den skillnad dock, att, enär gemensamma namn icke få förekomma mellan
enheterna för platsfördelningen enligt 81 d §, delning av plats icke
ifrågakommer jämlikt sistnämnda paragraf.

81 e §.

Denna paragraf handlar om fastställande av ordning mellan namnen
å de särskilda vallistornas, listgruppernas och listförbundens valsedlar.
Härvid tillämpas i 19 § stadgade grunder, vad listgrupperna och listförbunden
angår med vissa i 81 e § närmare beskrivna modifikationer.

81 f §.

Stadgandet i denna paragraf har avseende å de två närmast föregående
paragraferna.

81 g §•

Sedan platserna blivit fördelade mellan de särskilda listförbunden,
resp. därmed jämnställda listgrupper och listor, samt ordning mellan
namnen blivit bestämd för nämnda enheter, sker platstillsättningen jäm*
likt förevarande paragraf efter enahanda grunder, som i 20 § finnas
stadgade för platstillsättningen inom partierna. Enligt förevarande paragraf
kan emellertid icke, såsom enligt 20 §, en och samma person få
sig tillerkänd plats från flera av de vid platstillsättningen gällande enheterna.

’ 83 §.

De ifrågavarande blanketterna torde böra uppställas med ledning
av de å ss. 250 tf. intagna tabellerna och de vid 24 § omförmälda, ep -

302

ligt kungl. kungörelserna den 18 juli 1913 för vissa kommunala val fastställda
blanketterna. Anvisningarna skulle enligt de sakkunnigas mening
avfattas i överensstämmelse med den å ss. 242 tf. förekommande beskrivningen
å sammanräkningsförfarandets olika delar.

I fråga om protokollet hänvisas i tillämpliga delar till det ovan
vid 24 § anförda, s. 287 f. Jfr 69 §. — Jfr ock 88 § samt ovan under
27 § s. 288.

Om blanketterna ifyllas i enlighet med anvisningarna, torde andra
anteckningar ej erfordras vid sammanräkningarna. Med anledning härav
och då det förutsättes, att blanketterna skola ingå som bilagor i protokollsformuläret,
lärer bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf
i dess nuvarande lydelse om förvaring av vissa anteckningar kunna
utan att ersättas med annat stadgande utgå.

87 §.

Ändringarna i förevarande paragraf, som handlar om ersättarevalet,
påkallas av de nya bestämmelserna angående huvudvalet. I övrigt
ansluter sig den nya paragrafen, i sak, så nära som möjligt till de nuvarande
bestämmelserna.

Allmänna bestämmelser.

95 §.

I ändamål att förebygga masskassering av valsedlar vid val till
andra kammaren föreslogo de sakkunniga i sitt förra betänkande, att valsedlar
och kuvertomslag skulle genom statens försorg kostnadsfritt tillhandahållas
valförrättare. Med anledning av nämnda förslag gjordes av
Kungl. Maj:t framställning till 1920 års riksdag (proposition nr 326) angående
anslag till anskaffande av kuvert och omslag för valen till andra
kammaren i september 1920. Med bifall till denna hemställan beviljade
riksdagen för ändamålet ett förslagsanslag. Till innevarande års riksdag
har Kungl. Maj:t gjort en liknande framställning (proposition nr 242)
med avseende å de närmast förestående valen till andra kammaren.
Förevarande paragraf synes höra bringas till överensstämmelse med den
praxis, på vilken sålunda inslagits, och följaktligen ändras därhän, att
enligt densamma valkuvert och kuvertomslag skola bekostas av statsverket.
Därmed torde icke vara sagt, att, därest en valförrättare använt
andra kuvert än de genom statens försorg tillhandahållna men likväl
iakttagit vallagens föreskrifter beträffande kuvertens beskaffenhet, kuver -

303

ten skola kasseras (jfr Betänkande I s. 10). Angående de av de sakkunniga
föreslagna blanketterna till valsedlar vid valen till andra kammaren (jfr
§§ 59 och 74) lärer uti ifrågavarande hänseende böra gälla detsamma
som beträffande kuverten, varemot utgifterna för valsedelsblanketter vid
förstakammarvalen torde böra bestridas i samma ordning som andra omkostnader
för sistnämnda val.

Jfr 95 §.

96 §.

Övergångsstadgandet.

Enligt förslaget skola Stockholm stads båda valkretsar sammanslås
till en valkrets. Därmed skulle staden enligt 31 § utgöra ett valdistrikt.
I vissa andra fall kan föreslagen sammanslagning av valkretsar
medföra, att landskommun, som förut varit delad på olika valkretsar,
kommer att tillhöra en och samma valkrets. Den skulle då också enligt
denna paragraf utgöra ett valdistrikt. I de angivna fallen lärer den vid
lagens trädande i kraft bestående indelningen i valdistrikt böra gälla,
till dess annorlunda varder förordnat i den ordning 32 § föreskriver.

Då i tredje stycket av övergångsstadgandet talas om riksdagsmans
avgång innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, avses
icke det fall, att avgången föranletts av Konungens förordnande om nya
val i hela riket till den kammare, riksdagsmannen tillhört (jfr 17 § 3
mom. riksdagsordningen samt 26 och 87 §§ vallagen). Ej heller avses
av 1 mom. andra stycket i övergångsstadgande till riksdagsordningen föranledd
avgång. I de med förevarande stadgande åsyftade fallen, kan, då
det gäller en enligt äldre lag utsedd riksdagsman, den nya lagen, med
hänsyn till de införda nyheterna i fråga om sammanräkningsförfarandet
och, vad andra kammaren angår, valkretsindelningen, i allmänhet icke
tillämpas, och torde det vara lämpligt att i berörda fall äldre lag undantagslöst
kommer till användning. Ett stadgande av sådan innebörd har
därför tillagts.

BILAGOR

39—210279

BILAGA 1.

ALSTATISTIK

TABELLER, UTARBETADE

OTTO GRÖNLUND

308

Antal godkända valsedlar länsvis vid

	1	2	1 »	! *	1 &	1 6	7	8	9	10	11	12	13 i
			Å r	19 1	1		Höst	enl	9 1	4
	Län	Mode- rata	Libe- rala	Son- dera.	Öv- riga	Summa	Mode- rata	Libe- rala	Son- dera.	Öv- riga	Summa	Mode- rata	Riks- förb.
1	Stockholms stad	9,472	8,811	16,105	13	34,401	16,415	6,939	21,086	8	44,448	15,061	—
2	Stockholms län	5,515	6,660	7,292	12	19,479	10,032	5,323	11,563	5	26,923	7,949	—
3	Uppsala >	4,411	7,644	4,754	—	16,809	6,211	5,717	7,643	—	19,571	4,065	—
4	Södermanlands »	3,748	9,938	8,564	4	22,254	5,802	8,205	12,865	6	26,878	4,368	341
6	Östergötlands »	12,269	11,798	11,035	13	35,115	16,574	7,427	15,597	6	39,604	8,297	6,066
6	Jönköpings >	14,446	8,741	4,071	18	27,276	17,772	8,081	6,397	8	32,258	10,945	1.312
7	Kronobergs »	10,002	5,483	3,371	13	18,869	12,474	3,727	4,592	2	20,795	7,694	1,461
8	Kalmar »	11,896	8,616	3,321	4	23,837	17,254	6,117	5,677	1	29,049	10,464	1,650
9	Gottlands >	2,871	1,703	497	2	5,073	6,708	1,258	236	2	8,204	3,272	1,486
10	Blekinge >	4,667	4,264	3,331	1	12,263	7,154	3,797	4,701	—	15,652	5,552	—
11	Kristianstads >	7,244	14,082	6,796	13	28,135	11,106	11,612	10,774	7	33,499	8,141	1,180
12	Malmöhus >	14,393	13,316	23,889	44	51,642	20,678	10,754	28,162	22	59,616	13,009	6,880
13	Hallands >	8,424	5,288	3,036	3	16,751	12,143	4,297	4,095	1	20,536	10,810	—
14	Göteb. o. Bohus >	13,297	10,977	7,229	23	31,526	18,668	11,846	13,983	3	44,500	34,213	—
16	Älvsborgs »	16,194	14,116	5,708	75	36,093	21,058	12,281	8,168	5	41,512	12,592	-
16	Skaraborgs >	11,433	15,274	3,684	11	30,402	14,799	12,015	7,315	2	34,131	9,435	—
17	Värmlands >	5,239	15,295	8,598	8	29,140	7,505	12,553	13,919	1	33,978	5,087	1,248
18	Örebro >	4,687	10,745	7,868	4	23,304	6,248	9,558	10,761	5	26,572	3,862	—
19	Västmanlands »	4,284	8,110	8,098	4	20,496	5,194	5,923	10,029	—	21,146	2,777	337
20	Kopparbergs >	4,534	10,695	9,871	7	25,107	5,590	8,515	16,800	8	30,913	2,315	—
21	Gävleborgs >	4,965	10,691	13,031	—	28,687	6,111	8,413	20,235	2	34,761	2,873	—
22	Västernorrlands »	5,682	13,796	5,644	11	25,133	8,005	10,086	13,694	5	31,790	4,443	—
23	Jämtlands >	2,633	10,112	1,924	2	14,671	3,836	8,301	5,448	1	17,586	3,654	698
24	Västerbottens >	4,447	12,154	310	4	16,915	7,143	10,481	3,765	3	21,392	6,887	—
25	Norrbottens >	1,938	4,486	4,169	3	10,596	4,151	3,267	8,628	1	16,047	4,305	—
26	Summa	188,691	242,795	172,196	292 603,974	268,631196,493 266,133	104	0 © tf 1 s	22,659

309

an dr akammar valen åren 1911—1920.

14	15	16	'' 17	18 \|	1 b	20	21 \|	22	23 \|	24 \|	26 \|	26 \|	27	1
	A r 1	9 1 7							Å r 1	9 2 0
Bonde- förb.	Libe- rala	Soc.- dcm.	Vänst.- soc.	i öv- j Tiga	Summa	1 Mode- rata	Riks- förb.	Bonde- förb.	Libe- rala	Soc.- dem.	Vänst.-soc.	Öv- riga	Summa
	7,476	21,929	3,558	17	48,041	19,035	—	—	7,033	22,618	2,730	24	51,440	1
362	4,346	11,063	442	7	24,169	7,058	1,286	1,080	3,589	9,655	929	4	23,601	2
1,836	5.041	6.629	1,922	3	19,496	3,340	385	1,912	4,303	5,742	1,203	1	16,886	3
_	9,936	11,804	557	3	27,009	3,716	2,140	—	6,200	9,847	608	2	22,513	4
_	8,334	15,147	1,850	10	39,704	8,803	5,715	—	4,503	12,189	1,494	1598	34,302	5
2,918	8,957	5,184	3,231	12	32,559	12,272	2,143	3,272	6,067	5,254	1,863	12	30,883	6
2,282	5,054	4,896	772	5	22,164	8,045	1,317	1,931	2,974	3,688	832	1	18,788	7
3,008	6,692	4,901	2,275	5	28,995	12,275	1,026	2,459	3,478	4,067	1,370	2	24,677	8
_	1,867	655	—	2	7,282	1,458	2,968	—	878	701	—	—	6,005	9
1	4,587	4,514	438	—	15,092	4,440	939	527	2,936	3,657	224	1	12,724	10
_	13,278	11,214	321	25	34,159	8,180	2,076	—	9,613	8,715	602	4	29,190	11
_	10,239	31,311	—	887	62,326	14,676	6,907	—	7,514	29,666	182	12	58,957	12
_	4,529	4,365	414	1	20,119	6,318	2,997	2,997	2,873	4,011	411	1	19,638	13
_	11,746	14,195	1,799	7	41,960	12,261	2,898	862	8,291	12,750	1,132	2	38,196	14
5,917	10,887	9,673	1,247	6	40,322	! 13,248	—	7,339	6,859	7,414	573	5	35,438	15
5.764	10,307	7,437	2,454	8	35,405	9,982	—	7,122	6,685	5,016	1,100	—	29,905	16
_	13,652	11,610	3,168	i	34,766	5,923	1,216	1,457	10,037	8,776	3,289	1	30,699	17
2,405	10,064	10,280	1,502	6	28,119	4,292	626	2,105	6,578	8,516	1,074	6	23,197	18
2.247	5.292	8.287	1,984	1	20,925	2,470	—	3,205	3,944	6,529	1,871	2	18,021	19
4,018	7,977	10,963	6,957	9	32,239	2,532	—	5,420	6,973	8,523	4,257	5	27,710	20
4.495	6,805	12,853	4,737	7	31,770	\| 2,839	—	5,489	5,524	9,977	2,989	2	26,840	21
4.008	9,881	4,485	7,977	8	30,802	4.667	1,312	3,523	7,367	4,113	5,833	2	26,817	22
1	8,099	2,553	3,183	1	18,189	3,556	1,830	624	5,363	1,893	2,121	1	15,388	23
_	13,507	1,247	1,295	5	22,941	6,938	1,745		10,583	537	727	3	20,533	24
_	4,383	1,582	7,160	i	17,431	\| 4,645	1,097	994	3,190	1,267	4,642		15,835	25
39.282 202,936; 228,777 59,243\| 1,037	735,984	1183,019 40,023 52,318	143,355	195,121 i 42,056	1,6911 658,183	26

Valresultat under olika förutsättningar vid andrakammarvalen åren 1911—1920.

1	2	3	4 \| 5	ö	7	8	9	10 1	11 ! 12	13	14	15	16	17 J18 \| 19 \| 20	21 \| 22 \| 23	24	25
Län och valkretsar	'')	A r	1911	Hösten 1914			Å r	1917				Å r	1920
Moderata	Liberal»	Soc.-dem	cn a B B DS	Moderata	Liberala	Soc.-dem.	Samma	Moderata	Riksförb.	Bonde förb.	Liberal»	Soc.-dem.	p: P oo ÖB O O	Summa	Moderata	Kiksförb.	Bondeförb.	Liberala	Soc.-dem.	<1 0: P ÖB ÖB O p	Utom partierna	Summa
1	1	3	i	7	44	5	2	8	45	6			2	3		16	3			2	3			16
Stockholms stad......<	2	4	3	7	14	6	2	7	15	3	—	—	2	8	I	16	6	—	—	2	8	—	—	16
1	3	I	4	6	il	6	2	7	15	5	—	—	3	7	1	16	6	—	—	2	7	1	—	16
1	1	2	3	4	9	4	4	4	9	4	—	—	4	4	_	9	3	—	—	4	5	_	_	9
Stockholms län......■!	2	3	3	3	9	3	2	4	9	3	—	—	I	5	—	9	3	—	—	I	S	—	—	9
1	3	3	3	3	9	3	2	4	9	3	—	—	2	4	—	9	3	1	—	1	4	—	—	9
(	1	J	3	i	5	5	4	2	5	4	—	—	2	2	—	5	4	—	—	2	2	—	_	5
Uppsala län........<	2	I	3	i	3	2	I	2	3	I	—	—	2	2		5	I	—	—	2	2	—	—	5
1	3	1	2	2	5	2	1	2	b	1	—	—	i	2	1	5	1	—	i	i	2	—	—	5
I	1	—	4	3	7	4	3	4	7	—	—	—	3	4	—	7	4	—	—	2	4	_	—	7
Södermanlands län.....<	2	I	3	3	7	I	2	4	7	I	—	—	3	3	—	7	I	—	—	2	4	—	— •	7
1	u	1	3	3	7	2	2	3	7	1	—	—	3	3	—	7	1	1	—	2	3	—	—	7
\|	1	4	5	3	12	5	5	5	42	3	2	—	2	5	—	42	3	2	—	4	5	—	4	42
Östergötlands län.....<	2	4	4	4	12	3	2	3	12	2	2	—	3	5	—	12	3	2	—	2	5	—	—	12
1	3	4	4	4	12	0	2	b	12	2	2	—	2	5	1	12	3	2	—	2	4	—	1	12
j	1	5	3	4	9	5	2	3	9	3	• -	4	3	2		9	4	—	4	2	2			9
Jönköpings län......<	2	3	3	I	9	5	2	2	9	3	—	I	1	I	I	9	4	—	I	2	2	—	—	9
1	3	b	3	1	9	0	2	2	9	3	—	1	3	1	1	9	4	1	1	2	i	—	—	9
)	1	4	2	4	7	6	—	4	7	3	—	—	2	2		7	4	—	—	4	4	—	—	6
Kronobergs län......<	2	4	2	I	7	5	I	I	7	3	—	—	2	2		7	4	—	—	I	I	—	—	6
1	3	4	2	1	7	4	1	2	7	2	—	1	2	2		7	3	—	1	1	1	—	—	6
\|	1	6	4	—	40	6	1?	2	40	5	—	4	2	4		9	6	—	—	2	4	—	—	9
Kalmar län........\	2	5	4	I	IO	6	2	2	IO	4	—	I	2	2		9	6	—	I	I	1	—	—	9
1	3	5	4	1	10	6	2	2	10	3	—	1	2	2	1	9	4	—	1	1	2	1	—	9
\|	1	2	4	—	3	3	—	—	3	2	—	—	4	—		3	4	2		—	—	—	—	3
Gottlands län.......t	2	2	I	—	3	3	—	—	3	2	—	—	I	—	—	3	I	2	—	—	—	—	—	3
1	3	2	1	—	3	2	1	—	3	1	1	—	1	—	—	3	1	2	—	—	—	—	—	3
1	1	2	2	2	6	3	4	2	6	2	—	—	2	2	—	6	3	—	—	4	2	_	—	6
Blekinge län .......<	2	2	2	2	6	3	I	2	6	2	—	—	2	2	—	6	3	—	—	I	2	—	—	6
1	3	2	2	2	6	3	1	u	6	2	—	—	2	2	—	6	2	1	—	1	2	—	—	6
\|	1	3	4	21	9	3	4	2	9	2		—	4	3	—	9	3	—	—	3	3	—	—	9
Kristianstads län.....<	2	2	5	2	9	3	3	3	9	2	—	—	4	3	—	9		—	—	3	3	• —	—	9
1	3	2	5	2	9	3	3	3	9	2	—	—	4	3	—	9	SJ	1	—	3	3	—	—	9
\|	1	5	3	40	18	6	3	44	49	3	4	—	3	44	_	18	4	4	—	2	44	_	_	18
Malmöhns län......<	2	5	3	8	18	7	3	9	19	4	2	—	3	9	—	18	4	2	—	2	IO	—	—	18
1	3	5	5	8	18	7	3	9	19	4	2	—	3	9	—	18	ä	2	—	2	9	—	—	18

310

Hull»nd» län

Älvsborgs län

Skaraborgs län

Värmlands län

Örebro län

Gävleborgs län

1	i	3	a	7	6	•7	7	7	6	4	—	_	1	1	—	6	a\	7	7	7	7	—	-r	Öl
	2	3	2		6	4	\|	I	6	4	—	—	1	I	—	6	2	I	I	I	I	—	—	6
..... 1	3	3	2	1	6	4	1	1	6	3	—	—	2	1	—	6	2	1	1	1	1	—	—	6
j	1	s	5	3	76	3	3	5	16	6	—	—	5	5	—	76	7	7	—	3	6	—	—	77
Bohus län . . <	2	7	6	3	16	7	4	5	l6	6	—	—	4	6	—	l6	6	I	—	4	6	—	—	17
3	7	5	4	16	7	4	5	16	5	—	—	5	5	1	16	5	1	—	4	6	1		17
I	1	5	.5		72	7	3	£	72	4	—	7	4	3	—	va	5	—	3	7	3	—	—	72
	2	5	r	2	12	6	4	2	12	4	—	2	3	3	—	12	s	—	2	2	3	—	—	12
...... 1	3	5	5	2	12	6	4	2	12 j	4	—	2	9	3	—	12	5	—	2		3	—	—	12 \|
\|	1	i	c	_	70	4	4	O	70	2	—	2	4	2	—	70	4	—	2	2	2	—	—	70
!	2	4	5	I	IO	4	4	2	IO	3	—	2	3	2	—	IO	4	—	2	2	2	—	—	1
i	3	4	6	1	10	4	4	2	10	3	-	1	§	2	1	10	3	—	3	2	2	—	—	10
i	1	7	7	3	77	a	4	5	77	—	—	—	7	4	—	77	2	—	—	3	4	7	—	70
	2	2	6	3	II	2	4	5	I I	I	—	—	5	4	I	II	2	—	—	4	3	1	—	IO
.... i	3	2	6	3	11	2	4	5	11	2	—	—	4	4	1	11	2	—	1	3	3	1	—	10
i	1	a	4	3	.9	2	3	4	9	—	—	—	4	5	—	9	2	—	—	2	5	—	—	9
.......	2	2	4	3	9	2	3	4	9	I	—	—	4	4	—	9	2	—	—	3	4	—		9
t	3	2	I	3	9	2	3	4	9	1	—	1	3	O	1	9	2	—	1	3	3			y
i	1	7		3	6	7	2	3	6	7	—	—	'' 2	3	—	6	—	—	7	2	3	—	—	6
	2	I	3	2	6	I	2	3	6	I	—	—	2	3	—	6	1	—	I	1	3	—	—	6
	3	1	3	2	6	1	2	3	6	1	—	1	1	2	1	6	1	—	1	1	2	1	—	H
i	1	1	5	4	10	7	2	6	9	—	—	—	4	5	7	70	—	—	3	3	3	7	—	70
	2	2	4	4	10	I	3	5	9	—	—	1	3	4	2	10	1	—	2	3	3	1	“7	IO
	3	2	4	4	10	2	2	5	9	1	—	1	3	3	2	10	1	—	2	2	3	2	—	10
i	1	_	5	6	77	_	3	7	70	—	—	7	2	6	7	70	—	—	2	2	5	1	—	70
. . . . J	2	2	4	C	II	2	2	6	IO	I	—	I	2	5	I	IO	1	—	2	2	i	1	—	IO
i	3	2	4	5	11	2	2	6	10	1	—	1	2	4	2	10	1	—	2	2	4	1	—	10
i	1	5	6		77	3	4	4	77	2	—	7	4	2	2	77	2	_	2	3	2	2	_	77
	2	2	7	2	II		3	5	II	I	—	1	4	2	3	II	2	—	I	3	2	3	—	II
	3	3	6	2	11	3	3	5	11	2	—	1	3	2	3	11	2	1	1	3	2	2	—	11
i	1	_	6		6	7	4	7	6	7	—	—	4	—	7	6	2	_	—	3	—	1	—	6
. . . i	2	I	5	_	6	1	3	2	6	I	—	,—	3	I	I	6	1	I	—	2	1	1	—	6
i	3	1	4	1	6	1	3	2	6	1	—	—	3	1	1	6	1	1		2	1	1	—	6
i	1	7	6		7	3	4		7	2		—	5		—	7	2	_		5			—	7
län.....<	2	2	5	—	1	2	4	I	7	2	—	—	5	—	—	7	3	—	—	4		—	—
	3	2	5	—	7	2	4	1	7	2	—	—	4	—	1	7	2	1		4		—		7
	1	i	3	2	6	2	7	3	6	2	___		2	_	2	6	3			7		3	__	7
n......i	2	I	3	2	6	1	I	4	6	1	—		2		1	6				2		2		z
1	3	i	3	2	6	2	1	3	6	1			f2	1	* 2	6		1		1	1	2		7
	1	67	100	63	230	57	57	86	230	58	3	7	75	80	7	230	70	7	15	50	76	9	1	230
Summa <	2	72	07	6i	230	85	59	86	230	58	4	9	69	77	13	230	72	9	13	52	75	9	—	230
	3	73	»4	63	230	86	59	85	230	56	5	11	66	71	21	230	64	17	18	48	69	13	1	230

t) i = Med nuvarande valkretsindelning och valmetod, men utan gemensam partibeteckning,
kretsar och tillämpning av d’Hondts regel. 3 = Med länen som valkretsar och tillämpning av valkvotsr egeln.

2 = Med länen som val -

Valresultat under olika förutsättningar vid andrakammarvalen åren 1911—1920.

		Antal avgivna godkända	valsedlar		An- tal re-	Valresultat med tillämpning av d’Hondts regel	Valresultat med tillämpning av valkvotsregeln
	Moderata	09 O! -t O"	Bondeförb.	Liberala	Soc.-dem.	< So: 0 ce O P .	Övriga	Summa	pre- sen- tan- ter	Moderata \|	Riksförb.	1 Bondeförb. \|	Liberala	Soc.-dem. \|	< So: B cn OD O P	\|Utom partierna	Moderata	Riksförb. \|	1 Bondeförb.	Liberala	02 c p Qu n B	\| Vänst.-soc.	\|Utom partierna
Med hela riket som en valkrets . ]										72			93	65			72			92	66
j ■ länen som valkretsar . . . >1911 > nuvarande valkretsindelning1)) Med hela riket som en valkrets . 1 gög	188 691	—	—	242 795	172196	—	292	603 974	23 oj	72 67 84	—	—	97 100 62	61 63 84	—	—	73	—	—	94	63	—	—
								\|					84			62	84
> länen som valkretsar . . . > ten > nuvarande valkretsindelning''))	268 631	—	—	196 493	266133	—	104	731 361	230>	85 87	—	—	59 57	86 86	-	—	86	—	—	59	85	—	—

Med hela riket som en valkrets . J									\|	57	7	12	64	72	18	_	57	7	12	63	72	19	_
» länen som valkretsar . . . >1917	182 070	22 659	39 262	202 936	228 777	59 243	1037	735 984	23oj	OO	4	9	69	77	13	—	56	5	11	66	71	21	—
> nuvarande valkretsindelning1))									1	58	8	7	75	80	7
Med hela riket som en valkrets . 1										65	14	18	50	69	14	_	64	14	18	50	68	15	1
» länen som valkretsar . . . >1920	183 019	40 623	52 318	143 355	195 121	42 056	1691	658 183	23oj	72	9	13	52	75	9	—	64	17	18	48	69	13	1
» nuvarande valkretsindelning1))									\|	70	7	15	50	78	9	1

'') Utan gemensam partibeteckning.

40—210271).

Valresultat under olika förutsättningar vid andrakammarvalen åren 1917 och 1920 inom till

delning i två valkretsar föreslagna län.

1	2	3	4	5	«	7	8	9	10	11	12	13	14	15
Län föreslagna att uppdelas i två valkretsar			År	19 17					Å	192 0
Mode- rata	Riks- förb.	Bonde- förb.	Libe- rala	Soc.- ] Vänst. -dem. j soc.	Sum- ma	Mode- rata	Riks- förb.	Bonde- förb.	Libe- rala	Soc.- dem.	Väust.- soc.	Sum- ma
Malmöhus län.
fl*)	—
Norra valkretsen.........-(2	I	I	—	2	4	—	8	2	I	—	I	4	—	8
h	1	1	—	2	i	—	8	2	1	—	1	4	—	8
\V)
Södra valkretsen.........•! 2	2	I	—	I	6	—	IO	3	—	—	I	6	—	IO
	2	1	—	1	6	—	10	3	1		1	5	—	10
Göteborgs och Bohus län.
[1	2	—	—	2	3	—	7	3	—	—	1	4	—	8
Göteborgs stad.........< 2	2	—	—	2	3	—	7	3	—	—	I	4	—	8
13	2	—	—	2	3	—	7	3	—	—	2	3	—	8
\|1	4	—	—	3	2	—	9	4	1	--	2	2	—	9
Länets landstingsområde ... . <2	4	—	—	3	2	—	9	4	I	—	2	2	—	9
13	4	—	—	3	2		9	3	1	1	2	2	—	9
Alvsborgs län.
\|1	2	—	—	3	2	—	7	2	—	2	1	2	—	7
Norra valkretsen........<2	2	—	I	2	2	—	7	2	—	I	2	2	—	7
\|3	2	—	1	2	2	—	7	2	—	1	2	2	—	7
fl	2	—	1	1	1	—	5	3	—	1	—	1	—	5
Södra valkretsen.........<2	2	—	I	I	I	—	3	3	—	I	—	I	—	5
13	2	—	1	1	1	—	5	2	—	1	1	1	—	5

1 = Med nuvarande valkretsindelning ock valmetod, men utan gemensam partibeteckning.

2 = Med de föreslagna valkretsarna och tillämpning av d’Hondts regel.

3=>>> > > » > valkvotsregeln.

*) Enär valkretsen bildats genom sönderstyckning av förutvarande, kan här avsedd uppgift icke lämnas.

313

314

Antal godkända valsedlar vid andrakammarvalen åren 1917

1	2	3	4	5	6	7
Län föreslagna att uppdelas i två valkretsar				Å	r 1	9 1 7
Moderata	Riksförb.	Bondeförb.	Liberala	Soc.-dem.	Vänst.-soc.
Malmöhus län.
Norra valkretsen...........	5,090	4,110	—	6,002	12,832
Södra > ...........	7,919	2,770	—	4,237	18,479
Göteborgs och Bohus län.				-
Göteborgs stad............	5,153	—	—	4,340	8,480	1,517
Länets landstingsområde.......	9,060	—	—	7,406	5,715	282
Ålvsborgs län.
Norra valkretsen...........	5,056	—	3,027	7,035	6,974	298
Södra > ...........	7,526	—	2,890	3,852	2,699	949

315

och 1920 inom till delning i två valkretsar föreslagna län.

8 1	9	10 \|	11 1	12 \|	13 \|	14 \|	16 \|	16 \|	IT
				År 1	9 2 0
Övriga	Samma	Moderata	Riksförb.	Bondeförb.	Liberala	Soc.-dem.	Vänst.-soc.	Övriga	Samma
877	2S,911	5,610	4,715		3,997	12,776	46	8	27,152
10	33,415	9.066	2,192	—	3,517	16,890	136	4	31,805
4	19,494	6.124		_	3,944	8,454	833	1	19,356
3	22,466	6,137	2,898	862	4,347	4,296	299	1	18,840
4	22,404	5,194		4,035	4,491	4,905	336	3	18,964
2	17 918	8,054	—	3,304	2,368	2,509	237	2	16,474

BILAGA 2.

DET PROPORTIONELLA VALSÄTTET
VID POLITISKA VAL I VISSA
FRÄMMANDE LÄNDER

EN REDOGÖRELSE

J. E. NILSSON

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Norge..................................319

Danmark.................................326

Finland.......... 339

Holland.................................344

Tyskland.................................349

Österrike.................................353

Schweiz.................................357

Belgien................................362

Frankrike................................376

Italien..................................383

England................ 386

319

Norge

Under det att vissa kommunala val i Norge sedan 1896 kunnat försiggå
med tillämpande av ett proportionellt system, om nämligen ett visst minimiantal
väljare så fordrat, ha valen till stortinget hittills försiggått under formen av
rena majoritetsval. Emellertid blev frågan om införandet av proportionella val
på det politiska området aktuell även här, och den 36 juni 1917 beslöt stortinget
tillsätta en kommission med uppdrag att utreda frågan om en förändring av valsättet
vid de politiska valen, särskilt spörsmålet om flermansvalkretsar med eller
utan proportionella val. Det dröjde till 1919, innan »den parlamentariske valgordningskommission»
blev färdig med sin uppgift, och i tre olika betänkanden,
daterade den 7 april, den 22 juli och den 13 oktober 1919 jämte bilagor framlade
den resultatet av sitt arbete.

De tilltänkta förändringarna i vallagen förutsatte ändringar av vissa para frafer

i Norges grundlag, och vid 1917 års storting väcktes också motioner i
enna riktning, vilka emellertid enligt den norska grundlagens bud ej kunde avgöras
förrän under nästa stortingsperiod, d. v. s. efter nyvalen 1918.

Det mest representativa av dessa förslag var daterat den 12 december 1917
och undertecknat av 11 personer från skilda politiska läger. Motionen upptager ej
mindre än 12 alternativ, ordnade i 3 grupper. I förslagen inom den andra gruppen
möta vi det danska systemet med »tiiläggsmandat». Annars knyter sig det
största intresset till den första gruppen, särskilt till alternativen IV och Yl,
vilka skulle komma att spela en dominerande roll under de följande förhandlingarna.

Enligt alternativ Yl, som förordades av den förstärkta konstitutionskommittén
i dess utlåtande av den 17 juni 1919, skulle Kristiania, Bergen, Trondhjem
och Stavanger vardera utgöra en valkrets. F. ö. skulle städer och landsbygd
i varje amt bilda en valkrets. Över hela linjen hade man att tillämpa
proportionellt valsätt (s. k. listsystem).

Alternativ IV, som understötts av den parlamentariska kommissionen i
dess första betänkande av den 7 april 1919, var emellertid det, som avgick med
seger i stortinget, där det den 29 november 1919 antogs med 92 röster mot 34.
Förslaget skilde mellan landsbygd och städer sålunda, att varje amt med undantag
av där belägna städer skulle bilda en valkrets; av städerna skulle Kristiania
och Bergen vardera bilda en krets, de övriga förenas i valkretsar med minst 3
representanter, väsentligen på grundval av amtsindelningen. Även enligt detta
alternativ skulle ett proportionellt system komma till användning.

Detalj bestämmelserna i sist omnämnda och av stortinget antagna förslag
äro följande: Stortinget skall hädanefter bestå av 150 ledamöter (i det under -

320

alternativ, som den parlamentariska kommissionen förordade, föreslogs 138; hittillsvarande
antal: 126). Antalet av städernas representanter skall städse förhålla
sig till antalet landsbygdsrepresentanter som 1 till 2. — Av de 50 stadsrepresentanterna
utses 7 av Kristiania, 5 av Bergen, medan av de övriga stadsvalkretsarna
3 välja vardera tre representanter, 3 vardera fyra, 2 vardera fem och 1 sju
representanter. — Av de 100 landsbygdsrepresentanterna utser 1 valkrets tre, 3
kretsar vardera fyra, 6 vardera fem, 3 vardera sex, 3 vardera sju och 2 vardera
åtta. — Varje stad samt på landet varje kommun (»herred») och köping (»ladested»)
med egen kommunalstyrelse utgör ett särskilt valdistrikt (»valgsogn»); dock
kunna städerna genom lag delas i liera valdistrikt. I varje valdistrikt röstas
direkt på stortingsmän och ersättare för hela valkretsen (»valdistrikt» är den
norska termen för valkrets). Valen äro proportionella. De närmare reglerna härom
fastställas genom lag.

I anslutning till dessa grundlagsändringar och på grundval av den parlamentariska
kommissionens betänkande n:r 2 utarbetade regeringen förslag till ny
vallag, vartill lades en särskild lag om nomination vid stortingsval. Den kung!,
propositionen var daterad den 19 april 1920 och slutbehandlades av stortinget
vid dess höstsession, där valreformen var den fråga, omkring vilken det övervägande
intresset samlade sig. Den förstärkta konstitutionskommitténs betänkande
förelåg den 28 okt., och de avgörande debatterna i stortinget ägde ram ungefär
en månad senare, varpå en »lov om stortingsvalg» och en »lov om nominasjon ved
stortingsvalg» utfärdades den 17 dec. (Norsk lovtidende n:r 77, utgiven den 21
dec. 1920). I åtskilliga viktiga punkter skiljer den antagna lagen sig från den
kungl. propositionen. Emellertid skola dessa skiljaktigheter i den följande redogörelsen
för de antagna bestämmelserna endast i korthet vidröras.

Stortingsval skola äga rum under senare hälften av oktober månad sista
året i varje stortingsperiod. Valdagen blir gemensam för hela landet och fastställes
i god tid av regeringen. Enligt propositionen skulle val hållas i oktober
eller november månader och valdagen vara gemensam för alla distrikt inom en
och samma valkrets, där den skulle fastställas av den för hela kretsen gemensamma
myndighet, som fått namnet »distriktsvalgstyret» (i det följande kallad
valkretsstyrelsen). Enligt den nu antagna lagen tillkommer det denna myndighet
att minst 4 månader före den av regeringen fastställda valdagen utfärda en
»forelpbig» kungörelse om tiden för valet. I denna kungörelse skola även de röstberättigade
uppmanas att inom viss i lagen bestämd tid inkomma med förslag
till vallistor.

Dylika valförslag skola vara inkomna till valkretsstyrelsens ordförande senast
kl. 8 e. m. å den trettioandra dagen före valet. Varje lista skall ha en beteckning,
vilken angiver det parti eller den grupp; som den härstammar ifrån. Skulle förväxling
kunna uppstå därigenom, att olika förslag ha antingen samma eller nästan
lika lydande beteckningar och saken ej kan ordnas genom förhandlingar, segrar
det förslag, som först har inkommit. Dock kan ett parti genom sin styrelse få
sitt partinamn offentligen registrerat genom vederbörande departements försorg och
löper då ej någon risk att fä avstå sin partibeteckning åt annan grupp. En registrerad
partibeteckning får ej annekteras av annan grupp, med mindre det parti,

321

som låtit registrera beteckningen, anmält, att partiet upplösts eller ändrat namn.
Partibeteckningen blir även fri, när partiet i fråga under tvenne på varandra
följande val ej anmält valförslag i någon enda valkrets.

Ett valförslag skall i tydlig följd upptaga namn på minst så många olika
stortingskandidater, som det skall väljas stortingsmän i valkretsen, samt, efter
vederbörandes gottfinnande, därutöver i samma följd namnen på högst 5 andra
personer, detta för att tillförsäkra gruppen ett tillräckligt antal kandidater som
ersättare åt avgångna representanter.

För att bli godkänt måste ett förslag till vallista vara egenhändigt underskrivet
av minst 50 väljare i en lantvalkrets och av minst 100 i en stadskrets
(regeringen föreslog 100, resp. 200). Utgår förslaget från ett parti, som har
ensamrätt till den använda partibeteckningen, behöver det endast underskrivas
av partistyrelsen i valkretsen eller, om dylik ej finnes, av riksorganisationens
styrelse. Utgår förslaget från flera dylika partier, är det tillfyllest, om samtliga
styrelser eller den gemensamma styrelsen underskrivit förslaget.

Ingen kandidat eller förslagsställare får förekomma på mer än ett valförslag.
Skulle detta vara fallet, har vederbörande att inom en viss tid förklara,
på vilket förslag han vill stå kvar. Underlåter han att avgiva dylik förklaring,
strykes han från samtliga förslag. Kommissionen var böjd för att som en betingelse
för att en person skulle upptagas på ett valförslag uppställa regeln, att han
själv på förhand därtill givit sitt samtycke. Emellertid menade man, att ett dylikt
krav kunde anses strida mot en bestämmelse i den norska grundlagen, enligt
vilken en norsk medborgare är skyldig att mottaga val till stortinget.

Förutom dessa obligatoriska bestämmelser för valet på dess förberedande
stadium stadgas, att i ett valförslag bör angivas, vem av förslagsställarna som
kan tjänstgöra som ombud för gruppen vid förhandlingar med valkretsstyrelsen,
när det gäller vissa ändringar, som måste företagas i en lista, exempelvis ändring
av partibeteckningen eller tillfogande av nya namn i st. f. sådana, som av en
eller annan anledning måste strykas. Är intet ombud med suppleant utpekat,
kan valkretsstyrelsen i stället vända sig till en medlem av det förtroenderåd
(stillitsutvalg») på 10 personer med 3 suppleanter, som å varje lista bör utpekas
bland förslagsställarna å listan i fråga. Har intet förtroenderåd -blivit utsett, betraktar
man som sådant "de 10 första förslagsställarna med de 3 närmast följande
som suppleanter. Har ett valförslag underskrivits av en partistyrelse med mindre
än 10 medlemmar, anses partistyrelsen som förtroenderåd.

Enligt regeringsförslaget sammanhängde ett dylikt förtroenderåds förnämsta
uppgift med rätten för olika medborgargrupper (partier) att ingå listförbund vid
valet i fråga. Propositionen upptog den bestämmelsen, att ett förslag till vallista
kunde innehålla förklaring om listförbund eller förklaring, att listan skulle
vara stödjande i förhållande till en annan lista (»stptteliste»). Men å andra sidan
kunde enligt propositionen dylika förklaringar avgivas särskilt av förtroenderådet
senast å den tjuguförsta dagen före valet. Sådan förklaring kunde avgivas samfällt
för flera listförslag.

Sedan stortinget slopat det föreslagna systemet med listförbund och s. k.
ensidiga förbund, är förtroenderådets egentliga uppgift att i förekommande fall
återkalla ett valförslag. Förklaring i denna riktning skall för att kunna upptagas
vara ingiven till valkretsstyrelsens ordförande senast kl. 8 e. m. å den
tjuguförsta dagen före valet.

41—2/027».

322

Sedan valkretsstyrelsen efter förhandlingar med vederbörande avgjort, huruvida
inkomna förslag och förklaringar skola godkännas, har styrelsen att senast
18 dagar före valet offentligen anslå de godkända förslagen som officiella listor
och därvid jämväl lämna upplysningar om de partier eller grupper, som förslagen
utgått ifrån, namnen på ombud och förtroenderåd m. m. Även på annat sätt,
närmast genom införande i valkretsens mest spridda tidningar av olika partifärg,
har valkretsstyrelsen att bringa resultatet av de vidtagna förberedelserna till det
egentliga valet till allmänhetens kännedom.

Vid själva valet står det den röstande fritt att använda tryckta valsedlar
eller att själv skriva sin sedel. Tryckta eller på annan mekanisk väg mångfaldigade
sedlar, som äro likalydande med de officiella listorna, skola ha samma
utseende som dessa, d. v. s. upptaga ursprungsbeteckning och samma namn i
samma ordning som de å listan upptagna. Däremot behöver å dessa sedlar givetvis
ej angivas namn å ombud, förtroenderåd el. dyl. Andra än här angivna
tryckta sedlar äro förbjudna; den, som sprider dylika, straffas med böter, och vid
sammanräkningen kasseras dylik sedel. — Regeringsförslaget tillät även användandet
av från de officiella listorna avvikande tryckta sedlar; dock skulle dessa
förses med beteckning, som tydligt angåve, att de avveko från nämnda listor.

Vare sig den väljande begagnar tryckt valsedel eller ej, har han — åtminstone
formellt — den största frihet att rösta på hur många och vilka personer han vill.
Medan ett bestämt antal namn föreskrives för valförslagen, nämligen så många som
antalet stortingsmän för kretsen och dessutom — men ej nödvändigt — högst 5
namn, så står det väljaren fritt att exempelvis upptaga endast ett namn på sin
valsedel. Till sitt förfogande har varje väljare så många röster som det skall väljas
stortingsmän i kretsen, han får sedan begagna sig av alla dessa röster eller blott en
del av dem. Förekomma på en valsedel fler namn, än som tillåtas på valförslagen,
betraktas de övertaliga namnen som obefintliga. Namnens ordning på en tryckt
sedel kan ändras antingen genom strykningar, som äro tillåtna, eller genom anbringande
av siffror vid respektive namn. Medan kumulering är tillåten vid de
norska kommunala valen, först i obegränsad men sedan 1901 i begränsad omfattning,
är enligt nu antagna lag varje form av kumulation förbjuden, vadan ett
namn, som upprepas på en sedel, strykes på alla ställen utom det första. Det
står väljaren fritt att på sin sedel sammanföra namir från olika listor, och av
principiella skäl har man även tillåtit eu väljare att på valsedeln upptaga personer,
som ej äro uppförda på någon officiell lista.

I den parlamentariska kommissipnen var man tveksam, huruvida man skulle
i lagen medgiva denna frihet att sammanföra kandidater från olika listor eller
att rösta på personer utanför listorna. I sistnämnda fall skulle, menade man,
nästan undantagslöst utsikten att vinna något annat än att beröva det egna partiet
eu röst vara skäligen ringa. Man synes i detta resonemang utgå ifrån, att
väljarna i allmänhet äro knutna till något parti. Emellertid kunde enligt kommissionens
mening det fall tänkas, att en framstående personlighet utanför partierna
hade det anseende bland den väljande befolkningen i en valkrets, att han
som »vilde» kunde nå fram till en plats i stortinget, om nämligen ovannämnda
frihet medgåves väljaren. Utgående från grundsatsen, att man enligt det nya
systemet borde rösta på personer i första hand och i andra hand på partier, föreslog
kommissionen full frihet för väljarna i detta hänseende och följdes härutinnan
av regeringen och stortinget. I detta sammanhang kan påpekas, att en viss kategori

av väljare har rätt att rösta på parti utan angivande av några kandidatnamn.
Denna rätt är medgiven sådana väljare, som från utlandet insända sina valsedlar
till myndigheterna. Förutsättningen är dock, att partiet är offentligen inregistrerat
och har inlämnat förslag till officiell vallista i vederbörlig ordning.

Yad sammanräkningen beträffar, anmärkes till en början, att valkretsstyrelsens
arbete härutinnan underlättas såtillvida som valnämnderna i de olika valdistrikten
ha att verkställa en förberedande räkning, var för sitt område. De
skriftliga uppgifter härom, som från valnämnderna inkomma till valkretsstyrelsen,
ligga till grund för det slutgiltiga bestämmandet av valresultatet för hela kretsen.

Först undersökes, huru många röster varje kandidat fått, om man på varje
sedel, från början räknat, endast medtager så många namn, som motsvara antalet
representanter i kretsen. Yi antaga i det följande 4 representanter. I dylikt
fall har alltså väljaren haft 4 röster till sitt förfogande. Om han röstar på endast
2 kandidater inalles, har han, såsom framgår av det följande, ej begagnat
mer än hälften av sin rösträtt. Efter medtagande av högst 4 namn på varje
sedel, varvid till en början även medtagas namn på icke valbara personer, som
genom förbiseende kommit att stå kvar på en officiell lista, sammanräknas varje
kandidats röster. Summan kallas kandidatens rösttal. Därefter sammanläggas
kandidaternas rösttal för varje officiell lista, varvid namnen tagas dels från de
rena partisedlarna, dels från de »blandade» sedlarna. Summan kallas listans rösttal.
För kandidater, som icke äro uppförda på någon vallista, betraktas kandidatens
rösttal också som en listas rösttal. Det rör sig här alltså om en fingerad
vallista med vederbörande kandidat som enda namn.

Sedan på ovan angivna sätt rösttal fastställts för samtliga listor, fördelas
platserna mellan de olika listorna enligt d’Hondts regel. — Regeringsförslaget
hade i detta sammanhang några kompletterande bestämmelser beträffande förfaringssättet
vid förekomsten av listförbund och stödjande listor. Ett listförbund
skulle vid fördelningen betraktas som en lista. De platser, som tillfölle förbundet.
skulle därefter fördelas mellan listorna inbördes efter samma regel. — En
stödjande lista behandlas enligt propositionen först som särskild lista. Därefter
sammanföres den med den lista eller det listförbund, som den vill stödja, tillsammans
med vilka den räknas som en enhet. Visar det sig, att vid denna beräkning
de sammanförda listorna skulle få fler representanter, än om de behandlas
var för sig, skall den plats, som vinnes, tillfalla den lista eller det listförbund,
som stödjes. Det är här alltså fråga om »ensidig subsidier stötte», såsom kommissionen
uttrycker sig. Den stödjande listan får för sin del under inga omstänständigheter
fler mandat än dem, som grunda sig på dess eget rösttal.

Som redan nämnts, slopades både listförbund och stödjande listor, och man
har följaktligen vid platsfördelningen endast att räkna med enkla partier eller,
rät''are sagt, med lika många grupper, som det finnes listor.

När det är utrönt, hur''många platser varje lista skall ha, företages en ny
sammanräkning för bestämmande av vilka namn på en lista som platserna skola
tillfalla. På varje sedel, där över huvud taget något namn på listans kandidater
förekommer, tager man alltså endast hänsyn till de röster, som tillfallit listans
kandidater, varvid dessas placering å sedeln i fråga spelar en avgörande roll.

Först medtagas endast de namn, som stå främst. Den som härvid får de
flesta rösterna är vald. Skall listan ha mer än en plats, sammanräknar man därpå
rösterna på de namn, som stå som n:r 2 på röstsedlarna, och den av listans

324

kandidater är då vald, som vid bägge sammanräkningarna tillsammantagna lår
de flesta rösterna, bortsett från den redan valde. Efter samma grunder förfar man
i det följande, tills alla platser, som tillfallit listan, äro besatta. Vid denna beräkning
strykas namn å icke valbara personer, och de efterföljande rycka upp i
deras ställe. Har lika rösttal tillfallit flera kandidater, anses den vald, som står
främst i ordningen på listan.

Ett enkelt exempel torde förtydliga, vad som här anförts beträffande beräkningen
av ett partis rösttal och tillsättandet av de partiet tillkommande
platserna:

I eu valkrets skola väljas 4 stortingsmän. Vi antaga, att ett parti, X,
har fått röster från 4 olika typer av valsedlar. Partiets vallista upptager kandidaterna
A, B, C och D i nu nämnd ordning, och samma namn förekomma i
samma ordning på valsedlarna inom den största av de 4 sedelgrupperna, där man
alltså röstat med den officiella listan oförändrad; antalet sedlar i denna grupp
uppgår till 10,230. En minoritet inom partiet på 498 personer har röstat på
kandidaterna D, C och A i nu nämnd ordning samt tillfogat namnet H, lydandoe
på en kandidat från partiet Y, som i vissa frågor är partiet X närstående. A
andra sidan ha 1,345 väljare från Y-partiet utom sina främsta namn H, K och
L upptagit C som sista namn. Slutligen märkas 148 sedlar med namnen C och
H från nyssnämnda partier, P från ett tredje parti och V (främst å dessa sedlar)
såsom utanför de anmälda vallistorna förekommande namn. I följande tablå
åskådliggöres ställningen; namnen på kandidaterna från partiet X äro understrukna.

I.	II.	III.	IV.
10,230	498	1,345	148
A	D	H	V
B	C	K	C
C	A	L	H
12	H	C	P

Vi fastställa först kandidaternas å listan X rösttal:

A : 10,230 + 498 ..........= 10,728

B : 10,230 .............= 10,230

C : 10,230 + 498 + 1,345 + 148 . . . . = 12,221
D : 10,230 + 498......... . . = 10,728

Partiets rösttal = 43,907

Vid fördelningen av platserna enligt d’Hondts regel får partiet med 43,907
röster (summan av kandidaternas samlade rösttal) 2 platser, vilka komma att
beklädas av A och B, såsom man utan vidare kan se av följande tabell:

A B C D

1. platsen...... 10,230 — — 498

2. » — 10,230 646 —

3. » 498 — 10,230 —

4. — — 1,345 10,230

Kandidaternas rösttal 10,728 10,230 12,221 10,728

825

A segrar alltså över D vid första platsens besättande, B över C och D
vid besättandet av den andra platsen, trots det att C:s samlade rösttal med nära
2,000 överstiger B:s rösttal. — Iögonfallande är, att de 1,345 väljarna från partiet
Y beröva sitt eget parti 1,345 röster genom att rösta på C, utan att denne
därför blir vald. De 1,345 rösterna komma emellertid partiet X som helhet
till godo.

Som synes, spelar rangordningen en avgörande roll vid det slutliga bestämmandet
av vilka som skola anses valda till stortingsmän, detta i motsats till förhållandet
vid de kommunala valen i Norge, där kandidaternas plats på listan är
betydelselös, varför man ofta uppför dem i alfabetisk ordning. Emellertid hade
den parlamentariska kommissionens majoritet ej varit fullt konsekvent vid tilllämpandet
av rangordningsregeln. Enligt dess förslag skulle på grundval av
denna regel först avgöras, huru många kandidater, som över huvud skulle få tagas
med i beräkningen, i det man på varje sedel endast finge medtaga så många namn,
frän början räknat, som varje lista fått mandat. Men hade en kandidat på denna
väg kommit med i den slutliga sammanräkningen, spelade hans plats på listan
ingen roll, enär ett rent majoritetsval följde. Av intresse för oss svenskar är,
att kommissionens majoritet här upptagit den procedur, som år 1912 i en motion
i andra kammaren föreslogs av Petersson i Lidingö. Man hade med andra ord
upptagit hans förslag om »ett automatiskt streck efter det antal namn, som motsvarar
gruppens platsantal . Som en minoritet i den norska kommissionen framhävde,
skulle emellertid med tillämpning av detta system en kandidat, som fått
det övervägande antalet röster som n:r 1 på listan, likväl löpa risken att bli utslagen
av andra, som fått fler röster på lägre plats. Begeringen följde minoriteten
på denna punkt och genomförde i sitt förslag rangordningsregeln på ett mera konsekvent
sätt, såsom ovan påvisats. I stortinget följde man regeringen härutinnan.
Ett annat förslag var uppe under förhandlingarna inom tinget men ansågs vara
alldeles för invecklat att tillämpas i praktiken, även om det ur den proportionella
rättvisans synpunkt hade vissa företräden framför regeringsförslaget. Dess upphovsman,
som var medlem av kommissionen och den förstärkta konstitutionskommittén,
ville framför allt hävda den principen, att envar av de valda representanterna
måste ha bakom sig ett flertal av partiets väljare eller, som det heter i
förslaget, över »halvdelen av listens veelgertal», ett ganska oklart uttryck, som,
vad första platsen beträffar, tydligen skall tolkas som över »hälften av de till
första plats avgivna rösterna». Om kandidaterna A, B och C ha fått resp. 40, 36
och 24 % av rösterna på första plats, så skulle det, menar förslagsställaren, vara betänkligt
att utan vidare förklara A vald, såsom nu blir fallet. I stället har man
enligt förslaget att i föreliggande fall gå till uppräkning av andra namnet å sedlarna,
varvid de å första plats nppförda kandidaterna få tillgodogöra sig det antal
röster, som tillfallit dem på andra plats, sedan detta antal delats med 2, varpå de
sålunda reducerade rösttalen (med bortkastande av bråktal) läggas till de oreducerade
rösttalen på första plats. Om i ovan anförda exempel A, B och C fått 16, 40
och 32 % av rösterna på andra plats, skulle enligt förslaget B gå in som första
namn. Att närmare gå in på detalj bestämmelserna för genomförandet av denna
princip även vad beträffar de andra platsernas besättande, torde vara onödigt,
allrahelst förslaget i fråga lider av en genomgående oklarhet i formuleringen,
såsom man också påpekade vid debatten i stortinget. —

326

Varje lista skall om möjligt tilldelas lika många ersättare som den har
fått stortingsmän. Ersättarna utses genom fortsatt sammanräkning efter samma
grunder, som gälla vid de ordinarie platsernas besättande.

Som redan i annat sammanhang antytts, sluter sig till den norska vallagen
en särskild »lov om nominasjon ved stortingsvalg». Emellertid behöva där upptagna
regler om nomination ej nödvändigt följas, för att nominationen skall anses
som giltig. I början av lagen förekommer dock den bestämmelsen, att däri upptagna
föreskrifter måste iakttagas, ifall ett parti, som är offentligen inregistrerat,
vill göra anspråk på rese- och traktamentsersättning för deltagarna i ett nominationsmöte.
Dylikt möte för en valkrets sammankallas av partistyrelsen i kretsen
eller, om en dylik styrelse ej finnes, av partiets centralstyrelse. Gemensamt nominationsmöte
för två eller flera partier kan på initiativ av vederbörande partistyrelser
avhållas. Den av ett möte företagna nomineringen är bindande, såvida
icke vederbörande partis stadgar föreskriva, att mötesbeslutet skall underkastas
prövning genom allmän omröstning av partiets röstberättigade medlemmar, i vilket
fall omröstningsresultatet träder i stället för nominationsmötets beslut, ömbuden
vid nominationsmötet utses från varje valdistrikt, varvid antalet beräknas
med utgångspunkt från det antal väljare, som partiet vid föregående stortingsval
mönstrade i valdistriktet. Detta »vaelgertal» fastställes sålunda: man delar partiets
rösttai i valdistriktet med antalet representanter, som blev utsett i valkretsen.
Om det vid närmast föregående val avgavs betydligt mindre antal valsedlar i
distriktet än vanligt, kan fylkesmannen bestämma, att beräkningen av ombudens
antal skall grunda sig på valsiffrorna från nästföregående val. För 20—100
väljare utses 1 ombud, för överskjutande antal intill 1,500 1 ombud för varje påbörjat
200-tal, för ytterligare överskjutande tal intill 6,000 1 ombud för varje
påbörjat 300-tal; överskrider antalet väljare 6,000, utses 1 ombud för varje påbörjat
500-tal väljare. Vid utseendet av ombuden har varje partimedlem i valdistriktet,
som fyllt 23 år, rösträtt (stortinget har nyligen fattat beslut om sänkning
av åldersgränsen för väljare till stortinget från 25 till 23 är). Vederbörande
skola även i övrigt fylla kraven, som ställas på väljare till stortinget. — Övriga
detaljer i lagen torde vara av mindre intresse i detta sammanhang. I slutparagrafen
finnas bestämmelser för beräkning av antalet ombud på grundval av stortingsval,
som försiggått som majoritetsval i enmansvalkretsar, alltså enligt hittills
gällande valsystem.

Danmark.

Vid val till det danska landstinget tillämpar man sedan mitten av 1800-talet
en proportionell metod, efter sin upphovsman, som var dansk, kallad den Andrseska
metoden. Denna har även i vårt land låtit tala om sig, bl. a. därför, att den
lades till grund för 1896 års regeringsförslag om ett proportionellt system vid
andrakammarvalen i de större städerna. Till folketinget infördes proportionella
val först i samband med den stora författningsrevisionen av år 1915. För detta

327

tings vidkommande bibehöll man emellertid i hela riket med undantag av Köpenhamn—Frederiksberg
det gamla systemet med enmansvalkretsar och sökte i stället
genom s. k. tilläggsmandat försäkra de olika partierna om en någorlunda proportionell
representation.

Valen till folketinget i april 1918, då den nya metoden för första gången
prövades, gåvo ej ett sådant utslag, att man kunde anse kravet på full proportionell
rättvisa tillgodosett. Fördenskull framlades i november följande år ett
regeringsförslag angående en revision av gällande vallag. I riksdagen lyckades
man emellertid ej komma till enighet om en på den kungl. propositionen uppbyggd
ny vallag. När därför den regering, som framlagt förslaget, avgick i mars 1920,
framlade den följande ministären ett nytt förslag till vallag, vilket anslöt sig
till de linjer, som det konservativa folkpartiet i folketinget uppdragit under
frågans behandling i riksdagen. Propositionen framlades den 10 april och antogs
av landstinget samma dag och av folketinget påföljande dag. Danmarks nya
vallag är daterad sistnämnda dag, alltså den 11 april 1920; några mindre ändringar
i densamma gjordes genom lagen av den 28 juni s. å., vartill kommo vissa ändringar
enligt »Lov om de spnderjydske Landsdeles Representation i Rigsdagen m. v.» av
den°30 augusti 1920. De reformer, som under år 1920 genomförts på den danska
vallagstiftningens område, röra huvudsakligen folketingsvalen; beträffande landstingets
sammansättning återfinnas i allmänhet 1915 års bestämmelser därom oförändrade
i 1920 års vallag. I följande redogörelse för nu gällande lagbestämmelser
angående de politiska valen i Danmark taga vi att börja med ej hänsyn till
Sonderjylland, vilken landsdel den 9 juli 1920 helt införlivades med det gamla
moderlandet, sedan detta redan den 15 juni fått suveräniteten däröver. Yi utgå
m. a. o. från vallagen av den 11 april ,1920 med de ändringar, som lagen av den
28 juni medförde, och redogöra först i slutet på denna framställning av de danska
valsystemen för innehållet i den ovannämnda lagen av den 30 augusti.

Folketinget.

För val till folketinget är Köpenhamn—Frederiksberg delat i 3 s. k. storkretsar
och det övriga landet i 20 amtskretsar. De 3 storkretsarna utse vardera
6 representanter, summa 18. Antalet representanter i amtskretsarna framgår av
följande tabell:

1 krets (Färöarna) sänder.............1 repr. = 1

1 * (Bornholm) » 2 » =2

1 » » 3 » 3

5 kretsar sända vardera..............4 » =20

6 » » » ...............5 » = 30

5 » » » ..............6 * == dO

1 krets sänder...................7 » =7

20 kretsar Summa repr. 93

Härtill komma 29 »tilläggsmandat» (6 för huvudstaden, 10 för öarna och 13 för
Jylland). Inalles blir det alltså 140 representanter i folketinget.

328

Varje valkrets är indelad i ett antal noininationsområden (»opstillingskredse»),
och i varje krets väljas lika många representanter, som det finns nominationsområden
i densamma. I själva verket möta vi här de gamla enmansvalkretsarna
i form av »opstillingskredse». I varje nominationsområde skall det
finnas en »valgbestyrelse», vars medlemmar utses av de kommunala myndigheterna
till ett antal, som står i en viss proportion till vederbörande kommuners invånartal,
och i regel tagas bland ledamöterna i »kommunalbestyrelserna».

I var och en av huvudstadens storkretsar skall det finnas en »kredsbestyrelse»
och i varje amtsvalkrets en »amtsvalgbestyrelse». Ordföranden iden senare
utses av inrikesministern; dessutom utgöres denna bestyrelse av 2 medlemmar av
varje amtsråd samt 1 medlem av kommunalbestyrelsen i den största staden inom
valkretsen. För Bornholms. amt gälla särskilda bestämmelser härutinnan. När
val till folketinget är påbjudet, kompletteras varje »kredsbestyrelse» och »amtsvalgbestyrelse»
med ombud från »valgbestyrelserne» i de olika nominationsområden,
som höra till kretsen i fråga, sålunda, att bestyrelsen i varje område utser en av
sina medlemmar att adjungeras med vederbörande valmyndighet för hela kretsen.

När allmänna val till folketinget skola företagas, meddelar folketingets
talman inrikesministern, vilka partier som då finnas i folketinget. Senast 10
dagar före valet kunna därjämte minst 10,000 väljare anmäla för inrikesministern,
att de ärna deltaga i valet som nytt parti. Dessa anmälningar offentliggöras
snarast möjligt, varvid samtidigt tillkännagives den alfabetiska ordning, i vilken
partierna inom samtliga valkretsar skola uppföras å valsedlarna.

Ingen kan väljas till folketingsman, som ej själv har uppställt sig som
kandidat i^ ett nominationsområde och understötts av minst 25 (högst 50) väljare
inom området som »stillere». Minst en vecka före valet skall skriftlig anmälan
härom, skriven av kandidaten själv, ha ingått till valbestyrelsen i nominationsområdet,
varvid tillika angives, vilket parti vederbörande kandidat vill sluta sig
till eller »stödja» eller om han vill stå »utanför partierna». Senast kl. 10 femte
aftonen före valet kan i varje valkrets ett parti anmäla den ordningsföljd, i vilken
partiets röster i kretsen skola tillfalla de olika kandidater, som slutit sig till
partiet inom ifrågavarande krets. Anmälan av denna s. k. partilista skall ske
skriftligen till vederbörande valkretsmyndighet.

Ingen får samtidigt uppträda som kandidat i mer än en valkrets eller för
mer än ett parti; ej heller får någon anmäla sig såsotn stående utanför partierna
och samtidigt avgiva förklaring om anslutning till eller stöd åt ett visst parti.
Bryter någon häremot, blir valet, om det faller på honom,'' ogiltigt.

I nominationsområden, som bestå av flera kommuner eller delar av kommuner,
äger omröstning rum i varje kommun eller del för sig. Kommunalstyrelsen
kan bestämma, att ett dylikt valdistrikt (»afstemningsomraade») skall uppdelas
i mindre områden för röstningens bekvämare verkställande. En dylik uppdelning
skall även äga rum, när minst 10 % av väljarna framställa begäran
därom.

Valsedlarna äro officiella och tryckas på föranstaltande av valbestyrelsen i
varje nominationsområde. Här avtryckes en dylik officiell sedel.

329

Konservative
C. F. lätting

H. C. C. Reincke

Chr. Hegsgaard_

Radikale Venstre
Fr. Aubeck

Vald. Nielsen
Jens Dige

(stetter Partiet:)

H. H. Nielsen

Socialdemokratiet

J. P. Sundbo

N. C. Christensen
M. K. Sorensen
Rasmus Vind

H. Jessen Hansen_

Venstre

K. Rosendahl

A. V. Pinholt
M. N. Slebsager
S. Brorson
Chr. Sogaard

L. Rasmussen _

Udenfor Partierne
Fr. Chr. Wadskj»r

I)en upptager namnen på samtliga kandidater i valkretsen, ordnade i och för
sedelns användande inom ett visst nominationsområde; sedlarnas utseende variera
nämligen något i de olika nominationsområdena inom en och samma valkrets.
Partierna äro upptagna i alfabetisk ordning; en kandidat utanför partierna har
placerats i det nedersta fältet. Det med fetstil tryckta namnet i början av varje
fält å sedeln betecknar den kandidat, som för vederbörande grupp är uppställd i
just detta nominationsområde. Mer än en kandidat kan, om så anses lämpligt,
uppställas i ett dylikt område, i vilket fall namnen på dessa kandidater upptagas

få den för dem anvisade platsen i alfabetisk ordning och förenas med klammer,
föreliggande exempel bar intet av partierna uppställt mer än en kandidat inom

42—210279.

330

detta område. Efter detta namn komma de övriga partikandidaterna i den av
partiet bestämda följden. Före lagen av den 28 juni 1920 måste ett parti uppställa
en dylik »partilista»; man hade därefter i varje nominationsområde endast
att placera sin egen eller sina egna kandidater i téten men i övrigt lämna ordningsföljden
orubbad. Numera behöver en dylik ordningsföljd ej angivas av ett
parti, utan kunna namnen upptagas i alfabetisk ordning, sedan -vederbörande områdes
kandidat eller kandidater placerats främst; att platstillsättningen inom ett
parti försiggår på,, olika sätt, allteftersom partilista anmälts eller ej, skola vi
längre fram se. Är ingen kandidat uppställd för ett visst parti i vederbörande
nominationsområde, tryckas namnen på partiets kandidater inom kretsen i övrigt
utan framhävande av någon bestämd, utom det att namnen följa i den av partiet
föreskrivna ordningen — om nämligen »partilista» anmälts. Å den ovan avtryckta
valsedeln förekommer endast en kandidat, som anmält, att han »stödjer» ett visst
parti. Ingenting hindrar, att samma parti stödjes av mer än eu kandidat; om
någon eller några av dem äro från nominationsområdet, anbringas deras namn
främst i ordningen bland de namn, som äro upptagna under rubriken »stofter partiet»,
därefter komma de övriga i alfabetisk ordning. Samma regler gälla för kandidaterna
»udenfor partierne». 1 exemplet här ovan är den stödjande kandidaten
tydligen ej uppställd i det område, som det bär är fråga om, vilket däremot är
fallet med kandidaten utanför partierna (obs. de olika stilar, varmed namnen
tryckts).

Väljaren har att med ett kors antingen framför en partibeteckning eller ett
kandidatnamn verkställa röstningen. I förra fallet får vederbörande parti en röst,
vilket även är förhållandet om den väljande anbringar sitt kors framför något av
de namn, som återfinnas under partibeteckningen i fråga. Ett kors framför en
fristående kandidats namn inbringar denna naturligtvis en röst.

Ingen får samtidigt rösta på kandidater från olika partier eller på mer än
en kandidat »utanför partierna».

När röstningen är avslutad, vidtager sammanräkningsförfarandet. Vi kunna
här särskilja; trenne olika stadier: 1) I varje nominationsområde beräknar därvarande
valbestyrelse antalet röster, som inom detta område tillfallit varje parti
och kandidaterna utanför partierna. 2) Med ledning av från nominationsområdena
insända uppgifter enligt särskilda av central myndighet fastställda formulär låter
inrikesministeriet fördela kretsmandaten på de olika partierna och kandidaterna
utanför partierna inom varje valkrets samt därefter fördela de s. k. tilläggsmandaten.
3) När det sålunda fastställts, huru många mandat varje parti skall hava
samt vilka av kandidaterna utanför partierna som nått val, vidtager platstillsättningen
inom partierna 1 valkretsvis under ledning av vederbörande »amtsvalybesty.
relse» resp. Äredsbestyrelse». För de här ovan under 2) och 3) omnämnda procedurerna
skola vi nu redogöra.

Det gäller först att] konstatera, huru många röster resp. partier och utanför
dessa stående kandidater fått i varje valkrets, vilket är lätt att uträkna med ledning
av uppgifterna från nominationsområdena inom valkretsen i fråga. Såsom
konkurrenter om platserna stå de anmälda partierna och de fristående kandidaterna,
alla tagna var förlig. Fördelningen av mandaten sker med tillämpning
av d’Hondts regel, och sedan denna fördelning verkställts, underrättar inrikesministern
den översta valmyndigheten i varje valkrets, huru de valkretsen till -

331

kommande mandaten fördelats på de tävlande partierna resp. fristående kandidaterna.

Härefter skrides till fördelningen av tilläggsmandaten. Endast ett hos
inrikesministern på vederbörligt sätt anmält parti får vara med om denna fördelning
och därtill blott under den förutsättningen, att partiet vid kretsvalen erhållit
minst ett mandat eller inom ett av »de tre Landomraader» (huvudstaden, öarna
och Jylland) erhållit minst så många röster, som i genomsnitt avgivits för varje
mandat i landet, betraktat som helhet, varvid hänsyn tagits till både krets- och
tilläggsmandat. Vid fördelningen av tilläggsmandaten utgår man endast från de
röster, som de till tävlan berättigade partierna erhållit. Vid folketingsvalet
den 6 juli 1920 lyckades det s. k. Erhvervspartiet ej få något kretsmandat
men hade i huvudstaden samlat 12,310 röster. Som Färöarnas befolkning valde
först den 3 augusti, kommo enligt vallagens bestämmelser dess röster ej i betraktande
vid tilläggsmandatens fördelning. Det gällde följaktligen att uträkna,
genomsnittstalet av röster för vart och ett av 139 mandat. Enär inalles 953,561
godkända röster avgivits i landet som helhet, blev det 6,860 röster pr mandat.
Erhvervspartiet fick alltså deltaga i konkurrensen om tilläggsmandaten och erhöll
med ett samlat rösttal för hela landet av 25,627 inalles 4 av dessa mandat.

Sedan man konstaterat, vilka partier som få komma i fråga vid fördelningen,
fastställes det samlade rösttalet i hela landet för varje parti. Summan av dessa
rösttal delas med summan av det antal kretsmandat, vederbörande partier redan
erhållit,- och antalet tilläggsmandat.1 Med den uppkomna kvoten delas varje
partis rösttal; de sålunda erhållna kvottalen angiva, huru många av samtliga
mandat i riket varje parti i förhållande till sitt rösttal är berättigat till. Om
de vid delningen uppkomna kvottalen med bortkastande av bråken tillsammans ej
uppgå till hela antalet mandat, höjas så många av de största bråktalen, att antalet
nås (»den störste Brpks Metode»). Från varje partis på detta sätt beräknade
mandattal dragés därefter det antal kretsmandat, partiet förut erhållit; ett
parti, som därvid visar sig redan ha fått så många mandat, som det kan göra
räkning på, ifrågakommer ej vid fördelningen av tilläggsmandaten. De återstående
partiernas sammanlagda röstsiffror delas med summan av samma partiers
kretsmandat och samtliga tilläggsmandat, och med den erhållna kvoten divideras
så varje partis rösttal, varvid kvoterna angiva det antal mandat, som varje parti
kan göra anspråk på, sedan man tagit undan de mandat, som tillfallit eventuellt
utom tävlan stående partier. De på detta sätt åstadkomna mandatsiffrorna minskas
med det antal kretsmandat, som vederbörande partier förut erhållit, varigenom
den slutliga fördelningen av tilläggsmandaten kommer till stånd.

Ett exempel skall förtydliga, vad ovan anförts om sättet att beräkna tillläggsmandaten
enligt den danska vallagen. Vi använda uppgifterna i^ Danmarks
officiella statistik angående folketingsvalet den 6 juli 1920. Vid ifrågavarande
val avgåvos i hela Danmark med undantag av Färöarna, som här ej tagas med i
räkningen, 953,561 godkända röster, såsom redan i annat sammanhang omnämntsAv
dessa lydde emellertid 8,193 på utanför partierna stående kandidater, av vilka

1 Då varje i vederbörlig ordning anmält parti, som fått minst 1 plats eller nått ovannämnda
genomsnittstal av röster, äger rätt att komma i betraktande vid fördelningen av tilläggsmandaten och
det sällan torde inträffa, att personer utanför partierna bliva valda, blir regeln i själva verket, att man
här delar med den siffra, som utmärker antalet av samtliga mandat i folketinget, sedan man i förekommande
fall (se ovan) fråndragit Färöarnas enda mandat.

332

dock ingen blev vald. De återstående 945,368 rösterna voro fördelade på de i valet
deltagande fem partierna: Erhvervspartiet, Det. konservative Folkeparti, Det radikale
Venstre, Det socialdemokratiske Parti och Venstre, vilka samtliga voro berättigade
till deltagande i konkurrensen om tilläggsmandaten. Röstfördelningen,
de 139 mandatens fördelning på partierna i förhållande till dessas rösttal, kretsmandatens
och tilläggsmandatens verkliga fördelning på resp. partier angivas i
följande tabell:

	Hösttal	Andelar i 139 mandat	Krets- mandat	Tilläggs- mandat
Erhvervspartiet........	....... 25,627	3-77— 4	0	4
Det konserv. Folkeparti . . . .	....... 180,293	26-51— 26	16	10
Det radikale Venstre.....	....... 109,931	16-16— 16	6	10
Det sociald. Parti.......	....... 285,166	41-93— 42	37	5
Venstre...........	....... 344,351	50-63— 51	51	0
	Summa 945,368	139	no	29

Som man vid ett närmare studium av siffrorna skall finna, blir resultatet
av en enligt de å fö reg. sid. angivna reglerna fortsatt räkneprocedur beträffande
tilläggsmandatens fördelning i föreliggande fall detsamma som vid det stadium i
sammanräkningsförfarandet, då partiet Venstre utgår ur tävlingen.

Såsom redan i början av denna framställning nämnts, skola av de 29 tillläggsmandaten
6 fördelas inom Köpenhamn-Frederiksbergs område, 10 på öarna
och 13 i Jylland. Vi ha nu vid sammanräkningen kommit till det stadium, att
vi veta, hur tilläggsmandaten fördela sig på de olika partier, som kommit i åtnjutande
av dem — i ovan anförda exempel samtliga utom Venstre. Det gäller
nu närmast att undersöka, huru partierna få sina tilläggsmandat fördelade på
de 3 »landområdena». Först undersöker man, hur många röster varje parti fått i
vart och ett av de tre områdena (huvudstaden, öarna och Jylland). Därpå delas
dessa tal med 1, 3, 5, 7, 9 o. s. v. (Sainte-Lagués regel), och av de sålunda uppkomna
kvottalen uteslutas för varje parti så många av de största, som motsvara
det antal kretsmandat, partiet erhållit. De övriga kvoterna komma att tjänstgöra
som jämförelsetal sålunda, att det största av dem giver det parti och det område,
inom vilka det, förekommer, rätt till det första tilläggsmandatet, det näst största
på samma sätt rätt till det andra tilläggsmandatet o. s. v. När därvid ett parti
eller ett område fått det antal mandat, som det är berättigat till, kommer det
ej vidare i betraktande vid den fortsatta fördelningen, som ej upphör, förrän
samtliga mandat äro fördelade. Det kan emellertid inträffa, att ett parti, som
icke fått röster inom alla tre områdena, blir utan möjlighet att på nu beskrivet
sätt få sina tilläggsmandat placerade — om nämligen ett område, när partiets
tur kommer, redan fått alla sina mandat. För dylikt fall föreskrives, att partiet
ändå skall få sina mandat i de områden, där det erhållit röster. — Här avtryckta
tabell utgör ett brottstycke av en större sådan, utvisande tilläggsmandatens fördelning
på partier och ”områden i hela landet vid juli-valet 1920. Här återfinnes
endast fördelningen inom öarnas område:

333

Krhverva-	Konservat.	Radikale	Socialdem.
partiet	Folkeparti	Venstre	Parti
(5) 7,039	69,388	60,590	94,197
2,346	23,129	20,197	31,399
	13,878	12,118	18,839
	9,913	8,656	13,457
	7,710	6,732	10,466
	6,308	(8) 5,508	8,563
	(9) 5,338	(12) 4,661	7.246
	(14) 4,626	(19) 4.039	6,280
	(18) 4,082	(25) 3,564	5,541
	(23) 3,652	3,189	4,958
	3,304		4,486
			4,096

(22) 3,768
3,489

Från ovan räknat har man inom varje parti delat den ursprungliga röstsiffran
med 1, 3, 5, 7 o. s. v. Talen ovanför strecken motsvara det antal kretsmandat,
vederbörande parti erhållit; det visar sig, att partierna i ovan anförd
ordning erhållit 0, 6, 5 och 12 kretsmandat resp. Siffrorna inom parentes angiva
tilläggsmandatens nummer, när jämförelsetalen från alla tre »landområdena» på en
gång ställts i relation till varandra.

Slutligen har man att på de olika valkretsarna inom varje landområde
fördela det antal tilläggsmandat, som varje parti där tilldelats. Utgångspunkten
är partiernas »orepresenterade röster» i dessa valkretsar, vilka för varje krets
erhållas, om man multiplicerar partiets medelrösttal per mandat (såväl krets- som
tilläggsmandat) i området med det antal kretsmandat, som partiet fått i valkretsen,
och därefter drager denna siffra från hela antalet röster, som partiet erhållit
inom ifrågavarande valkrets. Fördelningen av tilläggsmandaten mellan de olika
kretsarna sker därefter i enlighet med »det största bråkets metod». Ett exempel
från folketingsvalet den 6 juli skall förtydliga, vad här sagts.

Yi använda som exempel fördelningen av Det konservative Folkepartis tillläggsmandat
på de olika valkretsarna inom »öarnas område». Partiet erhöll inom
hela området 69,388 röster; som dess kretsmandat voro 6 till antalet och det nu
ytterligare tilldelats 4 tilläggsmandat, blir givetvis medelrösttalet för varje mandat
6,939. Yi återfinna siffran i kol. 2 i efterföljande sammanställning:

1. 2. 3. 4.

1. valkr......... 14,750 (2) 13,878 872 0.13

2. . . . ...... 8,297 (1) 6,939 1,358 0.20

3. » ......• . 3,575 — 3,575 0.61 = 1

4. » 5,470 — 5,470 0.79 = 1

5. > 4,938 — 4,938 0.71 = 1

6. » 2,438 — 2,438 0.35

7. > 7,159 (1) 6,939 220 0.03

8. . .......• 13,270 (1) 6,939 6,331 0.91 = 1

9. . 9,491 (1)_6^39_2^52_0.37

Summa 69,388 (6) 41,634 27,754 — 4

334

De s. k. orepresenterade rösterna finna vi i kol. 3, sedan vi från siffrorna
i kol. 1, som angiva partiets rösttal i de nio valkretsarna, dragit den i kol. 2
angivna vid de sex kretsmandatens placering förbrukade röstmängden. Bråktalen
i kol. 4 erhålla vi på följande sätt: vi dela summan av de orepresenterade rösterna
med antalet mandat, som återstå att besätta, d. v. s. de fyra tilläggsman daten;

med den erhållna valdivisorn delas vart och ett av talen i kol. 3. Slutresultatet
blir, att Det konservative Folkeparti erhåller mandat —vare sig kretseller
til läggsmandat eller båda delarna — i samtliga valkretsar utom eu.

Yi övergå nu till den andra stora huvudproceduren vid valuträkningen:
kandidattillsättningen inom varje parti valkretsvis, vilken verkställes av valkretsbestyrelserna.

Har ett pai-ti ej anmält s. k. partilista, är tillvägagångssättet skäligen

enkelt. En röstsedel räknas den kandidat till godo, vid vars namn väljaren satt

ett kors; har intet namn särskilt utmärkts utan den väljande anbragt sitt kors
vid exempelvis partibeteckningen eller vid flera namn samtidigt, tillfaller rösten
den i nominationsområdet uppställde kandidaten. Härefter följer ett rent majoritetsval,
avseende så många platser, som partiet inalles erhållit i kretsen. Denna
förenklade procedur har möjliggjorts genom lagen av den 28 juni 1920. Vid valet
i juli s. å. utsågos ej mindre än 69 av folketingsmännen enligt dessa regler, medan
70 valdes på grundvalen av anmälda partilistor. Dylika hade anmälts av
socialdemokraterna i samtliga 22 valkretsar, av Det radikale Venstre i 12, av
Det konservative Folkeparti i 7 och av Venstre i 3 kretsar, medan Erhvervspartiet
för sin del underlåtit att göra dylik anmälan i någon krets.

Där partilista anmälts, d. v. s. en viss rangordning emellan kandidaterna
kungjorts av vederbörande parti, blir proceduren vid platstillsättningen inom partiet
något mera invecklad. Metoden är utformad efter det engelska »transferable
vote system» med överförbara röster. — Har en väljare satt kors för namnet på
en kandidat, som endast »stptter» partiet, kan hans röst endast komma denna kandidat
tillgodo. Är väljarmärket däremot anbragt vid något annat namn, kommer
visserligen rösten i första hand denne kandidat till godo men kan i förekommande
fäll överföras till annan kandidat, varvid den rangordning gäller, som av partiet
anmälts, och början göres med det översta namnet i serien, såvida det ej är just
detta namn, som blivit märkt, i vilket fäll n:r 2 är närmast i tur o. s. v. Har i
ett nominationsområde mer än en kandidat uppställts av ett och samma parti,
placeras den främst, som erhållit de flesta av de på någon av dessa kandidater
speciellt avgivna rösterna.

Emellertid har det vid folketingsvalen under förra året visat sig, att blott
ett relativt fåtal väljare begagnat sig av denna »udvidede Stemmeret». De allra
flesta ha nöjt sig med att sätta kors vid partibeteckningen, därigenom godkännande
namnen i den ordning, vari de från början till slut förekomma å sedeln,
med andra ord i första hand röstat på det egna nominationsområdets kandidat,
som placeras främst, vare sig partilista är anmäld eller ej. Vid folketingsvalet
den 26 april röstade blott 6 % av väljarna på övriga kandidater i valkretsen, den
6 juli 6.7 i huvudstaden var denna form av röstning något vanligare än i

övriga delar av landet. Av de fyra huvudpartierna synas de konservativa och
socialdemokraterna representera de motsatta polerna härutinnan; de förra använde

335

sig av rätten att i första hand rösta på något lägre placerat namn i 4 gånger så
stor utsträckning som socialdemokraterna.

Efter de första namnen, vare sig dessa utgöras av å de oförändrade sedlarna
främst upptagna eller av genom väljarnas åtgöranden uppflyttade namn,
sorteras partiets sedlar i grupper, varigenom konstateras, huru många röster vane
kandidat fått som första namn. Därefter fastställer valkretsbestyrelsen ett s. k.
fördelningstal genom att dela partiets rösttal i kretsen med det antal platser,
som partiet där erhållit, ökat med 1; den uppkomna kvoten höjes till närmast
följande hela tal och blir partiets fördelningstal i kretsen.1 Har en kandidat som
första namn nått upp till detta fördelningstal, förklaras han vald. Har mer än
en, nått detta tal, förklaras den, som erhållit de flesta rösterna, såsom först vald.
Om nu den valde erhållit fler röster, än han behöver för att bli vald, räknas
överskottet övriga, icke valda, kandidater till godo enligt följande grunder:

De för den valde avgivna röstsedlarna sammanblandas, varefter så många
sedlar, som vederbörande erhållit utöver fördelningstalet, uttagas. På dessa utstrykes
den valdes namn, och n:r 2 å sedlarna rycker upp som första namn. I
de fall, då den som n:r 2 upptagne redan blivit vald, strykes dennes namn, varefter
sedeln betraktas såsom avgiven för nästa kandidat i ordningen. Sedlarna
överföras därefter till de sedelhögar, där vederbörande kandidater från början
varit upptagna som första namn; en summering äger rum, och ifall någon tack
vare de överförda rösterna når fördelningstalet eller däröver, förklaras han vald.
Xär på detta sätt samtliga valda kandidaters röstöverskott överförts, utan att
antalet platser på denna väg kunnat besättas, går man till den kandidat, som på
nuvarande stadium har det lägsta rösttalet; sedlarna i hans grupp komma de
kandidater till godo, som, efter det man strukit hans eget namn och namnen på
de redan valda, stå främst å dessa sedlar. Skulle någon därigenom få erforderligt
rösttal, är han vald, och eventuellt röstöverskott transporteras över till andra
namn. Man fortsätter vid behov efter samma grunder, tills ej fler icke valda
kandidater återstå, än som svara emot de icke tillsatta platserna, i vilket fäll
man förklarar dessa valda, även om de ej nått fördelningstalet.

Reglerna om röstöverföring enligt det danska systemet belyses av följande
konstruerade exempel, som vi låna ur Statistiske Meddelelser, 4. R. 60 Bd.,
Hrefte 3.

I en valkrets med 5 nominationsområden har ett parti fått 3 mandat, som
skola fördelas på 3 av partiets 5 i kretsen uppställda kandidater. 1 kandidat är
uppställd i varje nominationsområde. Den av partiet anmälda partilistan har
följande utseende: A, B, C, D, E. Partiet räknar 21,999 godkända röster, vadan
fördelningstalet blir 5,500. I exemplet förutsättes, att väljarna i rätt stor utsträckning
begagnat sig av rätten att uppflytta namn, såsom framgår av följande
tabell, där siffrorna under varje kandidats namn angiva det antal sedlar
inom varje nominationsområde, där vederbörande kandidat placerats som första
namn.

1 Detta fördelningstal kallas efter sina upphovsmän omväxlande för Hagenbach-Bisohoffs och
Droops fördelningstal.

336

Nomin.-område A B C D E

I....... 3,800 300 500 550 50 5,200

II . ........... 50 5,400 70 50 30 5,600

III ........... 44 600 3,096 400 253 4,393

IV ........... 66 180 500 3,594 466 4,806

V ....... 40_1|0_434_406 1,000 2,000

Summa 4,000 6,000 4,600 5,000 1,79!) 21,999

B har, som synes, fått ett antal röster, som överstiger fördelningstalet med
1,100. B förklaras vald, och 1,100 av hans sedlar uttagas och komma dem till
godo, som efter strykning av B:s namn komma främst å sedlarna. Vi antaga, att A
på detta sätt får 950 röster till sig överförda, C 100, D 30 och E 20, varigenom
dessa kandidater inalles erhålla resp. 4 950, 4,700, 5,030 och 1,819 röster som
första namn. Ingen når emellertid trots de överförda rösterna upp till fördelningstalet
(5,500), och därför måste E, som har det lägsta rösttalet, släppa till
sina röster (1,819), av vilka, sedan E:s namn strukits, 1,100 komma A tillgodo,
253 C och 466 D. Härigenom komma A, C och D upp i följande rösttal: 6,050,
4,953 och 5,496. A är vald som nr 2, och hans röstöverskott, 550, överföres med
544 röster till C och med 6 till D, vilken härigenom når fördelningstalet och
förklaras vald som nr 3''.

När valresultatet föreligger, uppgör inrikesministeriet en lista över samtliga
kandidater, som ej blivit valda, uppförda — särskilt för varje valkrets och
varje där uppträdande parti — i den ordning, vari deras röster överförts, sålunda,
att den, vars röster sist överförts, placeras främst på listan. Har överföring ej
ägt rum, uppföras kandidaterna efter storleken av sina rösttal. Dessutom upprättar
ministeriet en lista — särskilt för vart landområde och varje där uppträdande
parti — över de kandidater, som skulle ha blivit valda, därest partiet
erhållit något til läggsmandat eller fler, än det redan erhållit.

Såsom ersättare åt medlem av folketinget inrycker den, som å den i före fående

stycke först omnämnda listan närmast kommer i tur. Finnes inom vederörande
valkrets ingen efterträdare att tillgå, överflyttas mandatet till den valkrets
inom landområdet och tilldelas den kandidat i denna, som i enlighet med
den i föregående stycke sist omnämnda listan har närmast krav därpå.

Landstinget.

Enligt den oförändrade vallagen av den 11 april 1920 består det danska
landstinget, som motsvarar vår första kammare, av 72 medlemmar, av vilka 54
utses i 7 landstingskretsar och 18 väljas av landstinget självt »efter de til enhver
Tid i Landstingets Eorretningsorden optagne Regler om Eorholdstalsvalg». I det
följande skola vi endast uppehålla oss vid valen i de sju landstingskretsarna,
dock med undantag av valet i den sjunde kretsen (Färöarna), för vilket särskilda
regler gälla.

Valen försiggå i två olika tempon: elektorsvalen och de egentliga landstingsvalen.
Rösträtt vid elektorsval (Valgmandsvalg) ha alla vid folketingsval
röstberättigade, som fyllt 35 år. Elektorerna väljas i »Valgmandskredse», vilka

337

sammanfalla med nominationsområdena vid folketingsvalen. Det utses en elektor
för varje påbörjat 1,000-tal invånare i valmanskretsen, i enlighet med sist förrättade
folkräkning. Vid elektorsvalet den 30 juli 1920 valdes 2,976 elektorer i
110 valmanskretsar. Indelningen i röstningsdistrikt är densamma som vid folketingsvalen,
och de vid dessa val fungerande valbestyrelserna i varje nominationsområde
(här Valgmandskreds) tjänstgöra även vid elektorsvalen.

Senast en vecka före valet ingivas till dessa bestyrelser valförslag, undertecknade
av minst 15, högst 50 i valmanskretsen boende väljare, av vilka en avlämnar
förslaget. Ett valförslag får upptaga högst dubbelt så många kandidater
som det skall väljas elektorer i kretsen. Listförbund äro tillåtna och skola vara
anmälda för valbestyrelsen senast kl. 12 andra dagen före valet. Sedan bestyrelsen
granskat samtliga inkomna förslag, förser den varje gcdkänd vallista med eu
bokstavsbeteckning och därå upptagna kandidater med nummer i den ordning,
vari de anmälts av »Stillerne». Därefter kungöras listorna på olika sätt, bl. a.
genom anslag i vallokalerna, varvid även lämnas upplysning om ingångna listförbumh A

de officiella valsedlarna upptagas ej några kandidatnamn utan endast
beteckningarna »Kandidatliste A», »Kandidatliste B» o. s. v. Vid valet har den
väljande endast att sätta märke vid den av dessa beteckningar, som han föredrager,
hans röst tillfaller då motsvarande lista och de å densamma uppförda
kandidaterna i den av förslagsställarna anmälda ordningen.

Platserna fördelas mellan de olika listorna med tillämpande av d’Hondts
regel. Ett listförbund är vid denna fördelning likställt med en enskild lista; sedan
fördelas platserna mellan de i förbundet ingående listorna med tillämpande av
samma regel. På varje lista förklaras så många kandidater från början räknat
valda, som svara mot antalet listan tilldelade(mandat. Har därvid en kandidat
redan utsetts å annan lista, strykes hans namn, och nästa namn rycker upp. De
icke valda betraktas som ersättare i den ordning, vari de förekomma å listan.

Har endast ett valförslag ingivits och blivit godkänt, behöver något egentligt
val ej företagas, utan förklaras de därå upptagna kandidaterna utan vidare
som elektorer eller ersättare.

Elektorerna i var och en av de 6 landstingskretsar, som vi här sysselsätta
oss med, infinna sig å tid, som av valbestyrelsen i landstingskretsen bestämmes,
för att välja medlemmar av landstinget för vederbörande krets. Enklast försiggår
detta val i Bornholms krets, där blott en landstingsman utses. För att här
Bli vald i första omröstningen fordras, att vederbörande fått absolut majoritet, i
annat fall företages ny omröstning; når ej heller nu någon kandidat upp till det
erforderliga rösttalet, anställes omröstning mellan de två kandidater, som vid den
andra omröstningen fått de flesta rösterna.

I de övriga 5 landstingskretsarna utses lägst 6, högst 12 landstingsmän,
och i dem försiggår valet med tillämpning av en speciellt dansk metod, den »udvidede
Andrse’ske Metode». Av ordföranden i valbestyrelsen erhåller varje elektor
en valsedelsblankett med plats för så många namn, som det skall väljas
landstingsmän i kretsen, och för lika många ersättarenamn; ett streck på sedeln
skall markera, var ersättarenamnen taga vid. När en elektor mottagit sin blankett,
ifyller han den och överlämnar densamma till valbestyrelsen. En sedel

43—210279.

338

godkännes, om blott ett namn för det ordinarie valet och ett för ersättarevalet
förekomma på densamma.

Hela antalet sedlar delas därefter med det tal, som angiver antalet landstingsman
i kretsen, ökat med 1; kvoten liöjes till närmast följande hela tal,
vilket kommer att utgöra det fördelningstal, som''ligger till grund för den följande
sammanräkningen. Sedlarna framtagas därpå en och en av ordföranden,
som förser dem med löpande nummer och uppläser varje sedels första namn, varom
anteckning göres. De valsedlar, som upptaga samma första namn, läggas i
samma hög, tills ifrågavarande kandidat uppnått fördeIningstalet, då han förklaras
vald, varefter dessa sedlar läggas till sidan och sedan ej mera komma i betraktande
vid det ordinarie valet. Därpå fortsätter man att anteckna första namn
å sedlarna, varvid den redan valdes namn strykes, där det fortfarande förekommer
som första namn, för att bereda plats för det som nr 2 å listan upptagna namnet,
som därefter räknas som nr 1. Så snart någon uppnått fördelningstalet, förklaras
han vald, varefter även dennes namn strykes, där det i fortsättningen förekommer
som första namn, och i övrigt förfäres på samma sätt som nyss beskrivits.
När samtliga sedlar genomgåtts och platser ännu finnas att besätta, undersöker
man, huru många röster var och en av de icke valda kandidaterna erhållit
under den hittills företagna sammanräkningsproceduren. Den kandidat, som fått
det lägsta antalet röster, får sitt namn struket, varvid sedeln tillgodoräknas närmast
följande icke valda kandidat å samma sedel. Uppnår någon av de övriga
icke valda kandidaterna fördelningstalet genom detta tillskott av röster, förklaras
han vald; i annat fall får man gå till den kandidats röstsedlar, som därnäst har
att uppvisa det lägsta rösttalet o. s. v., tills ej fler icke valda kandidater återstå,
än som svara mot de platser, som ännu finnas att besätta. Dessa förklaras då
valda, även om de ej nått fördelningstalet.

Ersättare utses enligt följande grunder: För varje vald landstingsman
uppräknas på nytt de sedlar, som bidragit till hans val, varvid första namnet
bland ersättarna antecknas för varje valsedel; den, som erhållit de flesta rösterna,
förklaras som förste suppleant åt vederbörande landstingsman. Sedan förste
suppleantens namn strukits å sedlarna, genomgår man dessa för andra gången,
och den, som nu fått de flesta rösterna som första namn, blir andre suppleant.
På samma sätt bestämmes, vem som blir landstingsmannens tredje suppleant
o. s. v. Samma person kan vara suppleant för flera landstingsmän. —

Vid landstingsvalet den 10 augusti 1920 förenklades hela valproceduren
därigenom, att varje partis elektorer med ledning av förut skedda provval fördelade
sig på grupper, tillräckligt stora för att varje grupp- skulle få 1 landstingsman
vald. I andra landstingskretsen, där det skulle väljas 12 landstingsmän,
hade 719 elektorer att förrätta valet. Fördelningstalet blev följaktligen 56.
Vid genomgåendet av sedlarna visade det sig, att endast 4 kandidater nått fördelningstalet;
dessa förklarades valda och av de övriga de åtta, som erhållit de
flesta rösterna, enär ingen sedel upptog mer än ett namn för det ordinarie valet
och någon överföring av röster följaktligen ej kunde äga rum.

Genom lagen av den 30 augusti 1920 angående »de spnderjydske Landsdeles
Representation i Rigsdagen m. v.» har den danska vallagen undergått vissa ändringar,
av vilka en de! även komma till synes i grundlagen. Sålunda ha de

339

kretsvalda folketingsmedlemmarnas antal ökats med 7 och tilläggsmandaten blivit
31 i st. f. 29. Landstinget består hädanefter av 76 medlemmar i st. f. 72. Medan
Färöarnas representant i landstinget förut skulle utses av lagtinget på Färöarna,
skall han hädanefter väljas av lagtingets folkvalda medlemmar. — I fråga om
valen av elektorer för utseende av landstingsmän är det numera tillåtet för kandidaterna
på ett valförslag att för valbestyrelsen anmäla en partibeteckning, som
därefter å valsedlarna skall upptagas inom parentes bredvid den sedvanliga beteckningen
för listan. ,

Finland.

Under intryck av de revolutionära rörelser i Ryssland, vilka uppstodo som
en följd av nederlaget i det rysk-japanska kriget och sträckte sina verkningar
även till Finland, slopades år 1906 den gamla ståndsrepresentationen i detta land
och ersattes med en lantdag, bestående av en enda kammare och utsedd på grund\
alen av allmän rösträtt för såväl kvinnor som män. Den hastiga övergången
från det föråldrade standssystemet till en modern representation gjorde det nödvändigt
att skapa garantier för hävdande av minoriteternas rätt vid de parlamentariska
valen. Den s. k. representationsreformkommittén föreslog också införandet
av proportionella val i samband med reformen i fråga. Detta förslag
vann statsmakternas bifall, och i vallagen av den 20 juli 1906 finna vi jämte
övriga bestämmelser i fråga om val av Finlands lantdag (numera kallad riksdag)
även regler för det proportionella systemets tillämpning.

För val av ledamöter i riksdagen är Finland delat i 16 valkretsar. Valkretsindelningen
är uppgjord med länen som grundval. 3 län utgöra vardera en
valkrets, 5 äro uppdelade i vardera två kretsar och ett län slutligen delat i tre
valkretsar. De 16 valkretsarna sända sammanlagt 200 representanter till riksdagen,
territoriellt fördelade sålunda:

1 valkrets (Lappmarkens) utser..................1 repr, =

1 ''> » ..................6 » = 6

1 5 5 ..................10 • = 10

4 valkretsar utse vardera...............11 » =44

1 valkrets utser............ 12 , =12

3 valkretsar utse vardera...............13 , =39

1 valkrets utser..................14 , =14

3 valkretsar utse vardera...............17 , =51

1 valkrets utser..................23 j =23

16 valkretsar 200

För varje valkrets skall finnas en centralnämnd, vilken sammanträder i
vederbörande residensstad. Ordföranden utses av regeringen; dessutom skall nämnden
bestå av 4 ledamöter, av vilka 2 utses av regeringen och 2 av stadsfullmäktige
i den stad, där nämnden sammanträder.

340

Val till riksdagen förrättas kommunvis; dock skall kommun, vars folkmängd
överstiger viss siffra, indelas i s. k. röstningsområden, vilket är fallet i landskommun
med över 1,500 invånare och stadskommun med över 3,000 invånare.
— I varje landskommun skall kommunalnämnden bland där valberättigade personer
utse en valnämnd, bestående av ordförande, och 4 medlemmar och med uppgift
att förrätta valet inom kommunen i fråga. Är kommunen indelad i röstningsområden,
tillsättes en sådan nämnd för varje område. I städerna utgöres valnämnden
av magistraten eller den myndighet, som i vissa städer ersätter magistraten.

Valdagen är gemensam för hela landet. Senast å trettioförsta dagen före
valdagen skola valförslag vara inlämnade till centralnämnden. Ett valförslag
skall vara undertecknat av minst 50 väljare i vederbörande krets och får upptaga
högst 3 kandidater jämte en suppleant. Den grupp av medborgare, som enar
sig om ett valförslag, kallas i lagen valmansförening. I det ingivna valförslaget
äger föreningen rätt att angiva det »allmänsträvande», som den anser böra förverkligas,
eller »viss lösen, som betecknar föreningens uppfattning i någon allmän
fråga».

Valmansförening skall bemyndiga minst eu av sina medlemmar att vara
föreningens ombudsman. Äro två eller flera ombudsmän utsedda, äga de blott
tillsammans företräda föreningen. Anhållan om offentliggörande av valförslag
göres skriftligen av ombudsmannen. I ansökningen skall ombudsmannen avgiva
försäkran, att de till riksdagsmän föreslagna personerna äro villiga att mottaga
kandidatur. Ansökningshandlingarna skola av ombudsmannen själv eller befullmäktigat
ombud till centralnämnden ingivas, de kunna även med posten insändas;
under alla omständigheter skall ombudsmannens egenhändiga underskrift vara
behörigen styrkt av viss offentlig myndighet.

Avlider någon, som är upptagen som kandidat å valförslag eller befinnes
han icke mera vara valbar, bör ombudsmannen stryka hans namn från listan.
Upptager valförslaget suppleant, rycker denne in i den andres ställe men placeras
under alla omständigheter sist å listan. Valmansförening äger rätt att stryka
kandidatnamn, som förekommer jämväl å annat valförslag, varvid annat namn
kan sättas i stället. Har ej ombudsmannen från början bemyndigats att vidtaga
sådan åtgärd, kan den vidtagas endast på grund av förklaring, underskriven av
minst hälften av dem, som undertecknat valförslaget. Anmälan om ändring av
valförslag i nu berörda avseenden skall av ombudsmannen skriftligen göras hos
centralnämnden senast å sextonde dagen före valet.

Två eller flera valmansföreningar kunna i och för samverkan vid valet
sammansluta sig till ett valförbund, varom anmälan göres hos centralnämnden.
Emellertid må ej sammanlagda antalet av ett valförbunds kandidater överstiga
det antal riksdagsmän, som valkretsen äger att välja. Valmansförenings förklaring
om valförbund skall vara underskriven av minst hälften av dem, som undertecknat
valförslaget. Valmansförening, som redan tillhör ett valförbund, kan ej ingå
i annat dylikt förbund. Ej heller kan förbund ingås mellan skilda valförbund. Sedan
valförbund anmälts, kunna å dettas kandidatlistor ej andra namn strykas än
sådana, „som avse avliden eller icke valbar person.

Å trettionde dagen före valet granskar centralnämnden de inkomna valförslagen.
Befinnes därvid dylikt ej vara i behörig ordning, underrättas vederbörande
ombudsman därom, varvid tillika skäl för avslag å ansökan skall angivas. Sedan

341

valmansförening beretts tillfälle att, efter det hänsyn tagits till de gjorda anmärkningarna,
inkomma med ny ansökan, granskas å tjugoandra dagen före valet ansökningar
av dylik art, ävensom sådana, vilka utan de sökandes eget förvållande
för sent inkommit till centralnämnden. Denna låter trycka samtliga godkända
kandidatlistor i valkretsen, sedan listorna försetts med nummer i löpande följd.
De sålunda mångfaldigade listorna tillställas valmansföreningarna och vederbörande
lokala myndigheter samt göras även i övrigt tillgängliga för allmänheten.
A femtonde dagen före valet granskar centralnämnden inkomna anmälningar om
ändring av redan offentliggjord kandidatlista och om valförbund, vilket skall
vara anmält senast dagen innan. Med ledning av godkända anmälningar skall
nämnden härefter rätta den tryckta sammanställningen av listor och sammanföra
till samma valförbund hörande listor under gemensam överskrift. Den sålunda
tillkomna sammanställningen av kandidatlistorna är slutgiltig och befordras genast
till tryck. De officiella valsedlar, som därefter genom centralnämndens föranstaltande
tryckas för hela valkretsen, skola upptaga samtliga av centralnämnden offentliggjordu
kandidatlistor med tydligt angivande av ingångna valförbund. Suppleantnamn
får ej upptagas å valsedel. Å varje sedel skall finnas ett fält utan
namn, avsett att ifyllas av valman, som icke godkänner de å sedeln i övrigt upptagna
vallistorna.

Vid valet äger varje väljare .rätt att rösta på högst 3 personer — varje
lista får, som vi ovan anmärkt, upptaga högst 3 namn. Med ett rött streck utmärker
väljare den lista å sedeln, åt vilken han giver sin röst. Han har emellertid
dessutom rätt att ändra namnens ordningsföljd genom sifferbeteckningar framför
resp. namn, om listan upptager mer än ett namn. Väljare, som ifyller det ovannämnda
tomma fältet, upptager ävenledes sina kandidater i den ordning, i vilken
han önskar se dem valda, samt har rätt att rösta även på personer, som ej äro
upptagna på de officiella vallistorna. — Väljare får rösta i annat valdistrikt än
det, i vars röstlängd han är upptagen, såvida han är försedd med för ändamålet
utfärdat utdrag ur sagda röstlängd. Tillhör han dessutom annan valkrets, äger
han rätt att rösta på en därstädes offentliggjord kandidatlista genom att skriva
listans namn å sin sedel. Valkretsens namn anbringas å yttersidan av sedeln,
innan den lägges i valurnan.

Från de olika valdistrikten insändas röstsedlarna till centralnämnden, som
har att verkställa röstsammanräkningen. Ogill är valsedel, å vilken väljare satt
märke för mera än en lista eller i den av honom märkta listan vidtagit annan
ändring än av namnens ordningsföljd.

Sedlarna ordnas först i grupper, varvid sedlar, vilka avgivits för samma
valmansförenings lista, tillsammans gälla som en röstgrupp. Höra två eller flera
röstgrupper till ett valförbund, bilda de en sammansatt röstgrupp.

För varje kandidat inom en röstgrupp beräknar man ett rösttal, vilket utgöres
av summan av de röster, han erhållit. Härvid märkes, att den, på vilken
valman i främsta rummet röstat, erhåller en röst, den andra i ordningen en halv
och den tredje en tredjedels röst (relativ rangordning). Kandidaterna inom samma
röstgrupp hava företräde framför varandra efter storleken av de rösttal, de inom
ifrågavarande grupp erhållit. Sedan en dylik rangordning åstadkommits, får varje
kandidat inom gruppen, för bestämmande av företrädet mellan honom och övriga
gruppers kandidater, ett jämförelsetal, vilket för den främsta i raden är lika med
gruppens sammanlagda valsedelantal, för den andra hälften och för den tredje

342

tredjedelen därav. Om det nu ej existerade valförbund eller gemensamma kandidater,
vore valresultatet i en valkrets snart funnet; man både bara att se till,
vilka kandidater i kretsen som framvisade de största jämförelsetalen, och därefter
förklara så många från ovan räknat valda, som motsvarade antalet mandat för
ifrågavarande krets.

Emellertid måste man räkna med mera komplicerade förhållanden än så.
Ej minst med hänsyn därtill, att en valmansförening kan samla så många röster,
att de kanske till antalet vida överstiga den röstmängd, som erfordras för placerandet
av dess kandidater, vilka ju ej få vara flera än tre, har man velat göra
det möjligt för flera valmansföreningar att samverka vid valet, varigenom dylika
röstöverskott kunna komma besläktade valsammanslutningar till godo. Därför
stadgas i vallagen, att alla till ett valförbund hörande kandidater skola sammanföras
till en s. k. sammansatt röstgrupp, inom vilken de placeras i en viss
följd allt efter storleken av de jämförelsetal, var och en av dem förut erhållit.
Förekommer en kandidat på mer än en av de listor, som ingå i den sammansatta
gruppen, utgår man vid placeringen från hans hopräknade jämförelsetal. Sedan
kandidaterna sålunda ordnats i en viss följd, tilldelas dem nya jämförelsetal, så
att den första i ordningen till jämförelsetal erhåller den sammansätta röstgruppens
hela valsedelantal, den andra hälften därav, den tredje tredjedelen, den fjärde
fjärdedelen o. s. v.

Nn kan emellertid en kandidat vara gemensam för två eller flera röstgrupper,
utan att dessa tillhöra ett och samma valförbund; i dylikt fall läggas
de jämförelsetal, han erhållit i de enkla eller sammansatta röstgrupperna, tillsammans,
varigenom man erhåller vederbörandes slutliga jämförelsetal. Dock må
på sådant sätt erhållet jämförelsetal ej överstiga det, som skulle tillkommit ifrågavarande
kandidat, om alla här avsedda röstgrupper utgjort en sammansatt röstgrupp,
d. v. s. tillhört ett och samma valförbund. Fördenskull bör ett dylikt
jämförelsetal alltid uträknas för vinnande av nödig kontroll. Bestämmelsen har
tillkommit för att hindra ett parti från att under vissa omständigheter få ett
otillbörligt stort inflytande på valet.

Slutligen anmärka vi, att det antal röster, en person erhållit genom att
vara uppförd å de skrivna valsedlar, vilka ej kunna inräknas i någon röstgrupp,
betraktas som ett honom tillkommande jämförelsetal; detta lägges till det jämförelsetal,
han kan hava erhållit genom att dessutom vara uppförd å någon eller
några av de å den officiella valsedeln förekommande kandidatlistorna.

»Sedan samtliga kandidater sålunda ordnats efter storleken av sina slutliga
jämförelsetal», heter det i vallagen, »förklarar centralnämnden de främsta, till
det antal som valkretsen får välja lantdagsmän, vara valda, låter samma dag
genom anslag i nämndens förrum därom tillkännagiva, med uppgift tillika, vilka
i fall av avgång skola närmast inträda i de valdas ställe, och utfärdar ofördröjligen
fullmakt för envar av de valda.»

Har någon blivit vald i två eller flera valkretsar (bostadsband existerar
ej), anses han vald i den krets, där han har det högsta jämförelsetalet. Den
ledighet, som härigenom eller på annat sätt uppstår efter avgången representant, fylles
främst ur den enkla röstgrupp, i vilken vederbörande blivit vald, varvid den av
de förut ej valda, som fått högsta jämförelsetalet, rycker in i den avgångnes
ställe. Aro alla namn i gruppen redan placerade, går man till den sammansatta
röstgrupp, av vilken den enkla gruppen eventuellt är en del, och tillämpar här

343

samma grunder. Kan ledigheten ej heller på detta sätt fyllas, komma samtliga
icke valda kandidater att konkurrera om platsen, varvid den naturligtvis segrar,
som kan uppvisa det högsta jämförelsetalet. — »Var den avgångne gemensam för
skilda grupper, fylles ledigheten närmast ur den röstgrupp, i vilken han hade
högsta jämförelsetalet.»

Det har om det finska valsystemet sagts, att detsamma bereder den enskilde
väljaren föga svårigheter men att det, vad sammanräkningsproceduren beträffar,
kanske är det mest komplicerade — snarare borde sagts det mest tidsödande
— av de valsystem, som för närvarande praktiseras, ett yttrande, som dock
fällts före tillkomsten av de senaste danska och belgiska systemen. I själva verket
är det emellertid det gamla belgiska listsystemet, som är utgångspunkten för den
finska valmetoden, och vid bestämmandet av jämförelsetalen möta vi en tillämpning
av d’Hondts regel. Men under det att ett parti i en belgisk valkrets går fram med en
enda lista, måste åtminstone de större partierna i Finland gå fram med ett flertal
listor inom en och samma valkrets men samlade inom ramen av ett valförbund.
Genom begränsningen av det antal kandidater, på vilka en väljare får rösta, till
högst tre och genom''införande av valförbund har man velat sörja för »att såväl
ortsin.tr
»representationsreformkommittén» på sin tid uttryckte saken.

Emellertid hava finländarna själva, allt eftersom erfarenhet vunnits angående
valmetodens sätt att verka, framställt åtskilliga anmärkningar mot
densamma. En av de vanligaste är den, att de stora partierna i oproportionerligt
hög grad gynnas på de andras bekostnad. Det har visat sig, att ett
parti (det socialistiska) utan att representera flertalet av befolkningen kan erhålla
absolut majoritet inom folkrepresentationen, därför att detsamma i alla eller de
flesta valkretsar uppträtt som det största partiet. Med utgångspunkt från denna
erfarenhet föreslogs i en motion vid 1918 års lantdag, att den formella territoriella
valkretsindelningen visserligen skulle bibehållas men hela landet vid mandatfördelningen
betraktas som en valkrets, varigenom de mindre partierna mera skulle
kunna komma till sin rätt; ett uppslag, som erinrar om det i Holland praktiserade
systemet. — Samma motionärer fäste uppmärksamheten på en annan brist i det
gällande valsystemet. »Valen äro», heter det i motionen, »i blott ringa grad personliga,
i det att man i allmänhet röstar för ett parti, ej för en viss kandidat.
De s. k. valmansföreningarna, som enligt lagens upphovsmän skulle utgöra fria
sammanslutningar av valmän, som önskade förena sig om tre kandidater, existera
endast på papperet. Valförbunden, som teoretiskt borde ingås efter det valmansföreningarna
eller snarare partierna bildats, utgöra nu de facto grunden, på vilken
det hela uppbygges; partistyrelserna, låt vara förstärkta, bestämma i sista hand
om listornas sammansättning.» För att det personliga momentet i valhandlingen
mera skulle komma till sin rätt, ansågo motionärerna det vara en bestämd fördel,
om blott en kandidat uppställdes inom varje valmansförening, ty härigenom skulle
de olika kandidaterna komma att direkt tävla med varandra. Att uppföra endast
en kandidat är visserligen redan nu tillåtet men borde göras obligatoriskt. Med
nuvarande system kunde det hända, att en kandidat, som av partiledningen placerats
som n:r 3 på ett flertal listor och åt vilken väljarna av nödtvång (strykningar
äro ej tillåtna) givit sina röster, blir vald på bekostnad av en kandidat, som är främst

344

placerad på en lista, vilken kanske samlat ett avsevärt antal röster. Därför ifrågasattes,
huruvida ej de territoriella valkretsarna till antalet borde ökas, »så att
man i möjligaste män närmade sig systemet med enmansvalkretsar». — Vederbörande
utskott ansåg sig ej kunna tillstyrka ett yrkande i denna riktning; däremot
instämde utskottet i motionärernas hemställan till lantdagen, att denna
måtte hos regeringen anhålla om proposition om sådan ändring av gällande bestämmelser
angående lantdagsmannaval, att vid det definitiva uträknandet av valresultaten
hela landet betraktades såsom en enda valkrets. Utskottets förslag
förkastades emellertid av lantdagen med knapp majoritet.

Holland.

Efter nyvalen till den holländska riksdagens andra kammare 1913 kom
frågan om en författningsrevision starkt i förgrunden i Holland. Valen läto
ingalunda de uppträdande partierna bli representerade i förhållande till sin verkliga
styrka, och man var därför allmänt ense om att, samtidigt som rösträtten
utvidgades, proportionella val borde införas. För frågans utredning tillsatte regeringen
en kommitté, vilken redan 1914 blev färdig med sitt utlåtande, vari den
förordar införandet av proportionella val såväl till riksdagens båda kamrar som
till de kommunala representationerna. Vad valen till andra kammaren beträffar,
förordade kommittén enhälligt tillämpning av det kontinentala »listsystemet».
Det engelska »personsystemet», för vilket man hade sympatier, ansågs i detta fall
ställa för stora krav på väljarnas omdömesförmåga, varjämte det i högre grad än
det andra systemet skulle komplicera valuträkningen, särskilt med allmän rösträtt
och störa valkretsar. Däremot kunde första kammaren med fördel utses
med tillämpning av en personmetod, alldenstund såväl de väljandes som de valdes
antal här vore starkt begränsat. Första kammaren i Holland utses nämligen till
ett antal av 50 av de s. k. provinsialstaterna, motsvarande våra landsting, och
den större omdömesförmåga, som man ej ansåg sig böra förutsätta hos gemene
man, hade. man rätt att förutsätta hos medlemmarna av provinsialförsamlingarna.

Författningsrevisionen blev verklighet år 1917, då allmän rösträtt infördes
till andra kammaren — 1919 utsträckt till kvinnorna —, samtidigt som det bestämdes,
att valen till samma kammare och till provinsialstaterna skulle ske proportionellt,
varemot första kammaren ännu så länge ej direkt, men väl indirekt,
berördes av det sålunda reformerade valsättet.

Regeringen hade i fråga om de nya grunderna för andra kammarens sammansättning
i huvudsak följt kommitterades förslag, vilket i sin ordning var
influerat av belgiska förhållanden. Den 15 december 1917 utfärdades den nya
vallagen, för vars huvudpunkter vi här skola lämna en redogörelse, i den mån de
gälla valen till den folkvalda kammaren.

För val till andra kammaren indelas riket i 18 valkretsar, som sammanlagt
utse 100 representanter. Varje krets indelas i valdistrikt med i regel högst

1,000 väljare i vartdera och sålunda anordnade, att olika kommuner eller delar
av skilda kommuner ej få sammanföras till ett valdistrikt.

Såsom högsta valmyndighet fungerar en för hela landet gemensam centralbyrå
i Haag. Den består av 5 medlemmar, vilka jämte 3 suppleanter förord -

345

nas av regeringen för en tid av 4 år. En ordförande med ställföreträdare utses
likaledes av regeringen bland centralbyråns medlemmar, varjämte ett fast sekretariat
står till byråns förfogande.

För varje valkrets skall finnas en huvudbyrå med säte i den kommun,
som är angiven i särskild bilaga till vallagen, och bestående av ordförande samt
4 ledamöter. Ordförande är borgmästaren i den kommun, där huvudbyrån bar
sitt säte. De övriga jämte 3 suppleanter förordnas av regeringen för 4 år.

I varje valdistrikt skall finnas en valnämnd, bestående av 4 ledamöter,
därav en ordförande, samt minst 3 suppleanter.

Dagen för kandidatnomineringen kungöres i varje kommun minst 3 dagar
i förväg. Valförslag ingives till vederbörande huvudbyrå och skall vara undertecknat
av minst 25 väljare, vilka samtliga måste vara röstberättigade inom
valkretsen. Om valkretsen består av mer än en kommun, skall efter namnet på
varje förslagsställare angivas den kommun, i vars röstlängd han är upptagen.
Samma väljare får ej underteckna mer än ett valförslag.

Formulär till valförslag fastställes av regeringen. De föreslagna kandidaternas
namn uppföras i den ordning, i vilken man önskar dem valda. Högst
10 kandidater få förekomma på en och samma lista. En kandidat får ej upptagas
på mer än en lista i en och samma valkrets.

A själva valförslaget, som skall överlämnas av en av undertecknarna personligen,
kunna förslagsställarna angiva namnet på ett ombud med suppleant att
å deras vägnar avgiva förklaring angående listförbund.

Yarje å ett valförslag upptagen kandidat skall i en skriftlig anmälan
förklara, att han antager den erbjudna kandidaturen och godkänner den plats,
som blivit honom å listan tilldelad. Sådan förklaring avgiva kandidaterna var
för sig. Borgmästaren i kandidatens hemort skall intyga namnteckningens
äkthet.

Sedan huvudbyrån givit vederbörande tillfälle att inom en viss kort frist
(3 dagar) verkställa nödiga ändringar i valförslagen, sammanträder byrån senast
å fjortonde dagen efter valförslagens ingivande och fastställer vallistorna. Bl. a.
förklaras de valförslag ogiltiga, som ej äro undertecknade av ett tillräckligt
antal väljare. Vid fastställandet av detta antal lämnas de namn utan avseende,
efter vilka vederbörandes hemort ej är angiven eller vilka lyda å person, som
undertecknat mer än ett valförslag. Huvudbyrån stryker från valförslagen de
kandidater, om vilkas plats å listan .tvivel kan råda eller vilkas namn och hemort
ej tillräckligt tydligt angivits. Ävenledes strykas de, som underlåtit avgiva
förklaring om antagen kandidatur, de, som förekomma på mer än ett valförslag i
samma valkrets, och slutligen de sist upptagna namnen å en lista, i den mån de
överskjuta det högsta tillåtna antalet kandidater.

Över beslirt, varigenom ett valförslag förklarats ogiltigt eller kandidater
strukits, kan en förslagsställare anföra besvär hos provinsutskottet (»de Gedeputeerde
Staaten»), eu i varje provins förekommande- permanent komrhission, vald
av landstinget (»provinsialstaterna») bland dettas ledamöter. Besvären skola
vara ingivna inom 2 dagar från den dag räknat, då huvudbyrån avgjort frågan
om valförslagens giltighet, och skola inom 8 dagar efter ingivandet tagas under
omprövning av provinsutskottet, som senast påföljande dag avgör ärendet.

Efter klagotidens slut eller, ifall klagan förts, efter ankomsten till huvudbyrån
av provinsutskottets utslag, har byrån att översända de fastställda val 44—210279.

346

listorna till centralbyrån, sedan de blivit numrerade i den ordning, som bestämts
genom lottning. Centralbyrån offentliggör därefter listorna ofördröjligen i den
officiella tidningen med angivande av de valkretsar, vartill listorna höra, varje
listas nummer o. s. v. Dessutom skola de skyndsammast möjligt offentligen anslås
i alla kommuner inom den valkrets, där de blivit inlämnade.

Inom 7 dagar efter listornas offentliggörande kunna ombuden för förslagsställarna
avgiva gemensamma förklaringar om förbund mellan listor, vilka förklaringar
skola vara skriftligen avfattade och inlämnas till centralbyrån. Då,
som vi längre fram skola se, hela landet vid valuträkningen betraktas som en
valkrets, är det tillåtet för sammanslutningar inom olika valkretsar att samverka
genom ingående av listförbund. En och samma lista kan ej utgöra del av mer
än ett listförbund. Har ett ombud underskrivit mer än en förklaring om listförbund,
är hans underskrift ogiltig i vart och ett av de föreliggande fallen.

Omedelbart efter fristens utlöpande kungöres i den officiella tidningen,
vilka listförbund som ingåtts.

Inom 45 dagar efter kandidatnomineringen äger röstningen rum å en för
hela landet gemensam valdag. I varje valkrets röstar man enbart på de i kretsen
inlämnade listorna och deras kandidater, vilka, då bostadsband ej existerar, ej
behöva vara bosatta inom valkretsens område. Vid valet användas uteslutande
officiella valsedlar, vilka skola finnas tillgängliga till ett antal, motsvarande antalet
röstberättigade, ökat med 20 %. Kostnaderna för sedlarnas framställning
fördelas, proportionellt på kommunerna.

Å valsedeln uppföras vallistorna i nummerföljd på sätt, som det här återgivna
valsedel sformuläret utvisar. På baksidan skall ordförandens i huvudbyråu
namnteckning vara instämplad.

STEMBILJET voor de stemming der verkiezing van de leden van.........op.....(datum, maand, jaar).

KIESKRING......'')

LUSTEN VAN CANOIDATEN door het hoofdstembureau genummerd In de volgorde door het lot aangewezen.

1.	2.	3.	4.	5.
a	(Ni*** t» iOOfUlUrt.1 (Woonpltati.l >1	o		B		B	B
a		B		B		B	B
D		B		B		D	B
D		fl		B			fl
a		B		B		II
a		B		fl		fl
D		B		B		fl
D		*	fl		fl
B		B		fl
a		a		fl

347

Minst 3 dagar före valdagen mottager varje röstberättigad medborgare
från borgmästaren i den kommun, i vars röstlängd han är upptagen, ett "kort
med kallelse till valförrättningen. På detta kort finnas vallistorna upptagna i
nummerföljd, varjämte vederbörande erinras om sin skyldighet att deltaga i valförrättningen
(s. k. valplikt är nämligen införd i Holland). Med kallelsekortet
inställer väljaren sig å utsatt tid inför valförrättaren och erhåller av denne
personligen en röstsedel. Själva röstningen tillgår därefter helt enkelt sålunda,
att väljaren med blyerts ifyller en av de cirkelrunda ljusa ytor, som finnas framför
kandidaternas namn, härmed tillkännagivande, att han i första hand röstar på
eu bestämd person inom en viss lista. Ogin är valsedel: å vilken ingen av de
cirkelrunda ytorna är ifylld eller å vilken mer än en sådan är ifylld, å vilken
andra namn än de föreslagna kandidaternas äro upptagna o. s. v.

Efter förrättningens slut öppnas valsedlarna av ordföranden i valnämnden,
varvid antecknas antalet röster, som tillfallit varje kandidat, och det sammanlagda
antalet röster, som kommit varje lista till del. Protokoll häröver tillställes
ofördröjligen huvudbyrån, vilken i sin ordning fastställer varje kandidats och
varje listas samlade rösttal för hela valkretsen. En listas rösttal erhåller man
genom att hopsummera de å listan förekommande kandidaternas röster; summan
kallas i vallagen »röstsiffra» och motsvarar antalet väljare, som avgivit sin röst
för en av listans kandidater. Uppgift om dessa siffror lämnas därpå till centralbyrån
i huvudstaden, där valresultatet för hela landet uträknas.

Om i olika valkretsar listor äro inlämnade, som upptaga samma kandidater
till lika antal och i samma ordning å listan, gälla dessa likalydande listor vid
v sammanräkningen som en enda lista. Varje kandidats rösttal å denna samlingslista
ävensom listans »röstsiffra» fastställes. Ifall en eller flera av dessa likalydande
listor tillhöra ett och samma listförbund, vilket ej består av uteslutande
lika listor, gälla som en lista endast de likalydande listor, som ingå i samma
förbund, och på samma sätt de likalydande listor, som icke utgöra del av någon
grupp.

Centralbyråns första uppgift är att fördela platserna mellan de olika listorna,
varvid hela landet betraktas som en valkrets, där förbundna listor räknas som
eu enda med en röstsiffra, som utgör summan av de enskilda listornas röstsiffror,
och likalydande listor utanför dessa grupperingar betraktas som en enda, i anslutning
till vad ovan anförts. Vad fördelningsmetoden beträffar, hade de sakkunniga
förordat d’Hondts regel, vilken man emellertid efter kritik från riksdagens
sida sedermera övergav. Tillvägagångssättet är i stället följande: Sedan
man sammanlagt röstsiffrorna för samtliga listor i hela landet, delar'' man summan
med antalet platser, som skola besättas (100). Den sålunda uppkomna kvoten
kallas i lagen »valdivisor». Lika många gånger som denna innehålles i en listas
röstsiffra, lika många platser erhåller listan. Om.ej på denna väg alla platserna
kunna besättas, skola de återstående successivt tilldelas de listor, vilkas röstsiffror
efter att ha blivit delade med valdivisorn ha lämnat de största överskotten,
varvid de listor, som icke ha något överskott räknas som listor med minsta överskott.
Vid fördelningen av platserna enligt denna grund kommer ej den lista
med i räkningen, vilkens röstsiffra är mindre än hälften av valdivisorn. Om på
detta sätt alla därtill berättigade listor i tur och ordning fått var sin av de överblivna
platserna och platser ännu återstå att besätta, upprepas nyssnämnda procedur,
varvid liksom i förra fallet en lista med större överskott har företräde

348

framför en lista med lägre sådant. Ifall man ej heller denna gången får alla
platserna fördelade, måste man gå till de listor, vilkas röstsiffror var för sig äro
lägre än halva valdivisorn. Sedan dessa listors röstsiffror blivit delade med valdivisorn,
tillerkännas de platser i tur och ordning allt efter bråktalens storlek,
vilken procedur ännu en gång upprepas, ifall så skulle erfordras. Om två eller
flera överskottstal äro lika, äger lottning rum.

Vid fördelningen av platserna mellan listorna räknas, såsom redan antytts,
förbundna listor som en enda med en röstsiffra, utgörande summan av de enskilda
listornas röstsiffror. När det sedan gäller att fördela det förbundet tillerkända
antalet platser på de enskilda listorna inom förbundet, i den mån dessa ej äro
likalydande, tillämpas samma metod som vid fördelningen av platserna mellan
huvudlistorna. Den valdivisor, som härvid användes, blir naturligtvis ej densamma
inom de olika listförbunden och sammanfaller i regeln icke med den för
hela landet gällande.

Om genom tillämpning av ovan angivna regler en lista skulle tillerkännas
en eller flera platser utöver det antal kandidater, listan upptager, och denna lista
är förbunden med en annan, gå ovannämnda platser över till den sistnämnda.
År listan förbunden med mer än en annan lista, gå i förevarande fall platsen
eller platserna till dessa listor med tillämpning av samma regler, som gälla vid
platsers fördelning på listor inom en grupp. Om slutligen listan ej ingår i ett
listförbund eller övriga listor, tillhörande förbundet, redan fått alla sina kandidater
placerade, tilldelas platsen eller platserna i fråga en eller flera av de övriga
listorna eller listförbunden med tillämpning av reglerna om de största överskotten.

Efter fördelningen av mandaten mellan de olika listorna kommer man till
sammanräkningens andra moment: utväljandet av kandidater å varje lista att
bekläda de vunna platserna. Lagen lägger intet hinder i vägen för ett parti att
uppträda med en enda lista för hela landet, alltså med samma lista i alla valkretsarna.
Genom bestämmelsen, att en lista ej får upptaga flera än 10 kandidater,
har man emellertid velat motverka en centralisering av valkampanjen, och regeln
är därför, att det inom de större partierna förekommer flera listtyper.

Å varje lista erhålla först och främst de kandidater mandat, vilkas rösttal
når samma höjd som den valdivisor, vilken låg till grund för tilldelningen av
platser åt listan i fråga. Om en kandidats rösttal överstiger valdivisorn, överföres
det överskjutande antalet röster till de kandidater, vilkas rösttal ej når
upp till valdivisorn eller vilka ej erhållit någon röst. Överskotten tillgodoräknas
kandidaterna i den ordning, vari dessa finnas upptagna å den officiella vallistan,
och erhåller varje kandidat endast så stor del av överskotten, som åtgår för att
hans rösttal jämte tillägget skall bli lika stort som valdivisorn. Alla de, som nå
upp till valdivisorn, förklaras valda. Om ej på denna väg alla platser, som tillerkänts
en lista, kunna besättas, så fyllas de överblivna platserna av de kandidater,
som, utan att ha nått valdivisorn, kunna framvisa de högsta rösttalen.
Det kan också förekomma, att ingen kandidat å en lista med sitt ursprungliga
rösttal når upp till valdivisorn; i så fall avgöres valet mellan kandidaterna
från början genom enkel majoritet. Vid lika rösttal är ordningen å listan utslaggivande.

Om en kandidat erhållit det erforderliga antalet röster å mer än en lista,
avgör lotten, vilken lista han skall anses tillhöra. Å de övriga listorna lämnas hans

349

namn utom räkningen. När på grand härav en kandidat erhåller en plats i den
andres ställe, skall han i sin tur lämnas utom räkningen, ifall han redan är vald
på annat håll.

De icke valda kandidaterna ordnas å varje lista efter de rösttal, var och
en erhållit, eller vid lika rösttal efter ordningen å listan. Härvid medräknas
ej kandidater, som valts å annan lista. Om någon, som valts till riksdagsman,
ej vill åtaga sig befattningen, insätter centralbyrån i hans ställe den främste av
de icke valda kandidaterna å den lista, som den avgångne tillhörde. På enahanda
sätt förfares, om riksdagsman avgår före valperiodens slut. Skulle i dylika fäll
inga kandidatnamn återstå men vederbörande lista är i förbund med en annan,
så skall dennas främsta icke valda kandidat rycka in. Ingå mer än två listor i
förbundet, bestämmes först med tillämpning av reglerna för fördelning av platser
på en grupps olika listor, vilken lista som kan komma i fråga vid den lediga
platsens fyllande, varpå dennas främsta icke valda kandidat får mandatet.

I juli 1918 tillämpades för första gången det nya systemet vid val till
andra kammaren. Som metoden i viss mån gynnar de mindre partierna, delade
väljarkåren sig i ett större antal grupper än förut.

Tyskland.

Det proportionella valsättet har sedan länge varit föremål för stort intresse
i Tyskland men först efter novemberrevolutionen 1918 i större utsträckning tilllämpats
vid de politiska valen. Redan genom vallagen av den 24 augusti 1918
infördes ett proportionellt system vid utseende av ett visst antal medlemmar i
den tyska riksdagen. Genom ifrågavarande lag ökades antalet ledamöter i riksdagen
från 397 till 441, av vilka 80 skulle väljas i 26 kretsar med tillämpning
av det proportionella valsättet. Den metod, som därvid skulle tillämpas, upptogs
i förordningen av den 30 november s. å. angående val till den konstituerande
nationalförsamlingen och valordningen av samma datum. Innan nationalförsamlingen
avträdde från den politiska skådeplatsen, måste den i sin ordning vara
med om att skapa eu grundval för sammansättningen av den kommande ordinarie
folkrepresentationen i riket. Dessa grunder återfinnas i en Reichswahlgesetz av
den 27 april 1920 (Reichsgesetzblatt nr 87), kompletterad av en Reichswahlordnung,
daterad den 1 maj 1920 (Reichsgesetzblatt nr 93) och enligt § 41 i förstnämnda
Jag utfärdad av inrikesministern efter inhämtande av Riksrådets samtycke.
Åtskilliga bestämmelser ansluta sig till motsvarande punkter i ovannämnda
författningar från november 1918, andra ej. Man använder fortfarande ett proportionellt
valsystem, vilket dock ej i åtskilliga viktiga punkter överensstämmer
med det, som tillämpades vid valen till den författningsgivande nationalförsamlingen.
När vi nu gå att redogöra för gällande bestämmelser angående valsättet
vid valen till den tyska riksdagen, förutskicka vi den anmärkningen,
att dessa bestämmelser varit normgivande för vallagstiftningen i åtskilliga av
de tyska delstaterna eller »länderna», såsom den nya termen lyder. Även om
man ej, såsom vid valen till de författningsgivande parlamenten i de tyska län -

350

derna, utan vidare upptagit det för valen till riksrepresentationen gällande systemet,
så kan detta i sin nuvarande gestaltning dock anses som typiskt för våra
dagars Tyskland, varför vi i denna redogörelse uteslutande sysselsätta oss med
detta system.

För riksdagsmannaval indelas riket i 35 valkretsar. När man före revolutionen
föreslog, att samtliga riksdagsmän skulle väljas proportionellt, så invändes
häremot, att detta skulle stå i strid med rikets karaktär av förbundsstat,
enär bi. a. de stater, som både att sända blott en folkrepresentant, måste i och
med tillkomsten av stora valkretsar välja tillsamman med områden, tillhörande
andra stater. Med den nu gällande valkretsindelningen bar man ej kunnat undvika
ett dylikt sammanförande av skilda länder. Valkretsarna Mecklenburg och
och Thiiringen bl. a. bära vittne därom. Samtliga valkretsar utom 2 äro sammanförda
i grupper, omfattande 2 å 3 kretsar (s. k. Wahlkreisverbände). Inalles finnes
det 17 dylika förbundsvalkretsar, av vilka dock tvenne sammanfalla med
nyssnämnda två enkel kretsar.

För röstningens verkställande indelas varje valkrets i ett antal valdistrikt,
vilka om möjligt skola sammanfalla med kommunerna. Stora kommuner kunna
naturligtvis uppdelas i olika valdistrikt, och det medgives även rätt för små
kommuner eller delar av kommuner att tillsamman med angränsande kommuner
eller kommundelar bilda ett valdistrikt. Distrikten få ej göras så små, att valhemligheten
äventyras. I varje valdistrikt skall det finnas en valnämnd, bestående
av ordförande, 3 till 6 bisittare och en sekreterare.

Högsta överinseendet över valen till riksdagen i hela riket tillkommer den
av inrikesministern förordnade s. k. riksvalledaren. I varje valkrets skall det
finnas en »kretsvalledare», vilken utom i Preussen förordnas av vederbörande lands
regering. På samma sätt förordnas en ledare av valet inom en förbundsvalkrets.
I regel skall därtill utses en av kretsvalledarna inom iörbundsvalkretsens område,
där ej detta utgöres av en enda valkrets, då de båda befattningarna sammanfalla.

Senast å tjugoförsta dagen före valdagen, som är gemensam för hela riket
och fastställes av rikets president, skola valförslag vara ingivna till kretsvalledaren.
De måste vara undertecknade av minst 50 väljare inom vederbörande valkrets.
Ingen får underteckna mer än ett valförslag. De föreslagna kandidaterna
skola vara irpptagna i en viss ordning, allt efter det företräde, förslagsställarna
vilja lämna åt envar av dem. Ingen får föreslås till riksdagsman, som ej själv
lämnat sitt medgivande därtill. Förklaring härom skall senast å tjuguförsta dagen
före valet ha kommit valledaren i valkretsen tillhanda; i annat fäll strykes
kandidaten i fråga från valförslaget. En kandidat får ej förekomma å mer än
ett valforslag inom eu och samma valkrets. Gör han det, skall han inom viss
tid avgiva förklaring, på vilket förslag han vill kvarstå. Från vederbörande
ortsmyndighet skall företes intyg, att de föreslagna kandidaterna vid tiden för
valet äro^ fyllda 25 år, sedan minst ett år äro tyska medborgare och ej äro uteslutna
från rösträtt. Ävenledes måste inför valmyndigheten i valkretsen företes
intyg> de, som undertecknat valförslaget, äro upptagna i vederbörande röstlängd
eller försedda med »vaikort», som berättigar dem till utövande av sin rösträtt
å främmande ort. — Å varje valförslag skall uppgivas namnet på ett ombud
(med suppleant), som inför valmyndigheten i kretsen kan avgiva nödiga förklaringar
å förslagsställarens vägnar. Fattas dylik uppgift, anses den första i raden

351

av undertecknarna som ombud och n:r 2 som dennes suppleant. Förklarar mer
än hälften av undertecknarna, att ombudet eller ställföreträdaren skall ersättas
av annan person, så träder den senare i funktion, så snart anmälan nått valledaren.
En och samma person får ej upptagas som ombud å mer än ett valförslag.
Ett valförslag skall slutligen vara försett med eu överskrift, som hänsyftar på
kandidaternas partiställning och kan tjäna till att skilja förslaget i fråga från
andra valförslag. Med hänsyn till detta syftemål få vilseledande överskrifter ej
förekomma. Finnes ej partibeteckning å ett ingivet valförslag, användes såsom
sådant namnet å den kandidat, som är främst uppförd å förslaget i fråga.

Utom här berörda valförslag kunna sådana även ingivas till riksvalledaren.
Dylik för hela riket gällande lista skall vara ingiven senast å sextonde dagen
före valet och vara undertecknad av minst 20 väljare. En kandidat får ej förekomma
på mer än en rikslista men väl samtidigt på en valkretslista, om det nämligen
för dennas räkning avgivits förklaring, att ett eventuellt röstöverskott skall
komma just denna rikslista till godo. I vallagens 18 § säges nämligen, att senast
å tionde dagen före valet hos kretsvalledaren kan anmälas, att ett överskott av
röster, som avgivits för en bestämd lista, skall komma en viss rikslista till del.
Göres ej dylik anmälan, komma de överskjutande rösttalen för ifrågavarande parti
inom den valkretsen ej i betraktande vid konkurrensen mellan rikslistorna, varom
mera vid redogörelsen för sammanräkningsförfarandet. Vad beträffar ombud för
förslagsställarna m. m. gälla för rikslistorna liknande bestämmelser som för kretslistorna.

Senast å fjortonde dagen före valet kan inför valledaren inom en förbundsvalkrets
anmälan ske om förbund emellan olika kretslistor. De å vederbörande
valförslag angivna ombuden ha att gemensamt avgiva dylik förklaring. Som vi
skola se, får ett dylikt samgående mellan olika kretslistor särskild betydelse för
mindre partier, vilkas på de olika valkretsarna inom en förbundsvalkrets splittrade
röster, endast ifall de sammanföras till en grupp, kunna nå den för erhållande
av ett mandat erforderliga röstmängden. En förutsättning för ett dylikt
förbund mellan listor är emellertid, att dessa samtliga äro anknutna till en och
samma rikslista.

För prövning av de ingivna valförslagen och anmälningarna om listförbund
bildas inom varje därav berört område s. k. valutskott under ordförandeskap av
vederbörande valledare, som själv bland de röstberättigade medborgarna utser bisittare
i utskottet med hänsyn tagen till att olika partier bli representerade. Förslagsställarnas
ombud få ej vara bisittare i dylikt utskott. Antalet bisittare i
ett valutskott inom en valkrets är4, inomen förbundsvalkrets likaledes 4 och i utskottet
för hela riket under riksvalledarens presidium 6. Sedan valförslagen
granskats och efter eventuella ändringar eller kompletteringar definitivt fastställts
av vederbörande utskott, få de ej vidare ändras, ej heller återtagas,

Senast fjärde dagen före valet skall kretsvalledaren offentliggöra de med
löpande nummer försedda godkända valförslagen och samtidigt tillkännagiva, vilka
listförbund som ingåtts och till vilka rikslistor anslutning skett.

Valsedlarnas och valkuvertens dimensioner äro i lagen noga fastställda.
På eu valsedel få endast förekomma namn från ett och samma valförslag; ett
namn på sedeln är tillräckligt. I stället för namn eller jämte sådana kan å sedel
upptagas det löpande numret för den lista, som väljaren vill skänka sin röst.
Partibeteckningar i egentlig mening äro däremot ej föreskrivna, vad sedlarna

352

beträffar. Om en sådan beteckning skulle förekomma å en sedel, föranleder den
dock ej sedelns kasserande, vilket är fallet med anteckningar av annan art. Ett
lands regering kan efter överenskommelse med partiledningarna inom en valkrets
ombesörja, att valsedlarna åstadkommas och distribueras genom offentlig myndighets
försorg men på partiernas bekostnad.

Vederbörande valutskott i valkretsen fastställer, hur många röster som tillfallit
varje valförslag i kretsen. Ett valförslag tilldelas ett mandat för värjo
uppnått antal av 60,000 för förslaget avgivna röster. Överskottsröster komma
förbundna vallistor inom förbundsvalkretsen till godo, i annat fall den rikslista,
till vilken kretslistan anslutit sig. Valutskottet i förbundsvalkretsen sammanräknar
de överblivna rösterna från förbundna listor, varvid på Cd,000 röster kommer
ett mandat, vilket för varje gång tilldelas den lista, som har att uppvisa det
största antalet överskottsröster. Emellertid kommer ingen platstilldelning över
huvud taget till stånd, om ej minst 30,000 överskottsröster kommit åtminstone en
av de förbundna listorna till del. De inom förbundsvalkretsen ej förbrukade
rösterna komina i betraktande vid tilldelandet av mandat åt den rikslista, till
vilken de förbundna listorna äro anknutna. Riksvalutskottet sammanräknar samtliga
i valkretsarna och förbundsvalkretsarna överblivna röster, därvid fördelande
dem på de rikslistor, till vilka man i valkretsarna anslutit sig. Även på detta
stadium av valsammanräkningen kommer ett mandat för varje 60,000-tal röster
på en listas (här rikslistas) andel. En rest på mer än 30,000 röster likställes med
60,000. Emellertid får en rikslista under inga omständigheter fler mandat än
sammanlagda antalet av de mandat, som tillfallit de till densamma anknutna
kretslistorna. — Det antal platser, som en lista lyckats erövra, tillfalla listans
kandidater i den ordning, vari de å det godkända val förslaget blivit uppförda,
och till det antal, som erfordras. Skulle en kretslistas namn ej räcka till för
platsernas besättande och listan är i förbund med andra listor, så gå de ej tillsatta
platserna till dessa eller, om de också äro i saknad av kandidater, till vederbörande
rikslista. Skulle denna i.sin tur ha alla sina namn placerade, bli de
ifrågavarande platserna obesatta. Är en kandidat vald i mer än en valkrets,
äger han själv att bestämma, i vilken han antager valet. Liknande bestämmanderätt
har han, om han samtidigt valts på en kretslista och en rikslista. — Ersättare
åt avgången riksdagsman utses enligt samma grunder, som gälla för persontillsättningen
vid själva huvudvalet. —

Medan persontillsättningen inom resp. listor vid valen till den författningsgivande
nationalförsamlingen försiggick på samma enkla sätt som enligt nu gällande
vallag, var fördelningen av platserna mellan partierna då en helt annan.
Först och främst hade man att räkna med ett fixerat antal representanter (högst
16, lägst 6) för varje valkrets. Därtill kom, att listförbund i ordets vanliga betydelse,
alltså i form av sammanslutningar mellan olika partier inom en och samma
valkrets, voro tillåtna och att platserna fördelades mellan de sålunda uppkomna
grupperna med tillämpande av d’Hondts regel. Det nuvarande systemet med tillvaratagande
av röstöverskotten i görligaste mån genom samverkan av grupper
inom ett och samma parti fanns ej. Detta s. k. automatiska system med bundna
listor praktiserades först i Baden, där enligt den nya författningen på en första
sammanräkning i valkretsarna, då ett parti erhåller ett mandat för varje 10,000-tal röster, följer en andra för landet som helhet.

I riket prövades det nya systemet vid riksdagsmannavalen den 6 juni 1920

353

Som 3 av valkretsarna omslöto s. k. Abstiinmungsgebiete, där enligt Versaillesfördraget
folkomröstning skulle äga rum, kommo dessa kretsar att fortfarande
vara representerade av sina representanter i nationalförsamlingen. I de övriga
avgåvos enligt officiella uppgifter 26,017,590 röster. Medan man vid föregående
val till den tyska riksdagen både att fördela de avgivna rösterna på ett bestämt
antal mandat, blev detta med det automatiska systemet ej möjligt. Det var över
huvud omöjligt att på förhand veta, bur många mandat som skulle framgå ur
sammanräkningen i valkretsarna eller huru många som skulle framgå som resultat
av beräkningen i förbundsvalkretsarna och för riket som helhet. Resultatet blev,
att i kretsarna utsågos inalles 329 representanter, i förbundsvalkretsarna 44 och
på rikslistorna 51. Aled de 42 representanterna från omröstningsdistrikten blev
det alltså 466 medlemmar av den tyska riksdagen.

Följande tabell visar, huru de vid valet tillsatta 424 mandaten fördela sig
på de olika partierna, dessas rösttal m. m.

Partier:

Socialdemokraterna ....
De oavhängiga socialisterna
De tysk-nationella ....

Tyska folkpartiet.....

Centern .........

Demokraterna.......

Bajerska folkpartiet ....

Kommunisterna......

Welferna.........

Bajerska bondeförbundet. .
Övriga grupper......

Rösttal:		Antal mandat:
5,614,456	(21.6	%) %)	94	(22.2	%)
4,895,317	(18.8	81	(19.i	%)
3,736,778	(14.4	7°)	62	(14.6	>)
3,606,316	(13.9	%)	60	(14.i	%)
3,540,830	(13.6	7°)	59	(13.9	%)
2,202,334	(8.5	%)	36	(8.5	%)
1,236,941	(4.7	7°)	21	(5.o	7°) %)
438,199	(1.7	7)	2	(0.5
318,104	(1.2	%)	5	(1.2	%)
218,884	(0.8	%)	4	(0.9	%)
209,431	(0.8	%)	0	(O.o	%)

Summa 26,017,590

424

Österrike.

I oktober 1918 bildades på revolutionär väg republiken Österrike eller »den
tysk-österrikiska republiken», som den nya statsbildningen kallas i den konstituerande
författningslagen av den 30 oktober s. å. Det nya Österrike är en ur nationalitetssynpunkt
ganska homogen stat. Dess befolkning utgöres huvudsakligen
av omkr. 6 ''/s mill. tyskar, och betecknande nog utgjordes dess första folkrepresentation
av de tyska representanterna i det gamla österrikiska Abgeordnetenhaus,
vilka sålunda kommo att bilda ett slags provisorisk nationalförsamling. De
hade på sin tid utsetts på grundvalen av allmän och direkt rösträtt och majoritetsval.
Sin nya befogenhet fingo de emellertid ej utöva så länge utan avlöstes
av en konstituerande nationalförsamling, bestående av eu kammare, vilken med
tillämpande aven proportionell metod valdes den 16 februari 1919 av alla österrikiska
män och kvinnor, som före den 1 januari 1919 fyllt 20 år.

Den vallag, som låg till grund för bildandet av den konstituerande nationalförsamlingen,
var daterad den 18 december 1918. I anslutning till dess be 45—210279.

354

stämmelser om proportionella val infördes detta valsätt även vid val av de 7
»ländernas» lantdagar samt vid val av fullmäktige i kommunerna, i senare fallet
dock obligatoriskt endast då kommunens invånarantal överstiger 2,000.

Officiellt har man i Österrike uttalat sin stora tillfredsställelse med det
proportionella valsättets verkan vid de politiska valen därstädes, och frågan om
de proportionella valens företräde framför majoritetsvalen har ej gjorts till en
politisk stridsfråga. Emellertid har man i den senaste österrikiska vallagen av
den 20 juli 1920 infört en del förändringar i metoden, sådan den utformades i
1918 års lag, bl. a. därhän, att hänsyn vid en andra röstsammanräkning tages
till de röster, vilka vid första räkningen icke kommit i betraktande vid mandatens
fördelning mellan partierna. I det följande komma vi att uteslutande redogöra
för innehållet i den nu gällande vallagen av ovannämnda datum. Den tjänade
till rättesnöre vid de politiska valen den 17 okt. 1920.

För valen till nationalförsamlingen delas Österrike i 25 valkretsar, vartill
kommer ännu en, bestående av det s. k. Burgenland, beträffande vilket bestämmelser
rörande de politiska valen ännu icke kommit till stånd vid tiden för vallagens
utfärdande. I de 25 valkretsarna väljas inalles 160 representanter i nationalförsamlingen.
vartill komma 15 »tilläggsmandat». De 160 representanternas
fördelning på valkretsarna åskådliggöres av nedanstående tabell:

1 valkrets utser...............1 repr. = 1

4 valkretsar utse vardera..........4 » =16

4 » » » 5 » = 20

4 » » » 6 » =24

4 » » » .........• 7 » = 28

4 » » » 8 » = 32

3 » » » 9 » =27

1 valkrets utser...............12 » =12

160

Legislaturperioden är 3 år. Ordinarie val äga rum under senare hälften
av oktober månad å den söndag, som regeringen i samförstånd med nationalförsamlingens
huvudutskott bestämmer.

Röstningen äger rum kommunvis. Under vissa förhållanden skall en kommun
delas i två eller flera valdistrikt. Vad valmyndigheterna beträffar, har man
i Österrike, med undantag av Wien, fyra instanser. I varje valdistrikt finnes
en valnämnd, bestående av ordförande och minst tre bisittare, för varje valkrets
en kretsvalnämnd med en ämbetsman som ordförande och minst sex bisittare.
Bortsett från Wien, som är delat i 7 valkretsar, har man som förmedlande länk
mellan valnämnderna och vederbörande kretsvalnämnd en särskild valmyndighet
för det förvaltningsområde, som kallas »Bezirk». Slutligen finnes i Wien en för
hela staten gemensam centralnämnd, bestående av inrikesministern eller dennes,
ställföreträdare och 20 bisittare, av vilka 5 skola vara lagfarna. De övriga ledamöterna
av centralnämnden ävensom bisittarna i de övriga nämnderna inkallas,
sedan de politiska partierna haft tillfälle att föreslå visst antal personer i förhållande
till vederbörande partis styrka vid sista valet till nationalförsamlingen.

Senast 3 veckor före valdagen skola valförslag vara ingivna till kretsvalnämnden.
Ett valförslag skall vara undertecknat av minst 100 väljare inom val -

355

kretsen och upptaga högst dubbelt så många kandidater som antalet representanter
i kretsen. Namnen på kandidaterna skola vara uppförda i en bestämd ordning,
markerad med eu siffra framför varje kandidats namn. Ett valförslag skall
även uppgiva partibeteckning, varvid en underrubrik jämte den egentliga partibeteckningen
ej skall anses konstituera ett nytt parti. Slutligen skall i valförslaget
uppgivas namnet å det ombud, som förslagsställarna utse för bevakande av
vederbörande partis intressen. Finnes ej dylikt ombud angivet, anses den främste
i raden bland undertecknarna som sådant. Den ovan omtalade rättigheten för
partierna att föreslå bisittare i nämnderna kan utövas i samband med ingivandet
av valförslagen med begagnande av dessa som förslagsurkunder även i detta avseende.

De inkomna valförslagen numreras i den ordning de ingivits. Skulle två
eller flera förslag ha samma partibeteckning eller beteckning, som kan leda till
förväxling, har vederbörande valkretsmyndighet att vid överläggning med ombuden
söka iå en ändring till stånd. Uppnås ej enighet, kan kretsvalnämnden som
partibeteckning upptaga första namnet å vederbörande valförslags kandidatlista.
Så sker även i det fall, då över huvud taget ingen partibeteckning angivits i
samband med valförslaget. Sedan tillfälle beretts till komplettering av valförslagen,
fastställas de som vallistor å sjunde dagen före valet.

Undantagsvis kunna väljare, som å valdagen på grund av offentlig tjänst
eller offentligt uppdrag befinna sig utanför vederbörande valdistrikt, beredas tillfälle
att rösta inom annat valdistrikt. I sådant fall måste väljaren från valmyndigheten
i hemorten ha erhållit ett s. k. valkort, som berättigar honom att
välja på annat håll. Samma förmån åtnjuta de. som flyttat från en ort till en
annan under tiden mellan valets första kungörande och själva valet. Som en
egendomlighet vid själva röstningen må nämnas, att valkuverten, i vilka sedlarna
inneslutas, äio olika färgade, allteftersom de användas av män eller kvinnor, varigenom
det vid sammanräkningen blir möjligt att hålla deras valsedlar isär,
vilket till en början också sker.

En valsedels dimensioner äro noga fastställda i lag. Såväl tryckta som egenhändigt
skrivna sedlar äro tillåtna. Valsedel skall upptaga antingen en partibeteckning
enbart eller också ett namn från en bestämd partilista eller slutligen
dels partibeteckning, dels namn å en eller flera kandidater å motsvarande partis
lista,

Om inom en valkrets ett och samma namn förekommer på mer än en partilista
(gemensamma kandidater äro tillåtna), så måste sedlar, som upptaga detta
namn ensamt, tillika upptaga partibeteckning, enär man annars ej vet, varthän
sedeln hör. I anslutning till vad ovan sagts om valsedels innehåll, äro strykningar
å sedlarna tillåtna, om blott åtminstone ett kandidatnamn är kvar eller,
om samtliga namn strykas, partibeteckningen står kvar.

Sedan man fastställt, hur många valsedlar, som avgivits för varje parti,
vilket är lätt att konstatera, så som reglerna för en valsedels ifyllande äro avfattade,
“fördelas platserna emellan partierna med tillämpning av d’Hondts regel.
Enligt vallagen av den 18 dec. 1918 tilläts förbund mellan olika listor (»gekoppelte
Listen»), varvid dessa vid fördelningen av platserna betraktades som en
iista. I den nu gällande vallagen förekommer ej förbundsinstitutet. Samtliga
större partier hade uttalat sig för dess avskaffande enligt uppgift i författningsutskottets
utlåtande av den 16 juli 1920. Vid platsfördelningen gäller varje sedel

356

som eu röst. Det antal platser, som tillfaller varje palt!, tilldelas automatiskt
de kandidater, som stå främst å den officiella partilistan, till det antal, som för
varje lista erfordras. Som gemensamma kandidater äro tillåtna, kan det inträffa,
att en och samma person inväljes på flera listor. I sådant fall har han att inom
14 dagar avgöra, på vilken lista han vill anses vara vald, varefter hans namn
strykes å de övriga listorna. Inkommer ej dylik förklaring från den valde, avgör
centralnämnden i Wien ärendet honom oåtspord.

De kandidater, som ej bli valda, rycka vid inträffad ledighet in som ersättare
åt avgången riksdagsman i den ordning, vari de finnas upptagna å parti -listan.

Den fördelning av mandaten mellan partierna och tillsättning av platserna
inom varje parti, som vi hittills redogjort för, verkställes av kretsvalnämnden
och gäller endast de egentliga valkretsmandaten och sålunda ej de 15 tilläggsmandaten,
vilka fördelas av den för hela riket gemensamma centralnämnden i
huvudstaden.

Vid fördelningen av de sistnämnda mandaten samlar man så att säga alla
valkretsarna till ett helt och undersöker, i vad mån det inom var och en av dem
finnes oförbrukad röstkraft att utnyttja vid detta andra moment i saminanräkningsproceduren.
Emellertid komma i de olika kretsarna endast de partier i beaktande,
vilka å sina valförslag uttryckligen förbehållit sig rätt att komma i
fråga vid fördelningen av tilläggsmandaten, något som åtminstone varje egentligt
riksparti väl ej underlåter att göra.

Där en fördelning av platserna sker enligt d’Hondts regel, anses endast
det parti ha förbrukat hela sin röstkraft, som har det sista segrande jämförelsetalet
(»valtalet» enligt österrikisk terminologi). De övriga ha större eller mindre
oförbrukade rester eller överloppsröster. Det är just dessa senare man enligt det
österrikiska systemet utnyttjar vid fördelningen av tilläggsmandaten på de olika
partierna. De i varje särskilt fall förekommande överloppsrösterna beräknar man
genom att från vederbörande partis röstsiffra draga det tal som uppkommer, om
man multiplicerar »valtalet» med antalet platser, som tilldelats partiet.

Ex.

I en valkrets skola 7 representanter väljas i vanlig ordning; 5 partier
uppträda med 20,086, 9,188, 6,693, 3,623 och 302 röster vardera. Platsfördelningen
framgår av följande schema:

A B

1. 20,086 3. 9,188

2. 10,043 7. 4,594

4. 6,695 Va

6. 5,021 Va
4,017 Vs

C DE

5. 6,693 3,623 302

3,346Va

Partiet B har fått den 7 platsen och har alltså att uppvisa det sista segrande
jämförelsetalet: 4,594 (»valtalet»), sedan partiets ursprungliga röstsiffra delats med 2.
Partiernas överloppsröster i denna valkrets bli då följande:

357

Partiet A........... 20,086 — (4 x 4,594) = 1,710

» B........... 9,188 — (2 x 4,594) = 0

» C........... 6,693 — (1 x 4,594) = 2,099

D........... 3,623 — (0 x 4,594) = 3,623

E........... 302 — (0 x 4,594) = 302

När på detta sätt överloppsrösterna i alla valkretsar blivit kända, sammanläggas
de för hela landet partivis, varefter de 15 platserna fördelas mellan partierna
enligt d’Hondts regel, utan att dock något parti har rätt att tillgodoräkna
sig flera platser än som blivit detsamma tilldelade i första omgången av valet.

Därefter återstår att se, vilka personer som skola bekläda dessa 15 platser.
Det bör därvid först anmärkas, att ett parti för att över huvud taget komma
i betraktande vid fördelningen av tilläggsmandaten måste genom minst 5 av de
ombud, som i partiets valtörslag utkorats att inför valmyndigheterna föra partiets
talan, ha för centralnämnden gjort anmälan om deltagande i konkurrensen
om nämnda mandat. Dylik anmälan skall vara ingiven senast 14 dagar före
valet och kan vara åtföljd av ett särskilt valförslag, upptagande de kandidater,
som partiet önskar placera vid tilläggsmandatens fördelning. Har en dylik
rikslista (»Hauptwahlvorschlag») ingivits, möter det inga svårigheter att bestämma,
vilka som skola bekläda de partiet tillkommande mandaten. Man tager helt enkelt
dem, som stå främst på listan. Har emellertid en rikslista ej ingivits, blir
proceduren något omständligare, ity att man då måste fördela platserna på de
olika valkretsarna allt efter storleken av överskottstalen i varje krets. Härvid
tillämpas återigen d’Hondts regel, och de närmast i tur stående av de icke valda
kandidaterna rycka in som representanter.

Ex.

Ett parti har fått 3 av de 15 tilläggsmandaten på sin lott, och ingen rikslista
har ingivits. I nedan angivna valkretsar har partiet fått följande överloppsröster: I

valkretsen n:r 1 ........... 3,480 (V») 1,740

2>	» > 3......	...... 720
»	» » 4.....	.....1,825
2»	» 10.....	...... 648
»	» »13.....	......1,513
	»20.....	...... 958
2>	» »24.....	. . . . . 1,710

Alltså tillfalla 2 av de tre mandaten partilistan i den första valkretsen och 1
samma partis lista i den fjärde kretsen. Närmast i tur stående kandidater rycka
in som representanter.

Schweiz.

Ganska tidigt började man i vissa av de schweiziska kantonerna tillämpa

{iroportionella valmetoder. Början gjordes år 1890 i kantonen Tessin. F. n. tillämpas
dylika metoder, i större eller mindre omfattning, inom följande kantoner:

358

Basel-Stadt, Bern, Freiburg, Geneve, Graubiinden, Luzern,-Neuchåtel, St. Gallen,
Schwyz, Solothurn, Tessin, Wallis, Zug och Ztirich, alltså i över hälften av de
25 hel- och halvkantonerna.

Man sökte även att få en dylik metod antagen för valen till nationalrådet,
den av den schweiziska förbundsrepresentationens båda kamrar, som omedelbart
representerar den schweiziska nationen som helhet, och kan man i detta fall, liksom
f. ö. vad beträffar kantonerna, säga, att frågan under årtionden varit debatterad,
innan den ansågs mogen att praktiskt realiseras. Genom ett folkinitiativ upptogs
frågan om proportionella val till nationalrådet år 1900 och var den gången
liksom år 1909 föremål för folkomröstning, varvid i båda fallen anhängarna av
reformen stannade i minoritet. 1913 upptages frågan ånyo genom folkinitiativ
men skjutes åt sidan på grund av världskriget och är ej föremål för allmän folkomröstning
förrän den 13 oktober 1918, då man med 299,550 röster mot 149,036
uttalar sig för tillämpning av proportionalitetens grundsats vid nationalrådsvalen,
varjämte kantonerna med 191/2 kantonalröster mot 21/a uttala sig i samma riktning.

Resultatet blev närmast en ändring av § 73 i förbundsförfattningen, som
tick följande nya lydelse: »Valen till nationalrådet äro direkta och proportionella.
Varje kanton och halvkanton bildar en valkrets. Förbundslagstiftningen har att
genom närmare bestämmelser bringa proportionalitetens grundsats till förverkligande.
» Detta skedde genom förbundslagen av den 14 februari 1919 angående val
till nationalrådet, vilken kompletteras av förbundsrådets förordning av den 8 juli
s. å. med vissa detaljföreskrifter beträffande valen.

Som redan nämnts utgöra kantonerna och halvkantonerna valkretsar vid
valen till nationalrådet. Härvid ha de att utse representanter i förhållande till
folkmängden och ej såsom vid valen till ständerrådet (första kammaren) 2 representanter
för varje kanton och 1 för varje halvkanton, oberoende av folkmängden.
Nu äro emellertid folkmängdssiffrorna synnerligen olika för de schweiziska kantonerna.
Sålunda hade den fulkrikaste av dem, Bern, den 1 juli 1916 683,000
inv., medan den minst folkrika, halvkantonen Nidwalden, endast räknade 14,000.
Följden blir, att antalet representanter för varje valkrets är högst olika, från 1
till 32.

Följande tabell visar fördelningen av mandaten, sådau den ter sig med utgångspunkt
från folkräkningen 1910:

5	valkretsar med.......	...... l	mandat	= 5
2	2»	».......	......2	>	= 4
2	l	».......	......3	»	= 6
1	valkrets	».......	......4		= 4
3	valkretsar	>;.......	...... 6	»	= 18
4	»	».......	......7	»	= 28
3		».......	...... 8		= 24
1	valkrets	» .......	......12		= 12
1		»	......15		= 15
1		».......	......16		= 16
1	>	».......	......25	»	= 25
1		».......	......32	»	= 32
					189

359

I 5 valkretsar äger alltså ett rent majoritetsval rum (relativ majoritet).
De för övriga valkretsar gällande bestämmelserna om valförslag m. m. komma ej
bär till användning. Avgår den valde, äger alltid nytt val rum.

Nationalrådet nyväljes vart tredje år. Allmän valdag är sista söndagen i
oktober månad.

Senast 20 dagar före själva valet skola med ovan nämnt undantag, valförslag
vara ingivna till vederbörande kantons regering. Efter förbundsrådets, den schweiziska
nationalregeringens, medgivande kan en kantonregering ändra de för valet
bestämda olika tidsfristerna, sä även denna, ett medgivande, som motiverats med
de olikartade samfärdsförhållandena m. m. inom de olika kantonerna. Ett valförslag
får ej upptaga fler kandidater, än som svarar mot antalet representanter
i valkretsen. Övertaliga namn betraktas som obefintliga.

Varje valförslag skall vara undertecknat av minst 151 inom valkretsen bosatta
röstberättigade persouer och vara försett med en beteckning, som noga skiljer
detsamma från andra förslag. En väljare får ej underskriva mer än ett valförslag
och äger ej återtaga sin namnteckning, sedan förslaget vederbörligen ingivits.
Däremot kan eu föreslagen kandidat senast å sextonde dagen före valet skriftligen
avsäga sig kandidaturen, varefter hans namn strykes från förslaget. Någon förklaring
från kandidaternas sida om antagen kandidatur erfordras ej på detta, stadium.
Samtliga förslagsställare böra utse ett ombud med ställföreträdare att inför
myndigheterna föra deras talan. Har så ej skett, anses den första i raden av
undertecknarna som ombud och den därnäst följande som dennes suppleant.

Om en kandidat finnes upptagen på mer än ett valförslag inom samma valkrets,
har han att före den sextonde dagen innan valet bestämma, på. vilken lista
han vill kvarstå; varom icke, avgör lotten. Ingenting hindrar en kandidat från att
låta uppställa sig i olika valkretsar.

Två eller flera valförslag kunna senast å trettonde dagen före valet genom
undertecknarnas eller deras ombuds ömsesidiga förklaring förbindas med varandra
till ett listförbund, vilket gentemot de övriga valförslagen gäller som en
enda lista.

Den kantonala regeringen eller den myndighet, som av densamma därtill
förordnas, prövar valförslagen och utsätter viss tid, inom vilken vederbörande
ombud ha att inkomma med kompletteringar eller förtydliganden. Föreslås i dylikt
fall nya namn, måste dessas bärare samtidigt förklara, att de antaga den
erbjudna kandidaturen. I annat fall strykes en kandidats namn. Så sker även,
om han redan finnes upptagen på annat valförslag. Om ej frän ombudets sida
annorlunda bestämmes, få de sålunda kompletteringsvis anmälda kandidaterna
plats sist å listan. Efter trettonde dagen före valet få inga vidare ändringar
göras i valförslagen, vilka därefter kallas »listor» och förses med nummer i den
ordning, de ingivits, varefter de av regeringen offentliggöras med angivande av
såväl nummer som den beteckning, med vilken de vid ingivandet skulle vara
försedda. .

Med nänsyn till de olika system, som inom kantonerna komma till användning,
vad beträffar valsedlarnas tillhandahållande och framställning, och för att ej en
enda kanton vid val till nationalrådet skall onödigtvis påtvingas ett nytt system
härutinnan, stadgar lagen frihet för kantonregeringarna att antingen två dagar

1 Vid de kantonala valen växlar siffran mellan 2 och 25.

360

före valet tillställa väljarna officiella valsedlar, upptagande samtliga fastställda
vallistor, eller också överlämna åt partierna att trycka valsedlar i överensstämmelse
med vallistorna. Om i senare fallet på mekanisk väg mångfaldigade sedlar
upptaga namn från olika listor, vare de ogilla. F. ö. stadgar vallagen, att regeringen
skall till varje väljare översända eller å vallokalerna tillhandahålla blanka
sedlar med rum för listbeteckning och namn och avsedda att av väljarna själva
ifyllas, ifall dessa ej önska begagna sig av de tryckta sedlarna.

Vi övergå nu till själva valet och anmärka därvid, att varje kantons regering
äger att organisera och instruera valmyndigheterna i de olika kommunerna
och i kantonen som helhet. I allmänhet skola av nationalregeringen fastställda
formulär begagnas.

En väljare kan antingen rösta med en tryckt valsedel eller ifylla den
blanka sedel, som ställts till hans förfogande, med namn från de officiella vallistorna.
Strykningar och tillägg å tryckt sedel äro tillåtna men måste vara egenhändigt
gjorda och ej åstadkomna på mekanisk väg. Särskilt märkes, att vederbörande
har rätt att komplettera den tryckta sedeln med namn från andra listor
(s. k. panaehering). En begränsad kumulationsrätt förekommer: en väljare får ä
sedeln upptaga samma namn högst två gånger. De av vederbörande departement
inkallade sakkunniga hade avstyrkt varje form av kumulering, vilken ej heller
fanns upptagen i det ursprungliga regeringsförslaget. Man talar i Schweiz om
två slag av kumulering: den officiella, då ett parti kumulerar ett namn å de
tryckta valsedlarna, och den privata, då den enskilde väljaren på egen hand vidtager
motsvarande åtgärd.

Om en valsedel upptager ett mindre antal namn, än som motsvarar antalet
representanter för valkretsen, gälla de felande namnen som til läggsröster, vilka
komma den vallista till godo, vars beteckning eller ordningsnummer i tryck eller
skrift finnes anbragt å sedeln. Saknas å en sedel dylik listbeteckning eller finnes
mer än en sådan, falla tilläggsrösterna bort. — Såväl rätten till kumulation som
rätten att räkna tilläggsröster har i vics mån tillkommit för att skydda de mindre
partierna, särskilt i de stora valkretsarna. Kumulationen har även betydelse för
säkerställandet av huvudkandidaternas val.

övertaliga namn strykas. Namn, som ej förekomma å någon lista inom
valkrets.en, tager man ej hänsyn till; de röster, som tillfallit dem, räknas dock
som tilläggsröster, om valsedeln är försedd med en listbeteckning. Valsedel, som
bär listbeteckning men ej upptager ett enda giltigt kandidatnamn, är ogill.

När valet i de olika kommunerna ägt rum, har kantonregeringen att på
grundval av inkomna protokoll företaga valsammanräkningen. Först fästställes
antalet röster, som tillfallit varje å en lista upptagen kandidat (»kandidatröster»),
därefter antalet »tilläggsröster» (se ovan) för varje lista, vidare summan av kandidat-
och tilläggsröster för varje lista (»partiröster») och slutligen motsvarande
röstsummor för listförbunden. På grundvalen av dessa siffror sker fördelningen
av platser mellan de olika listorna och listförbunden, varvid den s. k. HagenbachBisehoffska
metoden användes. Hela röstsumman inom valkretsen delas med antalet
representanter i kretsen ökat med 1. Den till närmast högre hela tal ökade
kvoten blir tillsvidare fördelningstal. Lika många gånger som en listas rösttal
innehåller fördelningstalet, lika många platser erhåller listan. Om ej samtliga
platser på denna väg kunna besättas, delas varje listas rösttal med det antal
platser listan redan erhållit + 1 (d’Hondts regel). Den lista, som för varje gång

361

framvisar det största jämförelsetalet, vinner en plats, och så fortsätter man, tills
alla platserna äro besatta.

Ex.1 10 platser skola fördelas mellan 3 listor med 12,013, 4.876 och 1,537

röster vardera, För att finna fördelningstalet vid första sammanräkningen dividera
vi summan av röstsiffrorna, 18,426, med 11 (10 + 1) = l,675x/ii och upphöja
kvoten till närmast högre hela tal, 1,676. Första listan får vid delning med
detta tal 7 platser (överskott: 281), den andra 2 platser (överskott: 1,524), den tredje
däremot ingen (överskott: 1,537). Återstår 1 plats att besätta enligt d’Hondts
regel:

1. listan............12,013:8 (7 + 1)= 1,5015/s

2. * ............ 4,876:3 (2 + 1)= E625V3

3. > ............ 1,537 :1 (0 + 1) = 1,537

Den andra listan får med sitt större jämförelsetal den tionde platsen. Hade
man utgått från de största överskotten, skulle, som synes, den tredje listan ha
fått den tionde platsen, trots det att dess överskott är mindre än tredjedelen av
det andra partiets röstsiffra.

Om vid tillämpningen av d’Hondts regel två eller flera listor erhålla samma
jämförelsetal, segrar den lista som vid delningen med det ursprungliga fördelningstalet
erhöll det största överskottet. Om även de ursprungliga röstsiffrorna
skulle vara lika, har den lista företräde, vars ifrågakommande kandidat har fått
mest röster. Vid lika rösttal även i detta fallet avgör lotten.

Inom varje lista tilldelas platserna de kandidater, som erhållit de flesta
rösterna. AGd lika rösttal är ordningen å listan utslaggivande. Om emellertid
en kandidats rösttal är lägre än hälften av genomsnittsrösttalet för kandidaterna
å vederbörande lista, varvid dock de kumulerade namnen räknas som enkla, är
han ej vald. I dylikt fall måste fyllnadsval äga rum enligt samma regler som
för huvudvalet.

Om en eller flera listor få fler platser, än de upptaga kandidater, måste
fyllnadsval äga rum för besättandet av de återfående rummen. Härvid ha endast
de väljare förslagsrätt, som vid huvudvalet i egenskap av förslagsställare undertecknade
vederbörande lista. Dock kunna de i förekommande fall anlita även
andra väljare som undertecknare, ifall nödigt antal underskrifter ej annorledes
går att uppbringa. Något egentligt val äger ej rum, utan de föreslagna förklaras
utan vidare valda. Göra de ursprungliga förslagsställarna ej bruk av den dem
tillkommande rättigheten eller kunna de ej ena sig om ett förslag, så äger valet
rum på vanligt sätt, såvida ej endast en person skall väljas, då förfärandet blir
enklare i analogi med föreskrifterna för valen i enmansvalkretsarna.

Inom ett listförbund fördelas platserna mellan listorna med tillämpande
av samma metoder som vid huvudfördelningen av platserna.

Förekommer i en valkrets endast en lista eller sammanfaller antalet kandidater
inom samtliga listor med antalet representanter för kretsen, förklaras de
alla utan vidare valda. Räcker det sammanlagda antalet kandidater ej till för
att fylla samtliga platser, så förklaras först alla valda; därefter äger fyllnadsval
rum med tillämpning av samma regler som vid huvudvalet.

1 Exemplet är taget nr den schweiziska regeringspropositionen.

46—210279.

362

Om över huvud taget inga listor förekomma, så äger vanligt majoritetsval
rum. De, som fått de flesta rösterna, förklaras valda. Vid lika rösttal avgör
lotten.

Om en person valts i mer än en valkrets, uppfordrar förbundsrådet den
valde att själv bestämma, vilken krets han vill representera. Underlåter han att
göra detta, avgöres saken genom lottning. Han strykes i den eller de andra
kretsar, där han ej längre anses vald, och den, som å samma lista kommer närmast
i rösttal, träder in i stället. På samma sätt förfares, om en representant avgår
under riksdagsperioden. Vid lika rösttal är ordningen å listan avgörande. Om
ingen ersättare står att uppbringa, anställes nytt val, varvid tillvägagångssättet
är detsamma som vid val på grund av otillräckligt antal kandidater å en lista.

I oktober 1919 tillämpades för första gången den proportionella valmetoden
vid utseendet av ledamöter i det schweiziska nationalrådet. Resultatet ansågs i
allmänhet tillfredsställande. Dock synas listförbunden väl mycket ha gynnat
vissa partier på bekostnad av andra. Den ojämna valkretsindelningen medför
utan tvivel betydande olägenheter.

Belgien.

Redan på 1860-talet uppträdde i Belgien förespråkare för ett proportionellt
valsystem. Men det var först under nästa decennium, som frågan utvecklade sig
till ett praktiskt-politiskt problem, detta ej minst på grund av majoritetsvalens
högst olyckliga verkningar i landet. 1881 bildades ett särskilt sällskap med uppgift
att bedriva agitation för införandet av proportionella val i Belgien, och följande
år började den berömda månadsskriften »La représentation proportionelle»
att utkomma i Brussel, samtidigt med att ett betydelsefullt arbete i denna fråga av
den bekante Victor d’Hondt utkom i tryck. 1895 togo de belgiska statsmakterna
det första steget för realiserande av de proportionella valens idé genom ett beslut,
enligt vilket ett proportionellt valsystem i vissa fall skulle tillämpas vid de kommunala
valen.

I viss mån kan detta beslut jämte den två år tidigare genomförda rösträttsreformen
betraktas som en förberedelse till den stora reformen av år 1899,
varigenom proportionella val infördes även till nationalrepresentationen, nämligen
vid val såväl till senaten som till representanternas kammare. Den i Belgien
tillämpade metoden — en distinktiv listmetod, för att använda I. Flodströms
terminologi — bar spelat en stor roll i den allmänna diskussionen om olika valsystems
förtjänster och brister, varför en utförlig redogörelse för det belgiska
systemet synes vara väl motiverad. Mot detta ba f. ö. i hemlandet riktats åtskilliga
anmärkningar, som 1919 ledde till att metoden kompletterades med vissa
nya bestämmelser, till vilka i denna redogörelse även skall tagas hänsyn. Oberoende
av den proportionella valmetoden ha 1919 en del andra reformer med avseende
på de belgiska valen genomförts. Sålunda har rösträtten såväl till senaten
som till representantkammaren utsträckts till alla manliga medborgare, som fyllt
21 år och minst 6 månader varit bosatta i en och samma kommun. Därjämte få
vissa kvinnor — soldatänkor o. dyl., som drabbats hårt av kriget, — rösträtt på samma

363

villkor som mön. Den hittills tillämpade graderade röstskalan, varigenom 2, resp.
3 röster tillerkändes vissa väljare, upphäves. Man har alltså allmän och lika
rösträtt i Belgien numera.

Medlemmarna av senaten, Belgiens första kammare, väljas för åtta år.
Hälften nyväljes vart fjärde år. Sammanlagda antalet är 120, av vilka 27 väljas
av provinsialförsamlingarna, i likhet med hela vår första kammare, medan resten
eller 93 väljas direkt av folket. Sistnämnda tal skall vara hälften av antalet
ledamöter i representantkammaren, som alltså är 186. Medlemmarna av kammaren
väljas för fyra år, hälften vartannat år. För den partiella förnyelsen av de båda
husen delas landet efter de 9 provinserna i två hälfter; den ena hälften omfattar
provinserna Anvers, Brabant, Fiandre occidentale, Luxembourg och Namur, den
andra hälften Fiandre orientale, Hainaut, Liége och Limbourg. I vardera halvan
äger alltså ordinarie nyval rum vart fjärde, resp. vartannat år. Vid upplösning
av ettdera huset nyväljes detta i sin helhet. Sålunda nyvaldes de båda husen
helt i november 1919.

De av provinsialförsamlingarna utsedda senatorerna fördelas sålunda på de
olika provinserna:

3 provinser välja vardera........2 = 6

3 » » » ........3=9

3 » » » ........4 = 12

Summa 27

De direkt utsedda senatorerna utses i 21 valkretsar. Det finnes

5 kretsar med vardera.........2 = 10

4 » » d 3 = 12

4 * » » ........ . 4 = 16

3 » » » 5 = 15

1 krets »..............6= 6

3 kretsar » vardera.........7 = 21

1 krets »..............13 = 13

21 kretsar Summa 93

Ledamöterna i representantkammaren väljas i 30 kretsar och fördela sig på

6 kretsar med vardera.........3 = 18

9 s * .........4 = 36

7 > » » .........5 = 35

1 krets »..............6= 6

2 kretsar » vardera.........7 = 14

1 krets »..............11 = 11

1 * >..............12 = 12

1 » s..............13 = 13

1 » »..............15 = 15

1 •» »..............26 = 26

30 kretsar Summa 186

364

Arrondissementet utgör grundval för valkretsindelningen med hänsyn till
valen till representantkammaren, liksom med hänsyn till valen av de 93 direkt utsedda
senatorerna, vilka i förekommande fall skola utses samtidigt med ledamöterna i kammaren
och med begagnande av samma valapparat. Dock kunna två eller flera arrondissement
förenas till en valkrets. F. n. sker detta vid senatsvalen i 14 fall, vid valen
till kammaren i 9 fall. För valoperationernas fortgång delas valkretsarna i sin ordning
i s. k. valkantoner. Själva röstningen försiggår kommunvis. I vissa fall kunna mindre
kommuner förenas med en eller tvä grannkommuner, belägna inom samma arrondissement
och kanton, och tillsammans med dessa områden bilda ett valdistrikt (»sektion;).
En dylik gruppering kommer till stånd genom kunglig förordning, vari även angives
den kommun, i vilken röstningen skall äga rum. I förordningsväg bestämmes även,
var invånarna i av kriget härjade orter skola rösta, om röstning inom den egna kommunen
är omöjliggjord. Enstaka eller förenade kommuner med över 600 röstberättigade
uppdelas i valdistrikt, vartdera omfattande minst 150, högst 600 röstberättigade.

I varje valkrets skall finnas en huvudbyrå med säte i arrondissementets
huvudort eller, om valkretsen består av mer än ett arrondissement, å den ort, som
i särskild stadga angives. Presidiet innehaves av en domare på ort och ställe.

Minst 23 dagar före den för ett riksdagsmannaval bestämda dagen har
presidenten i huvudbyrån att tillkännagiva tid och ställe för nominering av kandidater
till vederbörande kammare i riksdagen. En kandidatlista skall vara inlämnad
å huvudbyrån av tre av förslagsställarna personligen senast adertonde
dagen före valet, och skall byrån under minst tvenne dagar vara tillgänglig för
vederbörande förslagsställare.

Varje valförslag skall vara undertecknat av minst 100 väljare. Då en
valkrets för val till senaten består av två kretsar för val till representantkammaren,
skall vid nomineringen av kandidater till senaten valförslagen vara undertecknade
av minst 50 väljare i varje hälft av valkretsen. I de fall, då val äger
rum samtidigt till senaten och kammaren, skola naturligtvis valförslag ingivas
var för sig. Ingen väljare får underteckna mer än ett valförslag för ett och
samma val. Överträdelse härav straffas.

Ingen lista får upptaga ett större antal namn för det ordinarie valet, än
som svarar mot det antal, som skall väljas i kretsen. Antalet föreslagna suppleanter
får ej överstiga antalet namn för det ordinarie valet på en och samma lista
och i allmänhet ej överstiga 4. Dock kan maximiantalet ökas till 5, om listan
upptager 7—9 namn för det ordinarie valet, till 6, om den upptager över 9 namn.
Noga skall å valtörslaget angivas, vilka namn som äro avsedda för själva huvudvalet
och vilka som blott gälla utseendet av suppleanter. För båda kategorierna
skall en viss ordning mellan namnen vara angiven å valförslagen.

De föreslagna kandidaterna skola i egenhändigt skrivna förklaringar meddela,
om de antaga kandidatur vid valet i fråga eller ej. Eu kandidat får ej
förekomma på mer än en lista vid samma val, men han kan föreslås till ordinarie
representant och till suppleant på en och samma lista. Ingen får samtidigt uppträda
som kandidat till senaten och kammaren. Dock är det en person tillåtet
att låta ställa upp sig som ordinarie kandidat till ett av riksdagens båda hus
och som suppleant till det andra. Den kandidat, som bryter mot ovanstående
regler, är hemfallen åt straff, och hans namn strykes på alla de listor, på vilka
han figurerar. Annorlunda blir naturligtvis påföljden, om han visserligen föreslagits
på fler ställen, än som är tillåtet, men själv endast accepterat på ett håll.

365

I sådant fall strykes hans namn på alla ställen, utom där han accepterat. Som
intet bostadsband linnes, varken vid valen till senaten eller till kammaren, kan
endast en central myndighet kontrollera, att personer ej olovligen låta uppställa
sig som kandidater på olika håll. För åstadkommande av dylik kontroll stadgas
i vallagen, att vederbörande valmyndigheter, när tiden för nomineringen är tilländalupen.
skola telegrafiskt underrätta inrikesministern om de anmälda kandidaternas
fullständiga naiftn, varefter denne har att i förekommande fall vidtaga
åtgärder för att förhindra dubbla kandidaturer.

Förklaringarna om antagen kandidatur skola ha kommit huvudbyråns president
till hända sist å adertonde dagen före valet. I dylik förklaring kan tillika
uppgivas namn å ett av kandidaten utsett ombud med suppleant, som kan assistera
vid vissa med valet sammanhängande förrättningar å huvudbyrån. Dessutom
äga kandidaterna att fem dagar före valet utse ombud med suppleanter att
ä valdagen närvara vid varje röstinlämningsställe. Med avseende på dessa ombuds
antal gälla olika regler, allteftersom kandidaterna finnas i grupp upptagna på en
lista eller framträda isolerade.

Såväl förslagsställare som de föreslagna kandidaterna ha rättighet att få
del av samtliga inkomna valförslag och att senast dagen efter anmälningstidens
utgång inkomma med skriftliga anmärkningar. Sedan tiden för anmälandet av
kandidater utgått, fastställer huvudbyrån provisoriskt kandidatlistan. Definitivt
fastställes den dagen efter utlöpandet av den tid, varunder anmärkningar mot
förslagen få framställas.

Om endast en lista är anmäld och antalet där förslagna ordinarie kandidater
motsvarar antalet riksdagsmän, som skall väljas i kretsen, förklarar huvudbyrån
sagda kandidater utan vidare valda. De föreslagna suppleanterna rycka
också utan vidare formaliteter in som förste, andre suppleant o. s. v. i den ordning,
de förekomma på förslaget. Om i liknande fall antalet föreslagna ordinarie
kandidater är mindre än det antal, som kretsen har att utse, rycka de främst
placerade suppleanterna upp och fylla de ordinarie platserna i mån av behov,
medan de övriga ingå som suppleanter. Skulle sammanlagda antalet ordinarie
och suppleantkandidater ej räcka till för alla platsernas besättande, måste nytt
val äga rum för besättande av återstoden.

Lagen förutsätter även det fall, då visserligen derå listor äro anmälda men
sammanlagda antalet ordinarie och suppleantkandidater ej överstiger det antal
platser, som skall besättas. I. sådant fall förklaras omedelbart samtliga kandidater
som valda till ordinarie representanter. Skulle någon eller några platser
därvid ej komma att fyllas, få de stå vakanta, tills nytt val åstadkommit den
behövliga kompletteringen.

I regel måste man naturligtvis skrida till verkligt val. 1919 års allmänna
val ägde rum den 16 november, annars är fjärde söndagen i maj månad ordinarie
valdag, såvida ej pingst då infaller, i vilken händelse valet äger rum påföljande
söndag. Särskilda kallelsebrev skola tillsändas varje väljare senast fem dagar
före valet. Försedda med dessa infinna sig väljarna å vallokalen på utsatt tid
och mottaga av röstförrättaren en officiell valsedel eller, om samtidigt val äger
rum till båda kamrarna, två officiella valsedlar, en för vardera valet. År väljaren
ej försedd med kallelsebrev, måste han på annat sätt styrka sin identitet för att
få tillstånd att deltaga i valet.

366

Arrondissement ds........ . .

ÉlecHon de . . . reprisen tants.
Éteclion de .. . sénaleurs.

Le .... 19 .

eu».

Vrrlbola

DtlTil, Jeia

CjUrtlil.

■•killa.

LUaaah

Ralata.

Mlch.

Patta

SUP PLANTS

Cctrta

»heffer

SUPPLEANT

Tll«aia.

Vaa Dlaau

Nlculaa.

Ilelval.Flarn

SUPPLEANT:

Vaa Laj>.

DalCaa.

SUPPLEANT

Det den belgiska vallagen bifogade valsedelsformuläret avtryckes här. En
dylik officiell valsedel tillkommer på följande sätt. Sedan tiden för nomineringen
av kandidater utlupit, har huvudbyrån att sammanföra alla godkända valförslag
pa en och samma sedel. Denna tryckes på offentlig bekostnad och är den enda,
som får användas vid valet, varför den i tillräckligt antal exemplar skall tillhandahallas
å vallokalerna. Sedlarna för valen till senaten och till representantkammaren
skola vara av olika färgat papper. Enligt en kunglig förordning från
år 1919 skola de i förra fallet vara vita eller rosafärgade (olika för de skilda
provinserna), i senare fallet violetta. Som av formuläret framgår, äro de olika
kandidatlistorna betecknade med siffror, vilka äro olika placerade, allteftersom de
hänföra sig till en egentlig lista eller till s. k. isolerade kandidater. Genom lottdragning
bestämmes listornas plats å sedeln, dock så, att de isolerade kandidaterna
med eller utan suppleanter placeras till höger i en serie för sig. När val till
riksdagens båda hus samtidigt äger rum och en och samma väljargrupp kommer
med valförslag till bada valen, bör kuvudbyrån på valsedeln för senaten om möjligt
låta väljargruppens lista intaga samma plats, som gruppens lista har å val -

367

sedeln för representantkammaren, i alla händelser låta de båda listorna få samma
nummer.

Med avseende på behandlingen av valsedeln kan väljaren gå till väga på
fyra olika sätt. Han kan rösta på en av de å valsedeln förekommande listorna,
vare sig det är en partilista i ordets egentliga mening eller något av de till höger
å sedeln upptagna förslagen med ett enda kandidatnamn för det ordinarie valet,
varvid han i bada fallen uttrycker sin vilja genom att med en blyerts svärta den
cirkelrunda ljusa yta, som betinner sig mitt i det svarta fältet ovanför varje lista.
Han avgiver alltså utan reservation sin röst för ett av de numrerade förslagen,
därvid godkännande kandidaterna, även suppleanterna, om sådana förekomma, i den
ordning, de äro upptagna på listan. — Emellertid kan väljaren visserligen önska
stödja det parti,1) som fört fram ett av de numrerade förslagen, men samtidigt å
denna lista utpeka en kandidat för det ordinarie valet, som han framför andra
vill se vald. Han svärtar då den cirkelrunda ytan bredvid detta namn, men ej
cirkeln ovanför listan. — Det tredje fallet inträffar, tfa han på liknande sätt vill
utmärka en suppleant, och det fjärde, då han särskilt vill utmärka dels en kandidat
för det ordinarie valet, dels en suppleant, båda upptagna på samma lista. —
Under alla omständigheter måste han hålla sig till en och samma lista. I det
första fallet är det fråga om rena liströster, i de tre senare fallen om namnröster
(»nominativröster»), dock anses han i det tredje fallet rösta med listan oförändrad,
vad det ordinarie valet beträffar, men avge nominativröst i fråga om suppleanterna.
När det gäller fördelningen av platserna mellan de olika partierna kommer
alltid väljarens röst vederbörande parti till godo, alldeles oberoende av om
det är en liströst eller en nominativröst. Vid platstillsättningen inom partierna
kunna däremot nominativrösterna komma till sin rätt och i vissa fall skjuta
personmomentet starkt i förgrunden, såsom av längre fram anförda exempel ur
Belgiens officiella statistik framgår. Att en kandidat går in ensamt på nominativrösterna
är mera sällsynt men har, som exemplet visar, förekommit.

På tre valdistrikt kommer i regel en sammanräkningsbyrå. Sedan man
här först blandat sedlarna om varandra — utom den slutna omröstningen ytterligare
en garanti för valhemlighetens bevarande —, vecklar man upp och sorterar
dorn efter de olika listorna, vare sig väljarna röstat på en lista oförändrad eller
avgivit nominativröster för namn å någon lista. Ogiltiga valsedlar läggas i en
hög för sig. Till dem räknas bl. a. sedlar, på vilka ingen röstning är angiven,
och sådana, som upptaga mer än en liströst eller mer än en nominativröst för
det ordinarie valet, resp. suppleantvalet. Räkning av sedlarna äger rum, och
protokoll över förrättningen sändes med posten till huvudbyrån, som följande dagverkställer
sammanräkningen för valkretsen.

Varje listas rösttal faststälies sålunda, att samtliga för densamma avgivna
liströster sammanläggas med de nominativröster, som avgivits för listans ordinarie
kandidater. De »isolerade» kandidaterna anses vardera bilda en lista. Platsfördelningen
mellan de olika listorna sker enligt d’Hondts regel. Om två eller flera
listor vid något stadium under platsfördelningen erhålla samma jämförelsetal, tillfaller
platsen den lista, som har det största rösttalet, och om även de ursprungliga
rösttalen, alltså själva utgångspunkten, skulle vara lika, den lista, vars för
ifrågavarande plats avsedda kandidat har det största rösttalet eller — subsidiärt

’) Ordet parti här och i det följande motsvarar lista.

368

— är till levnadsåren äldst. Det vid sista platsen segrande jämförelsetalet kommer
vid bestämmandet av representanter inom varje parti att tjänstgöra som »valdivisor»
(»diviseur électoral»).

Om en lista får fler platser, än som motsvara sammanlagda antalet av
dess ordinarie och suppleantkandidater, skola de icke besatta platserna fördelas
på de övriga listorna genom fortsatt tillämpning av d’Hondts regel. I fall det
endast är de ordinarie kandidaterna, som ej räcka till, rycka suppleanterna, så
långt de räcka, upp på ordinarie plats i den ordning de vid uppkommande ledighet
annars skulle ha ryckt in. _ .

Då antalet ordinarie kandidater på en lista är lika med antalet platser,
som tilldelats listan, förklaras samtliga kandidater utan vidare valda. Om antalet
ordinarie kandidater är större än antalet platser, som tillfallit listan, förklaras
de kandidater valda, som erhållit de högsta rösttalen; vid lika rösttal har
den företräde, som intager''den högre platsen på listan.

Vid beräkningen av antalet röster för varje ordinarie kandidat går man
till väga på följande sätt. De s. k. nominativrösterna komma i första hand i betraktande.
Varje kandidat har naturligtvis att räkna sig till godo de »namnröster»,
som tillfallit honom. Om ej dessa räcka till, för att vederbörande kandidat
skall uppnå den ovan omtalade »valdivisorn» (sista jämförelsetalet), tagas
»liströsterna» i anspråk, varvid företräde lämnas åt kandidaterna allt efter deras
plats på listan. När liströsterna äro förbrukade, avgör enkel majoritet, oberoende
av om valdivisorn är uppnådd eller ej.

Exempel. För en lista ha avgivits 32,000 liströster och 13,000 nominativröster
på ordinarie kandidat, de senare på följande sätt fördelade på listans 5
ordinarie, kandidater:

A ■ 2,000
B 2,200
C 800
D 7,100
E DOP

13,000

Valdivisorn är 15,000, antalet platser, som tilldelats listan, 3. För att A
skall nå valdivisorn, måste till hans 2,000 nominativröster läggas 13,000 liströster,
varefter 19,000 liströster återstå. Av dessa läggas 12,800 till B:s nominativröster,
för att valdivisorn skall nås; återstå 6,200. Dessa läggas till C:s nominativröster,
varvid uppstår en summa av 7,000, som understiger D:s röstsumma av uteslutande
nominativröster, vadan D blir vald men ej C,
genom följande tabell:

Resultatet åskådliggöres

A.....

B.....

C.....

D.......7,100

Nominativ röster .

2,000
. 2,200
800

Andelar av
liströster

13,000

12,800

Slutliga

jämförelsetal

= 15,000

900

13,000

= 15,000

6,200 = 7,000

= 7,100

_= 900

+ 32,000 = 45,000

369

Sedan enligt ovan angivna grunder ordinarie riksdagsmän utsetts, skrider
man till utseendet av suppleanter, vilka även de utses i en viss ordning, allteftersom
de skola intaga rummet som förste, andre, tredje suppleant o. s. v. Ej
förklaras fler som suppleanter än som svara mot antalet valda ordinarie
riksdagsmän. De, som erhållit de högsta rösttalen, segra. '' Bestämmandet av
dessa rösttal tillgår på följande sätt. Först minskas hela antalet på listan avgivna
röster, såväl liströster som på ordinarie kandidat avgivna nominativröster,
med antalet nominativröster, avgivna för suppleanter. Härigenom får man fram
det antal väljare, som godkänna suppleanterna i den ordning, de finnas upptagna
på listförslaget. Därefter lägges till den å listan först upptagne suppleantens
nominativröster det antal liströster, som erfordras för uppnåendet av valdivisorn,
varefter förfaringssättet är detsamma som vid placeringen av de ordinarie
kandidaterna. Skulle en längre ned å listan uppförd suppleant få ett antal
nominativröster, som överskrider valdivisorn, går han in före den, som endast
nått detta tal, vadan alltså nr 2 på suppleantlistan i dylikt fall skulle kunna
bli förste suppleant och nr 1 andre.

Exempel. Yi anknyta till ovan anförda exempel och antaga alltså, att

32,000 iiströster och 13,000 nominativröster på ordinarie kandidat avgivits för en
lista, inalles alltså 45,000 röster. Från detta tal dragés nu det samlade antalet
nominativröster, avgivna för suppleanterna å listan. Yi antaga 2,000, sålunda
fördelade på fyra suppleanter inalles: E. 800, Gr. 400, H. 700 och I. 100. 43,000
röster stå då till förfogande, när det gäller att förstärka här angivna antal nominativröster
för suppleanterna. Av dem tillerkännes den förste suppleantkandidaten
14,200, den andre 14,600, den tredje 14,200. Då äro de 43,000 rösterna förbrukade.
Som vi av tabellen här nedan se, räcka de ej till, för att H:s jämförelsetal skall
nå valdivisorn, 15,000, vilket i föreliggande fall dock saknar betydelse. E, Gr
och H bli suppleanter i nu nämnd ordning.

Proceduren åskådliggöres genom följande tabell:

F...... 800 + 14,200 =■ 15,000 (valdivisorn;

& ....... 400 + 14,600 = 15,000

H...... 700 + 14,200 = 14,900

1.......100 + 0 = 100

2,000 + 43,000 = 45,000

Har en kandidat uppförts dels som suppleant, dels som ordinarie namn på
en lista och blivit vald som ordinarie, är han ur räkningen vid bestämmandet av
suppleanter.

Då av ena eller andra anledningen en plats blir vakant, rycker förste
suppleanten på den lista, som upptog den avgångnes namn, in i hans ställe.
Därnäst kommer andre suppleanten i betraktande o. s. v.

Att döma av den belgiska officiella valstatistiken rörande de politiska
valen 1912 gå i allmänhet de å listorna främst upptagna namnen in, samman 47—210279.

370

hängande med den stora omsorg, med vilken partierna uppgöra sina valförslag.
Såvitt man av den föreliggande statistiken kan se, bröts rangordningen endast i
3 fall av Öl vid utseendet av ordinarie medlemmar i representantkammaren
1912 och i intet fall vid utseendet av suppleanter vid samma val, oberoende därav,
att i sex fall kandidater, som uppförts både som ordinarie kandidater och
suppleanter, valdes som ordinarie och därigenom beredde plats för fler namn å
suppleantlistan.

Det i Belgien tillämpade proportionella systemet har, som tidigare nämnts,
ej undgått kritik. Vad särskilt platsfördelningen mellan partierna beträffar, har
man i d’Hondts eget hemland ej alltid varit nöjd med den efter honom uppkallade
fördelningsregelns sätt att verka, särskilt i de fall, då valkretsarna äro jämförelsevis
små. Med undantag för det parti, som har det sista segrande jämförelsetalet,
få partierna i övrigt ofta rätt avsevärda restsiffror, som ej komma till användning.

Göras valkretsarna större, sker en utjämning i någon mån. Det är på
detta faktum man byggt, när man genom ett tillägg till vallagen år 1919 gjort
det möjligt att vid ett och samma val utse representanter dels arrondissementsvis,
dels för det större territorium, som utgöres av provinsen.

Det nya systemet har fått namn efter sin upphovsman Van de Walle, som
redan i dec. 1900 framlade förslag i denna riktning. I januari 1913 framkom
åter ett förslag av samme man dock utan att leda till något praktiskt resultat.
Emellertid är 1913 års förslag såtillvida av stort intresse, som det ligger till
grund för 1919 års lag, vilken av de båda kamrarna antogs med stor majoritet i
oktober samma år efter debatter, vari Van de Walle själv som medlem av representantkammaren
hade tillfälle att deltaga. Omslaget i kamrarnas ställning till
förslaget är iögonfallande och måste ses mot bakgrunden av den stora kompromissen
i representationsfrågan den 10 april 1919.

Yi övergå nu till eu redogörelse för »systemet Van de Valle». Härvid anmärkes
först, att förutsättningen för systemets tillämpning i varje särskilt fall är
en officiellt anmäld önskan från de å en lista uppförda kandidaternas sida om ingående
av förbund med kandidater, som i andra valkretsar inom samma provins
äro uppförda å med den förstnämnda besläktade listor. Det är alltså ej fråga
om förbund mellan listor, upptagna å samma officiella valsedel i en valkrets, utan
närmast frågan om samverkan mellan ett partis listor i olika valkretsar, dock
inom provinsens ram. Dylik samverkan är tillåten såväl vid valen till senaten
som vid valen till representantkammaren. Som nyss nämndes, är det kandidaterna
själva, som ha initiativrätt härvidlag. Dock måste de vid kandidaturens mottagande
ha förbehållit sig rätt att avgiva dylika förklaringar om listförbund.
Förslagsställarna å sin sida måste ha givit dem öppen fullmakt härutinnan.

Huvudbyrån i provinsens residensstad yeglerar samarbetet och kallas vid
fyllandet av dessa funktioner »centralbyrå». Å tionde dagen före valet mottager
centralbyrån gruppförklaringar. Dylika förklaringar måste vara undertecknade
av samtliga kandidater å en lista, såväl ordinarie som suppleanter, och mötas av
liknande förklaringar från de kandidaters sida, med vilka man vill samarbeta.
Ömsesidiga förklaringar om listförbund kunna skrivas på ett och samma aktstycke,
vari även anmäles, vem man irtser till gemensamt ombud vid centralbyråns för -

371

handlingar och vem man utser till suppleant för detta ombud. Ifall ombuden ej
själva äro kandidater vid valet i fråga, måste de vara valberättigade i ett av provinsens
arrondissement. I de fall aå en listas kandidater ej anmält förbund, är
deras vanliga ombud vid huvudbyrån ombud även vid centralbyrån.

Sedan en tablå över listförbunden blivit uppgjord å centralbyrån och varje
förbund därvid erhållit en bokstavsbeteckning, sprides kännedom om de ingångna
förbunden i samtliga kommuner, som beröras därav.

Med undantag av dessa anmälningar av listförbund är valproceduren i
övrigt före röstsammanräkningen densamma som förut. Bär inga listförbund anmälts
i en valkrets (arrondissement), försiggår även röstsammanräkningen som förut,
vad denna valkrets beträffar. Det förtjänar i detta sammanhang anmärkas, att
om representanter i en valkrets blivit utsedda, utan att man behövt skrida till
någon egentlig röstsammanräkning (se sid. 365), så leder anmälan om listförbund
till ingen påföljd beträffande valkretsen i fråga.

Bortsett från det sistnämnda fallet, blir proceduren följande, om en eller
flera listor i en krets sammanförts i förbund med listor i andra kretsar. Det
torde vara omöjligt att klart redogöra för det ganska komplicerade förfaringssättet,
om man ej, liksom i de belgiska framställningarna, anknyter redogörelsen
till exempel från början till slut. Vi använda oss därvid först av ett exempel,
som återfinnes i belgiska inrikesministeriets cirkulär till valmyndigheterna av
den 10 nov. 1919.

Vi erinra oss, att man enligt det gamla systemet fördelade platserna inom
en valkrets enligt d’Hondts regel. Så ej, ifall listförbund ingåtts. Man talar visserligen
även bär om en »valdivisor», men den beräknas av huvudbyrån i vederbörande
valkrets (arrondissement) på följande sätt: hela antalet godkända röster
inom kretsen delas med antalet platser, som skola besättas, kvoten kallas valdivisor.
Om 5 partier uppträda med vardera 54,000, 40,000, 21,000, 9,800 och
5,200 röster, blir hela röstsumman 130,000; 11 platser skola besättas; valdivisorn
blir alltså 130,000: 11 = 11,818 (med bortkastande av bråktalet). Enligt d’Hondts
regel skulle valdivisorn eller sista jämförelsetalet ha blivit 10,000.

Nästa moment vid sammanräkningen blir att fastställa den s. k. valkvoten
för varje parti, vilket sker genom delning av vederbörande partis röstsiffra med
valdivisorn, varvid i kvoten 3 bråksiffror medtagas. Resultatet blir följande:

Listan 1.	54,000	11,818 = 4,569
» 2.	40,000	» =3,3 8 4
» 3.	21,000	» = 1,776
» 4.	9,800	» =0,8 2 9
» 5.	5,200	» = 0,440

De hela talen i resp. valkvoter angiva det antal platser, som inom valkretsen
i fråga tillkommer varje parti. Första listan erhåller i detta fall 4, andra
listan 3 och tredje listan 1 av inalles 11 platser, som tillkomma valkretsen; 3
platser bli följaktligen ej besatta utan komma att tillsättas i annan ordning.

Innan huvudbyrån överlämnar åt centralbyrån att fortsätta sammanräkningen
med hänsyn tagen till provinsen som helhet, har den emellertid ännu en
funktion att fullgöra. Den skall för de listor i valkretsen, som äro i förbund
med listor i de övriga valkretsarna inom provinsen, fastställa vissa bråktal, vilka

372

angiva, huru stor del av vederbörande listas valkvot, som skulle kommit till användning
vid besättandet av varje plats, ifall listan erhållit en plats mer än enligt
ovan gjorda beräkning. Det för varje lista sökta bråktalet erhålles, om man
delar valkvoten med antalet tilldelade platser + 1. Yi antaga, att listorna 1. och

4. här ovan äro i förbund med andra listor. 1. listans bråktal blir 4,569 : 5 =
0,914; 4. listans bråktal blir enligt samma grunder 0,829 : 1 = 0,829. Vill mangå
ännu ett steg och undersöka, huru stor del av vederbörande valkvot, som komme
att förbrukas för varje plats, ifall listan erhölle 2 platser mer än enligt fördelningen
här ovan, bli'' naturligtvis bråktalen mindre, såsom framgår av följande
silfror: 4,569 : 6 = 0,762; 0,829 : 2 = 0,415.

Sedan varje huvudbyrå i provinsen, var för sin valkrets, gjort dessa förberedande
beräkningar, har den att tillställa centralbyrån resultat av desamma.
Det är centralbyrån, som med ledning av de uppkomna uppgifterna verkställer
fördelningen av samtliga platser. Yad beträffar platsfördelningen inom varje valkrets,
har den egentligen endast att bekräfta vederbörande huvudbyrås beräkningar,
såvida ej det fallet skulle inträffa, att det å en lista upptagna antalet
ordinarie kandidater och suppleanter ej skulle räcka till att fylla det listan tilldelade
antalet platser, under vilka förhållanden centralbyrån har att längre fram
företaga vissa omplaceringar.

Emellertid är centralbyråns egentliga uppgift att verkställa fördelningen
mellan de olika listförbunden och de »isolerade», d. v. s. ej i ett förbund ingående
listorna av de mandat, som i valkretsarna ej kunnat tillsättas enligt valkvotsregeln.
Byrån bestämmer ävenledes, i vilka valkretsar vederbörande mandat
skola placeras samt vilka kandidater som skola bekläda de vunna platserna.
Vid dessa procedurer betraktas i viss mån hela provinsen som en valkrets med
de egentliga valkretsarna som underavdelningar. Dock är att märka, att endast
de listförbund få deltaga i konkurrensen om »provinsmandaten», vilka ba att uppvisa
åtminstone en lista med ett rösttal, som belöper sig till mer än 66 % av den
i .vederbörande valkrets fastställda valdivisorn (se föreg. sid.). Samma fordran
ställes på var och en av de icke förbundna listorna.

Vi anknyta här till ett konkret exempel, nämligen valet till representantkammaren
i provinsen Hainaut 1912, sådant det skulle ha utfallit, om listorna
i provinsens 5 valkretsar sammanförts partivis i listförbund, där detta varit möjligt.
Exemplet är taget ur Bihang till representantkammarens protokoll från
sept. 1919 och återfinnes även i en valhandbok, utgiven av Alfred Delcroix.
Några smärre felräkningar på båda hållen äro här rättade.

Inalles 4 partier deltaga i valet inom provinsen, vilken som nämnts är uppdelad
i 5 valkretsar, här betecknade med nummer. Av de 4 partierna uppträda
»katolikerna» med listor i samtliga 5 valkretsar, medan »samlingspartiet» endast
uppträder i 4 kretsar, »socialisterna» i 1 krets och »liberalerna» likaledes
blott il.

Katolikernas sammanlagda rösttal för hela provinsen är 179,315, samlingspartiets
264,925, socialisternas 54,335 och liberalernas 23,324.

Med tillämpning av ovan angivna regler har 1. valkretsen enligt beräkningar,
gjorda av dess huvudbyrå, fått 10 mandat av inalles 11, som annars tillkomma
valkretsen; på samma sätt har 2. kretsen fått 6 av 7, 3. kretsen 3 av 4,
4. kretsen 2 av 3 och slutligen 5. kretsen 5 av 6. Som man ser, återstår för
varje krets 1 plats att besätta, alltså för hela provinsen inalles 5.

373

Dessa 5 platser fördelas nu mellan partierna, men ej mellan partierna i
varje valkrets för sig — en dylik fördelning har redan skett, vad de övriga mandaten
beträffar — utan mellan de i listförbund sammanförda partilistorna i provinsen
som helhet. I föreliggande exempel är det egentligen endast två partier,
nämligen katolikerna och samlingspartiet, som ha listor i mer än en krets och
alltså kunna framvisa egentliga listförbund, vilket ej hindrar, att de båda övriga
ined sina rösttal från endast en krets, komma att konkurrera med de andras
samlade rösttal från hela provinsen. Yi ha redan ovan lärt känna dessa provinsrösttal
för varje parti, och de utgöra nu utgångspunkten vid fördelningen
av de 5 mandaten.

Först konstaterar man, hur många platser värjo- parti redan fått i varje
valkrets och genom sammanläggning av dessa tal, huru många partiet fått i provinsen
som helhet. Därefter delar man varje partis samlade rösttal i provinsen
med antalet redan vunna platser ökat med 1 ocn får på den vägen en serie jämförelsetal
som utgångspunkt för platsfördelningen. Det är helt enkelt d’Hondts
regel, som här åter dyker upp.

Enligt exemplet ha katolikerna, som vi redan sett, 179,315 röster i hela
provinsen; de ha erhållit 9 platser, fördelade på de olika valkretsarna. För utrönande,
om de ha utsikt att få en tionde plats, dela vi 179,315 med 9 + 1 och
få med bortkastande av bråktalet som jämförelsetal 17,931. Enligt samma grunder
får samlingspartiet med 13 redan vunna platser som jämförelsetal 264,925:14
= 13,923, socialisterna med 3 platser 54,335 : 4 = 13,583 samt liberalerna med 1
plats 23,324 : 2 = 11,662.

Partiernas ställning åskådliggörés av följande tabell, som framgår ur en
fortsatt tillämpning av d’Hondts regel.

Katolikerna

10. pl. 17,931 (2)

11. > 16,301 (5)

12. > 14,942

Samlingspartiet

14. pl. 18,923 (1)

15. > 17,661 (3)

16. > 16.557 (4)

17. > 15,583

■ Socialisterna
4 pl. 13,583

Liberalerna
2 pl. 11,662

Som av fördelningen framgår, erhålla dö båda listförbunden samtliga 5
platser. Socialisterna och liberalerna komma över huvud taget ej med vid den
provinsiella mandatfördelningen på grund av sina lägre jämförelsetal. Siffrorna
inom parentes angiva den ordning, i vilken provinsmandaten fördelats, och vilken
i det följande spelar en viktig roll.

Återstår nu närmast att se, i vilka valkretsar katolikernas och samlingspartiets
nyvunna mandat skola placeras eller, annorlunda uttryckt, vilka av katolikernas,
resp. samlingspartiets listor, som ytterligare skola komma i åtnjutande
av platser. Härvid utgår man från de »lokala platstalen», d. v. s. de bråktal,
som angiva, hur stor del av en listas valkvot, som kommer att förbrukas för varje
plats, ifall listan erhåller ännu en plats.

I efterföljande tabell, som sammanfattar hela valresultatet i provinsen, återfinnas
platstalen i kolumnen längst till höger. Man ordnar nu dessa tal partivis
efter deras storlek (i föreliggande fäll komma endast två partier i fråga) och pla -

374

				Manda	t
Valkretsar	Partiernas röst-siffror	Val-di visor	Val- kvoter	För-delade i valkret-sarna	Hela antalet	Att för-dela i pro-vinsen	Lokala platstal
1. valkr.	Katolikerna 50 695 Samlingspartiet 126 921	16 147 [16146,9]	3,189 7,860	>	11	i	3-‘39 = 0,784 4 7,860 _ —^— = 0,982 8
	Katolikerna 31 502		2,020	"I			2,020 . —ö— = 0,673 O
2. valkr.	Socialisterna 54 335	15 595 [15594,4]	3,484	6	7	i	3’f4- 0,871
	Liberalerna 23 324		1,495	•U			^ = 0,747
3. valkr.	Katolikerna 27 630 Samlingspartiet 42 676	17 577 [17 576,5]	1,571 2,427	a-	4	i	- 0,786 "f'' - 0,8.»
4. valkr.	Katolikerna 23 098 Samlingspartiet 38 329	20 476 [20 475,6]	1,128 1,871	:b	3	i	= 0,564 1*J7,= 0,935
5. valkr.	Katolikerna 46 390 Samlingspartiet 56 999	17 232 [17231,5]	2,692 3,307	a-	6	i	Ä2 = 0,897 ö 8,307 . „„„ — = 0,826 4

cerar mandaten i de valkretsar, där vederbörande parti bar de högsta platstalen.
Grupperingen skulle alltså bli följande:

Katolikerna Samlingspartiet

0,897	5.	valkr.	(2)	0,982	1. valkr.	a)
0,785	3.	>		0,935	4. »	(3)
0,784	1.			0,826	5. >
0,673	2.	»	(5)	0,809	3. >	(4)
0,564	4.	>

375

Enligt redan verkställd fördelning av de 5 provinsmandaten med tillämpning
av d’Hondts regel fick samlingspartiet med det största jämförelsetalet den
första av dessa platser. Jämlikt § 277 i vallagen skall nu detta parti först
komma i fråga vid jämförelsen mellan platstalen, varav följden blir, att det första
av provinsmandaten tillfaller partiets lista i 1. valkretsen. Andra platsen tillföll
katolikerna och går till deras lista i 5. valkretsen. Tredje platsen går till samlingspartiet
i 4. valkretsen, fjärde platsen till samma parti, men ej till dess lista
i 5. kretsen, som är i tur, utan till den efter denna närmast i tur stående o.
kretsen, eftersom 5. valkretsen redan fått ett av provinsmandaten, nämligen katolikernas
första, och kretsen därigenom har nått den mandatsilfra (6), som den
enligt lag är berättigad till. Slutligen taga katolikerna den femte platsen, som
tillfaller deras lista i 2. valkretsen, eftersom 3. och 1. kretsarna redan blivit fullt
tillgodosedda på annat håll (med inalles 4 och 11 mandat vardera). Regeln är
nämligen, att en valkrets, som genom dittills skedda fördelningar redan fått alla
sina mandat, måste låta närmast i tur stående valkrets bli innehavare av ett
mandat, som med hänsyn till platstalets storlek annars skulle ha tillkommit den
förra kretsen.

Skulle det inträffa, att ett listförbund är i tur att vinna ett provinsmandat
men samtliga de valkretsar, där förbundet uppställt kandidater, redan fått alla
sina mandat, går mandatet i fråga till annan lista, vilken utväljes under fortsatt
tillämpning av d’Hondts regel, sådan den användes vid provinsmandatens fördelning
(se sid. 373). Enahanda förfaringssätt måste tillgripas, ifall en lista ej upptager
så många ordinarie kandidater och suppleanter, att de räcka till vid fyllandet
av de listan tillerkända platserna.

Vad beträffar utväljandet av de kandidater, som å respektive listor skola
förklaras valda, är metoden densamma som enligt det gamla systemet med ett
viktigt undantag. Man utgår nämligen ej enligt de nya bestämmelserna från den
gamla vaidivisorn (sista jämförelsetalet enligt d’Hondts regel) utan från ett annat
tal (»chiffre éligibilité»), som vinnes, om man delar vederbörande listas röstsiffra
med det antal platser, som definitivt tillkommer listan, ökat med 1, varefter
kvoten, om däri ingår bråktal, höjes till närmast högre hela tal, huru lågt bråktalet
än är. Har exempelvis en lista 129 152 röster och inalles 10 platser blivit
densamma tillerkända, blir det sökta talet 129 152 :11 = 11 741,09 eller 11 742.
Yad proceduren i övrigt beträffar, hänvisas till framställningen å sid. 368 ff.

Under de parlamentariska förhandlingarna i Belgien angående systemet
Van de Walle riktades huvudsakligen följande anmärkningar mot detsamma. För
det första ansågs det vara alldeles för komplicerat. För det andra kunde dess
tillämpning leda därhän, att i en valkrets kanske ingen enda av de där framförda
kandidaterna bleve vald eller att ett parti, som vore i minoritet i en krets, på
grund av den provinsiella fördelningen bleve otillbörligt gynnat. Det förra fallet
kommer sannolikt ej att inträffa i praktiken utom i ytterst sällsynta undantagsfall;
i det senare fallet komma de till synes otillbörligt gynnade kandidaterna
att framstå som provinsvalda. En tredje anmärkning är i viss mån mera berättigad.
Den riktar sig mot den olägenheten, som uppstår därav, att valet i en
hel provins kommer, vad de s. k. provinsvalda representanterna beträffar, att sväva

376

i det ovissa, om valet i en enstaka valkrets inom provinsen av något skäl förklaras
upphävt.

Emellertid framstår i alla händelser det nya belgiska systemet som ett
intressant försök att låta väljarna inom stora territorier samverka vid ett val
men samtidigt låta den lokala autonomien så mycket som möjligt komma till
sin rätt.

Återstår att se, hur valet av senatorer inom provinsförsamlingarna försiggår.
Valförslag skola senast 5 dagar före valet vara framlagda av minst 5 medlemmar
av församlingen. De föreslagna kandidaterna skola inom samma tid avge
förklaring, huruvida de antaga kandidaturen eller ej. Dessa förslag och deklarationer
överlämnas till guvernören i provinsen. Fyra dagar före valet kungöres
kandidatlistan av det ständiga utskott inom provinsialförsamlingen, som går under
namn av »permanenta deputationen» och där provinsguvernören innehar presidiet.
Om antalet anmälda kandidater sammanfaller med antalet, som skall vädjas, förklaras
de anmälda utan vidare valda. I annat fall skrider provinsialförsamlingen
till val.

Valet är ett majoritetsval. Först förklaras de kandidater valda, som fått
absolut majoritet. Har ingen eller ej tillräckligt antal erhållit dylik, skrides till
ny omröstning mellan de kandidater, som fått högsta rösttalen, bortsett från de
eventuellt valda; dock medtagas ej fler än som motsvara dubbla antalet av de
platser, som äro kvar att besätta, varefter relativ majoritet är bestämmande. Vid
lika rösttal segrar den till levnadsåren äldste kandidaten.

Det kan förtjäna anföras, att denna valprocedur tillämpades även vid de
andra parlamentariska valen i Belgien före de proportionella valens införande.

Frankrike.

Under senare år har i Frankrike frågan om införandet av proportionella
val vid utseendet av deputeradekammaren stått på dagordningen och äntligen
efter krigets slut fått sin lösning genom lagen av den 12 juli 1919, vilken ej är
att betrakta som en fullständig vallag utan snarare som ett supplement till förut
gällande bestämmelser angående val till deputeradekammaren. Genom densamma
lägges departementalindelningen till grund för valkretsarna i samband med införandet
av proportionellt valsätt. Medan man förut låtit varje arrondissement
utgöra en valkrets, som utsett endast en representant med absolut majoritet, har
man alltså nu övergivit detta system, som tillämpats sedan 1889, och övergått
till vad fransmännen kalla »scrutin de liste départemental» (i motsats till »scrutin
d’arrondissement»). Det är ej första gången under den tredje republikens tid som
»scrutin de liste» kommer till användning men första gången, som detta system
kombineras med proportionella val.

I regel skall varje departement bilda en valkrets, som äger utse eu deputerad
för varje fullt tal av 75,000 invånare av fransk nationalitet och dessutom
en för återstoden, om detta överskottstal överstiger 37,500. Varje departement
väljer dock minst 3 representanter. Enligt lagen kan ett departement med mer

377

än 6 representanter uppdelas i valkretsar, av vilka vardera utser minst 3 deputerade.

Tills ny folkräkning ägt rum, har man stannat vid hittillsvarande antal
representanter för varje departement. Genom lagen av den 27 mars 1914 bestämdes
hela antalet medlemmar i deputeradekammaren till 602, av vilka 6 väljas
från Algeriet i 3 kretsar och 10 från övriga kolonier med 1 eller 2 representanter
från varje samt de övriga 586 från själva Frankrike. Enligt lag av den 14
okt. 1919 skola tillsvidare endast 8 departement uppdelas i valkretsar. Av dessa
delas 7 i 2 kretsar med 3—8 representanter i varje, medan det återstående departementet,
Seine, med inalles 54 deputerade delas i 4 kretsar, av vilka de tre
utse vardera 14 representanter och en 12. Med ett enda undantag äro tillsvidare
de av kriget mest förödda departementen ej underkastade delning, enär befolkningssiffrorna
där fortfarande äro högst osäkra. Allt som allt skulle, om vi
bortse från Elsass-Lothringen, som i denna redogörelse ej kommer i betraktande,1
fördelningen av representanter på de olika valkretsarna tillsvidare bli följande:

1 valkrets med.............2 mandat = 2

11	valkretsar	med......	......3		= 33
18		»	......4		= 72
24	»	.1>......	......5		= 120
17	''j>	»......	......6		= 102
8		»......	......7	»	= 56
6		»......	......8	»	= 48
2		2>......	......9	»	= 18
2		»......	......11		= 22
4	7>	»......	......12		= 48
3		»......	......14		= 42
1 97	valkrets	2......	......23	»	= 23 586

Bostadsband existerar ej, men ingen får uppställas som kandidat i mer än
eu valkrets. Kontroll häröver utövas av inrikesministeriet, som av prefekterna
telegrafiskt underrättas om de i de olika departementen inkomna valförslagen.
Förslag till vallistor ingivas i varje valkrets av kandidaterna själva med angivande
av den ordning, i vilken namnen å listan skola uppföras. Dylika deklarationer
kunna ingivas av vederbörande kandidater var för sig eller gruppvis.
I det förra fallet skall uppgift lämnas å de andra kandidater, tillsammans med
vilka vederbörande önskar uppträda, ävensom medgivande från dessas sida om
gemensamt uppträdande vid valet i fråga. Angives därvid ingen bestämd ordning
för namnens uppförande å listan, ordnas de alfabetiskt. Uppträder en kandidat
alldeles ensam, anses hans namn bilda en separat lista; i detta fall är det ej
tillräckligt, att han själv ställer upp sig som kandidat, hans kandidatur måste
dessutom stödjas av 100 väljare inom valkretsen. Det är särskilt föreskrivet, att
kandidaternas underskrifter skola vara bevittnade av mären i den kommun, vederbörande''tillhör.
Valförslagen kunna antingen personligen ingivas till prefekturen

1 Genom en särskild lag har sedermera bestämts, att lagen av den 12 juli 1919 skall tillämpas
även i Elsass-Lothringen och territoriet Belfort.

48—210279.

378

i departementet eller också dit insändas i rekommenderat brev senast å femte
dagen före valet men ej före valkampanjens början, d. v. s. den tidpunkt, då
officiell kugörelse om valet kommit de departementala myndigheterna till banda.

En vallista får ej upptaga flera namn än antalet representanter för valkretsen,
ej heller namn, som redan upptagits på en annan godkänd lista. Endast
namn å på föreskrivet sätt anmälda kandidater få upptagas på listorna. Senast
å femte dagen före valet äger en på en lista upptagen kandidat rätt att avsäga
sig kandidaturen. Härom underrättar prefekten på telegrafisk väg den främste
kandidaten å samma lista, och kan listan därefter kompletteras med ett nytt
namn i vederbörlig ordning, endast det sker senast femte dagen före valet. På
enahanda sätt förfares, om ett namn av ett eller annat skäl måst strykas av valmyndigheterna.

Röstningen sker kommunvis. Om folkmängdens storlek eller andra lokala
förhållanden göra en delning av kommunen i olika valdistrikt önskvärd, äger den
departementala myndigheten föranstalta därom. I varje valdistrikt skall finnas
en valnämnd, bestående av en ordförande, 4 ledamöter och en sekreterare. Mären
är självskriven ordförande i valnämnden eller i en av valnämnderna, ifall kommunen
är delad i valdistrikt. Ledamöterna tagas i första hand från municipalnämnden
(conseil municipal).

Tvä dagar före valets början skola namnen å kandidaterna offentligen anslås
på dörrarna till vallokalerna. Det framgår indirekt av lagens ordalydelse,
att en väljare har lika många röster, som motsvara antalet representanter i kretsen,
och att han har rätt att uppföra namn från olika listor på sin valsedel
(panachering). Såväl tryckta som otryckta sedlar äro tillåtna; strykning av
namn å de förstnämnda och insättande av nya namn i de struknas ställe tilllåtes.
En sedel kan tryckas så, att den fullständigt följer vallistorna eller också
upptager namnen från en och samma lista i en annan ordning, varigenom partiopinionen
exempelvis i olika delar av ett departement kan avspeglas, och slutligen
så, att den upptager namn från olika listor. En tryckt sedels avvikelse
från den officiella vallistan är under alla omständigheter lätt att konstatera för
varje valman, enär, som redan nämnts, de officiella listorna skola offentligen anslås
vid ingången till vallokalen.

Om en valsedel upptager flera namn, än som svara mot antalet representanter
i kretsen, skola de övertaliga namnen betraktas som obefintliga. Äro
namnen uppförda på ett sätt, som låter ordningen mellan dem ej tydligt framträda,
kasseras sedeln.

Själva valsammanräkningen för kretsen verkställes av en kommission, bestående
av 5 medlemmar. Ordförande i kommissionen är en högre domare, de
övriga 4 medlemmarna tagas ur vederbörande departementsråd (conseil général)
och få ej vara uppförda som kandidater vid valet.

Vid sammanräkningsproceduren undersökes för det första, om någon kandidat
erhållit absolut majoritet i valkretsen, vilket innebär att över hälften av de i
valet deltagande givit honom sin röst. Alla, som ernått en dylik majoritet, förklaras
utan vidare valda. Om ingen eller endast några av platserna blivit tillsatta
på detta enkla sätt, måste följande procedur tillgripas:

Med bortseende från ogiltiga valsedlar delar man först de röstandes antal
med antalet platser, som inalles skola besättas; kvoten kalla vi valdivisor. Därefter
fastställer man medeltalet av röster inom varje lista, vilket sker genom del -

379

ning av summan av röster, som fallit på samtliga kandidater å en lista, med det
tal, som angiver antalet kandidater å listan. Lika många gånger, som en listas
medelrösttal innehåller valdivisorn, lika många platser tilldelas listan, oavsett
den eller de platser, som ernåtts, därför att en eller flera av listans kandidater
fått absolut majoritet. Skulle därefter ännu återstå platser att fylla, tilldelas de
samtliga den lista, som har det största medelrösttalet.

Ex.1

I en valkrets ha avlämnats 60,240 godkända valsedlar, svarande mot lika
många väljare. Den absoluta majoriteten nås vid minst 30,121 röster. Som 6
platser skola besättas, blir den ovan omtalade valdivisorn 10,040. Fyra listor
äro anmälda, vardera upptagande 6 kandidater. Kandidaternas rösttal återfinnas
i följande tabell:

Listan A Listan B Listan C Listan D

1 ....... 32,645 18,123 15,247 5,164

2 ....... 29,827 16,247 14,629 4,032

3 ....... 29,640 15,822 12,172 3,292

4 ....... 25,274 12,659 8,624 1,123

5. ...... 18,401 8.404 6,018 1,119

6....... 12,524 4,031 5,101 1,082

148,311 75,286 61,791 15,812

Medelrösttal* 2 för listan A....... 148,311 : 6 = 24,718

» » » B....... 75,286 : 6 = 12,547

» » » C .•...... 61,791 : 6 = 11,965

» » » D.......15,812 : 6 = 2,635

Av kandidaternas rösttal framgår, att endast listan A:s förste kandidat erhållit
absolut majoritet och följaktligen erhållit en plats. Vid beräkningen av
medelrösttalet för listan A skall icke desto mindre även den främste kandidatens
rösttal medräknas. Det visar sig, att A-listans medelrösttal innehåller valdivisorn
2 gånger, B-listans eu gång och C-listans likaledes en gång. Vardera listan
erhåller resp. 2, 1 och 1 platser. A-listan har förut erhållit 1 plats enligt annan
beräkningsgrund; återstår en plats att besätta, vilken tillfaller listan A, eftersom
denna lista har det största medelrösttalet. Resultatet blir alltså, att listan A
erhåller 4 platser, listorna B och C vardera 1.

Inom varje lista förklaras de kandidater valda, som erhållit de flesta rösterna;
ingen förklaras dock vald, som ej uppnått över hälften av medelrösttalet för
listan. Huru man skall förfara, om sistnämnda villkor ej uppfylles, därom lämnar
lagen ingen upplysning. I inrikesministerns skrivelse till prefekterna givas
emellertid anvisningar om förfaringssättet. Saken torde bäst belysas genom
tvenne exempel.

'' Liksom de följande taget nr inrikesministerns cirkulärskrivelse till prefekterna av den 30
okt. 1919.

2 Med bortkastande av bråktalen. Om en lista skulle upptaga endast 3 namn, delas naturligtvis
dess röstsumma med 3 vid beräkningen av medelrösttalet o. s. v.

380

Ex. 1.

I en valkrets ha avlämnats 60,250 godkända valsedlar; för absolut majoritet
fordras alltså minst 30,126 röster, 5 platser skola besättas; valdivisorn blir följaktligen
12,050. Kandidaternas rösttal framgå av följande tabell:

	Listan A	Listan B	Listan C
1......	. . 44,302	29,078	15,227
2......	. . 35,442	28,195	14,349
O O......	. . 10,125	27,818	11,943
4......	. . 10,089	26,491	9,628
5......	. . 10,042	20,246	8,275
	110,000	131,828	59,422

Medelrösttal för listan A 110,000 : 5 = 22,000
» » » B 131,828 : 5 = 26,365

» » » C 59,422 : 5 = 11,884

De två första kandidaterna å listan A ha erhållit absolut majoritet och
äro valda, dessutom erhåller ifrågavarande lista en plats, därför att valdivisorn
innehålles i dess medelrösttal en gång. Av samma anledning erhåller listan B
två platser, och de 5 platserna äro följaktligen besatta. Nu visar det sig emellertid,
att listan A:s tredje kandidat endast erhållit 10,125 röster, vilket är mindre
än hälften av A-listans medelrösttal. Med undantag av de två första kandidaterna,
som redan äro placerade, kan tydligen ingen av denna listas kandidater komma i
fråga. I stället går platsen till den lista, som har det största medelrösttalet, i
detta fall listan B, vars tredje kandidat får platsen. Nu kan emellertid i dylika
fall inträffa, att ingen av de återstående kandidaterna å den lista, som har det
största medelrösttalet, når över hälften av detta medelrösttal. I så fall måste
inom 15 dagar nytt val företagas för fyllande av de återstående platserna. Bur
en dylik situation kan uppstå, belyses av

Ex. 2.

Samma siffror som i föregående exempel, beträffande antalet godkända valsedlar
och antalet deputerade, som skola väljas, och alltså samma valdivisor.
Blott fördelningen av rösterna på de två första listornas kandidater är en annan.

Listan A	Listan B	Listan C
48,302	28,078	15,227
40,442	25,195	14,349
12,125	22,818	11,943
12,089	21,491	9,628
12,042	19,246	8,275
125,000	116,828	59,422
Medelrösttal för	listan A 125,000 :	: 5 = 25,000
» . »	» B 116,828 :	: 5 = 23,365
» »	» C 59,422 :	: 5 = 11,884

De två första kandidaterna å A-listan ha liksom i förra fallet erhållit absolut
majoritet och förklaras valda, varjämte listan skulle få ytterligare tvenne

381

platser, enär valdivisorn två gånger innehåiles i dess medelrösttal. Listan B erhåller
en plats. Emellertid ha A-listans tredje och fjärde kandidater vardera
rösttal, som ej överskrida hälften av deras listas medelrösttal, och kunna för den
skull ej bli valda. Som nu just denna lista har det största medelrösttalet,
återstår ingen annan utväg än att anställa nytt val för fyllande av de två
platserna.

Om med tillämpning av ovan angivna regler två eller flera skulle vara
lika berättigade till en plats och kompensation ej kan lämnas på annat håll,
segrar den lista, vars kandidat till platsen i fråga har det största rösttalet eller
vid lika rösttal är till levnadsåren äldst.

Ex.:

Godkända valsedlar: 61,999. Lägsta rösttal för absolut majoritet: 31,000,
5 deputerade att välja. Valdivisor: 12,399.

Listan A	Listan B	Listan C
35,640	27,134	16,827
32,125	21,428	15,945
26,248	18,379	14,124
25,143	15,632	11,349
24,489	14,719	10,785
143,645	97,292	69,030
Medelrösttal för listan A 143,645 :	: 5 = 28,729
» 2»	» B 97,292 :	5 = 19,458
» »	» C 69,030 :	: 5 = 13,806

A-listans två främsta kandidater ha fått absolut majoritet; dessutom har
denna lista rätt till två platser på grund av valkvotsregeln. Av samma anledning
skulle de två andra listorna få sig tilldelade vardera en plats, det bleve inalles
6 platser, men som endast 5 tillkomma valkretsen, blir det konkurrens om
tre av de platser, som enligt valkvotsregeln tillfallit listorna. Därvid segra de
listor, vilkas ifrågakommande kandidater ha fått de högsta rösttalen: i detta
fallet A-listans tredje och fjärde kandidater samt B-listans första. Listan C får
ingen plats. Den franska metodens tendens att gynna de större partierna framträder
även i detta exempel. Det största partiet har ett medelrösttal av 28,729
och får 4 platser, på de övriga partiernas lott kommer endast 1 plats, trots det
deras sammanlagda medelrösttal uppgår till 33,264.

En särställning vid platstillsättningen intaga de s. k. isolerade kandidaterna,
d. v. s. sådana kandidater, som ensamma bilda en lista, vars medelrösttal
alltså blir samma tal, som angiver antalet röster på kandidaten i fråga. Har en
»isolerad» kandidat erhållit absolut majoritet, är han utan vidare vald. Annorlunda
ställer det sig för honom däremot, om han på grund av valkvotsregeln
skulle ha utsikt att bli placerad. Då får han ej under några omständigheter en
plats, så länge det å de övriga listor, som kunna komma i fråga, finnes kandidater
som ha högre rösttal än han själv.

Bland de många komplicerade fall, som kunna tänkas bli följden av denna
bestämmelse, må här endast anföras ett.

382

Ex.:

Godkända valsedlar: 57,516; lägsta rösttal för absolut majoritet 28,759; 5
deputerade; valdivisor: 11,503.

Listan A	Listan B	Listan C	Listan D	Listan E
38,912	11,900	12,357	11,594	8,554
37,729		11,039	10,425	7,423
28,632		10,174	9,343	6,301
27,429		9,481	8,518	5,420
12,554		8,237	7,136	4,312
145,256	11,900	51,288	47,016	32,010
	Medelrösttal	för listan A ''	145,256 : 5 = 29,051
	»	» » B	11,900 : 1 = 11,900
	»	» » C	51,288 : 5 = 10,257
	»	» » D	47,016 : 5 = 9,403
	»	» » E	32,010 : 5 = 6,402

Här bli tydligen först och främst A-listans tvenne främsta kandidater
valda, enär de ha absolut majoritet, dessutom skulle denna lista på grund av valkvotsregeln
få 2 platser samt listan B enligt samma regel 1 plats. Dock bar
A-listans femte kandidat större rösttal än B-listans enda kandidat och skulle
följaktligen slå denne ur brädet, om det nu ej förhölle sig så, att siffran 12,554
understiger hälften av A-listans medelrösttal, 29,051, vilken omständighet gör, att
listan B får sin plats.

Om hela antalet röstande i en valkrets ej överstiger hälften av i vallängderna
upptagna röstberättigade personer, anställes nytt val 15 dagar senare.
Likaledes måste nytt val utlysas, ifall ingen lista når upp till valdivisorn med
sitt medelrösttal. Skulle det senare fallet åter inträffa efter förnyat val, gå de
kandidater in, som fått de flesta rösterna.

Om en deputerad avlider eller avsäger sig mandatet eller på annat sätt en
plats blir ledig, anställes inom tre månader från den tidpunkt, då vakansen inträffade,
nytt val för fyllande av platsen i fråga.

Det nya franska valsystemet har redan blivit prövat vid valen till deputeradekammaren,
varvid det endast i ganska begränsad mån visade sig kunna
skydda minoriteterna. Sålunda inträffade det i en av Paris’ valkretsar, att
»Republikanska unionens» lista med ett medelrösttal av 150,172 erhöll alla 14 platserna,
som skulle tillsättas, medan listan »Förenade socialisterna» med ett medeirösttal
av 112,614 erhöll ingen enda. Detta blev resultatet, därför att samtliga
14 kandidater å den förstnämnda listan erhållit absolut majoritet. Även om detta
är ett av de mest drastiska exemplen på metodens sätt att verka, kan som allmänt
omdöme sägas, att det nya systemet är mindre tillfredsställande ur den
proportionella rättvisans synpunkt. Å andra sidan medför gynnandet av de
större partierna den fördelen, att större utsikt finnes till bildande av verkliga
majoritetspartier, vilket i sin mån skulle medföra ökad stabilitet i fråga om de
parlamentariska regeringarna, ett önskemål, som länge stått på dagordningen i
Frankrike.

383

Italien.

Den italienska vallagen är daterad den 26 juni 1913, då nya rosträttsbestämmelser
m. m. infördes. Rösträtten gjordes genom en lag av den 16 dec.
1918 allmän för alla män, som fyllt 21 år, t. o. m. för dem som ej fyllt 21 år,
såvida de deltagit i kriget. Till dessa reformer lades i augusti 19i9 en ny, avseende
införandet av en proportionell metod vid utseendet av ledamöterna i deputeradekammaren.

Valkretsarna sammanfalla med provinserna; dock kunna angränsande provinser
sammanslås till en krets. Under alla omständigheter skola minst 10 representanter
utses i varje krets. Vid första tillämpningen av det nya systemet
i slutet av år 1919 tillätos kretsar med mindre antal representanter än 10, dock
lägst 5; högsta förekommande antalet i en krets var 20.

Senast å tjugonde dagen före valet skola valförslag, undertecknade av
minst 300, högst 500 väljare inom kretsen, vara ingivna till prefekturen i valkretsens
huvudort. Ingen får underskriva mer än ett valförslag. Antalet anmälda
kandidater å varje förslag får ej överskrida det antal, som skall väljas i kretsen.
Ingen kandidat får förekomma på mer än en lista i samma valkrets; däremot
möter intet hinder för en person att låta ställa upp sig i en annan valkrets samtidigt,
dock högst i två kretsar för ett och samma val. Kandidaterna skola avgiva
förklaring, att de åtaga sig kandidatur vid ifrågavarande val. Dylik förklaring
skall vara attesterad av viss myndighet. Undertecknarna av ett valförslag
måste genom intyg av myndigheterna i deras resp. hemorter kunna styrka,
att de äro upptagna i någon av röstlängderna inom valkretsen. Varje yalförslag
skall vara försett med ett särskilt kännetecken (en stjärna, en blomma el. dyl.),
vilket sedan skall tryckas å vederbörande partis valsedlar, närmast väl för att
tjäna till ledning för analfabeterna bland de italienska väljarna.

Sedan man å prefekturen försett varje förslag med bokstavsbeteckning alltefter
den ordning, i vilken förslagen inkommit, skola samtliga förslag med tillhörande
akter överlämnas till den valkommission, som enligt lagens föreskrifter
skall finnas i varje valkrets.

Här granskas förslagen, varvid bl. a. å de godkända förslagen varje kandidat
får ett bestämt nummer alltefter den plats, han intager å förslaget i fråga.
Därefter skola genom. kommissionens försorg samtliga valförslag tryckas å ett och
samma blad, vilket distribueras ut till de olika kommunerna, där de å varje röstinlämningsplats
skola offentligen anslås.

Officiella valsedlar användas ej. Det är närmast partiernas sak att åstadkomma
och distribuera 0 sedlarna, om vilkas form och utseende noggranna föreskrifter
givas i lagen. A valsedelns båda sidor skall finnas en cirkel med 6 cm.
diameter och delad i två segment. I det övre och mindre av de båda segmenten
skall partimärket vara avtryckt. Det nedre och större segmentet skall vara upplinjerat
med brutna linjer till ett antal, som växlar med antalet representanter
i valkretsen. Hela anordningen åskådliggöres bäst genom här avtryckta valsedelstyp.

384

Vad som genast faller i ögonen, när man betraktar sedeln här ovan, är

den omständigheten, att inga namn å kandidater finnas upptagna å densamma.

Att sörja för att dylika där komma att upptagas, blir den enskilde väljarens sak,
men, märk väl, endast om han vill markera, att han i något avseende hyser en
från förslagsställarna inom vederbörande väljargrupp avvikande åsikt. Man har
tänkt som regel, att en väljare röstar med en valsedel, liknande den här avtryckta,
utan att vidtaga den minsta åtgärd i fråga om sedelns utseende. Han röstar
i så fall med den officiella vallista oförändrad, vilken som officiellt kännetecken
anmält den i det övre cirkelsegmentet avtryckta figuren. För de många analfabeterna
i Italien är ju detta ett synnerligen enkelt sätt att rösta, och man lär

vid de senaste valen där nere varit mycket mån om att inom resp. partier få så

träffande och ur reklamsynpunkt så dragande emblem som möjligt.

385

Emellertid har man berett väljarna tvenne andra möjligheter att rösta.
Om en väljare med sin röst vill stödja ett visst parti men ej önskar ifrågavarande
partis kandidater invalda i den ordning, vari de förekomma å vallistan,
har han rätt att i det nedre cirkelsegmentet å sedeln egenhändigt skriva den
eller de å listan upptagna kandidaters namn, som han framför de övriga vill ha
invalda. Systemet går under namn av »preferensröstnings (il voto di preferenza)
till skillnad från röstning på den oförändrade listan (it voto di lista). Antalet
tillåtna preferensröster varierar alltefter det antal representanter, som vederbörande
valkrets har; i valkretsar med 11—15 deputerade få exempelvis högst 3
preferensröster avgivas.

En annan möjlighet att rösta består däri, att en väljare, samtidigt som
han tager en partilista oförändrad, alltså ur ifrågavarande partis synpunkt röstar
med oförändrad sedel, dessutom får rösta på en eller flera kandidater från andra
anmälda grupper. Han har i sådant fall att på samma sedel, med vilken han
röstar för ett visst partis samtliga kandidater, uppföra den eller de främmande
kandidaternas namn till ett antal, som varierar i överensstämmelse med reglerna
vid preferensröstningen, dock med den ytterligare inskränkningen, att sammanlagda
antalet av de å den mot sedeln svarande listan upptagna kandidaterna och
antalet »tilläggsröster» ej får överskrida antalet deputerade i valkretsen. Om
alltså i en valkrets med 10 representanter den lista, som väljaren i första hand
vill stödja, upptager 10 namn, så beredes ej rum för några tilläggsröster. Under
ingå omständigheter får på en sedel uppföras namn på person, som ej återfinnes
å någon av de inom valkretsen inlämnade listorna.

Rätten att avgiva preferens- och tilläggsröster får ej utövas samtidigt.

Skulle en valsedel ej vara ifylld i överensstämmelse med för preferens- och
tilläggsröster gällande regler, betraktas de införda namnen som obefintliga och
sedeln galler endast för den partilista oförändrad, vars emblem den bär. Som en
egendomlighet kan nämnas, att sedel kasseras, om partimärket och de eventuellt
å sedeln skrivna namnen ej återfinnas på båda sidor av densamma.

Hurip behandlas nu dessa olika valsedelstyper vid röstsammanräkningen?
Liksom i fråga om andra »listmetoder» måste vi räkna med två moment i denna
sammanräkning: platsfördelningen mellan partierna och platstillsättningen inom
varje parti.

För att enligt det italienska systemet få fram en listas röstsiffra tager
man först hänsyn till alla de valsedlar, som bära partiets märke; varje sådan
sedel tillför partiet en röst. Till den så uppkomna röstsumman läggas alla å
andra partiers sedlar förekommande tilläggsröster, lydande på kandidater från
denna lista, dock ej hela denna röstsumma oförändrad, utan delad med antalet
deputerade för kretsen. Om ej denna delning verkställdes, skulle en person, som
på sin sedel upptog exempelvis namnet på en kandidat från en annan lista, i
själva verket få 2 hela röster, medan den, som ej begagnade sig av systemet med
tilläggsröster, endast finge en röst. Avgives i detta fall tilläggsrösten inom en
valkrets med 10 deputerade, gäller den som 1/io röst. Konsekvensen skulle egentligen
fordra, att den av samme väljare för det egna partiet avgivna rösten borde
räknas som 9/''io röst, ty vederbörande väljare får annars inalles l1/1» röst i det
föreliggande fallet. Man har emellertid icke fäst sig vid denna inkonsekvens, så
mycket mindre som sammanräkningsproceduren i motsatt fall skulle bli ganska
komplicerad.

49—210279.

386

När sålunda varje partis röstsiffra är fastställd, fördelas platserna mellan
partierna enligt d’Hondts regel. Vid lika jämförelsetal går platsen till den lista,
som har den största röstsiffran från början. Om en lista skulle få fler platser,
än den upptager kandidater, går platsen eller platserna till närmast i tur stående
partier.

Inom varje lista bestämmes varje kandidats rösttal genom summering av
de röster, som givits för hans lista oförändrad, de preferensröster, som tillfallit
honom, samt de tilläggsröster, som å främmande partisedlar kommit honom till
del (i vilket fall varje tilläggsröst räknas som en hel röst). Kandidaterna ordnas
efter storleken av sina samlade rösttal och förklaras valda till det antal från
början räknat, vilket motsvarar antalet platser, som blivit listan tilldelat. Vid
lika rösttal har den kandidat företräde, som har ett högre rum å den officiella
vallistan.

De icke valda kandidaterna ordnas efter enahanda principer för att rycka
in, ifall någon av de valda utsetts i någon annan valkrets och kommer att representera
denna andra krets. Däremot skall fyllnadsval företagas, ifall mellan de
tidpunkter, då ett totalt förnyande av deputeradekammaren äger rum, en vakans
uppstår. Ingå ersättare utses alltså i förväg.

Det nya italienska valsättet anses i allmänhet vid sin första tillämpning
ha slagit tämligen väl ut. Preferensrösterna skola ha avgivits med god urskillning,
och samtliga politici i ledande ställning återvaldes. Det senare förhållandet
härleder sig emellertid enligt andra uppgifter därav, att den nya metoden visat
en bestämd tendens att skärpa partidisciplinen, varigenom visserligen framstående
parlamentariker återvalts men gentemot partierna oavhängiga personer borteliminerats.
Att det nya valsättet skulle vara den egentliga orsaken till det ringa
valdeltagandet (i Korn avhöllo sig 70 % av väljarna från att rösta) torde vara
oriktigt, även om det sannolikt varit en av orsakerna därtill.

England.

Sedan lång tid tillbaka har intresset för det proportionella valsättet varit
mycket stort i England. Den av dansken Andrse år 1855 uppfunna metoden konstruerades
— oberoende av Ändras uppfinning — två år senare av engelsmannen
Hare, och på grundvalen av denna Andrm-Hare’ska metod har den speciellt engelska
form av proportionellt valsätt, som går under namn av »the single transferable votes,
utvecklats. Ifrågavarande metod har vunnit praktisk tillämpning vid representantval
inom de mest skilda delar av den anglosachsiska världen. För närvarande har
den sålunda i större eller mindre utsträckning tillämpats vid kommunala val i
Storbritannien och på Irland, vid vissa offentliga val i Syd-Afrika, Australien
och på Nya Zeeland, på en del håll i Canada samt i några mindre stadskommuner
inom Amerikas förenta stater. De sista landvinningarna har systemet gjort
i Indien, där möjligheter beretts för dess ytterligare utveckling. För övrigt synes
frågan om detta valsätts införande vara aktuell på flera håll inom det brittiska
imperiet.

387

Yad valen till det engelska underhuset beträffar, kommer »the single transferable
vote» endast till användning vid utseendet av de fåtaliga universitetsrepresentanterna.
Emellertid föreslogs i samband med den stora valreformen 1918,
att metoden skulle ligga till grund för samtliga val till underhuset, ett förslag,
som antogs av överhuset men av underhuset förkastades, fast med ringa majoritet.
En storartad propaganda för »the single transferable vote» har igångsatts av
den engelska sammanslutning, som bär namnet The Proportional Representation
Society och vars tidskrift »Representation» är en förträfflig källa för alla, som
vilja orientera sig beträffande den »engelska» metoden.

Själva den engelska benämningen på metoden häntyder på dess kärnpunkt:
man röstar på eu enda kandidat, men om den väljandes röst ej skulle behövas
för dennes val, kan rösten överföras till annan kandidat allt efter väljarens
egna å valsedeln givna anvisningar. Bäst torde metoden demonstreras genom ett
par exempel. Det första hänför sig till valet av tvenne universitetsrepresentanter

1 engelska underhuset genom Trinity College i Dublin vid de allmänna valen i
december 1918.

Inalles hade 2,954 röstsedlar avlämnats. A dessa förekommo 4 namn, vilka
vi här för enkelhetens skull vilja kalla A, B, C, D. Yi tänka oss dem uppförda
alla fyra i alfabetisk ordning å varje sedel. En etta framför ett av kandidaternas
namn angiver, att den, som röstar med denna sedel, i främsta rummet önskar
detta namn placerat; förekommer dessutom en tvåa framför något av de andra
namnen, så innebär detta, att namnets bärare får rösten, om den i första hand
påtänkte ''blir vald denna röst förutan; siffran 3 markerar, vem vederbörande därnäst
föredrager o. s. v. Emellertid är det ingalunda nödvändigt, att den väljande
sätter märke för mer än en kandidat; effekten blir bara den, att han riskerar få
sin röst bortkastad, ifall den kandidat, på vilken hans val-fallit, får ett rösttal,
som överstiger valkvoten eller fördelningstalet. Man utgår nämligen från den
grundregeln, att en kandidat för att kunna bli vald måste hava uppnått det s. k.
Hagenbach-Bischoffska eller Droopska fördelningstalet, vilket, såsom vi i annat
sammanhang redogjort för, erhålles, om man delar hela antalet röster med antalet
platser att tillsätta plus 1 och därefter höjer kvoten till närmaste hela
tal. För att nu återgå till det föreliggande fallet hade A erhållit 1,273 röster,
B 793, C 631 och D 257, vilket tillsamman blir 2 954 röster; fördelningstalet
(»the quota») är följaktligen 985, och A, vars rösttal vida överstiger fördelningstalet,
förklaras utan vidare vald. Ingen av de övriga har nått upp till fördelningstalet,
utan man har nu närmast att fördela A:s överskott på 288 röster med
utgångspunkt från de å A:s sedlar som n:r 2 utmärkta namn. Enklast vore naturligtvis
att på måfå taga undan 288 sedlar och sortera dessa efter de som n:r

2 upptagna namnen. Emellertid skulle slumpen härvidlag kunna komma att spela
eu alltför stor roll. Bland dessa 288 sedlar skulle exempelvis kunna förekomma
samtliga de sedlar, å vilken ingen röstning i andra hand ägt rum, och vad hindrar,
att samtliga B-sedlar kunde förekomma i den mindre gruppen men samtliga Dsedlar
i den större? För att hindra, att dylika tillfälligheter skola spela en alltför
stor roll, går man till väga på följande sätt: Samtliga A-sedlar sorteras efter
de som n:r 2 angivna namnen; sedlar, å vilka ingen subsidiär röstning ägt rum,
sammanföras till en grupp. Resultatet i här föreliggande fall blev detta:

388

C ....... .........768

B . ..............406

D................ 59

Icke överförbara sedlar...... 40

1,273

De 40 sedlar, å vilka endast röstning för A angivits, skola i första hand ingå i
de 985, som utgöra A:s valkvot. Av de återstående 1,233 valsedlarna, skall alltså
uttagas både de 945 sedlar, som ytterligare erfordras för A:s valkvot och de 288,
som enligt ovanstående skola överföras till andra namn, men ej slumpvis utan
så, att proportionell rättvisa vederfares vederbörande kandidater. Varje Kandidats
rösttal som andra namn multipliceras med ett tal, som angiver den del av var
och en av de 1,233 sedlarna, vilken får tagas i anspråk vid överföringen av A:s
överloppsröster. Det tal, varmed man multiplicerar, blir givetvis T2§§5 eller efter
förkortning T352T, och multiplikationen ger följande resultat:

C .
B .
D .

768 x
406 x

59 x

32 1„Q 53 .. „ ,

137 = 179 l37;oVerf-t32
_ 04 114/ ,

137“ 137’

32 107

137“ 13 137’

C-179, avsatt till valkv. för A 589
B — 95 » » t> y> 311

D — 14 » » » > 45

Summa 288

1233

945

Läggas dessa röster till kandidaternas å första plats erhållna röster, blir det
samlade rösttalet för B 888, för C 810 och för D 271. Som ändå ingen når upp
till fördelningstalet, måste nu D, som har det lägsta rösttalet, offra sina röster,
vilka överföras till B och C, i den mån dessa äro upptagna å D:s sedlar som
närmast efter D ifrågakommande kandidater. Det visar sig, att B på denna väg
erhåller ytterligare 206 röster, C 16, medan 49 sedlar ej äro överförbara, enär de
ej gälla för något annat namn än D. Genom den sist företagna röstöverföringen
kommer B:s rösttal att överstiga fördelningstalet, varför han förklaras vald.

Efter detta konkreta exempel på den engelska metodens tillämpning, skola
vi nu redogöra för ett fingerat val, där metoden kom till användning under mera
komplicerade förhållanden. Som metodens förespråkare i England önska dess
tillämpning på samtliga val till underhuset, har man varit angelägen om att
praktiskt söka bevisa, att »the single transferable vote» utan större svårigheter
skulle kunna ligga till grund för dylika val i kretsar med exempelvis 7 representanter.
Fördenskull har man i England från intresserat håll iscensatt fingerade
val till underhuset, och det är för det av The Proportional Representation Society
år 1912 anordnade provvalet, som vi här skola redogöra. Vi begagna oss
därvid av material, som av sällskapet ställts till Proportionsvalssakkunniges förfogande.

I den tänkta valkretsen voro 12 kandidater nominerade, samtliga i England
allmänt kända politici. Deras namn voro upptagna å de officiella valsedlarna
i alfabetisk ordning. En dylik sedel avtryckes här.

389

Order of Prefer-ence	Names of Candidates.
	AMERY, L. S.
	BARNES, Geo. N.
	BURT, The Rt. Hon. Thomas
	CARSON, The Rt. Hon. Sir E. H.
	CECIL, Lord Robert

CHAMBERLAIN, The Rt. Hon. J. Austen

GEORGE, The Rt. Hon. D. Lloyd

GREY, The Rt. Hon. Sir Edward

LAW, The Rt. Hon. A. Bonar
	MOND, Sir Alfred
REDMOND, John
	SNOWDEN, Philip

Röstningen verkställdes på sätt ovan visats genom anbringande av en eller flera
siffror i kolumnen till vänster å sedeln. 7 representanter skulle väljas. Som
intresset för valet var mycket stort, inkommo från olika delar av landet ej mindre
än 47,874 röstsedlar; valkvoten blev alltså 5,985. Såsom det av den tabellariska
redogörelsen å sid. 392 framgår, voro Lloyd George och Bonar Law, vilka representerade
tvenne motsatta partipoler, de enda, som vid första sammanräkningen blevo
valda; deras rösttal överstego vida fördelningstalet.

Lloyd George förklaras först vald, och hans överskott på 16,793 röster
överföres på andra. Överföringen verkställes enligt proportionella grunder, d. v. s.
en kandidats rösttal som andra namn å Lloyd Georges röstsedlar multipliceras
med H!f§, vilket tal betecknar den del av var och en av 22,748 sedlar, vilken
får tagas i anspråk vid överföringen av Lloyd Georges röstöverskott. Som vi se,
är siffran 22,748 något lägre än Lloyd Georges rösttal, vilket beror därpå, att
30 sedlar ej gälla för något annat namn än den valdes (sexhausted papers» = förbrukade
sedlar) och därför naturligtvis ej komma med vid överföringsproceduren.
Följande tabell visar i detalj, hur Lloyd Georges sedlar fördelade sig på de såsom
andra namn upptagna kandidaterna:

390

	Kandidaternas	Hela antalot	Antal över-	Sedlar avsatta
	namn	sedlar	förda sedlar	till vaikv. t. Ll. G.
	Amery........	• . 13	9	4
	Barnes........	. . 574	424	150
d	Burt.........	. . 1,895	1,399	496
to	Carson........	. . 23	17	6
	Cecil.........	. . 27	20	7
4*1	Chamberlain.....	. . 35	26	9
U	George........		—	—
cö	Grey . . •......	. . 16,705	12,332	4,373
a	Law.........	—	_	_
a ce	Mond.........	. . 841	621	220
	Redmond .......	. . 1,638	1,209	429
o*	Snowden.......	. . 997	736	261
		22,748	16,793	5,955
	Förbrukade sedlar 30		30
		22,778	16,793	5,985

Siffrorna i andra kolumnen erhållas, om man multiplicerar talen i den
första med det ovannämnda bråktalet, Därvid uppkomna bråk hava antingen
bortkastats eller höjts till hela tal, i den mån detta varit nödvändigt. Siffran
för Grey skulle sålunda egentligen varit 12331 vilket böjes till 12332 o. s. v.

Hade Law förekommit som andra namn å någon av Lloyd Georges sedlar, vilket
ej var fallet, både hans namn strukits, varefter den som tredje namn upptagne i
förekommande fall ryckt upp i stället.

-Resultatet av överföringsproceduren blir, att Greys rösttal kommer att
överstiga valkvoten, vilket leder till hans val. Därefter skrides till fördelningen
av Bonar Laws röstöverskott. Detaljerna framgå av tabellen:

Kandidaternas	Hela antalet	Antal över-	Sedlar avsatta
namn	sedlar	förda sedlar	B. L.
Amery.......	. . . 103	51	52
Barnes .......	. . . 4	2	2
Burt........	. . . 43	21	22
Carson.......	. . . 3,306	1,640	1,666
Cecil........	. . . 953	473	480
Chamberlain.....	. . . 7,401	3,673	3,728
Mond........	. . . 10	5	5
Redmond......	. . . 6	3	3
Snowden	. . . 8	4	4
	11,834 ''	5,872	5,962
Förbrukade sedlar 23		23

11,857

5,872

5,985

391

Talen i första kolumnen äro multiplicerade med ^8g7s\, varigenom siffrorna
i andra kol. erhållas. Såsom framgår av huvudtabellen, räcka de överförda 5,872
rösterna ej till för att någon genom detta tillskott i röstmängd skall nå upp till
valkvoten.

Innan andra åtgärder behöva tillgripas, har man först att överflytta Greys
överloppsröster, varvid endast de sedlar, som överförts från Lloyd George till
Grey, tagas med i beräkningen men icke de ursprungligen på Grey avgivna sedlarna.
Resultatet blir följande:

	Kandidaternas namn	Hela antalet sedlar	Antal över-förda sedlar	Sedlar avsatta till valkv. f. Gr.
	Amery.......	. : . 37	31	6
	Barnes.......	. . . 512	434	78
bC c	Burt........	. . . 4,039	3,425	614
”3	Carson.......	. . . 15	13	2
ad	Cecil........	. . . 29	25	4 ''
Sh fl	Chamberlain.....	. . . 84	71	13
cd g	Mond........	. . . 3,389	2,874	515
a	Redmond......	. . . 3,405	2,888	517
cd m	Snowden......	. . . 687	583	104
		12,197	10,344	1,853
	Förbrukade sedlar 135		135
		12,332	10,344	1,988

Multiplikationen sker denna gången med

Av de 12,332 sedlar, som tidigare överförts till Grey, komma endast 1,988
att tillerkännas Grey själv. Dessa sedlar jämte de 3,997, som ursprungligen avgivits
för honom, utgöra tillsamman den för honom avsatta valkvoten.

Emellertid uppnår ingen valkvoten vid 4:e sammanräkningen trots de från
Grey överflyttade rösterna (jfr översiktstabellen å nästa sida). Till förfogande
stå nu ej längre några överloppsröster, utan man måste gå en alldeles motsatt
väg, d. v. s. tillgripa en uteslutningsprocedur, därvid börjande med den kandidat,
som har det lägsta rösttalet, Amery. Som det därnäst lägsta rösttalet, Cecils,
lagt till Amerys, ändå är lägre än det samlade rösttal, som tillkommer Barnes
(se tabellen å nästa sida), vilken är n:r 3 nedifrån räknat, överföras samtidigt
Amerys och Cecils röster på följande sätt:

	Barnes . . .	.......... 60
fl	Burt ....	.......... 91
60	Carson . . .	.......... 547
	Chamberlain .	.......... 696
	Mond ....	.......... 52
‘u	Redmond . .	.......... 37
cd a a ce	Snowden . .	.......... 63
	1,546
cn		Förbrukade sedlar 58
»rf		1,604

Redogörelse i tabellarisk form för det av The Proportional Representation Soeiety år 1912

anordnade provvalet.

47 874

Antal röster: 47,874. Antal mandat: 7. Valkvoten —^— = 5,984höjes till 5,985.

	h-k P _ ce 6 p	2:a samman-räkningen	3:e samman-räkningen	4:e samman-räkningen	5:e samman-räkningen	6:e samman-räkningen	7:e samman-räkningen	Valda kandi-dater, med an-
Kandidater-nas namn	G''B $1 B g hi s» K i	över-flyttning av Geor-ges över-skott	Resul- tatet	Över-flyttning av Laws över-skott	Resul- tatet	Över-flyttning av Greys över-skott	Resul- tatet	Överflytt-ning av Amerys och Cecils röster	Resul- tatet	Över-flytt-ning av \|Barnes’ röster	Resul- tatet	Över-flytt-ning av Carsons röster	Resul- tatet	givande av ordningen, i vilken de bli-vit valda
Amery . .	208	+	9	217	+ 51	268	+	31	299		299
Barnes . .	888	+	424	1,312	+ 2	1,314	+	434	1,748	+	60	1,808	- 1,808	—	—	—
Bart . . .	576	+	1,399	1,975	+ 21	1,996	+	3,425	5,421	+	91	5,512	+ 513	6,025	—	6,025	Bart (5)
Carson . .	1,171	+	17	1,188	+ 1,640	2,828	+	13	2,841	+	547	3,388	+ 23	3,411	- 3,411	—
Cecil . . .	787	+	20	807	+ 473	1,280	+	25	1,305	—	1,305	—	—	—	—	—
Chamberlain	1,626	+	26	1,652	+ 3,673	5,325	+	71	5,396	+	696	6,092	—	6,092	—	6,092	Chamberlain
George . .	22,778	_	16,793	5,985	_	5,985		_	5,985		_	5,985	_	5,985		5,985	(4) George (1)
Grey . . .	3,997	+ 12,332	16,329	—■	16,329	-	10,344	5,985		—	5,985	—	5,985	—	5,985	Grey (3)
Law . . .	11,857		—	11,857	- 5,872	5,985		—	5,985		—	5,985	—	5.985	—	5,985	Law (2)
Hond . . .	180	+	621	801	+ 5	806	+	2,874	3,680	+	52	3,732	+ 113	3,845	+ 357	4,202
Redmond .	1,221	+	1,209	2,430	+ 3	2,433	+	2,888	5,321	+	37	5,358	+ 226	5,584	+ 95	5,679	Redmond (6)
Snowden .	2,585	+	736	3,321	+ ’ 4	3,325	+	583	3,908	+	63	3,971	+ 901	4,872	+ 252	5,124	Snowden (7)
Förbrukade sedlar . .	—		—	—	—	-		—	—	+	58	58	+ 32	90	+ 2,707	2,797
		+ 16,793		+ 5,872		+	10,344		. + 1,604		+ 1,808		+ 3,411
		-	16,793		- 5,872		-	10,344		—	1,604		- 1,808		- 3,411
Summa	47,874		47,874		47,874		47,874		47,874		47,874	\| 47,874

39a

Här behövs givetvis ingen reducering av rösttalen, såsom vid föregående
överflyttningar, enär ingen av de kandidater, som uteslutits, för egen del förbrukat
någon del av sin ''röstmängd. Av huvudtabellen framgår, att Chamberlain
vid denna sammanräkning blir vald.

Som Chamberlains överskott på 107 röster är mindre än skillnaden mellan
Barnes’ och Carsons rösttal (1,818 och 3,388), de båda lägsta rösttalen i denna
sammanräkning, och alltså ej kan inverka på rangordningen dem emellan, lämnas
ifrågavarande överskott å sido. I stället överflyttas Barnes’ röster och komma
följande kandidater till godo:

G	Burt . . .	........... 513
bC	Carson . .	........... 23
	Mond . . .	........... 113
KÖ f-t G	Bedmond	........... 226
Snowden	........... 901
cö a		1,776
9 CÖ		Förbrukade sedlar 32
*		1,808

Burt når härigenom valkvoten och förklaras vald.

Den sist valde hade ett överskott på 40 röster. Från föregående sammanräkning
finns ett oanvänt överskott, uppgående till 107 röster (Chamberlains).
Läggas dessa båda tal tillsamman, överstiger summan dock ej skillnaden mellan
Carsons och Monds rösttal (3,411 och 3,845), de lägsta rösttalen i den 6:e sammanräkningen;
följaktligen kunna de ej inverka på rangordningen emellan de
nämnda kandidaterna utan lämnas å sido. Carsons röster överföras i stället på
sätt här nedan angives:

6JD

:cÖ

cö

Mond.............. 357

Hedmond............ 95

Snowden............ 252

704

Förbrukade sedlar 2,707
3,411

Särskilt anmärkningsvärt är det förhållandet, att ej mindre än 2,707 sedlar
äro »förbrukade» — d. ä. icke upptaga något följande namn — och därför
bliva utan inflytande på de återstående platsernas besättande. Carson var den
siste unionistiske kandidaten, sedan Amery och Cecil utgått ur tävlingen. På
grund av de ringa rösttillskotten kommer ingen av kandidaterna att nå valkvoten.
Man har då åter att se till, huruvida de båda oanvända röstöverskotten på tillsamman
147 röster kunna medföra någon ändring härutinnan. Som av huvudtabellen
synes, blir detta ej fallet. Nästa steg blir att undersöka, huruvida dessa
50—210279.

394

147 röster kunna inverka på rangordningen mellan de tre kvarvarande kandidaterna.
Som lätt synes, kommer Mond, även om han finge alla dessa röster, ändå
att innehava det lägsta rösttalet. Det blir alltså hans röster, som stå i tur att
överföras. Då emellertid förutom Mond endast 2 kandidater numera återstå, så
kan man utan vidare förklara dessa som innehavare av de tvenne platser, som äro
kvar att besätta, och alltså alldeles lämna å sido såväl Monds 4,202 röster som
de ovannämnda 147 ej överförda rösterna.

Valresultatet blir, att bland de 12 nominerade kandidaterna 5 anhängare
av den dåvarande liberala regeringens politik och 2 unionister väljas. Tänka vi
oss de 7 regeringsvänliga kandidaterna (Lloyd George, Grey, Snowden, Redmond,
Barnes, Burt och Mond) med deras samlade ursprungliga rösttal, 32,225, å ena sidan
och å den andra de 5 unionisterna (Bonar Law, Chamberlain, Carson, Cecil och
Amery) med ett rösttal av 15,649, så skulle, om platserna fördelades mellan dessa
häda »listor» enligt d’Hondts regel, valresultatet ur partisynpunkt ha blivit detsamma
som här ovan.

Den proportionella valmetod, som vi nu redogjort för, har åtskilliga beröringspunkter
med den metod, som användes vid de danska landstingsvalen. Vad
den anglosachsiska världen beträffar, är tillämpningen av den »engelska» metoden
i väsentliga drag överallt densamma. Dock finnas vissa varianter av densamma,
närmast med hänsyn till den större eller mindre grad av hänsyn till den proportionella
rättvisan, som man tager vid överförandet av röstöverskotten. Man talar
sålunda om en »tasmansk» metod, där man går mycket långt vid tillgodoseendet
av nyssnämnda krav, och om en »amerikansk», enligt vilken större rum lämnas
åt slumpen vid överföringsproceduren.

Rättelser:

Sid. 67, rad 6 fr. n.: orden >blev däremot» utbytas mot: skulle däremot,
om ej gemensam partibeteckning förekommit, hava blivit;

å sid. 104 sista raden tillägges efter »organisationerna»: samt jordbrukarnes
riksförbund;

sid. 108, kantrubriken: ordet Jämförelse har bortfallit;
å sid. 228, 9. raden fr. n., insättes efter »sid.» 238—239;
sid. 249, 12. raden fr. n., står 2, skall vara 2''01;
sid. 257, kol. 4 d, står 2, skall vara 2''01;
å sid. 284 utgår sista stycket (jfr lagtexten);

å sid. 289, rad 9 fr. ovan, tillägges: Jfr ock kungl. proposition 1921 nr 179;
sid. 297, rad 4 fr. n., står 54, skall vara 55;
sid. 300, rad 10 fr. ovan, står 17, skall vara 79;

å sid. 301, raderna 7 och 8 fr. ovan, tillägges efter ordet »listsammanslutningar»:
eller listor;

sid. 303: de två första meningarna under rubriken »Övergångsstadgandet»
utgå och ersättas med följande: Enligt förslaget skola Stockholms stads båda
valkretsar sammanslås till en valkrets, vilken, liksom Göteborgs stad,'' skall
delas i lämpligt antal valdistrikt;

sid. 303: raderna 14—15 fr. ovan står: »också enligt denna paragraf», skall
vara: enligt 31 §.

Smärre tryckfel äro ej här anmärkta.

210270.