Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1920 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till nationernas förbund.
I en den 14 februari 1920 till riksdagen avlåten och till dess särskilda
utskott överlämnad proposition, nr 90, har Kungl. Maj:t, under proposition.
åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
samma dag, föreslagit riksdagen, att riksdagen må samtycka
till att Kungl. Maj:t avgiver förklaring, att Sverige ansluter sig
till akten om nationernas förbund av den 28 juni 1919.
1 samband härmed har utskottet till behandling förehaft i anled- Motioner.
ning av propositionen väckta och till utskottet hänvisade motioner, nämligen
inom första kammaren:
Nr 216 av herr Ekman, Karl Johan,
Nr 218 av herr Reuterskiöld,
Nr 219 av herrar Westman, och Olsson, Ahlmans Olof,
Nr 225 av herr Winberg,
Nr 226 av herr Lindhagen,
inom andra kammaren:
Nr 323 av herr Vennerström. m fl.
I herr Ekmans motion hemställes:
att riksdagen med anledning av Kung!. Maj:ts proposition rörande
Sveriges anslutning till nationernas förbund ville göra det uttalande, att
då Sverige vid uppkommande konflikter mellan främmande makter
framdeles såsom hittills vill för sin del obrottsligt iakttaga en sträng och
opartisk neutralitet;
då Sverige under inga omständigheter vill lana sin medverkan till
en ur rent mänsklig synpunkt så skändlig och upprörande handling som
en uthungringsblockad mot ett annat tolk, vare sig vän eller fiende; samt
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 11 samt. 1 avd. 1 Käft. (AV 1.)
1
2
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
då Sveriges folk under inga omständigheter vill tillåta, att svenska
trupper för främmande ändamål föras utom Sveriges gränser, eller att
främmande trupper indragas i landet;
men fasthållandet av .dessa grundsatser skulle omöjliggöras genom
ett inträde i nationernas förbund;
finner sig riksdagen icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts härom gjorda
framställning.
Herr Reuterskiöld har gjort följande hemställanden:
dels att riksdagen, om den samtycker till den förklaring Kungl.
Maj:t önskar avgiva, ville uttala, att detta samtycke ges allenast under
förutsättning att i grundlagsenlig ordning erforderliga grundlagsändringar
kunna genomföras, och att meddelande härom skall lämnas vid förklaringens
givande.
dels att riksdagen, om den samtycker till den förklaring, Kungl.
Maj:t önskar avgiva, ville uttala, att detta samtycke ges allenast under
sagda förutsättning, och att meddelande härom skall lämnas vid förklaringens
givande;
dels att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t,
efter tagen kännedom om Förenta Staternas eventuella reservationer, ville
dels pröva, i vad mån dessa böra för Sveriges del möjligen upptagas,
dels genom förhandling med Förenta Staterna söka erhålla denna makts
stöd för deras godkännande vid inträdet, även till Sveriges förmån;
dels att riksdagen, om den samtycker till den förklaring Kungl.
Maj:t önskar avgiva, ville uttala, att detta samtycke ges allenast under förutsättning,
att i motionen angivna tolkningar av förbundsaktens bestämmelser
före förklaringens avgivande konstateras vara av förbundet erkända;
dels slutligen att riksdagen endast på det sätt ville bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 90, att dels riksdagen i princip samtycker till en
anslutning till folkförbundet av 28 juni 1919, dels ock riksdagens samtycke
ges allenast under de förutsättningar, som ovan angivits, ävensom
med det villkor och förbehåll, att Sveriges neutralitet enligt hittills gällande
rätt under krig, som ej av förbundsaktens art. 16 reglerats, sådan
den enligt sagda förutsättningar bör tolkas, icke på något sätt beröres
av inträdet i förbundet, och att Sveriges inträde icke fullbordas förrän
samtliga europeiska stater upptagits i förbundet, samt att i tvist mellan
europeisk och utomeuropeisk makt Sveriges ingripande enligt förbundsaktens
artikel 16 icke må kunna påfordras, liksom ej heller i tvist mellan
utomeuropeiska makter inbördes, dels slutligen Kungl. Maj:t anmodas
härom inleda nödiga underhandlingar.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
3
Herrar Westman och Olsson hemställa,
att riksdagen med anledning av proposition nr 90 snarast möjligt
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
göra framställning därom, att den för Sverige utsatta tidsfrist, inom vilken
Sverige har att ingiva förklaring rörande inträde i nationernas förbund
måtte förlängas minst tre månader.
I herr Winbergs motion hemställes:
att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 90,
må för sin del avgiva följande svar å den mottagna inbjudan att inträda
i nationernas förbund:
Då riksdagen för sin del finner, att det nu föreliggande förslaget
till bildande av ett nationernas förbund saknar en del av de viktiga förutsättningar,
utan vilka en sådan sammanslutning aldrig kan bli ett verkligt
folkens förbund, med tillträde för samtliga nationer, och på grund
härav, i stället för att utgöra en garanti för fred och samarbete, snarare
kommer att ge uppslag till olika politiska maktkombinationer med därav
följande fortsatta rustningar och konflikter, i vilka vårt land varken bör
eller kan engagera sig, och då vidare den för behandling av detta ärende
tillmätta tidsfristen icke medgivit de allsidiga prövningar av detsamma,
som ärendets vikt skulle kräva; anser sig riksdagen icke kunna biträda
Kungl. Maj :ts förslag om Sveriges anslutning till akten om nationernas
förbund av den 28 juni 1919.
I herr Lindhagens motion hemställes:
att riksdagen, med anledning av propositionen om Sveriges anslutning
till nationernas förbund, ville för sin del besluta, att till svar å
inbjudningen skall avgivas följande förklaring, nämligen:
Do. att Sverige med tillfredsställelse motser bildandet av ett folkens
förbund och synnerligen gärna ansluter sig till en sådan organisation
;
2:o. att Sverige, som ej tillåtits medverka i tillkomsten av den
nu framlagda förbundsakten, ej kan inom förelagda två månader vara
färdigt med ett ödesdigert beslut, som måste i ett demokratiskt samhällsskick,
byggt på folklig kontroll, fattas med överläggning av folket själft;
3:o. att svenska folket i varje fall givetvis ej kan utan reservation
ansluta sig till ifrågavarande förbundsakt, då den från alla håll
väckt stora betänkligheter;
4:o. att från svensk sida därför föreslås, att en konferens med
representanter för alla folk sammankallas för att broderligt överlägga
om de förändringar i förbundsakten, som kunna möjliggöra en allmän
och samtidig anslutning och av förbundet skapa en sann verklighet;
4
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
o:o. att enligt svensk folkmening de reela förutsättningarne för
ett sådant världsförbund är, att de årtusenden gamla sanningarne, som
predikas bland annat om söndagarne i kyrkorna, omsättes åtminstone
någorlunda uti praktisk politik om vardagarne; och
6:o. att svenska folket redan nu för ett verkligt folkens förbund
vill ifrågasätta några riktlinjer, som kunna formuleras sålunda:
folkens förbund, som bygger ytterst på vapenvåld och uthungring och
icke på försonlighet och förtroende, saknar de andliga förutsättningarna för att
skapa ett fredsrike;
folkens förbund, utan frigörelse och anslutning på samma gång av
Asiens och Afrikas kulturfolk, är icke alls något folkens förbund;
folkens förbund, utan anslutning av Tyskland och Ryssland, är en svag
skapelse, som går på kryckor;
folkens förbund, utan avrustning av den allmänna värnplikten och det gamla
krigsväsendets övriga institutioner och dess anda, blir en ny äventyrlighet, en
tummelplats fortfarande utan tvivel för bajonettpolitik och annat hot mot fred
och mänsklighet;
folkens förbund, utan obligatorisk skiljedom i alla tvistefrågor, blir en
rättsordning utan ordning och rätt;
folkens förbund, utan ett andligt bindemedel uti ett världsspråk, som
efter internationell överenskommelse inläres i alla skolor, blir lätt ett Babels
torn med få utsikter till fulländning och många till ett sammanstörtande;
folkens förbund, utan lösning av den sociala frågan inom varje folk i
syfte att skapa en broderlig mänsklighet utan klasskillnader, blir ett förbund
av allenast vulkaner med ständiga utbrott utan någon varaktig inre eller yttre
fred;
folkens förbund, med försmående av de andliga verkligbeterna, personlighetens
kultivering och självansvaret såsom hörnstenar i statsbildningen vid
sidan av det materiella underlaget, blir fortfarande en bräcklig, kärlekslös inrättning,
behärskad av an lig kapitalism, hemfallen åt andlig fattigdom och sannolikt
ohjälpligt invigd i sin ordning till undergång.
I motionen av herr Vennerström m. fl. hemställes:
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 90 angående
anslutning till nationernas förbund.
Beträffande de av motionärerna anförda motiveringarna tillåter sig
utskottet hänvisa till motionerna.
Den kungl. I det utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
Pionen!" den ^ februari 1920, som är bilagt den till utskottets behandling hänvisade
kungl. propositionen, lämnar departementschefen till en början en
översikt rörande tillkomsten av akten om nationernas förbund. Efter en
allmän historik redogöres härvid för president Wilsons initiativ jämte de
förberedande arbeten, som ledde till förbundsaktens slutliga fastställande.
I samband härmed avhandlas Sveriges deltagande i förarbetena för en
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
5
internationell rättsordning och det samarbete mellan de skandinaviska
makterna, som i detta syfte inleddes, ävensom de åtgärder, som av nämnda
makter vidtagits för uppnående av samverkan mellan Europas neutrala
stater, i syfte att tillvarataga dessa staters gemensamma intressen vid eller
efter krigets slut. I fortsättningen av sitt anförande redogör departementschefen
för själva förbundsaktens innehåll, varvid en utförlig kommentar
lämnas rörande innebörden av aktens särskilda artiklar. Vidare
upptages till behandling förhållandet mellan förbundsaktens bestämmelser
och andra delar av fredstraktaterna, varjämte det yttrande, som de svenska
delegerade i Paris våren 1919 avgivit om Sveriges ställning till
nationernas förbund, göres till föremål för ett närmare omnämnande. Sedan
ytterligare de av cheferna för general- och marinstaberna infordrade utlåtandena
angående de militärpolitiska synpunkterna vid Sveriges ställningstagande
till förbundet blivit omnämnda, sammanfattar departementschefen
slutligen sin uppfattning rörande den till Sverige framförda inbjudan
att biträda akten om nationernas förbund i följande uttalande,
som bär må anföras:
»Den grundläggande utgångspunkten för Sveriges ställningstagande
i denna djupt betydelsefulla fråga måste enligt min mening vara, att det chefens
för hela kulturvärlden framstår såsom en bjudande plikt att nu söka
skapa en mellanstatlig rättsorganisation för att förebygga nya krig och Anslutning
lösa uppkommande tvister staterna emellan genom fredliga medel även- till pnncisom
återknyta och utveckla det internationella samarbetet. Världskrigets
fruktansvärda erfarenheter hava gjort detta krav levande inom alla kul- förbund.
turfolk, och det åligger dem alla att var i sin stad söka bidraga till
förverkligande av denna mänsklighetens gemensamma livssak. Att en
dylik mellanstatlig organisation innebär vissa band på den handlingsfrihet,
som hittills tillkommit varje enskild stat i kraft av dess suveränitet,
och medför vissa nya förpliktelser för alla till organisationen anslutna
stater, kan uppenbarligen icke undvikas, om man vill giva effektivitet
åt en ny ordning för ''fredens bevarande. Jag känner mig också övertygad
därom, att en alldeles övervägande mening inom vårt land är
enig om, att Sverige i princip bör medverka till den tanke, som ligger
till grund för nationernas förbund.
Det gäller emellertid också att pröva det sätt, varpå denna tanke n^”^aröbliver
utförd genom det nu konstituerade förbundet. Jag har i det före- rande förgående
haft anledning att beröra ett stort antal anmärkningar, som ur b"8rtftuering''
olika synpunkter kunna riktas så vid emot förfarandet vid förbundets och orgatillkomst
som emot viktiga delar av den antagna förbundsakten. Det ’dmtion.
6
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
slutliga avgörandet i fråga om Sveriges ställningstagande beror alltså
därpå, om dessa brister och svagheter i nationernas förbund äro sådana,
att de böra och kunna förhindra Sveriges anslutning.
Yad angår förfarandet vid förbundets tillkomst har jag redan haft
tillfälle att anmärka, att om även från de under kriget neutrala staternas
sida allvarliga gensagor måste riktas mot att de blevo utestängda från
de avgörande förhandlingarna om förbundets konstruering och mot förbundsaktens
inryckande i fredstraktaterna mellan de krigförande makterna,
så bör det dock — såsom även skett från de schweiziska och nederländska
regeringarnas sida — erkännas, att vissa praktiskt-politiska skäl
kunna anföras för detta tillvägagående, utan vilket det måhända icke
hade varit möjligt att verkligen omsätta förbundstanken i handling. Jag
betonar likaledes, med hänvisning till den förut lämnade utredningen, att
förbundsaktens infogande i fredstraktaterna ävensom de speciella funktioner,
som genom dessa traktater överlämnats åt nationernas förbund i
samband med ett antal detaljbestämmelser i fredsuppgörelsen, på intet
sätt göra förbundet såsom sådant ansvarigt för denna fredsuppgörelses
innehåll eller ålägga de i förbundet inträdande staterna att medverka
vid dess genomförande. Ur dessa synpunkter synas mig alltså icke avgörande
hinder föreligga för Sveriges anslutning till förbundet. Däremot
bör uttryckligen framhållas, att om Sverige inträder i förbundet, det
sker med avsikt att verka för dess utveckling till en verkligen universell
sammanslutning i enlighet med den idé, som måste anses såsom grundläggande
för dess uppgifter, och under förhoppning, att särskilt de
europeiska stater, vilka ej nu inbjudits, snarast möjligt må vinna
inträde.
Rörande förbundets organisation gjordes under de icke-officiella
förhandlingarna mellan fredskonferensens ledning och de neutrala makternas
delegerade från dessa
tillgodosedda vid förbundsaktens slutliga avfattning. Utan tvivel måste
det — för att erinra om några bland dessa yrkanden — betraktas som
allvarliga svagheter, att icke mera betryggande garantier kunde vinnas
rörande nu icke inbjudna staters upptagande i förbundet, att de mindre
staternas representation i förbundets råd icke ordnades på ett mera tillfredsställande
sätt, att fasta regler rörande delegerade-församlingens sammanträden
saknas, att den fasta internationella domstol, som omnämnes
i förbundsaktens art. 14, icke blev omedelbart organiserad och ej heller
föreskrifterna rörande medling och skiljedom fingo vidare omfattning och
bättre precisering. Men ej heller dessa luckor eller anmärkningspunkter
i förbundsakten torde kunna anses så vägande, att Sverige på grund
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
7
därav skalle vara nödsakat att vägra sin anslutning. Upptagandet av
nu uteslutna stater i förbundet är enligt förbundsakten beroende av delegeradeförsamlingens
beslut, och varje neutral stat, som nu inträder i
förbundet, kan alltså i denna viktiga punkt i sin mån själv medverka
till förbundets utveckling, liksom den även får tillfälle att verka för de
behövliga förbättringarna i förbundets organisation. Säsong förut blivit
omnämnt, föreligga från de nordiska ländernas sida vissa'' preliminära
förslag i’sistnämnda syfte, och bland dem är särskilt det viktiga kravet
på en fast internationell domstol för närvarande upptaget till gemensam
behandling med Schweiz och Nederländerna.
Av central vikt för frågan om Sveriges anslutning äro slutligen de Xens bt
delar av förbundsakten, som innehålla reglerna för förbundets verksamhet stämmeher
till fredens bevarande, artiklarna 10—17. Av dessa artiklars innebörd
beror å ena sidan, huru långt förbundets förmåga att förebygga krig och Medlenmarskydda
de olika förbundsmedlemmarna kan anses sträcka sig och å andranast{°g£.*
sidan omfattningen av de förpliktelser vid utförandet av denna förbundets
konstitutiva uppgift, som varje stat åtager sig genom att inträda i detsamma.
Jag skall här sammanföra grunddragen av den uppfattning, som
jag förut gjort gällande vid kommentaren till de särskilda artiklarna,
och som, enligt vad jag förvissat mig om, till fullo överensstämmer med
det resultat, vartill de norska och danska regeringarna i detta avseende
kommit.
Artikel 10 innehåller bestämmelsen att förbundets medlemmar förplikta
sig att respektera och gentemot alla yttre angrepp upprätthålla
förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande
politiska oberoende, och artikel 11 innehåller en uttrycklig förklaring,
att varje krig eller krigshot, vare sig det riktas emot någon förbundsmedlem
eller mot en utomstående stat, vidkommer föi bundet i dess
helhet, samt att förbundet bör vidtaga lämpliga mått och steg för att
trygga freden.
Jag har i den föregående utvecklingen av dessa stadgandens innehåll
uttalat, att dessa proklamationer icke kunna tolkas isolerade och
endast efter de i dem använda ordalagen, b ör att rätt första deras innebörd
måste man jämföra ifrågavarande artiklar med art. 12—17, vilka
innehålla närmare bestämmelser om, på vilket sätt och med vilka medel
förbundet skall verka i och för uppnående av de proklamerade förbundsuppgifterna.
Av sistnämnda artiklar framgår, att förbundsakten icke fullständigt
avskaffar kriget såsom folkrättsligt aktionsmedel. Den har icke
kunnat nå längre än till att begränsa dess användning till så
-
8
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
dana fall, då fredlig lösning visat sig omöjlig trots alla försök därtill
från förbundets sida. Däremot förpliktar akten förbundsmedlemmarna
att ovillkorligen först försöka en fredlig lösning av uppkommen tvist
antingen genom ett domstolsförfarande eller, om de tvistande ej kunna
enas härom, genom tvistens överlämnande till behandling av förbundsrådet
eller eventuellt förbundsförsamlingen.
Har tvisten efter parternas gemensamma önskan gått till domstolsförfarande
och har domstolens utslag fallit, äro parterna förpliktade att
ärligt ställa sig domen till efterrättelse. Skulle emellertid en part icke
ställa sig en meddelad dom till efterrättelse, har förbundsrådet skyldighet
att föreslå åtgärder för att åvägabringa domens verkställighet. Vilka
åtgärder rådet äger föreslå, är ej uttalat. Det synes otvivelaktigt att
rådet, där omständigheterna därtill föranleda, kan föreslå en militär
aktion mot tredskande part, ävensom att jämväl utan sådant förslag från
rådets sida militär aktion kan tillgripas för genomförande av domen utav
den part, som accepterat densamma. I intet fall får dock krig påbörjas
förrän tre månader förflutit efter det domen fallit, ej heller får krig begynnas
mot en stat, som vill foga sig efter domen. Huruvida en tredje
stat äger befogenhet att utan uppfordran av rådet deltaga i eu doms
genomförande genom krigisk aktion, är föremål för olika meningar.
Om de tvistande förbundsmedlemmarna icke kunna enas om att
hänskjuta tvisten till domstolsförfarande, äro de pliktiga att överlämna
den till behandling av rådet.
Rådet har att i första hand söka bilägga tvisten. Lyckas detta
icke, skall rådet utarbeta och offentliggöra eu rapport innehållande dels
en redogörelse för de faktiska omständigheterna i avseende å tvisten,
dels ock ett förslag till dess lösning. Kan rådet ena sig om rapportens
innehåll, får eu dylik enhällig rapport i väsentliga avseenden samma
betydelse som en skiljedom. Visserligen har ej rådet skyldighet att
föreslå åtgärder för den anbefalla lösningens genomförande, men befogenheten
att använda krig som aktionsmedel är förhanden enligt motsvarande
regler som vid skiljedom.
Inträffar det åter, att enighet inom rådet icke kan uppnås, blir
situationen en annan. I detta fall synes envar av parterna efter tre månaders
förlopp hava rätt att vädja till vapnen. Huruvida övriga förbundsmedlemmar
hava fria händer att deltaga i ett dylikt krig, är föremål
för olika meningar.
Av vad jag nu anfört framgår, att förbundsakten även känner tilllåtna
krig, och medgiver förbundsmedlem rätt att hålla sig utanför ett
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
9
dylikt krig. Neutralitetsbegreppet är alltså ingalunda oförenligt med medlemsskap
i förbundet, såvitt det nämligen gäller tillåtna krig.
Om däremot en förbundsmedlem griper till vapen, utan att först
hava försökt de utvägar till fredlig uppgörelse, som förbundsakten anvisar,
eller om förbundsmedlem, efter det tvisten bragts inför domstol
eller förbundsråd, börjar krig innan den föreskrivna tre-månadersfristen
gått till ända, eller begynner krig mot en medlem, som vill foga sig efter
en skiljedom eller en enhällig rådsrapport, skall angriparen anses hava
begått en krigshandling mot samtliga övriga medlemmar av förbundet.
I ett dylikt fall är neutralitet i begreppets hittillsvarande bemärkelse icke
medgiven, utan samtliga förbundsmedlemmar hava skyldighet att omedelbart
emot den fredsbrytande staten sätta i gång det slags aktion, som är
skildrad i art. 16 första stycket, och som närmast kan betecknas såsom
en fullständig ekonomisk avspärrning gentemot fredsbrytande stat.
Reaktionen mot fredsbrytaren stannar emellertid icke vid den ekonomiska
avspärrningen; även en militär aktion kan ifrågakomma. Angående
förbundsmedlems skyldighet att deltaga i dylik aktion hava olika
meningar uttalats; det synes emellertid vara fullt befogat att hävda såsom
riktig den mening, vilken jag i överensstämmelse med vad de svenska
delegerade vid Paris-konferensen uttalat (se sid. 87) förut gjort gällande,
eller att från rådets sida icke kan uppställas en ovillkorlig fordran
på deltagande i militär aktion, utan att det endast tillkommer rådet befogenhet
att väcka förslag, som de särskilda förbundsmedlemmarna hava
rätt att antaga eller förkasta. En annan sak är att omständigheterna i
särskilda fall kunna vara sådana, att både moraliska och politiska grunder
bjuda, att ett föreslaget deltagande i en militär aktion icke avböjes.
Däremot är otvivelaktigt den i art. 16 stycket 3 omtalade förpliktelsen
för en stat att tillåta passage av militär styrka över statsterritoriet en
ovillkorlig förpliktelse, om det ock måste anses självfallet, att denna
passagerätt icke får sättas i utövning, utan att överenskommelse på förhand
träffats angående de närmare villkoren och sättet för dess utövande.
Under vissa förutsättningar kan en förbundsmedlem även enligt
art. 17 bliva förpliktad att deltaga i ekonomisk avspärrning och att
lämna fri passage för trupper, nämligen om eu utanför förbundet stående
stat, sedan tvist uppstått med annan stat vare sig inom eller utom förbundet,
antagit eu inbjudan från förbundets sida att för tvistens lösande
åtaga sig de med medlemsskap i förbundet förenade förpliktelser, men
sedermera griper till krig i strid mot reglerna i art. 12—16, eller om eu
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 11 sand. 1 ard. 1 käft. (AV /.) 2
10
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Begränsningar
i förbundets
och
dess medlemmars
åligganden
Neutralitet
inom förbundets
ram.
utanför förbundet stående stat avböjt en sådan inbjudan och sedermera,
i strid mot nyss nämnda regler, gripit till krig mot en förbundsmedlem.
Utöver nu angivna noga fixerade fall, i vilka alltså städse förutsättes
att en stat begynt ett enligt förbundsakten otillåtet krig, har
förbundsmedlem icke någon skyldighet att deltaga i en ekonomisk aktion
mot annan stat, vare sig inom eller utom förbundet, eller att tillåta
passage för militära styrkor. Huru det enligt art. 16 förhåller sig med
skyldigheten att deltaga i militär aktion, är redan sagt, och jag vill allenast
tillägga, att det ej heller ur någon annan bestämmelse i förbundsakten
kan härledas någon förpliktelse för en särskild förbundsstat att
deltaga i en militär aktion.
Det är sålunda tydligt, att de åtgärder, som artiklarna 12—17
ålägga förbundet för genomförande av de i art. 10—11 proklamerade
grundsatserna om skydd för varje förbundsmedlem, äro i vissa avseenden
begränsade, och att på samma gång bestämda begränsningar förefinnas
i de förpliktelser gent emot fredsstörande makter, som en enskild
stat ikläder sig genom att inträda i förbundet.
Begränsningarna kunna ur olika synpunkter bedömas olika. De
svenska delegerade vid fredskonferensen hava uttalat, att det ur synpunkten
av förbundets förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte ej
kan anses lyckligt, att skyldigheten till deltagande i militära sanktioner
icke blivit fullt genomförd, men också att ifrågavarande stadgandes avfattning
å andra sidan innebär en garanti mot allt för vittgående krav
på särskilda staters medverkan vid en aktion från förbundets sida. I
stort sett måste efter min mening för en stat i Sveriges ställning den
senare synpunkten tillmätas större betydelse. Cheferna för general- och
marinstaberna hava visserligen ifrågasatt räckvidden och värdet av förbundets
»garanti» för förbundsmedlemmarnas integritet och oberoende enligt
artiklarna 10 och 11. Men de förbundsåtgärder, som artiklarna
12 17 stadga för varje fall av konflikt eller krigsfara, äro i alla händelser
så vittgående, att förbundets effektiva stöd kan i fullt mått komma
den stat till godo, som själv för en fredlig politik och uppfyller föreskrifterna
i samma artiklar rörande medling eller skiljedom vid eventuellt
uppkommande tvister. Att en stat i Sveriges ställning genom inträde i
förbundet icke förpliktas till deltagande i ekonomisk aktion utöver vad
som uttryckligen stadgas i art. 16—17 och själv har rätt att avgöra över
sitt deltagande i militär aktion från förbundets sida i de enda fall, då
en sådan — enligt artikel 16 — i förbundsakten föreskrives, bör under
sådana förhållanden betraktas såsom en fördel.
I den män stabscheferna i sina yttranden synas hava ansett de
förpliktelser, som följa av ett inträde i förbundet, vara mera vittgående,
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
11
hava de utgått från en annan uppfattning av innebörden i förbundsaktens
nu ombandlade artiklar än den jag på anförda skäl gjort gällande.
Så långt deras uttalanden bero härpå, har jag icke någon anledning
att upptaga dem till granskning. Jag anmärker endast, att stabscbeferna
på samma grunder kommit till en allt för mörk teckning av
neutralitetsbegreppets ställning till förbundets grundsatser. Generalstabschefens
uttalande, att möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga
neutralitet synes »bliva starkt kringskuren eller till och med komma att
upphöra» för medlemmar av förbundet, kan alltså icke godtagas. Såsom
jag i det föregående visat, finnes intet hinder att upprätthålla neutralitet
i sådana krig, som icke direkt strida mot förbundsakten, och det är
endast i de noga bestämda fall, då förbundet såsom sådant träder i direkt
aktion enligt art. 16 och 17, som neutralitet i hittills varande mening
ej är förbundsmedlem medgiven på grund av förpliktelsen till ekonomisk
avspärrning gent emot fredsbrytaren samt skyldighet att eventuellt
medgiva genomtåg för förbundets stridskrafter.
Vad stabscheferna anfört om att Sverige icke genom inträde i förbundet Sveriges förkan
påräkna ett sådant skydd, som gör det överflödigt att upprätthålla t händelse av
ett eget försvarsväsen, överensstämmer med den framställning jag förut
givit av innebörden i förbundsaktens art. 8. Däremot kan jag icke dela 1 det.Un
den av generalstabschefen uttalade meningen, att den särskilda militära
uppgift utöver den nationella säkerhetens ''tryggande, som för Sverige
skulle tillkomma genom medlemskap i nationernas förbund — eventuellt
deltagande i en militär aktion av förbundet — skulle kunna »kräva en
ökning av hittillsvarande försvarsanordningar». Såsom jag tidigare utvecklat,
avser bestämmelsen i artikel 8 eu begränsning av rustningarna,
och när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla försvarsanstalter
till »det minimum som är förenligt med den nationella
säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst
en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning ■
den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,
som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet, såsom tillfyllest
även för eventuella bidrag till en förbundsaktion.
Den slutliga avvägningen mellan förmåner och olägenheter av en f^anslut
anslutning till förbundet måste emellertid, såsom såväl stabscheferna som ning^ch vid
delegerade vid Pariskonferensen framhållit, ske genom en jämförelse
mellan det läge, som för Sverige skulle följa av ett inträde i förbundet, Ubundet.
med det liige, vari vårt land skulle komma, om det stannar utanför.
Stabscheferna synas anse, att Sveriges läge genom inträde i förbundet
skulle ur militärpolitisk synpunkt försämras, utan att detta uppväges av
12
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
det stöd, som kan påräknas från förbundet, medan Sverige, om det icke
inträder i förbundet, enligt marinstabsehefens uttalande visserligen avsäger
sig förbundets »garanti» enligt artikel 10, men »undgår de med ett
inträde i förbundet förenade olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas
från möjligheten att draga nytta av den ökade utsikt till fredens
bibehållande, i allmänhet, som förbundets tillvaro kan innebära». De
svenska delegerade vid Pariskonferensen hava däremot stannat vid ett
motsatt resultat, och måste jag för min del ansluta mig till deras uppfattning.
Stabscheferna torde hava väsentligen överskattat den handlingsfrihet,
som i realiteten skulle tillkomma en stat utom förbundet. Bestämmelserna
i art. 17 giva vid handen, att förbundet kan komma att
ingripa även gent emot stater, som icke äro förbundsmedlemmar. Såsom
delegerade framhålla, kan möjligheten för en stat, som står utom
förbundet, att bevara neutraliteten vid uppkommande konflikter bliva
skäligen illusorisk, enär förbundet, då det träder i aktion enligt artikel
16, är förpliktat att avbryta även en icke-förbundsmedlems samfärdsel
° med den stat, mot vilken aktionen riktas. Över huvud taget måste
i sådana fall, då nationernas förbund träder i aktion, en utanför förbundet
stående stat i Sveriges ställning hava att räkna med olägenheter och
vådor, som väl torde uppväga de med ett medlemskap av förbundet följande
förpliktelserna. Delegerade antyda därjämte, att redan i och
för sig ett avstandstagande från förbundet kan bringa Sverige i en skev
ställning till de makter, som ingått i förbundet, och att detta i all synnerhet
torde vara att befara, därest samtliga övriga inbjudna europeiska
stater skulle ingå. Efter vad numera synes vara klart, torde så bliva
förhållandet. Jag hänvisar i detta avseende till vad som förut meddelats
om att Spanien redan inträtt, Schweiz beslutit inträde samt Nederländernas,
Danmarks och Norges regeringar framlagt proposition i
detta syfte.
Visserligen har å andra sidan en av de ledande makterna vid beslutet
om förbundets grundläggning, Förenta Staterna, på grund av de
förut nämnda striderna mellan presidenten Wilson och senaten angående
förbehåll vid fredstraktatens ratificering ännu icke tillträtt förbundet.
Detta förhållande kan ej undgå att väcka betänkligheter, då Förenta
Staternas deltagande måste ur olika synpunkter anses som en av de viktigaste
betingelserna för att nationernas förbund skall kunna verka för
det syfte som det för sig uppställt. Emellertid fortgå alltjämt förhandlingarna
om ratificeringen, och man torde hava rätt att hoppas, att de
skola leda till ett resultat, genom vilket även denna makt tar plats inom
förbundet.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
13
Granskningen av förbundsaktens bestämmelser angående förebyggande
av krig och medlemmarnas ställning till denna förbundets verksamhet
leder alltså till den slutsats, att Sveriges anslutning kan tillrådas,
så mycket hellre som riskerna av att stanna utanför förbundet måste
anses större än de risker, som kunna följa av en anslutning.
Denna slutsats överensstämmer med det resultat, vartill jag kommit
även i övriga huvudpunkter av min sammanfattande överblick över
Sveriges ställningstagande till den nu föreliggande frågan.
Under sådana förhållanden synas mig de principiella skäl för Sveriges
anslutning, från vilka jag utgått, böra tillmätas avgörande betydelse.
Nationernas förbund, sådant det nu framträder i förbundsakten, motsvarar
visserligen i många avseenden icke de förhoppningar, som knutits
till tanken om en ny mellanfolklig rättsorganisation, och de brister och
svagheter, som vidlåda förbundet, kunna få menliga följder för dess
förmåga att fylla sina stora uppgifter. Men detta förbund utgör dock,
om än ofullkomligt, ett första försök att samla stater och folk till samfält
arbete för fredens bevarande och rättens hävdande i världen, och
Sverige bör icke undandraga sig att så långt det förmår medverka härtill.
Om jag slutligen övergår till de former, i vilka en anslutning från gf^förhålSveriges
sida till nationernas förbund kan ske, har jag först att upp- lande till
märksamma den frågan, huruvida en sådan anslutning kräver ändringar gudlig
i svensk grundlag eller allmän lag. Delegerade vid Pariskonferensen, och lag.
som upptagit denna fråga, hava för sin del uttalat, att något bestämt
hinder i grundlag för Sveriges omedelbara inträde icke torde vara för
handen, sedan det blivit otvetydigt förklarat, att deltagande i de s. k.
militära sanktionerna icke utgör någon ovillkorlig förpliktelse. Jag ansluter
mig fullständigt till denna mening.
Delegerade ifrågasätta emellertid, att i händelse av Sveriges inträde
snarast möjligt en ändring skulle ske i regeringsformens § 74, vilken i
sin nuvarande lydelse medgiver tillämpning av den s. k. rekvisitionslagstiftningen
endast när fråga är om upprätthållande av rikets neutralitet
eller avvärjande av befarat eller börjat angrepp, alltså icke för det fall,
att Sverige såsom medlem av förbundet skulle deltaga i en militär aktion
för dess räkning, och uttala likaledes, att eu ändring i värnpliktslagens
föreskrifter om värnpliktiga truppers användning utom riket synes vara
av nöden. Slutligen framhålla delegerade, att ett tillträde till förbundet
kräver åtgärder för att bereda möjlighet till en sådan ekonomisk avspärrning,
som enligt förbundsaktens art. 1(1 och 17 kan ifrågakomma.
Det synes mig icke vara nödvändigt att för närvarande och innan
beslut om Sveriges anslutning blivit fattat upptaga dessa frågor. Jag
14
Särskilda utskottets utlåtande JSr 1.
Utskotlets
yttrande.
anser mig endast böra framhålla, att om Sverige inträder i nationernas
förband detta icke medför någon ändring i riksdagens konstitutionella rätt
att enligt grundlagarna medverka vid alla beslut eller åtgärder, som därav
kunna föranledas, i de fall då grundlag eller lag kräva sådan medverkan.»
Det ämue, som i den kungl. propositionen avhandlas, är ett av de
betydelsefullaste, som underställts den svenska riksdagen. Det hade utan
tvivel varit önskligt, att en längre tidsfrist, än vad nu är fallet, varit
medgiven för avgivande av svar på den till vårt land riktade inbjudan
om inträde i nationernas förbund. Rikare tillfälle skulle under sådana
förhållanden även givits för den stora allmänheten att tränga in i och
bilda sig en mening om konsekvenserna av en anslutning till förbundet
eller ett avböjande av den föreliggande inbjudan. Utskottet har
därför till en början undersökt möjligheten att erhålla ett uppskov med
avgivande av den förklaring, som i den kungl. propositionen avses,
men funnit bestämda skäl tala mot ett försök i sådant syfte.
Utskottet vill i detta avseende erinra om det mottagande en sådan
framställning från Schweiz — den enda av de inbjudna makterna, som
ansett sig böra göra en dylik — rönt hos dem som haft att bestämma
i frågan.
På Schweiz’ anmälan, att förbundsrådet och förbundsförsamlingen
principiellt uttalat sig för anslutning till nationernas förbund, men gjort
detta beslut beroende av en blivande folkomröstning, vilken angavs icke
kunna äga rum inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två
månader, och vilken enligt förbundsförsamlingens beslut ej skulle hållas,
förrän samtliga de fem huvudmakterna — alltså även Förenta staterna
efter ratifikation av fredstraktaten inträtt i förbundet, avgav nämligen
fredskonferensens högsta råd det svar, att ifrågavarande anmälan icke
kunde gälla såsom en förklaring om anslutning. Det påpekades, att en
sådan förklaring enligt förbundsakten måste göras utan förbehåll inom
loppet av två månader efter aktens ikraftträdande, och att detta ikraftträdande
icke vore beroende av samtliga fem huvudmakters ratifikation,
utan skulle enligt traktaten äga rum, så snart tre av dessa huvudmakter
jämte Tyskland deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning,
som måste underställas resultatet av en senare, efter fristens utlöpande
företagen folkomröstning, kunde icke anses giltig.
Med anledning av detta svar gjordes av schweiziska förbundsrådet
en förnyad framställning den 14 januari 1920 av innehåll, som i den
kungl. propositionen (sid. 24) omförmäles. Denna framställning blev
behandlad av det då konstituerade nationernas förbunds råd. Enligt nu
-
Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.
15
mera ingången underrättelse har rådet den 13 februari 1920 avgivit ett
svar, varav följande här må anföras:
»Vad angår den anmälan om inträde, som schweiziska regeringen
har att avgiva, hyser nationernas förbunds råd, i betraktande av schweiziska
edsförbundets alldeles säregna författning, den mening, att en anmälan,
grundad på nationalförsamlingens beslut och avgiven inom en
tidrymd av två månader räknat från den 10 januari 1920, dagen för
förbundsaktens ikraftträdande, skall av förbundets övriga medlemmar
kunna godtagas såsom den förklaring, som enligt art. 1 kräves för tillträde
såsom ursprunglig medlem, under betingelse att bekräftelse å denna förklaring
genom det schweiziska folket och de schweiziska kantonerna
gives med kortast möjliga uppskov.»
Såsom av detta svar framgår, har nationernas förbunds råd numera
visserligen såtillvida tillmötesgått den schweiziska regeringens framställning,
att det förklarat sig anse en anmälan, grundad på nationalförsamlingens
beslut och avgiven inom tvåmånadersfristen, kunna godtagas av
förbundets övriga medlemmar under betingelse, att en bekräftande folkomröstning
med kortast möjliga uppskov företoges. Men denna förklaring
har tydligen gjorts under förutsättning, att Schweiz frånginge sin ursprungliga
ståndpunkt, att därförinnan alla fem huvudmakterna skulle
ha ratificerat fredstraktaten — underrättelse har numera ingått, att
schweiziska förbundsrådet föreslagit representationen att frånfalla sagda
villkor — och under uttryckligt betonande såsom ensamt avgörande skäl
av »schweiziska edsförbundets alldeles säregna författning». För övrigt
bör här framhållas, att av själva ordalagen framgår, att rådet endast
givit uttryck för sin uppfattning, men icke därigenom givit någon för
förbundets medlemmar bindande förklaring.
Det är tydligt, att för Sveriges vidkommande ej kan åberopas något
i författningen grundat skäl, jämförligt med det som för Schweiz’ del kunnat
anföras. Då härtill kommer, att Schweiz’ framställning om en förlängd tidsfrist,
för så vitt den grundats på andra skäl, särskilt det i en till utskottet
hänvisad i första kammaren väckt motion, nr 219, åberopade, att förbundet
icke kan anses vara färdigbildat före Förenta staternas inträde, bestämt tillbakavisats,
har ingen utsikt synts förefinnas, att Sverige skulle kunna
vinna framgång för anspråk på eu sådan undantagsställning, som i
någon mån blivit Schweiz, på grund av dess speciella författningsförhållanden,
medgiven. Därest samtliga eller ett flertal av de makter, som
inbjudits att biträda nationernas förbund, enat sig om att göra en framställning
om förlängd tidsfrist för avgivande av svar å nämnda inbju
-
16
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
dan, skulle förhållandet måhända varit ett annat. Men att Sverige ensamt
nu skulle taga ett sådant steg utan att för sin framställning kunna
åberopa särskilda grunder, har utskottet icke funnit sig kunna tillstyrka.
Då ett avböjande svar från rådet med visshet kan förutses, skulle
eu dylik framställning efter utskottets mening ingalunda vara ägnad att
främja Sveriges intressen.
I sin förut omförmälda motion har herr Eeuterskiöld förmenat
— något som även i den offentliga diskussionen framkommit —
att Sveriges samtycke till inträde i nationernas förbund endast bör kunna
givas under förutsättning, att i grundlagsenlig ordning erforderliga grundlagsändringar
kunna genomföras, men bär utskottet icke funnit denna
uppfattning grundad på hållbara skäl.
Då utskottet härefter övergår att taga ställning till det förbundsfördrag,
som Sverige inbjudits biträda, har utskottet, i likhet med Kungl.
Maj:t, ej kunnat undgå att till eu början fästa uppmärksamheten vid de
betänkligheter, vartill förbundsakten i dess nuvarande form ger anledning.
Dessa betänkligheter, som redan av Sveriges delegerade under fredskonferensen
i Paris till densamma framförts och sedermera i ett av de
delegerade avgivet utlåtande närmare utvecklats, hava i den kungl. propositionen
utförligt behandlats. Även i den offentliga diskussionen, i
värt land såväl som i främmande länder, har som bekant ett stort antal
anmärkningar framkommit såväl mot den konkreta gestaltning, som förbundet
erhållit, som mot särskilda bestämmelser i förbundsakten. Vid
granskning av de anmärkningar, som härutinnan ur skilda synpunkter
framställts, vill utskottet hålla sig till vissa punkter, vilka kunna betraktas
som särskilt betydelsefulla och kring vilka diskussionen företrädesvis
rört sig.
Den förbundet vidlådande brist, som kanske allra först tilldrar sig
uppmärksamheten, sammanhänger på det närmaste med omständigheterna
vid dess tillkomst. Dessa hava medfört att grundtanken för ett nationernas
förbund att utgöra en alla civiliserade stater omfattande organisation
för fredens bevarande icke från början blivit förverkligad, i det
att åtskilliga länder tillsvidare komma att stå utanför. Tydligt är att så
länge detta förhållande fortfar, kan förbundet endast på ganska ofullkomligt
sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig
och för vänskapligt närmande folken emellan. Särskilt ägnat att väcka betänklighet
är, att Nordamerikas förenta stater, som genom sin president
så synnerligen verksamt deltagit vid förbundets grundläggning, ännu icke
fattat beslut om sin anslutning, då det torde vara en väsentlig förutsätt
-
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
17
ning för att förbundet skall erhålla den universella karaktär, som tillämnats
detsamma, att nämnda makt tar plats bland dess medlemmar.
Detta förhållande är för visso beklagligt och kan giva förbundet sken
av att icke äga den universella syftning, som är dess bärande grundtanke.
Härtill bidrager jämväl den omständigheten att, till följd av den för
handlingsordning som kommit till användning, de numera inbjudna staterna
icke satts i tillfälle att vid grundandet medverka. Såsom redan anmärkts,
har därjämte den politiska situationen vid förbundets bildande haft till
följd, att åtskilliga europeiska stater, och bland dessa flera oss geografiskt
nära liggande, icke beretts tillfälle att från början ansluta sig. Gran
dad anledning torde emellertid förefinnas att antaga, att detta tillstånd,
åtminstone vad angår vissa av de utanför stående länderna, icke skall
bliva alltför långvarigt. Sedan den förbittrade stämning, som kriget helt
naturligt skapat, så småningom givit vika, och de demokratiska strävandena,
som synas allt mer och mer vinna mark i alla länder, utövat sm
gynnsamma inverkan, torde man hava rätt att hoppas på en ganska snar
utveckling av förbundet i här angiven riktning. Det ligger i förbundets
idé, att det bör omfatta alla civiliserade stater, och det kommer utan
tvivel att framstå som en plikt för dess medlemmar att arbeta härför.
Särskilt för de mindre staterna blir detta en bland de närmaste och naturligaste
uppgifterna.
Gent emot dem, som på grund av förbundsaktens sammanhang
med fredsfördraget i nationernas förbund endast vilja se ett segrarnes
förbund, må för övrigt påpekas, att de segrande stormakterna, för att åt
sig trygga ett avgörande inflytande i världen, icke skulle ha behöft upp
rätta någon sådan institution som denna. Då de i alla fall tagit detta
steg, ha de otvivelaktigt därmed haft ett annat syfte. Allt tyder
på att de därmed verkligen under det omedelbara intrycket av världskrigets
olyckor och lidanden åsyftat att lägga grunden till en organisation,
som skulle för framtiden förekomma ett upprepande av sådana olyckor.
En annan anmärkning mot den föreliggande förbundsakten av mycket
avsevärd betydelse för de mindre staterna är vidare den dominerande
ställning inom förbundet stormakterna erhållit. I förbundsakten är icke
fixerat, huru ofta förbundsförsamlingen, i vilken varje förbundsinedlem
har eu röst, skall sammankallas, och bestämmelserna rörande dess uppgifter
och kompetens i förhållande till förbundsrådet äro delvis svävande
och ofullkomliga. Till följd härav synes rådet, bestående av representan
ter för 5 stormakter och 4 andra stater, utsedda av församlingen, komma
att, åtminstone tillsvidare, inom förbundet intaga en synnerligen för
Jiihavg
till riksdagens protokoll 1920. 11 sand. 1 avd. 1 höft. (År 1.) B
18
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
härskande ställning. Det är naturligt, att detta förhållande, särskilt med
hänsyn till att de mindre staterna icke var för sig kunna påräkna en stadigvarande
representation i rådet, måste hos dessa väcka betänkligheter. Man
torde emellertid, såsom av de ovannämnda svenska delegerade framhållits, få
medgiva, att då bördan av verkställighetsåtgärder, som kunna bliva av nöden
för förbundets räkning, till allra största delen måste falla på stormakterna,
dessa icke utan fog böra hava sig tillförsäkrad en särskilt stark ställning
inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor om dylika åtgärder.
Denna ordning betecknar i alla fall, såsom de delegerade påpekat,
ett stort framsteg i förhållande till den hittillsvarande, då stormakterna
plägat förbehålla sig själva avgörandet av politiska tvister med tillkallande
allenast av de mindre makter som tvisten direkt berört.
Det bör slutligen här framhållas, att ovanberörda missförhållande
i någon mån även mildras därav, att för beslut i rådet fordras enhällighet,
vilket i många, fall måste vara till fördel för de mindre staterna.
Den brist på tydlighet och fullständighet, varav akten i åtskilliga
punkter lider, blir av särskild betydelse, då det gäller de för frågan om
Sveriges anslutning viktigaste delarna av förbundsakten, nämligen artiklarna
10—17, som innehålla de regler, akten uppställer för förbundets
verksamhet till fredens bevarande. Aktens bestämmelser i dessa punkter
ha också blivit föremal för olika tolkning. I dessa för vårt land så
betydelsefulla punkter har i den kungl. propositionen gjorts en utförlig
sammanfattning av de förpliktelser akten, så vitt oss angår, kan äga, och
utskottet finner sig för sin del böra giva sin anslutning till denna
tolkning.
Vad särskilt beträffar den viktiga art. 16 ha visserligen i den
offentliga diskussionen tvivelsmål uttalats, huruvida icke en längre gående
förpliktelse i fråga om militär sanktion innebures i förbundsakten, än
i den kungl. propositionen gjorts gällande. Utskottet vill emellertid framhålla,
att den tolkning av ovannämnda såväl som övriga här avhandlade
artiklars innebörd, som departementschefen givit, till fullo överensstämmer
med det resultat, vartill de norska och danska regeringarna i
detta avseende kommit, samt att även den nederländska regeringen i sin
proposition till generalstaterna om inträde i nationernas förbund i det
hela ställer sig på samma ståndpunkt.
Utskottet erinrar därjämte, att vilken tolkning som än antages rörande
förbundsaktens bestämmelser om militär sanktion, bibehåller varje
förbundsmedlem sin rätt att pröva, om den finner sig höra deltaga i en
sådan sanktion eller icke, i och genom det stadgande i art. 4, att envar
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
19
i rådet icke representerad stat äger säte och stämma därstädes vid behandling
av fråga, som speciellt berör denna stats intressen; och enligt
art. 5 måste ett beslut av rådet i dylik fråga för att få bindande kraft
vara enhälligt.
Mot förbundsaktens stadganden måste — såsom även departementschefen
påpekat — vidare anmärkas, att bestämmelsen i art. 8, som reglerar
den viktiga frågan om rustningarnas begränsning, är alltför obestämd
för att kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande minskning
av rustningarna. Den åsikt har till och med uttalats, att en anslutning
till förbundet skulle, långt ifrån att vara ägnad att åstadkomma en minskning
i militärbördorna, snarare kräva en ökning av hittillsvarande försvarsanordningar.
Uppenbart är emellertid, att artikeln uttryckligen avser en
begränsning av rustningarna, vadan tydligen icke kan ifrågakomma någon på
själva akten grundad anmodan att stärka de militära försvarsanstalterna.
Visserligen torde mycket bero på de principer, enligt vilka rådet kommer
att utarbeta de i art. 8 omförmälda planer till en dylik begränsnings
genomförande, men det torde dock, såsom departementschefen anfört, böra
anses, att när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla
försvarsanstalter till »det minimum som är förenligt, med den nationella
säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst
en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning
den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,
som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet såsom tillfyllest
även för eventuella bidrag till en förbundsaktion. Det slutliga malet är
i alla händelser — såsom det med klara ord utsagts av bland andra den
förre amerikanske statssekreteraren Lansing — att nå fram till ett tillstånd,
som kan betecknas såsom allmän avrustning.
Slutligen kan utskottet icke underlåta att uttala ett beklagande, att
organiserandet av en fast internationell domstol icke kunnat komma till
stånd i samband med själva förbundsakten, utan ställts på framtiden,
samt att i akten ej intagits bestämmelser om obligatorisk skiljedom i
alla rättstvister, utan i viss mån överlämnats åt förbundsmedlemmarna
själva att avgöra, huruvida en tvist ägnar sig för skiljedom eller ej.
Ett införande av en dylik bestämmelse och inrättandet av eu fast domstol
är en sak av den högsta vikt för främjandet av förbundets fredsbevarande
syften. Emellertid har ju Sverige liksom övriga skandinaviska
stater efter gemensamma överläggningar redan före förbundets
konstituerande framställt och sedermera till förbundets sekretariat inlämnat
förslag till förbättringar av förbundets organisation i detta avseende,
och ett samarbete äger för närvarande rum i Haag mellan sakkunniga
20
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
från de skandinaviska länderna samt Schweiz och Nederländerna i liknande
syfte. Det är att hoppas att detta samarbete skall giva till resultat
ett gemensamt förslag i ämnet, som kan påskynda en dylik domstols
upprättande.
De betänkligheter, vartill förbundsfördraget ger anledning och varåt
utskottet sålunda, i anslutning till vad i Kungl. Maj:ts proposition redan
framhållits, för sin del velat ge uttryck, framställa sig som naturliga
utgångspunkter för önskemål, vilkas snara realiserande i väsentlig mån
torde kunna betraktas som förutsättning för, att nationernas förbund på
ett tillfredsställande sätt skall kunna motsvara sin stora uppgift. Utskottet
påminner därom, att före förbundsfördragets slutgiltiga fastställande
åtskilliga erinringar framfördes från svenskt och annat neutralt håll,
och att på grund härav vissa ändringar i det ursprungliga förslaget
antogos, vilka innebära förbättringar. Det syfte, som med dessa erinringars
framförande avsågs, kunde dock i flere viktiga hänseenden då
icke uppnås. De svenska delegerade i Paris hava i sitt, i den kungl.
propositionen refererade yttrande, sammanfattat de huvudanmärkningar
som ej vunnit beaktande, och utskottet vill, i anslutning till vad i detta
yttrande och i den kungl. propositionen i övrigt härom blivit anfört som
sin mening uttala, att uppfyllandet av de önskemål, som innefattas i
berörda anmärkningar, allt framgent bör från svensk sida med all kraft
eftersträvas.
Bland dessa önskemål, som utskottet redan i det föregående haft
tillfälle att närmare beröra, må här som de viktigaste framhävas:
upptagande så snart sig göra låter av de icke inbjudna staterna i
förbundet;
åstadkommandet av en mera tillfredsställande ordning för de mindre
staternas representation i förbundets råd;
ett bestämdare reglerande av delegeradeförsamlingens sammanträden
och uppgifter samt av förbundsorganens inbördes kompetens;
organiserandet, så snart sig göra låter, av den fasta internationella
domstol, som i förbundsakten omtalas, samt ett bättre preciserande och
vidare utvecklande av det i densamma föreskrivna medlings- och skiljedomsförfarandet;
samt
sist, men icke minst, att det arbete för en universell och
effektiv begränsning av de nationella rustningarna, som i förbundsaktens
art. 8 utlovas, utan dröjsmål igångsättes och med verklig kraft bedrives.
Utskottet uttalar den förvissning, att om Sverige inträder i förbundet,
vårt lands regering skall oavlåtligt hava sin uppmärksamhet inriktad
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
21
på att begagna de möjligheter, som erbjuda sig att verka för förbundets
utveckling efter dessa allmänna riktlinjer.
Den förändring i Sveriges sedan långliga tider intagna ställning
såsom principiellt neutral stat, som en anslutning till förbundet i viss
mån kan sägas medföra, har i diskussionen anförts såsoin ett viktigt
moment, ägnat att resa tvivel om tillrådligheten av ett sådant steg.
Fördragets bestämmelser i art. 16—17 angående deltagande i ekonomisk
aktion och tillåtande av passage av trupper medföra i vissa angivna fall
för medlemmarna förpliktelser, som maste medgivas icke vara förenliga
med upprätthållande av fullständig neutralitet, sadant detta begrepp
hittills uppfattats. Utöver dessa i nämnda stadganden noga fixerade fall
har emellertid förbundsmedlem icke skyldighet att medverka i ekonomiska
avspärrningsåtgärder eller medgiva genomtåg för militära styrkor. Om
alltså deltagande i ekonomisk aktion och tillåtande av passage av trupper
under vissa förhållanden kan bli en ofrånkomlig skyldighet, och om också
deltagande i militär aktion enligt art. 16 genom händelsernas tvång någon
gång icke skulle kunna undvikas, bör å andra sidan framhållas, att hela
den komplex av förberedande åtgärder, som förbundsakten föreskriver
till tvisters biläggande, måste anses utgöra en betryggande borgen för att
det alldeles övervägande antalet dylika konflikter skall kunna fredligt
avvecklas. Detta måste innebära eu avgjord förminskning av de risker
för krigiska förvecklingar, som hittills ständigt svävat som ett hot även
över länder, vilka såsom Sverige föra en bestämd freds- och neutralitetspolitik.
......
Det förtjänar i detta sammanhang framhävas, att det icke ar överensstämmande
med rätta förhållandet, da, såsom ofta skett, det påståendet
göres, att förbundsakten alldeles upphäver neutraliteten i hittills antagen
mening. Detta gäller väl ifråga om krig, som enligt akten äro otillåtna,
d. v. s. sådana angrepp, som igångsatts i strid mot de här antagna reglerna
för förfarandet vid uppkommen konflikt. Men i andra fall kommer rätten
till neutralitet även i framtiden att gälla på samma sätt som hittills.
Bedömandet av de konsekvenser, som ifråga om neutralitetens bevarande
uppstå genom inträde i nationernas förbund beioi emellertid
ytterst på ett samtidigt avvägande av de möjligheter till upprätthållande
av neutralitet i hittillsvarande mening, som kunna förefinnas för en
stat som nu ställer sig utanför. Den handlingsfrihet, som i veikligheten
tillkommer en stat utom förbundet, bör icke överskattas. Då föibunds
medlemmarna äro förpliktade att hindra samfärdsel mellan en dylik stat
utom förbundet och den, mot vilken en igångsatt förbundsaktion är riktad,
22
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
torde möjligheten att upprätthålla de eu neutral stat tillkommande rättigheter
vara ytterst ringa, om ens någon. Såsom våra förut nämnda
delegerade framhållit, måste därför en utanför förbundet stående stat
i Sveriges ställning i händelse av förbundsaktion hava att räkna med
svårigheter i fråga om handlingsfrihetens bevarande, som äro lika störa
om icke störi e än de, som härflyta ur de med ett medlemsskap av förbundet
följande förpliktelserna.
\ ad beträffar de praktiskt-politiska följderna av ett eventuellt avståndstagande
från förbundet, anser sig utskottet jämväl i likhet med
delegerade höra betona, att dessa av allt att döma skulle bliva synnerligen
allvarliga. Med den skeva ställning Sverige under sådana förhållanden
komme att intaga till de makter, som ingått i förbundet, skulle vårt lands
utsikter att verksamt främja sina intressen i den internationella sammanlevnaden
väsentligen förminskas. Då vi ha att räkna med att alla
övriga inbjudna makter komma att ingå i förbundet, skulle Sverige i
händelse av ett avböjande komma att stå isolerat. Enligt ingångna
underrättelser sta folkrepresentationerna i vara grannländer Danmark och
Norge, med vilka Sverige under de senare åren inlett en betydelsefull
samverkan, beredda att lämna sitt bifall till de danska och norska regeringarnas
framställningar om anslutning till förbundet. Vilka följder ett
motsatt steg från Sveriges sida skulle medföra för denna samverkan i
fortsättningen är lätt att inse och behöver här ej närmare utvecklas.
Från en mera allmän synpunkt betraktat måste man visserligen
gorå sig förtrogen med den tanken, att, såsom förut påpekats, en anslutning
till förbundet någon gång kan för landet komma att medföra situationer,
där vissa risker föreligga. Men å andra sidan bör ej förglömmas, att
landet i en isolerad ställning icke kan påräkna det stöd och bistånd
från en över starka maktmedel förfogande sammanslutning, varav det under
vissa politiska situationer kan komma i trängande behov. En jämförelse,
som tar sikte på det läge, som för Sverige skulle följa genom ett
inträde i förbundet, och det läge, vari vårt land skulle komma, om det
stannar utanför, ger alltså enligt utskottets bestämda uppfattning avgjort
till resultat, att ett avböjande från svensk sida skulle medföra vida större
olägenheter och risker än en anslutning. En vägran av Sverige att mottaga
den till oss framförda inbjudan skulle därför icke vara förenlig med
våra verkliga intressen.
Men om vid ett noggrannt övervägande av de fördelar och nackdelar,
som kunna tänkas uppstå som en följd av Sveriges anslutning till
nationernas förbund, de praktiskt-politiska skälen måste anses tala för
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
23
anslutning,'' tillkomma principiella synpunkter, som för ett slutligt bedömande
av hela frågan äga den största betydelse.
De bristfälligheter, som vidlåda förbundet, de önskemål för dess
fullkomnande, som i olika avseenden kunna framhållas och som utskottet
för sin del i det föregående betonat, få ej bortskymma den mäktiga och
löftesrika tanke, som bär upp detsamma. Det kan ej bestridas, att förbundsfördraget,
med de ledande grundsatser det innehåller, betecknar ett
ofantligt betydelsefullt steg framåt till grundläggande av ett mellanfolkligt
rättstillstånd. Inrättandet av nya internationella organ — utskottet erinrar
om att Sverige redan givit sin anslutning till den internationella
organisation för arbetarskydd, som Washingtonkonferensen i enlighet med
förbundsakten begynt uppbygga — det uttryckliga erkännandet av principerna
om nistningarnas begränsning och mellanstatliga avtals offentliggörande,
den bestämda förpliktelsen för förbundets medlemmar att
alltid: göra de allvarligaste försök till fredlig lösning av uppkommande
tvister, innan vapnen tillgripas, fastställandet av garantier för dessa förpliktelsers
iakttagande, proklamerandet av vittgående humana och socialpolitiska
internationella uppgifter — allt detta utgör viktiga moment, som
innebära rika utvecklingsmöjligheter för den nya organisationsform som
skapats. Denna har utgestaltats ur världskrigets ohyggliga erfarenheter,
och den framträder som ett första allvarligt försök att ersätta det
hittillsvarande anarkiska förhållandet staterna emellan med en mellanstatlig
rättsordning till förebyggande av nya krig. Skall förbundet komma att
verka på ett sätt, som överensstämmer med förbundsaktens anda, skola
dess utvecklingsmöjligheter på bästa sätt kunna tillvaratagas, då är det
emellertid en väsentlig förutsättning, att det vinner anslutning av alla
stater, som vilja bidraga till främjande av dess höga mål, världsfredens
bevarande. Endast därigenom kan ett internationellt rättsmedvetande,
en samlad världsopinion växa fram och vinna stadga som det verkligt
bärande underlaget för förbundets verksamhet.
Enligt utskottets åsikt bör Sverige ej saknas bland de kulturfolk,
vilka inträda som medlemmar i förbundet till samfällt arbete för upprätthållandet
av dess principer. Det steg Sverige härigenom tager innebär
visserligen ett åtagande av i viss mån vidgade förpliktelser. Men
skola de nya rättstankar, som genomgå förbundsakten, verkligen göra
sig gällande, kan det ej ske utan att vårt land nödgas redan i förväg
underkasta sig skyldigheter, till vilka det enligt sakernas förutvarande
ordning ägt att efter prövning i varje särskilt fall taga ställning.
Detta är en nödvändig följd av det nya betraktelsesätt, som ser tillvaratagandet
av de nationella intressena i det närmaste samband med upp
-
24
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
komsten och befästandet av en internationell rättsordning. För Sverige,
som med sina mer än hundraåriga fredstraditioner hängivet deltagit
i arbetet för den mellanfolkliga rättsutvecklingen, framstår det nn
som en historisk uppgift att på det sätt som den nya tiden kräver och
efter måttet av dess krafter medverka vid uppbyggandet av den rättsorganisation,
som nationernas förbund avser att förverkliga.
På grund av vad utskottet ovan anfört får utskottet alltså hemställa,
1) att den av herrar Westman och Åhlmans Olof
Olson avgivna motion, nr 219 i första kammaren, om
framställning avseende förlängning av tidsfristen för
beslut rörande Sveriges inträde i nationernas förbund,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
2) att riksdagen, med avslag å herr Ekmans motion,
nr 216, herr Reuterskiölds motion, nr 218, herr
Winbergs motion, nr 225, och herr Lindhagens motion,
nr 226, i första kammaren, samt herr Yennerströms
motion nr 323, i andra kammaren, må, med bifall till
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, samtycka till
att Kungl. Maj:t avgiver förklaring, att Sverige ansluter
sig till akten om nationernas förbund av den 28
juni 1919.
Stockholm den 1 mars 1920.
På utskottets vägnar:
HJ. BRANTING.
Vid ärendets slutbehandling hava närvarit: herrar Branting, Trygger, C. E. Svensson,
Kvarnzelius, Swartz, Möller, Alexanderson, Wohlin, Wigforss, Clason, Nilsson i Malmö, Aaby
Ericsson, M. Hellberg, Lindman, R. G. Hamilton, Larsson i Västerås, Magnusson i Tumhult,
Eriksson i Grängesberg, Röing, Engberg, Nilsson i Bonarp, Janson i Kungsör, Vennerström
och Hederstierna.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
25
Reservationer.
I. Vid punkt l:o i utskottets hemställan:
av hrr Wolxlin, Clason, Magnusson i Tumhult, Nilsson i Bonarp och
Vennerström, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till hrr Vestmans
och Åhlmans Olof Olssons motion.
II. Vid punkt 2:o i utskottets hemställan:
dels av herrar Trygger, Clason, Aaby Ericsson, Lindman, Magnusson
i Tumhult och Nilsson i Bonarp, som anfört följande:
Med varma förhoppningar har det svenska folket omfattat tanken
på ett nationernas förbund med uppgift att ställa staternas inbördes förhållanden
icke under maktens utan under rättens och billighetens herravälde.
Kriget har för vårt land med ökad styrka framstått såsom en
kulturens fiende, och genom en mer än hundraårig neutralitetspolitik har
Sveriges folk kraftigt understrukit denna sin uppfattning. Detta ha vi
så mycket lättare kunnat göra, som otaliga band av aktning, vänskap
och tacksamhet förena oss med världens kulturstater. Då man nu inbjudit
vårt folk att ansluta sig till förbundsakten för nationernas förbund,
hava vi med det största erkännande tagit del av de grundsatser,
som i ingressen till densamma uttalas såsom normgivande för det nya
förbundet. Att rätt och heder skola utgöra grundvalen för internationella
förbindelser, att rättesnöret för regeringarnas handlande skall vara den
internationella rättens föreskrifter, att krig skola såvitt möjligt förekommas
samt att rättvisa och fördragstrohet skola behärska staternas inbördes
förbindelser, allt detta är ett vackert program, som ett verkligt nationernas
förbund med skäl kunde sätta sin stolthet i att förverkliga. Dessa
uttalade grundsatser torde få anses giva Sverige åtminstone den garantin,
att vårt folk fritt och utan risk att missförstås äger pröva, huruvida den
förbundsakt, man inbjudit oss att biträda, uppfyller de förutsättningar,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 11 sand. 1 avd. 1 käft. (Nr 1.) 4
2b Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
som enligt vår mening fordras för att förbandet skall kunna fylla sin
höga uppgift.
Redan det sätt, varpå förbundet skapats, är dock ägnat att väcka
allvarliga betänkligheter. Medan de i världskriget deltagande allierade
och associerade makterna, fördragets s. k. signatärmakter, ensamma fått
såsom likställda överlägga om och utforma de särskilda förbundsbestämmelserna,
har man ställt Sverige inför kravet att inom en kort frist bestämma,
om vi utan förbehåll ville godkänna avtalet, detta trots att vid
tiden för vårt avgörande en bland de förnämsta signatärmakterna, Amerikas
Förenta stater, ännu icke definitivt avgjort, om eller på vilka villkor
denna makt vill ingå i förbundet. Denna omständighet i förening med
det förhållandet, att stater med Europas halva folkmängd ännu icke medgivits
rätt att ansluta sig till förbundet, bidrager till att förminska möjligheten
för oss att bedöma, om hänsynen till Sveriges väl tillåter oss
att binda vart land vid denna nya sammanslutning. Densamma får onekligen
genom nu påpekade förhållanden mera karaktären av en allians
under ledning av de segrande stormakterna än av ett nationernas förbund
till mänsklighetens bästa. Ett uttryck för att denna vår syn på
saken är riktig ligger otvivelaktigt däri, att förbundsakten utgör ''första
kapitlet i den mellan den s. k. ententens stater och Tyskland avslutade
fredstraktaten.
Huvudsakligen avgörande för vårt beslut måste dock bliva de i
förbundsakten intagna bestämmelserna. Att genom dessa Sveriges rätt
att själv bestämma över sina angelägenheter, på sätt har skett nästan
så länge riket ägt bestånd, samt att fortfarande upprätthålla sin neutralitet
måste lida vissa inskränkningar, är något, som följer av själva naturen
av ett nationernas förbund. Allt beror emellertid på omfattningen
av dessa inskränkningar och på de fördelar,1 som i stället skulle komma
oss till del genom inträde i förbundet. I nämnda avseende lider förbundsakten
av en brist, vilken särskilt för en mindre stat är av en väsentlig
betydelse, nämligen fördragsbestämmelsernas oklarhet och mångtydighet.
Därigenom bli vi ur stånd att klart överblicka vare sig vilka
rättigheter som skulle tillkomma vårt land såsom förbundsmedlem eller
vilka förpliktelser vi enligt fördraget skulle underkastas. Sålunda måste
det, särskilt i betraktande av gjorda uttalanden, vara ovisst, huruvida
vårt land icke genom inträde i förbundet får ställningen av ett slags
garant för genomförandet av fredsfördragets övriga bestämmelser. Åtminstone
förpliktelsen att gent emot alla angrepp utifrån upprätthålla
den genom fredsfördraget gjorda territoriella regleringen synes med ett
visst fog kunna anses framgå ur lydelsen av art. 10. Vidare lämnar
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
21
art. 1(1 i ovisshet, huruvida vid ett krig, som med kränkning av förbundsfördraget
börjar, vi äro förpliktade att med militära maktmedel
medverka vid aktionen emot den fördragsbrytande staten. Denna ovisshet
träffar tydligen även vår rättighet att, om vi själva angripas, få
militärisk hjälp av övriga förbundsmedlemmar. Klart är, att denna situation
måste bli utav den största betydelse med avseende på de militära
bördor vi måste underkasta oss för att kunna säkerställa vårt oberoende.
Men härmed må vara huru som helst, vad som är otvivelaktigt
är, att vi i händelse av en dylik krigisk förveckling vore förpliktade
såväl att omedelbart avbryta alla förbindelser av kommersiell eller finansiell
art med den fördragsbrytande staten, att förbjuda alla förbindelser
mellan vårt lands innebyggare och innebyggarne i ifrågavarande stat
samt att förhindra alla förbindelser av finansiell, kommersiell eller personlig
art mellan denna stats innebyggare och innebyggare i varje annan
stat, oberoende därav huruvida den tillhör förbundet eller ej. Genom
dessa bestämmelser synes den s. k. hungerblockaden av ett folk ha blivit
införlivad nästan såsom ett rättsinstitut i den nya folkrätten, något som
står i skarp strid mot vårt folks rättsmedvetande. Men därtill kommer,
att alla dessa åtgärder synbarligen medföra fara att inveckla vårt folk i
allvarliga krigiska förvecklingar. Detta blir så mycket lättare följden,
som vi därjämte äro förpliktade att vidtaga erforderliga åtgärder för att
inom vårt område underlätta fri passage för andra förbundsmedlemmars
militära styrkor, som bekämpa den fördragsbrytande staten. Något utrymme
för vår hävdvunna neutralitetspolitik finns följaktligen icke i en
dylik situation, utan mot våra intressen, mot våra önskningar kunna vi
invecklas i krig kanske på vårt eget område, och detta, såsom förut sagts,
utan att äga en klar och obestridlig rätt till hjälp från dem, vilka kanske
genom sina åtgärder föranlett det fördragsbrott, mot vilket den militära
aktionen riktas.
Men det stannar icke vid fördragsbestämmelsernas bristfällighet i
angivna avseenden. Betydelsen av denna bristfällighet står i väsentligt
beroende av vem som äger det avgörande inflytandet i fråga om dessa
stadgandens tillämpning. Pråu denna synpunkt blir det uppenbarligen
av största betydelse, vilken anslutningen blir till förbundet och vilka
makter där hava en inflytelserik ställning — detta gör ovissheten om
Förenta staternas ställning till förbundet till eu synnerligen viktig fråga
— samt särskilt vilken möjlighet vårt land skulle äga att göra sin mening
gällande inom förbundet.
Förbundets förnämsta organ äro rådet och förbundsförsamlingen.
28
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Emot vad som borde vara fallet har rådet blivit så gott som allsmäktig!,
medan församlingen skjutits starkt tillbaka. I denna förbundsförsamling
äger varje förbundsmedlem säte, och majoriteten därstädes
utgöres, egendomligt nog, av utomeuropeiska stater och självstyrande
kolonier. Rådet åter bestar av de fem allierade och associerade huvudmakterna
eller, om Amerikas Förenta stater icke ingå i förbundet, av de
övriga fyra. Dessutom hava fyra mindre makter säte i rådet. Att intaga
dylik plats hava i fördraget utsetts Belgien, Brasilien, Grekland och
Spanien. Dessa sitta i rådet, till dess förbundsförsamlingen bland sina
medlemmar utser andra. Oklart är emellertid vilken majoritet som fordras
för en dylik förändring. Fordras enhällighet, lärer utsikten icke
vara stor för någon av de övriga att komma in i rådet. Då rådet i
regel måste vara enhälligt för att ett beslut skall åstadkommas, ligger
det ock nära till hands att antaga, att man icke kommer att vara synnerligen
benägen för förändringar i rådets sammansättning. Häri ligger
en stor fara för att rådets politik kommer att bestämmas av alltför stor
hänsyn för de staters intressen, som där äro representerade. Den allianskaraktär,
som vi förut trott oss finna hos förbundet, kommer härigenom
att° i hög grad förstärkas. Sverige har föga utsigt att få någon
plats i rådet, såvida det icke gäller en fråga, som speciellt berör dess intressen.
Att utom rådet skulle stanna jämväl åtskilliga mindre stater
såsom Danmark, ° Holland, Norge och Schweiz, vilka liksom vårt land
kunna ha anspråk att räknas bland världens förnämsta kulturbärande
och fredsälskande stater, är uppenbarligen till skada för förbundets utveckling
i rätt riktning.
Förbundets råd har såsom sagts vitt gående befogenheter. Visserligen
kan icke rådet hindra förbundsförsamlingen att med två
tredjedelars majoritet upptaga nya medlemmar i förbundet, men utan
rådets medgivande kan icke församlingen ge en makt rätt att ständigt
representeras i rådet eller öka antalet av de valda rådsmedlemmar, som
där äga representationsrätt. Det är rådet, som genom sin inbjudan avgör,
om en fråga speciellt berör en utom rådet stående förbundsmedlems
intressen och på grund därav rätt tillkommer honom att deltaga vid frågans
handläggning inom rådet. Det är rådet, som uppgör visserligen
blott planer till rustningarnes begränsning men som, när en stat en gång
fixerat sin försvarsstyrka, avgör om en ändring, som staten av hänsyn
till sin nationella säkerhet kan finna nödvändig, får vidtagas. Det är
rådet, som synes ha bestämmanderätten angående vilka privata företag
skola äga rätt att tillverka vapen och krigsförnödenheter. Det är rådet,
som vid angrepp eller fara för angrepp mot förbundsmedlems femton
-
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
29
ella integritet och politiska oberoende, skall taga i övervägande på vad
sätt förbundsmedlems i art. 10 stadgade förpliktelse att skydda denna
integritet och oberoende skall genomföras. Det är rådet, som vid varje
krig eller krigshot synes ha att taga de mått och steg, som äro ägnade att
verksamt trygga freden mellan staterna. Det är rådet, som föreslår de
åtgärder, vilka skola åvägabringa en skiljedoms verkställighet. Det är
rådet, som bestämmer huruvida en stats invändning, att en tvistig fråga
enligt internationell rätt tillkommer statens eget avgörande, skall beaktas
eller ej. Det är rådet, vars enhälliga uttalande i en till detsamma
hänskj liten tvist gör förbundsmedlem, som angriper den hos rådet vinnande,
till fördragsbrytare med alla därav i art. 16 nämnda konsekvenser.
Det fordras rådsmedlemmarnas röster för att, därest dylik tvist hänskjutits
till förbundsförsamlingen och av dennas majoritet avgjorts, detta
avgörande skall få samma betydelse som ett rådsavgörande. Det är
rådet, som vid fördragsbrytande krig har att föreslå och faktiskt kanske
bestämma, med vilka lånt-, sjö- och luftstridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna
skola bidraga vid förbundets aktion mot fredsbrytaren. Det
är rådet, som beslutar om uteslutande ur förbundet av förbundsmedlem,
som enligt rådets mening brutit mot någon av de ur förbundsfördraget
härflytande förpliktelser. Det är rådet, som har överinseende över mandatästaterna
i fråga om de under förbundet stående kolonier och territorier.
Det fordras slutligen de i rådet representerade staternas bifall för
att ett av förbundsförsamlingens majoritet fattat beslut om ändring i
förbundsakten skall bliva gällande.
Vad nu anförts angående rådets befogenheter torde otvetydigt
ådagalägga, till vems förmån den inskränkning i vår suveränitet skulle
givas som ett inträde i förbundet medför. Icke förbundet självt, representerat
av förbundsförsamlingen utan rådet eller med andra ord de
makter, som äro representerade i rådet, skulle erhålla den maktbefogenhet,
som berövats de svenska statsmakterna. Då härtill kommer att
den ställning, som förbundsrådet tillerkänt rådsmakterna, måste rent
faktiskt för dem medföra ett betydande inflytande även på frågor, som
icke egentligen ligga inom deras maktområde, såsom ekonomiska och
finansiella, framstå fördragets bestämmelser om förbundets organ och
dessas kompetens såsom egnade att i oskälig grad inkräkta på förbundsstaternas
suveränitet och handlingsfrihet. Ett inträde i förbundet, sådant
det skapats genom det föreliggande förbundsfördraget, skulle följaktligen
enligt vår mening i sina grundvalar rubba det nationella oberoende, som
Sveriges folk under seklers arbete uppbyggt och med de största offer
hittills bevarat. Vår självbestämningsrätt, vår neutralitet och vårt stat
-
30
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
liga oberoende, med ett ord allt vad vi ha kärt och dyrbart, vårt fädernesland,
bleve underkastat främmande makters gottfinnande och till tjänst
för deras särskilda intressen, om vi skulle sätta vårt namn under den
förbundsakt, som man erbjudit oss att nu biträda. Man har visserligen
gjort gällande att, om vi ställde oss utom förbundet, faran för vårt oberoende
och vår handlingsfrihet icke skulle undvikas utan snarare bliva
större. Valet skulle således stå icke mellan ett ont och ett gott utan
mellan tvenne onda ting, av vilka man borde taga det minst skadliga.
Detta resonemang förråder en misstro till andan inom förbundet, som
överskrider även en långt gående pessimism. Samma män, som anse
att man med lugn kan åt förbundets ledare överlämna tolkningen av de
oklara bestämmelserna angående våra rättigheter och förpliktelser, om vi
gå in i förbundet, hålla före att förbundet skulle göra vår ställning olidlig,
om vi begagnade oss av vår obestridliga rätt att stå utom förbundet,
detta trots det att vi samvetsgrannt uppfyllde våra internationella förpliktelser.
Vi för vår del gå icke så vitt i misstro mot förbundets
framtida verksamhet. Långvarig erfarenhet har för övrigt visat, att vårt
folks djupa fredskärlek och allvarliga pliktuppfyllelse mot andra stater
kunnat, även under de vanskligaste förhållanden, bevara vår frihet och
oberoende. I förtröstan på sanningens och rättens makt förvänta vi samma
resultat i framtiden. Vi gå hellre med öppen blick faror till mötes än
låta oss med förbundna ögon av andra föras mot olyckor, som vi själva •
genom vaksamhet och klokhet kanske kunnat förekomma.
Man har slutligen för vårt inträde i förbundet fört fram det stora
principiella skälet, att den tanke, som anses trots allt i detta ha fått
åtminstone något förverkligande, är en av mänsklighetens ädlaste uppsåt
samt att vi inom förbundet långt mer, än om vi ställde oss utanför,
skulle kunna bidraga till att förbundet förvandlades från vad det är till
vad det i civilisationens intresse borde vara. Härpå vilja vi giva det
svar, att de män, som på ett så lysande sätt gjort sig förtjänta om
sina länder genom den kraft de utvecklat till hävdande av deras intressen
i världskriget, kanske just på grund därav haft svårt att organisera
ett nationernas förbund, där tillräckligt utrymme lämnades åt övriga
staters berättigade intressen. Och enligt vår mening är det Sveriges
plikt mot sig självt och mänskligheten att högt för hela världen förklara,
att den föreliggande förbundsakten synes ersätta den förra jämviktspolitiken
icke med ett tillfredsställande mellanfolkligt rättstillstånd utan med
en internationell diktatur. Tydligare kunna vi ej göra denna förklaring
än genom att vägra biträda den nya maktgrupperingen. Vårt folk har
under loppet av sin historia, utan att beakta företagets exempellösa vå
-
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
31
dor, gjort insatsen av hela sin välfärd för att åt mänskligheten rädda
dess dyrbaraste rätt, samvetsfriheten. Det må icke anses förmätet, om
vår generation i anslutning till denna stolta tradition söker åt folken
bevara den frihet under skyddet av en internationell rättsordning, som
hittills beretts individen inom ett ordnat samhälle.
Den dag, då tillfälle kan givas oss att inträda i ett nationernas
förbund, som, under tillbörlig hänsyn till nationernas frihet och till kulturfolkens
så vitt möjligt genomförda likställighet, söker förena dessa till
samverkan för fredens upprätthållande och en fast internationell rättsordnings
uppbyggande, skall finna oss färdiga att med tacksamhet och
glad förhoppning giva stora offer för en sådan skapelse av folkens känsla
för solidaritet och broderskap. Men vi skulle avlägsna oss från detta
mål, om vi anslöte oss till den nu framlagda förbundsakten.
På grund av vad vi sålunda anfört hemställa vi,
att riksdagen icke måtte bifalla vad Kungl. Maj:t
i förevarande proposition föreslagit.
dels av herr Swartz, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, under uttalande att, innan Förenta
staterna fattat beslut om och på vilka villkor de önska
inträda i nationernas förbund, slutlig ställning ej kunde
tagas till frågan om Sveriges anslutning till sagda förbund,
måtte förklara, att Kungl. Maj:ts proposition ej
för närvarande kunde bifallas.
dels av herr Wohlin, vilken hemställt, att utskottets utlåtande måtte
erhålla följande lydelse:
»Utskottet har tagit innehållet i Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt de till utskottet överlämnade handlingarna under noggrant
övervägande.
Utskottet är förvissat om att det svenska folket livligt delar önskningen,
att krigen hädanefter måtte kunna förebyggas genom skapandet
av eu på rätten grundad internationell ordning. Utskottet finner även,
att, i den mån det föreliggande förslaget till upprättande av ett folkens
förbund förverkligar strävandena i denna riktning, förslaget bör hälsas
med tillfredsställelse. Att förbundsakten, såsom från alla sidor erkännes,
32
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
innehåller brister, skulle icke i och för sig utgöra hinder mot Sveriges
anslutning till densamma. Från intet håll lärer nämligen kunna uppställas
den fordran, att det första försöket efter världskriget till upprättande
av en mellanstatlig rättsordning skall vara fullkomligt.
För att emellertid eu stat med Sveriges traditioner som den internationella
rättstankens företrädare skall kunna ingå som medlem i det
folkförbund, som bygger på den föreliggande förbundsakten, kräves dock,
att denna förbundsakt verkligen för det allmänna rättsmedvetandet inom
vårt land framstår såsom en säker grundval för en internationell fredsoch
rättsordning. Ur praktisk politisk synpunkt kan ett inträde i förbundet
därtill endast försvaras under förutsättning, att de faror för Sverige,
som ett sådant inträde under nuvarande världsförhållanden måste
medföra, fullt uppvägas av de därmed för oss förenade fördelarna.
Såvitt utskottet för närvarande förmår att bedöma, föreligga i sist
angivna hänseenden mycket starka skäl till tvivel. De i förbundsakten
upptagna grundläggande bestämmelserna utgöra väl en viss garanti för
att konflikter mellan olika stater skola kunna fredligt avvecklas, men de
kunna dock ingalunda förebygga krig. Akten bygger icke på inrättandet
av internationella dömande myndigheter med erforderlig maktbefogenhet.
Det synes utskottet icke rätt väl överensstämma med Sveriges intressen
att utan förbehåll ansluta sig till en förbundsakt som den förevarande,
vilken, särskilt i fråga om de viktiga artiklarna 10 och 16, lämnar rum
för så olika tolkningar och vilken i varje fall är så avfattad, att Sverige
i viss situation kan bliva nödgat att tillåta utländska trupper att begagna
landet för genomtåg och således som militär operationsbas. Även
om juridisk förpliktelse icke föreligger att med svenska väpnade styrkor
medverka vid exekution av folkförbundets beslut, måste skyldigheten att
medgiva passage av främmande trupper anses medföra ett så stort avsteg
från Sveriges sekelgamla och även under världskriget upprätthållna
neutralitetspolitik, att enligt utskottets uppfattning riksdagen av omsorg
om rikets säkerställande mot att indragas i krigiska förvecklingar icke
bör påtaga sig ansvaret för detsamma. Enligt förbundsakten kan förbundsmedlem
dessutom förpliktas tillgripa sådana ekonomiska aktionsmedel
som hungerblockader, vilka, när de hittills använts, med rätta inom
neutrala länder väckt starkt ogillande och vilka strida mot en sann neutralitetspolitik
och mot av Sverige hävdade rättsgrundsatser.
I detta sammanhang vill utskottet även uttala, att de fördelar i
form av ökad trygghet mot yttre angrepp, som Sverige skulle kunna
ernå genom en anslutning till den förevarande förbundsakten, synas vara
alltför osäkra för att uppväga de utrikespolitiska olägenheter för vårt
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
33
land och den minskning i vårt folks förtroende för egen kraft, som komme
att följa av de betydande inskränkningarna i Sveriges handlingsfrihet
och självbestämningsrätt.
Sveriges möjligheter att såsom medlem av förbundet verka för en
förbättring av detsamma äro i avsevärd mån kringskurna på grund av
att förbundsrådet intager en så förhärskande ställning och Sverige icke
kan påräkna en stadigvarande representation inom rådet.
En särskild anledning till ovisshet, huruvida folkförbundets verksamhet
kommer att motsvara berättigade förväntningar, ligger, såsom från
alla håll medgives, i att Nordamerikas Förenta Stater — ehuruväl dessa
staters nuvarande president anses som initiativtagaren till folkförbundets
upprättande — såvitt för närvarande kan bedömas icke synas komma
att inträda i förbundet åtminstone utan sådana förbehåll, som skola
avsevärt minska denna makts intresse att verka återhållande i fråga om
för mindre stater ödesdigra åtgärder från folkförbundets sida. Även av
det skälet synes vid det förestående beslutets fattande särskild hänsyn
böra tagas till Förenta Staternas hållning, att eu så stor del av den
svenska folkstammen ingår i Förenta Staternas befolkning.
Slutligen kan utskottet icke undgå att framhålla, att även om riksdagens
konstitutionella beslutanderätt icke i och för sig inskränkes genom
Sveriges inträde i förbundet, denna beslutanderätt dock efter sådant
inträde icke skulle kunna fritt utövas. Skulle riksdagen vägra sitt samtycke
till en grundlagsändring eller annan lagstiftningsåtgärd, som förutsättes
för fullgörande av de förpliktelser, Sverige såsom förbundsmedlem
iklätt sig, måste detta medföra allvarliga följder. Det riktiga får anses
vara att, innan Sverige inträder i förbundet, erforderliga ändringar i
grundlag och annan lag vidtagas.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte besluta att avgiva det svar
å Kung]. Maj:ts förevarande proposition, att riksdagen
livligt sympatiserar med strävandena att skapa en på
rätten grundad internationell ordning och anser Sverige
böra medverka till upprättandet av ett öppet och fredsbetryggande
nationernas förbund men likväl icke kunnat
bifalla Kungl. Maj:ts förslag att riksdagen må samtycka
till att Kungl. Maj:t avgiver förklaring, att Sverige
ansluter sig till akten om nationernas förbund av
den 28 juni 1919.»
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 11 sand. 1 avd. 1 höft. (Nr 1.) 5
34
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
dels av herr Vennerström som anfört:
Som representant i det särskilda utskottet för riksdagens socialdemokratiska
vänstergrupp kan jag ej biträda utskottsmajoritetens hemställan
till riksdagen att bifalla Kungl. Maj:ts förslag om anslutning till
nationernas förbund. En vänstersocialistisk vägran att medverka till Sveriges
inträde i nationernas förbund är ej liktydig med fientlighet mot
eller likgiltighet för den ursprungliga, vackra framtidstanke, som nu tagit
sig ett skröpligt uttryck i nationernas förbund. På grundval av solidariteten
mellan alla länders proletärer ha de socialistiskt tänkande befolkningslagren
alltid arbetat för att undanrödja de nationella intressekonflikter,
som manifesterat sig i väldiga rustningar och slutligen mynnat
ut i världskriget. De socialistiska internationalerna äro det senaste
halva seklets kraftigaste försök att sätta en fast mellanfolklig ordning
och ett intimt mellanfolkligt samarbete i stället för den kapitalistiska
våldsanarki, som byggt på en bestående nationell rivalitet.
I full överensstämmelse med sin internationellt socialistiska åskådning
se vänstersocialisterna med glädje och äro beredda att med all
kraft medverka till Sveriges inträde i ett verkligt nationernas förbund.
De instämma säkerligen helt och fullt i första punkten i den förklaring,
som enligt Lindhagens motion bör avlämnas som svar på inbjudningen
att inträda i nationernas förbund: »att Sverige med tillfredsställelse motser
bildandet av ett folkens förbund och synnerligen gärna ansluter sig
till eu sådan organisation». I ett folkens förbund, skapat och uppburet
av folken själva, byggt på demokratiska principer och fyllt med en folklig
anda, se vänstersocialisterna en oundgänglig förutsättning för att
mänskligheten en gång skall kunna komma bort från det nuvarande kapitalistiska
systemets mellanfolkliga massmord och inre sociala förtryck.
I det nationernas förbund, till vilket Sverige nu inbjudes att ansluta sig,
har emellertid idén om ett folkens förbund vid omsättningen i det praktiska
livet blivit omformad och karrikerad. Då nationernas förbund i sin
nuvarande gestaltning i stället lägger hinder i vägen för uppnåendet av
det socialistiska mellanfolkliga målet och då förbundet i många betydelsefulla
punkter står i avgörande motsättning mot de ledande principerna
för det socialdemokratiska vänsterpartiets program och hela socialistiska
åskådning, är det ur vänstersocialistisk synpunkt omöjligt att yrka bifall
till Sveriges inträde i detsamma.
I sin tillkomst och i sin utformning har nationernas förbund ingenting
av den demokratiens och folklighetens anda, som enligt själva namnet
borde vara den ledande i ett folkens förbund. Överallt spårar man
tvärtom despoti och fåtalsvälde. Vid förbundets skapande ha såväl de
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
35
besegrade folken som de neutrala staterna hållits fullständigt utanför
varje medbestämmanderätt. Förbundet är endast de segrande staternas
förbund. Men det är icke de segrande folkens förbund. Det är de
segrande regeringarnas förbund. Varken folken själva eller folkrepresentationerna
ba haft något inflytande på de konferenser, som i Paris föregingo
det definitiva godkännandet av förbundsakten. En handfull allsmäktiga
diktatorer ha ensamma avgjort, burudana stadgandena skola vara
till det förbund, i vilket folken nu erbjudes att inträda.
Vid granskning av förbundsaktens innehåll spåra vi allestädes
samma minoritetsdiktatur som kommit till synes i sättet för förbundets
skapande. Förbundets tvenne ledande organ äro delegeradeförsamlingen
och rådet, det förra motsvarande förbundets parlament, det senare dess
regering. Förbundsparlamentet är fullständigt betydelselöst. Förbundsregeringen
har all makt och myndighet. Rådet utarbetar planerna för
varje förbundsstats militärväsende, beslutar om ekonomisk blockad och
militäraktion, utesluter förbundsmedlemmar o. s. v. Och i detta råd äro
folkens aristokrater, stormakterna, de styrande och ställande. Folkens
parias, småstaterna — bland dem Skandinaviens — spela blott statistroll.
Inom varje stat kräver demokratien, att parlamentet skall hava beslutanderätten
och att regeringen skall vara det verkställande organet. I
nationernas förbund tillerkännes förbundsregeringen all faktisk beslutanderätt
och förbundsparlamentet är bara en dekoration. Återigen en minoritetsdiktaturens
och despotiens anda, alldeles oförenlig med de demokratiska
principer, som borde vara oundgängliga som grundval för ett
verkligt folkens förbund.
Med större energi än något annat parti har det socialdemokratiska
vänsterpartiet gått i elden för en fullständig avskrivning av militärväsendet.
Det hemska åskådningsmaterial angående de militära rustningarnas
förbannelse för alla folk, som världskriget har levererat, har hos de pacifistiskt
tänkande breda folklagren framskapat en allt mera rotfast åskådning,
att det ligger i alla folks intressen att snarast möjligt genomföra
en radikal avskrivning av alla rustningar. Man trodde sig i nationernas
förbund erhålla detta instrument, varmed folken hänsynslöst skulle rödja
militärsystemen ur världen. Men sådant nationernas förbund nu är, har
det fullständigt kommit dessa förhoppningar på skam. I förbundsakten
ser man icke en fast vilja till total avrustning folken emellan, knappast
ens till eu mera avsevärd lättnad i rustningsbördorna. Lika litet som
man ser någon vilja till avrustning i de synnerligen omfångsrika militära
program för den närmaste tiden, som de segrande stormakterna på ententesidan
nyligen framlagt. Frankrike skall tillsvidare behålla sin tre
-
36
Särskilda utskottets utlåtande AV 1.
ånga värnplikt och England sin övermäktiga flotta. Begränsningen av
rustningarna är i förbundsakten erkänd som eu allmän princip, men inga
som helst fasta grunder för principens genomförande äro fastställda. Till
vilken gräns rustningarna skola fixeras beror mest på förbundsrådet. Då
detta är övervägande sammansatt av ententens stormakter, bliva dess
militära intressen normgivande för de smärre förbundsstaternas rustningar.
Förbundsaktens artikel 8 fastslår, att de enskilda förbundsstaternas
rustningar böra fixeras vid det som är förenligt med den nationella säkerheten
och med genomförande av internationella förpliktelser förmedelst
en samfälld militär aktion. Förbundsrådet utarbetar rustningsplanen för
varje förbundsstat. Visserligen har varje stat formellt rätten att säga ja
eller nej till den framlagda planen. Men i realiteten blir rådets stormaktsvilja
den bestämmande. I samma artikel föreskrives att den av
rådet utarbetade rustningsplanen skall taga hänsyn till varje stats geografiska
läge. Då Sverige av ententens stormakter, de ledande inom rådet,
till följd av sitt geografiska läge betraktas som förbundets viktigaste
utpost intill Östersjön, där det icke är uteslutet att ententen befarar en
krigisk konflikt, kan man taga för visst att Sverige kommer att föreskrivas
eu i förhållandet till andra småstater proportionellt ganska betydande
rustningsbörda.
De militära myndigheterna befara, att Sverige vid inträde i Nationernas
förbund t. o. m. skall nödgas öka sina rustningar. Från sina
militära utgångspunkter anser generalstabscbefen Tingsten i sitt officiella
yttrande, att ett inträde i Nationernas förbund innebär en försämring av
nationens militärpolitiska läge. Han yttrar följande: »För försvarsvä
sendet
i en stat, sådan som Sverige, som sedan lång tid tillbaka inriktat
sin försvarsorganisation allenast på den nationella säkerhetens
tryggande, tillkommer alltså genom medlemskapet i Nationernas förbund
en ytterligare uppgift, vilken, för att det försvarspolitiska läget icke
skall försämras genom inträde i Nationernas förbund, kan kräva en ökning
av hittills varande försvarsanordningar, därest dessa i och för det nationella
försvaret för framtiden äro behövliga i samma omfattning som
förut.» Samma åskådning möter för Norges vidkommande i de norska
militära myndigheternas officiella yttranden angående inträde i Nationernas
förbund. Den norska generalstaben yttrar: »Det kan fruktas, att
de små nationerna efter deras inträde i förbundet skola bli starkare
belastade och lättare överansträngda än tidigare, då de helt själständigt
kunde ordna sitt försvars väsende». Den norska amiralstaben yttrar:
»Att döma av artikel 16 må vi vara förberedda på, att det skall ställas
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
37
större krav på vårt sjöförsvar än nu är fallet.» Och försvarsdepartementet
yttrar bl. a.: »Det kan långt ifrån anses som säkert, att vi få
ett billigare försvar än vi tidigare bär haft.» Dessa av enbart militära
skäl dikterade farhågor för ökad rustningsbörda kunna tåla vid en betydlig
prutning. För Sveriges del är man dock berättigad draga den slutsatsen,
att vårt land vid ett inträde i Nationernas förbund måste säga farväl
till förhoppningarna att kunna bedriva avrustningen i det tempo, som
från de socialdemokratiska arbetarmassorna har kräfts. Vid inträde i
Nationernas förbund lägger man avrustningskravet utanför dörren. För
en representant för det socialdemokratiska vänsterpartiet, som alltjämt
fordrar total avrustning, är det av denna grund omöjligt att yrka bifall
till inträde i Nationernas förbund.
I full överensstämmelse med sin vägran att på allvar taga itu
med avrustningsproblemet ha förbundets diktatoriska skapare ej tillmätt
skiljedomsinstitutet en avgörande roll vid lösningen av de mellanfolkliga
tvistefrågorna. Från pacifistiskt och socialistiskt håll hårsmån städse
hållit på den obligatoriska skiljedomen såsom skiljemedel i alla mellanfolkliga
konflikter. Det har alltid skarpt klandrats, att enligt Haagkonventionen
och gängse fördrag skiljedomen hittills tillmätts blott ett ganska
begränsat utrymme. Andra socialistiska internationalens kongress i Bern
i februari 1919 krävde, att i folkförbundet skulle skapas instrument, som
genom medling och skiljedom kunna antingen förebygga eller bilägga
alla tvister mellan folken, även sådana frågor, vilka betecknas som livsoch
äresfrågor. I frågan om skiljedom har Nationernas förbund ej gått
nämnvärt utanför den förut fixerade ramen. Krig såsom ett skiljemedel
vid internationella tvister uteslutes icke av förbundsakten. Krigsprincipen
rymmes fortfarande inom den nya mellanfolkliga ordningen. Kriget
har rent av i vissa fall blivit legaliserat. Det socialistiska vänsterpartiet
kan vara med om anslutning blott till ett sådant Nationernas förbund,
som är berett att helt avskaffa kriget såsom medel att avgöra mellanfolkliga
tvister, och för detta ändamål är det berett att upprätta en fast
internationell skiljedomstol med för alla parter obligatoriskt förbindande
domsutslag.
Sveriges inträde i Nationernas förbund innebär eu total brytning
med Sveriges gamla neutralitetspolitik, sådan den utgestaltats under
Sveriges sekellånga fredshistoria. Under viirldskriget har Sverige sökt
upprätthålla en åt alla håll liksidig neutralitetspolitik och vägrat inlåta
sig på någon som helst allianspolitik. Just därigenom har Sverige kunnat
undgå att dragas in i krigets elände. Då eu liten flock desperados
yrkade på Sveriges modiga uppslutning på Centralmakternas sida, reste
38
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Sveriges demokrati ett förbittrat motstånd mot tanken på uppgivande
av vår neutralitet. Nu är den regeringsdemokrati, som dikterat särskilda
utskottets majoritetsbeslut, färdig att genom anslutning till Nationernas
förbund definitivt uppgiva Sveriges neutralitetspolitik och sluta upp i
allians åt ett annat stormaktshåll. Då Central-Europa och Öst-Europa
icke är inbjudna att ta säte och stämma i Nationernas förbund och då
Amerika antingen stannar utanför eller går in med reservation, som gör
anslutningen blott formell, blir Nationernas förbund endast en trustsammanslutning
av ententens stormakter och deras vasaller jämte de neutrala
stater, som under kriget kommit i mer eller mindre beroende av
ententen. I Sveriges fega undfallenhet för ententens önskningar att
gorå Sverige medansvarigt i sin förnuftslösa Rysslandspolitik och pressa
in Sverige i inringningen mot Ryssland har man under de senaste två åren
kunnat skönja början till Sveriges uppslutning i ententealliansen. Ett
inträde nu i ett Nationerras förbund, som ingenting annat är än en ententeallians,
* stryker endast under Sveriges faktiskt pågående nyorientering
åt en förut förkastad allianspolitik med alla dess farliga ekonomiska,
militära och krigiska konsekvenser.
Vid inträde i Nationernas lörbund kan Sverige icke längre behålla
sin neutralitet^ med vänskapligt samförstånd åt alla håll och frontställning
åt intet håll. Neutraliteten rymmes icke inom Nationernas förbund.
I1 örbundsakten bannlyser detta begrepp. Utom genom rådets tillstånd i
ett enda undantagsfall: Schweiz. Sverige kan icke längre hålla sig neutralt
och fredligt utanför uppstående krigiska konflikter. På hemställan
eller befallning från förbundets råd kan Sverige tvingas in i ekonomisk
blockad eller militäraktion icke blott mot grannar, med vilka det förut
städse levat på fredsfot, utan ock mot fjärran länder, med vilka Sverige
har ingenting alls att skaffa. Denna omkastning i Sveriges neutralitetspolitik
markeras i regeringspropositionens yttrande, att de svenska
statsmakterna måste ändra värnpliktslagens föreskrifter, så att värnpliktiga
truppers användning utom riket möjliggöres, samt att de måste
ändra regeringsformen § 74, vilken i sin nuvarande lydelse medgiver
tillämpning av den s. k. rekvisitionslagstiftningen endast när fråga är
om upprätthållande av Sveriges neutralitet eller avvärjande av befarat
eller börjat angrepp, alltså icke för det fall, att Sverige som medlem
av förbundet skulle deltaga i eu militäraktion för dess räkning.
Genom de åtaganden, som Sverige ikläder sig genom godkännande
av förbundsaktens innehåll utsättes vårt land för farliga krigiska risker.
Visserligen ålägges Sverige av förbundsakten icke formellt att jakande
besvara en hemställan från förbundsrådet att lämna svensk militär som
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
39
hjälp till en av förbundet påkallad militäraktion. Men en hemställan
från ett så övermäktigt håll är i realiteten liktydig med en befallning
och skall säkerligen av Sverige uppfattas som en sådan. I enlighet med
förbundsakten tvingas Sverige vid en internationell militäroperation att
lämna fri passage för förbundsarméer liksom förbundets flottavdelningar.
I och med att så sker är Sverige en operationsbas för kriget och indraget
i detsamma samt ett föremål för militära anfall från den stat, mot
vilken förbundets aktion är riktad. Greklands öde under världskriget
ger en bitter lärdom. Även om Sverige land- eller sjövägen är ganska
väl skyddat för dylika anfall så ligger det dock öppet för luftanfall med
alla dess fruktansvärda förödelser. För övrigt övergår en ekonomisk
blockad, i vilken Sverige enligt förbundsakten tvingas att på rådets befallning
deltaga, av sig själv med nödvändighet i en militär konflikt. Då
Schweiz har kunnat erhålla tillstånd att behålla en permanent neutralitet,
borde även Sverige med sina gamla neutralitets- och fredstraditioner
vara berättigat att vidhålla sin neutralitet. Så länge som Nationernas
förbund icke tillerkänner Sverige rätten att av sin egen fria vilja leva i
fred och samförstånd med den övriga världen, kan det socialdemokratiska
vänsterpartiet icke medverka till Sveriges inträde i Nationernas förbund.
Det för Sveriges vidkommande kanske mest ödesdigra i förbundsakten
är dess sammankoppling med fredsfördraget i Versailles. Nationernas
förbund har tillkommit i våldsfreden i Versailles och blivit präglat
av dess våldsanda. Redan i denna sammankoppling ligger ett starkt
bevis för den förmodan att Nationernas förbund i sin nuvarande utformning
är avsett att vara en de segrande makternas liga för upprätthålllande
av denna våldsfred, som brutalt strider mot de av den västerländska
demokratien förut proklamerade principerna, att en bestående
världsfred måste grundas på samförstånd, mildhet och rättfärdighet. Nationernas
förbund är ett styrkebälte, varmed segermakterna omgjorda sig
själva, när de bereda sig för det nya krig, som de frukta som följd av
våldsfredens övergrepp. Enligt förbundsakten liksom fredsfördraget ålägges
Nationernas förbund eu hel rad viktiga och farliga uppdrag, såsom
verkställare av Versailles-fredens villkor. Förbundet har tilldelats protektionsrätt
över det omtvistade Saarområdet och den fria staden Danzig.
I förbundets hand bär lagts upprätthållandet av fredsbestämmelsen att
det tyska Österrikes oberoende skall i framtiden vara oavhändeligt, d. v.
s. dess förening med Tyskland för framtiden omöjliggjord. Bland förbundets
militära uppgifter ingår kontrollen över Tysklands så gott som
totala avrustning genom utsedda undersökningskommissioner. Dessa och
andra uppdrag, som direkt vid våldsfredens slutande tilldelats Nationer
-
40
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
nas förbund, kunna lått inveckla förbundet som helhet i krigiska äventyrligheter.
Förbundsaktens art. 10 innehåller eu förpliktelse för förbundets
samtliga medlemmar att upprätthålla medlemmarnas territoriella integritet
och förliandenvarande politiska oberoende. Härmed garantera förbundsmedlemmarna
obestridligen befästande av den territoriella indelning,
som blivit resultat av Versailles-freden. I åtskilliga fall ha de
segrande staterna i fredsfördragen frigjort underkuvade nationaliteter
från ett förut befintligt förtryck. Men i andra fall ha segrarna
gett möjlighet till ett nytt nationalitetsförtryck och därigenom allestädes
skapat explosionshärdar, ur vilka krig kunna blossa fram. Det
invändes, att en orättfärdig territoriell indelning kan på laglig väg förändras
och förbättras av delegeradeförsandingen och rådet. Men ententens
segrande stormakter och deras associerade ha en förkrossande majoritet
i såväl rådet som delegeradeförsandingen. De kunna därför icke
gärna tänkas medgiva en förändring annat än då den frampressats av
nödtvång. Då faran för framtida krigiska konflikter som följd av våldsfreden
ligger nära tillhands, utsätta sig alltså alla förbundsmedlemmarna
inom Nationernas förbund genom sina förbundspliktelser för denna hotande
fara. Hänsynen till egen välfärd borde bjuda Sverige att icke genom
inträde i Nationernas förbund utsätta sig för den krigsfaran. Därjämte
är det ur socialistisk synpunkt upprörande att tvingas medverka till upprätthållande
av en våldsfred, som vill för generationer framåt länka
Tysklands arbetande folk som penningskapande slavar åt ententens stormaktskapitalism.
Den socialistiska vänstern, som aldrig haft någon sympati
tillövers för det gamla militaristiska och kejsarstvrda Tyskland, kan
icke låna sin medverkan till bödeltjänst gentemot Tysklands arbetande
folk. Centralmakternas, särskilt Tyskland8 inträde i Nationernas förbund
är en oundgänglig förutsättning för att den socialdemokratiska vänstern
skulle kunna yrka bifall till Sveriges anslutning.
Nationernas förbund har även sin front riktad gentemot SovjetRyssland.
Ententemakternas försök att genom väpnad intervention eller
ekonomisk blockad, att genom vapen eller svält krossa Sovjet-Ryssland,
samt deras ständiga tillbakavisande av Sovjet-Rysslands upprepade fredsanbud,
vittnar om den hittills bestämmande andan hos de stater, som äro
allsmäktiga inom Nationernas förbund. Förbundet är ett ententemakternas
ömsesidiga försäkringsbolag gentemot ett befarat revolutionärt hot
från öster. Den engelske statsmannen Grey har nyligen uttryckligen
sagt ifrån, att »utan Amerikas inträde löper förbundet fara att bli föga
bättre än en de allierades liga till väpnat självförsvar mot preusseri och
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
41
bolsjevism». I vägran att erbjuda Ryssland inträde i Nationernas förbund
ligger ett understrykande av förbundets karaktär som ett bålverk
mot bolsjevism. Såväl inom ententestaterna som inom de neutrala staterna
se mäktiga intressen i nationernas förbund en kapitalets heliga
allians mot bolsjevism. I en fronställning mellan ett av kapitalistiskt imperialistiska
intressen styrt ententernas förbund å ena sidan samt ett revolutionärt
Sovjet-Ryssland å andra sidan ser man i stora drag en frontställning
efter klasskampslinjer mellan kapital och arbete. Ehuru en viss uppmjukning
i inringningspolitiken skett, ha ententemakterna, de bestämmande
makterna inom Nationernas förbund, icke ännu definitivt erkänt SovjetRyssland
som jämställd stat men beslutat upptaga diplomatiska förbindelser
med detsamma på samma sätt som med andra stater. Så länge
Ryssland hålles utanför förbundet och fred icke är sluten, kan socialdemokratiska
vänstern icke medverka till Sveriges anslutning till Nationernas
förbund.
Mot de för Sverige obestridligt stora riskerna av ett inträde i förbundet
sätta anslutningens anhängare den enligt deras mening mycket större
risken av att stå utanför. De befara, att opinionen inom ententestaterna i
en vägran från Sveriges sida att inträda, skulle se en börjande orienteringåt
Centralmaktshåll. Särskilda utskottet anser, att Sverige skulle komma
i skev ställning till ententen. Mot detta kan anföras, att Sverige genom
anslutning till förbundet skulle komma i ännu skevare ställning till Central-Europas
och Öst-Europas stater. På det allra kraftigaste måste betonas,
att eu sådan tolkning av ett avslag på inträde i Nationernas förbund
är fullständigt obefogad. Den socialdemokratiska vänstern har under
kriget på det allra kraftigaste bekämpat varje tendens till en sådan orientering,
och tillbakavisar därför för sitt vidkommande lika energiskt varje
misstolkning av sitt avslagsyrkande. Den vill endast behålla Sveriges
gamla neutrala ställning utanför alla allianser och med samma vänskapliga
samförstånd åt alla håll. Detta och ingenting annat.
I enlighet med anförda skäl överensstämmer det bäst med Sveriges
intresse att icke gå in i Nationernas förbund. Men denna såväl nationella
som mellanfolkliga fråga kan och bör ej ses enbart ur den nationella
egoismens synvinkel. Utskottsmajoriteten anser, att Sverige genom
sina hundraåriga fredstraditioner och sina forna insatser i arbetet
för den mellanfolkliga rättsutvecklingen är förpliktat att gå in och i samförstånd
med andra neutrala stater söka i mänsklighetens intresse omdana
Nationernas förbund till en verlig folkens rättsorganisation. Utskott
smajoritetens ljusa tro, att Sverige genom sitt inträde kan göra eu
Bihang till riksdagens protokoll li)20. 11 sand. 1 avd. 1 höft. (Nr 1.) 6
42
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
stor insats i denna rättsutveckling, är icke grundad på erfarenhetens vittnesbörd.
Den är övertro mera än tro. Utskottsmajoriteten liksom regeringspropositionen
nödgas konstatera, att Sverige lika litet som andra
neutrala stater kunde öva något inflytande att tala om vid förbundets
tillkomst. Intet skäl finnes för den tron, att stormakterna efter anslutningen,
då småstaterna äro som slavar länkade vid deras triumfvagn, skulle
taga större hänsyn till deras önskningar, som de förut alldeles nonchalerat.
Inom det allsmäktiga rådet skulle de skandinaviska staterna, bland dem
Sverige, kunna göra åtskilligt i åsyftad riktning. Men där äro de nu
icke med och komma kanske aldrig därin. I delegeradeförsamlingen äro
de med. Men den är betydelselös. Och även där ha de anslutna stormakterna
genom sin riddarevakt av oberoende stater all bestämmanderätt.
Sverige gagnar icke bäst mänsklighetens sak och är icke mest trogen sina
rätts- och fredstraditioner genom att försvärja sig till en vrångbild av
folkens förbund.
Sveriges av regeringen och regeringspartierna i en hastig vändning
frampressade anslutning till nationernas förbund innebär ett otillbörligt
och upprörande åsidosättande av den demokratiska grundprincipen
att folkmajoriteten skall ha bestämmanderätt vid dess slutliga avgörande
av dess livsfrågor. Däremot står den despotiska anslutningsproceduren i
god samklang med den för folkens mening likgiltiga minoritetsdiktaturen
vid förbundets skapande. Det är icke regeringens och riksdagens ensak
att kasta över bord Sveriges hundraåriga och välsignelserika neutralitetspolitik
och länka Sveriges öden vid en allianspolitik av oöverskådliga,
ödesdigra konsekvenser. Det folk, som ytterst måste taga konsekvenserna,
har en ofrånkomlig rätt, låt vara att den icke är grundlagsstadgad, att
bliva hört före beslutets fattande. Folkrepresentanterna ha intet mandat
att för folket avgöra denna dess livsfråga, då den icke förelåg vid folkrepresentanternas
val. Socialdemokratiska vänstern har krävt folkomröstning.
Detta krav har mött ett enhälligt motstånd från de båda s. k. demokratiska
partierna, liberalerna och högersocialisterna. Den socialdemokratiska
vänsterns representant i särskilda utskottet kan icke medverka till ett anslutningsheslut,
som ej föregåtts av en rådgivande folkomröstning. [
riksdagen har Westman motionerat om åtgärders vidtagande för att erhålla
eu tidsfrist på tre månader. Inom denna tid skulle statsmakterna
med god vilja vara i stånd att anställa en folkomröstning. Därför har
denna motion inom utskottet fått mitt understöd,
Då sålunda en rad ur vänstersocialistisk synpunkt oeftergivliga
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1. 43
förutsättningar för Sveriges anslutning till Nationernas förbund icke föreligga,
hemställer jag
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 90 angående anslutning till Nationernas förbund.
44
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Förbundets
samman
sättning.
Bilaga I.
Översättning.
Förbundsakt för nationernas förbund.
De höga fördragsslutande parterna,
vilka anse, att det, för främjande av samarbetet mellan nationerna
samt tryggande åt dem av fred och säkerhet, är av vikt
att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig,
att underhålla öppna samt på rätt och heder grundade internationella
förbindelser,
att noggrant iakttaga den internationella rättens föreskrifter, vilka
hädanefter komma att erkännas såsom rättesnöre för regeringarnas
handlande,
att vid de inbördes förbindelserna mellan ordnade samhällen upprätthålla
rättvisa och samvetsgrant hålla i helgd fördragsenliga förpliktelser,
antaga denna akt om upprättande av nationernas förbund.
Art. 1.
Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund äro de signatärmakter,
som nämnas i bilagan till denna akt, ävensom de jämväl i sagda
bilaga angivna stater, vilka komma att utan förbehåll ansluta sig till
förbundsakten genom en inom två månader efter aktens ikraftträdande
till sekretariatet ingiven förklaring. Om sådan förklarings avgivande
skall meddelande lämnas förbundets övriga medlemmar.
Varje i bilagan ej angiven stat, dominion eller koloni med självstyrelse
må bliva medlem av förbundet, därest förbundsförsamlingen
med två tredjedelars majoritet uttalar sig för dess upptagande, samt
under förutsättning, att den lämnar betryggande garantier för sin uppriktiga
avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser, och godtager
förbundets bestämmelser beträffande dess stridskrafter och rustningar i
avseende å bär, flotta och luftvapen.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
45
Varje medlem av förbundet må två år efter verkställd uppsägning''
utträda ur förbundet, under villkor att samtliga dess internationella förpliktelser,
däri inbegripna förpliktelserna enligt denna akt vid tidpunkten
för dess utträde, blivit uppfyllda.
Art, 2.
Förbundets i denna akt bestämda verksamhet utövas genom eu Organ,
församling samt ett råd, med biträde av ett permanent sekretariat.
Art. 3.
Församlingen består av ombud för förbundets medlemmar. Forsamlingen
Den sammanträder med bestämda mellantider samt dessutom vid
varje tillfälle, då omständigheterna sådant påfordra, å den ort, som är
förbundets säte, eller å annan ort, som må bliva bestämd.
Församlingen är behörig att till behandling upptaga varje fråga,
som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.
Varje medlem av förbundet må i församlingen hava högst tre
ombud och äger endast en röst.
Art. 4.
Rådet består av ombud för de allierade och associerade huvud- Kädet''
makterna1) samt för fyra andra medlemmar av förbundet. Dessa fyra
medlemmar skola fritt utses av församlingen vid tidpunkter, som denna
efter eget gottfinnande bestämmer. Intill dess ombud tillsatts för de av
församlingen första gången utsedda fyra förbundsmedlemmar, skola ombud
för Belgien, Brasilien, Spanien och Grekland vara ledamöter i rådet.
Med bifall av församlingens majoritet må rådet utse andra medlemmar
i förbundet att vara permanent representerade i rådet. Det må
med dylikt bifall jämväl öka antalet av de medlemmar i förbundet, som
skola av församlingen utses att vara representerade i rådet.^
Rådet sammanträder, när omständigheterna sådant påfordra, dock
minst en gång om året, å den ort, som är förbundets säte, eller å
annan ort, som må bliva bestämd.
G Enligt fredstraktaten i Versailles av den 28 juni 1919 avses med detta uttryck
Amerikas Förenta stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan.
4ft
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Rådet är behörigt att till behandling upptaga varje fråga, som faller
inom förbundets verksamhetsområde eller som beifir världsfreden.
Envar icke i rådet representerad medlem av förbundet skall inbjudas
att, då eu fråga, som speciellt berör dess intressen, dragés inför
rådet, dit sända ett ombud, som vid frågans handläggning skall hava
säte och stämma därstädes.
Varje i rådet representerad medlem av förbundet har där endast en
röst och ett ombud.
Art. 5.
Förfarande i För åvägabringande av beslut av församlingen eller rådet kräves
och "rader'' enhällighet av de vid sammanträdet representerade medlemmarne, med
mindre för visst fall annat är uttryckligen stadgat i denna akt eller i
föreliggande traktat.x)
Alla vid församlingens eller rådets sammanträden förekommande
frågor rörande förfarandet, däri inbegripet tillsättande av utskott för
utredning av särskilda frågor, avgöras av församlingen eller rådet; beslut
i sådana frågor fattas med enkel majoritet av de medlemmar av förbundet,
som äro företrädda vid sammanträdet.
Kallelse till församlingens och rådets första sammanträde skall utfärdas
av Amerikas Förenta staters president.
Art. 6.
Det permanenta sekretariatet har sin verksamhet å den ort, som är
förbundets säte. Det innefattar eu generalsekreterare tillika med de
sekreterare och den övriga personal, som må finnas erforderlig.
Den förste generalsekreterarens namn är angivet i bilagan. För
framtiden skall generalsekreteraren utnämnas av rådet med godkännande
av församlingens majoritet.
Vid sekretariatet anställda sekreterare och övrig personal tillsättas
av generalsekreteraren med godkännande av rådet.
Förbundets generalsekreterare är självskriven generalsekreterare i
församlingen och hos rådet.
Utgifterna för sekretariatet bestridas av förbundets medlemmar och
fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande
kostnaderna för Världspostföreningens internationella byrå.
*) Fredstraktaten i Versailles av den 28 juni 1919.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
47
Art. 7.
Förbundets säte är Geneve.
Rådet äger att när som helst besluta om dess förläggande till
annan ort.
Samtliga befattningar hos förbundet eller till detsamma anknutna
organ, däri inbegripet sekretariatet, äro i lika mån tillgängliga för män
och kvinnor.
De av medlemmarna i förbundet utsedda ombuden samt förbundets
tjänstemän åtnjuta, då de befinna sig i tjänsteutövning, diplomatiska
privilegier och immuniteter.
Byggnader och mark, som disponeras av förbundet, av dess organ
eller för dess sammanträden, äro okränkbara.
Säte och
immnniteter.
Art. 8.
Förbundets medlemmar förklara sig erkänna, att fredens bevarande Begränsning
erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till det minimum, som
är förenligt med den nationella säkerheten och med genomförandet av
internationella förpliktelser förmedelst en samfälld aktion.
Rådet skall, under hänsyntagande till varje stats geografiska läge
och övriga för staten säregna förhållanden, utarbeta planer till en dylik
begränsnings genomförande, vilka skola underställas de särskilda regeringarna
för prövning och avgörande.
Dessa planer skola åtminstone vart tionde år göras till föremål för
ny prövning samt, därest så skulle befinnas erforderligt, ändring.
Sedan de blivit av de särskilda regeringarna godkända, må den sålunda
fastställda gränsen för rustningarna icke utan rådets medgivande överskridas.
Förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom
enskilda företag av ammunition och krigsmateriel giver anledning till
allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under övervägande,
huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning må kunna
förebyggas, varvid behörig hänsyn skall tagas till de behov, som förefinnas
hos sådana medlemmar av förbundet, som icke äro i stånd att
själva tillverka den ammunition och krigsmateriel, som är erforderlig för
deras säkerhet.
Förbundets medlemmar förplikta sig att på det mest öppna och
fullständiga sätt lämna varandra alla upplysningar med avseende å
omfattningen av deras rustningar, deras program för bär, flotta och luftvapen
samt fölhållandena inom de industrier, vilka kunna utnyttjas för
krigsändamål.
48
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Militär kom
mission.
Upprätthällande
av
territoriell
integritet och
oberoende.
Krigshot.
Förhandling
i händelse
av tvist.
Art. 9.
Eu ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå rådet med
anvisningar beträffande utförandet av bestämmelserna i artiklarna 1 och
8 samt i allmänhet beträffande militära och marina frågor ävensom frågor
rörande luftväsendet.
Art. 10.
Förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och att gentemot
alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella
integritet och förhandenvarande politiska oberoende. Därest sådant
angrepp äger rum, eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger,
skall rådet taga under övervägande, på vad sätt nu ifrågavarande förpliktelse
skall genomföras.
Art. 11.
Uttryckligen förklaras härmed, att varje krig eller krigshot, oberoende
av om någon av förbundets medlemmar .omedelbart därav beröres,
vidkommer förbundet i dess helhet, samt att förbundet bör taga de mått
och steg, som må finnas lämpliga och ägnade att verksamt trygga freden
mellan staterna. I sådant fall sammankallar generalsekreteraren omedelbart
rådet på begäran av vilken som helst av förbundets medlemmar.
Dessutom förklaras, att envar av förbundets medlemmar äger att
vänskapligen fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje
omständighet, som är av beskaffenhet att ogynnsamt inverka på de internationella
förbindelserna samt tillfölje härav hotar att störa freden eller
det goda samförståndet mellan folken, varpå freden beror.
Art. 12.
Förbundets medlemmar äro ense om att, därest mellan dem skulle
uppkomma någon tvist, som är ägnad att medföra brytning, de skola
hänskjuta densamma antingen till domstolsförfarande eller ock till rådets
prövning. De överenskomma jämväl att i intet fall gripa till krig, förrän
tre månader förflutit efter det att domstolens utslag fallit eller rådet
avgivit sitt yttrande.
I alla de fall, som avses i denna artikel, skall domen givas inom
skälig tid och rådets yttrande föreligga inom sex månader efter det
tvisten dit hänskjuta.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
49
Art. 13.
Förbundets medlemmar överenskomma att, närhelst mellan dem Skiljedom.
eu tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas
domstols avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställande
lösning, tvisten i sin helhet skall hänskjutas till domstolsbehandling.
Till tvister, som i allmänhet äro ägnade att avgöras av domstol,
förklaras höra de, som angå tolkningen av fördrag, infernationellt-rättsliga
spörsmål, förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras,
skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, eller
storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik
förpliktelses åsidosättande.
Den domstol, till vilken målet hänskjutes, skall vara den, varom
i det särskilda fallet parterna överenskomma, eller som finnes stadgad i
tidigare fördrag mellan dem.
Förbundets medlemmar förplikta sig att ärligt ställa sig meddelad
dom till efterrättelse samt att icke gripa till krig mot någon medlem av
förbundet, vilken fogar sig efter dom. Underlåter part att ställa sig dom
till efterrättelse, föreslår rådet åtgärder, som skola åvägabringa domens
verkställande.
Art. 14.
Åt rådet uppdrages att utarbeta förslag rörande inrättande av en inter^‘onell
fast internationell domstol och att underställa detsamma förbundets med-in domstol!*
lemmar. Denna domstol skall vara behörig att döma i alla tvister av internationell
natur, som parterna underställa densamma. Den skall därjämte
avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga, som hänskjutes till densamma
av rådet eller församlingen.
Art. 15.
För den händelse att mellan medlemmar av förbundet uppstår en Provning ar
tvist, som synes kunna leda till brytning mellan dem, och denna tvist
icke hänskjutits till domstolsförfarande i enlighet med art. 13, överens- församiingc*.
komma förbundets medlemmar att hänskjuta saken till rådet. För sådant
ändamål är det tillräckligt, att part underrättar generalsekreteraren om
tvistens förefintlighet, varefter denne har att vidtaga alla nödiga åtgärder
i och för sakens fullständiga utredning och prövning.
.Bihang till liksdagens protokoll 11)20. 11 samt. 1 avd. 1 höft. (AV 1.)
7
50
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Parterna böra snarast möjligt framlägga sina yrkanden jämte alla
fakta och handlingar, som hava betydelse för deras bedömande. Rådet
må omedelbart förordna om offentliggörande av vad sålunda framlagts.
Det åligger rådet att söka åvägabringa tvistens biläggande. Därest
detta lyckas, skall rådet offentliggöra, i den omfattning det så finner lämpligt,
en redogörelse, upptagande de faktiska omständigheterna rörande
tvisten, de förklaringar, som därav må föranledas, samt förlikningsvillkoren.
Har tvisten icke kunnat biläggas, skall rådet utarbeta och offentliggöra
en rapport, vilken efter omröstning fastställts antingen enhälligt
eller genom majoritetsbeslut, och vilken skall innehålla, jämte redogörelse
för de med tvisten förbundna omständigheter, de förslag till lösning, som
rådet anser rättvisa och i det föreliggande fallet lämpliga.
Varje i rådet företrädd medlem av förbundet kan likaledes offentliggöra
en framställning av det faktiska sakförhållandet rörande tvisten
tillika med sina egna slutsatser.
Om rådets rapport antagits enhälligt, dock utan inberäknande av
de röster, som avgivas av parternas ombud, förplikta sig förbundets medlemmar
att icke gripa till krig mot part, som ställer sig det slut, rapporten
innehåller, till efterrättelse.
I händelse rådet för sin rapport icke lyckats erhålla enhällig anslutning
av ledamöterna, de tvistande parternas ombud ej inräknade,
förbehålla sig förbundets medlemmar rätt att handla så som de anse
nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande.
Om en av parterna gör gällande och rådet erkänner, att tvisten
rör en fråga, som det enligt internationell rätt tillkommer denna part
att ensam avgöra, skall rådet konstatera detta i en rapport utan att
därvid anbefalla någon viss lösning.
Rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten
till församlingen. På begäran av part skall tvisten ock hänskjutas till
församlingen, därest dylik begäran framställes inom fjorton dagar från
det tvisten hänskjutits till rådet.
Då mål hänskjutits till församlingen, skola bestämmelserna i denna
artikel och i art. 12 beträffande rådets verksamhet och befogenhet äga
tillämpning i avseende å- församlingens verksamhet och befogenhet; dock
att en rapport, som avgivits av församlingen och för vilken rösta därvarande
ombud för de medlemmar av förbundet, som äro företrädda i
rådet, samt en majoritet av förbundets övriga medlemmar, parternas ombud
ej inräknade, skall anses hava samma verkan som en rapport, vilken
enhälligt antagits av rådets ledamöter, parternas ombud ej inräknade.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
51
Art. 16.
Om medlem civ förbundet griper till krig i strid mot sina förpliktelser
enligt artiklarna 12, 13 eller 15, skall ifrågavarande stat anses därigenom
utan vidare hava begått en krigshandling emot samtliga övriga
medlemmar av förbundet. Dessa förbinda sig att omedelbart avbryta alla
förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande
staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare
i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell,
kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och
innebyggare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida den tillhör
förbundet eller ej.
Det åligger i sådant fall rådet att föreslå de särskilda regeringar,
saken angår, med vilka lånt-, sjö- eller luft-stridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna
skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas
till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd.
Förbundets medlemmar överenskomma vidare att, vid tillämpningen
av de i denna artikel förutsedda ekonomiska åtgärder, ömsesidigt
understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt nedbringa därav
följande földuster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt stödja
varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande
stat må riktas mot någon av dem. De skola vidare vidtaga
erforderliga åtgärder för att, envar inom sitt statsområde, underlätta fri
passage för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager i gemensamma
åtgärder till skydd för förbundsförpliktelsernas helgd.
Varje medlem av förbundet, som brutit mot någon av de ur förbundsakten
härflytande förpliktelser, må uteslutas ur förbundet genom
ett av rådet fattat beslut, som biträdes av ombuden för alla övriga, i
rådet företrädda medlemmar av förbundet.
Art. 17.
Därest tvist uppstår mellan två stater, av vilka endast den ena
är medlem .av förbundet, eller mellan stater, av vilka ingendera tillhör
förbundet, skola den eller de stater, som icke tillhöra förbundet, inbjudas
att, för tvistens lösande, på villkor, som rådet må finna rättvisa, åtaga
sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet. Har
sådan inbjudan antagits, skola bestämmelserna i artiklarna 12—16 äga
tillämpning med de jämkningar, som av rådet må anses befogade.
Sedan inbjudan blivit utfärdad, skall rådet omedelbart inleda en
Sanktioner.
Tvist sura
berör en eller
flera stater
utanför förbundet.
52
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Registrering
av fördrag.
Förnyad
prövning av
fördrag.
Med förbundsakten
oförenliga
fördrag.
Med förbundsakten
förenliga
fördrag.
utredning rörande tvisten samt föreslå de åtgärder, som i det föreliggande
fallet må synas lämpligast och mest effektiva.
Därest den inbjudna staten vägrar att för tvistens lösande åtaga
sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, och
griper till krig mot någon medlem av förbundet, skola bestämmelserna i
art. 16 anses tillämpliga mot den inbjudna staten.
Om båda parterna efter inbjudan vägra att för tvistens biläggande
åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet,
äger rådet vidtaga sådana åtgärder samt framställa sådana förslag, som
äro ägnade att förebygga fientligheter och leda till tvistens lösning.
Art. 18.
Varje hädanefter av någon förbundsmedlem ingånget fördrag eller
gjort åtagande av mellanfolklig art skall omedelbart registreras bos sekretariatet
samt så skyndsamt som möjligt av detta offentliggöras. Intet
sådant mellanfolkligt fördrag eller åtagande skall vara bindande, förrän
det blivit registrerat.
Art. 19.
Församlingen må tid efter annan föreslå förbundets medlemmar
att taga under omprövning fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom
förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna
utgöra eu fara för världsfreden.
Art. 20.
Förbundets medlemmar erkänna, var och en i vad på honom ankommer,
att genom denna förbundsakt avskaffas alla mellan två eller
flera av dem bestående förpliktelser eller överenskommelser, vilka äro
oförenliga med förbundsaktens bestämmelser, och de förbinda sig högtidligen
att icke hädanefter åtaga sig några dylika förpliktelser.
Därest någon medlem av förbundet före sitt inträde i detsamma
åtagit sig förpliktelser, som äro oförenliga med förbundsakten, åligger
det denna medlem att omedelbart vidtaga åtgärder i syfte att vinna befrielse
från ifrågavarande förpliktelser.
Art. 21.
Mellanfolkliga fördrag, sådana som skilj edomsavtal och överenskommelser
hänförande sig till vissa områden, såsom Monroe-doktrinen,
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
53
vilka åsyfta att trygga fredens bevarande, anses icke oförenliga med någon
bestämmelse i denna akt.
Art. 22.
Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget
upphört att stå under de staters överhöghet, som tidigare styrde
dem, och vilka bebos av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den
moderna världen rådande svåra förhållandena själva tillvarataga sina in
tressen, bör gälla den grundsats, att dessa folks välbefinnande och utveckling
utgöra en helig uppgift för civilisationen, och att garantier för
denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.
Bästa sättet att förverkliga denna grundsats är, att förmynderskap
för sådana folk anförtros åt framskridna nationer, vilka genom sina hjälpkällor,
sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga
sig ansvar av denna art, och vilka äro därtill villiga, samt att ifrågavarande
nationer å förbundets vägnar och såsom dess befullmäktigade
utöva detta förmynderskap. .
Fullmaktens (mandatets) karaktär måste växla i man av folkets
utvecklingsståndpunkt, områdets geografiska läge och ekonomiska betingelser
samt andra liknande omständigheter.
Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava natt
en sådan utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer
provisoriskt kan erkännas, dock att de, intill dess att de bliva i stånd att
själva tillvarataga sina intressen, skola för sin förvaltning mottaga råd
och hjälp av en befullmäktigad stat. Vid utseende av sådan stat skola
dessa samhällens önskningar i första rummet komma i betraktande.
Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på eu sådan ståndpunkt,
att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för områdets förvaltning
i enlighet med betingelser, som förebygga missbruk sådana som
slavhandel, vapenhandel samt handel med spirituösa, garantera samvetsoch
religionsfrihet, med allenast den begränsning, som nödvändiggöres
av den allmänna ordningens och moralens upprätthållande, förhindra befästningars
och militära eller marina basers upprättande samt infödingars
övande"i vapnens bruk för annat än ordningens upprätthållande och områdets
försvarande, ävensom trygga samma möjligheter för alla till förbundet
hörande stater beträffande handel och samfärdsel.
Slutligen finnas områden, sådana som Sydvästafrika och vissa Öar i
södra delen av Stilla Havet, vilka, med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet
eller storlek, sin avlägsenhet från civilisationens centra, sin egenskap
att gränsa till den befullmäktigade staten eller andra omständigheter, bäst
Mandat.
54
Särskilda utskotieis utlåtande Nr 1.
kunna förvaltas under den befullmäktigade statens lagar såsom en integrerande
del av ifrågavarande stat, med de garantier beträffande den
infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.
I alla de fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats,
skall den befullmäktigade staten till rådet avgiva en årlig rapport beträffande
det område, som anförtrotts åt dess vård.
Omfattningen av den befullmäktigade statens maktbefogenhet, uppsikt
och förvaltning skall, därest ej i förväg beträffande densamma överenskommelse
träffats mellan förbundets medlemmar, i varje särskilt fall
uttryckligen angivas av rådet.
En ständig kommission skall upprättas med uppgift att mottaga
och granska de befullmäktigade staternas årliga rapporter samt att tillhandagå
rådet med yttranden beträffande alla frågor, som hava avseende
å de anförtrodda uppdragens (mandatens) fullgörande.
Art. 23.
Internationell Under förbehåll för bestämmelserna i mellanfolkliga överenskom
adQtlontra''
me^ser) som redan äro gällande eller som härefter kunna komma att avslutas,
och i överensstämmelse med sådana bestämmelser förklara förbundets
medlemmar följande:
a) de skola bemöda sig att säkerställa och upprätthålla rättvisa och
humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn inom egna statsområden
såväl som i varje annat land, med vilket de stå i kommersiella och industriella
förbindelser, och att i detta syfte upprätta och underhålla
lämpliga internationella organisationer;
b) de åtaga sig förpliktelse att säkerställa en rättvis behandling av
den infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning;
c) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över efterlevnaden
av överenskommelserna rörande vita slavhandeln, barnhandeln
samt handeln med opium och andra skadliga droger;
d) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över handeln med
vapen och ammunition på de länder, där kontroll över dylik handel är
i gemensamt intresse nödvändig;
e) de skola vidtaga erforderliga åtgärder för att åvägabringa och
upprätthålla kommunikationernas och transiteringens frihet, ävensom en
rättvis behandling av alla förbundets medlemmars handel, varvid hänsyn
skall tagas till de genom kriget 1914—1918 härjade områdenas särskilda
behov;
f) de skola bemöda sig att åvägabringa vidtagandet på internationell
väg av åtgärder till förebyggande och bekämpande av sjukdomar.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
55
Art. 24.
Alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna intcmatiofördrag,
skola, under förutsättning av de fördragsslutande staternas sam-nella byråer''
tycke, ställas under förbundets ledning. Detsamma skall vara fallet med
alla de byråer och kommissioner för ordnande av frågor av mellanfolkligt
intresse, som framdeles må komma att upprättas.
I fråga om alla spörsmål av internationellt intresse, vilka regleras
av allmänna fördrag, men som icke äro ställda under överinseende av
internationella byråer eller kommissioner, skall förbundets sekretariat, om
de fördragsslutande staterna det begära och rådet därtill samtycker, samla
och utdela allt upplysningsmaterial av betydelse samt lämna allt annat
biträde, som må finnas nödigt eller önskvärt.
Rådet må bestämma, att kostnaderna för byrå eller kommission, som
ställts under förbundet, skall ingå i sekretariatets utgifter..
Art. 25.
Förbundets medlemmar förplikta sig att uppmuntra och gynna såväl Rada korset
bildandet av frivilliga, nationella, vederbörligen auktoriserade organisationer
av Röda korset, vilka hava till ändamål förbättrande av hälsotillståndet,
förebyggande av sjukdomar och avhjälpande av lidandet i
världen, som ock samverkan mellan dylika organisationer.
Art. 26.
Ändringar i denna förbundsakt träda i kraft, när de ratificerats Revision.
av de medlemmar av förbundet, vilkas ombud bilda rådet, samt av
majoriteten av de medlemmar, vilkas ombud utgöra församlingen.
Det står varje medlem av förbundet fritt att icke antaga förändringar,
som vidtagits i förbundsakten, men den upphör därigenom att
tillhöra förbundet.
56
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Bilaga till förbundsakten.
I. Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund.
Stater, som undertecknat fredstraktaten:
Amerikas Förenta stater
Belgien
Bolivia
Brasilien
Brittiska Riket
Canada
Australien
Sydafrika
Nya Zeeland
Indien
Kina
Cuba
Equador
Frankrike
Grekland
Guatemala
Haiti
Hedjaz
Honduras
Italien
Japan
Liberia
Nicaragua
Panama
Peru
Polen
Portugal
Rumänien
Serbisk-Kroatisk-Slovenska
staten
Siarn
Tehecko-Slovakien
Uruguay
Stater, som inbjudas att ansluta sig till förbundsakten:
Argentina
Chile
Columbia
Danmark
Nederländerna
Norge
Paraguay
Persien
Salvador
Spanien
Sverige
Schweiz
Venezuela
II. Nationernas förbunds förste generalsekreterare: Sir James Eric
Drummond, K. C. M. G., C. B.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
57
Bilaga 2.
Belysning av frågan om Schweiz’ anslutning till nationernas
förbund.
Memorandum, avi åte t av schweiziska förbundsrådet den 18 december 1919.
(Översättning.)
Oaktat deponeringen av ratifikationerna till fredsfördraget av den
28 juni 1919 ännu ej verkställts och följaktligen schweiziska förbundsrådet
heller icke officiellt inbjudits att avgiva förklaring om Schweiz’
tillträde till nationernas förbund enligt ordalydelsen i art. 1 i förbundsakten
av den 28 april 1919, har förbundsrådet äran bringa till kungl.
svenska regeringens kännedom, att schweiziska förbundsförsamlingen den
21 november 1919 fattat beslut till förmån för Schweiz’ inträde i nationernas
förbund, ett beslut, vars text bifogas detta memorandum.
Förbundsrådet förbehåller sig att i behörig tid till generalsekreteriatet
i nationernas förbund avgiva en formell anmälan om Schweiz’
inträde. För att tillmötesgå en önskan av schweiziska nationalradets
kommission, vill förbundsrådet redan nu meddela som sin mening, att
folkets och de schweiziska kantonernas omröstning rörande förbundsbeslutet
den 21 november 1919, vilken kommer att äga rum så snart
omständigheterna det medgiva, icke nödvändigtvis måste ske inom den
frist, som avses i art. 1 i förbundsakten. Det vore absolut i strid med
schweizisk konstitutionell sedvänja att underställa folket ett förslag till
beslut, vars juridiska grunder ännu ej fastställts. Förverkligandet av
nationernas förbund beror nämligen av alla de staters tillträde, åt vilka
förbundsakten, med hänsyn till deras särskilda politiska betydelse, tillerkänner
eu ständig representation i förbundsrådet.
Förbundsrådet betvivlar icke, att en anmälan om schweiziska förbundsförsamlingens
beslut, avgiven inom två månader efter fredstraktatens
ikraftträdande skall kunna tillförsäkra Schweiz — utan att föregripa
folkets och kantonernas beslut — alla de rättigheter, som tillkomma en
stat, vilken inbjudits att inträda i nationernas förbund i egenskap av
ursprunglig medlem. Schweiz är det enda land, där folkomröstningsBihung
till riksdagens protokoll 1920. 11 sand. 1 avd. 1 käft. (Nr /.) 8
58
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
principen ifråga om inträde i nationernas förbund utgör eu författningsenlig
nödvändighet. Som emellertid denna princip står i fullkomlig överensstämmelse
med andan i den internationella ordning, som nationernas
förbund avser att hävda, hyser förbundsrådet den fasta övertygelsen, att
någon olägenhet för Schweiz icke må uppkomma på grund av den demokratiska
karaktären av dess författningsrätt.
(Bilaga till förestående memorandum.)
(Översättning.)
Förbumlsbeslut
angående Schweiz’ inträde i nationernas förbund (den 21 november 1919).
Schweiziska förbundsförsamligen
efter att hava tagit kännedom om ett budskap från förbundsrådet
den 4 augusti 1919
konstaterar, att Schweiz’ ständiga neutralitet, erkänd särskilt i akten
av den 20 november 1815, i artikel 435 i fredstraktaten mellan de allierade
och associerade makterna och Tyskland betraktas såsom eu internationell
förpliktelse till fredens bevarande, och att Schweiz’ ständiga
neutralitet i enlighet med artikel XXI i förbundsakten bör betraktas såsom
på intet sätt oförenlig med bestämmelserna i sagda akt,
hoppas, att det nuvarande nationernas förbund måtte inom en ej
avlägsen framtid utvidgas till att bliva universellt och
beslutar:
I. Schweiz tillträder akten om nationernas förbund, antagen av
fredskonferensen i Paris den 28 april 1919.
Förbundsförfattningens bestämmelser angående förbundslagarnas
promulgation äro tillämpliga å ratifikation av ändringsförslag till denna
akt, samt i avseende å godkännande av varje slags konvention, som står
i samband med nationernas förbund.
Beslut om uppsägning av akten eller utträde ur nationernas förbund
måste underställas folkets och kantonernas omröstning.
Artikel 121 i förbundsförfattningen angående folkligt initiativ är
ävenledes tillämplig å beslut om uppsägning av akten eller utträde ur
förbundet.
II. Föreliggande förbundsbeslut skall underställas folkets och kantonernas
omröstning, så snart de fem stormakterna tillträtt förbundsakten.
III. Förbundsrådet har att sörja för utförandet av detta beslut.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
59
Schweizisk verbalnot av den 14 januari 1920.
(Översättning.)
Genom beslut den 6 december 1919 riktade schweiziska förbundsrådet
till de makter, som avses skola tillhöra nationernas förbund ett
memorandum, vari den mening gjordes gällande, att en anmälan, avgiven
på grundval av förbundsförsamlingens beslut till förmån för Schweiz’
anslutning till nationernas förbund, skulle ha till verkan att förbehålla
Schweiz de rättigheter, som tillkomma stat, vilken är inbjuden att ansluta
sig till förbundet i egenskap av ursprunglig medlem, även om den folkomröstning,
som på grund av Schweiz’ konstitutionella principer är erforderlig,
icke skulle kunna äga rum inom tvåmånadersfristen efter förbundsaktens
ikraftträdande.
Detta memorandum har franska republikens regering delgivit de
allierade och associerade makternas högsta råd, som genom fredskonferensens
generalsekretariat tillställde schweiziska beskickningen i Paris en
den 2 januari 1920 dagtecknad not av följande lydelse:
»! sitt memorandum av den 18 december 1919 har schweiziska
beskickningen under hänvisning till förbundsakten, vars datum beskickningen
sätter till den 28 april 1919, meddelat franska republikens regering,
att schweiziska förbundsförsamlingen den 21 november 1919 fattat
beslut till förmån för Schweiz’ inträde i nationernas förbund, ett beslut
vars test finnes bifogad sagda memorandum.
Schweiziska regeringen tillägger, att den förbehåller -sig att i sinom
tid till förbundets generalsekretariat avgiva en formell förklaring om sitt
tillträde efter den folkomröstning, som föreskrives av Schweiz’ författning
och som enligt regeringens mening icke nödvändigtvis behöver äga rum
inom den tid av två månader, som avses i förbundsaktens första artikel,
detta med hänsyn till att enligt regeringens mening förbundets förverkligande
berodde av anslutning av samtliga de stater, åt vilka akten medger
ständig representation i rådet.
Slutligen skulle, enligt schweiziska regeringens mening, anmälan om
förbundsförsamlingens beslut inom två månader efter fredstraktatens ikraftträdande
å ena sidan tillförsäkra Schweiz alla de rättigheter, som tillkomma
en stat, vilken är inbjuden att tillträda förbundet såsom ursprunglig
medlem, och samtidigt å andra sidan icke föregripa de slutliga beslut,
det schweiziska folket kommer att fatta vid den folkomröstning, som
fordras enligt den schweiziska författningen.
Franska republikens regering har delgivit schweiziska beskickningens
memorandum till de allierade och associerade makternas högsta
60
Särskilda, utskottets utlåtande Nr 1.
råd. Högsta rådet anser, såsom förövrigt schweiziska i’egeringen själv
erkänner, att detta memorandum i intet avseende kan äga giltighet som
en anmälan om tillträde. Rådet har äran tillägga följande anmärkningar:
1.
Enligt förbundsaktens första artikel måste anmälan om tillträde
göras utan förbehåll och inom två månader efter aktens ikraftträdande;
den anmälan om tillträde, som göres beroende av resultatet av
folkomröstningen torde icke kunna betraktas som ett förbehållslöst tillträde.
Å andra sidan angå de åtgärder, den schweiziska författningen
kräver i dylikt fall, endast Schweiz. För övriga intresserade makter är
det enbart själva anmälan om tillträde, avgiven i enlighet med aktens
bestämmelser, som kan tagas i betraktande.
2. Den schweiziska noten uppger den 28 april såsom det datum,
då förbundsakten skulle ha antagits. Det bör anmärkas, att den enda
officiella texten är den, som undertecknats av makterna, och å vilken
sagda datum ej är tillämpligt.
3. Påståendet i den schweiziska noten, att förbundets förverkligande
skulle bero av de fem huvudmakternas ratifikation, överensstämmer
ej med slutbestämmelserna i fredstraktaten, enligt vilka detta i alla
delar, d. v. s. del I inbegripen (förbundsakten) är att tillämpa erga omnes
i allt som rör beräkning av tidsfrister och, i och med det att tre huvudmakter
och Tyskland deponerat sina ratifikationsinstrument, träder i kraft
för alla de makter, som i detta ögonblick ha ratificerat.
4. Förbundsrådets beslut, varav schweiziska regeringen till sitt
memorandum bifogat eu avskrift, innehåller slutligen i sin inledning vissa
anmärkningar om sambandet mellan Edsförbundets tillträde till nationernas
förbund och Schweiz’ ständiga neutralitet samt mellan fredsfördragets
art. 21 och 435.
Högsta rådet måste förbehålla sig prövningen av denna fråga.»
Vid mottagande av detta meddelande från högsta rådet ansåg sig
förbundsrådet böra precisera den schweiziska ståndpunkten i ett memorandum,
vars text finnes bifogad föreliggande not, och som det önskar
delgiva de makter, till vilka det haft äran rikta sitt memorandum av
den 6 sistlidne december.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
61
(Bilaga till förestående verbalnot.)
Memorandam.
(.Daterat den 14 januari 1920)
(''Översättning.)
Den 6 december 1919 riktade schweiziska förbundsrådet ett memorandum
till de makter, som undertecknat fredsfördraget, och till de
stater, som inbjudits att ansluta sig till nationernas förbund, och med
vilka Edsförbundet uppehåller ständiga diplomatiska förbindelser. Förbundsrådet
uttryckte där den mening, att Schweiz kunde genom eu anmälan
grundad på förbundsförsamlingens beslut och avgiven inom den
frist av två månader, som stadgas i art. 1 av förbundsakten, förbehålla
sig de rättigheter, som tillkomma stat, vilken är inbjuden att ansluta
sig till förbundet såsom ursprunglig medlem, även om folkomröstningen
och de schweiziska kantonernas beslut i enlighet med förbundsförfattningens
principer icke kunde äga rum inom denna frist.
Detta memorandum delgav franska republikens regering högsta
rådet, som upptog frågan till behandling och till förbundsrådet avlät
svar, daterat den 2 januari 1920. I besittning av detta svar anser sig
förbundsrådet böra precisera och utveckla sin ståndpunkt. Förbundsrådet
finner detta vara så mycket nödvändigare, som högsta rådets framställning
berör eu fråga — neutralitetsspörsmålet — vilken ej omnämndes
i sagda memorandum, men som för Schweiz har en avgörande betydelse,
såsom längre fram kommer att utvecklas.
I vad angår tidpunkten och formen för tillträdesanmälan hävdar
högsta rådet en strängt bokstavlig tolkning, som uppenbarligen är riktig.
Men förbundsrådet ansåg och anser fortfarande, att det vore överensstämmande
med förbundsaktens anda att vid tillämpningen av bestämmelsen
ifråga taga hänsyn till Schweiz demokratiska institutioner.
Aldrig någonsin har ett folk haft att direkt uttala sig om an internationell
akt av sådan räckvidd. De schweiziska väljarna, nitiska väktare av
sitt lands oberoende, önska omsorgsfullt pröva det förslag, som förelagts
dem. Arbetet för folkets upplysande före omröstningen kan bedrivas på
ett nyttigt och verksamt sätt, först sedan fredsfördragets ikraftträdande
skapat ett klart rättstillstånd.
Det har ej undgått schweiziska förbundsrådet, att den text, som
ingår i artiklarna 1—26 av fredsfördraget av den 28 juni 1919 är den
enda, som äger vitsord; någon annan text har ej heller underställts för
-
G2
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
bundsförsamlingen. Den meningsskiljaktighet, som tillsynes förefinnes
mellan förbundsrådet och högsta rådet har alltså en enbart teoretisk
innebörd. ° I Pariskonferensens enhälliga viljeyttring den 28 april önskar
förbundsrådet se den skapande akt, som givit gestalt åt viljan att grunda
under namn av nationernas förbund eu oavhängig internationell orgaganisation.
De fredstraktater, i vilka förbundsakten intagits, beröra ej
direkt Schweiz, som förblivit neutralt under kriget. Det är detta skäl,
som föranlett schweiziska förbundsrådet att i artikel 4 i förbundsakten
behålla namngivandet av de fem makter, som ständigt äro representerade
i rådet i stället för uttrycket »de fem allierade och associerade stormakterna»,
som är fullständigt på sin plats i fredsfördraget.
Schweiziska förbundsrådet — lika litet som förbundsförsamlingen
— bestrider, att slutbestämmelsen i fredsfördraget av den 28 juni 1919
beträffande fristernas löpande bör finna sin tillämpning även å första
delen av fördraget (nationernas förbund). Det synes likväl, att innan
alla de fem stormakterna anslutit sig, akten — ur synpunkten av den
slutliga organisationen av nationernas förbund — saknar en väsentlig
bestämmelse. Det förefaller, som skulle det ur politisk synpunkt vara ett
faktum av största betydelse, om en av huvudmakterna stannade utanför
eller blott anslöte sig med begränsande förbehåll eller dröjde med att giva
sin anslutning inom överskådlig tid.
Då förbundsrådet fattade sitt beslut den 21 november, hade man
anledning att hoppas, att alla de fem stormakterna skulle ratificera tillräckligt
tidigt, för att folkomröstningen skulle kunna äga rum inom tvåmånadersfristen
eller åtminstone kort tid därefter. Om denna förhoppning
gäckades, skulle förbundsförsamlingen kallas att pröva frågan, huruvida
de, trots att deras förväntningar ej kunnat förverkligas, fasthölle
vid sitt beslut eller ville ändra detsamma. Förbundsrådet inser mycket
väl, att Schweiz — och detta särskilt i betraktande av den stora ära,
som visats landet genom valet av Geneve såsom säte för nationernas
förbund — icke kan till en obestämd tidpunkt uppskjuta sitt beslut om
anslutning till förbundet enligt bestämmelserna i art. 1 i förbundsakten.
Schweiz skall meddela sitt slutliga beslut, så snart dess särskilda konstitutionella
ställning så medger.
Slutligen har högsta rådet förbehållit prövningen av det samband,
som förefinnes mellan artiklarna 435 och 21 i fredsfördraget av den 28
juni 1919, i vad som avser Schweiz’ ständiga neutralitet, ett samband,
som omnämnes i inledningen till förbundsrådets beslut den 21 november
1919.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
63
Förbundsrådet hyser fullt förtroende för de vänskapliga känslor,
som de allierade och associerade makterna vid upprepade tillfällen lagt
i dagen gent emot detsamma och för de försäkringar, som de givit
Schweiz. Emellertid anser sig förbundsrådet beträffande Schweiz’ ständiga
neutralitet böra anföra följande:
I sitt memorandum den 8 februari och sitt budskap den 4 augusti
1919 utvecklade förbundsrådet skälen, för att Schweiz även inom nationernas
förbund måste bevara sin ständiga neutralitet. Förbundsrådet
fasthåller oförändrat sin ståndpunkt härutinnan.
Schweiz’ delegerade, som befunno sig i Paris i april månad 1919
utvecklade för flera av fredskonferensens deltagare Schweiz’ synpunkter
i detta avseende. De betonade särskilt, att den artikel, som kommissionen
för nationernas förbund ämnade inrycka i akten, och som i den
definitiva texten blivit art. 21, helt naturligt kunde och borde äga tilllämpning
på akten av den 20 november 1815 rörande Schweiz’ ständiga
neutralitet. Det var just samtidigt härmed, som förhandlingar ägde rum
beträffande artikel 435 i fredstraktaten. Denna artikel är av avgörande
vikt. Samtliga makter bekräfta därigenom Schweiz’ ständiga neutralitet
och erkänna, att densamma är en internationell förpliktelse till fredens
bevarande, d. v. s. en överenskommelse, som ej är oförenlig med någon
bestämmelse i förbundsakten. Den ordagranna överensstämmelsen i denna
punkt mellan ordalagen i artikel 21 och artikel 435 i fredstraktaten var
avsedd och hade sålunda ett bestämt ändamål. Det är endast under
förutsättning av detta dubbla erkännande — erkännande av den ständiga
neutraliteten och erkännande av neutralitetsbestämmelsens förenlighet
med förbundsaktens bestämmelser enligt artikel 21 — som förbundsrådet
samtycker att under förbehåll av förbundsförsamlingens gillande
avstå från vissa historiska rättigheter i Savoyen. Alla förbundsförsamlingens
diskussioner rörande såväl den allmänna frågan om Schweiz’
anslutning till nationernas förbund som ock den speciella beträffande
den överenskommelse, som avslutits mellan franska regeringen och förbundsregeringen
och som fått sitt uttryck i artikel 435, ha varit genomträngda
och behärskade av dessa synpunkter.
I sitt budskap av den 4 augusti 1919 och i sina förklaringar inför
kamrarna utvecklade förbundsrådet så tydligt som möjligt karaktären
och verkningarna av Schweiz’ ständiga neutralitet inom nationernas förbund.
Det är förbundsrådets mest bjudande plikt att i första hand upplysa
det schweiziska folket om räckvidden av do förpliktelser, som för
detsamma komma att härflyta av dess inträde i förbundet. Dessutom
vill förbundsrådet hos andra stater icke lämna rum för något tvivel om
64 Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
Schweiz'' orubbliga vilja att förbliva neutralt. Denna fråga berör schweiziska
folket i dess innersta hjärterötter. Den mest genomskinliga klarhet
i alla de väsentliga punkterna är för övrigt första villkoret för en folkomröstning.
Schweiz’ neutralitet måste förbliva erkänd i alla krig, även vid
aktioner, företagna av nationernas förbund på grundval av artikel 16.
Schweiz’ område är och förblir okränkbart; landet är redo till varje offer
för att försvara detsamma. Denna okränkbarhet har sin grund i ett
intresse, som står över förbundet självt, Schweiz kan alltså ej deltaga
i någon av nationernas förbund anbefalld militär åtgärd eller tillåta
något genomtåg eller någon förberedelse av militära företag å sitt territorium.
Vad angår frågan om de ömsesidighetsförpliktelser som för Schweiz
härflyta ur dess medlemskap i nationernas förbund, förpliktelser, som
Schweiz erkänner och proklamerar, har förbundsrådet i detalj uttalat sig
i sitt budskap den 4 augusti 1919 till förbundsförsamlingen.
Då högsta rådet — även om det blott skett under form av ett
förbehåll om framtida prövning — inlåtit sig på frågan om Schweiz’
neutralitet, finner sig förbundsrådet nödsakat göra sig underrättat, huruvida
högsta rådet eller nationernas förbunds råd dela den schweiziska
ståndpunkten i detta spörsmål. Förbundsrådet skulle vara i hög grad
tacksamt, om det kunde erhålla försäkringar, att dessa råd och de stater
de företräda dela Schweiz’ uppfattning. Besjälad av önskan att så snart
som möjligt erhålla folkets godkännande, måste förbundsrådet uttrycka
den förhoppningen, att denna fråga utan dröjsmål måtte bliva uppklarad.
Förbundsrådet tillåter sig att genom en särskild beskickning utveckla sin
synpunkt och är beredd att eventuellt medverka vid avfattningen av
ömsesidiga förklaringar.
Förbundsrådet begagnar tillfället att ånyo framhålla, att i dess
ögon ett nationernas förbund, upprättat på vidast möjliga grundval, utgör
eu nödvändighet i den internationella politiken, och uttrycker sin livligaste
förhoppning att såvitt det å detsamma ankommer kunna bidraga
till skapandet av detta storslagna och nödvändiga verk. När förbundsrådet
enträget anhåller, att Schweiz’ säregna läge måtte tagas i betraktande
i vad angår fristen för den definitiva anslutningsförklaringen, och
när det vidhåller sitt yrkande på erkännande av Schweiz’ ständiga neutralitet
inom förbundet, hyser det den övertygelsen att intet begära, som
i något avseende kan skada nationernas förbunds intressen.
Förbundsrådet tror sig ej avvika från sanningen, då det försäkrar,
att i intet annat land folket och myndigheterna ägnat denna fråga ett mera
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
65
lidelsefullt intresse och ett mera samvetsgrant studium. Den schweiziska
politiken näros helt och hållet av de idéer om fred och rätt, som bilda
själva kärnan i den nya internationella ordningen. Dessa påpekanden
äro tillräckliga för att förtaga varje skugga av missförstånd beträffande
den allmänna andan och innebörden i förbundsrådets förklaring.
Svar å de schweiziska delegerades på basis av förestående memorandum gjorda
framställning, avgivet av Högsta Rådet den 26 januari 1920.
(Översättning.)
»Den 26 januari utvecklade Ni inför Högsta Rådet schweiziska
regeringens ståndpunkt i vad angår den Edsförbundet tillkommande ständiga
neutralitetens förenlighet med dess inträde i nationernas förbund. Högsta
rådet, som bland sina närvarande medlemmar räknade brittiska, franska
och italienska regeringscheferna, erkände enhälligt, att de allierade och
associerade makterna i fråga om Schweiz ständiga neutralitet äro och
förbliva förpliktade av Yersaillesfördrågets artikel 435, men ansåg vid
sitt senaste sammanträde, att det tillkomme nationernas förbunds råd att
uttala sig rörande de av Eder regering framställda anmärkningarna.»
Ytterligare åtgöranden från schweizisk sida.
Enär fristen för giltig anmälan om anslutning till nationernas förband
utlöper den 10 nästkommande mars, meddelade förbundsrådet nationernas
förbunds generalsekretariat, att det skulle sätta största värde pa,
att nationernas förbunds råd å dagordningen vid sitt förestående sammanträde
i London upptoge de frågor, som särskilt intressera Schweiz,
och vilkas provning från högsta rådet hänskjuta till nationernas förbunds
råd.
Meddelande från nationernas förbunds råd av den 13 februari 1920.
(Översättning.)
Nationernas förbunds råd, församlat till möte i London i St. James
Palace den 13 februari 1920, varvid närvoro---------(namn)
bär beträffande frågan om Schweiz’ tillträde såsom medlem av nationernas
förbund fattat följande beslut.
Nationernas förbunds råd, pa, -samma gång det bekrältar grundsatsen,
att neutral i tetsbegreppet för nationernas förbunds medlemmar
Bihang till riksdagen* protokoll 1920. II sand. / ant. 1 höft. ( År /.) 9
Särskilda uisicotteis utlåtande Nr 1.
66
icke är förenligt med principen, att alla förbundets medlemmar skola äga
att handla gemensamt för att giva helgd åt dess förpliktelser, erkänner,
att Schweiz befinner sig i en undantagsställning, grundad på eu sekelgammal
tradition, vilken uttryckligen införlivats med folkrätten och som
de medlemmar av nationernas förbund, som undertecknat Versaillestraktaten,
med full rätt erkänt genom art. 435, vari förklaras, att de
garantier, som till förmån för Schweiz stadgats genom 1815 års fördrag
och särskilt genom akten av den 20 november 1815, utgöra internationella
förpliktelser till fredens upprätthållande. Medlemmarna av nationernas
förbund hava rätt att förvänta sig, att det schweiziska folket icke skall
vilja hålla sig tillbaka, om det gäller att försvara förbundets höga grundsatser.
Det är i denna anda, som förbundets råd tagit kännedom om
de förklaringar, som av schweiziska regeringen avgivits i dess budskap
till förbundsförsamlingen den 4 augusti 1919 och i dess memorandum
den 13 januari 1920 och som bekräftats av de schweiziska delegerade vid
rådets möte. Enligt dessa förklaringar erkänner och proklamerar Schweiz
de samhörighetsförpliktelser, som härflyta ur dess medlemskap av natione^nas
förbund, däri inbegripet plikten att deltaga i de kommersiella
och finansiella åtgärder, som krävas av nationernas förbund mot en stat,
som bryter mot förbundsakten; det är berett till alla offer för att självt försvara
sitt eget område under alla omständigheter även under en av
nationernas förbund företagen aktion, men det skall icke vara förpliktat
att deltaga i en militär aktion eller tillåta passage av främmande trupper
eller förberedande av militära företag inom sitt område. Under godtagande
av dessa förklaringar erkänner rådet, att Schweiz’ ständiga neutralitet
och garantien för dess områdes otänkbarhet, sådana de vunnits
åt folkrätten genom fördragen och akten från 1815, rättfärdigas av den
allmänna fredens intressen och att de följaktligen äro förenliga med förbundsakten.
Yad angår den anmälan om inträde, som schweiziska regeringen
har att avgiva, hyser nationernas förbunds råd, i betraktande av schweiziska
edsförbundets alldeles säregna författning, den mening, att en anmälan,
grundad på nationalförsamlingens beslut och avgiven inom eu
tidrymd av två månader räknat från den 10 januari 1920, dagen för
förbundsaktens ikraftträdande, skall av förbundets övriga medlemmar
kunna godtagas såsom den förklaring, som enligt art. 1 kräves för tillträde
såsom ursprunglig medlem, under betingelse, att bekräftelse å denna
förklaring genom det schweiziska folket och de schweiziska kantonerna
gives med kortast möjliga uppskov.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
67
Bilar/a 3.
Reservationer till fredsfördraget med Tyskland i Versailles,
antagna av Förenta Staternas Senat.
(Översättning ur >Washington Post» den 19 november 1919.)
1. De av Senaten antagna reservationer och tolkningar skola utgöra
en del av och ett villkor för själva ratifikationsbeslutet, och skal!
ratifikationen icke träda i kraft eller vara för Amerikas Förenta Stater
bindande, förrän ovannämnda av Senaten antagna reservationer och tolkningar
godtagits såsom en del av och ett villkor för ratifikationsbeslutet
genom utväxling av noter med minst tre av de fyra allierade och associerade
huvudmakterna nämligen Brittiska riket, Frankrike, Italien och
Japan.
2. Förenta Staterna förstå och tolka art. 1 på det sätt, att de,
vid notifikation om utträde ur Nationernas Förbund enligt denna art.,
ensamma skola äga att bedöma, huruvida alla deras internationella förpliktelser
och alla deras förpliktelser enligt förbi!ndsakten hava uppfyllts,
samt att notifikation om Förenta Staternas utträde må givas genom samfällt
(concurrent.) beslut av Förenta Staternas kongress.
3. Förenta Staterna ikläda sig icke någon förpliktelse att upprätthålla
något annat lands territoriella integritet eller politiska oberoende
eller att enligt bestämmelserna i art. 10 intervenera i tvistigheter mellan
andra nationer, vare sig de äro medlemmar av Nationernas förbund eller
icke, eller att använda Förenta Staternas land- eller sjöstridskrafter enligt
någon art. i fördraget för något ändamål, försåvitt icke i varje särskilt
fall kongressen, vilken enligt konstitutionen har uteslutande rall att
förklara krig eller giva tillstånd till att använda Förenta Staternas bändsel
ler sjöstridskrafter, genom lag eller samfällt beslut sä bestämmer.
4. Förenta Staterna skola icke antaga något mandat, enligt art. 22
mom. 1 eller någon annan bestämmelse i fredsfördraget med Tyskland,
annat än genom åtgärd av Förenta Staternas kongress.
t
68
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1.
5. Förenta Staterna förbehålla sig uteslutande rätt att avgöra,
vilka frågor, som ligga inom deras interna jurisdiction och förklara, att
alla interna och politiska frågor, som helt eller delvis angå deras inre
förhållanden, däri inbegripet immigration, arbetarfrågor, kustfart, tulltaxan,
handel, förhindrandet av vita slavhandeln samt handeln med opium och
andra farliga droger, jämte alla andra inhemska frågor uteslutande falla
under Förenta Staternas jurisdiction, och icke under några förhållanden
enligt detta fördrag kunna underställas vare sig skiljedom eller övervägande
av Nationernas Förbunds råd eller församling eller något dess
organ eller beslut eller förslag från någon annan makts sida.
é. Förenta Staterna komma icke att till skiljedom eller till undersökning
av Nationernas Förbunds församling eller råd, varom i sagda
fredstraktat stadgas, hänskjuta några som helst frågor, vilka enligt Förenta
Staternas mening bero av eller sammanhänga med deras sedan långtid
fastslagna politik, vanligen benämnd Monroedoctrinen; denna doctrin
skall tolkas av U. S. A. allena och förklaras härmed ligga helt och hållet
utanför Nationernas Förbunds domvärjo samt vara i varje hänseende
oberörd av varje bestämmelse i sagda fredstraktat med Tyskland.
7. Förenta Staterna giva icke sitt samtycke till art. 156, 157 och
158 och förbehålla sig full handlingsfrihet med hänsyn till varje tvistighet,
som med anledning av nämnda art. må uppstå mellan republiken
Kina och kejsardömet Japan.
8. Förenta Staternas kongress skall genom lag träffa bestämmelse
om utseende av representanter för Förenta Staterna i Nationernas Förbunds
församling och råd; den kan efter gottfinnande besluta angående Förenta
Staternas deltagande i kommissioner, kommittéer, domstolar, råd eller
konferenser, och angående utseende av medlemmar däri samt angående
tillsättande av medlemmar av nyssnämnda kommissioner, kommittéer,
domstolar, råd eller konferenser eller av några andra ombud i enlighet
med fredsfördragets bestämmelser eller för att utföra dess bestämmelser;
och intill dess sådant deltagande och utseende på sådant sätt beslutats
och ombudens fullmakter och åligganden fastställts genom lag, skall
ingen vara representant för Förenta Staterna vare sig under nyssnämnda
Nationernas Förbund eller fredsfördraget med Tyskland eller befullmäktigad
att i enlighet därmed vidtaga någon åtgärd för Förenta Staterna
eller å deras vägnar; och ingen amerikansk medborgare må utses eller
förordnas till medlem av nyssnämnda kommissioner, kommittéer, domstolar,
råd eller konferenser annat än med bifall av Förenta Staternas
senat.
Särskilda utskottets utlåtande Nr 1,
69
9. Förenta Staterna utgå ifrån, att skadeståndskommissionen skall
giva föreskrifter för eller ingripa beträffande Förenta Staternas export
till Tyskland eller Tysklands till Förenta Staterna, endast försåvitt Förenta
Staterna genom lag eller samfällt beslut av kongressen godkänna
dylik föreskrift eller mellankomst.
10. Förenta Staterna skola icke vara förpliktade att bidraga till
några utgifter för Nationernas Förbund eller för dess sekretariat eller för
någon kommission, kommitté, konferens eller annat organ, som konstituerats
under Nationernas Förbund eller enligt bestämmelserna i fördraget
eller i ändamål att utföra fördragets bestämmelser med mindre och till
dess anslag för dylikt ändamål ställts till förfogande av Förenta Staternas
kongress.
11. Försåvitt Förenta Staterna skulle komma att biträda någon
av Nationernas Förbunds råd enligt bestämmelserna i art. VIII föreslagen
plan för rustningarnas begränsning, förbehålla de sig rätt att öka sina
rustningar utan medgivande av rådet, när helst Förenta Staterna hotas
med invasion eller äro invecklade i krig.
12. Förenta Staterna förbehålla sig rätt att enligt eget gottfinnandc
tillåta eu enligt definitionen i art. XVI i förbundsakteu för Nationernas
Förbund fÖrdragsbrytandc stats undersåtar, som äro bosatta i Förenta
Staterna eller annat land än det, som kränkt ovannämnda art. XVI, att
fortsätta sina kommersiella, finansiella och personliga förbindelser med
Förenta Staternas undersåtar.
13. Ingen bestämmelse i art. 296 och 297 eller i någon bilaga
till dessa eller i någon annan artikel eller avdelning i eller bilaga till
fredstraktaten med Tyskland må, vad Förenta Staternas undersåtar angår,
anses innebära någon bekräftelse eller stadsfästelse eller något godkännande
av någon handling, som eljest vore olaglig, eller stode i strid med
de rättigheter, som tillkomma Förenta Staternas medborgare.
14. Förenta Staterna lämna icke sin anslutning till del XIII art.
fr. o. in. 387 t. o. in. 427 (bildande av eu Internationell arbetskonferens)
sä framt kongressen icke genom lag eller gemensamt beslut framdeles
skulle förordna om Förenta Staternas representerande i den jämlikt nyssnämnda
del XIII upprättade organisation; i dylikt fall skall Förenta
Staternas deltagande jämte villkoren därför regleras av bestämmelserna
i dylik lag eller samfällt beslut.
15. Förenta Staterna ikläda sig icke någon förpliktelse att anse
sig bundna av något val, beslut, utlåtande eller utslag av rådet eller
församlingen, därvid någon medlem av förbundet, dess självstyrande
dominions, kolonier eller riksdelar tillsammans avgivit mer än en röst,
70
Särskilda utskottets ullålande Nr 1.
och ikläda sig icke någon förpliktelse att anse sig bundna av något
beslut, utlåtande eller utslag av rådet eller församlingen, vilket tillkommit
på grund av någon tvist mellan Förenta Staterna och någon annan
medlem av förbundet, försåvitt sådan medlem eller någon därmed politiskt
förbunden självstyrande dominion, koloni, rike eller riksdel avgivit
sin röst.
Stockholm J9^0. Kutig!.. Boktryckeriet, P. A. Norstedt St Söner.
200938