UTREDNING OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

MILITÄRVETERINÄRVÄSENDETS
ORGANISATION I FRED

AVGIVET DEN 29 NOV. 1916.

STOCKHOLM 1916

KCNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNEB

163680

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Lånt försvarsdepartementet.

De enligt Kungl. Maj:ts beslut av den 26 maj 1916 och departementschefsskrivelse
den 20 juni samma år tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till veterinärväsendets
organisation i fred samt, därest så skulle synas erforderligt, även förslag
till detsammas organisation i krig, få härmed vördsamt avgiva den del av
betänkandet, som omfattar fredsorganisationen. Sakkunniga hava nämligen
ansett lämpligt att i skilda betänkanden avhandla freds- och krigsorganisationerna.
Efter utredning av militärveterinärväsendets organisation i
äldre och nuvarande tid framlägges härmed förslag till en fredsorganisation,
som avser att lämna härens hästmateriel omsorgsfullare vård samt
att hålla arméns fast anställda veterinärpersonal vid sådan styrka och
bereda densamma sådan utbildning, att veterinärväsendet vid krigstillfälle
redan från första stund kan helt fylla sin krävande och för arméns slagfärdighet
viktiga uppgift. Samtidigt hava sakkunniga gjort en utredning
av värnpliktiga veterinärers utbildning, och lämnas härmed även förslag
till deras tjänstgörings ordnande så att de vid krigstillfälle skola kunna
uppfylla alla fordringar, som därvid komma att ställas på dem och att de
under fred kunna vara armén till verklig nytta.

På grund av den vikt ett väl ordnat hovbeslagsväsende har för bibehållandet
i gott skick av arméns hästmateriel, ha sakkunniga även ansett
det lämpligt att framlägga synpunkter och förslag med avseende å önskvärda
förbättringar härutinnan.

Till detta betänkande har av undertecknad J. Jönsson fogats en
reservation med avseende å bataljonsveterinärbeställningarna vid fältartilleriet.
Stockholm den 29 no v. 1916.

BROR CEDERSTRÖM.

GÖSTA TAMM.

JOHAN JÖNSSON.

KONRAD HILL.

GERII. FORSSELL.

Innehållsförteckning.

I. Historik.

Sid.

Inledning................................. 7.

Det äldre militärveterinärväsendet...................... 7.

Militärveterinärväsendet efter år 1821.....................14.

Olika förslag till militärveterinärväsendets organisation..............19.

II. Militärveterinärväsendets nuvarande organisation.

Ledningen av veterinärväsendet.......................29.

Veterinärtjänsten vid truppförband......................30.

Reserven............. 33.

Avlöning, tjänsteställning och tillsättning av tjänster..............34.

III. Förslag till organisation av militärveterinärväsendet.

Ledningen av veterinärväsendet.......................36.

Veterinärtjänsten vid högre truppförband...................41.

Veterinärtjänsten vid lägre truppförband....................45.

Värnpliktiga veterinärstuderande.......................59.

Reserven.................................70.

Avlöning.................................74.

Tjänsteställning..............................79.

Tillsättning av tjänster...........................80.

Militärveterinära utbildningskurser......................81.

IV. Ärméns hovbeslagsväsende.

*Sid.

Hovslagarbeställningsmän..........................82.

Hovslagarunderofficerare..........................85.

Sammanfattning..............................87.

Särskilt yttrande av Herr J. Jönsson.....................91.

Bilagor.

Skrivelser från:

I. Inspektören för kavalleriet angående veterinärväsendets organisation......94.

II. Lärarkollegiet vid Veterinärhögskolan angående värnpliktiga veterinärstuderandes

militära utbildning.........................96.

III. Svenska fältveterinärsällskapet angående förbättring av militärveterinärernas av löning

...............................99.

IV. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och civila departement angående militär veterinärernas

löneförmåner......................103.

V. Svenska fältveterinärsällskapet angående arméförvaltningens utlåtande rörande

militärveterinärernas löneförmåner...................110.

VI. Veterinärsakkunniga angående arméns hovbeslagsväsende ..........113.

I. Historik.

Frågan om det militära veterinärväsendets rationella ordnande i Sverige är ingalunda
en fråga från i går. Den har i själva verket känts och uppfattats såsom ett problem i snart
ett helt sekel, om också tidvis olika hänsyn kunnat skymma undan dess betydelse och vikt.
Men det lärer kunna sägas, att från den dagen, då den veterinära medicinska och kirurgiska
vetenskapen fick en ny, låt vara till en början blygsam samlingspunkt i den sedan
1821 verksamma Veterinärinrättningen i Stockholm, har, med ökade insikter och forskningsrön,
medvetandet stärkts hos djurläkarekonstens företrädare och genom dem hos andra
om det fullt riktiga i kravet på en undan för undan till allt större fullkomning reformerad
och höjd militärveterinär organisation, förmedelst vilken forskningens resultat på hithörande
områden verkligen kunde komma vår nationella försvarskraft fullt och helt till godo.

Den under det förflutna århundradet med växande intresse förda diskussionen om
hela vårt försvarsväsendes ordnande har icke heller kunnat undgå att av utvecklingen inom
det veterinära studiefältet taga djupa intryck. Erfarenheterna från de stora krigen ha desslikes
bekräftat och befäst dessa intryck.

Så finner man under 1800-talet frågan om militärveterinärernas ställning mer eller
mindre utförligt behandlad i en rad betänkanden, som hava rört sig om hela statsförvaltningens
organisation eller om speciella delar därav, särskilt krigs- eller medicinalförvaltningen,
eller om försvarsväsendets ombildande. Efter 1850-talets erfarenheter från Krimkriget och
från Napoleon IH:s italienska krig blev en särskild veterinärkommitté tillsatt och lämnade
ett högst intressant betänkande. Efter 1870—71 års krigs nya erfarenheter har ännu en
kommitté för veterinärväsendets ordnande varit verksam.

Först på 1870-talet har emellertid arbetet på den ifrågavarande militära organisationen
kommit igång, resulterande bl. a. i så småningom förhöjda löner, förbättrad rangställning,
ny instruktion för tjänsten och i upprättandet av en sjukvårdsbyrå inom arméförvaltningen,
en instruktion, som blivit anknytningspunkten för senare genomförda och nu föreslagna
organisatoriska åtgärder till militärveterinärväsendets fromma. Innan en redogörelse lämnas
för ovannämnda kommittéförslag och för deras praktiska resultat ma likväl en blick kastas
på det äldre svenska militärveterinärväsendet.

* *

•

Det kan här icke bliva fråga om att mer än omnämna det intresse för militärveterinära
ting, som varit blomstrande inom t. ex. det romerska härväsendet och under
senare epoker. De insatser, som gjorts av bl. a. den berömde Apsyrtus, vilken såsom djurläkare
följde Konstantin den store på hans fälttåg mot Sarmaterna, hava länge varit uppskattade
och tillgodogjorda inom hans egen kulturkrets, men deras samband med den modärna utvecklingen
på detta område är ju fullständigt uteslutet.

Inledning.

Det äldre
svenska militärveterinärväsendet.

Likasom militärläkarnes föregångare vid svenska armén voro de beryktade barberare
och fältskärerna, så ha militärveterinärernas företrädare varit hovslagarna eller hovsmederna.
Redan i en lönestat för år 1561 fastställes, att hovsmeden vid en »fana» (= en förbandsenhet
vid kavalleriet) skulle i årslön bekomma tio daler smt. I månadssold skulle han
dessutom på fälttåg, i garnison och i krigstid lyfta två och en halv daler smt. Motsvarande
belopp voro år 1578 återigen tio resp. två och en halv, men 1614 hade de ökats
till resp. femton och fyra daler. Sistnämnda år stadgades, att hovsmeden hade att föra
med sig häst, för vars underhåll han åtnjöt trettio daler per år. Förvandlade i vår tids
myntsorter äro beloppen ganska högt tilltagna, men det bör ihågkommas, att under de statsfinansiella
nödtiderna åratal kunde förgå, utan att lönerna fingo lyftas. År 1634 räknade
ett kompani vid Upplands rytteriregemente tjugufem befäls- och etthundratjugufem gemene
hästar. Det är att märka, att hovsmedens häst rubriceras under kategorien befälshästar.
Två år senare var månadssolden för hovslagaren (under fälttåg och kommenderingar) uppe
i fyra och en halv daler; årslönen och hästunderhållet voro desamma som förut. Månadssolden
betalades kontant, men därifrån avdrogs vad kronan kunde fått lämna karlen i
proviant. Under den tid, då månadssolden utgick, skulle till hästen utlämnas pr månad en
tunna havre eller foderkorn, samt ett lass hö. Vid Kungl. Maj:ts Livregemente till häst
ur vars stater ovannämnda är hämtat, höjdes år 1690 hovsmedernas fasta löner till trettio
daler, enär det klagats över, att goda hovsmeder ej kunde anskaffas för endast femton. I
en stat av den 20 april 1696 över dagsunderhållet i fält uppges detta vara för pistolssmed,
sadelmakare, hovslagare och gemen ryttare per dygn: en kanna svagöl, en mark kött, en
halv mark fläsk eller smör och en halv mark torrt bröd. Förmodligen har det varit värdet
av denna dagsranson, som dragits från månadssolden. När Kungl. Södra skånska kavalleriregementet
(nuv. Skanska dragonregementet) sattes upp, år 1676, nämnas vid detsamma
åtta hovslagare. En uträkning på en månads lön upptager här, under rubriken skvadronstaben,
pr hovslagare omkr. 8 dir. Fyra år därefter anslogs för en hovslagare vid var skadron
ett hästhemman och i 1681 års stat upptages (häst-)hemmansräntan till trettio och fördelsräntan
(= lönen) till femton daler, eller överensstämmande med siffrorna för Livregementet
före 1690 (se ovan). Hästhemmansräntoma hava likväl varierat, medan lönen (fördelsräntan)
hölls konstant vid de olika skvadronerna. År 1713 uppgick sammanlagda beloppet
för hovslagaren vid Gripenwalds skvadron till omkring 83 dir.

Angående den arbetsbörda, som vilat på dessa hovslagare och hovsmeder, medgiver
icke det tillgängliga materielet, att en klar föreställning bildas. Säkert synes emellertid
vara, att det dåtida hästmaterielet vid regementena kan hava erbjudit sina vårdare rika
tillfällen till djurläkareverksamhet, illa medfaret som det blev, detta materiel, såväl av
vårdslösa menige knektar som av strapatser, sjukdomar och krigshändelser. Både i Gustav
II Adolfs och i Karl K Gustavs instruktioner för mönstringskommissarierna återfinnas bestämmelser,
som häntyda på manskapets bristande omsorg om hästen. »Man erfar ock»,
heter det sålunda, »ingen ringa orsak vara till rytteriets undergång och spillo, att en part
(av mönstringsherrarna) antaga bonddrängar, som komma ifrån plogen, och dem strax sätta
uppå hästen att utsändas, som litet eller intet veta med hästar att umgås, varav följer, att
när densamma sedan utkommer, låter han sig litet vårda om den sig anförtrodda hästen
och rustningen, menandes, att när hästen är sin kos, han då skulle slippa hem igen, varav
Kungl. Maj:t i sin rosstjänst märkelig skada och avsaknad tager.» Därför borde kommissarierna
se till, att icke allenast antagliga hästar och rustningar inställdes vid mönstringen
utan ock »varaktiga karlar», och de borde låta dem själva rida, som ville njuta hemman
under rusttjänst, om de vore »sadana karlar, som själva kunna tjäna Kungl. Maj:t och kronan,
vilka ock med deras förtrodda hästar tillbörligen och bättre veta att umgås, än de som

togos från plogen och sattes på hästen.» Rätt sa betydande voro också do förluster, vilka
omedelbart sammanhängde med krigsförhållandena. Sålunda finnes en tablå över rustningar
och hästar, som en man vid namn Printz, vilken rustade för fyra hemman i Västmanland
under Pontus de la Gardies Upplands ryttare, förlorat under fyra rusttjänster ifrån år 1654.
Denna tablå är av sagde Printz själv upprättad. Den är uppställd i tre kolumner, den
första innehållande den utrustade ryttarens namn, den andra antalet hästar, som varje ryttare
förlorat, den tredje de omständigheter, under vilka förlusterna skett. En ryttare både förlorat
elva hästar, en annan fyra, en tredje tre, en fjärde tva och ytterligare tre hade förlorat
var sin, summa tjugotre förluster. Om tre av hästarna upplyses det, att de dogo
»i lägret av hunger» eller »av travailler och hunger på Seland». Om en sägs, att han blev
»på trondhjemske marschen ''fången’ och på skeppet ihjälfrusen». Om åtta av djuren meddelas
direkt, att de blivit »skjutna», eller gått förlorade t. ex. »uti träffningen med brandenburgarna
uti Werden» eller »då herr Fabian Berndes träffade med vojvoden» o. s. v.
En blev »i sjön för Fredriksodde». En åter var tillfångatagen. En var ryttaren fråntagen
och ersatt med ett annat djur. Om återstoden äro uppgifterna mindre detaljerade. Under
denna sistnämnda kategori falla då väl de, som dukat under för sjukdomar. Av nyköpta
hästar till 1660 års mundering hade Printz »sig till olycka» mist tre stycken, utan närmare
angivande av förlustanledningen. Ännu en häst hade blivit »slagen och fördärvad», vid
mönstringen. (Då denna del av vår krigshistoria icke hunnit tillnärmelsevis genomforskas,
är det här uteslutet, att någon fullständig översikt skulle kunna lämnas över häståtgången
under våra olika krig.)

Men beträffande hästförlusterna under det stora nordiska kriget föreligga intressanta
siffror bl. a. från Kungl. Livregementet till häst. Detta, som enligt stater och föreskrifter
skulle hållas vid en storlek av 1,505 gemene man, förlorade sålunda under de sju första
krigsåren ett antal av 2,425 hästar. Härvid är att märka, att andra sårade hästar icke
upptagits i rullorna än de, som dödats eller skjutits på slagdagen eller de, som senare dott
av sina sår. Någon föreställning om antalet av dem, som varit sjuka efter sina blessyrer
eller annorledes, men tillfrisknat, ger denna siffra alltså icke.

Södra skånska kavalleriregementet gick år 1702 i fält med något över 800 ryttare
och 152 trossdrängar. I december samma år voro ryttame 649 och trossdrängame 51.

Under påföljande år (1703) uppges avgången på hästar hava belöpt sig till 270 stycken.
Den 26 dec. 1703 meddelas följande extrakt över häststammen vid regementet:

Hästar närvarande ............622

» kommenderade........... 1»

» sjuka och odugliga......... 46

» vakanta........... • • • 146

Summa 833

Skillnaden mellan uppgiften på »avgångna» hästar och här senast återgivna siffror
torde få antagas täckt genom hästköp under fälttåget.

År 1704 förlorade regementet 417 hästar. Enligt generalförslag den 1 okt. s. a.
ställa sig proportionerna på följande sätt:

Hästar närvarande ............492

» kommenderade........... 20

» sjuka............... 85

» vakanta........* • ■ . • . 236

Summa 833

2—163680. Veterinärsakkunniges bet.

Vid generalmönstring (i okt. år 1710) med samma regemente, som sattes upp på
nytt efter kapitulationen vid Perevolotjna, voro på sju skvadroner å 125 hästar inalles upptagna
under rubriken

vakanta eller kasserade...........169

klippare (ersättningshästar) större eller mindre . 633
fullmäktige ............... 73

Summa 875

I juli och augusti 1711 voro hästvakansema uppe i talet 319.

Om de förhållanden, under vilka hovsmeder och hästskötare haft att arbeta bland
sårade och sjuka djur, lämnar tillgängligt material föga upplysning. Åtgången på dem synes
emellertid hava varit ganska stor under krigen. I nämnda regemente antecknas år 1678
(under danska fejden) vid tre av regementets sex rullförda skvadroner hovslagaren såsom
»felande»; de tre övriga hade var sin. 1680 tjänstgjorde tre hovsmeder vid två skvadroner
var; två skvadroner hade var sin hovsmed. Men 1682 har varje skvadron fått sin egen
hovsmed, vilket förhållande synes fortsatt genom hela fredstiden. 1701, efter krigsutbrottet,
saknar en av de 8 skvadronema sin hovsmed. 1705 äro åter alla platserna besatta. Men
1710 stå 6 skvadronshovslagaresysslor vakanta; blott 2 äro besatta. Det var året efter Poltava
och Perevolotjna. 1715 äro åter alla platser fyllda. 1720 finnes en vakans.

Ehuru mången gång all anledning förelåg för ett direkt ingripande från statsmakternas
sida till ett höjande av den militära hästvården, har sådant dock icke ägt rum.
Längre fram under 1700-talet har den allmänna uppmärksamheten emellertid, i följd av
härjande boskapssjukdomar, vänt sig till åtgärder för den veterinära vetenskapens förkovran.
Tanken att genom statens egen försorg låta dennas rön vinna en ordnad tillämpning
för arméns hästmateriel förefaller likväl att hava legat utom all räckvidd. Det synes
som om man skulle ansett, att officerame vid hästregementena borde betrakta det militära
veterinärväsendet närmast såsom ett slags egen privatangelägenhet, att de borde själva efter
egna studier utöva eller lata andra pa deras bekostnad utbilda sig för militärveterinär verksamhet.
När sålunda den bekante Erland Tursén, vilken med statsunderstöd företagit en
utländsk studieresa och därvid enligt villkoren medtagit en lärjunge, efter dennes död begärde
ersättning för de kostnader, han haft för elevens underhall, åberopar han såsom grund
för sitt anspråk, att det kungliga brev, genom vilket nämnda understöd bestämts, tillförsäkrat
Tursén att av samtliga officerare vid kavalleri- och dragonregementena kunna till uppmuntran
i studierna förvänta ett frivilligt sammanskott. Men ett sådant frivilligt sammanskott
hade icke kommit honom till godo. Sundhetskommissionen föreslog också en förhöjning av
100 dir. smt. i Turséns då innehavande lön, »så att han hädanefter kunde undfå 600 dal.
sint. till dess han framdeles av kavalleri- och dragonregementena kunde vinna ett tillräckligare
understöd». — Länge synes det även ha förblivit så, att officerarne finge själva sörja
för sin veterinära utbildning. Den namnkunnige professorn Arvid Florman, som från 1791
till 1812 höll föreläsningar i »ars veterinaria» i en för ändamålet upplåten lokal i Lund,
berättar också i sina anteckningar om denna sin föreläsningsverksamhet, att tjugutvå officerare
deltagit i hans undervisningskurser. Bland regementen, som voro representerade genom
dessa officerare, voro nuvarande Skånska husar- och dragonregementena, Kronprinsens
husarer samt ridande och åkande artilleriet, Smålands husarer och Livgardet till häst. År
1805 uppgivas till Flormans inrättning hava kommit endast från nuv. Smålands husarregemente
fyra officerare, tva hovslagare och en korpral. — Det synes för övrigt vara av in -

tresse, att Florman föreslog införandet av den veterinära undervisningen genom en institution
vid Lunds universitet just år 1790. Det var vid det ryska krigets slut. Visserligen
hade Florman gjort sin huvudsakliga tjänst under detta krig såsom läkare pa örlogsflotta^
men detta utesluter ju alls icke, att han gav uttryck för en av hans kolleger i lantknget
gjord erfarenhet, då han påyrkade en förbättrad undervisning i dessa .styckem Som ett
motiv för den föreslagna skolan anför han uttryckligen att åtminstone vid de tva regementena
i Lunds närhet saknades »förnuftiga hovslagare». De som funnos voro »till större
delen likaså envise som okunnige och vidskepplige». Så mörkt på saken sågo visserligen
icke alla. Prof. Stobaeus yttrade, då fakulteten skulle avgiva betänkande om Flormans förslag,
att »den åklagade bristen på skicklige hovslagare ingalunda vore så stor», som Florman
trodde. Den militärveterinära synpunkten gjordes emellertid även gällande, då universitetskanslern,
riksdrotsen greve Carl A. Wachtmeister i sept. 1792 meddelade att han anmodat
överstelöjtnanten Eric Ludvig Toll, »att, såsom kännare av det gagn kavalleriregementena
av en veterinär skola kunna hämta, deltaga i direktionen av inrättningen». Emellertid började
nu en annan uppfattning att framträda om det offentligas förpliktelser gentemot det
militära veterinärväsendet. Ett av Florman år 1792 författat memorial angående upprättandet
av ett sjukstall och en hovbeslagsmedja, i vilka under praktiskt arbete undervisningen
på föreläsningssalen kunde behörigen kompletteras, betonar, att inrättningen nu borde begränsas
»till det, som funnes nödigt för att dana skickliga hovslagare till kavalleriregemen tena

och landsorterna». . .

Universitetskanslern, som 1793 gick att yttra sig över detta projekt, ställde sig ingålunda
oförstående. Han framhöll bl. a. behövligheten av ett sjukstall för sex hästar samt
en smedja med boställe för hovslagaren, varför kostnaderna skulle uppgå till omkring fyrahundrafemtio
rdr. Han uppställde tillika förslagsvis den fordran, att »till hovslagare vid
regementena inga fingo antagas utan att med tillförliteligt vittnesbörd från veterinär i Lund
eller Skara (där den Hernqvistska skolan var i gång sedan 1770-talet) vara försedd». Sålunda
hade från officiell myndighet, veterligen för första gången, ett samband projekterats
mellan en av staten kontrollerad undervisning och examen samt rätten att utöva militär
djurvård. I en avhandling från år 1800 har Florman berört såväl frågan om kompetensen
för hästvården vid kavalleriet som organisationen för hela veterinärväsendet. Han diskuterar
här upprättandet av en större veterinärskola i Stockholm, vilken dock icke skulle göra
en liknande inrättning även i de sydliga provinserna överflödig. »Vad dem betraffar, som
komme att åtnjuta undervisning i skolan», säger Florman, »så torde de till en del kunna
vara befriade ifrån allt tvång. — De, som göra manegen till sin huvudsak eller cavalenster,
som äro älskare av sin metier, finna nog nödvändigheten av veterinärkonsten, för att ej
försumma något tillfälle, som häri kan lämna dem nödig handräckning. Deras håg skall
därföre bliva den verksammaste drivfjäder till bemödande om en både hedrande och nyttig
vetenskap». Man ser alltså, hurusom Florman ännu åtminstone delvis byggde på kavalleriofficerarnes
aktiva och utbildade intresse för veterinärsaken. Men för andra element krävde
Florman ett tvång. »Det är för mycket maktpåliggande», skriver han vidare, »att vid cavaleriregementena
äga goda och skickliga hovslagare, för att lämna åt deras välbehag att söka
sin förkovran. Därför bör ingen vid något regemente få antagas till hovslagare med mindre
han nyttjat den tillbörliga tiden till undervisning vid Veterinärinstitutet, och därifrån erhållit
behörigt examensbevis över sin skicklighet» — Det är härvid att märka, att Florman
synes hava tänkt sig, att varken de förkunskaper, som denna sistnämnda kategori av elever
skulle äga vid inträdet i skolan, eller den vidare utbildning de där skulle åtnjuta, kunde sätta
dem i stånd att självständigt medverka till militärveterinärvetenskapens egen utveckling och
förkovran. Florman var själv till sin utbildning läkare, och han synes hava menat, att den

medicinska och kirurgiska fakultetens adepter genom särskild undervisning i veterinärvetenskapen
skulle göras till även den senares verkliga målsmän. Florman åberopar Österrikes
exempel, att »ingen finge bliva praktiserande läkare i något distrikt på landet med mindre
han njutit undervisning vid någon av veterinärskolorna». — Hovslagarelärlingarne åter
borde vid inträdet »kunna väl läsa och skriva» och vara mellan 16 och 21 år gamla, »friske
nyktre, läraktige och hågfällas för denna sak». Det vore ock väl, om de förut idkat smedshantverket.
Det vore svårt att bestämma någon viss tid för deras läroår vid skolan. På
kortare tid än 2 å 3 år kunde de dock icke hinna inhämta det nödvändiga för deras yrke.
Under dessa år skulle de läsa »djuranatomi, physiologi, yttre kännedomen av hästen, läran
om skoningssätten, kännedomen om läkemedlen och deras verkan, om de utvärtes och invärtes
sjukdomarna m. m.>. — Det var för övrigt under dåvarande omständigheter fullkomligt
i ,, sin ^ ordning, att ett reformarbete på det militärveterinära området inriktade sig på ett
höjande av hovslagarnes yrkesskicklighet. Förutsättningarna för att gå utöver denna ram
saknades, och uppslagen och ledningen även på detta fält hade dittills alltid kommit och
måste ännu länge komma från universitetskretsar. Av största intresse är emellertid också
det organisationsprojekt, som Florman i detta sammanhang uppgjort. Det torde sannolikt
vara det första i den långa raden av dylika förslag till veterinärväsendets ordnande och
kräver därför en viss uppmärksamhet. Den nya inrättningen, anmärker sålunda Florman,
tarvar »beskydd och försvar». Detta beskydd borde också sträcka sig till »läraren och vetenskapen».
»Lärarens förslag till sin vetenskaps befrämjande och gagn för landet bleve
föga ansedde och kanhända knappt trodde, om de icke genom män, vilkas anseende vore
gällande och verksamt, vunne framgång.» Därför borde inrättningen äga sin egen direktion
och denna direktion borde av Kungl. Maj:t tillsättas. Så långt må förslaget anses vara
av intresse huvudsakligen för den veterinära undervisningens historia, men de tillägg, som
sedan göras dels beträffande sammansättningen av denna direktion dels och angående direktionens
befogenheter, göra det förtjänt att framhållas även i den militärveterinära utvecklingens
hävder. »Det lider intet tvivel», anmärker nämligen Florman, »att om sakkunnige
och högst ansedde män, såsom cheferna vid stallstaten ock kavalleriregementena åtoge sig
medlemskapet i direktionen, så skulle sådant synnerligen befrämja inrättningens arbete».
Icke blott skolans vård skulle anförtros åt denna direktion. Det förefaller ju också osökt,
att en sådan kombination av militärt chefskap och överinseende över skolan finge även
andra besläktade uppgifter. Till direktionen borde sålunda överlämnas »befattningen med
allt det, som hör till manegen, stuteriväsendet och veterinärsaken i hela sin vidd, så att
ingenting i denna vägen företoges i hela riket, med mindre det förut varit granskat och
övervägt av den tillförordnade Kungl. Veterinärdirektionen». Direktionen skulle äga rätt
att tillsätta eller upprätta förslagen vid ledigheter, ej blott vid skolan »utan och vid andra
till manegen och stuterierna hörande inrättningar». Eeglementet för skolan »jemte andra
till veterinärsaken hörande författningar» borde höra under direktionen. Till slut projekteras
att, till lättnad för direktionerna, »läraren» borde få deltaga i deras »ordentliga sammanträden
för att biträda med sina råd och sin verksamhet».

Flormans förslag synes innebära ett intresseväckande uppslag att bryta ut hela den
veterinära administrationen ur den dittillsvarande förvaltningsramen och därav skapa något
eget och självständigt. Det skall emellertid här på det skarpaste betonas, att Florman alltmer
hävdade veterinärvetenskapens fulla självständighet vid människoläkekonstens sida.
»Den som också inskränker sin verksamhet till blott och bart veterinäryrket», skriver han
senare, »skall likväl finna sin hela livstid otillräcklig för att vederbörligen odla och befrämja
denna konst.» Veterinärverksamheten borde icke utövas vid sidan av läkarepraktik. Även
dessa idéer sammanbindas av Florman med uppslag inom det militärveterinära fältet. »Stu -

derande ynglingar skulle», menade han, »icke saknas å den veterinära banan, om det gåves
dem hopp om befordring, om distrikts- och regementsveterinära sysslor inrättades med lika
heder och värdighet som provincialmedici sysslor jämte passande lön.» Florman har dock
ännu skilt på en undervisningskurs för hovslagare vid kavalleriet och utbildningen av »en
mera odlad class av veterinärer». Denna klass synes Florman med hänsyn till dåvarande
förhållanden tänkt sig rekryteras av medicine studerande, vilka med hopp om befordran till
förmånliga veterinärsysslor skulle förmås att helt och hållet övergå till veterinärvetenskapen.
Men den gammalmodiga åskådningen, att människoläkarne skulle kunna bedriva veterinär
verksamhet vid sidan av sin övriga fick dock ett officiellt uttryck, då det i en förordning
av 1812 om fältläkaretjänsters tillsättande stadgades, att de kirurgie magistrar och
tillika medicine doktorer eller licentiater, som vinnlagt sig om veterinärvetenskapen, skulle
äga företräde till regementsläkaretjänster vid kavalleriet. Bakom ett sådant stadgande måste
ju ligga en avsikt att låta dessa regementsläkare även handhava den högre veterinärvården
vid resp. regementen.

Innan framställningen fullföljes vidare, må här en tablå givas över antalet hästläkare
och hovslagare vid den svensk-finska armén vid utbrottet av 1808—09 års krig.

A. Vid kavalleriet i eg. Sverige.

	Stridande	Icke stridande	Därav hovsl.	Summa
Västgöta dragonregemente	999	73	8	1,072
Skånska husarregementet . .	1,034	81	8	1,115
» karab.-regementet .	1,057	73	8 + 1 över stat	1,130
Smålands dragonregemente .	501	66	71)	567
Mörnerska husarregementet .	560	25	71)	585
Livgardet till häst ....	485	20	6	505
Livregementets brig.-kyrass. .	484	26	4 ( + 1 hästläkare)	510
» » husarreg.	556	24	3 ( + 1 hästläkare)	580
Jämtlands hästjägareskvadron	106	6	1	112

Summa 2 hästläkare
52 hovslagare
1 » över stat.

B. Av de tre artilleriregementena i eg. Sverige fanns hovslagare vid endast ett:

Stridande Icke stridande Därav hovsl. Summa

Vendes artilleriregemente ..586 40 1 626

Summa 1

C. Av de 27 infanteriregementena i eg. Sverige fanns hovslagare vid ett:

Stridande Icke stridande Därav hovsl. Summa

Bohusläns regemente ...878 18 2 896

- i

Summa 2

*) Därtill en vakans.

Veterinärväsendet

efter 1821.

D. Kavalleri i Finland (sista kvartalet 1807):

Stridande Icke stridande Därav hovsl. Summa

Karelska dragonregementet . 222 25 2 247

Nylands dragonregemente . . 629 80 8 709

Summa 10

E. Vid intet av Finlands två artilleriförband och sjutton infanteriförband fanns
hovslagare.

F. För övrigt

Stridande Icke stridande Därav hovsl. Summa

Adelsfaneregementet ....108 13 3 121

Under 1813 års krig mot Napoleon hade svenska kavalleriet endast hovslagare

för hästsjukvårdens bestridande. Sålunda utryckte Mörnerska husarregementet (nuv. Kronprinsens
husarregemente) i detta krig formerat på åtta skvadroner å 100 hästar med blott
en hovslagare per skvadron. Emellertid antog regementschefen en hästläkare, då regementet
på väg från Leipzig till Holstein rastade i Hannover. Denne regementets förste
hästläkare var en tysk veterinär vid namn J. C. Weche, f. 1792, död i tjänsten som rege mentshästläkare

1866. Han erhöll att börja med endast hovslagares lön, som då utgjorde

74 Rd. och 3 tunnor spannmål årligen. Husarlönen var vid denna tid 16 Rd. jämte 3
tunnor spannmål årligen, och korpralslönen var 54 Rd. 32 s. jämte 3 tunnor spannmål
årligen, medan yngste officeren (cornetten) hade i lön 170 Rd. 32 s. och regementsläkaren
174 Rd.

Emellertid har småningom en intensivare uppmärksamhet ägnats hithörande frågor.
Redan 1808 har Collegium medicum intresserat sig för införandet av en ordnad veterinärundervisning.
Florman har både då och senare yttrat sig i ämnet. Den outtröttliga Sven
Adolf Norling har energiskt drivit på utvecklingen, och efter upprepad ventilering i riksdagen
och efter kommittéarbeten m. m. trädde Veterinärinrättningen i Stockholm i funktion
i februari 1821.

I reglementet för nyssnämnda Veterinärinrättning, utfärdat den 28 maj 1824, stadgas
om examina, att av sådana funnos tre slag: den ena för smedgesäller, den andra
för »esquadronshovslagare» och den tredje för regementshästläkare och djurläkare. Av
de kunskaper och den skicklighet, som vederbörande ådagalade vid den för öppna dörrar
hållna examen, samt av hans uppförande under lärotiden bestämdes i vad egenskap han
från inrättningen fick inskrivas, såsom skicklig till hovslagare, esquadronshovslagare, regementshästläkare
eller djurläkare. Av detta stadgande att döma ser det ut, som om man
tänkt sig en gemensam kurs, och de olika avgångskategoriema betingade av olika betyg
över vad som inhämtats vid denna kurs.

Redan ett år efter öppnandet av inrättningen i Stockholm eller den 5 febr. 1822
hade vidare genom kungl. brev förordnats, att vederbörande chefer vid kavalleriregementen
och kårer icke finge antaga någon hästläkare eller hovslagare, som icke företett bevis, att
han undergått examen vid Veterinärinrättningen i Stockholm och befunnits äga de kunskaper
och den skicklighet, som för den sökta tjänstebefattningens bestridande erfordrades.

Vad angår djurläkarnes arbete ute på regementena, så var detta ordnat genom
Kungl. Maj:ts tjänstgöringsreglemente för armén.

Skvadrons- eller batterihovslagaren hade sålunda vid möten, kommenderingar och i
fält till åliggande att utan betalning sko skvadronens och batteriets hästar. Han hade att

dagligen besiktiga djuren och ingiva rapport om hälsotillståndet till kornetten eller vid artilleriet
till avdelningschefen. Han hade att sköta alla sjukdomar och skador, när helst de
kommo på. Han undervisade manskapet i skoning, och hur hästmaterielet skulle bevaras
för skador. Till skvadrons- eller batteribefälhavaren hade skvadronshovslagaren att avlämna
kvitterade räkningar över åtgångna medikamenter och bandager. Betalningen ombesörjdes
av nämnde befälhavare. Vid remonteringsmötena skulle han, om han därtill beordrades,
infinna sig försedd med pålitliga hästmått. Vid de s. k. ådermötena var han närvarande
för att föreskriva botemedel för de sjuka hästarna. Ute på roten hade han att därom anmodad
sköta de till skvadronen hörande sjuka hästarna emot ersättning för resekostnad och
medikamenter.

Regementshovslagaren eller regementshästläkaren ansvarade för vården av regementets
sjuka hästar, vilka han skulle dagligen visitera. Han antecknade alltid i kompaniets
sjukrapport sjukdomens beskaffenhet. Vidare undervisade han hovsmederna i veterinärvetenskapen,
och på befallning examinerade han dem under inseende av en officer och i
närvaro av kornetten eller underlöjtnanten, över regementets hästlasarett hade han tillsyn.
Hos tjänstgörande majoren gjorde han anmälan, då hovsmed och manskap behövde ditkommenderas.
Liknande anmälan hos majoren gjordes, då förnödenheter borde från kommissariatet
anskaffas.

Beträffande åter dessa »hästläkares» och »hovslagares» ställning inom hela organisationen
kan det naturligtvis påpekas, hurusom hela denna tjänstegren anses vara så outvecklad,
att starka skäl ännu icke förelegat för en närmare reglering av tjänsteförhållandena i
stort. Det var framtidens sak att här åstadkomma en nydaning. Såsom vi sett av 1822
års kungl. brev, tillsattes de nämnda befattningarna av vederbörande regemente- och kårchefer.
Det gamla »Collegium medicum» ombesörjde veterinära saker i allmänhet. Denna
uppgift övertogs 1815 av Sundhetskollegiet, vars instruktion (§ 21) innehöll, att »ars veterinär^
eller boskapsmedicinen, som i huvudsaklig måtto grundar sig på läkarevetenskapen,
tillika med de för detta ändamål redan gjorde eller framdeles skeende inrättningar och anstalter,
höra ock till collegii uppmärksamhet och tillsyn . . .» Här förmärkes således fortfarande den
tanken, att hela veterinärväsendet i allt som rörde den medicinska och vetenskapliga sidan hörde
under medicinalförvaltningen. En sådan synpunkt är likaledes skönjbar i nåd. reglementet
d. 3 juni 1824 för djurläkare i riket, där det bl. a. heter, att om i landsorterna ibland
husdjuren farsoter och smittosamma sjukdomar yppade sig, så ålåge det även regementshästläkarne
att ovillkorligen lämna biträde, »enär de av Sundhetskollegiet eller vederbörande
befattningshavande därtill förordnades». Dock stadgades uttryckligt undantag för de regementena
tillhörande hästläkarne och hovslagarne »under sådana tider av året, då deras tjänstgöring
i och för regementena behövdes». Till belysande av militärveterinärernas position
kan anföras, att såsom ersättning under dessa förrättningar och därvid nödvändiga resor
bestämdes skjuts och traktamente efter kungl. resereglementet, nämligen för regementshästläkare
efter 8:de klassen samt skvadronshovslagare 9:e klassen enligt sagda reglemente.

Under de årtionden, som nu närmast följde, utformades även så småningom förberedelsevis
militärveterinärernas ställning. Deras rangställning reglerades första gången 1838.
I kungl. brev till generaladjutanten för armén den 1 juni detta år gives åt regementshästläkaren
rang närmast efter underlöjtnant och framför fanjunkare, och åt skvadronshovslagaren
sergeants värdighet, om han undergått den för hovslagare föreskrivna examen. Elva år
senare, i kungl. brev 19 juni 1849 förordnades, att skvadronshovslagarne därefter skulle
benämnas skvadronshästläkare, men fortfarande vara sergeants vederlikar med bibehållen
dåvarande tjänstskyldighet och med rätt för skvadronshästläkaren att under kommendering,
därvid extra eller fältavlöning förekom, så i fred som krig, njuta skjutsersättning och av -

löning lika med sergeant. Dessutom stadgades då, att skvadronshästläkarne borde vara
examinerade djurläkare. Tillika hade Kungl. Maj:t anbefallt Sundhetskollegiet att av författningar,
som rörde vetenskapen, hädanefter tilldela varje regementshästläkare ett exemplar.
I generalorder av den 11 febr. 1840 hade tillika uniform fastställts för regementshästläkare
och skvadronshovslagare.

Angående dessa civilmilitära tjänstemäns verksamhet synas utöver bestämmelserna
i ovan nämnda arméns tjänstgöringsreglemente inga generella föreskrifter ännu hava utfärdats.
När den 15 juli 1817 ett kungl. reglemente fastställdes för vården och redogörelsen av
arméns medicinal- och instrumentalattiralj, så avsågs därmed blott den till människoläkekonsten
hörande materielen. Instruktionen av den 11 maj 1813 för den av Sundhetskollegiets
ledamöter, som hade närmaste tillsyn över kollegiets fältläkarekontor, berörde icke veterinärläkarefrågor.
Men i instruktionen av den 5 januari 1843 för Sundhetskollegiets ombudsman,
som tillika var dess fiskal och redogörare för fältläkarekontorets utredningsförråd,
heter det, att han dessutom skulle »hava reda på övriga under kollega uppsigt lydande personer,
såsom djurläkare . . .» Det synes hava varit ett steg till en närmare reglering genom
instruktioner av veterinärväsendets handläggning inom centralförvaltningen och sålunda ett
tecken på stigande intresse för dess problem. Under de följande årtiondena blev för
första gången militärveterinärernas dagliga tjänst och deras ansvarighet närmare ordnad,
förutom i ett nytt tjänstgöringsreglemente för armén av år 1858, genom nåd. reglementet
av den 25 aug. 1863 angående vården och redogörelsen av instrumental- och medicinalutredningen
för arméns hästläkare.

Under artikeln (1858 års regi. l:a del, 5:e kap.) om civila ämbets- och tjänstemäns
skyldigheter fastställas regementshästläkarens skyldigheter i sex punkter (§ 65). Dessa bestämmelser
synas giva regementshästläkaren en självständigare och mer ledande ställning
än förut gentemot skvadronshästläkarne och ävenså mot officerarne. Man observerar tillägget,
att den förre meddelar skvadronshästläkarne föreskrifter med avseende å hästarnas hälsooch
sjukvård; och man kan iakttaga, hurusom föreskriften, att regementshästläkaren på
befallning examinerar de senare i närvaro eller under överinseende av vissa officerare, utgått.
Några nya specialbestämmelser hava tillkommit. Regementshästläkaren bör fästa synnerlig
uppmärksamhet vid hästsjukdomar av smittosam art, vilka han genast anmäler, och till vilkas
hämmande han föreslår medel. Vidare borde han vara tillstädes vid remonters uppvisande
till ersättning i nummer för att intyga deras antaglighet och för övrigt tillhandagå med
upplysningar. »I avseende på den allmänna krigslydnaden» heter det slutligen, »iakttager
regementshästläkaren vad enligt krigsartiklame och särskilta författningar kan på honom
tillämpas.»

Skvadronshästläkaren, vars skyldigheter äro angivna under artikeln (den 3:e av nämnda
5:e kapitel) »hantvérkares skyldigheter», hade enahanda åligganden som förut. Åt hans plikt
att avgiva rapport om hästarnas hälsotillstånd har givits den mindre preciserade formuleringen,
att den (rapporten) lämnas »till det befäl, som har uppsikt över hästarnes sjukvård».
Om hans skyldighet att avlämna kvitterad räkning över förbrukade medikamenter o. d.
heter det nu, att räkningen lämnas »åt vederbörande».

Såväl regements- som skvadronshästläkare antogos av vederbörande chefer. Kompetensen
var knuten vid viss examen.

Om hästvården i kasern föreskrevs, att regementshästläkaren varje morgon under
rykten skulle infinna sig i stallarna till visitation av de hästar, som voro sjuka eller fått
åkommor. Vid besiktningen hade stallunderofficeren och skvadronshästläkaren att närvara,
men regementshästläkaren föreskrev läkemedel och behandlingssätt, för svårare sjuka djur
borde ett särskilt sjukstall beredas, vilket vore så mycket nödvändigare för de smittosamt

sjuka. Majoren utfärdade instruktioner för tjänsten i sjukstallet och behövligt manskap
ditkommonderades. Varje skvadronsbefäl hade att efterse sina på sjukstallet befintliga hästar,
men kasernbefälet hade eu allmän uppsikt över detta stall. Vid symptom till smittosam sjukdom
måste ovillkorligen det smittade eller misstänkta djuret skiljas från do övriga. Ansågs
den smittosamma åkomman obotlig, skulle regementshästläkaren jämte alla på stället varande
skvadronshästläkare, i närvaro av en officer från skvadronen, besiktiga hästen och upprätta
och underteckna en attest, som inlämnades till regementschefen. På dennes befallning
dödades hästen genom skvadronsbefälets försorg. Regementshästläkaren hade att skvadronsvis
uppsätta förteckningar över sjuka djur. I dessa förteckningar infördes sjukdomens namn
och beskaffenhet.

Vid i spridda kvarter förlagd trupp skulle hästarna en å två gånger i veckan osadlade
framföras till skvadrons- eller batterichefens kvarter för att där av honom besiktigas i
närvaro av över- och underbefälet samt skvadronshästläkaren. Sjuknade häst, så skulle
karlen, som skötte den, rapportera detta för sin korpal eller avdelningsunderofficer, vilken
i sin tur hade att låta tillkalla hästläkaren.

Stodo hästarna i manskapets kvarter, så borde dock för svårare sjuka hästar upprättas
ett sjukstall och för smittosamt sjuka »ett alldeles frånskiljt» sådant, över dessa
stall hade regementshästläkaren en ständig tillsyn med biträde av skvadronshästläkarna.
Manskap kommenderades att beständigt sköta de dervarande djuren. Åt en subalternofficer
gavs tillsynen över de sjuka hästarna. Denne hade att dagligen tillse, att all ordning upprätthölles
i sjukstallen och därom lämna rapport till regementsofficeren. — Störtade häst,
som befann sig under hästläkarens vård, skulle denne därom genast lämna underrättelse till
skvadrons- och batteribefälet, vilket gav rapport därom och begärde hos vederbörande civila
myndighet kreaturets bortförande. För att en i sitt kvarter insjuknad häst skulle kunna
föras till sjukstallet, skulle den i veckohavande officerens närvaro besiktigas av hästläkaren.
De ute på kvarteren befintliga sjuka hästarna skulle om möjligt en gång i veckan samlas
vid sjukstallet under uppsikt av var skvadrons veckohavande underofficer, vilken till veckohavande
officern då avlämnade förteckning på dessa hästar. I närvaro av nämnda officer
visiterades djuren av regementshästläkaren. Officeren upprättade därefter ett »sjukförslag»
över alla regementets sjuka hästar. I detta förslag införde regementshästläkaren sjukdomens
namn och beskaffenhet, vilket av officern infördes uti en därtill avsedd journal och avlämnades
till vederbörande regementsofficer.

Skvadronshästläkarens skyldighet att sköta sjuk häst på roten stod kvar som förut.
Vid remonteringsmötena beordrades »en hästläkare vid regementet» att biträda. Skvadronshästläkaren
skulle förse varje nummerhäst med skvadronsmärke å vänstra låret. För var
skvadron skulle finnas en brännstämpel under nämnda läkares vård. Stämpeln anskaffades
av krigskollegiet. Regementshästläkaren borde alltid närvara vid kassation av nummerhäst.
Vid »åderlåtning»-(besiktnings-)mötena skulle skvadronshästläkaren slutligen alltid närvara
(en gång på våren, en på hösten) samt där idka veterinärverksamhet bland nummerhästarna.

Dessa bestämmelser kompletterades, som sagt, med ett reglemente av år 1863 för
arméns hästläkare angående vården av och redogörelsen för instrument- och medicinalutredningen.

Beträffande själva utredningen stadgades här följande:

Varje kavalleriregemente eller kår och varje artillleriregemente skulle tilldelas en
medicinalkista med instrumenter och medicinalinredning samt kasttyg enligt en reglementet
bifogad förteckning. Såsom reserv för krigsbehov förvarades i Sundhetskollegiets utredningsförråd
åtta sådana kistor. Vidare utlämnades till sagda regementen och kårer kartuscher
och hovbeslagsverktyg eller skotyg enligt specificerad förteckning, summa sjuttiofyra kar 3—163680.

Veterinärsakkunniges bet.

tuscher och sextiotre hovbeslagsverktyg åt åtta kavalleriregementen och kårer samt tre artilleriregementen.

Om utkvitterandet och vården av utredningen bestämdes som följer:

Regements- eller kårhästläkaren hade att mottaga och kvittera med ansvars- och
redovisningsskyldighet kistan med innehåll, ävensom en kartusch med instrumenter. Skvadrons-
och batterihästläkarna mottogo och kvitterade med samma ansvar var sin kartusch
och var sina hovbeslagsverktyg. Vid regementen och kårer, där antalet hästläkare ej var
komplett efter staten, förvarades överblivna effekter enligt regements- eller kårchefens bestämmelser.

Om visitation av persedlarna föreskrevs:

Utredningen besiktigades i närvaro av en av regements- eller kårchefen kommenderad
officer antingen av regements- eller kårhästläkaren eller i dennes frånvaro av någon bland
regementets eller kårens övriga officerare vid följande tillfällen. Då utredningen först utlämnades;
vid slutade tjänstgöringstider, möten och kommenderingar; där sådana icke förekommit,
innan juli månads slut varje år. Förslag över materielen upprättades i två exemplar
och bägge underskrevos av den kommenderande officeren och av hästläkaren samt avlämnades
till majorsexpeditionen. Det ena exemplaret förvarades där, det andra lämnades
genom chefsämbetet till Sundhetskollegiet, som föreskrev huru skulle förfaras med gjorda
anmärkningar. Persedlar,, som det befunnits nödvändigt att kassera, insändes till kollegiet
för att mot nya utbytas. Vid skvadrons- eller batterihästläkarens avgång skedde inventering
genom därför kommenderad officer samt regements- eller kårhästläkaren; vid dessas avgång
genom kommenderad officer och någon av regementets eller kårens hästläkare. Under
ledigheten bestämde chefen över utredningens vård. Befunnos inventariepersedlar skadade
eller saknades de, förfors med ansvars- och ersättningsfrågornas behandling såsom vid brist
eller skada å annan materiel. Undersökningshandlingarna och domstolsutslagen skulle dock
insändas till Sundhetskollegiet, som hade att besluta dels om verkställandet av kompletteringar
och reperationer i anledning av brister och skador dels också om avskrivning av de
felande effekterna.

Angående regements- eller kårhästläkares inköpsrätt stadgades sålunda:

Vid uppbrott till möte eller tjänstgöringsort, där apotek ej funnes, rekvirerade regements-
eller kårhästläkaren nödiga läkemedel till kistans förseende. Apotekarens räkning
granskades av regements- eller kårhästläkaren, som intygade överensstämmelsen med gjorda
rekvisitioner. Han upprättade, efter de sjukförteckningar han enligt tjänstgöringsreglementet
hade att göra, ett summariskt extrakt på antalet sjuka hästar under tjänstgöringen och på
sjukdomarnas beskaffenhet. Detta extrakt bifogades räkningen, då den till Sundhetskollegiets
granskning insändes.

Beträffande reversaler förordnades följande:

Vad Sundhetskollegiet utlämnade av hästläkareutredning skulle åtföljas av reversal
i två exemplar, av vilka det ena kvitterades av mottagaren och genom chefsämbetet återställdes
till kollegiet. $amma procedur skulle iakttagas, då persedlar återsändes till kollegiet
i och för reparation eller utbyte.

Förhållandet i dessa frågor mellan Sundhets- och Krigskollegierna ordnades i reglementet
på följande sätt:

I september varje år (alltså sedan från regementena de besiktningsinstrument inkommit,
som skulle uppgöras före juli månads utgång) gav Sundhetskollegiet Krigskollegiet
förslag över sjukvårdsutredningens komplettering för påföljande år. Detta förslag intogs av
Krigskollegiet i det allmänna kostnadsförslaget för arméns materiel för samma år. Före
utgången av första kvartalet varje år lämnade Sundhetskollegiet till Krigskollegiet redovisning

för sjukvårdsutredningen såväl i fråga om materiel som om do kostnader för materielens
underhåll, som det förra kollegiet bestritt.

Vid denna tid fanns en regementshästliikare vid varje kavalleri- och artilleriregemente,
vilken åtnjöt 700 rdr:s lön. I regel fanns en skvadronshästläkare vid varje skvadron
eller batteri; dennes lön var 300 rdr.

Till redogörelsen för den utveckling, som vårt militärveterinärväsende genomgick
under denna tid, intill dess debatten om vår försvarsorganisation kom i gång på fullt allvar
under 1870- och 80-talen, bör slutligen fogas en erinran om bestämmelsen i den år 1867
utkomna fjärde delen av Kungl. Maj:ts tjänstgöringsreglemente för dess armé, nämligen att
under krig högsta befälhavarens högkvarter, under befäl av chefen för arméns generalstab,
skulle utgöras av bl. a. generalintendenten, generalfältläkaren samt överfältveterinären. I det
kapitel, som avhandlar de olika funktioner, som skulle tillkomma de sålunda uppräknade
särskilda medlemmarna av högkvarteret äro, egendomligt nog, just överfältveterinärens åligganden
förbigångna. Men redan den omständigheten att en sådan funktionär här nämnes,
tyder på en ganska hastigt framarbetad insikt om vikten av den sak det här gäller. Denna
insikt synes hava klarnat dels genom erfarenheterna från 1850- och 60-talens krig dels
också under den diskussion om förvaltningsformernas och försvarsväsendets ordnande, som
hade blivit förd. Det gäller nu att här kasta en hastig blick på denna diskussions gång
och utveckling.

Av den teckning, som ovan givits av militärveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, Olika förtorde
hava framgått, hurusom militärveterinärväsendet alltmer framstått såsom ett omstritt sia gränsområde mellan den militära och den medicinska centralförvaltningen. (Jfr instr. för vejer{närdjurläkare
1824 och instr. 1863 för den medicinska attiraljens vård.) väsendets

Frågan huru militärveterinärväsendet principiellt skulle inordnas i administrationen organisation.
sysselsätter också ett flertal förslagsställare.

Av de betänkanden som sågo dagen med anledning av den kommittés arbeten, vilken
för uppgörande av förslag till reglerande av rikets styrelseverk fungerade 1819—1822,
nämner kommitténs eget yttrande intet uttryckligen om just veterinärdetaljens ordnande,
men såväl kanslirådet August v. Hartmansdorffs som presidenten frih. Salomon Löfvenskjölds
särskilda meningar vidröra densamma.

I den förstnämndes bekanta reservation projekterades sålunda, att närmast under
chefen för krigsförvaltningen den s. k. krigsförvaltaren (krigsministern) och synbarligen sidoordnad
med Krigskollegiet, skulle till styresman för arméns sjukvård utnämnas en överstefältläkare.
Denne skulle tillhöra arméns generalstab och i kommandomål stå »under krigsförvaltarens
lydnad», överstefältläkaren borde emellertid enligt detta förslag även vara medlem
av det av v. Hartmansdorff föreslagna ecklesiastik-kollegiet. Men i sin egenskap av
styrelseman för arméns sjukvård sorterande under krigsministern skulle han hava särskild
tillsyn över »alla militära sjukhus samt arméns veterinäranstalter». Förhållandet mellan
arméns sjukvårdsstyrelse och ecklesiastikkollegiet var för övrigt, enligt v. H:s förslag, ganska
invecklat. Anskaffandet av arméns medicinal- och instrumentalförnödenheter besörjdes på
överstefältläkarens föredragning av ecklesiastikkollegiet. Militära medikaments- och reseräkningar
skulle av sistnämnda ämbetsverk granskas och godkännas innan de av krigsförvaltningen
betaltes. Vad personalen angår, så borde arméns läkare och veterinärer stå under
överstefältläkarens »inseende och befäl». Likväl betonas, att de fortfarande hörde, under
ecklesiastikkollegiets »allmänna styrelse» dock icke i kommandomål, överstefältläkaren hade
att tid efter annan företaga ämbetsresor till läger och garnisoner för att personligen taga

kännedom om »personal, material och verkställighet». Hans på inspektionerna grundade berättelser
och förslag skulle ställas till såväl krigsförvaltningen som ecklesiastikkollegiet. Sistnämnda
kollegium skulle jämte en kyrko- och läroverksfördelning även innefatta en hälsooch
fattigvårdsfördelning. Denna senare fördelning borde utgöras av kollegiets president1)
och tre medlemmar, alla läkare, nämligen en överdirektör för den civila läkarevården, en
överstefältläkare för den militära och en överdirektör för fattigvården. Vid fastställandet av
överstefältläkarens uppgifter hänvisas i förslaget i allmänhet till vad som sagts på tal om
krigsförvaltningen. Närmare detaljer lämnas angående kollegiets myndighet över militärläkarne
angående dessas befordran samt om mål rörande den militära sjukvårdsmaterielen
o. d. Beträffande veterinärväsendet säges på denna punkt intet. Presidenten Salomon
Löfvenskjöld indelade administrationen i näst högsta instans i fyra »kungliga förvaltningar».
Inom »förvaltningen av religions-, helso- och fattigvården» under en chef fanns ett »helsovårds-
och sundhetsdepartement» med en vice ordförande, som vid chefens förfall eller i hans
frånvaro med hans rätt avgjorde ärendena, och dessutom tre ledamöter. Under detta departement
hörde bl. a. veterinärinrättningarna. »Utrednings- och underhållsdepartementet» inom
»förvaltningen för krigsärendena» upptog alla ärenden angående arméns utrednings- och sjukhuseffekter.

Särskilda utskottet vid 1823 års riksdag, som hade att behandla nyssnämnda förslag,
nämner i sitt betänkande intet uttryckligen om den veterinära vården vid armén. Dess
eget organisationsprojekt synes dock i denna punkt närmast ansluta sig till v. Hartmansdorffs.

I underdånigt betänkande angående förändrad organisation av Rikets styrelse och
förvaltningsverk, avgivet den 26 maj 1859 av därtill i nåder förordnade kommitterade, föreslogs
krigskollegiets upplösande och ersättande med en Arméförvaltning, som skulle fördelas
på fyra av varandra oberoende avdelningar, av vilka en hade att handlägga arméns intendentsärenden.
Chef för denna avdelning skulle generalintendenten bliva med allena beslutanderätt.
Föredragande på avdelningen bleve en intendent och ett krigsråd. Till denna
avdelnings kompetensområde hörde bl. a. värvade och indelta arméns förseende med tross
samt sjukvårdspersedlar, medikamentspenningar o. d.

Beträffande hälsovårdsärendena föreslogs, att Sundhetskollegiet skulle upphöra och
hithörande mål fördelas på två verk, eu styrelse för den civila, och en för den militära
hälsovården. Ett intimt samarbete borde dock äga rum mellan cheferna för de båda styrelserna,
vilka sålunda skulle kunna sammankomma till gemensamma överläggningar. En
sådan gräns fick icke uppdragas mellan de båda styrelserna och den tillydande läkarepersonalen,
att den hindrade deras samverkan för gemensamma ändamål. Till styrelsen för
civila hälsovården hörde bl. a. utövandet av chefskapet för den civila läkarekåren och enahanda
förmanskap över veterinärläkare, samt meddelande av tillstånd för dem att deras befattningar
utöva. Vid redogörelsen för kompetensområdet för styrelsen för militära hälsovården
är ingenstädes något direkt utsagt angående militärveterinärernas ställning; men det
lärer kunna antagas, att även regements- och skvadronshästläkare inbegripas, då d§t föreslogs,
att till styrelsen skulle höra utövandet av chefskapet över de vid armén anställda
läkarna. Vad angår vården av sjukvårdsmaterielen föreslogs, att det skulle tillkomma styrelsen
för militära hälsovården att gemensamt med arméns generalintendent handlägga frågor
om komplettering, förändrande, vårdande och fördelande av erforderliga i arméns förråder
upplagda, för sjukvården avsedda persedlar, och får det väl antagas att härunder inbegripes

*) v. Hartmansdorff betonar, att presidenten, som skulle vara en lagfaren man, icke hade att
deltaga vid omröstningen i frågor om läkarebetyg och »dylika vetenskapliga frågor».

även don militärvcterinära sjukvårdsmaterielen. Chefen för sistnämnda styrelse skulle föra
titeln general fältläkare, som ägde att i alla denna avdelnings mål allena besluta. På avdelningen
skulle förekomma en föredragande byråchef, alltid läkare, som ägde rätt att till protokollet
anteckna avvikande mening.

Med anledning av det alltmer stegrade intresset, särskilt bland den jordbruksidkande
allmänheten, för veterinärfrågor, vilket intresse tog sig ett markerat uttryck i en skrivelse
till Kungl. Maj:t från allmänna svenska lantbruksmötet år 1861, tillsattes en kommitté med
uppdrag att lämna förslag till veterinärväsendets ordnande i hela dess vidd. Kommitténs
betänkande avgavs den 24 maj 1865.

Kommittén hade tagit del av vissa betänkanden i ämnet, som inkommit från direktionen
från Veterinärinrättningen i Stockholm, från lärarna vid nämnda Veterinärinrättning,
från Svenska veterinärläkareföreningen och från Sundhetskollegiet.

Direktionen tog särskilt fasta på kravet, att regementshästläkarna för framtiden borde
utnämnas av Kungl. Maj:t, samt att deras lön borde höjas till 1,500 rdr. rmt. Lärarekollegiet
påyrkade en förhöjning av regements- och skvadronshästläkares rang till paritet med
fältläkarekårens. Huvudsakligen sysslade kollegiet med organisationsproblemet, överstyrelsen
för veterinärväsendet borde anförtros åt en sakkunnig person, som däråt uteslutande ägnade
sin verksamhet. Han skulle av Kungl. Haj:t utnämnas. Såsom biträden borde han hava
en sekreterare och en kamrer, vilka under chefens ordförandeskap utgjorde styrelsen för
hela veterinärväsendet. Chefen skulle tillika vara chef för militärveterinärkåren. Vid inträffande
krig eller då så eljest erfordrades, borde en överfältveterinärläkare tillförordnas,
som under den nämnda chefens inseende hade att ordna den militärveterinära sjukvården.
— Principen för anställande av militärveterinärer skulle vara, att vid varje regemente eller
kår, där veterinärtjänstgöring ifrågakomme, skulle en regementshästläkare anställas och för
övrigt erforderligt antal skvadrons- och batterihästläkare. Svenska veterinärläkareföreningen
har i stort sett instämt i kollegiets betänkande.

Sundhetskollegiet förmodade, att det förefintliga antalet militära hästläkare vore
tillräckligt. Kollegiet ifrågasatte, att alla djurläkare i statens tjänst borde av Kungl. Maj:t
utnämnas efter kollegiets förslag »eller ock, åtminstone till en början, på landshövdingens
eller regementschefens förslag, utnämnas av kollegiet». Kollegiet fann billigt, att en bestämd
rang och lönegrad efter vad för statens andra tjänstemän blivit stadgat, måste tillerkännas djurläkarna.
T. f. medicinalrådet A. G. Carlsson ville i en sin reservation betona, att veterinärvetenskapen,
»om än såsom hälso- och sjukdomslära vilande på samma grund som läkarevetenskapen
i allmänhet, i sin tillämpning dock hade en egen betydelse». Då de dittills
under Sundhetskollegiets inseende vidtagna anordningarna inom veterinärväsendet icke medfört
åsyftad verkan utan dess administration fortfarande befunne sig i bristfälligt skick,
borde det lämpligen överlämnas åt en chef, vilken med benämningen generaldirektör skulle
hava överinseende över hela veterinärväsendet.

I 1865 års kommittébetänkande har en besläktad tanke godkänts. Veterinärväsendet
borde utbrytas ur Sundhetskollegiets förvaltning och läggas under en särskild styrelse med
en generaldirektör såsom chef. Denne chef behövde dock icke äga veterinär sakkunskap.
Sakkunskapen skulle vara företrädd av styrelsens tvenne ledamöter, vilka voro examinerade
veterinärer, och som ägde rätt att kollektivt med chefen avgöra förekommande mål och
därför med honom dela ansvaret för besluten. Den ene av dessa ledamöter skulle föra titeln
överfältveterinär och utöva närmaste chefskapet för det militära veterinärväsendet. Den
andra, överlandsveterinären, var civilveterinärväsendets närmaste chef. Den kritik, som
kommittén lämnar av det dåvarande militärveterinärvesendet, är av ett visst intresse. Kommittén
säger, att det saknade »styrelse och överinseende, sammanhållning och kontroll över

alla dithörande ämnen och angelägenheter». Det bör märkas, att kommittén direkt åbero
par erfarenheterna från Krimkriget och från Napoleon III:s krig och erinrar om, att 50 å
60 procent av de olika arméernas hästar då dukat under. Kommittén tvekade icke att
uttala den övertygelsen, att, i händelse av en utrustning för ett verkligt fälttåg, de förberedande
åtgärder, som dittills företagits inom det militärveterinära området, varit föga tillfredsställande,
och att vid ett krigsutbrott en ombildning av hela den dåvarande militära
veterinärorganisationen tvivelsutan måste företagas. Kommittén tillät sig likväl att framhålla
hurusom det vore önskvärt, om en sådan ombildning kunde ske »något förr» än behovet
oundgängligen manade därtill och redan innan lidna förluster ådagalade reformens nödvändighet.
»Arméns särskilda kårer», fortsatte kommittén, »dess hästlasaretter, hästdepåer,
trosskolonner, parker, infanteribrigader, depåskvadroner och detacherade avdelningar hade
alla anspråk på veterinära omsorger och fordrade framför allt ett sådant överinseende, som,
med kännedom om alla de samfällda behoven, ägde kraft och förmåga att så förbereda och
ordna alla hithörande angelägenheter, att ingenting måtte kunna sägas vara vid dessa förberedelser
uraktlåtet eller försummat.» Det behövdes alltså, enligt kommitténs mening, en
chef »försedd med nödig myndighet för att kunna sammanfatta hela överinseendet över
veterinärtjänstens olika delar, anskaffa skickliga veterinärer, verka till hästvårdens och alla
i sammanhang därmed stående hygieniska anstalters bästa och framåtskridande samt, i händelse
av krig, organisera och sammanhålla alla för arméns veterinärväsende erforderliga inrättningar».
Kommittén pekar på förebilder i t. ex. Danmarks »stabsdyrlsege» och Belgiens
»inspecteur veterinaire».

Beträffande de lägre graderna anmärkte kommitterade, att, sedan 1849 fullständig
djurläkareexamen kräfts även för skvadronshästläkarna, hade dessa senare icke ägnat sig åt
hovslagareyrket, som åter tillfallit smideskunniga vid resp. förband. Instruktionssmeder borde
därför tillsättas. Regementsveterinären skulle tillse, att kompetent manskap fick undervisning
i hovbeslag. Antalet skvadronshästläkare kunde under dåvarande förhållanden begränsas.
Kommittén påpekar, att då i Sverige en veterinär fanns på hundra hästar, fanns i
Frankrike, Belgien och Danmark en på 240 å 300.

Denna motivering förtjänar att observeras. Den ligger bakom de reduktioner av
antalet skvadronshästläkare, som skedde senast vid 1886 års riksdag.

Även kommittén yrkade på utnämningssättets förändrande, det borde icke som dittills
vara vederbörande chefer, som utnämnde regements- och skvadronshästläkarna. Rangen
föreslogs: för överfältveterinären till majors, för regementsveterinär till löjtnants, för l:e bataljonsveterinär
till underlöjtnants och för 2:e bataljonsveterinär till fanjunkares rang. Lönerna
borde sättas till resp. 3,000, 1,500, 1,000 och 700 Rd. rmt. Dessa löner skulle upptagas
på militärveterinärläkarekårens stat. På staten för veterinärstyrelsen, vilken borde lyda
under civildepartementet, medan den nämnda kåren ju skulle höra under lantförsvarsdepartementet,
upptogs för överfältveterinären ett arvode på 500 Rd. rmt. Kommittén förutsatte,
att överfältveterinären skulle kunna tagas bland Veterinärinrättningens professorer. I sådant
fall skulle han lyfta 2is av lärarelönen och 2/3 av lönen på fältveterinärkårens stat jämte
arvode, summa 5,500 Rd. rmt. Kommittén föreslog för övrigt elva regementsveterinärbeställningar
samt 10 första och 9 andra bataljonsveterinärplatser. Tre artilleri- och åtta
kavalleriregementen funnos vid denna tid.

En utförlig redogörelse för 1865 års förslag har ansetts motiverad därav, att det
synes hava varit det första, som avsåg att genomdebattera problemet i hela dess vidd, och
därför att det sammanfattat, efter sin tids sätt att se, uppslag, som ännu långt senare
skulle hava verkan.

Det förslag i stort sett, grundat på 1865 års kommittébetänkande, som Kungl. Maj:t

i veterinärfrågan föreläde riksdagen, blev emellertid icke av densamma biträtt. Det militära
veterinärväsendet förblev, liksom för övrigt det civila, vid det gamla.

Den 5 dec. 1874 har en ny kommitté med uppdrag att avgiva förslag till veterinärväsendets
ordnande avgivit yttrande, vari kommittén i avseende på den militära grenen
uttalade sin anslutning i huvudsak till det projekt, som den 14 april s. å. lämnats av kommittén
till utarbetande av förslag till ny härordning. Förslaget kom alltså att taga sig ut
sålunda, att vid varje rytteri- och artilleriregemente skulle finnas en regements- och en
bataljonshästläkare. Vid varje ingenjör- och trängbataljon borde anställas en bataljonshästläkare,
dessutom vid remonteringsväsendet en regementshästläkare. Vid var skvadron skulle
finnas en hovslagare. Summa: 18 regementshästläkare, 22 bataljonshästläkare och 55
hovslagare, varjämte 10 extra hästläkare skulle anställas. Regementshästläkare skulle avlönas
såsom kapten av 2:a klassen eller med 1,800 kronor; bataljonshästläkare såsom löjtnant
av samma klass eller med 900 kronor; extra hästläkare med 200 kronor; hovslagare med
600 kronor. Enär regementshästläkarebeställningen vore den högsta, till vilken en militärveterinär
kunde komma, förordades, att efter 10-årig tjänst lönen höjdes till kaptens av
l:a klassen eller 2,800 kronor. De militära veterinärerna borde utnämnas av Kungl. Maj:t.
Beträffande organisationen anmärktes, att hästläkarekåren skulle stå i samma förhållande
till överfältläkaren som fältläkarekåren. I krigstid skulle dock en överfältveterinär förordnas
såsom inspektör för arméns liästläkarekår. De i värnpliktsåldern varande civila veterinärerna
skulle vid enahanda tillfälle inkallas till tjänst vid hären eller dess depåer. Pensionsbeloppen,
som då utgingo till militärhästläkarna i likhet med deras rang, skulle regleras.
Det kungl. förslaget till 1875 års riksdag anslöt sig till dessa projekt. Lönerna beräknades
på angivet sätt. Till dagavlöning föreslogs för regementshästläkare inalles per år
1,095 kronor, för bataljonshästläkare 730 kronor. Till beordrande av extra hästläkare utöver
de nyss nämnda 10 föreslogs 1,500 kronor. Militärveterinärstaten slutade på 91,470
kronor. En allmän reglering av militärveterinärväsendet uppnåddes icke vid 1875 års riksdag.
Regementshästläkarnas löner förhöjdes dock såväl vid artilleriet som vid värvade och
indelta kavalleriet.

I statsverkspropositionen till denna riksdag anförde chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet,
hurusom bland arméns i allmänhet klent avlönade tjänstemän hästläkama
varit bland de sämst lottade. Då man emellertid icke kunde göra anspråk på att
någon person med den omfattande kunskap, som fordrades hos en skicklig hästläkare, skulle
åtnöja sig med den ringa avlöning, som för skvadronshästläkarna bestodes, och då vidare,
enligt departementschefens mening, en sådan tjänsteman icke skulle vara oundgängligen
behövlig vid varje skvadron, föreslogs, att behovet av högre kvalificerad hästläkarekraft vid
kavalleriet skulle fyllas genom tillsättande av en bataljonshästläkare för varje bataljon, medan
skvadronshästläkarebefattningarna i mån av innehavarnas avgång, indrogos och ersattes
med skvadronshovslagarebeställningar. -

I stället för det å fortifikationens stat uppförda arvodet till läkarevård för hästarna,
uppfördes där förslagsvis medel till en bataljonshästläkaresyssla. Likaledes föreslogs anställandet
av en bataljonshästläkare vid vart och ett av de tre artilleriregementena.

Regementshästläkama uppfördes i förslagsstatema till betydligt högre avlöning än de
dåvarande.

Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra bifalla det kungliga förslaget om anställande
av bataljonshästläkare vid fortifikationen och kavalleriregementena. Däremot beviljades
medel till dessa tjänster vid artilleriet likasom också löneförhöjningarna för regementshästläkarna.

Vid 1876 års riksdag påpekades i en kunglig proposition, hurusom en skvadrons -

hästläkare vid indelta armén åtnjöt, enligt då gällande stater, endast 500 kronor i lön, 40
öre om dagen i dagavlöning under vapenövningarna, beräknade till 60 dagar, samt vakansavgift
för ett nummer. Samme tjänsteman vid värvade armén hade 600 kronor i lön jämte
beklädnad och portion. Kungl. Maj:t föreslog att avlöningsförmånerna för skvadronshästläkare
vid den förstnämnda delen av armén skulle utgå med lön kronor 800 och dagavlöning,
summa 60 kronor per år, samt vid värvade kavalleriet med samma lönebelopp jämte
beklädnad och portion. Men med hänsyn till olikheten i tjänstgöringsskyldigheten satte
likväl riksdagen lönen för den indelta arméns hästläkare 100 kronor lägre än som föreslagits,
medan löneförhöjningen för ifrågavarande tjänsteman vid värvade kavalleriet beviljades.
En längre fram intagen tablå utvisar löneförhållandena fram till år 1886. År 1877 beviljades
ännu ett lönetillägg.

I sammanhang med verkställandet av dessa reformbeslut påbjöd Kungl. Haj:t, att
regements- och batalj onshästläkare för framtiden skulle benämnas resp. regements- och
bataljonsveterinärer, samt att de förra skulle äga löjtnants, de senare underlöjtnants grad.
Tillika påbjöds beträffande formerna för tillsättningen, att vederbörande chefer anmälde inträffad
ledighet, och Sundhetskollegiet kungjorde tjänsten ledig och mottog till Konungen
ställda ansökningar, varefter kollegiet, sedan veterinärinstitutets lärarekollegium hörts, avgåvo
förslag till Konungen, som utnämnde med fullmakt. Blott fullt legitimerad veterinär finge
föreslås. Med hänsyn till det ringa antalet bataljonsveterinärbefattningar ville Kungl.
Maj:t icke ännu föreskriva förutgången verksamhet såsom bataljonsveterinär för kompetens
till regementsveterinärbefattning. På generalfälttygmästarens hemställan föreskrev Kungl.
Maj:t tillika, att arméns veterinärer, med anledning av de från 1876 förhöjda lönerna,
skulle vara skyldiga att utan särskild ersättning meddela undervisning, var och en vid det
regemente eller den kår han tillhörde, åt befäl, underbefäl och blivande beställningsmän i
hästkännedom och hovbeslagslära efter de kurser och tidsbestämmelser, som i kommandoväg
fastställdes.

Arméns militärveterinärväsende hade sålunda gjort ett steg framåt. Det kan nämnas,
att vid denna tid en principiell bestämmelse angående veterinärväsendet i dess helhet inryckts
i instruktionen för det ämbetsverk, som nu trädde i det gamla Sundhetskollegiets
ställe. I instruktionen för Medicinalstyrelsen av den 2 nov. 1877 finnes ett stadgande, som
saknades i det äldre verkets grundläggande instruktion, nämligen att veterinärväsendet löd
under densamma. Beträffande detta hade styrelsen att tillse det såväl i allmän tjänst anställda,
som andra veterinärer enligt gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra
sina åligganden. Varje innehavare av veterinär tjänst var beträffande utövningen därav
ställd under medicinalstyrelsens inseende, överfältläkaren handlade och föredrog militära
hälso- och sjukvårdsärenden ävensom veterinära ärenden.

Under tiden fortsattes diskussionen om arméorganisationens utveckling. Det projekt,
som 1882 års betänkande om försvarsväsendet innehåller för den veterinära detaljens del,
ansluter sig huvudsakligen till 1875 års. Antalet extra hästläkare var nedsatt till sex, men
deras arvode höjt till 400 kr. Bataljonshästläkarelönen föreslogs alltjämt till likhet med
löjtnants av 2:a klassen, men denna senare lön sattes till 800 kr. 1883 års kungl. proposition
omfattade även dessa linjer men blev icke av riksdagen godkänd. Inom den militärveterinära
förvaltningen fattades nu, den 16 nov. 1883, beslut, att eleverna vid hovbeslagsskolorna
även skulle undervisas i skötseln av hästens vanliga åkommor. Detta beslut var
av en viss vikt för lösande av den sedan 1875 svävande frågan om lönereglering för skvadronshästläkareplatserna
vid kavalleriet. Redan 1884 hade Kungl. Maj:t, med den från
1865 års kommitté kända motiveringen, föreslagit såväl deras successiva indragande som
deras ersättande med ett reducerat antal bataljonshästläkare. Riksdagen godkände emellertid

icke då förslaget, under framhållande att det växande antalet vakanser inom ifrågavarande
kår kunde minskas genom eu nedprutning på de sedan 1849 gällande examensfordringarna.
Sedan emellertid såväl styrelsen som veterinärinstitutets lärarekollegium avstyrkt en sådan
sänkning av kompetensvillkoren, beslöt Kungl. Maj:t 31 okt. 1884, att den för tillfället icke
skulle ifrågakomma. Då till januari 1886 vakansantalet vuxit till 22 av 47 platser, förnyades
det kungliga förslaget vid detta års riksdag.

De dåvarande lönerna för militärveterinärerna voro:

''Tir 3	reg:s veterinärer vid artilleriet, per man, lön......	kr.	1 800
	dagavlöning . .		1 095	8 685
7> %	» » värvade kavalleriet, dito......			5 790
» 6	» » » indelta » pr man, lön . . .	kr.	1 800
	dagavlöning	»	180	11 880
» 3	bat. veterinärer vid artilleriet, pr man, lön......	kr.	900
	dagavlöning . . .	>	730	4 890
» 10	skvadronshästläkare vid värvade kavalleriet, per man, lön .	kr.	800	8 000
	beklädnad och portion åt var av dessa pr år.....	kr.	365	3 650
» 37	skvadronshästläkare vid indelta kavalleriet, pr man, lön .	kr.	700
	dagavlöning	kr.	60	28 120
	portion åt dessa pr dag och man..........		0*60	1 332
			S:a	72 347

I enlighet med principerna från 1875 års proposition föreslog nu (1886) departementschefen.
att för varje kavallerienhet om fem skvadroner skulle beräknas blott 2 hästläkare, en regements-
och bataljonsveterinär. Vid vardera av skånska husarregementet och skanska dragonregementet
om resp. 10 skvadroner, skulle utom regementsveterinären finnas 3 bataljonsveterinärer.
Vad lönens storlek angick föreslogs, att vid värvade kavalleriet skulle bataljonsveterinärerna
avlönas såsom vid artilleriet (lön: 900 kr.; dagavlöning: 730 kr.), vid indelta
kavalleriet skulle visserligen lönen sättas till 900 kr. men dagavlöningens summa hållas vid
120 kr. Samtliga hästläkare vid kavalleriet skulle göras beridna, vårföre de, såsom officers
vederlikar, skulle erhålla vanlig ersättning för en häst vardera, vilken ersättning uppgick till
765 kr. pr år. Regementsveterinärerna borde alla efter 10 års tjänst bekomma ett alderstillägg
av 1,000 kronor. I mån av inträffad avgång skulle alltså de 47 skvadronshästläkarebeställningarna
indragas, och allt efter det medel bleve tillgängliga 12 bataljons veterinärbefattningar
vid kavalleriet inrättas. Ett anslag av 2 000 kr. till arvoden å 400 kr. äskades
för fem hästläkare. För beordrande av extra hästläkare begärdes 1 500 kr.. Hela staten
slutade på 68 505 kr. En ansenlig besparing skulle alltså vinnas, vilken också senare kom
till pass vid sjukvårdsbyråns upprättande. Riksdagen frånträdde sin mening av 1884 samt
biföll förslaget, dock med nedsättning av ålderstillägget för regementsveterinärer till 500 kr.
samt med villkor, att nedsättningen av skvadronshästläkareantalet icke finge föranleda ökade
kostnader för rusthållarna vid vården av hästmaterielet. Denna reglering av staten för
militärveterinärerna följdes samma år av utfärdandet av en ny instruktion för deras tjänst
(31 dec. 1886). Här fastställdes de modernare bestämmelser om militärveterinärernas ställning
och ansvar, som huvudsakligen äro de än i dag gällande. Här stadgades, att militärveterinär
i avseende på vetenskaplig verksamhet stode under medicinalstyrelsen men i övrigt
tillhörde veterinärstaten och staben vid regemente, kar eller annat truppförband, vid vilket
han vore anställd. Om militärveterinär tilldelades särskild avdelning av ett truppförband,

4—163680. Veterinär sakkunniges let.

så trädde han under omedelbart befäl av avdelningens befälhavare. Militärveterinär gjordes
vidare ansvarig för den honom åliggande vården av sjuka hästar. Han hade att beträffande
den veterinära hälsovården hos vederbörande befälhavare, eller om två eller flera veterinärer
voro anställda vid förbandet, hos den av dem, som vore berättigad att över den eller de övriga
befäl, göra de framställningar, till vilka omständigheterna kunde föranleda. Funne
militärveterinär, att hans framställningar och förslag i dessa hänseenden icke av vederbörande
beaktades eller verkställdes, eller att de åtgärder som vidtogos icke svarade mot ändamålet ägde
han rätt, om han så ansåge nödigt, anmäla förhållandet hos Medicinalstyrelsen. I kontrollen
över utförandet av hovbeslag hade militärveterinär att biträda vederbörande befäl. Bestämmelserna
för hästsjukvarden utformades närmare på följande sätt:

överinseendet över densamma lades i regementsveterinärens hand. Han gjordes till
föreståndare för förbandets sjukstall. Han hade att till befälhavaren avgiva förslag till
tjänstgöringsordning vid detta och till de behövliga särskilda instruktionerna. Vidare var
det han, som skulle rekvirera de persedlar, som voro erforderliga för sjukvården i stallet
Han hade att ansvara för instrumenten och medicinalutredningen samt rekvirera från fältläkarekontoret
^behövlig materiel. Före 1 mars hade han att genom vederbörande befälhavare
ingiva årsberättelse och sjukförslag till Medicinalstyrelsen. Likaledes avlämnade han
berättelse över den enskilda verksamhet, som utövats av honom och av övriga vid förbandet
anställda veterinärer. Den förra bestämmelsen har 1901 utvidgats till att omfatta
även regements- och bataljonsveterinär vid ingeniör- och trängkår. Samma år ha alla militärveterinärer
ålagts att avgiva till Medicinalstyrelsen ställd rapport över sin civila verksamhet
genom länsveterinärerna, resp. stadsveterinären i Stockholm. Bataljonsveterinären ålades att
förrätta de veterinära göromålen vid den avdelning av truppförbandet, som han tilldelats. Om
han kommenderats till avdelning, som ej vore sammandragen med återstoden av truppförbandet,
hade han att efter kommenderingens slut avgiva sjukförslag till Medicinalstyrelsen och till
regementsveterinären. Denna instruktion, som betecknade ett storartat framsteg utöver 1858
ars tjanstgormgsreglemente och 1863 års instruktion, följdes av en stadga för militära veterinärstipendier.
I följd av 1886 års riksdagsbeslut skulle 5 extra hästläkare anställas De
skulle kallas veterinärstipendiater och antagas av Medicinalstyrelsen. Under de närmast
följande åren återfinnas några beslut och åtgärder, som i sin mån äro kännetecknande för
militarveterinärväsendets framsteg. År 1889 gjordes det tillägg i 1875 års stadgande om
tillsättningen av militärveterinära tjänster, att Medicinalstyrelsen skulle beledsaga handlingarnas
överlämnande till Kungl. Maj:t med ett förord för någon av de sökande. Tillika
bestämdes, att veterinärstaten hädanefter skulle benämnas fältveterinärstaten och veterinärstipendiaterna
fältveterinärstipendiater. S. å. gavs på överfältläkarens förslag tillstånd för
de leg. veterinärer, som varit veterinärstipendiater att såsom bataljonsveterinärer kunna ingå

i falt7eterifarsta*ens reserv- 1891 föreskrevs, att förslag till regementsveterinärtjänst
kunde iolja endast efter 3-årig veterinärbeställning vid armén.

Emellertid mognade frågan om en reformerad härordning till förnyat avgörande. I
det yttrande över förslag till grunder för en ny härordning, som avgavs 1891, äro de °-amla
grundlinjerna från 1875 och 1883 bibehållna. På krigsfot borde en arméveterinär med stab
forordnas att vid fälthären göra tjänst. Ett tillägg och ett betydelsefullt sådant synes det
vara, da det förordas, att en veterinär ur kårens personal skulle anställas vid en sjukvårdsoverstyrelse.
I den kungl. försvarspropositionen till 1892 års urtima riksdag upptogs t. f.
generalstabschefens förslag om indragandet av Medicinalstyrelsens fältläkarekontor och upprättandet
av en sjukvårdsbyrå under Arméförvaltningens intendentsdepartement. Byråchefen
, u::e hava fördelningsläkares rang och lön; 3 assistenter, därav en regementsveterinär,
skulle arbeta pa byrån, som hade att handlägga alla facktekniska angelägenheter ävensom

personella och mobiliseringsfrågor, som det då tillkom överfältläkaren att avgöra eller till
medicinalstyrelsens avgörande bereda. Riksdagen, som godkände förslaget, anvisade medel
bl. a. på de besparingar som vunnits genom organisationen 1886 av bataljonsveterinärtjänsterna
vid kavalleriet.1) Den 3 mars och den 28 sept. 1893 vidtogos föreberedande åtgärder
för byråns upprättande. Med ändring av 1886 ars instruktion för militärveterinärer stadgades,
att förslagen över instrumental- och medicinalutredningar skulle ingå till Arméförvaltningens
intendentsdepartement, samt att den befattning med armens sjukvårds- och jveterinärmateriel,
som ålegat Medicinalstyrelsens fältläkarekontor skulle övertagas av sjulcvardsbyran.
Inom Medicinalstyrelsen, som ju även handhar militärveterinära frågor av vetenskaplig art,
skildes överfältläkaren från handläggningen av veterinära ärenden. Den 18 maj 1894 stadgades
nämligen, att en leg. veterinär skulle hos Medicinalstyrelsen förordnas att deltaga i
handhavandet av veterinärärenden. Denna veterinär skulle i stället för överfältläkaren
handlägga och föredraga veterinära mål. Då den 31 dec. 1901 Medicinalstyrelsen erhöll ny
instruktion föreskrevs, att ett av medicinalråden skulle vara leg. veterinär.

Även i andra avseenden fortgick utvecklingen. Den 8 mars 1895 bestämde Kungl.
Maj:t, på förslag av kavalleriinspektören, att regementsveterinär efter 10 års väl vitsordad
tjänstgöring skulle av Medicinalstyrelsen föreslås till erhållande av kaptens rang. Den 27
maj 1904 förordnades slutligen, att regements- och bataljonsveterinärer skulle äga resp.
kaptens och löjtnants rang.

Den organisation, som skapats år 1892, kändes tidigt såsom något ofullgånget, som
tarvade ändring. I ett förslag till ny organisation av arméförvaltningen, utarbetat inom Lantförsvarsdepartementet
år 1897, framhålles, att 1892 års förordning visserligen utgjorde ett
framsteg. Men, hette det, den önskvärda enheten i ledningen av arméns sjukvårdsväsende
hade dock långt ifrån uppnåtts genom inrättandet av sjukvårdsbyrån, vilken lydde under
generalintendenten, under det att den egentlige målsmannen för sjukvårdsväsendet, överfältläkaren,
endast indirekt, såsom ledamot av utrustningskommissionen, kunde hava inflytande
på de ärenden, som handlades inom sjukvårdsbyrån, medan alla personella och rent medicinska
ärenden lydde under Medicinalstyrelsen.

I visst avseende borde sjukvårdsbyrån utbrytas ur intendentsdepartementet. Den

i) Förhållandena enligt 1892 års beslut framgår av efterföljande två tablåer:
Efter 1886 års organisation hade antalet militärveterinärer varit följande:

Kavalleri ^ Träng S:a

Reg:sveterinärer .......8 3 H

Baks > ....... 12 3 2 — 17

Fältvet.-stipendiater . . . ... —_—_”_®_-

_ _ _ — Sta 33

Genom urtima riksdagens

Reg:tsveterinärer .
Bat:s >
Fältvet.-stipendiater

beslut år 1892 hade ställningen ändrat sig sålunda:

Kavalleri a^neri
.7 4

.9 —

Träng

Utom o

truppförb.

— 11

— 13

5_5

— S:a 29

borde underordnas överfältläkaren såsom hans stab, men den borde icke i denna sin självständiga
ställning benämnas sjukvårdsstyrelse. Ty såsom ledare av sjukvårdsförvaltningen
skulle den icke hava en likartad position med t. ex. artilleristyrelsen. I sådant avseende
skulle den vara underordnad intendenturstyrelsen. För övrigt borde överfältläkaren lyda
direkt under Kungl. Majt. De medel, som avsåges för underhåll av sjukvårds- och veterinärmateriel
skulle ställas till hans disposition enligt Kungl. Majrts föreskrifter. Staben skulle
utgöras av två läkare, en veterinär och en sjukvårdsintendent. Den proposition, som Kungl.
Maj:t, med underkännande av förslaget om en överfältläkarens stab, gjorde till 1898 års
riksdag om upprättandet av en sjukvårdsstyrelse rönte icke framgång, överfältläkaren skulle,
enligt denna proposition, endast såsom adjungerad medlem deltaga i Medicinalstyrelsens
handläggning av militärärenden. Åt den militärveterinär som skulle vara en av föredragandena
i sjukvårdsstyrelsen, föreslogs 1 200 kronors arvode.1)

Genom kungl. förordningen angående förvaltningens vid armén ändamål och organisation
samt instruktionen för Arméförvaltningen, bägge av den 11 okt. 1907, bestämdes
militärveterinärväsendets nuvarande organisation.

fn +« de“an,Va/anv® ord,ningei1 med det militära veterinärväsendets centrala förvaltning kom

de olika förbanden16 1901 härordnlngsreform- Den berörde dock blott veterinärstatens fördelning på

Enligt 1901 års härordningsbeslnt skulle militärveterinärstaten ha följande utseende:

Kavalleri	Artilleri	Fortifika- tion	Träng	Utom truppförb.	S:a
Reg:sveterinärer . . 8	6	—	—	_	14
Bat:s j . . 10	8	2	1	_	21
Fältvet.-stipendiater. —	—	—	—	8	8

S:a 43

II. Militärveterinärväsendets nuvarande organisation.

Ledningen av veterinärväsendet.

Högsta ledningen av militärveterinärväsendet tillkommer Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse. Chefen för sjukvårdsstyrelsen, Generalfältläkaren,
har ständig befalsrätt över arméns veterinärpersonal och är tilllika
chef för fältveterinärkårens reserv. De veterinära ärendena handläggas
i sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå. Chef för denna byrå är Fältveterinären,
vilken föredrager de veterinära ärendena till avgörande i sjukvådsstyrelsen.

A fältveterinärbyrån handläggas följande ärenden:

1) arméns veterinärväsende i allmänhet,

2) anskaffning, vård och redovisning av arméns veterinärmateriel,

3) granskning av rationsstater,

4) skoning samt ersättning för störtade hästar,

5) upprättande av tabeller, rapporter och rullor m. m., som avse
veterinärvården,

6) granskning av persedelredogörelser angående veterinärmaterielen
och granskning i tekniskt hänseende av medelsredogörelser rörande denna
materiel,

7) utbetalningar, varom sjukvårdsstyrelsen fattar beslut,

8) utarbetande av statistik över användningen av de till veterinärväsendet
anslagna medel.

Dessutom handlägger sjukvårdsstyrelsen ärenden, som angå militärveterinärernas
och fältveterinärstipendiaternas antagande och entledigande.

Chefen för fältveterinärbyrån har även skyldighet att på order av
generalfältläkaren företaga inspektioner av veterinärvården vid truppförbanden
och utbildningen vid bovslagarskolorna.

Utom dessa fältveterinären författningsenligt tillkommande göromål
har han att förbereda till avgörande ärenden rörande arméns hästar, varom
förfrågningar tillställas sjukvårdsstyrelsen från andra myndigheter.

Antalet veterinärer.

Truppveteri närernas tjänsteålig ganden.

Vården av
sjuka häsar.

Veterinärtjänsten vid truppförbanden.

Vid de olika beridna vapenslagen finnas följande antal veterinära
beställningar: av regementsveterinärer finnas en vid varje kavalleri- och
fältartilleriregemente samt en vid Bodens garnison — 15 st.

av bataljonsveterinärer finnas två vid vardera av de båda stora kavalleriregementena
(4) samt en vid övriga kavalleriregementen (6) och vid
samtliga fältartilleriregementen och positionsartilleriet (7), en vid varje
trängkår (6), en vid vardera Svea och Göta Ingeniörkårer (2) samt en vid
Gottlands trupper (1). Enligt 1914 års härordning skall efter 1918 tillkomma
en bataljonsveterinärbeställning vid vardera Norrlands ingeniörkår
och Fälttelegrafkåren (2 st) = 28 st.

Dessutom finnas å stat upptagna 8 st. fältveterinärstipendiatbeställningar
— 8 st.

Truppveterinärernas tjänst består i:

1) vården av sjuka hästar,

2) besiktning av truppförbandets och lejda hästar,

3) handhavande och vård av den veterinära utrustningen,

4) handhavande av uppsikten över hovbeslaget vid truppförbandet,

5) expeditionstjänst,

6) undervisning i olika skolor,

7) besiktning av furage samt prövning av förslag till rationsstater,

8) deltagande i fälttjänstövningar, marscher m. m.

På de truppförband, där mer än en veterinär är anställd föreslår
regementsveterinären hos truppförbandschefen göromålens fördelande mellan
veterinärerna.

A tid som av regementschefen bestämmes förrättas dagligen hästsjukvisitation.
Då besöker tjänstgörande veterinären de olika underavdelningarna
av truppförbandet (skvadroner, batterier). De för dagen nya
sjukdomsfallen framvisas, undersökas och lämnas nödig vård eller gives
personalen föreskrifter om vård. Därefter bliva de redan förut sjukskrivna
hästarna undersökta. De tillfrisknade avföras från sjukbeskeden och övrigas
hälsotillstånd prövas. Svårare sjuka hästar vårdas dock vid de flesta
truppförband i särskilt sjukstall, med vilket på flera regementen är
förbunden en operationssal. Vid truppförband i landsorten måste veterinärerna
själva utföra alla påkommande operationer. Detta beroende på,
att utom i Stockholm (Veterinärhögskolan) saknas möjlighet att avpollettera
operativa och andra svårare fall till särskild klinik. Vid alldeles särskilda
fall, t. ex. vid operation mot lungpipning, har det dock några gån -

ger förekommit, att armén tillhöriga hästar sänts från landsorten till Veterinärhögskolan
i Stockholm. Möjligheten att sända hästar till högskolans
kliniker har dock mycket litet utnyttjats. Truppveterinärernas dagliga
sjukvårdsarbete ställer sig givetvis olika för olika truppförband och
även olika vid skilda skeden av truppens utbildning. Vid trängen och
fortifikationen, där stamhästantalet är relativt ringa, och där även antalet
inlejda hästar icke blir särdeles stort, är naturligen veterinärernas sjukvårdsarbete
av mindre krävande art. Vid kavalleriet och artilleriet kan
däremot antalet sjuka hästar vara betydligt.

Enligt gällande tiänstgöringsreglemente skall veterinärbesiktning an- Besiktning

° Jooo O av trupp för -

Ställas a: bandets och

1) remont vid ankomsten till regementet, ieJda hästar.

2) stamhäst, som utlånas från eller avgår på kommendering utom
regementet, såväl vid hästens avgång som dess återkomst,

3) stamhäst, som utackorderas, såväl vid avgång som återkomst,

4) stamhäst, som avses deltaga i vissa tävlingar,

5) stamhäst, som föreslås till kassation,

6) lejd häst vid såväl in- som utmönstring,

7) häst, som ankommer till eller tillfälligtvis uppställes å regementet,
om omständigheterna så påfordra.

Vid alla dessa besiktningar av stamhästar och remonter skall föras besiktningsinstrument.
Då lejda hästar besiktigas skall föras särskilt protokoll.

Utom dessa reglementerade besiktningar förekomma vid de olika
regementena besiktningar av stamhästar, vare sig detta sker på regementseller
avdelningschefs initiativ. Vid dessa besiktningar beordras eller anmodas
i de flesta fall en veterinär att närvara. Med avseende å besiktningarna
av de lejda hästarna torde dessa vara de mest krävande och
tidsödande. Innan dessa hästar lejas in skola de förbesiktigas å lejningsorten,
vilket gör att veterinärerna få företaga resor oftast långt utom garnisonsorten.
Så få veterinärerna vid de i Stockholm förlagda regementena
flera gånger årligen härför göra resor till Västergötland, Småland, Skåne
m. fl. landskap, sedan besiktigas åter samtliga hästar vid ankomsten till
truppförbandet. Härvid skall till protokollet dikteras djurens signalement,
värde, förefintliga fel m. m. Sodan lejningstiden gått till ända, sker utmönstring
av hästarna, varvid under tjänsten ådragna skador värderas.

Arméns veterinärmateriel omfattar all den materiel, som erfordras Handhavanför
veterinärvården vid armén samt för skoningen av arméns hästar. Till ^ ^
vården av veterinärmaterielen räknas även uppsikten över och vården av rinära uttruppförbands
sjukstall och skosmedja med tillhörande inventarier. rustningen.

Uppsikten
över hovbeslaget.

Expedi tionstjänst.

Enligt gällande förvaltningsreglementen skall den veterinära tjänstegrenschefen
vid regementen och kårer handlägga och inför regements(kår-)chefen
föredraga ärenden rörande veterinärmaterielen. Han& är även
chefens biträde vid tillsynen över och handhavandet av vården av denna
materiel.

På grund härav har han närmaste överinseendet över denna materiel
samt skall besiktiga och dessutom en gång årligen inventera densamma.
Aven skall regementsveterinären föra förrådskontrollbok över all
veterinårmateriel, som tages till uppbörd vid regementet samt granska och
attestera räkningar, som avse denna materiel. Han uppgör och underställer
regementschefen föreskrivna inventeringsbesked, redovisningshandlingar,
rapporter och planer m. m. rörande materielen samt är ansvarig
för den formella riktigheten av här nämnda handlingar.

_ Regementsveterinären skall till chefen avgiva rapport om kassabel
veterinärmateriel. Vid därefter skeende kassation skall föras protokoll. Han
biträdes vid handhavandet av veterinärmaterielen av hovslagarunderofficeren.

Regementsveterinären vid fördelnings kavalleriet skall dessutom handhava
all den veterinärmateriel, som är avsedd för fördelningens veterinära
fältformationer d. v. s. utrustningen till etappveterinärvårds- och sjukstallskadrar
samt sektioner av etappveterinärvårdsförrådet. Även skall
denna regementsveterinär hos sjukvårdsstyrelsen rekvirera samt till fördelningens
övriga truppförband distribuera all för veterinärvården avsedd
förbrukningsmateriel, såsom bomull, bindor av olika slag, hästförband
m. m.

Veterinärerna skola hava uppsikten över truppförbandets hovbeslag
samt därvid övervaka huru hovbeslaget utföres och lämna anvisning om
beslaget av sjukligt förändrade hovar m. m. Detta sker med biträde av
vederbörande hovslagarunderofficer.

Genom överflyttande av all utrustning, som har samband med hästsjukvården
och hovbeslaget ifrån intendentur- till veterinärmateriel, och
sedan vederbörande regementsveterinär skall handhava och ansvara för
denna samt handlägga alla utbetalningsärenden på denna avdelning, har
expeditionstjänsten kommit att taga avsevärd tid i anspråk. Härtill komma
håstsjukrapporter samt årsrapporten till Arinéförvaltningens sjukvårdsstyrelse.
Dessutom skall varje år till sjukvårdsstyrelsen insändas redovisning
för veterinärmaterielen jämte verifikationer samt sammandrag över
tillkomst och avgång med hänvisning till medelsredovisning, rekvisitioner,
besiktningsinstrument och protokoll. För regementsveterinären vid fördel -

ningskavalleriet tillkommer dessutom alla rapporter angående veterinärmaterielen
tillhörande fördelningen och redogörelse för all förbrukningsmateriel.
Regementsveterirhlren skall även föra hand- och kommendörrulla
över hovslagarpersonalen.

Truppveterinärerna hava sig ålagd undervisningsskyldighet i hästkännedom
och hovbeslag vid truppförbandens olika skolor. Den mest krävande
undervisningen är utbildningen av hovslagarbeställningsmän (hovslagarskolor).
Denna äger numera rum vid truppförbanden. Elever från
infanteriet, fästningsartilleriet samt ingeniör- och trängtrupperna utbildas
vid respektive arméfördelningars kavalleri- och fältartilleriregementen (positionsartilleriregementet)
enligt vederbörande armefördelningschefs bestämmande.

Hovslagareskolan står under överinseende av vederbörande veterinär,
vilken även meddelar såväl den teoretiska som erforderliga delar av den
praktiska undervisningen. Skolan pågår minst sex månader av året. Vid
artilleriet tillkommer dessutom en skola för värnpliktiga hovslagare. Ävenså
hava veterinärerna viss skyldighet att meddela truppförbandets officerare
undervisning om vården av enklare skador.

Veterinärerna äro skyldiga att biträda vid besiktning av till truppförbanden
levererade fodermedel. Vid ändring av rationsstaterna underställes
detta regementsveterinärens prövning.

Under större fällttjänstövningar, marscher in. m., vilka vara mer än en
dag, åtföljas resp. regementen städse av en veterinär, men det inträffar
ofta att även vid smärre fälttjänstövningar en veterinär kommenderas att
åtfölja truppen. Veterinärerna tagas för detta ändamål i anspråk i större
utsträckning, än som t. ex. fallet är med läkarna. De flesta beridna truppförbanden
måste för övning i regements- eller bataljonsförband, skjutövningar
m. in., begagna övningsfält, som äro belägna mer eller mindre
långt från förläggningsplatsen eller garnisonsorten. Detta allt sammanlagt
gör, att veterinärerna få tillbringa en avsevärd tid varje år borta från
garnisonsorten.

Reserven.

Personalen i fältveterinärkårens reserv utgöres av:

1) personal, som vid eller efter avgång från beställning på stat
utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i kårens reserv,

5—163680. Veterinärsakkunniges bet.

Undervisning
8 skyldighet.

Besiktning
av fodermedel.

Deltagande i
marscher,
fälttjänstövningar

m. m.

Avlöning.

2) personal, som med rätt till fyllnadspension avgått från beställning
på stat, med skyldighet att kvarstå i reserven samt

3) sådan personal som direkt vunnit sin första anställning i fältveterinärkårens
reserv.

Beställningarna benämnas fältveterinär, regementsveterinär, bataljonsveterinär
samt fältveterinärstipendiat.

De i mom. 2 omförinälda veterinärerna äro skyldiga att inträda i
kårens reserv och där kvarstå till fyllda 65 år samt med tjänstgöringsskyldighet
i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar,
ävensom vid sådan övning som till utrönande av härens krigsberedskap
eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan
bliva anbefalld. De i mom. 1 och 3 omförmälda veterinärerna äro skyldiga
att tjänstgöra i ovan nämnda fall samt dessutom tjänstgöra en regementsövning
minst vart tredje år intill utgången av det kalenderår, då de uppnå
42 års ålder. Fältveterinärkårens reserv upptager för närvarande 21
bataljons veterinärer tjänstgöringsskyldiga enligt sist nämnda bestämmelser.

Avlöning, tjänsteställning och tillsättning av tjänster.

Byråchefen i Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses fältveterinärbyrå
har majors avlöningsförmåner.

Regementsveterinärerna ha avlöning lika med kapten av andra klass.

Bataljonsveterinärerna ha, den äldre hälften avlöning lika med löjtnant
av första, den yngre hälften lika med löjtnant av andra klass.

Fältveterinärstipendiat har ett årligt stipendium på 600 kr; vid tjänstgöring
dagtraktamente av 8 kr.

Avlöningsstaten för militärveterinärkåren ställer sig som följer:

	Avlöning.	Inkvartering.	Summa.
1 fältveterinär ä 5,825 ...............	5,825	1,000	6,825
15 regementsveterinärer ä 3,860 ..........	57,900	5,030	62,930
14 bataljons > > 2,595 1 14 » 2,115 \|	65,940	7,924	73,864»)
8 stipendiater ..................	4.800	—	4,800
Summa	—	—	148,419

'') Häri ingå de beslutade men ej tillsatta beställningarna vid Ing. 3 och Ing. 5.

Tjänstt ställning.

Fältveterinären har majors tjänsteställning.

Regernensveterinären har kaptens tjänsteställning.

Bataljonsveterinär har löjtnants tjänsteställning.

Fältveterinärstipendiat har underlöjnants tjänsteställning.

Stipendiat kan efter tre år få löjtnants tjänsteställning.

För anställning som fältveterinärstipendiat fordras att vara legitime- Tillsättning
rad veterinär eller att hava genomgått tre fjärdedelar av kursen vid Ve- av tjänster.
terinärhögskolan.

Till bataljonsveterinär kan utnämnas legitimerad veterinär, vilken i
egenskap av fältveterinärstipendiat fullgjort fyra månaders tjänst som extra
veterinär vid armén. Befordran till bataljonsveterinär kan även ske från
reserven.

För befordran till regementsveterinär fordras att hava som bataljonsveterinär
på stat fullgjort tre års tjänst.

För fältveterinärtjänsten fordras regementsveterinärkompetens.

Fältveterinärstipendiatbefattningarna tillsättas efter ansökan av generalfältläkaren.

Bataljons- och regementsveterinärbefattningarna sökas hos Konungen.
Sjukvårdsstyrelsen jämte den veterinära byråchefen i medicinalstyrelsen
avgiva förslag bland de sökande. Befattningarna tillsättas av Kungl. Maj:t.

Till erhållande av fältveterinärbefattningen avgiver generalfältläkaren
förslag hos Konungen på lämplig person.

III. Förslag till organisation av militärveterinärväsendet.

Under de senare åren ha ändringar i de militärveterinära förhållandena
ofta varit föremål för uttalanden och utredningar, men det har då
huvudsakligen gällt en omreglering av lönestaten. De militärveterinära
förhållandena i sin helhet ha däremot icke varit föremål för mera genomgående
granskning. De erfarenheter, som det senaste decenniet givit med
avseende på bristande kontinuitet i militärveterinärkårens rekrytering, samt
rön från det nu pågående världskriget med avseende å kraven på militärveterinärväsendet
giva dock tillsammans en välgrundad anledning till
en utredning med avseende å önskvärda förbättringar och ändringar av
hela vår militärveterinära organisation. Detta har även funnit ett kraftigt
uttryck såväl i uttalanden inom båda kamrarna vid årets riksdag som i
en skrivelse från Inspektören för kavalleriet, vari han framhåller önskvärdheten
av att sakkunniga tillkallas för en sådan utredning (bil. I).

Ledningen av veterinärväsendet.

Dencentrala Förut har redogjorts för, hurusom ledningen av militärveterinärvä €veterinär?sendet

ligger hos sjukvårdsstyrelsen genom generalfältläkaren, och att en
väsendet, veterinär byråchef förbereder därtill hörande ärenden.

Sakkunniga hava icke kunnat finna det lämpligt, att denna organisation
av ledningen för militärveterinärväsendet bibehålies. Genom de av
sjukvårdsstyrelsen till Konungen årligen avgivna berättelserna över dess
verksamhet med hälso- och sjukvården samt veterinärväsendet vid armén
framgår, att arbetsbördan i Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse är stadd
i ständig ökning. Ifrån att de i Fältläkarbyrån handlagda ärendena —
omfattande från vidlyftiga utredningar till smärre skrivelser — 1908 voro
1,001, ha de ökats år efter år till resp. 1,885, 2,106, 2,208, 2,226, 2,350,
3,115 tills de 1915 uppgingo till 3,546. Även har från med sjukvårdsstyrelsens
arbete fullt initierat håll i »Världskrigets erfarenheter och

svenska armén» kraftigt framhållits deri stora arbetsbörda, som tynger
sjukvårdsstyrelsen endast på grund av dess göromål med arméns sjukvårdsväsende;
däri säges: »Den fåtaliga läkarpersonalen i detta ämbetsverk
(sjukvårdsstyrelsen) är under den ordinarie tjänstetiden fullt upptagen
med handläggningen av de dagliga förvaltningsärendena. En väsentlig
del av det viktiga och krävande arbete, som därutöver måste åligga en
militär centralmyndighet, måste därför verkställas på övertid eller anförtros
åt tillfälligtvis anlitade extra arbetskrafter».

Det är alltså tydligt, att redan under fred måste enbart landets
militära sjukvård giva sjukvårdsstyrelsen eu fullt tillräcklig arbetsbörda.
Sjukvårds väsen det under det modärna kriget omfattar utom den direkta
vården av de sjuka på slagfälten eu vittgående organisation av sjukhus
och lasarett av olika slag och å olika orter. Kampen mot de smittosamma
sjukdomarna fordrar utomordentligt väl planerade och omsorgsfullt genomförda
åtgärder med organisation av en mängd bakteriologiska anstalter och
med vaccinering av de friska, isolering och vård av de sjuka, hindrande
av dessa sjukdomars spridande till den civila befolkningen m. m. För att
allt detta skall kunna funktionera måste även ersättningsväsendet av personal,
instrument, bandage, medicin, bakteriologisk utrustning, transportmedel
m. m. vara väl organiserat och genomfört. Ansvaret för allt detta
är lagt på generalfältläkaren, och förvisso måste härför all hans tid och
all hans arbetskraft tagas i anspråk.

Nu är dock att märka, att verksamheten vid den veterinära
avdelningen i Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse redan under fred
är omfattande och av stor betydelse från ekonomisk synpunkt och
för arméns slagfärdighet. De å veterinärbyrån handlagda ärendena visa
även de en ständig stegring. Efter att 1908 ha varit 340 äro de under
de följande åren respektive 365, 4*23, 392, 434, 538, 739 samt 759 år
1915. Dock omfatta dessa siffror till största delen icke en stor mängd
underhandsskrivelser, vilka föranlett utredningar och svar, ej heller äro
de hemliga ärendena inräknade. Som av redogörelsen å sid. 29 för
veterinärbyråns verksamhet framgår, omfatta de å denna byrå handlagda
ärendena dels arméns veterinärväsende i allmänhet, dels dess
tekniska och administrativa ledning. Hit hör högsta ledningen av vården
av de sjuka hästarna, organisationen av kampen mot uppträdande
smittosamma sjukdomar, arméns förseende med instrument, bandage,
hovbeslagsmateriel m. m. Organisation och anskaffning av den vid krigstillfälle
behövliga veterinärmaterielen och övriga utrustningen måste genomföras
under fred. Personalfrågan inom militärveterinärkåren skall
ordnas och erforderliga initiativ härutinnan tagas. Fördelningen av arméns

fasta veterinärpersonal och värnpliktige veterinärer för deras ändamålsenliga
användning i krig tillhör även den veterinära delen av sjukvårdsstyrelsens
verksamhet. Härtill kommer hela den granskande och kontrollerande
delen av denna avdelnings arbete. Alla materielförteckningar från
regementen och kårer, alla räkningar, alla årsrapporter skola genomgås och
sammanställas m. m.

Ett klargörande av, vilka värden den veterinära verksamheten vid
armén rör sig om, visar att anskaffningskostnaden för arméns 11,132 stamhästar
(enligt 1914 års härordning), med ett värde av 1,750 kronor per
häst (enl. betänkande av kommittén för utredning av officerarnas hästhållning)
representera en summa av omkring nitton millioner kronor.

Anslaget till truppveterinärvården (omfattande även hovbeslagsmaterielen)
uppgick 1915 till kr. 205,000.

Det är alltså högst betydliga ekonomiska värden, för vilka den centrala
veterinärstyrelsen bär ansvaret.

Om redan under fredsförhållanden den centrala militärveterinära verksamheten
är av stor betydelse för armén och för staten ur ekonomisk synpunkt,
blir detta än mer förhållandet vid krigstillfälle. Erfarenheten från det nu
pågående världskriget har i alla länder och vid alla fronter visat, att veterinärorganisationen
sättes på det skarpaste prov redan från krigets första
dag. De till krigstjänst uttagna hästarna sakna ofta den nödiga träningen
för att kunna utstå de hårda strapatserna. Det nyinkallade manskapet har
icke hunnit uppöva den nödiga tekniska färdigheten i anpassandet av sadlar
och selar. Aven komma hästarna ofta att lida på grund av svårighet
att anskaffa foder och vatten och skydd mot hårt väder. Allt detta tillsammans
gör att antalet skadade hästar blir högst betydligt. År nu icke
veterinärorganisationen redan i fred väl förberedd, och ledningen redan
från början beredd att anpassa den efter de uppstående förhållandena, så
bli hästförlusterna oerhörda, och väldiga värden, som kunnat räddats, gå
förlorade. Med ledning av de erfarenheter som gjorts i Tyskland och
Frankrike, kunna vi beräkna, att om Sverige skulle utveckla proportionellt
samma styrka, som dessa länder gjorde vid krigets början, skulle vi sätta
in ett antal av minst 100,000 hästar. Dessa representera ett penningvärde
med nu gällande hästpriser av minst 120 miljoner kronor. Deras reella
värde blir dock större, ty genom den hästbrist, som ovillkorligen uppstår
i ett land under krig, stiga hästprisen i högsta grad, så att de hästar, som
på grund av avgången i armén, måste uppköpas inom landet, stiga avsevärt
i pris. Vi torde nämligen icke kunna räkna med någon import av
hästar under ett krig. Det blir oss alltså en tvingande nödvändighet att
tillse, att vi icke genom bristande militärveterinär organisation i onödan

förlora något av det hästmateriel, som skadas. De skadade hästarna måste
genom en omsorgsfull vård så fort som möjligt till största möjliga procent
göras åter brukbara för armén. Bliva de ej så återställda, att armén kan
begagna dem, kunna dock eu hel del komma lantbruket, industrien och
aveln tillgodo. Men utom de direkta skadorna har man som en faktor av
största vikt att räkna med de smittosamma sjukdomarna. De redan inom
landet förekommande uppträda från början i hären, men under krigets
gång kan man med stöd av erfarenheten säkert vänta, att alla de smittosamma
djursjukdomar, som härja i fiendens armé även komma att spridas till
den egna. Dessa sjukdomar kunna bliva en fruktansvärd fara för icke
blott arméns hästar utan även för husdjuren i hemorten. Mot de smittosamma
sjukdomarna krävas målmedvetna och kraftiga åtgärder. Dessa
åtgärder måste ledas från den centrala myndigheten, ty utan enhetlighet
i åtgärderna och ledningen kan det hela lätt bliva förfelat.

Sakkunniga kunna icke finna det välbetänkt, att högsta ledningen och
ansvaret för allt detta skall åligga generalfältläkaren, ty oavsett det att
han icke är veterinär fackman, är, såsom nyss förut framhållits, det arbete
och det ansvar han har för sanitetsväsendet, xner än tillräckligt krävande.

På grund av vad här anförts äro de sakkunniga därom eniga att Vcterinärföreslå
utbrytande av fältveterinärbyrån ur Arméförvaltningens sjukvårds- var
styrelse och bildandet av en Arméförvaltningens veterinärvårdsstyrelse. Denna
skulle ha likartad ställning inom Arméförvaltningen som sjukvårdsstyrelsen.

Chefskapet för veterinärvårdsstyrelsen bör anförtros åt en veterinär Fältveterifackman,
vilken samtidigt torde böra vara inspektör för arméns veterinär- narffrff
väsende: Fältveterinärinsp ektören. Dennes uppgifter skulle i stort sett överensstämma
med dem, som nu tillkomma byråchefen i sjukvårdsstyrelsens
fältveterinärbyrå. Dock med den utvidgning och omgestaltning, som betingas
av den ändrade organisationen, särskilt med avseende fästat vid
inspektörens ställning som chef för veterinärvårdsstyrelsen.

1 veterinärvårdsstyrelsen bör inrättas en tjänst som föredragande Föredraga*-med uppgift att bearbeta och förbereda de olika ärendena. Redan nu har
det visat sig nödvändigt att ställa till fältveterinärens förfogande ett veterinärt
biträde, som mot årligt arvode utfört statistiska och förberedande
uppgifter. Med den ökade arbetsbörda, som efter genomförd organisation av
de värnpliktigas utbildning och tjänstgöring samt omorganisation av militärveterinärväsendet
i dess helhet uppkommer, torde det vara en tvingande nödvän -

Fackrådet.

dighet att hos veterinärvårdsstyrelsen inrättas en fast sådan beställning. Sakkunniga
anse lämpligt, att detta blir en regementsveterinärbeställning. Det
kunde tänkas, att man här nöjde sig med en bataljonsveterinärtjänst? Men
med hänsyn till att innehavaren av denna tjänst torde få ingen eller nästan
ingen möjlighet att skaffa sig extra inkomster, och det dessutom är önskvärt,
att denne föredragande icke hör till de yngre av militärveterinärkåren,
torde det vara nödvändigt att tillförsäkra" honom inkomster i likhet
med regementsveterinär. Man kan ha grundad anledning att förutsätta,
att denna befattning skall komma att utgöra en meritplats till re^ementsveterinära
och högre befattningar. Det är också tydligt, att det^blir till
förmån för armén, om det på denna plats blir en viss cirkulation, emedan
ett större antal av militärveterinärerna då få en mera intim kännedom om
den centrala förvaltningen.

Erfarenheterna ha visat, att i såväl krig som fred det är en nödvändighet
för den högsta militära myndigheten att till sitt förfogande ha
speciell sakkunskap inom de vid armén mest tillämpade veterinärmedicinska
vetenskaperna. Med de utomordentliga framsteg, som veterinärvetenskapen
gjort under de senaste tiotalen år, är det uteslutet att tänka sig,
att chefen för den centrala militärveterinära förvaltningen, även om än
aldrig så framstående, skulle i alla de många vetenskapliga frågor, som
kunna uppkomma, besitta full sakkunskap. Det kunde då naturligtvis
tänkas, att för erhållande av utredning och råd i sådana frågor hänvändelse
gjordes, liksom även under nuvarande förhållanden skeft, till de
institutioner, som äga den önskade sakkunskapen, såsom Veterinärhögskolans
lärarkollegium och Statens veterinärbakteriologiska anstalt. Men denna
väg är tidsödande, och det blir en för stor apparat. Dessutom är det
önskligt,. att inom veterinärvårdsstyrelsen kunna tagas initiativ i dylika
frågor, initiativ, som många gånger endast kunna tagas av den speciellt
sakkunnige. Förutom den mera vetenskapliga frågan vore det även av
största gagn, om inom veterinärvårdsstyrelsen funnes representerad den
praktiska militärveterinära sakkunskapen. Visserligen kan förutsättas, att
chefen själv besitter sådan kunskap, men då det väl kan tänkas, att det
kan hava förgått ett tiotal år och mera, sedan chefsveterinären gjorde
trupptjänst, och det ur mer än en synpunkt är lämpligt, att veterinärvårdsstyrelsen
star i intim kontakt med den veterinära trupptjänstens erfarenheter,
skulle det enbart vara till gagn, om en ännu i trupptjänst varande
veterinär tillhörde veterinärvårdsstyrelsen.

Sakkunnige vilja därför föreslå, att till veterinärvårdsstyrelsen skall
höra ett fackråd bestående av professorn i kirurgi vid Veterinärhögskolan,

professorn och föreståndaren för Statens Veterinärbakteriologiska anstalt
samt en fö rdelnings-(regements-) veterinär.

Anledningen till att här föreslagits, att kirurgien och bakteriologien
skola vara representerade är den, att dessa båda fack äro de, vilka för
arméns veterinärmedicinska tjänst kunna anses viktigast, och i vilka armén
i en mängd frågor behöver speciell sakkunskap. Visserligen förekomma
även frågor av annan natur såsom ren medicin, men dels torde det
knappast vara lämpligt att göra eu för stor apparat, och dels äro de rent
medicinska frågorna mindre ofta förekommande. Det torde ej heller finnas
hinder för att om en särskilt viktig sådan fråga skulle förekomma,
den häruti speciellt sakkunnige tillkallades för rådplägning. Detta senare
gäller även om speciell fackkunskap i hovbeslagsfrågor, då läraren i detta
ämne vid Veterinärhögskolan torde kunna rådfrågas.

Det här föreslagna till veterinärvårdsstyrelsen hörande fackrådet
skulle styrelsens chef hava icke blott rättighet utan även skyldighet att
höra i alla frågor av större vikt eller principiell betydelse och alltid vid
avgivande av förslag till författningar o. d.

Såsom nedan närmare framhålles skulle fackrådet även lämpligen deltaga
i avgivandet av förslag i befordringsfrågor.

Detta fackråd skulle icke bliva någon för Staten ekonomiskt betungande
institution. Sakkunniga hava tänkt sig ett årligt arvode för de civila
medlemmarna av 300 kr. Den militära ledamoten skulle däremot icke
hava någon särskild gottgörelse.

För det extra biträde veterinärvårdsstyrelsen behöver av intenden- Extra biturofficer,
hjälp vid skrivgöromål, vaktmästare in. m. torde Arméförvalt- ia e''
ningens personal kunna påräknas, i likhet med vad fallet är för den nuvarande
sjukvårdsstyrelsen.

Teterinärtjänsten vid högre truppförband.

I den nu rådande militärveterinära organisationen finnas inga för -Fördelningsdelningsveterinärer.
Önskvärdheten av att sådana befattningar skulle före- ve eiinarerfinnas
har dock flera gånger framhållits.

Med det nu rådande systemet saknas i fördelningsstaberna allt
militärveterinärt initiativ. De ärenden, som röra veterinärväsendet, föredragas
nämligen inför arméfördelningschefen av en officer, vilken icke
har några särskilda förutsättningar att kunna vara taleman i de veterinära
frågorna. Följden av detta har blivit, att vid fältövningar, fälttjänstöv 6—163680.

Veterinärsakkunniges bet.

ningar in. m. det icke tagits nödig hänsyn till veterinärernas utbildning.
Militärveterinärerna ha alltså fått sakna övningsmöjligheter med avseende
å ordnandet av hästsjukvården under förhållanden liknande dem,
som skulle uppkomma i krig och ytterst sällan ställts inför lösandet av
uppgifter, där andra än enbart fredsförhållanden spelat in. Då, som även
på annat ställe framhålles, det är av största vikt att i händelse av krig
arméns veterinärväsende fungerar tillfredsställande från första dagen, om
man vill undvika stora, oersättliga och onödiga hästförluster, är det även
nödvändigt att veterinärerna skaffas alla möjliga övningstillfällen. Annars
blir följden vid krig den, att innan veterinärerna hunnit samla den
nödiga erfarenheten förgår en för hästmaterielet förödande tid. Genom
att en fördelning ^veterinär hade möjlighet att själv deltaga i och kunde
taga initiativet till militärveterinära övningar, skulle han även själv få en
synnerligen önskvärd vana att leda veterinärtjänsten vid högre truppförband.
Vid krigstillfälle finnes nu icke andra än regementsveterinärer att
anförtro ledningen av veterinärväsendet såväl vid fördelning som högre
förband. Att en person utan förutsättningar, vunna genom övning och
erfarenhet, med ens kommer att ställas inför sådana uppgifter kan icke
vara tillfredsställande.

Enligt gällande föreskrifter skall vid krigstillfälle avgång i veterinärmaterielen
i största möjliga mån ersättas genom rekvisition i etappområde
och å krigsort. Det torde därför vara av största betydelse, att ledningen
av arméns veterinärväsende äger noga kännedom om de tillgångar,
som av dylik materiel är till finnandes i de skilda orterna. Detta gäller
såväl förbandsmateriel som medicin och hovbeslagsmateriel. Vad särskilt
den senare angår, är det att märka, att tillgången brukar växla å olika
tider av året alltefter affärsmäns och hantverkares bruk att förse sig med
lager. Dessa växlingar är av stort intresse att känna. Vidare vore det
mycket fördelaktigt att noga känna de olika typer av materiel, som i orterna
bruka användas och de olika möjligheterna att använda dem för armén.
Under nuvarande förhållanden sakna vi en noggrann sådan kännedom,
men genom att fördelningsveterinärbefattningar inrättades skulle det
jämförelsevis lätt bli möjligt att genom dem och genom samarbete mellan
dem och truppveterinärerna införskaffa upplysningar i detta hänseende.
Dessa skulle sedermera insändas till veterinärvårdsstyrelsen för att där
bearbetas.

Sedan utbildandet av truppförbandens hovslagare numera förlagts
till vid de beridna regementena upprättade skolor, är en återkommande
fackkunnig inspektion av dessa av behovet påkallad. En sådan inspektion

skulle medföra kontroll av undervisningens rätta bedrivande och att utbildningen
bleve likartad. Visserligen har en sådan inspektion redan förrättats
av chefen för sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå, men på grund
av den avsevärda arbetsbörda, som åligger fältveterinären, har detta endast
kunna ske mera sällan, och torde i framtiden förhållandena härutinnan
på intet sätt förbättras. Genom att det funnes fördelningsveterinärer
skulle en tillräcklig inspektion utan svårighet kunna anordnas.

Det. skulle otvivelaktigt från statens synpunkt vara av väsentlig
ekonomisk nytta, om vid de årligen återkommande kassationerna av hästar
fördelningsveterinären bereddes tillfälle att närvara för att tillgodogöra sin
större erfarenhet, men framför allt sin större kännedom om fördelningens
hästar. Det torde nämligen kunna förutsättas att därigenom kunde undvikas
en del bortsäljningar av hästar, vilka skulle kunna få användning
vid annat truppförband, om tjänsten vid det egna vore för krävande.
Även torde kunna tänkas att fördelningsveterinären i vissa fall genom
större sakkunskap skulle kunna meddela sådana anvisningar för behandling,
att kassation kunde undvikas. Vad här sagts om besiktning och råd
vid kassation får vid trängen och vissa ingeniörstrupper särskild betydelse,
om de av sakkunniga nedan föreslagna indragningarna av vissa bataljonsveterinärbeställningar
genomföras.

Även skulle fördelningsveterinären ha en viktig uppgift i inspektion
av de stallhygieniska förhållandena vid truppförbanden. En sådan inspektion
kunde vara lämplig även vid de truppförband, som ha veterinär
på stat, men skulle vara av särskild vikt vid dem, som icke ha militärveterinär
fast anställd. Detta gäller trängen och vissa, ingeniörstrupper enl.
sakkunnigas förslag samt infanteriet. Vid varje infanteriregemente skola
finnas 28 st. staten tillhöriga hästar. Då vid infanteriet i allmänhet sakkunskapen
i hästfrågor torde vara mindre väl tillgodosedd, vore det. till
stor fördel om hästvården därstädes bleve inspekterad av fördelningsveterinär.

Dessa här nämnda olika inspektioner som fördelningsveterinären
skall förrätta torde kunna kombineras så, att de icke behövde återkomma
allt för ofta. Inspektionerna ske efter order av arméfördelningschefen,
och bör fördelningsveterinären äga taga initiativ härutinnan.

Det inträffar ej alltför sällan, att det uppstår risk för smittosamma
sjukdomar^ spridande bland hästarna under fälttjänst- och andra övningar.
De åtgärder, som skola företagas däremot äro oftast beroende på lokala
förhållanden, vilka kunna vara svåra att överblicka av veterinärvårdsstyrelsen.
Ofta kräves även här snabba initiativ. Detta skulle ur hygienisk

och ekonomisk synpunkt vara en viktig uppgift för en fördelningsveterinär.
Även förekomma ofta i detta hänseende frågor, vilka äro av ganska
stor ekonomisk räckvidd i samband med de olika vapenslagens lejning av
hästar. Det gäller att förekomma dels att sjukdomar med lejda hästar
införas till de beridna eller med hästar utrustade truppförbanden, dels
att eventuellt under lejningstiden vid regementena uppkomna sjukdomar
spridas ut i bygderna, när de lejda djuren skola lämnas tillbaka. Angående
detta finnas visserligen författningar och ha anvisningar meddelats
från sjukvårdsstyrelsen, men ett ingripande i dessa frågor av en fördelningsveterinär,
med kännedom om platsförhållandena, kunde både i ena
och andra avseendet vara synnerligen önskvärt för att stora värden ej i
onödan skola gå förlorade. Detta gäller i viss mån även när remonterna
skola från depåerna lämnas ut till respektive regementen. Det har inträffat,
att remonterna fört med sig smittosam sjukdom, vilken sedan
härjat bland regementenas hästar. En ingående besiktning av remonter
och depå genom fördelningsveterinär före utlämnandet torde kunna giva
en större trygghet mot dylika eventualiteter.

Som förut omnämnts åligger nu vården av fördelningens veterinärmateriel
regementsveterinären vid fördelningskavalleriet. Denna skyldighet
borde överflyttas till fördelningsveterinären, vilken även skulle ha skyldighet
att i samband med övriga inspektioner besiktiga truppförbandens
förråd av veterinärmateriel, både den som är avsedd för dagligt bruk och
mobiliseringsmaterielen.

Slutligen torde det böra påpekas en beaktansvärd fördel, som skulle
vinnas om det inrättades fördelningsveterinärbeställningar. Under nu rådande
förhållanden saknas i veterinärkåren befordringsmöjligheter över
regementsveterinärs ställning. En regeinentsveterinär, som kanske vid relativt
unga år vunnit sin befordran, vet, som det nu är, att han knappast
kan komma längre. Visserligen finnes fältveterinärposten, men en befordringsmöjlighet
kan knappast verka eggande på en hel kår. Genom att
det tillkomrae sex fördelningsveterinärtjänster, och att till dessa endast
valdes de veterinärer, som visat sig framstående och initiativkraftiga, skulle
en välgörande konkurrens uppstå mellan de till dessa platser kompetenta
veterinärerna. En sådan tävlan kunde endast vara till fördel både från
vetenskaplig och praktisk synpunkt.

Oaktat vikten av de göromål, som skulle komma att åligga en fördelningsveterinär,
ha de sakkunniga dock ej prövat nödvändigt att inrätta
fristående fördelningsveterinärbeställningar, utan föreslå att dessas
innehavare samtidigt skola bekläda regementsveterinärtjänsten vid endera
av fördelningens kavalleri- eller artilleriregementen.

Det kan då icke alltid låta sig göra, att fördelnings veterinären har
sin bostad å samma ort som fördelningschefen, ty dels kommer det icke,
med den organisation sakkunniga här föreslagit, att i varje fall finnas beridet
truppförband med veterinär å stat i den ort där fördelningsstab är
förlagd, dels är det icke önskvärt, att valet av fördelningsveterinär är bundet
vid ett visst regemente. Följden av detta skulle bli, att då fördelningsveterinären
vore förlagd å annan ort, förbindelsen mellan fördelningsstaben
och fördelningsveterinären finge i mycket brådskande fall ske per
telefon och telegraf, i mindre brådskande per post och vid särskilt viktiga
fall finge fördelningsveterinären personligen inställa sig vid stabens förläggningsort.

Med avseende å fästning sveterinären i Boden torde för honom böra Fästningsi
tillämpliga delar gälla vad här sagts om fördelningsveterinärerna. t&T

Yeterinärtjänsten vid lägre truppförband.

Enligt den nu gällande organisationen av veterinärvården vid truppförbanden
finnes en eller flera på stat anställda veterinärer vid varje självständigt
beridet regemente eller kår. Fördelningen av veterinärerna samt
en redogörelse för deras verksamhet har förut givits å sid. 30.

Vid övervägandet om lämpligheten av organisatoriska ändringar i denna
del av arméns veterinärväsende göra sig följande frågor gällande:

1) i vad mån motsvarar de på stat anställda veterinärernas antal
behovet av veterinärvård vid truppförbanden?

2) kan behovet av militärt skolade veterinärer vid krigstillfälle i för
arméns veterinärvårdsväsende ödesdiger grad påverkas genom inskränkning
av antalet fast anställda veterinärer? och

3) kan militärveterinärernas allmänna användbarhet vid krig minskas
genom att de få så ökat arbete vid truppförbanden, att de icke kunna ägna
sig åt nämnvärd privatpraktik?

Då det tredje spörsmålet angående militärveterinärernas privatpraktik iVivafär
av principiell''betydelse, torde det först böra upptagas till granskning. rraktlk Det

har höjts röster emot, att militärveterinärerna haft tillåtelse att
utöva och även utövat enskild praktik. Det har då framhållits, att veterinärernas
privatpatienter i de flesta fall skulle vara nötkreatur och endast
i mindre antal hästar, och att den allmänna utbildning, veterinärerna
genom denna sin privatpraktik få, skulle vara för armén av ringa eller
intet värde.

Sakkunniga hava ingående diskuterat denna fråga såsom varande av
synnerligen viktig principiell betydelse, och därvid kommit till det resultatet,
att det är synnerligen önskvärt att truppveterinärerna utöva privatpraktik,
så långt denna icke verkar störande på veterinärernas militära
tjänst. Sakkunniga grunda detta uttalande på följande skäl. Om militärveterinären
skall kunna fylla sin ansvarsfulla uppgift i såväl fred som
krig kräves oavvisligen, att han hav en allmän praktisk och teoretisk utbildning.
På grund av den regelbundna vård och den likartade användning,
som arméns hästar få under fred, bliva de sjukdomar och skador,
av vilka dessa hästar då lida, oaktat de kunna förekomma i rikligt antal,
dock i stort sett av vissa enahanda slag. En veterinär, som endast sysselsatte
sig med truppförbandets hästar, skulle på den grund få en ensidig
utbildning och sakna tillfälle att vidga sin praktiska blick. Alla de växlande
sjukdomsfall, som möta ute i praktiken, vare sig de nu gälla yttre
eller inre sjukdomar, hos hästar eller hos nötkreatur, skulle gå hans erfarenhet
förbi. En sådan veterinär skulle icke vara vuxen sitt värv i krig. Det
har förut framhållits, att vid krigstillfälle måste de flesta på stat anställda
veterinärerna på grund av deras större militära utbildning anförtros högre
och mera krävande poster än tjänsten vid truppförband. För att veterinärerna
i dessa sina tjänster skola kunna fylla de krav, som ställas på
dem, fordras att de fullt tillfredsställande behärska de olika delar av den
veterinära verksamheten vid armén, vilka falla under deras bedömande.
En fördelningsveterinär t. ex. skall kunna bedöma och meddela råd angående
vården vid honom underställda sjukstallsformationer. Vid smittosamma
sjukdomar bland hästar och nötkreatur skall han vara kompetent
att med till buds stående medel ställa en diagnos. Har han nu aldrig
under hela sin militära tjänstetid haft med nötkreatur att göra, så saknar
han ju varje möjlighet att särskilja olika sjukdomar. Om det exempelvis
gäller det första fallet av t. ex. mul- och klövsjuka, kan ett felbedömande
bliva ödesdigert.

Aven kan en veterinär ställas inför en sådan uppgift som t. ex. att
ett till slakt avsett nötkreatur lider av en viss sjukdom. Utan erfarenhet
på detta område är veterinären ej kompetent att bedöma, huruvida detta
djurs kött är användbart till människoföda.

Nu är det dock tydligt, att om en militärveterinär skall kunna utöva
den önskvärda enskilda praktiken måste hans tjänstgöringsförhållanden vara
så ordnade, att det kan bli möjligt för djurägarna att anlita honom. Detta
behöver alldeles icke innebära, att truppveterinärens tjänst ej skulle kunna
vara ordnad med regelbundna tjänstgöringstider, utan blott att veterinären
även skall ha möjlignet att ägna tid åt sin privatpraktik eller med andra ord

att antalet vid ett truppförband anställda veterinärer bör bestämmas även ined
hänsyn till att åt dem tillmätes nödig tid och möjlighet att utöva privatpraktik.

Det ovan uppställda första spörsmålet, huruvida det nu vid de olika Behovet av
beridna truppslagen anställda antalet veterinärer är så avvägt, att göromålen yövSsvid
de respektive truppförbanden giva veterinärerna en lämplig arbetsbörda, veterinärer.
torde bäst besvaras genom en utredning av förhållandena i detta hänseende
vid de olika vapenslagen.

Innan här göres en granskning och sammanställning av veterinärernas
verksamhet vid de olika vapenslagen, torde först några allmänna
synpunkter böra framhållas. De truppveterinärerna i allmänhet åliggande
göromålen torde till sin mängd stå i direkt förhållande till arbetet med
hästsjukvården, och kan detta alltså anses som en ganska tillförlitlig mätare
för veterinärernas arbetsbörda. Härvid är dock att bemärka, att förutom
de skador, som föranleda sjukskrivning av hästarna, och därmed
uppgift om sjukdagarnas antal, förekomma en massa fall, då hästarna icke
behöva tagas ur arbete, men dock kräva veterinärens tillsyn och vård.

Sådana fall äro i synnerhet vanliga vid artilleriet, där man t. ex. genom
en lämplig placering i anspannen kan använda en sadelbruten eller däckeltryckt
häst som högerhäst, en lokbruten häst kan användas till ridning
m. in. och således ej behöva sjukskrivas ehuru de dock kräva vård och
tillsyn av veterinären.

1 detta sammanhang torde då först böra klargöras, i vad mån hästsjukvården
kan kräva veterinärernas tid. Härför har gjorts en sammanställning
av antalet hästsjukdagar per år och vapenslag under femårsperioden
1911—1915. Antalet hästsjukdagar torde nämligen vara en ganska god
mätare på arbetet med den direkta hästsjukvården. Visserligen kunna
under ett år tillfälliga omständigheter spela in, men medeltalet för en period
av fem år utjämnar i stort sett sådana fluktuationer.

För att kunna bedöma det relativa värdet av de därvid erhållna siffrorna
torde vara lämpligt att jämföra dem med motsvarande siffror för
antalet sjukdomsdagar bland manskapet vid dessa truppförband.

Kavalleriet visar följande siffror i medeltal per år och bataljon:

1911

1912

1913

1914

1915

Hästsjukdagar:

............10,512,2

............10,711,9

............ 10,876,6

............ 11,724,6

............12,168,4

Medeltal 11,198,7

Manskapssjukdagar:

1911

1912

1913

1914

1915

. . . . 4,518,4
.... 4,576,6

.... 3,834,7

.... 4,033,9

. ■ . ■ 4,595,i

Medeltal 4,384,5

Vid kavalleriregementen, stora och små, finnas sammanlagt 8 regements-
och 10 bataljonsveterinärer. Medeltalet hästsjukdagar per veterinär
och år vid kavalleriet blir då 6,221,6. Enligt 1914 års härordning skall
vid varje kavalleribataljon finnas en läkare. Antalet manskapssjukdagar
per läkare blir då detsamma som för bataljonen eller 4,384,5. Sjukdagantalet
blir alltså l,837,i mer per veterinär än per läkare.

Per fältartilleriregemente1) äro siffrorna:

Hästsj ukdagar:

1911 .................. 8,977,6

1912 .................. 9,550,9

1913 .................. 10,230,i

1914 ..................12,718,5

1915 .............. 14,077,o

Medeltal 11,110,8

Manskapssjukdagar:

1911 .................. 6,768,5

1912 .................. 7,043,6

1913 .................. 7,668,5

1914 .................. 9,379,8

1915 .............. 12,916,6

Medeltal 8,755,4

Antalet veterinärer vid fältartilleriet är sammanlagt 12. Hästsj ukdagantalet
per veterinär och år blir då i medeltal 5,555,4. Manskapssjukdagantalet
i medeltal per år och läkare med två läkare per fältartilleri -

*) Vid A 5 är inräknat Skånska husarregementets detachement i Uppsala.

regemente enl. 1914 års härordning är 4,377,7. Per veterinär blir alltså
sjukdagantalet 1,177,7 mer än per läkare.

Positionsartilleriet visar för 1914—15 ett medeltal av:

Ilästsjukdagar:

3,588,2

M anskapssj ukdagar:

3,868

Detta giver 280,2 sjukdagar mer för läkaren.

Ingeniörstruppernas siffror äro på samma tid och kår beräknade:

Ing. 1	Hästsjukdagar: Ing. 2	Ing. 3
2,113,4	1,866,8	1,521,2
Ing. 1	Ma nskapssj ukdagar: Ing. 2	Ing. 3
5,830,6	6,538	3,567

Av dessa kårer hava Ing. 1 och Ing. 3 gemensam veterinär. På
denne kommer alltså 3,634,6 hästsjukdagar. Läkare finnes en vid varje
kår. Antalet sjukdagar är högre för läkarna än för veterinärerna vid Ing. 1
och Ing. 2, medan sjukdagantalet för läkaren vid Ing. 3 är lägre än för
veterinären vid Ing. 1 och 3, men högre än för veterinären vid° Ing. 2.

Siffrorna vid trängen äro i medeltal per kår:

Häs tsj ukdagar:

1911 ..................2,062

1912 .................. 1,484.

1913 1,411,6

1914 ..................2,216,8

1915 ............... . . . 4,319,6

Medeltal 2,298,8

7—163680. Veterinär8aklcutiniges bet.

För Bodens trupper är medeltalssiffran för:

Hästsjulcdagarna:
5,752,6

För Gottlands artillerikår är samma siffra:

2,887,2

Någon jämförelse med manskapssiffran kan vid de tre sista truppförbanden
ej göras på grund av styrkornas olika fördelning och de olika
tjänsteför hållandena.

En sammanställning av här anförda siffror för antalet sjukdagar per
veterinär och per läkare visar alltså:

Veterinär.

Kavalleriet ,..........6,221,6

Fältartilleriet......... 5,555,4

Position sartilleriet....... 3,588,2

............ 3,634,6

Ing. oj

Ing. 2 ............ 1,866,2

Läkare.

4.384.5
4,377,7
3,868

5.830.6
3,567
6,538

Kavalleriet. Av den utredning som här framlagts är det tydligt, att vad kaval leriet

angår, den arbetsbörda, som åligger veterinären, är så stor, att i
allmänhet ökad tjänstgöring icke rättvisligen torde kunna begäras av dem,
och att de alltså böra bibehållas vid sitt nuvarande antal. Dock är det
nödvändigt att särskilt härutinnan granska förhållandena vid de båda
stora skånska kavalleriregementena. Skånska husarregementet är förlagt
med fem skvadroner i Hälsingborg och tre skvadroner i Landskrona.1) I
Hälsingborg finnas en regements- och en bataljonsveterinär, i Landskrona
en bataljonsveterinär, som självständigt handhar hästsjukvården vid denna
truppavdelning. Hästsjukdagarnas antal vid bataljonen i Hälsingborg har
varit:

1911

1912

1913

1914

1915

. 8,579

. 7,534

. 12,397
. 15,218
. 15,922

!) Angående två skvadroner se sid. 48.

f)l

Vid treskvadronsbataljonen i Landskrona:

1911 ...............

1912 ..............

1913 ..............

1914 ..............

1915 ..............

9,841

7,365

5,971

7,079

7,657

Här är dock att märka att före 1913 funnos fyra skvadroner på
vartdera stället. På vardera av veterinärerna i Hälsingborg kominer i
medeltal 1913—15 7,256 sjukdagar och på veterinären i Landskrona 6,902.
Detta motsvarar alltså väl arbetsförhållandena för kavalleriet i allmänhet
och kräver ingen ändring.

Skånska dragonregementet har enligt nu gällande stat en regementsoch
två bataljonsveterinärer.

Efter genomförandet av 1914 års härordning kommer att vid regementet
finnas 1,193 hästar. Antalet hästsjukdagar har varit:

1911

1912

1913

1914

1915

. 18,056
. 16,625
. 18,736
. 23,325
. 21,942

Medeltal 19,736

Detta gör för veterinär och år 6,578 hästsjukdagar.

Härav synes de sakkunniga framgå, att regementet visserligen kan
ha behov av tre tjänstgörande veterinärer, om tjänsten skall kunna ordnas
så att dessa bliva i tillfälle att erhålla och utöva någon privat praktik.
Emellertid har det visat sig att i och omkring Ystad dylik privat praktik
svårligen kan erhållas i sådan utsträckning att densamma kan lämna sysselsättning
åt, förutom den på platsen tjänstgörande distriktsveterinären, mer
än högst två militärveterinärer. Under sådana förhållanden nödgas sakkunniga
föreslå, att den ena bataljonsveterinärtjänsten vid Skånska dragonregementet
indrages och att ersättning härför beredes genom att i första
hand till detta regemente vid behov kommenderas till tjänstgöring värnpliktiga
veterinärer, varom vidare säges i ett följande kapitel. Skulle det
dess oaktat i framtiden visa sig att den privata praktiken blir otillräcklig
för att bereda även de båda på stat anställda veterinärerna vid regementet
skälig biinkomst, kan det bliva erforderligt att till dem anslå något tilllä^gsarvode.

Fältartil leriet.

Vad förhållandena vid fältartilleriet angår, är som förut visats hästsjukdagantalet
där per veterinär 5,555,4. Jäinföres artilleriveterinärernas
tjänstefel-hållanden i detta avseende med dem vid kavalleriet, är dessa senares
tjänst något så när jämnt fördelad över hela året, medan vid artilleriet på grund
av upplejningen av hästar arbetet blir i något högre grad koncentrerat under
tiden för repetitionsövningar och månaderna närmast före dessa. Vid artilleriet
tillkomma dock en del förhållanden, som göra att veterinärernas
arbete där blir väl så krävande som vid kavalleriet och i visst hänseende
överträffar detta. Antalet kommenderingar utom förläggningsorten är nämligen
för fältartilleriets veterinärer större än för kavalleriets. Med den nu
intensivt bedrivna utbildningen förekomma vid artilleriet ett flertal övningsmarscher
samt marscher till och förläggning vid artilleriets ofta långt
från förläggningsorten belägna skjutplatser. Dessa marscher och förläggningar
företagas i de flesta fall divisionsvis, vilket ökar antalet kommenderingar
för veterinärerna. Så tillkomma resorna för mönstringen av de
till artilleriet inlejda hästarna samt sedan dessa hästars in- och utmönstrande
vid förläggningsplatsen. Förmönstringarna ske å de till uppfejning
avsedda hästarnas hemort. Härför måste en veterinär som medlem av besiktningskommissionen
företaga vidsträckta och tidsödande resor. Så är
det alls inte ovanligt, att artilleriets veterinärer i Stockholm få resa till
de södra landskapen, såsom Småland, Västergötland och Skåne, för dylika
förrättningar. Dessa och de därefter följande inmönstringarna å förläggningsorten
äro i ekonomiskt hänseende för staten av största betydelse.
Vid dessa mönstringar är nämligen tillgången på tid ytterst knapp, och
det gäller därvid för veterinären att upptäcka och till protokollet diktera
alla väsentliga fel hos dessa hästar. Förbiser veterinären därvid sjukligheter
eller skador hos hästarna, får staten sedan betala detta vid utmönstringen,
ty vid denna fordrar ägaren, eller dennes ombud entreprenören,
ersättning för varje skada av någon betydelse, vilken hästen beflnnes ha,
men som ej är antecknad i inmönstringsprotokollet. Det kräves av veterinären
övning och erfarenhet vid sådana tillfällen, ty annars kunna förlusterna
för staten bliva högst väsentliga. Vid utmönstringarna skall
veterinären värdera de uppkomna skadorna och motiverat tillbakavisa
för högt tilltagna ersättningsanspråk från djurägarnas sida. Det är alls
icke ovanligt att från ett fältartilleriregemente på en dag utmönstras 3 å
400 hästar, t. o. m. 600 ha blivit utmönstrade, men då naturligtvis av
två veterinärer. Om endast en för sådan besiktning kompetent veterinär
skulle flnnas på ett artilleregimente, och alltså ej så stort antal hästar
kunna utmönstras, kunde detta i endast lejningsarvode för ytterligare en
dag gå till nästan samma belopp som en bataljonsveterinärlön.

Veterinärernas arbete vid ett fältartilleriregemente är alltså så krävande
och av så stor ekonomisk räckvidd, att tvenne veterinärer fordras,
för att arbetet skall kunna tillfredsställande utföras.

Vid dessa truppförband, kavalleriet och fältartilleriet, där mer än
en veterinärs arbete behöves, kunde man tänka sig, att en del av de nu på
stat anställda veterinärerna ersattes med den hjälp, de facktjänstgörande
värnpliktiga veterinärerna kunna lämna. Sakkunnige hava haft denna fråga
under noggrant övervägande, men på grund av nedan angivna skäl ej
kunnat biträda en sådan åsikt. Som av utredningen angående de värnpliktiga
veterinärernas utbildning och tjänstgöring å sid. 59 framgår äro
dessa, när de kommenderas till sin facktjänstgöring, för endast några månader
sedan utexaminerade från Veterinärhögskolan. Dessa veterinärer kunna
då visserligen göra stor nytta såsom biträdande, men då de sakna den
veterinära rutin, som ovillkorligen kräves för att de skulle kunna självständigt
användas vid vården av arméns hästar, är det otänkbart, att de
skulle kunna anförtros en tjänst motsvarande en bataljonsveterinärs. Det
kan visserligen hända, att en sådan vid sin utnämning icke har så mycket
av praktisk erfarenhet, som från arméns synpunkt vore önskligt, men denna
erfarenhet har han efter något års tjänst kunnat förvärva under regementsveterinärens
ledning. Man får ock tänka sig och förutsätta, att armén
skall kunna rekrytera sina veterinärer bland de för detta sitt kall mest
intresserade, varigenom detta förvärvande av nödig praktisk erfarenhet
skall underlättas. Men att såsom regel anförtro arméns dyrbara hästar till
självständig vård av vilken värnpliktig veterinär som helst kan knappast
vara förenligt med god ekonomisk omtanke. Om man skulle tänka sig
att bataljonsveterinärtjänsterna indroges vid kavalleriet eller vid artilleriet
eller vid bådadera, skulle detta medföra, att regementsveterinärerna vid dessa
truppförband finge en tjänst närmast motsvarande den, som de skulle ha,
om de voro ensamma. De skulle nämligen då vara tvungna att över all
de värnpliktiga veterinärernas tjänst utöva en kontrollerande verksamhet,
som skulle bliva i det närmaste lika betungande, som om de själva skulle
utföra densamma. Undervisningen vid skolor t. ex. skulle bli i hög grad
lidande på att den delvis måste anförtros åt dessa praktiskt mindre erfarna
och utan all pedagogisk kunskap varande värnpliktige, som dessutom komme
kanske att växla både två och tre gånger under loppet av en utbildningsperiod,
t. ex. vid en hovslagarskola. Och härrill kommer att de värnpliktiga
veterinärerna icke kunna beräknas räcka till för en sådan systematiskt
genomförd tjänst. I den här nedan gjorda utredningen angående
de värnpliktiga veterinärernas facktjänstgöring är beräknat, att till denna
tjänstgöring skola komma tjugofem veterinärer årligen. Av dessa skola

Positions artilleri regementet.

Gottlands

artillerikår

Ingeniör

kårerna.

då tjugutvå stycken först göra två månaders provtjänst samt tre en månads
sådan tjänst. Dessa senare tre gå därefter till särskild bakteriologisk
utbildning. Av de tjugutvå avgå efter provtjänsten förslagsvis fem
till reserven. De värnpliktiga komma till denna provtjänst utan att förr
hava gjort någon nämnvärd självständig praktisk tjänst. De måste då
denna tid helt handledas av truppförbandsveterinären. Under den tid av
fyra månader, som återstår för de högt beräknat sjutton stycken värnpliktiga
veterinärerna, kunna åtminstone de flesta av dem tänkas vara nog
utbildade för att lämnas tillfälliga självständiga uppgifter. Sådana uppgifter
kunde vara kommendering vid marscher, kortare förläggningar utom
garnisonsorten in. in. samt dessutom vid tillfällig tjänstgöring. 1 dessa
egenskaper skulle ock finnas tillräcklig och lämplig användning för de
värnpliktige såsom redan förut och mera nedan på detta kapitel fram hålles.

Aven bör en annan omständighet här vinna beaktande, nämligen
att visserligen är nu tillgången på veterinärstuderande så stor, att Högskolans
hela utbildningskapacitet tages i anspråk, men det kan alldeles
icke säkert beräknas att så alltid blir fallet. Såväl vid Veterinärhögskolan
som andra högskolor, t. ex. Skogshögskolan, har man erfarenhet av, att
här finnas höjder och vågdalar i tillströmningen av elever. Nu finnes det
relativt gott om veterinärplatser i landet, men om ett tiotal år kan det
väl hända att tillgången blir knappare, och då kommer givetvis ett bakslag
i tillgången på elever. Det är därför icke möjligt att basera den
nödvändiga dagliga hästsjukvården på beräkningar om en tillgång, vilken
icke med visshet kan bestämmas.

Vad tjänsterna angå vid de regementen och kårer, där endast en
veterinär finnes anställd, ha sakkunnige med avseende å Positionsartilleriregementet
kommit till det resultatet, att visserligen är antalet hästsjukdagar
per år där mindre än per veterinär vid kavalleriet och fältartilleriet,
men med hänsyn till att vid detta regemente även är förlagd en hovslagarskola,
och att antalet stamhästar kommer att uppgå till 180 stycken,
samt att regementet upplejer ett stort antal hästar om året, anse sakkunnige,
att bataljonsveterinärbeställningen vid positionsartilleriet bör bibehållas.

Detta gäller även Gottlands artillerikår. Här tillkomma även de
särskilda förläggningsförhållandena, vilka göra det nödvändigt, att en inilitärveterinär
finnes att tillgå.

Med avseende å ingeniör kårerna finnas nu, som nämnt, en för Ing.
1 och Ing. 3 gemensam bataljonsveterinär samt en bataljonsveterinärtjänst

för Ing. 2 å Karlsborg. Enl. 1914 års härordning skall tillkomma en
särskild bataljonsveterinärtjänst för Ing. 3 samt en för Ing. 5. Hästsjukdagantalet
för var och en av dessa kårer är ganska ringa. Vad beträffar
den nu förefintliga bataljonsveterinärbeställningen vid Ing. 2 å Karlsborg,
torde den böra bibehållas, men ändras till en bataljonsveterinärtjänst vid
kommendantskapet å Karlsborg. Enligt 1914 års härordning skall Karlsborgs
artillerikår hava 62 stamhästar. Stamhästantalet inom fästningen
ökas alltså till det dubbla mot det nuvarande. Härtill kommer, att det
icke finns någon annan veterinär på platsen, och att alltså veterinärhjälp
skulle få sökas i Skövde eller Iljo. Men utom hästsjukvården förekomma
inom en fästning frågor av hygienisk natur, som vid bedömandet kräva
hjälp av veterinär fackman. Statens intresse fordrar sålunda, att Karlsborgs
garnison har tillgång på militärveterinär.

Den förenade bataljonsveterinärtjänsten vid Ing. 1 och Ing. 3 bör
bibehållas. Hästsjukdagantalet uppgår för dessa kårer gemensamt till i
medeltal 3,634,6. Vidare ha dessa båda kårer skilda förläggningsplatser,
vilket ökar tiden för den dagliga hästsjukvården. Dessutom äro förråd
och expeditionstjänst skilda för de båda kårerna, ökande veterinärens arbete.
Särskilt torde ock böra beaktas den betydelse ur ekonomisk synpunkt,
som ligger i besiktningarna av de lejda hästarna, vilka äro fullt
skilda för de båda kårerna. Under åren 1914, 1915 och 1916 har arbetet
härmed vid Ing. 1 och Ing. 3 gestaltat sig på följande sätt för
veterinären:

ng. 1.

1914 två förmönstringsresor till Skåne,

en till Östersund.

1915 tre förmönstringsresor till Skåne.

1916 två förmönstringsresor till Skåne,

en till Uppsala samt
en inmönstring i Östersund.

Ing. 3.

två förmönstringsresor till Skåne,
en till Östersund,
tre förmönstringsresor till Skåne,
en inmönstring vid Stjärnhov,
en utmönstring vid Järna.
tre förmönstringsresor till Skåne.

Om man nu ordnade tjänstgöringen på samma sätt som nedan föreslagits
för trängkårerna, nämligen genom privata veterinärer under året
utom vid repetitionsövningarna, skulle kostnaderna för dessas extra arvode
för resor vid förmönstringarna komma att uppgå till ett belopp, vilket
sammanlagt med de ordinarie arvodena skulle närma sig en bataljonsveterinärlön
så mycket, att vinsten icke skulle uppväga nackdelarna av,
att icke ha en fast anställd veterinär.

Med avseende å de två av riksdagen beslutade bataljonsveterinärtjänsterna
vid Ing. 3 och Ing. 5 så torde de med hänsyn till det ringa
antalet hästar kunna indragas. Hästsjukvården m. in. skulle vid Ing. 3
fortfarande handhavas av bataljonsveterinären vid Ing. 1. Vid Ing. 5 torde
veterinärvården kunna ordnas såsom föreslagits för trängkårerna.

kårerna. Trängkårernas hästsjukdagantal är här förut upptaget i medeltal för

femårsperioden 1911—1915 till 2,298,8. Denna siffra måste dock anses
vara för hög som en allmän mätare på arbetet med de sjuka hästarna.
De abnorma förhållandena under 1915 och delvis under 1914 ha för alla
de beridna trupperna medfört en tillfällig ökning i antalet hästtjänstgöringsdagar.
Denna ökning har dock varit oproportionerligt stor för trängen.
Tjänstgöringsdagarna ökades nämligen från 1913 till 1914 med 47,8 % av
dagantalet 1913 och från 1914 till 1915 med 66,83 %>. Denna ökning är
så stor, att den trots fördelningen över en femårsperiod gör sig tydligt
märkbar. Tar man medeltalet för 1911—14, gör det ett antal hästsjukdagar
per år av blott 1,798. Ökningen för de övriga vapenslagen har
däremot varit betydligt mindre. För kavalleriet 1913—1914 3,22 % och
1914—1915 12,02 %. Fältartilleriet har en ökning 1913—14 av 8,25
% och 1914—1915 av 25,01 %. Ingenjörkårerna visa 1913—14 36,41
% och 1914—1915 30,68. Dessa ökningar ändra i långt mindre grad
medeltalssiffran. Om medeltalet tages för alla ingenjörkårerna 1911—15
blir detta 1,767; för 1911—14 blir det 1,672,9. Én ökning alltså av blott
94. Eldigt den nya härordningen skall varje trängkår hava 55 hästar,
vilket ger 18,975 tjänstgöringsdagar. Om denna summa tankes fördubblad
genom lejda hästar, alltså 37,950, torde den kunna beräknas motsvara
det högsta antalet tjänstedagar per kår under normala förhållanden. Tjänstgöringsdagarna
och hästsjukdagarna i medeltal per trängkår förhålla sig
till varandra 1913—15 på följande sätt:

Tjänstgöringsdagar: Sjukdagar:

1913 ............ 26,439 1,411,6

1914 ............ 39,078 2,216,8

1915 ............ 65,195 4,319,6

Högt beräknat torde alltså antalet sjukdagar i framtiden kunna beräknas
ligga emellan 1913 och 1914 års siffror eller omkring 1,800. Av
dessa komma proportionsvis det största antalet att infalla under tiden för
repetitionsövningarna. Alla trängkårer äro förlagda var för sig. Det kan
alltså ej göras någon sammanslagning av dylika tjänster. Under de större
fälttjänstövningarna delas trängen oftast upp, så att den ej har någon större

samlad styrka och åtföljes derför vanligen ej av veterinär. Vid trängen förekommer
ej heller någon utbildning av hovslagare. Sakkunnige anse på grund
av vad här anförts, att bataljonsveterinärbeställningarna vid trängkärerna
kunna indragas. Under den tid repetitionsövning ej pågår, skulle då hästsjukvården
uppehållas av en civil veterinär på förläggningsplatsen. Vid samtliga
trängens förläggningsorter finnes distriktsveterinär stationerad. Under repetitionsövningarna
kan denna tjänst fullgöras av militärveterinär i reserven. Vid
tillfälliga kommenderingar såsom vintermarscher kan värnpliktig veterinär
tjänstgöra. Undervisningen i hästkännedom torde till största delen kunna
handhavas av officer. 1 de delar som omfatta hästsjukvård torde den
civila veterinären kunna meddela undervisning, liksom nu t. ex. sker vid
ett flertal lantmannaskolor. Genom denna indragning skulle en besparing
av sex bataljonsveterinärlöner kunna ske. Det arvode, som torde erfordras
för den civila veterinären, lär ej behöva beräknas till mer än 500 kr.

Därtill skulle dock komma extra arvode för ininönstringar å ort utom förläggningsplatsen.

Vad beträffar veterinärvården i Boden, finnes nu där en regemente- Boden.
veterinär. Hästsjukdagantalet har där varit omkring 6,000 per år varjämte
i Boden finnes hovslagarskola. På grund av truppförbandens spridda förläggning
är denna tjänst synnerligen tidsödande och krävande. Om
något år kommer även att till Boden förläggas Norrbottens kavallerikår
med en styrka av 264 hästar. På grund härav anse sakkunnige det nödvändigt,
att vid kommendantskapet i Boden inrättas även en bataljonsveterinärtjänst.
Det kunde tänkas, att bataljonsveterinärbeställningen tillhörde
kavallerikåren. Men för tjänstens jämna fördelning inom fästningen torde
den här föreslagna anordningen vara ändamålsenligast.

Det är av vikt, att i samband med en omorganisation av militär- Strömsholms
veterinärkåren även veterinärtjänsten vid Strömsholms ridskola ordnas. n s 0 aHittills
har som veterinär vid ridskolan och Utnäs lots remontdepå
mot arvode tjänstgjort veterinären vid Strömsholms hingstdepå. Denne
veterinär har även haft sig anförtrodd undervisningen i veterinärlära för
eleverna vid ridskolan. Enligt riksdagsbeslut 1916 skall hingstdepån indragas.
Därefter är det föreslaget, att vid ridskolan skall uppställas ett
antal skolhästar i stället för de därtill förut använda hingstarna. Utom
dessa skolhästar komma att finnas tvenne årgångar remonter samt tvenne
tjänstehästar för varje elev jämte lärarpersonalens hästar. Sammanlagda
hästantalet torde efter genomförd omorganisation komma att uppgå till
omkring 150 stycken. Därtill komma remonterna vid rernontdepån till ett

8—163680, Veterinärsakkunniges bet.

Fältveteri närstipen diatbejatt ningarna.

Veterinärbehovet
vid
krigstillfälle.

antal av 220 under större delen av året samt 440 under sommarmånaderna.
Den vid ridskolan tjänstgörande veterinären har som nämnt även att
undervisa i veterinärlära vid ridskolan. Denna undervisning är för utbildningen
av kavalleriets officerskår av största vikt. Kriget har visat, att det
är nödvändigt, att dessa officerare ha en god kännedom i behandlingen
av enklare skador hos hästarna, ty vid patrullritter, detachering av troppar
eller skvadroner m. fl. tillfällen, bör officeren kunna lämna den första
hjälpen och även känna de enklare grunderna för diagnosticerandet av
hältor och de vanligaste smittosamma sjukdomarna. På grund av vad här
anförts vilja sakkunnige föreslå, att vid ridskolan inrättas en bataljonsveterinärtjänst
med de åligganden för innehavaren, som framgå av ovanstående.
Då med nödvändighet kräves att till denna tjänst erhålles en
veterinär med framstående undervisningsskicklighet samt intresse för den
ädla hästen och med en viss erfarenhet om tjänsten vid beridna truppförband
torde det vara erforderligt, med hänsyn till de jämförelsevis ringa
möjligheterna att vid Strömsholm erhålla privatpraktik, tillförsäkra denna
veterinär en avlöning utöver den, som annars tillkommer bataljonsveterinär.
Det torde dock ej vara lämpligt att här inrätta en regementsveter i närbefattning,
emedan en viss omsättning på denna plats är önskvärd, och
vilja sakkunniga föreslå att till bataljonsveterinären vid Strömsholms ridskola
utgår ett tilläggsarvode motsvarande skillnaden mellan regements- och
bataljonsveterinärs lön. Då denna veterinär ej genom sin tjänstgöring skulle
komma att deltaga i trupptjänst vore det lämpligt, om han med vissa mellantider
kommenderades till tjänstgöring vid ett truppförband. Under tiden kunde
hans ordinarie tjänst uppehållas genom veterinär i reserven eller på annat
sätt. Genom inrättandet av en bataljonsveterinärtjänst vid ridskolan skulle
uppkomma en årlig besparing av 1,400 kr., vilka nu utgå till stuteriveterinären
för hans verksamhet vid remontdepån och vid ridskolan.

Med avseende å fältveterinär stipendiatbefattningarna hava sakkunnige
ansett, att dessa böra indragas. Den tjänst, de varit avsedda för, torde
kunna upprätthållas genom värnpliktige veterinärer och veterinärer tillhörande
reserven. Dessa befattningar hava även i det allra närmaste städse
varit vakanta.

Det andra spörsmålet i samband med frågan om truppveterinärvårdens
omorganisation gällde, huruvida en eventuell inskränkning i den fast
anställda militärveterinärkårens numerär skulle kunna vid krigstillfälle
menligt inverka på det oavvisliga behovet av i militär tjänst tränade veterinärer.
Här har nu föreslagits indragning av nio bataljonsveterinärbeställ -

ningar vid trupperna, men i stället ha tillkommit tvenne nya sådana samt
eu regementsveterinärbeställning. Minskningen skall alltså bliva sex. Med
den kännedom de sakkunniga förskaffat sig om behovet av genom föregående
militärtjänst väl skolade veterinärer för de vid krigstillfälle erforderliga
högre veterinära befattningarna vid armén har det blivit tydligt att
denna är den yttersta inskränkning av den redan förut fåtaliga militärveterinärkåren,
som det kan vara försvarligt att tillråda. Och även denna
inskränkning har endast kunnat göras efter genomförandet av den reservorganisation
sakkunnige nedan föreslå, och efter det att de värnpliktige
veterinärernas utbildning och tjänstgöring blivit ordnad. En minskning
utöver den här föreslagna skulle för arméns krigsberedskap säkerligen
kunna bliva ödesdiger.

Värnpliktige veterinärstuderande.

Utbildningen av de värnpliktige veterinärerna (veterinärstuderandena)
var före år 1910 icke så anordnad, att alla dessa värnpliktige erhöllo sin
utbildning vid beridet truppslag. Det var alldeles icke ovanligt, att de
blevo tilldelade infanteriet eller t. o. m. kustartilleriet. Genom g. o. av
1910 och 1911 reglerades detta så, att värnpliktige veterinärer skulle antecknas
som lämpliga för och uttagas till beridet vapenslag. Utbildningen
av de värnpliktige veterinärerna före 1914 har sålunda icke varit tillfredsställande.
De som tilldelats beridna truppförband hava visserligen
i en del fall fått deltaga i de veterinära göromålen vid regementet, men
en utbildning med hänsyn till de uppgifter, veterinärerna komma att ställas
inför vid krigstillfälle, har icke givits.

1914 års värnpliktslag § 27 mom. 1 d föreskriver:

»att idkar sådan värnpliktig, som i punkt B avses» (vapenför värnpliktig,
vilken avlagt studentexamen) »studier för utbildning till veterinär
eller gör i nämnda punkt avsedd värnpliktig sannolikt, att han kommer
att idka sådana studier, må där hans insikter anses bliva bättre tillgodogjorda
genom värnpliktstjänstgöringens fullgörande i annan ordning än i
sagda punkt föreskrives, Konungen förordna, att enligt de närmare bestämmelser,
Konungen meddelar, tjänstgöringen skall, med rätt till avbrott
under viss tid för studiekursens fullföljande, fullgöras med dels militärutbildning,
dels fackutbildning och facktjänstgöring, varvid den värnpliktige
må åtnjuta högst fyrtiofem dagars minskning av den enligt detta
moment för honom bestämda tjänstgöringstiden. Har ej den värnpliktige
före utgången av den tid, under vilken tjänstgöringen fått avbrytas, av -

Första militärtjänstgöringen.

lågt de studieprov, Konungen bestämmer, skall den värnpliktige enligt vad
Konungen föreskriver, fullgöra den tjänstgöring, som på grund av bestämmelserna
under B åligga honom; och räknas därvid genomgången militärutbildning
honom tillgodo på sätt Konungen prövar skäligt.»

Under åren 1915 och 1916 ha för de under denna tid enligt 1914
års härordning utbildade veterinärstuderandena (veterinärerna) militärtjänstgöringen
enligt g. o. ordnats så, att de värnpliktige fullgjort sin första
tjänstgöring tillsammans med de till kavalleriet uttagna studenterna under
en tid av 109 dagar med inryckning den 26 juni och utryckning den 14
oktober. Andra året fullgöra de värnpliktiga under tiden 6 juni till 1
september sin tjänstgöring vid det regemente (kavalleri), de tillhöra.

Bestämmelser för de värnpliktige veterinärernas fackutbildning och
facktjänstgöring äro ännu icke utfärdade, då denna del av tjänstgöringen
först senare ifrågakommer.

Vid utredning av denna del av organisationen ha de sakkunnige
ansett, att fullgörandet av den första militärtjänstgöringen i likhet med
vad 1915 och 1916 skett, torde vara det lämpligaste. Däremot torde en
ändring i värnpliktslagens bestämmelse angående vilka, som skola kommenderas
till denna tjänstgöring i egenska]) av värnpliktig veterinär, böra
göras och även torde tidsperioden med hänsyn till studierna vid Veterinärhögskolan
böra regleras.

Antalet såsom värnpliktiga veterinärer inskrivna, vilka 1916 fullgjort
sin militärtjänstgöring vid kavalleriets skola för studenter har varit 45
stycken. Av dessa ha:

17 studerat vid Veterinärhögskolan under 1 år
3 » » » » 2 »

3 » » » » 3 »

3 » » » » 4 »

19 ännu ej antagits som elever vid Veterinärhögskolan.

Alltså ha icke mindre än 42.2 % av dessa värnpliktiga icke bedrivit
några som helst veterinära studier, och av dem ha sedermera endast 7
stycken blivit antagna vid Veterinärhögskolan.

Då det icke kan vara med någon fördel förenligt, att så stort antal
värnpliktige uttagas för en viss tjänst, utan att det linns någon garanti,
att de komma att kunna användas i den avsedda tjänsten, varför deras
tjänstgöring senare får ordnas på annat sätt, vilja de sakkunnige föreslå,
att villkor, för att någon skall kommenderas till den här avsedda utbildningen,
skall vara, att den värnpliktige är antagen till elev vid Veterinärhögskolan.
Detta skulle hava till följd, att dessa värnpliktiges första mili -

tära tjänstgöringsperiod skulle infalla mellan första och andra studieåret
vid högskolan. Antagandet av de nya studerandena, vilket endast sker
till ett begränsat antal, kan nämligen icke äga rum, förrän någon tid förflutit
efter det att årets studentprövningar på våren avslutats. Detta blir
omkring mitten av juni månad. Sedan måste en viss tid anslås till
prövandet av de insända ansökningshandlingarna, så att tidigast omkring
1 juli kan antagandet ske. Enligt nu gällande bestämmelser hålles intagningskollegium
i början av augusti månad. Detta är för en stor del
av de inträdessökande till största fördel, emedan de då kunna hinna att
efter avläggandet av studentexamen komplettera i en del ämnen, vari
godkänt betyg är villkor för att kunna få inträde. Förlädes intagningskollegiet
till juli skulle dessa studerande förlora denna möjlighet och gå
miste om ett helt studieår. Men oavsett denna olägenhet av att antagandet
av nya elever skulle ske i juli, skulle en sådan ändring icke möjliggöra
att värnplikten fullgjordes redan det året med mindre den nu gällande
tiden för inryckningen ändrades från 26 juni till längre fram i juli månad.
Men härtill kommer, att det från synpunkten av studiernas bedrivande vid
Veterinärhögskolan vore av största fördel, om denna första tjänstgöring
förlädes till tiden mellan första och andra studieåret.

Höstterminen börjar vid Veterinärhögskolan den 24 augusti. För
den nyinträdande anordnas då kurser i nödvändiga förberedande ämnen.
Dessa kurser avslutas i mitten av oktober, då arbetet på anatomisalen
m. m. börjar. De värnpliktige, som göra sin militärtjänst på sommaren
samma år de vinna inträde, avsluta denna tjänst den 14 oktober. De ha
alltså gått miste om de förberedande kurserna, vilket verkar i hög grad
förryckande på studierna. En frånvaro för militärtjänsten i början av
höstterminen under andra studieåret skulle däremot verka mindre menligt,
emedan de studerande då ha lättare att genom självstudium vinna åter den
förlorade tiden.

Fn följd av det gjorda förslaget, att endast till högskolan antagna
elever skulle kunna kommenderas till den speciella utbildningen vid kavalleriet,
skulle bliva, att en ganska hög procent finge begära uppskov
med sin tjönstgöring till följande år. En sammanställning av åldern vid
intagningstillfället hos de under de sista sju åren vid Veterinärhögskolan
nyantagna studerandena visar, såsom av nedanstående tablå framgår, att
endast 16.66 % av dessa under antagningsåret fyllt 19 år samt att ytterligare
4.30 % varit under 19 år. Sammanlagt 20.96 / behöva alltså ej söka
uppskov. Enligt värnpliktslagen § 17 mom. 1 d skall första tjänstgöringen
taga sin början senast under det år den värnpliktige fyller 24 år.
Denna bestämmelse torde icke komma att utgöra något hinder för tjänst -

göringens förläggande, på sätt här föreslagits, ty av de nyantagna ha 69.43 /
antagningsåret fyllt mellan 20 och 23 år. De som antagningsåret fyllt
24 år och därutöver äro blott 10.19 / eller 18 stycken. Av dessa 18 äro
blott 3 som tagit studentexamen efter fyllda 24 år, och av dessa 3 fall har
endast ett inträffat under de sista tre åren, vilket alltså torde sakna praktisk
betydelse. De övriga 15 ha haft annat yrke (apotekare, agronom) eller
idkat andra studier under första åren efter sin studentexamen. Dessa, som
idkat andra studier eller haft annat yrke, komma under sin respektive grupp
av värnpliktige.

Åldern för de aren 1910—1916 vid Veterinärhögskolan nyantagna
studerandena.

18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 Summa.

1910 ...— 4 7 4 5 3 1 — _ _ _ 24

1911.. . — 3 4 3 2 5 1 — — — 2 20

1912 ... 2 3 7 2 4 2 3 1 — i _ 25

1913.. . — 5 6 6 4 2 3 — 1 1 1 99

1914. ..2 4 9 7 4 3 — — — — — 29

1915 ...4 6 10 5 2 2 — — — — — 99

1916 ... — 6 10 6 3 2 1 1 —_l — 30

Summa 8 31 53 33 24 19 9 2 1 3 3 186

I procent av åldersklasserna.

18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

4.3”/ 16.66 / 28,5 / 17,74 / 12,9 / 10,29 / 4,83 / 1,07 / 0,54 / 1,61 / 1,61 /

Andra militärtjänstgörirlgen.

De 1916 gällande bestämmelserna att de värnpliktige veterinärerna,
som detta år fullgjort sin andra militära tjänstgöring, därvid under 86
dagar (6/6 V9) varit förlagda till sina respektive kavalleriregementen, ha

sakkunnige icke kunnat finna vara de för utbildningen ändamålsenligaste.
Genom denna utbildning erhålla nämligen de värnpliktige icke någon
övning i anpassande av seldon och körning och få ej heller vinterutbildning.

Det måste anses för synnerligen viktigt, att en militärveterinär förutom
i sadling och ridning även har fått en tillfredsställande utbildning
i selars anpassande och hästens anspänning samt i körning. En myckel
stor procent av de genom seldonen uppkomna skadorna ha sin grund i
felaktig anpassning av dessa och kunna behandlas enbart genom en reglering
av seldonen. \ idare måste eu veterinär, som exempelvis tjänstgör
vid artilleriet, äga kännedom om huru genom lämplig placering av en
häst i spännet denne kan nyttjas trots eu förefintlig tryckskada.

Det torde ligga i öppen dag, att vinterutbildning för de värnpliktige
veterinärerna är starkt av behovet påkallad. De förhållanden, under vilka
de beridna vapenslagen arbeta vid ett vinterfälttåg, äro så säregna, att
veterinärerna, om de från början skola kunna tillfredsställande fullgöra
sin tjänst, ovillkorligen måste äga någon praktisk kännedom därom.
Vidare kan det hända, att en veterinär som chef eller tjänstgörande vid
någon etappformation måste etablera en vinterbivack för honom underställda
hästar. Det torde då vara önskvärt, att veterinären-chefen även är
förtrogen med, hur man under vinter och köld bör ordna det till skydd
för hästarna.

För att de båda här uttalade önskemålen skola kunna uppfyllas, ha
sakkunniga velat föreslå, att den andra militärtjänstgöringen delas i två
perioder, den ena å 56 dagar, den andra å 30 dagar.

Under de 56 dagarna böra de värnpliktige veterinärerna sammandragas
till en särskild utbildningskurs vid ett artilleriregemente. Här skulle
de erhålla den allmänna utbildning, som de hittills fått vid kavalleriet,
men dessutom utbildning i selars anpassande för olika hästar och hästtyper
samt i körning. På grund av den utbildning, dessa värnpliktige förut
undergått vid kavalleriskolan i hästvård och ridning, torde tiden 56 dagar
kunna bliva tillräcklig för att bibringa dem nödvändig och lämplig kunskap
i draghästens vård och användning. Härunder kunde även de värnpliktige
lämpligen övas i befälsföring. Denna skola skulle med avseende å tiden
förläggas till sommaren mellan 2:dra och 3:dje studieåret, och så att utryckningen
kunde äga rum till höstterminens början vid Veterinärhögskolan
den 24 augusti.

Med avseende å vinterutbildningen ha sakkunnige tänkt sig, att den
skulle ske i samband med vinterutbildningen av de kavalleriet tilldelade
studenterna. Denna utbildning har hittills skett i Norrland under mars
månad. Med avseende å den tidsperiod, till vilken denna vinterutbildning
lämpligen skulle förläggas med hänsyn till studierna vid Veterinärhögskolan,
så kunna tvenne alternativ tänkas. Det ena är, att de värnpliktige
fullgöra denna utbildning vintern efter de genomgått sin första tjänstgöring
vid kavalleriskolan, alltså under vintern andra studieåret. Detta skulle
medföra den fördelen, att de finge samma befäl, som de haft vid sin första
utbildning, och att de sålunda vore bekanta för befälet. Men mot detta
förslag har lärarkollegiet vid Veterinärhögskolan enhälligt uttalat sig på
grund av det stora avbräck i studierna med följande tidsförlust, som detta
förslag skulle medföra (se bilaga II). Det andra alternativet vore, att
vinterutbildningen förlädes, även nu med kavalleriskolan, till vintern efter
det de värnpliktige utbildats vid artilleriet. Olägenheten med detta skulle

Fackutbild ning.

bli, att de värnpliktige komme att stå under med dem obekant befäl och
tillsammans med främmande kamrater. Dock skulle detta förslag icke
i någon högre grad förrycka studierna vid Veterinärhögskolan. Sakkunnige
anse även lämpligast, att vinterutbildningen förlägges till tredje
studieåret.

De värnpliktige veterinärernas fackutbildning torde lämpligen förläggas
till tiden sedan de avlagt sin veterinärexamen. Skälet härtill är
att de dä bäst torde kunna tillgodogöra sig denna utbildning, och att intet
avbrott då behöver göras i studierna vid högskolan.

Värnpliktslagen föreskriver i § 93 mom. 3, att sådan utbildning
skall, där ej annorlunda bestämmes, taga sin början senast under sjunde
året, d. v. s. det år den värnpliktige fyller 26 år.

En utredning i vad mån de värnpliktige veterinärerna skulle kunna
beräknas hava avlagt sin examen det år de fylla 26 år visar att 49.46 %
av de inträdessökande äro 20 år och därunder vid påbörjandet av studierna
vid högskolan och måste avlägga sin examen pa sex år, alltså före
det år de fylla 26 år.

17.74 % äro 21 ä 22 år gamla vid inträdet vid Veterinärhögskolan
och måste alltså avlägga sin examen på 5 (5V2) år för att ej vara över
26 år vid examens avläggande. Enl. tabellen här nedan göra 92.79 56
detta, 12.90 % äro 22 år vid inträdet och måste alltså avlägga examen på
4 (4V2) år. Denna tid användes av 71.15 %.

Antalet studerande, som varje år vinna inträde vid högskolan är
högst 30. Av dessa kunna 25 st. antagas komma att undergå den speciella
militära utbildningen; ungefär 5 st. årligen torde vara lör ut utbildade
eller ej användbara. Enligt vad erfarenheten hittills visat
komma av dessa 25 minst 18 att kunna som utexaminerade veterinärer
undergå fackutbildning det år de fylla 26 år. Av de 7 återstående är
det endast 2, som försummat taga examen inom den erforderliga tiden.
De återstående 5 hava vid intagandet haft så hög ålder, att de ej kunnat
hinna avlägga examen inom det år de fylla 26 år. Denna beräkning
stämmer väl med, att examensåldern för 97 stycken under år 1910—15
utexaminerade veterinärer för 76.30 % var 26 år och därunder, vilket för
25 stycken gör 19 (enl. andra beräkningen 18).

Alltså måste till varje fackutbildningskurs ungefär 6 stycken begära
tillstånd att fullgöra denna utbildning efter 7:de året.

Åldern för de åren 1910—15 från Veterinärhögskolan utexaminerade

veterinärerna.

21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 s:ma

Antal.... 1 6 5 25 24 13 12 2 5 1 1 1 1 97

Antal i % 76.30 % 12.36 % 11.34 % 100

Studietiden för de åren 1910—15 utexaminerade veterinärerna.

Antal studieår.

4 4 Va 5 5 Va 6 6 Va 7 s:ma

Antal utexamin. 36 33 9 12 6 — 1 97

Antal i % utex. 37.\\°/° 34.04 # 9.27^ 12.37^ 6.19# — I.02# 100

71.15 f.

92.79 %.

Fackutbildningens början torde böra förläggas till mitten av oktober
månad, och till densamma kommenderas alla de värnpliktige veterinärerna,
vilka under året tagit sin examen. Förläggandet till mitten av oktober
skulle medföra, att de studerande fingo större möjlighet att kunna avlägga
examen innan fackutbildningskursens början samt att årets repetitionsövningar
hunnit avslutas.

Fackutbildningen bör hava till ändamål att bibringa de värnpliktige
veterinärerna de militära och veterinära kunskaper, som utöver vad de
förut inhämtat genom sin veterinäru t bildning och militärtjänstgöring krävas,
för att de vid krigstillfälle skola kunna fylla sin uppgift på ett för
armén tillfredsställande sätt.

Dessutom böra de förkovras i lämpliga delar av den rent militära
utbildning de förut erhållit.

De läroämnen fackutbildningen bör omfatta torde förnämligast vara:

I. Rent militära ämnen:

ridning,
pistolskjutning,
kartläsning och orientering,
befälsföring samt

militär organisation och ordergivning.

9—163680. Veterinärsakkunniges bet.

II. Militärveterinära ämnen:
veterinära organisationen i fred,

tjänstgöringsreglementet och i fred gällande författningar angående veterinärväsendet
och arméns hästar,
expeditionstj’'' ~>sten,
etapptjänsten,

krigsveterinärreglementet och dess tillämpning,
arméns veterinärmateriel och densammas förpackn ng och vård,
teoretisk undervisning och praktiska övningar i etablerandet av sjukstall
under olika förhållanden samt

övningar på krigsspelskarta och praktiska övningar i tillämpandet av krigsveterinärreglementet.

III. Rent veterinär a ämnen:
krigshygien,

ersättningsfodermedlen och deras användande,

krigskirurgi, omfattande bedömande och behandling av de olika skadorna
från krigskirurgisk synpunkt,

de sinittosamma djursjukdomarna från krigssynpunkt och deras bekämpande
samt

hovbeslaget med hänsyn till förhållanden i fält.

Fackutbildningskursen bör förläggas till ett kavalleriregemente i
Stockholm och i militärt hänseende stå under ledning av chefen för detta
regemente.

Överinseendet över fackutbildningen i militärveterinärt hänseende
skall tillkomma fältveterinärinspektören.

Grunderna för utbildningens bedrivande och programmet för densamma
torde böra fastställas i kommandoväg.

Undervisningen i de rent militära ämnena bör handhavas av den
officer, som är de värnpliktigas närmaste militära chef.

Av de veterinära lärarna torde lämpligen en vara militärveterinär
med undervisningsskyldighet i den militärveterinära fredsorganisationen,
gällande författningar och krigsveterinärreglementet, samt ledningen av de
teoretiska och praktiska övningarna i detta reglementes tillämpning ävensom
övningarna i etablerandet av sjukstall. Honom tillkommer även undervisningen
i etappväsendet, expeditionstjänsten samt i vissa delar av intendenturtjänsten
såsom arméns proviantering och furagering med hänsyn
till sådana anstalter (olika slag av sjukstall m. m.), vid vilka veterinärerna

kunna komma att utöva ledningen, samt i hovbclag. Undervisningen i krigshygien
bör lämpligen handhavas av professorn i hygien vid Veterinärhögskolan.
T krigskirurgi oeh läran om de smittosamma sjukdomarna i krig
torde böra undervisas av professorerna i motsvarande ämnen vid VeterU
närhögskolan och Statens veterinärbakteriologiska anstalt.

De värnpliktige veterinärernas tjänstgöring skall omfatta samman- Facktjänstlagt
fyrahundrafyrtio dagar (fyrahundraåttiofem med fyrtiofem dagars av- °6nn°''
dragök Efter militärtjänstgöring av 195 och fackutbildning i 60 dagar
återstå 185 dagar eller cirka 6 månader till facktjänstgöring.

Under facktjänstgöringen skola de värnpliktige dels få utbildning i
den praktiska militärveterinärtjänsten vid truppförbanden dels komma armén
till nytta såsom biträdande veterinärer. Men det torde vara nödvändigt,
att varje år ett antal av de facktjänstgörande värnpliktige, förslagsvis
tre, efter en kortare tids trupptjänstgöring, t. ex. en månad, fullgöra
sin facktjänst vid Statens veterinärbakteriologiska anstalt. Det är nämligen
nödvändigt att sörja för, att armén har ett tillräckligt antal veterinärer
med så pass stor bakteriologisk specialutbildning att de vid behov
kunna tjänstgöra vid för armén nödvändiga veterinärbakteriologiska laboratorier.
Genom tjänstgöring vid statens veterinärbakteriologiska anstalt
under längsta möjliga tid skulle dessa veterinärer kunna få den önskvärda
utbildningen i vissa nödvändiga detaljer av den bakteriologiska tekniken.

Till denna utbildning,. som helst borde ske i en följd, kunde de värnpliktige
uttagas på frivillighetens väg och därvid helst icke vapenföra
värnpliktige, vars kroppsfel möjligen, gjorde dem i krig mindre lämpade
för tjänst vid trupp.

De övriga värnpliktige veterinärerna, vilkas antal torde uppgå
, till 20 å 22 stycken, skulle utkommenderas på kavalleri- och artilleriregementen
till en första två månaders tjänstgöringsperiod, vilken
skulle anses som eu provtjänstgöring. Efter denna första tjänstgöring
skulle av de värnpliktige det antal, Kungl. Maj:t i förväg bestämt, och förslagsvis
fem, kunna söka inträde i veterinärkårens reserv och där utnämnas
till bataljonsveterinärer. Uttagandet av dessa skulle ske med hänsyn
till betyg i veterinärexamen samt deras vid den militära tjänstgöringen,
fackutbildningen och provtjänstgöringen visade nit och intresse.

Deras ansökan om att vinna inträde borde avgivas omedelbart efter fackutbildningens
avslutande, och då kunde redan efter första månadens provtjänstgöriug
från respektive regementschefer efter regementsveterinärens
hörande avgivas rapport om den sökandes vid regementet ådagalagda lämplighet.
Härigenom kunde i tid ordnas för den vidare tjänstgöringen för

dem, som icke blivit antagna till bataljonsveterinärer i reserven. De till
reserven utnämnde skulle avbryta sin tjänstgöring. Huru denna senare
skulle ordnas återfinnes förslagsvis i kapitlet angående reservens organisation.
Det skulle då återstå ett antal av femton till sjutton värnpliktige.

Det kan nu tänkas tvenne sätt att ordna denna tjänst, nämligen att
de antingen fullgöra hela sin tjänstgöring detta år eller att de tjänstgöra
ytterligare «n månad första året och sedan tre månader följande år. I båda
fallen måste tjänstgöringen avbrytas för eu del av de värnpliktige omedelbart
efter provtjänstgöringen för att tjänstgöringen skall kunna fördelas
över året på det för armén fördelaktigaste sättet.

Dessa värnpliktiges sammanlagda tjänstgöring skulle då bliva högst
68 månader om året.

Ett väl avvägt utnyttjande av dessa värnpliktiges tjänstgöring efter
avslutad fackutbildning skulle kunna tillföra arméns veterinärväsende flera
synnerligen beaktansvärda fördelar. Dessa värnpliktige kunna genom kommendering
särskilt såsom å sid. 51 närmare är framhållet till Skånska dragonregementet
och vidare till de regementen, vars regementsveterinär tillika är
fördelningsveterinär, bidraga till att veterinärvården där lättare upprätthålles.
Vid en hel del tillfällen såsom vinterfälttjänstövningar, kommenderingar
till sammandragna skjutskolor, trängkårernas vintermarscher etc, skulle de
värnpliktige kunna komma till nytta och få övning i sitt yrke. Då dessutom
arméns 38 veterinärer (siffran enl. sakkunnigas förslag) ha rätt till
sex veckors tjänstledighet, kunna under denna de värnpliktige kommenderas
vid de av tjänstledigheten berörda truppförbanden.

Tjänstetid i Enligt nu gällande värnpliktslag tillhöra veterinärerna första upp beiaiingen,

unfjer peja sjn tjänstetid i beväringen. Under återstående värn pliktstid

tillhöra de landstormen. Här komma veterinärerna att få göra
vanlig landstormsmans tjänst, d. v. s. de användas icke i sitt yrke. Visserligen
kunna dessa veterinärer frivilligt anmäla sig till veterinärtjänst, men
det är icke med det allmännas intresse förenligt, att dessa förhållanden
icke äro med författning reglerade. Vid krigstillfälle kan med säkerhet
förväntas, att det blir brist på veterinärer. Detta icke blott vid armén
utan även i landet i övrigt. Sä har varit förhållandet i nu pågående krig
i alla de krigförande länderna, och även i dem där tillgången på veterinärer
varit relativt större än i vårt land.

Sakkunnige föreslå på grund härav, att veterinärerna under hela sin
värnpliktstid tillhöra beväringens första uppbåd. Om mot förmodan vid någon
tidsperiod antalet i värn pliktsåldern varande veterinärer skulle bli så stort,
att vid ett då inträffande krigstillfälle det skulle finnas överflöd av veterinärer

vid armén, vore det dock av betydelse att statsmakten både veterinärerna
så att säga samlade, ty det kunde vara av största vikt, att det funnes
veterinärer att tillgå, vilka kunde kommenderas till civil tjänst i
hemorten.

Den i samband med inkallelserna vid mobilisering uppkommande bristen
på civila veterinärer i landet kan bliva farlig för kreatursstocken genom
att sjuka djur ej vid behov kunna få hjälp, och i synnerhet genom att
smittosamma husdjurssjukdomar kunna få eu utomordentlig utbredning, då
det saknas veterinära krafter för att hejda dem. Från Tyskland finnes
härpå ett mycket lärorikt exempel. Strax efter krigsutbrottet 1914 måste
på grund av veterinärbrist statens åtgärder mot mul- och klövsjukan inskränkas,
vilket hade till följd en ytterst snabb stegring av antalet bill.
Såsom framgår av nedanstående sifferuppgifter var 1914 antalet per månad
i Tyskland av mul- och klövsjuka smittade gårdar:

Januari................. 939

Februari................. 578

Mars .................. 575

April.................. 376

Maj...................1,123

Juni ..................2,577

Juli...................4,471

Augusti.................4,311

September................9,764

Oktober.................17,773

November................14,296

December................ 16,252.

Yad sådana härjningar betyda för ett land i krigstid, då brist på
födoämnen ändock hotar, behöver ej närmare utläggas.

För att de värnpliktiges facktjänstgöring skall kunna ordnas på Fa£
enklaste sätt, vilja sakkunniga föreslå, att de värnpliktiga veterinärerna fördelning.
efter fullgjord fackutbildning helt underställas Fältveterinärinspektören.

Under facktjänstgöringen kan det t. ex. förekomma, att biträde av en
värnpliktig veterinär kräves vid en vakans, ett sjukdomsfall, en marsch;
om den värnpliktige då stode under Fältveterinärinspektörens befäl kunde
en sådan kommendering omedelbart ordnas utan alla tidsödande skrivelser
till Kungl. Maj:t, rullföringsområdesbefälhavare m. fl.

Inrättande

reservstat.

Reserven.

Genom den utbildning, som de värnpliktiga veterinärerna enligt sakkunnigas
förslag få genomgå, kommer armén att vid mobilisering disponera
en veterinärkår, som bättre än vad hittills varit fallet fyller måttet
på de fordringar, som måste ställas på denna kår.

Vid arméns sättande på krigsfot äro emellertid ett antal militärveterinära
befattningar av den beskaffenhet och vikt samt ställa sådana
krav på sin innehavare, att de icke kunna anförtros annat än åt väl skolade
militärveterinärer. Antalet på stat anställda veterinärer är dock icke på
långt när tillräckligt för att fylla detta behov, utan måste detta fyllas
genom anskaffande av en tillräckligt stor reserv. Sakkunniga hava tänkt
sig detta ske på följande sätt:

1) genom inrättandet av en reservstat,

2) genom sänkning av de på stat anställda veterinärernas pensionsålder
samt

3) genom att göra inträdet i fältverinärkårens reserv lockande för de
värnpliktiga veterinärerna.

I likhet med vad som skett vid officers-, intendenturofficers- och
fältläkarkåren torde det vara lämpligt att även inrätta en reservstat för
fältveterinärkåren. För inrättandet av en sådan stat gälla fullt samma
motiv, som föranlett övriga reservstaters inrättande. Antalet beställningar
i den här föreslagna reservstaten torde lämpligen göras proportionellt
mot antalet beställningar i fältläkarkårens reservstat. Efter genomförd
organisation består fältläkarkåren av sex fältläkare, fyrtioåtta regementsläkare
samt femtiofem bataljonsläkare å aktiv stat. Mot dessa
svara i reservstaten två fältläkare, tolv regementsläkare samt sex bataljonsläkare.
Med det av sakkunniga ovan föreslagna antalet militärveterinärer
å aktiv stat nämligen sex fördelningsveterinärer, tio regeraentsveterinärer
samt tjugoen bataljonsveterinärer skulle de olika beställningarnas
antal å reservstat ungefär bliva: två fördelningsveterinärer, tre
regementsveterinärer samt två bataljonsveterinärer. Även torde det vara
det lämpliga att denna reservstat uppsättes under en följd av år t. ex. fem.
Första året kunde tillsättas en regementsveterinär, andra året en fördelningsoch
en bataljonsveterinär, tredje året en regementsveterinär, fjärde året en
fördelningsveterinär samt femte året en regements- och en batalj onsveterinär
eller uppställt i tablåform:

År

Fördelnings- Regements- Bataljonsyeterinär
veterinär veterinär

1..............— 1

2.............. 1 — 1

3 ..............— 1

4 .............. 1 — -

Summa 2 3 2

Det torde dock knappast vara lämpligt, att en sådan fördelning
annat än förslagsvis fastställes, ty det kunde tänkas, att tillfälligtvis avgången
inom fältveterinärkåren bleve så stor, att en avgång till reservstat
ej vore önskvärd.

Pensionsåldern för refjements veterinär är nu sextio år samt för Sänkning åt<
bataljonsveterinär feintiofein. Den fordrade tjänsteåldern är trettio år. åldern.
Efter avgången med fyllnadspension äro dessa veterinärer tjänstgöringsskyldiga
i reserven till fyllda sextiofem år. Med denna sena pensionsålder
blir antalet veterinärer, som kvarstå i reserven synnerligen ringa.

En sammanställning av huru förhållandena gestaltat sig härutinnan under
de senaste åtta åren visar, att antalet regements- och bataljonsveterinärer,
som under denna tid med fyllnadspension avgått till reserven, varit respektive
år 1908 3—1, 09: 3—1, 10: 2—1, 11: 1—1, 12: 1—1, 13: 1—0,

14: 0—0, 15: 0—0, 16: 1—0. Under de närmast kommande åren kan avgången
väntas bliva något större, men sedan dessa, som då tagit avsked
från stat, uppnått sextiofemårsåldern, skulle det åter bli en stillaståendets
period. För att råda bot för detta förhållande ha sakkunniga tänkt sig,,
att det skulle vara lämpligt att sänka pensionsåldern för arméns veterinärer
till femtiofem år för regementsveterinär samt till femtio år för bataljonsveterinär.
För fältveterinärinspektören samt för fördelningsveterinärerna skulle
pensionsåldern dock vara sextio år. Utom denna fördel, att armén finge en
större och bättre reserv av veterinärer, skulle härigenom även vinnas, att den
aktiva militärveterinärkårens fältduglighet i synnerligen önskvärd grad ökades.

Det torde nämligen vara förhållandet, att en regementsveterinär över femtiofem
år i allmänhet icke besitter den uthållighet, som kräves för att under
fälttjänstövningar, mera ansträngande marscher m. m. följa truppen. En
bataljonsveterinär blir i än högre grad tagen i anspråk för dylika ansträngande
uppgifter, varför anspråken på fältduglighet, när det gäller bataljonsveterinärer,
måste sättas större än för regementsveterinär. De ansträngningar,
för vilka veterinären under fälttjänstövning och i krig utsättes, bliva

mången gång större än som kräves av truppofficeren. När t. ex. efter en
dags övningar trupperna gå i kvarter blir förläggningen ofta mycket spridd.
Veterinären måste då rida omkring till de olika underavdelningarna för
att lämna hjälp. Det händer icke sällan, att detta blir en ansträngande
ridtur, och med uppehållen vid trupperna tar detta så pass tid, att
veterinären efter de flesta andra får söka vila. Ett sänkande av pensionsåldern
torde alltså vara väl motiverat. Med avseende å fördelningsoch
chefsveterinärerna äro förhållandena delvis annorlunda, emedan dessa
icke komma att få utstå samma strapatser som truppveterinärerna, varför
bibehållandet av deras pensionsålder vid sextio år torde vara det lämpliga.

En omedelbar övergång till den lägre, här föreslagna åldersgränsen
för pension torde icke kunna göras med mindre än den fordrade tjänsteåldern
sänkes. Sakkunniga hava då tänkt sig, att denna skulle sättas till
tjugofem år i stället för de nu fordrade trettio. Det oaktat skulle nog i
ett icke ringa antal fall en bataljonsveterinär icke kunna uppnå denna
tjänsteålder förr ån några år efter fyllda femtio år.

Det skulle knappast vara välbetänkt att göra övergången till den här
föreslagna pensionsåldern med ens efter genomförandet av en ny lönestat.
Ty i så fall skulle avgången i regements- och bataljonsveterinärgraderna
inom kort tid bli så stor, att det vore otänkbart, att de ledigblivna platserna
kunde alla bliva väl besatta. Sakkunniga hava därför tänkt sig en
övergångsperiod av omkring sju år. Med förutsättning att den här föreslagna
nya organisationen skulle kunna tillämpas från ingången av år 1918,
skulle avgången i de olika graderna dels vid direkt övergång till den här
föreslagna lägre pensionsåldern dels vid en övergångsperiod av sju år gestalta
sig som följande tablåer utvisa:

antalet nuvarande regementsveterinärer, vilka på grund av ålder
måste avgå:

1) vid sextio år:

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

1 3 2 1 0 1 1 1 = 10

1918 1919

8 1

2) vid femtiofem år:
1920 1921 1922 1923 1924

10 10 0

1925

= 12

Antalet nuvarande bataljonsveterinärer,
måste avgå:

vilka på grund av ålder

1) vid fyllda femtiofem år:

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925

1 12 110 0 1=7

1918

2) vid fyllda femtio år:
1919 1920 1921 1922 1923 1924

0 1 1 o 0-0

1925

1 - 8

Med bibehållande av den nuvarande pensionsåldern till 1925 skulle
alltså tydligen en jämnare fördelad avgång vinnas, men ändock ett ganska
stort antal veterinärer tillföras reserven. Med en omedelbar övergång till
det nya systemet skulle avgången 1918 bli sammanlagt tretton stvcken
regements- och bataljonsveterinärer, vilket alltså vore ungefär 33 % av hela
militärveterinärpersonalen. De här anförda siffrorna äro i den mån missvisande,
att de icke taga hänsyn till eventuella befordringar under denna
tidsperiod, men dels är det icke möjligt att därutinnan göra ens tillnärmelsevis
några säkra beräkningar, och dels kunna icke befordringar i stort
sett inverka på resultatet.

Även kräves för en övergång till sådana nya pensionsförhållanden
en omsorgsfull utredning av dessa förhållanden från pensioneringsteknisk
synpunkt. Sakkunniga vilja därför endast uttala önskvärdheten av den
här föreslagna lägre pensionsåldern för regements- och bataljonsveterinärer
och föreslå, att övergången sker först efter en viss tid t. ex. sju år.

Enligt sakkunnigas ovan å sid. 67 angivna förslag skall årligen av
Kungl. Maj:t bestämmas det antal värnpliktiga veterinärer, vilka efter genomgången
fackutbildning och viss del av facktjänstgöringen skola kunna vinna
inträde i fältveterinärkårens reserv. Då värnpliktig veterinär utnämnts till
bataljonsveterinär i fältveterinärkårens reserv skall hans värnpliktstjänstgöring
anses avslutad. Hans tjänstgöringsskyldighet skall därefter vara
lika med den som nu gäller för veterinär, som direkt vunnit sin anställning
i fältveterinärkårens reserv. Genom denna lindring i själva värnpliktstjänstgöringen
skulle med säkerhet befattningarna i kårens reserv bliva
mycket begärliga. Man kunde därför räkna med en duglig, väl rekryterad
reserv, som genom den vart tredje år återkommande obligatoriska repetitionsövningcn
hölles i ett mer fältdugligt skick, än vad torde bliva fallet
med övriga värnpliktiga veterinärer.

Om sådan bataljonsveterinär i reserven tager eller erhåller avsked
från sin beställning utan att ha fullgjort minst lika lång tjänstgöring i

10—163680. Veterinärsakkunniges bet.

Åtgärder
för ökande
av fältveterinärkårens

reserv.

reserven som den värnpliktstjänstgöring, från vilken han erhållit befrielse
vid antagandet till bataljonsveterinär, bör han omedelbart vara skyldig att
såsom värnpliktig fullgöra den återstående tjänstgöringstiden.

Avlöning.

Föföråalde Sedan ett flertal år har frågan om en lönereglering för militärvete jors

ag. rjnärkåren varit föremål för uttalanden och utredningar.

Senast vid 1916 års riksdag har i båda kamrarna motion väckts
angående förbättring av militärveterinärkårens lönestat. Vid behandling
av denna fråga inom statsutskottet har också det önskvärda i en reglering
av denna kårs löneförmåner av statsutskottet i dess yttrande till riksdagen
framhållits men även uttalats behovet av en allsidig utredning härutinnan.

Till Kungl. Maj:t har av Svenska Fältveterinärsällskapet den 13 juni
1912 ingivits en underdånig hemställan om en förbättring av militärveterinärernas
löneförmåner (bil. III). I denna skrivelse föreslås, att regementsveterinär
skall erhålla avlöning lika med kapten av första klass, samt att
de äldre bataljonsveterinärernas avlöning skall sättas lika med kaptens
av andra klass och de yngre bataljonsveterinärernas lika med löjtnants
av första klass. Som motiv till sitt förslag har Fältveterinärsällskapet
anfört den bristande rekryteringen av militärveterinärkåren och det
därigenom uppkomna stora antalet vakanser, samt den ogynnsamma ställning
militärveterinärerna arbetade under i ekonomiskt hänseende jämfört
med de civila veterinärerna. I infordrat gemensamt yttrande (bil. IV)
över denna skrivelse hava Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och civila
departement, efter att hava inhämtat utlåtande över Fältveterinärsällskapets
skrivelse från arméfördelningscheferna och dem underställda beridna
truppförband och inspektören för kavalleriet samt militärbefälhavaren på
Göttland, framhållit, att de visserligen ansågo, att militärveterinärernas
löneförmåner borde ökas, men att de ej kunde biträda sällskapets förslag,
utan ansågo, att det i stället för en lönereglering borde göras en löneförbättring
med ålderstillägg efter vissa års tjänst. Beträffande regementsveterinärerna
är arméförvaltningens motiv härtill att i några undantagsfall
en batnljonsveterinär vid relativt unga år befordrats till regementsveterinär.
För dessa veterinärer föreslogs liksom förut kaptens av andra klass löneförmåner
men med tvenne ålderstillägg å 500 kr. Det första skulle utgå
efter femton års tjänst, varav minst fem som regementsveterinär, det andra
efter ytterligare fem år. Härigenom skulle en regementsveterinär efter
tjugo års tjänst kunna komma upp till pension lika med kaptens av första

klass. Bataljonsveterinärernas begynnelselön borde sättas lika med löjtnants
av första klass. Efter tio års tjänst som militärveterinär efter legitimationen,
varav 5 år som bataljonsveterinär, borde därtill utgå ett ålderstillägg
av 500 kronor. Bataljonsveterinär skulle då komma upp till eu
pension av 1,600 kronor.

Vid tvenne kårer där bataljonsveterinärer voro ensamma och hade
mera krävande tjänst skulle dessutom tillkomma ett arvode på 500 kronor.

1 en skrivelse till Kungl. Maj:t (bil. V) har Fältveterinärsällskapet
i underdånighet anhållit att få framlägga sina åsikter angående detta arméförvaltningens
förslag. Sällskapet framhåller då, att Arméförvaltningens
löneförbättringsförslag står i direkt strid med riksdagens skrivelse till
Konungen den 14 maj 1899, vari framhålles en önskan om införande av
förenklat avlöningssystem för hären med bortfallande av ålderstillägg och
arvoden. Att såsom Arméförvaltningen grunda sin kritik mot att regementsveterinär
skulle erhålla avlöning lika med kapten första klass på
förekommande undantagsfall framhålles i utlåtandet som olämpligt. Om
undantagsfallen skulle tillämpas vid bedömandet av Arméförvaltningens
förslag med två ålderstillägg, skulle detta visa, att under en viss angiven
tidsperiod skulle en regementsveterinär ej ens kunna nå det första ålderstillägget
och tre stycken ej det andra innan uppnådd pensionsålder.

Med avseende å bataljonsveterinärerna framhåller Sällskapet att dess
förslag med olika löneklass för äldre och yngre bataljonsveterinärer överensstämmer
till principen alldeles med den av Kungl. Maj:t och riksdag
beslutade lönestaten för bataljonsläkarna. Vidare vore det en orättvisa
att bataljonsveterinärernas pension skulle med 50 procent understiga regementsveterinärernas
om Arméförvaltningens förslag vunne bifall.

Enligt ett senare beslut har Fältveterinärsällskapet under då rådande
förhållanden anslutit sig till Arméförvaltningens förslag såsom provisorisk
löneförbättring. Dock med det tillägget att till bataljonsveterinärerna borde
även utgå ett andra lönetillägg å 400 kronor efter ytterligare fem års tjänst.

Vid utredning av frågan angående vilka avlöningsförmåner militär- Allmänna
veterinärerna böra åtnjuta, hava sakkunniga ansett att följande principer
böra tillämpas: .

1) Arméns veterinärer böra vara så avlönade att kårens rekrytering
säkerställes, och att begåvade och för denna del av den veterinära verksamheten
särskilt intresserade veterinärer därvid kunna påräknas.

2) Begynnelselönerna måste vara så avvägda, att banan kan giva
något så när motsvarande inkomster som de, vilka de civila veterinärerna
kunna räkna med.

Bataljons veterinä rerna.

3) För att vid uppkommen ledighet i de högre tjänstegraderna
kunna påräkna att dessa platser komma att besättas av de mest meriterade
bataljonsveterinärerna måste avlöningsförmånerna i de högre befattningarna
vara sådana, att det för en bataljonsveterinär med familj skall
kunna vara möjligt att söka dem utan att stå allt för stor ekonomisk risk.

Såsom förut framhållits har rekryteringen av militärveterinärkåren
hittills mött stora svårigheter. Så hava ständigt omkring fem bataljonsveterinärbefattningar
varit vakanta. Vid ledighet i regementsveterinärgraden
ha de sökandes antal varit mycket ringa. Orsakerna härtill ha varit för
små löner och omöjligheten att vinna befordran över regementsveterinär.

Fn ung veterinär, som ägnar sig åt civil tjänst, kan såsom distriktsveterinär
i lön beräkna kr. 1,800 samt inkomster av privatpraktik. Hans
förpliktelser för denna lön är att stå till statens tjänst vid utbrott av smittosamma
sjukdomar och i överensstämmelse med gällande författningar mot
särskild taxa utöva praktik inom sitt distrikt. Han kan i stort sett alltså
egna hela sin dag åt privat praktik och upparbetandet av denna. Om en
nyutexaminerad veterinär vill egna sig åt köttbesiktning, kan han som
extra veterinär vid ett slakthus genast räkna med en inkomst av omkring
3,300 kronor jämte fri bostad. Till högre lönegrader sker sedan befordran
ganska raskt. Som assistentveterinär (biträdande vid slakthus eller
köttbesiktnings byrå) i Stockholm är avlöningen 4,200 kronor. Som första
besiktningsveterinär är avlöningen 5,800 kronor. Sanitetsveterinären har

7.000 kronor samt chefen för Stockholms stads slakthus och saluhallar

12.000 kronor i löneförmåner.

Det är alltså tydligt, att de som ägna sig åt militärveterinäryrket
komma i långt ogynnsammare ställning, enär bataljonsveterinärens begynnelseavlöning
blott är 2,415 kronor, och det dröjer många år innan han
kan räkna på någon ökning i denna lön. Isynnerhet gör sig detta gällande
på de orter där inkomsterna av privatpraktik för den unge veterinären
ställa sig ogynnsamma. Sakkunniga anse på grund härav, att begynnelselönen
för batalj onsveterinär bör sättas lika med löjtnants av första
klass eller sammanlagt 2,895 kronor. Den äldre hälften av bataljonsveterinärerna
ha nu avlöning lika med löjtnants av första klass. Sakkunniga
anse, att även denna lön bör höjas. Då en bataljonsveterinär nått den
högre lönegraden, har han i allmänhet haft en ålder av några och trettio
år. Vid samma ålder kan en veterinär med civil tjänst räkna med en
inkomst, som betydligt Överstiger den äldre batalj onsveterinärens lön.

Göres här även en jämförelse med de löneförmåner en bataljonsläkare
åtnjuter, så äro dessa redan från början lika med kaptens av andra

klass. Dessa läkare ha eu med veterinärernas jämförlig tjänst. Läkarnas
utbildningstid är visserligen längre än veterinärernas men dock ej så särdeles
mycket. Enligt studiehandboken för Karolinska institutet skall fullständig
läkareexamen utan svårighet kunna avläggas på år. Vid

Veterinärhögskolan är utbildningstiden avsedd att räcka 4 år, men studierna
vid högskolan ha trots koncentration betydligt försvårats med den
ökade omfattning undervisningen fått, så att endast 37,ii proc. av de
studerande kunna taga examen på den stipulerade tiden, medan 33 proc.
taga den på 4x/2 samt 9,27 proc. på 5 år. Detta oaktat studieåret är
mfnst en månad längre för veterinärstuderande, än för dem som bedriva
studier till läkarexamen. Det är även en inom armén i övrigt okänd
princip, att befattningsinnehavare med motsvarande tjänsteförrättning och
ålder ha olika löner på grund av olika utbildning. Det finns ingen anledning,
att i detta hänseende göra undantag för veterinärerna. Sakkunniga
föreslå därför, att de äldre bataljonsveterinärerna tilldelas lön lika med
kaptens av andra klass. Ett ytterligare motiv härför år pensionsfrågan.

Det kan icke anses billigt att en veterinär efter trettio års tjänst skall
få en pension, som nu fallet är med bataljonsveterinärerna, av blott 1,200
kronor. Den minsta skäliga torde vara den, som utgår till kapten av
andra klass eller 1,920 kronor.

Med avseende å de regementsveterinärer, som ej komma att göra
fördelningsveterinärs tjänst, anse sakkunniga, att de böra tilldelas löneför- rema.
måner lika med kaptens av första klass. Detta blir samma lön som de
äldre bataljonsläkarna, och torde denna lön vara fullt berättigad, med hänsvn
till det arbete regemeritsveterinärerna ha sig ålagt. Det av arméförvaltningen
framhållna motivet mot denna lön åt regeraentsveterinärerna,
att det ett par gånger hänt att en bataljonsveterinär vid relativt unga år
vunnit befordran, kunna sakkunniga icke anse vara bärande. Ty det torde
vara just de nu gällande låga avlöningarna, som föranlett, att inga äldre
sökande anmält sig till de ledigförklarade platserna. Med ett bättre avvägt
lönesystem skulle med största sannolikhet ej dessa undantag inträffat.

Vidare motiv är, att sakkunniga föreslå ökade kompetensfordringar för
regementsveterinärbefattning.

Löneförmånerna för de av sakkunniga föreslagna fördelningsveteri- ni™rvdeetl;ri_
närerna torde böra sättas lika med dem för major. Sakkunniga hava tagit närerna.
under övervägande huruvida man ej här skulle kunna nöja sig med ett
arvode av kronor 500. Med hänsyn till fördelningsveterinärernas ansvarsfulla
uppgift och de ökade inskränkningar i deras möjligheter till

extra inkomster, som deras tjänst kommer att medföra, torde den föreslagna
avlöningen vara den lämpliga. Med endast 500 kronors arvode
skulle fördelningsveterinärens ökning i inkomster över regementsveterinärens
bliva per dag kronor 1:40. Den inkomsten torde han i de flesta fall
kunna skafta sig på annat sätt utan tillnärmelsevis det arbete och ansvar,
som fördelningsveterinärtjänsten medför.

närins^ektö ^e(l avseende å fältveterinärinspektörens avlöning ha sakkunniga

nattnspe o ange^ a^t duglig veterinär att meritera sig för denna plats, och att innehavaren skall
kunna existera på enbart denna avlöning. Sakkunniga anse nämligen,
att fältveterinärinspektören skall vara förbjuden att inneha annan tjänst
eller att ägna sig åt någon privat praktik. Då överstelöjtnants löneförmåner
överstiga de här för fördelningsveterinär föreslagna med endast 500
kronor, ha sakkunniga ansett, att denna löneklass ej skulle vara tillräcklig
för att kunna tillförsäkra armén att kunna välja den bästa av de för denna
plats lämpliga veterinärerna. Sakkunniga föreslå därför, att fältveterinärinspektören
erhåller samma lön som regementschef, d. v. s. överstes löneförmåner.

^åtnjutande avseende å särskilda villkor för att komma i åtnjutande av

Of de nya deri här föreslagna löneregleringen hava sakkunniga förut framhållit, att
V6nneirna&'' Privatpraktik bör vara tillåten i den mån det är med tjänsten förenligt
och för hans^ veterinära utbildning gagneligt, men för rätt till annan privat
tjänst skall fordras särskilt tillstånd. Vid de truppförband där mer än en
veterinär är anställd, bör fordras att i regel samtliga där anställda veterinärer
göra daglig tjänst.

Reserven. I reservens avlöningsförhållanden ha sakkunniga ej funnit skäl att

föreslå några ändringar mot de nu gällande.

Reservstat.

Avlöningen i den av sakkunniga föreslagna reservstaten för militärveterinärkåren
torde böra bestämmas i enlighet med principer, som äro
gällande för arméns reservstat. Till fördelningsveterinär å reservstat skulle
då utgå i lön kr. 3,100, till regementsveterinär kr. 2,100 samt till bataljonsveterinär
lika med till kompaniofficer av mellersta löneklassen eller kr.
1,650. Dagavlöning och traktamenten skulle utgå till motsvarande belopp.
Det till kompaniofficer i mellersta löneklassen utgående lönetillägget av
300 kr. skulle även utgå till bataljonsveterinär.

Dagavlöningen för de värnpliktiga veterinärerna ha sakkunniga tänkt
sig skulle utgå med 50 öre om dagen under tiden för militärtjänstgöringen
och under fackutbildningen. Under facktjänstgöringen borde däremot dagavlöningen
höjas till 1 kr.

Förslag till stat för militärveterinärkåren.

	Avlöning m. m.	Inkvartering m. m.	Summa
1 fåltvct.-inspektör ä 8,190 kr...........	•8,190	1,200	9,390
6 fördelningsveter. ä 5,825 kr...........	34,950	3,000	37,950
10 regementsveter. ä 4,860 kr............	48,600	3,530	52,130
10 bataljonsveter. ä 3,860 kr............	38,600	3,600*	42,200
11 bataljonsveter. ä 2,595 kr............	28,545	2.760	31,305 '')

Summa 172,975

Härtill kommer det av riksdagen beviljade anslaget på 1,000 kronor
till *fästningsveterinären i Boden, av sakkunniga föreslagna: arvode åt
bataljonsveterinären vid Strömsholm, tvenne arvoden å 300 kr. åt de båda
civila medlemmarna av Veterinärvård sstyrelsens fackråd samt sex arvoden
å 500 kr. åt de civila veterinärerna vid trängkårerna och ett arvode å
500 kr. åt d:o vid Ing. 5.

Tjänsteställning.

Som allmän regel härvidlag vilja sakkunniga föreslå att lön skall
följas av tjänsteställning. Denna skulle då bli:

Fältveterinärinspektör överstes tjänsteställning.

Fördelningsveterinär majors »

Regementsveterinär kaptens »

Bataljonsveterinär, äldre kaptens »

Bataljonsveterinär, yngre löjtnants »

Fördelningsveterinär och regementsveterinär böra, liksom för vis9a
andra tjänstemannakårer äger rum, efter viss tjänstetid tilldelas närmast
högre tjänsteställning. För fördelningsveterinär bör denna tjänstetid vara
tjugofem år och för regementsveterinär tjugo år, räknat efter deras utnämning
till bataljonsveterinär. Med hänsyn till att dessa tjänsteställ -

x) Häri äro inräknade bataljonsveterinärtjänsterna vid Strömsholm och i Boden, vilka
dock först senare skola tillsättas.

Värnplik tiga.

Lönestat.

ningar tillkomma fältläkare och regementsläkare omedelbart vid deras utnämning,
hur unga de än därvid äro, torde detta förslag vara fullt berättigat.

Veterinärer tillhörande fältveterinärkårens reserv böra hava motsvarande
tjänsteställning som de på stat anställda. Vad bataljonsveterinärerna
beträffar bör dock ingen tilldelas kaptens tjänsteställning såframt ej alla
på stat anställda med längre eller lika lång tjänstetid nått kaptens tjänsteställning.
Detsamma gäller om högre tjänsteställning åt fördelnings- och
regementsveterinärer tillhörande reserven.

Med avseende å de värnpliktiga veterinärerna anse sakkunniga, att
de efter fullgjord militärtjänstgöring böra erhålla furirs tjänsteställning
samt kvarstå i denna grad till efter fullgjord fackutbildning. Under
facktjänstgöringen böra de värnpliktiga veterinärerna hava fänriks tjänsteställning.

Tillsättning av militärveterinära tjänster.

Samtliga militärveterinära tjänster böra tillsättas av Kungl. Maj:t.
Fältveterinärinspektören och fördelningsveterinärerna böra utnämnas utan
ansökan. Regements- och bataljonsveterinärtjänsterna böra tillsättas efter
ansökan hos Konungen.

Befordringskommission vid militärveterinära tjänsters tillsättande bör
utgöras av veterinärvårdsstyrelsen. Då i denna tinnes representerade såväl
den militärveterinära som vetenskapliga sakkunskapen torde härvid det nu
rådande samarbetet med Medicinalstyrelsen ej behöva vidare ifrågakomma.

Till bataljonsveterinär på stat bör i första hand utnämnas bataljonsveterinär
i reserven. För kompetens i övrigt fordras med goda vitsord
fullgjord minst två månaders facktjänstgöring.

För kompetens till regementsveterinärtjänst bör fordras, dels att hava
varit anställd som bataljonsveterinär på stat under minst tre år samt dels
att hava genomgått en särskild kurs för bataljonsveterinärer samt därvid
hava avlagt godkända prov.

För kompetens till fördelningsveterinär bör fordras att vara regementsveterinär
och att i denna tjänst hava ådagalagt framstående skicklighet.

Med hänsyn till nödvändigheten av att bataljonsveterinären vid
Strömsholms ridskola har god undervisningsskicklighet torde vid denna
tjänsts tillsättande även böra fordras tvenne föreläsningsprov, varav det
ena över självvalt ämne.

Vid upprättandet av förslag till samtliga dessa beställningar torde
hänsyn även böra tagas till idkad vetenskaplig och annan författarverksamhet
av militärveterinärt intresse.

Militärveterinära utbiblningskurser.

I det föregående ha sakkunniga upprepade gånger haft tillfälle uttala
vikten av, att de på stat anställda rnilitärveterinärerna äro så utbildade,
att de kunna fylla de krav, soin ställas på dem vid krigstillfälle. För att
detta skall kunna bliva fallet är det nödvändigt att genom särskilda kurser
draga försorg om att utbildningsmöjligheter härutinnan beredas militärveterinärerna.
Eu sådan utbildningskurs, avsedd för att vinna kompetens
till regeinentsveterinärbeställning och såsom repetitionskurs för äldre
militärveterinärer, borde förläggas till Stockholm. Utbildningen skulle
omfatta såväl militära som veterinära ämnen. De militära ämnena böra
vara arméorganisation, grunddragen av taktiken, ordergivning m. m.
samt kartläsning och orientering. Dessutom torde utbildning böra givas
i allt vad som rör etapptjänsten. De veterinära ämnena höra omfatta
veterinär krigshygien med läran om ersättningsfoderinedlen och dessas lämpliga
användande samt de av sådana fodermedel förorsakade sjukdomarna.
Vidare bör meddelas undervisning i kirurgi i allmänhet samt även med
speciell hänsyn till krigskirurgien. Undervisningen i kirurgi skulle vara
förenad med operationsövningar. Kursen bör även omfatta- bakteriologi
samt läran om de smittosamina kreaturssjukdomarna och tekniken för deras
bekämpande och i samband härmed även desinfektionsläran och dess praktiska
tillämpning. På grund av dess hygieniska betydelse bör även undervisningen
omfatta en kurs i köttkontroll. Jämväl torde kunna ifrågasättas
huruvida ej en kurs i patologisk anatomi lämpligen kunde ingå i denna
undervisning. Frånsett kirurgien skulle de veterinära ämnena ungefär
motsvara dem som genomgås vid de vid Veterinärhögskolan anordnade
kurserna för länsveterinäraspiranter.

Utom dessa rent militära och veterinära ämnen bör kursen även
omfatta ämnen rörande veterinärtjänstens funktion i krig. På krigsspelskarta
och vid fältövningar bör genomgås den veterinära delen av etapptjänsten
samt dessutom övningar i etablering av sjukstall såväl i bebyggd
ort som under svårare förhållanden.

Som lärare vid dessa kurser böra tjänstgöra dels professorer vid Veterinärhögskolan
och Statens veterinärbakteriologiska anstalt, dels militärveterinärer
samt generalstabsofficer och intendenturofficer.

Lokaler för undervisningen torde kunna påräknas vid Veterinärhögskolan.

Tiden för denna kurs torde sättas till minst densamma som för
motsvarande kurs för läkare, nämligen 2 V2 månad.

Förutom här anförda utbildningskurs bör veterinärernas militärveterinärutbildning
underhållas och vidgas genom deltagande i respektive
såväl arméfördelningars som regementens fältövningar för officerare.

11—163680. Veterinärsakkunniges bet. •

Antal.

IV. Arméns hovbeslagsväsende.

Hovslagarbeställniiigsmän.

Erfarenheten har visat, att det är ett oavvisligt krav, att de beridna
eller med hästar försedda vapenslagen hava tillgång på ett tillräckligt
antal väl utbildade hovslagare med goda moraliska egenskaper. Det
sätt varpå hovbeslaget utföres spelar nämligen en utomordentligt stor roll
med avseende å hästmaterielets brukbarhet. Ett dåligt utfört beslag minskar
i hög grad en armés slagfärdighet.

Med avseende å hovbeslagsförhållandena i svenska armén torde det
knappast kunna sägas, att hovslagarna fylla de krav, som måste ställas på
dem. Genom Statsrådet och Chefen för Lantförsvarsdepartementet hava
sakkunniga på grund av vad i deras utredning framkommit till samtliga
kavalleri- och artilleriregementens chefer fått framställa vissa frågor (bil.
VI) angående hovbeslagsförhållandena. Svaren på dessa frågor jämte en
del i övrigt kända förhållanden hava givit sakkunniga anledning, att med
avseende å arméns hovbeslagsväsende framlägga nedanstående uttalanden.

Antalet hovslagarbeställningsmän på stat av manskaps grad bör vid
kavalleriet, såsom också enligt nuvarande organisation är förhållandet, vara
två per skvadron. Utom dessa bör även per bataljon finnas en beställningsman,
vilken skall kunna vara ställföreträdare för den nedan föreslagna
hovslagareunderofficeren, varjämte beslaget av de hästar, vilka tillkommit
genom kulsprutetroppens inrättande kräva särskild hovslagare. Dessutom
böra till varje kavalleriregemente uttagas så många värnpliktige hovslagare,
att det kommer sammanlagt en hovslagare per tropp, förutom hovslagareunderofficerens
ställföreträdare.

Vid artilleriet torde det nuvarande antalet på stat anställda hovslagare
vara tillräckligt, då till beslaget av de lejda hästarna för detta vapenslag
redan nu uttages ett tillräckligt antal värnpliktiga hovslagare. Detta
torde även gälla för ingeniörkårerna och trängen.

Vad beträffar Strömsholras ridskola torde det vara nödvändigt, att
till veterinärens biträde för hästsjukvården samt för skoning av ridskolans
hästar det upptages en å två hovslagarbeställningsmän på ridskolans stat,
ty därtill kunna hovslagare icke påräknas från arméns truppförband.

Då hovslagarna under fältförhållanden i det övervägande antalet
fall få utföra sitt arbete under både fysiskt och moraliskt synnerligen
krävande förhållanden, och det, som nämnt, är av utomordentlig vikt att
de göra sitt arbete väl, måste utväljandet av dem, som skola utbildas till
hovslagare ske med den största omsorg, så att därtill endast utväljas sådana,
hos vilka de nödvändiga personliga egenskaperna äro till tinnandes.
En oeftergivlig förutsättning blir då, att utväljandet av hovslagareleverna
sker på en sådan tidpunkt av deras soldatutbildning, att det kan förutsättas,
att befälet kunnat få tillförlitlig kännedom om deras egenskaper.

Aven är det nödvändigt, att hovslagareleverna, då de börja sin fackutbildning,
genom soldatutbildning bibringats i tillräcklig grad färdighet
i läsning, skrivning m. fl. skolämnen, samt att deras militära utbildning
givit dem den önskvärda fältdugligheten och militära uppfattningen. För
att de här uppställda villkoren skola kunna fyllas, synes det önskvärt att
hovslagareleverna först hava genomgått fullständig rekrytutbildning samt
fullgjort den därpå följande repetitionsövningen.

Enligt nu gällande bestämmelser (g.o. 555/1915) skall den, som
först efter genomgången fullständig soldatutbildning uttages till hovslagarutbildning
förbinda sig att kvarstå i två år vid truppförbandet efter
avslutad hovslagarskola. Sakkunniga anse icke denna bestämmelse erforderlig
utan hålla före, att den kan lägga hinder i vägen för, att till hovslagarutbildningen
skola anmäla sig de bästa av de för denna utbildning
lämpliga volontärerna. Erfarenheterna från andra, skolor t. ex. furirskolan
bekräfta nämligen detta. Hovslagarnas löneförmåner böra i stället göras
tillräckligt lockande, för att de på denna grund skola kunna förmås att
rekapitulera efter genomgången skola, och sedan de fått erfarenhet om,
vad yrket innebär. Om elev anmäler sig på ett senare stadium av den
militära utbildningen än det här föreslagna, torde det böra ligga i vederbörande
regementschefs hand att bestämma vilken rekapitulation, som bör
fordras.

Enligt ovan omnämnda generalorder anordnas hovslagarskolor årligen
vid samtliga kavalleri- och fältartilleriregementen samt vid Positionsartilleriregementet
och Gotlands artillerikår. Elever från infanteriet, fästningsartilleriet
samt ingenjörs- och trängtrupperna utbildas vid respektive

Uttagning.

Utbildning.

Avlöning.

arméfördelningars hovslagarskolor enligt bestämmande av arméfördelningschefen,
eller motsvarande chef. Sakkunniga hava icke haft anledning att
föreslå någon ändring härutinnan. Visserligen har därvid icke förbisetts
de fördelar, som skulle erbjudas genom anordnandet av centrala skolor

med särskilda väl kvalificerade lärare och med ett sådant val av förlägg ningsort,

att tillgången på övnings- och studiemateriel bleve fullständigare
än den materiel, som med nuvarande förläggning kan bjudas eleverna.
Men med hänsyn till de obestridliga fördelar den nuvarande anordningen
hat- i fråga om utbildningen i övrigt, och lämpligheten av att eleverna

äro förlagda till det regemente, där de sedan skola vara verksamma och

under ledning av den veterinär, som senare skall hava överinseendet över
deras tjänst som hovslagare, hava de sakkunniga ansett den nuvarande
förläggningen vid regementena som den lämpligaste. Dock vilja sakkunnige
framhålla följande önskemål:

Enligt nu gällande bestämmelser står utbildningen under överinseende
av veterinären. Detta har vid en del truppförband föranlett, att
eleverna vid hovslagarskolan av skvadrons- och batteribefäl kommenderats
till annan tjänstgöring än den som haft samband med skolan. Så har
det inträffat att hovslagareleverna fått göra stallvaktstjänst och nattvakter.
Då arbetet i hovslagarskolan är fysiskt särdeles ansträngande, kräves
det att elevens krafter om möjligt icke tagas i anspråk för något annat
än det, som har samband med hans pågående specialutbildning. Olägenheten
skulle kunna hävas om skolorna ställdes under veterinärens omedelbara
befäl. En anordning som rent militärt ej torde medföra några
olägenheter, då denna skola liksom övriga vid regementet direkt sorterar
under truppförbandschefen. Dessutom böra lämpliga undervisningslokaler
för hovslagarskolorna beredas de regementen vid vilka hovslagarutbildning
äger rum och som ännu äro i saknad av dylika.

Förut har här framhållits det önskvärda i en lönereglering för hovslagarbeställningsmännen.
Under nu rådande avlöningsförhållanden har
det nämligen visat sig vara förenat med stora svårigheter att förmå hovslagarna
att rekapitulera. Sedan de tjänat ut sin tid taga de nästan undantagslöst
avsked. Vid denna tid hava de nått den utbildning och färdighet,
att de bäst skulle, kunnat vara truppförbandet till gagn, men nu
gå de i stället över till bättre avlönade civila tjänster. Till någon del
torde obenägenheten att rekapitulera visserligen kunna hava sin grund i
oviljan mot att underkasta sig det militära tvånget, men huvudorsaken är
säkerligen att söka i avlöningsförhållandena. Nu torde dock knappast frågan
om avlöningsreglering för hovslagarna kunna lämpligen lösas annat

än i samband med reglering av övriga beställningsmäns löneförmåner.
Sakkunnige hava dock velat påpeka, att eu löneförbättring lämpligen torde
kunna ske dels genom en ökning av hovslagarbeställningsmännens dagavlöning
samt dels genom väl avvägda rekapitulationspremier. Vidare
skulle det vara till största fördel, om utom för hovslagareunderofticcren
även dennes ställföreträdare kunde beredas sådan bostadslägenhet, att han
hade möjlighet att gifta sig.

Hovslagarunderofficerare.

För att undervisningen skall kunna tillfredsställande bedrivas vid
vederbörliga truppförband är det nödvändigt, att den praktiska undervisningen
handhaves av en härutinnan fullt kompetent underofficer med hovslagareutbildning.
Så är nu förhållandet vid artilleriet, där en av regementets
underofficerare, efter genomgången hovslagarskola och här nedan
omnämnd särskild utbildningskurs, anförtros ledningen av den praktiska
hovslagareutbildningen under regementsveterinärens överinseende. Vid
kavalleriet däremot har denna utbildning handhafts av en furir, vilken i
sin funktion som hovslagar underofficer åtnjutit ett månatligt extra arvode
av 45 kronor. Detta har icke varit en tillfredsställande anordning.
Samtliga chefer vid kavalleriet och regementsveterinärerna vid samma
vapenslag hava i svaren på de här förut omnämnda frågorna starkt betonat
nödvändigheten av, att det vid varje kavalleriregemente finnes en hovslagarunderofficer.
Detta icke blott för undervisningens skull utan även
för att det praktiska utförandet av hovbeslaget skall kunna effektivt övervakas
och hovslagarna ständigt stå under fackkunnig tillsyn. Under nuvarande
förhållanden, då endast en furir är avsedd för dessa ansvarsfulla
åligganden, har det visat sig omöjligt att tillfredsställande ordna hovbeslaget
och hovslagarutbildningen vid kavalleriet. Vid en del regementen
har man sökt giva furiren-hovslagarunderofficeren den önskvärda överordnade
ställningen gentemot hovslagarmanskapet genom att göra honom till
sergeant i regementet, men detta har icke kunnat lindra den andra stora
olägenheten av nuvarande systemet, nämligen att har en furir med förutsättningar
för att kunna bliva en duglig hovslagarunderofficer tjänstgjort
i denna ställning, så tar han efter ett eller annat år avsked på grund av
de dåliga löneförmånerna. För en sådan person är det nämligen mycket
lätt att få en väl avlönad plats å den civila arbetsmarknaden. Olägenheterna
av detta förhållande synas sakkunnige så betydande, att de böra
avhjälpas omedelbart och oberoende av genomförandet av andra här före -

slagna ändringar med avseende å hovbeslagsväsendet. Sakkunnige vilja
därför föreslå, att vid varje kavalleriregemente inrättas en ny lön för
sergeant av andra klass och avsedd för en hovslagarunderofficer. Denne
skulle sedermera befordras i tur med regementets övriga underofficerare.

Det torde även vara välbetänkt, om vid ingeniör- och trängtrupperna
samt vid infanteriets kulsprutekompani en underofficer finge genomgå
hovslagarutbildning. Härigenom skulle vid dessa truppförband hovslagarnas
arbete kunna ställas under sakkunnigt övervakande, varigenom
vården av hästmaterielet i detta hänseende skulle kunna säkerställas. Härjämte
skulle kavalleriet kunna befrias från att såsom f. n. behöva lämna
av sitt fåtaliga fast anställda underbefäl som biträde för utbildningen av
värnpliktige hästskötare vid infanteriet.

Vid behov anordnas nu särskild utbildningskurs för till hovslagarunderofficerare
och hovslagarfurirer avsedd personal. Denna kurs skall
förläggas till hovslagarskolorna vid Veterinärhögs kolan eller Veterinärinrättningen
i Skara. Sakkunniga anse att sådana utbildningskurser fortfarande
böra anordnas och att till dem böra kommenderas samtliga de
underofficerare, som ovan föreslagits till hovslagarutbildning, men att dessa
kurser böra förläggas till Veterinärhögskolan i Stockholm. Det torde
nämligen vara obestridligt, att även om den teoretiska utbildningen på båda
ställena kan vara fullt jämbördig, så är dock tillgången på levande demonstrations-
och övningsinateriel i Skara mindre än vad som kan påräknas
i Stockholm, i sjmnerhet med hänsyn till hästar avsedda för
ridbruk.

Sammanfattning.

Sakkunniga hava i det föregående föreslagit:

att militärveterinärväsendet frigöres från Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
och

att en Arméförvaltningens veterinärvårdsstyrelse inrättas (sid. 39),
att chefen för veterinärvårdsstyrelsen blir en veterinär, fältveterinärinspektören
(sid. 39),

att föredragande i veterinärvårdsstyrelsen blir innehavaren av en
därför inrättad regeinentsveterinärbeställning (sid. 39),

att till veterinärvårdsstyrelsen skall höra ett fackråd (sid. 40),
att sex fördelningsveterinärbeställningar inrättas, vilkas innehavare
samtidigt skola vara regementsveterinärer vid kavalleri- eller fältartilleriregementen
(sid. 41),

att vid kavalleriet och fältartilleriet veterinärbeställningarna bibehållas,
utom vid K. 6 där den ena bataljonsveterinärtjänsten indrages, vid
nuvarande antal (sid. 50 och 52),

att vid positionsartilleriet och Gottlands artillerikår de nuvarande
bataljonsveterinärbeställningarna bibehållas (sid. 54),

att vid Ing. 1 och Ing. 3 den nuvarande gemensamma batalj onsveterinärbeställningen
bibehålies (sid. 55),

att bataljonsveterinärbeställningen vid Göta ingeniörkår ändras till
samma beställning vid kommendantskapet å Karlsborg (sid. 55),

att de av riksdagen beslutade men ej tillsatta bataljonsveterinärbeställningarna
vid Ing. 3 och Ing. 5 indragas (sid. 56),

att bataljonsveterinärbeställningarna vid samtliga trängkårer indragas
(sid. 56),

att även en batalj onsveterinärtjänst inrättas i Roden (sid. 57),
att en bataljonsveterinäi’tjänst inrättas vid Strömsholms ridskola
(sid. 57),

att fältveterinärstipendiatbefattningarna indragas (sid. 58),
att endast de som äro antagna till elever vid Veterinärhögskolan
utbildas som värnpliktiga veterinärer (sid. 60),

att de värnpliktiga veterinärstuderandenas nuvarande första militära
utbildning bibehålies (sid. 60),

att deras nuvarande andra militärutbildning uppdelas i tvänne
perioder, varav den ena fullgöres i särskild skola vid artilleriregemente,
den andra vintertid med kavalleriets studentavdelning (sid. 62),

att fackutbildningen sker vid särskild kurs efter avlagd veterinärexamen
(sid. 64),

att facktjänstgöringen för tre värnpliktiga årligen efter en månads
trupptjänst fullgöres vid Statens veterinärbakteriologiska anstalt (sid. 67),
att ett antal (förslagsvis fem) värnpliktiga årligen efter två månaders
facktjänstgöring vinna inträde i fältveterinärkårens reserv som bataljonsveterinärer
samt i denna egenskap och i vanlig ordning fullgöra resten av
facktjänstgöringen (sid. 67),

att övriga värnpliktiga fullgöra facktjänstgöringen enligt särskilda
bestämmelser (sid. 68),

att veterinärer under hela sin värnpliktstid tillhöra beväringens första
uppbåd (sid. 68),

att de värnpliktiga veterinärerna under sin facktjänstgöring underställas
fältveterinärinspektören (sid. 69),

att en reservstat inrättas för militärveterinärkåren (sid. 70),
att pensionsåldern för bataljonsveterinär sättes till femtio år (sid. 71),
att pensionsåldern för regementsveterinär sättes till femtiofem år
(sid. 71),

att pensionsåldern för fördelningsveterinär sättes till sextio år
(sid. 71),

att pensionsåldern för fältveterinärinspektören sättes till sextio år
(sid. 71),

att tjänsteåldern för pensions erhållande sättes för regements- och
bataljonsveterinärer till tjugofem år (sid. 72),

att tillämpandet av den nya pensionsstaten sker med en övergångstid
av förslagsvis sju år (sid. 73),

att yngre bataljonsveterinär erhåller avlöning lika med löjtnant av
första klass (sid. 76),

att äldre bataljonsveterinär erhåller avlöning lika med kapten av
andra klass (sid. 77),

att regementsveterinär erhåller avlöning lika med kapten av första
klass (sid. 77),

att fördelningsveterinär erhåller majors avlöning (sid. 77),
att fältveterinärinspektören erhåller överstes avlöning (sid. 78),

att privatpraktik skall vara tillåten för militärveterinärerna utom för
fältveterinärinspektören (sid. 78),

att fördelningsveterinär å reservstat erhåller lön lika med major å
reservstat (sid. 78),

att regementsveterinär å reservstat erhåller lön lika med kompaniofficer
av högsta lönek lassen (sid. 78),

att bataljonsveterinär å reservstat erhåller lön lika med kompaniofficer
av mellersta löneklassen samt lönetillägg kr. 300 (sid. 78),

att värnpliktig veterinär erhåller 50 öre om dagen under militärtjänstgöring
och fackutbildning samt 1 krona om dagen under facktjänstgöring
(sid. 79),

att fältveterinärinspektören erhåller överstes tjänsteställning (sid. 79),
att fördelningsveterinär erhåller majors- samt efter tjugofem tjänsteår
överstelöjtnants tjänsteställning (sid. 79),

att regementsveterinär erhåller kaptens- och efter tjugo tjänsteår
majors tjänsteställning (sid. 79),

att äldre bataljonsveterinär erhåller kaptens tjänsteställning (sid. 79),
att yngre bataljonsveterinär erhåller löjtnants tjänsteställning (sid. 79),
att veterinärer tillhörande reserven få motsvarande tjänsteställning
som de på stat anställda (sid. 80),

att värnpliktiga veterinärer efter fullgjord militärtjänstgöring erhålla
furirs tjänsteställning (sid. 80),

att värnpliktiga veterinärer under facktjänstgöring hava fänriks
tjänsteställning (sid. 80),

att samtliga militärveterinärstjänster tillsättas av Kungd. Makt
(sid. 80), t

att veterinärvård sstyrelsen skall utgöra befordringskommission (sid. 80),
att till bataljonsveterinär på stat bör i första hand utnämnas bataljonsveterinär
i reserven (sid. 80),

att för utnämning till regementsveterinär även fordras genomgång av
militärveterinärkurs (sid. 81),

att militärveterinära utbildningskurser inrättas (sid. 80),
att vid varje kavalleriregemente skall per tropp finnas en hovslagare,
varav per skvadron tvenne fast anställda (sid. 82),

att per kavalleribataljon skall finnas en hovslagarfurir (sid. 82),
att hovslagarbeställningsmännen vid artilleriet, ingeniöi’- och trängkårer
bibehållas vid nuvarande antal (sid. 82),

att vid Strömsholms ridskola inrättas en å två hovslagarbeställningar
(sid. 83),

12—163680. Veterinärsalckunniges bet.

att uttagandet av hovslagarelever sker efter fullständig soldatutbildning
(sid. 83),

• att utbildningen förlägges till truppförbanden (sid. 83),

att hovslagarskolorna ställas under vederbörande veterinärs befäl
(sid. 84),

att hovslagarbeställningsmännens avlöning regleras (sid. 84),
att vid varje kavalleriregemente inrättas en hovslagarunderofficersbefattning
(sid. 85),

att härför en ny sergeantslön av andra klass inrättas vid samtliga
kavalleriregementen (sid. 85) samt

att hovslagarkursen förlägges till Veterinärhögskolan.

Särskilt yttrande av herr J. Jönsson.

Anslutande mig till övriga sakkunniga i fråga om den föreslagna
omorganisationen av arméns veterinärväsende, samt löneökningen åt veterinärerna,
nödgas jag anmäla avvikande mening beträffande antalet på stat
anställda bataljonsveterinärer. Med lämplig användning av de värnpliktiga
veterinärerna, vilka enligt förslag skola erhålla eu särskild fackutbildning,
kan, därom är jag övertygad, utan men för arméns hästvård i fred och
utan större olägenhet vid eu eventuell mobilisering, ytterligare 5 st.
bataljonsveterinärer indragas utöver de av sakkunniga enhälligt förordade.

Vad först fördelningskavalleriet beträffar så skall, enligt 1914 års
härordning, på varje regemente finnas endast en läkare och det ligger
nära till hands att utgå ifrån, att kan en läkare sköta sjukvården av
manskapet vid ett femskvadronsregemente så bör också en veterinär hinna
med vården av hästarna. Emellertid torde det vara ostridigt, att med en
sådan anordning den större arbetsbördan komme att läggas på veterinären
och härtill komma andra omständigheter vilka måste tagas i betraktande;
såsom behovet av ett tillräckligt antal skolade arméveterinärer vid mobilisering,
kombinationen av fördelnings- med regementsveterinärbeställning,
nödvändigheten att arméns veterinärer jämväl genom privat praktik vidga
sin veterinära rutin o. s. v. Sammanlagda ha dessa omständigheter tvingat
mig att avstå från yrkandet på endast en veterinär vid varje kavalleriregemente.

Vad däremot fältartilleriet beträffar, med undantag av Wendes
artilleriregemente, som har en division mer än övriga och för vilket jag
tillfölje därav ej föreslår någon indragning, kan jag ej godkänna behovet
av två fast anställda veterinärer per truppförband. Mot fördelningskavalleriets
620 stamhästar vid varje regemente svarar artilleriets 440 och
då arbetets omfattning enbart icke motiverar två veterinärer per regemente
vid kavalleriet är detta naturligtvis ännu mindre fallet vid artilleriet.
Visserligen inlegas vid artilleriregementena under några sommarmånader

ett antal hästar varigenom arbetet med hästsjukvården ökas, särskilt under
regementsövningarna, men härför har man att tillgå veterinärer från reservstaten,
därest sådan i enlighet med förslaget inrättas, samt från reserven.
Om bataljonsveterinärerna vid fältartilleriet indragas kan en ganska
god ersättning erhållas i de värnpliktiga veterinärerna. Dessa skola, efter
avlagd examen vid högskolan, göra 6 månaders facktjänstgöring, ha före
denna facktjänst erhållit en särskild utbildning, vilket icke tidigare varit
fallet med våra bataljonsveterinärer. Man torde under sådana omständigheter
kunna våga påståendet att de böra bli ungefär jäinngoda med de
yngsta bataljonsveterinärerna. Den erfarenhet om militär veterinärtjänstgöring,
som så gott som alla våra veterinärer skulle förvärva därest de finge
under 6 månader göra verklig tjänst, är av stort värde därest vårt land
skulle råka ut för olyckan av ett krig.

Sakkunniga ha utarbetat ett detaljerat förslag till fackutbildning av
veterinärstuderandena men majoriteten har ej velat gå med på att jämväl
för fredstjänsten draga största möjliga nytta af denna utbildning. Man
inskränker sig därutinnan till att peka på några småkommenderingar,
vikariat för semesterlediga arméveterinärer och biträdande åt fördelningsveterinärer.
Vad nu först småkommenderingarna beträffar så föreskriver
exercisreglementet för armén »att varje officer skall bibringas kännedom
om skötseln av lättare skador å hästarna». Man främjar inte tillämpningen
av denna förståndiga bestämmelse genom att vid alla tillfällen
hålla veterinär till hands. I fråga om vikarierandet vid semesterledighet
så är det svårt att fatta behovet av sådan därest vid varje truppförband
finnas två fast anställda veterinärer. Regementen med erkänt mönstergill
hästvård ha faktiskt tjänsten nu ordnad så, att veterinärerna tura om med
densamma veckovis ooh då kan det väl också gå för sig att tura om med
semesterledigheten, såsom hittills. Den ökade lönen för fördelningsveterinär
bör motsvaras av i någon mån ökat arbete och torde, utom i rena
undantagsfall, ej motivera något extra biträde.

Sakkunnigemajoritetens förslag till användning av de fackutbildade
värnpliktiga veterinärerna för fredstjänsten kan utan överdrift betecknas
såsom magert.

Vad slutligen övergångsstaten beträffar, därest yrkandet på indragningar
av militärveterinärtjänster vinner statsmakternas bifall, så anser jag att
nuvarande innehavare, under sin återstående tjänstetid, böra komma i åtnjutande
av samma löne- och därmed också pensionsförmåner som de
kamrater vilkas tjänster bibehållas. Därvidlag bör också tagas i betraktande,
att under de närmaste åren ej fackutbildade värnpliktiga äro
att tillgå såsom ersättare. Med den omsättning som kan antagas bliva

följden, därest sakkunnigas förslag genomföres, blir utgiften härför antagligen
ganska obetydlig.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag härmed föreslå

1) att, förutom de av sakkunniga föreslagna indragningarna,
batalj onsveterinärtjänstern a vid art. n:r 1,

• 2, 4, 5 och 6 indragas.

2) att nuvarande innehavare av indragna militärveterinärtjänster
bliva delaktiga av den löneförbättring,
som innefattas i sakkunnigas förslag.

Bil. I.

Till KONUNGEN.

Oaktat spörsmål rörande det militära veterinärväsendet icke direkt faller
inom inspektörens för kavalleriet verksamhetsområde, så sammanhänger likväl
frågan om detsammas ändamålsenliga organisation så intimt med kavalleriets
tjenstbarhet såväl i fred som krig, att jag icke tvekar att inför Eders Knngl.
Maj'':t framhålla önskvärdheten av, att åtgärder vidtagas för att förbättra veterinärernas
ställning, så att därigenom i möjligaste mån veterinärvården vid kavalleriet
säkerställes.

För närvarande är läget sådant, att svårigheter synas förefinnas att besätta
åtskilliga veterinärtjänster vid kavalleriet. För att endast nämna ett par
exempel, så har bataljonsveterinärtjänsten vid Kungi. Norrlands dragonregemente
under ett 10-tal år varit ständigt vakant, och vid Skånska dragonregementet har
likaledes den ena bataljonsveterinärtjänsten under lika lång tid varit nästan ständigt
vakant. Belysande för de stora vakanserna inom fältveterinärkåren i sin
helhet är bifogade utdrag ur sjukvårdsstyrelsens senaste rapport, vilket visar,
att under åren 1908—1914 i medeltal nära 20 % av bataljonsveterinärer och nära
nog samtliga fältveterinärstipendiater varit vakanta.

Det är givet, att denna ständiga brist på tillräckligt många militärveterinärer
med långvarig tjänstevana skall i längden göra sig ofördelaktigt gällande
på veterinärvården vid regementena. Särskilt vid kavalleriregementena, där de
under senare åren alltmer ökade kraven på hästmaterielets tjänstbarhet ställa allt
större fordringar på veterinärernas duglighet, arbetsförmåga och tjänsterutin, är
det nödvändigt, att antalet veterinärer icke understiger det i staten fastställda.

Vari orsakerna till bristen på militärveterinärer ligga, är givetvis för mi£
icke möjligt att avgöra. Dock vill emellertid synas, sem om avlöningsförhållandena
i mycket stor utsträckning hava sin skuld i svårigheterna att rekrytera
militärveterinärkåren. Möjligt är även, att bestämmelserna om veterinärernas
tjänsteställning i någon mån kan inverka menligt. En bataljonsveterinär kan
sålunda icke erhålla mer än löjtnants och en regementsveterinär icke mer än ryttmästares
tjänsteställning. Skillnaden i dessa avseenden mellan fältläkare- och
fältveterinärkårerna synes mig större, än vad som rimligt är.

Yari orsakerna till rekryteringssvårigheterna nu än ligga, så synes mig
påtagligt, att frågan om veterinärväsendets ändamålsenliga organisation i fred
icke ännu blivit tillfredsställande löst. Frågan har redan länge stått på dagord- •
ningen, men ständigt måst undanskjutas av andra viktigare spörsmål. En noggrann
utredning av densamma synes mig därför nu vara nödvändig.

I sammanhang härmed torde kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl

frågan om veterinärväsendets organisation i lerig torde i hela sin vidd böra upptagas
till prövning. Enligt vad som hittills blivit bekant från de krigförande
makterna, vill det synas, som om på många häll veterinärväsendet icke varit
skickat att möta de stora krav, som omedelbart vid krigsutbrottet ställdes på
detsamma, och det vill synas, som om mycket talrika hästförluster ägt rum, vilka
med en bättre organisation av veterinärväsendet måhända kunnat undvikas. Det
är möjligt, att förhållandena hos oss äro avsevärt bättre, men å andra sidan synes
frågan vara av sådan vikt, att en allsidig utredning mycket väl kan motiveras
och även synes böra komma till stånd. Detta synes mig så mycket mer nödvändigt,
som tillgången inom vårt land på för ridbruk användbara hästar är synnerligen
begränsad, varför alla åtgärder måste vidtagas för att vid mobilisering
och krig nedbringa hästförlusterna till det minsta möjliga. Till sådana åtgärder
bör givetvis, att veterinärväsendet från krigets första dag kan fungera på ett
fullt tillfredsställande sätt.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag bos Eders Kungl. Maj:t i
underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte tillsätta särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning om och förslag rörande veterinärväsendets
organisation i fred samt utredning om och, därest så synes erforderligt, jämväl
förslag rörande veterinärväsendets organisation i krig.

Stockholm den 13 april 1916.

Underdånigst
B. Munck.

Inspektör för kavalleriet.

R. von elev Lancken.

Bil. II.

Till sakkunnige för utredande av organisationen av arméns veterinärväsende.

Med anledning av Eder skrivelse av den 10 september d. å. med begäran
om yttrande över lämpligheten av vissa av Eder i utsikt ställda anordningar,
avseende ett sådant förläggande av värnpliktstjänstgöringarna för veterinärstuderande,
att dessas studier i minsta möjliga mån därav rubbades, får Veterinärhögskolans
lärarekollegium härmed uttala sig som följer:

1. De sakkunnige hava föreslagit som första alternativ den första värnpliktstjänstgöringens,
109 dagar, förläggande huvudsakligen till mellanterminen
(sommarferierna) mellan första och andra studieåret med inryckning den 26 juni
och utryckning den 14 oktober. Mot denna anordning har lärarekollegiet ingen
invändning att göra av följande skäl: Den har redan i stor utsträckning praktiserats
och är synbarligen den, som bäst passar för de veterinärstuderandes
genomsnittsålder. Vidare inverkar denna anordning i jämförelsevis ringa grad
störande på undervisningen, i det att av de två första studieterminerna intet, av
den tredje däremot en tid av D/a månad bortgår. Denna första del av tredje
terminen är huvudsakligen ägnad åt den praktiska kursen i fysiologisk kemi,
vilken de värnpliktige alltså måste försumma; detta betyder dock mindre, då en
liknande kurs är anordnad även under den påföljande vårterminen (mars—april).

2. Som andra alternativ ha de sakkunnige uppställt den första värnpliktstjänstgöringens
förläggande till sommaren före studentens inträde vid högskolan.
En sådan anordning synes lärarekollegiet i motsats till det första alternativet
olämplig, då därigenom en för arbetet på anatomisalen synnerligen ogynnsam
framflyttning på D/a månad av den detsamma inledande osteologikursen skulle
nödvändiggöras. Det synes lärarekollegiet i detta fall även möta svårigheter att
så ordna inmönstringen av de värnpliktige, att den kommer att fylla det av de
sakkunnige framställda önskemålet, att i möjligaste mån förhindra, att studenter,
vilkas antagande ännu vore ovisst, angåve sig som blivande veterinärstuderande
för att få tillfälle fullgöra sin värnplikt vid beridet vapenslag. Även om, såsom
föreslagits, antagandet av veterinärstuderande förlädes till vårterminen, måste
det ske under dennas sista dagar, emedan studentexamina ej äro avslutade i hela
riket förrän den 15 juni. Beväringsmönstringarna äro däremot, för såvitt lärarkollegiet
bar sig bekant, förlagda till januari månad. En förflyttning av intagningskollegiet
till vårterminen synes därför kollegiet ej råda bot för den anmärkta
olägenheten men däremot medföra en del andra, nya sådana. Så t. ex.
bör den nyblivne studenten ha erforderlig tid att övertänka valet av levnadsbana
och även till att i händelse av behov komplettera sitt studentbetyg. Genom
intagningskollegiets förflyttning till vårterminen förkortades eller rent av bort -

tqges den härför med nu rådande ordning disponibla tiden, varigenom säkerligen
veterinärkårens rekrytering skulle lida men, i det en del för yrket lämpliga personer
bragtes in på andra banor eller åtminstone deras antagande till studerande
vid högskolan fördröjdes ett år.

3. Sakkunnige ha uttalat sig för nödvändigheten av e:a 30 dagars vinterutbildning
för värnpliktiga veterinärstuderande oeh som lämpligaste tidpunkt för
denna övnings förläggande föreslagit mars månad av andra studieårets vårtermin.
Med fullt erkännande av vinterutbildningens önskvärdhet, nödgas dock lärarkollegiet
på det bestämdaste avstyrka dess förläggande till den av de sakkunnige
föreslagna tiden, då denna synes kollegiet vara den ur undervisningssynpunkt
mest olämpliga. Som förut (under 1) påpekats, nödvändiggör den första värnpliktstjänstgöringens
utsträckning till den 14 oktober den fysiologisk-kemiska
laborationskursens förflyttande till mars och första hälften av april månad påföljande
vårtermin. Nödgas de studerande nu vara borta från högskolan under
mars, gingo de förlustiga möjligheten att deltaga i en sådan kurs under andra
studieåret. Nämnda kurs kan nämligen ej anordnas tidigare under vårterminen,
då arbetet på anatomisalen pågår, och ej heller senare, dels emedan den då ej
skulle hinna avslutas tidigt nog för att de studerande skulle få tillräckligt med
tid till tentamensläsning före vårterminens slut, dels emedan kursen då komme
att pågå samtidigt med den ganska krävande praktiska kursen i hovbeslag. Dess
förflyttande i endera riktningen skulle alltså innebära ett väsentligt avsteg från
den av kollegiet följda och som för studierna särdeles fördelaktig befunna principen,
att åtminstone de mera arbetskrävande kurserna böra vara förlagda till så skilda
tider av året, att de studerande ej belastas med mer än en sådan kurs åt gången.
Den av de sakkunnige föreslagna förläggningen av vinterutbildningen skulle enligt
kollegiets mening sålunda i bästa fall medföra, att tiden för veterinärkandidatexamens
avläggande framflyttades endast en termin, men i betraktande av att
de studerande genom dels nämnda vintertjänstgöring, dels den till påföljande
sommar förlagda tredje militära tjänstgöringen i avsevärd grad »komma ur löstagen»
och glömma redan inhämtade kunskaper, torde denna förlängning av studietiden
för kandidatexamen nog i flertalet fall bli längre, sannolikt två terminer,
vilket ju måste betraktas som en väsentlig försämring av nu rådande förhållanden.
Kollegiet föreslår som den enligt dess mening lämpligaste tiden för de 30 dagarnas
vinterutbildning mars manad av tredje studieåret (så framt det ej låter
sig göra att framflytta den samma till efter avlagd veterinärexamen), emedan
därigenom den minsta rubbningen av studierna torde åstadkommas.

4. Mot den föreslagna militära tjänstgöringen av 5(1 dagar under sommaren
mellan andra och tredje studieåret har kollegiet intet att erinra.

5. Slutligen får kollegiet till de sakkunniges benägna övervägande hemställa,
huruvida icke sådana bestämmelser kunde i värnpliktslagen införas, att
den av kollegiet föreslagna anordningen (såframt denna kommer att fastställas)
komme att tillämpas på samtliga värnpliktiga veterinärstuderande, så att sålunda
exempelvis en person, som vid 20 års ålder antoges till veterinärstuderande, efter
anmälan vid mönstringen finge sin första tjänstgöring förlagd till tiden mellan
första och andra studieåret o. s. v. och en underårig, n. b. för såvitt hans kroppsliga
utveckling ej lade hinder i vägen, likaledes utan särskild anhållan hos
Kungl. Maj:t finge sin värnpliktstjänstgöring ordnad på samma sätt. Härigenom
skulle en för undervisningens ändamålsenliga anordnande och resultat i högsta

13—163680. Veterinär sakkunniges bet.

grad fördelaktig likformighet åstadkommas. Likaså ser kollegiet häri ett enkelt
sätt att komma ifrån den av sakkunnige påtalade olägenheten av att studenter,
som ej lyckas vinna inträde vid Yeterinärhögskolan, genom att tidigare hava
mönstrat in som blivande veterinärstuderande blivit tilldelade beridet vapenslag,
som de rätteligen ej bort tillhöra.

Yeterinärhögskolan den 11 oktober 1916.

A lärarekollegiets vägnar:

John Vennerholm.

Edv. Nyström.

Bil. III.

»9

K. Lantf. Dep:t.
Ink. 13 juni 1912.
D. N:r 1275.

Till KONUNGEN.

Uti skrivelse den 21 december 1909 till statsrådet och chefen för Eders
Kung! Maj:ts Lantförsvarsdepartement har Kungl. Arinéförvaltningens sjukvårdsstyrelse
på anförda skäl framhållit behovet av bland annat åtgärders vidtagande
för underlättande av rekryteringen av bataljonsveterinärbeställningarna vid armén.
De av styrelsen däri framhållna svårigheterna att få vakanta bataljonsveterinärbeställningar
och fältveterinärstipendiatplatser besatta äro alltjämt i oförminskad
och till och med i något ökad omfattning rådande. Sålunda äro för närvarande
vakanta den ena av bataljonsveterinärbeställningarna vid Kungl. Skånska dragonregementet,
bataljonsveterinärbeställningen vid Kungl. Norrlands dragonregemente,
Kungl. Smålands artilleriregemente, Kungl. Göta ingeniörkår och Kungl. Skånska
trängkåren, varjämte ingendera av de 8 fältveterinärstipendiatplatserna är besatt,
och föga utsikt torde finnas, att någon väsentlig ändring i detta förhållande skall
under nuvarande omständigheter vara att emotse; i varje fall kan armén helt
säkert icke påräkna att i förevarande avseende få någon god rekrytering.

Vad först angår orsaken till de många vakanserna bland de militära veterinärtjänsterna,
för närvarande uppgående till 13 av 49 så är den, såsom ock Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse i sin iörutberörda skrivelse år 1909 framhöll, helt
säkert att söka däruti, att de civila veterinärtjänsterna i allmänhet äro förmånligare.
Skillnaden i sådant avseende mellan militär och civil veterinärtjänst har
under de senaste åren i icke obetydlig grad ökats. Sålunda äro länsveterinärtjänsterna
från och med år 1910 högre avlönade än förut, i det att de med sådan
tjänst förenade löneförmåner uppgå till sammanlagt 2,500 kronor, vartill komma
tvenne ålderstillägg å 500 kronor efter fem och tio års tjänst. Vidare har innevarande
års riksdag, på därom av Eders Kungl. Maj:t gjord nådig framställning,
dels höjt arvodet till civila veterinärstipendiater från 600 till 1,000 kronor, dels
under riksstatens nionde huvudtitel uppfört såsom bidrag till distriktsveterinärers
avlönande ett förslagsanslag å 146,000 kronor, vilket senare innebär, att distriktsveterinärer
i viss mån bliva statstjänstemän och tillförsäkras en tryggare ställning
än tillförne.

Visserligen synes den invändningen kunna göras att, om man frånser
stipendiatarvodet, sådant det nu blivit av riksdagen framställt, och vilket är vida
högre än motsvarande arvode för fältveterinärstipendiat, avlöningsförmånerna i
civil veterinär statstjänst äro lägre än de militära.

Också kan nu ifrågavarande förhållande icke endast förklaras av en direkt
jämförelse de olika lönesatserna emellan, utan måste förklaringen härledas ur en
del andra samverkande omständigheter.

Till dessa hör, att militärveterinären är icke blott absolut utan även relativt

100

d. v. s. i förhållande till löneförmånerna ojämförligt mer upptagen av sin tjänst
än den civila veterinären; att han är vida mer bunden av sin tjänst, varigenom
han icke kan tillnärmelsevis i den utsträckning som civilveterinären ägna sig åt
privat veterinär verksamhet; att militärveterinären åligger att ikläda sig utgifter
för anskaffning och underhåll av uniform och uniformspersedlar; samt att han är
skyldig deltaga uti tid efter annan återkommande längre eller kortare övningar
utom garnisonsorten med därav följande icke oväsentliga ekonomiska uppoffringar.

En annan faktor, som utan tvivel bidrager till svårigheterna att rekrytera
fältveterinärkåren, äro de tröga och ojämna befordringsförhållandena inom densamma,
vilka hava sin naturliga förklaring däruti, att kåren är så liten; att mot
26 bataljonsveterinärer svara endast 14 regementsveterinärer; samt att svårigheten
för en bataljonsveterinär att söka vilken ledig regementsveterinärtjänst som helst
ofta nog är mycket stor, enär han vid den tidpunkt, då han kan tänka på befordran,
i regel är så långt till åren kommen, att han, som ju knappast kan
existera med familj på enbart regementsveterinärlönen, tvekar om möjligheten att
på annan garnisonsort kunna uppnå samma inkomster som på den gamla.

Eörberörda befordringsförnållanden åskådliggöras genom efterföljande sammanställning,
upptagande samtliga från och med år 1902 till och med år 1911
till regementsveterinär på stat utnämnda bataljonsveterinärer, deras födelseår, år
för inträde i krigstjänst, år, då utnämning till regementsveterinär ägde rum, samt
antalen tjänsteår och levnadsår vid tidpunkten för utnämningen.

Tabell.

	Född.	Kom i krigstjänst.	Utnämnd.	Tjänsteår.	Levnadsår.
Florén.......	1860	1884	1902	18	42
''Widerström ....	1871	1894	1902	8	31
Giesman......	1845	1880	1903	23	58
Bohm.......	1858	1882	1903	21	45
Schnittger.....	1846	1876	1904	28	58
Sjöberg ......	1859	1883	1905	22	46
Petersson.....	1849	1878	1905	27	56
Morell.......	1859	1885	1906	21	47
v. Zweigbergk . . .	1864	1889	1906	17	42
Skarstedt.....	1865	1892	1907	15-	42
Ringdahl .....	1860	1885	1908	23	48
Siöberg ......	1863	1897	1908	11	45
Jonsson......	1861	1887	1908	21 1	47
Lokrantz.....	1867	1896	1909	13	42
Bengtson.....	1879	1903	1911	8	32
Hederstedt.....	1870	1899	1911	12	41

1 Har under något över två år av denna tid ej tillhört armén.

101

En sammanräkning var för sig av tjänsteår och levnadsår samt summornas
delning med l(i ger till resultat, att berörda bataljonsveterinärer blivit under
ifrågavarande tioårsperiod befordrade till regementsveterinär på stat etter i genomsnitt
omkring 18 tjänsteår och något över 45 levnadsår.

Till motverkande av svårigheterna för fältveterinärkårens rekrytering synes
det erforderligt, att ovan anförda olikheter mellan civil veterinär statstjänst och
militär veterinär tjänst sä långt möjligt utjämnas, och att verkan av ojämnheterna
med avseende på befordran inom fältveterinärkåren mildras, vilket icke torde kunna
ske på annat sätt än genom, såsom Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i sin meromnämnda
skrivelse uttrycker sig, »att åvägabringa en löneförbättring för såväl
bataljons- som för regementsveterinärerna, varjämte fältveterinärstipendiaterna
torde böra erbjudas ej oväsentligt bättre villkor, än vad nu är fallet».

Svenska fältveterinärsällskapet har länge haft sin uppmärksamhet riktad
på den ganska allvarliga olägenhet, berörda förhållande måste anses innebära, och
senast den 3 nästlidne februari var denna fråga före till behandling vid sällskapets
årsmöte, vilket resulterade uti ett enhälligt beslut att uppdraga åt sällskapets
styrelse att på sätt, den kunde finna lämpligt, till Eders Kungl. Maj:ts kännedom
bringa de synpunkter vid frågans övervägande, som utan meningsskiljaktighet
under diskussionen kommo till uttryck, samt vad som sedermera möjligen kunde
inträffa av beskaffenhet att belysa sagda fråga, ävensom göra de framställningar
i ärendet, som på grund härav kunde finnas lämpliga.

Vad först angår fältveterinärstipendiaterna så, då på sätt ovan är nämnt,
riksdagen höjt arvodet för civil veterinärstipendiat till 1,000 kronor, och fältskär -stipendiat erhållit ett arvode av 1,200 kronor årligen, torde icke något lägre belopp
än det förstnämnda böra utgå till fältveterinärstipendiat, varjämte dagavlöningen
torde böra höjas till 8 kronor eller lika med den fältläkarstipendiat åtnjuter,
enär omkostnaderna för fältveterinärstipendiats uppehälle under förordnande
icke kan beräknas lägre än fältläkarstipendiats.

I fråga om batalj onsveterinärerna, synes löneförmånerna böra sättas så, att
de innebära en lockelse för fältveterinärstipendiaten till definitivt inträde på den
militärveterinära banan. Om löneförmånerna för yngre bataljonsveterinär sättas
lika med löjtnants av 1. klass och för äldre bataljonsveterinär lika med kaptens
av 2. klass, torde berörda syfte bliva i huvudsak uppnått. Detta förslag förutsätter
nämligen att ingen rubbning bör ske uti principen om tvenne löneklasser
för bataljonsveterinärer, vilken av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen fastställdes
år 1907 och är i överensstämmelse med den för bataljonsläkarna gällande. Det
torde också få anses vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att bataljonsveterinär
vid avskedstagande kan komma i åtnjutande av kaptens av 2. klass
pension, då bataljonsläkare kan nå kaptens av 1. klass pension.

Emot detta förslag skulle den invändningen kunna göras, att med kaptens
av 2. klass lön bör följa kaptens rang, vilket möjligen åter skulle kunna medföra
disciplinära olägenheter, dä regementsveterinär endast har kaptens rang. Emellertid
synes det icke nödvändigt, att rang åtföljer lön, enär för icke så länge
sedan, regementsveterinär hade löjtnants rang, men kaptens av 2. klass lön, och
bataljonsveterinär underlöjtnants rang men löjtnants av 2. klass lön.

Vidkommande åter regementsveterinärerna så torde det få anses vara rimligt
begärt, att de erhålla kaptens av 1. klass lön, varigenom de uppnå kaptens
av 1. klass pension. Med avseende på pension intaga de nämligen för närvarande

102

en synnerligen ogynnsam ställning i förhållande till såväl officer som läkare och
intendent, vilka i motsats till regementsveterinären alla kunna uppnå kaptens av
1. klass pension för att icke omnämna, att ett flertal inom officers-, fältskär- och
intendenturkårerna kunna uppnå än högre pension.

Slutligen vågar Svenska fältveterinärsällskapet i underdånighet erinra om,
att riksdagen innevarande år reglerat löneförmånerna för överfältläkaren och fältläkaren
i Kung! Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, i ungefärlig överensstämmelse
för den förre med den, som innehaves av generalkrigskommissarie och för
den senare med den, som innehaves av krigsråd. s

Om fältveterinären skulle bibehålla de av honom nu innehavda löneförmånerna,
komme han att intaga en synnerligen ogynnsam ställning i förhållande
till fältläkaren, med vilken han i avseende på tjänsteställning närmast borde
kunna jämföras. Då denne byråchefs löneförmåner numera ställts i jämnhöjd med
övriga byråchefers i Arméförvaltningen, synes det därför vara rimligt att även
fältveterinärens löneförmåner underkastas omreglering.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får Svenska fältveterinärsällskapet
i underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t att med fästat avseende

Eå de synpunkter sällskapet här tillåtit sig anföra, i nåder taga frågan om förättring
av fältveterinärkårens löneförhållanden under omprövning.

Protokollsutdrag utvisande att fältveterinären i Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
icke deltagit i detta ärendes behandling inom Fältveterinärsällskapet
bifogas.

Å Svenska Eältveterinärsällskapets vägnar:

Underdånigst
A. G. Florén.

Per Håkansson.

Bil. IV.

loa

K. Lantf. Dep:t
Ink. 14 nov. 1912
D. n:r 1275.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 14 augusti 1912 hava Arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande
över en av Svenska Fältveterinärsällskapet gjord underdånig framställning om
förbättring av militärveterinärernas löneförmåner.

Efter att över denna framställning hava infordrat yttranden från cheferna
för samtliga arméfördelningar jämte cheferna för dem underlydande beridna truppförband
ävensom från inspektören för kavalleriet och militärbefälhavaren på Gottland,
få departementet och sjukvårdsstyrelsen, med överlämnande av dessa yttranden,
i underdånighet anföra följande.

Det i den underdåniga framställningen framlagda löneregleringsförslaget
innebär, att regementsveterinärerna, vilka enligt nu gällande stater åtnjuta avlöning
lika med Kaptener av 2. klass, skulle erhålla samma avlöning som kaptener
av 1. klass, att bataljonsveterinärerna, vilka enligt vederbörliga stater åtnjuta
avlöning såsom löjtnanter av 2. klass, med rätt dock för halva antalet att från
anslaget till ökad avlöning för de till tjänsteåldern äldsta bataljonsläkarna och
bataljonsveterinärerna utbekomma fyllnad till den avlöning, som tillkommer löjtnant
av 1. klass, skulle i staterna uppföras med avlöning såsom löjtnanter av 1.
klass, med rätt för halva antalet att efter tjänsteålder uppflyttas till erhållande
av avlöning såsom kaptener av 2. klass, samt att fältveterinärstipendiaterna, vilka
för närvarande åtnjuta dels årliga arvoden av 600 kronor dels ock dagarvoden
under tjänstgöring med 6 kronor till examinerad veterinär och 4 kronor 50 öre
till elev vid Yeterinärinstitutet, skulle få sina årsarvoden höjda till 1,000 kronor
och dagarvoden ökade till 8 kronor.

Arinéförvaltningen, som av orsaker, vilka nedan närmare utvecklas, finner
en lönereglering för arméns veterinärer vara av behovet påkallad, har vid övervägande
av frågan, huru densamma lämpligen bör genomföras, funnit sig böra i
första hand taga i övervägande, om i samband med löneförbättringen några ändringar
böra ifrågasättas i avseende å organisationen av veterinärvården vid armén
eller beträffande veterinärernas tjänstgöringsskyldighet vid truppförbanden.

Några förslag i sådant hänseende hava i allmänhet icke blivit gjorda av
de militära myndigheterna.

I tvenne av de avgivna yttrandena hava emellertid framställts förslag, som
avse en minskning av antalet veterinärbeställningar vid armén. Chefen för III.
arméfördelningen har sålunda, med anledning av ett uttalande av sekundchefen för
Livregementets husarer, förordat en utredning i berörda syfte och särskilt framhållit,
att det borde beaktas, om icke hovslagareunderofficerarnas utbildning borde

104

utsträckas till att omfatta biträdo vid hästsjukvården. Såsom förutsättnino'' för
utredningen bär fördela ingschefen framhållit nödvändigheten, att en för såväl krigssom
fredsförhållanden tillräckligt utbildad reserv av veterinärer alltid finnes att
tillgå för armén. Vidare bär militärbefälhavaren pa Gottland, på samma gång
han tillstyrkt de föreslagna avlöningsförhöjningarna, väckt förslag därom, att med
indragning av bataljonsveterinärbeställningarna vid truppförband, där även regementsveterinär
finnes, bataljonsveterinärernas tjänster skulle kunna bestridas av
därtill utbildade underofficerare, vilka för vinnande av erforderlig kompetens skulle
genomgå en utbildningskurs på två år.

För egen del finner Arméförvaltningen sig icke kunna ansluta sig till den
framkastade tanken på en eventuell indragning av vissa veterinärbeställningar.
Behovet av veterinärer under krigsförhållanden är nämligen så stort, att varje
minskning av de fast anställda militärveterinärerna skulle medföra en allvarlig
brist på . fackntbildade veterinärer. Arméförvaltningen anser det följaktligen ur
mobiliseringssynpunkt icke vara tillrådligt att nedbringa dessas antal vid armén.

Även vad fredsförhällandena angår, anser sig Arméförvaltningen böra framhålla,
att veterinärtjänstgöringen vid de beridna truppförbanden, sådan den vid
tillämpning av 1901 års härordning gestaltat sig, icke torde medgiva någon nedsättning
i det för de olika vapenslagen genom härordningsbeslutet avsedda antalet
beställningar. I fråga om fältartilleriets truppförband får Arméförvaltningen sålunda
erinra därom, att med genomförande av detta härordningsförslag veterinärernas
antal ökades med en bataljons veterinär vid varje regemente. Då genom
nådigt brev den 24. mars 1893 stadgats, att bataljonsveterinärbeställningarna vid
de äldre fältartilleriregementena vid innehavares avgång skulle indragas, lärer det
följaktligen vara, tydligt, att redan vid tiden för uppgörande av nämnda härordningsförslag
den uppfattningen vunnit stadga, att endast en veterinär är otillräcklig för
upprätthållande av veterin ärvården vid ett sådant truppförban d. Riktigheten av denna
uppfattning anser .Arméförvaltningen numera vara ytterligare ådagalagd, sedan
hästnumerären vid ifrågavarande truppförband med genomförande av detta förslå0-blivit ej obetydligt ökad. °

Då vid kavalleriet antalet stamhästar på varje truppförband är större än
vid fältartilleriregementena, finner Arméförvaltningen sig icke heller kunna föreslå
någon ändring i den nuvarande organisationen, enligt vilken skola finnas två
veterinärer vid varje femskvadronsregemente och tre vid vart och ett av kavallerifördelningens
regementen.

Den ifrågasätta minskningen av antalet veterinärbeställningar vid armén
för övrigt av Arméförvaltningen så mycket mindre tillstyrkas, som den av
chefen för 111. arméfördelningen angivna förutsättningen härför, att en för såväl

som fredsförhållanden alltid tillräckligt utbildad reserv måste finnas att
tillgå för armén, saknas.

Denna reserv utgöres nämligen för närvarande av endast 8 veterinärer, som
i fredstid äro tjänstgöringsskyldiga under regementsövningarna vart tredje år, samt
av 18 veterinärer tjänstgöringsskyldiga i krigstid, ett långt ifrån tillräckligt antal.

Vid bedömande av denna fråga torde även hänsyn böra tagas till det förhållandet,
att, när övningarnas bedrivande sker i allt mera fältmässig riktning,
veterinärernas tjänstgöring i samma mån måste ökas. För övrigt är det en ej?
obetydlig undervisning, som veterinärerna måste meddela i olika skolor, vilken

undervisning genom förläggande av hovslagarutbildningen även till kavalleriets
truppförband än ytterligare kommer att öka arbetet vid desamma.

k rågan om fältveterinärkårens organisation torde emellertid böra skärskådas
ej endast ur den rena militärtjänstens synpunkt.

l)et är nämligen av vikt, att veterinärtjänsten ordnas så, att den icke lägger
hinder i vägen för militärveterinären att även till en viss grad ägna sig åt enskild
veterinärpraktisk verksamhet, såsom hittills varit fallet. Genom sådan verksamhet
beredes honom nämligen tillfälle till bättre utbildning och förvärvande av
större erfarenhet i veterinärfacket, varigenom han bör vinna i duglighet, ett förhållande,
som givetvis måste komma armén tillgodo.

Att vid de större truppförbanden hava endast en veterinär anställd skulle
vara nästan liktydigt med att hindra denne från att utöva enskild veterinärverksamhet.

Ett sadant ordnande av saken skulle därför hava såsom en given följd,
att militärveterinären måste bygga, sin existens uteslutande på av staten erhållna
löneförmåner, och da torde man ej kunna stanna vid den föreslagna löneförbättringen,
åtminstone icke om armén vill göra anspråk på att kunna förvärva si»
väl kvalificerade krafter på detta område.

Vad särskilt beträffar möjligheten att ersätta ett eventuellt minskat antal
veterinärer med vissa i hästsjukvård utbildade underofficerare, vill Arméförvaltningen
såsom sin bestämda åsikt framhålla, att, även om man kunde tänka sig,
att en underofficer kunde erhålla den utbildning, som föreslagits, torde han i alla
händelser icke kunna bibringas de kunskaper, som erfordras för att ersätta en
veterinär. Någon läroanstalt finnes för övrigt icke för sådan utbildning. Ett
genomförande av den av militärbefälhavaren på Gottland ifrågasatta anordningen
skulle för övrigt i själva verket innebära en återgång till förhållanden, som till
följd av allmän upplysning och vetenskaplig forskning, sedan längre tid övergivits.

På sätt ovan nämnts, har Arméförvaltningen ansett sig även böra taga
under övervägande, om och i så fall i vad mån genomförandet av en lönereglering
för fältveterinärkåren kan böra föranleda till ändrade bestämmelser ifråga om
veterinärernas tjänstgöringsskyldighet vid truppförbanden. I sådant hänseende har
chefen för I. arméfördelningen fästat uppmärksamheten på önskvärdheten, att de
militära veterinärerna tillförbindas att tillhandagå vederbörande militära befälhavare
vid besiktning av kött och fläsk för manskapets proviantering.

.Rörande detta krav må erinras därom, att det nu tillkommer regements(bataljons-)
veterinär att biträda regementschefen vid frågor, som röra rationsstater,
furageartiklar m. m. eller med andra ord frågor, som röra hästarnas utfodring.

Aven om det icke kunde anses orimligt, att i samband med en lönereglering
veterinärernas arbete i och för sig bleve ökat, anser emellertid Arméförvaltningen,
att ett åläggande för dem att besiktiga artiklar, som äro avsedda för utspisning
av manskapet, skulle medföra sådana skyldigheter för dem, som icke lämpligen
böra förenas med deras tjänst.

För övrigt lärer väl fackmässig kontroll av ifrågavarande proviantartiklar
vara lika behövlig vid de många truppförband, där veterinär ej är anställd, och
torde detta spörsmål, som länge varit föremål för utredning inom Arméförvaltningen,
ej lämpligen böra lösas annat än i hela sin utsträckning. Arméförvalt 14—163680.

Veterinär sakkunniges bet.

106

ningen anser alltså denna fråga ej böra i samband med den nu ifrågasatta löneregleringen
giva anledning till ändring i nu gällande bestämmelser.

Då Arméförvaltningen nu övergår till att yttra sig om behovet av en lönereglering
för fältveterinärkåren och om sättet för genomförande av en sådan, vill
Arméförvaltningen till en början erinra om, att Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
i sin av fältveterinärsällskapet åberopade skrivelse till Statsrådet och
Chefen för Kung! Lantförsvarsdepartementet den 31 december 1909 framhållit, att
anledningen till de då befintliga vakanserna bland bataljonsveterinärbeställningarna
och fältveterinärstipendiatplatserna vid armén i huvudsak vore att söka uti det
förhållandet att de civila veterinärtjänsterna i allmänhet äro förmånligare, varav
följer, att utsikterna på den civila banan till en bättre utkomst äro icke oväsentligt
större.

Ändring beträffande antalet vakanser till ett bättre hava sedan dess icke

«• J lT1 3 1 J _ m 1.1 '' —> i1" v. X n+v»l n 1-nAn fl Arl a lön fl fl

gång efter annan kungjorts till ansökan, utan att någon sökande anmält sig.

I fråga om regementsveterinärbeställningarne äro dessa visserligen för närvarande
besatta, men på grund av små utsikter till extra förtjänst efter förflyttning,
särskilt till en del tjänstgöringsorter, vilken förtjänst dock; är behövlig för
att regementsveterinär, som har familj, skall kunna existera, har konkurrensen
om dessa platser under senare tider varit jämförelsevis ringa eller ingen. Så till
exempel anmälde sig endast en sökande till sist ledigförklarade regementsveterinärbeställning,
nämligen den vid samma truppförband anställde, bataljonsveterinären,
oaktat flera bataljonsveterinärer hade att åberopa längre tjänstetid.

Att fältveterinärstipendiat- och även bataljonsveterinärbeställningarna för
närvarande äro mindre eftersökta torde även i viss mån bero på de mindre gynnsamma
befordringsförhållanden, som råda inom fältveterinärkåren, i det att regementsveterinärbeställningarna
äro till antalet endast 14, under det att bataljonsveterinärbeställningarnas
antal är 26, på grund varav det visst icke är uteslutet,
att en del bataljonsveterinärer måste falla för åldersgränsen, 58 ar, då de få åtnöja
sig med den ringa pension, som åtföljer löjtnants av 1. klass lön.

Utsikterna att under nuvarande förhållanden, särskilt på tillfredsställande
sätt, kunna rekrytera fältveterinärkåren synas också mörkare än någonsin, De
civila befattningarna äro som nämnt mera lockande, och på den grund draga de
i alla händelser veterinärkårens bästa krafter till sig.

Dessa missförhållanden torde utvisa behovet av löneförbättringar för militärveterinärerna,
vilket sjukvårdsstyrelsen också i sin omförmälda skrivelse
framhållit.

Arméförvaltningen, som visserligen i likhet med Svenska fältveterinårsäll»
skåpet anser, att såväl fältveterinärstipendiaterna som bataljons- och regementsveterinärerna
böra erhålla löneförbättring, har dock en i vissa avseenden från det
föreliggande förslaget avvikande åsikt angående sättet för dess genomförande..

Yad först fältveterinärslipendiats förmåner beträffar, synes det nödvändigt,
att såväl årsarvodet som dagsarvodet höjas. Fältveterinärsällskapet. som utgår
från den oriktiga förutsättningen, att fältiäkarstipendiat uppbär ett årligt arvode

tillbaka obesatta, och vidare in

ava lem vaxanta Dataiionsveterinaroesraiiningar

107

av 1,200 kronor i stället för rätteligen 900 kronor, anser, att fältveterinärstipendiat
bör avlönas lika med civil veterinärstipendiat eller erhålla 1,000 kronor i
årligt arvode. Det synes Arméförvaltningen vara skäligt att höja fältveterinärstipendiats
avlöning till samma belopp, som utgår till fältJäkarstipendiat, eller
till 900 kronor i årligt arvode och 8 kronor i dagarvode.

Genom höjning av årsarvodena skulle betingas en ökning av anslaget till
stipendier för fältläkarkåren och veterinärstaten med (8x300 =) 2,400 kronor.
Då dagarvodena _ enligt avlöningsreglementet för armén utgår från reseanslaget,
skulle även utgifterna från detta anslag givetvis ökas, om sistnämnda arvoden
höjas. Reseanslaget är emellertid av förslagsanslags natur, och därför lärer någon
ökning av anslaget endast av denna grund ej behöva ifrågakomma.

Beträffande bataljonsveterinärernas löneförmåner hava dessa till och med
år 1907 utgått med samma belopp som löjtnants av 2:a klass. Genom riksdagens
beslut samma år tilldelades emellertid haiva antalet bataljonsveterinärer från och
med 1908 löneförmåner i likhet med löjtnants av l:a klass.

Arméförvaltningen anser rekryteringen av dessa beställningar oundgängligen
fordra, att bataljonsveterinärs begynnelselön i enlighet med fältveterinärsällskapets
förslag likställes med löjtnants av l:a klass, och hemställer Arméförvaltningen
följaktligen, att, med upphävande av den nuvarande skillnaden mellan
äldre och yngre bataljonsveterinärer, avlöningen för samtliga dessa beställningar
i vederbörliga truppförbands stater höjes från det för löjtnant av 2:a klass till det
för löjtnant av l:a klass fastställda belopp. Härigenom kommer att erfordras en
ökning av avlöningsanslaget å (26 X 480 kronor —) 12,480 kronor.

Med hänsyn till proportionen mellan bataljons- och regements veterinär er,
varigenom, såsom redan blivit omnämnt, befordringsförhållandena för bataljonsveterinärerna
äro mindre gynnsamma, torde det emellertid vara befogat, att dessa
beredas ytterligare någon förbättring i löneförmånerna. Detta erfordras särskilt
för de fall, då de icke vinna befordran. Bataljonsveterinärerna erhålla nämligen
rätt till pension först vid fem års högre ålder än som är bestämd för kompaniofficerare,
och det synes därför skäligt, att dem beredes sådan avlöning, att deras
pension blir högre än innehavares av motsvarande militära beställningar. Emellertid.
synes denna löneförbättring icke böra ske genom att uppflytta de äldre
bataljonsveterinärerna i kaptens av 2:a klass lönegrad, enär deras tjänstgöring
med allenast vissa undantag icke torde kunna anses vara av den krävande natur,
att så hög avlöning, som sällskapet föreslagit, är berättigad. Den princip för
tilldelande av högre avlöning åt vissa bataljonsveterinärer, som nu tillämpas, är
i allt fall mindre tilltalande, enär löneförhöjningen därigenom göres beroende av
en äldre batalj onsveterinärs avgång, och en sådan tjänsteman alltså kan komma i
åtnjutande av högre avlöning efter mycket kortare tjänstetid än en annan.

Det torde däremot vara med större rättvisa överenstämmande, att löneförbättringen
utgår i form av ålderstillägg efter bestämd tjänstetid och sålunda
lika för alla bataljonsveterinärer. Sådant ålderstillägg synes skäligen böra bestämmas
till 500 kronor att utgå efter en väl vitsordad tjänstetid av minst 10
år i egenskap av fältveterinärstipendiat och bataljonsveterinär på stat, under
förutsättning att i denna tjänstetid inräknas allenast tiden efter det tjänstinne
havaren vunnit legitimation, och att av tjänstetiden minst 5 år fullgjorts såsom
bataljonsveterinär. Bataljonsveterinär, som kvarstår till pensionsåldern, skulle då,

108

med erhållet ålderstillägg, kunna påräkna en från 1,200 kronor till 1,600 kronor
förhöjd pension.

Den ökning av anslaget till ålderstillägg, som vid bifall till Arméförvaltningens
nu gjorda förslag skulle erfordras, bör enligt vanliga beräkningsgrunder

upptagas till ^ ^ = 6,500 kronor. Samtidigt kan emellertid anslaget till ökad

avlöning för de till tjänsteåldern äldsta bataljonsläkarna och bataljonsveterinärerna
minskas med det för de sistnämnda under detta anslag beräknade beloppet
eller (13 X 480 =) 6,240 kronor.

Utöver den löneförbättring, som skulle tillkomma samtliga bataljonsveterinärer,
erfordras ytterligare sådan för innehavarna av dels bataljonsveterinärbeställningen
vid Positionsartilleriregementet dels ock den bataljonsveterinärbeställning
vid Fortifikationen, som är avsedd för Svea ingeniörkår och Fälttelegrafkåren.
Dessa beställningar äro nämligen avsevärt mera krävande än övriga
bataljons veterinärbeställningar.

Vid det förra truppförbandet uppgår hästtjänstgöringsdagarnas antal till
ungefär dubbelt mot vid trängkårerna, varjämte undervisning lämnas i ungefärligen
samma utsträckning och i liknande skolor, som vid fältartilleriregementena,
varest den dock kan uppdelas på två veterinärer. Därjämte torde kunna anföras,
att bataljons veterinären skall deltaga i årligen återkommande marscher och fälttjänstövningar
samt företaga så kallade hästmönstringar eller med andra ord
tjänstgöra utom förläggningsorten sammanlagt i olika omgångar omkring en månad
årligen. Med sådan tjänstgöring minskas tydligtvis möjligheten till enskilt
förvärv.

Sedan Svea ingeniörkår och Fälttelegrafkåren numera blivit förlagda till
särskilda på icke obetydligt avstånd från varandra belägna etablissemang, har
för innehavaren av berörda beställning vid Fortifikationen tjänstgöringen i hög
grad ökats, och överstiger väsentligen övriga bataljonsveterinärers.

Det synes därför vara fullt fog för, att innehavarna av ifrågavarande två
bataljonsveterinärbeställningar, utom löneförmåner i likhet med övriga bataljonsveterinärer,
tilldelas ett särskilt arvode av 500 kronor årligen. Dessa arvoden
synas böra upptagas i respektive truppförbands stater och avlöningsanslaget härför
ökas med ett belopp av 1,000 kronor.

Angående regementsveterinärernas avlöningsförmåner har fältveterinärsällskapet
föreslagit, att desamma skulle likställas med kaptens av l:a klass.

Detta förslag finner Arméförvaltningen icke kunna tillstyrkas, enär det
torde kunna inträffa, att en bataljonsveterinär på grund av särskilda förhållanden
kan bliva befordrad till regementsveterinär vid jämförelsevis tidig ålder, såsom
ock vid ett par tillfällen förekommit.

I enlighet med vad Arméförvaltningen föreslagit beträffande rätt för
bataljonsveterinärerna att komma i åtnjutande av ålderstillägg och särskilt med
hänsyn till att pensionsåldern för regementsveterinärerna inträder först vid 60
år eller 10 år senare än för kaptener, anser Arméförvaltningen däremot en lönereglering
för nu ifrågavarande tjänstemän böra genomföras på det sätt, att viss,
ej för kort tjänstetid stadgas för uppnående av högre löneförmåner såsom regementsveterinär,
och föreslår Arméförvaltningen, att regementsveterinär tillerkännes
rätt till två ålderstillägg å 500 kronor vardera, att efter väl vitsordad
tjänstgöring utgå: det första till den, som varit bataljons- och regementsveterinär

100

på stat i sammanlagt 15 år, därav minst 5 år såsom regementsveterinär på stat,
samt det andra, da han varit anställd såsom regementsveterinär i ytterligare fem
år. Efter en tjänstetid i beställning såsom bataljons- och regementsveterinär av
20 år skulle sålunda regementsveterinär kunna erhålla den högsta lön, som sällskapet
föreslagit, och vid uppnådd pensionsålder påräkna en pension lika med
den, som tillkommer kapten av l:a klass. Den ökning av anslaget till ålderstillägg,
som, därest regementsveterinärerna erhålla ålderstillägg enligt Arméförvaltningens
nu uppgjorda förslag, skulle erfordras, bör enligt vanliga beräkningsgrunder
upptagas till —^1 *—— = 7,000 kronor.

Yad slutligen angår den av fältveterinärsällskapet väckta frågan om omreglering
av fältveterinärens löneförmåner har Arméförvaltningen redan i underdånig
skrivelse den 14 oktober 1912 angående lantförsvarets medelsbehov för år
1913 gjort underdånig framställning om sådan reglering, vadan sällskapets hemställan
i berörda hänseende nu icke föranleder till något Arméförvaltningens yttrande.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får Arméförvaltningen i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen avlåta förslag
om sådana förändringar av militärveterinärernas avlöning,

att fältveterinärstipendiat erhåller i årligt arvode 900 kronor samt i dagavlöning
8 kronor:

att bataljonsveterinär tillerkännes löjtnants av l:a klass lön samt dessutom
rätt till ett ålderstillägg av 500 kronor, att utgå efter en väl vitsordad tjänstetid
av sammanlagt 10 år i egenskap av fältveterinärstipendiat och bataljonsveterinär
på stat, under förutsättning att i denna tjänstetid ej inräknas tiden före
vunnen legitimation, samt att bataljonsveterinärbeställning på stat innehafts
minst 5 år;

att bataljonsveterinären vid Kungl. Positionsartilleriregementet, ävensom
den i staten för Fortifikationen uppförda bataljonsveterinären, som avses för tjänstgöring
vid Svea ingeniörkår och Fälttelegrafkåren, utom avlöningsförmåner, som
ovan för bataljonsveterinärer äro föreslagna, tilldelas särskilda årliga arvoden av
500 kronor;

att regementsveterinär, med bibehållande av sina hittills varande löneförmåner,
tillerkännes rätt till två ålderstillägg av 500 kronor vardera, att efter väl
vitsordad tjänstgöring utgå, det första till den, som varit bataljons- och regementsveterinär
på stat under sammanlagt 15 år, därav minst 5 år såsom regementsveterinär
på stat, och det andra, då han varit anställd såsom regementsveterinär
i ytterligare 5 år;

samt att regementsveterinär eller bataljonsveterinär, som vid de ändrade
avlöningsvillkorens trädande i kraft innehar sådan beställning, skall för åtnjutande
av rätt till ålderstillägg enligt förenämnda grunder äga tillgodoräkna sig
den tid, han dessförinnan innehaft anställning vid armén.

Remissakten återställes. Stockholm den 7 november 1912.

Underdånigst

A. Nettelblad.
P. ScHMIDT.

F. Bergenholtz.
Carl Edv. Sterky.

G. Almgren.

Bil. V.

K. Lantf. Dep:t
Ink. 3 dec. 1912
till D. n:r 1275.

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 14 nästlidne augusti
anbefallt Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse att avgiva
underdånigt utlåtande över Svenska Fältveterinärsällskapets underdåniga framställning
om förbättring av militärveterinärernas löneförmåner, har Arméförvaltningen,
efter att över densamma hava infordrat yttranden från vederbörande militära
myndigheter, den 7 dennes avgivit dylikt utlåtande.

Med anledning härav får Svenska Fältveterinärsällskapet, som tagit del av
detsamma, i underdånighet anhålla att för Eders Kungl. Maj:t få framlägga sina
åsikter beträffande det däri framställda förslaget till ifrågavarande löneförbättring.

Vid en jämförelse mellan Fältveterinärsällskapets förslag och Arméförvaltningens
är det först och främst i ögonen fällande, att det förra icke avviker från
det för närvarande tillämpade avlöningssystemet för armén, vilket, som känt,
väsentligen tillkom med anledning av riksdagens skrivelse till Eders Kungl. Maj:t
den 14 maj 1899, vari uttrycktes en önskan om införandet av ett förenklat avlöningssystem
för hären, under det att det senare förslaget med dess ålderstillägg
och arvoden väcker till liv förhållanden i aflöningshänseende, vilka vid nämnda
tidpunkt voro rådande.

Vidare torde det vara uppenbart, att sällskapets förslag ojämförligt säkrare
leder till en tillfredsställande rekrytering av fältveterinärkåren. Arméförvaltningens
förslag synes svårligen kunna åstadkomma någon nämnvärd förbättring
av nu bestående förhållanden, framför allt därför, att det icke gör de befattningar,
som möta vid inträdet på den militärveterinära banan tillräckligt lockande.

Beträffande fältveterinärstipendiaterna synes det sålunda självfallet, att
när ett civilt veterinärstipendium uppgår till 1,000 kronor, men ett militärt till
allenast 900 kronor, det senare icke kan innebära någon lockelse, även om, såsom
nu är fallet, den civila veterinärstipendiaten får åtnöjas med 6 kronor om dagen
under tjänstgöring, och den militäre enligt förslaget skulle erhålla 8 kronor, enär
för den förre andra faktorer inverka som göra denna skillnad i dagtraktamente
mera skenbar än verklig.

Med avseende åter på bataljonsveterinärbefattningarna, har Arméförvaltningen
såsom skäl emot, att innehavare därav slutligen skulle kunna uppnå
kaptens av 2 klass löneförmåner, anfört, att bataljonsveterinärernas tjänstgöring
med allenast vissa undantag icke kunna anses vara av den krävande natur, att
så hög avlöning, som sällskapet föreslagit, är berättigad.

Dessa undantag torde vara de tvenne bataljonsveterinärbefattningar, för
vilka Arméförvaltningen föreslår arvoden utöver övriga löneförmåner.

Om också Arméförvaltningens åsikt möjligen har fog för sig beträffande
bataljonsveterinärerna vid trängkårerna, kan l?ält veterinärsällskapet under ingå
förhållanden dela densamma, då fråga är om bataljonsveterinärerna vid kavallerioch
fältartilleriregementena. Dessas arbete har med åren blivit alltmer krävande
i samma mån de militära övningarna förlagts utom garnisonsorterna. Sedan numera
hovslagareutbildningen skall äga rum på kavalleriregementena i likhet med
vad fallet är på artilleriregementena, torde bataljonsveterinärerna där få ett
väsentligt ökat arbete, enär det väl näppeligen kan vara tänkt, att denna synnerligen
krävande uppgift skall läggas uteslutande på regementsveterinärerna. Yad
åter angår bataljonsveterinärerna vid artilleriregementena, få även de ofta nog, i
likhet med vad Arméförvaltningen åberopat för bataljonsveterinärens vid Positionsartilleriregementet
vidkommande, ligga ute på marscher, fälttjänstövningar och
hästmönstringar under omkring en månad årligen.

Arméförvaltningen anser i varje fall, att den princip för tilldelande av
högre avlöning åt vissa bataljonsveterinärer, soin nu tillämpas, är mindre tilltalande,
enär löneförhöjningen därigenom göres beroende av en äldre bataljonsveterinärs
avgång, och en sådan tjänsteman alltså kan komma i åtnjutande av
högre avlöning efter mycket kortare tjänstetid än en annan.

Härtill vill sällskapet genmäla, att alldeles samma invändning kan göras i
fråga om bataljonsläkarna, och dock har berörda avlöningsprincip för deras vidkommande
ånyo vunnit godkännande i den av Eders Kungl. Maj:t med riksdagen
nyligen beslutade omorganisationen av fältläkarekåren, enligt vilken de 27 äldsta
bataljonsläkarna komma i åtnjutande av kaptens av 1. klass löneförmåner.

I vilket fall som helst har Arméförvaltningen icke motiverat, varför avståndet
mellan regementsveterinär och bataljonsveterinär i fråga om lön och pension
numera bör ökas med över 50 %, såsom nedanstående uppgifter utvisa:

Nuvarande Arméförvaltningens förslag

	lön (slntlön)	pension	slutlön	pension
Regementsveterinär .	.....2,400	1,920	3,400	2,720
Bataljonsveterinär	.....1,500	1,200	2,000	1,600
	Skillnad 900	720	1,400	1,120

Sällskapet hyser den bestämda mening, att en sådan ökning icke kan av
rådande förhållanden motiveras. Ä andra sidan torde det vara uppenbart, att det
underskattande av bataljonsveterinärernas arbete i arméns tjänst, som synes vara innebörden
av Arméförvaltningens förslag till löneförbättring för bataljonsveterinärerna,
icke kan uppmuntra till inträde på den militärveterinära banan.

Yad slutligen regementsveterinärerna angår, har Arméförvaltningen icke
kunnat tillstyrka sällskapets förslag, att desamma skulle likställas med kapten
av 1. klass, och som skäl därför har Arméförvaltningen endast anfört, att det torde
kunna inträffa, att en bataljonsveterinär på grund av särskilda förhållanden kan
bliva befordrad till regementsveterinär vid jämförelsevis tidig ålder, som och vid
ett par tillfällen förekommit.

De båda fall, varå härmed torde syftas, återfinnas uti den av Fältveteri -

112

närsällskapet i dess underdåniga framställning åberopade tabell över till regementsveterinär
på stat under åren 1902—1911 utnämnda bataljonsveterinärers födelseår
m. m. Med avseende å desamma är det emellertid att märka, att Medicinalstyrelsen
respektive denna styrelse och Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
givit äldre bataljonsveterinärer än de utnämnda första förslagsrummet med förord.
Sådana fall torde icke ofta återkomma.

Huru som helst har arméförvaltningen låtit undantagsförhållanden vara bestämmande
för sin ståndpunkt i denna del av sitt löneförbättringsförslag. Det
torde vara tvivel underkastat, huruvida detta är principiellt riktigt i en fråga
som den föreliggande, men under antagande att så är, synes konsekvens fordra
att hänsyn bör tagas även till sådana undantag från regeln, som icke tala för
Arméförvaltningens förslag.

En blick på ovan berörda tabell ger vid handen att därest Arméförvaltningens
förslag under sagda tidsperiod varit gällande, tre regementsveterinärer
icke skulle kommit i åtnjutande av det andra ålderstillägget och två av dessa
icke heller av det första, då för åtnjutande av ålderstillägg i allmänhet gäller,
att detsamma icke får tillträdas, förrän året efter det, varunder den stadgade
tjänsteåldern blivit uppnådd. För att regementsveterinär skall kunna komma i åtnjutande
av ifrågavarande båda ålderstillägg, måste han sålunda hava vunnit sin
befordran till regementsveterinärtjänst vid senast 52 års ålder. Befordringsförhållandena
inom fältveterinärkåren äro emellertid sådana, att med säkerhet icke
alla befordringar från bataljonsveterinär till regementsveterinär komma att ske
inom den åldersgränsen, varav följden blir, att icke varje regementsveterinär når
den pension, som även Arméförvaltningen anser böra tillkomma dessa tjänstemän.
I det föregående har sällskapet utgått ifrån, att ålderstillägg finge tillträdas även
under respitår. Skulle detta vara oriktigt, ter sig Arméförvaltningens förslag än
ofördelaktigare.

På grund av vad sålunda blivit anfört och då det övervägande flertalet i
ärendet hörda militära myndigheter uttalat sig för eller icke haft något att erinra
mot sällskapets underdåniga framställning, får Svenska Fältveterinärsällskapet
i underdåninghet till alla delar vidhålla sitt däri upptagna förslag till
förbättring av militärveterinärernas löneförmåner.

Stockholm den 27 november 1912.

På Svenska Fältveterinärsällskapets vägnar:

Underdånigst:
A. Gr. Florén.

Ordförande.

Per Håkansson.
Sekreterare.

Svenska Fältveterinärsällskapet, i anledning av Arméförvaltningens underdåniga
yttrande över sällskapets underdåniga hemställan om förbättring av militärveterinärernas
löneförmåner.

113

Bil. VI.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Lantför sv ar sdepartementet.

För utredande av frågan angående arméns hovslagarepersonals avlöning
m. m. få de tillkallade veterinärsakkunnige härmed vördsamt anhålla, att genom
Statsrådets bemedling få från samtliga kavalleri- och artilleriregementen nedanstående
frågor besvarade.

I. Är antalet på stat varande hovslagarpersonal tillräcklig för att i avseende
på hovbeslaget hålla regementets häststyrka i dugligt skick?

II. Hur sker uttagningen av det i vederbörlig ordning bestämda antalet
elever till hovslagarskolans genomgående? Hava därtill lämpliga volontärer
frivilligt anmält sig i erforderligt antal?

III. Vid vilket stadium av den militära utbildningen bör utbildningen i
hovbeslagsyrket vidtaga, om hänsyn tages till såväl hovbeslagets krav som till
de militära fordringarna på bibringande av allmän soldatuppfostran?

IV. Är utbildning av hovslagare inom regementet eller i på annat sätt
upprättade skolor att föredraga?

V. Är den gällande uppdelningen av hovslagarpersonalen i de militära
graderna lämplig, eller är annan önskvärd? Exempelvis: 1 underofficer, 1 å 2
underbefäl och resten menige?

VI. Äro de nuvarande avlönings- och naturaförmånerna väl avvägda för
att i konkurrensen med den civila arbetsmarknaden på regementets ståndort tillförsäkra
detsamma att få behålla sina utbildade hovslagare så länge att deras
yrkesskicklighet bäst kommer regementet till godo? Om så icke är a) huru hava
bristerna visat sig: vakanser och deras utsträckning, brist på fullt dugliga hovslagare
m. m. under åren 1913, 1914 och 1915?, b) vilka avlöningsförmåner anses
i så fall erforderliga?

Stockholm den 22 augusti 1915.

A sakkunnigas vägnar
Gösta Tamm.

Ordförande

Ger it. Forssell.

15—163680. Veterinär sakkunnig et bet.