JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ARBETSBERÄTTELSE

avgiven till lagtima riksdagen år 1918;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM 1918

IVAR H.BGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Inledning................................

1. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda ämbets- eller tjänstemän
:

1) landssekreteraren N. Sunnerholm och t. f. landskamreraren Lars Fernqvist för

olagligt beslut om stängande av bryggeri (se ämbetsberättelsen år 1915, sid.

7 o. f.)......................;.....

2) häradshövdingen H. Joachimsson, för uraktlåtenhet av häradsrätt att redan

vid första rättegångstillfället avvisa mål, som rätten ej varit behörig upptaga
till prövning (se ämbetsberättelsen 1915, sid. 58 o. f.).........

3) extra lantmätaren K. H. Wahlgren, för obehörigt uppskov med lantmäteriför rättning

m. m. (se ämbetsberättelsen 1917, sid. 82 o. f.)........

4) länsmannen C. G. Collenius, för obehörig häktning av minderårig (se ämbets berättelsen

1917, sid. 104 o. f.)..................

5) borgmästaren S. Koch m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Falköping, för fel aktigt

utdömande av vite för utevaro från rätten (se ämbetsberättelsen 1917,

sid. 110 o. .............................

6) kronofogden T. H. A. von Schéele, för vägran att till sökande återställa för

verkställighet ingivet utslag (se ämbetsberättelsen 1917, sid. 97 o. f.) . . .

7) kronofogden C. J. G. Bohman, för felaktigt förfarande vid förordnande av fjär dingsman

(se ämbetsberättelsen 1917, sid. 63 o. f.)..........

8) häradshövdingen friherre E. 0. Karlsson Leijonhufvud, för uraktlåtenhet att

inom behörig tid meddela utslag (se ämbetsberättelsen 1916, sid. 51 o. f.)

9) kyrkoherden S. A. Svenning, för vägran att utfärda visst intyg (se ämbets berättelsen

1915, sid. 18 o. f.)..........''......

10) t- f. domhavanden H. Krok, för obehörigt förordnande om sakfälld persons

kvarhållande i häkte......................

11) t. f. domhavanden H. Krok, för felaktig tillämpning av kungl. kungörelsen den

13 oktober 1916 angående utlämnande av sockerkort m. m.......

12) uppbördsmannen Hj. Lindqvist, för felaktighet vid utmätningsförrättning . . .

1 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.918 års rilcsdag.

Sid.

13) distriktslantmätaren L. 0. Bagger-Jörgensen, för felaktigt utförande av lantmä teriförrättning.

.........................41

14) länsmannen G. Widgren, för obehörig debitering av utmätningskostnad . . 77

15) notarius publicus 0. Heyden, för verkställande av obehörig protest.....91

16) komministern F. Näsström, för förande av oriktigt kyrkorådsprotokoll .... 116

17) ordföranden i valnämnden för Lidingö köpings andra valdistrikt C. L. Wernstedt,

för uraktlåtenhet att avsända underrättelse jämlikt 28 § i lagen om val till
riksdagen 123

18) kronofogden Alarik Dalqvist, för felaktigt förfarande vid verkställighet av

dom i tvistemål.........................127

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Felaktig tillämpning av 16 kap. 9 § strafflagen.............137

2) Fråga om verkställighet av bötesstraff.................138

3) Fråga om behörigheten av häradsrätts beslut att förvägra av käranden begärt

uppskov i brottmål...........................

4) Felaktigt förfarande av rådhusrätt vid återställande av vissa i brottmål såsom

bevismedel ingivna handlingar...................144

5) Bristande motivering i utslag, varigenom disciplinär bestraffning ådömts . . . 145

6) Fråga om tolkning av 6 § i kungl. förordningen den 31 oktober 1873 ang.

främmande trosbekännare och deras religionsövning..........151

7) Fråga om fastighetsägares rösträtt å allmän rådstuga i visst fall. Tolkning av

§ 13 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad 165

8) Fråga om tolkning av 32 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrko stämma

m. m............................

9) Har kungl. förordningen den 9 juni 1905 ang. försäljning av brännvin avse ende

jämväl å export av sådana drycker till utrikes ort?........169

10) Fråga om pensionsstyrelsens befogenhet vid beviljande av understöd åt värnpliktig 172

11) Fråga om gäldande av kostnad för rättsmedicinsk obduktion i vissa fall . . . 174

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. omreglering av Ås och Gäsene samt Marks, Vedens och Bollebygds domsagor 197

2) » förening av tingslagen i Sydöstra Hälsinglands domsaga.......204

3) » * » » » Medelpads östra domsaga.........207

4) » ändrad tingsordning i Västerbottens södra domsaga.........215

Sid.

5) Ang. förening av tingslagen i Västerbottens norra domsaga......., 218

6) » » » tingslag i Luleå domsaga...............221

7) » » » » » Torneå domsaga..............224

8) » » » tingslagen i Lysings och Göstrings domsaga......229

9) » » » » » Mellersta Värends domsaga........235

10) » » » » » Hallands läns norra domsaga.......241

11) » » » » » Gudhems och Kåkinds domsaga......245

12) » » » » » Vadsbo norra domsaga..........248

13) » ändring i bestämmelserna rörande ledigförklarande av apotek m. m. . . 254

14) » avhjälpande av viss bristfällighet i gällande lagstiftning rörande tomträtt 273

15) » ändring av 41 § i läkarinstruktionen den 30 december 1911.....274

16) » ändring av lagen den 14 september 1906 ang. förordnande av rättegångs biträde

åt häktad m. ......................282

17) » förbättrad hyreslagstiftning till förmån för de mindre bemedlade .... 284

18) » revision av resereglementet den 13 december 1907 ......... 297

19) » gift kvinnas behörighet att vara ledamot av tryckfrihetsjury . . . . ■ 325

20) » gemensam skandinavisk lagstiftning rörande bemanningen ombord å han delsfartyg

..........................329

21) » ändring av kungl. förordningen ang. expeditionslösen den 7 december 1883 339

22) » ändrade bestämmelser rörande utfärdande av gravations- och äganderätts bevis.

...........................382

23) » införande av förhörsdomarinstitutionen...............396

IV. Redogörelse för utgången av vissa hos Konungen eller riksdagen
gjorda framställningar, som under år 1917 avgjorts.

1) Ändring av kungl. kungörelsen den 29 januari 1861 ang. indrivning och redo visning

av böter och viten.....................44)®

2) Utmätningsmans rätt till ersättning för kungörelsekostnad i visst fall .... 407

3) Ändring i uppbördsreglementet....................408

4) Ändring av lagarna den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom och vill korlig

frigivning m. .......................409

5) Angående förslag rörande kreditregister................410

6) Förtydligande av 163 § i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 . . . 411

7) Val av nämndemän för de under landsrätt lydande städer........411

8) Edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål...............412

9) Bestämmelser rörande minderåriga kvinnliga brottslingar.........412

10) Förstärkning av kammarrättens arbetskrafter..............413

11) Ändring i lagen angående lösdrivares behandling ............414

Sid.

12) Delning av Villands och Östra Göinge domsaga.............414

13) Reglering av tingslagen i Västerbottens västra domsaga..........415

14) Förening av tingslagen i Aspelands och Handbörds domsaga........418

15) Förening av tingslag i Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga......418

16) Ändring i 7 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpel avgiften

............................419

V. Framställningar till Riksdagen.

1) Ang. pension för skrivbiträdet i justitieombudsmansexpeditionen A. E. Kindelius 420

2) » krigstidstillägg under år 1918 till befattningshavare vid justitieombuds mansexpeditionen

.......................422

3) » ändring i avlöningsvillkoren för sekreteraren vid justitieombudsmansexpe tionen.

...........................423

4) » höjning av de till befordrande av göromålens gång inom justitieombuds mansexpeditionen

m. m. anvisade anslag.............427

VI. Inspektionsresor år 1917. 431

VII. Under år 1917 handlagda klagomål och anställda åtal m. m. 432

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård. 435

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse. sid i

bil.

I. Tabell över samtliga av 1917 års riksdag avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll.................... 3

II. Förteckning över de av 1917 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser......................... 6

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1917 ännu voro i sin helhet eller till någon del på
Kungl. Maj:ts prövning beroende..................78

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser

från riksdagen före år 1917, men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa
ärenden undergått under år 1917..................87

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 juli 1917, men vid samma års slut
ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling........

Till RIKSDAGEN. *

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avgiva berättelse angående
justitieombudsmansämbetets förvaltning under år 1917. Jag har därvid att

— 1918 —

till en början meddela, att jag, med stöd av 25 § i nämnda instruktion,
begagnat mig av semester under tiden från och med den 16 juli till och
med den 31 augusti 1917, under vilken tid min av riksdagen utsedde
suppleant och efterträdare, revisionssekreteraren Nils Lilienberg förestått
ämbetet.

I anseende till jäv för mig har dessutom under annan tid ett ärende
(diariemr 440) avgjorts av revisionssekreteraren Lilienberg.

Efter vedertagen ordning lämnas härefter först redogörelse för de mot
ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller tjänst
anställda åtal, nämligen dels sådana tidigare anhängiggjorda, som under
år 1917 slutligen avgjorts eller åtminstone av någon domstolsinstans
prövats, dels ock sådana, som under samma år blivit av mig anhängiggjorda
men ännu icke varit föremål för prövning av domstol.

— 1918 —

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Olagligt beslut av länsstyrelse om stängande av bryggeri m. m.

I 1915 års ämbetsberättelse (sid. 7 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
O. Berger, efter klagomål av C. Th. Berglund, emot landssekreteraren
N. Sunnerholm och tjänstförrättande landskamreraren Lars
Fernqvist anbefallt åtal för oförstånd i ämbetsutövning, bestående däri,
att det Berglund meddelade tillstånd att i Fjäkelmyra bryggeri tillverka
svagdricka av Konungens befallningshavande i Kopparbergs län genom beslut,
därför Sunnerholm och Fernqvist voro ansvariga, blivit återkallat samt
att Konungens befallningshavande vidtagit berörda åtgärd utan att dessförinnan
höra Berglund och sålunda trätt dennes rätt för nära.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Svea hovrätt, där åtalet anställdes,
meddelade utslag i målet den 15 juli 1914, därvid hovrätten på
anförda skäl prövade rättvist döma Sunnerholm i förmågo av 25 kap.
17 § strafflagen samt Fernqvist jämlikt nämnda lagrum och 22 § samma
kapitel och lag att för oförstånd i ämbetsutövning bota envar 100 kronor,
varjämte Sunnerholm och Fernqvist förpliktades, vilkendera gälda gitte, i
skadestånd till Berglund utgiva 500 kronor.

De besvär, som, enligt vad redogörelsen vidare utvisar, av Sunnerholm
och Fernqvist anfördes över hovrättens berörda utslag, äro numera
prövade av KungI. Maj-.t, som genom utslag den 15 september 1917 ej funnit
skäl att i hovrättens utslag göra annan ändring än att, enär det ej
kunde anses utrett, att den förlust Berglund lidit genom Konungens
befallningshavandes ifrågavarande åtgärd, varit större än av ett försäljningsförbud
skolat följa, Sunnerholm och Fernqvist befriades från utgivande
av dem ålagt skadestånd 500 kronor.

I målets avgörande deltogo sex av högsta domstolens ledamöter, av
vilka tre (j ustitieråden Petrén, Christiansson och Almén) voro ense om
den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller.

Av de övriga ledamöterna funno två, (justitieråden Sjögren och friherre
Leijonhuvud) ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Justitierådet Quensel yttrade:

»Jag finner väl lika med hovrätten, att Kungl. Maj:ts befallningsha2
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

vande icke ägt befogenhet att återkalla det Berglund meddelade tillstånd
att tillverka svagdricka, ävensom att Kungl. Maj:ts befallningshavande förfarit
felaktigt därutinnan, att återkallandet skett utan att Berglund lämnats
tillfälle att i ärendet avgiva yttrande;

men med hänsyn dels till att, såsom hovrätten upptagit, Kungl.’
Maj:ts befallningshavande ägt fog att tillsvidare förbjuda försäljning av
svagdricka från bryggeriet dels ock till vad upplyst blivit om den sannolika
anledningen till en förut i orten gängse epidemi, finner jag berörda
ämbetsfel ej vara av svårare beskaffenhet än att, med ändring av hovrättens
utslag, böterna för desamma av mig bestämmas till allenast 25
kronor för envar av Sunnerholm och Fernqvist.

Vidkommande skadeståndet, så enär de av Berglund lidna förluster
uppenbarligen kommit att av Berglund vidkännas, även om Kungl. Maj:ts
befallningshavandes åtgärd inskränkts till ovanberörda försäljningsförbud,
prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens utslag i denna del, förklara
Berglunds skadeståndstalan ej kunna bifallas.

I fråga om gottgörelsen för kostnaderna hos justitieombudsmannen
och i hovrätten finner jag ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag».

2. Uraktlåtenhet av häradsrätt att redan vid första rättegångstillfället
avvisa mål, som rätten ej varit behörig upptaga

till prövning.

1 ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag (sid. 58 o. f.) redogöres för
ett av justitieombudsmannen O. Berger efter klagomål av hemmansägaren
A. J. Jansson i Uddnäs anbefallt åtal emot häradshövdingen H. Joachimsson
för det Finspånga läns häradsrätt under ordförandeskap av Joachimsson
vid fyra rättegångstillfällen handlagt ett mål, vilket häradsrätten jämlikt
10 kapitel 29 § rättegångsbalken varit pliktig att visa ifrån sig.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Göta hovrätt, varest åtalet
anställdes, genom utslag den 18 december 1914 lämnat den emot Joachimsson
i målet förda talan utan bifall. Den mening hovrättens utslag sålunda
innehöll, omfattades av hovrättens president och tre dess ledamöter.
En ledamot var av skiljaktig mening och dömde för sin del på anförda
skäl Joachimsson att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för oförstånd i domarämbetets
utövning höta 25 kronor samt ålade Joachimsson tillika att
till Jansson utgiva ersättning med 200 kronor.

- 1918 —

Av 1916 års ämbetsberättelse (sid. 18) framgår vidare, att justitieombudsmannen
östergren uppdrog åt advokatfiskal att fullfölja talan i
målet. Även Jansson överklagade hovrättens utslag.

De sålunda anförda besvären äro numera prövade av Kungl. Maj:t,
som genom utslag den 10 mars 1917 ej funnit skäl göra ändring i hovrättens
utslag.

T målets avgörande deltogo sex av högsta domstolens ledamöter, av
vilka fem (justitieråden Bohman, Silverstolpe, Thomasson, Améen och
Christiansson) vore ense om den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller.

Justitierådet Almén var av skiljaktig mening och anförde:

»Då den av Jansson instämda talan uppenbarligen varit av sådan beskaffenhet,
att häradsrätten bort jämlikt 10 kapitlet 29 § rättegångsbalken
visa målet ifrån sig,

samt vad Joachimsson anfört, att närmare utredning av målet varit
erforderlig för att denna dess beskaffenhet skulle bliva honom klar, enligt
min mening, icke förtjänar avseende,

finner jag Joachimsson hava därigenom att han gång efter annan
uppskjutit målets vidare handläggning visat oförstånd i domarämbetets
utövning och prövar förty lagligt att, med ändring av hovrättens utslag,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen döma Joachimsson att höta 25 kronor
till kronan.

Och enär genom Joachimssons berörda felaktiga förfarande åsamkats
Jansson kostnader, vilka Joachimsson är skyldig att ersätta honom, förpliktar
jag Joachimsson att i sådant avseende till Jansson utgiva skäliga
ansedda 300 kronor.»

3. Obehörigt uppskov med lantmäteriförrättning m. m.

1917 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 82 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen östergren efter klagomål av Ludvig Hansson å
Gåsön, Skaftö socken, emot extra lantmätaren K. H. Wahlgren anbefallt
åtal, för det Wahlgren dels i förskottsarvode för av honom förrättad hemmansklyvning
å l/04 mantal Gåsö utkrävt högre belopp än honom i sådant
hänseende rätteligen tillkommit dels ock uraktlåtit att bringa ifrågavarande
lantmäteriförrättning till slut inom vederbörlig tid.

Av redogörelsen framgår, att örust och Tjörns häradsrätt, där åtalet
anställdes, genom utslag den 20 juli 1916 jämlikt 25 kapitlet 17 § straff —

1918 —

lagen jämförd med 27 § i Kungl. Maj:ts taxa på arvode för lantmäteriförrättningar
den 23 december 1909 dömde Wahlgren för det han i förskott
uppburit arvode med högre belopp än vederbort att bota 25 kronor
samt förpliktade honom att till klaganden Hansson återbära 100 kronor
24 öre. I övrigt ogillade häradsrätten på anförda skäl mot Wahlgren i
målet framställt yrkande.

Redogörelse^ utvisar tillika, att tjänstförrättande justitieombudsmannen
1. Colleen i Göta hovrätt lät anföra besvär över häradsrättens utslag,
såvitt emot Wahlgren förd ansvarstalan därigenom ogillats.

Hovrätten meddelade utslag i målet den 9 mars 1917, därvid hovrätten,
enär W ahlgren icke, med hänsyn till vad han till sitt försvar andragit,
kunde anses hava i förevarande avseende låtit sig komma till last sådan
försumlighet, att han därför gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel,
prövade lagligt fastställa det slut, häradsrättens utslag innehölle.

I hovrätten voro två ledamöter (presidenten Leijonmark och hovrättsrådet
Aurell) av skiljaktig mening och anförde, att enär Wahlgren uppenbarligen
icke fullgjort å honom ankommande åtgärder för att inom skälig
tid bringa ifrågavarande förrättning till slut, prövade dessa ledamöter lagligt
att, med upphävande av överklagade utslaget, jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen döma Wahlgren att för den försummelse i tjänsten, han sålunda
låtit komma sig till last, höta 50 kronor.

Med detta utslag ansåg jag mig icke kunna åtnöjas, varför jag anförde
besvär emot detsamma hos Kungl. Maj:t. Därvid anförde jag följande:

»Enligt 23 § skiftesstadgan skall skiftesdelägare, som har sitt hemvist
utom den socken, där skifteslaget är beläget, medelst skriftlig kallelse
av lantmätaren särskilt om förrättningen underrättas. Enligt 26 § samma
stadga äger lantmätaren, då han finner sådan erfordras, före förrättningens
utsättande hos vederbörande häradsskrivare eller landskontor begära och
mot lösen, som av vederbörande delägare honom ersättes, erhålla utdrag
av jordebok och mantalslängd, som upptager hemman och lägenheter med
mantal och ägare m. m., för att sina kallelser och anmälan därefter inrätta.
Genom sistberörda stadgande är tydlig föreskrift lämnad angående sättet
för införskaffande av uppgift rörande skiftesdelägarna. Genom prejudikat
(Kungl. Maj:ts utslag den 15 juni 1881; Holm 1881 sid. 339) är ytterligare
fastslaget, att lantmätare anses sakna anledning att till delägare,
som ej finnes såsom sådan antecknad i årets mantalslängd för socknen,
utfärda kallelse enligt 23 §. Jämväl av ett annat rättsfall (Kungl. Majrts
utslag den 10 december 1900; Holm 1900 sid. 540) framgår, på sätt i
målet av vederbörande lantmätare framhölls, att det är mantalslängden,

— 1918 —

som vad lantmäteriförrättnings kungörande angår, uteslutande bestämmer,
vilka som böra anses såsom delägare, samt att det följaktligen endast är
de utom socknen boende delägare, vilka finnas antecknade såsom sådana
i årets mantalslängd, som skola särskilt kallas. Med hänsyn härtill hade
Wahlgren i föreliggande fall fullgjort sin tjänsteplikt därmed, att han utfärdat
kallelser med stöd av den utav honom införskaffade mantalslängden.
Givetvis kunde han jämväl därutöver, i den mån sådant visade sig vara
önskvärt, söka införskaffa kompletterande upplysningar om vilka som
rätteligen vore delägare och borde kallas till förrättningen i fråga. Wahlgrens
i och för sig lovvärda försök att inhämta upplysningar i berörda
hänseende kunna dock icke innebära laga ursäkt för hans förfarande att
på sätt som skett uppskjuta förrättningen eller hans uraktlåtenhet att
bringa förrättningen till slut. I 35 § skiftesstadgan har stadgats skyldighet
för lantmätare att, sedan förrättning börjat, densamma utan uppskov
fortsätta och avsluta, där icke laga hinder möter. Och i 36 § stadgas att,
därest lantmätare utan lagligt skäl uppskjuter påbörjad förrättning, ansvarar
han därför såsom för tjänstefel.

Med hänsyn till nu berörda stadganden synes det mig otvetydigt,
att Wahlgren i åtalade hänseendet gjort sig skyldig till straffbar försumlighet
i tjänsten. När av honom från delägare infordrade upplysningar
angående utsocknes delägare, på sätt blev fallet, icke inom skälig tid inkomino,
kan det med hänsyn till bestämmelserna i 35 och 36 §§ icke anses
ursäktligt, att Wahlgren lät därvid bero. Det hade varit hans ovillkorliga
plikt att ändock utfärda kallelser med stöd av mantalslängden samt därefter
fortsätta och avsluta förrättningen. Att, såsom Wahlgren gjort, överlåta
ett på honom själv ankommande tjänsteåliggande på delägare och
därefter, i uppenbar strid mot gällande lag, icke vidare taga befattning
med förrättningen, anser jag vara ett så oefterrättligt förfarande, att detsamma
för exemplets skull ej bör lämnas obeivrat utan tvärtom bör eftertryckligen
stävjas. Saken synes mig vara av den principiella vikt, att
synnerliga skäl föreligga för åtalets fullföljande till högsta instans.

I detta sammanhang må åberopas lantmäteristyrelsens uttalande, att
enligt styrelsens mening Wahlgren obehörigen uppskjutit ifrågavarande
förrättning i en utsträckning, som måste anses såsom tjänstefel. Till denna
uppfattning hava jämväl förutvarande justitieombudsmannen Östergren och
tjänstförrättande justitieombudsmannen Colleen anslutit sig, varjämte presidenten
och en annan ordinarie ledamot i hovrätten för sin del uttalat,
att Wahlgren uppenbarligen icke fullgjort å honom ankommande åtgärder
för att inom skälig tid bringa förrättningen till slut, samt förty jämlikt

1018

25 kapitlet 17 § strafflagen dömt Wahlgren för ifrågavarande tjänsteförsuraruelse
att höta 50 kronor.

Lantmäteristyrelsen har också framhållit, att genom den för några
år sedan genomförda omorganisationen av lantmäteristaten lantmätarna
blivit oberoende av jordägarna för erhållande av förordnanden till förrättningar
och att det därför vore angeläget, att det vakades över att icke
lantmätarna missbruka sin ställning. Enligt lantmäteristyrelsens mening
förelåge här ett typiskt fall, där lantmätaren eftersatt jordägarnas intressen.
»

Kungl. Maj:t meddelade den 9 oktober 1917 följande utslag i målet:
»Enär det lagligen ålegat Wahlgren att ombesörja den utredning,
som jämlikt uppskovsbeslutet den 19 mars 1912 erfordrats för att ärendet
skulle bringas i sådant skick, att nytt sammanträde kunde utlysas,
samt den av Wahlgren åberopade omständigheten, att vissa skiftesdelägare
undandragit sig att lämna av Wahlgren begärd medverkan till dylik
utredning, icke berättigat Wahlgren att, på sätt som skett, låta med den
vidare handläggningen av förrättningen anstå,

och Wahlgren fört}- är förvunnen att hava åsidosatt sin skyldighet
att inom skälig tid fortsätta och avsluta förrättningen,

prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med ändring av hovrättens utslag,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen döma Wahlgren att för det tjänstefel
han sålunda låtit komma sig till last höta 50 kronor, som skola tillfalla
kronan».

4. Obehörig häktning av minderårig,

1917 års ämbetsberättelse (sid. 104 o. f.) innehåller redogörelse för
ett av mig emot kronoläsmannen Carl Georg Collenius anbefallt åtal för
det han utan laga skäl häktat minderårig person.

Av redogörelsen framgår, att Södra Roslags häradsrätt, där åtalet utfördes,
den 30 december 1916 meddelade utslag i målet och därvid, på
anförda skäl, dömde Collenius att bota dels jämlikt 15 kapitlet 10 § strafflagen
för ola.ga häktning 100 kronor dels ock jämlikt 25 kapitlet 17, 18
och 22 §§ samma lag för oförstånd i utövning av sin tjänst 100 kronor
eller tillhopa 200 kronor.

Detta utslag har numera vunnit laga kraft.

— 1918 —

5. Felaktigt utdömande av vite för utevaro från rätten.

1 1917 års ämbetsberättelse (sid. 110 o. f.) redogöres för ett av mig
efter klagomål av förre överkonduktören J. M. Lundin anbefallt åtal emot
borgmästaren Sigurd Koch samt rådmännen Alf Werner och Johan Håård
såsom ansvariga för ett av rådhusrätten i Falköping den 2 november 1914
meddelat beslut, varigenom rådhusrätten i ett tvistemål, däri Aktiebolaget
centraltryckeriet i Falköping var svarandepart, dömt Lundin, ehuru han
icke erhållit del vare sig av stämningen i målet eller ett av rådhusrätten
den 19 oktober 1914 meddelat vitesföreläggande, att i egenskap av ledamot
i styrelsen för bolaget utgiva vite.

Av redogörelsen framgår att Göta hovrätt, där åtalet anställdes, den
15 december 1916 meddelade utslag i målet, därvid hovrätten, enär rådhusrätten
lagligen icke ägt döma Lundin att utgiva det honom i beslutet
den 19 oktober 1914 förelagda vite, prövade lagligt döma Koch, Werner
och Håård jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen att för oförstånd i ämbetet
höta Koch 15 kronor samt Werner och Håård vardera 5 kronor ävensom
förplikta dem, vilken gälda gitte, att ersätta Lundin ej mindre det utdömda
vitet 25 kronor än även hans utgifter å målet hos justitieombudsmannen
och i hovrätten med 50 kronor; varemot, då Lundin icke visat, när vitet
av honom erlagts, av honom framställt ränteanspråk icke kunde av hovrätten
bifallas.

Detta utslag har numera vunnit laga kraft.

6. Vägran av kronofogde att till sökande återställa för verkställighet
ingivet utslag.

1 1917 års ämbetsberättelse (sid. 97 o. f.) redogöres för ett av mig,
efter klagomål av advokatfirman Lagercrantz & Dalén i egenskap av ombud
för godsägaren Karl Gustaf Bergs hustru Anna Berg emot kronofogden
Tage H. A. von Schéele anbefallt åtal för det han, sedan till honom för
verkställighet rörande mannen Berg ådömda rättegångskostnader översänts
ett av Nordals och Sundals tingslags häradsrätt den 11 augusti 1914 meddelat
utslag, varigenom dömts till skillnad till säng och säte mellan makarna
Berg, ävensom sedermera ett av Göta hovrätt i målet den 13 februari
1915 meddelat utslag, vägrat att till klagandefirman i dess berörda
egenskap utlämna omförmälda utslag, till följd varav klagandefirman nöd —

1918 —

gats att för utbekommande av avskrifter utav samma utslag till von Schéele
erlägga 3 kronor 60 öre, därav 3 kronor utgjorde lösen och stämpelavgift
för avskrifterna och återstoden postbefordringsafgift.

Redogörelsen utvisar vidare, att rådhusrätten i Vänersborg, där
åtalet anställdes, genom utslag den 6 november 1916 på anförda skäl
prövade lagligt jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen döma von Schéele att
för oförstånd i ämbetet bota 25 kronor samt att ersätta Anna Berg dels
vad hon utgivit i lösen och stämpel för berörda avskrifter med 3 kronor
och dels med 75 kronor för nödigt biträde vid klagans författande och
ingivande.

Av redogörelsen framgår slutligen, att von Schéele över rådhusrättens
utslag anfört besvär hos Göta hovrätt.

Nämnda hovrätt meddelade utslag den 15 januari 1917 och fann därvid
ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

Sedermera har von Schéele anfört besvär hos Kungl. Maj:t över hovrättens
utslag.

Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

7. Felaktigt förfarande vid förordnande av fjärdingsman.

I 1917 års ämbetsberättelse (sid. 63 o. f.) redogöres för ett av mig
efter klagomål av riksdagsmannen K. M. Andersson i Milsmaden i egenskap
av ombud för sin son kronofjärdingsmannen Arvid Andersson mot
kronofogden C. J. Gottfrid Bohman anbefallt åtal för det han, efter det
Arvid Andersson den 22 december 1914 å kommunalstämma med Härlunda
socken utsetts till fjärdingsman för nämnda socken för en tid av
tre år, vilket val vunnit laga kraft den 26 januari 1915, dröjt med
ärendets avgörande ända till den 15 mars 1915, då han antagit Andersson
till fjärdingsman.

Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Skara meddelat utslag i
målet den 25 september 1916, därvid rådhusrätten på anförda skäl fann
vad i målet lagts Bohman till last ej vara av beskaffenhet att för honom
böra föranleda ansvar samt förty ogillade mot honom i målet framställda
ansvars- och ersättningsyrkanden.-

Ordföranden i rätten, borgmästaren A. Nilsson var emellertid av skiljaktig
mening och dömde för sin del jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen Bohman
för tjänstefel att bota 25 kronor samt förpliktade honom tillika att
utgiva vissa ersättningsbelopp.

— 1918 —

Redogörelsen utvisar vidare, att jag ansåg mig icke kunna åtnöjas
med den utgång, målet sålunda erhållit, varför jag uppdrog åt advokatfiskal
vid Göta hovrätt att anföra besvär över rådhusrättens utslag.

Efter det advokatfiskal i anledning härav ävensom Arvid Andersson
för sin del anfört besvär hos Göta hovrätt, har hovrätten den SO mars 1917
meddelat utslag i målet, därvid hovrätten anfört:

»Hovrätten finner väl Bohman hava förfarit felaktigt därutinnan, att han,
ehuru någon undersökning rörande Anderssons lämplighet för befattningen
icke av honom verkställts eller ens ifrågasatts, dock under en tid av mer
än sex veckor efter den 26 januari 1915 dröjt med Anderssons antagande,
men enär, särskilt med hänsyn därtill att Bohman dragit försorg om platsens
behöriga skötande under tiden och att någon förlust eller skada icke
kan anses hava tillfogats Andersson därigenom, att förordnandet för honom
utfärdats senare än vederbort, sagda förfarande icke är av beskaffenhet att
böra till ansvar för Bohman föranleda, fastställer Kungl. hovrätten det slut,
vartill rådhusrätten genom sitt utslag i målet kommit.»

Enär sålunda genom hovrättens utslag blivit fastslaget, att Bohman
vid handläggningen av ifrågavarande ärende uti det av mig angivna avseendet
förfarit felaktigt, ansåg jag mig kunna låta vid hovrättens utslag
bero.

Utslaget har vunnit laga kraft.

8. Uraktlåtenhet av häradsrätt att inom behörig tid meddela

utslag.

I 1916 års ämbetsberättelse (sid. 51 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Östergren emot häradshövdingen friherre E. O. Karlsson
Leijonhufvud anställt åtal för uraktlåtenhet att inom behörig tid meddela
utslag. Lits och Rödöns tingslags häradsrätt hade nämligen under ordförandeskap
av friherre Leijonhufvud vid andra allmänna sammanträdet av,
1914 års höstting, då dels ett mål emellan lantbrukaren Anders Johansson,
kärande, samt lappmännen Lars Tomasson och Torkil Nilsson, svarande, om
ersättning, och dels ett mål emellan länsmannen G. A. Helander, åklagare,,
å ena, samt arbetaren Erik Olsson, å andra sidan, om ansvar för misshandel,
förts till slut, förordnat, att utslag skulle meddelas i det förra målet först
den 9 februari 1915 samt i det senare målet den 8 i samma månad.

3 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

Av redogörelsen framgår, att Svea hovrätt, varest åtalet anställdes,
genom utslag den 13 april 1915, enär häradsrätten förfarit felaktikt i ovan
anmärkta avseendet samt friherre Leijonhufvud, vilken såsom häradsrättens
ordförande vore för häradsrättens ifrågakomna beslut ansvarig, förty gjort
sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete, prövade skäligt jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen döma friherre Leijonhufvud att för vad han sålunda låtit
komma sig till last bota 50 kronor.

Redogörelsen utvisar tillika, att friherre Leijonhufvud hos Kungl. Maj:t
genom besvär sökte ändring i hovrättens utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 5 december 1917 ej funnit skäl göra ändring i hovrättens utslag.

9. Vägran av kyrkoherde att utfärda intyg.

Uti 1915 års ämbetsberättelse (sid. 18 o. f.) redogöres för eu av justitieombudsmannen
Berger efter klagomål av John Artur Dahlgren emot kyrkoherden
i Starrkärrs, Kilanda och Nödinge församlingars pastorat Sven
Albert Svenning anhängiggjort åtal, för det han obehörigen vägrat att för
klaganden utfärda ett för inträde i folkskollärarseminarium behövligt intyg
därom, att klaganden vore känd för ett gott uppförande.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Ale häradsrätt, varest åtalet
utfördes, genom utslag den 2 juli 1914 jämlikt 4 § i lagen om straff för
ämbetsbrott av präst m. m. den 8 mars 1889 och 25 kap. 17 § strafflagen
dömde Svenning att för oförstånd i utövningen av sitt ämbete höta
100 kronor, varjämte Svenning förpliktades gottgöra klagandens kostnader
i saken med 150 kronor.

Redogörelsen utvisar tillika, dels att Göta hovrätt, varest Svenning anförde
besvär över häradsrättens omförmälda utslag, genom utslag den 3
september 1914 förklarade sig ej finna skäl göra ändring i häradsrättens
utslag dels ock att Svenning genom besvär hos Kungl. Maj:t sökte ändring
i hovrättens utslag.

Dessa besvär äro nu prövade av Kungl. Maji, som genom utslag
den 16 november 1917 ej funnit skäl göra ändring i hovrättens utslag.

— 1918 —

10. Obehörigt förordnande av häradsrätt om sakfälld
persons kvarhållande i häkte.

Med anledning av vad vid här verkställd granskning av de från centralfängelset
å Härianda hit inkomna fångförteckningarna för fjärde kvartalet
1915 iakttagits rörande för brott häktade arbetaren Erik Emanuel
Nilsson från Västra Frölunda socken lät jag från vederbörande domstolar
införskaffa protokoll och utslag angående Nilsson. Av nämnda handlingar
inhämtades följande.

Sedan länsmannen S. Elfving den 3 oktober 1915 häktat Nilsson för
misshandel mot lägenhetsägaren Erik Andersson Hall i Rud, företogs den
15 berörda oktober rannsakning med Nilsson inför Askims, Västra och
Östra Hisings samt Sävedals häradsrätt, därvid t. f. domhavanden Hugo
Krok tjänstgjorde såsom ordförande i rätten. Under rannsakningen yrkades
ansvar å Nilsson för två misshandelsbrott samt för skadegörelse.
Häradsrätten meddelade utslag samma dag och utlät sig därvid: Enär i

målet blivit utrett, dels att Nilsson den 5 januari 1915, vid vilken tidpunkt
han innebott hos målsäganden Hall, för att bereda sig inträde i
dennes stuga slagit sönder dörren, dels att Nilsson den 28 september 1915
i målsägandens och Nilssons gemensamma bostad övat lindrig misshandel
å målsäganden, dels och att Nilsson den 2 oktober 1915, då han berusad
hemkommit till den gemensamma bostaden, utan särskild anledning
kastat en stol mot målsäganden, som då legat i sin säng, så att målsäganden
erhållit den skada, som omförmäldes uti ett i målet uppvisat
läkarbetyg, vilken skada visat sig vara av ringare art, dömde häradsrätten,
jämlikt 19 kapitlet 20 § samt 14 kapitlet 13 och 15 §§ strafflagen, jämfört
med 4 kapitlet 2 § samma lag, Nilsson att bota, för skadegörelse 25
kronor, för förstberörda misshandel 25 kronor och för sistberörda misshandel
100 kronor eller således tillhopa 150 kronor; varjämte häradsrätten
förpliktade Nilsson utgiva vissa ersättningsbelopp.

Tillika förordnade häradsrätten, att Nilsson, vilken saknade stadigt
hemvist och yrke samt kunde befaras avvika, skulle hållas i häkte, till
dess utslaget vunnit laga kraft.

över häradsrättens sistberörda beslut, att Nilsson i avbidan på verkställighet
av straffet skulle kvarbliva i häkte, anförde Nilsson besvär i
kungl. Göta hovrätt med yrkande att omedelbart varda försatt på fri fot.
Genom beslut den 26 oktober 1915 förordnade hovrätten, med upphävande
av häradsrättens utslag såvitt det överklagats, att Nilsson ej vidare skulle

— 1918 —

för ifrågavarande brott i häkte hållas. Följande dag, den 27 berörda
oktober, torde Nilsson med anledning av berörda beslut hava försatts på
fri fot. 1

Med anledning av vad sålunda inhämtats infordrade jag yttrande från
t. f. domhavanden Krok, vilken uti avgiven förklaring ej anförde annat,
än att han vid ytterligare genomläsning av protokollet i målet funne, att
Nilsson ådömts alldeles för milt straff och att Nilsson egentligen förtjänat
urbota straff. °

Uti . en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten ämbetsskrivelse
anförde jag därefter följande.

»Häradsrättens beslut om Nilssons kvarhållande i häkte efter meddelandet
av slutligt utslag i målet, trots det Nilsson icke blivit dömd till
frihetsstraff utan allenast till böter, kan jag icke undgå att finna uppenbart
felaktigt. Att döma av den utav häradsrätten anförda motiveringen
synes häradsrätten vid beslutets fattande närmast hava tänkt på bestämmelserna
i 19 § 6 mom. 2:dra stycket i kungl. förordningen den 16 februari
1864 om strafflagens införande in. m. Det är emellertid att märka,
att berörda bestämmelser endast avse häktning av för brott misstänkt
person i och för brottets beivrande inför domstol. Här lämnas sålunda
föreskrifter blott rörande fall, då häktning må ske före åtals anhängiggörande,
i syfte att få den för brottet misstänkte ställd inför domstol och
rannsakad angående brottet. Detta lagrum har däremot icke avseende på
de fall, då en för brott tilltalad person redan blivit av domstol rannsakad
och dömd, och innehåller inga bestämmelser om, huru domstol vid meddelande
av slutligt utslag i mål rörande häktad skall förfara i det hänseende,
varom här är fråga. Att anse bestämmelserna i nämnda moment ex analogia
normerande för domstols prövning, huruvida häktad, som genom
dylikt utslag ådömes straff, skall fortfarande kvarbliva i häkte eller försättas
å fri fot, saknar varje stöd av lag och kan icke vara riktigt.

I 20 inom. av samma § finnas emellertid vissa bestämmelser rörande
förfarandet i berörda hänseende. Där stadgas att, därest vid underrätt
mot tilltalad förekommit synnerligen besvärande omständigheter, underrätten
äger förordna, att han skall i häkte förbliva, till dess underrättens
dom vunnit laga kraft eller hovrätt annorlunda förordnat. Beträffande
detta stadgande är emellertid att märka, att detsamma enligt sin lydelse
gäller allenast av rätten frikänd svarande. Stadgandet torde dock beträffande
åtal för svårare brott kunna tillämpas jämväl i sådana fall, då anställt
åtal endast i mindre mån, endast delvis av underrätt bifalles, men rätten

— 1918 —

med hänsyn till sakens tvivelaktiga beskaffenhet anser möjligt, att — i fall
av besvärs anförande — hovrätt kan komma att bifalla åtalet i vidsträcktare
mån och fälla den tilltalade till strängare straff, som motiverar hans
kvarhållande i häkte. Vilken mening man än må hysa i fråga om dylik
utsträckt tillämplighet av lagrummet, så torde det emellertid vara uppenbart,
att i förevarande fall kan detta icke med fog åberopas till stöd för
häradsrättens beslut.

Uttryckliga lagbestämmelser, motsvarande de i 5, 6, 7 och 17 momenten
av åberopade § i promulgationsförordningen, saknas helt och hållet
rörande domstols befogenhet att vid meddelande av slutligt utslag i mål
rörande häktad förordna om den dömdes kvarhållande i häkte. I kungl.
brev den 7 juni 1810 finnes en antydan om dylik befogenhet för domstolarna;
där förutsättes nämligen det fall, att häktad varder »till sådant
straff dömd, att vidare häkte ej erfordras». En tämligen fast rättspraxis
har ock utvecklat sig uti ifrågavarande hänseende. Enligt denna praxis
bruka domstolarna i regel förklara att häktade, som ådömas straffarbete eller
längre tids fängelsestraff, skola kvarbliva i häkte i avbidan på straffets
verkställande. Mig veterligen har däremot icke förekommit, att domstol
meddelat dylikt förordnande i sådant fall som det förevarande, där den
tilltalade dömts allenast till bötesansvar. Huruvida i detta fall den dömde
saknade stadigt hemvist eller ej och huruvida han kunde befaras avvika
för undvikande av verkställighet av straffet eller ej, anser jag på anförda
grunder vara omständigheter, som ej kunna väsentligen inverka på frågan
om riktigheten av häradsrättens ifrågavarande beslut.

Lika litet kan jag fästa avseende vid Kroks förklaring, att Nilsson
rätteligen bort ådömas strängare straff. Vid frågans bedömande kan man
givetvis ej taga hänsyn till annan straffmätning än den, som kommit till
uttryck i häradsrättens utslag.

Genom meddelandet av ifrågakoinna beslut, för vilket Krok är ansvarig,
anser jag Krok hava visat oförstånd och oskicklighet i domarämbetets
utövning; och då sådant obehörigt ingrepp i den personliga friheten, som
i detta fall ägt rum genom Nilssons obehöriga kvarhållande i häkte, är av
beskaffenhet att ej höra lämnas utan laga beivran, får jag härmed uppdraga
åt Eder att i laga ordning ställa Krok under åtal inför hovrätten
för vad honom sålunda ligger till last samt därför å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet ävensom med stöd av kungl. brevet
den 11 december 1766, punkt 10, efter vederbörande fängelsedirektörs
hörande, fordra ersättning med vederbörligt belopp åt statsverket för utgiven
kostnad till Nilssons underhåll i fängelse under tiden den 16—den
27 oktober 1915.

— 1918 —

Tillika bör Nilsson genom Eder försorg sättas i tillfälle att framställa
de ersättningsanspråk, vartill han anser sig befogad på grund av det obehöriga
kvarhållandet i häkte under nyssberörda tid; och böra sådana av
Nilsson framställda anspråk av Eder, i mån av befogenhet, understödjas.»

I enlighet med berörda uppdrag anställde advokatfiskal åtal inför
Göta hovrätt mot t. f. domhavanden Krok.

Efter slutad skriftväxling meddelade Göta hovrätt den 7 juni 1917 utslag,
däri hovrätten anförde: Enär, med hänsyn till innebörden av det mot
Nilsson anställda åtalet, häradsrätten förfarit felaktigt i anmärkta hänseendet,
samt Krok i egenskap av ordförande i häradsrätten vore ansvarig för
häradsrättens ifrågakomna utslag, prövade hovrätten, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, rättvist döma Krok att för sålunda visat oförstånd i ämbetet
bota 50 kronor till kronan. Därjämte förpliktade hovrätten Krok att
ersätta statsverket kostnaden för Nilssons underhåll i fängelset under tolv
dagar med 5 kronor 40 öre.

Krok har sedermera hos Kungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens
utslag, vilka besvär fortfarande äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

11. Felaktig tillämpning av kungl. kungörelsen den 13 oktober
1916 angående utlämnande av sockerkort, m. m. I

I en den 27 mars 1917 hit inkommen klagoskrift har förre handlanden
C. H. Söderström i Hult Sörgården anfört bland annat:

Vid tiden för den första deklarationen för utfående av sockerkort
hade Söderströms familj bestått av fjorton personer, nämligen han själv,
hans hustru och tolv barn, alla kyrkoskrivna i Åskhus församling. Av
barnen hade dottern Rosa, som var tjuguåtta år och sonen Fritiof, som
var tjugutre år, plats i Göteborg men brukade vistas i hemmet lördags
eftermiddagar och hela söndagarna. I sin deklaration hade Söderström
därför förutom sig själv, hustru och övriga tio barn, upptagit jämväl barnen
Rosa och Fritiof. Då sockerkorten skulle gälla även i Göteborg och
de båda ifrågavarande barnen på Söderströms förfrågan uppgivit, att de
icke . därstädes uttagit några kort, hade han icke ansett sitt förfarande
oriktigt. Söderström hade även utfått fjorton sockerkort. När Söderström
sedermera första gången skulle deklarera för utfående av brödkort, hade
hans hustru avlidit, och han hade då i deklarationen upptagit tretton per —

1918 —

soner, men bekommit allenast elva brödkort och icke kort för barnen Rosa
och Fritiof. Som Söderström sedermera ej heller utfått sockerkort för
barnen Rosa och Fritiof, hade han uppmanat dem att själva uttaga sådana.
Rosas principal hade emellertid henne ovetande för hennes räkning uttagit
kort, men Fritiofs arbetsgivare hade ej uttagit kort för honom. Med anledning
av berörda deklarationer hade Söderström av länsmannen A. S.
Elfving blivit ställd under åtal inför Askims, \ ästra och östra Hisings
samt Sävedals häradsrätt, vilken, under ordförandeskap av t. f. domhavanden
Hugo Krok, genom utslag den 5 mars 1917 dömt Söderstöm till
böter, 20 kronor, för förmenta förseelser med avseende å ifrågavarande
deklarationer. Söderström hade emellertid icke i sviklig avsikt uppgivit
barnen Fritiof och Rosa i sina deklarationer och hade dessutom varit nedtyngd
av sorg med anledning därav att hans hustru vid avgivandet av
den första deklarationen legat på sin dödsbädd och sedermera före den
andra deklarationen avlidit. Detta hade Söderström även anfört inför häradsrätten,
men det hade ej tagits till protokollet. Vid ett privat besök
hos Krok hade Söderström ostört fått omtala det verkliga sammanhanget,
vilket han på grund av Elfvings inlägg ej fått göra inför häradsrätten,
och -Krok hade rått Söderström att anföra besvär mot utslaget, men därtill
kunde Söderström ej undvara medel. Som Söderström ansåge utslaget
orättvist, anhöll han, att justitieombudsmannen ville vidtaga åtgärd för
vinnande av rättelse och för att om möjligt få utslaget upphävt.

Med anledning av klagoskriften hava yttranden infordrats från länsmannen
Elfving och t. f. domhavanden Krok.

Av de i ärendet inkomna handlingarna har sedermera inhämtats följande: I

en den 12 februari 1917 dagtecknad skrift hava ordföranden i Askims
kommunalnämnd Christian Röhss och kronoombudet Gustaf Törner hos
Elfving till laga åtgärd anmält, att Söderström i personförteckningen för
sockerregleringen upptagit förutom sig själv och hustrun, som sedermera
avlidit, samtliga sina tolv barn samt med stöd av denna uppgift vid första
sockerkortsutdelningen erhållit fjorton sockerkort och vid senare bröd-och
sockerkortsutdelningar sökt erhålla tretton kort, och detta oaktat två av
barnen haft sin sysselsättning utom kommunen och vore boende, det ena
i Göteborg och det andra i Gärda samt det ena i Göteborg erhållit sockeroch
brödkort.

Till stöd för sin anmälan hava Röhss och Törner åberopat dels en av
Söderström den 10 januari 1917 avgiven deklaration för utfående av brödkort,
upptagande förutom Söderström, samtliga tolv barnen, och dels ett

- 1918 —

av Söderström den 22 januari 1917 till Törner avlåtet brev, däri Söderström
med uppgift, att han ej bekommit brödkort för mera än elva personer,
anhållit om brödkort för sonen Fritiof, enär denne vore kyrkoskriven
i Askims församling och endast tillfälligtvis några dagar i veckan
vistades i Göteborg.

Vid ett med Söderström den 2 mars 1917 hållet polisförhör har denne
uppgivit: Dottern Rosa, som haft plats i Göteborg några år, hade sedan
augusti 1916 haft anställning i Bergqvists brödaffär därstädes. Hon bodde
hos sin arbetsgivare och åtnjöte fri kost samt hade en kontant avlöningav
15 kronor i månaden. Om lördagarna komme hon regelbundet och
hälsade på i hemmet samt återvände på söndagen. Hon hade fått kort jämväl
i staden, men hade icke omtalat detta för fadern. Då han frågat
henne, hade hon svarat, att hon icke visste detta. Sonen Fritiof hade arbeta^
i staden omkring fem år, men hade först för ett år sedan flyttat
hemifrån. Han vore nu boende hos en järnhandlare Zachrisson i Örgryte.
men brukade intaga sina måltider på ett spisställe därintill. Även Fritiof
brukade resa ut på lördagarna och hälsa på fadern, men reste åter till
staden på söndagarna. Söderström hade frågat Fritiof, om han fått kort
i örgryte, och fått till svar, att så icke var förhållandet, beträffande- första
_ sockerkortsutdelningen, men att Zachrisson andra gången antagligen
tagit ut kort för honom. Brödkort i örgryte hade Fritiof bekommit först
den 12 februari 1917.

Vid häradsrättens sammanträde den 5 mars 1917 har Elfving, å tjänstens
vägnar, med åberopande av angivelsen yrkat ansvar å Söderström
jämlikt § 2 i kungörelsen den 13 oktober 1916 angående utlämnande av
sockerkort samt § 2 i kungörelsen den 19 december 1916 angående insamlande
av uppgifter för inventering av landets förråd av vete, råg och
korn in. m. samt utlämnande av brödkort och självhushållsresolutioner för
det Söderström uraktlåtit att fullgöra vad som enligt kungörelserna ålegat
honom i egenskap av fastighetsägare.

Söderström, som personligen inställt sig vid häradsrätten, har därstädes
svarat: Dottern Rosa, som sedan augusti 1916 tillfälligtvis varit
anställd i en brödaffär i Göteborg och även bott därstädes, hade utfått
sockerkort och brödkort i staden, likväl utan att Söderström känt till detta.
Sonen F ritiof hade varit anställd på en mekanisk verkstad i Göteborg och
hade mtagit sina måltider på olika matställen i staden. Han hade aldrig
uttagit vare sig socker- eller brödkort i Göteborg, utan uteslutande använt
dem, han erhållit genom sin fader. Dottern Rosa brukade vara hemma
över söndagarna, och sonen Fritiof komme hem lördagsmiddag och stannade
till söndagskväll.

— 1918 —

Häradsrätten har i utslag samma den 5 mars 1917 dömt Söderström
med anledning av hans erkännande att jämlikt § 2 i nämnda kungörelser
för »berörda underlåtenhet» höta tio kronor för vardera förseelsen
eller tillhopa tjugu kronor, varav en tredjedel skulle tillfalla kronan och
två tredjedelar länsmannen Elfving.

Elfving har i infordrat yttrande anfört:.

Såsom av polisprotokollet framgiuge försökte Söderström även vid
polisförhöret göra gällande, att barnen Rosa och Fritiof endast tillfälligt
vistades utom hemmet, vilket uppenbarligen vore osant, något som av Söderström
slutligen medgavs. Polisförhöret hölls den 2 mars 1917 och nästinfallande
tingssammanträde började den 5 mars. Elfving medhann därför
icke att i vanlig ordning utfärda och delgiva Söderström stämning, men
förklarade, att han ämnade göra detta, och föreslog, att om Söderström
ville undvika denna procedur, kunde han inställa sig vid rätten påföljande
måndag, då han skulle få saken behandlad. Söderström inställde sig, och
Elfving framställde muntligen sina ansvarspåståenden. Söderström berättade
därefter såsom häradsrättens protokoll innehölle. Påståendet att Elfving
skulle vid tinget hindrat Söderström från att försvara sig, folie på
sin egen orimlighet.

Elfving har tillika insänt dels ett av Söderström den 8 februari 1917
till Elfving skrivet brev av innehåll bland annat, att vid de första deklararationerna°
för utfående av socker- och brödkort varken Söderström eller
barnen Rosa och Fritiof hade sig bekant, huruvida kort uttagits för de
båda sistnämnda i Göteborg, att Söderström »nu» lått veta, att de båda
barnen »hade kort» i staden, samt att något svikligt förfarande ej förelåge
eller att Söderström i varje fall ej förstått bättre; dels ock en odaterad
attest av Albin Zachrisson i Gärda av innehåll att Fritiof Söderström,
som innebodde hos Zachrisson, på grund av glömska icke underrättats
om att Zachrisson för Fritiof Söderströms räkning uttagit socker- och brödkort
samt icke personligen mottagit sådant före den tid hans fader utskrivit
deklaration till andra utdelningen av kort.

Krok har i infordrad förklaring anfört:

Beträffande häradsrättens utslag ville Krok genast anmärka, att de av
åklagaren och häradsrätten åberopade förordningarna med tillhörande straffbestämmelser
icke syntes direkt tillämpliga på fallet ifråga. Lagbestämmelserna
talade endast om försummelse att inlämna vederbörliga förteckningar,
men stadgade icke någon påföljd för den händelse dessa förteckningar
vore oriktiga. Emellertid syntes skäl föreligga att tolka bestäm 4

— Justitieombudsmannens ämbelsberätlelse till 1918 års riksdag.

melserna mera vidsträckt just med avseende fästat på de viktiga förhållanden
dessa bestämmelser avsåge att ordna, vilka med stor sannolikhet
skulle bliva utan nämnvärd nytta, om åtgörandet att lämna oriktig förteckning
lämnades ostraffat. Såsom framginge av handlingarna, hade Söderström
i egenskap av fastighetsägare deklarerat felaktigt två särskilda
gånger dels i och för bekommande av sockerkort och dels i och för bekommande
av brödkort. Måhända hade ansvar bort yrkas å Söderström
och ådömas jämlikt strafflagens 22 kap. 17 § i stället. Förfallen till ansvar
syntes Söderström under alla omständigheter hava varit. Söderström
hade anmärkt, att åklagaren skulle hava hindrat honom från att inför
rätten klargöra förhållandena. Det vore möjligt att Söderström, sedan det
konstaterats, att han deklarerat oriktigt två gånger och han inför rätten
börjat utveckla sina privata förhållanden av det innehåll klagoskriften utvisade,
blivit tillsagd, att dessa förhållanden ej inverkat på målet. Hade
denna tillsägelse skett av åklagaren, hade den skett med Kroks gillande,
eller ock kunde Krok själv hava givit tillsägelsen. Vad som framkommit
vid det av Söderström omnämnda privata sammanträffande mellan honom
och Krok syntes av Söderström oriktigt hava uppfattats.

Uti en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten ämbetsskrivelse
anförde därefter tjänstförrättande justitieombudsmannen N. Lilienberg, med
tillkännagivande att, såvitt Söderströms klagoskrift kunde anses innebära
anmälan mot Elfving, densamma ansetts icke böra föranleda åtgärd, följande:

»Bestämmelser angående lämnande av uppgifter för utbekommande av
socker- och brödkort återfinnas i de båda förutnämnda kungörelserna. I
kungörelsen den 13 oktober 1916 angående utlämnande av sockerkort stadgas
bland annat i § 2, att en var, som handhaver förvaltning av fastighet,
åligger att, på anmodan av vederbörande ortsmyndighet, tillhandagå denna
vid sockerkortens utlämnande genom att inom tid, som av ortsmyndigheten
bestämmes, dels, med begagnande av visst formulär, insamla uppgifter
på inom fastigheten boende personer och de särskilda hushållens
förråd av socker, dels ock till hushållen utlämna dem tillkommande sockerkort
och därom till ortsmyndigheten ingiva kvitto, samt i § 3 att den,
som utan giltigt skäl uraktlåter att fullgöra vad honom av ortsmyndigheten,
jämlikt bestämmelsen i § 2, blivit ålagt, straffes med böter, högst
femhundra kronor. I kungörelsen den 19 december 1916 angående insamlande
av uppgifter för inventering av landets förråd av vete, råg och
korn m. m. samt utlämnande av brödkort och självhushållsresolutioner
stadgas bland annat i § 2, att en var, som handhaver förvaltning av fa —

1918.—

stighet, åligger att, på anmodan av ortsmyndigheten och inom tid, som av
denna i överensstämmelse med därom givna föreskrifter bestämmes, dels,
med begagnande av vissa blanketter, upprätta hushallsförteckning, avseende
de° inom fastigheten boende hushållen, med angivande av namn på
hushållens föreståndare samt antalet av hushållens medlemmar, dels ock
med ledning av sagda förteckning såväl mottaga och till ortsmyndigheten
redovisa hushållsföreståndarnas inventeringsuppgifter som även till hushållsföreståndarna
utlämna dem tillkommande brödkort och självhushållsresolutioner
samt därom till ortsmyndigheten ingiva kvitto, samt i § 3,
att den, som utan giltigt skäl uraktlåter att fullgöra vad honom av ortsmyndigheten
jämlikt bestämmelsen i § 2 blivit alagt, straffes med böter,
högst ett tusen kronor.

''Straff därför att en s. k. hushållsföreståndare i nu förevarande avseende
lämnar oriktiga uppgifter angående antalet medlemmar inom hans
hushåll finnes icke uttryckligt stadgat vare sig i berörda kungörelser eller
annorstädes. Den i § 3 av kungörelserna angivna straffpåföljden åsyftar
icke lämnande av dylika oriktiga uppgifter, även om hushållsföreståndaren
och fastighetsägaren äro samma person. Icke heller synes mig det av
Krok åberopade lagrummet, 22 kap. 17 § strafflagen, eller nämnda kapitel
i övrigt vara i detta fall tillämpligt. Bedrägeribegreppet, sådant detsamma
utformats i strafflagen, kan icke enligt min mening, utan vidare
omfatta ett åtgörande av ifrågavarande beskaffenhet. Enligt hittills gällande
lagstiftning skulle, således en för erhållande av socker- eller brödkort
avgiven deklaration, vilken innehåller oriktiga uppgifter angående antalet
medlemmar inom hushållet vara straffri, även om de däri meddelade
uppgifterna lämnats med full vetskap om deras oriktighet och i avsikt att
tillskansa sig möjlighet att inköpa större myckenhet socker och bröd än
som lagligen0 borde tillkomma den, som avgiver uppgifterna. Att nämnda
förhållande utgör en lucka i lagstiftningen, torde vara uppenbart, och skall
jag i annat sammanhang taga i övervägande, huruvida framställning till
Kungl. Maj:t om ett fullständigande av bestämmelserna i de ifrågavarande
författningarna må synas vara av behovet påkallad, men så länge bestämmelserna
hava nu gällande avfattning, åligger det domstolen att följa desamma
oavsett deras bristfällighet. Det måste därför betraktas såsom fel
aktivt att, på sätt häradsrätten förfarit, döma Söderström till ansvar.

nAtt en domare, endast därför att han anser en tilltalad, icke böra
undo-å straff, mot honom tillämpar ett lagrum, som domaren själv finner
icke avse den förmenta förseelsen, måste betecknas såsom synnerligt oför
stånd i ämbetet. Då'' Krok medger, att straffbestämmelserna i kungörelicke
syntes tillämpliga å det ifrågavarande fallet, men likväl anser

— 1918 —

serna

sig höra tolka dessa bestämmelser mera vidsträckt, därför att den tilltalade
under alla omständigheter borde vara förfallen till ansvar, finner jag detta
vittna om brist i omdömet vid domarkallets utövande.

Jag finner därför häradsrättens ifrågavarande utslag, för vilket Krok
är ansvarig, vara så felaktigt, att det icke bör lämnas utan beivran; och
uppdrager jag härmed åt Eder att i laga ordning ställa Krok under åtal
inför hovrätten för vad honom sålunda ligger till last samt därför å honom
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Tillika bör Söderström genom Eder försorg sättas i tillfälle att framställa
de ersättningsanspråk, vartill han anser sig befogad; och böra sådana
av Söderström framställda anspråk, i den mån de må finnas berättigade,
av Eder understödjas.»

I enlighet med det sålunda lämnade uppdrag har advokatfiskalsämbetet
inför Göta hovrätt anställt åtal emot Krok, och är detsamma nu på hovrättens
prövning beroende.

12. Felaktighet vid utmätningsförrättning.

Handlingarna uti ett genom klagomål av uppasserskan Emmy Nilsson
här anhängiggjort ärende utvisa i huvudsak följande.

Uti en den 8 december 1916 till mig ingiven skrift anförde klaganden
bland annat:

»Under sistlidne september månad emottog jag bilagda anmaning att
vid äventyr av utmätning senast den 18 i samma månad med kronor
51: 29 likvidera förfallna kommunalutskylder.

Som jag på grund av min anställning såsom kaféuppasserska ständigt
varit förhindrad att vid uppbördsstämmor erlägga mig påförda utskylder,
utan plägat betala sådana till skatteindrivare, tog jag, som icke har kännedom
om gällande föreskrifter å ifrågavarande område, för givet, att jag
också i detta fall skulle komma i tillfälle att till dylik indrivare betala
beloppet i fråga, på grund varav jag försummade att vidtaga åtgärder till
utmätningens förhindrande.

I följd härav företogs den 1 november 1916 vid pass klockan halv
sex eftermiddagen av uppbördsmannen Hj. Lindqvist utmätning i min
bostad, varvid enligt bifogade utmätningsbevis synes hava i mät tagits 56
kronor 29 öre.

Förrättningen i fråga, som ägde rum i min frånvaro, synes hava tillgått
så, att man med tillhjälp av smed berett sig tillträde genom den till

- 1918 —

mitt rum ledande dörren, som var stängd med såväl vanligt dörrlås som
patentlåsanordning. Utmätningsbeviset angiver nämligen, att i det utmätta
beloppet också ingår kostnad för öppning av dörrar med ej mindre än
fem kronor.

Vid min hemkomst samma dags afton var emellertid det å dörren
befintliga patentlåset åter stängt, varemot dörrlåset alltjämt var öppet.

Ehuru åtskilliga i rummet befintliga, mig tillhöriga lösa föremål, såsom
exempelvis ett å väggen upphängt guldur, lämpligen bort kunnat
göras till föremål för utmätning — därest sådan nu över huvud rätteligen
inå företagas genom inbrytande i gäldenärens tillstängda bostad i dennes
frånvaro —, hade vederbörande emellertid uppbrutit en tillåst låda i en
uti rummet stående byrå, i vilken låda jag förvarade mera värdefulla tillhörigheter
ävensom en sparbanksbok, däri jag plägat inlägga för insättning
avsedda belopp och vari vid tillfället sålunda förvarades 300 å 400 kronor,
däribland två femtiokronosedlar. I samma låda hade jag också löst nedlagt
en tiokronors- och en enkronosedel, varjämte jag uti en i lådan liggande
förvaringspärm instuckit en femkronors- och ännu en enkronosedel.

Innehållet i denna låda hade uppenbarligen noggrannt genomsökts
och befann sig i den största oreda, den ena femtiokronosedeln och de
övriga ovan nämnda småsedlarne saknades. Återstående sedlar, som icke
tagits i mät, hade icke åter nedlagts i lådan, utan blivit kastade om varandra
ovanpå byrån.

En annan i samma byrå befintlig låda, som däremot icke var låst,
hade jämväl genomsökts och en däri förvarad väska, vilken bl. a. innehöll
en portmonnä, berövats sitt innehåll, utgörande ett belopp mellan tio
och tjugo kronor, varefter den tömda portmonnäen jämväl placerats
ovanpå byrån.

Då utmätningsmannens förfarande i detta fall enligt mitt förmenande
icke torde vara överensstämmande med gällande föreskrifter, har jag velat
påkalla herr justitieombudsmannens uppmärksamhet å vad som sålunda
passerat, varvid jag även vågar erinra därom, att utmätningsraännens tillvägagångssätt
i icke alltför fåtaliga fall vittnar om en tilltagande hänsynslöshet,
som endast torde kunna stävjas genom ingripande eller uttalande
från auktoritativt håll.»

Vid klagoskriften voro fogade dels ett tryckt, med Lindqvists namn
undertecknat kort, innefattande anmaning till klaganden att vid äventyr
av utmätning senast den 18 september 1916 å uppgiven plats till Lindqvist
likvidera debetsedeln nr 10510 med 51 kronor 29 öre, dels ock ett av
Lindqvist utfärdat bevis, utvisande att den 1 november 1916 hos klaganden
verkställts utmätning till gäldande av henne enligt ovannämnda debet —

1918 -

sedel för år 1915 påförda pensionsavgifter och korum unalutskylder ävensom
ersättning till statskassan för utsökningskostnad samt »för öppning
av dörrar», tillsammans utgörande 56 kronor 29 öre, vilket belopp utmätts
i kontanta penningar.

Med anledning av klagoskriften infordrades yttranden från Lindqvist
och tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson.

Lindqvist anförde för sin del följande:

»Efter att åtskilliga gånger hava lämnat kort med uppgift om att
kommunalskatten måste betalas, och sista gången med påskrift på baksidan:
»Om Ni icke betalar beloppet inom den (viss tid angiven), låter jag
smed öppna dörren i och för utmätning», samt med alla till buds
stående medel sökt få reda på den klagandes arbetsplats men misslyckats,
gick jag den 1 nov. jämte smed och vittne till den skattskyldigas bostad,
Grevturegatan 73.

Då vi passerade portvakten, frågade jag, om fröken Nilsson 5 tr. upp
själv hyrde sin lägenhet, vilket bejakades. Vidare frågade jag, om fröken
Nilssons arbetsplats var bekant, men det visste icke portvakten. Uppkommen
ringde jag på, men ingen öppnade, varför smeden fick tillsägelse att
dyrka upp dörren. Inkommen i lägenheten, en dubblett, tittade jag i en
olåst låda i buffén, som stod i första rummet, men företog ingen vidare
undersökning, då innehållet tycktes utgöras av brev. I sängkammaren
stod en byrå, vars översta låda var låst och som jag förmodade innehålla
penningar, vilket i första hand av oss uppbördsman efterfrågas, varför
smeden fick tillsägelse att öppna den, och mycket riktigt funnos mellan
3 ä 400 kr. i sedlar, en kartong till hälften fylld med 2-kronor och icke
en, som klaganden skriver, utan tre stycken sparbanksböcker å tillsammans
över 6,000 kr., varav c:a 3,000 insatts under sista halvåret. Utmätningen
verkställdes, smeden erhöll sin begärda ersättning, och vid uttagningen
av beloppet anmodade jag smeden och vittnet noga tillse, att allt gick
rätt till.

Klaganden skriver, att en annan i samma byrå befintlig olåst låda
blivit genomsökt. Detta är icke med sanningen överensstämmande. Väskan
låg i övre lådan och någon annan låda öppnades icke. Börsens berövade
innehåll återfann nog klaganden bland övriga penningar och sparbanksböcker,
som med avsikt placerades ovanpå byrån för att tydligt visa klaganden,
att vi sett vad lådan innehöll i kontanter och sparbanksböcker, så
att hon icke skulle kunna säga sig vara medellös. Någon oreda utöver
det relaterade gjordes ej.

— 1918 —

Efter förrättningen avlägsnade vi oss och smeden låste dörren omsorgsfullt.

Vid samtal med portvakten meddelade hon, att en herre under tiden
sökt fröken Nilsson men fått besked'' om att hon icke var hemma. Han
hade då sagt sig kunna träffa henne på Hamburger Börs.

Angående klagandens påstående, att hon »icke har kännedom om
gällande föreskrifter å ifrågavarande område», ber jag vördsamt få meddela,
att jag hösten 1915 hade samma besvär med henne, men att hon då
fann för gott att betala, men icke förr än vi stodo vid hennes dörr i
Auditorium för att öppna, och då kronoskatten i våras skulle inkasseras,
söktes hon åtskilliga gånger och kunde icke förmås att betala, förrän
källarmästare Wahman på Tattersall allvarligt förehöll henne det orätta i
att icke betala utan låta folk springa så många gånger, alldenstund hon
hade god inkomst och även fridagar, så att hon kunde själv gå och betala.
Jag fick då tillsägelse att komma till hennes bostad viss dag kl. 9 f. m.,
vilket jag även gjorde och kom då till tals med henne angående utmätningsbar
egendom. Hon svarade då, att möblemanget icke var hennes.

Avenså ber jag få påpeka, hur lätt saken kunnat ordnas, därest
klaganden icke trilskats, exempelvis genom att pr telefon underrätta mig,
var och när jag fått avhärnta beloppet. Sådant vägrar jag aldrig. Det av
klaganden åberopade gulduret var jag tyvärr ej i tillfälle att se, och har
det icke heller anvisats mig i och för utmätning.

Av vad sålunda anförts, såsom klagandens av mig kända synnerligen
göda ekonomiska ställning, mina täta påminnelser samt ärliga försök att
förmå klaganden att göra sina skyldigheter mot kommunen, vågar jag
vördsamt anhålla att bliva skild från detta eventuella mål, alldenstund
jag ej handlat i eget utan i samhällets intresse och efter bästa förstånd.»

Stadsfogden Karlson anförde huvudsakligen följande:

»För det faktiska förloppet vid ifrågavarande utmätning redogöres i
ovannämnda yttrande, och, såvitt jag kan finna, har vederbörande uppbördsman
därvid icke överskridit sin befogenhet. Däri torde nämligen
ingå att öppna lås och dörrar samt att genomsöka förvaring sställen, därest
sådant erfoi dras för verkställigheten. Till stöd för denna befogenhet kan
visserligen icke åberopas något direkt lagstadgande. I utsökningslagen
finnes för övrigt icke något stadgande, om vilka åtgärder en utmätningsman
äger vidtaga för utförandet av sökt verkställighet. Av frånvaron av
stadganden i detta hänseende måste emellertid dragas den slutsatsen, att
utmätningsmannen äger vidtaga alla åtgärder, som kunna erfordras för
verkställighetens genomförande. För befogenheten att låta öppna dörrar

— 1918 —

och lås torde dock ett indirekt stöd finnas i 59 § utsökningslagen. Där
heter det: »Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner

för att verkställa utmätning för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse
därom, att utmätningen för ■ fordringen är sökt, blivit efter ty i

60 § sägs meddelad »---»--->, då gånge förrättningen för sig

utan hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans hustru eller
husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas
att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne,
sota anträffas, tillsagd.» Om utmätningsmannen icke hade rätt att genom
uppdyrkande av lås bereda sig inträde i gäldenärens lägenhet, vad vore
det då för mening med att stadga, att förrättningen får försiggå, oaktat
såväl gäldenären som hans hustru och husfolk eller annan, som har egendomen
i sin vård eller besittning, är frånvarande?

Att en sådan befogenhet måste finnas, synes mig för övrigt ligga i
sakens natur. Ty annars skulle ju en gäldenär genom att hålla sig undan
kunna förhindra utmätnings verkställande, oaktat rikligt med utmätningsbara
tillgångar finnas. Vad skulle en borgenär i sådant fall taga sig till
för att komma till rätta med en tredskande gäldenär? Utmätningsmannen
hade då icke annat att göra än att meddela intyg, om att varken gäldenären
eller honom tillhöriga utmätningsbara tillgångar kunnat anträffas.
Med åberopande av detta intyg finge borgenären sedan söka gäldenären i
konkurs. Då målet kommer före, styrker emellertid gäldenären, att i hans
bostad finnas utmätningsbara tillgångar, fullt tillräckliga till gäldande av
fordringen jämte kostnader, och vid sådant förhållande kunde väl icke
borgenärens yrkande om gäldenärens försättande i konkurs bifallas av
domstolen. Borgenären hade då ingen annan utväg än att hos utmätningsmannen
begära förnyad verkställighet. Den tredskande gäldenären
håller sig åter undan, varför verkställighetsförsöket, liksom förut, leder
till intyg av nyssnämnda innehåll. Då borgenären hade att bestrida kostnaderna
för såväl verkställighetsförsök som konkursansökningar, bleve det
antagligen denne, som först tröttnade på leken. Att tillvaron av ett sådant”
missförhållande icke kan hava ingått i lagstiftarens avsikt, torde vara
uppenbart.

Om jag till stöd för min här förfäktade åsikt om utmätningsmans
befogenhet icke kunnat anföra direkta stadganden i lagen, så är jag däremot
i tillfälle att åberopa vad f. justitierådet Trygger i förevarande, hänseende
yttrar i sin kommentar till utsökningslagen sid. 154. »Såvitt vi
förstå», heter det där, »måste även enligt vår rätt anses gälla vad som
uttryckligen föreskrives i finska utsökningslagen 3 kap. 30 §: ''Utmätningsman
vare berättigad, att, så vitt det för verkställigheten erfordras, låta

— 1918 —

öppna lås och dörrar, genomsöka hus och förvaringsställen samt, om han
möter motstånd, använda det våld, som är nödigt till motståndets övervinnande,
och av polismakten påkalla bistånd’. I strid häremot stå ej
bestämmelserna i 11 kap. 10 och 11 §§ eller 10 kap. 23 § strafflagen.»

Sedan jag sålunda redogjort för den principiella sidan av saken, sådan
den ter sig för mig, skall jag återvända till det sätt, varpå denna
princip kommit till uttryck i förevarande fall. Av vad uppbördsman
Lindqvist anfört framgår, att här är fråga om ett uppenbart fall av tredska,
som man icke kunnat komma till Tätta med pa annat sätt än som nu
skett. Hade klaganden verkligen velat betala, hade hon ju, som Lindqvist
anmärker, endast behöft per telefon sätta sig i förbindelse med honom,
så hade han avhämtat beloppet efter erhållen uppgift om plats, och tid.
Att han, sedan han nödgats genom sakkunnigs hjälp bereda sig inträde i
hennes lägenhet, ansett sig böra eftersöka, huruvida kontanta penningar
till utskyldsbeloppets gäldande kunde anträffas, var ju riktigt och synnerligen
lämpligt, som klaganden dels ansågs vara i goda ekonomiska omständigheter,
så att kontanta penningar kunde förväntas förvarade i lägenheten,
dels ock vid ett föregående tillfälle förklarat sig icke vara ägare
till det i bostaden befintliga lösörebo. Utgången av undersökningen visade,
att misstanken var välgrundad.

På grund av vad ovan anförts får jag vördsamt hemställa, att Emmy
Nilssons klagoskrift måtte förklaras icke till någon åtgärd föranleda.

»------—»--—». Lindqvists »---»---* förtärande»

»--» torde icke stå i strid mot det av förste stadsfogden under lik nande

förhållanden praktiserade, dock att han, sedan ingångsdörren blivit
öppnad, icke skrider till öppnande av byrålådor o. d. i andra fall än då
dels — såsom i förevarande fall — särskild anledning till sådan åtgärd
förefinnes, dels ock borgenären framställt begäran om dylik åtgärds vidtagande.
»

I avgivna påminnelser anförde klaganden i huvudsak följande:

>Vad först angår den av stadsfogden utvecklade argumenteringen till
motiverandet av befogenheten i det vid ifrågavarande utmätaingsåtgärd
använda förfarande, vill jag endast erinra, att, även om utmätningsmannen
varit berättigad tillgripa de åtgärder, som kommit till användning i förevarande
fall för åtkommande av det utmätta beloppet, har han likväl ändock
icke ens efter stadsfogdens egen åskådning förfarit i enlighet med
utsökningslagens föreskrifter i den av stadsfogden citerade § 59, i det han
nämligen i varje fall företagit utmätningen i min frånvaro utan att därom
tillsäga någon granne, ehuru sådant utan svårighet kunnat ske, då ju

5 — .Justitieombudsmannens ämbctsberältelsc till 1918 års riksdag.

husets portvakt under alla förhållanden för sådant ändamål stod till förfogande.

Härutinnan har alltså tillvägagångssättet avvikit från tydligt och klart
lagstadgande.

Men härtill kommer, att den slutsats, som stadsfogden dragit »av
frånvaron av stadganden i detta hänseende», nämligen »att utmätningsmannen
äger vidtaga alla åtgärder, som kunna erfordras för verkställighetens
genomförande», enligt mitt förmenande icke kan vara riktig. Därest
det verkligen varit lagstiftarens avsikt att lägga en dylik vittgående makt
i utmätningsmannens hand, skulle ju i full konsekvens med förevarande
fal], där en byrå uppbrutits och genomsökts, exempelvis en utmätningsman
handla fullkomligt oangripligt, som, utrustad med moderna inbrottsverktyg,
genombröte en gäldenär kassaskåp för att taga dess innehåll i
mät, — en konsekvens, som i varje fall förefaller mig något betänklig,
men som är en oavvislig följd av vad stadsfogden söker göra trallande i
sitt utlåtande. &

Att i detalj bemöta eller söka gendriva stadsfogdens utförliga anförande
torde icke vara erforderligt.

Såvitt jag kunnat finna, har emellertid däri icke andragits något skäl,
som med fog kan anses skänka berättigande åt det av mig överklagade
förfarandet, vilket enligt mitt förmenande saknar stöd i såväl gällande
lag och praxis som teori.

Jag hemställer alltså vördsamt, att vad stadsfogden i ärendet anfört
måtte lämnas utan avseende.

Vad därefter beträffar det av utmätningsmannen Lindqvist avgivna
yttrandet, anser jag mig böra i anledning av däri förekommande uppgifter
giva en mera detaljerad framställning av mina mellanhavanden med honom.

Vid tillhopa fyra tillfällen har han haft att av mig uppbära förfallna
skattebelopp. »---->---»---»---.

Fjärde gången avser det tillfälle, som givit anledning till förevarande
anmälan. Intet av dessa fyra tillfällen har föregåtts av någon vare sig
skriftlig eller muntlig anmaning från Lindqvist att till honom inbetala
respektive skattebelopp, ehuru sådant utan svårighet kunnat ske, då han
hos portvakten eller värden i den fastighet, där jag har min bostad, lätt
kunnat erhålla anvisning, var jag vore att träffa.

Då Lindqvist påstår sig hava i min brevlåda nedlagt skriftliga sådana
anmaningar, är detta alltså icke överensstämmande med verkliga förhållandet.
Den enda anmaning av dylikt innehåll, som jag fått från honom
emottaga, är den, som jag bifogat min till herr justitieombudsmannen
ingivna skrift av den 7 december 1916 och vars emottagande föranledde

— 1918 -

mig att inlägga däri omförmält belopp i ett kuvert, som jag f. ö. jämväl
nedlade i den av Lindqvist vid nu ifrågavarande utmätningstillfälle så
noggrannt genomsökta byrån men vilket av honom lämnats utan beaktande.

I detta sammanhang vill jag icke underlåta framhålla, hurusom Lindqvists
yttrande giver vid handen, att han med en noggrannhet, som måste
betecknas såsom fullkomlig fräckhet, genomstuderat mina i byrålådorna
väl undangömda sparbanksböcker och övriga tillhörigheter, med vilka han
icke lärer haft att taga minsta befattning, sedan han kommit i tillfälle
förse sig med det skattebelopp han hade att utkräva. För åtkommandet
av detta belopp var, såsom jag förut framhållit, genomsökandet av byrån
fullkomligt onödigt. Om han icke velat utmäta av de i byrån befintliga
av mig förut omförmälda lätt tillgängliga kontanter, hade han kunnat för
ändamålet begagna sig av en i densamma dessutom befintlig kartong, innehållande
sjuttiofem kronor i huvudsakligen tvåkronestycken, vars befintlighet
i byrån jag förut av förbiseende icke uppgivit, men vilken kartong
var lätt skönjbar och efter vars upptäckande vidare forskande bland mina
ägodelar torde ha varit alldeles meningslöst.

Jag håller emellertid före, att uppbrytandet av byrån var helt och
hållet oberättigat. Det må ha stått honom öppet att utmäta densamma
och det på väggen hängande uret. Därmed hade skattebeloppet utan
tvivel varit säkerställt och vidare intrång å mina rättigheter överflödigt.
Då Lindqvist säger sig icke hava iakttagit det omförmälda uret, är detta
hans uttalande ägnat att ställa trovärdigheten av hans uppgifter i en skäligen
tvetydig dager vid det förhållande, att föremålet i fråga nedtagits
från sin plats å väggen och kastats bland de efter Lindqvists framfart på
byrån kringströdda sedlarne och övriga föremål, som i så hög grad väckt
hans intresse.

Av det anförda, jämfört med Lindqvists yttrande och vad av mig
förut andragits, torde tillräckligt framgå, med vilken häpnadsväckande
vårdslöshet och godtycke herrar utmätningsman anse sig berättigade att
gå till väga.

Nog så betecknande i detta avseende är också Lindqvists summariska
förfarande att utan vidare utmäta den icke obetydliga summan av fem
kronor såsom ersättning för kostnad vid uppdyrkande av dörren till mitt rum
samt sönderbrytande av låset till den förut omförmälda låsta byrålådan!

Under åberopande av vad sålunda och förut anförts, hemställer jag
vördsamt, att herr justitieombudsmannen ville gentemot utmätningsmannen
Lindqvist företaga åtgärd, varigenom dels ställes utom tvivel, att hans av
mig överklagade förfarande icke är i överensstämmelse med gällande svensk
rättsordning, dels ock lämplig näpst tilldelas honom.»

— hus —

Uti senare ingivna skrifter har klaganden ytterligare framhållit, att
ifrågavarande av henne bebodda lägenhet av henne förhyrts omöblerad;
att samtliga de vid utmätningstillfället i lägenheten befintliga möbler tillhörde
klaganden och således kunnat av Lindqvist utmätas; samt att klaganden
förskaffat sig möblerna redan hösten 1912, då hon från och med
den 1 oktober förhyrt omöblerad lägenhet. Därjämte anförde klaganden,
att det av Lindqvist gjorda påståendet, att klaganden våren 1916 skulle
hava för honom uppgivit, att de i klagandens bostadslägenhet befintliga
möbler icke vore henne tillhöriga, vore fullständigt gripet ur luften. Något
dylikt yttrande hade klaganden aldrig fällt och hade för övrigt icke kunnat
hava minsta anledning att uttala sig på det sättet, då någon utmätningsåtgärd
icke varit på minsta vis ifrågasatt, vid de fyra tillfällen, då hon
haft med Lindqvist att skaffa.

Till bevis därom, att de i klagandens bostad befintliga möbler tillhörde
henne, bifogade klaganden dels ett den 12 maj 1917 dagtecknat
intyg därom av fabrikören E. L. Ericsson, vilken enligt uppgift av klaganden
åt henne förmedlat inköpet av möblerna, dels ock ett den 24
september 1915 upprättat hyreskontrakt, enligt vilket klaganden från den
1 oktober 1915 på viss tid till bostad förhyrt en dubblett i egendomen
med adressnummer 73 vid Grevturegatan, utan att därvid, såvitt kontraktet
gav vid handen, i förhyrandet ingått några möbler.

Uti en till överståthållareämbetet avlåten ämbetsskrivelse anförde jag
därefter följande.

»Enligt 7 § i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder
m. m. må utmätning av utskylder även i den skattskyldiges frånvaro genast
förrättas, utan att sådan i 59 och 60 §§ utsökningslagen omförmäld underrättelse
därom, att utmätning för fordringen är sökt, blivit den skattskyldige
meddelad.

Bestämmelser om utmätning i gäldenärens frånvaro innefattas i 59 §
utsökningslagen. Enligt dessa skall i sådant fall gäldenärens hustru eller
husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas
att vid förrättningen närvara, men finnas ej de, skall närboende granne,
som anträffas, för nämnda ändamål tillsägas.

I förevarande fall har utmätningsmannen, vilken, på sätt av de anförda
bestämmelserna framgår, var lagligen befogad att för ifrågavarande
utskylders uttagande verkställa utmätning hos klaganden utan hinder av
hennes frånvaro, däremot gjort sig skyldig till en klar och tydlig försummelse
därutinnan, att närboende granne icke av utmätningsmannen tillsagts

— 1918 —

att vid förrättningen närvara. Den icke i huset boende smeden, som av
utmätningsmannen anlitades för låsens öppnande, kan icke anses hava ersatt
närboende granne, vilken i dylika fall uppenbarligen har till uppgift
att i brist på annan representant för gäldenären bevaka dennes intressen
vid förrättningen och efteråt meddela gäldenären underrättelse om densamma.
I dessa hänseenden var den tillkallade smedens närvaro vid utmätningen
självfallet utan betydelse. Att någon granne icke skulle varit
att för ändamålet tillgå, har icke uppgivits; i varje fall torde portvakten
i huset hava stått till disposition. Jag konstaterar följaktligen, att i denna
punkt, som för övrigt varken av stadsfogden eller av utmätningsmannen
i de avgivna yttrandena berörts, felaktigt förfarande från utmätningsmannens
sida föreligger. Felet är visserligen av jämförelsevis lindrig
beskaffenhet, men för vinnande av rättelse för framtiden i de fall, där
utmätning verkställes i gäldenärens frånvaro, är det av viss vikt, att felet
icke utan vidare lämnas oanmärkt.

Beträffande åter utmätningsmannens åtgärd att låta bryta upp dörren
till klagandens bostadslägenhet finner jag i likhet med stadsfogden det
uppenbart framgå av nyss åberopade 59 §, att befogenhet därtill föreligger
för utmätningsman. Lagrummets stadgande, att i händelse av gäldenärens
och hans husfolks frånvaro granne skall tillkallas att närvara vid förrättningen,
skulle utan tvivel vara meningslöst, därest detsamma icke måste
anses innebära, att förrättningsmannen lagligen har att trots gäldenärens
frånvaro vidtaga alla erforderliga åtgärder för utmätningens verkställande,
däribland också att tilltvinga sig tillträde till gäldenärens bostadslägenhet,
därest icke gäldenären tillhörig, utmätningsbar egendom veterligen kan
annorstädes påträffas. I denna punkt anser jag följaktligen lagens mening
vara alldeles tydlig och klar, ehuru uttryckligt lagstadgande saknas om
befogenhet för utmätningsman i dylika fall att bryta upp dörrar för att
bereda sig tillträde till gäldenärens bostad.

Ingår man på en rättshistorisk granskning av ämnet, finner man, att
något dylikt uttryckligt stadgande aldrig ansetts behövligt, i varje fall
aldrig funnits i svensk rätt. I 1734 års utsökningsbalk stadgades i hithörande
del, 5 kapitlet 1 §, helt kort allenast följande: reser gäldenär
bort eller håller sig undan, där må utmätning ändå ske. I lagkommitténs
förslag till ny utsökningsbalk av år 1826 (motiven sid. 240) framhölls,
att lagstiftaren borde tillse, det borgenär genom gäldenärens frånvaro ej
finge uppehållas i sin rätt och att därför, efter vidtagandet av förberedande
underrättelseåtgärd, utmätning å utsatt dag borde försiggå, evad
gäldenären då var tillstädes eller ej. I den av lagkommittén i enlighet
härmed föreslagna lagbestämmelsen, 4 kapitlet 1 §, gjordes, såvitt här är

— 1918 —

i fråga, icke någon ändring av lagberedningen, i vars förslag till ny utsökningsbalk
av år 1850 motsvarande bestämmelse återfinnes i 4 kapitlet
1 § (motiven sid. 97). I det av särskilda kommitterade år 1871 framlagda
förslaget till ny utsökningslag infördes bestämmelsen om tillkallande°av
närboende granne att närvara vid utmätningsförrättning, då gäldenären, hans
hustru eller husfolk ej är tillstädes (4 kapitlet 1 §, motiven sid. 61). I nya lagberedningens
förslag till ny utsökningslag av år 1876 finnes motsvarande
stadgande upptaget i 59 § (motiven sid. 89) liksom i nu gällande utsökningslag.

Ovannämnda lagförslag innehålla emellertid varken i lagtexten eller
i motiven någon föreskrift eller något uttalande om utmätningsmans befogenhet
i ovan angivna hänseende. Icke heller i kungl. propositionen i
ämnet till 1877 års riksdag eller i särskilda utskottets utlåtande vid
samma riksdag förekommer något uttalande i ämnet. Beträffande finsk
rätt gäller detsamma i fråga om förslaget till förordning ang. utsökningsmål
av år 1875 (4 kapitlet 42 §). Däremot innehåller finska lagberedningens
förslag i ämnet av år 1889 och finska utsökningslagen av den 3
december 1895 i 3 kapitlet 30 § följande stadgande: »Utmätningsman

vare berättigad att, såvitt det för verkställigheten erfordras, låta öppna iås
och dörrar, genomsöka hus och förvaringsställen samt, om han möter motstånd,
använda det vald, som är nödigt till motståndets övervinnande.»
Att liknande stadgande aldrig funnits i svensk rätt, i vilken över huvud
taget frågan, vilka medel utmätningsman äger använda för att åtkomma
gäldenärens egendom, icke alls är besvarad, torde hava berott enbart därpå,
att det ansetts ligga i sakens natur och ansetts självklart, att utmätningsman
har dylik befogenhet. Trygger anför också i sin kommentar till utsökningslagen
(nya upplagan sid. 174): »Såvitt vi förstå, måste även enligt
vår rätt anses gälla vad som uttryckligen föreskrives i finska utsökningslagen
3 kap. 30 §.» Wrede uttalar sig i sina föreläsningar över utsökningsväsendet
för sin del på följande sätt (sid. 249): »Vad i 3: 30 stadgas
är den allmänna regeln angående tvångsmedel och härflyter helt och hållet
ur sakens natur, ty om utmätningsman ej skulle hava sådan befogenhet,

skulle verkställigheten icke kunna av honom utföras.--— Här gives

utmätningsman så vidsträckt rättighet, att han till och med kan anställa
husrannsakan. — — Slutligen är det klart och framgår jämväl av de
ordalag, lagstiftaren begagnar i 3: 30, att det våld, som av utmätningsman
användes för att övervinna ett eventuellt motstånd från gäldenärens’ sida,
icke i någon händelse får vara större än behovet kräver. Om han använder
större våld, är han själv underkastad ansvar därför.»

Ehuru jag beträffande svensk rätt, på sätt av det ovan anförda framgår,
är av samma mening, som av Trygger uttalats, återstår emellertid att

— 1918 —

pröva, huruvida i förevarande fall utmätningsmannen, sedan han berett
sig tillträde till den av klaganden bebodda lägenheten, vid själva utmätningens
verkställande inne i bostaden förfarit riktigt eller ej. Ehuru möbler
och andra lösören, bland annat ett å väggen upphängt guldur, funnos att
utmäta för utskylderna i fråga, vilka uppgingo allenast till något över 50
kronor, har utmätningsmannen, med fullständigt frånseende härav, låtit
uppdyrka låset till det förvaringsställe, i vilket klaganden förvarade kontanta
penningar och andra värdesaker. Utmätningsmannen har till stöd
för detta sitt förfarande i sitt yttrande anfört, att penningar »i första
hand av oss uppbördsman efterfrågas». Även stadsfogden Karlson anser
berörda förfarande riktigt och synnerligen lämpligt.

I motsats härtill kan jag för min del emellertid icke finna utmätningsmannens
ifrågavarande förfarande vara lagenligt och riktigt. Även
om man anser finska lagens nyssberörda stadgande böra tillämpas i vårt
utsökningsväsen, kan man enligt min mening dock icke därför anse nämnda
förfarande vara försvarligt eller tillåtligt. Det är att märka, att även enligt
finska lagen befogenheten att öppna lås och förvaringsställen icke
sträcker sig längre än det för verkställigheten erfordras. Det ligger ock i
sakens natur, att utmätningsmannen icke i onödan, icke utan att det för
utmätningens verkställande är absolut nödvändigt, är berättigad att dyrka
upp lås och genomsöka förvaringsställen. I förevarande fall var dylikt
uppdyrkande av lås till förvaringsställe inne i bostaden alldeles icke erforderligt,
då i denna en mängd lösören funnos att utmäta och då det
ingenstädes är i lag föreskrivet, att penningar, därest sådana finnas, nödvändigtvis
eller ens företrädesvis framför andra lösören skola tagas i mät.
Nu har visserligen utmätningsmannen påstått, att klaganden vid ett tillfälle
våren 1916 skulle hava för honom uppgivit, att möblemanget i hennes
bostad icke var henne tillhörigt, men jag kan emot klagandens bestämda
bestridande och i denna del lämnade upplysningar, vilka i väsentlig mån
styrkas av ingivna handlingar, icke fästa tilltro till berörda påstående.
Med hänsyn till de i ärendet upplysta omständigheterna talar sannolikheten
icke för påståendets riktighet. Därmed må emellertid förhålla sig
huru som helst; även om klaganden skulle hava fällt ett sådant yttrande,
bör en utmätningsman icke enbart på grund av en dylik lös uppgift —
meddelad under samtal vid tillfälle, då de utskylder, om vilka då valfråga,
omedelbart av klaganden erlades och då följaktligen utmätning icke
blev ifrågasatt — uraktlåta att verkställa utmätning av i gäldenärens besittning
befintliga lösören. Eldigt 68 § utsökningslagen är endast sådan i
gäldenärens bo befintlig egendom, som bevisligen finnes tillhöra annan,
skyddad från utmätning. Av 69 § framgår, att annans anspråk på ägande —

1918 -

rätt till i boet befintlig lös egendom, där bevis om den påstådda rätten
ej företes, icke utgör hinder för egendomens utmätande; även om det vid
utmätningen bjudes sannolika skäl för anspråket, skall utmätning av sådan
egendom ändock äga rum. Jag anser det följaktligen i förevarande fall
hava varit utmätningsmannens ovillkorliga plikt att taga i mät i klagandens
bostad befintliga lösören utan att låta bryta upp låsta förvaringsställen
för eventuellt åtkommande av kontanta penningar. Därest sedermera
annan velat göra gällande äganderätt till utmätta lösören, hade vederbörande
haft att i behörig ordning klaga över förrättningen.

Frågan om utmätningsmans befogenhet i angivna hänseende är av
principiell vikt. Jag kan ej undgå att finna ett dylikt förfarande av utmätningsmän,
allmänt tillämpat, innebära uppenbara vådor och obehörigt
kränkande av enskild rätt. Konsekvensen av den uppfattning, som av
utmätningsmannen förfäktats såsom riktig, skulle bliva bland annat, att i
de fall, då utmätning lagligen må äga rum i gäldenärens frånvaro, utmätningsmannen
skulle äga rätt att trots befintligheten av andra utmätningsbara
tillgångar låta uppdyrka exempelvis kassaskåp och genomgå där
befintliga handlingar och värdesaker, delvis måhända av konfidentiell beskaffenhet
eller måhända annan än gäldenären tillhöriga. 1 yttersta nödfall,
då inga som helst andra utmätningsbara tillgångar veterligen finnas
att tillgå — sådana fall torde i själva verket sällan eller aldrig förekomma
— må ett dylikt förfarande kunna anses tillåtligt. Att i andra
fall tillgripa en dylik utväg för eventuellt åtkommande av penningar att
utmäta i stället för andra, befintliga lösören är i och för sig stridande
mot rätt och billighet, motbjudande för allmänna rättskänslan och saknar
tillika varje stöd av lag. Tendenser till införande av dylik olaglig praxis
böra i rättssäkerhetens intresse med skärpa tillbakavisas, detta redan på
den grund, att dylika övergrepp av tjänstemän äro i sin mån ägnade att
minska aktningen för lag och laga myndighet.

Då jag sålunda anser uppbördsmannen Lindqvist hava i ovan berörda
hänseende överskridit sin tjänstebefogenhet och visat oförstånd eller oskicklighet
i sin tjänst, uppdrager jag åt den åklagare, som av överståthållarämbetet
förordnas, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Lindqvist för berörda tjänstefel; och har åklagaren
att å Lindqvist yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.»

Av överståthållarämbetet har e. o. hovrättsnotarien Knut Eriksson
förordnats att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra det av
mig sålunda beslutade åtalet; och är det av Eriksson med anledning härav
emot Lindqvist till Stockholms rådhusrätt instämda mål fortfarande beroende
på rådhusrättens prövning.

— 1918 —

13. Felaktigt utförande av lantmäteriförrättning.

Handlingarna uti ett genom klagomål av civilingenjören Wilh. Schumacher
här anhängiggjort ärende utvisa bland annat följande.

Uti en hit ingiven skrift fäste klaganden min uppmärksamhet på det
sätt, varpå distriktslantmätaren i Stockholms läns mellersta distrikt Olof
Bagger-Jörgensen förfarit vid en av honom förrättad triangelmätning på
Lidingön. Denne hade, anförde klaganden, endast å den klaganden tillhöriga
egendomen Östra Yttringe låtit nedhugga cirka 500 träd och å
den stärbhuset efter klagandens fader C. W. Schumacher tillhöriga villaegendomen
Wilhelmshöj åtskilliga parkträd. Då klaganden i oktober 1915
fått vetskap om, att berörda skogsavverkning tagit sin början och att
därvid fällts cirka 350 träd, hade klaganden hänvänt sig till länsstyrelsen
i Stockholms län med begäran om handräckning för att ytterligare avverkning
icke skulle äga rum, men hade då erhållit det besked, att länsstyrelsen,
långt ifrån att vilja lämna klaganden hjälp, skulle lämna förrättningsmannen
handräckning, därest klaganden sökte hindra honom från att
fälla träd å klagandens mark. Länsstyrelsen hade gjort gällande, att 42
§ skiftesstadgan gåve förrättningsman rätt att förfara på sätt som skett.
Då klaganden emellertid hyst tvivel, huruvida denna uppfattning vore riktig,
och då han sedermera erfarit, att förrättningsmannen låtit hugga ytterligare
cirka 100 träd å Östra Yttringe samt, trots att parken å Vilhelmshöj
inhägnats och vakt utsatts för att hindra avverkning, låtit sitt
folk taga sig in därstädes och avverka träd, hade klaganden till Konungens
befallningshavande inlämnat en skrivelse med anhållan om omedelbar
hjälp för hindrande av berörda åverkan. När klaganden sedermera
hos t. f. landssekreteraren förhört sig rörande Konungens befallningshavandes
beslut i ärendet, hade meddelats, att skrivelsen.remitterats till förrättningsmannen
i och för yttrande, varjämte uppgivits, att förrättningsmannen
under hand förklarat, att vidare åverkan ej skulle förekomma.
Icke desto mindre hade samma dag ytterligare sådan vidtagits å Wilhelmshöjs
park.

Då klaganden ansett någon rättshjälp ej vara att erhålla från Konungens
befallningshavande samt ytterligare åverkan å Wilhelmshöj och Östra
Yttringe, där skogen redan korsades av härs och tvärs uthuggna gator,
kunde befaras, hemställde klaganden om skydd mot ifrågavarande, enligt
klagandens förmenande olaga åtgärder.

Klaganden ville därvid först ifrågasätta, huruvida triangelmätningen i
fråga överhuvud taget kunde anses vara en lantmäteriförrättning, varmed

6 — Justitieombudsmannens ämbetsbcråttclse till 1918 års riksdag.

Konungens befallningshavande hade att skaffa och vartill den ägde meddela
förordnande. Klaganden syntes densamma vara en fullkomligt privat
förrättning, som icke berättigade till Konungens befallningshavandes ämbetsåtgärd.
Klaganden bestrede sålunda befogenhet för Konungens befallningshavande
att meddela berörda uppdrag. Det rättmätiga i detta klagandens
bestridande torde även framgå därav, att förrättning av ifrågavarande
slag oftast utfördes av icke lantmätare utan något som helst förordnande
från Konungens befallningshavande, i vilket hänseende klaganden
hänvisade till triangelmätningarna av Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg m. fl. städer.

Klaganden bestrede vidare, att triangelmätning vore en lantmäteriförrättning
av det slag, som § 42 skiftesstadgan avsåge. Skiftesstadgan kände
alls icke till dylik mätning, och dess stadganden vore icke därå tillämpliga.
Detta vore en mening, som omfattades även av lantmätare.

Då frågan vore av allmän och principiell betydelse, torde ett slutgiltigt
avgörande därav vara av stor vikt.

Skulle emellertid åter skiftesstadgans bestämmelser kunna anses tilllämpliga
på nu ifrågavarande förrättning, så torde det dock vara uppenbart,
att förrättningsmannens ovan relaterade förfaringssätt varit olagligt
och att klagandens rätt av honom i hög grad kränkts. Ovannämnda 42 §
stadgade, att »lantmätare må icke hindras att ägor övergå, i vad till verkställighet
av hans förrättning nödigt finnes; vare han dock skyldig därvid
noga tillse, att skada å växande gröda, så vitt möjligt är, undvikes samt
att skog icke onödigt ned hugg es *. Huru hade förrättningsmannen uppfyllt
sistnämnda bestämmelse? Av bifogade intyg från f. d. förste ingeniören
vid Stockholms triangelmätningsnämnd John Enberg, vice stadsingenjören
Olof Myrberg och hos Allmänna ingenjörsbyrån anställde, å detta
område speciellt sakkunnige ingenjören Tom Lundberg torde med full tydlighet
framgå, att förrättningsmannen i stället för att begagna instrumentoch
signalställningar, vilkas uppförande medfört någon kostnad, i stället
gjort diverse onödig avverkan. Vilken uppfattning man i övrigt hade,
torde det väl med berörda vittnesbörd vara tydligt, att förrättningsmannen
i fråga härom gått över de råmärken, skiftesstadgan anvisade, och påkallade
klaganden därför laga åtgärd mot förrättningsmannen för hans förseelse
härutinnan.

Vid klagoskriften voro i styrkt avskrift fogade följande intyg:

1) ett den 17 november 1915 av vice stadsingenjören i Stockholm
O. Myrberg samt vid Allmänna ingenjörsbyrån anställda ingenjörerna H.
G. Torulv och T. Lundberg utfärdat intyg av innehåll, att ifrågavarande

— 1918 —

å egendomen Ostra Yttringe verkställda upphuggningar till största delen
kunnat undvikas, om instrument- och signalställningar uppförts;

2) två så lydande intyg:

»Undertecknad, vilken på begäran av civilingenjören Wilh. Schumacher
besökt egendomen östra Yttringe, Lidingö Villastad, har därvid fått den
uppfattningen, att vid därstädes pågående triangelmätning skogsavverkning
i ovanligt hög grad ägt rum, och det synes mig säkert, att denna avverkning
kunnat i avsevärd grad reduceras, antingen genom användande av
instrumentställningar eller eventuell omläggning av nätet. I huru stor
grad detta kunnat ske, kan jag icke bedöma, då mitt hälsotillstånd icke
tillåtit mig att ingående rekognoscera terrängen.

Stockholm den 17 nov. 1915.

John Enhet g.

f. d. Förste ingenjör vid Stockholms Triangelmätningsnämnd»;

»Undertecknad, som å triangel punkten vid Yttringe undersökt möjligheten
att utan huggningar åstadkomma från denna punkt behövliga sikter,
förklarar härmed som min åsikt, att samtliga huggningar kunnat och bort
undvikas genom uppförande av ett 13 meter högt torn för instrumentuppsättning.
Kostnaden för ett sådant av den typ, som i alla dylika fall bygges
vid Rikets allmänna kartverks trianguleringsarbeten, skulle enligt min
erfarenhet icke ha överskridit 400 kr., men torde ett torn i detta fall kunnat
byggas väsentligt billigare. Genom uttagande av ett 10-tal större och
15 mindre träd av den på platsen växande skogen hade allt för ett tornbygge
behövligt virke (utom c:a 8 kv.-m. plank till golv) erhållits, varefter"
återstående kostnader för handräckning, materialier in. m. icke behövt
överstiga 100 kr.

Stockholm 1915 nov. 30.

Bengt Aurell.

Fil. känd. Geodet vid Rikets Allm. knrtv.»;

3) en här allenast i transumt återgiven, den 2 december 1915 av observatorn
vid geodetiska avdelningen av rikets allmänna kartverk fil. doktorn
E. Fagerholm till klaganden avlåten skrivelse:

»De olägenheter, som trianguleringen av Lidingön medfört, äro ej nödvändigt
förbundna med detta mätningssätt utan hava sin grund i ett oriktigt
förfarande från mätningsförrättarens sida. —--— Enligt min

erfarenhet sker mätning från torn, om dessa äro riktigt byggda, med fullt
lika stor skärpa som mätning från marken. I många fall ger torn till och

- 1918 —

med bättre resultat, emedan bilderna bliva lugnare, då siktlinjen ej stryker
tram tätt etter marken. Huggningar av gator anser jag vid triano-elmätnmg
vara en nödfallsutväg, som endast i undantagsfall och under alldeles
speciella förhållanden bör komma ifråga. — — —.

Distnktslantmätaren Bagger-Jörgensen har helt och hållet underlåtit

.bygg3, t°ni men har i stället utfört mycket omfattande hugo-nin^ar.
Härigenom har uppstått en avsevärd fördyring av arbetet, vilken möjligen
kommer att drabba kommunen, samt ett synnerligen osympatiskt intrång i
den enskilda äganderätten. &

På grund av min ingående kännedom om terrängen på Lidingön i
öremng med^ en ej obetydlig erfarenhet i triangelmätning tvekar jag ei
att bestämt påstå, att de vid triangelmätningen på Lidingön utförda huo-o--mngarna av gator till allra största delen kunnat utan minsta oläo-enhet
undvikas. Att så ej skett, vittnar om att förrättningsmannen antingen
saknar önskvärd erfarenhet eller ej funnit nödigt att tillmötesgå markägarnes
berättigade önskningar, även då detta kunnat ske utan någon kostnadsökning
eller annan olägenhet för förrättningen.

Den enda fördel, som man kunde tänka sig att den på Lidingön använda
metoden med huggningar möjligen skulle hava framför torn, vore
vid anslutningen av framtida polygonlinjer till triangelnätet. Det är nämligen
vid en dylik anslutning en fördel att från triangelpunkten kunna se
en annan tnangelpunkt, så att polygonlinjen kan anslutas ej endast i koordmater
utan även i riktning och därigenom erhålla en nyttig, ehuru ei
nödvändig kontroll. Hade då triangelmätningen skett från torn, så skulle
man kunna frukta, att detta ruttnat ned, så att man ej kunde se nåo-on
annan triangelpunkt från platsen vid tiden för polygon mätn in o-en. Att
detta endast är ett klent och ohållbart försvar för gathuo-gnino- vid triangelmätningen,
är lätt att inse. För det första därav att polygonmätningens
. anslutning mycket väl kan ske utan den kontroll, som riktnino-sanslutningen
vid triangelpunkten ger. För det andra därav att ett väl byg torn, som. ej utsattes för åverkan, torde vara användbart för ifrågavarande
ändamål i minst 20 år, och efter den tiden torde ej heller gatorna vara
så klara, att de medgiva syftningar till en annan triangelpunkt. Slutligen
framför allt därav att det för den bästa anslutningen av polygonmätnin^en
år fullkomligt tillräckligt att se en enda annan triangelpunkt. Hade vid
«? hivande polygonmätning något torn blivit oanvändbart, så har man ju
alltid den möjligheten öppen att med huggning klargöra den lättast åtkomna
sikten till annan triangelpunkt, under det att nu vid triano-elmätmngen
i många fall huggits ett stort antal gator från samma punkt.

En stundom hörd åsikt att mätning från torn skulle ske med mindre

— 1918 —

noggrannhet, är, såsom jag redan framhållit, alldeles oriktigt och vittnar
endast om okunnighet hos den, som framställer den.

Framför huggningar av gator har användandet av torn tekiliskt den
fördelen, att de giva fri utsikt runt om, så att det utan svårighet låter
sig göra att under mätningens gång taga med sikter, som, ehuru de ej
ingått i den ursprungliga planen, dock visat sig önskvärda.

Att olägenheten för markägaren är ojämförligt mycket mindre vid
tornbygge, är så klart, att det väl knappast behöver omnämnas. För tornbygge
fordras endast ett ringa antal träd och avröjning av ett område på
i regel föga mer än 150 kvadratmeter. Och detta område är sällan bevuxet
med värdefull skog, ty triangelpunkten förlägges i regel till den
högsta punkten i omgivningen.

De olägenheter, som på Lidingön uppstått i samband med triangelmätningen,
äro ej nödvändigt förbundna med en sådan mätning, utan hade
lätt kunnat av förrättningsmannen undvikas.»

Uti infordrat yttrande anförde Konungens befallning shuv ande i Stockholms
lön i huvudsak följande:

»På ansökning av byggnadsnämnden i Lidingö köping förordnade
Konungens befallningshavande den 7 april 1915 distriktslantmätaren Bagger-Jörgensen
att verkställa triangelmätning inom köpingens område.

Uti en den 8 september 1915 ingiven skrift anförde Bagger-Jörgensen,
att det för utförande av berörda mätningsarbete vore oundgängligen
nödvändigt att placera s. k. triangelpunkter även utanför det egentliga
mätningsområdet, bl. a. på Bogesunds ägor norr om Askrikefjärden, men
att innehavaren av Bogesunds fideikommissegendom förbjudit honom att
verkställa upphuggning i skogen av nödiga siktlinjer. Med anledning härav
och under framhållande att förrättningen måste anses vara sådan, som
avses i 11 § skiftesstadgan, samt under åberopande av 42 § samma stadga
och 19 § i nådiga instruktionen för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare
den 22 oktober 1909, anhöll Bagger-Jörgenscn om den handräckning,
som kunde vara behövlig för verkställande av ifrågavarande förrättning.

över ansökningen inhämtade Konungens befallningshavande yttrande
från Kungl. lantmäteristyrelsen, som den 13 september 1915 avgav det
begärda yttrandet och däruti, under åberopande av ett därvid fogat yttrande
av professorn K. D. P. Rosen, anförde, att enligt styrelsens mening
42 § skiftesstadgan måste anses avse även ägor utanför område, som voro
föremål för förrättning, samt vinna tillämpning jämväl vid den mätningsmetod,
vilken vid ifrågavarande förrättning skulle användas, så mycket

— 1018 —

hellre som samma metod vore ägnad att minska behovet av uthuo^ninoav
skog.

Genom resolution den 17 september 1915 förordnade Konungens befallningshavande,
under åberopande av 19 § i lantmäteriinstruktionen och
42 § skiftesstadgan, att därest innehavaren av Bogesunds fideikommissegendom
eller någon med hans uppdrag skulle söka förhindra utförandet
av sådana arbeten å egendomens område, som vore nödvändiga för verkställighet
av ifrågavarande mätningsarbete, vederbörande utmätningsman
finge, på framställning av Bagger-Jörgensen, meddela den handräckning,
som för samma tjänstegöromåls verkställande kunde vara erforderlig.

Konungens befallningshavandes uppfattning i denna fråga är således
den, att det förordnande, som meddelats Bagger-Jörgensen att verkställa
triangelmätningar inom Lidingö köpings område, avsett sådan förrättning,
som omförmäles i 11 § skiftesstadgan, att följaktligen, jämlikt 13 § skiftesstadgan,
Konungens befallningshavande varit behörig att meddela berörda
förordnande och att 42 § samma stadga är å denna förrättning tilllämplig.
För denna uppfattning anser sig Konungens befallningshavande
äga stöd uti det av sakkunnig myndighet, d. v. s. lantmäteristyrelsen,
gjorda uttalande, varför redogjorts här ovan.

Beträffande de av ingenjören Schumacher härstädes anhängiggjorda
ärenden, vilka äga sammanhang med de i klagoskriften berörda förhållanden,
får Konungens befallningshavande meddela följande.

Den 12 november 1915 inkom Schumacher med en skrift, däruti han
anhöll, att Konungens befallningshavande måtte vidtaga åtgärd till förhindrande
av skogsskövling å Schumachers lägenhet å Lidingön vid av lantmätaren
Bagger-Jörgensen företagen triangelmätning för Lidingö köpings
räkning. Över denna ansökning hördes Bagger-Jörgensen, som uti förklaring,
vilken inkom den 22 berörda november, meddelade att någon
ytterligare skogshuggning icke komme ett verkställas å Schumachers egendom
efter den 15 i samma månad. Genom resolution den 24 november
1915 förklarade Konungens befallningshavande att, med avseende å vad
förrättningsmannen anfört, funne Konungens befallningshavande Schumachers
framställning icke till vidare åtgärd föranleda.

Den 27 november 1915 inkom Schumacher med en ytterligare skrift,
däruti han, under åberopande av ett vid skriften fogat intyg, enligt vilket
den 22 i samma månad fällts fyra barrträd å Schumachers egendom
Östra Yttringe i Lidingö köping under uppgift att fällningen skedde för
utförande av lantmäteriförrättning, anhöll om Konungens befallningshavandes
omedelbara ingripande till förhindrande av vidare åverkan. ° I sammanhang
med det denna ansökning genom resolution samma den 27 no —

1918 —

vember utställdes till delgivning med Bagger-Jörgensen, fann Konungens
befallningshavande, jämlikt 10 § i nådiga instruktionen för landshövdingarna
i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den
10 november 1855, skäligt tillsvidare och intill dess nödig utredning vunnits
förbjuda Bagger-Jörgensen eller annan med hans uppdrag att verkställa
trädfällning eller annan åverkan å Schumachers egendom Östra Yttringe
vid vite av 50 kronor, om däremot brötes. Den 29 november inkom
Bagger-Jörgensens förklaring. Däri meddelade han, att han den 13 samma
månad av sin tjänstemedhjälpare erhållit bestämd uppgift, att samtliga erforderliga
upphuggningar skulle vara verkställda senast den 15 november,
men att han vid sin återkomst från en tjänsteresa av tidningarna erfarit,
att ytterligare skogshuggning skulle hava verkställts den 22 samma månad,
och att han av tjänstemedhjälparen erfarit, att detta beklagligt nog vore
riktigt. Den senare huggningen hade sålunda verkställts utan BaggerJörgensens
vetskap och på grund av ett beklagligt missförstånd.

Genom resolution den 15 december 1915 har Konungens befallningshavande,
med avseende å vad Bagger- Jörgensen anfört, funnit vidare åtgärd
från dess sida i ärendet icke erforderlig, än att det genom resolutionen
den 27 november 1915 meddelade vitesförbud förklarades hava förfallit.»

Distriktslantmätaren Bagger-Jörgensen anförde i avgivet yttrande huvudsakligen
följande:

»Frågan om triangelmätning av Lidingö köpings område har uppstått
genom de rön, som vid en mängd lantmäteriförrättningar gjorts angående
de bristfälliga kart- och mätningsförhållandena inom köpingen. Särskilt
har det ofta visat sig nästan omöjligt att av befintliga kartor sammanställa
erforderliga översiktskartor, då detta varit behövligt för olika kommunala
behov. Ett tillförlitligt kartmaterial är i en mängd fall absolut
nödvändigt, för att de kommunala myndigheterna skola kunna på ett rätt
sätt fylla sina åligganden. För ett samhälle sådant som Lidingö köping
torde det få anses vara av synnerligen stor vikt att få mätningsförhållandena
ordnade på ett tidsenligt och betryggande sätt. Att få till stånd
den nödvändiga grundvalen för tidsenliga kart- och mätningsarbeten, d. v. s.
en triangulering, torde vara otänkbart genom åtgöranden från jordägarna
eller någon annan myndighet än köpingen själv. Triangelmätning torde
därför vara en sådan allmän angelägenhet, varom köpingens fullmäktige
äga att besluta.

Förordnande för mig att verkställa triangelmätningen begärdes i enlighet
med kommunalfullmäktiges beslut av byggnadsnämndens ordförande
den 1 april 1915 och utfärdades sådant förordnande av Konungens befall —

1918 —

ningshävandc den 7 i samma månad. Detta förordnande torde grunda sia
i »i'' j1 öäJancfe skiftesstadga, enligt vilken lantmätares tjänstebiträde
kan påföra ras för bl. a. ägors avmätning. Bestämmelserna i detta korum
synas mig åsyfta allt, som kan hänföras till lantmäteri, och att trianaelmatning
är lantmäteri torde svårligen kunna bestridas. Det invändes,°att
skiftesstadgan icke kände eller känner till triangelmätning. Denna stadga
nämner överhuvudtaget icke någon särskild mätningsmetod, och skulle endast
de inätningsmetoder, som voro använda eller kända vid vår snart
100-åriga skiftesstadgas tillkomst, nu vara lagliga, så skulle icke månaa
procent av lantmätarnas tjänsteförrättningar fylla detta krav.

Rörande det sätt, varpå triangelmätningen planlagts och hittills utförts,
tillåter jag mig hänvisa till bifogade utredning av kontrollanten vid
arbetet professorn vid generalstaben Karl D. P. Rosen, och därutöver framhålla
följande. Vid uppgörande av planen för mätningen hade jag trots
en _ omsorgsfull rekognoscering icke tänkt mig, att upphuggning av siktmjer
skulle erfordras till den omfattning, som sedermera visade sia bliva
no väldig, även sedan åtskilliga förändringar vidtagits i syfte att minska
skogshuggnmg. Flera gånger under triangelnätets utstakning hade jaa
övei äggmngar om eventuella tornbyggnader med byggnadsnämndens ordförande,
men resultatet därav blev, att jag ansåg det riktigast att ej använda
sadana byggnader. Skulle tornbyggnader "genomgående använts för
att undvika skogshuggning, torde minst ett 20-tal sådana erfordrats till
en medelkostnad av omkring 500 kronor. Då hela mitt arvode för mätningen,
inberäknat all hantlangningskostnad, således även den som erfordras
för upphuggning i skogen, utgör 6,250 kronor, inses lätt, att kontraktet
och planen för mätningen byggts på den förutsättningen, att tornbyggnader
i nämnvärd utsträckning icke skulle ifrågakomma."'' Därvid bör
även markas, att en avsevärd del av tornbyggnadskostnaden skulle drabba
köpingen, under det att arbetet med skogshuggningen uteslutande skulle
bekostas av mig. För arbetets resultat och särskilt för dess användbarhet
tor _ framtiden anser jag det i allmänhet och särskilt i detta fall vara en
avgjord fordel att undvika tornbyggnader. Man kan nämligen med visshet
antaga, att anslutning av polygonlinjer till en mängd triangelpunkter,
särskilt dar tornbyggnader kunna ifrågasättas, icke kommer att ske förrän
etter ett 10-tal år, under vilken tid köpingen sålunda skulle haft att med
ej obetydlig kostnad underhålla eventuella torn. Att i enstaka fall använda
torn och icke i andra, hade med säkerhet kommit att framstå såsom
ett obehörigt gynnande av vissa jordägare.

Av professor Rosén uttalad åsikt, att huggning av fyra träd i Vilhelmshöjs
park varit en olämplig åtgärd, kan jag icke dela. Någon sikt —

1918 —

linje eller upphuggen gata i parken har därigenom ej uppstått, och även
efter borttagande av dessa träd blir det nödvändigt att vid vinkelmätningen
använda höga signaler i siktlinjens båda ändpunkter. Här har således
särskilda åtgärder vidtagits för att minska huggningen, därför att
området i fråga var park. Att parken lidit någon nämnvärd skada genom
borttagande av dessa fyra träd, vågar jag bestrida. Den räknar säkerligen
mer än 400 träd och under hösten hava åtskilliga träd fällts av ägaren,
antagligen såsom nödvändig gallring. Att skog onödigt nedhuggits inom
Wilhelmshöj, torde icke kunna påstås, även om delade meningar kunna
råda om lämpligheten av den ena eller andra åtgärden. Att just dessa
fyra träd nu efteråt fått ett särskilt högt värde, är dock märkligt, och
ännu märkligare vore, om den skada, som uppstått genom borttagande av
dessa medelstora träd, skulle kunna taxeras till 500 kronor, eller den kostnad,
som erfordrats för tornbyggnader.

Att taga oss in i parken trots stängda grindar har jag ansett vara
berättigat på grund av bestämmelsen i 42 § skiftesstadgan, att lantmätare
ej får hindras i sin förrättning. — — —.

Med anledning av de intyg, som bifogats klagoskriften, tillåter jag
mig framhålla, att--— allmänna ingenjörsbyrån har med mig kon kurrerat

om uppdraget att utföra mätningen, varför dess representant
knappast torde kunna anses vara fullt opartisk. Om samtliga intygsgivare
gäller, att de endast skärskådat en detalj av arbetet och icke tagit kännedom
om föreskrifterna för mätningens utförande, kontraktets bestämmelser,
planen för triangelnätet och de särskilda motiv, som i ena eller andra
fallet varit utslagsgivande.

Slutligen vill jag upplysa, att det icke mött svårigheter, att om de
verkställda skogshuggningarna komma överens med övriga jordägare på
Lidingön, bland vilka åtskilliga drabbats betydligt hårdare än ägaren av
östra Yttringe.»

Rörande de av Fagerholm och Aurell avgivna intygen anförde Bagger-Jörgensen
uti eu ytterligare ingiven skrift bland annat följande:

»De båda intygsgivarne kan jag ej anse tillräckligt sakkunniga för
att bedöma denna fråga. Båda stödja sin sakkunskap på tjänstgöring vid
geodetiska avdelningen av rikets allmänna kartverk. De genom denna institution
utförda triangelmätningarna äro avsedda att ligga till grund för
landets kartarbeten och äro av en helt annan art än Lidingö triangelmätning,
som skall bilda grundval för lantmäteriförrättningar, tomtmätningar
och dylikt. Någon triangelmätning av senare slaget hava de båda intygsgivarna
mig veterligt icke haft beröring med.»

7 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

Det av byggnadsnämndens kontrollant vid mätningen, professor Rosén
avgivna utlåtande, vilket av Bagger-Jörgensen i ovan återgivna yttrande
åberopats, innehöll bland annat följande:

»Trianguleringens ändamål är fastställande av ett varaktigt och noggrant
underlag för alla planmätningar inom Lidingö köpings hela område.
Då köpingen själv endast i ringa omfattning äger mark, måste tydligen
den av köpingen bekostade mätningen anses vara avsedd främst till
de enskilda jordägarnas gagn. — — —.

Min första åtgärd som kontrollant var att granska mätningsplanen, en
av distriktslantmätaren O. Bagger-Jörgensen efter rekognoscering uppgjord
triangelkarta, daterad den 5 aug. 1915. Av denna karta och muntliga
förklaringar framgick, att samtliga triangelpunkter utom en, Skärsätra vattentorn,
skulle bliva s. k. stationspunkter, där instrumentuppställning
kunde ske direkt på marken eller på fast byggnad. Härav följde, att
skogshuggning för erhållande av siktlinjer skulle erfordras i tämligen stor
omfattning men i huvudsak beröra sådana mera avlägsna skogstrakter, där
trädfällningen kunde förmodas ej vålla oskälig skada. Då denna konsekvens
av mätningsplanen av mig ansågs vara en praktiskt-ekonomisk angelägenhet,
som närmast rörde byggnadsnämnden och lantmätaren, ingick
jag vid granskningen ej på närmare detaljer. Från mätningsteknisk synpunkt
var enligt min mening planen mycket lyckad, i det triangelnätets
form efter en mindre jämkning och med hänsyn till de svåra terränghindren
var god och även anordningen med stationeringen på marken fördelaktig.
Jag godkände därför utan tvekan planläggningen, d. v. s. triangelkartan.
— — —.

Emellertid har skarpt klander höjts just mot den anordningen vid
mätningsplanens genomförande, att ganska stor skogshuggning skett, och
jag har därför anledning att nu efteråt närmare ingå härpå. Givetvis kan
en triangulering planläggas efter många andra metoder än den nu använda.
Sålunda kunna i en skogrik trakt några punkter förläggas högt
över marken antingen på observationstorn eller i s. k. avskurna punkter,
t. ex. signaler fästade i höga träd. Det är klart, att man genom dylika
anordningar kan i stor omfattning minska skogshuggningarna. Från mätningsteknisk
synpunkt är dock ett sådant förfarande ej så fördelaktigt som
att på sätt, som nu skett på Lidingön, placera mätningspunkterna på marken.
På det sistnämnda sättet blir enligt min åsikt, för att nämna en
fördel, triangelmätningens tillgodogörande för den senare kommande anslutningen
av polygonlinjer och andra mätningsarbeten väsentligt underlättad,
synnerligast som avsevärd tid kan förväntas dröja, innan denna anslutning
för en del punkter kommer att ske. Men frågan är också av

— 1918 —

ekonomisk betydelse ej blott för jordägarna utan även för kommunen, som
påkostar mätningen. Kan det anses skäligt, att kommunen skall bestå
dyrbara anordningar för en mätning, som dock övervägande är till jordägarnas
fördel? Det må för övrigt vara en smakfråga, huruvida smala
gator i skogen eller här och där på röjda platser resta timmerställningar
äro mest vanprydande.

Då det kunde tänkas att man, på grund av att särskilt omfattande
skogshuggning visat sig nödvändig för några enstaka fläckar av ön, lämnat
dessa tillsvidare fria från triangelnät, må däremot invändas, att ett sådant
förfarande skulle medföra stora olägenheter i framtiden, då de uppkomna
luckorna skola fyllas — ett i regel synnerligen svårt och dyrbart arbete.

Till sist vill jag beträffande kritiken mot trianguleringens planläggning
anmärka, att det är ofantligt mycket lättare att klandra nätet, då det
redan blivit upphugget med punkter och linjer fullt synliga på marken,
än att i Lidingöns svåra terräng dessförinnan, då endast flaggor i trädtopparna
utgöra stöd för åskådningen, bedöma det kommande resultatet.
Jag tror visserligen, att vida mera skogsfällning nu skett än vad som vid
den första utstakningen beräknades bliva nödvändigt. Men detta förhållande
torde mera få betraktas som en olyckshändelse, såvida man ej anser
sig berättigad fordra den orimligt detaljerade förberedelse, som en
noggrann beräkning av linjehuggningen skulle erfordrat.

Jag övergår nu till planens verkställande på marken. Därvid hava
flera sådana förenklingar och förbättringar, som under stakningens gång
visat sig möjliga, blivit gjorda, medförande mindre skogshuggning än vad
den ursprungliga planen skulle medfört. För några dagar sedan har nu
definitiv utstakning jämte upphuggning av siktlinjerna fullbordats. Det
har därvid, såvitt hittills är känt, visat sig, att samtliga jordägare å Lidingön
utom en i insikt om förrättningens betydelse för dem själva och
för Lidingö socken varit tillmötesgående. — — —.

På Lidingön har endast en jordägare, nämligen ägaren till Östra Yttringe,
ansett sig hava orsak att söka hindra förrättningens gång. Jag har
med anledning därav dels i nämnda jordägares närvaro besökt en triangelpunkt
på ägorna, dels den 28 november 1915 jämte distriktslantmätaren
Bagger-Jörgensen besökt samtliga å Östra Yttringe belägna punkter
och genomgått samtliga där upphuggna triangelsidor, dock med undantag

för punkten Wilhelmshöj.---Rörande punkternas utväljande har

jag ingen anmärkning att göra. Terrängen är här svår, skogklädd och
saknar ”dominerande höjder. Särskilt måste punkten 200 in, NW om ö.
Yttringe gård anses väl vald med hänsyn till triangelnätets form och till
närbelägenheten vid landsvägen, där polygonlinje kommer att dragas.

— 1918 —

Närmast kommer då frågan, i vad män skogshuggning kunde hava undvikits
genom särskilda anordningar såsom observationstorn. Triangelpunkten
Wilhelmshöj ligger i parken, varest ett observationstorn fordrat åtskillig
huggning, som nu för denna punkt genom placering på marken
undvikits. Genom uppförande av 4 ä 5 torn, delvis av avsevärd höjd,
hade däremot huggningen på övriga punkter i väsentlig mån undvikits och
beträffande sikten genom trädtopparna vid Wilhelmshöj ej alls ifrågakomma.
Jag kan däremot ej avgöra, huruvida beträffande triangelpunkten
Wilhelmshöj genom nämnda tornbyggnader all huggning i parken skulle
bortfallit. Ovan har jag påpekat att på grund av förut överlagda skäl
systemet med punkter på marken överallt tillämpats. Skulle nu förrättningsmannen
anses hava varit förpliktad att göra en så bestämd avvikelse
från den fastställda planen, som det skisserade tornbygget på Östra Yttringe
och omnejd inneburit? För min del besvarar jag den frågan nekande.
Mina skäl härför äro följande. Det är givetvis lantmätaren, som
ensam bestämmer detaljerna vid utförandet av den uppgjorda mätningsplanen,
i den mån kontraktet häri lämnar honom frihet. Skulle han åläggas
underhandlingar såväl om skogsfällningar som om de därmed sammanhängande
tekniska mätningsfrågorna med ägaren till varje markstycke, som
hans mätning går över, bleve arbetet härigenom oskäligt försenat och vid
uppstående tvist kanske helt stoppat. Det torde ock vara svårt för en
fackman att i detta fall påvisa, att lantmätaren gjort ett fel, då han, troligen
med hänsyn till lämplighetsskäl av teknisk och ekonomisk natur,
ansett sig böra fullfölja sin stakningsplan. Dessutom kan, som ovan
nämnts, lättare nu efteråt bedömas, vad som genom särskilda anordningar
kunnat vinnas till jordägarens fördel genom att överge planen, än vad
fallet var på förhand under ett med nödig raskhet utfört utstakningsarbete.
Det är icke så, att lantmätaren skall vare sig i allmänhet eller i
särskilda fall, välja den mätningsmetod, varigenom, såvitt på förhand kan
bedömas, skog i minsta omfattning kommer att fällas. Däremot är lantmätaren,
sedan metod och plan valts efter väl avvägda skäl — och bland
dessa ingår ock frågan om skogshuggningen —, lagligen skyldig tillse, att
ej skog onödigt fälles. Min åsikt är således, att i det fall, som här föreligger,
man icke med fog kan påbörda lantmätaren som tjänstefel, att han
förlagt punkterna på marken och utfört därav följande skogshuggning.
Men det finnes ock en annan sida av frågan än den juridiska, nämligen
billigheten av att jordägarens önskningar, där så utan mätningens störande
kan ske, tillgodoses. Särskilt har väl jordägaren rätt att begära, att på
hustomt eller prydnadsmark växande träd icke fälles utan alldeles tvingande
skäl av mätningsteknisk art. Då nu, såvitt känt är, förrättnings —

1918 —

mannen eller hans medhjälpare av oförstånd låtit nedhugga några träd i
den som park ordnade skogsdungen vid Wilhelrashöj, detta mot jordägarens
vilja och ehuru huggningen torde hava kunnat undvikas genom höjning
av siktlinjens ändpunkter, tillåter jag mig uttala mitt bestämda ogillande
av denna principiellt olämpliga åtgärd.

Jag har vidare granskat skogshuggningen å östra Yttringe i avsikt
att tillse, om skog onödigt fällts. Med några undantag äro linjerna särdeles
smala, ibland enligt min mening alltför trånga för att länge vara
användbara. Endast på ett ställe, nämligen nära en s. k. skogsplurr väster
om den nämnda punkten nära landsvägen torde någon felhuggning
kunna anmärkas. Jag anser dock fällandet av några få träd utanför linjen
i denna svåra terräng ursäktligt, ty någon felprocent måste rimligen
påräknas. — — —.

Mitt slutomdöme på grund av den utförda undersökningen är, att jag
anser förrättningsmannen hava förfarit klandervärt endast beträffande en
detaljsak, som dock kan kännas viktig för den det gäller. I övrigt anser
jag att förrättningsmannen på ett skickligt, energiskt och för Lidingö köping
fördelaktigt sätt utfört det arbete, jag hittills haft tillfälle besiktiga.

Lidingö den 2 december 1915.

Karl D. P. Rosén.*

Uti infordrat utlåtande anförde vidare lantmät er istyr elsen i huvudsak
följande:

»I ärendet är upplyst, att beslut om arbetets utförande fattats av
kommunalfullmäktige inom Lidingö köping, som omfattar hela Lidingön.
Någon erinran i fråga om detta besluts laglighet har icke förekommit, och
ostridigt är, att detsamma vunnit laga kraft. Byggnadsnämnden såsom
den, å vilken det ankommer att bringa beslutet i verkställighet, har ingått
avtal om arbetets utförande med distriktslantmätaren i Stockholms
läns mellersta distrikt L. O. Bagger-Jörgensen, inom vilkens tjänstgöringsområde
Lidingön är belägen. I enlighet med bestämmelse i § 3 i bifogat
kontrakt, att arbetet skulle utföras efter förordnande av Konungens befallningshavande,
har byggnadsnämnden gjort sådan ansökning, och har
det sålunda begärda förordnandet utfärdats av Konungens befallningshavande
den 7 april 1915.

Klaganden har emellertid bestritt Konungens befallningshavandes befogenhet
att meddela detta förordnande under förmenande, att arbetet vore
en helt och hållet privat förrättning, till stöd varför han erinrat, att förrättning
av dylikt slag oftast utfördes av annan än lantmätare utan något

— ibis —

förordnande. Det vill emellertid synas, som om ordalydelsen i 11 § skiftesstadgan
är fullt tydlig i denna del, ity att där förordnas, att vilken,
som sådant åstundar, äger att erhålla tjänstebiträde av lantmätare för
bland annat ägors avmätning. Av intresse kan vara att i detta sammanhang
meddela, att i det ursprungliga förslaget till 1827 års skiftesstadga,
varav den gällande skiftesstadgan framgått efter mindre omfattande revision,
ifrågavarande lagrum löd: »åstundar jordägare lantmätares biträde
o. s. v.» Sedan emellertid högsta domstolen erinrat, att denna ordställning
till förekommande av missförstånd borde ändras till: »åstundar ägare
eller innehavare av jord lantmätares biträde o. s. v.», infördes på förslag
av föredragande statssekreteraren följande lydelse: »åstundar någon tjänstebiträde
av lantmätare o. s. v.». Denna lydelse, som lagrummet i fråga
erhöll i 1827 års skiftesstadga, har detsamma allt sedan bibehållit.

Samtidigt med 1827 års skiftesstadga utfärdades även nådig instruktion
för generallantmäterikontoret, provinslantmäterikontoren samt lantmätarna
i riket. Uti 19 § i denna instruktion var föreskrivet, dels att
»de i varje län på stat varande, jämte övriga till tjänstgöring i länet behörigen
stationerade lantmätare stå under Vår befallningshavandes lydnad;
och må de icke företaga sig andra geometriska mätningar eller lantmäterigöromål,
än vartill Vår befallningshavandes förordnande dem meddelas»,
dels att »vid utfärdande av förordnanden till private lantmäteriförrättningar,
ställe sig Vår befallningshavande till efterrättelse, vad i Vår nådiga
stadga om skiftesverket i riket finnes föreskrivet.»

Dessa bestämmelser återfinnas i huvudsak uti senare instruktioner och
jämväl uti nu gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets
lantmätare av den 22 oktober 1909 uti dess 17 §.

På grund av vad sålunda anförts synes det lantmäteristyrelsen uppenbart,
att Konungens befallningshavande icke kunnat undandraga sig
att i enlighet med 13 § skiftesstadgan utfärda det begärda förordnandet,
och må till ytterligare belysning av förhållandena framhållas, att anmälarens
motsatta uppfattning måste med stöd av 17 § 1 mom. och 43 § 1
mom. i gällande nådiga instruktion för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare
leda till den orimligheten, att vederbörande bleve berövade möjligheten
av lantmätares biträde för utförande av arbeten av ifrågavarande
slag och uteslutande hänvisade att för dylika ändamål anlita privata
teknici.

Då sålunda torde få anses ofrånkomligt, att 11 § i skiftesstadgan i
förevarande fall är tillämplig och att förordnandet är i laga ordning tillkommet,
torde härav följa, att även bestämmelserna i 42 § skiftesstadgan
skola följas.

1918 —

Häremot har anmälaren emellertid sökt gorå gällande, att arbetets
egenskap av triangelmätning skulle föranleda, att sistberörda författningsrum
icke vore tillämpligt, alldenstund skiftesstadgan icke >''kände eller
känner» till dylik mätning. Härmed avser anmälaren givetvis det förhållande,
att triangelmätning var okänd i vårt land såsom grundval för lantmäterimätningar
vid tiden för skiftesstadgans tillkomst och att alltså triangelmätning
icke faller under bestämmelserna i 40 § skiftesstadgan. —■

De tvänne metoder, som inom landet kommit till användning vid ägomätning,
benämnas grafisk och numerisk. I båda fallen kunna, åtminstone
då det gäller uppmätning av områden av någon betydenhet, mätningsoperationerna
delas i tvenne skilda delar eller stommätning och detaljmätning.
Att döma av lydelsen av 3 § 4 kap. i 1827 års skiftesstadga,
motsvarande 40 § i gällande skiftesstadga, samt 34 § i 1827 års instruktion
var betydelsen av en riktig stommätning vid denna tid icke i tillräcklig
grad beaktad. Båda dessa författningsrum handla nämligen uteslutande
om detaljmätningen. Ett icke oväsentligt steg i rätt riktning
betecknar emellertid 33 § i 1864 års förnyade nådiga lantmäterinstruk tion,

varest föreskrives---. Uppenbarligen avse dessa föreskrifter

stommätningen. I övrigt innehåller 1864 års instruktion, förutom föreskrifter
om detaljmätningen, bestämmelser om måttsystem samt skalor.
Jämväl 1909 års instruktion innehåller föreskrifter om måttsystem och
skalor, men äro jämlikt 57 § i samma instruktion närmare bestämmelser
angående kartors upprättande, verkställande av ägomätning m. m. att
hämta i särskild författning. I avvaktan på utfärdande av sådan författning
skola jämlikt meddelade övergångsstadganden vid instruktionens utfärdande
gällande bestämmelser i ämnet i tillämpliga delar komma till
användning. Och gäller på grund härav fortfarande 33 § i 1864 års instruktion.

Emellertid må i detta sammanhang meddelas, att lantmäteristyrelsen
till åtlydnad av nådig befallning den 30 april 1913 avgivit underdånigt
förslag till förordning angående ägomätning och kartläggning m. in.

Granskar man nu bestämmelserna i 40 § skiftesstadgan mot bakgrunden
av ovanberörda förhållanden, finner man, att dessa måste anses
ansluta sig till instruktionens föreskrifter om måttsystem och skala
samt detaljmätningen, men däremot icke till anvisningarna rörande stommätningen.
Detta framstår än tydligare i betraktande av det förhållandet,
att den nuvarande lydelsen av 40 § skiftesstadgan framgått såsom ändring
av överdirektörens vid lantmäteriet år 1864 avgivna förslag, som uteslutande
innehöll föreskrifter för detalj mätningen, vilken ändring uppenbar —

isis —

ligen avsett att med några få ord sammanfatta förslagets innehåll i berörda
del.

Nu förhåller det sig emellertid så, att den mätning, varom i förevarande
fall är fråga, endast är en stommätning. Detta framgår tydligt
av 23 § i kontraktet, som innehåller bestämmelse om de handlingar, vilka
såsom resultat av arbetet skola av entreprenören överlämnas.

Även om skiftesstadgans bestämmelser emellertid varit så avfattade,
att desamma kunde anses omsluta även föreskrifterna i 1864 års instruktion
angående stommätningen, håller styrelsen före, att 42 § likväl blivit
tillämplig. Bestämmelserna i 40 § böra nämligen givetvis betraktas såsom
minimibestämmelser. Och då ostridigt är, att trigonometrisk eller
numerisk stommätning giver ett långt bättre resultat än grafisk stommätning
sådan den angives i 33 § i 1864 års instruktion, torde det vara tydligt,
att även numerisk stommätning under ovan angiven förutsättning
måste anses falla under bestämmelserna i 40 § skiftesstadgan. Detta framstår
'' än tydligare vid det förhållandet, att vilken omfattning den skedda
nedhuggningen av skog än fått, densamma i allt fall skett i mindre utsträckning
än som blivit följden av uppgående av staknät i enlighet med
bestämmelserna i 33 § i 1864 års instruktion.--—.

I anledning av lämnad uppgift, att den kommitté, som omkring år
1910 var sysselsatt med förslag till fastighetsregister för stad, föreslagit
lagändring i syfte att förrättningsmanncn vid triangelmätningar måtte få
verkställa markeringar, huggningar o. d. utan hinder av markägaren och
att detta skulle vara ett bevis för att 42 § i detta fall ej vore tillämplig,
får lantmäteristyrelsen upplysa, att den åsyftade »lagändringen» består
däri, att berörda kommitté uti förslag till ny lag med vissa bestämmelser
angående upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning, om avstyckning
av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning uti 8 § i
förslaget intagit den bestämmelse, att förrättningsmannen utan särskilt lov
skulle äga tillträde till tomter och byggnader samt övriga ägor i vad det
funnes erforderligt för förrättningen. Av motiven inhämtas, att den sålunda
föreslagna bestämmelsen motsvarar 42 § skiftesstadgan, och må i
övrigt meddelas, att densamma var påkallad av bland annat kommitténs
samtidigt avgivna förslag om inskränkning av skiftesstadgans tillämplighetsområde.

Då lantmäteristyrelsen nu går att behandla frågan om den skedda
skogshuggningen, finner sig styrelsen böra erinra, att, därest anmälarens
uppfattning, att skiftesstadgans bestämmelser icke omfatta triangelmätning,
är riktig, redan det förhållandet, att, på sätt ovan meddelats, nedhuggningen
av skog säkerligen blivit större vid användning av grafisk metod,

— 1918 —]

torde vara tillräckligt för att fritaga förrättningsmannen från tillvitelsen
att i strid med bestämmelserna i 42 § skiftesstadgan hava försummat tillse,
att skog icke onödigt nedhögges.

Oavsett vilken uppfattning man emellertid hyser om skiftesstadgans
tillämplighet beträffande mätning av ifrågavarande slag, finner sig lantmäteristyrelsen
emellertid i anledning av vad som förekommit höra fästa
uppmärksamheten därpå, att styrelsen vid sina strävanden under de senaste
femton åren att inom landet få införda moderna och tidsenliga metoder
för ägomätning även fäst avseende vid angelägenheten av att utfällning
av skog vid mätningsarbeten i största möjliga utsträckning skulle
kunna undvikas. Detta syfte har ingalunda varit det minst beaktade vid
styrelsens arbete på införande inom landet av trigonometrisk eller numerisk
mätning, vilken metod, såsom ovan framhållits, öppnar möjlighet
att spara skog. I all synnerhet har betydelsen härav framstått för styrelsen
i fall, då skogen eller särskilda träd ur en eller annan synpunkt
kunna anses hava särskilt värde. Vad ifrågavarande fall vidkommer bör
emellertid uppmärksammas, att största delen av den skogbevuxna terrängen
på Lidingön, vilken torde upptaga omkring tre fjärdedelar av hela
ön, såsom skogsmark betraktad icke kan anses vara annat än av tämligen
dålig beskaffenhet.

Vad härefter angår sättet för en triangelmåtnings utförande bör ihågkommas,
att varje sådan förrättning i sig innebär en uppgift eller ett
problem, som kan lösas på mångahanda sätt. För att avgöra vilket sätt,
som i varje fall är det bästa, kräves först och främst en ingående kännedom
om de lokala förhållandena. Men även om en sådan genom en noggrann
undersökning vunnits och man därför tror sig i besittning av de
bästa förutsättningarna för planläggning av en förrättning, inträffar, såsom
i detta fall även skett, oförutsedda omständigheter, som påkalla ändringar
i planen.

Från tvänne håll har på grund av dylik anledning ifrågasatts, att
förrättningsmannen i fråga om trakter, där särskilt omfattande skogshuggning
visat sig bliva nödvändig, bort göra den avvikelsen från planen, att
sådana områden tills vidare lämnats fria från triangelnät. Ett sådant förfaringsätt
synes emellertid stå i strid med kontraktets bestämmelser, och
torde för övrigt hava befunnits särskilt motbjudande för förrättningsmannen,
vilken ingalunda torde hava det minsta intresse av förefintligheten
av ett säkert och fullständigt underlag för blivande planmätningar.

Beträffande härefter frågan om möjligheten och lämpligheten av att
genom uppförande av instrument- och signalställningar eller tornbyggnader
undvika eller minska trädfällningen synas åsikterna bland de fackmän,

8 — Justitieombudsmannen» ämbetsberåttelse till 1018 års riksdag.

som hittills yttrat sig i ämnet, vara ganska divergerande. Granskar man
emellertid! de avgivna intygen och yttrandena, faller det i ögonen, att ingen
ansett sig kunna påstå, att skogsfällning helt och hållet kunnat undvikas.
Det längst gående intyget i denna del synes vara det, som avgivits
av geodeten vid rikets allmänna kartverk B. Aurell av innehåll, att
behövliga sikter från triangelpunkten vid Yttringe kunnat undvikas genom
uppförande av ett 13 meter högt torn för instrumentuppställning. Berörda
punkt är centralt belägen å Östra Yttringe område. Professorn vid
generalstaben, föreståndaren för den geodetiska avdelningen inom rikets
allmänna kartverk K. D. P. Rosén, som har långt större erfarenhet än
Aurell beträffande kartverkets arbeten och som uppgjort grunder för,
granskat och kontrollerat åtskilliga arbeten av det slag, varom här är fråga,
har emellertid uttalat den mening, att för undvikande i väsentlig mån av
skogshuggning inom Östra Yttringe område hade erfordrats 4 å 5 torn,
delvis av avsevärd höjd, och att enbart för att undgå utfällningen av de
fyra träden inom villaegendomen Wilhelmshöj hade erfordrats höjning av
siktlinjens ändpunkter, vilket på grund av vad i övrigt i ärendet blivit
upplyst icke kunnat ske annorledes än genom uppförande av torn i sistberörda
båda punktera Häremot har förrättningsmannen erinrat, att en
sådan åtgärd med säkerhet kommit att framstå såsom ett obehörigt gynnande
av vissa jordägare. I detta sammanhang finner sig styrelsen böra
meddela, att föredraganden, som på ort och ställe besiktigat de fyra träd,
som fällts inom villaegendomen Wilhelmshöj, uttalat, att detsynts honom,
som om man gjort allt för stort nummer av detta förhållande, vilket, i
och för sig beklagligt och principiellt förkastligt, emellertid såsom varande
av huvudsakligen kasuell art samt på grund av förhållandena på platsen
och beskaffenheten av ifrågavande träd, av vilka ett utgjorts av en större
björk samt tre varit medelstora, ej alltför vackra tallar, enligt hans mening
icke bör tillmätas något egentligt avseende.

På det hela taget anser sig lantmäteristyrelsen hava skäl för det uttalandet,
att det varit önskvärt om uppförande av tornbyggnader i lämplig
utsträckning kommit till användning. Att så emellertid icke skett,
torde bero på åtskilliga omständigheter av teknisk och praktisk-ekonomisk
art, För förrätningsmannen har givetvis framstått angelägenheten av att
vid framtida mätningar kunna erhålla omedelbar anslutning till triangelnätet
på lättast möjliga sätt. Detta syfte har i allmänhet stått att vinna
antingen genom triangelpunkternas anordning på sätt som skett eller genom
uppförande av observations- eller stationstorn av större varaktighet.
Bekostande av dylika torde emellertid enligt § 4 i kontraktet hava ålegat
köpingen. Men då, enligt vad styrelsen inhämtat, det varit förenat med

— 1918 —

svårigheter att genomdriva beslutet om arbetets utförande, torde få antagas,
att byggnadsnämnden eller dess ordförande i det längsta velat förekomma,
att arbetet i fråga komme att föranleda några kostnader utöver
den överenskomna ersättningen till förrättningsmannen. Dessa förhållanden
tillika med den jämförelsevis ringa ersättning, som bestämts för arbetet,
synas hava medfört, att de överläggningar, som i ämnet hållits
mellan förrättningsmannen och byggnadsnämndens ordförande, resulterat
i beslut om undvikande av uppförande av tornbyggnader. I allt fall
håller lantmäteristyrelsen före, att förrättningsmannens göranden och låtanden
i denna del icke äro av sådan beskaffenhet, att de kunna föranleda
något ingripande från Eder sida.

Lantmäteristyrelsen har emellertid långt före uppkomsten av detta
ärende insett nödvändigheten av att kunna bättre än vad som för närvarande
är möjligt övervaka och leda den praktiska lantmäteriverksamheten
och särskilt arbeten av ifrågavarande slag. Till upplysning härutinnan
får styrelsen överlämna avskrifter av sin den 28 oktober 1915 avlåtna
underdåniga framställning om uppförande i styrelsens stat av tvenne inspektörsbefattningar,
vilken framställning emellertid ännu icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Ovan omförmälda, mellan köpingens byggnadsnämnd och BaggerJörgensen
den 1 maj 1915 upprättade kontrakt innehöll bland annat
följande:

»§ 4.

Uti den överenskomna ersättningen till entreprenören inbegripes gottgörelse
för samtliga markerings- och övriga materialier samt arbetskostnader,
såsom för resor, mätningshjälp, instrument, signaler och konsoler, där
dessa senare icke äro att tillika anse såsom varaktig markering, rit- och
bvråmaterialier m. m.

§ 9.

Triangelmätningens ändamål är fastställande av ett i avseende på såväl
markeringen i fältet som de numeriska resultaten varaktigt och noggrant
samt i övrigt på rationella grunder vilande geodetiskt underlag för
alla planmätningar inom Lidingö köpings hela område. Arbetet skall av
entreprenören utföras på sådant sätt, att dess ändamål på verksammaste
sätt uppnås.

— 191H —

«0

§ 14.:

Ordningsföljden för arbetena är i princip följande: rekognoscering,
byggnad av signal- och instrumentuppställningar, nedlodning av signalernas
viseringsställen, markering, vinkelobservationer, centreringar, försäkringsmarkeringars
utsättande.»

Klac/imden inkom därefter med påminnelser i ärendet och anförde
därvid bland annat följande:

»Med lantmäteri måste förstås sådana mätningsförrättningar, som det
tillkommer endast lantmätare att utföra, och som lantmätare är skyldig
att vid anfordran utföra. Emellertid förhåller det sig så, att en lantmätare
ej kan åläggas att utföra en triangelmätning eller, som en insändare
i Stockholms Dagblad d. 17/ii 1915 uttrycker sig, »att triangelmätning
icke ingår som obligatoriskt moment i lantmätares verksamhet»,
flagger-Jörgensens ovannämda lagtolkning är därför uppenbarligen felaktig.

En rekognoscering för en triangelmätning avser ju i ett fall som det
förevarande att utröna betingelserna i avseende på arbetsmängd och kostnader
för utläggandet av ett lämpligt triangelnät över mätningsområdet.
En rekognoscering kan därför icke sägas hava uppfyllt sitt ändamål, om icke
genom densamma full kännedom vunnits i dessa bägge avseenden. När
därför Bagger-Jörgensen säger, att han icke tänkt sig, att upphuggning
av siktlinjer skulle erfordras till den omfattning, som sedermera visade
sig nödvändig, trots att han gjort en »omsorgsfull» rekognoscering, giver
han sig därmed själv ett underbetyg beträffande utförandet av denna rekognoscering.
— — —.

Att vid varje rekognoscering, men i synnerhet inom en köping, belägen
så nära huvudstaden som Lidingö, särskild omsorg måste ägnas åt
besparing av träd, torde väl knappast behöva framhållas.

Bagger-Jörgensen övergår därefter att tala om de skäl, vilka varit för
honom själv och herr Wingstrand, byggnadsnämndens ordförande, avgörande,
då vid underhandlingar dem emellan beslutits, att tornbyggnader
icke skulle komma till uppförande. Hans redogörelse härutinnan ger
©förty d bar t vid handen, att det avgörande momentet vid dessa underhandlingar
varit storleken av den entreprenadsumma, som överenskommits mellan
köpingen och Bagger-Jörgensen. Det häpnadsväckande har således
inträffat, att, för ätt köpingen icke skulle drabbas av några extra kostnader;,
och Bagger-Jörgensen icke på något vis gå miste om den vinst,
som han beräknat å entreprenaden, den enskilde jordägarens rätt trampas
under fötterna på ett sätt, som dess bättre torde vara enastående

- 1918 —

i vårt land. — —1 —. Bagger-Jörgensen gör även en reflexion över kostnaden
för köpingen att under denna väntetid underhålla eventuella torn.
Häremot kan invändas, att man i allmänhet ej brukar underhålla dylika
tornbyggnader utan när de ånyo behöva användas, undersöker deras duglighet
och, om så är nödvändigt, då restaurerar dem eller bygger nya.
Det finnes i alla händelser inga garantier mot, att icke de nu upphuggna
sikterna för anslutning ändå förstöras genom byggnadsverksamhet o. d.,
när så lång tidrymd som tio k tjugu år, kanske ännu längre tid, kan
beräknas förflyta, innan de skola användas.

Bagger-Jörgensen övergår därefter att tala om trädfällningen i Wilhelmshöjs
park. — — —. Att de omständigheter, under vilka tillträde
till parken beretts för att verkställa vandaliseringen, icke bidraga till
mildrandet av omdömet rörande Bagger-Jörgensens förfaringssätt, är tydligt.
Man ihågkomme, att skogsåverkarna, trots ägarnas uttryckliga förbud
och protester, berett sig tillträde till den inhägnade och med lås avstängda
parken genom att upprepade gånger klättra över staketet, ett tillvägagångssätt,
som uppenbarligen strider emot svensk rättsåskådning och
även mot instruktionen för lantmätare.

Skulle en lantmätare framdeles finna, att en jordägare, för att förhindra
ett upprepande av den skogsskövling, som här ägt rum, till den
verkan, det hava kan, förser grindarna till sitt inhägnade område med
reglar och utsätter vakt, så torde lantmätaren — — — se sig nödsakad
att ställa sig lagens bestämmelser till efterättelse på så sätt, att han i
laga ordning anhåller om handräckning. — — —.

Jag kan icke underlåta att inlägga en bestämd gensaga emot prof.
Roséns uppfattning, att ifrågavarande skogshuggning för erhållande av
siktlinjer vore en »praktisk-ekonomisk angelägenhet, som närmast rörde
byggnadsnämnden och lantmätaren». Denna hans uppfattning är fullständigt
orimlig, då det ligger i öppen dager, att eu dylik »praktisk-ekonomisk»
angelägenhet i främsta rummet och så gott som uteslutande berör
ägarna av de skogstrakter, närbelägna eller avlägsna, å vilka förrättningsmannen
tänker skövla skog. — — —.

Jag övergår härefter att bemöta landtmäteristyrelsens skrivelse.---••

Styrelsen håller före, att här omskrivna förrättning är av den beskaffenhet,
att den kan anses falla under skiftesstadgan, vilket jag fortfarande
bestrider.

Styrelsen framlägger först eu rättsbistorisk exposé för att förklara
uttrycket »någon» i § 11 skiftesstadgan. Styrelsens yttrande härutinnan
skulle emellertid möjligen kunna tolkas såsom om styrelsens uppfattning
vore den, att om »någon» utverkat förordnande för lantmätare att verk —

1918 —

ställa en förrättning, denna förrättning måste kunna bringas till utförande
blott och bart på den grund, att ett förordnande utfärdats. Jag nödgas
därför med några ord redogöra för den tolkning av hithörande bestämmelser,
vilken måste anses vara den rätta.

Rubriken till första kapitlet skiftesstadgan lyder: »Vad med laga

skifte förstås och om rättighet att sådant skifte samt annan lantmäteriförrättning
söka och erhålla». Frånsett definitionen på laga skifte, innehåller
kapitlet följaktligen reglerna angående de förutsättningar, under
vilka »någon» må kunna söka och erhålla tillstånd till en lantmäteriförrättnings
utförande, uttrycket lantraäteriförrättning, här taget i legal
bemärkelse, d. v. s. avseende en förrättning, åt vilken skafl tillmätas
vitsord. Sedan under föregående paragrafer angivits åtskilliga fall. då
lantmäteriåtgärder, åsyftande uppdelning — skifte — av jord ifrågakomma,
angives i § 11 möjlighet att utverka tjänstebiträde av lantmätare
»för annat ändamål, såsom för rågångs uppgående — ägors avmätning och
indelning — o. s. v.» Men med de stadgande^ i vilka författningen
medgiver utförandet av vissa landtmäteriförrättningar såsom legala förrättningar,
har författningen ingalunda lämnat några regler angående de
formella betingelser under vilka en ifrågaställd förrättning må kunna utföras.
Detta framgår därav, att såsom avslutning på kap. I införts § 12,
i vilken uttalas: »Finnes lantmäteriförrättning av obehörig person eller i
obehörigt ändamål vara sökt. och densamma i följd därav måst inställas,
ersätte sökanden alla därigenom uppkomna kostnader».

Beträffande uttrycket »någon», utvisar protokollet över kammarärenden
den 25 april 1827, hurusom i upprättat förslag till skiftesstadga nuvarande
§ 11 formulerats sålunda: »Åstundar jordägaren lantmätarens biträde
för» etc. Högsta domstolen hade emellertid anmärkt, att detta uttryck
till förekommande av missförstånd borde ändras till: »Åstundar
ägare eller innehavare av jord lantmätarens bitäde för» etc. I författningens
slutliga formulering heter det: »Åstundar någon tjänstebiträde

av lantmätare för» etc. Man behöver ingen särskild rättshistorisk exposé
för att kunna fatta, att stadgandet formulerats så, som skett, allenast för
att förebygga det av högsta domstolen befarade missförståndet, att endast
cnjare av jord skulle äga vitsord till förrättning av den beskaffenhet, varom
^ 11 handlar. Här är således icke fråga om »någon», vilken som
helst. Det är fråga om ägare eller innehavare av jord.

Den omständigheten, att på grund av »någons» ansökan förordnande
utfärdats av Konungens befallningshavande. innebär i och för sig icke,
såsom ovan nämnts, att en förrättning måste komma till utförande!
Konungens befallningshavande har endast undantagsvis rätt att väora

C G

— 1918 —

utfärda förordnande. Undantagen hänföra sig huvudsaligen till fall, då förutsättningar
för rättskapacitet saknas eller då eljest rent orimliga resultat
skulle uppnås. § 12 ger också en direkt anvisning om det grundade i
denna uppfattning, då där talas om, att förrättning måste inställas, i sammanhang
som utvisar, att inställande äger rum oberoende av den omständigheten,
att förordnande utfärdats. Men det åligger lantmätaren att
i varje fall tillse, huruvida den förrättning, vartill förordnande för honom
utfärdats, lagligen må äga rum eller icke. Han kan ju ej rimligen utsträcka
sin förrättning till att omfatta mera, än som taller under hans
befogenhet.

En förrättning av den beskaffenhet, som Bagger-Jörgensen nu har
under utförande, berör vidare annan än sökandens rätt (erinras att han
t. o. m. gått över och huggit ned skog å Bogesunds ägor). I lag tinnes
visst förfarande stadgat för sådan förrättning. I § 24 skiftesstadgan
heter det nämligen: »Är under så beskaffad lantinäteriförrättning, som

i § 11 omnämnes, annans rätt än sökandens beroende, då bör dag därtill
utsättas och kungöras samt alla vederbörande kallas, som i §§ 22 och 23
sägs.» Enligt Schutz’ kända kommentar till skiftesstadgan heter det vidare
om förrättningens handläggning: Det första, som skall göras vid

första sammanträdet, är att lantmätaren och övriga vederbörande legitimera
sig. Sedan frågas, om något hinder möter mot förrättningens utförande,
varefter bestämmes, vad som skall utgöra föremål för förrättningen,
d. v. s. förrättningens omfattning. Till dylikt sammanträde hava
emellertid varken kapten Ivar Österman för Södergarns gård eller jag,
vilka båda, då vi hava vår hemvist utom Lidingö köping, enligt § 23 bort
skriftligen kallas, erhållit kallelse, ej heller hava de dåvarande inom Lidingö
köping bosatta gode männen för lantmäteriförrättningar, major
Smith och ingenjör Wingstrand, erhållit kallelse till något sammanträde.
Jag anser mig böra fästa synnerlig uppmärksamhet på detta förhållande.
Om ett sådant sammanträde kommit till stånd, skulle förrättningsmannen
erhållit upplysning om, att flertalet av egendomsägarna inom Lidingö köping
redan förut låtit kartlägga våra egendomar i skala 1 : 1000 eller
1 : 2000 med därtill hörande originalprotokoll och beräkningar för en sammanlagd
kostnad av åtskilliga tiotusentals kronor. Kartorna hava i regel
utförts enligt den numeriska mätningsmetoden, och åro jämväl höjdmätningar
verkställda. Förrättningsmannen skulle säkerligen haft stor nytta,
om han haft tillgång till dessa kartor i och för rekognosceringen av den
blivande trianguleringen, vilken givetvis bort utföras med hänsyn i största
möjliga män tagen till redan befintligt material. — — —.

— — — den trädfällning, som ägt rum på mark, tillhörig aktiebo —

1018 —

laget Lidingö villastad. Denna trädfällning har givit bolaget anledning att
i dagarna mot köpingen resa ett skadeståndsanspråk på 270,000 kronor.
Illa synes mig detta överensstämma med den del av styrelsens yttrande,
där det heter, att »styrelsen vid sina strävanden under de senaste femton
åren att inom landet få införda moderna och tidsenliga metoder för ägomätning
även fästat avseende vid angelägenheten av, att utfällning av skog
vid mätningsarbeten i största möjliga utsträckning skulle kunna undvikas.
— — —.

Den verkställda skogsskövlingen å Lidingö giver vid handen, att lantmäteristyrelsen
icke lyckats i sina mångåriga strävanden att vid ägomätning
»spara skog». Lidingö sönderhuggna skogar, där skö vlingen mångenstädes
skett så radikalt, att mindre träd och t. o. m. buskar mejats ned,
så att all vegetation med undantag av ljung och blåbärsris är borta, är
en betecknande illustration till, hur en triangelmätning icke skall och icke
får utföras.

Lantmäteristyrelsen har helt och hållet underlåtit att yttra sig om
de formella förutsättningar, under vilka en förrättning av förevarande beskaffenhet
skulle kunna utföras såsom legal förrättning. Styrelsen anser,
att Bagger-Jörgensen har all den befogenhet, som tillkommer honom med
stöd av vissa angivna författningsrum, men styrelsen underlåter att yttra
sig om innebörden av andra författningsrum, vilka äro till för att skydda
tredje mans rätt. — — —.

Beträffande slutligen styrelsens yttrande, i vad angår den tekniska
delen av ärendet, tillåter jag mig hänvisa till ett yttrande av byråchefen
Hamrin, som förekommer i en av honom avgiven reservation
till lantmäteristyrelsens yttrande över »1911 års förslag rörande fastighetsregister
för stad m. m.» Reservationen finnes avtryckt i »bilaga till
1914 års kommissionsbetänkande angående fastighetsregister m. m.», och
det heter där å sid. 203, 204: »För klargörande av sin ståndpunkt nöd gades

Hamrin erinra, att det f. n. vore allt annat än väl beställt inom
lantmäteristyrelsen i fråga om kunskaper och erfarenhet inom det modernare
mätningsväsendet. Det förhölle sig nämligen så, att ingen av styrelsens
ordinarie ämbets- och tjänstemän hade någon djupare insikt i
geodesi eller siffermetoden, och att bristen vore total i fråga om praktisk
erfarenhet vid metodens tillämpning.» — — —.

Av vad jag — — — anfört framgår:

l:o) Att här omtalade triangel mätning icke är en förrättning av det
slag, som kan anses falla under skiftesstadgan.

2:o) Att även om skiftesstadgans bestämmelser kunnat anses tillämpliga,
förrättningen icke blivit lagenligt utförd.

- 1918 —

3:o) Att skogsskövling praktiskt taget kunnat undvikas genom användning
av tornbyggnader.

Kostnaden för dessa tornbyggnader skulle å hela köpingens mark gått
till ett belopp av c:a 6 å 10,000 kronor. Huggning för beredande av
plats för dessa torn hade naturligtvis alltid måst ske. Man hade slutligen,
om mätningen utförts på detta sätt, haft anledning antaga, att resp.
jordägare gärna tillåtit sådan huggning och kanske även delvis tillsläppt
timmer material för tornen.

4:o) Att min enskilda rätt och jämte mig åtskilliga andra jordägares
blivit på ett upprörande sätt kränkt.»

Under åberopande av det sålunda anförda påkallade klaganden laga
åtgärder mot vederbörande och anhöll, att jag måtte gå i författning om
vidtagande av sådana åtgärder, att ett dylikt kränkande av enskild mans
rätt icke måtte upprepas, utan att skydd måtte lämnas jordägare i vårt
land mot åverkan av ifrågavarande slag.

Vid klagandens påminnelser voro i styrkt avskrift fogade bland annat
följande handlingar:

1) Tre av professor E. Lönnberg och intendenten för kungl. Djurgården,
jägmästaren C. A. Öhrström i januari 1916 utfärdade intyg, så lydande
(det tredje intyget medtaget allenast i transumt):

»Sedan undertecknade av ingenjör Wilh. Schumacher anmodats företaga
besiktning av den åverkan, som åstadkommits å honom tillhöriga
egendomen Östra Yttringe i samband med den å Lidingön år 1915 utförda
triangelmätningen, få vi härmed göra följande uttalande:

Genom till sagda egendom hörande skogsområde funno vi sex gator
upphuggna, delvis av ända till 9 meters bredd. Därvid hade fällts 597
träd — tall, gran, björk, al och asp — från 4 till 38 cm. vid brösthöjd,
tillsammans utgörande virkesmassa av 94 kubikmeter, förutom det att en
, mängd unga barrträd av mindre storlek undanröjts. Dessutom hava utom
linjerna huggits 35 barrträd, som använts vid förrättningen som stakstör,
varjämte kvistning av en hel del barrträd företagits utefter de framdragna
linjerna. Den ovan omnämnda virkesmassans försäljningsvärde belöper
sig till omkring elvahundra kronor. Detta sålunda beräknade virkesvärde
anse vi böra i första rummet tillgodogöras jordägaren, men dessutom hålla
vi före, att även det fällda virket skäligen bör tillfalla honom av följande
orsaker: För det första, emedan jordägaren ej kan anses skyldig att i sin
skog insläppa utomståendes folk och dragare och här få upplåta vägar för
virkets utdrivning m. m., varigenom det kan befaras, att ytterligare
skada skulle kunna åsamkas det växande skogsbeståndet; för det andra,
9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 191S års riksdag.

då ifrågavarande virke är av sådan beskaffenhet och fällt på sådana platser,
att jordägaren under inga omständigheter nu ämnat avverka detsamma;
för det tredje, emedan det måste bereda honom särdeles stora kostnader
att tillvarataga virket utefter dylika långa genom skogen uppdragna
gator. Skulle virket nu tillvaratagas, bleve kostnaderna särskilt stora, då
detsamma är översnöat och fastfruset; får det åter ligga längre, kan det
befaras, att det tager skada.

Förutom virket och dess värde anse vi, att särskilt skadestånd bör
lämnas jordägaren: l:o) på den grund att av de 597 fällda träden 508

st. utgöras av unga till medelålders träd, som stående i sin bästa tillväxt
i förtid blivit avverkade och i annat fall inom få år invuxit i högre dimensionsklass
och då betingat betydligt högre värde än det, som nu kunnat
åsättas dem; 2:o) för vid trädens avverkning mot alla kapningsregler
kvarlämnade allt för höga stubbar, varigenom en värdefull och stor virkesmassa
lämnats att i skogen förfaras; 3:o) för den skada, som genom
stormfällning och rotryckning säkerligen kommer att åsamkas skogen särskilt
inom de områden, som gränsa till de bredaste gatorna; 4:o) för upprensning
av ris och annat avfall, som nu är hopat i de upphuggna gatorna;
5:o) för eventuellt erforderliga skogsodlingsåtgärder; 6:o)° för den
van prydnad, som vållats landskapet genom dessa raka, breda gator, en
omständighet, som är till desto större nackdel, som området är beläget
i närheten av Stockholm och ett större villasamhälle samt avsett till
villatomter.»

»Sedan undertecknade av ingenjör Wilh. Schumacher, såsom ombud
för C. W. Schumachers arvingar, anmodats företaga besiktning av den
åverkan, som utförts inom villaegendomen Wilhelmshöjs parkområde i samband
med den å Lidingön år 1915 utförda triangelmätningen, få vi härmed
avgiva följande yttrande.

Inom den till ifrågavarande villaområde hörande inhägnade parken .
funno vi vid besök å platsen trenne friska tallar av resp. 26, 28, 30
cm. diameter vid brösthöjd samt en vacker björk om 28 cm. fällda, varjämte
en björk topphuggits och diverse kvistningar å inom parkområdet
befintliga träd utförts. Genom ifrågavarande åverkan har tydligtvis parkens
utseende lidit och särskilt genom björkens fällande, alldenstund parken
är jämförelsevis fattig på lövträd och sålunda den inom tallparken
stående björken utgjorde en angenäm omväxling i landskapet. Yi kunna
ej heller undgå att framhålla hänsynslösheten i att inom en sådan park
som denna företaga fällningar mot ägarens uttryckliga protester. Det
fällda virkets kubikmassa utgör omkring en och en'' halv kubikmeter, vilket

— 1918 —

visserligen blott motsvarar ett försäljningsvärde av omkring 20 kronor, men i
ett fall som detta, då det är fråga om parkträd, har man givetvis att räkna
med ett affektionsvärde, som svårligen låter sig uppskattas i penningar.
Härtill måste vederbörlig hänsyn tagas vid skadeståndets beräknande.»

»Sedan undertecknade av ingenjör Hjalmar Arwin å Aktiebolaget Lidingö
Villastads vägnar anmodats att verkställa besiktning av den skada,
som genom den år 1915 företagna triangelmätningen å Lidingön tillfogats
Lidingö villastads område, få vi härmed göra följande uttalande.

Vid företagandet av denna besiktning funno vi 25 gator upphuggna
endast å de till Lidingö villastad hörande områdena. Dessa gator både
delvis en bredd av ända till 7—8 meter. Antalet träd — tall, gran, björk
och asp —, som fällts för att åstadkomma dessa gator, uppgå till 1,976
stycken från 4—56 cm. diameter vid brösthöjd, tillsammans utgörande en
virkesmassa av 216 kubikmeter. Dessutom hade en mängd unga barrträd
av mindre storlek undanröjts, varjämte utom linjerna huggits minst 40
barrträd, som vid förrättningen använts som stakstör. Vidare har kvistning
å omkring 40 träd företagits, fem stora tallar topphuggits samt en
stor alm vid Hustegaholm ävenledes topphuggits. Den omnämnda virkesmassans
försäljningsvärde belöper sig till omkring 2,400 kronor---.

Det är att märka, att alla de här omtalade gatorna äro upphuggna
inom ett stadsplanelagt och i tomter för försäljning uppdelat område, beläget
inom ett redan delvis bebyggt villasamhälle. Det är sålunda ej
mindre än 275 tomter, som mer eller mindre skadats genom denna våldsamma
åverkan. Då medelarealen av dessa tomter endast belöper sig till
omkring 1,500 kvadratmeter och i runt tal 2,000 träd fällts, ligger det i
öppen dag, vilken i många fall obotlig skada och därav följande värdeminskning
som denna trädfällning orsakat. I vissa fall går gatan mitt över
en tomt och har då tagit bort träd, som den blivande villaägaren måhända
önskat behålla som skugg- och prydnadsträd; i andra fall tangerar den
tomtens yttergräns och hav då avlägsnat träd, som denna skulle vilja ha
haft kvar såsom en gardin mot utomståendes nyfikna blickar. Både i det
ena och andra fallet har ett avsevärt köplyte tillfogats tomten. Dessutom
bilda gatorna vanprydande och tillsynes omotiverade siktlinjer genom det
blivande villasamhället. I särskilt hög grad obotlig är den genom gathuggningen
vållade skadan på bergkullarna, varest det ej finnes någon matjord
och där, sedan de visserligen småvuxna, men dock ofta mycket gamla
tallarna borthuggits, ingen återväxt under överskådlig framtid kan vinnas.»

2) En i april 1916 av Aktiebolaget Lidingö villastad till Lidingö

— 1918 —

köpings kommunalnämnd ställd skrivelse, i vilken bolaget, under åberopande
av sistberörda intyg av professor Lönnberg och jägmästaren Öhrström,
framställde anspråk på skadestånd till ett belopp av 270,000 kronor
för de skador, som förorsakats därigenom att köpingen låtit för ifrågavarande
triangelmätning nedhugga skog å bolagets ägor.

3) Intyg av åtskilliga jordägare inom köpingen av innehåll, att dessa
instämde i de av klaganden anförda klagomål samt hade för avsikt att
fordra ersättning för den skada och förlust, som genom förrättnino-smannens
åverkan å skog tillfogats deras resp. egendomar.

4) Intyg av professor Rosén av innehåll bland annat, att rikets allmänna
kartverks geodetiska tjänstemän ägde full kompetens att utföra
triangelmätning av ifrågavarande slag.

Härefter inkom Bagger-Jörgensen med infordrat förnyat yttrande,
innehållande bland annat följande:

»Rörande Schumachers försök till tolkning av 11 § skiftesstadgan tilllåter
jag mig framhålla, att lantmätare äro skyldiga utföra mycket, som
även kan utföras av andra, exempelvis vägdelningar, syner för dikning
och vattenavledning, jord avsöndringar m. in., att triangelmätning måste
anses »ingå som obligatoriskt moment i lantmätarens verksamhet», då
bl. a. grundlig utbildning i detta ämne sedan åtskilliga år är obligatorisk
för blivande lantmätare — — —.

Schumacher klandrar min planläggning och rekognoscering för triangelnätet
och betecknar den senare som ofullständig och bristfällig. Att
rekognoscering icke är detsamma som definitiv utstakning, torde vara klart,
ävensom att vid det senare arbetet ofta genom ytterligare undersökningar
förbättringar kunna göras i den ursprungliga planen. Att vid eu ^rekognoscering
kunna exakt bestämma omfattningen av erforderlig upphuggning
är en teknisk omöjlighet, då man icke kan veta, huruvida ett träd
behöver fällas, förrän ett annat tagits ned.

Schumacher insinuerar, att de ekonomiska synpunkterna skulle varit
avgörande för beslutet att icke använda tornbyggnader. Häremot må erinras,
att min vinst på arbetet blir negativ, då mina utgifter för medhjälpare,
hantlangare, instrument m. m. komma att överstiga entreprenadsumman,
och att användandet av tornbyggnader möjligen skulle varit ekonomiskt
fördelaktigt för. mig, då dessa till stor del skulle bekostas av
köpingen, under det att jag ensam fått bekosta de verkställda skogshu^gningarna.
— — — — — — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ ___

Den skada, som uppstått å egendomen Wilhelmshöj, vill Schumacher
fortfarande giva mycket stora dimensioner. För min del kan jag icke

— 1918 —

finna, att någon större skada uppstått genom trädfällningen i den som
park inhägnade skogsbacken, och samma uppfattning framkommer i lantmäteristyrelsens
utlåtande, vilken åsikt grundas på föredragandens undersökning
på platsen. Mina åtgärder i denna del torde böra ses i sammanhang
med dels det alla förhandlingar omintetgörande bemötande, som jag
rönte av Schumacher, då jag första gången vände mig till honom rörande
mätningen, dels det förhållandet, att Konungens befallningshavande den
17 september 1915 meddelat mig handräckning mot var och en, som inom
JBogesunds fideikommiss sökte hindra förrättningen. Skulle handräckning
sökas och beviljas särskilt för varje gång någon sökte lägga hinder i vägen
för en mätning inom ett samhälle, vore det eu lätt sak för en person av
exempelvis Schumachers skaplynne att i det oändliga fördröja och så gott
som hindra arbetets utförande. För att omöjliggöra dylikt torde det klara
stadgandet i 42 § skiftesstadgan hava tillkommit. — — — —--—.

Ingen förnekar, att mätningar liksom så många andra allmänna arbeten
och företag ofta medför intrång i den enskilda äganderätten, vilket
givetvis icke hälsas med glädje av den enskilde. I regel år dock allmänandan
sådan, att man finner sig i det .oundvikliga, men blir den enskilde
kraftigt intalad, att han lidit en upprörande oförrätt, ligger det i sakens
natur, att han måste vara synnerligen känslig för påverkan i sådan riktning.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — •

Schumacher framhåller, att endast ägare eller innehavare av jord skulle
enligt 11 § skiftesstadgan äga påkalla lantmätares tjänstebiträde, men framhåller
samtidigt, att högsta domstolens förslag, att så uttryckligen skulle
stadgas i paragrafen, blivit utbytt mot nuvarande lydelsen: »Astundar

någon tjänstebiträde» etc. Ändringen torde väl icke hava vidtagits utan
avsikt, och synes mig den tolkningen ligga närmast till hands, att sålunda
även annan än ägare eller innehavare av jord skulle kunna påkalla lantmätares
tjänstebiträde, och om någonsin torde detta väl vara fallet, då ett
samhälle sådant som en köping låter verkställa uppmätning av sitt område.
Municipalsamhällen, köpingar och städer bildas ju bl. a. för att på
ett ändamålsenligare sätt kunna reglera byggnadsverksamheten. För detta
ändamål äro kartor över samhället oundgängligen nödvändiga. Skulle
Schumachers tolkning av 11 § skiftesstadgan vara riktig, skulle således
vilken jordägare som helst kunna hindra samhällets myndigheter att fungera
i en av sina viktigaste funktioner, vilket ju är en uppenbar orimlighet.
Det torde väl också kunna ifrågasättas, om icke samhällets valda
myndigheter i en sådan fråga som denna helt enkelt äro att anse som
ombud för jordägarne.

Vad jag nu anfört anser jag bevisa, att köpingens vederbörande myn —

1918 —

.70

dighet varit fullt behörig både att begära och få utförd ifågavarande triangelmätning.

Schumacher vill vidare göra gällande, att jag i vissa formella hänseenden
felaktigt handlagt förrättningen. Enär »annans rätt än sökandens»
vore av förrättningen beroende, skulle jag kungjort och hållit sammanträde,
biträtts av gode män m. in. Jag kan emellertid icke tolka ordet
»rätt» i detta sammanhang så, att därmed skulle kunna avses något, som
beröres av en ren uppmätning, tv lantmätares och jordägares rättigheter
och skyldigheter vid en sådan förrättning äro klart uttryckta i 42 § skiftesstadgan.
Ett sammanträde i detta fall vore ju en ren orimlighet, ty vad
skulle därvid avhandlas, och vad skulle gode män därvid hava för uppgift
att fylla? Vid flera andra slag av lantmäteriförrättningar, där verkligen
annans »rätt» än sökandens är i fråga, förekomma varken kungörelser,
sammanträden eller biträde av gode män, exempelvis uppmätningar för
expropriation av jord, för jordavsöndring m. m. — — — —. Jordägarna
inom Lidingön hava icke saknat tillfälle att till mig framföra sina önskemål
före mätningens företagande. Förrättningens handläggning har nämligen
kungjorts i Lidingö kyrka, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet
och i Lidingö Tidning, varjämte alla jordägare, som komma att beröras
av skogshuggningarna, därom personligen underrättats av mig eller min
medhjälpare. — — — — — Det har ingalunda varit mig obekant, att åtskilliga
jordägare på Lidingön låtit kartlägga sina egendomar efter metoder,
som mer eller mindre kunna kallas numeriska, men detta förhållande har
icke någon som helst betydelse för ifrågavarande triangelmätning eller
dess planläggning, ty den grundläggande principen för verkliga numeriska
mätningar är, att man skall gå från det större till det mindre, från triangelmätningen
till polygon mätningen och vidare till detaljmätningen. Herr
Schumacher synes tro, att man också kan göra tvärtom. Vid flera rågångsförrättningar
har jag haft anledning undersöka dylika s. k. numeriska
mätningar, som enskilda jordägare på Lidingön låtit verkställa på sina
egendomar, men ej funnit dem hava det värde, att de kunnat användas vid
rågångarnas bestämmande och fastläggande.

Att mätningar av samhällen allmänt utföras efter förordnande av
Konungens befallningshavande och att jag rörande den formella delen av
handläggningen följt allmänt tillämpad praxis, framgår av närslutna intyg.

Men även om skiftesstadgans bestämmelser skulle kunna tolkas så, att
ett sammanträde bort hållas, så har genom att detta icke skett ingen som
helst olägenhet uppstått, då, såsom ovan nämnts, jordägarna erhållit personliga
meddelanden om förrättningen, något som i skiftesstadgan föreskrives
endast för utom socknen boende. Jag är övertygad om, att fler —

1918 —

talet jordägare långt föredraga personliga meddelanden framför att kallas
till ett sammanträde genom kungörelse i kyrkan, varigenom säkerligen
endast ett ringa fåtal kunna tänkas få del av saken.

Slutligen gör Schumacher gällande, att »skogsskövling» praktiskt taget
kunnat undvikas genom användning av tornbyggnader. Ingen, inte ens
någon av Schumachers sakkunniga, ha förut vågat påstå mera än att skogshuggningen
kunnat minskas genom användande av tornbyggnader, och i
huru hög grad detta varit möjligt, är helt enkelt omöjligt att avgöra. Det
har i denna sak talats så mycket om tornbyggnader, men jag är övertygad
om, att ingen av jordägarna på Lidingön rätt förstår, vad de därvid
tala om. Ett torn av ifrågavarande slag är en stor och vidlyftig timmerställning,
som avgjort måste betecknas som i hög grad ful och vanprydande
i landskapet. Hade jag konsekvent använt mig av tornbyggnader,
råder intet tvivel om, att icke såväl jordägare som övriga invånare
på Lidingön skulle på det allra skarpaste protesterat mot den vandalisering
av landskapets skönhet som detta inneburit. Om jag från början meddelat
Schumacher, att stora timmerställningar kornme att resas på vissa uppgivna
platser inom hans egendom, så är jag fullständigt övertygad om, att svaret
blivit detsamma som vid meddelandet om de förestående huggningarna.--.

Vidare vågar jag bestämt hävda, att de verkställda huggningarna
varken verkställts på sådana platser eller på sådant sätt, att större skönhetsvärden
gått förlorade. När de fällda träden blivit bortskaffade från
de i allmänhet ytterst smala uthuggningarna, komma spåren av dessa att
vara försvunna inom ett fåtal år. Var och en, som sysslat med upphuggning
av mätningslinjer i skog, skall kunna intyga att så är fallet.
Att största möjliga hänsyn till skogen tagits, visar det faktum, att det
även för den skickligaste lantmätare mycket svåra företaget att hugga upp
en linje så smal som möjligt mellan två i hög skog avlägset från varandra
fritt liggande punkter med få undantag lyckats utan felhuggningar
tack vare särskilda mycket tidsödande åtgärder.

De besiktningar och värderingar, som herr Schumacher och andra jordägare
låtit verkställa, böra reduceras till sitt rätta värde. De hava verkställts
genom av ena parten engagerade personer och utan någon garanti för att därvid
värderats endast de skador, som uppkommit genom triangelmätningen. Framhållas
rnå nämligen, att omfattande skogsavverkningar samtidigt verkställts
såväl på Schumachers som på Aktiebolaget Lidingö villastads egendomar.«

Vid Bagger-Jörgensens sistberörda yttrande voro i styrkt avskrift
fogade intyg av åtskilliga lantmätare, utvisande att dels uppmätning och
kartläggning av Orsa municipalsamhälle, Avesta köping samt städerna

— 1918 -

Norrtälje och Östhammar, dels ock triangel mätning av städerna Västervik,
Norrtälje och Södertälje ävensom ett till Jönköpings stad hörande område
uppgivna år verkställts efter förordnande av vederbörande Konungens befallningshavande
utan biträde av gode män och utan att sammanträde med
jordägarna hållits.

Slutligen inkom klaganden med ytterligare en skrift, däri klaganden,
bland annat, bestred, att sistberörde intyg vore bevis därpå, att däri omförmälda
förfaringssätt vore allmänt tillämpad praxis. Klaganden tillbakavisade
bestämt, att ovannämnda besiktnings- och värderingsman verkställt
övervärdering av skadorna. Vid tidpunkten för värderingen hade i övrigt
icke ett träd fällts på klagandens egendom; den omförmälda utgallringen
hade nämligen tagit sin början först några månader senare. Klaganden
bestrede allt avseende å Bagger-Jörgensens skrifter och vidhölle sina förut
gjorda yrkanden.

Uti eu till Konungens befallningskavande i Stockholms län avlåten
ämbetsskrivelse anförde jag därefter följande:

»Vad först beträffar det framställda spörsmålet, huruvida sådan triangelmätning,
som av Bagger-Jörgensen utförts, är att anse såsom lantmäteriförättning,
varom förmäles i 11 § skiftesstadgan, finner jag mig på
nedan anförda skäl icke kunna ansluta mig till den av lantmäteristyrelsen
därutinnan uttalade uppfattningen. Med skiftesstadgan har i första hand
och i huvudsak avsetts att meddela bestämmelser rörande delning och utbyte
av jord samt rörande reglering av ägogränser. Därutöver stadgas i
11 § rätt för ägare och innehavare av jord att erhålla lantmätares tjänstebiträde
för, bland annat, ägors avmätning och indelning samt avvägningar.
I nämnda paragraf heter det visserligen: »åstundar någon» etc., men med
uttrycket »någon» kan enligt min mening icke åsyftas annan än resp.
jordägare, boställshavare eller annan innehavare av jord. Man måste nämligen
läsa lagrummet i sammanhang med såväl de föregående §§:na i första
kapitlet av skiftesstadgan som denna i sin helhet. I 1—6 $§ talas om
delägare i skifteslag, i 7 och 8 §§ bland annat om boställshavare, arrendatorer
och andra innehavare av hemman. Det kan icke med fog antagas,
att i 11 §, såvitt här är i fråga, skulle åsyftas annat än stadgande
av rätt för ägare och innehavare av jord att påkalla lantmätares biträde
för avmätning, indelning och avvägning av sina egna, resp. sina med nyttjanderätt
innehavda ägor. Befogenhet att utan särskilt av vederbörande
ägare eller innehavare lämnat medgivande företaga avmätningar och avvägningar
å annans mark, en befogenhet, vars utövande kan medföra ej

— 1918 —

obetydligt intrång i ägarens eller innehavarens rätt, kan enligt min mening
icke anses föreligga utan alldeles uttryckligt stadgande därom i lag
eller författning. Något sådant stadgande, som skulle stå alldeles i strid
mot vad skiftesstadgan eljest innehåller, inrymmes icke i 11 §. Då i skiftesstadgan,
på sätt exempelvis i 18 och 24 §§ är förhållandet, beröras fall,
i vilka »annans rätt än sökandens är i fråga», torde därmed avses, att
vid delning eller utbyte av jord eller vid reglering av rågång vederbörandes
innehav av jord är i fråga om läge, omfattning eller gränser av
förrättningen beroende. Därmed åsyftas, såvitt jag kan finna, däremot
icke, på sätt klaganden synes vilja göra gällande, att vid en lantmäteriförrättning
utomståendes ägor kunna komma att beträdas.

Då emellertid, som sagt, med skiftesstadgan avsetts meddelande av
bestämmelser allenast rörande delning och utbyte av ägor, rågångsförrättningar
samt (enligt 11 §) av ägare eller innehavare av jord påkallade lantmäteriförrättningar
å sökandens ägor, finner jag för min del sådan triangelmätning,
som omfattar jämväl annans än sökandens ägor, icke vara
lantmäteriförättning av sådan beskaffenhet, som avses i skiftesstadgan.
Dennas bestämmelser äro enligt min mening följaktligen icke tillämpliga
å dylik triangelmätning. En sådan mätning, som omfattar allenast sökandens
eller sökandenas mark, är däremot en lantmäteriförrättning, som faller
in under bestämmelserna i 11 § skiftesstadgan.

Då denna emellertid enligt min mening icke är tillämplig å förevarande
mätningsförrättning, bliver frågan, huruvida andra bestämmelser
rörande sådan förrättnings utförande finnas meddelade. Gällande instruktion
för rikets lantmätare av den 22 oktober 1909 innehåller i denna de],
57 §, allenast, att närmare bestämmelser angående verkställande av ägomätning,
avvägningar och arealuträkning meddelas i särskild författning.
Sådan författning har dock ännu icke utfärdats. Förslag i ämnet, s. k.
mätningsförordning, har emellertid senast den 12 december 1916 framlagts
av lantmäteristyrelsen och är för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning
beroende. 1 ämnet ännu gällande 33 § i 1864 års lantmäteriinstruktion
innehåller endast tekniska detaljföreskrifter för verkställandet av ägomätning,
vilka synas mig vara utan betydelse för bedömandet av här föreliggande
spörsmål.

Det föreligger således för närvarande en lucka i gällande lagstiftning
i ämnet, en lucka, som avses bliva fylld genom utfärdandet av en blivande
mätningsförordning. Enligt nu gällande bestämmelser lärer kommunal
myndighet näppeligen kunna med eu för vederbörande jordägare
bindande verkan besluta om utförande av triangelmätning av kommunens
område. För vidtagande under sådan mätning av åtgärder, som beröra
10 — Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1!) 18 års riksdag.

jordägares eller jordinnehavares rätt, torde därför fordras dennes medgivande,
vilket väl i regel ock torde vara att påräkna, då mätningen bör
lända honom till nytta. En tredskande jordägare skulle emellertid kunna
resa hinder mot mätningens utförande. Att detta är ett missförhållande,
synes mig med hänsyn till triangelmätningsmetodens stora vikt och betydelse
för åstadkommandet av fullt pålitliga ägo- och tomtkartor vara ovedersägligt,
men berörda missförhållande lärer icke kunna avhjälpas utan
genom ändrad lagstiftning, genom vilken kommunal eller annan myndighet
tillerkännes uttrycklig befogenhet att föranstalta om dylik mätning.

Klaganden har ifrågasatt, huruvida Konungens befallningshavande ägt
befogenhet att meddela förordnande för Bagger-Jörgensen att verkställa
ifrågavarande mätning. I de fall, då laga hinder alldeles uppenbart möter
för sökt förrättnings verkställande, torde ansökan om förordnande av
förrättningsman av Konungens befallningshavande böra avslås. Allmän
praxis torde däremot vara, att i de fall, då det kan anses tveksamt, huruvida
en sökt förrättning lagligen må äga rum eller ej, Konungens befallningshavande
icke ingår i bedömande av denna fråga, som i stället anses
tillkomma förrättningsmannen att å sammanträde med rättsägarna i
vederbörlig ordning pröva.

Att märka är ock, att, såvitt handlingarna i ärendet giva vid handen,
en viss praxis synes hava utvecklat sig, att länsstyrelserna meddela lantmätare
förordnande att verkställa triangelmätningar av städers och andra
samhällens områden. I ärendet är upplyst, att dylik uppmätning ägt rum
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Lund, Jönköping, Västervik,
Södertälje, Norrtälje, östhammar, Avesta köping och Orsa municipalsamhälle.
Beträffande de sju sistnämnda samhällena har lantmätare förordnats
av vederbörande Konungens befallningshavande att verkställa mätningen,
varemot beträffande åtminstone de fyra förstnämnda städerna mätningen
uppgives hava verkställts utan att dylikt förordnande meddelats
för dem, som utfört densamma. Att triangelmätning icke behöver
verkställas av lantmätare, behöver knappast framhållas. Vid ovan upplysta
förhållanden finner jag Konungens befallningshavande icke hava gjort
sig skyldig till felaktigt förfarande.

Beträffande slutligen det sätt, varpå ifrågavarande triangelmätning
blivit av Bagger-Jörgensen utförd, finner jag mig ingalunda kunna lämna
hans förfarande utan laga beivran. Saken är i denna del av stor principiell
vikt, och det synes mig i hög grad av förhållandena påkallat, att
det bliver klart och tydligt fastslaget, att en lantmätare icke äger befogenhet
att gentemot jordägare förfara på sätt som här skett. Den skade —

1918 —

görelse å skog, vilken under förrättningen ägt rum på Bagger-Jörgensens
föranstaltande och för vilken han bär ansvaret, har skett i en omfattning,
som i och för sig måste betecknas såsom alldeles otillbörlig, och därtill
kommer, att berörda skadegörelse enligt intyganden av sakkunniga genom
anlitande av den brukliga metoden med signalställningar och tornbyggnader
kunnat till allra största delen undvikas. Även om det varit riktigt,
att, såsom Bagger-Jörgen sen anser, skiftesstadgans bestämmelser vant i
detta fall tillämpliga, så hade han i allt fall haft att ställa sig till efterrättelse
stadgandet i 42 §, att skog icke onödigt må nedhuggas. Detta
har han enligt min mening icke gjort.

Av de uttalanden av sakkunniga, som föreligga i handlingarna, har
jag, trots det jämväl motsatt mening kommit till synes, icke kunnat undgå
att få den bestämda uppfattningen, att i förevarande fall metoden med
fasta signaler och torn bort komma till användning. Jag har ytterligare
styrkts i denna min uppfattning därav, att det, att döma av Bagger-Jörgensens
egen framställning och ett av ordföranden i Lidingö köpings byggnadsnämnd
utfärdat intyg, närmast synes hava varit en kostnadsfråga för
köpingen, huruvida nyssnämnda metod skulle anlitas eller i stället siktlinjer°skulle
upphuggas genom skogen. Då förrättningsmannen och byggnadsnämnden
överenskommo att undvika den förra metoden på grund
därav, att densamma skulle medföra kostnader för tornställningar till ett
approximativt angivet belopp av c:a 10,000 kronor, samt i stället bestämde
sig för att upphugga gator i skogen mellan triangelpunkterna, därvid
skog fällts, uppgående i värde sannolikt till lika högt belopp härom
saknas full utredning —, innebär det, att denna högst betydande del av
kostnaderna för triangelmätningen utan de enskilda jordägarnas hörande
och än mindre med deras samtycke överflyttades på dessa. Förrättningsmannen
hade bort inse, att jordägare, som aldrig beslutat deltaga i mätningen,
genom berörda skadegörelse å deras egendom obehörigen tillskyndades
förlust och sålunda kränktes i sin rätt. Att försvara skogshuggningen
därmed, att förrättningsmannen därvid följde byggnadsnämndens
anvisning, kan icke freda från påföljd, då en lantmätare vid verkställande
av förrättning givetvis handlar på eget ansvar såsom tjänsteman. Meddelar
hans uppdragsgivare honom anvisningar, som lagligen icke kunna eller
böra följas, är det hans plikt att framhålla detta och i varje fall uraktlåta
att följa anvisningarna.

De åberopade skälen för anlitande av metoden med upphuggande av
siktlinjer synas mig med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen
icke kunna tillmätas vitsord. Fn jordägare är i varje fall lagligen icke
pliktig tåla, att, på sätt här skott, skog för tusentals kronors värde utan

— 1918 —

hans medgivande nedhugges å hans mark. Sådan kränkning av den enskilda
äganderätten måste helt naturligt verka upprörande på den, som
drabbas därav. Och att i sådant fall som det förevarande i ett samhälle
som Lidingö köping, vilket till stor del utgöres av bebyggda eller tillsvidare
obebyggda villaområden, än större försiktighet och skonsamhet i fråga om
trädfällning än eljest i öppen skogsmark bör iakttagas, synes mig uppenbart.

Det må bemärkas, att trädfällning onödigtvis ägt rum jämväl i inhägnad
park och uti ett enligt stadsplan i tomter för försäljning uppdelat
område; att i skogen gator upphuggits, såvitt handlingarna visa,
på sina ställen med ända till 7, 8 å 9 meters bredd; att endast å klaganden
och aktiebolaget Lidingö villastad tillhöriga områden nedhuggits över
2,600 träd med ett av sakkunniga uppskattat försäljningsvärde av ungefär
3,500 kronor; att enligt Bagger-Jörgensens utsago ännu mera omfattande
skogshuggningar skett å en annan egendom och att åtskilligajordägareisådant
hänseende drabbats betydligt hårdare än klaganden; samt att enligt uppgift
å hela ön inalles 4,000 ä 5,000 träd fällts för mätningens verkställande.

I det föreliggande förslaget till ny skiftesstadga finnas i 40 § bestämmelser,
motsvarande 42 § i nu gällande stadga, vilka bestämmelser i här
relevanta delar äro alldeles lika med de i sissnämnda § nu befintliga.
Det förtjänar framhållas, att motiven till berörda 40 § innehålla bland
annat följande (sid. 120): »Någon rätt till ersättning har icke ansetts böra
stadgas. Det obetydliga intrång, som kan ifrågakomma, i dylika fall, torde
i överensstämmelse med de med grannelaget förenade förpliktelser böra
tålas utan ersättningsanspråk.» Detta uttalande visar otvetydigt, att lagstiftaren
förutsatt möjligheten av endast bagatellartad skada i sådant hänseende,
som omförmäles i 42 §. Tanken på möjligheten av en sådan skogsskövling,
som i förevarande fall ägt rum, har uppenbarligen varit lagstiftaren
fullständigt fjärran.

Genom sitt ifrågavarande förfarande anser jag Bagger-Jörgensen hava
visat oförstånd och oskicklighet i tjänsten; och uppdrager jag förty åt
den åklagare, som av Konungens befallningshavande i Stockholms län förordnas,
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Bagger-Jörgensen för det tjänstefel, han sålunda låtit komma sig
till last, därvid åklagaren har att yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Åklagaren har tillika att lämna klaganden tillfälle att i målet framställa
de ersättningsanspråk gentemot Bagger-Jörgensen, vartill klaganden
finner fog föreligga; börande dessa anspråk i mån av befogenhet av åklagaren
understödjas.»

Av Konungens befallningshavande har kronofogden Edvard Fries er —

1918 —

hållit förordnande att utföra det av mig sålunda beslutade åtalet; och är
det av honom med anledning härav emot Bagger-Jörgen sen vid Södra Roslags
häradsrätt anhägiggjorda mål nu beroende på häradsrättens prövning.

14. Obehörig debitering av utmätningskostnad.

Den 17 oktober 1914 förrättade kronolänsmannen i Värmdö skeppslags
norra distrikt Georg Widgren utmätning å fastigheterna 3/ioooo mantal
Skarpö (Skarpöborg) litt. Cba 65 b och 4/io ooo mantal Skarpö (Skarpöborg)
litt. Cba 65 c i Värmdö socken för uttagande, beträffande den förra fastigheten,
av Aug. Jonasson för fastigheten påförda pastoralier till Vaxholms
landsförsamling för ecklesiastikåret den 1 maj 1912 — 1 maj 1913
8 kronor 2 öre och, beträffande den senare fastigheten, av E. J. Löfström
för fastigheten påförda kronoutskylder för år 1913 3 kronor 41 öre. De
vid berörda förrättningar förda protokoll innehålla vidare att, då någon
Jonasson, resp. Löfström tillhörig lösegendom icke kunde anträffas, förklarades
resp. å honom skattskrivna fastighet tagen i mät för gäldandet
av ifrågakomna belopp jämte kostnader.

Enligt protokollen närvaro vid förrättningarna villaägaren Edv. Jansson
såsom sakkunnigt biträde och kontorsskrivaren Erik Wahlgren såsom vittne.

De på grund av föreskriften i 79 § utsökningslagen upprättade, i
protokollen införda beskrivningarna över de sålunda utmätta fastigheterna
innehålla, lika lydande utom beträffande arealen, följande:

Enligt å lantmäterikontoret anskaffad uppgift innehåller fastigheten i
areal 2,700 kvm. — resp. 4,260 kvm. — bergig och med tallskog bevuxen
mark; den ligger på den s. k. Skarpöplatån omkring 5 minuters väg från
Skarpöborgs ångbåtsbrygga, som anlöpes av Vaxholmsbolagets ångbåtar,
med en tid från Stockholm av omkring 1 timma 20 minuter.

Vidare innehåller utmätningsprotokollet beträffande den förra fastigheten,
att å densamma funnos uppförda en villabyggnad och en annan
mindre byggnad, å vilka byggnader lämnas en kortfattad beskrivning.
Den senare fastigheten, belägen intill den förra, angives däremot utgöra
en obebyggd tomt. Fastigheterna ansåges vid förrättningen vara värda,
den förra 6,000 kronor och den senare 800 kronor.

Slutligen innehålla protokollen, härutinnan lika lydande, följande:

»Några åtkomst- eller andra handlingar rörande fastigheten kunde ej
erhållas, ej heller uppgift å möjliga inteckningshavare. Bevis enligt § 84
U. L. med besvärshänvisning tillställdes närboende grannen, grundläggaren
C. Andersson, och bevis enligt § 85 U. L. skulle tillställas herr domhavanden.»

— 1918 —

De vid förrättningarna debiterade utmätningkostnaderna, för vilkas
gäldande fastigheterna ock togos i mät, utgjordes av, förutom indrivningsavgift
å resp. 24 och 10 öre, för vardera fastigheten tillika:

.............................. kr.

vittnesersättning jämte resa efter fördelning

ersättning till sakkunningt biträde .........................

utmätningsprotokoll och bevis till domhavanden
för anskaffande av arealuppgift ................................

Summa kronor 31

Det belopp, för vilket resp. fastighet utmättes, utgjorde följaktligen
beträffande den förra fastigheten 39 kronor 26 öre och beträffande den
senare 34 kronor 51 öre.

Uti en till mig sedermera ingiven klagoskrift anförde professor Albin
Dalén i huvudsak följande.

Under år 1913 hade klaganden inköpt ovan oinförmälda lägenhet
3/ioooo mantal Skarpö litt. Cba 65 b jämte därå uppbyggd sommarvilla
ävensom en angränsande obebyggd tomt 4/ioooo mantal Skarpö litt. Cba
65 c. och hade klaganden erhållit lagfart å nämnda fastigheter i november
1913. Alla klaganden för fastigheterna påförda skatter hade han i vederbörlig
ordning guldit, ■ och han saknade varje kännedom om, att fastigheterna
kunde häfta för några av föregående ägare icke guldna skatter.
Klaganden hade därför blivit synnerligen överraskad, när han i december
1914 genom telefonmeddelande från vederbörande länsmanskontor underrättades,
att fastigheterna sedan nästföregående oktober månad voro utmätta
för oguldna utskylder.

Sedan klaganden med anledning därav begärt protokoll över ifrågavarande
utmätningsförrättningar, erhöll han från utmätningsmannen, länsmannen
Widgren, ovan återgivna protokollsutdrag, utvisande att utmätning
den 17 oktober 1914 ägt rum av ifrågavande lägenheter för uttagande
av oguldna pastoralier 8 kronor 2 öre, resp. oguldna kronoutskylder 3
kronor 41 öre. • Vad som till en början synts klaganden synnerligen anmärkningsvärt
vore, att en dylik utmätning kunnat äga rum utan att
klaganden därom förrän en längre tid efter utmätningen erhållit något
som helst meddelande. Aven om vederbörande utmätningsman icke lagligen
varit skyldig att äga kännedom om, att klagande redan år 1913
erhållit lagfart å fastigheterna, hade det dock med aldrig så litet god
vilja från hans sida icke mött den minsta svårighet för honom att genom
en förfrågan å platsen erhålla kännedom om fastigheternas ägare, då klaganden
varit bosatt därstädes hela sommaren 1914 och sålunda vilken

— 1918 —

som helst av grannarna kunnat lämna erfoderlig upplysning. Om länsman
Widgren vidtagit denna, för varje utomstående så naturliga åtgärd,
hade det för honom varit en enkel sak att genom ett telefonmeddelande till
klaganden få ärendet ordnat, och ett dylikt telefonmeddelande hade ju lika
väl kunnat göras före som efter utmätningen.

Skulle Widgrens åtgärder i denna sak vara med svensk lag överensstämmandesyntes
det klaganden vara värt att påpeka den rättsosäkerhet, som i
nämnda hänseende förefunnes och som kunde leda till att en person, trots
att han i vederbörlig ordning erhållit lagfart och icke häftade för oguldna
skatter eller annan gäld, kunde riskera att en dag finna sin fastighet utmätt
och försåld för en annans gäld och detta utan att han därom på
förhand erhållit någon som helst kännedom.

Aven några andra hithörande förhållanden syntes klaganden vara
vårda att påpekas. Den ena fastigheten, litt. Cba 65 c hade tagits i mät
för 1913 års kronoutskylder, förfallna till betalning i slutet av år 1913,
och då utmätningen sålunda ägt rum inom ett år efter förfallodagen, torde
visserligen någon tvekan ej råda därom, att fastigheten häftade för nämnda
utskylder. Annorlunda ställde sig däremot saken i fråga om lägneheten
Cba 65 b, vilken utmätts för pastoralier, förfallna till betalning i februari
1913. Det torde nämligen med hänsyn till 17 kap. 6 § handelsbalken
samt lagen den 22 maj 1891, innefattande tillägg till nämnda paragraf,
vara tvivelaktigt, huruvida en fastighet, som kommit i ny ägares hand,
svarar för utskylder, som «stått inne längre än ett år efter förfallodagen».
Visserligen innehölle nämnda lagrum endast, att företräde till betalning
ur fastigheten icke äger rum för avgälder, som stått inne längre än ett
år efter förfallodagen, men klaganden kände icke, huruvida andra lagbestämmelser
funnes, som kunde åberopas till stöd för att fastigheterna
eljest svarade för den föregående ägarens utskylder.

Granskade man vidare utmätningsprotokollen, frapperades man av disproportionen
mellan utmätningskostnaderna och de belopp, för vilka utmätning
ägt rum. Det största beloppet bland utmätningskostnaderna var
»ersättning till sakkunnigt biträde», utgörande för vardera fastigheten 20
kronor eller tillhopa 40 kronor. Det förefölle, som — då utmätningen
gällde i ena fallet kr. 8: 02 och i andra fallet kr. 3: 41 samt fastigheterna
voro taxerade, den ena till kr. 7,000 och den andra till kr. 3,500 — Widgren
själv, utan sakkunnigt biträde bort kunna inse, att fastigheternas värde
fullt räckte till täckande av det ifrågavarande beloppen, resp. kr. 8: 02
och kr. 3: 41 jämte utmätningskostnader.

Det syntes också anmärkningsvärt, att, när nu Widgren ansett sig
nödsakad tillkalla sakkunnigt biträde och därvid tillkallat en på platsen

— 1918 —

bosatt person, han till denne för en så enkel förrättning, som ej bort
taga lång stund i anspråk, måst utgiva ett så stort belopp som 40 kronor,
i synnerhet om — såsom antagligt vore — flera liknande förrättningar ägt
rum samtidigt.

Slutligen förekom bland utmätningskostnaderna ett belopp av för
vardera fastigheten 3 kronor såsom ersättning för »utmätningsprotokoll
och bevis till herr domhavanden». Jämlikt § 85 utsökningslagen ålåge
det utmätningsmannen att, då utmätning av fast egendom skett, därom
göra anmälan till vederbörande domhavande, och någon rättighet för utmätningsmannen
att därför verkställa särskild debitering torde icke förefinnas.
Enligt vad klaganden av med utmätningsärenden förfarna personer
inhämtat, torde också Widgrens åtgärder i detta avseende vara enastående.

Då det i föreliggande fall rörde sig om relativt små belopp, kunde
möjligen hela saken förefalla obetydlig, men då klaganden hört uppgivas,
att Widgren i en mängd likartade fall förfarit på samma sätt, hade klaganden
ansett sig i rättssäkerhetens intresse böra anmäla förhållandet för de åtgärder,
jag kunde finna lämpligt vidtaga.

Med anledning av berörda klagomål infordrades yttrande från Widgren
och kronofogden i Vaxholms fögderi Axel Hägg.

Widgren anförde i huvudsak följande:

Först efter utmätningen hade Widgren fått höra, att »en professor
Dalén» skulle äga de utmätta fastigheterna, varför Widgren ansett sig
böra till denne, vilken han antagit vara klaganden, telefonera om det
skedda. Det vore icke Widgrens fel, att klaganden icke skaffat sig kännedom
därom, att fastigheterna i fråga häftade för oguldna utskylder före den
tid, han köpte densamma, och icke kunde klaganden rimligtvis begära, att
Widgren skulle kunna ordna de många fastighetsutmätningarna för oguldna
utskylder just till den tid eller den dag, då ägaren vore ute på sitt sommarnöje.
I de allra flesta fall försökte såväl Widgren som vederbörande
fjärdingsman att sommartiden hos villaägare indriva för deras villor påförda
utskylder men möttes i allmänhet med svaret, att vederbörande ägare
icke vore hemma, vadan detta i allmänhet icke föranledde till någon betalning.
Klaganden tänkte icke på att ett flertal villor bytte ägare flera
gånger om året.

Beträffande klagandens påstående angående pastoralierna, påförda fastigheten
Cba 65 b, vore det nog sannt, att förmånsrätten för desamma
vore förfallen, men därmed vore icke fastigheten fritagen från att betala
dem. Pastoralierna vore nämligen påförda fastigheten och icke ägaren
personligen. Klaganden hade icke rätt, då han påstode, att Widgren bort

- 1918 -

inse, att fastigheternas värde fullt räckte till täckandet av de ifrågavarande
beloppen, ty Widgren kunde ej veta, till huru stort belopp fastigheterna
till äventyrs vore intecknade. Storleken av utskylderna hade intet att
skaffa med sättet för deras uttagande. Skulle de exekutivt uttagas, skulle
fastigheten utmätas, beskrivas och värderas.

Angående det sakkunniga biträdets betalning ville Widgren upplysa,
att den vanliga ersättningen till sakkunnigt biträde för värdering av mindre
villor och lägenheter växlade emellan 25 och 50 kronor förutom reseersättning.

Klaganden hade intet att anmärka däremot, att Widgren debiterat
utmätningsprotokollen med kr. 1: 50 för vartdera, men väl att han debiterat
samma belopp för det bevis, som han enligt § 85 utsökningslagen
vore skyldig att insända till domhavanden. Widgren ansåge, att han hade
lika rätt att debitera lösen och stämpel för utmätningsprotokollet
som för det bevis, vilket han vore skyldig att insända till vederbörande.
För det bevis, som auktionsförrättaren jämlikt 98 § utsökningslagen (nuvarande
100 §) vore skyldig att anskaffa, debiterades och erhölles ersättning
utan anmärkning.

Kronofogden Hägg anförde för sin del huvudsakligen följande:

Då bestämmelserna i § 7 ikungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m. medgåve, att utmätning i den skattskyldiges frånvaro
genast må förrättas, utan att sådan underrättelse, som i utsökningslagen
sägs, blivit honom meddelad, torde Widgrens i sådant avseende vidtagna
åtgärd icke kunna anses annat ä.n med lag överensstämmande.

Beträffande hans åtgärd att utmätningsvis uttaga pastoralier ur fastigheten
Skarpö Litt Cba 65 b, vilka pastoralier varit förfallna till betalning
längre tid tillbaka än ett år från det utmätningen verkställdes,
så hade bestämmelserna i handelsbalken 17 kap. 6 § tolkats olika, men
kronofogden hade för sin del ansett, att dessa bestämmelser endast avsett
förmånsrätten och sålunda ej utgjort hinder för utskyldernas uttagande
ur fastigheten med den förmånsrätt, som själva utmätningen
givit dem.

I fråga om Widgrens åtgärd att tillkalla sakkunnigt biträde för fastigheternas
värdering, så medgåve lagen honom sådan rätt, och torde det
icke kunna läggas honom till last, att han begagnat sig därav. Arvodena
till värderingsmannen syntes kronofogden väl dryga och skulle utan
tvivel, därest utmätningarna lett till fastigheternas försäljning, blivit
reducerade.

11 — Justitieombudsmannens itmbetsberäUelse till 11)18 ärs riksdag.

Widgrens åtgärd slutligen att taga betalt för lösen och stämpel till
utmätningsprotokoll och utmätningsbevis till domhavänden ansåge krono^
fogden däremot sakna stöd av lag, men kronofogden hade ej någon anledning
tro annat, än att åtgärden av Widgren vidtagits i vad man plägad
kalla god tro.

Uti avgivna påminnelser anförde klaganden därefter vidare:

Skulle det vara i enlighet med gällande lag och författning, att en
person, som i vederbörlig ordning erhållit lagfart å sin fastighet och själv
erlagt alla honom påförda utskylder och andra onera för fastigheten, ändock
kunde riskera att en dag finna sin fastighet utmätt, ja till och med
försåld för andra personers gäld, utan att han på förhand fått något som
helst meddelande om saken, rådde härvidlag tydligen en rättsosäkerhet,
som icke borde kunna förekomma. Säkert vore, att med aldrig så liten
god vilja från Widgrens sida det passerade aldrig behövt inträffa. Klaganden
hade ingalunda, såsom Widgren förutsatt, begärt, att denne skulle
förlägga sina utmätningsåtgärder till en tidpunkt, då klaganden vistades
å sin fastighet, utan endast en så enkel och naturlig åtgärd, som att
Widgren förut på något sätt, till exempel genom ett telefonmeddelande,
underrättat klaganden om, att fråga var om utmätning av dennes fastighet
för några kronor. Ett dylikt telefonmeddelande hade ju varit lika enkelt
före utmätningen som ett par månader efteråt, och därigenom hade för
båda parterna mycket besvär undgåtts och för klaganden besparats en hel
del kostnader. Att Widgren icke skulle avvetat eller kunnat få reda på,
att klaganden ägde fastigheten i fråga, tilläte klaganden sig bestämt be ö

O O O 7 o o

tvivla. I varje fall hade en enkel fråga till vem som helst på platsen
kunnat upplysa Widgren om, vem som ägde fastigheten, och då klaganden
vore praktiserande läkare i Stockholm och såsom sådan stode uppförd i
adress- och telefonkalendrar, hade det ej mött någon svårighet att per
telefon anträffa klaganden.

Klaganden hade ifrågasatt riktigheten av att utmäta en fastighet för pastoralier,
förfallna till betalning mer än ett år före utmätningen. Det
vore nog riktigt att enligt praxis dylika utskylder uttoges ur fastigheten
oberoende av, för vilken tid de stått inne, men på många håll hade
rått tvekan, huruvida denna praxis vore riktig, och i varje fall kände
klaganden icke någon lagbestämmelse, på vilken berörda förfarande grundade
sig.

Gentemot klagandens påstående, att Widgren utan anlitande av sakkunnigt
biträde bort kunna inse, att fastigheterna räckte till täckande av
ifrågavarande utskylder, hade Widgren ordat om, att han ej kunde veta,

— 1918 —

till vilket belopp fastigheterna vore intecknade. Vad detta hade med saken
$tt skaffa, vore klaganden obegripligt. Att döma av ordalagen måtte Widgren
leva i den uppfattningen, att kronoutskylder och pastoralier skulle
utgå först efter inteckningar.

Vad anginge ersättningen till det sakkunniga biträdet, hade Widgren
uppgivit, att e^t dylikt biträde brukade erhålla mellan 25 och 30 kronor
för en förrättning. Det vore möjligt att Widgren ansåge lämpligt att vid
sina förrättningar överenskomma med sitt biträde om så stor ersättning,
men detta förändrade ingalunda klagandens uppfattning, att ersättningen
vore oskäligt hög, eu uppfattning, som även delades av kronofogde Hägg.
I förevarande fall vore dessutom att märka, att, om det också formellt
var två förrättningar, det i realiteten endast var en dylik, då den ena
fastigheten endast utgjordes av en med klagandens bebyggda fastighet
sammanhängande tomtbit. Att en person, särskilt då sakkunnigt biträde
kunde erhållas på platsen, för en dylik värdering, som borde taga högst
5 minuter i anspråk, lämnades ersättning av 40 kronor, ansåge klaganden
fortfarande oskäligt.

Vidare ville klaganden anmärka, att han aldrig godkänt den gjorda debiteringen
av kr. 1: 50 för utmåtningsprotokollet, ehuru han förbisett att
påvisa denna felaktighet. Klaganden tilläte sig emellertid nu fästa min
uppmärksamhet jämväl på detta fel, då även det uppenbart innebure en
olaglighet.

Då klaganden på flera håll hört klagomål över, att Widgren vid den
§na utmätningsförrättningen efter den andra förfore på samma sätt som
uti ifrågavarande fall och därigenom förorsakade ägarna obehag och för
många kännbara utgifter, hade klaganden ansett det vara i rättssäkerhetens
intresse att få nämnda missförhållanden beivrade.

Wido-ren avgav härefter förnyat yttrande i ärendet och anförde därvid
i huvudsak följande. Widgren vidhölle, att en ersättning av 20 kronor
till den sakkunnige för hans besvär med varje egendoms beskrivning och
värdering icke kunde anses vara för hög. Widgren kunde icke förstå,
varför en för utskylder utmätt fastighet skulle ställas i en bättre ställning
än en för enskild ‘fordran utmätt. Vid utmätningstillfället hade Widgren
icke haft någon vetskap därom, att klaganden då var ägare till fastigheterna.
Hade klaganden dessförinnan åter försålt desamma, hade han förmodligen
ej velat betala de föregående ägare påförda utskylderna med
påföljd att Widgren själv fått betala dessa.

Sedermera har klaganden inkommit med ytterligare påminnelser.

— 1918 —

Uti en till Konungens befallningshavande i Stockholms län avlåten
ämbetsskrivelse anförde jag därefter följande:

»Vad först beträffar frågan, huruvida utskylder, som påförts ägare av
fastighet för fastigheten, kunna efter dennas försäljning hos senare ägare
av fastigheten uttagas genom utmätning av densamma, måste denna fråga
besvaras olika, beroende på vilka utskylder det i varje särskilt fall gäller.
År det fråga om kommunalutskylder eller av kyrkostämma beslutade avgifter
till kyrka, vilka påförts ägare av fastighet jämlikt kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet eller kungl.
förordningen samma dag om kyrkostämma m. m., kunna dylika utskylder
och avgifter, såsom åtskilliga prejudikat utvisa (Holm, Nytt juridiskt arkiv
1886 sid. 179, 1889 sid. 342, 1896 sid. 118 och 221 samt 1912 sid. 50),
icke uttagas hos en senare ägare av fastigheten. I fråga om kronoutskylder,
som utgå för fast egendom, och sådan avgäld av fast egendom,
som omförmäles i 17 kap. 6 § handelsbalken, gäller däremot, att fastigheten
för desamma utgör pant och således för dem häftar i vems hand
fastigheten vara må. Då sistnämda lagrum innehåller bestämmelser allenast
rörande den förmånsrätt, vissa fordringar, för vilka fast egendom häftar,
gentemot andra, samma egendom graverade fordringar åtnjuta, medför
den omständigheten, att sådan avgäld, som nyss nämnts, stått inne
längre än ett år efter för fallodagen, visserligen den verkan, att förmånsrätten
enligt åberopade lagrum upphört, men inverkar icke på borgnärens
rätt att över huvud ur fastigheten utfå avgälden i den mån, sådant eljest
visar sig möjligt. Enligt lämnad upplysning äro de pastoralier, för vilka
utmätning i förevarande fall skett, sådana avgifter, som på grund av
lönereglering skola till prästerskapet i församlingen utgå för fastighet och
som på den grund jämlikt ovan åberopade lag av den 22 maj 1891 äro
i fråga om förmånsrätt likställda med de i 17 kap. 6 § handelsbalken
omförmälda avgifter. Med hänsyn härtill är det enligt min mening
icke felaktigt, att utmätning av resp. fastighet skett för uttagande av
nämnda pastoralier.

Vad vidare angår spörsmålet, huruvida, på sätt klaganden ifrågasatt,
fastigheterna lagligen kunnat utmätas, trots det klaganden såsom ägare
av desamma icke dessförinnan eller samtidigt erhållit underrättelse om
utmätningarnas företagande, finner jag denna klagandens invändning icke
kunna föranleda beaktande. I 7 § av kungl. förordningen den 12 juli
1878 ang. förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m. är nämligen stadgat, att utmätning
för dylik utskyld eller avgift även i den skattskyldiges frånvaro genast
må förrättas, utan att sådan underrättelse, som i 59 och 60 §§ utsök —

1918 —

ningslagen sägs, blivit honom meddelad. Dessa §§ innehålla bestämmelser
om skyldighet för utmätningsman att i vissa där avsedda fall meddela vederbörande
gäldenär underrättelse därom, att utmätning för fordringen är sökt.

Beträffande åter de av Widgren debiterade utmätningskostnaderna
tinner jag desamma, med undantag av indrivningsavgifterna å resp. 24
och 10 öre — vilka jämlikt 12 § i nyssnämnda förordning och § 17 i
uppbördsreglementet den 19 maj 1911 äro behörigen uttagna — i övrigt
alla vara lagstridigt debiterade. Under posten »vittnesersättning jämte
resa efter fördelning» har vid vardera förrättningen debiterats 3 kronor. I
7 § utsökningslagen är väl föreskrivet, att utmätningsman vid sin förrättning
skall hava med sig ojävigt vittne, men varken i ovannämnda förordning
eller annorstädes i lag eller författning är stadgad rätt för dylikt
vittne att åtnjuta ersättning i de fall, då utmätning sker för utskylder
eller för församlings avgifter till prästerskapet. I 3 § av kungl. förordningen
den 12 juli 1878 ang. ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål m. m. är visserligen stadgat, att vittne, som vid förrättning
biträder, erhåller för varje förrättning 1 krona, men det är väl
att märka, att detta stadgande avser endast utmätningsförrättningar i
enskilda mai, således icke utmätning för utskylder eller allmänna avgifter.
Genom prejudikat är för övrigt fastslaget, att denna uppfattning är riktig
(se Kungl. Maj:ts utslag den 28 december 1914, refererat i Holm, Nytt
juridiskt arkiv 1914, sid. 619); i berörda precedensfall är nämligen i domskälen
uttryckligt sagt, att vederbörande utmätningsman icke varit berättigad
att vid de i målet ifrågakomna, för utskylder verkställda utmätningar
beräkna ersättning för kostnad för ojävigt vittne, som, på sätt ske bort,
av honom vid förrättningarna medhafts. Utmätningsman må i dylika fall
såsom vittne medtaga antingen fjärdingsman eller hos utmätningsmannen
anställt biträde, vilka bådadera böra kunna åläggas att i angivna hänseendet
biträda utan ersättning. För övrigt torde det vara att förmoda,
att det i förevarande fall fungerande vittnet var Widgrens eget tjänstebiträde.

Såsom ersättning till sakkunnigt biträde är vid förrättningarna debiterat
ett belopp av tillhopa 40 kronor. Jämlikt 7 § i förut åberopade
förordning den 12 juli 1878 ang. förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- och kommunalutskylder in. m. samt 79 och 73 §§ utsökningslagen
är väl befogenhet medgiven för utmätningsman att jämväl vid utmätning
av fast egendom för utskylder eller allmänna avgifter, där sd
Jinnes nödiyt, tillkalla sakkunnig att vid värdering av egendomen biträda.
I förevarande fall kan jag emellertid i likhet med klaganden ingalunda
finna, att anlitande av sakkunnigt biträde för fastigheternas värdering

- 1918 —

varit nödigt; tvärtom finner jag detta hava varit alldeles onödigt.,, Det
är uppenbarligen av vikt, att den befogenhet att pröva behovet av sakkunnigs
tillkallande i dylika fall, som lagts i utmätningsmans hand, icke till
förfång för resp. rättsägare varder missbrukad, vad motivet till dylikt
missbruk än må vara. Av en förfaren kronolänsman, som innehaft sin
tjänst i över 20 år och som följaktligen måste besitta stor erfarenhet och
vana att förrätta dylika utmätningar, måste man skäligen kunna fordra,
att han i fall, sådana som de förevarande, själv skall kunna värdera resp.
fastigheter. Det står utmätningsmannen alltid Öppet att hos vederbörande
häradsskrivare inhämta upplysning om en fastighets taxeringsvärde, och i
varje fall har han icke någon rätt att oskäligt betunga fastighetsägaren
med dylika ersättningsbelopp. Att för uttagande av utskylder och avgifter
till belopp av resp. cirka 3 och 8 kronor debitera ersättning för
värdering med tillhopa 40 kronor synes i och för sig oskäligt. Och även
om det varit befogat att anlita sakkunnig, hade i allt fall betydligt mindre
och mera skäligt belopp bort påföras. Härvid är särskilt att märka, det
den tillkallade sakkunnige, enligt av klaganden lämnad uppgift, var en å
platsen bosatt person. Enligt av kronofogden Hägg mig lämnad upplysning
brukar enligt eljest gängse praxis i liknanda fall uti ifrågavarande
hänseende debiteras 3 å 5 kronor, därvid det givetvis inverkar, vid huru
många i en följd förrättade utmätningar den sakkunnige biträder; ju flera
dessa äro, desto mindre bör självfallet det på varje förrättning fördelade
beloppet vara. Åt åklagaren uppdrages härmed att söka förebringa utredning,
vid huru många dylika förrättningar den anlitade sakkunnige, villaägaren
Edv. Jansson, biträtt Widgren ifrågavarande dag samt tiden närmast före
och efter samma dag.

Vidare har Widgren vid vardera förrättningen för utmätningsprotokoll
och bevis till domhavanden debiterat 3 kronor, därav .1 krona 50 öre
för protokollet och samma belopp för beviset. Båda dessa debiteringar
äro uppenbart lagstridiga. I § 12 i kungl. förordningen den, 7 december
1883 ang. expeditionslösen är uttryckligen stadgat, att ej någon är skyldig
utlösa myndighets protokoll över utmätning. Väl åligger det utmätningsman
jämlikt 85 § utsökningslagen att, då fast egendom blivit utmätt, därom
genast insända bevis till domaren samt, därest exekutiv auktion å
den utmätta egendomen skall äga rum, jämlikt 99 § samma lag att, med
undantag för visst fall, till överexekutor insända protokoll över utmätningen.
Det saknar emellertid varje stöd i lag att för sålunda till myndighet ex,
pedierat bevis och protokoll debitera gäldenären lösen och stämpelavgift
såsom för. expedition, vilken på begäran utfärdas till honom eller annan
enskild person. År i lag eller föi’fattning föreskrivet, att tjänsteman skall

— 1918 —

i visst fall till myndighet insända protokoll eller bevis, skall detta ske avgiftsfritt,
där ej annat är stadgat. Tjänstemannen fullgör därvid allenast
honom åliggande tjänsteplikt, och någon rätt att därigenom förskaffa sig i
lag icke medgivna sportler förefinnes uppenbarligen icke. Beträffande omförmälda
slags bevis till domhavanden har, mig veterligen, den praxis eljest
icke någonstädes följts att därför påföra gäldenären lösen och stämpelavgift
—'' en omständighet, som framställer Widgrens ifrågavarande förfarande
i desto svårare dager — och vidkommande till överexekutor insända utmätningsprotokoll
är min ovan uttalade uppfattning genom prejudikat
(Kungl. Maj:ts ovan åberopade utslag den 28 december 1914) fastslagen
såsom riktig. I berörda rättsfall är i domskälen nämligen uttalat, att
vederbörande utmätningsman icke varit berättigad att för protokoll över
utmätningarna uppbära gottgörelse medelst lösen och stämpelavgift. Att
märka är, att utskrift av protokollet är behövlig allenast i det fall, att
exekutiv auktion ä den utmätta fastigheten kommer till stånd, och vid
sådant förhållande ligger det i öppen dag, att Widgrens förfarande att
ändock vid utmätningstillfället debitera gäldenären kostnad för en allenast
fakultativt erforderlig utskrift är obehörigt.

Slutligen har Widgren vid vardera av utmätningarna debiterat gäldenären
för anskaffande av arealuppgift från lantmäterikontoret 5 kronor,
således 10 kronor tillhopa. Aven denna debitering finner jag i och för
sig uppenbart lagstridig. Härtill kommer, att enligt från nämnda kontor
meddelad skriftlig upplysning Widgren icke därifrån rekvirerat eller bekommit
någon skriftlig arealuppgift angående någondera av ifrågavarande
fastigheter. Hade dylik uppgift eller bevis å lantmäterikontoret på begäran
blivit utfärdat, hade lösen för detsamma utgått med allenast 1 krona 50
öre, varemot det författningsenligt skolat lämnas fritt från stämpelavgift.
Vid nu upplysta förhållanden framträder i varje fall Widgrens förfarande
att för uppgiftens anskaffande debitera ej mindre än 5 kronor i vartdera
ärendet såsom desto mera betänkligt och obehörigt. Frånsett att beloppet
är oskäligt tilltaget, saknar debiteringen varje stöd av lag. Härigenom
synes mig Widgren hava gjort sig skyldig till brott enligt 25 kap. 5 §
strafflagen, som innefattar förbud för ämbets- och tjänsteman att för sin
ämbetsåtgärd taga någon sportel, därtill han ej är berättigad (jämför Kungl.
Maj:ts utslag den 6 oktober 1904, Holm 1904 sid. 374).

Klaganden har framhållit, att Widgren lämpligen bort söka uttaga
ifrågavarande utskylder och avgifter under sommaren 1914, då klaganden
var bofast å fastigheten och då i så fåll betalning av beloppen följaktligen
genast skulle hava ägt rum, varigenom utmätning med dylika dryga kostnader
helt och hållet undvikits. Tillika har klaganden dragit i tvivelsmål,

— 1918 —

att Widgren först efter utmätningen skulle hava fått vetskap om, att klaganden
dåmera var ägare av fastigheterna, och att Widgren således först
efter densamma skulle blivit i tillfälle att underrätta klaganden om de
resterande utskylderna.

Kronofogden har meddelat den upplysning, att restlängd å ifrågavarande
kronoutskylder och pastoralier kommit Widgren tillhanda för indrivning
redan i januari, resp. i juli 1914. Vid sådant förhållande hade
Widgren utan tvivel, på sätt klaganden påyrkat, bort kunna företaga indrivningen
åtminstone före sommarens utgång. Beträffande kronoutskylderna
hade det emellertid ålegat Widgren att redan dessförinnan hava utsökt
och redovisat desamma. Detta borde nämligen hava skett före den
30 april eller, om hinder därför mött, ovillkorligen före augusti månads
utgång. Detta dröjsmål med indrivningens verkställande innefattar försummelse
i tjänsten och bör ock av åklagaren beivras.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst angående Widgrens förfarande
att ofta uppskjuta indrivning av utskylder och allmänna avgifter hos villaägarna
i distriktet till sent på hösten, då villorna i regel stå obebodda,
synes det förklarligt, om den meningen hos vederbörande fastighetsägare
gjorde sig gällande, att dylikt uppskov stundom skedde i sportelsyfte,
nämligen för att vederbörande skulle få tillfälle att uttaga jämväl utmätningskostnader.
Härtill finner jag icke i sakens nu befintliga skick Widgren
förvunnen, men skulle detta av blivande utredning framgå, innebär
det givetvis en i hög grad försvårande omständighet. Av betydelse vid
denna frågas bedömande är, huruvida Widgren före utmätningen verkligen
vetat klaganden vara ägare till fastigheterna eller ej. Med avseende
å vad klaganden i denna del upplyst synes det mig ytterst osannolikt,
att icke Widgren åtminstone vid utmätningstillfället fått vetskap om att
klaganden var ägare till villan ifråga. Den närboende grannen, grundläggaren
C. Andersson, till vilken utmätningsbevis vid förrättningen avlämnades,
måste antagas hava ägt vetskap därom, liksom ock den på platsen
boende, ovan omförmälde Edv. Jansson. Genom Anderssons och Janssons,
eventuellt jämväl vittnet Erik Wahlgrens hörande bör åklagaren söka utreda,
huru med Widgrens vetskap i berörda avseende förhöll sig. Denna
omständighet anser jag nämligen kunna såsom ett indicium belysa frågan
om syftet med det obehöriga dröjsmålet med indrivningens verkställande
och därför ock vara av vikt för straffmätningen. Hade Widgren före utmätningen
haft vetskap om klagandens äganderätt, synes mig ej någon
rimlig anledning hava förelegat för Widgren att dröja med klagandens
underrättande om de resterande utskylderna, tills efter det han verkställt
utmätningen.

— 1918

Jag kan ej undgå att finna vad som sålunda i saken anmärkts mot
Widgren vara av beskaffenhet att ej kunna lämnas utan allvarlig beivran.

Klaganden har framhållit, att förevarande fall säkerligen ej är ett
enstaka undandantagsfall utan att Widgren härvidlag torde hava tillämpat
även eljest av honom följd praxis. Att så är förhållandet, synes sannolikt,
och har jag genom av kronofogden Hägg erhållna upplysningar bestyrkts
i denna uppfattning. Åt åklagaren uppdrages att jämväl i detta hänseende
söka förebringa önskvärd utredning. Förhåller det sig på antydda sätt,
kan jag ej undgå att finna Widgren hava gjort sig skyldig till svårt tjänstefel
och anser, att i rättssäkerhetens intresse, till allmänhetens skyddande
mot betungande med oskäliga och lagstridiga utmätningskostnader, kännbar
straffpåföljd bör ådömas.

Med åberopande av vad sålunda anförts uppdrager jag åt ovannämnda
åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och i
enlighet med denna instruktion utföra åtal mot Widgren för ovanberörda
av honom begångna tjänstefel samt därvid mot honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet.

Åklagaren åligger tillika att lämna klaganden tillfälle att i målet
framställa de ersättningsanspråk, vartill denne finner fog föreligga, ävensom
att i mån av befogenhet understöda berörda anspråk.»

Av Konungens befallningshavande har andre länsnotarien Bengt Wide o

o o

beck förordnats att utföra det av mig sålunda beslutade åtalet. Sedan vid
rättegångstillfället den 1 oktober 1917 extra länsnotarien Erik Åman, som
förordnats att vid nämnda rättegångstillfälle utföra åtalet, vid målets överlämnande
samma dag fordrat ersättning för sin och Widebecks inställelser,
har Södra Roslags domsagas häradsrätt meddelat utslag i målet den 28
november 1917. Utslaget är av följande lydelse:

»I målet har yrkats ansvar å Widgren för det han — som i egenskap
av utmätningsman för indrivning mottagit behöriga restlängder i januari
1914 beträffande kronoutskylder för år 1913, 3 kronor 41 öre, påförda
fastigheten Skarpö litt. Cba 65 c, och i juli samma år beträffande pastoralier
till prästerskapet i Vaxholms landsförsamling för ecklesiastikåret
1 maj 1912 — f maj 1913, 8 kronor 2 öre, påförda fastigheten Skarpö
litt. Cba 65 b, i Värmdö socken — dels icke förr än den 17 oktober 1914
verkställt utmätning å fastigheterna tillhörande professor Albin Dalén,
dels ock därvid skrivit vardera fastigheten i mät, utom för ovannämnda
desamma påförda belopp jämte indrivninsgsavgift, jämväl för vittnesersättning
jämte resa efter fördelning, ersättning till sakkunnigt biträde, ut 12

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.918 års riksdag.

mätningsprotoköll och bevis till dömhaVanden samt för anskaffande av
a real uppgift tillhopa 31 kronor, som Dalén erlagt,

Widgren bär vidgått diet dröjsmål och de åtgärder, söm sålunda
blivit honom lagda till låst, men bestritt att han därigenom gjört sig skyldig
till tjänstefel.

Enär Widgren emellertid icke inom behörig tid verkställt indrivningen
av nämndå kronoutskylder och pastoralier,

enär han lagligen icke värit berättigad att vid utmätning för ifrågavarande
belopp uttaga arvode eller reseersättning åt Vittne, som övérvarit
förrättningen,

enär, med avseende å vad av företedda beskrivningar över förut nämnda
två fastigheter inhämtas, varken tillgång till aréalbevis angående dem eller
anlitande av sakkunnig person för deras värdering varit erforderligt,

och enär Widgren mot bestämmelserna i 12 § gällande förordning
angående expeditionslösen icke ägt uttaga lösen för protokoll eller för
de till vederbörande domhavande insända bevis angående utmätningarna,
men åklagaren mot Widgrens uppgift, att det söm av debiterade ersättningarna
för värdering av fastigheterna icke utbetalts till i berörda
avseénde anlitade person, åtgått för budskickning, resa och kosthåll åt
denne, icke styrkt, ätt någön dél av belbppen kommit sväranden själv
till godo,

prövar häradsrätten, som finner Widgrens förfarande vid envar av
ifrågavarande utmätningar vara i särskilda avseenden Straffbart, lagligt
döma sväranden jämlikt 25 kap. 5 och 17 §§, jämförda med 4 kap. i och
3 §§ strafflagen för det han betingat sig Sportel, Vartill han ej varit berättigad,
samt för försummelse och oförstånd i tjänsten att vara i mistning
av sin tjänst såsom länsman i Varm dö skeppslags norra distrikt i
en månad,

och förpliktas Widgren att till professor Dalén återgälda av honom
för utmätningarna utbetala 62 kronor.

Vidkommande åter Åmans yrkande om ersättning för sina och Widbecks
inställelser, så enär det på grund av deras tjänstebefattningar ålegat
dem att utföra justitieombudsmannens talan i målet,

och då icke blivit viSat, att de nödgats vidkännas några utgifter för
sin inställelse,

finner häradsrätten nämnda yrkande icke kunna bifällas.»

Gentemot Widgren har häradsrättens utslag vunnit laga kraft.

ÖVer ötsläget här däremot besvär anförts av lärtsnöfärien Widebeck
i ersättningsfrågan.

— 1918 —

15. Verkställande av obehörig protest av notarius publicus.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av kammarskrivaren vid tullkammaren
i Lund J. S. Fredlund här anhängiggjort ärende inhämtas bland
annat följande.

Uti en hit insänd skrift fäste klaganden justitieombudsmannens uppmärksamhet
på den behandling, som ett vid nämnda tullkammare handlagt
beslagsärende underkastats från notarius publicus’ sida. Omständigheterna
voro i korthet följande.

Garverifirman C. Hildisch J:or & C:o i Lund hade den 13 mars 1915
för export anmält till kontrollbehandling 23 packar beredda fårskinn. Vid
undersökningen av dessa påträffades emellertid av tjänstförrättande kammarskrivaren
N. H. Holmberg redan i första packen och sedan i varje av 2
därpå kontrollbehandlade packar instuckna sådana skinn, som ej finge, utföras
(skinn över 1 kilogram per stycke), och detta i sådau utsträckning,
att av 180 stycken ej mindre än 21 stycken överstego den för export tilllåtna
viktgränsen. Kontrollbehandlingen avbröts därmed för att fortsättas
i närvaro av allmänna åklagaren, till vilken saken överlämnats för behörigåtgärd.

I detta läge befann sig beslagsärendet, då vice häradshövdingen O.
Heyden inträdde å tullkammaren i sällskap med ene delägaren i nämnda
garverifirma, herr W. Hildisch, och förklarade sig i tillkännagiven egenskap
av notarius publicus skola å firman Hildischs vägnar nedlägga en
protest mot kammarskrivaren Holmbergs åtgärd och förbehålla firman
rätt till rekonventionstalan för den skada, den genom detta dröjsmål
åsamkats.

Avgivandet av en sådan protest syntes klaganden icke vara i överensstämmelse
med innebörden i kungl. stadgan den 6 oktober 1882 angående
notariipublicibefattningen. Det hette nämligen i nämnda stadga, att notarius
publicus är skyldig verkställa sådana protester och andra förrättningar,
vilka enligt allmän lag eller särskilda författningar kunna eller
böra av notarius publicus utföras. Den av Heyden framställda protesten
mot en offentlig myndighets åtgärd grundade sig icke på lag eller författning,
ej heller kunde den sägas vara av den beskaffenhet, att nämnda
stadgas mom- 3 därå vore tillämpligt. Sagda moment lämnade notarius
publicus behörighet att efter anmodan övervara jämväl andra förrättningar,
men kvarhållande av gods vore ingen förrättning. Huruvida för övrigt

— 1918 -

uttrycket »övervara förrättningar» vore liktydigt med att försvara ett påvisat
brott och undandraga detsamma ansvarspoföljd, framginge icke av
nämnda författningsrum, men detta vore just vad Heyden gjort sig skyl Emellertid

vore det icke mot proteståtgärden såsom sådan, klaganden
näimast velat rikta något klander. Klagandens anmärkning gällde fastmera
sättet för notarius publicus ingripande. Detta hade, lindrigt sagt, karaktär
av partitagande för den tilltalade och" ogillande av tullkammarens förfarande
i omförmälda beslagsärende, och detta ogillande hade uttalats i en
form, som indirekt väckt misstanke mot tjänsteman om begånget övergrepp.
Att Heydens handlingssätt dessutom icke stode i överensstämmelse med
hans i åberopade stadga uttryckligen givna instruktion, att notarius publicus
skall med redlighet, nit och oväld fullgöra sina åligganden, komme
ock att närmare påvisas.

Sedan ovanberörda protest framförts, anställde Heyden ett kortare
förhör, vilket mynnade ut i en vädjan till kammarskrivaren Holmberg att,
såsom orden folio, »stryka ett stort streck över det hela». På häremot
gjord invändning, att allmänne aklagaren vore underrättad och att avgörandet
finge anstå till hans ankomst, skyndade sig Heyden att replikera:
»Den saken kunna ju herrarna ordna sinsemellan». Detta förslag syntes
klaganden innebära försök att föregripa en utredning, som i föreliggande
fall tillkomme allmänne åklagaren, och dylik befogenhet torde med all
sannolikhet icke hava tillerkänts notarius publicus.

Heydens strävan att få ärendet avgjort till firman Hildischs fördel
fortsattes med än större energi under stadsfiskalen J. Sandblads omedelbart
därpå vidtagna förhör. Trots även härunder åberopad egenskap av notarius
publicus röjde han i sitt uppträdande en påfallande likhet med försvarsadvokaten.
Från ett välvilligt erbjudande att »lämna en resumé av sakens
förlopp» övergick Heyden nu till att med erkännansvärd iver söka leda
utredningen i .en viss riktning — firman Hildischs frikännande. Det
kunde enligt Heydens mening anses fastslaget, att exportörens förment
svikliga avsikt vore att tillskriva ett missförstånd. Detta yttrande framstode
såsom något oerhört, då det nämligen redan under förhörets tidigaste
skede pavisats sadana omständigheter, som verkligen bort avhålla
Heyden från berörda påstående. För övrigt torde Heyden i sin egenskap
av notarius publicus varit medveten om, att det från firman förebragta
skälet icke skulle befria densamma från ansvarspåföljd.

Heydens klandervärda handlingssätt tog sig under förhörets fortsättning
. än skarpare uttryck. Sålunda framkastade han mot Holmberg den
lika överraskande som kränkande beskyllningen, att hans åtgörande i saken

— 1918 —

icke »såg vackert ut», ett utalande, som Heyden dock omedelbart därpå
gav en mera modifierad form. Vidare framkom i Heydens försvarstal —
med ett erkännande vitsord åt fabrikör Hildisch — en förvåning över att
dylika misstankar kunde riktas mot nämnda firma. Denna förvåning
skulle kanske i sin ordning väcka förvåning, om den ställdes i belysning
av de åtal, som under årens lopp väckts mot firman Hildisch, även vid
Lunds rådhusrätt, där herr Heyden vore bisittare.

Notarius publicus’ »tjänsteåtgärd» erhöll sin avslutning i en vädjan
till allmänne åklagaren och Holmberg att »stryka ett stort streck över det
hela». För denna påtryckning gåvo de slutligen vika, och godset utlämnades
till varuägarens disposition.

Sedermera hade beslagsärendet blivit föremål för förnyad utredning
och förhör.

Tulltjänstens ansvarsfulla och grannlaga arbete kunde givetvis föra
dess utövare i konflikt med allmänheten, som i tjänstemannens åtgöranden
ofta mötte ett hinder för förverkligandet av sina syften. Detta gällde
särskilt under en tid, då försöken att kringgå gällande författningar bleve
allt talrikare och då sålunda tillvaratagandet av statens intressen lade
större krav på noggrannhet och påpasslighet i tjänstutövningen. Det
kunde därför icke nog framhållas vikten därav, att tjänstemannen under
sitt arbete icke utsattes för obehörigt ingripande från andra myndigheters
sida och framför allt icke för sådant störande ingripande, som närmast
ginge ut på att klandra och misstänkliggöra. Vad denna sak i öfrigt beträffade,
torde med fullt fog kunna påstås, att genom Heydens inblandning
beslagsärendets vidare handläggning betydligt försvårats — bland
annat därigenom, att förseelsens omfång numera icke kunde utrönas —
och att sålunda skapats en situation, som delvis omöjliggjorde målets avdömande
inför domstol på ett för staten tillfredsställande sätt. Ställd inför
de konsekvenser, vartill detta notarius publicus’ ingripande koinme att
leda, hade klaganden icke ansett sig böra underlåta att bringa saken till
justitieombudsmannens kännedom.

Klaganden hemställde tillika om vittnesförhör med kammarskrivarna
Holmberg och A. F. H. Gertz samt vaktmästaren E. J. Löfgren, alla anställda
vid tullkammaren i Lund. 1

1 avgiven förklaring anförde notarius publicus Hryden i huvudsak följande.

Den klandrade förrättningen påkallades telefonledes hos Heyden av
firman Hildisch vid halv fyratiden på e. m. den 13 berörda mars. Heyden
erhöll en hastig redogörelse för sakläget, varav framgick, att kammarskrivaren
Holmberg, under åberopande av kungl. kungörelsen angående förbud

— 1918 —

mot utförsel från riket av hudar och skinn m. in. den 19 november 1914,
ej mindre förvägrat firman att återbekomma ett firman tillhörigt parti om
23 balar garvade torra fårskinn, vilket firman, innan detsamma avlämnades
till export, underställt tullkammarens granskning, än även hos t. f. stadsfiskalen
Sandblad gjort angivelse i ändamål att få partiet belagt med beslag.
I anslutning härtill anmodades Heyden att i egenskap av notarius
publicus infinna sig å stadens tullkammare för att dels konstatera, att
Holmberg — genom att erhålla kännedom om innebörden i det uppdrag,
som firman i ärendet lämnat tullkammaren, och tullförvaltarens i anledning
därav vidtagna dispositioner — blivit underrättad därom, att partiet
icke avlämnats till utförsel ur riket, dels å firmans vägnar nedlägga protest
mot varupartiets kvarhållande å tullkammaren och mot detsammas
beslagtagande och dels förbehålla firman rätt till skadestånd av den eller
dem, som hindrade firman i utövningen av dess dispositionsrätt över partiet,
; varjämte begärdes protokoll över förrättningen för att till generaltullstyrelsen
insändas.

Att notarius publicus vore berättigad verkställa en sådan förrättning
enligt 1 § 3 mom. i notariipublicistadgan jämväl mot statens tjänstemän
torde vara alldeles klart. På grund av praxis att utföra dylika förrättningar,
närhelst framställa!! därom gjordes, ansåge Heyden sig även skyldig
att, utan skillnad till person, åtaga sig sådana.

Sedan firman framfört sin begäran, fordrade Heyden att, såsom brukligt
vore i dylika fall, firman skulle skriftligen i två exemplar avfatta sin
anhållan; men då firman förklarade sig icke medhinna detta före tullkammarens
stängning kl. 4 e. in. och förrättningen efter den tiden icke skulle
kunna verkställas, begav Heyden sig genast till tullkammaren. Utanför
denna möttes Heyden av ene delägaren i firman, fabrikören Wilhelm Hildisch;
och åtföljde Heyden honom omedelbart efter sammanträffandet in
på tullkammaren, där Heyden för kammarskrivaren Holmberg framställde
ändamålet med besöket. Hildisch redogjorde nu närmare för vad i saken
förekommit. För att undgå fördröjning av varusändningen i Malmö hade
firman hos tullförvaltaren i Lund anhållit, att någon befattningshavande
vid tullen måtte, mot särskild ersättning och såsom brukligt vore å andra
orter, å firmans fabrik genomgå ifrågavarande parti före dess avlämnande
till befraktning, kontrollera huruvida skinnen vore av beskaffenhet att få
utföras ur riket samt därefter över förrättningen utfärda intyg. Tullförvaltaren
hade villigt tillmötesgått denna anhållan men senare, under åberopande
av brist på personal, hemställt, att den begärda förrättningen
måtte fä verkställas å tullkammaren och att partiet för detta ändamål
måtte försändas dit. Så hade också skett, och för att undgå försening

— 1918 —

genom partiets forsling tillbaka till fabriken hade detsamma, på förslag
av tullvaktmästaren Löfgren, lagts i packar, oinslagna med papper och med
band, som lätt kudde knytas upp. Sedermera hade även fraktsedlar jämte
övriga handlingar för partiets befraktning gjorts i ordning, så att partiet,
om det vid kontrolleringen befunnits vara av beskaffenhet att få utföras,
omedelbart därefter ktinnat av firmans folk avhämtas och överlämnas till
befraktning å järnvägen. På förmiddagen den 13 mars hade Holmberg
begärt att få taga del av de för järnvägen avsedda fraktsedlarna jämte tillhörande
angivningsihlagä. Efter det Holmberg satts i tillfälle att göra
detta, hade han påyrkat, att firman i handlingarna skulle uttryckligen tillkännagiva,
att i partiet icke funnes något skinn, som vägde över 1 kilogram.
Samtidigt härmed hade firman emellertid under telefonsamtal med
tullförvaltaren blivit underrättad därom, att Holmberg i partiet funnit
några skinn med vikt över 1 kilogram och att Holmberg fördenskull hos
allmähne åklagaren gjort anmälan för att få partiet beslagtaget.

Holmberg förklarade, att hån ansåge, att firman gjort sig skyldig till förseelse
mot kungl. kungörelsen den 19 november 1914, att han därför ville
åvägabringa beslag.å partiet samt att han, tills beslagsfrågan avgjorts, förvägrade
firman att från tullkammaren avhämta partiet.

Då under det föregående flera gånger vädjats till vid förrättningen
tillstädesvärande tullvaktmästaren Löfgren såsom den där hade sig närmare
bekant vad mellan firman och tullförvaltaren i ärendet förekommit, hade
Heyden tillsport Löfgren, huruvida han kunde vitsorda Hildischs uppgifter
om meningen med kontrollförrättningen och om orsaken till densammas
överflyttande till tullkammaren. Utan tvekan, omsvep eller förbehåll bejakade
Löfgren denna fråga. Heyden hade då ansett det uppenbart, att
den av Holmberg åberopade kungörelsen icke ägde tillämplighet i det föreliggande
fallet. Ansvarsbestämmelserna i nämnda författning avsåge utförsel
eller försök till utförsel av däri angivna varor. Men för att ett fullbordat
försök till utförsel skulle föreligga, måste nödvändigtvis den, som
villo utföra varan, hava lämnat denna ifrån sig till någon, som ägde ombesörja
densammas befraktning till utrikes ort. 1 förevarande fåll, där
varan var avsedd att över Malmö sändas till Köpenhamn, hade ett fullbordat
försök till utförsel förelegat först sedan firman å härvarande järnvägsstation
avlämnat varupartiet med angivningsinlaga och fraktsedlar till
Köpenhamn. Tullkammaren hade varken skyldighet eller rättighet att
emottaga varor för befraktning till utlandet. Det funnes icke någon föreskrift
därom, att exportvaror skulle först avlämnas till granskning av tullkammare.
Enligt den åberopade kungörelsen hade tullkammare i utförselorten
och station sbefäl å statens järnvägar att, först sedan vara avlämnåts

— IS18 —

för utförande ur riket, se till, att densamma vore exporttillåten. En av
tullkammare på särskild begäran företagen kontrollbehandling vore närmast
jämförlig med en av edsvurna mätare verkställd förrättning. Beslag kunde
ifrågakomma lika litet i det ena som i det andra fallet. Under sådana
omständigheter skulle således Holmberg genom åstadkommande ^av beslag
hava kunnat ådraga sig icke blott ansvar för tjänstefel utan även ekonomisk
förlust, försåvitt genom beslaget dröjsmål med varupartiets leverans
uppkomme och därigenom firman bleve skyldig utgiva skadestånd
till köparen. Enligt Heydens syn på saken låg det även Holmberg emot,
att han, som vid beslag varit berättigad till en tredjedel av det beslagtagnas
värde, först begärt att få fraktsedlarna, oaktat han icke hade något
med dem att göra, och sedan avfordrat firman försäkran om att partiet
icke innehölle skinn med vikt över 1 kilogram, ehuru han då redan i
partiet funnit sådana skinn. Med föranledande härav hade Heyden — påverkad
av den för domare gällande regeln att i första hand söka förlikningsvis
ställa parter till freds — ansett det vara sin plikt att hemställa
till Holmberg och Hildisch att låta saken förfalla. Men innan Heyden
givit sig in på förlikningsförsöket, hade han uttryckligen tillkännagivit,
att detsamma vore av privat natur.

Holmberg förklarade sig emellertid vara av sin angivelse till allmänne
åklagaren hindrad att på detta stadium avstå från fullföljd av saken. Heydens
försök att förmå Holmberg att råtta ett begånget tjänstefel misslyckades
således.

Heyden hade alltså gentemot Holmberg fullgjort det av firman lämnade
uppdraget. Strax därefter hade t. f. stadsfiskalen Sandblad infunnit
sig, åtföljd av en detektivkonstapel. Inför Sandblad hade Heyden redogjort
för Hildischs påståenden i saken och huru denna förlupit samt jämväl
gentemot Sandblad fullgjort det Heyden av firman lämnade notarialuppdraget.
Sedan Holmberg enskilt satt Sandblad närmare in i förhållandena
från sin ståndpunkt samt nu tillstädeskomne tullförvaltaren O. Hvenmark
liksom än en gång tullvaktmästaren Löfgren på därom av Sandblad
framställda frågor vitsordat Hildischs uppgifter angående den åtgärd, som
firman hos tullkammaren påkallat i saken, och för tullförvaltarens dispositioner
i densamma, hade Sandblad förklarat, att han ansåge laga skäl för
beslag icke föreligga.

Därmed hade beslagsfrågan varit avgjord. Firman hade icke vidare
haft något intresse av saken. Om Holmberg vidbleve eller återkallade
sin angivelse, kunde hava betydelse endast i protokollsfrågan. Heyden
hade då frågat Holmberg, om det ej vore skäl att genom en sådan återkallelse
bringa saken i dess helhet ur världen. Sedan Holmberg gått in

— 1918 —

härpå och för Sandblad tillkännagivit, att angivelsen återtoges, hade Hil-idisch
hos Heyden återkallat firmans begäran om protokoll över notarialförrättningen.

Upplysningsvis ville Heyden nämna, att det parti om tillhopa 23 balar,
som vid notarialförrättningen avsågs, efter adressaterna uppdelade sig i tre
partier, av vilka det, som delvis varit föremål för kontrollbehandling, omfattat
20 balar, innehållande tillsammans 1,200 skinn med en total vikt av
885 kilogram eller en genomsnittsvikt av 737,6 gram per styck, ''''

Enligt vad Heyden inhämtat hade alla tre partierna kvarlegat i tullpackhuset
till den 15 i samma månad på förmiddagen, så att intet hindrat
Holmberg eller klaganden eller vilken tjänsteman som helst vid tullkammaren
att gå igenom partierna och förteckna varje skinn däri med
vikt av 1 kilogram eller däröver.

Sedermera hade tullkammaren ett par gånger sänt tulltjänsteman upp
på den till firmans fabrik hörande lagerlokalen, varest de utövat kontroll
å liknande varupartier för att konstatera, huruvida de vore av beskaffenhet
att få exporteras, samt därvid gått tillväga just så, som Hildisch vid
notarialförrättningen uppgivit sig hava ifrågasatt beträffande det till beslag
angivna partiet. De partier, som skolat kontrolleras, hade nämligen
vid de åsyftade senare tillfällena framlagts för tulltjänstemännen i det
skick, vari partierna kommit från fabriken. De skinn, som vid kontrollen
befunnits väga över 1 kilogram, hade utsorterats, och sedan enbart exporttillåtna
skinn återstått, hade dessa försetts med tullkammarens plombering
och av firman sänts till järnvägsstationen. Samma tillmötesgående torde
vara vanligt från andra tullkammares sida. Tullkammaren i Landskrona
uppgåves hava sänt tulltjänstemän i sådant ärende ända till Kävlinge.

Det vore under sådana omständigheter så mycket mera oförsvarligt,
att amälan mot Heyden kunnat framkomma uti ifrågavarande sak.

Vid Heydens yttrande fanns i avskrift fogad en den 20 mars 1915
dagtecknad, av klaganden till stadsfiskalen Sandblad insänd angivelseskrift
mot firman Hildisch, innefattande ansökan om åtal för överträdelse av
ovannämnda kungörelse, därvid klaganden åsyftade samma sak, som redan
förut den 13 berörda mars på grund av Holmbergs anmälan varit föremål
för stadsfiskalens prövning. Vid berörda angivelse voro fogade nu
av Heyden i avskrift likaledes företedda intyg av Löfgren in. fl. samt redogörelse
av Holmberg för förloppet vid beslagstillfället.

'' • y 1 J

Uti avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat följande» : |i

Såsom en röd tråd ginge genom Heydens förklaring en strävan att
13 — Justitieombudsmannens åmbeisberiittelse tiU 1918 åra riksdag.

framkonstruera ett begånget övergrepp från Holmbergs sida och påbörda
honom ett förment tjänstefel. Åt dessa sina beskyllningar sökte Heyden
giva ytterligare näring genom att påvisa det sätt, varpå senare kontrollbehandlingsexpeditioner
hos firman Hildisch handlagts av tullkammarens
tjänstemän. Det syntes klaganden under sådana omständigheter nödvändigt
att underkasta ifrågavarande exportaflär en utförlig redogörelse och
närmare beröra de skäl, som föranlett beslagsåtgärden och som av klaganden
lagts till grund för hans hos Sandblad gjorda anhållan om ärendets
återupptagande till förnyad prövning samt handläggning inför domstol.
Hildisch hade mycket riktigt hos tullkammaren begärt att få skinnvaror
kontrollbehandlade å sin lagerlokal. Tullförvaltaren Hvenmark hade dock
motsatt sig denna anhållan under hänvisning till tillfällig brist på personal.
Emellertid hade vaktmästaren Löfgren omedelbart därefter beordrats
att gå upp till firmans fabrik för att därstädes dels låta fabrikörerna Hildisch
taga del av exportförordningens bestämmelser, dels demonstrera de
skinnsorter, som finge utföras. För Löfgren hade därvid å fabrikskontoret
uppvisats ett färdigberett ofärgat skinn, vars vikt utgjorde cirka 500 gram.
Samtidigt hade Löfgrens uppmärksamhet fästs på några färgade skinnstycken,
och på hans med anledning därav framställda fråga, huruvida
även sådana skulle utföras, hade han erhållit till svar: »Det kommer

här ej an på färgen, utan huvudsaken är, att skinnen väga under 1 kilogram
per stycke». Under förvissning om, att firman tydligt förstått exportförordningens
innebörd, hade Löfgren föreslagit fullständig inslagning
och emballering av exportgodset å fabrikslokalen, dock med det uttryckliga
förbehållet, att varje kolly bleve öppet i den ena ändan; detta därför,
att kontrollbehandlingen såmedelst skulle kunna betydligt underlättas. Sedan
godsets inslagning i överensstämmelse med dessa anvisningar verkställts,
ingick ävenledes i den mellan Löfgren och firman fattade överenskommelsen,
att packorna skulle nedtransporteras till tullkammaren i och
för deras avvisitering därstädes. Till detta Löfgrens förslag med avseende
på inpackningen av skinnen före kontrollbehandlingen skänkte Hvenmark
sitt medgivande vid ett telefonsamtal, som han i saken hade med firman.

Det förfaringssätt, varpå firman fullgjorde inslagningen av sina för
utförsel avsedda skinn, vore följande. I rak strid mot exportförordningens
bestämmelser och det besked, som genom Löfgren lämnats firman, hade
bland övervägande exporttillåtna lädervaror inlagts även sådana skinnsorter,
vilkas vikt betydligt överstigit den för export tillåtna viktgränsen.
Detta tillvägagångssätt skulle möjligen kunna tillskrivas en olycklig slump,
men allt för många skäl tycktes tala emot ett dylikt antagande. Så till
exempel syntes firman före inpackningen hava granskat och värderat varje

- 1918 -

skinn, och denna värdering hade sedan tydligen lagts till grund för de å
tullkammaren företedda fraktsedlar utsatta efterkravsbeloppen. De till tullkammaren
först ingivna, för järnvägen avsedda inlagorna hade förutom
nämnda efterkravsbelopp i kolumnen för statistiskt nummer upptagit >203
O», vilket nummer utmärkte beredda skinn med en vikt, understigande 1
kilogram per stycke. De avlämnade packorna hade, såsom överenskommits,
varit fullständigt emballerade, och hade inslagningen verkställts sålunda, att
närmast skinnen lagts två grövre pappskivor, avsedda till skydd för varan
under transporten, att vidare dessa pappskivor fastbundits omkring skinnen
medelst två linneband, att slutligen ytteremballaget, som utgjorts av
grovt papper, därefter fastgjorts medelst grövre bindgarn, som anbragts i
två omslag på bredden och ett på längden. Man kunde emellertid genom
en lös knut på vttre bandet öppna packen i ena ändan och på så sätt
äo-na skinnen en ytlig granskning ävensom kontrollera desammas antal,
hvarje kolly hade inlagts skinn av olika storlekar, men med sådan anpassning,
att medelvikten för varje skinn understeg 1 kilogram. Dessa
omständigheter jämte motsägelserna hos Hildisch i det mellan honom och
Hven mark i saken förda telefonsamtal beriktigade antagandet om icke
ärlig avsikt. Först hade nämligen förekommit en försäkran, att samtliga
för °kontrollbehandling nedsända skinn vägde under 1 kilogram per stycke,
men några minuter senare, då firman förmodligen genom mellankommande
omständigheter insett sig hava blivit föremål för tullkammarens misstankar,
både uppgiften ändrats dithän, att även skinn av större vikt förefunnos
i packorna. Sammanställningen av ovan påvisade fakta i förening
med sistberörda påpekande gåve onekligen anledning till dragandet av den
slutsats, tullkammaren gjort, nämligen att firmans förfaringssätt stått i
strid mot bättre vetande och att det funnits starka skäl misstänka, att
firman handlat i sviklig avsikt. Sannolikheten talade även för, att Hildisch
— till följd av Hvenmarks påpekande om tillfällig brist på personal samt
Löfgrens föreslagna förpackningssätt— invaggat sig i förhoppning om en
kontrollbehandling pro forma och att det sålunda ingått i firmans beräkning,
att varupartiet utan någon mera ingående undersökning — exempelvis
endast utrönande av genomsnittsvikten för skinnen i varje packe
skulle kunna passera tullkammaren.

Med dessa skäl och antaganden för ögonen hade klaganden, som vant
närvarande vid kontrollbehandlingen av ett kolly i nämnda parti, understött
Holmberg i hans beslut att kvarhålla godset och genom tullkammaren
anmäla förhållandet till vederbörlig åtgärd. Sedan Hvenmark lämnat,
sitt medgivande därtill, hade saken telefonledes inrapporterats för all —

1018 —

100

manne åklagaren. Det vore med anledning av denna anmälan, firman vänt
sig till notanus publicus och påkallat dennes ingripande,
i- ''Den av Heyden uppdragna skillnaden medan fullbordat och ofullbordat
försök torde ej vara av något som helst värde. En dylik gruppenng
av brott mot tullförordningarna förefunnes veterligen icke. Tullförtattningen
nämnde endast försök till överträdelse, och försöket, vare sig
ofullbordat eller fullbordat, bleve straffbart. Försök till överträdelse av
exportförordmngarna måste anses föreligga, då någon till tullmyndighet
de s avgivit föreskrivna exportinlagor, upptagande utförseltillåtna varor,
deis avlämnat de i inlagorna avsedda varorna samt det bland dessa påträffats
exportförbjudet gods. Intet av vad sålunda vore erforderlig för
försök saknades i föreliggande fall.

.. . Firmans åtgöranden i denna sak hade varit sådana, att de utgjort ett

försök till överträdelse av_ gällande författning samt att tullkammaren endast
fullgjort sm enligt författningen åliggande skyldighet, då den genom
Holmberg anmält förhållandet för allmänne åklagaren. Det vore tydligt,
att eu protest mot denna anmälan lika litet som en protest mot exempelvis
en domstols i laga ordning avkunnade dom kunde hava någon som
helst rättslig betydelse. En dylik meningslös demonstration mot°lao- och
rätt torde säkerligen icke heller hava stöd i gällande författning. Det vore
likaledes klart, att Heydens notarialuppdrag i vad det avsåge protest mot
varans beslagtagande och förbehållandet av firmans rätt till skadestånd icke
kunde medföra några rättsverkningar. Vad vidare anginge lirmans rätt
till ersättning för skada, uppkommen genom varans kvarhållande, syntes
det klaganden, som om denna rätt varken kunde uppstå eller vidmakthållas
genom den gjorda protesten, utan kunde sådan talan oberoende av
ett dylikt förbehåll väckas antingen i sammanhang med beslagsmålet eller
l särskild rättegång, därest beslaget ej komme till stånd eller återginge.
Körande åter den del av protesten, som hade till syfte att »konstatera,
att Holmberg---- blivit underrättad därom, att partiet icke avläm nats

till utförsel ur riket», kunde de närvarande tulltjänstemännen icke
erinra sig, ^ när och på vad sätt detta konstaterande gjorts. Att det icke
skett vid något av de tillfällen, då Heyden tillkännagav sig vara notarius
publicus, gåves vid handen av deras berättelser, vilka av klaganden bifogats
påminnelserna. Det vore även sannolikt, att denna del °av protesten
icke heller blivit verkställd vid något annat tillfälle under Heydens besök
på tullkammaren. I varje fåll syntes den vara utan betydelse, enär, enligt
vad Hvenmark och Holmberg — de i saken mest initierade personerna —
berättat, varorna utan något som helst förbehåll avlämnats till tullkammaren
för kontrollbehandling i och för utförsel. Klaganden hade i sin

— 1918 —

101

anmälan frånkänt notarius publicus rätten att protestera mot myndighet;
då denna handlade på grund av lagens bud. Detta vidhölle klaganden av
följande skäl. Notariuspublicusinstitutionen syntes hava till uppgift att
i mindre viktiga frågor lämna biträde åt, d. v. s. vara till nytta för allmänheten,
däremot icke att lämna denna tillfälle att göra angrepp på statens
egna organ i deras lagliga verksamhet, allra minst i de fall, då denna
verksamhet ginge ut på att i vederbörlig ordning få en fråga prövad av
domstol. Även borde noga uppmärksammas ovan uppställda fordran på
nytta, så att notarius publicus måste anse sig förhindrad att verkställa eu
förrättning mot vem det vara månde i sådana fall, då någon rättsverkan
éj kunde påvisas. Såsom ovan framhållits, var den av Heyden framställda
protesten ett slag i luften och således även från sistnämnda synpunkt en
handling utan stöd av gällande lag.

Det hade av Heyden i hans förklaring påpekats, att hans åtgörande
såsom »förlikningsman» vid nämnda tillfälle varit av privat natur. Huruvida
Heyden hela den övriga tiden handlat i egenskap av notarius publicus,
framginge ej med tydlighet av hans redogörelse, men vore det att
förmoda, att Heyden endast vid de tillfällen, han i förklaringen närmare
angivit, uppträtt såsom notarius publicus. En granskning av Heydens befattningstagande
med saken gåve vid handen, att hans uppträdande å tullkammaren
undergått följande skiftningar:

1. Heyden inträder såsom notarius plublicus och nedlägger i denna
egenskap sin protest.

2. övergår omedelbart därpå till förlikningsman och föreslår såsom
sådan Holmberg »att stryka ett stort streck över det hela».

3. Presenterar sig ånyo såsom notarius publicus vid stadsliskalens
inträde å tullkammaren.

4. Avlägger omedelbart därpå åter denna värdighet och bliver privatman,
i vilken egenskap han med all kraft för fabrikör Hildischs talan.

5. Uppträder ånyo såsom förlikningsman och föreslår för andra gången
»att stryka ett stort streck över det hela».

6. Bliver för tredje gången notarius publicus och avslutar i denna
egenskap notarialförrättningen.

Vad som förefölle klaganden synnerligen klandervärt vore, att Heyden
icke dragit en tillräckligt skarp gräns mellan sitt uppträdande såsom notarius
publicus och såsom privatman. Till följd därav hade det lör de
personer, mot vilka protesten riktade sig, blivit omöjligt att med bestämdhet
avgöra, vad Heyden verkställde i den ena eller andra egenskapen.
Då Heyden vid stadsliskalens ankomst förklarat sig närvara såsom notarius
publicus, hade emellertid den uppfattningen bibragts de närvarande, att

— 1018 —

102

Heyden under hela sitt besök på tullkammaren bibehållit sin vid inträdet
tillkännagivna egenskap. Denna uppfattning styrktes än vidare av stadsfiskalens
under polisförhöret visade undfallenhet för Heyden.

För en uppmärksam betraktare måste det stå fullt klart, att tillvägagångssättet
vid och resultatet av utredningen blivit helt annorlunda, därest
en privatperson såsom biträde åt firman vid förhöret inför stadsfiskalen
lämnat en för firman lika förmånlig framställning över sakläget. Det
kunde knappast av stadsfiskalen vid förhöret ifrågasättas, att en av bisittare
i rådhusrätt och därtill notarius publicus framlagd berättelse över
sakläget vore missvisande, såsom förhållandet dock verkligen var, i det den
grundade sig på den angivnes av motparten delvis bestridda uppgifter med
förtigande av angivarens fällande skäl.

I sin förklaring åberopade Heyden en av Hildisch vid tillfället i fråga
avgiven redogörelse över sakens förhistoria, varav bland annat framginge,
att mellan Hvenmark och firman skulle hava träffats den överenskommelsen,
att någon tullkammarens tjänsteman skulle genomgå ifrågavarande
parti, före dess avlämnande till befraktning kontrollera, huruvida skinnen
voro av beskaffenhet att få utföras ur riket, samt därefter över förrättningen
utfärda intyg. Träffandet av detta avtal hade enligt redogörelsen
bekräftats såväl av Löfgren som sedermera ock av Hvenmark. Emellertid
syntes i den del av Heydens framställning, som berörde senare av
tullkammaren handlagda kontrollexpeditioner, böra inläggas den undermeningen,
att Hildisch i nämnda redogörelse velat göra gällande, att med
kontrollbehandling avsetts en sortering av skinnen, varvid de skinn, som
icke finge utföras, skulle frångallras och återlämnas till fabriken. En sådan
tolkning av överenskommelsen — vilken tolkning redan vid polisförhöret
i fråga förts fram av Hildisch, därvid kraftigt understödd av Heyden
— hade däremot aldrig avsetts av Hvenmark — varom intyg bifogades
— och ej heller av Löfgren bekräftats. Hvenmark hade tvärt om
före kontrollbehandlingens början uttryckligen låtit Holmberg förstå, att
här vore fråga om en vanlig kontrollbehandling. Uppmärksammas borde
emellertid, att just denna uppkonstruerade missuppfattning av ovannämnda
överenskommelse mest av allt inverkat på utgången av ifrågavarande förhör.
I bjärt motsats till denna påstådda missuppfattning stode dock nedannämnda
av Hildisch till Hvenmark gjorda erbjudande. Sedan nämligen
Hildisch genom sitt ombud underrättats, att Holmberg i sändningen påträffat
exportförbjudna skinn, hnde Hildisch telefonledes framställt begäran,
att kontrollbehandlingen omedelbart skulle avbrytas, och att de nedsända
packorna skulle få avhämtas i och för omsortering av firman själv å dess
fabrik. Hade någon överenskommelse i ovan angivna riktning verkligen

— 1918 —

103

förefunnits, syntes det högst besynnerligt, att Hildisch icke genast vid
underrättelsen om beslagsåtgärden protesterat däremot och framställt anspråk
på infriandet av Hvenmarks »löfte», utan först en timma senare,
d. v. s. vid polisförhöret, kom fram med denna överraskande upplysning.
Därjämte borde uppmärksammas den ovan lämnade beskrivningen över
varornas omsorgsfulla förpackning, som uteslöte varje tanke på sortering
i den mening, Heyden och Hildisch velat nedlägga i detta ord.

Som ovan framhållits, hade det just varit Hildischs påstående, att
överenskommelsen gällde sortering och icke kontrollbehandling, som lett
till beslagsärendets nedläggande. Detta påstående hade genast upptagits
av Heyden, och han hade därpå byggt sina övriga dispositioner. Med
försvarsadvokatens skicklighet hade han utnyttjat varje tillfälle att på denna
grundval förklara firmans handlingssätt. Det hjälpte ej, att Löfgren förklarade,
att han blivit av Hvenmark skickad till firmans fabrik för att dels
låta firman taga de! av exportförordningens bestämmelser, dels demonstrera
de skinnsorter, som finge utföras. Icke heller hade Heyden fäst något
avseende vid Holmbergs understrykande av innebörden i Löfgrens berörda
uttalanden. Dock borde Heyden av de för honom framlagda skälen kunnat
inse, att saken vore av så misstänkt beskaffenhet, att något försvar
från hans sida icke vidare bort ifrågakomma. Då han det oaktat genom
att framställa sitt s. k. förlikningsförslag sökt bringa ärendet ur världen
före stadsfiskalens ankomst, hade han enligt klagandens förmenande sökt
föregripa en välbehövlig, av tullmyndigheten begärd utredning, som det
ålåg allinänne åklagaren att verkställa.

Vid stadsfiskalens inträde å tullkammaren gick Heyden i sin försvarsiver
än längre och sökte trots sin vetskap om förhållandena påverka utredningen
i en för firman förmånlig riktning. Med till synes full beräkning
fördoldes alla för firman menliga omständigheter. Så till exempel
omnämndes icke vad Löfgren berättat. Däremot framhölls den uppdiktade
överenskommelsen om sortering på det kraftigaste. Det borde i detta
sammanhang icke förtigas, att Heyden hela tiden under sitt besök å tullkammaren
varit den, som jämte Hildisch förde ordet, att alla förklaringar
och invändningar, som av tjänstemännen framfördes, icke blevo tillbörligt
beaktade, att stadsfiskalen under den tid han var tillstädes, tydligen påverkad
av Heydens närvaro, icke ledde förhöret, utan litade på Heydens
uppgifter till den grad, att han ej hörde Löfgrens avgörande vittnesmål
och ej ens tog ifrågakomna skinnbalar i betraktande, att tjänstemännen
självmant yttrade sig föga eller intet av den anledning, att de icke hade
sig bekant omfattningen av notarius publicus’ befogenhet samt vid polisförhöret
genom stadsfiskalens visade undfallenhet för Heyden kommit att

— 1918 —

104

tro, att stadsfiskalen ansåge sig förhindrad att mot Heydens önskan ingå
på någon närmare undersökning av målet. Som ett ytterligare bevis på
att Hevden till fullo insett, att firman icke handlat i god tro, anfördes
ett av honom till kammarskrivare Gertz på en av denne framställd frågä
fällt yttrande, så lydande: »Jag vill inte bestrida, att saken kunnat vara
tvivelaktig».

Av vad i saken framkommit kunde med fog påstås, att det ingått i
Heydens ursprungliga'' beräkning att få beslagsärendet avgjort före stadsfiskalens
ankomst till tullkammaren. Härför talade följande skäl. Redan
omedelbart efter Heydens inträde å tullkammaren meddelade Holmberg
honom, att stadsfiskalen vore underrättad och kunde väntas vilket ögonblick
som helst. Trots denna upplysning fullgjorde Heyden sin protest
samt framställde i anslutning till Hildischs därpå lämnade redogörelse
sitt s. k. förlikningsförslag. Detta kunde endast avse, att Holmberg skulle
med åsidosättande av sin tjänsteplikt utan någon eftergift från firmans
sida eftersätta statens lagenliga intresse. Heyden torde icke stå främmande
för varje tjänstemans oavvisliga plikt att med all kraft hävda kronans
rätt och icke ingå på vare sig jämknings- eller förlikningsförslag.
Förekomme ärenden av tveksam och tvivelaktig natur, borde dessa naturligtvis
underkastas vederbörlig prövning, dock icke i något fall inför 110-tarius publicus. Då emellertid Holmberg bestämt avvisade detta »förlikningsanbud»
under förklaring, att sakens avgörande finge anstå till stadsfiskalens
ankomst, vidhöll herr Heyden sitt förslag samt yttrade:» Det kunna
ju herrarna sedan ordna sinsemellan». Detta om något utgjorde enligt
klagandens förmenande ett försök att föregripa en utredning. Härtill
kunde fogas två yttranden, vilka syntes lämna stöd för det antagandet,
att Heyden på förhand givit firman löfte om sin medverkan till beslagets
upphävande. Dessa yttranden vore: det ena, av Hildisch vid hans inträde
i tullpackhuset och före Heydens ankomst till tullkammaren: »Ja, vänta
Ni, tills notarius publicus kommer», det andra, av Heyden, under polisförhöret
riktat mot Hildisch: »Om du icke tiger, brvr jag mig icke om
den här saken».

Det hade icke förelegat någon provisorisk förpackning. Vid de expeditioner,
tullkammaren sedermera verkställt hemma hos firman, hadé
skinnen efter slutad kontrollering emballerats just på samma sätt. Men
dessförinnan hade firman låtit annotera samtliga granskade skinns storleksnummer.
Detta angåve skinnstyckets ytinnehåll och läge därför till grund
för detsammas värdering i kronor. Sannolikheten talade för, att firman
vid förpackningen hemma tecknat upp storleksnummer på även de skinn,
vars beslagstagande anmäldes för stadsfiskalen; det torde annars icke hava

— 1918 —

105

varit möjligt att exakt angiva efterkravsbeloppen å frakthandlingarna.
Dessa omständigheter kastade en blixtbelysning över Hildischs mening med
skinnens sortering. Vid kontrollbehandlingen påträffades sålunda skinn
med vikt ända upp till 1,7 kilogram och med följaktligen högt storleksnummer.
Det förefölle obegripligt, att dessa skinn icke utgallrats vid noteringen
av storleksnumret. Ty detta enbart hade sagt en fackman, att
skinnstycket måste väga över 1 kilogram.

Hildisch hade i telefonsamtalet med Hvenmark förklarat, »att det nog
i de för kontrollbehandling nedsända balarna fanns skinn, som vägde över
1 kilogram per stycke», men hur vore det då möjligt att långt i förväg
utfärda frakthandlingar med både värde och vikt på dessa s. k. osorterade
skinn. Detta borde väl rimligtvis hava anstått till »sorteringens» slut.
Talet om tidsbesparing folie till marken inför det enkla faktum, att det
rörde sig om ett tiotal minuter, ty längre tid torde ej frakthandlingarnas
utskrivande hava krävt. Det sista möjliga svepskälet vore, att de förbjudna
skinnen skulle utsorterats och, sedan sålunda endast exporttillåtna skinn
återstått, dessa skulle under tullbevakning överlämnats till järnvägen. Men
även denna eventuella undanflykt stupade ohjälpligt inför det förhållandet,
att frakthandlingarna i så fall blivit felaktiga med hänsyn till både värde
och vikt och därför måst skrivas om. Hildisch hade helt naturligt röjt
eu tydlig oro, då frakthandlingarna förevisats stadsfiskalen, och skyndat
sig att omedelbart sätta sig i besittning av dessa för sakens utredning så
viktiga papper. Denna oro kunde icke hava undgått Heydens uppmärksomhet
och borde hos honom hava väckt misstankar mot Hildischs påstådda
ärliga avsikter.

Heyden hade vidare i sin skildring av förloppet, avsiktligt eller oavsikligt,
uieslutit Löfgrens för firman synnerligen graverande vittnesmål,
som gått ut på att visa, att firman varit fullt förtrogen med exportförordningens
föreskrifter och att dess åtgörande i saken stode i strid med
bättre vetande och därför röjde försök till svikligt förfaringssätt.

Holmberg hade med stöd av lag och författning dels avfordrat firman
exportinlagor, dels begärt komplettering av dessa handlingar med avseende
på godsets närmare beskaffenhet, dels ock i Hvenmarks närvaro och
med hans medgivande — således å tullkammarens vägnar — gjort anmälan
att få partiet i fråga beslagtaget. Under sådana omständigheter
bleve det omöjligt för Heyden att bevisa sitt påstående om tjänstefel från
Holmbergs sida. För övrigt stode denna beskyllning i märkvärdig motsats
till Heydens egen försäkran vid polisförhöret, att Holmberg gjort sin
plikt, fast saken kunde se tråkig ut inför allmänheten. Då Heyden sade
sig hava jämväl inför stadsfiskal Sandblad fullgjort sitt notarialuppdrag,
14 — Justitieomlmdsmannens äm,belsbcräUelse till 1,118 års riksdag.

106

förtjänade det påpekas, att ingen av de närvarande tulltjänstemannen kunde
erinra sig detta. Under hand hade emellertid den upplysningen vunnits,
att Heyden för stadsfiskalen antytt, att protesten även anginge honom. För
egen del hade klaganden svårt att förstå, att denna antydning kunde innebära
nedläggandet av en protest.

Vid Hvenmarks inträde å tullkammaren hade han av Hildisch mötts
med frågan: »Var det icke så, tullförvaltaren, att vi kommo överens om,

att skinnen skulle nedsändas till tullkammaren för----?» Huruvida

i denna fråga användes ordet »sortering», kunde icke de närvarande tulltjänstemännen
erinra sig. Det vore att märka, att Hvenmark besvarade
frågan jakande, men utan vetskap om den föregående diskussionen, och
att svaret sannolikt skulle blivit ett annat, därest frågan formulerats sålunda:
»Var det sortering eller kontrollering?» På sätt förut framhållits,
hade i den mellan Hvenmark och firman träffade överenskommelsen ingått
uteslutande eu vanlig kontrollbehandling.

Motivet till stadsfiskal Sandblads nedläggande av målet vid nämnda
tillfälle kände denne bäst själv, men syntes det, som om han föranletts
till att lämna ett tyst medgivande därtill av Heydens än en gång framställda
förslag »att stryka ett stort streck över det hela». Protokoll upprättades
icke, vadan upplysning på så sätt icke stode att erhålla. Någon
särskild visshet om, att laga skal för beslag icke förelåge, tycktes ej hava
förefunnits, att döma av stadsfiskalens benägenhet att återupptaga målet
till förnyad undersökning.

Ungefär 15 % av de undersökta skinnen hade befunnits exportförbjudna.
Tillämpades denna beräkningsgrund å hela partiet, framkomme
det resultat, att cirka 180 stycken skinn skulle hava beslagtagits, därest
kontrollbehandlingen fortsatts.

Upplysningsvis ville klaganden tillägga, att den förnyade polisutredningen
i ärendet den 12 april 1915 avslutats och ånyo resulterat i målets
avskrivande.

I fråga om senare kontrollbehandlingsexpeditioner, som handlagts av
tullkammaren, förhölle sig därmed så, att då skinn, som vid kontrollen
befunnits väga över 1 kilogram, utsorterats och sedan enbart exporttillåtna
skinn återstått, hade dessa försetts med tullkammarens plombering.
Detta hade emellertid icke, såsom Heyden sökte göra troligt, skett för att
utföra sortering enbart, utan fastmer för att genom detta sorteringsarbete
verkställa en i vederbörlig ordning begärd kontrollbehandling. Det vore
likaledes riktigt, att exportförbjudna skinn utan att beslagtagas hade utgallrats
från partierna, men detta hade grundat sig på den omständigheten,
att firman före kontrollbehandlingens början öppet tillkännagivit, att dy —

1918 —

107

lika skinn skulle komma att påträffas. Till jämförelse kunde anföras, att
firman vid beslagstillfället i fråga först försäkrat, att samtliga för kontrollbehandling
nedsända skinn vägde under 1 kilogram och således vore exporttillåtna,
men senare av mellankommande omständigheter. ändrat sin
uppgift dithän, att även exportförbjudna skinn förefunnes i packorna.
Något försök till svikligt förfaringssätt hade med andra ord vid de senare
kontrollbehandlingstillfällena icke kunnat konstateras, och beslag hade sålunda
icke heller kunnat ifrågakomma. Skinnen hade ävenledes mycket riktigt
efter kontrolleringens slut plomberats och av firman sänts till järnvägsstationen.
men därvid vore att märka, att detta senare skett under tullbevakning.

Klaganden sammanfattade sina slutpåståenden sålunda: 1 klagandens
anmälan0 hade berörts ett förhållande av principiell innebörd i så måtto,
att det vore av stor vikt få utrönt notarius publicus’ befogenhet i hithörande
frågor. Heyden hade, såsom klaganden sökt visa, uppträtt till
försvar för ett av tullkammaren genom Holmberg påvisat och för allmänna
åklagaren anmält brott mot tullförfattningen. Dessutom hade Heyden
genom sitt första s. k. förlikningsförslag dels gjort försök att föregripa en
av tullkammaren likaledes genom Holmberg begärd utredning dels ock
sökt undandraga det sålunda påvisade brottet stadgad ansvarspåföljd. Riktigheten
därav torde Heyden icke kunna bestrida.

Vid klagandens nu återgivna påminnelser voro fogade åtskilliga intyg
och andra bilagor. I

I förnyat yttrande anförde Heyden i huvudsak följande:

Vid klandrade förrättningen hade så tillgått, som Heyden i sitt förra
yttrande uppgivit. Heyden hade omedelbart efter förrättningen gjort anteckningar
om förloppet för att, om sa skulle ifrågakomma, med ledning
därav avfatta tjänsteprotokoll, Heydens uppgifter bestyrktes i allt väsentligt
av klagandens påminnelser, och förefintliga divergenser syntes antingen
bero av missuppfattning å klagandens sida om notarialförrättningens
om Heyden så finge uttrycka sig — grund och väsen eller ock utgöra
detaljerade tillägg av klaganden utan någon som helst betydelse för bedömandet
av Heydens ställning till saken.

Det viktigaste vid notariat förrättningen hade tydligtvis varit konstaterandet,
att angivare och åklagare före beslaget fått kännedom om Hildischs
påstående, att varan icke avlämnats till export. Detta konstaterande hade,
såsom Heyden förut uppgivit, tillgått sa, att Hildisch först fått lämna en
redogörelse inför angivaren samt Heyden sedermera inför åklagaren återgivit
denna Hildischs framställning. Om, såsom vanligt, ansökningen om
notarialförrättningen varit skriftligt uppsatt och innehållit allt vad vid

— 1918 —

108

densamma skulle förekomma, hade Hildisch icke kommit att närvara vid
förrättningen, utan hade denna inskränkt sig därtill, att Heyden inför såväl
angivaren som åklagaren uppläst ansökningen, lämnat en avskrift därav till
dem och nedlagt protest. Det vittnade om oförstånd att tro, att Heydens
återgivande av uppdragsgivarens ord skulle innefatta ett partitagande för
denne eller överhuvudtaget angiva Heydens uppfattning av själva saken.

Under den tid, som förflutit mellan avslutandet av den angivaren
gällande notarialförrättningen och åklagarens ankomst, hade utspunnit sig
samtal mellan de närvarande. Då Hildisch yttrat sig häftigt, hade Heyden
funnit sig föranlåten tillsäga honom, att Heyden komme att avlägsna
sig, därest Hildisch icke ändrade ton. Klaganden sökte rida på ord, som han
utpressat av andra, men Heyden trotsade, att någon av klagandens sagesman
kunde ordagrannt i dess rätta sammanhang återgiva vad som vid tillfället yttrats.

Det enda i Heydens handlingssätt, som kunde bliva föremål för olika
bedömande, vore hans privata råd till angivaren att låta saken förfalla.
Att desamma kunde rubriceras under fel i tjänstutövning, bestrede Heyden.
Frågan kunde endast gälla lämpligheten; och därvid kunde den enes’uppfattning
vara så god som den andres. Hade icke förrättningen på grund
av tidsskäl intvungits i den osedvanliga formen av bevittnande av muntlig
framställning från part till part, hade Heyden tydligtvis uti ifrågavarande
fall lika litet som vid andra notarialförrättningar kommit att yttra någon
personlig åsikt. Orsaken för övrigt, varför Heden gjort det vid berörda
tillfälle, hade Heyden redan framlagt i sitt förra yttrande. Heydens personliga
inlägg hade icke haft någon som helst inverkan på beslagsfrågan.

Heyden bifogade vid sitt yttrande avskrift av det protokoll, som liållits
vid polisförhör i anledning av klagandens angivelse till stadsfiskalen,
jämte dennes den 12 april 1915 i saken meddelade resolution, innefattande
att stadsfiskalen, på anförda skäl, funne angivelsen icke böra till någon
hans vidare åtgärd föranleda.

Uti slutligen avgivna påminnelser anförde därefter kkujanden bland
annat följande:

I såväl sin anmälan som sina föregående påminnelser hade klaganden
lämnat en detaljerad beskrivning över, huru vid den klandrade notarialförrättningen
tillgått. Denna beskrivning vidhölle klaganden till alla delar.
Klaganden hade ävenledes visat, att Heydens uppgifter i hans första yttrande
varit delvis oriktiga, delvis ofullständiga, varför hans framställning
i hög grad varit i behov av rättelser och kompletteringar. Den relation,
klaganden lämnat över sakens förlopp, bestyrktes i allt av de handlingar
och intyg, som bilagts klagandens föregående inlaga.

— 1918 —

109

Den del av anmälan, som frånkände notarius publicus rätt att protestera
mot myndighets i laga ordning vidtagna åtgärder, hade Hevden
endast i förbigående berört. Heydens uppfattning syntes vara den, att
notarius publicus ägde befogenhet att fullgöra vilket uppdrag som helst
mot såväl myndighet som enskild person. Och denna befogenhet stödde
Heyden icke på lagens ord utan på en gängse praxis. Att en sådan praxis
verkligen förefunnes rörande proteståtgärder — även betydelselösa — mot
enskilda personer, hölle klaganden långt ifrån för otroligt, men vågade
betvivla, att dylik praxis även tillämpades gent emot myndigheter. Det
läge nära till hands att antaga, att denna praxis utvecklat sig med anledning
därav, att varje proteståtgärd betingat en viss ersättning, och att sålunda
eu vägran att åtaga sig dylikt uppdrag varit liktydigt med ett avstående
från en viss inkomst. För egen del vågade klaganden hålla före,
att den i § 1 mom. 1 notarii-publicistadgan givna föreskrift, som ålägger

notarius publicus att »verkställa —--förekommande protester och andra

förrättningar, vilka enligt allmän lag eller särskilda författningar kunna
eller böra av notarius publicus utföras», utgjorde den ledande principen
för notarius publicus’ befogenhet och innebure icke blott rättighet, utan
rent av skyldighet för notarius publicus att i varje särskilt fall, då hans
hjälp påkallas, ingå i prövning, huruvida ett honom lämnat uppdrag stode
i strid med gällande lag eller företrädde ett intresse, som vände sig mot
efterlevnaden av lagens givna föreskrifter. 1 sistnämnda fall vore notarius
publicus skyldig förvägra sökanden begärd handräckning. Den aktning och
respekt för lagen, som varje myndighetsperson, sålunda även notarius publicus,
måste upprätthålla, hade bort förhindra Heyden, även om han genom vilseledande
uppgifter kommit att åtaga sig det honom givna uppdraget, att fortsätta
förrättningen, så snart han fått kännedom om verkliga förhållandet, såsom
blivit fallet genom Löfgrens hörande och exportinlagornas företeende.

Heyden hade i sin senare förklaring ändrat det enligt hans uppfattning
viktigaste momentet i notarialförrättningen dithän, att konstaterandet
från att hava avsett själva faktum, »att partiet icke avlämnats till utförsel
ur riket», numera endast omfattade ett påstående från Hildischs sida, »att
varan icke avlämnats till export». Heyden erkände sålunda, att hans uppdrag
vid notarialförrättningen främst varit att konstatera — d. v. s. antingen
intyga riktigheten av eller understryka — ett påstående, som genom
Löfgrens vittnesmål och genom exporthandlingarnas förelintlighet för
honom måst framstå såsom falskt. Under sådana omständigheter borde
Heyden, såsom ovan framhållits, ansett sig förhindrad att verkställa dylik
protest, och detta så mycket mera, som den vore utan betydelse, i det att
sagda påstående vunnit lika beaktande och tillmätts samma avseende, om

— 1918 —

detsamma framställts av Hildisch själv, utan biträde av notarius publicus. Heydens
förklaring i denna punkt i förening med hans osäkerhet beträffande notarialförrättningens
verkliga innebörd vore just icke ägnad att skingra den misstro,
klaganden allt fortfarande hyste angående lagligheten i proteståtgärden.

Det måste understrykas, att Heydens hela uppträdande på tullkammaren
tydligt ådagalagt, att han på förhand lovat Hildisch sin medverkan
till beslagsmålets upphävande, och att Heyden under åberopande av att vara
myndighetsperson trott sig genom hot om rekonventionstalan kunna förmå
Holmberg att genast utlämna det kvarhållna varupartiet. Då emellertid
den väntade effekten av detta hot uteblev, och icke heller det framställda,
första s. k. förlikningsförslaget medförde åsyftad verkan, måste tyngdpunkten
i notarialförrättningen förläggas till den förestående polisutredningen för
att därunder genom en både osann och förvrängd framställning av sakläget
framtvinga ett för firman gynnsamt resultat. Och därför hade Heydens
uppträdande som försvarsadvokat blivit det viktigaste momentet i notarialförrättningen.
Därav läte det sig förklara, varför Heyden omedelbart efter
stadsfiskalens ankomst till tullkammaren erbjudit sig att lämna en resumé,
so in —- därigenom att den framlades av en myndighetsperson, vilken framställde
sig stå utanför saken och känna båda parternas redogörelser —
både sken av att vara en opartisk framställning av sakförhållandet, men
som i själva verket varit partisk, i det den, såsom förut visats, grundade
sig på den angivnes av motparten delvis bestridda uppgifter med förtigande
av angivarens fällande skal. För att med än större framgång kunna
nå det åsyftade målet, hade det ävenledes varit Heyden angeläget att jämte
Hildisch under hela tiden av polisförhöret behålla ordet, därmed naturligtvis
förhindrande, att de närvarande tjänstemännen genom att yttra sig
skulle framkomma med något ofördelaktigt i saken. Heydens understrykande
av Hildischs påstående, att det varit fråga om sortering och icke
kontrollering, hans utläggningar av betydelsen i dessa båda ord samt hans
mot Holmberg utslungade beskyllning hade endast varit utslag av hans
strävan att därigenom få firmans sak framställd i så fördelaktig belysning
som möjligt. Denna strävan gånge även igen i hans först ingivna förklaring,
däri häri sökt förebringa bevisning, att firmans handlingssätt i motsats
till tullkammarens varit fullt oklanderligt. Heydens sista s. k. förlikningsförslag,
i likhet med det första framlagt med full vetskap om verkliga
sakförhållandet, hade blivit ytterligare ett bevis på företintligheten av
ett i förväg givet löfte om medverkan till beslagets upphävande. Med
allt detta för ögonen framstode det såsom något oerhört, då Heyden i sin
senare förklaring bestrede partitagandet för Hildisch å ena sidan och påverkandet
av utgången av polisutredningen å den andra. Klaganden trodde

— 1918 —

sig till och med kunna påräkna medhåll av Hildisch, då han pastodc, att
firman aldrig förut vid alla de tillfallen den stått tilltalad inför domstol
haft tillgång till en mera ivrig och firmans sak mera hängiven försvarare,
än den Hildisch denna gång lyckats erhålla i innehavaren av förste stadsnotarie''
och notarii-publicibefattningen i Lund.

Heyden hade i sin senare förklaring framhållit, att han kommit att
yttra sin personliga åsikt bland annat av den orsaken, »att förrättningen
på grund av tidsskäl intvungits i den osedvanliga formen av bevittnande
av muntlig framställning från part till part». Att en protest i muntlig
form skulle mera än en skriftlig sådan berättiga till privata uttalanden,
ansåge emellertid klaganden i motsats till Heyden vara alldeles uteslutet.

1 sina föregående påminnelser hade klaganden uttalat sig om den av
Heyden bedrivna notariatrörelsen endast för att påvisa, att Heydens uppträdande
såsom förlikningsman — förlikningen hade ju av Heyden framställts
såsom varande av privat natur — hade sin grund i ett uppdrag,
som lämnats honom i egenskap av innehavare av denna notariatrörelse.
Påpekandet hade således" föranletts av det enligt klagandens uppfattning
olämpliga däri, att Heyden under en och samma förrättning uppträtt dels
såsom notarius publicus och dels såsom utövare av ett privat notariat, ett
förfaringssätt, som sannolikt komme att upprepas, därest det lämnades
oanmärkt. Beträffande den vid Heydens förklaring fogade rapporten, ansåge
klaganden sig böra påvisa, att rapporten icke kunde sägas uppfylla
rimliga anspråk på en utredning, avsedd att tjäna till grundval för ett
avgörande i saken. Den senare polisutredningen hade av klaganden begärts,
emedan förhöret inför stadsfiskalen lämnat ett missvisande resultat. Vid
utredningen hade icke något korsförhör anställts och ett sammanträffande
mellan de olika parterna hade icke ens ägt rum. Vidare hade den angivnes
synnerligen detaljerade berättelse lagts till grund för framställningen, ehuru
av helt naturliga skäl angivarens redogörelse bort framläggas först. Därutöver
hade yttranden, fällda vid förhöret inför stadsfiskalen och därvid tolkade
till firmans förmån, upptagits i rapporten, under det att de personer, från
vilka de härledde sig och vilka vid sista undersökningen varit oförhindrade
att om desamma lämna upplysning, icke, såvitt rapporten utvisade, blivit
hörda i berörda avseende. Polisrapportens framställning vore dessutom i
sin helhet synnerligen förmånlig för firman. Detta vore särskilt förhållandet
i fråga om återgivandet av Löfgrens överenskommelse med firman.
En annan missvisande uppgift i polisrapporten vore, att tullförvaltare!»
Hvenmark i sin berättelse bekräftat, att firman »anhållit om att få eu
tulltjänsteman till fabriken för att utöva förutnämnd tullkontroll». Enligt
den föregående polisutredningen syntes överenskommelsen innefatta sor —

1918 —

112

tering och intet annat. Att Hvenmark ansåge överenskommelsen hava varit
av, helt annat innehåll, framginge emellertid med önskvärd tydlighet av
hans i ärendet avgivna intyg. Det vore dessutom av polisrapporten omöjligt
att vinna upplysning om den mellan firman och tullkammaren träffade
överenskommelsens innehåll. Hildisch använde sålunda enligt rapporten
huvudsakligen ordet sortering, dock ibland ordet kontroll. Tulltjänstemännen
å sin sida talade enligt rapporten endast om kontroll. Klart vore,
att kontroll och sortering icke vore liktydiga begrepp. Ordet kontroll
(kontrollbehandling, kontrollering, kontrollsortering) måste i detta sammanhang
innefatta en tullverkets granskning av ett utav varuägaren på egen
hand och på visst föreskrivet sätt verkställt arbete eller, överflyttat på
ifrågavarande fall, en undersökning, som ginge ut på att konstatera, att
en sortering av exempelvis skinn blivit av varuägaren riktigt utförd. Kontroll
förutsatte och måste i varje fall efterfölja en sortering. En enbär sortering
kunde tullverket naturligtvis icke åtaga sig, men väl en kontrollbehandling.
Varuägaren måste emellertid i och med eu begäran om kontroll
tillkännagiva ändamålet med densamma, d. v. s. i förevarande fall angiva
varorna till utförsel. Det borde i detta sammanhang framhållas, att en
sortering av skinn efter deras vikt per stycke betydligt snabbare kunde verkställas
av firmans inom garveriyrket hemmastadda personal än av en enda
tulltjänsteman, och hade följaktligen firman i befraktande av berörda exportaffärs
brådskande natur bort anse angeläget att själv utföra detta arbete.

Uti en till Konungens befallningshavande i Malmöhus län avlåten ämbetsskrivelse
anförde jag därefter följande:

»I 1 § 1 mom. i kungl. stadgan angående notarii publiciibefattningen
den 6 oktober 1882 stadgas beträffande notarius publicus’ tjänsteåligganden
bland annat följande: »Notarius publicus vare skyldig att, då han därom
anlitas, verkställa sådana inom hans tjänstgöringsområde förekommande
protester och andra förrättningar, vilka enligt allmän lag eller särskilda
författningar kunna eller böra av notarius publicus utföras».

Enligt 2 och 3 mom. i samma § äger notarius publicus bland annat
också att efter anmodan övervara utlottningar av obligationer och besiktningar
enligt sjölagen ävensom andra förrättningar.

Den i ärendet omtvistade huvudfrågan är, huruvida notarius publicus
kan anses med stöd av ovanberörda bestämmelser äga befogenhet att på
uppdrag av enskild person verkställa protest mot laga myndighet för åtgärd,
som denna i ärendet eller tjänsten vidtager. Dylik befogenhet kan
enligt min mening icke anses tillkomma notarius publicus. Åt åberopade
bestämmelser i 1 § i ovannämnda stadga, som innefattar den för notarii

— 1918 —

113

publici gällande instruktion, kan icke givas eu sådan tolkning. Heyden
har till stöd för sin uppfattning åberopat 3 mom. i 1 §. Det är emellertid
att märka, att där stadgas rätt allenast att övervara förrättningar men
ingalunda att avgiva protest mot förrättningsmäns beslut eller andra åtgärder.
Det synes mig ligga i sakens natur, att notarius publicus icke
kan hava befogenhet att verkställa protest mot laga myndighet för det
denna fullgör vad den anser vara sin ämbets- eller tjänsteplikt. År den
enskilde, vars rätt beröres av en utav myndighet vidtagen åtgärd, missnöjd
därmed och anser åtgärden olaglig eller opåkallad, har den enskilde att
hos högre myndighet klaga däröver eller eljest i laga ordning söka få till
stånd rättelse, men han kan däremot icke anses äga rätt att påkalla notarius
publicus’ tjänstebiträde för avgivande av protest mot myndighetens
åtgörande. Sådan åtgärd från notarius publicus’ sida saknar varje uttryckligt
stöd i lag, strider mot god samhällsordning såsom ett ingripande mot
laga myndighet och skulle dessutom icke tjäna något förnuftigt ändamål.
Med verkställandet av notarialprotest åsyftas nämligen eljest i regel anskaffande
av tillförlitligt bevis om visst förhållande. Detta ändamål föreligger
emellertid icke i det här behandlade fallet; då det gäller beslut
eller annan åtgärd av myndighet, bör alltid skriftligt bevis om beslutets
meddelande och innehåll eller om åtgärdens vidtagande kunna erhållas.
Att anlita notarius publicus för erhållande av bevis i sådant hänseende är
således ej erforderligt, och dylik protest av notarius publicus saknar följaktligen
även ur denna synpunkt allt berättigande. Med samma'' fog, med
vilken en exportör påkallar notarius publicus’ tjänstebiträde för verkställande
av protest mot en beslagsåtgärd av tullmyndighet eller allmän
åklagare, skulle — för att framhålla ett belysande exempel — en häktad
person kunna anlita notarius publicus för avgivande av protest mot häktningsåtgärden.
Det ändamålslösa och det fullständigt obefogade i sådant
ingripande av notarius publicus mot statsmyndighet i ämbets- eller tjänstutövning
synes mig med det anförda ligga i öppen dag.

Går man till de lagmotiv i ämnet, som förefinnas, finner man heller
icke med ett ord antytt, att lagstiftaren tänkt sig möjligheten av ett dylikt
ingripande av notarius publicus mot myndighet. I den riksdagens skrivelse,
vari hos Kungl. Maj:t begärdes införande i riket av en notam publiciinstitution,
angavs syftet därmed vara tillgodoseende av det med anledning
av handelns, industriens och överhuvud affärsverksamhetens tillväxt alltmer
ökade behovet för allmänheten att alltid äga tillfälle att anlita »en offentligen
bemyndigad, under offentlig kontroll ställd person för upprättande
av handlingar samt för verkställande av protester och andra i affärslivet
förekommande bestyr», och betonas i riksdagsskrivelsen vidare, att insti 15

— Justitieombudsmannens iimbetsberätlelse till 1,918 års riksdag.

114

tutionen skulle komma till användning »i affärslivet och i rättsförhållandena
emellan enskilda i allmänhet».

Beträffande praxis i förevarande hänseende har jag inhämtat, att i
Stockholm notarii publici städse vägra att åtaga sig verkställande av
protest mot myndighet, därest sådant någon gång begäres. Såvitt jag inhämtat,
torde samma praxis vara rådande i hela landet och förevarande fall
torde dess bättre vara ett från eljest allmän praxis avvikande undantagsfall.

Av det anförda framgår, att jag anser Heyden hava såsom notarius
publicus verkställt en tjänståtgärd, vartill han saknat laglig befogenhet.
Det sålunda begångna tjänstefelet förringas ingalunda genom det sätt,
varpå Heyden vid ifrågavarande tillfälle uppträtt. Genom vad som rörande
förloppet därvid blivit upplyst i ärendet framgår, att Heyden uppträtt
omväxlande å tjänstens vägnar såsom notarius publicus och såsom juridiskt
biträde åt Hildisch. En sådan sammanblandning av tjänsteutövande och
privat verksamhet från en offentlig befattningshavares sida synes mig i
och för sig olämplig och obehörig under de former, under vilka densamma
här ägt rum, men därtill kommer ytterligare, att Heyden vid tillfället i
fråga sökt öva kraftig påtryckning på tjänsteman att avstå från åtgärd,
som denne själv ansåg det vara sin tjänsteplikt att vidtaga. Heydens
uppträdande ter sig onekligen, på sätt i ärendet framhållits, i första hand
såsom ett ingripande av honom i egenskap av juridiskt biträde åt Hildisch
för dennes fredande från den tilltänkta beslagsåtgärden, därvid jämväl utvägen
med avgivande av notaria]protester blev anlitad. Heyden var givetvis
i sin fulla rätt att såsom privat biträde åt Hildisch ingripa till dennes
försvar, men han hade bort inse, att han därvid icke, på sätt som skett,
finge uppträda i egenskap av notarius publicus och att han genom att
göra detta missbrukade sin tjänsteställning såsom sådan befattningshavare.

Till belysning av ärendet må framhållas, att firman Hildisch, enligt
vad av klaganden uppgivits och av Heyden lämnats obestritt, upprepade
gånger för lagstridiga handlingar stått under tilltal inför domstol, även inför
rådhusrätten i Lund, vid vilken Heyden i egenskap av stadsnotarie är anställd.

Då det med hänsyn till den ståndpunkt Heyden intagit i den omtvistade
huvudfrågan synes mig uteslutet, att Heyden utan åtal låter sig
rätta, och då det tillika får anses vara av principiell vikt att genom prejudikat
få fastslaget, att notarius publicus icke äger verkställa protester
mot laga myndighets beslut och åtgärder, finner jag mig icke kunna
underlåta att genom anställande av åtal beivra den begångna felaktigheten;
och uppdrager jag förty åt den särskilde åklagare, som av Konungens befallningshavande
för ändamålet förordnas, att vid vederbörlig domstol i

— 1918 —

115

laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Heyden för det oförstånd
eller oskicklighet i tjänsten, som Heyden i saken låtit komma sig till last.
Åklagaren har därvid att, med stöd av 11 § i ovan åberopade stadga, yrka
ansvar å Heyden enligt 25 kap. 17 § strafflagen. Vittnesförhör bör, i den
mån sådant visar sig erforderligt, av åklagaren påkallas med de av klaganden
Fredlund i sådant hänseende uppgivna personer.»

I enlighet med mitt ifrågavarande uppdrag blev åtal mot Heyden
anställt vid rådhusrätten i Lund, som den 15 oktober 1917 i målet meddelade
följande utslag:

Rådhusrätten funne det vara i målet utrett att, sedan firman C. Hildisch
J:or & C:o låtit å tullkammaren i staden avlämna ett parti fårskinn, avsett att
ur riket utföras, samt kammarskri varen N. H. Holmberg, vilken å tjänstens
vägnar företagit undersökning av skinnpartiet för utrönande, huruvida detsamma
innehölle sådana skinn, som till följd av för hög vikt icke finge utföras,
och därvid påträffat åtskilliga dylika skinn, i beslagsändamål anhållit varupartiet
samt om förhållandet låtit underrätta firman och gjort anmälan hos
allmänne åklagaren, Heyden i egenskap av notarius publicus den 13 mars 1915,
på anmodan av firmans ene innehavare jämte notarialvittne infunnit sig a tullkammaren
och å firmans vägnar inför Holmberg och åklagaren protesterat mot
beslag och åtal samt förbehållit firman rätt till ansvars- och skadeståndstalan,
varför utom Heyden sökt förmå Holmberg att återkalla sin anmälan.

Heyden hade alltså i sin egenskap av notarius publicus vid ifrågavarande
förrättning icke blott närvarit såsom offentligt vittne till firmans
framställning och yrkanden utan jämväl gent emot offentlig myndighets förfarande
gjort utsaga för firmans rättsanspråk och ingripit till förmån för firman.

Då Heyden sålunda vid tillfället i fråga överskridit sin befogenhet enligt
kungl. stadgan angående notarii publicibefattningen den 6 oktober 1882,
prövade°rådhusrätten i förmågo av 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med
11 § i förenämnda kungl. stadga, rättvist döma Heyden att för oförstånd
i tjänstutövning höta 50 kronor till kronan, varjämte rådhusrätten förpliktade
Heyden att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgivits eller
kunde komma att utgivas såsom ersättning till de i målet hörda vittnena.

Med detta utslag ansåg jag mig icke kunna åtnöjas; då det Heyden
ådömda bötesstraff med hänsyn till det begångna tjänstefelets svåra beskaffenhet
och graden av det oförstånd, Heyden i åtalade hänseendet visat,
syntes mig alltför lindrigt, uppdrog jag åt advokatfiskalsämbetet i kungl.
hovrätten över Skåne och Blekinge att anföra besvär över utslaget och
därvid yrka skärpning av straffet.

Jämväl Heyden har för sin del anfört besvär över rådhusrättens utslag.

Besvären åro på hovrättens prövning beroende.

— 1918 —

116

16. Förande av oriktigt kyrkorådsprotokoll.

^ Av handlingarna uti ett genom klagomål av arbetaren Erik Alfred
Eriksson i Sundbyberg mot komministern Fritz Näsström därstädes hos
mig anhängiggjort ärende framgår i huvudsak följande.

Till Södra Roslags domsagas häradsrätt instämde klagandens hustru
Augusta Mahilma Eriksson, född Sabel, i maj 1915 klaganden med yrkande
att, enär oenighet vore rådande i äktenskapet mellan makarna samt
rättelse icke stode att vinna, oaktat makarna undfått i lag föreskrivna varningar,
häradsrätten måtte döma till skillnad till säng och säte på ett år
i makarnas äktenskap samt förklara hustru Eriksson berättigad att under
skillnadsåret sitta kvar i boet ävensom förpliktiga klaganden att under
*amma tid till hustrun såsom bidrag till hennes och en omyndig dotters
underhåll utgiva 30 kronor i månaden.

Vid målets första handläggning inför häradsrätten den 10 maj 1915
lät hustru Eriksson till styrkande av sin talan till rätten ingiva, bland annat,
ett protokolls utdrag av följande innehåll: »Utdrag ur protokoll, hållet å
sammanträde med Sundbybergs församlings kyrkoråd den 14 Juli år 1914.

§ 1. Jämlikt Giftermålsbalken kap. 14 § 1 jämförd med §§ 22 och
29 i Kungl. Förordningen om kyrkostämma V m. hade arbetaren Erik
Alfred Eriksson och hh. Augusta Mahilma Sabel infunnit sig inför kyrkorådet
för erhållande av varning på grund av oenighet i äktenskapet. Makarna
Eriksson hade förut enskilt varnats av undertecknad. Någon förlikning
makarna emellan kunde ej heller nu träffas; avträdde.

Rätt utdraget betygar Fritz Näsström, ordf. i Sundbybergs kyrkoråd».

Enligt vad häradsrättens protokoll utvisar, förklarade därefter klaganden,
som uti en samma dag till rätten ingiven skrift förmält sig icke hysa
den lingaste önskan att skiljas från hustrun, att klaganden medgåve yrkandet
om skillnad till säng och säte på ett år men bestrede såväl yrkandet
om underhåll till hustrun och dottern som hustruns hemställan att
under skillnadsåret fa sitta kvar i det gemensamma boet. Sedan hustrun
vid ett följande rättegångstillfälle med vittnen styrkt, att oenighet varit rådande
i makarnas äktenskap, bestred klaganden fortfarande hustruns yrkande
om underhåll ävensom av henne framställda anspråk på kostnadsersättning.

Genom utslag den 1 november 1915 utlät sig häradsrätten: Enär i målet
vore ådagalagt, att hat och bitterhet uppstått emellan makarna, samt makarna
icke låtit sig rätta av dem utav pastor i församlingen och kyrkorådet
tilldelade varningar, prövade häradsrätten jämlikt 14 kap. 1 § gifte —

1918 —

117

målsbalken lagligt döma till skillnad till säng och säte på ett år mellan makarna
ävensom förbjuda makarna vid vite av en månads fängelse att under
sagda tid besöka varandra. Hustru Eriksson berättigades att under skillnadsåret
kvarsitta i makarnas bo. Vidkommande de av hustru Eriksson framställda
yrkanden om underhåll förpliktades klaganden att såsom bidrag till hustruns
uppehälle från den 1 november 1915 räknat utgiva skäliga ansedda 20
kronor i månaden; varemot yrkandet om utbekommande av underhåll åt
makarnas dotter på anfört skäl lämnades utan bifall. Därjämte förpliktades
klaganden att ersätta hustruns rättegångskostnader med 21 kronor 50 öre.

över häradsrättens utslag anförde klaganden besvär i Kungl. Maj:ts
och rikets Svea hovrätt, som genom utslag den 10 mars 1916 ej fann
skäl göra ändring i överklagade utslaget utom i fråga om hustru Erikssons
yrkande om underhåll, i vilket hänseende häradsrättens utslag på
det sätt fastställdes, att klaganden skulle under skillnadsåret till hustruns
uppehälle utgiva bidrag med stadgat belopp av 20 kronor i månaden, varjämte
häradsrättens utslag i fråga om kostnaderna i målet av hovrätten
fastställdes; och förpliktades klaganden tillika att ersätta hustruns förklaringskostnad
i hovrätten med 50 kronor.

Över hovrättens utslag anförde klaganden underdåniga besvär, vilka
Kungl. Maj:t emellertid genom utslag den 20 maj 1916 på formella skäl
fann icke kunna upptagas till prövning.

Uti en till mig ingiven skrift anförde därefter klaganden — med förmälan,
att han under rättegången vid häradsrätten bestritt, att någon varning
inför kyrkorådet ägt rum, men att detta bestridande icke intagits i
häradsrättens protokoll — klagomål däröver, att ovannämnda av komministern
Näsström utfärdade protokollsutdrag, som legat till grund för häradsrättens
utslag, vore oriktigt. Protokollet överensstämde nämligen icke
med verkliga förhållandet, i ty att vid uppgivna tillfälle den 14 juli 1914,
då klaganden järnte sin hustru mycket riktigt gjort ett besök å pastorsexpeditionen,
kyrkorådet alls icke varit församlat. Till styrkande härav
åberopade klaganden vid klagoskriften fogade intyg, utfärdade av kyrkorådets
resp. ledamöter med undantag av dess ordförande Näsström, utvisande
intygen, att ingen av nämnda ledamöter, fyra till antalet, bevistat
något kyrkorådssammanträde den 14 juli 1914.

Då det syntes klaganden anmärkningsvärt, att ordföranden i kyrkorådet
protokollfört händelser, som icke alls ägt rum, hemställde klaganden,
att jag måtte vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Uti infordrat yttrande vitsordade komministern Näsström, att ingen leda —

1918 —

118

mot av kyrkorådet utom kan själv varit närvarande vid det uppgivna sammanträdet
å pastorsexpeditionen, men framhöll Näsström, att kyrkorådsledamöterna
icke yttrat sig om, huruvida de blivit kallade till ‘ifrågavarande
sammanträde, och att det torde vara vanskligt för dem att så långt
efteråt bestämt förneka, att så varit förhållandet. Såväl ordföranden som
kyrkorådet saknade befogenhet att ådöma frånvarande ledamöter viten, varför
det skulle kunnat hända, att klaganden kanske aldrig erhållit för skilsmässa
nödig varning, om Näsström icke begagnat sig av det nu överklagade
förfaringssättet. Klaganden hade i åratal varit angelägen om att
erhålla skilsmässa, och då han på laga kallelse infunnit sig för erhållande
av varning samt, såvitt av handlingarna framginge, icke sökt ändring i
själva skilsmässobeslutet, kunde någon rättskränkning emot klaganden så
mycket mindre anses hava ägt rum. Näsström medgåve dock, att det vore
en oegentlighet, att han, ehuru ingen kyrkorådsledamot varit närvarande,
ändock givit protokollsutdraget den form, som skett, men det hade synts
honom vara den enklaste formen att giva makarna Eriksson intyg om att
de för ändamålet inställt sig.

Näsström bestrede, att 26 och 27 §§ i kungl. förordningen den 21
mars 1862 om kyrkostämma in. in. vore i förevarande fall tillämpliga.
Särskilt av sistnämnda paragraf framginge, att det där vore fråo-a om
ärenden, som skulle beredas till kyrkostämman, samt om kyrkorådets° egna
förvaltningsärenden. Omröstning torde inom kyrkorådet icke kunna ifrågakomma
i äktenskapsskillnadsmål. Då emellertid saken både i och för siooch
framför allt genom numera ändrad lagstiftning i ämnet saknade afl
praktisk betydelse, hemställde Näsström,, att klagomålen icke måtte till
någon åtgärd föranleda.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter klaganden, att det vore ofrånkomligt,
att det av Näsström utfärdade protokollsutdraget icke givit en
riktig bild av verkligheten, samt att klaganden i och för vinnande av skillnad
till säng och säte icke undergått i lag stadgad varning. Att klaganden
under åratal skulle varit angelägen om skilsmässa samt aldrig skulle
hava sökt ändring i själva skilsmässobeslutet, vore så mycket mindre sant,
som klaganden i själva verket ända upp till Kungl. Maj:t fullföljt saken
med yrkande om ändring i häradsrättens utslag. Detta hade emellertid
haft en orubblig grund just i Näsströms felaktiga intyg. Det vore icke möjligt
för klaganden att i penningar uppskatta den skada han lidit, men
naturligen måste det anses såsom en för klaganden begången rättskränkning,
att han olagligen och mot sin vilja blivit skild från sin hustru och
fråndömd rätten att sitta i sitt hem. För övrigt hade klaganden tillskyn —

1918 —

119

dats ekonomisk förlust dels genom den ålagda skyldigheten att till sin
hustru utgiva månatliga bidrag dels ock genom det fåfänga fullföljandet
av ändringssökandet. Det syntes därför klaganden rimligt, att Näsström
i någon mån hölle klaganden skadeslös för sålunda åsamkade ekonomiska
förluster. Det moraliska lidandet kunde ändock aldrig gottgöras.

Uti en till Uppsala domkapitel avlåten ämbetsskrivelse anförde jag
därefter följande.

»Enligt § 22 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd tillkommer det kyrkorådet bland annat att upptaga
frågor om oenighet i äktenskap.

Enligt § 25 sammanträder kyrkorådet på ordförandens kallelse, så ofta
han det nödigt finner. Enligt § 26 må kyrkorådet icke handlägga ärende,
där icke mer än hälften av ledamöternas hela antal är tillstädes.

. Enligt § 31 är ordföranden ansvarig för ordentligt förande av protokoll
vid kyrkorådets sammanträden. § 32 innehåller bestämmelser om
justering av kyrkorådets protokoll och beslut.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit finner jag mig icke
kunna såsom laga ursäkt godtaga vad Näsström till sitt fredande anfört.
Det faktum föreligger, att Näsström i egenskap av kyrkorådets ordförande
utfärdat och ex officio bestyrkt riktigheten av ett protokollsutdrag, som,
på sätt av Näsströms yttrande framgår, är fullständigt oriktigt och stridande
mot verkliga förhållandet. Enligt protokollsutdraget har kyrkorådet
hållit sammanträde den 14 juli 1914, och hava därvid makarna Eriksson
infunnit sig inför kyrkorådet för erhållande av varning. Protokollsutdraget
utvisar tillika, att förlikning mellan makarna, som förut enskilt varnats av
Näsström, ej vid sammanträdet kunde träffas. I själva verket har emellertid,
såsom utredningen i ärendet giver vid handen, intet sammanträde med
kyrkorådet hållits vare sig nämnda dag eller någon annan dag, därvid
makarna Erikssons skilsmässoärende blivit behandlat. Kyrkorådet har nämligen
överhuvud aldrig behandlat nämnda ärende. I stället har så tillgått,
att, efter det makarna förut varnats av Näsström såsom kyrkorådets ordförande,
makarna på kallelse av Näsström ifrågavarande dag infunnit sig å
pastorsexpeditionen inför Näsström allenast samt därvid ånyo av honom
erhöllo varning, om nu ens detta skett, något som icke med visshet av
handlingarna framgår. Trots att saken i verkligheten så förelupit, har Näsström
tagit sig före, med full insikt om den faktiska oriktigheten därav,
att utfärda ovan återgivna protokollsutdrag. Att på dylikt sätt hopkonstruera
protokoll över aldrig hållna kyrkorådssammanträden synes mig utgöra
alltför lättvindigt förfarande i ämbetet och utvisa uppenbar brist på

— 1918 —

120

nödigt ansvar i ämbetets utövning. Att lämna ett sådant förfarande obeivrat
finner jag därför icke förenligt med min ämbetsplikt.

Det må i detta sammanhang framhållas såsom ytterligare en oegentlighet,
att något originalprotokoll, varav utdraget i fråga utgör avskrift,
icke finnes. Enligt vad tjänstförrättande sekreteraren å justitieombudsmansexpeditionen
vid undersökning å pastorsexpeditionen konstaterat, finnes
ej något kyrkorådsprotokoll över huvud för den 14 juli 1914. Såvitt originalprotokollen
utvisa, har intet sammanträde med kyrkorådet hållits emellan
den 4 juli och 24 augusti 1914, och icke vid något i nyssnämnda
protokoll omförmält sammanträde under året har, såvitt av protokollen
framgår, makarna Erikssons skilsmässoärende handlagts. Protokollsutdraget
saknar ock för övrigt anteckning om att detsamma är justerat. Jämväl ur
den synpunkten, att Näsström sålunda utfärdat utdrag av obefintligt protokoll,
synes mig hans förfarande innefatta ämbetsfel.

Huruvida kyrkorådsledamöterna varit kallade till sammanträde i frågakomna
dag för handläggning av berörda ärende eller ej, är för sakens
bedömande irrelevant. Anmärkningsvärt är dock, att Näsström icke ens
gittat påstå, att så skulle vara förhållandet; han anför i detta sammanhang
allenast, att ledamöterna av kyrkorådet icke i sina intyg yttrat sig
därom och att det efter så lång tid torde vara vanskligt för dem att »säga
bestämt nej till den saken». Det synes icke uteslutet, att Näsström väl
utfärdat kallelse till inställelse sagda dag å makarna Eriksson men försummat
att kalla kyrkorådets ledamöter till sammanträde samt att saken
blivit avhjälpt, på sätt som skett, genom ett oriktigt protokollsutdrag. Det
synes föga sannolikt att, därest vederbörlig kallelse utgått, samtliga ledamöter
utan undantag utan vidare skulle hava uteblivit. Förhåller sig saken
på här antydda sätt, har en första lindrigare försummelse föranlett en
en större och svårare felaktighet för avhjälpande av den första försummelsen.
Rätta och lagenliga förfaringssättet hade givetvis varit att uppskjuta
ärendets handläggning till viss dag och till detta sammanträde kalla
såväl kyrkorådets ledamöter som makarna Eriksson.

Näsström framhåller, att befogenhet icke föreligger att ådöma ledamöter
av kyrkoråd »viten» för utevaro från sammanträden. Det är riktigt,
att sådan bötespåföljd, som i § 36 mom. 2 och § 47 i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet samt i § 40 i kungl.
förordningen av samma dag om kommunalstyrelse i stad beträffande ledamot
av resp. kommunalfullmäktige, kommunalnämnd och stadsfullmäktige
är stadgad för utevaro utan anmält och godkänt förhinder, helt och hållet
saknas i fråga om ledamöter av kyrko- och skolråd. Därav följer dock
ingalunda, att obehörigt uteblivande från sammanträde för dessa är utan

— 1918 —

121

påföljd. Ledamöter, som sålunda utebliva, hemfalla under 25 kap. 22 och
17 §§ strafflagen, och lyder förseelsen under allmänt åtal. Detta är emellertid
icke av betydelse i förevarande ärende, då Näsström icke ens gjort
sannolikt, än mindre styrkt, att han till sammanträde den 14 juli 1914
kallat kyrkorådets ledamöter. Att dessa skulle hava visat sådan pliktförsummelse,
som dylik utevaro skulle innebära, synes i ärendets nu befintliga
skick icke utan vidare kunna antagas.

Näsström har ansett sig böra bestrida, att §§ 26 och 27 i kungl. förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. in. skulle vara tillämplig
i förefarande fall. Denna invändning förtjänar i och för sig ej avseende
såsom ej inverkande på saken, men det må framhållas, att nämnda paragrafer
självfallet avse alla ärenden, som komma under kyrkoråds handläggning.

Näsström har vidare till stöd för sitt förfarande åberopat, att klaganden
själv varit angelägen att erhålla skilsmässa och icke sökt ändring i
själva skilsmässobeslutet. Det sista påståendet är direkt oriktigt, då klaganden,
såsom handligarna utvisa, i själva verket sökt ändring i berörda
hänseende ända upp till högsta instans. Beträffande det förra påståendet
tyder klagandens vid första rättegångstillfället den 10 maj 1915 i målet
ingivna skrift ingalunda på någon dylik önskan hos klaganden att få slut
på äktenskapet; tvärtom har klaganden i nämnda skrift förklarat, att han
icke hyste den ringaste önskan att skiljas från hustrun. Enligt häradsrättens
protokoll har klaganden emellertid vid samma tillfälle muntligen
förklarat sig medgiva yrkandet om skillnad till säng och säte, medan han
däremot bestred övriga stämningsyrkanden.

Näsströms påtalade förfarande kan icke anses sakna betydelse. Hade
saken, på sätt lagenligt skolat ske, kommit före i kyrkorådet, är det möjligt,
att förlikning mellan makarna kunnat åstadkommas; innehållet i nyssnämnda
av klaganden i rättegången åberopade skrift synes icke utesluta
sådan möjlighet. Därmed må emellertid förhålla sig huru som hälst, så kvarstår
i allt fall, att kyrkorådet aldrig meddelat makarna någon varning och
att domstolarna, häradsrätten och hovrätten, genom Näsströms oriktiga
protokollsutdrag blivit förda bakom ljuset och avkunnat utslag, grundade
på en oriktig förutsättning, en förutsättning som i själva verket icke förefanns.
Då laga kraftvunnet utslag föreligger, kan emellertid ändring härutinnan
icke ske, trots det utslagen, domstolarna ovetande, enligt nu åstadkommen
utredning innehålla oriktigt domskäl.

Med anledning av vad sålunda anförts och med åberopande av 5 §
och 13 § 1 mom. i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst
och om laga domstol i sådana mål ställer jag härmed komministern Näsström
under tilltal inför domkapitlet med yrkande, att Näsström måtte
16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

122

för oförstånd eller oskicklighet i ämbetet dömas till ansvar, som i förstnämnda
lagrum, 5 §, är stadgat och domkapitlet finner hans fel förskylla.

Beträffande de av klaganden framställda ersättningsanspråk finner jag
det icke tillkomma mig att ingå på bedömande därav, utan har klaganden,
med stöd av stadgandet i 2 § i kungl. cirkulärbrevet till konsistorierna
den 7 december 1787, hänvisats att i berörda hänseende inför domkapitlet
framställa de yrkanden, vartill han må finna fog föreligga.»

Efter slutad skriftväxling, därunder klaganden fordrat ersättning för
kostnader och besvär med 635 kronor samt i skadestånd visst belopp, har
domkapitlet den 28 november 1917 på det av mig sålunda anställda åtal
meddelat följande utslag: Enär handlingarna i målet utvisa att, sedan komministern
Näsström, i egenskap av kyrkorådets i Sundbyberg ordförande,
utfärdat kallelse å arbetaren Eriksson och hans hustru Augusta Mahilma Sabel
att tisdagen den 14 juli klockan x/2 7 eftermiddagen infinna sig inför kyrkorådet
för erhållande av varning på grund av oenighet i äktenskapet och bemälda
makar sagda dag inställt sig i å angivet ställe, Näsström därefter, oaktat
icke någon kyrkorådsledamot, utom Näsström själv, varit vid sammanträdet
närvarande, utfärdat och till riktigheten bestyrkt ett protokollsutdrag, utvisande
att makarna Eiiksson nyssnämnda dag infunnit sig inför kyrkorådet för
erhållande av varning, men att förlikning mellan makarna, som förut enskilt
varnats av Näsström, ej vid sammanträdet kunde träffas; att något originalprotokoll,
varav utdraget i fråga utgjorde avskrift, icke funnes, samt att innehållet
i berörda protokollsutdrag legat till grund för domstolsutslag, varigenom
makarna Eriksson blivit på ett år skilda till säng och säte; alltså och då
Näsström genom sitt berörda av justitieombudsmannen påtalade förfarande
att utfärda och till riktigheten bestyrka protokollsutdrag över kyrkorådsärende,
vilket så mycket mindre av kyrkorådet handlagts som kyrkoråd
icke ens i ärendet hållits, visat oförstånd i ämbetet, prövade domkapitlet
jämlikt 5 § i lagen om ämbetsbrott av präst och laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889 rättvist att för vad Näsström sålunda låtit komma
sig till last döma Näsström till mistning av ämbetet under en månad,
vilket skulle för honom innebära under den tid obehörighet att utöva
prästämbetet samt förlust av de rättigheter och förmåner, som vore förenade
med den tjänst, han inom kyrkan innehade. Det ålåge dessutom
Näsström att till Eriksson, vars anspråk på skadestånd lämnades utan
avseende, utgiva ersättning för honom genom Näsströms förvållande åsamkade
kostnader med skäliga ansedda 150 kronor.

Enligt inkommet bevis har Näsström hos Svea hovrätt anfört besvär
över domkapitlets utslag. Dessa besvär äro på hovrättens prövning beroende.

— 1918 —

123

17. Uraktlåtenhet att avsända underrättelse jämlikt § 28 i
lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909.

Uti en den 18 augusti 1917 till mig ingiven klagoskrift anförde agenten
C. G. A. F. Fairwil i Herserud följande.

»Undertecknad får härmed anmäla av Lidingö valnämnd begånget
fel vid röstlängdens justering för årets riksdagsmannaval, varigenom jag
berövats min rösträtt.

Såsom skäl för min anmälan får jag först hänvisa till närslutna
underrättelse från valnämnden, enligt vilken jag på grund av att jag påståtts
vara utländsk undersåte icke blivit i arets röstlängd antecknad
såsom röstberättigad.

Som jag var övertygad om min rätt såsom svensk undersate, tog jag
för givet, att ett misstag av någon anledning begåtts, men, angelägen som
jag var att bevaka min rätt, anskaffade jag genom Lidingö pastorsexpedition
ett s. k. frejdbetyg, enligt vilket jag såsom varande värnpliktig n:r
12 6 9 45/iö vitsordades vara svensk medborgare. Detta intyg jämte åtföljande
anmärkning tillställdes den 13/7 genom posten valnämndens ordförande.

Vidare får jag framhålla, att jag till yttermera visso, innan tiden för
prövning av inkomna anmärkningar utgått, per telefon personligen tillfrågade
valnämndens ordförande herr C. L. Wernstedt, huruvida det vore nödvändigt
för mig att vara personligt närvarande, när anmärkningarna skulle
prövas av valnämnden, men erhöll svaret, att detta icke var behövligt.
Som jag samtidigt i få ord förklarade orsakssammanhanget, ansåg jag,
att jag gjort allt vad på mig ankom för att bevaka min rösträtt..

Döm då om min besvikelse, när jag den 10/8> vid en påringning
till kommunalkontoret erfor att min anmärkning icke föranlett någon
åtgärd, emedan jag icke insänt bevis såsom nyinflyttad, samt att det nu
var för sent att vinna någon rättelse. Emellertid har jag underrättats, att
det i vallagen § 28 är uttryckligen angivet, att den eller de omständigheter,
på grund av vilka en person förvägras rösträtt, skola av valnämnden
meddelas personen i fråga, så att denne kan göra sina anmärkningar.
Den av mig från valnämnden erhållna underrättelsen innehaller också
anvisning härom.

Då man således förvägrat mig rösträtt av annan orsak än den i valnämndens
underrättelse mig delgivna, har man brutit mot vallagen och
därvid berövat mig min rösträtt.

— 1918 —

124

För att om möjligt vinna upprättelse samt för att ett sådant förfarande
ej må upprepas tillåter jag mig hemställa om justitieombudsmannens
snara ingripande.»

Vid klagoskriften funnos fogade följande bilagor:

1) ett så lydande meddelande:

»Underrättelse.

Jämlikt den röstlängd, som detta år upprättats för att i Lidingö andra
valdistrikt tjäna till efterrättelse vid val till riksdagens andra kammare,
varder °Eder härigenom meddelat, att Ni på grund av att Ni är utländsk
undersåte icke är i röstlängden antecknad såsom röstberättigad. Därest Ni
vill för Eder påstå rätt till deltagande i riksdagsmannaval, vid vilket
nämnda röstlängd skall begagnas, äger Ni att Edra anmärkningar, skriftligen
avfattade och åtföljda av de bevis, Ni vill åberopa, ingiva till valnämndens
ordförande sist å måndagen den 16 juli före klockan 12 på
dagen, och kommer prövning av sådana anmärkningar att äga rum i
kommunalhuset onsdagen den 25 juli med början klockan 10 förmiddagen.

C. L. Wernstedt.
Valnämndens ordförande.

Adress: Lidingö villastad»; och

2) i styrkt avskrift följande protokollsutdrag:

»Utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde med valnämnden i
Lidingö köpings andra valdistrikt den 25 juli 1917.

§ 1.

Behandlades följande inom lagstadgad tid inkomna ansökningar att
bliva i innevarande års röstlängd upptagna såsom röstberättigade, och fattades
däröver nedan antecknade beslut:

Ansökn.

nummer

Den sökandes namn

Upptagen i
röstl. pag.

Valnämndens beslut

Fairwil, Christian Gust.

Ingen åtgärd. Ej insänt
bevis såsom nyinflyttad.

Lidingö som ovan.

C. L. Wernstedt.
Ordförande.»

— 1918 —

125

Ordföranden i valnämnden i Lidingö köpings andra valdistrikt, t. f.
sekreteraren i kungl. kommerskollegium C. L. Wernstedt anförde i infordrat
yttrande följande:

»1 berörda anmälan lämnade uppgifter äro riktiga; dock kan jag ej
bestämt erinra mig det däri omförmälda telefonsamtalet med mig.

Vid nämnda sammanträde befanns, att bemälde person i röstlängden
var upptagen såsom nyinflyttad, men ej styrkt vad som i sådant fall erfordras
för att erhålla rösträtt.

Däremot hade han i anledning av utsänd underrättelse visat, att
han är svensk undersåte. Den som å kommunalkontoret utskrev denna har,
beklagligt nog, begått ett fel.

Valnämnden ansåg sig emellertid icke kunna förfara på annat sätt,
än som skett.

Då fel sådana som de nu gjorda lätt kunna inträffa och valnämndsordförandena
icke kunna, i allmänhet åtminstone, själva övervaka expedierandet
av de 100-tals underrättelser, som utsändas i större kommuner, synes
det synnerligen önskvärt, att lagen om val till riksdagen den 26 maj
1909 ändrades så, att valnämndens ordförande ålades omedelbart efter
sammanträdet underrätta vederbörande om det gjorda felet och att genom
besvär hos Konungens befallningshavande rättelse kunde ske.» I

I avgivna påminnelser anförde därefter klaganden följande:

»Enär valnämndsordförande Wernstedt i sitt yttrande av den 17/9
1917 bekräftat riktigheten av uppgifterna i min klagoskrift av den
18/s 1917, med reservation för det av mig omnämnda telefonsamtalet

(vilket han säger sig icke bestämt kunna erinra, men som jag är redo att
med ed bekräfta), anhåller jag härmed, att justitieombudsmannen anställer
åtal mot den eller dem, som genom sitt förfarande varit orsak till att jag
på ett olagligt sätt berövats min av författningen garanterade rösträtt.

Åtal borde kunna beivras på följande grunder: att jag antecknades
såsom icke röstberättigad, emedan jag med orätt påstods vara utländsk
undersåte; att jag icke, såsom vallagen föreskriver, i tid meddelades alla
orsaker, varför jag icke blivit upptagen såsom röstberättigad i årets vallängd;
att valnämnden vid tiden för prövning av min inom lagstadgad
tid insända anmärkning icke tog någon hänsyn till att jag bevisat ohållbarheten
av rösträttshindret, som jag erhållit underrättelse om, utan godtyckligt
utan vidare fråndömde mig min rätt på grund av ett rösträttshinder,
som jag icke erhållit lagstadgat meddelande om och vars ohållbarhet
jag därför blev urståndsatt att bevisa.»

1918 —

126

Med anledning av ifrågavarande klagomål anmodade jag Konungens
befallningshavande i Stockholms län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Wernstedt.

I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag i huvudsak följande.

Enligt § 28 i ovannämnda lag åligger det valnämndens ordförande
att efter röstlängdens mottagande (senast den 25 juni) ofördröjligen till
envar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad,
härom med allmänna posten sända underrättelse med angivande
av den eller de omständigheter, på grund varav han från rösträtt
uteslutits. I förevarande fall hade klaganden på två olika grunder uteslutits
från rösträtt i röstlängden, men i den av valnämndens ordförande
utsända underrättelsen omförmäles blott det ena rösträttshindret. Då klaganden
sålunda aldrig — förrän efter fatalietidens utgång — fick vetskap
om det andra hindret, var det honom omöjligt att framställa anmärkning
däremot och få hindret undanröjt. En klar och tydlig försummelse
är således begången i fråga om underrättelsens innehåll, vilket också
av valnämndens ordförande medgivits. Av ordföranden har anförts, att
han med hänsyn till underrättelsernas stora antal icke kunnat övervaka
expedierandet av dem alla. Detta försvar kan emellertid icke godtagas
såsom laga ursäkt, då valnämndens ordförande och ingen annan är ansvarig
för underrättelsernas behöriga innehåll och avsändande. Bliver en
avsänd underrättelse felaktigt avfattad, kan ansvaret för felet icke av ordföranden
överflyttas på någon annan. Det är hans tjänsteplikt såsom ordförande
att öva kontroll däröver, att avsända underrättelser äro till innehållet
riktiga. Det ligger i sakens natur, att förbiseende någon gång kan inträffa
vid själva utskrivandet av talrika dylika underrättelser. Men därav
följer också, att en noggrann kollationering av de utskrivna meddelandena
måste äga rum, innan de avsändas. Vid en sådan kollationering borde
det förelupna felet hava blivit bemärkt och rättat. Med hänsyn till vikten
av att röstlängderna, som ligga till grund för riksdagsmannavalen, bliva
fullt riktiga och att rösträtt ej obehörigen berövas någon, måste man
fordra, att bl. a. valnämndernas ordförande noggrann! fullgöra sina åligganden
i berörda hänseende. Jag hänvisade i detta sammanhang till ett
av justitieombudsmannen i ungefär liknande fall anbefallt åtal, för vilket
redogörelse återfinnes i 1916 års ämbetsberättelse, sid. 37—39.

Då klaganden genom ifrågavarande försummelse berövats sin medborgerliga
rätt att deltaga i innevarande års val till riksdagens andra
kammare, ansåg jag felet vara av den beskaffenhet, att det icke borde av
mig lämnas utan laga beivran. Jag uppdrog förty åt åklagaren att enligt
lag och sakens beskaffenhet yrka ansvar å Wernstedt för vad han
uti ifrågavarande hänseende låtit komma sig till last.

— 1918 —

127

18. Felaktigt förfarande vid verkställighet av dom i tvistemål.

I en till mig ingiven skrift påkallade poliskonstapeln P. A. Westman
i Örnsköldsvik mitt ingripande mot dåvarande kronofogden i Skellefteå
fögderi Alarik Dalqvist för försumlighet och felaktigt förfarande vid verkställighet
av en utav Kungl. Maj:t meddelad dom. Westman anförde i
nämnda skrift i huvudsak följande:

Westman hade i november 1911 till Dalqvist för verkställighet överlämnat
en av Svea hovrätt den 10 november 1911 meddelad dom i
mål emellan Westman, å ena, samt fiskaren Johan Wikberg, Johanna
Forsman och Anders Larsson, alla i Lövånger, i egenskap av stärbhusdelägare
efter avlidna sjuksköterskan Katarina Margreta Wik, å andra
sidan, genom vilken dom Wikberg och hans medparter förpliktats att, en
för alla och alla för en, till Westman utgiva 826 kronor 60 öre jämte ränta
och ersättning för rättegångskostnader, 225 kronor. Dalqvist hade för
domens verkställighet genom vederbörande länsman den 8 december 1911
låtit företaga utmätning, därvid en Wikberg tillhörig fastighet x/256 mtl
n:r 7 Uttersjö i Lövångers socken skrivits i mät.

Med anledning därav, att Wikberg sedermera hos Kungl. Maj:t fullföljt
talan mot hovrättens omförmälda dom, hade emellertid vidare verkställighetsåtgärd
inställts. Kungl. Maj:ts dom både meddelats den 13 juli
1914, och hade genom denna ingen annan ändring av hovrättens dom
skett’ än att det belopp, Wikberg och hans medparter förpliktats, en för
alla och alla för en, att till Westman utgiva, fastställts att utgöra 761
kronor 96 öre. Westman ingav den 3 augusti 1914 ifrågavarande dom
till Dalqvist för verkställighet. I stället för att — såsom Westman ansett
sig hava skäl att förvänta — omedelbart återupptaga det mot Wikberg
inledda utmätningsförfarandet och gå i författning om den därvid utmätta
egendomens försäljning, hade Dalqvist emellertid med anledning av Kungl.
Maj:ts dom den 19 oktober 1914 verkställt ny utmätning, denna gång hos
en annan av Westmans motparter, nämligen ovanbemälde Anders Larsson.
Vid denna utmätningsförrättning blev bl. a. en Larsson tillhörig lägenhet
Tjärnbacka n:r 1 om 0,264 hektar, avsöndrad från Vie mtl n:r 5 Ursviken
skriven i mät.

Sedan Larsson emellertid den 29 oktober 1914 hos Konungens befallningshavande
i Västerbottens län anfört besvär över sistnämnda förrättning
samt Konungens befallningshavande genom resolution den 31 berörda
oktober förelagt Dalqvist att inom 14 dagar efter resolutionens datum

— 1918 —

128

från Westman infordra förklaring och med densamma jämte eget yttrande
inkomma till Konungens befallningshavande, hade Dalqvist på så sätt fullgjort
detta tjänsteåliggande, att han först den 1 april 1915 från Westman
infordrat ifrågavarande förklaring. Sedermera hade Dalqvist, efter det
Westman redan den 3 berörda april avgivit sitt yttrande samt till kronofogden
i Norra Ångermanlands övre fögderi för vidare befordrande till
Dalqvist överlämnat detsamma jämte Westman delgivna handlingar, än
ytterligare. fördröjt saken, så'' att handlingarna i ärendet, efter vad
Westman i slutet av maj 1915 hos länsstyrelsen inhämtat, då ännu icke
hade inkommit till sistnämnda myndighet.

Vad som kunde vara meningen med detta Dalqvists beteende, att på
ett så söligt och vårdslöst sätt behandla detta ärende, skulle vara svårt
att begripa, om ej från Dalqvist i ärendet bekomna brev lämnade alltför
tydliga bevis, att Dalqvist ställde sig som gäldenärernas ombud i målet
och tycktes försöka göra allt vad han kunde för att hjälpa dem att krångla
sig undan betalningsskyldigheten och undkomma Kungl. Maj:ts dom.

På grund av vad sålunda anförts yrkade Westman, att Dalqvist
måtte åtalas för sitt enligt Westmans åsikt lagstridiga förfarande, i det att
han försökt hjälpa gäldenärerna att undkomma en klar och tydlig dom
i stället för att verkställa densamma.

Westman yrkade tillika, att Dalqvist måtte åläggas att utan någon
vidare tidsspillan genast verkställa Kungl. Maj:ts berörda dom ävensom
hålla Westman skadeslös för eventuell förlust.

Uti infordrad förklaring redogjorde Dalqvist till en början för sina
åtgöranden i utsökningsärendet före meddelandet av Kungl. Maj:ts dom
samt anförde vidare följande:

Den 6 augusti 1914 hade Dalqvist remitterat sistnämnda dom till
länsmannen i Lövångers distrikt för ny verkställighet. Länsmannen höll
utmätning den 26 augusti 1914 hos Wikberg, därvid gäldenärernas hos
namngivna personer innestående arvsmedel efter Katarina Margreta Wik
jämte den vid målets fullföljd nedsatta revisionsskillingen skrevos i mät.
Hos ovannämnde Anders Larsson, som flyttat till Sävenäs sågverk, verkställde
Dalqvist själv därefter utmätning den 19 oktober 1914, därvid
utmättes en Larsson enskilt tillhörig fastighet, lägenheten Tjärnbacka nr 1.
Fortsatt verkställighet av sistnämnda utmätningsförrättning inhiberades
emellertid av Konungens befallningshavande, efter det besvär över utmätningen
anförts av Larsson. Dessa besvär översändes till Westman för
förklaring med skrivelse den 19 mars 1915, och inkom hans förklaring

— 1918 —

129

den 10 följande april. Den 14 juli 1915 överlämnade Dalqvist Westmans
förklaring jämte eget yttrande till Konungens befallningshavande.

Av Kungl. Maj:ts dom torde man finna, att Wikberg och hans medparter
blivit ådömda betalningsskyldighet endast i egenskap av stärbhusdelägare
efter Katarina Margreta Wik. Därav torde få anses höra följa,
att utmätning icke bort ske av annan egendom än stärbhusets och således
icke av annan gäldenärernas egendom än deras andelar i dödsboet. Såväl
länsmannen som Dalqvist hade emellertid förbisett denna omständighet och
verkställt utmätning av gäldenärerna tillhörig annan egendom. Den av
länsmannen verkställda utmätningen hade icke överklagats, varemot utmätningen
hos Larsson av denne överklagats. Dalqvist medgåve gärna, att
det varit på hans egen inrådan, som Larsson överklagat utmätningen, sedan
Dalqvist, ehuru för sent, kommit till insikt om utmätningens oriktighet i
vad den avsåge Larssons enskilda egendom. I protokollet hade Dalqvist
angivit såsom skäl för denna egendoms tagande i mät, att tid för urarfvagörelse
av Larsson försuttits. Dalqvist borde hava erinrat sig, att prövning
och avgörande av en sådan sak bort vara domstol, men icke utmätningsman
förbehållna.

Dalqvist blev alltså kort efter utmätningen den 19 oktober 1914 övertygad
därom, att Westman icke på grund av den föreliggande domen kunde
göra anspråk på annat än stärbhusets tillgångar, men Dalqvist ansåg sig
också hava skäl antaga för visst, att stärbhusdelägarna icke skulle kunna
undgå slutlig betalningsskyldighet, emedan de icke gjort sig urarva.

Dalqvist hade då först och främst velat få besked från utredningsmannen
i Katarina Margreta AViks dödsbo, kommissionären O. Nyländer,
rörande boets ställning och stärbhusdelägarnas möjliga tillgodohavanden.
Efter flera fruktlösa skrivelser erhöll Dalqvist ett den 19 november 1914
daterat brev med däri åberopad redogörelseräkning, utvisande stärbhusdelägarna
ett saldo till godo av 346 kronor 60 öre. Räkningen översändes
med skrivelse den 21 november 1914 till Westman, och mottog Dalqvist
hans den 30 november 1914 avgivna svar någon gång under december månad
efter hemkomsten från då företagna uppbördsresor. Dalqvist hade da genast
bort delgiva Westman Larssons klagomål, men ärendet hade ej hunnit av
Dalqvist behandlas av det vid itragavarande tidpunkt alltid gällande skälet,
att kronoräkenskapsredovisningen upptog all tillgänglig tid. Dalqvist önskade
också, att AVestman än en gång skulle få taga del av handlingarna
under opartisk ledning. Dalqvist avskickade för detta ändamål handlingarna
den 19 mars 1915 till kronofogden i Örnsköldsvik. Någon vidare olägenhet
kunde icke för Westman uppkomma av dröjsmålet, enär gällande mora 17

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 ärs riksdag.

130

torium under alla förhållanden skulle hava förhindrat exekutiv försäljning
av Larssons fastighet.

Den 20 maj 1915 utlyste Dalqvist auktion å Wikbergs utmätta hemmansdel
i Uttersjön till den 21 juni. Vid auktionen ingav Wikberg en
skriftlig protest mot densamma pa den grund, att den utmätta fastigheten
vore hans enskilda tillhörighet och icke stärbhusets efter Katarina Margreta
Wik. Utmätningen hade Wikberg visserligen icke överklagat, men då det
väl ändå ej kunde gå för sig att försälja egendom, som icke vore gäldenär
tillhörig, nedlade han sin protest mot auktionen. Med hänsyn till
vad Wikberg sålunda anfört hade Dalqvist förklarat, att auktionsförrättningen
icke kunde äga rum.

Dalqvist hade haft att välja emellan att låta auktionen fortgå med
stöd av det formella skälet, att verkställd utmätning icke överklagats, eller
att resolvera om auktionens inställande på den grund, att utmätningen
verkställts mot annan, d. v. s. Wikberg personligen, än den genom Kungl.
Maj:ts dom förpliktade, d. v. s. Wikberg såsom stärbhusdelägare. Då Dalqvist
hade att taga ståndpunkt emellan dessa båda utvägar, hade Dalqvist
ansett sig handla rätt genom att välja det vid auktionen iakttagna förfarandet.

Dalqvist meddelade slutligen, att han den 14 juli 1915 till Westman
översänt, det kontanta belopp av 346 kronor 60 öre, som med Nyländers
redovisningsräkning ankommit. Emedan arvskifte icke hållits efter Katarina
Margreta Wik, och ej ens, såvitt Dalqvist.kunnat finna, ordentlig bouppteckning
efter henne verkställts, hade han endast efter stor tvekan ansett
sig böra verkställa utbetalningen.

.Den utmätta revisionskillingen hade Dalqvist däremot i saknad av erforderliga
fullmakter icke kunnat utfå, och torde detta bestyr ej heller åligga
honom som utmätningsman.

Enär alltså utmätning vore verkställd på all den egendom, som tillhörde
gäldenärerna i egenskap av stärbhusdelägare, och utmätning av övrig
egendom vore överklagad och i övrigt icke torde kunna fullföljas, hemställde
Dalqvist, att Westmans anmälan icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter Westman bl. a. följande:

De invändningar, som gjorts av Dalqvist, nämligen att utmätningen
skulle vara oriktig därför, att annan egendom tagits i mät än den egendom,
som arvtagarna fått i arv efter fröken Wik, bestredes, enär desamma
saknade allt stöd av lag. Kungl. förordningen den 18 september 1862
om urarvagörelse innehölle raka motsatsen. Genom Kungl. Maj:ts dom

— 1918 —

131

hade fröken Wiks arvtagare ålagts att vilken av dem bäst gälda gitte
betala den efter fröken Wik av dem ärvda skulden. Huruvida arvskifte
efter fröken Wik å hennes kvarlåtenskap hållits eller ej, saknade vid sådant
förhållande numera, sedan Kungl. Maj:t dömt i saken, all betydelse; arvtagarna
hade ju i alla fall ådömts betalningsskyldighet av Kungl. Maj:t.

Vad vore, kunde nu med Tätta frågas, Dalqvists mening med allt detta
krångel? Något annat svar på den frågan vore svårt att finna än det,
att han sökte att på grund av formfel få båda utmätningarna upphävda
av överexekutor och sätta arvtagarna i tillfälle att under tiden avhända
sig sin utmätningsbara egendom. Dalqvist hade i sin förklaring vidgått,
att det varit på hans inrådan Anders Larsson överklagat den av Dalqvist
själv hos honom hållna utmätningen samt att Dalqvist avbrutit den av
honom i laga ordning utlysta och påbörjade exekutiva auktionen den 21
juni 1915 å den utmätta fastigheten Uttersjön.

Genom dessa åtgärder hade Dalqvist enligt Westmans förmenande visat
grovt oförstånd i tjänsten; ty det torde icke höra kronofogdetjänsten eller
underexekutor till, att efter egna meningar försöka att vantolka och bortförklara
domstolarnas och allra minst Kungl. Maj:ts domar utan i stället
att verkställa desamma.

Dalqvist anförde sedermera uti ytterligare avgiven förklaring följande:

Uti ifrågavarande utsökningsärende hade efter förra yttrandets avgivande
förekommit följande: Den 29 juli 1915 inkom Konungens befallningshavandes
utslag av den 24 juli, varigenom utmätningen hos Larsson
fastställts. Den 12 augusti 1915 ingavs bevis, att Konungens befallningshavandes
utslag överklagats av Larsson. Den 10 oktober 1915 inkom Svea
hovrätts utslag av den 17 september, därigenom Konungens befallningshavandes
utslag fastställts. Den 2 november 1915 inkom frivillig likvid med
hälften från Larsson och hälften från Wikberg, förutom vad beträffade
150 kronor, utmätt revisionsskilling, tillsammans 774 kronor 24 öre, vilket
belopp den 8 november 1915 skickats till Westman per post. Den 12
januari 1916 inkom slutlikvid, som samma dag skickats Westman per post.
Utmätningsärendet vore sålunda dåmera till fullo redovisat.

Westman syntes vilja göra gällande, att Dalqvists åtgärd att tillråda
överklagande av utmätningen skulle vara felaktig och till och med belagd
med straff. Att den icke vore belagd med straff, behövde ej särskilt framhållas.
Ej heller vore den under de synpunkter, som Dalqvist förut uppgivit,
att anse såsom felaktig. Däremot skulle Dalqvist anse sig hava handlat
felaktigt och ansvarslöst, därest han, med vetskap om en av honom felaktigt
gjord tjänsteförrättning, underläte att lämna underrättelse därom till

— 1918 —

132

vederbörande, i all synnerhet om denne, som har varit fallet, varit okunnig
i hithörande ting.

Därefter anförde Westman i slutpåminnelser följande:

Då Kungl. Maj:ts dom för verkställighet inkommit till Dalqvist, hade
denne, utan att på något sätt bry sig om den av länsmannen den 8
december 1911 på Dalqvists order förrättade utmätningen och utan att
sistnämnda utmätning överklagats, den 19 oktober 1914 verkställt ny
utmätning hos en annan av fröken Wiks sterbhnsdelägare, Anders Larsson.
Strax efter denna utmätning rådde Dalqvist Larsson att överklaga
densamma, och det syntes Westman ej uteslutet, att Dalqvist själv
skrivit klagoskriften åt Larsson. Något annat motiv för detta Dalqvists
handlingssätt att ordna så, att hans egen utmätning blev överklagad, än att
Dalqvist stode i något sorts samförstånd med gäldenärerna och tänkte att
genom den tidsutdräkt, som uppstod genom överklagandet av utmätningen,
framtvinga en uppgörelse emellan gäldenärerna och Westman samt
att Westman då skulle nedsätta sitt kravsanspråk, torde knappast kunna
tänkas. Huruvida denna Dalqvists åtgärd kunde vara straffbar eller ej,
til.trodde Westman sig ej att bedöma. Tillvägagångssättet torde vara
så enastående, att lagstiftaren ej kunnat tänka sig, att något sådant någonsin
skulle kunna förekomma. Enligt Westmans förmenande hade dock
Dalqvist, om ej tillvägagångssättet på annat sätt vore straffbart, därigenom
visat stort oförstånd i tjänsten samt genom detta sitt handlingssätt tillskyndat
Westman följande förluster:

Westman hade över ett helt år gått miste om de utdömda rättegångskostnaderna
225 kronor samt revisionsskillingen 150 kronor, tillhopa 375
kronor, och yrkade Westman, att Dalqvist måtte åläggas att därå betala
Westman ränta efter 6 %, som för ett år gjorde 22 kronor 50 öre; och
yrkade Westman vidare, att Dalqvist måtte åläggas att för Westmans
kostnader å ärendet hos justitieombudsmannen för skrifters uppsättande och
ingivande betala 100 kronor; valjämte Westman slutligen yrkade, att i
det mot Dalqvist möjligen blivande åtalsmålet denne måtte dömas skyldig
ersätta Westman för vad han kunde bliva nödgad utgiva i stämpel för ett
exemplar av utslag i målet.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit anmodade jag Konungens
befallningshavande i Västerbottens län att förordna åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot kronofogden
Dalqvist för vad denne uti ifrågavarande hänseende låtit komma

— 1918 —

133

sig till last. I en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande
anförde jag följande.

Vad Dal qvist anfört till försvar för sina åtgöranden i utmätningsärendet
ådagalägger till en början en fullständig missuppfattning av vad
Kungl. Maj:ts ifrågavarande dom innebär rörande den Wikberg och hans
medparter ålagda betalningsskyldighet. Yäl är det riktigt, att dessa av
Westman instämts såsom dödsbodelägare efter Katarina Margreta Wik, men
i målet hava de haft tillfälle att göra invändning mot kravet jämlikt §
20 i kungl. förordningen den 18 september 1862 om urarvagörelse m. m.,
därest någon sådan friande omständighet, som i nämnda § omförmäles,
verkligen förelegat. Då de emellertid, på sätt i målet blivit upplyst,
uraktlåtit att i laga tid göra sig urarva och icke heller befunnits på grund
av någon annan omständighet vara från den dödas gäld fria, så svarade
de enligt samma §, en för alla och alla för en, för ifrågakomna gäld och
blevo därför också av domstolarna i alla instanser dömda att betala gälden,
ehuru denna till beloppet preciserats olika i de skilda instanserna. Frågan
om deras ansvarighet såsom arvingar enligt åberopade § 20 har följaktligen
redan prövats i målet och kunde förty rätteligen icke, såsom Dalqvist
förmenat, bliva föremål för förnyad prövning vare sig från Dalqvists sida
vid domens verkställande eller av domstol. Vid förnyat instämmande till
domstol hade res judicata förelegat.

Kungl. Maj:ts dom innebar alltså förpliktande för Wikberg och hans
medparter att solidariskt med alla sina tillgångar, såväl arvsmedel efter
Katarina Margreta Wik som dem eljest tillhöriga medel, svara för gälden
i fråga. När Dalqvist tolkar domen på annat sätt, innebär detta grovt
missförstånd från hans sida. Av en utmätningsman i en kronofogdes ställning
måste man ovillkorligen fordra, att han rätt kan bedöma en sådan sak
och icke begår dylikt misstag vid tolkandet av en klar och tydlig dom.
Sådan vantolkning är desto betänkligare, när den, såsom i förevarande
fall var förhållandet, leder till uppenbar kränkning av borgenärens rätt.

Vad Dalqvist på grund av denna sin felaktiga uppfattning av domens
innebörd sedermera i saken åtgjort har föranlett följande felaktigheter. I
stället för att verkställa den nya utmätning för domens verkställande, som
ägde rum den 19 oktober 1914, hade det varit hans skyldighet att, så
snart gällande moratorium upphörde, föranstalta om försäljning av den
vid förrättningen den 8 december 1911 från Wikberg utmätta fastigheten.
Något som helst laga hinder därför mötte icke. Förbudet mot försäljning
av utmätt fast egendom upphörde att gälla med utgången av november
månad 1914 beträffande de fall, i vilka utmätningen skett före den 16
juli 1914. Ett nytt fel begicks av Dalqvist, då han den 21 juni 1915

— 1918 —

134

vid utlyst auktion å Wikbergs nyssnämnda fastighet, som utmätts vid laga
kraft vunnen förrättning, på grund av Wikbergs ovan omförmälda protest
utan minsta stöd av lag inhiberade auktionsförrättningen.

En tredje felaktighet hade slutligen Dalqvist begått genom det obehöriga
dröjsmål,^ vartill han gjort sig skyldig vid handläggningen av omförmälda
hos Konungens befallningshavande anhängiggjorda besvärsmål
mellan Anders Larsson, klagande, samt Westman, förklarande. Ehuru
Dalqvist, såvitt handlingarna utvisa, genom resolution den 31 oktober 1914
av Konungens befallningshavande blivit förelagt att inom 14 dagar från
Westman infordra förklaring samt därmed ävensom med eget yttrande till
Konungens befallningshavande inkomma, dröjde Dalqvist ända till den 19
mars 1915 att föranstalta om delgivning av Larssons besvär med Westman,
och sedan den sistnämndes förklaring den 10 april 1915 inkommit till
Dalqvist, dröjde Dalqvist ytterligare till den 14 juli 1915, innan han överlämnade
handlingarna till Konungens befallningshavande. Dalqvist har
sålunda obehörigen och i strid mot Konungens befallningshavandes föreläggande,
utan att kunna förete någon som helst laga ursäkt, förhalat
målets behand.ing icke mindre än ungefär 8 månader, vilket är en högst
avsevärd tid, när det gäller ett utmätningsärende.

Slutligen har Dalqvist gjort sig skyldig till obehörigt dröjsmål jämväl
därutinnan, att han, ehuru förbudet mot exekutiv försäljning av utmätt
fast egendom, såsom nämnts, beträffande förevarande fall upphörde att
gälla efter den 30 november 1914, ändock uraktlät att utsätta exekutiv
auktion förr än till den 21 juni 1915. Även detta dröjsmål finner jag
synnerligen anmärkningsvärt.

Det må ock bemärkas, att den rättelse, som efter hand från Dalqvists
sida i ärendet skett, delvis synes hava tillkommit på grund av mitt ingripande
i saken. Den första förklaringen infordrades från Dalqvist genom
tjänstförrättande justitieombudsmannens resolution den 6 juli 1915.

Den 14 berörda juli ingav Dalqvist efter ungefär 8 månaders dröjsmål
Westmans förklaring och eget yttrande i omförmälda besvärsmål till
Konungens befallningshavande, som kommunicerat besvären i målet redan
den 31 oktober 1914. Samma dag, den 14 juli, översände Dalqvist till
Westman partiell redovisning med 346 kronor 60 öre, vilket belopp
Nyländer tillställt Dalqvist med skrivelse redan den 19 november 1914.
Dalqvists därefter avgivna förklaring är dagtecknad den 22 juli 1915.

Den andra förklaringen i ärendet infordrades från Dalqvist genom
resolution den 20 december 1915. Den 12 januari 1916 avsände Dalqvist
slutredovisning till Westman, varefter Dalqvist den 15 berörda januari

— 1918 —

135

avgav förnyad förklaring och omförmillde, att utsökningsärendet dåmera
var slutredovisat.

Man frestas antaga, att den sålunda i saken vunna rättelsen föranletts
av det skedda ingripandet.

De begångna felaktigheterna försvåras ytterligare därav, att, såvitt handlingarna
föranleda,detta ärende icke synes hava handlagts med den oväld
och opartiskhet, som åligger eu ämbetsman i allt vad till ämbetets utövande
hör. Man får av handlingarna det bestämda intrycket, att Dalqvist
vid ärendets handläggande velat''tillvarataga Wikbergs och hans medparters
intressen på bekostnad av Westmans rätt. Jag åberopar i detta hänseende
tva av Dalqvist avlåtna, bland handlingarna förefintliga skrivelser,
den ena av den 21 november 1914 till Westman och den andra av den
19 mars 1915 till kronofogden i Norra Ångermanlands övre fögderi, vilka
bada skrivelser aklagaren har att för rätten förete för införande i protokollet.
I den förra skrivelsen anför Dalqvist, att stärbhusdelägarna efter
Katarina Margreta Mik icke mottagit eller innehade något utav stärbhusets
tillgångar, samt hemställer till Westman, att denne på den grund
matte godkänna ett tillgängligt belopp av 513 kronor 96 öre såsom full
likvid för sin fordran enligt Kungl. Maj:ts dom. I skrivelsen till kronofogden,
vilken liksom Westman var bosatt i Örnsköldsvik, anhåller Dalqvist,
att kronofogden matte söka få till stånd uppgörelse mellan Westman
och dennes motparter. Skrivelsen innehåller bl. a., i sammanhang med
tal om, att uppgörelse måhända icke skulle kunna komma till stånd, följande
uttalande: »Det skall åtminstone ej bli utmätning för Larsson, utan
att han först fatt dom». Detta uttalande bör ses i belysning av Dalqvists
eget medgivande, att han själv förmått Larsson att överklaga utmätningen
den 19 oktober 1914. Det förefaller onekligen, som föranstaltandet
härom skett i syfte att förhala ärendet.

Genom ovanberörda åtgöranden bar Dalqvist enligt min mening gjort
sig skyldig till svårt tjänstefel. En ämbetsmans första plikt är att vara
fullständigt oväldig och opartisk i ämbetets utövning. En utmätningsmans
ovillkorliga skyldighet är att lojalt verkställa de domar och utslag, lian
far under sin handläggning, utan att genom vantolkning av domens eller
utslagets innehåll eller sådana åtgöranden, som i förevarande fall vidtagits,
försvara verkställigheten och utan att obehörigen till förfång för sökanden
fördröja utsökningsärendens handläggning. Ingen tjänsteman får, av vilka
motiv det vara ma, pa dylikt sätt egenmäktigt sätta sig över lagens bud.
Skulle utmätningsmän ostraffat kunna på sådant sätt försvåra och fördröja
verkställighet av domar och utslag, vore rättssäkerheten på ett betänkligt,
sätt satt i fara. Det skulle också lända vårt rättsväsen till synnerlig skada,

— HUS —

136

om den tanken vunne insteg hos allmänheten, att exekutorer eller andra
tjänstemän i sina tjänståtgärder påverkades av subjektiva synpunkter och
tillgodosåge ena partens intressen på den andras bekostnad.

Vid övervägande av vad sålunda i saken förekommit finner jag Dalqvist
hava gjort sig skyldig till grovt oförstånd och oskicklighet i ämbetet,
och bör enligt min mening för exemplets skull i rättssäkerhetens intresse
sträng straffpåföljd därför ådömas honom. Jag uppdrager förty åt åklagaren
att yrka ansvar å Dalqvist enligt lag och sakens beskaffenhet.

Tillika åligger det åklagaren att före målets anhängiggörande lämna
Westman såsom målsägande tillfälle att i målet mot Dalqvist framställa
de ersättningsanspråk, vartill han anser sig berättigad; börande dessa i
mån av befogenhet av åklagaren understödjas.»

1918

137

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej
föranlett åtal.

1. Felaktig tillämpning av 16 kap. 9 § strafflagen.

Uti en till mig ingiven skrift anförde hemmansägaren A. J. Jansson
i Uddnäs klagomål bl. a. däröver, att rådhusrätten i Västerås uti ett där
anhängigt mål mellan klaganden, å ena, samt advokaten Arvid Geber,
å andra sidan, angående ärekränkning, skulle hava avkunnat ett domslut,
som direkt strede mot gällande lag, i ty att av rådhusrätten åberopat
lagrum icke vore uti ifrågavarande fall tillämpligt.

Av protokollen i målet framgick, bl. a., att klaganden instämt Geber
med yrkande om ansvar, för det denne beskyllt klaganden att hava erbjudit
mutor åt en till vittne i målet åberopad person; att med anledning därav
Geber å sin sida rekonventionsvis yrkat ansvar å klaganden för falskt
åtal jämlikt 16 kap. 1 § strafflagen; att rådhusrätten genom utslag den
23 mars 1914, jämte det klagandens talan mot Geber ogillades, tillika, enär
Jansson genom sitt åtal emot Geber gjort sig skyldig till ärekränkning
mot honom samt på i övrigt anförda skäl jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen
dömt klaganden att hållas i fängelse 2 månader; att Svea hovrätt, varest
klaganden anförde besvär, genom utslag den 14 oktober 1914, enär klaganden
utan laga skäl åtalat Geber för brott, varå fängelse kunnat
följa, men åtalet finge anses hava skett av obetänksamhet och utan argt
uppsåt, på det sätt ändrat rådhusrättens utslag i berörda del, att klaganden
jämlikt 16 kap. 4 § strafflagen dömdes att bota 300 kronor; samt
att hovrättens utslag efter besvärs anförande sedermera i denna del blivit
av Kungl. Maj:t fastställt.

Uti infordrat yttrande anförde rådhusrätten bl. a. att, enär klaganden
av rådhusrätten ansetts icke hava handlat av obetänksamhet
och utan argt uppsåt, klaganden dömts jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen,
vilket lagrum av rålhusrätten ansetts å klagandens förbrytelse tillämpligt
och lindrigare än 1 § i samma kapitel.

Med anledning härav fann jag mig föranlåten att till rådhusrätten
avlåta en ämbetsskrivelse, däri jag i hithörande del anförde följande.

Beträffande innehållet av rådhusrättens ifrågavarande utslag funne
jag mig icke kunna godtaga vad av rådhusrätten anförts till stöd för detsammas
riktighet. Förelåge falskt åtal inför domstol, på sätt här varit

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

138

fallet, måste straffet därför utmätas enligt någon av 1—6 §§ i 16 kap.
strafflagen. Den av rådhusrätten åberopade 9 § i samma kapitel vore
icke tillämplig i de fall, då ärekränkning tagit form av åtal, utan endast
då sådan skett annorledes än genom åtal eller angivelse. Lagbestämmelsernas
avfattning syntes mig tydligt utvisa detta. 1 förevarande fall hade
således någon av 1—6 §§ .rätteligen bort av rådhusrätten tillämpas, närmre
bestämt — därest 4 eller 6 § icke ansetts kunna ifrågakomma — 1 § 3
mom. Strafflatituden i detta mom. vore för övrigt lika med den i 9 §
stadgade latituden.

Ehuru sålunda oriktig lagtillämpning förelåge, likväl och som rättelse
därutinnan vunnits hos högre rätt och någon skada genom berörda lagtillämpning
icke uppkommit, ansåg jag mig för beaktande i framdeles tilläventyrs
förekommande fall av liknande beskaffenhet allenast böra delgiva
rådhusrätten denna min uppfattning av det under min prövning
dragna spörsmålet. Ärendet blev därmed av mig avskrivet.

2. Fråga om verkställighet av bötesstraff.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av disponenten Nicanor Scherman
mot kronofogden Alarik Dalqvist och Konungens befallningshavande i
Västernorr lands län här anhängiggjort ärende inhämtas i huvudsak följande.

Genom ett i laga ordning upprättat gåvobrev den 27 oktober 1917 hade
direktören Hans Hamberg skänkt klaganden, som var försatt i konkurstillstånd,
800 kronor med uttryckligt villkor, att ifrågavarande penningbelopp
skulle användas till likviderande av vissa klaganden genom Kungl. Maj:ts
utslag den 13 oktober 1917 ådömda böter, uppgående till 800 kronor,
samt att det sålunda skänkta beloppet ej finge tagas i mät för klagandens
övriga skulder.

Å omförmälda gåvobrev hade klaganden tecknat, att han vore villig
mottaga angivna belopp och förbunde sig att ställa sig till efterrättelse
de vid gåvan fastade villkor.

Den 29 oktober 1917 hade Scherman, som i centralfängelset i Härnösand
avtjänade en månads fängelsestraff, låtit med skrivelse till Konungens
befallningshavande i Västernorrlands lön överlämna nämnda gåvobrev,
varjämte samtidigt berörda belopp av Hamberg insatts å statsverkets
giroräkning i riksbankens avdelningskontor i Härnösand att disponeras
i enlighet med de i gåvobrevet givna bestämmelser. Klaganden anhöll
med anledning härav om kvitto, att bötesbeloppet sålunda guldits.

— 1018 —

139

Med skrivelse den 30 oktober 1917 översände Konungens befallningshavande
nyssnämnda handlingar till kronofogden Dalqvist för den åtgärd,
som på honom kunde ankomma, samt med besked, att beloppet i
fråga, 800 kronor, till honom utanordnats.

Genom resolution den 31 oktober meddelade emellertid Dalqvist pa
anförda skäl det beslut, att medlen icke kunde av honom för det angivna
ändamålet mottagas.

Häröver anförde klaganden hos mig klagomål och framhöll därvid
bl. a., att han genom Dalqvists berörda åtgörande riskerade att utan
laga grund kvarhållas i fängelse ytterligare 2 månader, utgörande förvandla
gsstraff för det honom ådömda bötesbeloppet. Klaganden påkallade
fördenskull min ämbetsmedverkan för vinnande av omedelbar rättelse.

Sedan Dalqvist inkommit med infordrat yttrande, anförde jag uti en
till honom avlåten ämbetsskrivelse följande.

Vid prövning av ärendet kunde jag icke undgå att finna Dalqvists
förfarande sakna stöd av lag och följaktligen vara oriktigt. Då penningbeloppet
genom gåva med varm hand skänkts till klaganden, vore det förty
honom tillhörigt. Att straff, såsom av Dalqvist anförts, icke finge fullgöras
av annan än den dömde själv, vore tvivelsutan riktigt, men detta
av Dalqvist i ovannämnda resolution åberopade skäl förfölle helt och
hållet därmed, att det skänkta penningbeloppet genom gåvans mottagande
på de utfästa villkoren blivit klagandens egendom. Genom böternas gäldande
• med gåvomedlen bleve det alltså klaganden själv, som genom
honom tillhöriga medel fullgjorde bötesstraffet. Den av Dalqvist anförda
motiveringen vore följaktligen oriktig.

Uti det av Dalqvist i ärendet avgivna yttrandet hade vidare åberopats,
att klaganden häftade för oguldna kronoutskylder och annan gäld
till långt högre belopp än böterna samt att det icke tillkomme vare sig
klaganden eller annan att bestämma, huru till utmätningsman influtna
medel borde mellan fordringsägare fördelas. Detta uttalande kunde jag
beträffande förevarande fall icke heller godtaga såsom riktigt. Inga lagföreskrifter
hindrade, att i gåvobrev fästes villkor rörande gåvomedlens användande
för visst ändamål. Tvärtom vore principen härom flerstädes i
lag uttryckligen fastslagen. Sålunda vid gåva lästade villkor skulle, i den
mån de icke eljest strede mot lag eller författning, lända till efterrättelse, och
i desamma finge ingalunda av myndighet göras ändring. Då givaren i förevarande
fall genom gåvobrevet förordnat, att gåvomedlen skulle användas
till visst ändamål, böternas gäldande, måste detta villkor lagenligt respekteras,
och vederbörande utmätningsman saknade laga skäl att vägra mottaga

— 1018 —

140

sålunda erbjudna medel för böternas erläggande. Någon inskränkning mot
andra klagandens borgenärer kunde det icke bliva tal om, då det skänkta
beloppet aldrig kunde tillkomma dem, vilka enligt gåvobrevet icke under
några som helst förhållanden hade eller kunde komma att få någon rätt
till ifrågavarande medel eller del därav. Dalqvists ovanberörda uttalande
om fördelning av influtna medel mellan olika fordringsägare saknade fördenskull
beträffande förevarande fall varje fog.

Frågan vore i stället, såsom av det ovan anförda framginge, huruvida
ett i behörig ordning upprättat gåvobrev skulle av myndighet, som hade
att taga befattning därmed, respekteras eller ej. Enligt min mening vore
det vederbörande exekutiva myndighets plikt att, då i ett dylikt fall ett
bötesbelopp erlades, mottaga detsamma och låta gåvobrevets bestämmelser
lända till efterrättelse.

Med åberopande av vad sålunda anförts lämnade jag, med hänvisning
till 3 § i den för mig gällande instruktion, Dalqvist tillfälle att
omedelbart vidtaga rättelse i saken. Därest efter beloppets förnyade tillhandahållande
sådan rättelse inom viss utsatt tid, då klagandens fängelsestraff
utgick, av Dalqvist vidtoges, funne jag mig kunna avskriva ärendet
utan vidtagande av annan åtgärd.

Uti sedermera inkommen skrivelse meddelade Dalqvist, att han före
den utsatta tiden mottagit gåvobeloppet såsom likvid för böterna och
omedelbart tillställt Scherman bevis därom.

Sedan rättelse sålunda omedelbart vunnits, blev ärendet av mig avskrivet.

Här må emellertid ytterligare tilläggas följande.

Dalqvist hade i sitt avgivna yttrande uttryckt tvivel därom, huruvida
tredje man ägde rätt skänka en gäldenär ett penningbelopp med villkor,
att gäldenären därmed skulle betala böter. Det vore nämligen skillnad
mellan enskildas privaträttsliga fordringsanspråk och statens anspråk på
fullgörande av ett bötesstraff av den dömde själv; i sistnämnda fall vore
givaren förhindrad att betala böterna direkt på samma sätt, som han
kunde betala en gäldenärens skuld direkt till borgenären.

De återgivna slutsatserna kan jag icke godtaga såsom riktiga. Jag har
ovan betonat, att det skänkta penningbeloppet genom gåvans mottagande
på utfästa villkor bliver gäldenärens egendom; alltså är det gäldenären
som med egna medel betalar böterna och sålunda själv fullgör straffet.
Att givaren är förhindrad att, utan att skänka medlen såsom gåva till gäldenären,
själv direkt betala böterna för honom till statsverket, torde för
sakens bedömande vara alldeles irrelevant. Då det ej finnes något ut —

1918 —

141

tryckligt lagbud, vari motsatsen stadgas, måste vid gåva fästa villkor respekteras
och lända till efterrättelse jämväl i sådana fall som det förevarande,
oavsett att det gäller ett statens intresse. I fråga om giltigheten
av vid gåva fästa villkor skiljer lagen icke på de fall, då det gäller enskildas
privaträttsliga fordringsanspråk och då det gäller ett statens anspråk. Gåvovillkorens
giltighet bör därför i bådadera fallen vara densamma. Att i
det hänseende, varom här är fråga, göra sådan skillnad, som av Dalqvist
ifrågasatts, synes mig innebära ren konstruktion.

3. Fråga om behörigheten av häradsrätts beslut att förvägra
av käranden begärt uppskov i brottmål.

Hemmansägaren A. J. Jansson i Uddnäs anförde hos mig klagomål
däröver, att Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo häradsrätt uti ett där
anhängigt mål mellan klaganden, å ena, samt timmertummaren J. A.
Lönnqvist, å andra sidan, angående ansvar för upprättande av falsk tumningslista,
genom utslag den 2 september 1913 avslagit av klaganden
framställd anhållan om uppskov i målet och sålunda förhindrat klaganden
att förebringa ytterligare bevisning däri.

Av handlingarna i målet inhämtas, att klaganden till omförmälda
häradsrätt instämt Lönnqvist med yrkande om ansvar bl. a., såsom yrkandet
sedermera i målet preciserades, jämlikt 22 kap. 5 § strafflagen,
varjämte klaganden begärt skadestånd och ersättning för rättegångskostnaderna
med ej angivna belopp; att målet handlagts vid tre rättegångstillfällen,
nämligen den 11 mars, den 6 maj och den 2 september 1913;
att klaganden vid första rättegångstillfället företett viss skriftlig utredning
i målet samt därvid bland annat åberopat ett under edlig förpliktelse
avgivet, bevittnat intyg av arbetaren Anders Hjalmar Andersson, vilken deltagit
i den räkning och stämpling av skog, vid vilken den omstämda tumningslistan
upprättats; att Lönnqvists ombud emellertid bestritt avseende å
berörda intyg; att vid andra rättegångstillfället ett av klaganden åberopat
vittne i sitt vittnesmål uppgivit, att omstämda av Lönnqvist förrättade tömning
på angiven grund, såvitt vittnet kunde fatta, icke kunnat vara annat
än uppsåtligt felaktig; att häradsrätten vid nyssnämnda rättegångstillfälle,
efter det klaganden begärt uppskov för vidare utredning, utsatt målet att
åter förekomma den 2 september 1913, då parterna skulle inställa sig,
beredda att andraga och styrka vad de vidare i målet aktade nödigt; att
klaganden vid tredje rättegångstillfället anhållit om vittnesförhör med,

— 1918 —

142

bland andra, omförmälde Andersson, vilken emellertid enligt meddelad
uppgift icke kunnat med stämning anträffas; att vid sistnämnda rättegångstillfälle
två av klaganden åberopade vittnen intygat, att ifrågavarande
av Lönnqvist upprättade tumningslista vore oriktig, men förklarat,
att de icke kunde yttra sig därom, huruvida Lönnqvist avsiktligen upptecknat
falska mått, respektive huruvida tumningslistan vore av Lönnqvist
med avsikt falskeligen uppgjord; att klaganden därefter anhållit om uppskov
i målet för att få tillfälle att höra Andersson såsom vittne samt för
att taga del av en samma dag av Lönnqvist ingiven skrift och inkomma
med slutpåståenden; att Lönnqvists ombud emellertid på anförda skäl bestritt
berörda anhållan samt för sin del överlämnat målet till rättens
prövning med yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna med angivna
belopp; samt att häradsrätten vid rättegångstimmans slut avkunnat
utslag av innehåll, att häradsrätten icke funnit skäligt att emot Lönnqvists
bestridande bevilja klaganden vidare uppskov i målet utan förty företagit
detsamma i befintligt skick till avgörande, därvid häradsrätten dels
på anförda skäl funnit Lönnqvist icke kunna mot sitt nekande till ansvar
i målet fällas samt ogillat klagandens yrkande om ersättning dels ock å
andra sidan dömt klaganden för falskt åtal och för ärekränkning att höta
tillhopa 200 kronor ävensom att ersätta Lönnqvist hans kostnader å målet.

Sedan vid ifrågavarande rättegångstillfälle tjänstförrättande domhavanden
R. Petersson inkommit med infordrat yttrande, föranleddes jag att
till honom avlåta en ämbetsskrivelse av följande innehåll.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit funne jag mig icke
kunna lämna utan anmärkning häradsrättens ifrågavarande beslut att under
förhandenvarande förhållanden förvägra klaganden det begärda uppskovet
i målet. Det vore att märka, att målet vid beslutets meddelande
handl;igts endast tre gånger; att klaganden aldrig erhållit slutligt föreläggande
i målet; att i målet var till fullo styrkt, att den av Lönnqvist
upprättade tumningslistan var oriktig; att ett vittne dessutom förklarat
sig anse tumningen vara uppsåtligt felaktig; att klaganden begärde uppskovet
bl. a. för ytterligare bevisnings förebringande; samt att klaganden
vid utslags meddelande ännu icke till beloppet preciserat sina ersättningsanspråk
och icke heller framställt slutpåståenden i målet.

Att vid sådana förhållanden förvägra kärandepart begärt uppskov
och i stället i målets så befintliga skick meddela slutligt utslag, kunde
jag icke undgå att finna principiellt förkastligt, och det strede också otvivelaktigt
mot gängse rättspraxis. Man borde heller icke helt förbise, att
dylikt förfarande — något som ock framginge av klagandens skrifter —

— 1918 —

143

i viss mån kunde vara ägnat att hos kärandeparten framkalla misstankar
om partiskhet hos domaren. Huru obefogade sådana misstankar än vore
— i förevarande fall saknade de i sådant hänseende framkomna misstankarna
givetvis all grund —, borde det dock vara varje domstol angeläget
att i görligaste mån undvika alla åtgöranden, som ens kunde giva ett
sken av berättigande åt dylika misstankar.

Jag toge i detta fall för visst, att häradsrättens ifrågavarande förfarande
var grundat på en bestämd övertygelse, att målet under alla förhållanden
måste av klaganden tappas samt att följaktligen ett uppskov,
även om ytterligare utredning i målet kunde av honom åstadkommas, i
allt fall vore ändamålslöst och blott skulle föranleda ökade rättegångskostnader.
Frånsett den möjligheten, att i många sådana fall högre rätt,
vare sig ytterligare bevisning bleve förebragt eller ej, kunde visa sig hava
en annan uppfattning än underrätten, vore emellertid i detta mål särskilt
att märka, att domstolens prövning gällde icke blott det instämda käromålet
utan ock den mot klaganden väckta rekonventionstalan. Härvidlag
förtjänade framhållas, att ett vittne förklarat sig anse Lönnqvist hava med
uppsåt gjort felaktig tumning. Under förutsättning att klaganden vid ett
fjärde rättegångstillfälle förmått ytterligare styrka eller åtminstone göra
sannolikt, att dylikt uppsåt förelegat, hade domstolens prövning av rekonventionsyrkandet
mot klaganden kunnat bliva en annan. I detta hänseende
vore det av vikt, att två ledamöter av högsta domstolen, vilken
fastställt hovrättens utslag, i denna del av målet uttalat skiljaktig mening
och med tillämpning av 16 kap. 6 § strafflagen för sin del frikänt
klaganden från ansvar för falskt åtal.

Ehuru jag sålunda funne det i princip oriktigt, att en underrätt, oaktat
slutligt föreläggande förut ej givits käranden och oaktat denne icke ens
preciserat sina yrkanden, på sätt i förevarande fall skett, avklippte målets
handläggning och meddelade slutligt utslag, samt ansåge det vara min
plikt att icke lämna dylikt tillvägagångssätt av underrätt oanmärkt, hade
jag emellertid vid ärendets prövning funnit mig böra taga hänsyn till de
särskilda omständigheterna i detta fall och därvid bl. a. beaktat, att
målet sedermera prövats av såväl hovrätt som Kungl. Maj:t, i vilka
båda instanser klaganden haft tillfälle att förebringa ytterligare utredning
utöver den vid häradsrätten åstadkomna, utan att dock häradsrättens utslag
blivit i någondera instansen ändrat. Med avseende fästat därå torde
någon skada icke kunna anses hava uppkommit av häradsrättens klandrade
förfarande. På nu anförda grunder fann jag annan åtgärd från min
sida icke böra ifrågakomma än att delgiva t. f. domhavanden min uppfattning
av saken; och blev ärendet därmed av mig avskrivet.

— 1918 —

141

4. Felaktigt förfarande av rådhusrätt vid återställande av vissa
i brottmål såsom bevismedel ingivna handlingar.

Advokaten S. Ihrén anförde hos mig klagomål mot t. f. borgmästaren i
Sigtuna E. Hållenius för obehörigt utlämnande av vissa till rådhusrätten
därstädes ingivna rättegångshandlingar.

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att klaganden, vilken bevakat
fordran i Aluddens industri- och fastighetsaktiebolags konkurs och förordnats
till god man i konkursen, i egenskap av kärande i mål mot ingenjören
P. M. Qvarnström såsom ledamot av bolagets styrelse ävensom
likvidator i bolaget, svarande, angående ansvar för konkursförbrytelse,
till rådhusrätten såsom bevismedel ingivit tre bolaget tillhöriga räkenskapsböcker
samt att Hållenius, efter det rådhusrätten den 29 mars 1915
avgjort målet, i april samma år på begäran av ett Qvarnströms ombud
utlämnat nämnda böcker till ombudet.

Klaganden påkallade sedermera i hit ingiven klagoskrift min ämbetsåtgärd
med anledning av Hållenius’ berörda förfarande att till klagandens
motpart utlämna ifrågavarande handelsböcker och sålunda från klagandens
förfogande undandraga de bevismedel, varpå klaganden stödde sin talan
mot Qvarnström och till vilka klaganden måste äga tillgång för målets
fullföljd till Svea hovrätt.

Efter det Hållenius inkommit med infordrat yttrande i ärendet, meddelade
klaganden uti avgivna påminnelser, att han dåmera fått tillgång
till räkenskapsböckerna och att syftet med klagomålen sålunda vunnits.

Med anledning av vad sålunda i saken förekommit avlät jag till t. f.
borgmästaren Hållenius en ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande.

Vid prövning av ärendet kunde jag icke undgå att finna Hållenius’
påtalade förfarande uppenbart oriktigt. Oavsett att — såsom Hållenius i
sitt yttrande framhållit — Qvarnström tidigare såsom likvidator i bolaget
innehaft böckerna och att bolagets konkurs redan var avslutad, vore det
självfallet att, då klaganden i egenskap av kärande såsom bevismedel i
målet till rätten ingivit böckerna, endast klaganden eller ombud för honom
varit berättigad att åter utfå böckerna från rätten. Det läge i öppen dag,
att det icke kunde vara riktigt att låta en svarande i brottmål utbekomma
av käranden i målet ingivet skriftligt bevismaterial. Sådant förfarande

— 1918 —

145

kunde givetvis föranleda allvarlig kränkning av kärandens rätt, särskilt
om bevismaterialet — i motsats till yad bär vant fallet — ko pinie i en
mindre nogräknad syarandeparts händer. Det läge i sakens natur, att den
part, som ingivit en handling till rätten, att endast han eller ombud för
honom ägde från rätten åter utbekomma handlingen.

Efter att sålunda hava konstaterat den felaktighet, som förelupit,
hade emellertid av mig beaktats, att i förevarande fall efter klagomålens
kommunicerande rättelse skett, så att någon egentlig skada av felet ej
uppkommit. Vidare hade Hållenius i sitt yttrande medgivit felaktigheten
och förklarat sig komma att för framtiden sorgfälligt undvika upprepande
av liknande förseelse. Med hänsyn därtill fann jag mig, med stöd av 3
§ i den för mig gällande instruktion, böra avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd, varom jag meddelade Hållenius underrättelse.

5. Bristande motivering i utslag, varigenom disciplinär

bestraffning ådömts.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av folkskolläraren C. V.
Näsman i Ramsås mot Säbrå församlings skolråd, dess ordförande och
domkapitlet i Härnösand hos mig anhängiggjort ärende rörande fastställlande
av eu utav nämnda skolråd genom beslut den 16 augusti 1914 klaganden
för oskicklighet i tjänsten tilldelad varning inhämtas i huvudsak
följande.

Sedan hos skolrådet i Säbrå gjorts anmälan mot Näsman för fel och
oförstånd, vartill han skulle hava gjort sig skyldig vid kristendomsundervisningen
i folkskolan i Ramsås, avfordrade skolrådet honom skriftlig förklaring
i anledning härav. Ärendet förekom inför skolrådet den 16 augusti
1914.

Av protokollet vid skolrådets sammanträde berörda dag framgår, att
skolrådet i åtta olika punkter upptagit olika anmärkningar mot Näsman
rörande den av honom i skolan meddelade kristendomsundervisniiigen.
Uti sitt beslut samma dag yttrade skolrådet: »Då Näsman således vid

undervisningen i Bibliska historien dels framställer de bibliska berättelserna
på ett svamligt sätt, dels förnekar sanningen av historiska berättelser
i Bibeln, särdeles sådana genom vilka Guds rättfärdighet varder
uppenbar, dels förvänder Guds ord och med sådant tillvägagångssätt lärer
barnen att tvivla på Guds ord;

då Näsman lärer barnen vid 4:de budets utläggning att ''stryka allt

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till HUS år» riksdag.

146

annat’ än fader och moder, så att barnen väl höra, att det är något som
skall strykas, men lämnas i villrådighet om vad som skall strykas;

då han talar inför barnen med synnerlig vanvördnad om den heliga
döpelsen och med en häpnadsväckande vanvördnad om de synliga eleinenterna
i den heliga nattvarden;

då han vid trosläran om den hel. Ande uttalar sig med motsägelser
och därmed vill misstänkliggöra sanningen i den 3:dje trosartikeln;

då alltså Näsman söker att hos barnen inplanta misstro till Guds ord
och förakt för de för hela kristenheten heliga sakramentena;

då alltså Näsman visar sig oskicklig såsom kristendomslärare i allmänhet
och särdeles för barn;

så måste skolrådet — alldeles oavsett det otillständiga och näsvisa
skrivsätt Näsman betjänat sig av mot skolrådet, dess enskilda ledamöter
och dess ordförande — jämlikt par. 32 i folkskolestadgan meddela Näsman
en allvarlig varning för vad han nu låtit komma sig till last, tillika med
en lika allvarlig förmaning att hädanefter taga sig till vara för dylik
oskicklig och okristlig undervisning i den kristna läran.»

över skolrådets beslut anförde Näsman besvär hos domkapitlet; och
yrkade Näsman, att då Säbrå skolråds beslut om varning och förmaning
för honom ej hade några skäl för sig, utan tillkommit på ohållbara och
orättvisa grunder, domkapitlet måtte upphäva samma varning och förmaning
i vad de rörde sig om hans kristendomsundervisning.

Sedan skolrådet avgivit förklaring över besvären och Näsman inkommit
med påminnelser, meddelade domkapitlet utslag i målet den 5 maj
1915 och yttrade däri: »Vad sålunda förekommit har domkapitlet tagit
i behörigt övervägande och finner, utan att i varje punkt anse skolrådets
bevisning gentemot Näsman fullt bindande, det dock, icke minst genom
Näsmans egna förklaringar, vara till fullo styrkt, att Näsman vid utövningen
av sitt kall såsom kristendomslärare visat oförstånd och oskicklighet
samt särskilt betänkligt brustit i takt och varsamhet vid behandlingen,
av höga och heliga ting, vilka han inför barnen framställt dels på
ett oriktigt, dels på ett skevt och i hög grad ensidigt sätt. Och prövar
domkapitlet alltså rättvist att med ogillande av besvären fastställa den
överklagade varningen».

Näsman anförde underdåniga besvär över domkapitlets utslag hos
Kungl. Maj:t, som genom utslag den 26 januari 1916 förklarade, att då
det icke genom vad i målet förekommit kunde anses ådagalagt, att Näsman
vid undervisningen i kristendom visat sådan oskicklighet, att varning enligt
$ 32 folkskolestadgan bort honom tilldelas, prövade Kungl. Maj:t skäligt att,
med ändring av domkapitlets utslag, undanröja den meddelade varningen.

— 1918 -

147

Efter det domkapitlet meddelat utslag i målet, men innan Kungl.
Maj:ts utslag givits, lät Näsman till mig ingiva en klagoskrift, däri han
på anförda skäl hemställde, att jag ville taga i övervägande, huruvida
kyrkoherden A. E. Bill, ensam eller i förening med övriga ledamöter av
Säbrå skolråd, vid utdelandet av den ifrågavarande varningen i här ovan
anförda punkter visat en sådan brist på omdöme i ämbetets utövande, att
min åtgärd kunde anses påkallad.

Sådan åtgärd syntes Näsman vara väl motiverad oavsett det förhållande,
att varningen av Näsman överklagats och frågan om dess berättigande
ännu vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning, detta så mycket
hellre, som domkapitlet i Härnösand, där varningen fastställts, icke angivit
grunderna för detta sitt beslut. Näsmans uttalanden i de här ovan
angivna punkterna kunde väl i alla händelser icke hava föranlett domkapitlets
beslut.

På grund av detta senare besluts otydlighet hade Näsman till sist
anledning att överlämna till mitt beprövande, huruvida ej en klagande
hos varje domstol och sålunda även hos domkapitlet i Härnösand hade
laga befogenhet att erhålla rent besked om grunderna för ett domslut.

I anledning av Näsmans hos mig anförda klagomål anmodade jag
bl. a. domkapitlet att inkomma med yttrande i ärendet, och anförde
domkapitlet i avgivet yttrande:

Näsmans klagomål ginge i första hand ut på att få av justitieombudsmannen
prövat, huruvida icke kyrkoherden Bill visat en sådan brist
på omdöme i ämbetets utövande, att justitieombudsmannens åtgärd kunde
anses påkallad.

Under hänvisande till kyrkoherden Bills egna förklaringar ville domkapitlet
för sin del såsom sin bestämda uppfattning uttala, att kyrkoherden
Bill vid det överklagade förfarandet varken visat någon sådan omdömeslöshet
i sitt ämbetes utövande, ej heller drivits av några klandervärda
bevekelsegrunder, som skulle göra honom förtjänt av mitt ingripande,
utan att han ansett sin plikt kräva att söka få en mera tillfredsställande
och mindre anstötlig undervisning i kristendom för barnen i Ramsås
skolrote än den, som lämnats av Näsman.

Domkapitlet hemställde sålunda, att Näsmans anmälan i denna del
icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Formuleringen av Kungl. Maj:ts beslut, varigenom den ifrågavarande
varningen upphävts, syntes domkapitlet dessutom, på samma gång den i
själva sakfrågan borde tillfredsställa Näsman, dock indirekt medgiva, att
kyrkoherden Bills och skolrådets uppfattning om oskicklighet från Näsmans

— 1918 —

148

sida icke saknat grund, om än, enligt Kungl. Maj:ts mening, denna ej
varit tillräcklig för meddelande av varning.

Näsmans klagomål riktade sig vidare emot domkapitlet, i det hän
anhölle om justitieombudsmannens prövning av frågan, huruvida ej klagande
här laga befogenhet att erhålla rent besked din grunderna för ett
domslut.

Svaret på denna fråga kunde ej gärna bliva mer än ett. Och domkapitlet
ansåge sig i sitt domslut hava givit rent besked.

Att domkapitlet vid formuleringen av utslaget icke ansett sig behöva
eller böra punkt för punkt upptaga alla de detaljer, omkring vilka tvisten
mellan skolrådet och Näsman rört sig, berodde dels därav, att domkapitlet
hölle före, att en part i ett mål ej ägde föreskriva, i vilka eller huru
många delar detta skulle sönderdelas med skyldighet för den dömande
myndigheten att i varje enskildhet fälla särskild dom, dels därav, att den
för domkapitlet framför allt avgörande synpunkten icke vore samtliga de
enskilda punkternas renlärighet eller bristande renlärighet utan det förstånd
och den skicklighet — man jämföre ordalydelsen av åberopade § 32 i
folkskolestadgan —, den takt och varsamhet, som Näsman visat eller icke
visat vid fyllandet av sin viktiga uppgift som kristendomslärare.

1 dessa hänseenden syntes det ock domkapitlet våra till fullo styrkt,
att Näsman brustit så gott som på varje punkt, ehuru mer eller mindre
graverande.

Vid sådant förhållande fann sig domkapitlet pliktigt att fastställa
varningen och detta utan att böra eller behöva ingå på alla de dogmatiska
och logiska hårklyverier, som Näsman förebragt.

Intet av allt detta hade kunnat i minsta mån rubba domkapitlets
övertygelse om betänkliga brister i Näsmans skicklighet och lämplighet
som kristendomslärare.

Icke för att etablera eller understödja någon söm helst förföljelse mot
Näsman, utan i ärlig avsikt att, sin plikt likmätigt, om möjligt skydda
folkskolans barn från en undervisning, som »ger stenar i stället för bröd»,
vulgär »bibelkritik» och olämpliga sofismer i stället för enkel, för barnen
avpassad, verklig kristendomsundervisning voré det, som domkapitlet avkunnat
ifrågavarande utslag.

Domkapitlet hemställde, att Näsmans klagomål icke måtté till någon
åtgärd föranleda.

Sedan Näsman lämnats tillfälle ätt i ärendet avgiva påminnelser, anförde
hän iåti inkommén skrift bl. ä.: 1 den anonyma ånfhåiäh, vara hän
hade ätt svara, öfch i skolrådets varning voré motiveringen uppdfeiad i sär -

ms —

149

skilda moment, så ätt det ingalunda förtidig sig så, att domkapitlets förmenände,
»ätt fett part i ett mål ej äger föreskriva,^ Vilkä eller huru många
delar detta skall sönderdelas», kunde tillämpas pa detta mal. Domkapitlet
både förklarat, att bevisningen ej vore bindande 1 alla punktör, men stadfåsté
ändå varningen utan ätt angiva, i fråga om vilka moment han hade
Visät sig behöva en varning. Nu Vägrade domkapitlet ytterligare att erkänna,
att en sådan upplysning hade behövts, utan dét ansåge, att döma
av svaromålet, sig hava rätt att utan ringäste motivering döma honom
för bristande skicklighet, »takt och varsamhet». .

I stället för ätt omsorgsfullt studera de särskilda momenten i malet
föredroge domkapitlet att döma klumpvis och i motiveringen använda så
obestämda uttryck, att det inte bunde sig vid någonting bestämt.

Slutligen ville Näsman ytterligare påpeka, att en domstols skyldighet
vore att avgiva en klart motiverad dom och ätt detta vöre alldeles sär
skilt av behovet påkallat, när domen vore en varning,_ som den dömde
hade att rätta sig efter. Näsman ville sa gärna rätta sig efter vad som
vore sannt och rätt, men domkapitlet hade ej upplyst honom om, vari det ansåge
honom hava begått sitt misstag, sa att det häde blivit honom omöj
ligt att rätta sig, även om varningen stadfästs. Ty, väl att märka, domkapitlet
sade uttryckligen ifrån, att^ det icke vore för bristande renlärighet

det dömt honom. Vad vore det da för? .

Näsman hemställde därför, att jag ville taga i omprövning, huruvida
domkapitlet i Härnösand i detta mål handlat med den omsorg och ansvarskänsla,
som män hade rätt att fordra av en domstol.

Den 30 juni 1917 meddelade jag beslut i ärendet av följande lydelse:

»Enär enligt grundlag och gällande instruktion justitieombudsmannen
äger föra talan* allen ast möt statens ämbets- och tjänstemän men icke mot
kommunala myndigheter såsom skolråd, samt vad söm av klaganden lägges
skolrådets ordförande kyrkoherden Bill till last icke avser något dennes
förfarande såsom expeditionshavande eller protokollförare enligt § 31 i
kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd — i vilket hänseende skoltådsordförandes ämbetsverksamhet
står under justitieombudsmannens tillsyn —, finner jag mig sakna laglig
befogenhet att ingå på bedömande av skolrådets ifrågavarande beslut av
den lé augusti 1914, och kunna klagomålen mot skolrådets ordförande
förty icke heller föranleda någon min åtgärd.»

Därjämte avlät jag till domkapitlet en ämbetsskrivelse av följande

innehåll. . „, ,, ....

Skolrådet* beslut om tilldelande av varning åt klaganden vore grun —

isis —

150

dat på en utförlig, i skolrådets protokoll intagen motivering, enligt vilken
klaganden i åtta olika hänseenden skulle hava förfarit felaktigt och visat
oskicklighet såsom kristendomslärare.

Genom domkapitlets pa besvär av Näsman meddelade utslag hade
domkapitlet, »utan att i varje punkt anse skolrådets bevisning gentemot
Näsman fullt bindande», pa anförda skäl dock prövat rättvist att, med
ogillande av besvären, fastställa den överklagade varningen. I utslaget
hade domkapitlet icke annorledes än sålunda angivits yttrat sig rörande
de åtta särskilda punkter, i vilka skolrådet sammanfört det bevismaterial,
som skolrådet för sin del funnit föreligga mot Näsman och varpå dess
beslut grundats.

Klaganden hade med anledning därav påkallat min prövning, huruv.
ida. domkapitlet icke ägt skyldighet att närmre angiva grunderna för
sitt ifrågavarande domslut.

Då skolrådet för sin del konstaterat, att klaganden felat i vissa noggrant
uppgivna hänseenden och på sålunda anförda grunder ådömt honom
bestraffning, kunde jag icke finna det riktigt, att högre instans, under
vars prövning målet dragits genom besvär av den dömde, i sitt utslag
alldeles lämnade öppet, huruvida skolrådets beslut i de särskilda punkterna
vore riktigt eller ej, och således också lämnade öppet, uti vilka av
de utav skolrådet angivna hänseendena klaganden kunde anses hava felat
och förskyllt straff. Då i brottmål eller disciplinmål högre myndighet
efter besvärs anförande hade att pröva lagligheten och riktigheten av
underordnad myndighets beslut om bestraffning, måste prövningen enligt
vanliga rättsregler omfatta jämväl motiveringen för det överklagade beslutet,
och borde det icke lämnas oavgjort, i vad mån densamma vore
riktig eller oriktig.

Principiellt maste det uppställas såsom en oeftergivlig fordran, att
varje i disciplinmål eller annat brottmål meddelat beslut eller utslag,
varigenom straff ådömes, skall klart och tydligt utvisa, i vilket eller vilka
hänseenden brottslighet eller felaktighet föreligger, och får det härutinnan
icke vara till sin innebörd svävande eller otydligt. Detta måste emellertid
anses vara fallet i fråga om förevarande utslag. Av detsamma framginge
nämligen icke, huruvida klaganden av domkapitlet ansetts hava felat i alla
de av skolrådet angivna hänseendena eller allenast i några och i så fall
i vilka. Utslaget hade bort klart och tydligt utvisa, beträffande vilka av
de klaganden utav skolrådet till last lagda felaktigheterna klaganden av
domkapitlet befunnits saker till straff. Såsom utslaget nu vore avfattat
kunde icke utletas, för vilka av de utav skolrådet uppräknade felaktigheterna
klaganden genom domkapitlets utslag i själva verket straffats.

— 1918 —

151

Sedermera hade dock rättelse i saken åstadkommits därigenom, att
Kungl. Maj:t med bifall till klagandens i målet anförda besvär upphävt
domkapitlets utslag och undanröjt varningen. Då den under min prövning
dragna, här behandlade frågan vore av principiell betydelse, ansåg jag
mig emellertid, för beaktande i framdeles förekommande fall av likartad
beskaffenhet, böra delgiva domkapitlet min uppfattning av saken.

6. Fråga om tolkning av 6 § i kungl. förordningen den 31
oktober 1873 ang. främmande trosbekännare
och deras religionsövning.

Av handlingarna uti ett genom klagomål av kontraktsprosten Th.
Peterson i Glava mot metodistpastorn Robert Sandberg hos mig anhängiggjort
ärende inhämtas i huvudsak följande.

Klaganden anförde till en början uti en hit ingiven skrift, såvitt här
är i fråga, följande:

Den 16, 23 och 30 maj 1915 avkunnades i Glava församlings
kyrka lysning till äktenskaps ingående mellan metodistpastorn Nils Peter
Mauritz Åhlin från Åmål och fröken Aurora Andersson, kyrkoskriven i
Vissle i Glava församling. Då den senare väl var döpt, men icke konfirmerad
inom svenska kyrkan samt icke heller i laga ordning inträtt i
något främmande trossamfund eller, enligt § 6 i kungl. förordningen
angående främmande trosbekännare den 31 oktober 1873, kunde, såsom
född är 1887, på grund av hennes föräldrars övergång till främmande
lära anses från svenska kyrkan skild, måste i detta fall enligt lagen
den 6 november 1908 om äktenskaps ingående äktenskapet avslutas inför
borgerlig myndighet. I enlighet med sålunda given lag utfärdades även
den 13 juni 1915 lysningsattest för bemälile nupturienter för äktenskapets
avslutande inför borgerlig myndighet samtidigt med att utflyttningsbetyg
för fröken Andersson uttogs till Åmåls stad.

Då det enligt § 5 i nyssnämnda lag åligger borgerlig myndighet, inför
vilken äktenskap blivit ingånget, eller vigselförrättare att ofördröjligen
om äktenskapet göra anmälan hos kyrkoherden i den församling, varest
lysning skett, men sådan anmälan icke ingått, hade klaganden hos pastorsämbetet
i Åmål begärt upplysning om förhållandet för att i lysnings- och
vigselboken kunna verkställa föreskrivna anteckningar.

Till svar å denna klagandens förfrågan hade skrivelse från pastors —

1918 —

152

ämbetet i Amål ingått, av vilken oförfydhart framgick: dels att det av
klaganden den 13 juni 19f5 utfärdade lysningsbeviset om äktenskapets
avslutande inför borgerlig myndighet icke tillerkänts laga vitsord, dels
att en i Glava boende metodistpastor Robert Sandberg utan vidare sammanvigt
bemälde personer.

Klaganden ansåge, att i detta fall för samhället och kyrkan synnerligen
viktiga lagbestämmelser åsidosatts eller överträtts; vilka konsekvenser ett
sådant tillvägagående kunde och måste medföra, därom ansåge han icke
behöva erinras.

Vid klagoskriften funnos fogade bl. a. dels i avskrift en av klaganden
den 13 juni 1915 utfärdad lysningsattest av innehåll, att till
äktenskap mellan metodistpastorn Nils Peter Mauritz Ahlin från Åmål
och hemmansägardottern Aurora Andersson från Vissle i Glava församling
tre oklandrade lysningar blivit i laga ordning avkunnade i nämnda
församling samt att hinder ej mötte för äktenskapets avslutande inför
bor arv ho myndighet, dels ork ett av vice pastorn i Åmåls stadsförsamling
Harald Rudberg den 14 juli 1915 utfärdat intyg därom, att enligt anteckning
i församlingsboken för sistnämnda församling Åhlin och Aurora Andersson
den 24 juni 1915 sammanvigts av »metodistprästen Robert Sandberg
i Glava, vilken styrkt sig förrätta vigsel med laglig verkan».

Uti avgiven förklaring anförde Sandberg i huvudsak följande:

»Den 24 sistlidne juni sammanvigde jag i Glava metodjstkyrka pastorn
i metodist-episkopalkyrkan Nils Peter Mauritz Åhlin från Amål och fröken
Aurora Andersson från Glava. Båda kontrahenterna voro utträdda ur
svenska kyrkan och medlemmar av metodist-episkopalkyrkan.

Sedan bröllopsdagen var bestämd och förberedelserna för bröllopet
redan blivit gjorda, fann jag, vid mottagandet av lysningsattesten, att
prosten Th. Peterson i Glava utfärdat densamma för borgerligt äktenskap.
Enär han gjort detta på olagliga grunder och trots det pastor Ahlin och
bruden för honom framhållit dissenterlagens bestämmelser samt betonat,
att vigseln skulle förrättas av pastor i metodistkyrkan, ansåg jag mig icke
förhindrad att handla enligt lagen om äktenskaps ingående av den 6 nov.
1908 § 1 och 3. Efter förrättad vigsel utfärdade jag vigselattest och insände
densamma, jämte intyg från Konungens befallningshavande, att jag
är berättigad att vigsel med laga verkan förrätta, till pastorsämbetet i
Amål, dit bruden före vigseln uttagit flyttningsattest från Glava.

Att prosten Petersons vägran att utfärda den av lysningsuttagarna
begärda lysningsattesten för vigsel efter metpdist-episkopalkyrkans kyrko —

1918 -

153

bruk, enligt mitt förmenande, var olaglig, framgår därav, att brudens föräldrar,
såsom av bifogat intyg synes, utträdde ur svenska kyrkan år 1894,
då bruden, som enligt närslutna frejdebetyg är född 1887, endast var
7 år gammal, och alltså, enligt § 6 i Kungl. Maj:ts nådiga förordning av
den 31 oktober 1873, åtföljde sina föräldrar, då dessa utträdde. Bruden
hade vidare mottagit kristendomsundervisning enligt metodistkyrkans lära,
samt blivit i sagda kyrka intagen, vilket genom bifogade intyg styrkes.

Det bör här framhållas, att prosten Peterson vid flera föregående tillfällen
sökt förhindra metodistkyrkans pastorer och medlemmar, att begagna
sig av sina genom dissenterlagen givna rättigheter, varför hans hållning
i detta fall ej är överraskande.»

Därjämte erkände Sandberg, att han kanske gjort sig skyldig till ett
förbiseende, då han ej genast sänt vigselattesten till Glava.

Vid sin förklaring hade Sandberg fogat följande intyg in. in.:

1) »Att hemmansäg. och handl. Seth Andersson från Vissle, som tillhör
nedanskrivna församling, givit undertecknad denna dag tillkänna sin
avsikt att ur svenska kyrkan utträda och till meth. ep. församl. i Seffle
trossamfund övergå, varder härmed på begäran intygat.

Glava församling den 27 okt. 1894.

Th. Peterson,
Kyrkoherde»;

2) »Att fru Augusta Andersson från Vissle (gift med handl. Seth
Andersson), som är född den 19 juli 1854 i Kila församling och som
den 19 juli 1894 givit undertecknad tillkänna sin avsikt att ur svenska
kyrkan utträda och till met. ep. kyrkans trossamfund i Seffle övergå, nedanskrivne
dag personligen hos undertecknad sig inställt och anmält sitt
utträde ur svenska kyrkan till nämnda trossamfund, varder härmed intygat.

Glava församling den 17 nov. 1894 — nittiofyra—.

Th. Peterson,
Kyrkoherde»;

3) (i styrkt avskrift) »Härmed intygas, att flickan Aurora Andersson,
född i Vissle av Glava socken inom Värmlands län av föräldrarna Seth
Andersson och Augusta Andersson, har åtnjutit religionsundervisning och
vid anställd slutprövning visat sig äga god försvarlig kunskap om kristendomens
huvudsanningar enligt metodist-episkopalkyrkans lära.

Glava den 2 april 1903. Otto Magnusson,

Metodistpastor»; samt

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.918 års riksdag.

154

4) »Utdrag ur Hillringsbergs metodistförsamlings kyrkobok.

Aurora Andersson, Suttersbol, intogs i full förening den 18 januari 1914.

Rått utdraget ur kyrkoboken intygar:

Glava den 19 augusti 1915.

Carl Persson, Erik Persson,

Vissle, Glava, Vissle, Glava».

Uti avgivna påminnelser anförde därefter klaganden:

Ehuru Sandberg nödgades erkänna riktigheten av vad klaganden i
sin anmälan lagt honom till last eller:

att han utan fästat avseende vid innehållet i en av klaganden i laga
ordning och under ämbetsansvar utfärdad lysningsattest för ingående av
borgerligt äktenskap och i uppenbar strid med § 1 i lagen den 6 november
1908 sammanvigt de attesterade kontrahenterna enligt metodistkyrkans
ritual ävensom att han i strid med § 5 i samma lag helt och
hållet underlåtit att göra sådan anmälan om vigseln, som i samma lagrum
föreskrives ofördröjligen skola ske, hade Sandberg uppenbarligen i
syfte att undkomma påföljderna av sitt lagstridiga till vägagående i nämnda
sin förklaring framkommit med en del påståenden, vilkas rätta halt möjligen
torde behöva påvisas. •

Klaganden behövde näppeligen i detta sammanhang erinra om de
ytterst allvarliga straffpåföljder, som den ådrager sig, vilken gör ett annat
bruk av en officiell handling än det, för vilket samma handling utfärdats.
Därom talar kap. 12 i gällande strafflag tydligt nog. Att Sandberg på
grund av den utfärdade lysningsattesten var obehörig vigselförrättare,
kunde ej gärna undgått honom lika litet som det ansvar han ådroge sig,
om han icke desto mindre förrättade en så viktig handling som en vigsel,
vartill han i detta fall icke vore behörig. Redan § 18 i kungl. förordningen
den 31 oktober 1873 hade bort säga honom detta. Hade han den
uppfattningen, att lysningsattesten varit »olaglig», hade det ju varit hans
ovillkorliga skyldighet att före vigseln söka få en »laglig» sådan, på grund
av vilken han kunnat förrätta samma vigsel utan att såsom nu riskera
både att själv utsätta sig för laga straff för sin handling och att draga
över kontrahenterna obehaget, att deras äktenskap eventuellt skulle återgå.

Såsom stöd för sin olagliga handlings laglighet hade Sandberg framhållit
tre skäl:

1) att »båda kontrahenterna voro utträdda ur svenska kyrkan och
medlemmar av metodist-episkopalkyrkan»,

— 1918 —

155

2) att bruden »mottagit kristendomsundervisning enligt metodistkyrkans
lära»,

3) att »hon blivit i samma kyrka intagen»,

vadan alltså det av klaganden utfärdade lysningsbetyget »enligt hans
förmenande var olagligt».

Huru förhölle det sig nu härmed?

1) Vidkommande det första påståendet vore detta, såsom redan framginge
av klagandens anmälan om saken, alls icke sannt, enär bruden vid
lysningsattestens utfärdande fortfarande tillhörde den evangelisk lutherska
kyrkan. Hade samma attest varit »olaglig», skulle det sannerligen
icke dröjt länge, förrän någon åklagarmakt påkallats mot klagandens förment
»olagliga» förfarande? »Trots det pastor Åhlin och bruden för mig framhållit
dissenterlagens bestämmelser samt betonat, att vigseln skulle förrättas
av pastor i metodistkyrkan» — ett påstående, som blott så till vida
vore sannt, att den förre begärt få bruden antecknad såsom metodist —
kunde klaganden naturligtvis icke förmås att utfärda ett olagligt intyg,
utan måste följa anteckningarna i ministeri alböckerna, vilka såsom sådana
ägde laga vitsord.

Såsom stöd för Sandbergs »förmenande», att även bruden hade »utträtt
ur svenska kyrkan och var medlem av metodist-episkopalkyrkan»
åberopades, att, då brudens föräldrar år 1894 utträdde ur svenska kyrkan,
även hon, som då var 7 år gammal, enligt § 6 i dissenterlagen skulle
»åtföljt föräldrarna». Detta skäl kunde naturligtvis här så mycket mindre
åberopas, som paragrafen i fråga stadgade,

att blott de »barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar
av samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras»,
vartill komme,

att intet sådant »avtal makarna emellan angående deras barns uppfostran»,
som omförmäles i paragrafen, träffats,

att bruden redan på grund av sitt dop i svenska kyrkan tillhörde densamma,
att, sedan bruden fyllt 15 år, icke heller något sådant utträde ur
samma kyrka skett, som omförmäles i § 3 samma lag, samt

att hon, för att öppet prononcera sin ställning till bägge kyrkorna,
låtit sitt den 17 december 1909 födda barn döpas icke inom metodistkyrkan
utan av präst inom den svenska kyrkan. På grund härav måste
bruden såväl enligt gällande dissenterlags — i nämnda hänseende ytterligare
förklarad av kungl. förordningen angående ändring i kyrkolagen
den 31 oktober 1873 § 1 — som övriga hithörande bestämmelser ovillkorligen
vid lysningens och lysningsattestens utfärdande hava officiellt
tillhört svenska kyrkan.

1018 —

156

2) Vad vidkomme det av Sandberg framförda skälet n:r 2 eller att
»bruden mottagit sin kristendomsundervisning enligt metodistkyrkans lära»,
vore icke heller detta sant, enär hon från sitt 7:de till och med sitt 14:de
levnadsår mottagit sin kristendomsundervisning enligt svenska kyrkans
lära i folk- och småskola^ inom det skoldistrikt, dit hon hört, detta utan
att hennes föräldrar pa något som hälst sätt anmält sig vilja begagna sig
av den rättighet för dissenters barn med avseende på deras religionsundervisning,
som omförmäles i dissenterlagens paragraf 7. Någon av metodister
inrättad och av vederbörande godkänd skolundervisning inom Glava
skoldistrikt kände klaganden icke till.

3) Vidkommande det av Sandberg åberopade skälet n:r 3 eller »att
bruden blivit i metodistkyrkan intagen», vilket skulle »styrkas genom ett
bifogat intyg», folie man ovillkorligen i häpnad icke blott över den tanklöshet
och okunnighet, varom ett sådant s. k. skäl vittnade, utan även om en
oerhörd djärvhet att i brist på mera förnuftiga och sakliga skäl drista
tillgripa snart sagt vad som hälst. Då Sandberg i sitt första skäl sökt
hävda, att bruden alltifrån sitt 7:de år tillhört metodistkyrkan, påstode han
bär med åberopande av ett den 19 augusti år 1915 — alltså omkring tre
månader efter det lysning uttagits — av ett par för klaganden okända personer
utfärd a dt illegalt intyg, att samma brud först dén 18 januari 1914 intagits
i sagda kyrka. Således vid 27 års ålder! Det såge av detta bevis
och intyg ut, som metodisterna hade sina egna lagar, när det gällde att
göra medlemmar av vår svenska kyrka till officiella metodistkyrkomedlemmar.
— Då man dessutom visste, att inom Glava församling icke funnes
något av staten erkänt metodistsamfund med rätt till egen kyrkobokföring,
vadan »Hillringsbergs metodistförsamlings kyrkobok» vore en synnerligen
apokryfisk bok, torde av allt, det ena med det andra, klart framgå, huru
stor grad av vederhäftighet, som borde förlänas åt Sandbergs övriga i
hans förklaring avgivna uppgifter. 1

1 anledning härav lämnade jag Sandberg tillfälle att till mig inkomma
med nytt yttrande i ärendet.

Uti förnyat yttrande anförde Sandberg följande:

»1. Att det är ostridigt, att brudens föräldrar år 1894 utträdde ur
statskyrkan. Då vidare bruden icke konfirmerats i statskyrkan utan åtnjutit
religionsundervisning av pastor i metodist-episkopalkyrkan, framgår
klart, att brudens fader, jämlikt § 6 i kungl. förordningen av den 31
oktober 1873, bestämt, att hon skulle uppfostras i metodist-episkopalkyrkans
lära. Bruden måste alltså enligt samma § på grund av föräldrarnas

— 1918 —

157

övergång till metodist-episkopalkyrkan år 1894 anses från svenska kyrkan
skild och från den tiden tillhöra metodist-episkopalkyrkan.

2. Kontraktsprosten Peterson har ej visat, att bruden sedermera ingått
i statskyrkan. Att statskyrkopräst döper ett barn är intet bevis för
att barnets föräldrar tillhöra statskyrkan, och att bruden låtit döpa ett
sitt oäkta barn inom svenska kyrkan saknar i här förevarande avseende
rättslig betydelse.

3. Då båda kontrahenterna sålunda vid lysnings uttagande tillhörde
metodist-episkopalkyrkan, då intet hinder för äktenskaps ingående förelåg
och då lag om äktenskaps ingående den 6 november 1908 § 3 säger,
att -vigsel mellan medlemmar av främmande trossamfund skall efter samfundets
kyrkobruk förrättas av präst inom samfundet », var jag i min fulla
lagliga rätt, då jag förrättade vigseln. Att lysningsattesten hade bort utfärdas
till vigsel inom metodist-episkopalkyrkan är fullkomligt klart. Att
den var felaktig kunde varken beröva mig min rätt att viga kontrahenterna,
ej heller beröva kontrahenterna rätten att vigas av präst inom
metodist-episkopalkyrkan.

4. Beträffande anteckningarna i ministerialboken bör framhållas, att
kyrkoherde Peterson själv erkänt, att brudgummen sökt vinna rättelse i
desamma, men förvägrats detta. Att dessa anteckningar voro felaktiga
torde av det ovan sagda med all önskvärd tydlighet framgå, och lärer
vid sådant förhållande desammas innehåll ej böra inverka på bedömandet
av kyrkoherdens här ifrågavarande anmälan.

5. Att bruden först den 18 januari 1914 intagits i fullt gemenskap
med kyrkan, får sin förklaring vid läsandet av metodist-episkopalkyrkans
kyrkoordning § 51 och 53, av vilka framgår, att pastor skall anteckna
alla kyrkan tillhörande barn som provmedlemmar, och när barnen vuxit
upp, åtnjutit religionsundervisning och fatta sina förpliktelser som kristna
samt giva bevis på gudsfruktan, kunna de intagas i kyrkans fulla gemenskap.
Bruden var sålunda medlem på prov i metodist-episkopalkyrkan
från tiden för föräldrarnas utträde ur statskyrkan och blev medlem i full
gemenskap med samma kyrka den 18 januari 1914.»

Uti ytterligare avgivna påminnelser anförde klaganden slutligen:

Då här omhandlade ärende — såsom klaganden ävenledes förut påpekat
— hade en synnerligen stor principiell betydelse såväl för svenska
kyrkans prästerskap såsom civilregisterförande myndighet som därmed
också för hela vårt folk — enär det ju här gällde ingenting mindre
än, huruvida ett av präst i svenska kyrkan enligt gällande lag och författning
samt under ämbetsansvar utfärdat intyg skulle äga laga vitsord

— 1918 —

158

eller under godtycklig förklaring att detsamma vore — »olagligt» antingen
helt och hållet skulle kunna negligeras eller användas i ett syfte motsatt
det, för vilket det utfärdats, — hade klaganden icke ansett sig kunna eller
böra underlåta att göra de anmärkningar mot Sandbergs nya inlaga, vartill
denna kunde giva anledning.

1) Klaganden hade aldrig bestritt, att brudens föräldrar år 1894
utträtt ur statskyrkan. Men därmed vore ju icke på minsta sätt bevisat,
att bruden enligt 6 § i kungl. förordningen den 3L oktober 1873
»måste på samma gång anses från svenska kyrkan skild och från den tiden
tillhöra metodist-episkopalkyrkan». Detta hade klaganden förut påvisat.
Sandberg toge nu sin tillflykt till följande karaktäristiska bevisföring:
»Då bruden icke konfirmerats i statskyrkan utan åtnjutit religionsundervisning
av pastor i metodist-episkopalkyrkan, framginge klart, att
brudens fader bestämt, att hon skulle uppfostras i metodist-episkopalkyrkans
lära». Halten av dessa påståenden hade klaganden likaledes förut
påvisat. Naturligtvis förbiginge Sandberg, att bruden vore döpt inom
svenska kyrkan. Att hon »''icke konfirmerats i statskyrkan» saknade i
förevarande fall all betydelse. Vidkommande påståendet, att bruden skulle
»åtnjutit religionsundervisning av pastor i metodist-episkopalkyrkan», måste
detta, officiellt och rättsligt sett, betraktas såsom sanningslöst, och hänvisade
klaganden till sina förut avgivna påminnelser, däri visades, att hon
från sitt 7:de till sitt 15:de år erhållit religionsundervisning i svenska
kyrkans lära, vadan det sålunda alls icke vore sannt, att fadern bestämt,
att hon skulle uppfostras i metodist-episkopalkyrkans lära. Då sålunda
Sandbergs premisser vore falska, måste ju även slutledningen: att bruden
alltså måste tillhöra metodist-episkopalkyrkan, vara falsk.

2) Klaganden kunde väl aldrig hava visat, att bruden »åter inträtt i
svenska kyrkan, då hon, enligt vad ministerialböckerna och alla andra förhållanden
utvisade, aldrig utträtt ur densamma. — »Att statskyrkopräst
döper ett barn är intet bevis för att barnets föräldrar tillhöra statskyrkan»
etc. Härtill finge svaras: hade bruden verkligen tillhört metodist-episkopalkyrkan
eller på något sätt tilltalats av dess lära och sakramentsförvaltning,
torde det vara alldeles visst, att hon där även låtit döpa sitt barn,
synnerligast som metodistpastorn bodde strax invid brudens hem. Något
starkare indicium på, att bruden ända in till fyllda 22 års ålder icke varit
medlem av metodistkyrkan eller ville hava något med densamma att skaffa,
torde därför, tvärt emot vad Sandberg sökte göra troligt, näppeligen givas.

3) Sandbergs första påstående, att båda kontrahenterna vid lysnings
uttagande tillhörde metodist-episkopalkyrkan hölle, såsom klaganden
förut och även nu visat, alls icke streck. Vidkommande hans andra ka —

1018 —

159

tegoriska påstående, att intet hinder för äktenskaps ingående förelåg,
vore ju detta fullt riktigt, blott han velat tillägga: »inför borgerlig myndighet»
i enlighet med den utfärdade lysningsattestens innehåll. Att han
med detta legitima papper i handen, vilket för hans handlande bort
vara bestämmande, och med den enkla förklaringen, att det vore felaktigt,
likväl dristade sig att förrätta vigseln, vartill han ju i detta fall
icke ägde någon som hälst laglig rätt, det vore detta som gjorde hans
förfarande i hög grad straffvärt. Klaganden hänvisade härvid till vad klaganden
i sina förut avgivna påminnelser härom yttrat. Skulle ett sådant
trots mot given lag lämnas utan avseende från myndigheternas sida, då
skulle denna underlåtenhet hava med sig de mest vittgående, skadliga
följder. Lag och rätt skulle helt och hållet sättas ur funktion.

4) Beträdande anteckningarna i ministerialboken sades, att klaganden
skulle själv erkänt, att brudgummen sökt vinna rättelse i desamma, men
förvägrats detta. Hade nu Sandberg också sagt, att detta brudgummens
försök varit ett försök att få klaganden till att begå en lagstridig handling,
vilken icke ägde det minsta lagliga berättigande och som, om klaganden
villfarit den framställda begäran, för klaganden kunnat medföra
det strängaste straff, då hade han talat full sanning. Att brudgummen
vid lysningens uttagande ej varit så fullviss om brudens samhörighet
med metodist-episkopalkyrkan, framginge till fullaste evidens av hans
yttrande vid samma tillfälle, att, »då nu bröllopet redan är bestämt,
bruden icke kunde medhinna att företaga den i dissenterlagens § 3 föreskrivna
proceduren för utträde ur statskyrkan» — och därför begärde han
att få »rättelse som förvägrades»! Yttrandet vore för hela denna sak
belysande nog.

Klaganden ansåge sig sålunda till fullo hava visat, att Sandberg:

1) olagligen sammanvigt kontrahenter, vartill han i förenämnda fall
icke ägt någon behörighet, och därigenom gjort sig skyldig till ansvar
enligt de lagbestämmelser, vilka allmänna åklagare ägde rätt att åberopa
och tillämpa, samt

2) för annat ändamål än det uppgivna använt en i lagar ordning

och under ämbetsansvar utgiven offentlig handling »för att sig och annan
förhjälpa.» ___

Vid prövning av ärendet meddelade jag beträffande klagomålen mot
Sandberg beslut av innehåll att, då Sandberg icke vore en statens ämbetseller
tjänsteman, befogenhet att föra talan mot Sandberg lagligen icke
tillkomme mig.

Med anledning av vad i saken förekommit och då den i förevarande

- 1918 -

löO

fall av kontraktsprosten Peterson följda tillämpning av 6 § i kungl. förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och
deras religionsövning enligt min mening icke vore riktig, fann jag mig
däremot föranlåten delgiva honom denna min uppfattning genom en till
honom avlåten ämbetsskrivelse, däri jag anförde följande.

I ärendet vore ostridigt, att Aurora Anderssons föräldrar år 1894,
då hon var 7 ar gammal, utträtt ur svenska kyrkan och övergått till
metodist-episkopalkyrkan. Enligt 6 § 3 dje och 4:de styckena i åberopade
förordning äger vid dylikt utträde ur statskyrkan fadern till okonfirmerat
barn under 15 års ålder bestämma, huruvida barnet skall uppfostras i
statskyrkans eller det främmande trossamfundets lära. Innebörden av detta
stadgande belystes bäst genom en närmre granskning av nämnda paragrafs
innehåll. Därvid framginge, att beträffande barns uppfostran i viss lära i
paragrafen behandlades fem olika fall, nämligen följande:

1) Bada föräldrarna äro vid barnets födelse medlemmar av samma
främmande trossamfund. Deras barn må i sådant fall uppfostras uti
ifrågakomna samfunds lära. Något tillkännagivande härom från föräldrarnas
sida till statskyrkans prästerskap är icke föreskrivet.

2) Föräldrarna äro vid barnets födelse medlemmar av skilda främmande
trossamfund. I så fall äger fadern bestämma, i vilketdera samfundets lära
barnet skall uppfostras. Föreskrift saknas jämväl i detta fall därom, att
besked rörande valet av troslära skall meddelas vederbörande kyrkobokföringsmyndighet.

3) Av föräldrarna tillhör den ena svenska kyrkan och den andra
främmande trossamfund. Huvudregeln är då, att barnet skall uppfostras
i statskyrkans lära. Undantag härifrån äger rum allenast i det fall, att
makarna före äktenskapets ingående upprättat och för vigselförrättaren i
och för anteckning i kyrkobok uppvisat skriftligt avtal om sina barns
uppfostran i den främmande troslära, som ena maken bekänner.

På enahanda sätt kunna makar i fallen 1) och 2) före vigseln träffa
skriftligt avtal om barnens uppfostran antingen i statskyrkans lära eller
i sådan främmande troslära, som en av makarna bekänner.

4) Modern är ogift och tillhör främmande trossamfund. Barnet må i
sådant fall uppfostras i detta samfunds troslära. Sådan föreskrift, som
ovan omförmäles, saknas även beträffande detta fall.

5) Båda föräldrarna tillhöra vid barnets födelse svenska kyrkan men
övergå, innan barnet fyllt 15 år och inom nämnda kyrka konfirmerats,
till främmande trossamfund (här frånses från övriga i 6 § 3:dje stycket
behandlade fall, beträffande vilka ur den synpunkt, varom här är fråga,
några skiljaktiga regler icke gälla). Såsom ovan är sagt, bestämmer fadern

— 1918 —

161

i detta fall, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Sådant
skriftligt avtal, som ovan sägs, kan icke ifrågakomma i fallet 5).

Beträffande fallet 5) är emellertid ytterligare stadgat i 6 § 4:de
stycket, att den, som fyllt 15 år eller inom svenska kyrkan konfirmerats,
ej må på grund av föräldrarnas övergång till främmande lära anses från
svenska kyrkan skild. Sådan minderårig må jämlikt 1 § i kungi. förordningen
den 31 oktober 1873 angående ändring i vissa delar av kyrkolagen
m. m. och 3 § i ovan åberopade förordning först efter fyllda 18 år efter
föreskriven anmälan utträda ur statskyrkan i den ordning, som i sistnämnda
§ är stadgad.

Sammanställes nyssnämnda 1 § med stadgandet i omförmälda 6 §
4:de stycket, finner man, att i samma 1 § avses allenast sådan medlem
av svenska kyrkan, som fyllt 15 år. Hos ett barn under denna ålder kan
man ju för övrigt icke förutsätta vilja att skifta trosbekännelse.

Endast för den händelse, att makar, på sätt ovan sägs, i någotdera
av fallen 1), 2) eller 3) före äktenskapets ingående upprättat skriftligt
avtal om sina blivande barns uppfostran i viss troslära, är stadgat, att i
sådant hänseende träffat avgörande skall på visst sätt bringas till myndighets
kännedom för anteckning i kyrkobok. I övrigt saknas beträffande
nämnda fall, liksom helt och hållet vad angår fallen 4) och 5), föreskrift
därom, att bestämmande, som av föräldrarna eller endera av dem träffats
rörande barns uppfostran i viss främmande troslära, skall i och för kyrkobokföring
delgivas vederbörande pastorsämbete. Följaktligen föreligger
icke skyldighet för föräldrarna att av eget initiativ lämna prästerskapet
meddelande om vad som rörande barns uppfostran sålunda blivit bestämt.
En annan sak är att, då barnet uppnått skolåldern och frågan om dess
religionsundervisning bliver aktuell, målsman må hos vederbörande skolmyndighet
påkalla barnets fritagande från dylik undervisning i folkskola
eller elementarläroverk, på sätt nedan närmre förmäles.

Med hänsyn till avfattningen av 4:de stycket i 6 § har det uppenbarligen
varit lagstiftarens mening, att okonfirmerade barn under 15 år i
och med föräldrarnas övergång från svenska kyrkan till främmande trossamfund
skola anses utan vidare från kyrkan skilda, därest det icke av
den därtill behörige av föräldrarna uttryckligen angives, att barnen trots
föräldrarnas utträde ur statskyrkan ändock skola fortfara att tillhöra
denna. Man måste, där icke sådant uttryckligt tillkännagivande sker,
utan vidare presumera, att barnen följa föräldrarna vid övergången till
ny troslära. Det ligger ju ock i sakens natur, att föräldrar, som av religiös
övertygelse ansluta sig till främmande trossamfund, önska få sina barn
uppfostrade i detta samfunds lära. Att antaga motsatsen skulle strida

21 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1918 års riksdag

162

mot all rimlighet och sannolikhet. Med hänsyn till avfattningen av 4:de
stycket i 6 § och då det, utom beträffande i förväg upprättat skriftligt
avtal i fallen 1), 2) och 3), icke är föreskrivet, att föräldrar, resp. fader
eller moder i något fall skall för vederbörande kyrkobokföringsmyndighet
tillkännagiva, i vilken troslära barnen skola uppfostras, finner jag det sålunda
beträffande fallet 5) uppenbart, att barn, som ej fyllt 15 år och ej
inom svenska kyrkan konfirmerats, skola anses skilda från densamma och
höra i församlingsboken antecknas såsom tillhörande samma trossamfund
som föräldrarna, under förutsättning att ej behörigt tillkännagivande om
barnens kvarstannande i nämnda kyrka sker. Såvitt jag varit i tillfälle
att utröna, står också gängse praxis härvidlag i överensstämmelse med
denna av mig uttalade mening, även om undantag från regeln på sina
håll kunna hava förekommit.

Vad angår religionsundervisning åt främmande trosbekännares barn
är det genom stadgande i 7 § i åberopade förordning medgivet för målsman
att utverka, att resp. barn fritages från undervisning i evangelisktlutherska
läran på villkor, att sådant barn genom målsmannens försorg
erhåller annan tillbörlig religionsundervisning. Försummas emellertid
skyldigheten härutinnan, skall barnet deltaga i den vid resp. folkskola
eller elementarläroverk meddelade religionsundervisning. Principen härvidlag
är alltså, att främmande trosbekännares barn må undervisas i vederbörande
främmande troslära, därest undervisning däri står att erhålla,
men underlåter målsman att draga försorg därom eller finnes överhuvud
icke tillfälle till barnets tillbörliga undervisning i den främmande trosläran,
skall barnet erhålla religionsundervisning enligt statskyrkans lära. Den
omständigheten, att främmande trosbekännares barn erhåller sådan religionsundervisning,
behöver således ingalunda utgöra något indicium därpå,
att barnen i motsats till föräldrarna tillhöra statskyrkan.

Beträffande föreliggande fall hade av Peterson vitsordats, att någon
av metodist-episkopalkyrkan inrättad, godkänd skolundervisning icke funnes
inom Glava skoldistrikt. Med anledning därav förelåg lagligt tvång för
Aurora Anderssons föräldrar att låta henne, ehuru tillhörande nämnda
kyrka, bevista folkskolans religionsundervisning. Vad av Peterson i detta
hänseende till stöd för hans uppfattning anförts funne jag förty icke kunna
inverka vid sakens bedömande.

Enligt de av Kungl. Maj:t meddelade regler till församlingsboken
skall i kolumn 14 beträffande den, som lagligen tillhör främmande trossamfund,
anteckning göras om den främmande trosbekännelsen. I enlighet

— 1918 —

163

med härovan uttalad uppfattning bör således i fråga om okonfirmerade
barn under 15 år till föräldrar, vilka övergå från svenska kyrkan till
främmande trossamfund, anteckning i församlingsboken ske om deras
främmande trosbekännelse, där icke behörigt tillkännagivande om barnens
kvarstannande i svenska kyrkan sker. Vill vederbörande prästman icke
utan vidare anse sådana barn såsom från kyrkan skilda, står det honom
alltid öppet att av föräldrarna, resp. den därtill behörige av dem, inhämta
besked, huruvida bestämmelse träffats om barnets uppfostran i annan
troslära än den, till vilken föräldrarna övergått.

Vad beträffar det nu föreliggande fallet, hade av Peterson särskilt
åberopats, att Aurora Andersson låtit ett före hennes äktenskap år 1909
fött barn döpas inom svenska kyrkan. Denna omständighet talade otvivelaktigt
till förmån för den av Peterson intagna ståndpunkten, men, enligt
vad för mig uppgivits, torde dylikt förfarande ingalunda vara ovanligt,
och i varje fall innebure det i och för sig icke något rättsgiltigt bevis på
moderns medlemskap av svenska kyrkan.

Det föreligger i ämnet ett prejudikat, vilket dock icke är fullt likartat
med och därför heller icke kan tjäna till efterrättelse i nu föreliggande fall.
Omständigheterna i berörda precedensfall från år 1897 voro följande.
Sedan tre oklandrade lysningar till äktenskap blivit avkunnade i Grums
församlings kyrka mellan handlanden K. F. Andersson och Frida Maria
Eriksson, vilka ostridigt båda tillhörde svenska kyrkan, blevo kontrahenterna
på den grund, att den sistnämnda icke begått nattvarden inom
nämnda kyrka, enligt då gällande lag hänvisade till borgerlig myndighet
för äktenskapets avslutande. Då kontrahenterna, enligt egen uppgift av
samvetsskäl, funno det omöjligt att fullborda äktenskapet medelst borgerlig
vigsel, förmådde de — utan att hos dem själva tvekan rådde, att de båda
tillhörde svenska kyrkan och utan att någondera av dem ens begärt utträde
därur för att övergå till metodist-episkopalkyrkan, något som de
emellertid efteråt ifrågasatte såsom en utväg att upphjälpa saken — en
pastor i sistnämnda kyrka att förrätta vigsel mellan dem. Då metodistpastor
lagligen ej ägde viga andra makar än dem, som tillhörde denna
kyrka, var ifrågavarande vigsel uppenbart ogiltig. Sedan komministern i
Grums församling hos domkapitlet i Karlstad anhållit om föreskrift, huru
vigseln skulle i kyrkoböckerna antecknas, fann domkapitlet genom beslut den
8 september 1897 hinder möta i gällande författning för kontrahenternas
anteckning i församlingens kyrkoböcker såsom äkta makar, intill dess de
företedde intyg därom, att äktenskapet blivit avslutat inför borgerlig
myndighet. Efter anförda besvär förklarade Kungl. Maj:t genom utslag

— 1018 --

164

den 17 december 1897 att, enär den av omförmälda metodistpastor verkställda
förrättning icke vore av beskaffenhet att böra såsom laga vigsel
i. kyrkobok antecknas, bleve domkapitlets beslut, såvitt den därutinnan
gjorda framställning lämnats utan avseende, av Kungl. Maj:t fastställt.

Omständigheterna i nu återgivna rättsfall voro i det hänseende, varom
här är fråga, så klara och tydliga, att i det fallet tvekan ej kunde råda
om sakens Tätta bedömande. Då båda kontrahenterna ostridigt tillhörde
svenska kyrkan, var den förrättade vigseln, som sagt, uppenbart olaglig.
I föreliggande fall vore förhållandet helt annorlunda. Här gällde det
tolkning av 6 § uti ifrågavarande författning och fråga om riktigheten av
den i utfärdad lysningsattest meddelade hänvisningen till äktenskapets
avslutande inför borgerlig myndighet. För bedömande av dessa frågor
saknade omförmälda prejudikat varje som helst betydelse. När kontrahenterna
enligt riktig tolkning av nyssnämnda paragraf befunnes båda
tillhöra metodist-episkopalförsamlingen, borde den av metodistpastor förrättade
vigseln betraktas såsom laga vigsel och hinder ej möta för anteckning
därom i kyrkoböckerna.

Då emellertid ovan återgivna, i ämnet gällande bestämmelser icke
kunde anses vare sig i allo klara och tydliga eller fullt uttömmande samt
det på den grund finge anses i viss mån förklarligt, att olika tolkning och
lagtiilämning gjorde sig gällande, fann jag kontraktsprosten Petersons
åtgörande att avfatta ifrågavarande lysningsattest på sätt som skett skäligen
icke kunna bedömas såsom tjänstefel, men ansåg jag mig, då den här
behandlade frågan rörande rätta tolkningen av 6 § i 1873 års förordning
vore av stor såväl principiell som praktisk betydelse, för åstadkommande
av rättelse för framtiden i likartade fall böra delgiva Peterson min uppfattning
i saken.

Efter det jag tattat beslut i saken, har det kommit till min kännedom,
att frågan, huruvida den ifrågavarande vigseln borde införas i vigseloch
församlingsboken, genom framställning av Peterson dragits under
Karlstads domkapitels prövning samt att, efter det domkapitlet meddelat
utslag i ärendet, detta efter anförda besvär nu är på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

— 1918 —

165

7. Fråga om fastighetsägares rösträtt å allmän rådstuga i visst
fall. Tolkning av § 13 i kungl. förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse i stad.

Redaktören Pär Axelsson anförde hos mig klagomål däröver, att magistraten
i Filipstad å allmän rådstuga den 10 december 1915 vid justering
av röstlängden omedelbart före det då inför magistraten förrättade
stadsfullmäktigvalet avslagit en av kommissionären E. O. Gyllenstolpe framställd
begäran om införande i röstlängden av vissa fastighetsägare, som enligt
företedda köpebrev och lagfartsbevis under löpande året förvärvat
sina fastigheter.

Sedan infordrat yttrande av magistraten avgivits samt klaganden inkommit
med påminnelser, fann jag mig vid prövning av ärendet böra
meddela magistraten följande.

De §§ i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
i stad, vilkas tillämpning det i ärendet gällde, vore 13 samt 3, 9 och 57
§§. Av bestämmelserna i de tre sistnämnda §§ syntes mig ganska tydligt
framgå, att ägare av bevillningstaxerad fastighet, som är belägen inom
stadskommuns område, är -— vare sig ägaren är inom kommunen mantalsskriven
eller bosatt eller ej — medlem av kommunen och skattskyldig
till densamma samt på den grund ock röstberättigad å stadens allmänna radstuga.
Därav följde ehuru det icke vore i lagen uttryckligen sagt —,
att en person, som efter taxeringslängdens fastställande och röstlängdens
upprättande förvärvat fastighet i staden, är lagligen berättigad att a allmän
rådstuga, som därefter hålles, med stöd av bestämmelserna i 13 §
inför magistraten anmäla och styrka sitt förvärv av fastigheten samt bliva
införd i röstlängden.

Skulle, såsom av magistraten antytts, lagrummens avfattning kunna
giva anledning till tvivelsmål rörande deras rätta tolkning i berörda hänseende,
måste emellertid varje tvivel bortfalla, om man toge del av motiven
till lagföreskrifterna i fråga. Genom kungl. förordningen den 8 mars
1889 ändrades nämligen avfattningen av dittills i ämnet gällande bestämmelser
i det uttryckligen angivna syfte, att därav tydligt skulle framgå,
att, då fast egendom ombyter ägare, rösträtt inträder för den nye ägaren,
så snart han tillträtt egendomen, även om han icke förut varit medlem
av kommunen. Uttalande i denna riktning gjordes redan av 1879 års
lagutskott med anledning av då i ämnet väckta motioner (utlåtandet n:r
20), vidare av 1888 års lagutskott i utlåtande (n:r 43) över då förelig —

uns —

166

gande motioner samt av sistnämnda års riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj:t (n:r 44). Syftet med berörda lagändring framginge ock på det tydligaste
av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (n:r 12) till 1889 års
riksdag. Statsrådsprotokollet innehåller i denna del uttryckligen, att sådan
ny ägare av fastighet, som ännu icke blivit i taxeringslängd^! uppförd,
äger att vid justering av röstlängden anmäla och styrka förändringen
i äganderätten till fastigheten samt därefter omedelbart bliva införd i
röstlängden. Fastighetsförvärvet skall för magistraten på ett tillförlitligt
sätt styrkas, därvid erfordras dock ej företeende av lagfartsbevis för den
nye köparen utan allenast lagligen beskaffad köpehandling.

Att hithörande bestämmelser skulle tolkas på det av mig sålunda angivna
sättet, kunde inhämtas även av de allmänt brukade editionerna av
kommunallagarna, såsom Hagmans (år 1911, sid. 353) och Hammarskjölds
(ar 1913, sid. 131). Den sistnämnda innehölle exempelvis följande uttalande
under 13 §: »Det finnes intet lagrum, som står i vägen för ny ägare
av fastighet att vid förefallande justering efter anmälan bliva införd i
röstlängden, blott han styrker sin äganderätt».

Av det anförda framginge, att vad av magistraten anförts till försvar
för den uppfattning, som kommit till uttryck i dess avslagsbeslut, vore
till en del oriktigt och i övrigt för fragans bedömande fullkomligt irrelevant.

Jag kunde ej undgå att finna den av magistraten begångna felaktigheten
vara av ganska anmärkningsvärd beskaffenhet. Jag hade emellertid
bemärkt av magistraten gjord utfästelse att i fråga om det då stundande
valet av landstingsmän för staden ställa sig lagens föreskrift, rätt
tolkad, till efterrättelse. Innan ärendet av mig företoges till slutlig prövning,
ansåge jag dock utredning erforderlig rörande frågan, huruvida magistratens
berörda beslut kunde, på sätt klaganden gjort gällande, hava
inverkat på utgången av det förrättade stadsfullmäktigvalet. Med anledriing
härav infordrade jag nytt yttrande från magistraten i sistberörda del.

Sådant yttrande med begärd utredning inkom ock från magistraten.
Da enligt berörda utredning anledning icke förefanns antaga, att det felaktiga
förfarande, vartill magistraten i ovan anmärkta hänseende gjort sig
skyldig, inverkat på valutgången; då således i förevarande fall någon skada
ej följt av den begångna felaktigheten och då magistraten utlovat rättelse
för framtiden, fann jag ytterligare åtgärd från min sida ej av behovet påkallad
utan ansåg mig, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion,
kunna avskriva ärendet.

— 1918 —

167

8. Fråga om tolkning av 32 § i kungl. förordningen den 21 mars
1862 om kyrkostämma m. m.*

Av handlingarna uti ett genom klagomål av folkskollärarinnan Alva
Johansson hos mig mot kyrkoherden John E. N. Sandgren anhängiggjort
ärende inhämtas i huvudsak följande.

Vid sammanträde den 11 september 1916 beslöt skolrådet i Söderåkra
församling, under § 1 i protokollet, att lämna klaganden tjänstgöringsbetyg
av viss avfattning, innehållande bl. a., att klaganden under sin
tjänstgöring vid Torestorps folkskola ådagalagt hedrande vandel. § 2 av
det vid sammanträdet förda protokoll innehöll följande:

»I avseende på i dag meddelat tjänstgöringsbetyg åt folkskollärarinnan
Alva Martina Johansson i Torestorp beslöt skolrådet göra det uttalande,
att, om hon icke ändrar sin vandel, så blir en annan gång betyget
för vandel ändrat, och skulle även meddelas henne, att vitsordet hedrande
vandel lämnades henne i dag med knapp majoritet.»

Enligt en av Sandgren gjord påskrift å det klaganden tillställda protokollsutdraget
hade även § 2 av protokollet söndagen den 17 berörda
september blivit uppläst från predikstolen i församlingens kyrka.

I hit ingiven klagoskrift förmälde sig klaganden anse uppläsandet av
sistnämnda paragraf i kyrkan inför hela församlingen vara för henne
ärerörigt och smädligt och påkallade hon på den grund min ämbetsåtgärd.
Det i § 32 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd m. m. stadgade förbudet mot uppläsande
av protokoll, som uteslutande rör enskild persons förhållande, ansåge
klaganden äga tillämpning beträffande ifrågavarande paragraf, som alldeles
icke berörde någon allmän angelägenhet eller något offentligt beslut av beskaffenhet
att böra bringas till allmänhetens kännedom.

Efter det skriftväxling i ärendet ägt rum, avlät jag till Sandgren en
ämbetsskrivelse av följande innehåll.

Vid prövning av klagomålen kunde jag icke undgå att finna Sandgrens
berörda förfarande felaktigt såsom stridande mot nyssnämnda stadgande
i § 32 i åberopade kungl. förordning. Vad av Sandgren i avgivet

*Avser lagrummets lydelse före ändringen genom lagen den 25 juni 1917.

— 1918 —

1G8

yttrande anförts till försvar för åtgärden i fråga kunde jag icke godtaga
såsom riktigt. Att av skolrådet i laga ordning beslutade bestraffningar
icke skulle undandragas offentligheten, vore en helt annan sak och icke
jämförligt med vad som i detta ärende förelåge. I förevarande fall hade
skolrådet icke beslutat tilldela klaganden någon lagenlig bestraffning utan
allenast gjort ett uttalande, till protokollet, innehållande en indirekt förmaning
till klaganden rörande hennes enskilda leverne eller vandel. Att
uppläsa detta från predikstolen i kyrkan måste betecknas såsom otillbörligt.
Till jämförelse framhölls, att i tryckfrihetsförordningen § 2 mom.
4:o st. 9 stadgas förbud mot offentliggörande av vissa handlingar »i avseende
på enskilda personers leverne och seder, såvitt de lända dem till
skada eller förklenande». Att i detta fall skolrådsbeslutets offentliggörande
varit för klaganden nedsättande och förklenande, syntes mig näppeligen
kunna bestridas. Däremot tillkomme det icke mig att ingå i prövning
av frågan, huruvida beslutet varit i sak befogat eller ej.

Vad av Sandgren anförts därom, att en folkskollärares vandel vore
en offentlig angelägenhet m. m. därmed sammanhängande, att paragrafen
i fråga bort uppläsas även av det skäl, att klaganden därigenom tillförsäkrats
laga klagotid, räknat från uppläsningsdagen, samt att vid protokollets
uppläsande efter gudstjänsten endast 2 å 3 personer varit tillstädes
i kyrkan, funne jag i detta sammanhang ej förtjäna avseende och
förty ej kunna inverka vid sakens bedömande.

Emellertid hade av Sandgren tillika anförts att, därest fel från hans
sida förelupit, detta begåtts endast av förbiseende och ovarsamhet utan
något som helst uppsåt att skada eller eljest elak avsikt samt att Sandgren,
upplyst om felet, vore villig att beklaga detsamma.

Med hänsyn därtill ansåg jag mig böra lämna Sandgren tillfälle att
på lämpligt sätt, muntligen i vittnens närvaro eller skriftligen, till klaganden
framföra sitt beklagande av att ifrågavarande § 2 i skolrådsprotokollet
felaktigt och i strid mot gällande lagbestämmelse blivit från predikstolen
i kyrkan uppläst. Därest sådan ursäkt från Sandgrens sida sålunda
bleve framförd till klaganden samt han inom viss utsatt tid till mig
inkomme med bevis därom ävensom med förklaring, att liknande felaktigt
förfarande uti ifrågavarande hänseende från hans sida icke vidare skulle
förekomma, funne jag mig med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion
omedelbart kunna avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd.

Sedermera har kyrkoherden Sandgren inkommit med bevis, att han
skriftligen till klaganden framfört sitt beklagande och sin ursäkt med an -

— 1918 —

169

ledning av den begångna felaktigheten, vilken icke skett av något som
helst uppsåt att skada och icke vidare skulle upprepas.

Då sålunda rättelse vunnits, blev ärendet av mig avskrivet.

9. Har kungl. förordningen den 9 juni 1905 ang. försäljning
av brännvin avseende jämväl å export av sådana drycker till

utrikes ort?

Den 19 februari 1916 utfärdades av kungl. kontrollstyrelsen en promemoria
angående utminutering av brännvin för icke personligt bruk eller
för speciella ändamål, med vilken promemoria kontrollstyrelsen avsåg att
giva brännvinsförsäljningsbolagen vissa anvisningar, huru de lämpligen borde
förhålla sig till dylik utminutering.

I berörda promemoria framhålles till en början den skillnad, som
enligt 1 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
brännvin föreligger mellan partihandel och detaljhandel.

4 mom. i promemorian innehåller anvisningar rörande försäljning av
brännvin för export. I detta mom. anfördes av kontrollstyrelsen i huvudsak
följande:

Såsom framgår av redogörelsen för vad som förstås med partihandel,
kan export av brännvin icke därunder inbegripas, utan torde export enligt
gällande bestämmelser få anses såsom detaljhandel. Alltså skulle export av
brännvin egentligen ske med iakttagande av de kontrollföreskrifter, som
jämlikt 15 § 2 mom. i nämnda förordning kunna hava antagits, men då
ett dylikt förfarande skulle komma att leda till egendomliga konsekvenser,
möter det från styrelsens sida intet hinder för, att vid export följande
anordningar tillämpas. Inkommer till bolag rekvisition å brännvin från
firma eller enskild person i utlandet, må de för utminutering av brännvin
gällande föreskrifter icke behöva iakttagas under förutsättning, att bolaget
i en särskild förteckning angående försäljning av brännvin för export
m. m. antecknar rekvirentens namn och adress samt den rekvirerade myckenheten.

Sedan min uppmärksamhet blivit fäst på innehållet av de sålunda
av kontrollstyrelsen för brännvinsförsäljningsbolagen meddelade anvisningarna,
rörande försäljning för export, föranleddes jag genom avlåten ämbetsskrivelse
meddela kontrollstyrelsen följande.

Enligt 1 § uti ifrågavarande förordning delas försäljning av brännvin
i partiliandel och detaljhandel. Efter definition av vad som förstås med

22 — Jttstilieombuds mannens ämbet sberättelse till 1918 års riksdag.

170

partihandel stadgas i samma §, att all annan handel är detaljhandel, som
kan äga rum endast på två sätt, nämligen antingen till avhämtning (utminutering)
eller till förtäring på stället (utskänkning).

Med hänsyn till definitionen av begreppet partihandel hade av kontrollstyrelsen
fastslagits — och därom kunde heller icke råda något tvivel
—, att export av brännvin icke kunde inbegripas under partihandel.
Därav hade av kontrollstyrelsen dragits den slutsatsen, att dylik export
enligt bestämmelserna i förordningen finge anses såsom detaljhandel.

Såvitt jag kunde finna, torde denna slutsats emellertid icke vara riktig.
Granskar man närmare brännvinsförsäljningsförordningens bestämmelser
om detaljhandel, lärer uppenbart framgå, att desamma icke äro tilllämpliga
å export av brännvin. Det ligger i sakens natur, att export
därav, där sådan förekommer, i huvudsak sker i större partier och icke i
detaljposter. Nu har emellertid vad som förstås med partihandel enligt
förordningen i fråga så tydligt definierats, att därunder faller allenast
försäljning i parti inom riket. Härav kan — då export alldeles icke kan
hänföras till detaljhandel, allra minst sådan denna är definierad och i ut-’
övningen reglerad i förordningen — dragas endast den slutsatsen, att förordningen
över huvud icke är tillämplig å export av spritdrycker. I själva
verket innehåller förordningen icke heller en enda bestämmelse, som tyder
på, att lagstiftaren skulle hava avsett annat än meddelande av bestämmelser
rörande försäljning inom landet. Det hade för övrigt också mycket
riktigt av kontrollstyrelsen medgivits att, därest vid export eljest gällande
kontrollföreskrifter skulle iakttagas, detta skulle komma att leda till egendomliga
konsekvenser.

Då enligt min uppfattning förordningen sålunda icke gällde beträffande
export av brännvin och andra spritdrycker, uppstode emellertid
fråga, huruvida ej lagbestämmelser därom kunde anses vara av behovet
påkallade. För närvarande gällde visserligen förbud mot export av dylika
drycker, men då efter världskrigets slut normala förhållanden en gång
åter inträdde, torde nämnda förbud förr eller senare komma att upphävas.
Om och i den mån i anmärkta hänseendet bristfällighet i lagstiftningen
kunde anses föreligga, torde sådan bristfällighet böra avhjälpas. I ett avseende
gällde redan nu vissa bestämmelser rörande utförsel av spirituösa
ur riket, nämligen kontrollföreskrifter för åtnjutande av den enligt 2 § i
kungl. förordningen om spirituosaaccis den 10 november 1916 medgivna
frihet från accis för accispliktig dryck, som utföres ur riket (kungl. kungörelse
den 10 november 1916, svensk författningssamling n:r 455).

Med åberopande av vad sålunda anförts lämnade jag kontrollstyrelsen
tillfälle att till mig inkomma med yttrande i ämnet.

— 1918 —

171

Uti avgivet yttrande anförde kontrollstyrelsen i huvudsak följande.

Ifrågavarande av kontrollstyrelsen utfärdade promemoria angående utminutering
av brännvin för i hade föranletts därav, att åtskilliga brännvinsförsäljningsbolag anhållit att fa
del av kontrollstyrelsens uppfattning, huruledes det skulle lämpligen förfaras
uti ifrågavarande hänseende. Då kontrollstyrelsen på grund av otydliga
eller omtvistade lagbestämmelser icke fann sig böra meddela bindande
föreskrifter i ärendet, hade kontrollstyrelsen givit sin uppfattning beträffande
de omskrivna frågorna tillkänna i form av anvisningar, vilka, såsom
framginge av promemorian, allenast gällde brännvinsförsäljningsbolagen.
Någon vidare räckvidd hade styrelsen icke velat giva åt dessa anvisningar,
då styrelsen varit fullt medveten om, att styrelsens i promemorian uttalade
uppfattning beträffande försäljning av brännvin för export kunde vara
ointvistlig på grund av den olika tolkning, vartill gällande lagbestämmelser
gåve anledning.

Om försäljning av brännvin för export icke ansåges vara att hänföra
vare sig till partihandel eller detaljhandel, torde det kunna befaras, att
under normala förhållanden, då exporten vore tillåten en olaglig trafik
komme att utveckla sig. Nu gällande lagbestämmelser torde icke kunna
förhindra ett dylikt förfarande. Den genom den individuella försäljningskontrollen
och importbestämmelserna i 26 § bränn vinsförsäljningsförordningen
strängt begränsade åtkomsten av brännvin komme otvivelaktigt att
föra med sig, att personer, som vid sidan av gällande bestämmelser ville
skaffa sig brännvin, skulle anlita den lucka i lagstiftningen, som nu funnes beträffande
export av brännvin. Vissa erfarenheter i detta avseende förelåge
redan. Innan ännu utminuteringskontrollen blivit obligatorisk och kontrollområdesindelningen
ägt rum, hade det ej sällan förekommit, att, om en försäljare
av brännvin å en ort försänt varan till annan ort, varan återsändes
till ursprungsorten från destinationsorten. En dylik returtrafik kunde
visserligen icke ifrågakomma vid export av brännvin, men i stället kunde
den utvägen anlitas, att exporten av det för export försålda brännvinet
icke ägde rum. Exportören av en vara torde nämligen icke kunna göras
ansvarig för att varan, sedan den ombordtagits på ett fartyg, på köparens
order urlastades ur fartyget, medan det läge i svensk hamn. Detta förhållande
hade varit anledningen till det omständliga förfarande, som föreskrivits
genom kungörelsen den 10 november 1916 med kontrollföreskrifter
för åtnjutande av den enligt 2 § i förordningen om spirituosaaccis
medgivna frihet från accis för accispliktig dryck, som utföres ur riket.
Detta förfarande innebure, bland annat, att brännvin, för vilket frihet från
accis finge åtnjutas, skulle vederbörligen tullplomberas och utföras under

— HUS -

172

iakttagande av behöriga tullkontroller samt att utförseln skulle veriiiceras
på satt i § 13 tulltaxeförordningen stadgas.

För att vinna erforderlig säkerhet mot en olaglig trafik vid export
av brännvin borde därför enligt kontrollstyrelsens mening bestämmelser,
motsvarande dem, som enligt nyssnämnda kungörelse den 10 november
1916 gälla för åtnjutande av frihet från accis vid utförsel av brännvin,
föreskrivas för all export av brännvin. Dessa bestämmelser borde utfärdas
av Kungl. Maj:t; och torde därför till 1 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
fogas ett nytt stycke av följande innehåll: »Vid försäljning
av brännvin för utförsel ur riket skola iakttagas de föreskrifter, som av
Kungl. Maj:t därom meddelas».

I likhet med kontrollstyrelsen anser jag särskilda bestämmelser rörande
export av spritdrycker vara på sin plats. Emellertid tillkommer det uppenbarligen
icke kontrollstyrelsen att supplera bristen på lagstadgande i ämnet
genom utfärdande av särskilda föreskrifter eller anvisningar för brännvinsförsäljningsbolagen,
huru de skola förfara vid export av spritdrycker. Föreligger
en lucka i lagstiftningen, bör framställning göras hos Kungl. Maj:t
om meddelande av erfordeiliga bestämmelser till luckans fyllande.

Då emellertid exportförbud i fråga om spritdrycker nu gäller, torde
dylik framställning från min sida för närvarande icke vara av behovet
påkallad, utan först sedan frågan i sammanhang med normala förhållandens
återinträdande ånyo kan bliva aktuell.

10. Fråga om pensionsstyrelsens befogenhet vid beviljande av

understöd åt värnpliktig.

Av handlingarna uti ett av militieombudsmannen till mig överlämnat
ärende, som anhängiggjorts genom klagomål av värnpliktige n:r 513
30/1908 Carlsson Alfredsson och rörde utbekommande av familjeunderstöd
för tid, permission av honom åtnjutits, inhämtas i huvudsak följande.

Klaganden hade varit inkallad till krigstjänstgörinsr vid flottan från
och med den 6 juni 1916 till och med den 30 januari 1917. Under nämnda
tjänstgöring hade han, såsom ett klagoskriften bilagt intyg utvisa, åtnjutit
permission dels under tiden den 11 september — den 24 oktober 1916
och dels under tiden den 17 december 1916—den 8 januari 1917 d. v. s.
under respektive 44 och 23 dagar. För dessa permissionstider hade vederbörande
postanstaltsföreståndare vägrat att till klagandens familj utbetala
det familjeunderstöd, varmed klagandens krigstjänstgöring, jämlikt beslut
av pensiousstyrelsen, varit förknippad.

— 1918 —

173

Klaganden begärde i klagomålen bistånd för utbekommande av understöd
under sagda permissionstider.

Uti infordrat utlåtande anförde pensionsstyrelsen följande.

Postanstaltsföreståndarens vägran stode i full överensstämmelse med
instruktioner, som utfärdats av postsparbanken efter samråd med pensionsstyrelsen
och som hade sin grund i styrelsens uppfattning, att under längre
tids tjänstledighet en värnpliktig maste anses vara i tillfälle att återinträda
i sitt vanliga arbete och hans familj därför ej vara i behov av understöd.

Sedermera meddelade jag följande beslut i ärendet:

Enligt kungl. förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa
fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar,
utgår understöd av statsmedel med vissa belopp, därest familjen för
sitt uppehälle är i behov av sådant understöd. Enligt kungl. kungörelsen
den 14 augusti 1914 angående tillämpning av nämnda förordning tillkommer
prövningen, huruvida behov i berörda hänseende skall anses föreligga,
i första hand vederbörande pensionsnämnds ordförande och i sista
hand kungl. pensionsstyrelsen. Enligt § 10 2 stycket i samma kungörelse
tillkommer det pensionsstyrelsen att meddela de närmare föreskrifter, som,
utöver vad i kungörelsen tinnes stadgat, ma erfordras för tillämpning av
ovannämnda förordning.

Med tillämpning av stadgandet i sistberörda paragraf har pensionsstyrelsen
fastställt vissa normer för bedömandet av behovet utav understöd
och i sådant hänseende i samråd med kungl. postsparbanken bestämt,
bland annat, att understöd bör utgå även för den tid, varunder värnpliktig
åtnjuter kortare tjänstledighet eller permission, vilken bestämmelse genom
postsparbankens cirkulär n:r 13 för den 10 september 1914 kungjorts
postanstalternas föreståndare till efterrättelse. .

Då med hänsyn till vad åberopade kungörelse innehaller rörande
pensionsstyrelsens befattning med dylika ärenden, styrelsen icke genom
meddelandet av nyssnämnda bestämmelse kan anses hava överskridit sm
befogenhet och då, beträffande förevarande fall, klaganden _ åtnjutit längre
tids tjänstledighet eller resp. 44 och 23 dagar, under vilka resp. tider
klaganden måste anses hava varit i tillfälle att återinträda i sitt vanliga
arbete, så att hans familj ifrågavarande tid ej varit i behov av understöd,
finner jag klagomålen ej föranleda någon min åtgärd.

— 1918 —

174

11. Fråga om gäldande av kostnad för rättsmedicinsk obduktion
i vissa fall.

Utl en ^ ingiven klagoskrift påkallade förre handlanden Carl Fredrik
Pettersson mm ämbetsmedverkan för återbekommande av ett belopp av
20 kronor, som av vederbörande polismyndighet hos honom uttagits för
f11! .6 kostnaden för obduktion a liket efter klagandens genom
olyckshändelse (påkörning av droskautomobil å gata) dödade hustru. EnJigt
klagandens utsago hade en poliskonstapel, under åberopande av erhallen
order, av klaganden utkrävt beloppet, därvid klaganden dock bestämt
protesterat Konstapeln (n:r 470 Karl Axel Gistedt) skulle då hava
genmält, att beloppet måste av klaganden gäldas, enär i annat fall detsamina
skulle hos honom utmätas, på grund varav klaganden, ehuru motvilligt,
erlagt beloppet. Enligt klagandens mening och enligt av honom
vunna upplysningar hade emellertid härvid ett tjänstefel från polisens
sida begåtts. 1 dylika fall borde kostnad av angivna beskaffenhet ei utkrävas
av den dödades anhöriga utan av den som vållat olyckan och om
ersättning ej kunde av denne uttagas, skulle kostnaden lagenligt stanna
a statsverket. Klaganden ansåge det vara av betydelse att få konstaterat,
huruvida här från polisens sida förelåge ett tillfälligt tjänstefel eller om
dylik allmän praxis förelåge, uppkommen emot lag och författning.

Uti infordrat yttrande åberopade överståthållarämbetet innehållet uti
en samma dag av ordonnansavdelningen vid Stockholms polis avgiven
rapport i saken. 6

Enligt denna rapport hade kungl. medicinalstyrelsen genom skrivelse
•vi17 november 1916 hos överståthållarämbetet anhållit, att ämbetet
jämhkt därom gällande föreskrift, måtte förordna om åtgärd, varigenom
ifrågakomma av styrelsen förskjutna belopp måtte bliva statsverket gottgjort
eller ock insända behörigt bevis för beloppets avskrivning. Berörda
skrivelse hade för beloppets uttagande överlämnats av kungl. polis
kammaren till ordonnansavdelningen och av denna till 8:de polisdistriktet,
inom vilket olyckan ägt rum. Kommissarien i nämnda distrikt
ade med anledning därav beordrat ovannämnde konstapel Gistedt att
söka uttaga beloppet och för sådant ändamål tillfråga klaganden huruvnia
denne vore villig att betala detsamma, i vilket fall klaganden kunde
därest vederbörande droskchaufför, vilken för närvarande stode under

i i. T1! Stockholms rådhusrätt för vållande till hustru Petterssons död
skulle befinnas vara vållande därtill — vid rätten yrka åläggande för den

— 1918 —

175

tilltalade att återbetala klaganden beloppet. Det sålunda givna uppdraget
hade Gistedt utfört, därvid klaganden, enligt vad rapporten utvisar,
först skulle hava invänt, att den tilltalade chauffören borde betala beloppet
i fråga, men sedermera, med anledning av vad Gistedt föreställt honom,
utan vidare invändningar erlagt detsamma. Gistedt hade enligt
rapporten icke yttrat, att ifrågavarande kostnad eljest skulle utmätas. Sedermera
hade beloppet redovisats till ordonnansavdelningen, av denna till
poliskammaren och därifrån till medicinalstyrelsen.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit fann jag mig
föranlåten att till överståthållarämbetet för polisärenden avlåta en ämbetsskrivelse
av följande innehåll.

Ifrågavarande hos mig anförda klagomål kunde jag icke lämna utan
beaktande. Medicinalstyrelsen hade med sin hemställan till överståthållarämbetet
om det förskjutna beloppets uttagande för statsverkets ersättande
uppenbarligen avsett beloppets uttagande icke hos den dödades anhöriga
utan hos den till skadan vållande. Genom kungl. brev den 9 juni
1762, vilket, såsom framginge av kungl. brev den 28 november 1873,
den 2 april 1898 och den 27 januari 1911, ännu vore i gällande kraft, vore
föreskrivet, att bland annat dylik kostnad skall ersättas av den brottslige
eller den, som till obduktionen varit vållande, så långt hans egendom
räcker, men att, om hos honom icke finnes tillgång eller om baneman ej
bliver övertygad, statsmedel skola därtill användas. Härav framgår, att
den av vederbörande polismyndighet i detta fall anlitade utvägen att söka
utfå beloppet av klaganden såsom den dödades närmaste anhörige saknade
varje stöd av lag. Förfarandet syntes mig ock i och för sig strida mot
vad rätt och billigt är.

Huruvida i förevarande fall klaganden genom hot om utmätning förmåtts
att erlägga beloppet eller detta åstadkommits genom påverkan av
mindre kraftig beskaffenhet, syntes mig för sakens bedömande sakna avgörande
betydelse. Det torde vara uppenbart att, då en polisman i tjänsten,
med åberopande av erhållen order, under förhandenvarande förhållanden
söker av en person utbekomma visst belopp, dylikt förfarande får
anses innebära påverkan av sådan beskaffenhet, att det knappast kan antagas
hava varit fullt frivilligt, som klaganden till polismannen erlagt det
begärda beloppet. Härmed finge emellertid förhålla sig huru som helst,
det kvarstode i varje fall, att vederbörande polismyndighet utan stöd av
lag låtit uttaga beloppet av klaganden, för vilken icke förelåge någon som
helst skyldighet att svara för beloppets gäldande. Med hänsyn härtill
hade polismyndigheten icke ens på frivillighetens väg bort söka utfå ifråga -

1918

176

varande kostnadsersättning av klaganden, som med berörda angelägenhet
icke hade att skaffa. Det vore i detta sammanhang att märka, att anlitandet
av den för klaganden anvisade utvägen att vid rådhusrätten yrka
förpliktande för den tilltalade chauffören att återgälda klaganden beloppet
skulle för klaganden alldeles oförskyllt medföra tidspillan och besvär
samt, då klaganden i sådant fåll antagligen skulle blivit nödsakad att anlita
juridiskt ombud eller rättegångsbiträde, tillika utgifter för rättegångskostnader,
vartill komme, att den tilltalade måhända slutligen kunde befinnas
medellös.

Då emellertid det anmärkta förfarandet finge antagas hava skett av
ovarsamhet, fann jag mig oförhindrad att, därest skadan gottgjordes genom
det uppburna beloppets återgäldande till klaganden, med stöd av 3
§ i den för mig gällande instruktion avskriva ärendet utan vidtagande av
ytterligare åtgärd.

Med åberopande av det sålunda anförda anmodade jag överståthållarämbetet
att delgiva vederbörande, som bure ansvaret för det anmärkta
förfarandet — konstapeln Gistedt, vilken allenast fullgjort honom meddelad
order, ansåg jag i detta hänseende fri från ansvar —, min ifrågavarande
skrivelse och lämnades vederbörande tillfälle att inom viss utsatt
tid till mig inkomma med bevis därom, att klaganden återbekomma: det
obehörigen uttagna beloppet, varefter ärendet komme att av mig avskrivas.

Sedermera inkom poliskommissarien i 8:de polisdistriktet O. Nordenberg
med bevis, att han till klaganden återburit ovannämnda belopp, 20
kronor, varjämte överståthållarämbetet för polisärend n uti inkommen
skrivelse meddelade, att till förekommande av det anmärkta förfarandets
återupprepande den anordningen vidtagits, att polisens ordonnansavdelning
beordrats handlägga alla ärenden av ifrågavarande slag.

Sedan rättelse i saken sålunda vunnits, blev ärendet av mig avskrivet.

177

III. Framställningar till Konungen.

Genom skrivelse den 19 maj 1915 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, bland annat, huruvida genom ändrade bestämmelser
i fråga om tingssammanträdens hållande och därmed sammanhängande
åtgärder rättsskipningen å landet kunde göras snabbare och lättare
tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera
sammanträngd befolkning.

På sätt jag i 1916 års ämbetsberättelse (sid. 231—235, 237—239)
närmare utvecklat, ansåg jag förening av tingslag i domsagor, som bestå
av två eller flera sådana, vara en nära tillhands liggande åtgärd att vidtaga
för vinnande av det sålunda av riksdagen uttalade önskemålet om
åstadkommande av snabbare rättsskipning å landet. För att i vad på mig
ankom söka bidraga till uppnående av berörda önskemål avlät jag, på
sätt av nämnda ämbetsberättelse tillika framgår, på sin tid en cirkulärskrivelse
till häradshövdingarna i de domsagor, beträffande vilka jag ansåg
förening av tingslag kunna ifrågasättas, och anhöll om deras yttrande,
huruvida dylik förening i resp. domsaga lämpligen kunde äga rum. Beträffande
ett 20-tal domsagor gingo de inkomna svaren i tillstyrkande
riktning.

Under åren 1915 och 1916 blev jag i tillfälle att till Konungen avlåta
framställning i ämnet beträffande 8 domsagor, nämligen:

1. Västra Hälsinglands domsaga,

2. Norra Roslags domsaga,

3. Södertörns domsaga,

4. Villands och östra Göinge domsaga (alternativt delning av domsagan),

5. Västerbottens västra domsaga,

6. Aspelands och Handbörds domsaga,

7. Piteå domsaga, samt

8. Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga.

Dessa framställningar äro numera av Kungl. Maj:t avgjorda utom beträffande
Piteå domsaga; och lämnas på annat ställe i denna berättelse redogörelse
för dem av Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut, som äro meddelade
under år 1917 (se nedan under avd. IV n:r 12—15).

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

178

Sedermera har jag avlåtit framställning rörande reglering av tingslag
eller ändrad tingsordning i ytterligare 13 domsagor. Dessa domsagor äro
följande, nämligen:

1. Ås och Gäsene domsaga,

2. Marks, Vedens och Bollebygds domsaga,

3. Sydöstra Hälsinglands domsaga,

4. Medelpads östra domsaga,

5. Västerbottens södra domsaga,

6. Västerbottens norra domsaga,

7. Luleå domsaga,

8. Torneå domsaga,

9. Lysings och Göstrings domsaga,

10. Mellersta Värends domsaga,

11. Hallands läns norra domsaga,

12. Gudhems och Kåkinds domsaga, samt

13. Vadsbo norra domsaga.

Ifrågavarande framställningar äro samtliga intagna här nedan.

Vid behandling av tidigare utav mig anhängiggjorda ärenden rörande
förening av tingslag har i åtskilliga fall den meningen framförts, att dylik
förening, då fråga är om större eller till och med blott medelstora domsagor,
skulle vara ägnad att försvåra domarens arbete samt på den grund
skulle verka mera till nackdel än till fördel för rättsskipningen. Då det
vid sådant förhållande syntes mig vara av stor vikt att erhålla kännedom
om den uppfattning i ovanberörda hänseende, som vore rådande hos domhavandena
själva i rikets större domsagor, bestående av allenast ett tingslag,
föranleddes jag att under år 1917 genom en till häradshövdingarna i
nyssnämnda domsagor avlåten cirkulärskrivelse inhämta kännedom om
vederbörandes uppfattning i angivna hänseende.

I nämnda cirkulärskrivelse, avlåten till 21 häradshövdingar, anmodade
jag dessa att meddela mig, huruvida enligt deras erfarenhet svårigheter
med avseende å utförandet av det domaren påvilande arbetet mött på den
grund, att domsagan utgjorde endast ett tingslag, samt huruvida det enligt
deras mening skulle hava bidragit till underlättandet av domarens arbete
och förty varit förmånligare, att domsagan varit indelad i två tingslag.

För innehållet av de i ämnet till mig inkomna yttrandena redogöres
här nedan. Flertalet eller icke mindre än 15 av de i saken tillsporda
häradshövdingarna anse lämpligast, att en domsaga består av allenast ett
tingslag, under det att de övriga betona olägenheterna av en dylik tingslagsindelning
och föredraga det andra alternativet.

— 1918 —

179

De inkomna yttrandena innehålla följande:

Häradshövdingen i Södra Roslags domsaga: Beträffande denna
domsaga, utgörande före dess delning ett tingslag med över 82,000
invånare, torde vara uppenbart, att det skulle väsentligen lättat domarens
arbete och alltså varit ur denna synpunkt förmånligt, att domsagan
varit delad i två tingslag. År 1910 handlades å hösttingets
första sammanträde mål och ärenden, tillhörande till antal av 498
domboken, 296 lagfartsprotokollet och 1,044 inteckningsprotokollet. Efter
ett dylikt sammanträde måste naturligen följa en »laesio enormis» av
förordningens om expeditionslösen bestämmelse om fyra veckors expeditionstid;
men laesionen kunde troligen undvikits, om domsagan varit
delad i två tingslag oeh domaren alltså förfogat över åtta veckors tid.

Södra Roslags domsaga i dess förra skick var emellertid en anomali.
Den är från början av år 1916 genom delning nedbragt till ett invånarantal
av omkring 52,900 och således fortfarande att räkna till de större
domsagorna. Men även inom domsagor ända ned till medelstorlek torde
de i skrivelsen antydda svårigheterna göra sig gällande i mer eller mindre
mån. Om samme domare tjänstgjorde sammanträde efter sammanträde
och tjänsteärendena inflöte i en till antal och beskaffenhet jämn ström,
vore det tydligen likgiltigt, om expeditionstiden vore fyra eller åtta veckor.
Men strömmen är synnerligen ojämn, och en domare, som hållit ett stort
sammanträde, torde i regel ej kunna åtaga sig det nästföljande. Jag betvivlar
ock, att ens det bäst organiserade domarkansli i en större domsaga
förfogar över sådana reserver av arbetskraft, att man där kan utan svårighet
uppbära en arbetsbörda, som under en period av fyra veckor kali
uppgå till betydligt mer än dubbelt mot vad eljest under motsvarande
perioder är vanligt.

Som exempel på växlingen i detta hänseende kunna åberopas de två
första sammanträdena av det senast avslutade hösttinget i Södra Roslags
domsaga. Skillnaden dem emellan i fråga om målens och ärendenas antal
framgår av följande tablå:

1916 års höstting:

Sammanträden.	I.	ii.
Dombok ...................................	321	no
Lagfarter...................................	123	103
Tnteckningsprotokoll...........	761	281
Summa	1,205	494

Då till denna starka växling i tingsgöromålens antal kommer, att
domarens övriga ämbetsbestyr — ägodelningsrättssammanträden, rannsak —

1918 —

180

ningar med häktade, konkursförhör in. m. och framför allt utfärdandet av
gravationsbevis, vilkas antal år 1916 här uppgingo till 1,392 mot omkring
300 i medelstora domsagor — ofta måste handläggas under den för tingsarbetet
brådaste tiden, torde vidare bevisning för de ifrågaställda svårigheternas
förefintlighet ej erfordras.

Det vore emellertid synnerligen beklagligt om dessa svårigheter —
såsom hittills någon gång inträffat — skulle hindra det ur andra synpunkter
högst angelägna samlandet av en domsaga till ett tingslag. Svårigheterna
böra kunna avhjälpas med mindre uppoffring. Den vid senaste
ändring av förordningen om expeditionslösen stadgade befogenhet för rätten
att i visst fall besluta expeditionstidens utsträckning är helt visst ett steg
i rätt riktning. I justitieombudsmannens ämbetsberättelse för år 1914
förekommer sid. 135 och 136 ett i samma syfte gående förslag, som möjligen
kunde varit värt beaktande, om icke i stället för den nyssnämnda
ändringen i expeditionsförordningen, så dock jämte densamma.

Häradshövdingen i Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals
domsaga: Enligt min erfarenhet kunna oövervinnerliga svårigheter med avseende
å utförandet av nämnda arbete icke anses hava mött på den grund att
domsagan utgör endast ett tingslag. Jag bortser härvid från ett par rena undantagsfall,
då alldeles osedvanligt många ansökningar om lagfart och inteckning
inlämnats vid ett tingssammanträde, högst betydligt mer än dubbla
medeltalet; fall, som väl knappast komma att upprepas. Huruvida det
skulle bidragit till lättande av domarens arbete, om domsagan varit delad
i två tingslag, är svårt för mig att säga, då domsagan under hela den
tid, jag haft arbetet om hand, utgjort ett tingslag; men synes det mig,
som skulle det vara förmånligare för arbetets utförande, om domsagan utgör
allenast ett tingslag, enär alla på domarkansliet tillgängliga krafter
ju då kunna under tiden mellan två på varandra följande tingssammanträden
koncentreras på det arbete, som erfordras för behandlingen av de
mål och ärenden, som förekommit vid ett sammanträde. Därest domsagan
vore indelad i två tingslag, skulle, synes det mig, en viss splittring av
arbetskrafterna, som enligt min mening ej skulle vara förmånlig, icke
kunna undvikas.

Häradshövdingen i Ingelstads och Järrestads domsaga anförde att,
såvitt hans erfarenhet gåve vid handen och honom eljest vore känt, någon
svårighet uti ifrågavarande hänseende icke yppats samt att det enligt hans
mening långt ifrån att underlätta domarens arbete snarare skulle verkat i
motsatt riktning, om domsagan varit indelad i två tingslag.

— 1918 —

181

Häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga: Den jämförelsevis
korta tid, inom vilken i en domsaga, bestående av allenast ett tingslag,
expeditionerna från ett tingssammanträde skola vara färdiga, medför, vad
Oxie och Skytts härads domsaga angår, att ifrågavarande arbete måste bedrivas
rätt brådskande och intensivt. Men ett sådant påskyndande av göromålen
åstadkommer enligt min erfarenhet en förmånlig reglering av det
domaren påvilande arbetet i sin helhet. Under förutsättning att arbetet
med uppsättandet av expeditioner från ett tingssammanträde sättes i gång
omedelbart efter det sammanträdet hållits har det visat sig att i regel arbetet
utan större svårighet kan medhinnas inom behörig tid. En indelning
av domsagan i två tingslag skulle, enligt mitt förmenande, ur nu ifrågavarande
synpunkt hava varit mindre lämplig särskilt med hänsyn därtill,
att vid en sådan anordning en domare, som hållit två på varandra följande
tingssammanträden, skulle, sedan det senare av dessa sammanträden ägt
rum, i regel komma att samtidigt vara sysselsatt med ett arbete, som vore
mera omfattande och därtill befunne sig på helt olika stadier. För min
del håller jag således före, att det ej skulle bidragit till underlättande av
domarens arbete, att domsagan varit indelad i två tingslag.

Häradshövdingen i Sunnerbo domsaga: Enligt min erfarenhet från
denna domsaga har det icke mött större svårigheter att på de utmätta tiderna
medhinna det domaren påvilande arbetet. En given förutsättning
härför är dock, att tillgång finnes till ett dugligt första biträde och väl
skolade skrivare, därav en bör vara fullt kompetent att uppsätta småprotokollen.
Enligt min erfarenhet är det icke det egentliga arbetet från
tingssammanträdena, som kan vålla mest svårigheter, utan det arbete, som
föranledes av rannsakningar, gravationsbevis och allt det extra arbete, som
i största utsträckning pålägges oss. Någon egentlig lättnad föranledes
icke därav att domsagan är delad i två tingslag, då ju arbetet i båda
fallen blir detsamma, och den arbetskraft, som finnes tillgänglig, måste
inriktas på utförandet av arbetet i båda tingslagen. Tvärtom ligger med
två tingslag den frestelsen nära att uppskjuta arbetet i början av tingsturen
— man har ju två månader till första sammanträdet skall vara
färdigt —, med den påföljd att man till exempel i december får så hopat
arbete, att de båda sluttingen icke medhinnas. Så var förhållandet
under min tingstid i östersysslets domsaga. En svårighet är givetvis att
medhinna skrivandet av svårare utslag, men då hinder icke förefinnes att
avkunna dylika utslag först å andra sammanträdet efter målets överlämnande,
kan denna svårighet icke tillmätas större betydelse.

Därest således såsom hittills ledighet kan erhållas på lämpliga tider

— 1918 —

182

och eventuellt från hållande av rannsakningar, är det, enligt min erfarenhet,
i alla avseenden lämpligare, att domsagan är ett tingslag än två.

Häradshövdingen i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga:
De särskilda tingssammanträdena förete, såsom naturligt är, en ganska stor
växling i fråga om omfattningen av därmed förknippat föregående och
efterföljande arbete. Att det vid tingssammanträden av osedvanlig omfattning
eller vid understundom inträffande anhopning av större rannsakningar
eller eljest särskilt tidkrävande extra förrättningar kunnat ur domarens
arbetssynpunkt någon gång te sig såsom en förmån, om domsagan
varit indelad i två tingslag, torde böra vitsordas. De svårigheter med
avseende å utförandet av det domaren påvilande arbetet, som vid sådana
tillfällen möta, torde dock i väsentlig män kunna motverkas genom att i
nödig utsträckning utslag uti till prövning överlämnade mål av mera invecklad
eller tvistig beskaffenhet utlovas, icke till närmast infallande, utan
till först det därpå följande tingssammanträdet. Frånsett nu anmärkta,
någon gång inträffande svårigheter torde det emellertid, såvitt erfarenheterna
från denna domsaga utvisa, även ur domarens arbetssynpunkt sett
vara att räkna såsom en förmån, att det efter ett tingssammanträde följande
arbetet ej förskjutes å längre tid än fallet är i domsagor med allenast
ett tingslag.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga: I allmänhet hava
icke några svårigheter yppats med avseende å utförandet av det domaren
påvilande arbetet på den grund, att domsagan utgör endast
ett tingslag. Endast i undantagsfall hava expeditioner från ett tingssammanträde
ej tillhandahållits vid påföljande sammanträde. I vanliga fall
låter sig detta göras utan synnerlig svårighet, vilket dock delvis beror
på, att i domsagan tillräcklig och väl kvalificerad hjälp av juridiskt bildade
biträden alltid kunnat erhållas. I domsagor, där i följd av avlägsen
belägenhet eller andra omständigheter hinder härför möter, torde nog
svårigheterna att i större domsagor medhinna arbetena tidvis ökas. om
domsagan sammansloges till ett tingslag.

Häradshövdingen i Lindes domsaga anförde, att uti den honom anförtrodda
domsagan några svårigheter för domhavanden att mellan tingssammanträdena
medhinna tingsarbetet och utföra andra honom åliggande göromål
enligt hans erfarenhet icke mött. En och annan gång hade det dock blivit
nödigt att låta utslags meddelande i slutförda vidlyftigare mål uppskjutas
över ett sammanträde.

— 1918 —

183

Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga: Alltsedan jag
på hösten 1912 tillträdde domsagan och, efter hvad jag inhämtat,
jämväl därförut har arbetet med uppsättning och expediering av mål
och ärenden från de allmänna tingssammanträdena varit av den omfattning,
att i regel endast så kallade småprotokollsärenden hunnit bli
färdiga för utlösen från ett sammanträde till det påföljande. Domböckerna
hava nämligen varit så pass betydande, att det vanligen varit omöjligt
medhinna deras uppsättning och expediering från ett sammanträde
till det påföljande; och detta oaktat av staten icke avlönad arbetskraft
i rätt stor omfattning anlitats. En given följd härav har blivit, att rättegångsmålen
måst uppdelas i två särskilda serier, av vilka den ena handlägges
å de udda sammanträdena och den andra å de jämna. Denna anordning
har nödvändiggjorts jämväl därför, att rättssökande och advokater måst beredas
välbehövligt rådrum för granskning av protokollen, verkställande av
utredning och införskaffande av bevis, vilket allt påfordrar ganska rundlig tid.

Av det sagda torde framgå, att till följd av arbetets omfattning förhållandena
beträffande de uppskjutna rättegångsmålen gestaltat sig ungefär
så, som om domsagan varit uppdelad i två tingslag. Då emellertid
ett tillvägagångssätt, sådant som det ovan beskrivna, synes stå i överensstämmelse
med gällande föreskrifter, torde avgörande skäl saknas för det
antagande, att det ur den i ovan anmärkta skrivelse angivna synpunkt
skulle varit förmånligare, om domsagan varit indelad i två tingslag i stället
för såsom nu i ett, vilken senare indelning i vissa avseenden medför
givna fördelar särskilt beträffande småprotokollsärenden och sådana rättegångsmål,
som vid ett rättegårigstillfälle kunna slutbehandlas.

Häradshövdingen i Luggude domsaga: Under de sistförflutna tio
åren hava, i medeltal för varje år, häradsrättens domböcker och protokoll
innehållit följande antal nummer eller paragrafer, nämligen:

domboken vid allmänna tingssammanträden............................................. 1,227

d:o » urtima ting........................................................................... 23

lagfartsprotokollet ........................................................................................... 843

inteckningsprotokcllet ..................................................................................... 1,406

förmynderskapsprotokollet ............................................................................ 287

avhandlingsprotokollet............................................................. 88

Summa 3,912,

vartill kommer i medeltal för ett vart av ifrågavarande tio år 495 inregistrerade
bouppteckningar.

Detta arbete jämte de högst betydande expeditionsgöromålen har visserligen
tidvis å min sida med ansträngning för att ej säga överansträng —

1918 —

184

ning men utan några i övrigt avsevärda svårigheter kunnat medhinnas så,
att alla expeditioner och bevis tillhandahållits vederbörande i utlovad eller
lagstadgad tid. Sedan jag anställt fasta skrivbiträden och utbildat dessa
att på egen hand med skrivmaskiner uppsätta alla småprotokoll och sålunda
de rättsbildade biträdena, efter att hava förvärvat sig nödig insikt
i småprotokollsföringen, kunnat helt ägna sig åt domböckernas uppsättning
och expeditionsgöromålen, har jag kunnat något minska biträdenas dagliga
arbetstid och även expedieringen av exempelvis ett så stort sammanträde
som första sammanträdet under sistlidet års höstting, då domboken
innehöll 189 nummer och antalet av de utslag, som skulle utarbetas och
avkunnas å första rättegångsdagen under andra sammanträdet, uppgick
till 76 samt lagfarts- och inteckningsärendena utgjorde 358, medhanns
arbetet utan anlitande av något extra biträde och utan någon avsevärd
ökning av de fast anställda biträdenas vanliga arbetstid.

Därav framgår, att i domsaga med endast ett tingslag och av samma
storlek som Luggude med över 56,000 invånare domarens arbete, om
kansliet anordnas efter behovet, kan medhinnas inom behörig tid och att
svårigheter med avseende å utförandet av detta arbete icke behöver möta
på den grund, att domsagan utgör endast ett tingslag.

Beträffande frågan huruvida det skulle bidragit till underlättande av
domarens arbete i den mig anförtrodda domsagan, att denna varit delad i
två tingslag, kan jag ju ej på grund av egen erfarenhet härutinnan uttala
något säkert omdöme, men det synes mig vara högst osannolikt, att
så skulle varit fallet. Arbetet, i sin helhet sett, är ju detsamma vare sig
domsagan utgöres av ett eller två tingslag, och tiden för arbetets utförande
är också, såsom ett helt betraktat, detsamma. Består domsagan allenast
av ett tingslag, förefaller det mig påtagligt, att mål och ärenden likasom
domargöromålen bliva mera jämnt fördelade å tingssammanträdena och
tiden dem emellan än om domsagan är delad i två tingslag. Huru väl
indelningen i tingslag vid tiden för dess verkställande må vara anpassad
efter den beräknade arbetsbördan från de olika tingslagen, visar erfarenheten
dock, att olika områden i samma ort i ekonomiskt och socialt hänseende
utvecklas helt olika, och härmed är också den ursprungligen jämna
fördelningen av domarens arbetsbörda rubbad. Belysande i detta hänseende
är, att under de senast förflutna trettio åren i en av domsagans
socknar uppvuxit icke mindre än tre municipalsainhällen med en folkmängd
den 31 december 1905 av sammanräknat 6,105 invånare, medan
i ett par av domsagans övriga socknar ett knappast nämnvärt fåtal styckningslotter
eller avsöndrade lägenheter tillkommit.

År arbetsbördan i en domsaga större än att den av domaren kan bä —

1918 —

185

ras, avhjälpes detta enligt min mening icke genom en för allmänheten
obekväm indelning av domsagan i tingslag. Enda effektiva hjälpen är då,
att domsagan delas i två domsagor.

Häradshövdingen i Västra Göinge domsaga: Västra Göinge domsaga
har allt sedan dess tillkomst utgjort ett tingslag. För egen del har
jag icke någonsin tjänstgjort i domsaga, som består av flera än ett tingslag
och däri kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall av gällande bestämmelser om häradsting varit tillämplig. Jag har
förty ingen personlig erfarenhet om, huru arbetet ställer sig eller lämpligast
låter ordna sig i en dylik domsaga. Följaktligen kan jag endast
säga, att jag icke ansett de svårigheter, som kunna hava mött i fråga om
utförandet av det mig såsom domare i Västra Göinge domsaga påvilande
arbetet, haft sin grund däri, att domsagan utgör endast ett tingslag, samt
att jag icke från någon synpunkt ansett det önskligt, att domsagan varit
indelad i två tingslag.

c"> o

Häradshövdingen i Mellansysslets domsaga anförde, att i nämnda
domsaga, där arbetsbördan tidvis — särskilt under vissa år på grund av
arbetets ojämna ökning och svårighet att erhålla lämplig biträdande arbetskraft
— varit mycket betungande, arbetet icke skulle hava underlättats,
om domsagan utgjorts av två eller flera tingslag, utan att ett
sådant förhållande, med hänsyn till domsagans belägenhet runt omkring
nuvarande tingsstället i länets residensstad, snarare skulle vara till olägenhet
såväl för domaren som för allmänheten.

Häradshövdingen i Medelpads västra domsaga: Sedan domsagan den
1 januari 1914 blivit sammanslagen till ett tingslag, har stor ökning av
arbetsbördan uppstått. Då jag förut endast hade 24 ordinarie rättegångsdagar,
har jag nu fått 40 eller 4 dagar på varje sammanträde, och har det
visat sig omöjligt medhinna att uppsätta och utskriva ett sammanträdes
dombok och protokoll till nästa sammanträde, varför i regel målen uppskjutas
från lista sammanträdet till 3:dje o. s. v., då parterna i god tid
därför ut utfå sina expeditioner.

I regel kan ej heller utslag meddelas å nästföljande sammanträde utan
först å det därpå följande.

Klart är att om domsagan vant delad i två tingslag det varit möjligt
att bättre efterfölja kungl. förordningen angående expeditionslösen;
men i realiteten torde det dock vara förmånligare med ett tingslag, då,
om målen äro av brådskande art, de bliva uppskjutna från ett samman 24

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1018 års riksdag.

186

träde till ett nästföljande samt framför allt flera tillfällen att inlämna
handlingar till de s. k. småprotokollen stå till allmänhetens förfogande.

Då dessa fördelar äro så avsevärda, anser jag för min del, att även.
större domsagor böra sammanslås till ett tingslag men att 6 och 7 §§ i
kungl. förordningen den 17 maj 1872 borde så ändras, att vad däri stadgas
om undantag borde för större domsagor stadgas som regel samt att
kung], förordningen om expeditionslösen ändrades i överensstämmelse härmed.

Häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga: Av justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till innevarande års riksdag framgår,
att en förutvarande domhavande i fråga om den mig anförtrodda domsagan
uttalat den åsikt, att några svårigheter ej förefunnes i fråga om
tingsarbetets medhinnande i behörig tid. Jag kan ej annat än bestämt
bestrida riktigheten av detta påstående, då med den under senare år
alltjämt ökade arbetsbördan i domsagan det vid flera tillfällen inträffat,
att arbetet så hopat sig, att det varit förenat med synnerligt stora
svårigheter att i behörig tid medhinna det egentliga tingsarbetet. Det
synes mig jämväl vara uppenbart, att dessa svårigheter skulle minskats,
därest domsagan varit delad i två tingslag. Härav torde emellertid ej
med nödvändighet följa, att någon sådan anordning måste anses önskvärd,
då det ju å andra sidan är en given fördel, såväl att slippa mer eller
mindre tidsödande resor som ock att hava arkivet i dess helhet förlagt
till samma plats som domarkansliet ävensom att under sammanträdena
alltid hava tillgång till juridisk litteratur. Dessa fördelar synas mig fastmera
vara av den betydelse, att jag åtminstone för närvarande icke skulle
önska en annan anordning än den nuvarande.

Häradshövdingen i Flundre, Väne och Bjärke domsaga: Det torde
vara ett känt förhållande, att i de flesta domsagorna i riket arbetsbördan är
så stor, att häradshövdingen ej kan på eget ansvar fullgöra alla på honom
ankommande ämbetsgöromål. Enligt nu rådande ordning avhjälpes detta
på sådant sätt, att häradshövdingen får tjänstledighet i större eller mindre
omfattning och sålunda bereder sig möjlighet att avarbeta uppkommen balans.
Det kan ej förnekas, att häradshövdingen i en domsaga om två tingslag har
lättare att genom tjänstledighet hjälpa sig fram än i en domsaga, som består
av endast ett tingslag. I en domsaga av förstnämnda slag kan häradshövdingen
genom att få ledighet från ämbetet i det ena tingslaget på en gång
befrias från halva sin arbetsbörda, och genom att taga ledigt från ett tingssammanträde
vinner han en sammanhängande arbetstid på åtta veckor för
utarbetande av det tingssammanträde, som av honom förut hållits. T en

— 1918 —

187

sammanslagen domsaga åter får häradshövdingen, även om han tager ledigt
från ett tingssammanträde, ej mer än fyra veckor på sig för utarbetande
av det av honom sist hållna sammanträdet, enär detta ju i allt väsentligt
skall vara uppsatt och expedierat senast å nästa sammanträde; och någon
befrielse från domarämbetet i dess helhet beträffande endast någon del
av domsagan kan han icke ernå.

De nu anförda omständigheterna äga emellertid enligt min mening
icke avgörande betydelse för frågan, huruvida det är eftersträvansvärt att
i största möjliga utsträckning ombilda domsagorna till sådana med endast
ett tingslag. Häradshövdingarnas alltför stora arbetsbörda kan nämligen
lättas på ett mera rationellt sätt än därigenom, att häradshövdingen erhåller
tjänstledighet. Om de i domsagorna anställda äldre rättsbildade
biträdena gives befogenhet att på eget ansvar ej blott, såsom redan nu
kan ske, utfärda stämning och mottaga vadanmälan utan även att ombesörja
den mångfald göromål av enklare beskaffenhet i övrigt, som det åligger
häradshövdingen att utföra, såsom utfärdande av bevis, grundade på
de allmänna handlingar, som äro under häradshövdingens vård. vidtagande
av de åtgärder, som i konkurs- och boskillnadsärenden ankomma på häradshövdingen,
upprättande och expedierande av vissa periodvis återkommande
uppgifter såsom lagfartsförteckningar, rättsstatistiska arbetsredogörelser
med mera, skulle arbetsbördan i en hel del domsagor för häradshövdingen
lättas till den grad, att behovet av tjänstledighet för sådant
ändamål skulle upphöra. Om därtill i de besvärligare domsagorna det
äldsta biträdet Unge behörighet att hålla de tingssammanträden med tremansnämnd,
varom lagstiftning nu förberedes, torde knappast i någon
domsaga arbetsbördan för häradshövdingen behöva bli så stor, att den
måste lättas genom att giva honom tjänstledighet. För införande av nu
antydda ordning i en domsaga torde det både med hänsyn till minskningen
av häradshövdingens arbetsbörda och ur andra synpunkter vara
fördelaktigt, att domsagan utgöres av endast ett tingslag.

Vad sålunda anförts svnes mig föranleda därtill, att det förvisso är
eftersträvansvärt, att så många domsagor som möjligt ombildas till sådana
med endast ett tingslag, men att det för närvarande, med hänsyn till den
olämpliga arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans rättsbildade
biträden, torde vara av vikt att i fråga om sammanslagning av tingslag
framgå med en viss försiktighet.

Häradshövdingen i Västerbergslags domsaga: Sedan Kungl. Maj:t
genom nådigt brev den 14 augusti 1903 förordnat att, Västerbergslags
domsaga skulle utgöra ett tingslag, har den beslutade regleringen trätt

— 15)18 —

188

i tillämpning den 1 januari 1907. Dessförinnan bestod domsagan av
tre tingslag: Grangärde, Norrbärke och Söderbärke tingslag. På grund
af stadgandet i 9 § af kungl. förordningen den 17 maj 1872 om ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting väljas fortfarande tolv
nämndemän i vartdera av förutvarande tre tingslag. I samråd med nämnden
har alltsedan den 1 januari 1907 tjänstgöringen varit så fördelad, att
vid varje allmänt sammanträde av lagtima ting nämndemännen från Söderbärke
gamla tingslag tjänstgjort å första rättegångsdagen, nämndemännen
från Norrbärke gamla tingslag å andra rättegångsdagen och nämndemännen
från Grangärde gamla tingslag å tredje och fjärde rättegångsdagarna jämte
den eller de ytterligare rättegångsdagar, under vilka sammanträdet i vissa
fall pågått. Sedan början av år 1907 har något allmänt sammanträde icke
understigit fyra dagar. Berörda indelning till tjänstgöring, som grundar
sig på önskvärdheten av att, så vitt görligt är, fortfarande sammanhålla
mål och ärenden, som angå de gamla tingslagen, å viss rättegångsdag eller
beträffande Grangärde gamla tingslag å vissa rättegångsdagar, har visat sig
fullt tillfredsställande, och någon önskan om ändring däri har under de
gångna tio åren icke försports vare sig från nämndens eller allmänhetens
sida. I sammanhang med berörda anordning har även tillämpats det förfarande
att rättegångsmålen, då uppskov ifrågakommit, uppskjuta till motsvarande
dag å senare sammanträde, å vilken dag samma nämnd tjänstgjort,
ävensom att överläggning till och meddelande av utslag ägt rum på
enahanda sätt med samma nämnd. Härigenom och då nämnden nästan
alltid infinner sig mangrant, har den fördelen vunnits, att samma nämnd
följt målets hela handläggning. Berörda anordning har tillika väckt och
bibehållit nämndemännens intresse för rättegångsmålen samt även jämte
andra omständigheter bidragit därtill att i regeln nämndemännen icke
avgå efter den lagstadgade tjänstgöringstiden av två år utan kvarstå under
hela den tid av sex år, för vilken de blivit valda, och oftast även mottaga
återval.

Då, enligt vad ovan anförts, icke något av de allmänna tingssammanträdena
under de senaste tio åren pågått under mindre än fyra dagar och
emellanåt även överstigit berörda antal dagar, utgör följaktligen den tid
för utarbetande av sammanträdet, om söndagar frånräknas, som återstår
mellan de ordinarie sammanträdena, i bästa fall högst 20 dagar, beroende
på huruvida under tiden extra förrättningar kunna infalla. Under berörda
20 dagar skola ej blott dombok och samtliga småprotokoll uppsättas i koncept
utan även utskrift av expeditioner till parter och sökande medhinnas,
ävensom samtidigt till domarämbetet i övrigt hörande göromål av olika
art utföras och i vissa fall extra förrättningar hållas. Arbetet härmed har

— 1918 -

189

visat sig så krävande, att nästan undantagslöst tid icke återstått för den,
som hållit sammanträdet, till författande av de utslag, som å nästa sammanträde
skola avkunnas, eller till nödig förberedelse i övrigt för hållande
av sistberörda sammanträde. Av sådan anledning har även alltsedan 1907
års ingång ledighet beviljats domhavanden från halva antalet allmänna
sammanträden under året, vilka i stället förrättats av hans första biträde.

Det är tydligt att, när arbetsbördan i normala fall är sådan, som ovan
antytts, densamma i väsentlig grad ökas i de fall, då vid det hållna allmänna
sammanträdet, såsom ofta är händelsen, handlagts mer än vanligt
vidlyftiga tvistemål och brottmål samt förekommit ansökningsärenden, särskilt
lagfarter och inteckningar, i stort antal av särdeles besvärlig och
tidsödande beskaffenhet.

I sådana fall har det visat sig vara omöjligt att till nästa sammanträde
medhinna ens uppsättande än mindre utskrift av särskilt de mera
besvärliga lagfarts- och inteckningsärendena.

På grund av de invecklade jord förhållandena inom domsagan och
andra omständigheter förekomma i stort antal särdeles besvärliga och
tidsödande ansökningar avseende lagfart och inteckning.

Till belysande av arbetet särskilt beträffande inteckningsärendena får
jag meddela följande.

Vid ett tillfälle ingavs av en sökande inteckningsansökningar till ett
antal av 41, avseende så många fastigheter å skilda upplägg av inteckningsböckerna,
att antalet rum i nämnda böcker, varest inskrivning måst göras,
uppgått för allenast dessa ärenden sammanlagt till 1,394 rum. Av en annan
sökande ingavs 14 ansökningar rörande relaxation och postposition av
inteckningar, avseende även så många fastigheter, att inskrivning för sistnämnda
ärenden verkställts å 196 olika rum av inteckningsböckerna. Vidlyftigheten
av nu berörda ärenden framgår även därav att den utskrift i
form av utdrag från inteckningsböckerna, som verkställts å de expeditioner,
som utlämnats till sökandena, uppgått i förra fallet lör varje expedition
till omkring 24 vanliga helarkssidor och i senare fallet till 2 1/2 dylika
sidor eller sålunda tillhopa för dessa expeditioner till 1,086 sidor ävensom
därav att för utskrifter av utdragen från inteckningsböckerna å de expeditioner,
som hörde till ovanberörda 14 ärenden angående relaxation och
postposition av inteckningar, för en mycket van skriverska åtgått en tid
av, lågt beräknat, 120 timmar eller sålunda 15 dagar efter en arbetstid
av 8 timmar om dagen.

Vid ett annat tillfälle inkommo inteckningsärenden av ännu vidlyftigare
beskaffenhet. Härvid ingavs av en sökande 148 inteckningsärenden,
avseende så många fastigheter å olika upplägg av inteckningsböckerna, att

— 1918 —

190

antalet rum i böckerna, varest inskrivning för dessa ärenden ägt rum,
uppgått till 2,892. Utdragen från inskrivningsböckerna å expeditionerna
till sistberörda ärenden upptogo tillsammans omkring 1,800 helarkssidor.
Utskriften i övrigt av expeditionerna uti de hittills omförmälda ärendena,
sålunda däri icke inbegripna här ovan omnämnda till expeditionerna hörande
utdrag av inteckningsböckerna, uppgick tillhopa till omkring 2,044
sidor.

Av en sökande ingavs vid ett senare tillfälle 41 ärenden, angående
relaxation av inteckningar, avseende så många fastigheter, att inskrivningsrummen
härför uti inteckningsböckerna uppgått tillsammans till 1,476.

Vid ett annat tillfälle ingavs av en sökande 87 ärenden, avseende beviljande
av inteckningar och i sammanhang härmed postposition av 68
förut i samma fastigheter beviljade inteckningar av så vidlyftig beskaffenhet,
att endast konceptprotokollens uppsättande i dessa ärenden krävt ungefär
30 hela arbetsdagar för en person. Dessa ärendens införande i inteckningsböckerna
har tagit ytterligare omkring lika lång tid, varvid jag får
omnämna, att inskrivningar verkställts å 1,248 rum i inteckningsböckerna.
Skuldebrevens förseende med bevis och desammas kollationering hava tagit
ungefär fjorton dagar. Utskriften av expeditionerna i sistnämnda ärenden
hava upptagit en tid av 30 dagar, varvid jag dock vill omnämna, att en
del av expeditionerna tryckts och att tiden för tryckningen icke ingått i
sistberörda 30 dagar.

Ytterligare hava vid ett senare tillfälle inlämnats 41 ärenden, avseende
relaxation av inteckningar och i sammanhang härmed förnyelse av 34 av
inteckningarna, vilka ärenden införts uti inteckningsböckerna å tillhopa
1,435 rum.

Vidare hava förekommit fall, då 31 inteckningsärenden fått införas
å 806 rum och 35 inteckningsärenden i 910 rum av inteckningsböckerna.

Uti ovanberörda redogörelse angående inteckningsärendena hava emellertid
endast upptagits de i hög grad anmärkningsvärda fallen. Förhållandet
är i själva verket sådant, att även ett stort antal av övriga inteckningsärenden
äro besvärliga genom den mångfald av fastigheter, som varje
av dessa ärenden angår.

På grund av ovanstående och då tillika samtliga här ovan omförmälda
relaxationer av inteckningar och därjämte ett ansenligt antal ytterligare
relaxationer af inteckningar ägt rum med villkor att inteckningarna
skulle fortfarande för hela kapitalbeloppet med ränta gälla uti de i övrigt
intecknade fastigheterna, vilken sistberörda åtgärd i allmänhet medför i

- 1918 —

191

hög grad ökat arbete, lärer framgå, att handläggningen av inteckningsärendena
i Västerbergslags domsaga är särdeles besvärlig och tidsödande.

Härtill kommer att, såsom ovan antytts, på grund af de invecklade
jordförhållandena i domsagan jämväl i ett stort antal fall lagfartsärendena
äro särdeles betungande. I öfrigt gör det sig för var och en, som tjänstgjort
å domsagans kansli, i påfallande grad märkbart, att lagfarts- och inteckningsärendenas
handläggning på ett alldeles särskilt sått verka tyngande
och hämmande i det dagliga arbetet.

I domsagan förekomma därjämte tidtals extra förrättningar i ganska
stor utsträckning, såsom rannsakningar med häktade personer och syner
för tillstånd till byggande i vattendrag, vilka alla tagit ansenlig tid.

Av vad sålunda anförts torde med tydlighet framgå, att vid tillfällen,
då anhopning av arbete, särskilt beträffande intecknings- och lagfartsärendena
och på grund av extra förrättningarna, förelegat, synnerliga svårigheter,
i vissa fall även omöjlighet med avseende å arbetets utförande inom den
i lag stadgade tid, uppkommit, vilka svårigheter, därest domsagan varit
indelad i två tingslag, skulle hava lindrats genom den längre tidrymd,
som förelegat mellan de skilda sammanträdena.

Härtill kommer ytterligare den omständighet att, därest domsagan
varit indelad i två tingslag, en väl behövlig lindring i arbetet även kunnat
åstadkommas genom fördelning av allmänna sammanträdenas hållande på
det sätt, att i ena tingslaget den ordinarie domaren och i andra tingslaget
hans biträde förrättat flera sammanträden i följd efter varandra, varigenom
undvikits det med ovan omförmälda anordningen, då vartannat sammanträde
hålles av ordinarie domaren och vartannat av hans biträde, ofta
uppkommande förhållande, att nämnda personer icke förut handlagt de
mål, hvilka blivit uppskjutna eller i vilka utslag skall meddelas.

Häradshövdingen i Norra ock Södra Tjusts domsaga: 1 anled ning

av justitieombudsmannens skirvelse den 12 sistlidnc februari får
jag vördsammast avgiva det yttrande, att min erfarenhet under den tid
av snart 17 år, varunder jag varit häradshövding i Norra och Södra
Tjusts härads domsaga, vilken omfattar nämnda två till ett tingslag
sammanslagna härad, är den, att sådan sammanslagning icke försvårat
domarens arbete så, att detsamma icke skulle kunna medhinnas inom
behörig tid, och att över huvud taget fördelningen och utförandet av
arbetet gått jämnare än om häraderna utgjort ett tingslag. Härvid vill
jag dock framhålla, dels att lagfarts- och inteckningsärendenas antal icke
år av den omfattning här i domsagan som i andra domsagor med ungefär
samma invånarantal, beroende på att inom domsagan finnas stora fastig —

1918 —

192

hetskoinplexer, vilka icke så ofta äro föremål för lagfart eller inteckning,
och dels att, när målen, särskilt de mera vidlyftiga, behöva uppskjutas,
detta i allmänhet, på parternas eller deras ombuds begäran, sker icke till
det närmaste utan till ett därpå följande sammanträde, vilket förhållande
lämnar mera tid till dombokens uppsättande och utskrift därav än som
eljest stode till buds.

Ehuru i justitieombudsmannens skrivelse icke infordrats yttrande
angående verkan av en sammanslagning av härader till ett tingslag i de
hänseenden, som icke avse domaren och hans arbete, tillåter jag mig
likväl framhålla, att i Norra och Södra Tjusts domsaga till följd av häradernas
förening till ett tingslag kostnaderna för parters och vittnens inställelser
bliva avsevärt höga och att jämväl inställelsebesväret för nämnden
och några åklagare bliver större.

Häradshövdingen i Rönnebergs, Onsjö och Hatjagers domsaga:
Enligt min erfarenhet i denna domsaga har svårighet icke mött att utföra
det domaren påvilande arbetet på den grund, att domsagan utgör
endast ett tingslag. Vad åter angår den andra till mitt besvarande
framställda frågan, tillåter jag mig fästa justitieombudsmannens uppmärksamhet
å det förhållandet, att domarens arbete i vissa hänseenden
obestridligen underlättas därigenom, att en domsaga, särskilt då den är av
större dimensioner, är indelad i två eller flera tingslag. Genom en dylik
anordning bliva — för att nu taga ett exempel — protokollen uppdelade
på ett sätt, som är ägnat att göra arbetet lättare. Före 1874 var denna
domsaga indelad i tre tingslag. Härav har domaren alltjämt obetingat
gagn i sitt arbete, så snart det gäller att för gravations- och äganderättsbevis
upprätta äganderättsledningar. Enligt lag skola gravationsbevis av
domaren upprättas efter genomseende av inteckningsprotokollen för högst
tio år. Det är uppenbart, att arbetet blir avsevärt mödosammare, om
protokoll, som till omfånget äro två eller tre gånger större än eljest,
skola genomletas.

I händelse uppmärksamheten ägnas däråt, torde justitieombudsmannen
nog finna att, då i domsaga, indelad i två eller flera tingslag, domarens
krafter icke räcka till för att med den tjänstledighet, som eljest
plägar meddelas, omhänderhava domsageförvaltningen, ständig eller nästan
ständig ledighet beviljas domaren i ett av tingslagen, utan att detta förhållande
föranleder nämnvärd inskränkning i honom från häradshövdingämbetet
i övrigt beviljad ledighet. Den omständigheten, att domsagan
varit indelad i två eller flera tingslag, har i sådant fall tvivelsutan bidragit
fill underlättande av domarens arbete och förty för honom varit förmånligare.

— 1918 —

193

I detta sammanhang anser jag mig böra ifrågasätta, huruvida icke
anledning föreligger till att — innan sammanslagning av tingslag hädanefter
äger rum — taga närmare kännedom om, huru förhållandena gestalta
sig i den enda av Sveriges domsagor, däri sedan nu mera än ett år tillbaka
en anordning med två tingslag införts i stället för tidigare ett dylikt,
i ändamål att utröna, huruvida sagda anordning, som, trots avstyrkande,
av Kungl. Maj:t vidtagits, manar till efterföljd å annat håll och alltså
kan ersätta sammanslagning av tingslag.

Vidkommande den mig anförtrodda domsagan har, efter det domsagan
o-enom Kungl. Maj:ts beslut under år 1915 delats, vid varje sammanträde
sedan mera än ett år tillbaka, utom det första å hösttinget, förekommit
allenast en rättegångsdag. Av nu nämnda förhållande lärer framgå, att
anledning för mig nu saknas att närmare ingå på frågan, huruvida det
skulle bidragit till underlättande av domarens arbete och förty varit förmånligare,
att denna sålunda redan delade domsaga ytterligare indelats i
två tingslag.

Häradshövdingen i Vartofta och Frökinds domsaga: Jag vill
till en början framhålla, att enligt min mening den större eller
mindre svårigheten att inom lagstadgad tid medhinna det underdomstolarne
å landet påvilande arbetet är huvudsakligen beroende på de
arbetskrafter, som stå till förfogande, samt att antalet och beskaffenheten
av dessa arbetskrafter står i en viss relation först och främst till
domsagans indrägtighet men även till densammas belägenhet. Man lär
nämligen icke kunna ifrågasätta annat, än att domaren av domsagans inkomster,
efter avdrag av omkostnaderna för densammas skötsel, bör hava
åtminstone en dräglig bärgning för sig och familj. Enligt min erfarenhet
har tillgången på duglig kvalificerad arbetskraft under senare åren
högst väsentligt minskats och svårighet mången gång uppstått att erhålla
sådan för de domare, som äro bosatta antingen å landet eller i mindre
samhällen, som tydligen äro mindre begärliga för de unga juristämnena,
Dels genom statsmakternas direkta åtgöranden dels genom andra förhållanden
hava inkomsterna här i domsagan alltjämt minskats, medan samtidigt
omkostnaderna hastigt ökats. På grund av dessa förhållanden hava
därför, alltsedan domsagan för några år sedan övergick att utgöra ett
tingslag, arbetskrafterna å kansliet i regel utgjorts av ett rättsbildat
biträde, endast undantagsvis av två sådana, samt ett stadigt skrivbiträde.

Med dessa biträden och då jag ständigt ägnat hela min tid och mina
arbetskrafter åt de löpande göromålen, har det i allmänhet icke medfört
någon svårighet för mig att hålla arbetet framme. Men som bekant växlar

25 — Justitieombudsmannens iimlctsberättclse Ull 1!)18 års riksdag.

194

göromålens omfattning i en och samma domsaga högst väsentligt under
olika år och olika tider av året. Min erfarenhet har därför visat, att då
göromålen hopat sig över det normala — vilket här i regel inträffat några
gånger under året, beroende på förekomsten av rannsakningar, större mål,
som på en gång föreligga till avgörande, samt på sistone de besvärliga
synerna å ecklesiastika boställen — verkliga svårigheter förelegat att i tid
medhinna arbetet. Och det lider icke det minsta tvivel att, om domsagan
varit uppdelad i två tingslag, dessa svårigheter skulle hava varit väsentligt
mindre, i synnerhet om tingslagen varit olika stora.

Den erfarenheten torde också vara ganska allmän bland landets häradshövdingar,
att den nuvarande expeditionstiden av allenast något över tre
veckor är alldeles otillräcklig i landets större domsagor, som utgöra ett
tingslag, samt att det för arbetets jämna och gilla gång är förmånligare
med två tingslag än med ett.

Häradshövdingen i Södra Möre domsaga: De allmänna tingssammanträdena
kräva städse tre rättegångsdagar. Vid hemkomsten från ett
sådant sammanträde återstår alltså endast 3 1/2 veckor till följande allmänna
sammanträde. Tillkommer härvid något vidlyftigare extraarbete

— rannsakningar med häktade, prästgård ssyner, landstingsmannaval, ägodelningsrättssammanträden,
mera betungande arbeten på domarämbetets
vägnar, statistik, granskning av redogörelser för förmynderskap o. s. v.

— och detta inträffar synnerligen ofta, möta mycket stora svårigheter inom
nämnda tidrymd medhinna att ej blott uppsätta och justera konceptdombok
och konceptprotokoll med vad därtill hörer utan även därefter få utgående
expeditioner färdiga. Det är synnerligen svårt att åvägabringa
en något så när jämn arbetsfördelning för biträdena i domsagan, utan
dessa måste understundom jäktas; och ändock kan inträffa, att icke allt
medhinnes till stadgad tid.

För mig personligen blir följden av den korta expeditionstiden, att
jag städse måste tänka på, huru allt arbetet skall kunna medhinnas, och
alltid känner mig jagad. Även om jag skulle söka och erhålla ledighet
från ett följande tingssammanträde, förlänges icke därigenom expeditionstiden,
utan arbetet måste fortgå lika forcerat.

Därest expeditionstiden skulle ytterligare förkortas, till exempel genom
införande i domsagan av särskilda inskrivningsting — något som dock ej
är ifrågasatt —, skulle arbetsförhållandena bliva synnerligen vanskliga.

Med min rika erfarenhet från domsagor med olika tingsindelningar
kan jag med ganska stor bestämdhet påstå, att från domhavandens synpunkt
uppdelning i två tingslag med allmänna tingssammanträden ställer

— 1918 —

195

sig väsentligen bättre än endast ett tingslag med sådana sammanträden.
Särskilt medför den längre expeditionstiden lugnare arbetsförhållanden för
såväl domhavanden som hans biträden samt möjliggör lika stor arbetsprodukt
med färre sådana.

Häradshövdingen i Torna och Bara domsaga: Å allmänt tingssammanträde
härstädes förekomma ofta ett stort antal till domboken hörande mål och
ärenden, 80 ä 100 (stundom flera) lagfartsärenden, 100 å 150 (stundom flera)
inteckningsärenden samt en mängd bouppteckningar och andra ärenden, hörande
till de s. k. småprotokollen. Med avseende härå och då hänsyn jämväl
tages dels till de här ofta förekommande extra förrättningarna (särskildt
brottraålsrannsakningar), dels ock till det betydande antalet expeditionsärenden,
torde det vara otvivelaktigt, att den tid av en månad, som ordföranden
i häradsrätten har att disponera för utarbetande av de å allmänt
tingssammanträde handlagda mål och ärenden, är mycket knappt tillmätt
och att domaren således för utförande av det omfattande och ofta svåra
arbete, som åligger honom, ingalunda förfogar över så lång tid, som för
ett omsorgsfullt utförande av arbetet rimligen kunnat påfordras. Jag anser
således, att i denna domsaga, som dock i fråga om tillgång på rättsbildade
biträden hittills varit bland de mera lyckligt lottade, svårigheter med avseende
å det domaren påvilande arbete mött på den grund att domsagan
utgör endast ett tingslag.

n o^o j t

Beträffande den i skrivelsen framställda andra frågan får jag såsom
min mening anföra att, därest domsagan varit indelad i två tingslag, de
i denna, liksom i andra domsagor nödvändiga vikariaten kunnat så anordnas,
att domaren för utförande av det egentliga tingsarbetet kunnat disponera
något längre tid, vilket torde hava varit för rättsskipningen synnerligen
önskvärdt. Jämväl för upprätthållande av expeditionsgöromålens
jämna gång torde fördelningen i två tingslag enligt min mening hava
varit förmånligare. Att en dylik uppdelning vore till betydande olägenheter
för rättsväsendet i andra avseenden, lärer vara uppenbart, men
härom ävensom om de utvägar, som kunde stå till buds för dessa olägenheters
avhjälpande, torde det ej tillkomma mig att i anledning av justitieombudsmannens
skrivelse avgiva något yttrande.

För vinnande av största möjliga snabbhet i rättsskipningen är det, på
sätt jag förut utvecklat, från den rättssökande allmänhetens synpunkt ett
givet önskemål, att varje domsaga borde utgöra blott ett tingslag. Därigenom
uppnås största antalet tingssammanträden. Frågan år blott, huruvida

— 1918 —

196

i större domsagor arbetet för domaren kan bliva för forcerat och betungande
genom de i domsaga med sådan tingsordning tätt på varandra följande
sammanträdena. Av de ovan återgivna yttrandena gå emellertid de flesta
i den riktning, att en anordning med ett tingslag i stort sett är att föredraga
framför indelning i två tingslag. Jag har därför i dessa yttranden
funnit ett stöd för framläggande av ytterligare förslag om förening av
tingslag i sådana domsagor, där detta med hänsyn till föreliggande förhållanden
över huvud låter sig göra.

För att anordningen med ett tingslag i en stor och svårskött domsaga
lämpligen skall låta sig genomföra, torde fordras vissa betingelser.
Först och främst måste tillräcklig arbetskraft vara att tillgå och arbetet
å domarkansliet på lämpligt sätt organiseras, därvid det givetvis är en stor
förmån, om tillgång finnes till skrivbiträde, som kan uppsätta småprotokoll.
Vidare torde meddelande om utslag i större och vidlyftigare mål ävensom
förnyad handläggning av sådana mål i regel uppskjutas över ett sammanträde,
vilket i fråga om uppskov med handläggningen jämväl ur parternas
och ombudens synpunkt är önskvärt, enär de därigenom i god tid före
varje ny handläggning få tillfälle att taga del av det vid föregående rättegångstillfället
förda protokoll.

Man kan invända, att i så fall någon fördel ej är vunnen av anordningen
med ett tingslag, då målen i allt fall uppskjutas på åtta veckor i
stället för fyra. Denna invändning finner jag dock ej fullt befogad; man
bör nämligen fasthålla, att endast de större målen böra på dylikt sätt uppskjutas,
varemot de mindre målen, vanliga kravmål och smärre brottmål
m. fl., i regel böra kunna uppskjutas till nästföljande sammanträde, liksom
utslag i sådana mål böra meddelas å nästa sammanträde efter överlämnandet.
För den rättssökande allmänheten är det dock väsentlig skillnad,
om tillfälle förefinnes att få rättegångsmål behandlade endast fem eller tio
gånger om året, och än större är skillnaden i fråga om småprotokollsärenden,
som i domsaga med ett tingslag kunna förekomma till behandling tolv gånger
om året men i domsaga med två tingslag endast sju gånger årligen.

De olägenheter för domaren, som anordningen med ett tingslag utan
tvivel kan medföra i form av anhopning av arbetet m. m., synas mig emellertid
till största delen kunna undanröjas med sådana anordningar, som ovan sägs.

Såsom jag redan i 1916 års ämbetsberättelse (sid. 231) omnämnt,
har med anledning av riksdagens ovan omförmälda skrivelse den 19 maj
1915 det däri avhandlade ämne upptagits till behandling inom justitiedepartementet,
och torde utarbetade lagförslag i ämnet, avseende bl. a. införande
av särskilda sammanträden i häradsrätt för handläggning av vissa
slag av enklare mål och ärenden, komma att genom kung), propositioner

— 1918 —

197

framläggas för riksdagen. Enligt förslag till lag om häradsrätts sammansättning
vid handläggning av vissa mål och ärenden skall i tingslag,
där konungen så prövar nödigt,'' häradsrätten under eller mellan de
lagtima tingen hålla sammanträden med tremansnämnd för handläggning
av vissa i lagen närmare angivna mål och ärenden.

Berörda lagförslag, vilkas syfte också är att åstadkomma en snabbare
rättsskipning vid våra underdomstolar å landet, hänför sig emellertid allenast
till vissa mål och ärenden av enklare beskaffenhet och bör fördenskull
i varje fall icke göra föreningar av tingslag överflödiga. Även efter nämnda
lagstiftnings framtida ikraftträdande torde sammanslagningar av tingslag,
där så ske kan, vara på sin plats såsom i sin mån befordrande rättsskipningens
snabbhet.

Här nedan följa tolv framställningar rörande förening av tingslag eller
ändrad tingsordning, vilka jag efter avgivandet av min förra ämbetsberättelse
avlåtit till Kungl. Maj:t.

1. Framställning rörande omreglering av Marks, Vedens och
Bollebygds samt Ås och Gäsene domsagor. I

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit en
så lydande framställning.

»Uti min till 1916 års riksdag avlåtna ämbetsberättelse (sid. 233) har
jag på anförda skäl uttalat såsom ett önskemål, att för vinnande av största
möjliga snabbhet i rättsskipningen domsagorna i allmänhet borde omfatta
endast ett tingslag. 1 detta sammanhang framhöll jag, att särskilt i södra
och mellersta Sverige förhållandena numera, framför allt till följd av förbättrade
järnvägsförbindelser och andra kommunikationsleders utveckling,
som ägt rum under senare årtionden, flerstädes möjliggjorde sammanslagning
av tingslag. Bland de domsagor, beträffande vilka jag funnit åtgärd
i sådan riktning kunna ifrågakomma, äro Marks, Vedens och Bollebygds
samt Ås och Gäsene domsagor.

Förstnämnda domsaga är indelad i tre tingslag, Marks härad med
tingsställe i Skene, Vedens härad med tingsställe i Borås och Bollebygds
härad med tingsställe i Fläskjum. I domsagan hållas sålunda, då annat
icke föreskrivits, ting enligt 1734 års tingsordning, d. v. s. tre lagtima ting
om året.

Ås och Gäsene angränsande domsaga är indelad i två tingslag, Ås härad
med tingsställe i Väby och Gäsene härad med tingsställe i Ljung. I vart —

1918 —

198

derå av tingsSlagen hållas sålunda jämlikt kungl. förordningen den 17 maj
1872 årligen fem allmänna tingssammanträden förutom slutsammanträden.

Med hänsyn därtill att häradshövdingen i Marks m. fl. härads domsaga
J. H. O. Wold, enligt vad jag inhämtat, denna dag erhållit nådigt
avsked från sitt ämbete, har jag emellertid funnit mig böra underställa
Eders Kungl. Maj ts prövning, huruvida icke omreglering av de båda
domsagorna lämpligen borde äga rum, innan häradshövdingbefattningen i
nyssnämnda domsaga åter tillsättes.

Ås och Gäsene domsaga är med avseende å invånarantalet den näst
minsta i riket. Dess folkmängd utgjorde vid 191? års ingång 19,359 invånare,
därav 10,008 i Ås och 9,351 i Gäsene tingslag. Däremot hör Marksdomsagan
till de folkrikaste i landet. Densamma hade nämligen vid
angivna tidpunkt 50,588 invånare, därav 33,593 i Marks, 10,050 i Vedens
och 6,945 i Bollebygds tingslag. Efter ifrågasatt inkorporering av Torpa
socken med Borås stad, varom utredning pågår, komine Vedens härads
folkmängd emellertid att minskas med cirka 3,300 personer.

Berörda olikhet emellan de båda domsagorna med avseende å invånarantalet
medför givetvis en väsentlig skillnad i fråga om den respektive
domare påvilande arbetsbördan. Sålunda lärer, bortsett från tillfälliga
undantag, med fog kunna sägas, att domarens arbetsbördac i Marks-domsagan
är synnerligen betungande, under det att arbetet i Ås och Gäsene
domsaga knappast räcker till full sysselsättning för domhavanden. Uti
det av tillkallade sakkunniga (f. d. revisionssekreteraren A. E. Sjöstrand
m. fl.) den 9 juli 1912 avgivna betänkande angående åtgärder till förbättrande
av de hos häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdenas
avlöningsförhållanden m. m. hava dessa sakkunniga också funnit domhavanden
i sistnämnda domsaga hava den lättaste arbetsbördan av alla
i riket och därför vid beräknande av domarens arbetsbörda i övriga
domsagor betecknat denna i varje domsaga med visst jämförelsetal i förhållande
till arbetsbördan i Ås och Gäsene domsaga, såsom minimum betecknad
med 1. Med stöd av verkställd utredning har arbetsbördan i
Marks-domsagan under perioden 1905—-1909 av de sakkunniga angivits
med jämförelsetalet 3,329.

Med hänsyn till Ås och Gäsene domsagas ringa folkmängd synes
mig en sammanslagning av de båda tingslagen i denna domsaga självfallet
böra komma till stånd. Vid övervägande av möjligheterna för en
dylik sammanslagning har emellertid av mig bland annat beaktats, att
inom domsagan icke finnes någon plats, som med hänsyn till förefintliga
kommunikationer skulle lämpa sig såsom gemensam tingsstad för dessa

— 1918 —

199

två tingslag^ På grund av kommunikationsförhållandena hava båda häradenas
invånare sin gemensamma huvudsakligaste handelsplats och centrum
i övrigt i Boras, ehuru staden ligger något utanför domsagans nuvarande
gränser. Boras torde än mera komma atr bliva centrum för bägge
häradena, sedan den nybyggda järnvägen mellan^ Borås och Ulricehamn,
som till sin huvudsakliga sträckning går genom Ås härad, numera blivit
öppnad för allmän trafik. Den lämi digaste platsen för en gemensam tingsstad
för dessa bada tingslag är därför alldeles otvivelaktigt Borås.

. Beträffande vidare Marks-domsagan synes mig förening av tingslag för
avhjälpande av nu rådande långsamhet i rättsskipningen i domsagan vara
av behovet alldeles särskilt pakallad. Bortsett från den handlägjning av
vissa ärenden, som kan äga rum å de särskilda sammanträdena för tingens
avslutande, föreligger i övrigt för den rättsökande allmänheten mö i likhet
att få rättsärenden upptagna till behandling av häradsrätten endast tre
gånger om året. Ett dylikt förhållande, särskilt i trakter med sådan livlig
samfärdsel å skilda områden, som inom ifrågavarande domsaga är rådande5,
maste inför nutida krav å snabbhet i rättsskipningen te sig synnerligen
otillfredsställande.

Med hänsyn till de båda ifrågavarande domsagornas olika storlek och
de särskilda tingslagens belägenhet synes mig en sådan omreglering av
domsagorna, att Vedens och Bollebygds härad överföras till nuvarande
As och Gäsene domsaga, under det att Marks härad bildar egen domsaga,
innebära den rationellaste lösningen av frågan. Därigenom kunde ovanberörda
önskemål, att vardera domsagan borde utgöra allenast eU tingslag?
jämväl bliva realiserat, något som genom annan reglering av tingslagen
i de båda domsagorna svårligen skulle kunna ske. Överfördes
allenast Vedens härad från Marks-domsagan till Ås och Gäsene domsaga,
kunde väl samtliga tre tingslag i denna förenas till ett tingslag med tingsstad
i Borås, varemot sammanslagning av Marks och Bollebygds härad till ett
tingslag med hänsyn till kommunikationsförhållandena lämpligen icke
kunde äga rum. Marks härad genomskäres nämligen av Borås -Varbergs
järnväg, och dess invånare äro i fråga om järnvftgsförbindelse hänvisade
enbart till denna kommunikationsled, varemot inbyggarna i Bollebygds
hiirad äro hänvisade till Borås - Göteborgs järnväg. Mellan dessa två härad
finnes däremot ej någon direkt järnvägsförbindelse, utan måste en resa
däremellan per järnväg företagas över Borås, vilket med hänsyn till Skene
tingsställes belägenhet innebär en betydande omväg. Skulle därför Marks
och Bollebygds härad komma att tillsammans utgöra en domsaga, torde
annan möjlighet ej löreligga än att bibehålla dem såsom två skilda tingslag.

— lots —

200

I detta sammanhang torde här böra anmärkas, att berörda kommunikationsförhållanden
torde hava övat inverkan vid den förändring i indelning
av häradsskrivardistrikt (fögderier), som träder i kraft vid årsskiftet.
Under det att hittills Ås och Gäsene härad i förening med Kullings
härad utgjort Kullings fögderi samt Marks, Vedens och Bollebygds
härad tillsammans utgjort Marks fögderi, skall från och med år 1918
Marks härad ensamt utgöra Marks fögderi samt Ås, Gäsene, Vedens och
Bollebygds härad tillsammans Borås fögderi. En omreglering av domsagorna
på det av mig föreslagna sättet skulle alltså medföra, att domsagor
och fögderier komme att sammanfalla, och kunde domsagorna då
med fördel erhålla fögderierna motsvarande benämningar: Marks domsaga
och Borås domsaga.

Genom en dylik reglering komme de båda domsagorna att i fråga
om folkmängden bliva ungefär lika stora, i det att Marks domsaga komme
att få något över 33,000 samt Borås domsaga — efter Torpa sockens inkorporering
med Borås stad — cirka 33,000 invånare. Båda domsagorna
komme därigenom att i avseende å folkmängden utgöra medelstora domsagor.
Av rättsstatistiken framgår, att av domarens i Marks-domsagan
arbetsbörda icke fullt 1/3 faller på Vedens och Bollebygds härad, ilven
efter frånskiljandet av dessa två härad skulle således domaren i sistnämnda
domsaga likväl få störrre arbetsbörda än domaren i Borås domsaga.

För den rättssökande allmänheten synes en förening av Ås, Gäsene,
Vedens och Bollebygds härad till ett tingslag med gemensam tingsstad i
Borås i allmänhet icke innebära några olägenheter, utan i stort sett
tvärtom vara till fördel för densamma.

Vad först angår Ås härad, så hava de 8 närmast Borås belägna socknarna
i häradets södra del kortare väg till Borås än till nuvarande tingsstället
i Väby, som icke ligger invid järnväg. Den nya järnvägen Borås
—Ulricehamn går genom häradet, och icke från någon ort inom detsamma
är avståndet till station vid denna järnväg större än lx/2 mil. Allenast
beträffande de 3 nordligaste socknarna överstiger berörda avstånd 1 mil.
Men från dessa socknar är å andra sidan en knapp mil till Blidsbergs
och söder därom belägna järnvägsstationer å Falköpings—Ulricehamns
järnväg, med vilken samtrafik torde komma att anordnas av Borås—
Ulricehamns järnväg.

Beträffande Vedens härad, som redan nu har tingsställe i Borås,
skulle den föreslagna föreningen av tingslag icke medföra annan förändring
än förmånen av tätare tingssammanträden, nämligen 10 i stället
för de nuvarande 3 eller, om man medräknar slutsammanträdena, 12 i

— 1918 —

201

stället för 6, .således en högst väsentlig förbättring i fråga om rättsskipningens
snabbhet.

Samma förmån skulle genom den föreslagna regleringen inträda beträffande
Bollebygds och Marks tingslag var för sig. Vad åter Ås och
Gäsene tingslag beträffar, i vilka 1872 års förordning redan nu tillämpas,
skulle antalet tingssammanträden ökas från nuvarande 5 till 10
eller, inberäkna! slutsammanträdena, från 7 till 12.

Vad vidare angår Bollebygds härad, som nu har tingsställe i Fläskjum
invid Bollebygds järnvägsstation å Borås—Göteborgs järnväg, skulle tingsställets
förläggande till Borås för de tingsbesökande nödvändiggöra en
järnvägsresa dit. Avståndet mellan Bollebygd och Borås är emellertid
endast 25 kilometer, och järnvägsresan tager endast cirka 40 minuter i
anspråk. Dessutom lärer Borås sedan gammalt vara häradets avsättningsort
för lantmannaprodukter och hemalster.

Vidkommande slutligen Gäsene härad är dess nuvarande tingsställe
Ljung beläget vid järnvägen mellen Borås och Herrjunga, 31 kilometer
från Borås, dit järnvägsresan tager något över 1 timmas tid i anspråk.
På platsen finnes för närvarande gästgivargård, men enligt meddelad
uppgift lär befaras, att gästgivarrörelseu inom den närmaste tiden kommer
att nedläggas. Sker detta, lär möjlighet icke förefinnas för rättens
ledamöter och tingsmenigheten att på platsen erhålla mat. Denna omständighet
talar i sin mån för lämpligheten av tingsställets förflyttning
till Borås, över huvud torde det vara olämpligt att hava tingsställena
förlagda till mindre orter å landet, som den rättssökande allmänheten
icke har anledning att för annat ändamål än tingsuppvaktning besöka.
För de rättssökande kan det också ofta vara en förmån att å den ort,
där tingsstaden är belägen, hava tillgång till juridiskt biträde i och för
utförande av rättegångar och andra tingsärenden. Från alla synpunkter
torde det städse vara lämpligast, att tingsstället är förlagt till en huvudort
för domsagan. Sett från denna synpunkt kan ej någon annan
ort än Borås ifrågakomma såsom tingsplats. Några avsevärt ökade kostnader
för tingsuppvaktning torde tingsställets förflyttning till Borås icke
behöva medföra för de rättssökande. Med hänsyn till förefintliga tåglägenheter
torde det nämligen som regel bliva möjligt för de tingsbesökande
att ej behöva uppoffra mera än en dag för tingsuppvaktningen
i Borås. Ej heller nämndemännen från häradet skulle, om tillbörlig hänsyn
härtill tages vid ordnandet av deras tjänstgöringsskyldighet, vid tingssammantrfldena
behöva uppehålla sig i Borås mer än en dag.

För Gäsene tingslagsbor torde tingslagens sammanslagning och tingsstadens
förflyttning till Borås onekligen i viss mån medföra olägenheter

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1918 års riksdag.

202

i jämförelse med nu rådande ordning. Detta bliver emellertid alltid förhållandet
för en del av en domsagas befolkning, då reglering av dess
tingslag äger rum. Då en dylik reglering såsom i detta fall med hänsyn
till den ökade snabbheten i rättsskipningen medför så väsentliga fördelar
för domsagan i dess helhet, böra dock de lokala särintressena få giva
vika. Jag har i andra härmed likartade ärenden framhållit, att frågor
om förening av tingslag gälla ett viktigt statsintresse samt att staten i
fråga om ordnandet av landets rättsskipning, där så behövs, bör göra sin
myndighet gällande gentemot mer eller mindre ensidiga bygdeintressen.
Skulle åt dessa tillmätas avgörande betydelse, skulle förening av tingslag,
huru önskvärd och behövlig ur rättsskipningens synpunkt sådan än vore,
sällan eller aldrig kunna komma till stånd.

Vidkommande tingshusfrågan torde denna ej behöva lägga hinder i
vägen för en sammanslagning av tingslagen. Tingshuset i Väby uppgives
vara en gammal byggnad av trä samt lär ej på lång tid hava undergått
någon renovering. Om tingshuset skulle användas såsom sådant för en
längre framtid, torde detsamma med nödvändighet böra undergå en genomgripande
förändring och nyinredning. Bliver tingsstället däremot förflyttat
till annan plats, torde antagligen en förmånlig försäljning av tingshuset
med tillhörande tomt kunna åstadkommas.

Tingshuset vid Ljung är däremot väl underhållet och i gott skick.
Skulle dess användning såsom tingshus ej vidare bliva erforderlig, uppgives
det dock ej vara osannolikt, att häradet ändock kan vilja bibehålla
detsamma att användas för allmänna sammanträden och dylikt.

Tingshuset i Fläskjum uppgives vara litet, men i gott skick. Beläget
i den ganska tätt bebyggda Fläskjums by i omedelbar närhet av Bollebygds
järnvägsstation kan det möjligen utan svårighet försäljas, eller kan
måhända i allt fall annan framtida användning finnas för detsamma.

Vad slutligen Vedens härads tingshus beträffar, är detta centralt beläget
inom Borås stad på en häradet tillhörig tomt. Det är uppfört av
sten i två våningar, men torde redan för sin nuvarande användning vara
väl litet till utrymmet, vadan det i befintligt skick icke lärer kunna användas
såsom tingshus för hela domsagan. Emellertid uppgives å tingshustomten
finnas utrymme för en tillbyggnad, tillräckligt stor att i sådant
fall fylla behovet av ökat utrymme.

Inom vartdera av Ås och Gäsene tingslag finnas nu 12 nämndemän.
Efter tingslagens sammanslagning kunde enligt domhavandens av mig inhämtade
mening det förutvarande antalet nämndemän med fördel bibe -

— 1918 —

203

hållas Under förutsättning att sammanträdena komme att taga två dagar
i anspråk, kunde nämligen då tjänstgöringen så ordnas, att ena dagen
ansloges i huvudsak för mål och ärenden från Ås och Gäsene härad samt
andra dagen för mål och ärenden från Vedens och Bollebygds härad,
och borde i så fall nämnd från respektive härad tjänstgöra å de olika dagarna,
så att nämndens person- och lokalkännedom fortfarande finge göra
sig gällande.

Det förtjänar slutligen anmärkas, att redan tidigare förslag varit uppe
att sammanföra delar av Marks-domsagan med Ås eller Gäsene härad till
eu domsaga. Enligt mig meddelad upplysning skulle enligt ett justitiestatsministerns
memorial av den 17 februari 1847 Vedens, Bollebygds och
Gäsene härad utgöra en domsaga med gemensam tingsstad i Borås; detta
förslag skulle emellertid sedermera hava ändrats sålunda, att V edens härad
efter dåvarande häradshövdingens avgång från ämbetet i stället skulle
förenas med As och Gäsene härad. Av vilken anledning saken sedan fatt
förfalla, har jag icke varit i tillfälle att inhämta.

Jämväl nya lagberedningen har ansett Ås och Gäsene domsaga vara
för liten att bibehålla i sin nuvarande omfattning och föreslog i sitt betänkande
av år 1884 angående rättegångsväsendets ombildning, att ifrågavarande
två härad skulle sammanslås med Redvägs härad till eu domkrets.

Jag har i ett likartat ärende (1917 års ämbetsberättelse sid. 260)
framhållit vådan av alltför små domsagor med otillräcklig inkomst för
vederbörande domare, enär nämligen en ekonomiskt fullt oberoende ställning
för domarkåren är ett synnerligen viktigt, ja oeftergivligt önskemål.
Denna synpunkt är enligt min mening värd beaktande järn vid i förevarande
fall. Enligt av häradshövdingen i Ås och Gäsene domsaga mig
lämnad uppgift uppgick domsagans behållna inkomst för år 1916 allenast
till något under 6,500 kronor, vilken inkomst emellertid förgår 1917, då
i motsats till år 1916 rättsbildat biträde med hänsyn till pågående jordregisterarbete
funnits i domsagan, torde hava minskats med 400 a 500
kronor. Den behållna inkomsten av domsagan för år 1917 kunde därför
icke sättas högre än till ungefär 6,000 kronor, vilket skulle innebära, att
domsagan i ekonomiskt hänseende är den sämsta i riket. Detta synes mig
utgöra ytterligare ett skäl, som talar för den av mig nu föreslagna omregleringen
av de båda domsagorna.

I detta sammanhang må slutligen framhållas, att eu sådan omreglering
förutsätter ändrad fördelning av de tjänstgöringspenningar, som äro
anslagna åt häradshövdingarna i de nuvarande domsagorna. Tjänstgöringspenningar
utgå till domaren i Marks-domsagan med 3,500 kronor, vilket är

— 1918 —

204

det högsta belopp, som i sadant hänseende förekommer, men till domai''en i
As och Gäsene domsaga med allenast 800 kronor. Kommer omreglering
av domsagorna till stånd, bör givetvis tjänstgöringspenningarna för domaren
i Borås domsaga ökas med skäligt belopp.

Med stöd av vad sålunda anförts och under åberopande dels av riksdagens
underdåniga skrivelse den 19 maj 1915 angående ändrade bestämmelser
rörande rättsskipningen å landet, med vilken skrivelses syftemål
denna framställning torde stå i full överensstämmelse, dels ock det allmänna
uttalande rörande sammanslagning av tingslag, som förekommer i
ingressen under avd. III i 1918 års ämbetsberättelse, får jag härmed i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida omreglering av Marks, Vedens och Bollebygds samt Ås och Gäsene
domsagor må kunna verkställas på ovan föreslaget sätt eller sålunda,
att Vedens och Bollebygds tingslag överföras från förstnämnda domsaga
till As och Gäsene domsaga samt att ifrågavarande fyra tingslag, som
denna domsaga således skulle komma att omfatta, förenas till ett tingslag
med tingsställe i Borås.»

2. Framställning angående förening av tingslagen i Sydöstra

Hälsinglands domsaga. I

I detta ämne har jag den 51 december 1917 till Konungen avlåtit en
så lydande framställning:

»Sydöstra Hälsinglands domsaga omfattar för närvarande två tingslag,
Ala tingslag med tingsställe i Söderala och Enångers tingslag med tingsställe
alternerande i Enånger och i Lugnet. Vid 1917 års ingång hade
det förra tingslaget 24,238 och det senare 6,324 invånare, hela domsagan
således 30,562 invånare.

Jämlikt 3 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående häradsting
hållas alltså i vartdera tingslaget årligen, utom särskilda sammanträden
för tingens avslutande, fem allmänna tingssammanträden.

Huvudorten inom domsagan är Söderhamn. Från Söderala, beläget
vid järnvägen Kilafors—Stugsund, är avståndet till nämnda stad endast 6
kilometer. Enånger är beläget norrut från Söderhamn på ett avstånd
därifrån av något över 3 mil. Från Söderhamn till Enångers tingslags
norra gräns är avståndet efter allmänna kustlandsvägen ungefär 5 mil.

Mellan Söderhamn och Enånger finnes för närvarande icke någon
järnvägsförbindelse. Sådan förbindelse kommer emellertid till stånd genom
ostkusthanan, vars byggande påbörjats.

— 1918 —

205

Av senaste i tryck föreliggande rättsstatistiska uppgifter, avseende år
1912, inhämtas, att under nämnda år vid Ala tingslags häradsrätt handlades
65 tvistemål, 149 brottmål och 798 ansöknings- och anmälningsärenden.
Motsvarande antal mål och ärenden utgjorde samma år vid Enångers
tingslags häradsrätt resp. 48, 73 och 276.

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.)
framhöll jag, att det för vinnande av snabbhet i lagskipningen framstode
såsom ett principiellt berättigat önskemål, att domsagorna i allmänhet omfattade
var och en blott ett tingslag, och fann jag det uppenbart, att i ett
flertal domsagor förhållandena möjliggjorde sammanslagning av tingslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de domsagor,
beträffande vilka jag ansåg en dylik sammanslagning kunna ifrågasättas,
bland dem Sydöstra Hälsinglands domsaga, en cirkulärskrivelse med
anhållan om yttrande i ämnet.

Häradshövdingen Wilh. Moberg, vilken i anledning därav till mig inkommit
med yttrande, har däld anfört att, då någon annan plats än Söderhamn
icke lämpade sig till gemensamt tingsställe för båda tingslagen sammanslagna,
men järnvägsförbindelse mellan staden och norr därom inom
domsagan belägna orter ännu saknades, frågan om tingslagens sammanslagning
torde böra anstå, till dess sådan förbindelse genom ostkustbanan
kommit till stånd.

Uå jag emellertid med hänsyn till de i domsagan föreliggande förhållandena
för min del icke kan finna berörda, emot sammanslagningen
anförda skäl vara av avgörande beskaffenhet, anser jag mig redan nu böra
draga frågan därom under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

För invånarna i Ala tingslag, som inrymmer ungefär 4/s av domsagans
hela folkmängd, äro fördelarna av en sådan sammanslagning så uppenbara,
att de näppeligen behöva närmare utvecklas. Tingslagets tingsställe är nu
beläget vid Söderala anhaltstation något över V2 mil utanför Söderhamn,
och det säger sig självt, att det för den rättssökande allmänheten bör vara
fördelaktigare att få tingsstället förlagt till själva staden, som de hava
anledning att besöka jämväl för andra angelägenheters ombesörjande än
tingsuppvaktning. Över huvud är det olämpligt, att tingsställena äro förlagda
till mindre orter å landet, där det t. ex. för tingsbesökande kan
möta svårigheter att i händelse av behov erhålla mat och logi. Ett önskemål
är, att tingsstaden i varje tingslag är förlagd till centrum eller det
mest betydande samhället i tingslaget. Redan nu är för övrigt domaren
bosatt i och domarkansliet förlagt till Söderhamn.

Beträffande Enångers tingslag ställer sig saken onekligen något olika.

— 1018 —

206

Det måste medgivas, att invånarna uti detta tingslag få väsentligt längre
väg till det nya tingsstället i Söderhamn och att ökade kostnader för
tingsbesök måste följa därav. A andra sidan är avståndet, 3 ä 5 mil,
för norrländska förhållanden ej så betydande och, enligt meddelad uppgift,
torde under åtminstone hälften av året båtförbindelse med staden finnas.
De olägenheter, som genom tingslagens förening och den gemensamma
tingsstadens förläggande till Söderhamn i antydda hänseenden skulle uppstå
för Enångers tingslagsbor, synas mig emellertid mer än väl uppvägas
av de fördelar, som föreningen skulle medföra för domsagan i dess helhet
genom snabbare rättsskipning. 1 stället för 5 allmänna tingssammanträden
skulle det bliva 10 om året, och handläggning av småprotokollsärenden
skulle förekomma 12 gånger årligen i stället för allenast 7.

Avseende bör ock fästas därvid, att invånarna i Enångers tingslag utgöra
endast cirka J/5 av domsagans folkmängd samt att antalet mål och ärenden
i detta tingslag, på sätt rättsstatistiken utvisar, är ringa. För ombesörjande
av sina rättsärenden vid tinget torde tingslagsborna i stor utsträckning
kunna anlita nämndemän eller andra ombud till undvikande
av personlig inställelse, där sådan icke är nödvändig.

Att lokalintresset i den ort, som vid sammanslagning av tingslag
mister sitt gamla tingsställe, i regel motsätter sig sammanslagningen, är
helt naturligt och lärer aldrig kunna undvikas, men skulle avgörande betydelse
tillmätas sådant motstånd, skulle eu förening av tingslag sällan
eller aldrig komma till stånd. Rättsskipningens ordnande är ett viktigt
statsintresse, och staten synes mig därför i sådana frågor böra göra sin
myndighet gällande gentemot de lokala bygdeintressena.

För domhavanden torde det vara en uppenbar förmån att genom
tingslagens förening få allt sitt huvudsakliga arbete förlagt till en
plats, där han är bosatt och har sitt kansli samt tingsstället med arkiv
ock är beläget. Detta måste självfallet innebära tidsbesparing samt underlätta
arbetet för domhavanden, och är därför ock en förändring i rättsvårdens
intresse.

Då en sammanslagning av de båda ifrågavarande tingslagen skulle
sta i full överensstämmelse med syftemålet i riksdagens skrivelse den 19
maj 1915 rörande åstadkommande av snabbare och för de rättssökande
lättare tillgänglig rättsskipning å landet, får jag, med åberopande tillika av
vad jag i ingressen under avd. III i 1918 års ämbetsberättelse anfört rörande
förening av tingslag i allmänhet, härigenom i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Sydöstra Hälsinglands domsagas nuvarande två tingslag må förenas till
ett tingslag med tingsställe i Söderhamn.»

— 1918 —

207

3. Framställning angående förening av tingslag i Medelpads

östra domsaga.

1 detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit eu
så lydande framställning.

»Medelpads östra domsaga omfattar för närvarande fyra tingslag, nämligen
Njurunda, Sköns, Ljustorps och Indals tingslag.

Domsagans folkmängd uppgick vid 1917 års ingång till 50,727 invånare,
därav i Njurunda tingslag 9,772, i Sköns tingslag 25,881, i Ljustorps
tingslag 8,184 och i Indals tingslag 6,890.

För domsagans samtliga tingslag gäller 1734 års tingsordning, och
hållas i Sköns tingslag årligen tre men i vart och ett av de övriga tingslagen
endast två lagtima ting, vartdera tinget omfattande allenast ett sammanträde
med i allmänhet fem rättegångsdagar i Sköns tingslag och tre
rättegångsdagar i vart och ett av de övriga tingslagen utom särskilda
dagar för tingens avslutande.

På sätt av min ämbetsberättelse till 1916 års riksdag (sid. 234)framgår,
avlät jag på sin tid cirkulärskrivelse till häradshövdingarna i åtskilliga
domsagor, bl. a. Medelpads östra domsaga, med anhållan om yttrande,
huruvida förening av tingslag i respektive domsaga lämpligen kunde
ifrågakomma.

Med anledning härav har häradshövdingen i domsagan C. E. Bengtsson
till mig inkommit med yttrande i ämnet, och inhämtas därav i huvudsak
följande.

Domsagan genomflytes av de ansenliga vattendragen Ljunga älv och
Indalsälven, och inom densamma finnas tätt befolkade industridistrikt med ett
stort antal sågverk och trämassefabriker, tillhörande enskilda personer eller
bolag, vilka hava sitt forum vid resp. tingslags häradsrätt. Dessa ävensom
andra förhållanden medföra, att inom domsagan förekomma ett stort antal
mål och ärenden, vilka kräva snabbare handläggning och avgörande, än
nuvarande tingsordning medgiver. Särskilt gäller detta beträftande ärenden
rörande lagfart, inteckning och förmynderskap. Men även i fråga om
ringare brottmål, särskilt angående förseelser mot kungl. förordningarna
angående försäljning av brännvin, av vin och Öl samt av alkoholfria
drycker m. m. i de fall, då kränkande av sedlighet och god ordning satts
i fara, samt i fråga om vissa krav- och leveransmål kunna de med lång
mellantid förekommande ordinarie sammanträdena av häradsrätten icke anses
motsvara berättigade anspråk på snabbhet i rättsskipningen. På den grund

— 1918 —

208

hava ock särskilda sammanträden för dylika måls skyndsamma avgörande
understundom mast hållas på vederbörande sökandes bekostnad.

Behovet av förändrad tingsordning i enlighet med kungl. förordningen
om häradsting den 17 maj 1872 har därför, anför häradshövdingen Bengtsson
i nämnda yttrande, synts honom fullt uppenbart och endast i fråga
om tiden, nar en sådan förändring borde genomföras, kunde tvekan råda.
tillkomsten av den sedan länge planerade, numera påbörjade ostkustbanan
hade dittills av häradshövdingen Bengtsson ansetts utgöra ett nödvändigt
villkor för en sammanslagning av tingslagen. Nämnda järnväg kommer
att längs kusten genomlöpa de tre utmed densamma belägna tingslagen,
nämligen Njurunda, Sköns och Ljustorps tingslag. Denna järnvägs tillkomst
kommer sålunda att medföra en avsevärd lättnad i samfärdseln
mellan namnda tingslag och Sundsvalls stad, inom vilken eller i vars närhet
i händelse av förening av tingslagen ett för dessa gemensamt tingshus
lämpligen bör förläggas.

I. fråga om de yttre förhållanden, som kunna vara av betydelse vid
provning av tragan om sammanslagning av tingslagen, må följande framhållas.

, i lvj ur undra tingslag, som omfattar endast Njurunda socken, är tingshuset
beiäget vid Ivyrkmon vid allmänna landvägen från Sundsvall söderut
iB Hälsingland i närheten av Njurunda gamla kyrka och Ljunga älv, 1,8 mil
tran Sund svaH. Ursprungligen uppbyggt till folkskola, har det 1910 undergått
ombyggnad, sa att det numera motsvarar rimliga anspråk på tin«nsus.
Avståndet från den mest avlägset belägna byn inom tingslaget, Ortsjön,
utgör till tingsstället 1,9 mil och till Sundsvalls stad alltså 3,7 mil.
hian Stockviks sågverk i norra delen av socknen är avståndet 10 kilometer
till tingsstället och 8 kilometer till Sundsvall. Under seglationstiden
r regel sträckande sig från den 1 maj till den 15 december, finnes regelbunden
angbatsförbmdelse mellan Värsta, beläget vid Ljunga älv omkring
2 kilometer från tingshuset, och andra platser vid älven, å ena, samt Sundsvall,
a andra sidan.

■ , *-Sköns tingslag, omfattande Sköns, Timrå och Alnö socknar, finnes

icke tingshus, utan hallas tingen sedan flera tiotal år tillbaka i en bondgård
i Ljusta belägen vid allmänna landsvägen 1 kilometer från Sköns
kyrka och 8 kilorneter från Sundsvall. Under seglationstiden har Alnö
och de tätt bebyggda kustorterna inom tingslaget goda ångbåtsförbindelser
med staden. Avståndet från tingsstället i Ljusta utgör till Risgränsbyn
kRometer n<>IT ^ kilometer och till Njurunda sockengräns i söder 15

I Ljustorps tingslag, omfattande Ljustorps, Hässjö och Tynderö sock —

1918 —

209

nar, finnes ej heller tingshus, utan hava sedan många tiotal år tillbaka
tingen hållits i bondgårdar, för närvarande i Krigsbyn, 1 kilometer från
Hässjö kyrka vid allmänna landsvägen mellan Sundsvall och Härnösand.
Tingsstället är beläget 33 kilometer från Sundsvall, och avståndet från den
fjärmast belägna byn inom tingslaget, Bredsjön i Ljustorps socken, utgör
3,9 mil till tingsstället och 5,8 mil till Sundsvall. Under seglationstiden
finnas regelbundna ångbåtsförb:ndelser mellan Sundsvall, å ena, samt Stafreviken,
belägen vid Ljustorps sockenvägs förening med allmänna landsvägen,
och åtskilliga vid kusten belägna orter inom Hässjö och Tynderö socknar,
å andra sidan.

I Indals tingslag, omfattande Indals, Indals-Lidens och Holms socknar,
finnes jämförelsevis nytt tingshus, beläget i Byn vid Indals-Lidens kyrka
5,1 mil från Sundsvall. Tingshuset är invigt år 1904 och får anses motsvara
tidens fordringar på en sådan byggnad. Avståndet från den fjärmast belägna
byn inom tingslaget, Fagerviken i Holms socken, utgör 3,9 mil till
tingsstället och 8,i mil till Sundsvall. Under seglationstiden finnes ångbåtsförbindelse
å älven från Indals-Liden till Sundsvall, vilken förbindelse
dock knappast kan benämnas regelbunden. Detta tingslag sträcker sig i motsats
till de tre övriga tingslagen icke ut till Bottniska viken, och inom detsamma
finnas ej fabriker eller andra anläggningar förindustriell verksamhet.

Av det anförda finner häradshövdingen Bengtsson det framgå, att
goda skäl finnas för sammanslagning av åtminstone de tre utmed kusten
belägna tingslagen med ett gemensamt tingsställe i Sundsvalls stad eller
i dess omedelbara närhet. Senast i och med ostkustbanans färdigbyggande
borde detta äga rum. Och det kunde ifrågasättas, huruvida icke även utan
denna järnvägsförbindelse sammanslagningen borde kunna genomföras,
utan att ändock befogade klagomål över för dryga kostnader för tingsresor
i anledning därav skulle kunna anföras av tingslagsborna. I sådant hänseende
torde man i varje fall icke kunna vänta invändningar från invånarna
i Njurunda eller Sköns tingslag, vilka äro belägna närmast intill
Sundsvall. Invånare i Ljustorps tingslag skulle däremot genom sammanslagningen
onekligen tillskyndas sådana kostnader i viss ökad grad.
Emellertid kunde det häremot framhållas, dels att de tingslagssbor, som äro
bosatta vid kusten eller i dess närhet, under seglationstiden skulle i berörda
hänseende få det förmånligare ställt dels ock att avstånden från Hässjö
och Tynderö socknar till staden under de månader, Klingerfjärden och
Alnösundet ligga tillfrusna, med hänsyn till då anlitade vintervägar bliva
ansenligt förkortade.

I fråga om Indals tingslag har häradshövdingen Bengtsson uttalat den
uppfattningen, att detsamma borde bibehållas såsom särskilt tingslag, där 27

— Justitieombudsmannens ämbetsberältclse till 19!S års riksdag.

210

vid dock av honom medgivits, att invånarna i Indals socken och de södra de
lama av Holms socken i stort sett icke skulle bliva ytterligare betungade
i anseende till tingsresor, i händelse detta tingslag förenades med de övriga
tingslagen i domsagan med tingsstället förlagt till Sundsvall. Tingslagets
deltagande i kostnaderna för uppförande av ett nytt gemensamt tingshus
skulle emellertid kunna anses utgöra en obillig tunga på tingslagets
invånare, då dessa för en del år tillbaka fått vidkännas kostnaderna för
det nuvarande tingshusets byggande. Häradshövdingen Bengtsson har ock
framhållit, att rättsordningen i tingslaget, inom vilket icke förekomma
sådana rörliga förhållanden som inom de andra tingslagen, enligt hans
förmenande kunde nöjaktigt tillgodoses enligt nu gällande tingsordning.

Av den förebragta utredningen finner jag det framgå såsom uppenbart,
att förhållandena i domsagan för tillgodoseende av berättigade anspråk
på snabbhet i rättsskipningen kräva snar förändring av den nu
inom domsagan tillämpade tingsordningen. Domsagan är till en början i
fråga ‘om’ folkmängden en av de största i riket; därtill kommer vidare,
att inom domsagan omkring mynningarna av Ljunga älv och Indalsälven,
utmed kusten i övrigt samt på Alnön den norrländska trävaruindustriens
tätast befolkade centra äro belägna. Ur rättsskipningens synpunkt måste
det anses såsom ett direkt missförhållande, att de många och viktiga, ofta
stora värden avseende rättsärenden, vartill en livlig industriell verksamhet
och en utvecklad ekonomisk samfärdsel giva anledning, i regel icke kunna
bliva föremål för domstolsbehandling mer än två eller tre gånger under
loppet av ett år. Den långsamhet i rättegångsförfarandet, som oundvikligen
bliver en följd av rådande tingsordning, framstår ock såsom särskilt betänklig
i fråga om lagfarts- och inteckningsväsendet; när det gäller så tätt
bebyggda och befolkade trakter, har befolkningen kännbart behov av relativt
täta tingssammanträden för att få hithörande ärenden av häradsrätten
behandlade. Det torde för övrigt icke kunna förnekas, att förtroendet för
en rättsskipning, som fungerar med en sådan otidsenlig långsamhet som
1734 års tingsordning, löper fara att rubbas och förminskas. Redan från
denna synpunkt sett måste det anses vara av ej ringa vikt att i görligaste
mån undanröja ifrågavarande missförhållande.

Vid sammanslagning av tingslagen, vare sig alla eller blott de tre
utmed kusten belägna, kan såsom plats för tingsstad icke ifrågakomma
någon annan ort än Sundsvall, som är huvudcentrum för hela landskapet
och ur kommunikationssynpunkt är att föredraga framför varje annan plats
i domsagan. Detta är obestridligt beträlfande Njurunda och Sköns tings —

1918 —

211

lag, som ligga närmast Sundsvall, men icke heller i fråga om Ljustorps
tingslag torde befogade invändningar kunna göras mot dess tingsställes
förflyttande till Sundsvall; åtminstone synas mig de nackdelar, som
en dylik förflyttning medför genom därav föranledda längre tingsresor
och ökade kostnader för tingsbesök, fullt uppvägas av de genom tingslagets
sammanslagning med nämnda tingslag uppkommande fördelarna,
bestående i väsentligt ökat antal tingssammanträden och sålunda snabbare
rättsskipning.

Beträffande tidpunkten för sammanslagningens verkställande finner
jag för min del denna åtgärd icke böra anstå, tills ostkustbanan blivit
färdigbyggd. Av utredningen i ärendet framgår, att avstånds- och kommunikationsförhållandena
inom domsagan äro sådana, att sammanslagningen
utan avsevärda olägenheter bör kunna komma till stånd oavsett tillkomsten
av ostkustbanan, vars färdigbyggande sannolikt kommer att
dröja många år ännu.

Vidkommande Sköns och Ljustorps tingslag äro de nuvarande tingsstadsförhållandena
i synnerlig grad ägnade att stödja kravet på omedelbara
åtgärders vidtagande för en förändring i nu föreslaget hänseende.
I båda dessa tingslag hållas nämligen tingen av häradsrätten, på sätt ovan
omförmälts, i förhyrda lokaler i bondgårdar. Detta stötande missförhållande,
såvitt jag har mig bekant tämligen enastående i landet, synes
mig med hänsyn till rättens värdighet samt domarens och allmänhetens
berättigade anspråk snarast möjligt böra undanröjas. Genom tingslagens
sammanslagning undvikes uppförande av särskilda tingshus i vart och ett
av dessa båda tingslag. För tingslagens tingshusbyggnadsskyldiga invånare
bliver det otvivelaktigt ekonomiskt fördelaktigare att tillsammans
bekosta uppförande av nytt gemensamt tingshus.

I ovannämnda äinbetsberättelse (sid. 233) har jag framhållit det såsom
ett principiellt berättigat önskemål, att varje domsaga borde omfatta
blott ett tingslag, detta för vinnande av önskvärd snabbhet i rättsskipningen.
Såsom jag tillika framhållit, är dock berörda önskemål flerstädes
på grund av alltför vidsträckta avstånd, bristande kommunikationer eller
förefintligheten av nya, dyrbara tingshusbyggnader omöjligt att realisera.
Sistnämnda synpunkter torde man icke helt kunna frånse vid bedömande
av frågan, huruvida det från Sundsvall mest avlägset belägna tingslaget,
Indals tingslag, lämpligen bör förenas med övriga tre tingslag eller fortfarande
bibehållas såsom eget tingslag. Det kan icke utan allt fog invändas,
att tingslagets belägenhet, avståndet till Sundsvall och de ej fullt
tillfredsställande kommunikationerna dit göra saken åtminstone i viss mån
tveksam. För egen del anser jag emellertid betänkligheterna i berörda

— 1018 —

212

hänseende icke vara av den avgörande beskaffenhet, att möjligheten av
en dylik förening helt och hållet bör lämnas ur sikte vid blivande utredning
i ärendet. För sakens vidare prövning i denna del torde det vara av
viss vikt att fa utrönt, i vad mån utsikt må föreligga att finna annan
användning för tingshuset vid Indals-Liden. Angående kostnaderna för
uppförandet av byggnaden, som nu är cirka 14 år gammal, saknas upplysning
i ärendet. Alldeles uteslutet torde det emellertid icke vara, att
tingshuset kan bliva använt för kommunalt eller annat ändamål. T och
för sig finner jag icke heller avståndsförhållandena så avsevärda, att desamma
böra lägga hinder i vägen för tingslagets förening med övriga
tingslag. På sätt Iramgår av en härvid fogad bilaga, innehållande av
vederbörande länsmän meddelade uppgifter rörande avstånden från vissa
angivna orter i Njurunda, Ljustorps och Indals tingslag till nuvarande tingsställe,
resp. till Sundsvalls stad, utgör avståndet från byarna i södra delen av
sistnämnda tingslag till Sundsvall endast 2 å 3 mil. Från byarna längre norroch
västerut växlar avståndet till Sundsvall mellan cirka 5 och 8 mil,
vilket för norrländska förhållanden icke torde te sig så avskräckande.
På ostkustbanan, å vilken station torde komma att förläggas i närheten
av övergången över Indalsälven, bliver färdigbyggd, kommer detta att i
sin mån förkorta resorna till Sundsvall och innebära en högst väsentlig
förbättring av kommunikationerna dit. Vidare är att märka, att invånarna
i de längst västerut i Holms socken belägna byarna Fagerviken och Hullsjön
vid resor till Sundsvall i allmänhet lära begagna sig av järnvägen
Ange— Sundsvall, till vilken avståndet uppgives vara ungefär 3 mil. Slutligen
bör ej förbises, att Indals tingslag till folkmängden, som utgör allenast
cirka 6,900 personer, är det minsta av alla tingslagen. Vid den
under året förrättade inspektionen i domsagan har jag också inhämtat,
att såväl domboks- som småprotokollsärenden vid tingen i detta tingslag
äro jämförelsevis så få till antalet, att från denna synpunkt föga fog
torde förefinnas att bibehålla tingslaget såsom eget sådant.

Vilka avsevärda fördelar det innebär för domhavanden att få såväl
tings- som kansligöromålen förlagda till en och samma plats, ligger i öppen
dag. Därigenom undvikas de numera ofta med dryga kostnader förenade
tingsresorna, som i en domsaga med så många tingslag måste taga avsevärd
tid i anspråk och verka splittrande på domarens arbete. Särskilt i
en så stor och svårskött domsaga som denna torde detta vara till största
gagn för arbetet. Vad kostnadsfrågan särskilt beträffar, kunna resorna
med hänsyn till nu rådande höga priser verka i hög grad betungande
för domhavanden.

1918 —

213

Vid uppförande av Bytt tingshus i Sundsvall bör givetvis tillses, att
detsamma kommer att inrymma jämväl ändamålsenliga brandfria arkivlokaler.
Genom att få jämväl arkivet för hela domsagan förlagt till
tingshuset kommer arbetet för domhavanden att än vidare underlättas.

På framställning av justitieombudsmannen blevo för en del år sedan
tingslagen i grann domsagan, Medelpads västra domsaga, sammanslagna
till ett tingslag med tingsställe i Sundsvall. Detta exempel synes mig
mana till efterföljd. Förslaget därom möttes på sin tid av ett visst motstånd,
men, enligt vad jag vid den under innevarande år förrättade inspektionen
i domsagan inhämtat, torde numera allmän tillfredsställelse rå''!a
med den nya anordningen.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då en sammanslagning
av tingslag inom domsagan skulle stå i full överensstämmelse med riksdagens
skrivelse den 19 maj 1915 rörande åstadkommande av snabbare
och för de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning å landet, får jag
härigenom i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t matte taga
under övervägande, huruvida samtliga nuvarande fyra tingslag i Medelpads
östra domsaga må kunna förenas till ett tingslag med tingsställe i Sundsvall
eller alternativt, därest så anses lämpligen icke kunna ske, huruvida,
med bibehållande av Indals tingslag såsom eget sådant, Njurunda, Sköns
och Ljustorps tingslag må kunna förenas till ett tingslag med tingsställe
i nämnda stad.»

Vid skrivelsen var fogad ovan omnämnda bilaga, så lydande:

»Uppgift å avstånden från vissa orter i Njurunda, Ljustorps och Indals
tingslag till vederbörande tingsställe, resp. till Sundsvalls stad.

Ortsjön—Kyrkmons tingsställe i Njurunda 1,9 mil;

Björkön— » » » 5 .......................... L2 * >

Galtström— » » * 9 ........................... 1>6 * •

Bredsjön*)—Krigs byns	tingsställe i Hässjö 3,9 nymil;	—Sundsvall 5,8 nymil;
Ljustorps kyrka—»	5 » » 2,0 9	» 4,0 » ;
Bye— »	» 9 * 0,9 9	4,1 » ;
Norrkrånge— »•	» 9 »1,2 »	» 4,4 » .

*) Vflglängden från Bredsjön är beräknad från närmsta delen av byn eller så långt
allmän väg finnes; för beräkning av våglängden till bortre delen av byn får ytterligare
en mil tilläggas.

— 1918 —

214

Åvike bruk—Krigsbyns tingsställe i Hässjö 1,5 ny mil;—Sundsvall 4,6 nymil
Ytterå— » » » > 1,6 » » 4,7

Åkörö » » » » 2^4 » » 4. 9 »

Tynderö kyrka—» » » > l^g » » 4*5 ,

Lidensboda—Byns tingsställe vid Indals-Lidens kyrka 2,3 nymil;

Loviken— »
Fagerviken*)— »
Hullsjön**)— »

Holms kyrka— »
Ase— »

Högsjö— »

Ny säter— »

Sula— »

Indals kyrka— »
Östanskär— »

» » »

> > »

» » »

» > »

» » »

> » »

» » >

> * »

—Sundsvall 7,4 nymi]
» 3,0 nymil;

—Sundsvall 6,8 »

» 3,9 nymil;

—Sundsvall 8,1 »

» 3,3 nymil;

—Sundsvall 5,2 »

» 1,4 nymil;

—Sundsvall 5,4 »

* 3,1 nymil;

—Sundsvall 2,2 »

» 3,5 ny mil;

—Sundsvall 2 å 2,4 »

» 3,3 nymil;

—Sundsvall 3,3 »

» 3,8 nymil;

—Sundsvall 2,8 >

» 2,3 ny mil;

—Sundsvall 2,8 »

’ 2,9 nymil;

—Sundsvall 3,1 » .

) Vanliga färdsättet är med båtar eller på isen över Leringssjöarna till Torpshammars
järnvägsstation, dit avståndet är 3 nymil.

**) Väg var redan år 1915 under brytning från Hullsjön i Stöde till Stöde järnvägsstation
och uppgives nu vara färdig.

— 1918 —

215

4. Framställning angående ändrad tingsordning i Västerbottens

södra domsaga.

I detta ämne hade jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande skrivelse.

»Västerbottens södra domsaga omfattar tre tingslag, nämligen Nordmalings
och Bjurholms tingslag med tingsställe vid Nyåkers järnvägsstation,
Umeå tingslag med tingsställe i Umeå samt Degerfors tingslag med
tingsställe i Degerfors, ungefär 1,5 kilometer från Vindelns järnvägsstation.
Domsagan hade vid 1917 års ingång en folkmängd av 51,881 invånare,
därav 14,798 i Nordmalings och Bjurholms, 28,816 i Umeå och 8,267 i
Degerfors tingslag. I anseende till folkmängden är domsagan numera den
9:de i riket. Till arealen omfattar densamma icke mindre än 84,23 kvadratmil.

I vartdera av tingslagen hållas årligen tre lagtima ting enligt 1734
års tingsordning. I det av särskilda sakkunniga år 1912 framlagda betänkandet
ang. åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna anställda
rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden är domarens i domsagan
arbetsbörda betecknad under perioden 1897—1901 med jämförelsetalet
3,606 och under perioden 1905—1909 med jämförelsetalet 3,578, vilket
utvisar relativt stor arbetsbörda.

På sätt 1916 års ämbetsberättelse (sid. 234) utvisar, avlät jag på sin
tid till häradshövdingarna i åtskilliga domsagor — bland dem Västerbottens
södra domsaga — beträffande vilka jag ansåg sammanslagning av tingslag
kunna ifrågasättas, en cirkulärskrivelse med anhållan om yttrande, huruvida
dylik åtgärd i domsagan lämpligen kunde ifrågakomma.

Uti sitt med anledning därav till mig avgivna yttrande avstyrkte
häradshövdingen Axel Reuterskiöld på anförda skäl sammanslagning av
tingslag inom domsagan. Häradshövdingen Reuterskiöld åberopade i sådant
hänseende bl. a., dels att frågan om domsagans delning, varom förslag
år 1902 framlagts av dåvarande justitieombudsmannen, inom en ej
avlägsen framtid, i sammanhang med Umeå stads läggande under landsrätt,
kunde tänkas ånyo bliva aktuell, dels att i varje fall samtliga tingslags
förening till ett tingslag med hänsyn till arbetsbördans storlek och
svårigheten att anskaffa dugliga rättsbildade biträden å kansliet skulle
komma att i hög grad för domaren försvåra eller rent av omöjliggöra att
på ett tillfredsställande sätt sköta domsagan, dels oek att tingslagens in —

15)18 —

216

bördes läge, de betydande avstånden samt tingshusförhållanden dessutom
i och för sig lade hinder i vägen för båda de alternativ, som över huvud
kunde ifrågakomma, nämligen en förening av samtliga tingslag till ett
eller en förening av Nordmalings och Bjurholms tingslag med Degerfors
tingslag.

Enär å Umeå tingslag folie cirka 60 å 65 procent av domarens arbete,
skulle alltför ojämn fördelning uppstå genom detta tingslags förening
med något av de andra. Någon förflyttning av tingsstället från Umeå kunde
ej ifrågakomma, då där funnes ett ändamålsenligt och i gott skick varande
tingshus med bostadsvåning för domaren samt brandfritt och väl anordnat
arkiv. Avståndet mellan Umeå och de längst bort belägna orterna
i de två andra tingslagen utgjorde omkring 10 mil. Även i Nyåker funnes
rymligt tingshus i mycket gott skick.

I likhet med häradshövdingen Reuterskiöld anser jag, att i de föreliggande
förhållandena bestämda hinder möta för förening av tingslag
inom domsagan. Beträffande den av häradshövdingen Reuterskiöld berörda
frågan om domsagans delning låter det tänka sig, att denna domsaga
och angränsande Västerbottens västra domsaga, vilken också är en
stor och svårskött domsaga, lämpligen kunde uppdelas på tre domsagor.
Särskilt efter tillkomsten i en framtid av tvärbanan Hällnäs—Lycksele —
Stensele torde vissa förutsättningar härför finnas. År 1912 föreslog dåvarande
justitieombudsmannen delning av Västerbottens västra domsaga,
en åtgärd som Kungl. Maj:t emellertid genom beslut den 9 september
1915 fann icke för det dåvarande böra vidtagas. Frågan härom står
således alltjämt öppen och dess lösning torde anstå allenast i avbidan
på inlandsbanans och eventuellt ock föreslagna tvärbanors färdigbyggande
(1917 års ämbetsberättelse sid. 270—274). Uppslaget om dessa två domsagors
uppdelning i tre sådana synes mig förtjänt att framdeles, när saken
åter kan bliva aktuell, komma under omprövning och bliva föremål för
närmre utredning.

Skulle emellertid dylik uppdelning icke komma till stånd, torde sådan
delning av denna domsaga, som av häradshövdingen Reuterskiöld antydes,
i sammanhang med Umeå stads förläggande under landsrätt kunna ifrågakomma.
En del av Umeå tingslag, nämligen Vännäs socken, borde då
lämpligast sammanföras med de två andra nuvarande tingslagen till en domsaga
med gemensamt tingsställe i Vännäs, sombleve den mest centrala platsen
i ett sålunda bildat tingslag. Den övriga delen av Umeå tingslag skulle i
sa fall jämte Umeå stad utgöra en domsaga. De sålunda bildade dom —

1018 —

sagorna skulle i anseende till folkmängden bliva ungefär lika stora; enligt
folkmängdssiffrorna vid 1917 års början skulle invånarantalet nämligen bliva
för den förra domsagan cirka 29,400 och för den senare ungefär 29,000.

För att råda bot på de nu förefintliga olägenheterna i rättsskipningen,
som följa av den allt jämt tillämpade 1734 års otidsenliga tingsordning
och som göra sig mest gällande i det folkrikaste tingslaget, Umeå tingslag,
med dess livligare och mera utvecklade ekonomiska samfärdsel, har
emellertid häradshövdingen Reuterskiöld framlagt ett förslag, som kan
genomföras utan reglering av tingslagsindelningen. Av honom föreslås
nämligen, att med tillämpning av bestämmelsen i 11 § i kungl. förordningen
den 17 maj 1872 ang. ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting tingsordning med 5 allmänna tingssammanträden om året
måtte införas i tingslaget. De stora fördelar, som därigenom vunnes
genom skyndsammare behandling av mål och ärenden, syntes häradshövdingen
Reuterskiöld ej motvägas av olägenheten för nämnden att
nödgas sammanträda sju gånger om året i stället för sex, och ej heller
torde domhavandens arbete i avsevärd mån försvåras genom en sådan
ändring.

Detta förslag anser jag värt beaktande. Det synes vara obestridligt,
att med den nu rådande långsamheten i rättsärendens behandling åtminstone
beträffande Umeå tingslag befogade krav på snabbhet i lagskipningen
äro långt ifrån tillgodosedda och att verkligt behov av förbättring i
detta hänseende föreligger. Ur rättsvårdens synpunkt framstår det otvivelaktigt
såsom ett missförhållande, att i orter med livlig ekonomisk utveckling
rättegångsmål icke skola kunna komma under domstolsbehandling
mer än högst tre gånger under loppet av ett år.

Genom införandet av 1872 års tingsordning i tingslaget skulle uppnås
en icke oväsentlig fördel för den rättssökande allmänheten; därigenom
skulle nämligen antalet rättegångstillfällen under året ökas från tre till
fem samt småprotokollsärenden komma att vinna handläggning sju gånger
om året i stället för sex.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härigenom i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida med tillämpning av stadgandet i 11 § i ovannämnda nådiga
förordning den 17 maj 1872 i Umeå tingslag inom Västerbottens södra
domsaga må införas tingsordning med fem allmänna tingsammanträden
om året.»

28 — Justitieombudsmannens ä in belsbe rättelse till 1018 års riksdag.

218

5. Framställning angående förening av tingslagen i
Västerbottens norra domsaga.

I detta ämne bar jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning:

»Västerbottens norra domsaga består för närvarande av två tingslag,
Skellefteå tingslag med tingsställe vid Skellefteå samt Malå och Norsjö
tingslag med tingsställe i Norsjö by, belägen på ett avstånd av 35 kilometer
från Bastuträsks station å norra stambanan.

Domsagan hade vid 1917 års ingång en folkmängd av 48,221 invånare,
därav 38,948 i Skellefteå tingslag och 9,273 i Malå och Norsjö tingslag.

I Skellefteå tingslag höllos tidigare jämlikt kungl. brev den 6 december
1872 årligen åtta allmänna tingssammanträden, fem under vårtinget
och tre under hösttinget.

Enligt kungl. brev den 26 maj 1876 förenades Malå och Norsjö socknar,
vilka förut tillhört skilda tingslag, till ett tingslag, i vilket två lagtima
ting skulle hållas, ett vinterting och ett höstting.

År 1910 väcktes av Norsjö kommun fråga om förändring av då gällande
tingsordning med den motivering, att under rådande förhållanden endast
två ordinarie tingssammanträden inom tingslaget visat sig vara otillräckliga,
dels på grund av folkmängdens ökning dels ock med hänsyn till långsamheten
i alla rättsärendens behandling, i det att alla på häradsrättens avgörande
beroende ärenden till följd av de få tingssammanträdena bleve
fördröjda under oskäligt lång tid. Därvid åberopades såsom exempel, att
till rätten ingivna handlingar kunde kvarstanna hos rätten ungefär 6 månader,
varigenom särskilt egnahemsrörelsen försvårades.

Över Norsjö kommuns berörda framställning avgavs yttrande av, bl. a.,
häradshövdingen i domsagan A. Hedborg, vilken — med framhållande
därav, att antalet mål och ärenden i Malå och Norsjö tingslag vore synnerligen
ringa i jämförelse med antalet rättsärenden i Skellefteå tingslag —
såsom sin mening uttalade, att rättsärendenas frekvens i det förra tingslaget
antagligen icke på länge bleve så stort att fyra ordinarie tingssamsammanträden
i tingslaget behövdes.

1 anledning av den gjorda framställningen föreskrev Eders Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 27 augusti 1912, dels att från och med år
1913 skulle i Malå och Norsjö tingslag hållas, utom ett lagtima vinterting
och ett lagtima höstting, jämväl ett lagtima sommarting å tid, som bestämmes
i 2 kapitlet 1 § rättegångsbalken, dels ock att i anledning härav
det fjärde allmänna sammanträdet under vårtinget i Skellefteå tingslag

— 1918 —

219

från och med samma år skulle indragas, så att där skulle under vårtinget
hållas allenast fyra allmänna sammanträden.

Den sålunda föreskrivna tingsordningen är ännu i domsagan gällande.

På sätt av min ämbetsberättelse till 1916 års riksdag (sid. 234) framgår,
avlät jag på sin tid cirkulärskrivelse till häradshövdingarna i åtskilliga
domsagor, bland dem Västerbottens norra domsaga, med anhållan
om yttrande, huruvida förening av tingslag i resp. domsaga lämpligen kunde
ifrågakomma.

Uti sitt med anledning därav till mig avgivna yttrande har häradshövdingen
Hedborg såsom sin mening uttalat, att sammanslagning av
tingslagen i domsagan väl lämpligen kunde ifrågasättas, men med hänsyn
till domsagans vidsträckta omfattning endast under förutsättning, att
tre av de ordinarie tingssammanträdena i det gemensamma tingslaget —
i februari, juni och oktober — hölles i Norsjö samt de övriga sju sammanträdena
i Skellefteå. Skedde en sådan sammanslagning av båda tingslagen,
komme båda tingslagens invånare att få sina önskningar tillgodosedda.

Häktade från Malå och Norsjö tingslag kunde rannsakas å tingshuset
i Skellefteå, såvitt ej brottet vore svårare och föranledde till rannsakning
på stället eller inkallande av ett större antal vittnen, då rannsakning borde
företagas i Norsjö. Då de häktade under tiden från häktandet till första
rannsakningen och mellan rannsakningarna städse förvarades å kronohäktet
i Umeå, vore det lättare och billigare att transportera de häktade till
Skellefteå, dit järnväg funnes, än till Norsjö, dit det vore 3 1/2 mils landsvägsresa
från Bastuträsks järnvägsstation.

En förening av tingslagen på föreslaget sätt skulle givetvis underlätta
domarens arbete, då han befriades från resor för tingsavslutningarna i
Norsjö och från en del rannsakningar därstädes, och skulle sålunda medföra
nytta för såväl allmänheten som domaren. Ansåges sammanslagning
av tingslagen däremot icke böra ske under annat villkor, än att alla tingssammanträdena
hölles på samma ställe, borde någon dylik sammanslagning
ej komma till stånd.

1 likhet med häradshövdingen Hedborg anser jag det icke kunna ifrågasättas,
att de två tingslagen förenas till ett med gemensamt tingsställe,
vare sig i Skellefteå eller annorstädes. Avståndsförhållandena lägga bestämda
hinder i vägen därför.

Häradshövdingen Hedborgs förslag, att de båda tingslagen skulle för —

1918 —

220

enas till ett tingslag med två tingsställen, anser jag med hänsyn till de
i domsagan förefintliga förhållandena vara värt beaktande. Jämlikt 2 § av
kungl. förordningen om häradsting den 17 maj 1872 skulle i det nya tingslaget
hållas tio allmänna tingssammanträden om året, därav sju i Skellefteå
och tre å nuvarande Malå och Norsjö tingslags tingsställe i Norsjö by.
Att låta tingssammanträdena inom ett och samma tingslag hållas alternerande
å två olika tingsställen strider visserligen mot hittills i allmänhet
radande ordning, men ett exempel på sådan anordning finnes förut. I
Jukkasjärvi lappmarks tingslag inom Gällivare domsaga hållas nämligen
sammanträdena omväxlande i Kiruna och i Vittangi. Införandet av sådan
tingsordning därstädes berodde självfallet på de oerhörda avstånden däruppe
i rikets nordligaste domsaga. Samma skäl gäller emellertid i lika hög
grad beträffande Skellefteå-domsagan. Malå socken ligger inom lappmarken,
och en blick på kartan visar, att avståndet till Skellefteå är högst betydande.
I fråga om Lappland med dess från riket i övrigt avvikande avstånds-
och kommunikationsförhållanden torde det vara fullt befogat att
tillämpa undantagsregler även i fråga om tingsordningen, på sätt här är
föreslaget. Jag tvekar därför för min del ej att förorda häradshövdingen
Hedborgs förslag, som jag finner praktiskt lämpligt. Därigenom skulle ock,
på sätt häradshövdingen Hedborg framhållit, båda tingslagens invånare få
sina intressen tillgodosedda.

Förslagets genomförande skulle medföra, att å alla tingssammanträden
i det gemensamma tingslaget, vare sig de hållas i Skellefteå eller i Norsjö,
småprotokollsärenden från hela domsagan finge handläggas. Detta skulle
innebära en högst väsentlig förbättring, mest för Malå och Norsjö tingslagsbor,
men även, ehuru i mindre grad, för invånarna i Skellefteå tingslag.
Handlingarna i lagfarts- och inteckningsärenden m. fl. dylika ärenden kunna
ju ingivas eller med posten insändas till domarkansliet mellan sammanträdena.
Småprotokollsärenden från hela domsagan skulle alltså kunna upptagas
till behandling tolv gånger om året i stället för nu nio gånger i
Skellefteå tingslag och sex gånger i det andra tingslaget.

Däremot ligger det i sakens natur, att rättegångsmål, såväl tvistemål
som brottmål, borde fördelas efter de hittillsvarande tingslagen, så att
mål från nuvarande Malå och Norsjö tingslag komme att utsättas till
handläggning vid sammanträde, som hålles i Norsjö, och mål från Skellefteå
tingslag vid sammanträde i Skellefteå.

I Norrland torde tingsresorna med hänsyn till de stora avstånden ofta
verka besvärande för domaren, i det de taga åtskillig tid i anspråk och splittra
hans arbete, frånsett att de, särskilt numera,! även kunna verka ekonomiskt
betungande. Genom en förening av tingslagen på föreslaget sätt skulle väl

— 1918 —

221

de tidsödande tingsresorna till Norsjö icke helt och hållet upphöra men
likväl i väsentlig grad minskas därigenom, att särskilda sammanträden för
tings avslutande icke vidare komme att hållas i Norsjö utan endast i
Skellefteå samt att rannsakningar med häktade, på sätt häradshövdingen
Hedborg föreslagit, i minskad utsträckning kulle hållas i Norsjö. Det är
således alldeles otvivelaktigt, att en dylik förening av tingslagen skulle
i väsentlig mån underlätta domarens arbete. Då domsagan måste räknas
till de relativt stora och svårskötta, saknar detta icke sin betydelse.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag härigenom i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Västerbottens norra domsagas nuvarande två tingslag må förenas till
ett tingslag med bibehållande av de nuvarande tingsställena vid Skellefteå
och i Nors jö by samt med den anordning i fråga om tingssammanträden as
hållande, som ovan blivit föreslagen.»

6. Framställning angående sammanslagning av tingslag

i Luleå domsaga. I

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

»Luleå domsaga omfattar för närvarande tre tingslag, nämligen överLuleå
tingslag med tingsställe i Boden, Neder-Luleå tingslag med tingsställe
i Gammelstad, beläget vid järnvägen mellan Boden och Luleå, 9
kilometer från sistnämnda stad, samt Jockmocks lappmarks tingslag med
tingsställe i Jockmocks kyrkostad.

Folkmängden i domsagan uppgick vid 1917 års ingång till 37,348
invånare, därav 18,130 i Over-Luleå tingslag, 12,494 i Neder-Luleå tingslag
och 6,724 i Jockmocks lappmarks tingslag.

Beträffande Över-Luleå och Neder-Luleå tingslag har Kungl. Maj:t med
stöd av 11 § i kungl. förordningen om häradsting den 17 maj 1872
förordnat, att i vartdera tingslaget årligen skall hållas vårting och höstting
med två allmänna tingssammanträden under vårtinget och ett under
hösttinget, förutom erforderliga särskilda sammanträden för tingens avslutande.
1 Jockmocks lappmarks tingslag hållas sedan ett 10-tal år tillbaka
årligen två lagtima ting, ett vinterting och ett höstting.

— 1918 —

222

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.)
framhöll jag, att det för vinnande av snabbhet i rättsskipningen framstode
såsom ett principiellt berättigat önskemål, att domsagorna i allmänhet
omfattade var och en blott ett tingslag. Bortsett därifrån, att i många
fall oöverstigliga hinder med hänsyn till domsagornas vidsträckta omfattning
och bristande kommunikationer m. m. kunde möta för realiserandet
av detta önskemål, fann jag det emellertid uppenbart, att förhållandena,
framförallt till följd av förbättrade järnvägsförbindelser och andra kommunikationsleders
utveckling under senare årtionden, flerstädes möjliggjorde
sammanslagning av tingslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de
domsagor, beträffande vilka jag ansåg en dylik sammanslagning kunna
ifrågasättas, bland dem Luleå domsaga, en cirkulärskrivelse med anhållan
om yttrande i ärendet.

Häradshövdingen Nils Johansson har uti sitt med anledning härav
till mig avgivna yttrande anfört följande. Jockmocks lappmarks tingslag
kunde uppenbarligen icke sammanslås med något annat. Beträffande de
. bägge övriga tingslagen funnes icke hinder för sammanslagning därav.
Tingsställena vore belägna på ett avstånd från varandra av tre kvarts
timmes järnvägsresa med talrika tåglägenheter. Det behov av flera sammanträden,
som kunde anses förefinnas för Bodens municipalsamhälle.
skulle genom sammanslagningen bliva tillgodosett.

Uti sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning har nya lagberedningen beträffande ifrågavarande domsaga
anfört, att domsagan skulle utan olägenhet kunna indelas i två domkretsar,
av vilka den ena borde omfatta Över-Luleå och Neder-Luleå tingslag med
tingsstad i Luleå samt den andra borde bestå av Jockmocks lappmarks
tingslag med tingsstad i Jockmock. Från Luleå, anför lagberedningen,
hava de i Över-Luleå mest avlägset boende omkring 12 mil, vilket
avstånd uti ifrågavarande glest bebyggda trakter icke anses synnerligen
långt. 1

1 likhet med nya lagberedningen och häradshövdingen i domsagan
anser jag de båda Luleå-tingslagen böra sammanslås till ett. Det är uppenbart,
att förutsättningarna för en sådan sammanslagning numera föreligga i
långt högre grad än vad som var fallet vid tiden för avgivandet av lagberedningens
ovanberörda betänkande. Kommunikationerna hava nämligen
sedan 1880-talet i högst väsentlig mån förbättrats. Från Boden utgå nu järnvägar
åt fyra olika håll och järnvägen Luleå—Riksgränsen genomskär

— 1918 —

223

båda tingslagen i deras längdriktning. Avståndet mellan Boden och Luleå
är endast 36 kilometer.

Med hänsyn till den livliga utveckling, som under senare årtionden
ägt rum i dessa trakter, torde den nuvarande tingsördningen knappast
kunna anses tillfredsställa befogade krav på snabbhet i rättsskipningen.
Detta gäller, såsom av domhavanden vitsordats, särskilt med avseende å det
inom Over-Luleå tingslag belägna Bodens municipalsamhälle, som har inemot
6,000 invånare.

Det måste ur rättsskipningens synpunkt anses såsom ett missförhållande,
att i orter med utvecklad ekonomisk samfärdsel rättsärenden i regel
icke kunna bliva föremål för domstolsbehandling mer än högst tre gånger
under loppet av ett år. Förtroendet för en rättsskipning, som fungerar
med sådan långsamhet, löper fara att rubbas och förminskas. Redan från
denna synpunkt måste det anses vara av vikt att i görligaste mån undanröja
ifrågavarande missförhållande.

Sammanslagning av ifrågavarande två tingslag skulle medföra, att
i det gemensamma tingslaget årligen komme att hållas minst 5 allmänna
tingssammanträden, och i mån av föreliggande behov kunde antalet sådana
sammanträden enligt Eders Kungl. Maj:ts beprövande ökas intill 10
om året.

Beträffande platsen för tingsstället i det blivande tingslaget måste
valet stå mellan Luleå och Boden. Förslag härom torde tillkomma vederbörande
att framställa under blivande utredning av ärendet. Boden är
beläget mera centralt och i det folkrikare tingslaget, medan å andra sidan
Luleå är länets residensstad och huvudort.

Med stöd av vad sålunda anförts och då den föreslagna åtgärden
skulle stå i full överensstämmelse med syftemålet i riksdagens skrivelse
den 19 maj 1915 rörande åstadkommande av snabbare och för de rättssökande
lättare tillgänglig rättsskipning på landet, får jag härigenom i
underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Över-Luleå och Neder-Luleå tingslag i Luleå domsaga
må förenas till ett tingslag.»

— itus —

224

7. Framställning om förening av tingslag i Torneå domsaga.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
eu så lydande framställning.

»Torneå domsaga omfattar för närvarande fyra tingslag, nämligen
Nedertorneå tingslag med tingsställe vid Haparanda, övertorneå tingslag
med tingsställe i Matarengi, Korpilombolo tingslag med tingsställe i Korpilombolo
kyrkby och Pajala tingslag med tingsställe i Pajala kyrkby.
I vartdera av tingslagen hållas två lagtima ting om året, vinterting och
höstting. I Nedertorneå tingslag, till vilket jämväl hör Haparanda stad.
hållas emellertid under vintertinget två allmänna sammanträden.

Domsagan hade vid 1917 års ingång en folkmängd av 24.368 invånare,
därav i Nedertorneå tingslag 9,357, i Övertorneå tingslag 6,200, i
Korpilombolo tingslag 3,693 och i Pajala tingslag 5,118.

På sätt av min ämbetsberättelse till 1916 års riksdag (sid. 234) framgår,
avlät jag på sin tid cirkulärskrivelse till häradshövdingarna i åtskilliga
domsagor, bland dem Torneå domsaga, med anhållan om yttrande,
huruvida förening av tingslag i resp. domsaga lämpligen kunde ifrågakomma.

Uti sitt med anledning därav till mig avgivna yttrande har häradshövdingen
i domsagan H. Wilh. Widén såsom sin mening uttalat, att den
enda form för sammanslagning av tingslagen, som torde kunna ifrågasättas,
vore dels förening av Korpilombolo och Pajala tingslag till ett sådant
med tingsställe i Pajala dels ock Övertorneå och Nedertorneå tingslags
förening till ett sådant med tingsställe i eller invid Haparanda.

Beträffande de yttre förhållanden, som kunna vara av betydelse vid
sakens bedömande, inhämtas av berörda yttrande bl. a. följande rörande
de två nordligast belägna tingslagen.

Landsvägsnätet inom Korpilombolo tingslag är föga utvecklat och
byarna äro spridda på en yta av över 3,000 kvadratkilometer med en fåtalig
befolkning. Tingslaget utgöres av Korpilombolo och Tärendö socknar.
Avståndet från tingslagets nuvarande tingsställe i Korpilombolo kyrkby
till tingsstället i Pajala utgör 5,2 mil. Tärendö socken har från sin huvudort,
Tärendö kyrkby, en väglängd av 4,1 mil till tingsstället i Korpilombolo
och 4,?. mil till Pajala kyrkby.

Tingshuset i Korpilombolo är i mycket bristfälligt skick och tarvar
grundlig reparation. Det uppgives vara behövligt för socknen för kommunala
ändamål.

— 1918 —

225

Enligt senaste i tryck föreliggande r&ttsstatistiska uppgifter, avseende
år 1912, handlades nämnda år uti Pajala tingslag 87 tvistemål, 130 brottmål
samt 256 ansöknings- och anmälningsärenden. Motsvarande siffror
för Korpilombolo tingslag voro 60 tvistemål, 80 brottmål samt 161 ansöknings-
och anmälningsärenden.

I dessa två tingslag hava tingen under senare år förrättats i följd
efter varandra under en och samma förrätt ni ngsresa. Till föl jd därav
att mål, som antagits komma att å tinget överlämnas till prövning, från
domarens sida gjorts till föremål för ett grundligare förberedande studium,
hava utslag i målen kunnat avkunnas å tingen och dessa sålunda kunnat
omedelbart avslutas. Detta förfarande har iakttagits först och främst i
syfte, att de rättssökande måtte erhålla snabbare besked, än vad fallet
skulle blivit, därest med utslagen skolat anstå till särskilda sammanträden
för tingens avslutande, men jämväl med tanke på, att därigenom
en icke oväsentlig tidsbesparing beredes domaren.

Beträffande Övertorneå och Nedertomeå tingslag inhämtas följande.
Från nuvarande tingsstället i Övertorneå tingslag leder järnväg söderut
till Haparanda. Största arealen av Övertorneå socken är emellertid belägen
norr om tingsstället, och avståndet från detta och till den nordligaste,
vid Torne älv belägna byn inom tingslaget, Pello, är 6 mil. Den största delen
av befolkningen är dock boende inom ett avstånd av ungefär 3 mil
från tingsstället. Övertorneå tingslags tingshus är i gott skick, men torde,
därest det till följd av tingslagens sammanslagning ej vidare bleve såsom
sådant erforderligt, komma att vinna användning för kommunala ändamål.

Antalet handlagda tvistemål, brottmål samt ansöknings- och anmälningsärenden
utgjorde år 1912 i Övertorneå tingslag resp. 67, 88 och
328 samt i Nedertomeå tingslag resp. 48, 176 och 359.

Vid en av häradshövdingen Widén hållen förberedande överläggning i
frågan hava nämndemännen för Korpilombolo socken uttalat sig emot en
sammanslagning av Pajala och Korpilombolo tingslag, under det att nämndemännen
för Tärendö socken ställt sig likgiltiga för saken. Pajala tingslags
nämnd har däremot icke haft något att invända emot sammanslagningen.

För egen del anförde häradshövdingen Widén i huvudsak följande.
Den snabbare rättsskipning, som ett ökat antal ordinarie rättegångstillfällen
medförde, vore väl principiellt sett önskvärd, men vid frågans bedömande
vore dock viktigast att pröva, huruvida föreliggande behov vore
så pass trängande, att det kunde anses uppväga de olägenheter, som med
detsammas tillfredsställande givetvis koinme att följa. Tidigare hade hä 29

— Justitieoinbudsmannens ämbetsber andse till 11)18 års riksdag.

226

radshövdingen Widén icke ansett detta vara förhållandet. En ny omständighet
hade dock år 1915 tillkommit; då hade nämligen kronohäktet
i Pajala blivit indraget, så att de häktade från Pajala och Korpilombolo
tingslag numera jämväl förvarades å kronohäktet i Haparanda. Därigenom
hade tillfälle blivit berett för anordnande av gemensam tingsstad
för rannsakning av häktade personer jämväl från nyssnämnda två tingslag
å tingsstället vid Haparanda, vilket redan förut vore fallet i fråga
om övertorneå tingslag. Genom en sådan anordning skulle domarens
arbetsbörda med hänsyn till den tidsförlust, som tingsresor medförde, icke
oväsentligt minskas. Beträffande denna domsaga finge ej förbises den
alltmera ökade svårigheten för domaren att medhinna ämbetsgöromålen,
då det förekomme många rannsakningar med häktade i de två norra
tingslagen. Tidsbesparing genom minskat antal tingsresor vore särskilt beträffande
hösttingsperioden synnerligen nödvändig. Frånsåge man behovets
ringhet och de för Korpilombolo socken uppkommande olägenheterna av
det blivande längre avståndet till tingsstaden med ty åtföljande fördyrande
av rättegångskostnaderna, ansåge häradshövdingen — under förutsättning
av anordning med gemensam tingsstad för rannsakning av häktade —
att en sammanslagning av Korpilombolo och Pajala tingslag till ett tingslag
med tingsställe i Pajala by kunde ifrågasättas, dock tillsvidare icke med flera
allmänna sammanträden än två under vårtinget och ett under hösttinget.

Beträffande en sammanslagning av övertorneå och Nedertorneå tingslag
framhöll häradshövdingen Widén, att den ekonomiska utvecklingen i
dessa tingslag under senare år i hög grad fortskridit. Enligt häradshövdingens
uppfattning förelåge för båda dessa tingslag och särskilt för Nedertorneå
tingslag ett verkligt behov att erhålla ett större antal rättegångstillfällen
genom en sammanslagning av tingslagen, vilka, såsom förut
nämnts, redan hade gemensam tingstad för rannsakning med häktade personer.
Mot de fördelar, som genom en dylik sammanslagning skulle vinnas
— däribland även den, att den gemensamma tingsstaden komme att
bliva belägen vid ortens köpstad — kunde vidare avseende ej fästas därvid,
att tingsstadens förflyttning komme att medföra viss olägenhet för befolkningen
i den nordligaste delen av övertorneå socken.

Med hänsyn till det av häradshövdingen Widén vitsordade behovet
av tätare rättegångstillfällen i de båda Torneå-tingslagen, än den nuvarande,
i hög grad otillfredsställande tingsordningen erbjuder, är en förening
av dessa tingslag i och för sig synnerligen önskvärd. Avstånden inom
denna domsaga äro ju betydande, men tack vare befintligheten av järn —

1918 —

227

vägen Haparanda-Karungi-Matarengi bör sammanslagningen ändock kunna
gå för sig. Största delen av befolkningen i övertorneå socken bor dock
inom 3 mils avstånd från Övertorneå station (Matarengi), vilket i dessa
trakter icke torde anses vara någon avsevärd väglängd.

Redan nya lagberedningen föreslog i sitt år 1884 avgivna betänkande
ang. rättegångsväsendets ombildning en sammanslagning av dessa två tingslag
till en domkrets med tingsstad i Haparanda.

Att tingsstället i det nybildade tingslaget bör förläggas till Haparanda,
synes mig självfallet, då denna stad är den enda större orten i tingslagen
och handelsförbindelserna från alla trakter i båda tingslagen sedan gammalt
torde leda dit. Där har ock domaren i domsagan städse varit bosatt.

Genom tingslagens förening till ett sådant skulle 1872 års förordning
om häradsting kunna bringas i tillämpning i det nybildade tingslaget.
Häradshövdingen Widén har icke uttalat sig om, vilket antal tingssammanträden
som lämpligen bör hållas i tingslaget, men under blivande utredning
av ärendet torde förslag därom vara att förvänta.

Beträffande de två norra, glest befolkade tingslagen ligger det i sakens
natur, att behov av förbättrad tingsordning genom ökat antal sammanträden
icke kan förefinnas i samma grad som i de södra tingslagen. Behov
därav torde dock finnas. Granskar man de rättsstatistiska uppgifterna,
finner man, att antalet mål och ärenden i Pajala tingslag ingalunda
är ringa. År 1912 översteg sålunda antalet handlagda tvistemål rätt väsentligt
motsvarande antal i vart och ett av Torneå-tingslagen, och beträffande
brottmål var antalet handlagda sådana betydligt större än motsvarande antal
i övertorneå tingslag. Även Korpilombolo tingslag uppvisar avsevärt antal
handlagda mål och ärenden. Rättsärendenas frekvens är således ej heller
i fråga om dessa två tingslag särskilt liten, vilket jag också vid den under
året förrättade inspektionen i domsagan varit i tillfälle att konstatera.

Förhållandena synas mig möjliggöra en förening jämväl av dessa två
tingslag. För invånarna i den ena av Korpilombolo tingslags två socknar,
Tärendö, kan en sådan sammanslagning icke innebära någon olägenhet, då
avståndet till det nya tingsstället bleve ungefär detsamma som till det nuvarande
eller något över 4 mil. God landsväg finnes mellan Tärendö och
Pajala. För Korpilombolo sockens invånare ställer sig saken annorlunda, då
de få något över 5 mil till sitt tingsställe genom dess förflyttning till Pajala.
Åt denna olägenhet bör emellertid enligt min mening ej tillmätas avgörande
betydelse. För dessa trakters vidkommande är avståndet icke så
avskräckande, och när det gäller reglering av tingslag, böra de lokala ortsintressena
få giva vika för vad som för tingslaget i dess helhet är fördel —

1918 —

228

aktigast. Eljest kunde dylik reglering med förflyttning av tingsställe sällan
eller aldrig komma till stånd.

Förmånen av en förening av dessa två tingslag skulle ligga i ökat
antal tingssammanträden. Enligt häradshövdingen Widén skulle en ökning
från två till tre vara tillräcklig, så att sammanträdenas antal bleve två
under vintertinget och ett under hösttinget.

Vid bedömande av frågan om reglering av tingslag i denna domsaga
måste man ock taga vederbörlig hänsyn därtill, att tingsresorna i domsagan
äro synnerligen tidsödande och att ofta återkommande sådana i
allt för hög grad inkräkta på arbetstiden för domaren och splittra arbetet
för honom. Från övertorneå järnvägsstation är det 11 mils landsvägsresa
till Pajala. Häradshövdingen Widén har i sitt yttrande betonat, att tidsbesparing
genom minskat antal tingsresor är nödvändig med hänsyn till
de ökade svårigheterna att eljest medhinna ämbetsgöromålen, särskilt efter
brottmålsdom arbefattningarnas indragande.

Sett ur nu angivna synpunkt skulle eu förening jämväl av de två
norra tingslagen vara fördelaktig, om antalet tingssammanträden sattes till
tre om året. Förlädes jämväl alla rannsakningar med häktade till tingsstället
vid Haparanda, skulle arbetet för domaren ej oväsentligt underlättas,
vilket torde få anses av behovet påkallat, då domsagan ingalunda hör till
de lättskötta samt med hänsyn till Haparandas nordliga läge svårigheter
möta, enligt vad erfarenheten givit vid handen, att få rättsbildade biträden
å domarkansliet. I det av särskilda sakkunniga år 1912 avgivna
betänkande ang. åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna
anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden m. m. angives arbetsbördan
för domhavanden i denna domsaga med jämförelsetalet 3,87 6
under perioden 1897 — 1901 och 3,095 under perioden 1905—1909, vilket
utvisar en relativt stor arbetsbörda.

Med stöd av vad sålunda anförts och då förening av tingslagen skulle
stå i full överensstämmelse med syftemålet med riksdagens skrivelse den
19 maj 1915 rörande åtgärder för åstadkommande av en snabbare och för
de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning å landet, får jag härigenom
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Torneå domsagas nuvarande fyra tingslag må kunna
förenas till två tingslag, nämligen sålunda, att Övertorneå och Nedertorneå
tingslag förenas till ett med tingsställe i eller invid Haparanda samt Korpilombolo
och Pajala tingslag förenas till ett med tingsställe i Pajala kyrkby.»

— 1918

229

8. Framställning angående förening av tingslagen i Lysings

och Göstrings domsaga.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

»Lysings och Göstrings domsaga består av två tingslag, Lysings härad
med tingsställe i Ödeshög samt Göstrings härad med tingsställe i Mjölby.
I vartdera tingslaget hållas sålunda jämlikt kungl. förordningen den 17
maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om
häradsting fem allmänna tingssammanträden utom särskilda sammanträden
för tingens avslutande.

Domsagan hade vid 1917 års ingång 24,441 invånare, därav 9,668 i
Lysings samt 14,773 i Göstrings tingslag.

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.)
framhöll jag, att det för vinnande av sanbbhet i lagskipningen framstode
såsom ett principiellt berättigat önskemål, att domsagorna i allmänhet omfattade
var och en blott ett tingslag. Bortsett därifrån, att i många fall
oöverstigliga hinder kunde möta för realiserandet av detta önskemål, hade
jag emellertid funnit det uppenbart att, särskilt i södra och mellersta
Sverige, förhållandena framför allt till följd av förbättrade järnvägsförbindelser
och andra kommunikationsleders utveckling, som ägt rum under
senare årtionden, flerstädes möjliggöra sammanslagning av tingslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de
domsagor, beträffande vilka jag ansåg eu dylik sammanslagning kunna
ifrågasättas, bland dem Lysings och Göstrings domsaga, en cirkulärskrivelse
med anhållan om yttrande i ämnet. Av häradshövdingen E. G. Hj. Peterssons
med anledning härav till mig avgivna yttrande inhämtas bl. a. följande.

Frågan om sammanslagning av domsagans bada tingslag har för ett
10-tal år tillbaka varit föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning. Kort
efter det Göstrings härad, i sammanhang med tingsställets förflyttning
från Skänninge till Mjölby, låtit å sistnämnda plats med avsevärd kostnad
uppföra ett nytt tidsenligt tingshus med väl skyddat arkivrum sand lokaler
för domhavandens expedition, väcktes nämligen genom underdånig
framställning till Eders Kungl. Maj:t av enskild person, juris doktorn J.
Hjelmérus, förslag därom, att häradena skulle förenas till ett tingslag med
tingsställe i Mjölby samt att för detta ändamål det nya tingshuset skulle
ställas till Lysings och Göstrings härads gemensamma förfogande.

— uns —

230

Detta förslag vann enhällig anslutning från Göstrings härads sida
samt tillstyrktes av såväl Göstrings häradsrätt som ock häradshövdingen
Petersson såsom domare i orten, men rönte enhälligt motstånd inom Lysings
härad och avstyrktes av Lysings häradsrätt.

De skäl, som anfördes emot förslaget, voro huvudsakligen:

att inom Lysings härad icke försports något missnöje med den nuvarande
tingsordningen och att icke något behov av ökat antal tingssammanträden
förelåge;

att Ödeshög, där Lysings härad, såsom ovan nämnts, hade sitt tingsställe,
vore en inom häradets folkrikaste del centralt belägen plats, som
med sin utvecklade handel och industri särdeles väl lämpade sig såsom
förläggningsort för häradsrättens sammanträden;

att tingshuset i Ödeshög vore fullt tillräckligt för behovet och i övrigt
motsvarade skäliga fordringar;

att Lysings härads inbyggare genom ett bifall till förslaget skulle
åsamkas alldeles onödiga och högst betungande utgifter för täckande av
den andel, som skulle falla på Lysings härad av kostnaden för den nyuppförda,
alltför stora och dyrbara tingshusbyggnaden i Mjölby och dennas
framtida underhåll;

att en sammanslagning av tingslagen skulle åtminstone för invånarna
i Lysings härads södra, mera avlägsna delar medföra att färderna
till och ifrån det ifrågasatta gemensamma tingsstället, som vore beläget
utanför domsagans område, Lomme att bliva mycket både besvärliga och
kostsamma; samt

att ett genomförande av förslaget även skulle hava den påföljden, att
nämndemansbefattningarna skulle komma att betraktas som en svår börda,
en uppfattning, som i sin ordning menligt skulle komma att inverka på
nämndens sammansättning.

Sedan jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands
län och Göta hovrätt avgivit yttranden i ärendet, fann Eders Kungl. Maj:t
genom beslut den 20 november 1909 den gjorda framställningen icke böra
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Häradshövdingen Petersson har nu för egen del anfört följande.

Med hänsyn till ovanstående och då med visshet kan antagas, å ena
sidan, att i denna sak den allmänna meningen inom Lysings härad icke
under den jämförelsevis korta tid, som ännu hunnit förflyta, sedan frågan
förra gången var uppe, undergått någon förändring, utan att den fortfarande
med samma enhällighet som förut går i riktning emot en sammanslagning
med Göstrings härad till ett tingslag, för så vitt det gemen —

1918 —

231

samma tingsstället skulle förläggas till Mjölby, samt, å andra sidan, att
Göstrings härads innebyggare, med en enighet, som säkerligen ieke kommer
att stå tillbaka för Lysingsbornas, skola motsätta sig varje förslag,
som avser det gemensamma tingsställets förläggning till annan ort än
Mjölby, måste enligt häradshövdingen Peterssons uppfattning den närvarande
tidpunkten anses mindre lämplig för ett återupptagande av frågan
om de båda tingslagens förening till ett enda.

Härav följer dock icke, anför häradshövdingen Petersson vidare, att
i allt bör vid den nuvarande tingsordningen inom domsagan förbliva.
För den rättssökande allmänheten i det största och folkrikaste av de båda
tingslagen, Göstrings härad, vilket sluter inom sig, förutom ett så pass
betydande brukssamhälle som Boxholm, flera i utveckling stadda stationssamhällen
invid de järnvägar, som i olika riktningar genomlöpa häradet,
måste den nu rådande ordningen med allenast fem ordinarie tingssammanträden
om året ofta nog framstå såsom en betydande olägenhet. Särskilt har
saknaden av ett ordinarie tingssammanträde under det nuvarande fyra
månader långa uppehållet emellan vårtingets sista och hösttingets första
ordinarie tingssammanträde visat sig i hög grad oläglig genom det hinder,
som därigenom lägges för en ofta behövlig snabbare rättsskipning. Det
synes därför vara en angelägenhet av vikt, att sådan åtgärd vidtages, att
Göstrings härad, som därav mest är i behov, så snart som möjligt må
beredas ett ökat antal ordinarie tingssammanträden. I

I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
har nya lagberedningen beträffande denna domsaga framhållit,
att dess båda tingslag jämte Yifolka angränsande härad med avseende å
läget syntes lämpligen kunna sammanslås till en domsaga med gemensamt
tingsställe i Skänninge, dit icke, anför lagberedningen, någon av domsagans
invånare torde hava över 4 mil och i övrigt samfärdseln underlättas
genom järnvägar genom Göstrings och Vifolka härad. Redan på
1880-talet ansågs således sammanslagning av domsagans båda tingslag
kunna äga rum. Det nu ifrågasatta gemensamma tingsstället, Mjölby, är
för Lysings härads invånare i kommunikationshänseende bättre beläget
än det då föreslagna tingsstället. Sedan den tiden har den bredspåriga
järnvägen mellan Hästholmen och Mjölby kommit till, varigenom kommunikationsmöjligheterna
från nyssnämnda härad till Mjölby väsentligt
förbättrats. Avståndet från Hästholmen till Mjölby är endast 32 kilometer
och för järnvägsresa å persontåg mellan dessa platser åtgår (enligt
1(J17 års sommartidtabell) endast cirka 50 minuter å 1 timma. Av —

1918 —

232

ståndet åter mellan Ödeshög och Hästholmen, också förbundna med järnväg,
är allenast 6 kilometer, och järnvägsresan däremellan tager endast
8 å 10 minuter i anspråk. Avstånds- och kommunikationsförhållandena
tinner jag på den grund ännu mindre än på 1880-talet lägga hinder i
vägen för en från rättsskipningens synpunkt önskvärd förening av de båda
tingslagen. För invånarna i Trehörna socken inom Lysings härad, vilka
hava sin närmsta järnv ägsstation vid Sömmen å södra stambanan (tredje
stationen söder om Mjölby), synes det innebära en fördel att få tingsstället
förflyttat till Mjölby från Ödeshög, dit endast längre landsvägsförbindelse
leder. De tingslagsbor åter, som begagna sig av Svanhals och
Röks stationer å Mjölby—Hästholmens järnväg, belägna endast 19, resp.
2‘2 kilometer från Mjölby, hava dit en direkt järnvägsresa på cirka
30 minuter, varemot tåglägenheterna från ifrågavarande två stationer till
Odeshög synas vara betydligt sämre. Av det sagda framgår, att det för
eu del av Lysings härads invånare ur kommunikationssynpunkt synes innebära
en förändring till det bättre att få tingsstaden förlagd till Mjölby.
Väl är det sannt, att från häradets sydvästra, mest avlägsna delar tingsresor
till Mjölby komma att ställa sig mera besvärliga och kostsamma än
till den nuvarande tingsplatsen, men härvid är att märka, att dessa delar
av häradet, omfattande norra delen av Holaveden, äro de glesast bebyggda
och befolkade inom hela häradet. Det ligger i sakens natur, att vid sammanslagning
av tingslag tingsställets förflyttning till annan plats alltid
måste för en del av resp. tingslags befolkning medföra längre avstånd
till det nya tingsstället och till följd därav också något dyrare
tingsresor. Åt denna synpunkt kan emellertid icke tillmätas avgörande
betydelse; i så fall skulle en sammanslagning sällan eller aldrig komma
till stånd.

Beträffande frågan om fördelning av kostnaderna för det i händelse
av tingslagens sammanslagning gemensamma tingshuset i Mjölby föranlåtes
jag erinra om följande. Uti en den 2 januari 1917 till Eders Kungl.
Maj:t avlåten framställning om förening av tingslagen i Vifolka, Valkebo
och Gullbergs angränsande domsaga (1917 års ämbetsberättelse sid.
284 o. f.) har jag uttalat mig för ett jämväl av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
och Göta hovrätt förordat förslag om blivande reglering
av dessa domsagor på det sätt, att Vifolka härad förenades med Lysings
och Göstrings härad till en domsaga, varerpot Valkebo och Gullbergs härad
skulle förenas med den angränsande Akerbo-domsagan. Denna omreglering
kan icke komma till stånd förrän år 1923, då häradshövdingen
i Vi folka-domsagan på grund av uppnådd åldersgräns bliver skyldig att

— 1918 —

233

avgå, inen allt synes tala för, att den från nästan alla håll tillstyrkta
omregleringen då också kan bliva genomförd. Sker detta, komma givetvis
jämväl Yifolka tingslagsbor att få gälda å dem belöpande andelar av
kostnaderna för det gemensamma tingshuset. Därigenom komma i motsvarande
män de utgifter, som Lysings tingslagsbor kunna få vidkännas för
andel i tingshuset, att minskas. Möjligt är ju ock, att man kan finna annan
användning för det nuvarande tingshuset i Ödeshög, för kommunalt eller
annat ändamål. Ivoinme en försäljning av tingshuset till stånd, bleve tingslagsborna
därigenom till någon del ersatta för utgifterna till tingshuset i
Mjölby. Det torde väl för övrigt vara att hoppas, att överenskommelse
om skälig fördelning av kostnaderna för sistnämnda tingshus skall kunna
träffas mellan de tingshusbyggnadsskyldiga i de båda häradena. Lysings
härad är till folkmängden betydligt mindre än Göstrings härad, vadan det
i varje fall torde bliva en mindre del av kostnaderna, som faller på det
förra häradet.

I nästan varje fall, då förslag framställts om förening av tingslag,
visar det sig, att det ortsintresse, som är knutet till ett hittillsvarande
tingsställe, med iver förfäktar den nuvarande anordningens bibehållande
och sätter sig emot tingsstadens förläggande till annan ort. Sådan lokalpatriotism
är helt naturlig, och dylikt motstånd lärer aldrig kunna undvikas
men synes mig icke i och för sig vara av avgörande betydelse,
i flera likartade ärenden angående förening av tingslag har jag i likhet
med företrädare i ämbetet framhållit, att dylika ärenden gälla ett viktigt
statsintresse samt att staten i frågor rörande ordnandet av landets rättsskipning
böra göra sin myndighet gällande gentemot mer eller mindre
ensidiga och delvis måhända på känsloskäl grundade bygdeintressen. Dessa
synpunkter hava ock av Eders Ivungl. Maj:t beaktats åtminstone i det av
Eders Kung]. Maj:t sist avgjorda ärendet av sådan beskaffenhet, som av
mig anhängigg)orts, nämligen i fråga om Aspelands och Handbörds härads
förening till ett tingslag; framställningen härom (1917 års ämbetsberättelse
sid. 275 — 278) blev nämligen trots enhälligt motstånd från ena häradets
sida genom beslut den 13 juli 1917 av Eders Kungl. Maj:t bifallen.

Erågan torde i detta fall gälla, huruvida de olägenheter, som genom
tingslagens förening må tillskyndas invånarna i Lysings härad, kunna anses
uppvägda av de obestridliga fördelar, som den föreslagna föreningen
för rättsskipningen i domsagan i dess helhet skulle medföra. Därigenom
skulle antalet tingssammanträden ökas till det dubbla, från 5 till 10,
varjämte lagfarts-, intecknings- och andra småprotokollsärenden skulle
kunna vinna handläggning å 12 i stället för, såsom nu är fallet, å allenast
7 sammanträden, incl. slutsammanträdena.

30 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

234

För domhavanden synes det mig vara en uppenbar förmån att
genom tingslagens sammanslagning få allt sitt huvudsakliga arbete förlagt
till den plats, där domhavanden är bosatt och har sitt kansli samt tingsstället
med arkiv ock är beläget. Att undslippa tingsresorna till annan
tingsstad och få göromålen förlagda till ett ställe, måste självfallet innebära
tidsbesparing samt underlätta arbetet för domhavanden, och är därför
ock en förändring i rättsvårdens intresse.

Emot eu förening av tingslagen har, på sätt ovan omförmälts, ock
anförts, att därav skulle följa, att nämndemansbefattningarna skulle komma
att betraktas såsom en svår börda och att detta i sin ordning skulle
komma att menligt inverka på nämndens sammansättning. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att jag ingalunda anser nämndens betydelse
för rättsskipningen vara ringa. Tvärtom anser jag av flera skäl nämndens
medverkan inom häradsrätterna vara av stor betydelse. Emellertid
förefalla mig de ovan uttalade farhågorna rörande nämnden vara i viss
mån överdrivna. Beträffande nämndens tjänstgöring har i andra domsagor,
där förening av tingslag skett, denna fråga ordnats så, att
nämnder för de förutvarande särskilda tingslagen fått var för sig tjänstgöra
olika dagar under tingssammanträdena, därvid mål från resp.
förutvarande tingslag i största möjliga mån utsatts till handläggning motsvarande
dagar. Därest sålunda nämnd från Lysings härad får tjänstgöra
allenast viss eller vissa dagar varje sammanträde, då, såvitt möjligt, alla
mål från häradet handläggas, kan nämndens ingående orts- och personalkännedom
i samma mån som förut komma häradsrätten till godo. Skulle
emellertid, i händelse av sammanslagning, antalet nämndemän i det gemensamma
tingslaget anses kunna minskas, lärer förslag därom väl framkomma
under ärendets utredning.

Vid övervägande av skälen för och emot en sammanslagning av
tingslagen kan jag för min del icke finna de emot sammanslagningen anförda
skälen vara av den vägande beskaffenhet, att denna med hänsyn
till rättsskipningens snabbhet önskvärda åtgärd bör uppgivas. Då de ur
rättsskipningens synpunkt avgörande förutsättningarna för en sammanslagning
av tingslagen i domsagan enligt min mening äro förhanden — en
uppfattning vartill häradshövdingen i domsagan principiellt anslutit sig
— anser jag mig icke kunna underlåta att i främsta rummet föreslå
förening av de båda tingslagen. En dylik förening skulle stå i full överensstämmelse
med syftemålet i riksdagens skrivelse den 19 maj 1915
angående ändrade bestämmelser rörande rättsskipningen å landet, och får

— 1918 —

235

jag i detta sammanhang tillika åberopa vad jag i ingressen under avd.
Ill i 1918 års ämbetsberättelse i ämnet anför.

Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t med stöd av den blivande ytterligare
utredning, som i ärendet kan komma till stånd, finna förening
av tingslagen lämpligen icke böra äga rum, anser jag mig såsom
eu nödfallsutväg böra förorda det av häradshövdingen Petersson framlagda
förslaget om införande av ökat antal ordinarie tingssammanträden
i G östrings härad. Av honom har framhållits, att den med nu gällande
tingsordning rådande långsamheten i rättsskipningen med hänsyn
till den i detta härad förefintliga ekonomiska livaktigheten framstår såsom
en betydande olägenhet. Denna olägenhet synes mig i varje fall med nödvändighet
böra avhjälpas. Härför finnes ju utväg angiven i 10 § i ovan
åberopade förordning den 17 maj 1872, enligt vilken Eders Kungl. Maj:t
beträffande domsaga, bestående av två tingslag, äger förordna,'' att i
ett eller båda av tingslagen allmänna tingssammanträden skola hållas till
större antal, än eljest i 3 § är föreskrivet.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag härigenom i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Lysings och Göstrings domsagas nuvarande två tingslag må
förenas till ett tingslag med tingsställe i Mjölby, eller, för den händelse
Eders Kungl. Maj-.t skulle finna sådan förening lämpligen icke kunna ske,
att Eders Kungl. Maj:t måtte jämlikt 10 § i kungl. förordningen den 17
maj 1872 förordna om hållande av ökat antal allmänna tingssammanträden
i Göstrings härad.»

9. Framställning angående förening av tingslagen i Mellersta

Värends domsaga.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
eu så lydande framställning:

»Mellersta Värends domsaga omfattar för närvarande två tingslag,
Kinnevalds tingslag med tingsställe i Växjö och Norrvidinge tingslag med
tingsställe i Tjureda. Jämlikt 3 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872
angående häradsting hållas sålunda i vartdera tingslaget årligen, förutom
särskilda sammanträden för tingens avslutande, fem allmänna tingssammanträden.

Folkmängden i domsagan uppgick vid 1917 års ingång till 24,152 invånare,
därav 15,873 i Kinnevalds tingslag och 8,279 i Norrvidinge tingslag.

— 1918 —

236

Enligt senast i tryck föreliggande rättsstatistiska uppgifter, avseende
år 1912, handlades under nämnda år vid Kinnevalds häradsrätt 120 tvistemål,
194 brottmål samt 881 ansöknings- och anmälningsärenden. Motsvarande
antal mål och ärenden vid Norrvidinge häradsrätt utgjorde
samma år resp. 60, 88 och 413.

Domsagan är, såsom invånarantalet och de rättsstatiska uppgifterna
giva vid handen, relativt liten och lättskött. I det av särskilda sakkunniga
år 1912 avgivna betänkande angående åtgärder till förbättrande av
de hos häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdenas avlöningsförhållanden
m. m. är domarens arbetsbörda i denna domsaga betecknad för
perioden 1897—1901 med jämförelsetalet 1,850 och för perioden 1905 —
1909 med talet 2,641, siffror som också bestyrka, att domsagan är jämförelsevis
lättskött.

I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
föreslog nya lagberedningen, att Kinnevalds och Norrvidinge jämte
angränsande Allbo härad, vilka då tillsammans bildade Västra Värends
domsaga, skulle sammanläggas till en domkrets med tingsställe i Växjö,
varest redan då fanns gemensam tingsstad för rannsakningar med häktade.
I fråga om avstånden från den sålunda föreslagna domkretsens
olika delar till Växjö anför lagberedningen, att sydligaste delen av Kinnevalds
härad liksom viss del av Allbo härad är belägen tämligen långt
från nämnda stad, nämligen omkring 7 mil, men att övriga delar av domsagan
läge inom 4 mil därifrån.

Efter det Allbo härad från år 1891 såsom egen domsaga avskilts
från förutvarande Västra Värends domsaga, har frågan om förändrad tingsordning
i Mellersta Värends domsaga'' för något över tio år sedan varit
föremål för Eders Kungl. Maj:ts prövning.

I augusti 1906 gjorde nämligen åtskilliga enskilda personer underdånig
framställning, att domsagans båda tingslag måtte förenas till ett
tingslag med tingsställe i Växjö.

Till stöd för denna sin framställning åberopade sökandena — under
framhållande, att Allbo härad, sedan därav bildats egen domsaga, kommit
i åtnjutande av den stora förmånen av tio allmänna tingssammanträden
om året —- att kommunikationsförhållandena under tiden efter den ganda
domsagans delning undergått sådan förbättring, att därigenom för Mellersta
Värends domsaga möjliggjordes att komma i åtnjutande av samma
förmån. Sökandena framhöllo beträffande Norrvidinge härad, att detta
berördes av järnvägen Växjö—Åsheda, till vilken avståndet från tingsstället
Tjureda vore obetydligt. Slutligen påpekades, att Växjö till följd

— 1918 —

237

av förbättrade kommunikationer allt mer kommit att i handelsavseende
utgöra avsättnings- och inköpsort för domsagans alla socknar, även de
nordligaste och sydligaste.

Under ärendets vidare handläggning framgick, att tanken på en sammanslagning
av de båda tingslagen rönte livlig anslutning hos invanarna
i Kinnevalds härad samt i de två närmast Växjö belägna socknarna inom
Norrvidinge härad, Gårdsby och Söraby, under det att från de övriga sex
socknarna i sistnämnda härad starkt motstånd emot den ifrågasätta sammanslagningen
gjorde sig gällande.

Häradshövdingen i domsagan M. Hasselrot anförde i avgivet utlåtande
bl. a. följande. Domsagans tyngdpunkt i rättsligt hänseende läge i södra
delen av domsagan, i vissa socknar i Kinnevalds härad. Intecknings- och
lagfarts- samt rättegångsärenden från dessa socknar överstege betydligt
antalet motsvarande ärenden från alla de andra socknarna i Kinnevalds
härad tillsammans. Redan i mellersta och norra delarna av Kinnevalds
härad vore rörelsen mindre, och i mellersta och norra delarna av Norrvidinge
härad rådde relativt stillastående i fråga om de ekonomiska förhållandena.
Befolkningen i Norrvidinge anlitade föga häradsrätten i rättegångsärenden.
Lagfarts- och inteckningsärenden inlämnades och uttoges
i regel av nämndemän och länsmän, och det inträffade nästan aldrig,
att enskild rättssökande för sådant ändamål personligen inställde sig. Då
enligt häradshövdingens uppfattning en sammanslagning av domsagans
båda tingslag icke för någon del av domsagan skulle komma att medföra
någon saklig olägenhet av större betydenhet och da fördelarna av en dylik
sammanslagning syntes påtagliga, tillstyrkte häradshövdingen bifall till
den gjorda framställningen.

Eders Kungl, Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län yttrade i
avgivet utlåtande i ärendet bl. a. att, enär genom sammanslagningen skulle
vinnas synnerligen avsevärda fördelar för befolkningen såsom snabbare
rättsskipning och bekvämare och bättre kommunikationer till tingsstaden,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge fullgiltiga skäl tala för bifall
till den gjorda ansökningen.

Göta hovrätt ansåg sig däremot, med hänsyn till de från ombuden
för flertalet socknar i Norrvidinge härad åberopade olägenheterna a,v den
ifrågasatta sammanslagningen, icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen;
och fann Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 23 augusti 1907 den
gjorda framställningen ej föranleda åtgärd.

1918 —

238

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.)
framhöll jag. att det för vinnande av större snabbhet i rättsskipningen
framstode såsom ett principiellt berättigat önskemål, att domsagorna i allmänhet
omfattade var och en blott ett tingslag, och fann jag det uppenbart
att, särskilt i södra och mellersta Sverige, förhållandena i många domsagor
möjliggjorde sammanslagning av tingsslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de
domsagor, beträffande vilka jag ansåg eu dylik sammanslagning kunna
ifrågasättas, bland dem mellersta Värends domsaga, en cirkulärskrivelse
med anhållan om yttrande i ämnet.

Häradshövdingen Hasselrot har i sitt med anledning därav till mig
avgivna yttrande förklarat, att deri gångna tiden ytterligare starkt bekräftat
den av honom hysta uppfattningen, att tingslagen borde sammanslås.

Sammanslagningen, anför häradshövdingen Hasselrot vidare, skulle
icke medföra någon verklig olägenhet för de socknar i Norrvidinge härad,
som tidigare satt sig däremot och därmed hindrat frågans lyckliga lösning
för övriga delar av domsagan. Aven Norrvidinge härad vore i behov av
ökat antal tingssammanträden. 1 alltjämt ökad grad begärde man hos
häradshövdingen snabbare expedition av inteckningar och lagfarter än den
föreskrivna, och brukade därvid tillmötesgående visas, enär behovet vore
uppenbart. Sådana framställningar kommc även från Norrvidinge.

Kommunikationer, däribland bättre vägar samt behov av förbindelse
med stad, droge Norrvidingeborna allt mer till Växjö och det förekomme
icke sällan, att de personligen å domarkansliet hämtade sina papper. Även
vissa sammanträden, såsom i konkurser, begärde man skola hållas i Växjö
i stället för i Tjureda. Norrvidinge härad hade förbundit sig att under
häradshövdingen Hasselrots tjänstetid deltaga i kostnaden för uppvärmning
in. in. av den kansli- och arkivlokal, som för sådant ändamål upplåtits i
Kinnevalds tingshus i Växjö.

Det vore uppenbart, att beträffande hela domsagan tätare ting behövdes
för inteckningar med flera ärenden och att även rättsskipningen
under nuvarande förhållanden vore ^beklagligt långsam. Svårare och hinderligare
än för Norrvidinge kändes emellertid det nuvarande tillståndet
i Kinnevald, där jorden vore mer styckad och rörelsen å vissa orter betydlig.

Kinnevald hade byggt ett enkelt men vackert tingshus, väl avvägt i
alla avseenden samt med utrymme för båda häradena, i fråga om såväl
tingssal och arkiv som andra lokaler.

Det största hindret för en sammanslagning vore nu, att Norrvidinge
ombyggt sitt tingshus i Tjureda.

— 1918 —

239

Med stöd av det ovan anförda och med åberopande av vad jag rörande
sammanslagning av tingslag i allmänhet anfört dels i 1916 års ämbetsberättelse,
sid. 231—234, dels ock i ingressen under avd. III i 1918
års berättelse har jag härmed velat draga frågan om sammanslagning av
tingslagen uti ifrågavarande domsaga under Eders Kungl. Maj:ts förnyade
prövning.

Redan på 1880-talet ansågos, såsom ovan anmärkts, avstånds- och
kommunikationsförhållandena inom domsagan icke lägga hinder i vägen
för en från rättsskipningens synpunkt önskvärd förening av de båda tingslagen.
Så mycket mindre kan med den utveckling, som under tiden därefter
försiggått inom kommunikationsväsendet, så nu vara fallet.

Vad Kinnevalds härad angår så har dess nya tingshus förlagts till
Växjö (det gamla var beläget i Jät), trots att avståndet till Växjö från
häradets sydligaste delar — ungefär 7 mil — är mycket större än från de
mest avlägset belägna delarna i Norrvidinge härad, varifrån avståndet till
Växjö uppgår till endast 3V/2 å 4 mil. Detta är dock en väsentlig skillnad.
Vid jämförelse mellan dessa avståndsförhållanclen synes mig talet om de från
kommunikationssynpunkt svåra olägenheterna för Kinnevalds häradsbor av
att få sitt tingsställe förflyttat till Växjö vara betydligt överdrivet. Det är
ock att märka, att Kinnevalds härad har två olika järnvägsförbindelser
med Växjö, nämligen dels, beträffande häradets västra och norra delar, södra
stambanan och Alvesta—Växjö järnväg dels ock, beträffande häradets
södra del, järnvägen Åsheda—Växjö. Dessutom finnes sommartiden till
viss del ångbåtsförbindelse att anlita vid resa till Växjö.

Med hänsyn till berörda kommunikationsförhållanden och med avseende
tillika därå, att domsagan, såsom nämnts, är liten och lättskött,
anser jag gynnsamma betingelser för en sammanslagning av de båda tingslagen
föreligga. Särskilt bör beaktas, att något nytt tingshus icke; är erforderligt,
då sådant redan finnes i Växjö med tillräckligt utrymme att kunna
användas för hela domsagan. Det har av häradshövdingen Hasselrot starkt
betonats, att med den för närvarande tillämpade tingsordningen beträffande
domsagan i dess helhet och särskilt beträffande det folkrikare och
ekonomiskt mera utvecklade Kinnevalds härad befogade anspråk på snabbhet
i rättskipningen icke äro tillgodosedda.

Genom tingslagens förening skulle eu väsentlig förbättring i berörda
hänseende inträda. Antalet tingssammanträden skulle därigenom ökas till
det dubbla, från 5 till 10, varjämte lagfarts-, intecknings- och andra småprotokollsärenden
skulle kunna vinna handläggning å 12 i stället för, som nu
är fallet, å allenast 7 sammanträden, inberäknat de särskilda sammanträdena
för tingens avslutande.

11)18

240

För domliavanden är det uppenbarligen en ej ringa förmån att genom
tingslagens sammanslagning få allt sitt huvudsakliga arbete förlagt
till en plats, där lian är bosatt och har sitt kansli samt tingsstället jämte
arkiv ock är beläget.

För Kinnevalds härad, som redan förut har sitt tingsställe i Växjö,
kan en sammanslagning endast medföra förmåner. Beträffande Förr vidinge
härad torde det under blivande utredning av ärendet vara av vikt
att undersöka möjligheterna beträffande tingshusets i Tjureda försäljning
eller dess användning för annat ändamål. I flera andra fall rörande sammanslagning
av tingslag har det visat sig möjligt att försälja de dittills
befintliga tingshusen eller att taga dem i anspråk för kommunalt eller
annat allmänt ändamål. Oavsett utsikterna härför beträffande Tjureda
tingshus, lär det emellertid vara att befara, att från flertalet socknar inom
Norrvidinge härad motstånd alltjämt kommer att resas mot en sammanslagning.

Det ligger i sakens natur, att vid sammanslagning av tingslag ett
tingsställes förflyttning till annan plats alltid måste för en del av resp.
tingslags befolkning medföra längre avstånd till det nya tingsstället och
till följd därav också något dyrare tingsresor. Åt denna synpunkt kan
emellertid icke tillerkännas avgörande betydelse, då i så fall en sammanslagning
av tingslag, huru önskvärd och behövlig ur rättskipningens synpunkt
en sådan än är, sällan eller aldrig skulle kunna genomföras. Enligt
min mening skulle de nackdelar, vilka torde komma att tillskyndas
Norrvidinge härads invånare genom en sammanslagning, till fullo uppvägas
av de fördelar i fråga om ökad snabbhet i rättsskipningen, som därigenom
skulle komma hela domsagan, således även Norrvidinge härad,
till godo.

Det är att märka, att i Kinnevalds härad, vars folkmängd utgör nära
2/3 av domsagans hela invånarantal och där rättsärendenas frekvens synes
vara mer än dubbelt så stor som i Norrvidinge härad, livligheten i den

- 1918 —

241

ekonomiska samfärdseln är väsentligt större än i sistnämnda härad och
att till följd härav, på sätt häradshövdingen i domsagan framhållit, behovet
av en snabbare tingsordning mera framträder i Kinnevalds härad.

Det synes mig vid nu angivna förhållanden icke vara rimligt, att Norrvidinge
häradsbors särintressen skulle få stå hindrande i vägen för den
ur rättsvårdens intresse önskvärda och för domsagan i dess helhet fördelaktiga
förändringen av tingsordningen.

Dessa nu angivna synpunkter hava av Eders Kungl. Maj:t vunnit beaktande
i det av Eders Kungl. Maj:t sist avgjorda ärendet rörande förening
av tingslag, nämligen beträffande Aspelands och Handbörds domsaga.
Trots synnerligen starkt och enhälligt motstånd från Aspelands
häradsbors sida biföll likväl Eders Kungl. Maj:t genom belut den 13 juli
1917 min i ämnet gjorda framställning.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då en sammanslagning
av tingslagen inom domsagan skulle stå i full överensstämmelse med
syftemålet i riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 rörande åstadkommande
av en snabbare och för de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning å
landet, får jag härigenom i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida Mellersta Värends domsagas
nuvarande två tingslag må förenas till ett tingslag med tingssälle
i Växjö.

10. Framställning angående förening av tingslagen i Hallands

läns norra domsaga.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

»Hallands läns norra domsaga omfattar för närvarande två tingslag,
Fjäre tingslag med tingsställe i Skansen, beläget alldeles invid Kungsbacka
stad, samj Viske tingslag med tingsställe i Nyebro, beläget 2 å 3
kilometer från Äsklosters järnvägsstation vid västkustbanan. Folkmängden
i domsagan uppgick vid 1917 års början till 24,184 invånare, durav
17,951 i Fjäre härad och 6,233 i Viske härad.

Jämlikt 3 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående häradsting
hållas alltså i vartdera tingslaget årligen, förutom särskilda sammanträden
för tingens avslutande, fem allmänna sammanträden.

Domaren är bosatt i Kungsbacka och domsagans kansli är inrymt

31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

242

i tingshuset vid Skansen. Avståndet emellan Åsklosters järnvägsstation
och Kungsbacka är 36 km.

Enligt senaste i tryck föreliggande rättsstatistiska uppgifter, avseende
år 1912, handlades under nämnda år vid Fjäre häradsrätt 211 tvistemål,
45 brottmål och 1,073 ansöknings- och anmälningsärenden. Motsvarande
antal mål och ärenden utgjorde under samma år vid Viske häradsrätt
resp. 53, 7 och 354. Allmänt tingssammanträde pågår i regel tre dagar
i Fjäre härad och en dag i Viske härad.

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.)
framhöll jag, att det för vinnande av större snabbhet i rättsskipningen
framstode såsom ett principiellt berättigat önskemål, att domsagorna i allmänhet
omfattade var och en blott ett tingslag, och fann jag det uppenbart,
att särskilt i södra och mellersta Sverige förhållandena i många domsagor
möjliggjorde sammanslagning av tingslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de
domsagor, beträffande vilka jag ansåg en dylik sammanslagning kunna
ifrågasättas, bland dem Hallands läns norra domsaga, en cirkulärskrivelse
med anhållan om yttrande i ämnet.

Häradshövdingen i domsagan Rutger Aberg har i sitt med anledning
därav till mig avgivna yttrande såsom sin mening uttalat, att en sammanslagning
av tingslagen av flera skäl kunde ifrågasättas. Redan för ungefär
25 år sedan, då Fjäre härad lät uppföra nytt tingshus vid Kungsbacka,
hade förening av tingslagen ganska starkt ifrågasatts.

Skulle en sammanslagning av tingslagen ske, anförde häradshövdingen
Åberg vidare, borde någon tvekan näppeligen kunna råda därom, att
Fjäre härads tingsställe borde bliva den gemensamma tingsstaden. För
Fjäre häradsbor skulle en sådan sammanslagning endast vara till fördel.
Tingssammanträdenas antal skulle ju fördubblas, och kostnaderna för tingshusets
underhåll, vaktmästare m. m. skulle komma att uppdelas på båda
häradena. Något annorlunda skulle saken ställa sig för Viske härad.
Domaren hade så långt man kunde minnas tillbaka visserligen haft sitt
kansli inom Fjäre härad, och någon ändring därutinnan i framtiden vore
ej för Viske häradsbor att vänta. Staden Kungsbacka, som vore en samlingsplats
för kringliggande socknar, borde alldeles givet vara platsen för
domsagans kansli eller ock något ställe i stadens omedelbara närhet, men
Viske häradsbor, som nu från alla håll i häradet hade jämförelsevis kort
väg till sitt tingsställe, skulle efter en sammanslagning nödgas vid tingsbesök
göra en resa till Kungsbacka. Härigenom skulle rättegångar och
andra domstolsärenden fördyras och de tingsbesökande förorsakas besvär

— 1918 —

243

och tidsförlust. Enligt den uppfattning, vartill häradshövdingen Aberg kommit,
skulle Viske häradsbor ej anse fördelen av derå tingssammanträden
uppväga olägenheterna av en sammanslagning av tingslagen. Viske häradsbor
hade knappast någon beröring med Kungsbacka. Varberg vore
den stad, vid vilken deras stadsintressen vore fästade. Där avsatte de
sina produkter, och där hade de jämväl sina övriga förbindelser såväl på
affärslivets område som i andra avseenden. Två järnvägslinjer genom häradet
ledde till Varberg. För egen del ansåge häradshövdingen Aberg
visserligen, att den nuvarande tingsordningen inom domsagan hittills ej
medfört några avsevärda olägenheter. Dock torde det endast vara en tidsfråga,
när det bleve nödvändigt att bereda allmänheten åtminstone inom
Fjäre härad tillfälle att mera ofta än nu är fallet få domstolsärenden behandlade.
Särskilt torde detta bliva nödvändigt, när staden Kungsbacka
i judiciellt hänseende förenades med häradet, vilket man hade anledning
förmoda skulle ske inom en ej allt för avlägsen framtid. Behovet av
mera ofta återkommande rättegångstillfällen gjorde sig ju för övrigt gällande
litet varstädes i vår på alla områden rörliga tid. Detta behov vore
väl ej så starkt framträdande ifråga om Viske härad, som vore enrnera
ren allmogebygd. Dock vore det tydligt, att det även för befolkningen
där skulle lända till fördel att få flera tingstillfällen.

Med avseende å de ökade kostnader för tingsbesök, som skulle förorsakas
av tingslagens förening och det gemensamma tingsställets förläggande
till Kungsbacka, framhöll häradshövdingen Åberg, att det å domsagans
kansli funnes anställd kommissionär, varför allmänheten utan personlig
inställelse kunde få en hel del tingsärenden billigt och säkert uträttade
av honom. Advokater och andra rättegångsbiträde^ vilka vanligen
toges från Göteborg eller Varberg, samt övriga mera långväga tingsbesökande
hade för övrigt lika lätt att komma till Kungsbacka som till Nyebro.

Med stöd av det ovan anförda och med åberopande av vad jag rörande
sammanslagning av tingslag i allmänhet anfört dels i 1916 ars ämbete
berättelse, sid. 231 — 234, dels ock i ingressen under avd. III i 1918 års
berättelse har jag härmed velat draga frågan om förening av tingslagen
uti ifrågavarande domsaga under Eders Kungl. Maj ds prövning.

I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
har nya lagberedningen rörande denna domsaga föreslagit de båda
tingslagens förening till en domkrets med tingsställe a Skansen, dit icke,
anför lagberedningen, någon av domsagans invånare har längre vägän 4 mil.

— 1918 —

244

JRedan pa 1880-talet ansagos sålunda avstånds- och kommunikationsförhållandena
inom domsagan icke lägga hinder i vägen för en från rättsskipningens
synpunkt önskvärd förening av de båda tingslagen. Med
den genomgripande förändring i kommunikationshänseende, som sedermera
ägt rum genom västkustbanans tillkomst, torde det vara uppenbart, att
detta numera så mycket mindre kan vara fallet.

Med hänsyn härtill och till domsagans jämförelsevis ringa utsträckning
samt med afseende tillika därå, att domsagan, såsom av rättsstatistiken
synes _ framgå, icke torde tillhöra de mest svårskötta domsagorna, anser
jag tillräckliga betingelser för en sammanslagning av de båda tingslagen
föreligga.

_ Den för närvarande inom domsagan tillämpade tingsordningen synes,
åtminstone beträffande det folkrikare Fjäre härad, där livligare samfärdsel
uPPgives rada, knappast vara ägnad att tillgodose befogade anspråk på
snabbhet i rättsskipningen.

Genom tingslagens förening skulle en väsentlig förbättring i berörda
hänseende inträda. Antalet tingssammanträden skulle därigenom ökas till
det dubbla, från 5 till 10, varjämte lagfarts-, intecknings- och andra småprotokollsärenden
skulle kunna vinna handläggning å 12 i stället för, såsom
nu är fallet, å allenast 7 sammanträden, inberäknat de särskilda
sammanträdena för tingens avslutande.

Såsom av häradshövdingen Åbergs yttrande framgår, lärer emot den
ifrågasatta ^sammanslagningen visst motstånd vara att förvänta från Viske
härads invånare.

I nästan varje fall, da förslag framställts om förening av tingslag,
visar det sig, att det ortsintresse, som är knutet till ett hittillsvarande
tingsställe, med iver förfäktar den rådande tingsordningens bibehållande
och sätter sig emot tingsstadens flyttande till annan ort. 1 flera likartade
ärenden har jag emellertid, lika med företrädare i ämbetet, framhållit, att
dylika ärenden gälla ett viktigt statsintresse samt att staten i frågor rörande
ordnandet av landets rättsskipning bör göra sin myndighet gällande
gent emot de rent lokala bygdeintressena.

Det ligger i sakens natur, att vid sammanslagning av tingslag ett
tingställes förflyttning till annan plats alltid måste för en del av resp.
tingslags befolkning medföra längre avstånd till det nya tingsstället och

— ipjs —

245

till följd därav också något dyrare tingsresor. Åt denna synpunkt kan
emellertid icke tillerkännas avgörande betydelse, då i så fall en sammanslagning
av tingslag, huru önskvärd och behövlig ur rättskipningens synpunkt
en sådan än är, sällan eller aldrig skulle kunna genomföras. Enligt
min mening skulle de nackdelar, vilka torde komma att tillskyndas
Viske härads invånare genom en sammanslagning, till fullo uppvägas
av de fördelar i fråga om ökad snabbhet i rättsskipningen, som därigenom
skulle komma hela domsagan, således även Viske härad, till godo.

Det är att märka, att i Fjäre härad, vars folkmängd utgör ungefär 3/t
av domsagans invånare och där rättsärendenas frekvens också synes vara
3 å 4 gånger så stor som i Viske härad, den ekonomiska samfärdseln
är väsentligt livligare än i Viske härad och att till följd därav, på sätt
häradshövdingen i domsagan framhållit, behovet av en snabbare tingsordning
mera framträder i förstnämnda härad. Det synes mig vid nu angivna
förhållanden icke vara rimligt, att Viske häradsbors särintressen
skulle få stå hindrande i vägen för den ur rättsvårdens intresse önskvärda
och för domsagan i dess helhet fördelaktiga förändringen i tingsordningen.

Beträffande platsen för den gemensamma tingsstaden anse? jag i likhet
med häradshövdingen Aberg, att annan plats därvid icke kan ifrågakomma
än Kungsbacka eller med andra ord Fjäre härads nuvarande tingsställe
Skansen.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då en sammanslagning
av tingslagen inom domsagan skulle stå i full överensstämmelse med syftemålet
i riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 rörande åstadkommande av
en snabbare och för de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning å landet,
får jag härigenom i underdånighet hemställa, att Eders Kung!. Maj:t
måtte taga i övervägande, huruvida Hallands läns norra domsagas nuvarande
två tingslag må förenas till ett tingslag med tingsställe vid Kungsbacka.
»

11. Framställning angående förening av tingslagen i Gudhems

och Kåkinds domsaga. I

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

1018 —

246

»Gudhems och Kåkinds domsaga omfattar för närvarande två tingslag,
Kåkinds härad med tingsställe i Värsås och Gudhems härad med tingsställe
i Stenstorp. Folkmängden i domsagan uppgick vid 1917 års ingång
till 25,734 invånare, därav 15,003 i Kåkinds och 10,731 i Gudhems
härad.

Jämlikt 3 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående häradsting
hållas följaktligen i vartdera tingslaget årligen, förutom särskilda
sammanträden för tingens avslutande, fem allmänna tingssammanträden.

Domaren är bosatt i Skövde, varest domsagans kansli sedan lång tid
tillbaka varit förlagt. Från Stenstorp, som är station vid västra stambanan,
är avståndet till Skövde 16 kilometer. Från Värsås, som icke ligger
i omedelbar närhet av järnväg, utgör avståndet till Skövde något
över 12 kilometer.

Enligt senaste i tryck föreliggande rättsstatistiska uppgifter, avseende
år 1912, handlades under nämnda år vid Kåkinds häradsrätt 83 tvistemål,
46 brottmål samt 1,070 ansöknings- och anmälningsärenden. Motsvarande
antal mål och ärenden utgjorde under samma år vid Gudhems
häradsrätt resp. 37, 44 och 662.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de domsagor,
beträffande vilka jag ansåg en dylik sammanslagning kunna ifrågasättas,
bland dem Gudhems och Kåkinds domsaga, en cirkulärskrivelse med
anhållan om yttrande i ärendet.

Häradshövdingen Oscar Nyman har i sitt med anledning därav till
mig avgivna yttrande förklarat att, såvitt han kunde finna, skäl av någon
som helst betydenhet ej förelåge för bibehållande av den nuvarande tingslagsindelningen,
varemot en sammanslagning betingades av de allmänna
skäl, som läge till grund för varje dylik åtgärd, och tillstyrkte han för
sin del på det livligaste en sammanslagning av tingslagen. Såsom förläggningsort
för en gemensam tingsstad kunde endast Skövde eller Stenstorp
ifrågasättas. För egen del förordade häradshövdingen Nyman i sådant
avseende Skövde.

— 1918 —

247

Med stöd av det ovan anförda och med åberopande av vad jag rörande
förening av tingslag i allmänhet anfört dels i 1916 års ämbetsberättelse,
sid. 231 — 234, dels ock i ingressen under avd. Ill i 1918 års berättelse
har jag härmed velat draga frågan om förening av tingslagen uti
ifrågavarande domsaga under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

1 sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
har nya lagberedningen rörande denna domsaga föreslagit de
båda tingslagens sammanläggande till en domkrets med tingsställe i Skövde,
dit, erdigt vad lagberedningen anför, ett fåtal av domsagans invånare
— de i sydöstra delen av I\åkinds härad bosatta — hade högst 5 mil,
varemot väglängden för befolkningen i allmänhet icke överstege 4 mil.

Redan på 1880-talet ansågos sålunda avstånds- och kommunikationsförhållandena
inom domsagan icke lägga hinder i vägen för en från rättsskipningens
synpunkt önskvärd förening av de båda tingslagen. Sa^ mycket
mindre kan med den utveckling, som under tiden därefter försiggått inom
kommunikationsväsendet, så nu vara fallet. Goda järnvägsförbindelser
finnas. Gudhems härad genomskäres i dess längdriktning av västra stambanan
(sträckan Falköping—Skövde), och vad angår Kåkinds härad har
befolkningen förbindelse med Skövde, beträffande häradets norra del genom
den direkta järnvägen Skövde—Karlsborg och beträffande häradets
södra och sydöstra delar genom Hjo—Stenstorps järnväg.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden och till domsagans jämförelsevis
ringa utsträckning samt med avseende tillika dära, att domsagan,
på sätt av den anförda rättsstatistiken framgår, är relativt läkkött,, anser
jag, att i detta fall alldeles särskilt gynnsamma betingelser föreligga
för en sammanslagning.

Med hänsyn till den rådande livliga samfärdseln inom domsagan synas
mig befogade krav på snabbhet i rättsskipningen icke vara i tillräcklig
mån tillgodosedda med den nuvarande tingsordningen. Genom tingslagens
förening skulle antalet tingssammanträden ökas till det dubbla, från
5 till 10, varjämte lagfarts-, intecknings- och andra småprotokollsärenden
skulle kunna vinna handläggning å 12 i stället för, såsom nu är fallet,
å allenast 7 sammanträden, inberäknat slutsammanträdena. Det skulle således
bliva en väsentlig förbättring i fråga om möjligheten att få skyndsammare
handläggning av rättsärenden i allmänhet.

Beträffande platsen för den blivande gemensamma tingsstaden anser
jag i likhet med häradshövdingen Nyman, att denna bör förläggas till
Skövde. Det synes mig i allmänhet vara ett önskemal, att tingsstället
förlägges till huvudorten i domsagan, dit goda kommunikationsförbindelser

— 1918 —

248

leda och dit domsagans invånare redan förut hava sina ekonomiska och
andra intressen i viss man förlagda. Sett ur denna synpunkt måste Skövde
vara att föredraga framför Stenstorp. Skövde är den naturliga huvudorten
för åtminstone största delen av domsagan, och dennas invånare hava
anledning att besöka staden jämväl för andra angelägenheters ombesörjande
än för tingsbesök. Den rättssökande allmänheten har där ock tillgång
till juridiskt biträde för rättegångars och andra rättsärendens utförande.
Järnvägsresan mellan Stenstorp och Skövde tager för övrigt endast
cirka 20 minuter i anspråk. För befolkningen i Kåkinds härad bör
det vara en förman att fa tingsstället förflyttat från Värsås, som ligger
nära en mil från järnvägsstation, till Skövde, dit två järnvägsförbindelser
från häradet leda.

För domhavanden är det uppenbarligen en ej ringa förmån att genom
tingslagens sammanslagning få allt sitt huvudsakliga arbete förlagt till en
plats, där han är bosatt och har sitt kansli samt tingsstället jämte arkiv
ock .är. beläget. Det är tydligt, att arbetet för domhavanden därigenom
bör i sin mån bliva underlättat, och en sådan förändring är därför ock i
rättsvårdens intresse.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då en sammanslagning
av tingslagen inom domsagan skulle stå i full överensstämmelse med syftemålet
i riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 rörande åstadkommande
av snabbare och för de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning
å landet, får jag härigenom i underdånighet hemställa, att Eders Ivungf.
Maj:t matta taga under övervägande, huruvida Gudhems och Kåkinds domsagas
nuvarande tva tingslag ma förenas till ett tingslag med tingsställe
i Skövde.»

12, Framställning angående förening av tingslagen i Vadsbo

norra domsaga. I

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

»Vadsbo norra domsaga omfattar för närvarande två tingslag, Hasslerörs
. tingslag med tingsställe i Hasslerör och Hova tingslag med tingsställe
i Hova. I vartdera tingslaget hållas följaktligen jämlikt 3 § i kungl.
förordningen den 17 maj 1872 årligen, förutom särskilda sammanträden
för tingens avslutande, fem allmänna tingssammanträden.

— 1918 —

249

Folkmängden i domsagan uppgick vid 1917 års ingång till 25,035
invånare, därav i Hasslerörs tingslag 12,535 och i Hova tingslag 12,500.

Enligt sista i tryck föreliggande rättsstatistiska uppgifter, avseende år
1912, handlades under nämnda år vid Hasslerörs tingslags häradsrätt 60
tvistemål, 54 brottmål samt 550 ansöknings- och anmälningsärenden.
Motsvarande antal mål och ärenden utgjorde samma år vid Hova tingslags
häradsrätt resp. 47, 33 och 663.

Tingsställena Hasslerör och Ilova äro båda belägna vid Mariestad—
Gård sjö smalspåriga järnväg, som genomlöper bägge tingslagen. Från
Mariestad är avståndet till Hasslerör 9 kilometer och till Hova 30 kilometer.
Järnvägsresan från nämnda stad till Hasslerör tager i anspråk eu
tid av ungefär 20 minuter och till Hova 11/2 å 2 timmar. Beträffande
Hasslerörs tingslag linnes vidare järnvägsförbindelse från Mariestad, dels
söderut, Mariestad—Kinnekulle—Skara järnväg, dels ock österut, Mariestad
— Moholms järnväg.

Uti min till 1916 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (sid. 233 o. f.
framhöll jag, att det för vinnande av snabbhet i lagskipningen framstode
såsom ett principiellt berättigat önskemål, att varje domsaga omfattade
blott ett tingslag. Bortsett därifrån, att i många fall oöverstigliga hinder
kunde möta för realiserandet av detta önskemål, fann jag det emellertid
uppenbart att, särskilt i södra och mellersta Sverige, förhållandena till
följd av förbättrade järnvägsförbindelser och andra kommunikationsleders
utveckling flerstädes möjliggjorde sammanslagning av tingslag.

Med tanke härpå avlät jag på sin tid till häradshövdingarna i de
domsagor, beträffande vilka jag ansåg en dylik sammanslagning kunna
ifrågasättas, bland dem Vadsbo norra domsaga, en cirkulärskrivelse med
anhållan om yttrande i ämnet.

Uti sitt med anledning härav till mig avgivna yttrande har häradshövdingen
Oskar Jansson anfört bl. a. följande.

Det skäl, som huvudsakligast och starkast talade för eu sammanslagning
av tingslagen, vore önskvärdheten och angelägenheten av att vinna
eu hastigare rättsskipning. Otvivelaktigt vore, att ju mera industri och
annan affärsverksamhet inom domsagan utvecklades, vilket efter anläggandet
av flere järnvägar inom domsagan torde komma att gå hastigt nog,
med desto mera styrka och tvingande nödvändighet komme kravet på eu
hastigare rättsskipning att framställa sig. Särskilt bleve detta fallet, om
efter en blivande rättegångsreform Mariestad komme att i judiciellt hänseende
förenas med domsagan.

En annan fördel, som skulle vinnas av tingslagens sammanslag 32

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1.9 IS års riksdag.

250

ning, vore, under den givna förutsättningen att gemensamt nytt tingshus
komme att uppföras i Mariestad, att häradsrätternas arkiv, som nu vore
inrymda i nuvarande tingshusen, kunde sammanföras i Mariestad, varigenom
ej endast vunnes lättnad för expeditionen utan även möjlighet att
bättre vårda arkiven, än nu vore fallet. Vid utfärdandet av gravationsbevis
och även vid åtskilliga andra tillfällen hade esomoftast erfordrats
tillgång till äldre domböcker och protokoll, som emellertid varit befintliga
i tingslagsarkiven och nödvändiggjort särskilda resor för domhavanden,
om expedieringen varit av brådskande art. Visserligen hade, då direkta
anvisningar å vissa paragrafer i protokollen kunnat givas, möjligheten
förefunnits och begagnats att använda å tingsplatserna bosatta tillförlitliga
personer att för domhavandens räkning göra utdrag ur protokollen.
Men dels vore det icke säkert, att sådana personer alltjämt kunde
stå till buds, dels vore enskilda personers tillgång till arkiven icke i och
för sig rekommendabel, dels bleve domhavanden vid sådant förhållande
urståndsatt att öva erforderligt noggrant övervakande och erforderlig omvårdnad
om de i arkiven förvarade viktiga handlingarna. Vid jordregisterarbetet
inom domsagan hade mer än en gång kunnat konstateras olämpligheten
av att domsagans arkiv vore förlagda på skilda ställen; ehuru de
nödvändigaste småprotokollen med utsättande för eldfara och dylikt olycksfall
sammanförts i domhavandens privata bostad i Mariestad, hade domhavanden
ändock flera gånger under detta arbete erfarit saknaden av övriga arkivhandlingar;
någonting som tvivelsutan komme att göra sig gällande även
vid andra allmänna, domsagan berörande arbeten.

Av tingshusen vore Hova tingshus, ehuru äldre och ej alldeles tidsenligt,
dock bättre än Hasslerörs tingslags, som uppförts på 1880-talet men
redan vore ganska illa medfaret och i behov av en omfattande reparation.
Ej heller det sistnämnda tingshuset kunde anses tidsenligt. Om tingslagen
sammansloges och särskilt om Mariestad i rättsskipningsavseende förenades
med dem, torde det bliva nödvändigt att uppföra nytt gemensamt tingshus,
som då icke gärna kunde förläggas annat än i Mariestad, vilken
stad vore medelst järnvägar förenad med alla socknar inom domsagan
med undantag av Fredsbergs, Färeds och Bäcks socknar och där jämväl
tingslagens gemensamma tingsstad i brottmål redan nu vore förlagd. För
tingslagen borde det, vare sig sammanslagning med Mariestad komme att
ske eller ej, icke bliva särdeles betungande att uppföra nytt tingshus, då
genom försäljning av de gamla tingshusen kapital torde kunna, om icke
till fullo, så dock till större delen, anskaffas till nybyggnaden och för framtiden
underhållskostnader och andra utgifter för tingshuset komme att
ställa sig billigare för de byggnadsskyldige. Tingshuset behövde icke ovill —

1018 —

251

korligen förläggas i själva staden; om tomtplats där lämpligen ej skulle
kunna anskaffas, kunde tingshuset utan olägenhet uppföras på andra sidan
Tidan i Leksbergs angränsande socken.

Eu given fördel av tingshusets förläggande till Mariestad vore ock,
att de tingsbesökande kunde beredas lättare tillgång till kost och husrum,
än nu vore förhållandet. Klart vore även, att parter skulle få lättare att
skaffa sig juridiskt biträde vid sina rättegångar.

För domaren skulle även eu lättnad i arbetet uppstå genom tingsresornas
bortfallande.

Emot eu sammanslagning talade, att en stor del av invånarna torde
hava motvilja mot och olägenhet av en sådan. Enligt häradshövdingens
uppfattning ansåges en sammanslagning åtminstone icke av invånarna i
Hova tingslag önskvärd ens mot förmånen av en .hastigare rättsskipning.
Dock hade även inom detta tingslag inför denna utsikt en och annan röst
höjts för tingslagens förening. Nämnden inom Hova tingslag vore emot
eu sammanslagning. Inom Hasslerörs tingslag hade vid en enskild överläggning
i frågan med nämnden allenast nämndemännen för 4 av tingslagets
15 kommuner (däri inberäknat Töreboda köping) varit emot en
sammanslagning (Leksberg, Hassle, Fredsberg och Färed), men övriga
nämndemän för en sådan. För Leksbergs socken måste dock sammanslagningen
medföra fördel, och torde allenast kostnaden för nytt tingshus
hava verkat avskräckande. Vad Hassle socken beträffade, torde
lokalpatriotismen hava i någon mån inverkat, och en stor del av invånarna
inom socknen finge föga längre väg till ett tingsställe i Mariestad
än till det nuvarande. Däremot finge invånarna uti de i tingslagets
nordvästra del belägna socknarna Fredsberg, Färed och Bäck otvivelaktigt
sin tingsväg förlängd med avståndet mellan det nuvarande tingsstället och
Mariestad, men avståndet för dessa socknar till tingsstaden torde i allt fall
icke någonstädes överstiga tre mil. För alla övriga socknar i Hasslerörs tingslag
bleve förläggandet av tingsstaden till Mariestad en avgjord och väsentlig
förbättring.

Vad anginge Hova tingslag, som består av 5 socknar, skulle Lyrestads
sockenbor få föga längre väg till Mariestad än till sitt nuvarande
tingsställe, varemot för Ilova, Algarås och Finnerödja socknar skulle inträda
försämring genom tingsställets förläggande till Mariestad. Dessa tre
socknar hade dock alla goda järnvägsförbindelser med Mariestad, men
onekligt vore, att för parter, vittnen och nämndemän från dessa socknar
skulle uppstå större resekostnader och tidsutdräkt än under nuvarande
förhållanden.

Vid vägande av fördelarna och nackdelarna av tingslagens samman —

1918 —

252

slagning mot varandra fann häradshövdingen Jansson fördelarna så övervägande,
att lian ansåge sig icke kunna underlåta att tillstyrka en sammanslagning
vare sig med eller utan Mariestads förläggande under landsrätt;
dock förklarade han, att han icke funne en sådan förändring så nödvändig,
att den horde ske mot de flestes av tingslagshorna önskan.

Med stöd av det ovan anförda och med hänvisning till vad jag rörande
förening av tingslag i allmänhet anfört dels i 191G års ämbetsberättelse
(sid. 231—234), dels ock i ingressen under avd. III i 1918
års ämbetsberättelse anser jag sammanslagning av tingslagen i denna
domsaga böra komma till stånd. Med hänsyn till de goda kommunikationsförhållandena
inom domsagan torde i förevarande fall gynnsamma
betingelser föreligga för en sammanslagning.

Genom tingslagens förening skulle antalet tingssammanträden ökas
till det dubbla, från 5 till 10, varjämte lagfarts-, intecknings- och andra
småprotokollsärenden skulle kunna vinna handläggning å 12 i stället för,
såsom nu är fallet, å allenast 7 sammanträden, de särskilda sammanträdena
för tingens avslutande däri inberäknade. Det skulle således bliva en
väsentlig förbättring i fråga om möjligheten att erhålla en skyndsammare
handläggning av rättsärenden i allmänhet.

För domhavanden innebär det uppenbarligen tidsbesparing och bör
underlätta arbetet att få allt sitt huvudsakliga arbete förlagt till en plats,
där han är bosatt och har sitt kansli och där jämväl arkivet bliver förlagt.

Av häradshövdingen Janssons yttrande framgår, att förslag om tingslagens
förening torde komma att röna ett visst motstånd, främst från invånarna
i Hova tingslag.

Nämnden i detta tingslag har enligt ett till domhavanden i ämnet
avgivet yttrande, som tillställts mig, såsom skäl emot sammanslagningen
allenast åberopat tingslagets stora omfattning och det stora avstånd, som
från de längst i norr vid gränsen till Närike belägna orterna, liksom från
orterna i Finnerödja socken längst i öster redan nu förefinnes till det
nuvarande tingsstället. Genom tingsställets förflyttning skulle avståndet
ytterligare förlängas med 3 mil. Det är emellertid att märka, att från
tingslagets såväl norra som östra delar finnes järnvägsförbindelse till Mariestad,
nämligen från Amnehärad och Gullspång direkt över Torved samt
från Finnerödja och Älgarås över Gårdsjö och Torved.

För Hasslerörs tingslag måste sammanslagningen med tingsställets
förläggande till Mariestad innebära en uppenbar förmån. Mariestad är

— ir-18 —

253

otvivelaktigt centrum för hela tingslaget och staden är försedd med järnvägsförbindelser
åt tre olika håll. Tingslagets invånare torde till största
delen hava sina ekonomiska och andra intressen förlagda till Mariestad,
som de följaktligen även för annat ändamål än tingsuppvaktning hava
anledning att besöka.

I nästan varje fall, då förslag rörande förening av tingslag framställts,
visar det sig, att det ortsintresse, som är knutet till ett hittillsvarande
tingsställe, med iver förfäktar den bestående tingsordningens bibehållande
och sätter sig emot tingsstadens förläggande till annan ort.
I flera andra ärenden angående förening av tingslag har jag emellertid
i likhet med företrädare i ämbetet framhållit, att dylika ärenden gälla ett
viktigt statsintresse samt att staten i frågor rörande ordnandet av rättsskipningen
i landet bör göra sin myndighet gällande gent emot rent
lokala bygdeintressen.

Det ligger i sakens natur, att vid sammanslagning av tingslag tingsställets
förflyttning till annan plats alltid måste för en del av resp. tingslags
befolkning medföra längre avstånd till det nya tingsstället och till
följd därav också något dyrare tingsresor. Denna synpunkt kan emellertid
icke tillmätas avgörande betydelse, då i så fall en sammanslagning, huru
önskvärd sådan åtgärd än vore, sällan eller aldrig skulle kunna genomföras.

Enligt min uppfattning torde berörda olägenheter av tingslagens förening
i förevarande fall mer än väl uppvägas av den ökade snabbhet i
rättsskipningen, som för båda tingslagens invånare skulle bliva en följd
av sammanslagningen.

Såsom av det anförda framgår, anser jag i likhet med häradshövdingen
Jansson, att såsom tingsplats icke kan ifrågasättas annan ort än
Mariestad, som torde vara huvudort för hela domsagan. 1 allmänhet torde
det vara mindre lämpligt att hava tingsställena förlagda till mindre orter
på landet, där det t. ex. kan möta svårigheter för de tingsuppvaktande
att vid förefallande behov erhålla mat och nattlogi.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då eu sammanslagning
skulle stå i full överensstämmelse med syftemålet i riksdagens skrivelse
den 19 maj 1915 angående åstadkommande av en snabbare och för de
rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning å landet, får jag härigenom
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida Vadsbo norra domsagas nuvarande två tingslag må
förenas till ett tingslag med tingsställe i eller invid Mariestad.»

HUS

254

13. Framställning angående ändring i bestämmelserna rörande
ledigförklarande av apotek m. m.

I detta ämne har jag den 31 januari 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»I Eders Kungl. Maj:ts skrivelse till medicinalstyrelsen den 11 februari
1887 angående vissa avgifter till apotekarkårens livränte- och pensionskassa
(svensk författningssamling 1887 n:r 14, sid. 32) har styrelsen anbefallts,
att, i händelse inträffande förhållanden skulle föranleda ändring uti
de för vissa, i skrivelsen uppräknade apotek fastställda avgifter till nämnda
kassas förstärknings- och understödsfond eller annat apotek, som ej av
amorteringsfonden för apoteksprivilegier blivit inlöst, framdeles skulle
anses böra åsättas årlig avgift av omförmälda slag, därom hos Eders Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning, innan apoteket kungöres ledigt till
ansökning.

Genom nådigt brev den 16 november 1906 har medicinalstyrelsen
vidare anbefallts, att, när stamapotek, vars innehavare erhållit i uppdrag
att tillhandahålla medikamcntsförråd, vilket icke är upplåtet på viss tid,
bliver ledigt, före kungörandet av privilegiet ä stamapoteket till Eders Kungl.
Maj:t avgiva yttrande, huruvida vederbörande medikamentsförråd må kunna
till självständigt apotek förändras.

Slutligen har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 20 september
1907 anbefallt medicinalstyrelsen att vid uppkommen ledighet å sådant i
stad med flera apoteksinrättningar beläget apotek, vars läge förut ej varit
bestämt angivet, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till fullständiga
gränser för apotekets förläggande ävensom att, där de för ett
apoteks läge angivna gränser icke längre kunna anses ändamålsenliga, vid
ledighet å dylikt apotek avgiva underdånigt förslag till ändring uti de i
sådant avseende meddelade bestämmelser. Ej heller uti de i sistberörda
nådiga brev avsedda fall lärer, enligt mig lämnad uppgift, vederbörande
apotek förklaras till ansökning ledigt, förr än sådant förslag, som nyss
nämnts, blivit till Eders Kungl. Maj:t avgivet och Eders Kungl. Maj:ts
beslut med anledning därav blivit meddelat.

Nu återgivna bestämmelser, att vid inträffande vakans i innehavet av
apotek först vissa frågor skola utredas och Eders Kungl. Maj:ts beslut angående
berörda frågor därefter meddelas, innan apoteket må ledigförklaras,
har ofta föranlett, att ledigförklarandet av vakanta apotek skett först av —

1918 —

255

sevärd tid efter det vakansen uppstått. Sålunda lärer ej sällan, enligt vad
som kommit till min kännedom, Över ett år förflyta emellan vakansens
inträffande och apotekets ledigförklarande, och mången gång torde än
längre tid i sådant avseende förflyta. Det ligger ock i sakens natur, att
i angivna fall viss tid måste åtgå för åstadkommande av nödig utredning,
innan Eders Kungl. Maj:t kan meddela beslut i ärendet. I ärende angående
reglering av avgift till pensionskassans understödsfond bruka följande
myndigheter, nämligen styrelsen för pensionskassan, provinsialläkaren i
distriktet, förste provinsialläkaren och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet, medicinalstyrelsen samt i somliga fall tillika den av Eders
Kungl. Maj:t tillsatta apotekskommittén avgiva yttrande, innan ärendet av
Eders Kungl. Maj:t företages till avgörande.

Förhållandet är emellertid, att denna tidsutdräkt i fråga om ledigförklarande
av apotek sedan långt tillbaka föranlett allmänt missnöje bland
de obefordrade apotekarna. 1 åtskilliga under de sista åren inträffade fall,
exempelvis beträffande apoteket Svanen i Stockholm och apoteket i Flen,
har detta missnöje offentligen kommit till synes. Därvid tycks man visserligen
alldeles oriktigt hava antagit, att dröjsmålet med ledigförklarandet
skulle hava berott på försummelse av vederbörande myndighet, ett antagande
som ju, på sätt av det ovan anförda framgår, berott på bristande kännedom
om gällande bestämmelser i ämnet. Men detta hindrar ej, att man
ändock kan finna missnöjet i viss mån vårt beaktande och anse fog föreligga
att söka undanröja orsaken till det angivna missförhållandet.

Detta torde kunna ske genom upphävande av föreskrifterna därom, att
prövning av avgiftens storlek in. in., respektive reglering av gränserna för
apotekets läge alltid skall föregå ledigförklarandet. Det förefaller nämligen,
som om hinder ej borde möta, att apotek, som bliver vakant, omedelbart
förklaras ledigt och att samtidigt utredning igångsättes rörande frågan om
avgift till pensionskassan, respektive angående det område av vederbörande
stad, apoteket lämpligen bör omfatta. Självfallet är, att utnämningen av
ny innehavare av ett apotek bör ske först efter det avgiften från detsamma,
respektive dess läge blivit av Eders Kungl. Maj:t fastställt, men
en ändring i nu angiven riktning skulle i allt fall medföra, att vakanstiden
bleve i väsentlig mån förkortad. Enligt nu gällande bestämmelser
äger först den ofta långvariga utredningen av den förberedande frågan
rum och först därefter igångsättes proceduren med ledigförklarande, sökande
och förslags upprättande; enligt det här ovan framlagda förslaget skulle
båda dessa procedurer fortlöpa samtidigt. Då storleken av avgiften och
möjligen också bestämmandet av apotekets läge måste antagas i åtskilliga
fall kunna inverka på de sökandes önskan att erhålla det vakanta apoteks —

1018 —

25fi

privilegiet, lärer dock i varje fall böra stadgas viss bestämd tid — det
torde kunna stadgas kort sådan — som efter den förberedande frågans
avgörande och det därvid fattade beslutets kungörande i allmänna tidningarna
skall förflyta, innan tillsättande av apoteksinnehavare må äga rum.

Med hänsyn till de, såsom det med fog torde anses, i stort sett otillfredsställande
befordringsförhållandena inom apotekarkåren har jag för min
del ansett skäl föreligga för framläggande av förslag i ovan antydd riktning.
Före avlåtandet av framställning i ämnet ansåg jag mig emellertid
böra inhämta yttrande i frågan från centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund,
som utgör en sammanslutning av de obefordrade inom kåren,
ävensom från styrelsen för apotekarkårens livränte- och pensionskassa,
apotekarsocietetens direktion samt medicinalstyrelsen.

Centralstyrelsen Jör Sveriges farmaceutförbund har uti avgivet yttrande
anfört följande:

Det har länge varit ett allmänt önskemål bland såväl tjänstgörande
farmaceuter som transportsökande apoteksinnehavare, att ledigförklarande
av vakant apotek måtte försiggå med större skyndsamhet, än som nu ofta
är fallet. Förslag till åtgärder i denna riktning hava ofta kommit till
synes i fackpressen, och vid 1911 års sammanträde med fullmäktige för
Sveriges farmaceutförbund gjorde fullmäktige det uttalandet, »att, då frågan
endast gäller bestämmandet av avgifter till pensionskassan eller någon
av amorteringsfonderna, privilegiet omedelbart efter friblivandet borde anslås
till ansökan ledigt och den nye privilegieinnehavaren förständigas finna
sig i den avgift, Kungl. Maj:t finner skäligt pålägga apoteket. Beträffande
åter sådana apotek, vilkas gränser skola regleras, borde medicinalstyrelsen
vara berättigad att för ortsmyndigheter eller andra, som ålagts eller satts i
tillfälle att yttra sig rörande fastställandet av apoteks gränser, föreskriva
viss tid, inom vilken yttrandet bör vara till medicinalstyrelsen inkommet,
vid risk att ärendet likväl avgöres».

Under det att den normala vakanstiden synes vara omkring 6 månader,
händer det ej sällan, att densamma utsträckes till ett år eller däröver.
Centralstyrelsen anför i detta sammanhang några exempel på exceptionellt
långa vakanser under de senare åren, förorsakade av olika
omständigheter:

Apoteket blev ledigt: återbesattes: vakanstid:

Kronan, Linköping ....................... 27/2 0 8 5/3 09 1 år 7 dag.

Vasen, » ........................ 2% 10 5/s 11 1 » 3 mån. 14 »

Kronan, Norrköping....................... n/10 09 3/n 11 2 » 22 >

Storken, Stockholm ...................... 4/5 10 1/8 11 1 » 2 » 29 »

Kronan, Uppsala.............................. 21/t 11 24/5 12 1 » 4 > 5 »

— 1918 —

257

Apoteket

i Byske...........................................

Nordstjärnan, Stockholm..........

i Åkersberg ................................

Kronan, Borås ...........................

i Hammarby ...............................

Hjorten, Örebro ......................

I många fall har den tid, som förflutit mellan vakansens inträdande
och ansökningstidens utgång, varit mycket lång, till belysande varav följande
exempel nämnas: 1

blev	ledigt:	återbesattes:	vakanstid:
74	13	CQ 00	14	10	man.	26	dag.
	13	7io	14 1	år 2	»	23	»
27s	13	Vt	14	10	»	4	»
13/l0	13	Vro	14	11	»	18
V12	13	Vxo	14	10
712	13	7xo	14	9	»	27

Apoteket blev ledigt: ansökningstiden mellantid

i Byske .....................................	.... 74	13	utgick: 12 In 13	7	män.	10	dag.
Nordstjerna^ Stockholm ....	..... 27t	13	v.	14	7	»	27
i Åkersberg ............................	..... 278	13	‘V,	14	7		12	»
Kronan, Borås........................	• «/io	13	>%	14	7		27
i Hammarby...........................	712	13	27o	14	5	»	28	»
Hjorten. Örebro.....................	..... 712	13	10/ le	14	6	»	6	»
i Flen	— 27s	14	6/ /12	15	•1 år 3	»	16	»
i Tomelilla..............................	..... 7io	14	°/l2	15	1 » 2	»	5	»
i Burträsk ...............................	.. 7xo	14	712	15	1 » 2	»	5	»
i Nässjö......................................	25/ /11	14	6/ /12	15	1 >		11
i Hemse......................................	..... 7x	15	c/ /12	15	11		3	»
i Frånslå ...................................	• “/.	15	6/ /12	15	8	»	23	»

1 fråga om de 6 sistnämnda apoteken har det långa dröjsmålet förorsakats
huvudsakligen av reglering av avgiften till pensionskassan. Apoteket.
i Flen, vilket förut var medikamentsförråd, lydande under apoteket •
i Malmköping, blev egentligen vakant redan 13/3 1914, då innehavaren av
sistnämnda apotek avled.

Centralstyrelsen anser — anför styrelsen vidare — att nådiga skrivelsen
till medicinalstyrelsen den 11 februari 1887 borde ändras sålunda,
att vakant apotek finge anslås ledigt, innan omförmälda avgift blivit fastställd.
Som stöd för denna sin uppfattning erinrar centralstyrelsen därom,
att i de av Eders Kungl. Maj:t utfärdade privilegiebreven i vissa fall inryckts
bestämmelser om, att privilegieinnehavaren är skyldig, därest Eders
Kungl. Maj:t framdeles skulle firma avgift till pensionskassan böra från
apoteket utgå, erlägga sådana med det belopp, som av Eders Kungl. Maj:t
bestämmes. Likaså förpliktas i vissa fall innehavaren av apotek, som redan
utgör dylik avgift, att finna sig i den förhöjning, som av Eders Kungl.

33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse Ull 1,918 års riksdag.

258

Maj:t framdeles kan bliva bestämd. Då avgiften till pensionskassan dessutom
beräknas i proportion till medeltalet av omsåttningssummorna för
ett visst antal år, torde den av de sökande åtminstone i det närmaste
kunna uppskattas.

1 anslutning till vad sålunda anförts har centralstyrelsen fäst uppmärksamheten
därpå, att även i fråga om sådana apotek, som äro avgiftspliktiga
till amorteringsfonden för apoteksprivilegier, ett likartat förhållande
äger rum. Vederbörande amorteringsfonds styrelse äger nämligen att,
därest den så finner av behovet påkallat, inom 30 dagar efter det dylikt
apotek blivit vakant hos medicinalstyrelsen anmäla privilegiet till omvärdering.
Har en dylik anmälan skett, skall medicinalstyrelsen avvakta resul-,
tatet av omvärderingen intill 60 dagar. Detta dröjsmål med apoteks ledigförklarande
på grund av privilegiets omvärdering, vilket, som ovan visats,
kan taga tre månader i anspråk, torde kunna undvikas, om i nådiga kungörelsen
den 9 september 1873 den bestämmelse upphäves, som stadgar
att, då apotek, för vilket privilegielösen av fonden utgått, kungöres till ansökan
ledigt, skall underrättelse meddelas om detsamma åliggande avgifter
etc. Med åberopande härav anser centralstyrelsen, att sådant apotek i
avvaktan på avgiftens bestämmande .borde kunna ledigförklaras och den
blivande innehavaren förständigas att finna sig i den avgift, som för apoteket
bliver bestämd.

Beträffande åter de fall, då tidsutdräkt vid vakans förorsakats av utredning,
huruvida ett på obestämd tid inrättat medikamentsförråd vid
inträffad vakans må kunna förändras till självständigt apotek eller icke,
har centralstyrelsen gentemot den av mig i ärendets tidigare läge uttalade
åsikten, att frågan om medikamentsförrådets frigörande syntes i regel böra
vara definitivt avgjord, innan stamapoteket kungöres till ansökan ledigt,
hävdat eu annan uppfattning. Centralstyrelsen har därvid åberopat ett
år 1912 i ärende angående utredning om behovet av apoteksinrättningar
i riket av medicinalstyrelsen avgivet yttrande, innehållande följande:

»I ett avseende anser dock medicinalstyrelsen, att iakttagandet av
centralstyrelsens anmärkning skulle verka därhän, att vakanstiden verkligen
bleve förkortad. Genom nådiga brevet den 16 november 1916 har
Eders Kungl. Maj:t, såsom ovan sagts, anbefallt medicinalstyrelsen att före
kungörandet av privilegium å stamapotek verkställa utredning, huruvida
tillhörande medikamentsförråd må kunna förändras till självständigt apotek.
En sådan utredning angående möjligheten av medikamentsförråds
förändring till självständigt apotek plägar taga avsevärd tid, varigenom
annonsering av apoteksprivilegiet fördröjes. Vare sig emellertid medikamentsförrådet
sedan bibehålies såsom sådant eller förändras till självstän —

1918 —

259

digt apotek, är utgången av prövningen i allmänhet utan betydelse för
tillsättning av privilegiet å stamapoteket, då i förra fallet medicinalstyrelsen
plägar erhålla bemyndigande att uppdraga åt någon närboende apotekare
att tillhandahålla medikamentsförrådet, utan att detta bemyndigande
innebär uppdragets tilldelande just åt innehavaren av privilegiet å det
apotek, med vilket förrådet förut varit förenat, och i det senare fallet tillsättningen
av det nya privilegiet sker fullkomligt oberoende av tillsättningen
av det äldre privilegiet. Det synes därför i regel vara möjligt
tillsätta stamapoteket oberoende av, huru utredningen angående medikamentsförrådet
utfaller.»

Beträffande slutligen de av föreskrifterna t nådiga brevet den 20 september
1907 angående bestämmande av gränser för vakant apotek föranledda
dröjsmål vid apoteks ledigförklarande anför centralstyrelsen följande,
i allmänhet synas de härav orsakade långa vakanserna hava berott därpå,
att vederbörande ortsmyndigheter, som anmodats yttra sig i ärendet, ej
handlagt detsamma med önskvärd skyndsamhet. Det är även centralstyrelsens
uppfattning, att anledningen till de mest påklagade missförhållandena
är att söka i dylika omständigheter.

För att förebygga sådana missförhållanden anser centralstyrelsen, att
bestämmelserna uti ifrågakomna nådiga brev borde ändras sålunda, att
medicinalstyrelsen medgåves rätt att vid inträffad vakans ofördröjligen kungöra
apotek till ansökan ledigt, oavsett om dess gränser äro bestämda eller
ej. Dessutom borde medicinalstyrelsen vara berättigad att i fråga om
gränsernas bestämmande infordra vederbörande myndigheters yttrande inom
viss, kort tidrymd, vid äventyr att ärendet likväl avgöres. Vidare borde
det vara medicinalstyrelsen obetaget att under hand verkställa gränsreglering
för varje apotek, vars gränser ej förut blivit bestämda,_eller när eljest
behov av sådan åtgärd föreligger, vilka bestämmelser i så fall skulle träda
i kraft först vid inträffad vakans.

På grund av vad sålunda anförts förordar centralstyrelsen följande
åtgärder såsom ägnade att nedbringa de ofta onödigt långa apoteksvakanserna,
nämligen:

dels att apotek, beträffande vilket frågan endast gäller bestämmandet
av avgiften till pensionskassan eller amorteringsfonden, omedelbart vid
inträffad vakans bör ledigförklaras;

dels att apotek, som är förenat med ett på obestämd tid upprättat
medikamentsförråd, må vid vakans kunna anslås ledigt, innan frågan om
medikamentsförrådets frigörande blivit avgjord;

dels att i fråga om apotek, vars gränser skola regleras, medicinalstyrelsen
bör vara berättigad att för ortsmyndigheter eller andra, som ålagts

— 1918 —

260

eller satts i tillfälle att i ärendet avgiva yttrande, föreskriva viss kort tidrymd,
inom vilken yttrandet bör vara till medicinalstyrelsen inkommet, vid
äventyr att ärendet likväl avgöres;

dels ock att medicinalstyrelsen må erhålla befogenhet att låta verkställa
gräns reglering för varje apotek, vars gränser ej förut blivit bestämda,
eller då en förändring av desamma kan anses vara av behovet påkallad,
och bör dylik gränsreglering träda i kraft vid inträffad vakans.

Styrelsen för apotekarkdrens livränta- och pensionskassa bär för sin del
anfört följande.

Vid avgivande av förslag till avgift från apotek till livränte- och pensionskassans
förstärknings-'' och understödsfond har styrelsen för sin del
städse sökt iakttaga den största möjliga skyndsamhet; detta så mycket mera,
som i varje fall, där högre avgift för den nye apoteksinnehavaren blivit
fastställd, pensionskassan haft direkt fördel av att frågan avgjorts fortast
möjligt, då kassan därigenom desto förr borde komma i åtnjutande av
nämnda högre avgift. Från kassans synpunkt finner styrelsen av samma
skäl intet att erinra mot införandet även i övrigt av större skyndsamhet
vid tillsättandet av ledigblivet apotek.

Apotekarsocietetens direktion har uti avgivet utlåtande anfört följande.

Direktionen instämmer till fullo i den av mig framhållna uppfattningen,
att ledigförklarandet .av ett vakant apotek bör äga rum utan något
onödigt dröjsmål. Någon nödvändighet, att å apotek vilande avgift till
respektive amorteringsfond eller till apotekarkårens livränte- och pensionskassa
tillkännagives vid ledigförklarandet, torde icke förefinnas, blott tillkännagivande
om beloppets storlek kungöres så tidigt, att sökande, som
icke finner sig tillfredsställd med detsamma, kan bliva i tillfälle att i behörig
tid återtaga sin ansökan. Ett återkallande av sådant skäl torde
emellertid kunna antagas endast undantagsvis komma att ske, enär sökanden
med ledning av de uppgifter, han kan förskaffa sig angående apoteket,
bör kunna själv bilda sig eu ungefärlig uppfattning om blivande avgifts
storlek samt det icke bör möta svårighet att framdeles erhålla ändring avbeloppets
storlek, om det skulle visa sig behövligt.

Vad åter beträffar ledigförklarandet av apotek, som är förenat med
filialapotek eller medikamentsförråd, torde det enligt direktionens uppfattning
vara nödvändigt, att frågan om den underlydande apoteksinrättningen
skall förklaras självständig eller icke, fått sin lösning före stamapotekets
ledigförklarande. Frågan är icke så enkel, att man endast har att räkna
med den direkta minskning av apoteksvinsten, som drabbar stamapoteket
genom filialapotekets eller medikamentsförrådets frigörande, utan hänsyn

— 1918 —

261

måste även tagas till en del andra faktorer, därvid främst till det läge,
som stamapotek och underlydande apotek intaga till varandra. Ligga de
i omedelbar närhet av varandra, kan stamapoteket drabbas av mycket avsevärd
minskning i sin omsättning genom konkurrensen från det nya självständiga
apoteket, en konkurrens som icke förefanns från det underlydande
apotekets sida. Det händer, att t. ex. tillgängliga arbetskrafter och större
lager på stamapoteket göra, att leverans av läkemedel sker från stamapoteket
till platser, som ligga närmare det underlydande apoteket och till
och med på andra sidan om detta, räknat från stamapoteket.

Det tinnes för närvarande blott 16 iilialapotek och medikamentsförråd,
som utan angiven tidsbegränsning lyda under vissa stamapotek (14
st.), och om utredning angående möjligheten för dessa osjälvständiga apoteksinrättningars
förändring till självständiga apotek redan i förväg gjordes,
skulle otvivelaktigt för flertalet av dem, innan stamapoteket bliver ledigt,
kunna bestämmas, huruvida de vid inträffande ledighet skola förändras till
självständiga apotek eller ej. Härigenom skulle det ovannämnda antalet
apotek (14), för vilka utredning rörande tillhörande medikamentsförråd
behöver göras före stamapotekets ledigförklarande, ytterligare komma att
avsevärt förminskas.

Några medikamentsförråd hava så liten omsättning, att de ej giva
stamapoteket någon vinst utan tvärtom förorsaka förlust, och det kan
ifrågasättas, om det ej för framtiden bliver behövligt att, såsom redan eu
gång skett, förplikta viss apoteksinnehavare att hålla sådant medikamentsförråd,
ty annars skulle det kunna hända, att ingen vore villig därtill. 1
sådana fall måste utredning givetvis vara gjord före stamapotekets ledigförklarande,
så att meddelande om skyldigheten att hålla medikamentsförrådet
i fråga inflyter i kungörelsen om apotekets ledigförklarande.

Det förefaller direktionen även vara nödvändigt, att gränserna för ett
apoteks läge angivas samtidigt med ledigförklarandet, så snart någon förändring
av desamma kan ifrågasättas. Kommer nämligen läget att undergå
någon avsevärdare förändring, såsom exempelvis apotekets förflyttning från
gammal till ny stadsdel, bliver det i själva verket icke det förutvarande utan
ett nytt apotek som sökes. Vid en sådan förflyttning t. ex. från centrum
i eu stad till eu avlägsnare, ur affärssynpunkt mindre gynnsam plats kan
apotekets omsättning bliva en helt annan och mindre än förut. Därvid
kunna även avsevärda svårigheter i fråga om anskaffandet av lämplig lokal
o. d. yppa sig, varjämte ett betydligt större kapital måste anskaffas för
affären, om först de gamla apoteksinventarierna, som ej kunna användas
i de nya lokalerna, måste inlösas och sedan nya inventarier anskaffas.
Dessa omständigheter kunna göra det nödvändigt för kanske flera av

— 1918 —

262

de sökande att, sedan det nya läget bliver känt, återkalla sina ansökningar,
och detta kan i sin ordning medföra dröjsmål vid apotekets tillsättande.

Det finnes nu blott ett 20-tal apotek, för vilka läget ej är närmare
bestämt. 1 de allra flesta fall torde emellertid medicinalstyrelsen redan
från början kunna bilda sig en bestämd och säker uppfattning om, huruvida
ett apotek behöver flyttas från sin gamla plats eller en utredning
endast kommer att gälla de gränser, inom vilka det får vara förlagt. Om
medicinalstyrelsen i något fall ej skulle anse sig fullt viss i detta hänseende,
har den alltid möjlighet att inhämta direktionens åsikt i saken. I
här åsyftade fall, då apoteket ej behöver flyttas utan endast gränserna
bestämmas för det område, inom vilket detsamma kan få förläggas, bör
medicinalstyrelsen kunna vid varje särskilt tillfälle hemställa hos Eders
Kungl. Maj:t att få annonsera apoteket ledigt, utan att avvakta gränsernas
fastställande. Ett sådant tillvägagångssätt har medicinalstyrelsen tidigare
undantagsvis tillämpat, och om detta gjordes till regel, skulle utredningar
angående apotekens läge endast i mycket sällsynta fall komma att förorsaka
dröjsmål med deras tillsättande.

Medicinalstyrelsen har för sin del anfört följande.

Vad först angår den i ovannämnda nådiga brev den 11 februari 1887
meddelade föreskriften har medicinalstyrelsen vid ett föregående tillfälle,
nämligen uti en på grund av nådig remiss den 6 maj 1912 avlåten underdånig
skrivelse, framhållit, att styrrelsen icke ansåge ändring av berörda
föreskrift böra äga rum. Styrelsen utgick därvid från, att den till livränte-
och pensionskassan från vissa apotek utgående årliga avgiftens storlek
utövar ett avsevärt inflytande på resp. apoteks avkastning, detta så mycket
mera, som fråga här oftast är om relativt små apotek och det därför synes
önskligt, att de, som ämna söka privilegium å dylikt apotek, redan i förväg
känna, vilken avgift som skall utgöras. Skulle avgiftens storlek bestämmas
efter det ansökningstiden tilländalupit, är också att befara, att eu
hel del återkallelse!’ av ansökningar komma att ske, vilket i sin mån är
agnat att fördröja ärendets behandling.

Sedan emellertid såväl centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund
som apotekarsocietetens direktion icke funnit hinder möta för eu ändring
i förevarande avseende, vill medicinalstyrelsen icke avstyrka ett ersättande
av ifrågavarande föreskrift med en sådan, innebärande skyldighet för styrelsen
att »i händelse inträffande förhållanden föranleda ändring i de för
vissa apotek fastställda avgifter eller annat apotek, som ej av amorteringsfonden
blivit inlöst, framdeles anses böra åsättas årlig avgift av oraförmälda
slag, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning». Ett

— 1918 —

263

steg i denna riktning kan anses redan vara taget därutinnan, att under
senaste tid Eders Kungl. Maj:t plägat, samtidigt med uppställande av sådan
avgift, föreskriva, att innehavaren av apotek (som ej är inlöst av eller avgiftspliktigt
till amorteringsfond) är skyldig underkasta sig den avgift eller
den ändrade avgift, som Eders Kungl. Maj:t kan komma att bestämma.
Härigenom synes Eders Kungl. Maj:t hava velat fastställa principen om
prövning i detta avseende även vid andra tillfällen än vid apoteks ledighet,
vilket i sin mån synes minska betydelsen av den prövning, som bör
ske, då apotek bliver ledigt. I många fall torde med sådan lydelse av bestämmelsen,
som ovan föreslagits, omprövning angående avgift i sammanhang
med ombyte av privilegieinnehavare bliva obehövlig. Möjligen bör
bestämmelsen kompletteras med ett tillägg i pensionskassans reglemente,
att denna kassas styrelse har skyldighet väcka förslag om höjning av sådan
avgift, så snart skälig anledning därtill förefinnes.

Beträffande den omvärdering av privilegievärde, efter vilket avgift till
amorteringsfond skall utgå, som skall verkställas, när apotek, vilket är inlöst
av eller avgiftspliktigt till amorteringsfond, bliver ledigt, är visserligen
den ändring i avgift, som därvid göres, stundom av stor betydelse,
men omvärderingen utföres i allmänhet så hastigt (den skall vara utförd
inom 2 månader efter apotekets ledigblivande), att hinder icke bör föreligga
att omedelbart annonsera apoteket ledigt, med tillkännagivande att
blivande innehavare är skyldig underkasta sig den avgift, som kan bliva
i laga ordning åsatt apoteket. Skulle i något fall därefter bestämd avgift
giva sökande anledning att återtaga sin ansökning, inträffar detta i varje
fall förr, än den genom nådigt brev den 3 december 1915 (svensk förf.-saml.
n:r G19) anbefallda apotekarbefordringsnämnden får ärendet till behandling
för upprättande av förslag. Styrelsen hyser alltså ingen betänklighet
mot att hithörande bestämmelse i nådiga kungörelserna den 9 september
1873 angående avskaffande av de säljbara apoteksprivilegierna och 16 september
1892 angående amortering av ännu oinlösta säljbara apoteksprivilegier,
3:e stycket, ändras. Nämnda stycke synes böra få följande lydelse:
»I)å apotek, — — — utgått eller som är avgiftspliktigt till fonden, kungöres
till ansökan ledigt, skall i kungörelsen meddelas, att blivande innehavare
av privilegiet är skyldig underkasta sig erläggande halvårsvis i
förskott av de avgifter, som på grund av stadgarna för fonden kunna bliva
honom ålagda».

I sin ovannämnda underdåniga skrivelse den 6 maj 1912 har medicinalstyrelsen
även uttalat sig angående föreskriften i förberörda nådiga
brev den 16 november 1906. Styrelsen måste medgiva, att densamma
genom vad apotekarsocietetens direktion i dess yttrande i detta avseende

— lots —

264

nu anfört, fått den uppfattningen, att, om också styrelsens förut uttalade
mening, att det i regel synes vara möjligt tillsätta stainapoteket oberoende
av, huru utredningen angående medikamentsförvådet utfaller, för de allra
flesta fall är riktig, det dock gives fall, där den nu föreskrivna ordningen
bör bibehållas. Emellertid äro dessa fall så få och möjligheten att i förväg
inse, att förhållanden föreligga, som fordra föregående utredning, så
stor, att det icke synes böra möta någon betänklighet att låta på medicinalstyrelsens
prövning bero, om i visst fall utredning angående ett medikamentsförråds
förändring till självständigt apotek bör företagas och avslutas,
innan privilegiet på hittills därmed samhörande apotek kungöres ledigt.

Den omständighet, som hittills visat sig kunna medföra de största
dröjsmålen vid apoteksprivilegiers tillsättande, är den i nådiga brevet den
20 september 1907 givna bestämmelsen rörande fastställande i visst fall
av gränser för ett stadsapotek. Nämnda nådiga brev innehåller visserligen
icke något stadgande därom, att därstädes anbefalld utredning och bestämmelse
anående vissa stadsapoteks gränser skall hava föregått apotekets
ledigkungörande. Men då frågan om ett apoteks lagliga gränser kan
tänkas ofta nog spela en betydande roll för eventuella sökande till apoteket,
har det legat i sakens natur, att man önskat dylik fråga avgjord,
innan apoteket kungöres ledigt till ansökning. Medicinalstyrelsen har därför
väntat med apotekets annonserande, tills gränserna fastställts, och detta
för konsekvensens skull jämväl i de fall, då frågan endast gällt fastställande
av gränser för ett apotek med sådan belägenhet, att det ej gärna
kan tänkas annat, än att apoteket redan är placerat inom de gränser, som
kunna komma att för detsamma fastställas. Men åtminstone i dylika fall
synes det, som behövde gränsernas fastställande ej avvaktas före kungörandet.
Ett sådant fastställande förorsakar den blivande apotekaren inga
kostnader. Skulle han nämligen vilja flytta apoteket till annan lokal inom
förläggningsområdet, är detta ju fullständigt hans ensak. Kan man säkert
förutse en sådan utgång av en utredning av dylikt slag, att apotekets
blivande förläggningsoinråde kommer att bliva sådant, att apoteket redan
ligger inom detsamma, synas åtgärder för privilegiets utdelande kunna
företagas omedelbart vid inträffande vakans. Tidsvinsten för tillsättningen
torde emellertid bliva obetydlig under dessa förhållanden, då utredningen
är enkel och sålunda i regel tämligen snart kan avslutas, och kan densamma
uppskattas till i genomsnitt två månader. I sådana fall åter, då
flyttning av apoteket kan bliva nödvändig, tager utredningen ofta avsevärd
tid, men i dessa fall är dess resultat i regel av så stor betydelse för
apoteksinnehavaren, att det synes orätt att icke avvakta dess avslutande,
innan apoteket kungöres ledigt.

— 1918 —

265

Centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund har föreslagit det tillvägagångssättet,
att medicinalstyrelsen bemyndigades att under hand verkställa
gränsreglegring för varje apotek, vars gränser ej förut blivit bestämda,
eller när eljest behov av sådan åtgärd föreligger, vilka bestämmelser
då avsåges träda i kraft vid inträffad vakans. Ett sådant tillvägagångssätt
har medicinalstyrelsen någon gång begagnat, men anser styrelsen, att fördelen
av detsamma ej alltid är så stor, som det kan synas. Detta beror
därpå, att, om vakansen inträffar relativt sent efter en dylik gränsreglering,
förhållandena i staden kunna hava avsevärt ändrats, så att ny reglering
ändock bliver nödvändig. Så var t. ex. fallet med apoteket Gripen i Nyköping
år 1915. Medicinalstyrelsen måste likväl medgiva, att det i större
städer med flera apotek vore önskligt, att på en gång en fullständig plan
för apotekens förläggning uppgjordes, vilket borde vara att föredraga
framför ett reglerande stycke för stycke. Fördelen härav har visat sig
t. ex. med Göteborg, där vid två tillfällen sådana regleringar (dock ej
fullständiga) verkställts. Någon föreskrift i sådant avseende anser medicinalstyrelsen
dock ej böra utfärdas, utan torde ett dylikt förfarande, för
vilket för övrigt hinder ej torde förefinnas i den beträffande apotek nu
gällande lagstiftning, böra fä bero på vederbörande stadsförvaltnings eller
medicinalstyrelsens initiativ.

Av de nu återgivna yttrandena framgår, att fullständig enighet numera
råder rörande önskvärdheten av upphävande av den genom nådiga
skrivelsen den 11 februari 1887 meddelade föreskriften om bestämmande
av avgift till pensionskassan, innan apotek kungöres till ansökan ledigt.
De betänkligheter häremot, som medicinalstyrelsen tidigare hyst, hava,
såsom framgår av styrelsens yttrande, numera bortfallit. På sätt av centralstyrelsens
för farmaceutförbundet och medicinalstyrelsens yttranden
inhämtas, har Eders Kungl. Magt på senare tid i vissa fall meddelat föreskrift
om skyldighet för apoteksinnehavare att underkasta sig den avgift
eller den förhöjning i redan fastställd avgift, som Eders Kungl. Maj:t framdeles
kan komma att bestämma. Därmed har ett steg redan tagits i den
av mig föreslagna riktningen. I många fall torde det för övrigt — såsom
av medicinalstyrelsen framhålles — därest ovanberörda föreskrift upphäves,
bliva obehövligt att just vid inträffande av vakans företaga prövning rörande
behovet av avgifts fastställande eller av förhöjning av avgiften. Den skyldighet
att i förekommande fall hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning
i ämnet, som enligt 1887 års ifrågavarande nådiga brev åligger medicinalstyrelsen,
torde lämpligen böra åläggas jämväl styrelsen för livränte- och
31 —• Justitieombudsmannens ämbet sberättelse till 1.918 års riksdag.

266

pensionskassan, vilket kan ske genom tillägg till det för kassan gällande
reglemente av den 11 februari 1887.

Beträffande apotek, för vilket privilegielösen utgått av amorteringsfonden
för apoteksprivilegier eller vilket är avgiftspliktigt till fonden, torde
ock den ändring kunna genomföras, att medicinalstyrelsen jämväl i de fall,
då vid inträffande vakans anmälan hos styrelsen göres om omvärdering av
privilegievärdet, omedelbart skall kungöra apoteket till ansökan ledigt, således
utan avvaktan på omvärderingens resultat. För detta ändamål torde
lämpligen på det av medicinalstyrelsen föreslagna sätt ändring ske i nådiga
kungörelserna av den 9 september 1873 angående avskaffande av de s. k.
säljbara apoteksprivilegierna och den 16 september 1892 angående amortering
av ännu oinlösta s. k. säljbara apoteksprivilegier.

Vad därefter angår den genom nådiga brevet den 16 november 1906
givna föreskriften rörande skyldighet för medicinalstyrelsen att vid inträffande
vakans i innehavet av stamapotek, som är förenat med medikamentsförråd
å annan plats, före stamapotekets ledigförklarande avgiva yttrande
om medikamentsförrådets förändring till självständigt apotek, synes mig
med stöd av de inkomna yttrandena jämväl denna föreskrift utan olägenhet
kunna upphävas. Beträffande de av apotekarsocietetens direktion ornförmälda
undantagsfall, då prövningen rörande medikamentsförrådets eventuella
förändring synes böra föregå det dittillsvarande stamapotekets ledigförklarande,
torde det lämpligen kunna ankomma på medicinalstyrelsens
prövning att för utredning av berörda fråga i nämnda fall, som torde
bliva till antalet synnerligen få, uppskjuta ledigförklarandet. Oavsett att
ovanberörda föreskrift i 1906 års nådiga brev bleve upphävd, skulle det
således tillkomma medicinalstyrelsen att uti ifrågavarande undantagsfall
själv avgöra, om den nu föreskrivna ordningen borde följas eller omedelbart
ledigförklarande kunde ske. För övrigt synes beträffande flertalet av
ifrågavarande apotek hinder ej möta att, på sätt apotekarsocietetens direktion
föreslagit, redan i förväg, före inträffande vakans verkställa erforderlig
utredning och prövning rörande medikamentsförrådets förändring till självständigt
apotek.

Vidkommande slutligen de fall, då vid inträffande vakans gränserna
för ett stadsapoteks rayon kan behöva underkastas reglering, följes för
närvarande, ehuru föreskrift därom icke är given, den praxis, att dylik
reglering först sker och apotekets ledigförklarande först därefter äger rum.
Hinder för ändring av denna praxis synes beträffande flertalet fall ej föreligga;
för åstadkommande av dylik ändring torde dock en föreskrift vara
önskvärd av innehåll att ledigblivet apotek bör förklaras till ansökan ledigt
utan avvaktan på prövning av frågan om bestämmande av gränserna för

— 1918 —

267

apotekets område, dock med undantag för de fall, där medicinalstyrelsen
finner flyttning av apoteket, exempelvis till annan stadsdel, kunna ifrågakomma,
i vilka sistnämnda fall nu tillämpad ordning fortfarande bör följas.
Den av apotekarsocietetens direktion i detta hänseende föreslagna anordning,
att medicinalstyrelsen skulle vid varje särskild vakans hos Eders
Kungl. Maj:t begära tillstånd till apotekets omedelbara ledigförklarande,
synes mig däremot icke lämplig utan allenast medföra onödig omgång.

Vid genomförandet av vad ovan blivit föreslaget torde bliva erforderligt
att tillika meddela föreskrift därom, att beslut rörande avgift till
pensionskassans förstärknings- och understödsfond eller till amorteringsfonden
för apoteksprivilegier, rörande medikamentsförråds förändring till
självständigt apotek samt rörande gränser för apoteks område skall genom
medicinalstyrelsens försorg ofördröjligen efter respektive besluts meddelande
kungöras i allmänna tidningarna, detta för att sökande må bliva i
tillfälle att efter erhållen kännedom om dylikt beslut, därest han så önskar,
återkalla gjord ansökan till erhållande av apoteksprivilegiet i fråga.

Vinner vad av mig här blivit föreslaget Eders Kungl. Maj:ts beaktande,
torde en jämkning måhända ock bliva erforderlig i föreskrifterna i mom.
1 i nådiga skrivelsen till medicinalstyrelsen den 3 december 1915 angående
bestämmelser rörande ordningen för tilldelande av personligt privilegium
å apotek m. in.

Uti den till centralstyrelsen för Sveriges farmaceutförbund avlåtna
skrivelse, genom vilken jag lämnade centralstyrelsen tillfälle att avgiva
yttrande i ovanberörda frågor, upptog jag till behandling jämväl ett annat
spörsmål, nämligen huruvida ej ändring bolde ske i det nu rådande förhållandet,
att apotekare, som transporteras från ett apotek till ett annat,
under åtminstone viss del av den tid, det förut av honom innehavda apoteket
är vakant, uppbär inkomsterna från båda apoteken. Det torde sakna
varje motstycke, att en av Eders Kungl. Maj:t utnämnd befattningshavare
samtidigt uppbär inkomsterna av två, så att säga, ordinarie befattningar.
Olika alternativ kunde tänkas i fråga om sättet för ändrings genomförande.
Ett sätt vore, att i enlighet med den princip, som beträffande ecklesiastika
befattningshavare i viss mån kommit till användning, inkomsten från
det förra apoteket under vakansen ginge till ovannämnda pensionskassa
och i så fall väl närmast tillgodofördes dess förstärknings- och understödsfond.

Vid genomförande av den sålunda av mig ifrågasatta reformen torde
det vara lämpligt, att Eders Kungl. Maj:t vid förlänande av personligt

— 1918 —

268

apoteksprivilegium i beslutet därom och i privilegiebrevet uttryckligen
angiver, att privilegiet i händelse av privilegieinnehavarens transporterande
till annat apotek upphör att gälla i och med vederbörandes tillträdande
av det nya apoteket och inkomsterna därifrån. Vidare torde, därest förslaget
bleve genomfört, § 3 i kungl. kungörelsen den 10 juni 1914 angående
förordnande av föreståndare för apotek, som innehaves med personligt
privilegium, m. m. till avfattningen ändras, nämligen sålunda, att mom.
1 d) utgår eller åtminstone formuleras annorlunda.

Centralstyrelsen för Sm-rigrs farmaceutförbund anför i denna del följande.
Likartat med det förhållande, att en apotekare i vissa fall uppbär
inkomsterna från två apotek, vilket inträffar, då en apoteksinnehavare erhållit
transport till annat apotek och fått detsamma avsynat för egen
räkning, inträffar även, då en apoteksarrendator utnämnes till privilegieinnehavare
och vice versa.

Det är uppenbart, anför centralstyrelsen, att en avträdare i och med
det nya apotekets avsyning frånträder sitt förra privilegium, men i realiteten
kvarstår han som innehavare av även detta apotek, tills ny privilegieinnehavare
blivit utnämnd och tillöst sig apotekets lager och inventarier.

Han får visserligen ej själv förestå detta sitt apotek utan medicinalstyrelsens
förordnande, varav även framgår, att han formellt frånträtt
privilegiet, men inkomsterna av detsamma åtnjuter han oavkortade, tills
den nye innehavaren iklätt sig de ekonomiska förpliktelser, som äro förbundna
med apoteksdriften.

Då emellertid denna anordning, som framtvingats av praktiska synpunkter,
ovillkorligen strider mot innebörden av det personliga privilegiesystemet,
anser centralstyrelsen inga principiella hinder föreligga mot
åtgärder i den av mig antydda riktningen.

Skulle någon tvekan råda — med anledning av § 3 mom. 1 d) i kungl.
kungörelsen den 10 juli 1914 — i fråga om rätten att utfärda bestämmelser
rörande förvaltningen av ett dylikt apotek under vakanstiden, vore
det utan tvivel tillfyllest, att i det nya privilegiebrevet inrycktes en bestämmelse,
att det förra privilegiet upphört att gälla, så snart det nya
apoteket blivit för vederbörandes räkning avsynat och godkänt.

Centralstyrelsen påpekar emellertid, att den princip, som sålunda gjorts
gällande, med fullt fog kan utsträckas att avse jämväl apotek, som blivit
vakanta av annan anledning än ovan omförmälts. Det har ingalunda varit
sällsynt, att apotek i högsta omsättningsgrupperna under lång vakanstid
förvaltas för stärbhus’ räkning till förfång för yrkets utövare.

Denna praxis, som medgiver stärbhus eller annan privilegieinnehavares

— 1918 —

269

rättsinnehavare att under längre eller kortare tid driva apoteksrörelse, har
sin upprinnelse i § 11 av nådiga reglementet den 11 augusti 1819. Dessa
bestämmelser datera sig dock från en tid, då ännu inga personliga apoteksprivilegier
funnos inrättade i Sverige. Det torde vara obestridligt, att
ett dylikt privilegium upphör med innehavarens frånfälle. Centralstyrelsen
anser -därför, att i dylika fall, liksom när apotek genom transport bliver
vakant, inga hinder möta för utfärdande av liknande bestämmelser rörande
apotekets förvaltning.

I varje fall kan dock icke bortses från, att apoteksdriften uppehälles
med enskilt kapital. All hänsyn bör därför tagas därtill, att vederbörande
få full betäckning för sina ränteförluster och sin ekonomiska risk. Den
lämpligaste utvägen till syftets ernående, utan att någons rätt trädes för
nära, torde vara, att de vakanta apoteken bleve föremål för beskattning.
Denna utväg öppnade även möjligheter för att lämplig hänsyn kunde
tagas i varje fall till föreliggande omständigheter. Med en dylik anordning
läte det sig nämligen göra att i ömmande fall lindra eller efterlåta utskylderna.

Anordningen förutsätter jämväl, att en permanent styrelse eller nämnd
komme till stånd, som omedelbart vid inträffad vakans företoge värdering
av apoteksrörelsen och fastställde de avgifter, som under vakansen skulle
utgöras. Rörande åter vilket ändamål dessa inkomster skulle tjäna, anser
centralstyrelsen, att de böra komma något allmännyttigt företag inom kåren
till godo.

Inom centralstyrelsen har övervägts två förslag till medlens användande.
Enligt det ena borde de tillföras en tillämnad löneregleringskassa
för konditionerande farmaceuter och bilda en balansfond för densamma;
enligt det andra borde apotekarkårens livränte- och pensionskassa komma
i åtnjutande av inkomsten. När centralstyrelsen lämnar sistnämnda alternativ
företräde, sker det på den grund, att därigenom kunde åstadkommas ett
annex till pensionskassan, som speciellt avsåge understöd till behövande
änkor och barn efter apoteksinnehavare och farmaceuter, vilket ändamål
bäst torde stå i överensstämmelse med den ifrågasatta åtgärdens karaktär
och syfte.

Styrelsen för apotekarkårens livränte- och pensionskassa anför i denna
de! följande. Angående frågan huru den vinst, som uppstår å rörelsen å
ett apotek, vars innehavare transporterats till annat apotek för tiden mellan
det senare apotekets avsynande och det förras övertagande, skall användas,
anser styrelsen i likhet med centralstyrelsen för farmaceutförbundet, att,
därest de svårigheter kunna undanröjas, som helt visst komma att uppstå
för åstadkommandet av lämpliga regler vid bestämmandet av denna vinsts

— 1018 —

270

storlek, det vore synnerligen lämpligt, att denna vinst koinrne pensionskassans
förstärknings- och understödsfond till godo. Denna fond har nämligen
den synnerligen viktiga uppgiften att understödja i ekonomiskt betryck
komna medlemmar av kassan, deras änkor och barn och behöver för
att fortfarande kunna fylla sin uppgift allt för väl ökade inkomster, isynnerhet
som fondens nuvarande förnämsta inkomster, årliga avgiften från
vissa apotek, efter år 1920 icke vidare komma att utgå.

Apotekar societetens direktion anför i detta ämne följande.

Direktionen vill ej bestrida, att det kan synas vara ett visst fog för,
att den transporterade apotekaren åtminstone i vissa fall till någon del avstode
inkomsterna från det apotek, han skall frånträda, men direktionen
anser det vara så gott som praktiskt outförbart att ordna denna sak på
tillfredsställande sätt. Innan den nya privilegieinnehavaren tillträder apoteket,
drives ju rörelsen med den förutvarande innehavarens varulager och
inventarier, av vilka det förra kan undergå en högst betydande förändring
i värde och det senare förlora i värde genom slitage. Då det för rörelsens
drift nödiga kapitalet ävenledes tillhandahålles av den förutvarande innehavaren,
vore det oegentligt, om den möjligen under tiden uppstående
vinsten skulle placeras på annat håll. Om tiden mellan inträdd vakans
och ledigförklarandet av apoteket i möjligaste mån förkortas, torde å andra
sidan denna vinst, sedan arvode utgått till extra medhjälpare vid apotekarens
bortovaro och till den under vakansen förordnade föreståndaren, i
de allra flesta fall vara reducerad till föga betydande belopp. Det är ej
heller under hela den tid, ett apotek är vakant, som den avträdande innehavaren
uppbär inkomsten från två apotek, utan detta inträffar endast
under den tid, som förflyter mellan den avträdande apotekarens tillträde
av sitt nya apotek och hans efterträdares tillträde av det gamla.

Då ett apotek blir vakant genom dödsfall, synes det direktionen även
vara orättvist och praktiskt omöjligt att förmena rättsinnehavaren inkomsten
från apoteket under vakanstiden.

Vinsten av apoteksrörelsen är också ofta mycket olika under olika
tider av året, detta till och med i så hög grad att även apotek, som giva
en mycket god årsvinst, viss del av året gå med förlust, så att inkomsterna
ej ens förslå till de löpande utgifterna. Under en sådan död säsong
tillträder en ny innehavare givetvis ej apoteket, så att ett stärbhus eller
en avträdande apotekare har stor utsikt att även härigenom få sin inkomst
från apoteket under vakanstiden mindre, än den för år räknat skulle bli
under normala förhållanden. Av vad som här anförts framgår även omöjligheten
att lägga den normala årsvinsten från apoteket till grund för beräknandet
av inkomsten för en obestämd del av året.

— 1918 —

271

I fråga om utarrenderade apotek ställer sig saken dock annorlunda, enär
affären ej där drives med privilegieinnehavarens kapital, och i dessa fall
kan jämförelse göras med lediga ecklesiastika befattningar. Det skulle
således kunna sättas i fråga, att arrendeavgiften från utarrenderat apotek
vid privilegieinnehavarens frånfälle ginge till annat håll än stärbhuset, och
om så skulle ske, anser direktionen, att den torde höra tillföras apotekarkårens
livränte- och pensionskassas understödsfond. Direktionen ställer
sig dock tveksam till frågan, om det ens i detta fall är skäl göra någon
ändring i nuvarande förhållanden, i synnerhet som antagligen ingen nämnvärd
inkomst skulle komma att tillföras pensionskassan av sådana arrendeavgifter.
För närvarande äro visserligen rätt många apotek utarrenderade,
men det torde väl få anses såsom säkert, att inom en nära liggande framtid
pensionering av apotekare blir genomförd, och då torde utarrendering
av apotek ej vidare ifrågakomma. Skulle från apotek, vars innehavare
avlidit, arrendeavgiften ej komma stärbhuset till godo, måste hänsyn
tagas till de förskottsavgifter, som privilegieinnehavaren erlagt till amorteringsfond,
apotekarkårens livränte- och pensionskassa samt apotekarsocieteten.

Om här ovan ifrågasatta reformer vid apoteks tillsättande genomföras,
torde vakanstidernas längd bliva så reducerad, att någon delning av inkomsterna
från apotek redan härigenom förlorar all aktualitet. Härtill
kommer, att någon ny lagstiftning i detta avseende enligt direktionens
mening nu ej torde böra ske, då man ej ens vet, om det efter år 1920
vidare kommer att utdelas några personliga apoteksprivilegier.

Medicinal dyr elsen anför i denna del följande:

Medicinalstyrelsen finner de svårigheter, som möta vid ett försök att
lösa förevarande fråga i den av mig antydda riktning och som påpekats
av såväl centralstyrelsen för farmaceutförbundet som av apotekarsocietetens
direktion, vara så betydande, att medicinalstyrelsen för sin del icke vill
tillstyrka ett förslag i denna riktning. Skulle tiden för tillsättning av
ledigt apotek väsentligt förkortas genom de åtgärder, varom ovan varit
fråga, synas ock de skäl, som tala för en lagstiftning uti ifrågavarande
riktning, bliva mindre tungt vägande, i samma mån som man lyckas förkorta
vakanstiden. Det är endast, såsom apotekarsocietetens direktion
framhållit, i fråga om utarrenderade apotek, som en ändring torde kunna
äga rum. Då apoteksarrendeavgifterna äro avsedda att ersätta pension,
kan vid apoteksinnehavarens frånfälle apotekets drift vidare uppehållas, utan
att det vidtages någon särskild åtgärd med avseende på lager och inventarier,
vilka ägas av arrendatorn, som också har skyldighet att till dess
ny innehavare tillträtt apoteket driva detsamma. Ej heller torde stärb —

1918 —

272

huset, i överensstämmelse med vad fallet är i fråga om pension, kunna
hävda anspråk på arrendesumman.

Medicinalstyrelsen tillstyrker därför att, därest nya bestämmelser i
detta avseende anses önskvärda, det föreskrives, att apotekarkårens livränteoch
pensionskassa äger att uppbära och tillföra sin förstärknings- och understödsfond
arrendeavgift från utarrenderat apotek från och med ingången
av den 1 i månaden näst efter den, då apoteksinnehavaren avlidit, dock
med skyldighet såväl att till stärbhuset återställa så stor del av förskottsvis
erlagda, apoteket påvilande avgifter, som belöper å tid, varunder kassan
uppbär arrendeavgift, som ock att erlägga de apoteket påvilande avgifter,
som förfalla under sagda tid, detta under förutsättning, att avgifternas
utgörande enligt arrendeöverenskommelsen åligger innehavaren.

1 denna del av ärendet kan jag, med stöd av den vunna utredningen
och då en ändring i nu rådande ordning uppenbarligen kan äga rum allenast
i fråga om utarrenderade apotek, inskränka mig att förorda meddelande
av föreskrifter av det innehåll, som av medicinalstyrelsen föreslagits. Att
ändring bör ske i den mån, sådan låter sig genomföra, synes mig uppenbart,
då det enligt min mening alldeles otvivelaktigt måste betecknas såsom
ett missförhållande, att en och samma person under kortare eller längre
tid uppbär inkomster från två apotek.

Då bland de obefordrade inom apotekarkåren råder ett allmänt och
djupt rotat missnöje med den nu rådande ordningen i omförmälda hänseenden;
då de ovan angivna önskemålen rörande förkortning av vakanstiden
för lediga apoteksprivilegier m. m. med hänsyn särskilt till de i
stort sett otillfredsställande befordringsförhållandena inom kåren enligt min
mening äro av beskaffenhet att böra vinna beaktande; och då saken synes
mig vara av en viss principiell vikt för apoteksväsendet, har jag ansett
mig, med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion, i underdånighet
böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna min framställning böra
föranleda.»

— 1918 —

273

'' 14. Framställning angående avhjälpande av viss bristfällighet
i gällande- lagstiftning rörande tomträtt.

I detta ämne har jag den 15 juni 1917 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»över inskrivningar av och inteckningar i tomträtt skall enligt gällande
bestämmelser föras särskilt protokoll, tomträttsprotokoll, och skall
i överensstämmelse med detta tillika föras särskild tomträttsbok. Däremot
saknas stadgande därom, att i inteckningsprotokollet och på resp.
upplägg i fastighetsbok för stad skall göras anteckning om inskrivning
av tomträtt. Därav följer att, då gravationsbevis rörande inteckningar i
fast egendom grunda sig allenast å inteckningsprotokollet, dylikt bevis
rörande fastighet, som är upplåten med tomträtt, i vilken i sin ordning
inteckning kan vara fastställd, icke utvisar, att fastigheten är upplåten
med tomträtt. Då fastighet, som sålunda upplåtits, efter det upplåtelsen
skett kan övergå i enskild ägo och intecknas för gäld samt det för eventuella
inteckningshavare uppenbarligen är av synnerlig vikt att erhålla
kännedom om tornträttsupplåtelsen, synes det mig innebära en bristfällighet
i gällande bestämmelser, att icke anteckning om inskrivningar av
tomträtt skall göras i inteckningsprotokollet och sådana inskrivningar anmärkas
i gravationsbevis rörande med tomträtt upplåtna fastigheter.

Stockholms rådhusrätts första avdelning, vilken bland rikets domstolar
lärer hava den största erfarenheten i ämnet, har uti infordrat utlåtande
förklarat sig i allo biträda min uppfattning rörande bristfälligheten i nu
gällande bestämmelser i anmärkta avseende samt vikten av att berörda
stadganden varda fullständigade i det av mig angivna syfte.

I likhet med mig anser avdelningen det vara av synnerlig vikt för
eventuella inteckningshavare att genom gravationsbevis få kännedom om
tomträttsupplåtelse, men då det däremot torde sakna betydelse för dem,
huruvida den ursprungligen upplåtna tomträtten sedermera blivit till
annan överlåten, anser avdelningen den anmärkta bristfälligheten i nu
gällande bestämmelser kunna avhjälpas genom meddelandet av föreskrift
därom att, då upplåten tomträtt första gången inskrives,^ anteckning härom
skall göras i inteckningsprotokollet. Tillika bör, då i tomträttsprotokoll
antecknats, att tomträtt upphört att gälla, anteckning härom göras
i inteckningsprotokollet.

Med åberopande av 17 § i den för mig gällande instruktionen har jag
härmed i underdånighet velat för hders kungl. Maj:t framhålla, behovet
av lagändring i ovan angivna hänseenden för den åtgärd, vartill Kders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

35 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 ärs riksdag.

274

15. Framställning med förslag till ändring av 41 § i läkarinstruktionen
den 30 december 1911.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit en
så lydande framställning:

»Den ordinarie provinsialläkarstaten utgöres av en förste provinsialläkare
inom varje län och under honom sorterande provinsialläkare, för vilka
tjänstgöringsdistrikt och station bestämmas av Eders Kungl. Maj:t. Där
de ordinarie provinsialläkardistriktens vidsträckthet eller folkrikhet sådant
påkalla, kunna enligt 41 § i gällande läkarinstruktion anställas extra provinsialläkare
inom särskilda distrikt, bestående av en eller flera kommuner.
Inrättandet av dylik extra provinsialläkartjänst beror på Eders Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Framställning därom skall göras av
vederbörande landsting och kan avse antingen endast rätt för tjänstinnehavaren
att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens
tjänst eller ock, förutom denna rätt, därjämte statsbidrag till läkarens avlöning.
Historiskt sett var det strävandena att bereda dylik tjänstårsrätt
åt vissa icke statsanställda läkare på landsbygden, som först gav upphov
till extra provinsialläkarväsendet.

Redan tidigt framträdde på landsbygden behov av läkarbefattningar
utöver de ordinarie, med statsmedel understödda provinsialläkarbefattningarna,
i det att för befolkningen inom kommuner och vid industriella anläggningar,
som lågo avlägset från läkarstationerna, yppade sig svårigheter
att komma i åtnjutande av nödig läkarvård. För tillgodoseende av nämnda
behov inrättades på många håll av vederbörande kommun eller bruk etc.
särskilda läkarbefattningar, vilkas innehavare emellertid före år 1840 i
regel icke fingo tillgodoräkna sig sådan tjänst såsom merit vid befordran
i statens tjänst.

Genom kungl. kungörelsen den 17 oktober 1840 »angående befordringsrätt
för läkare, som äro antagna för sjukvården hos myndigheter samt
vid bruk och inrättningar på landet» bereddes emellertid rätt för kommuner
och ägare av bruk m. fl. att, med angivande av distriktets utsträckning
och station, hos Kungl. Maj:t göra framställning om tjänstårsberäkning
för läkare, som av dem anställdes. Prövades en dylik läkartjänst
behövlig, medgav Kungl. Maj:t den sökta rättigheten för läkaren med skyldighet
för denne att i sitt distrikt fullgöra en provinsialläkares åligganden.

— 1918 —

275

Tillsättningen av dessa s. k. distriktsläkare skedde i regel icke för viss
period.

Genom kungl. instruktionen den 31 oktober 1890 »för läkare, som
äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställda, ävensom för
andra, som utöva läkarkonsten», lades grunden till den nuvarande organisationen
av ifrågavarande, från de ordinarie provinsialläkardistrikten utbrutna
extra distrikt. I stället för nyssnämnda för obestämd tid inrättade distriktsläkartjänster
infördes den nya extra provinsialläkarinstitutionen med
tjänstetillsättning allenast för vissa år.

Beträffande ordningen för anställande av sådana extra provinsialläkare
stadgades i § 41 mom. 1 av 1890 års läkarinstruktion bland annat att, om
fråga uppstode om anställande av extra provinsialläkare med rätt till sådan
tjänstårsberäkning som ovan sägs samt bidrag av staten till dylik läkares
avlöning önskades, det ankomme på länets landsting, därest bidrag
till avlöningen även av landstinget beviljades, att i ärendet till Kungl.
Maj:t göra framställning, åtföljd av förslag rörande station och tjänstgöringsområde
för läkaren ävensom vederbörande kommuns eller kommuners
beslut om avlöningsbidrag under viss tid, minst 5 år. Om däremot lands;
tinget icke bidrog till avlöningen, tillkom det vederbörande kommun eller
kommuner själva att göra enahanda framställning. Vidare stadgades i
mom. 4 av nämnda §, att kommun, som utan anspråk på statsbidrag till
avlönande av en utav kommunen anställd läkare önskade bereda denne
rätt till tjänstårsberäkning såsom extra provinsialläkare, ägde att därom
göra underdånig ansökning med, bland annat, förslag rörande station och
tjänstgöringsområde.

Den sålunda åvägabragta ordningen för bildande av extra provinsialläkardistrikt
ansågs emellertid ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.
Olägenheterna därav framhöllos skarpt i det »betänkande angående rikets
indelning i läkardistrikt samt tjänstläkarnes anställning och åligganden»,
som den av Eders Kungl. Maj:t för sådant ändamål tillsatta kommitté avgav
år 1907 och som ligger till grund för den år 1911 genomförda, ännu
gällande ordningen.

Erfarenheten hade givit vid handen, ansågs det, att den jämlikt 1890
års läkarinstruktion kommunerna tillkommande självständiga initiativrätten
i avseende å distrikts bildande ofta nog ledde till ojämnhet och bristande
ändamålsenlighet i fråga om distriktens omfattning. Bortsett från berörda
förhållande synas emellertid de övriga olägenheter, som tillskrevos 1890
års organisation av extra provinsialläkarväsendet, närmast hava hänfört sig

— 1918 —

276

till de korta tidsperioder — i regel blott 5 år —, för vilka bildandet av
ett sådant distrikt var tillåtet, och den i följd därav ofta återkommande
proceduren med förnyelse av distrikten. Om nämligen ett en gång utbrutet
extra provinsialläkardistrikt skulle fortbestå efter utgången av den
period, för vilken lön anslagits och tjänstårsberäkning medgivits, var det
erforderligt att ånyo vidtaga enahanda förberedelser och åtgärder, som
krävdes för dess nybildning, nämligen beslut av kommuner och eventuellt
av landsting om avlöning för ny period, ansökan hos Eders Kungl. Maj:t

0. s. v.

Kommittén framhöll i sitt betänkande, hurusom 5-årsperioderna med
de därav föranledda omvalen — ofta föregångna av förhandlingar om nedprutningar
och jämkningar av kommunernas lönebidrag — gjorde läkarna
alltför beroende av kommunerna eller de inom desamma styrande. Denna
omständighet övade ett ogynnsamt inflytande på de extra provinsialläkarnas
ställning, som därigenom ansågs vara osäkrare än de flesta andra tjänstemäns.

För att råda bot på de olägenheter, som föranleddes främst av den
kommunerna tillerkända befogenheten att efter eget godtycke sluta sig
samman till distrikt för så kort tid som 5 år, men även av de ofta nog
vid förnyad ansökan skedda förändringarna i distriktens omfattning och i
de särskilda kommunernas pekuniära bidrag, föreslog kommittén, dels att
bildande av distrikt på så kort tid som 5 år icke vidare skulle få tillåtas,
dels att såväl den formella initiativrätten till extra distrikts utbrytning
skulle fråntagas kommunerna och tillkomma endast landstinget, dels ock
att läkarens avlöning och pensionering (extra provinsialläkarnas pensionskassa
tillkom först genom kommitténs initiativ) skulle garanteras av landstinget,
som kunde antagas med större objekiivitet och sakkunskap än de
enskilda kommunerna bedöma behovet av nya läkardistrikt.

Berörda önskemål kommo till uttryck i det förslag till ny läkarinstruktion,
som åtföljde betänkandet och som i hithörande del, § 41 mom.

1, var av följande lydelse: »Uppstår å landet fiåga att för sjukvården
inom en eller flera kommuner få anställd extra provinsialläkare med rätt
att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst,
ankommer det på länets landsting att i ärendet hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning, börande denna åtföljas av dels förslag rörande
station och tjänstgöringsområde för läkaren, dels ock landstingets beslut
att, intill dess Kungl. Maj:t på framställning av landstinget annorlunda
bestämt, dock under minst tio år, årligen erlägga ej mindre visst belopp
till läkarens avlöning än även stadgad avgift till extra provinsialläkarnas
pensionskassa, landstinget obetaget att av den eller de kommuner, som

— 1918 —

277

utgöra läkarens tjänstgöringsområde, betinga sig gottgörelse, helt eller delvis,
för landstingets utlägg».

I nu gällande läkarinstruktion av den 30 december 1911 upptogs den
sålunda av kommittén föreslagna avfattningen i oförändrad lydelse.

Genom den nya instruktionen, som trädde i kraft från början av år
1912, blevo sålunda bestämmelserna rörande den ordning, i vilken frågor
om extra provinsialläkares anställande skola anhängiggöras och handläggas,
ändrade därhän, att det numera tillkommer endast landsting att göra
framställning om anställande av extra provinsialläkare med tjänstårsrätt,
detta vare sig statsbidrag till läkarens avlöning begäres eller ej, samt att
sådan framställning städse skall åtföljas av, förutom förslag rörande station
och tjänstgöringsområde, tillika landstingets beslut att till läkaren erlägga
visst avlöningsbidrag ävensom pensionsavgift för honom. Jämte
det sålunda initiativrätten tillerkänts landstinget, vilar å andra sidan ock
den pekuniära bidragsplikten gentemot läkaren i första hand på landstinget.
Kommuner, som utan att för ändamålet göra anspråk på pekuniärt bidrag
av vederbörande landsting önska själva göra framställning hos Eders Kungl.
Maj:t om anställande av extra provinsialläkare, har sålunda berövats
rätten härtill. En ytterligare förändring är, att minimiperioden för distriktens
bestående utsträckts från 5 till 10 år.

Föreskriften om den landstingen åliggande obligatoriska bidragsplikten
har emellertid i tillämpningen visat sig kunna medföra en viss måhända
icke förutsedd olägenhet. Framställning om upprättande av extra provinsialläkardistrikt
förutsätter nämligen ett landstingets beslut att årligen
under minst 10 år erlägga visst belopp till läkarens avlöning ävensom
pensionsavgift för honom. Sådant beslut åter innebär påläggande av avgift,
som erfordrar uttaxering för längre tid än 5 år, och jämlikt § 40
1 mom. c i kungl. förordningen om landsting den 21 mars 1862 erfordras
på den grund för beslutets giltighet kvalificerad majoritet, två tredjedelar
av de avgivna rösterna. Genomdrivandet av väckt förslag om avlåtande
av underdånig framställning rörande anställande av extra provinsialläkare
bliver följaktligen i varje särskilt fall beroende på, huruvida dylik kvalificerad
majoritet kan åstadkommas eller ej. Det ligger i sakens natur, att
det härigenom kan bliva betydligt svårare för respektive ortsintresse att
få sina önskemål om sådan läkares anställande tillgodosedda. Erfarenheten
har i själva verket också visat, att uti ifrågavarande hänseende åtminstone
i ett län uppkommit avsevärda olägenheter på grund av svårigheten att
vid sådana frågors behandling åstadkomma föreskriven majoritet. Sådana
svårigheter hava nämligen, enligt vad jag inhämtat, yppat sig inom Göte —

1918 -

278

borgs och Bohus läns landsting beträffande två extra provinsialläkardistrikt,
det ena i Orusts och det andra i Sotenäs härad. I bådadera fallen har
svårigheten att få ett beslut till stånd närmast berott på skiljaktiga meningar
inom landstinget rörande läkarens blivande station.

Beträffande Orust-distriktet hava nämligen meningarna varit delade
därom, huruvida Kårehogen eller Hälleviksstrand lämpligast borde bliva
station för läkaren.

Frågan om inrättande av detta distrikt har varit före vid landstinget
åren 1913, 1914, 1915 och 1916.

Vid 1913 års landsting avgåvos 32 röster för Hälleviksstrand och 22
för Kårehogen, år 1914 35 för Hälleviksstrand och 18 för Kårehogen, år
1915 34 för Helleviksstrand och 19 för Kårehogen samt år 1916 34 för
Hälleviksstrand och 20 för Kårehogen.

Då kvalificerad majoritet icke i något fall uppnåtts och besluten avsågo
uttaxering av landstingsmedel för längre tid än 5 år, blev ärendet de
första tre åren oavgjort, men år 1916 vann frågan sin lösning på det sätt,
att ärendet delades upp i två särskilda ärenden, i vilka beslut fattades vart
för sig. Först beslöts nämligen enhälligt att göra underdånig framställning
om distriktets bildande och att erlägga föreskrivet bidrag till läkarens avlöning
m. m., varefter verkställdes särskild omröstning angående stationen
för läkaren.

Vidkommande distriktet i Sotenäs härad fattades vid 1914 års landsting
beslut i ämnet, men framställningen blev den 31 december 1915 av
Eders Kungl. Maj:t avslagen.

Vid 1 915 års landsting väcktes ånyo motion om inrättande av ett sådant
extra provinsialläkardistrikt, vilken motion bifölls med 33 röster mot 19,
men då kvalificerad majoritet därigenom ej uppnåtts, hade frågan förfallit.
År 1916 vann emellertidr frågan sin lösning på enahanda sätt som beträffande
Orust-distriktet. År 1914 röstade 43 för Gravarne såsom station
för läkaren och 8 för Hunnebostrand, år 1915 19 för Gravarne och 33 för
Hunnebostrand samt år 1916 35 för Gravarne och 19 för Hunnebostrand.

Enligt vad jag inhämtat, hade dessa frågor inom ifrågavarande orter
utvecklat sig till tvistefrågor av första rang, som till skada för det allmänna
verkade söndrande inom vida kretsar samt användes såsom agitationsämnen
vid alla kommunala val.

o Vad sålunda inom Göteborgs och Bohus läns landsting förekommit,
därå min uppmärksamhet blivit fäst, har givit mig anledning taga i övervägande,
huruvida ej lagändring i ämnet vore påkallad. Den omständigheten,
att initiativrätten i dylika frågor endast tillkommer respektive lands —

itus —

279

ting, bär i ovannämnda fall föranlett, att två extra provinsialläkardistrikt,
trots att otvivelaktigt starkt behov därav å resp. orter förefunnits, under
flera år icke kunnat komma till stånd. Att detta varit ett missförhållande,
verkande till men för de landsändar, som berörts av saken, torde vara
uppenbart. De återgivna fallen synas mig ådagalägga lämpligheten och
behovet av lagändring i ämnet. Då det beträffande dessa fall framför allt
var frågan om station för läkaren, som inom landstinget utgjorde tvisteämnet,
och då det synes olämpligt, att landstinget skall taga befattning med
frågan härom, vilken i alldeles särskild grad synes vara ägnad att bringa
de olika ortsintressena i strid mot varandra inom landstinget, kunde den
ändring i författningen närmast ifrågasättas, att skyldigheten för landstinget
att avgiva förslag rörande station för läkaren borttoges. Men
därigenom bleve saken sannolikt icke hjälpt, ty det funnes icke något,
som hindrade en meningsriktning inom ett landsting att såsom villkor för
beviljande av anslag för ändamålet uppställa den fordran, att läkarens
station skulle förläggas till viss plats.

Ett annat sätt vore att i fråga om tiden för anslagets beviljande återgå
till den förut gällande 5-årsperioden, för vilket fall kvalificerad majoritet
icke skulle erfordras. Därigenom skulle man emellertid gå miste om den
fördel, som avsetts med förlängning av anslagsperioden från 5 till minst
10 år, nämligen att kunna bereda de extra provinsialläkarna en mera
tryggad ställning.

Lämpligare utväg att råda bot på missförhållandet torde vara att
återinföra det stadgande i 1890 års läkarinstruktion, enligt vilket det var
medgivet för kommun eller kommuner, som önskade anställa extra provinsialläkare
och icke gjorde anspråk på bidrag av landsting till läkarens
avlöning, att själva 0 ingå till Eders Kung! Maj:t med framställning och
förslag i ämnet. Återinfördes denna bestämmelse, borde dock i allt fall
gälla, att respektive kommun eller kommuner skulle utfästa sig till bidragsplikt
gentemot läkaren under minst 10 år.

Några verkliga nackdelar av en lagändring i berörda riktning synas
mig knappast nu behöva befaras. De olägenheter, som i 1907 års kommittébetänkande
framhållas såsom vidlådande den gamla ordningen, hänföra sig
i väsentlig mån till den då gällande kortare 5-årsperioden. All den bidragsskyldighet,
vartill vid bildande av extra provinsialläkardistrikt vederbörande
landsting nu måste utfästa sig för minst 10 år framåt, skulle
givetvis utan inskränkning överflyttas å respektive kommun eller kommuner,
som gjorde framställning hos Eders Kungl. Maj:t. Enligt ifrågavarande
§ 41 äger landsting nu att av vederbörande kommuner betinga sig gottgörelse
för alla utlägg för bidragspliktens fullgörande. I alla län utom

— 1918 —

2 SO

ett enda (Örebro län) lära landstingen också begagna sig härav och avkommunerna
uttaga, helt eller delvis, vad av respektive landsting förskjutits.
Då kommunerna sålunda i regel ändock själva i sista hand fa
vidkännas alla kostnaderna för extra provinsialläkardistrikts upprättande,
förefaller det i viss mån obilligt att frånkänna dem befogenhet att också
själva hos Eders Kungl. Maj:t väcka förslag om distrikts bildande.

De olägenheter, som skulle följa av sådan initiativrätt, skulle enligt
1907 års kommitté bl. a. bestå däri, att kommunernas initiativrätt
ofta nog lett till ojämnhet och bristande ändamålsenlighet i fråga om
distriktens omfattning; enligt kommitténs mening kunde landstingen antagas
med större objektivitet och sakkunskap bedöma behovet av nya
läkardi strikt.

Den av Eders Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 tillsatta s. k. provinsialläkarkommittén,
vilken helt kortfattat också uttalat sig i ämnet, har för sin
del förordat, att landstingen skulle fråntagas rätten att av kommunerna
uttaga gottgörelse för utlägg till läkarens avlöning och pensionsavgift;
om landstingen sålunda förpliktades att helt övertaga avlöningsskyldiglieten
gentemot extra provinsialläkarna, skulle sjukvårdsdistrikten, anser
kommittén, därigenom kunna indelas mera rationellt efter som förhållandena
kräva, och hänsyn behövde icke i så hög grad, som eljest ofta är
fallet, tagas till mera lokala intressen.

Erfarenheten från Göteborgs och Bohus läns landsting bekräftar knappast
riktigheten av dessa de båda kommittéernas uttalanden. Erfarenheten
därifrån torde tvärtom visa, att i dylika frågor även inom landstingen
lokalpatriotismen hos representanterna för de olika orter, som beröras
av väckt förslag i ämnet, i första hand gör sig gällande. Den
större objektiviteten och möjligheten att mindre behöva taga hänsyn
till lokala ortsintressen synas således ingalunda alltid kunna påräknas
i land>tin;ren.

Att det genom att bibehålla landstingen ensamma vid initiativrätten
skulle bliva lättare att få till stånd mera rationella distriktsindelningaa-,
synes därför heller icke vara så givet; de olika bygdeintressena torde vid
behandling av sådan fråga inom landsting ofta nog komma i strid med
varandra och söka få frågan löst på sätt, ur lokal ortssynpunkt synes
lämpligast.

Även om vid 1 O-årsperiodernas slut fråga ofta skulle uppstå om
omreglering av resp. distrikts omfattning, torde detta icke kunna anses
såsom en olägenhet. Vare sig landsting eller kommuner tagit initiativ
till ett distrikts bildande, lärer efter de 10 årens utgång dylik fråga

- 1918 —

281

om omreglering kunna uppkomma. Att läkaren genom den föreslagna
lagändringen lätt skulle komma i allt för stort beroende av
kommunerna, synes mig knappast heller vara att befara, då dels den
nu föreskrivna längre 10-årsperioden giver större trygghet åt läkarens
ställning, dels ock det i varje särskilt fall vid oktrojs meddelande ligger
i Eders Kungl. Maj:ts hand att se till, att den garanterade avlöningen
bliver tillräcklig.

Med stöd av det anförda finner jag för min del de skäl, som tidigare
anförts emot kommunernas initiativrätt, i den mån de angivna skälen icke
hava avseende å de förut gällande 5-årsperioderna, icke vara av övertygande
beskaffenhet. Farhågorna att, därest kommunerna tillerkännes
sådan rätt utan landstingets medverkan, uppkommande nya distrikt icke
alltid skola få en lämplig omfattning, förefalla mig vara överdrivna.

Enligt mom. 2 i samma 41 § förordnar medicinalstyrelsen extra provinsialläkare
i de fall, då statsbidrag beviljats, varemot, då statsbidrag icke
utgår, den för handhavande av ärenden angående läkartjänsten tillsatta
särskilda styrelsen, efter inhämtande av utlåtande från medicinalstyrelsen,
tillsätter läkaren. Att extra provinsialläkare sålunda i angivna fall tillsättes
av nämnda lokalstyrelse, förefaller knappast vara lämpligt. Bland
läkarna själva torde en allmän opinion råda, att förordnandet även i de
nyssnämnda fallen bör meddelas av medicinalstyrelsen. Detta synes mig
ock ur alla synpunkter vara det lämpligaste; den omständigheten, att avlöningen
till läkaren bestrides av landstinget utan statsbidrag, synes mig
sakna all betydelse härvidlag. Det ligger i sakens natur, att med nu rådande
ordning personliga intressen, relationer m. m. utan tillräcklig hänsyn
till kompetenssynpunkter kunna bliva avgörande vid befattningens tillsättande.
Det har också framhållits, att läkaren genom att förordnas av
medicinalstyrelsen får en självständigare och fördelaktigare ställning gentemot
ovannämnda lokala styrelse och kommunala myndigheter.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag härmed
i underdånighet velat för Eders Kungl. Maj:t framhålla behovet av författningsändring
i ovan angivna hänseenden för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

33 — Justitieombudsmannens ämbelsber<else till 1.918 års riksdag.

282

16. Framställning angående ändring av lagen den 14 september
1906 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad m. m.

I detta ämne har jag den 31 december 1917 till Konungen avlåtit
följande framställning:

»Uti 1917 års ämbetsberättelse gjorde jag hos riksdagen framställning
om vissa ändringar i lagen den 14 september 1906 ang. förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av denna min framställning
hemställde riksdagen genom underdånig skrivelse den 27 februari
1917, n:r 24, att Eders Ivungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till ändring
i gällande lagstiftning ang. rättegångsbiträde åt häktad i syfte, att
vissa av riksdagen angivna önskemål bleve, så långt ske kunde, tillgodosedda.

Innan jag avlät min framställning i ämnet, hade jag lämnat styrelsen
för Sveriges advokatsamfund tillfälle att inkomma med yttrande rörande
behovet av lagändring i ämnet. Nämnda styrelse anförde uti sitt med
anledning därav till mig avgivna yttrande bl. a. följande:

Lagen angående rättegångsbiträde åt häktad hade på många håll
tolkats på det sätt, att domstol ansett sig förhindrad att tillerkänna biträdet
annan ersättning än för inställelse vid rätten. Givetvis borde ersättning
beredas ej blott för de direkta kostnader, som vore nödiga för
ett ändamålsenligt och legitimt utförande av försvaret, utan även för det
besvär och arbete, rättegångsbiträdet kunde hava haft utom rätta i och
för försvarets beredande, såsom besök hos den häktade, besök och samtal
med andra personer, forskningar efter vittnen, konferenser med sakkunniga,
anskaffande av sakkunnigutlåtanden, uppsättning av skrifter m. m. dylikt,
vilket arbete i vidlyftigare saker vore långt mera krävande än blotta inställelsen
vid rätten. Ett förtydligande av lagen i denna riktning vore
synnerligen önskvärt.

I min framställning anförde jag i denna del, att ersättning åt rättegångsbiträdet
uppenbarligen borde omfatta både biträdets å saken havda
utgifter och arvode för sakens utförande. Tolkades gällande lag på sina
håll i motsatt riktning, vore det desto större skäl, att lagen i denna del
förtydligades.

Lagutskottet anförde i sitt utlåtande (n:r 3) över min framställning

— 1918 —

283

bl. a. att, då lagens nuvarande bestämmelse i ämnet, att biträdet skall njuta
»skälig ersättning», icke torde lägga hinder i vägen för utdömande av ersättning
även för skäliga kostnader av ovan angivna art, kunde det ifrågasättas,
huruvida lagändring i denna del vore erforderlig. Om gällande lag
på sina håll tolkades i motsatt riktning, syntes den naturliga utvägen vara
att genom fullföljd av talan mot dylikt beslut få lagens riktiga tolkning
fastslagen.

Detta lagutskottets uttalande återfinnes i riksdagens omförmälda skrivelse
i ämnet.

Vid frågans behandling i första kammaren (protokollet n:r 14, sid. 48)
framhöll emellertid en ledamot, ordföranden i advokatsamfundets styrelse,
— med utvecklande av skälen för denna sin mening —, att den av samfundet
påyrkade lagändringen i denna del vore fullkomligt befogad, samt
uttryckte den förhoppning, att Eders Kungl. Maj:t vid prövning av riksdagens
framställning skulle beakta även denna synpunkt.

Den antydda utvägen att genom fullföljd av talan mot underrätts
beslut rörande rättegångsbiträdet tillerkänd ersättning få lagens riktiga
tolkning fastslagen synes mig ej med säkerhet föra till målet. Aven om
dylikt prejudikat från hovrätt genom besvärs anförande åstadkommes, torde
det ändock vara ovisst, i vad mån detta allmänneligen komme att följas.
Det kan i varje fall hända, att det kommer att dröja åtskilliga år, innan
något prejudikat i antydda riktning erhålles, och följden härav bliver då
den, att den felaktiga praxis alltjämt tillämpas. Jag kan för min del ej
finna annat än önskvärt att, då praxis i felaktig riktning uppgives faktiskt
hava på sina håll inrotat sig hos underrätterna, få denna bristande tydlighet
i lagen avhjälpt, när ändock ändring av lagen i andra delar begärts.
En klar och tydlig lag måste alltid vara att föredraga framför en
otydlig sådan, som giver anledning till olika praxis. I 14 § i gällande
instruktion har ock stadgats skyldighet för justitieombudsmannen att ingripa,
då någon lags eller författnings otydlighet eller domares skiljaktiga
begrepp om dess ändamål föranleda olika eller oriktig tillämpning
därav.

Med åberopande av vad sålunda anförts och med stöd av 14 och 17
§§ i nämnda instruktion har jag, då frågan om ändring i gällande lagstiftning
ang. rättegångsbiträde åt häktad för närvarande är på Eders
Kungl. Majits prövning beroende, härmed i underdånighet velat för Eders
Kungl. Maj-.t framhålla behovet av lagändring jämväl i ovan angivna hänsöende.

1918 -

284

Styrelsen för advokatsamfundet har i sitt ovannämnda, till mig avgivna
yttrande tillika framhållit såsom önskvärt, att i lagen gåves föreskrift
därom, att åt den förordnade försvararen lämnades underrättelse
om den tid, då ett mål, som förklarats vilande, skulle upptagas till vidare
behandling. Att brottmål förklaras vilande, vore numera mycket vanligt,
särskilt för inhämtande av yttrande av fängelseläkare och medicinalstyrelsen,
och med nu gällande författningar funnes ingen garanti för,
vare sig att rättegångsbiträdet bleve i förväg underrättat om tiden för målets
upptagande eller att den häktade därom bleve underrättad i så god tid,
att han, även om övriga förutsättningar därför funnes, kunde meddela sitt
biträde underrättelse om tiden för rannsakningens återupptagande.

Uti min ovanberörda framställning till riksdagen har jag i denna del
såsom min mening uttalat, att saken icke är av den vikt, att lagändring
för ändamålet behöver ske. Advokatsamfundets styrelse har emellertid
vitsordat behovet av föreskrift i ämnet, och synes mig lämpligaste utvägen
då vara att ålägga föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten
skyldighet att underrätta den häktades rättegångsbiträde om tiden för ett
vilande förklarat måls upptagande till förnyad handläggning. Fängelsernas
och häktenas föreståndare måste alltid i någorlunda god tid erhålla
underrättelse om tiden för en förnyad rannsakning.

Med åberopande av det sålunda anförda får jag i underdånighet tilllika
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande att
meddela resp. direktörerna och föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten
föreskrift att i ovan angivna fall efter erhållet besked om utsatt
tid för förnyad rannsaknings hållande ofördröjligen därom underrätta den
häktades rättegångsbiträde.»

17. Framställning angående ändring i gällande hyreslagstiftning
till förmån för de mindre bemedlade.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit en
så lydande framställning:

»På sin tid upptog jag till behandling frågan om vissa ändringar i 3
kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

De ifrågasatta ändringarna avsågo dels ändring av bestämmelserna rörande
fardag i 3 § i nämnda kapitel, dels ock införande av stadgande om
rätt för hyresgäst att få erlägga hyra månadsvis i förskott, utan att hans
hyreskontraktet därigenom bleve förverkat. En lagändring i sistberörda

— 1918 —

285

hänseende föreställer jag mig särskilt ur de mindre bemedlade klassernas
synpunkt vara synnerligen önskvärd. En särskild olägenhet för dessa,
som framhållits följa av nu gällande bestämmelser om hyrans erläggande
kvartalsvis, är den, att hyra skall betalas omedelbart efter jul- och midsommarhögtiderna,
vilka i regel medföra åtskilliga extra utgifter och
därför för de mindre bemedlade icke lämpa sig såsom hyresterminer.

Jag har inhämtat yttrande i ämnet från åtskilliga korporationer och
myndigheter, nämligen från:

1) Stockholms fastighetsägareförening;

2) Stockholms byggmästarförening;

3) Stockholms allmänna bostadsförbund;

4) Stockholms stads hyreskontor;

5) de inom kungi. civildepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga;

6) centralförbundet för socialt arbete; samt

7) kungl. socialstyrelsen.

Stockholms fastighetsägareförening anförde bl. a. följande:

»Visserligen fastställer nu gällande hyreslag, i likhet med den bestämmelse,
som återfanns i jordabalken före hyreslagens tillkomst, fardagarnas
antal till två, men praxis har åtminstone i Stockholm alldeles
avgjort tenderat åt att förlägga huvudflyttningen till den 1 oktober. En
utredning, som föreningen lät verkställa år 1902, gav till resultat, att flyttningarna
den 1 april utgjorde 10 % av flyttningarna den 1 oktober samt
därvid utrymda antalet rum ungefär 2 % av dem, som utrymdes vid oktoberflyttningen.
Från fastighetsägarhåll torde därför näppeligen något vara
att erinra mot den tidigare fardagens bortfallande.

Vad beträffar eventuellt förslag till lagstadgade hyresdagar lägger
nu gällande lagstiftning intet band på aftalningsrätten beträffande tiden
för erläggande av hyra, och det torde, enligt styrelsens förmenande, starkt
kunna ifrågasättas, om en ändring härutinnan lämpligen bör införas. Det
torde vara uppenbart, att den allmänna medborgerliga rättigheten att fritt
träffa aftal ej bör kringskäras i andra fall, än då synnerligen tungt vägande
skäl därtill föreligga. Husägarnas strävanden gå givetvis alltid ut på att
genom hyresaftalens avfattning skaffa sig största möjliga trygghet för att
aftalade hyresbelopp också verkligen komma att inflyta, och i detta deras
strävande böra alla ordentliga hyresgäster understödja dem, ty otrygghet
härvidlag verkar alltid stegrande på hyressatscrna i allmänhet, till de ordentliga
hyresgästernas nackdel. Husägarne böra för den skull äga möjlighet
att lämpa aftalets bestämmelser angående hyreslikvidens erläggande

— 1918 —

286

efter olika förhållanden, och skulle med all sannolikhet ett lagstadgande
av bestämda betalningsdagar kunna bliva såväl hyresvärden som hyresgästerna
till förfång. Genom nya hyreslagens bestämmelser hava hyresgästerna,
vilka betalningsdagar som än må hava aftalats, tillförsäkrats en
frist av två söckendagar; härigenom har, enligt styrelsens förmenande, de
lagstiftande myndigheterna gått så långt i tillmötesgående mot hyresgästerna,
som lämpligen bör ske.

Det torde vara självklart, att förskottsbetalning kvartalsvis bör som
regel bibehållas, ävensom att fardagen måste vara hyreslikviddag.

Skulle mot förmodan genom lag fastslås en större frihet än nu i avseende
på tiden för hyreslikvidens erläggande och husägarna därigenom
få in sina hyror på senare dagar än de, som blivit aftalade, måste det
vara av synnerligen stor vikt, att en sådan lag blir så affattad, att den
tillförsäkrar husägarna beträffande inteckningsräntor, skatter, onera och
övriga avgifter för egendomarna enahanda betalningsfrist, som tillerkänts
hyresgästerna.

Vi vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på det intima
samband, som äger ram och nödvändigtvis måste äga rum mellan hyresgästens
hyreslikvid och fastighetsägarens räntelikvid. Om egendomarna
vore gravationsfria eller helt obetydligt graverade, kunde det ju i själva
verket vara för husägaren tämligen likgiltigt, när hyrorna inflöte, blott
principen om förskottslikvid kvartalsvis komme att bibehållas. Nu förhåller
det sig emellertid så att Stockholms till cirka 1 x/2 milliard bevillningstaxerade
fastigheter väl i regel torde vara intecknade till 75 a 80 %
av värdet, vadan, om man tager hänsyn till att taxeringsvärdet i regel
överskrider det verkliga värdet, den på Stockholms fastigheter vilande
skulden torde kunna beräknas överstiga en milliard.

Om man vidare erinrar sig att allt, som är ägnat att verka irriterande
på fastighetskrediten, i samma mån verkar stegrande på hyrorna,
inses lätt, att fastighetsskuldens behöriga skötande är en angelägenhet, som
berör icke blott husägarne utan i lika hög grad hyresgästerna.

Hela den på våra fastigheter vilande skuldsumman är numera tämligen
undantagslöst placerad så, att räntorna förfalla halvårsvis å kalenderkvartaldagarna
eller dagarna närmast därefter. Fastighetskrditen är för
närvarande, såsom bekant torde vara, i det mest beklagliga läge, och under
sådana förhållanden måste givetvis de låntagande fastighetsägarne söka
undvika allt, som kan förefalla de långivande på något sätt olägligt.

Med anledning härav anse vi oss böra med skärpa framhålla, att ingå
andra hyreslikviddagar än de nu genom praxis fastlagna kalenderkvartaldagarna
må ifrågakomma.

— 1918 —

287

Ett ytterligare skäl för bibehållandet av nu invanda terminer ligger
däri, att skatteterminerna avpassats så, att desamma ej skulle sammanfalla
med hyresterminerna.»

Stockholms byggmästarförening, framhöll i sitt yttrande, att föreningen
ville uteslutande anlägga den byggmästartekniska synpunkten på frågan.
På anförda skäl ville föreningen ur den synpunkten på det livligaste påyrka,
att den 1 oktober fortfarande komme att vara allmän fardag.

Stockholms allmänna bostadsförbund anförde i huvudsak följande. Förbundet,
som bildades den 19 oktober 1914, har sedan den 1 april 1915
i Stockholm förvärvat 12 fastigheter, inrymmande lägenheter om huvudsakligen
1 och 2 rum och kök, men även om 3 och 4 rum och kök samt
ett tiotal lägenheter om 5 rum och kök. Förbundets medlemmar äga
företrädesrätt att hyra i förbundets fastigheter.

I enlighet med sin uppgift att tillgodose och befrämja sina medlemmars
intressen och att samtidigt anpassa sig efter deras krav och fordringar
har förbundet beträffande terminer för erläggande av hyra lämnat
hyresgästerna största möjliga valfrihet. Hyresgästerna äga sålunda att vid
kontraktets underskrivande välja mellan följande tre sätt:

Hyran erlägges:

a) med en fjärdedel av årshyran sista söckendagen före varje kalenderkvartals
ingång för följande kalenderkvartal;

b) med en åttondedel av årshyran sista söckendagen i januari, mars,
april, juni, juli, september, oktober och december månader d. v. s. vid månadsskiften
före de månader, under vilka krono- och kommunalskatterna i
Stockkolm skola betalas;

c) med en tiondedel av årshyran sista söckendagen i januari, februari,
mars, april, maj, juli, augusti, september, oktober och november månader,
således vid alla månadsskiften utom dem, som ligga närmast jul- och midsommarhelgerna.

Det första sättet (a) för betalande av hyra användes i regel av burgna
personer och av dem, som hyra de större lägenheterna.

Det andra sättet (b) för betalande av hyra användes i regel av tjänstemän
i statens och stadens verk och inrättningar och för övrigt av de
personer, för vilka skattebelopet utgör en integrerande del av månadsavlöningen.

Det tredje sättet (c) för betalande av hyra har kommit till mycket
stor användning särskilt bland arbetare och småfolk. Bland förbundets

— 1918 —

288

medlemmar råder också mycket stor tillfredsställelse med denna form av
betalning av hyra.

För förbundets vidkommande såsom fastighetsägare har icke någon
olägenhet försports av förenämnda bestämmelser angående hyrans erläggande.

Beträffande fastställande av fardag anser förbundet, att endast en sådan
bör tillämpas och att den 1 september bör äga företräde före varje
annan dag.

Stockholms stads hyreskontor anförde i huvudsak följande.

En förändring av tidpunkten för de nuvarande fardagarne skulle komma
att medföra vittgående följder i många avseenden, och därvid böra
hänsyn tagas till så många olika omständigheter, att kontoret anser någon
förändring i nuvarande förhållanden icke böra vidtagas utan mycket övertygande
skäl eller utan ingående utredning.

Beträffande förslaget om fastställande i lagen av kortare betalningsterminer
än kvartalsvis, som nu är det vanligast förekommande, så torde
med en dylik anordning ett visst osäkerhetstillstånd med avseende på hyresbetalningen
komma att inträda för husvärden, och säkert är, att om
t. ex. månadsbetalning infördes som lag, flyttningarnas antal skulle i hög
grad ökas till förfång för husägaren, i det att mindre samvetsgranna hyresgäster
skulle betala kvartalets första månad och därefter antingen flytta
sin väg eller hålla sig kvar utan betalning tills de bleve avhysta, vilken
procedur alltid tar sin tid.

Vid stadens egendomar medgives ju hyresgäster rätt att göra avbetalningar
under kvartalets lopp, vilket också försiggår utan olägenhet för
hyresvärden, när det gäller ordentliga och samvetsgranna hyresgäster, men
som också å andra sidan ofta visar sig medföra olägenheter av ovan antydd
art med ty åtföljande förluster för hyresvärden och som förorsakar,
att lägenheter bliva lediga under kvartalet och ej alltid kunna omedelbart
uthyras ånyo.

Kontoret anser således, att någon ändring i de nuvarande förhållandena
i den riktning, som är föreslagen, icke är önskvärd eller nödvändig.

De inom kanyl, civildepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga anförde bl. a. följande.

Vad först beträffar förslaget om ändring av fardagarna.---.

Vid övervägande av vad sålunda anförts anse de sakkunniga icke
tillräckliga skäl föreligga att påyrka någon förändring av de nu i lag
fastställda fardagarna. Skulle en sådan åtgärd dock ifrågasättas, bör

— lots —

289

den i varje fall föregås av en noggrann utredning rörande de olika omständigheter,
som därvid inverka.

Däremot vore det särskilt ur de mindre bemedlade klassernas synpunkt
synnerligen önskvärt, att genom någon lämplig lagbestämmelse lättnad
kunde beredas hyresgästerna i fråga om hyrans erläggande. Aven
om nu rådande praxis med hyrans erläggande i förskott — medan lagen
för de fall, där avtal om annat ej träffats, stipulerar betalning i efterskott
— icke torde stå att ändra, vore dock enligt de sakkunnigas mening
mycket vunnet, om utsträckt möjlighet bereddes dem, som därav äro
i behov, att, trots att de ofta måste förbinda sig till erläggande av hyra
kvartalsvis i förskott, dock utan obigenhet kunna inskränka sig till betalning
månadsvis i förskott. I sådant syfte borde enligt de sakkunnigas
mening i lagen införas ett stadgande av innehåll att i de fall, då hyran
enligt avtal skall erläggas kvartalsvis i förskott, hyresavtalet dock icke skall
anses förverkat, så länge hyresgäst före löpande månads utgång i förskott
erlägger hyran för hela nästföljande månad. Det kan invänd;is, att en
klok hyresvärd icke heller nu i sådant fall påfordrar avtalets förverkande.
Men detta utesluter ej, att en dylik fordran kan förekomma, och i varje
fall blir först genom en sådan lagbestämmelse den mindre bemedlade
hyresgästens ställning i åsyftad mån verkligen tryggad. Förslaget innebär
i själva verket allenast ett ytterligare steg i den riktning, som fått uttryck
i bestämmelsen om rätt till anstånd med hyras erläggande till andra
söckendagen efter förfallodagen. Sistnämnda bestämmelse skulle givetvis
efter förslagets genomförande även gälla för hyresavbetalningar i förskott
månadsvis å utfäst kvartalshyra.

Därest en bestämmelse av ovan angiven innebörd skall i hyreslagen
införas, bör givetvis densamma, likasom redan nu bestämmelsen om tvådagarsanståndet,
gälla även mot förbehåll av annat innehåll i hyresavtalet.

I detta sammanhang må framhållas, att hyresbetalning månadsvis är
regel i den svenska landsorten och att för de mindre bemedlade i England
och Tyskland den vanliga hyresterminen är vecka eller månad.

Genom den sålunda föreslagna anordningen ernås ur hyresgästernas
synpunkt den fördelen, att hyresutgifterna kunna i fall av behov fördelas
på kvartalets olika månader. För hyresvärdarna åter skuffa samma anordning
väl innebära risk för någon minskning av den räntevinst, de nu
kunna göra på i förskott erlagda hyresmedel, men icke i någon mån
minska, vad för dem dock är huvudsaken, nämligen säkerheten för hyresbetalningarnas
ordentliga fullgörande. Och den antydda lilla nackdelen
för dem kan icke tillerkännas betydelse i jämförelse med den ökade trygg 37

— JustUieombudsmannens iimbetsberättnlse till 1,918 års riksdag.

290

het, som genom förslagets genomförande skulle beredas ordentliga, men
mindre bemedlade hyresgäster.

Centralförbundet för socialt arbete anförde bl. a. följande. Styrelsen
håller före, att en anordning med befogenhet för hyresgäst att erlägga
hyran i förskott månadsvis skulle kunna bliva till lättnad för de
många hyresgäster, som med bekymmer motse varje kvartalsskifte, då
hyran på en gång skall erläggas för tre månader i förskott. Visserligen
lägger lagen intet hinder i vägen för sådan bestämmelse i hyreskontraktet,
att hyran i stället blir erlagd exempelvis i förskott för en månad i sänder,
eller för särskilt avtal vid sidan om kontraktet om sådan anordning. Men
denna avtalsfrihet gagnar uppenbarligen icke hyresgästen, om icke hyresvärden
själv har intresse av att ingå sådant avtal eller eljest anser sig ha
skäl att medgiva dylik anordning.

Då fastighetsägareföreningens styrelse med skärpa framhåller, att över
huvud inga andra likkviddagar än de nu genom praxis fastslagna kalenderkvartaldagarne
böra ifrågakomma, och därmed givetvis vill ha sagt, att
lagstiftningen icke bör lägga något hinder i vägen för hyresvärdarne att
genom avfattningen av sina kontrakt bibehålla den nuvarande förskottslikviden
per kvartal, så kan avtalsfrihetens grundsats icke med skäl åberopas
för ett sådant yrkande. Den verkliga avtalsfriheten finnes nämligen
i detta avseende endast hos den starkare parten, och det är därför just
ur social synpunkt anledning att överväga, om icke någon begränsning i den
formella avtalsfriheten här vore påkallad, så att hyresgästen finge rättighet
att erlägga hyran för en månad i sänder, ändock att hyreskontraktet stadgar
kvartalslikvid. Vad den s. k. avtalsfriheten på detta område i realiteten
kan betyda, framgår exempelvis därav, att det över huvud aldrig
ifrågakommer annat än förskottslikvid uti hyreskontrakten, ehuru lagen
lämnar parterna full frihet att kontrahera om efterskottslikvid och t. o. in.
torde kunna sägas betrakta denna senare anordning såsom den närmast
till hands liggande.

Det kunde tyckas ligga lika mycket i hyresvärdarnes som i de mindre
bemedlade hyresgästernas intresse att överenskomma om förskottslikvid
per månad. Värden får ju på detta sätt lättare och säkrare ut sin hyra
och kan till och med til''godogöra sig räntevinst å influtna belopp till
nästa förfallodag för räntorna å den intecknade skulden. Då fastighetsägarföreningens
styrelse emellertid icke synes benägen att reflektera pa
någon ändring av nuvarande praxis att erlägga hyran å de fyra kvartalsdagarne,
så har styrelsen därvid åberopat hyreslikvidens sammanhang med
räntelikviden. Detta sammanhang är visserligen obestridligt och även av

— 1918 —

291

den avgörande ekonomiska betydelse, att hyresvärdarne självklart alltid
måste sträva att genom själva kontraktens avfattning vinna största möjliga
trygghet för, att hyresbeloppen verkligen inflyta, och det i tillräcklig tid
för att vara tillgängliga vid räntelikviderna. Men det torde vara omöjligt
att härmed logiskt motivera ett motstånd a priori från hyresvärdarnes sida
mot den föreslagna anordningen med rätt till månadslikvid i förskott.
Härvid torde ock böra observeras, att räntorna å den intecknade skulden
vid sina förfalloterminer halvårsvis ju faktiskt erläggas i efterskott, emedan
man icke ifrågasatt annat än att hyran fortfarande skulle betalas i förskott,
ehuru för kortare perioder än nu.

Från hyresvärdarnes sida torde näppeligen några mer vägande invändningar
kunna resas emot tillstädjandet av en sådan anordning. Enligt,
vad man förnummit, äro en del hyresvärdar icke benägna att mottaga
oftare återkommande inbetalningar på hyran, enär detta skulle förorsaka
dem mera besvär och, för större fastighetsägares vidkommande, även ökade
förvaltningskostnader. Naturligtvis kan det icke bestridas, att besväret i
en del fall skulle något ökas, men det bör observeras, att det ju alldeles
icke vore meningen att införa någon obligatorisk månadsinbetalning och
att alltjämt en massa hyresgäster själva skulle föredraga kvartalslikvid.
Den ökade administrationskostnaden åter kunde icke gärna spela någon
avsevärd roll för de företag, som möjligen skulle därav i någon män beröras.
I jämförelse med den sociala fördel, man ville uppnå genom den
föreslagna anordningen, kan ett sådant skäl näppeligen ur allmän synpunkt
tillmätas någon väsentlig betydelse. Visserligen torde hyresvärden jämväl
stundom anse sig äga ett särskilt skäl att föredraga hyreslikvid kvartalsvis
därutinnan, att han i den på en gång inbetalda större summan har
någon på förhand tryggad ersättning för lägenhetens förstörande genom
ovarsamt handhavande från hyresgästens sida. Men icke heller detta
skäl torde praktiskt taget vara av någon större räckvidd. Man lär över
huvud kunna förutsätta, att en genom lag underlättad möjlighet för hyresgäst
att erlägga hyran månadsvis i själva verket icke skulle vare sig bereda
hyresvärdarne någon övervägande olägenhet eller av dem mötas
med missnöje, sedan man hunnit vänja sig vid en anordning av här angiven
innebörd.

I verkligheten hava förhållandena, enligt vad centralförbundets styrelse
tror sig veta, särskilt på senare tid helt enkelt framtvingat eu sådan
anordning i en rätt avsevärd omfattning uti en del fastigheter, där fattigare
hyresgäster äro boende. Hyresvärdarne ha ej sällan funnit sig föranlåtna
att mottaga hyran i smärre poster, dels av hurnanitetsskäl, dels
också i vissheten om, att detta ofta var enda utvägen för dem att över

— J Öl 8 —

292

huvud få ut hyran. Härvid har ifrågavarande anordning emellertid givetvis
helt och hållet fått formen av en eftergift från hyresvärdens sida, icke
av ett särskilt aftal, som skulle försätta kontraktets bestämmelse om kvartalslikvid
ur kraft. Följden härav har bl. a. blivit, att en hyresgäst, av
vilken värden å kvartalsdagen mottagit hyra för en månad framåt, redan
under samma månad kunnat avhysas på grund av kontraktets förverkande
och därjämte undergå utmätning för det återstående hyresbeloppet till
kvartalets slut. Om sålunda visserligen praxis redan i viss mån gått lagstiftningen
i förväg med avseende på månatlig hyresbetalning, där hyresgästen
önskar sådan, så ligger häri icke blott ett direkt motiv för ett lagfästande
av denna anordning utan ock en påtaglig anledning att genom
sådant lagfästande undanröja den rättslöshet, vari hyresgästen genom
denna praxis utan stöd av lagen lätt kan råka.

Visserligen saknas det icke heller exempel på, att månadslikvid på
rent avtalsmässigt sätt kommit till användning under senare tid. Man
kan i sådant avseende erinra om det för några år sedan bildade företagét
»Stockholms Allmänna Bostadsförbund», som torde äga fastigheter i Stockholm
till ett värde av omkring 5 millioner kronor. I enlighet med sina
stadgar har förbundet i sina kontrakt infört bestämmelse om månadsinbetalning
av hyran för de hyresgäster, som icke själva föredraga kvartalslikvid.
Emellertid vågar man icke förutsätta, att detta exempel utan vidare
skall vinna efterföljd i tillräcklig utsträckning, för att man på denna
väg utan lagstiftningens hjälp skulle kunna nå önskat resultat.

Ett skäl emot ett sådant ingripande från lagstiftningens sida skulle ju
kunna tänkas ligga i den ofta och med rätta betonade betydelsen därav,
att vårt folk i alla lager vänjes vid självständigt sparande och vid eget
ansvar för egna angelägenheters handhavande. Då även den mindre bemedlade
vet med sig, att han måste betala en viss kontrakterad hyressumma
för kvartalet, så bör han hälst själv efter hand avsätta de för
hyressumma!^ hopringande erforderliga beloppen i stället för att i detta
avseende liksom göra hyresvärden till sin förmyndare. En sådan tankegång
lär dock icke med någon styrka kunna göras gällande med avseende
på den stora massan av de hyresgäster, som det här i främsta rummet
är fråga om. Även i tider av god arbetstid gång och god arbetsförtjänst
når ännu reallönen för flertalet av våra arbetare sällan så pass mycket
över existensminimum, att de och deras familjer kunna hålla brödbekymren
från dörren. Om de då själva önska gent emot sina egna svårigheters
tryck garantera fullgörandet av sin hyresplikt genom månatliga inbetalningar,
för vilka de i alla händelser måste göra avsättningar varje vecka,

— 1918 -

293

så ar detta i deras belägenhet tydligen en yttring av ekonomisk förtänksamhet
och icke motsatsen.

På grund av vad sålunda anförts får centralförbundets ^styrelse härmed
uttala den uppfattningen, att en lagbestämmelse, som gåve.hyresgäst
rättighet att, även om han utfäst likvid av hyran kvartalsvis i förskott,
få vid behov inskränka sig till betalning månadsvis i förskott, utan att
kontraktet därigenom förverkas, skulle kunna bli av värde för en ej ringa
del av den mindre bemedlade befolkningen.

Kungl. socialstyrelsen anförde i huvudsak följande. o

Vad först angår frågan om inskränkande af fardagarnas antal tran
två till en kan socialstyrelsen, i likhet med förut omförmälda sakkunniga
samt centralförbundet för socialt arbete och Stockholms städs hyreskontor,
ej finna en sådan förändring vara att förorda. Från social synpunkt
lärer det snarare kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara önskvärt
att få fardagarnas antal ökat, sa att sadana skulle infalla jämväl vid de
återstående kvartalsskiftena. En dylik anordning skulle antagligen, om
den komme till någon väsentligare tillämpning i praktiken, vara ägnad
att avsevärt utjämna arbetstillgången ej blott inom byggnadsfacket utan
även inom vissa andra verksamhetsområden, såsom t. ex. expressbyråernas
och tapetserarnas. Frånsett den minskade möjligheten till urval, da lägenheterna
mindre samtidigt bleve hyreslediga, synes den utjämning pa
hyresmarknaden, som en ökning av fardagarna väl skulle leda till, kunna
medföra vissa fördelar även för hyresvärdar och hyresgäster.

Den mest betydelsefulla bland de framkastade frågorna är onekligen
den rörande kortare terminer för hyresbetalningen. Hopbringandet av ett
relativt så stort belopp, som kvartalshyran representerar för den mindre
bemedlade, torde nämligen ej sällan ställa hyresgästernas förutseende och
sparsamhet på allt för hårt prov. Hyresvärdarna torde även i sitt eget
välförstådda intresse i ganska stor utsträckning medgiva hyrans betalning

per månad. ,

Även om man, såsom härovan framhållits, onekligen niaste anse det

önskvärt, att hyran kan få betalas per månad, synes^det dock styrelsen
något tvivelaktigt, om man för detta ändamål bör, såsom de sakkunnige
föreslagit, vidtaga eu lagändring av den innebörd, att hyresavtal, enligt
vilket hyran skall erläggas kvartalsvis, ej skall anses förverkat, sa länge
hyran erlägges i förskott per månad. Med hänsyn till de mer tillmötesgående
hyresvärdarna skulle eu sådan åtgärd tydligtvis ej medföra någon
förändring. För de andra åter skulle lagändringen antagligen leda till
eu omsorgsfullare sovring av hyresspekulanterna samt uppsägning snarast

— 1918 —

294

möjligt av hyresgäst, som gjort bruk av den föreslagna befogenheten att
betala hyran per manad. Ej heller lärer det från rättslig synpunkt kunna
anses tilltalande att, pa sätt den ifrågasatta lagändringen innebär, tillförsäkra
hyresgäst rätt att utan påföljd bryta hyresavtalet. Riktigare synes
da vara att, beträffande lägenheter, ej överstigande viss storlek eller betingande
viss högsta hyra, i lagen direkt fastställa månaden såsom längsta
termin för hyresbetalning.

Här ^ifrågavarande liksom övriga önskemål beträffande förbättrade
hyresförhållanden torde emellertid enligt styrelsens förmenande för sitt
tillgodoseende väsentligen vara beroende av tillgången på bostäder. I
den man denna tillgång kan förbättras, torde sålunda jämväl detta önskemål
bliva tillgodosett.

# Sedermera lämnade jag ånyo Stockholms fastighetsägareförening tillfälle
att inkomma med yttrande i ämnet, och blevo genom föreningens försorg
de till föreningen remitterade handlingarna föredragna vid allmän fastighetsägarkongress,
som den 12 och den 13 maj 1916 ägde rum i Stockholm
med ombud för de olika fastighetsägarföreningarna i rikets städer och
liknande samhällen. I anslutning till den uppfattning, som vid nämnda
kongress enhälligt gjorde sig gällande, anförde styrelsen för Stockholms
fastighetsägarförening följ ande.

Det resultat, som man vill uppnå, är en sådan inskränkning i husägarens
förfoganderätt över sin egendom, att, vad han än vid hyresavtalets
ingående förbehållit sig, hyresgästen det oaktat skall vara berättigad
erlägga hvran månadsvis. Och för att jämna vägen för ernående av därtill
nödig lagändring framträder Stockholms allmänna bostadsförbund med
påståendet, att förbundet redan praktiserat liknande hyreslikvidmetoder, utan
att därav för förbundet såsom fastighetsägare någon olägenhet försports.
Detta är emellertid just vad som för förbundet uppstått. Då de flesta medlemmarna
i styrelsen för Stockholms fastighetsägarförening tillika äro medlemmar
i styrelsen för Stockholms stadshypoteksförening, äro vi i tillfälle
meddela, att bostadsförbundet icke kunnat till hypoteksföreningen i behörig
ordning fullgöra sina räntelikvider. Och det är just sådana olägenheter
husägarne vilja söka undgå, ty alla kassalånsgivande institutioner
äro ej till, såsom fallet är med stadshypoteksföreningen, endast för låntagarnes
skull. Då givetvis den av bostadsförbundets fastigheter, som är
belånad ^hos hypoteksföreningen, lämnar i hyresavkastning högre belopp
äno som åtgår till omkostnader och kassalånsränta, torde bostadsförbundets
svårigheter att fullgöra sina skyldigheter vara att söka just i den omständigheten,
att hyrorna ej influtit kvartalsvis. Då vidare förbundet exi —

1918 —

295

sterat endast en kort tid, torde ej allt för stort avseende böra fästas vid
de erfarenheter, förbundet anser sig hava vunnit.

Det ligger i sakens natur, att husägarne ^betydlig utsträckning äro
nödsakade finna sig i att hyrorna inflyta manadsvis och till och med
veckovis, och dessa husägare lära nog ej hava något att erinra mot att kontrakten
med sådana hyresgäster avfattas därefter, men det finns en gräns,
som ej kan överskridas utan allvarlig olägenhet för husägarne. Om en
lagstiftning i antydd riktning komme till stånd, skulle givetvis även bättre
situerade hyresgäster börja betala per månad och husägaren bliva urståndsatt
fullgöra sina skyldigheter. Att så verkligen skulle bliva fallet
framgår av den omständigheten, att de flesta hyresgäster begagna den i
hyreslagen fastställda 2-dagarsfristen, ehuru kontrakten innehålla bestämmelse
om annan likviddag.

En motsvarande lagstiftning till husägarens skydd gent emot långivare,
skatteindrivare och leverantörer borde bliva °den logiska följden,
men lärer den ej kunna bjuda effektivt skydd, enär åtminstone vid laneavtals
ingående husägaren alltid är den svagare parten, som nog far sina
lån uppsagda, därest han med åberopande av en sådan lagstiftning söker
tilltvinga sig andra räntebetalningsdagar än de avtalade.

Då det ligger i husägarens fria skön att avgöra, om en honom, tillhörig
lägenhet överhuvud taget skall uthyras, borde det väl nästan falla
av sig själv, att han ensam hade befogenhet avgöra villkoren därför och
således även bestämma, på vilken tid betingad hyra skall erläggas. Att
husägaren vid hyresavtalets avslutande betingar sig vissa hyreslikviddagar
är ett åtgörande, som ingalunda får jämställas med allenast tillfredställandet
av en nyck, utan är en nödvändighetsåtgärd på det att egendomens
finansiering ej må trassla in sig. o

Ett lagstiftningens inskridande, varigenom hyresgäster medgaves rättighet
att saklöst sätta sig över kontraktets bestämmelser om tiderna för
likvidens erläggande, skulle möjligen lända hyresgästen till fördel, men
säkerligen husägaren till större skada.

Enligt vårt förmenande borde det dessutom ligga något med ett sunt
rättsmedvetande oförenligt uti att ett i behörig form ingånget, avtalsmässiga
kontrahenter emellan avslutat avtal i viss del förklaras upphävt,
och detta allenast av den anledning, att dylikt anses vara för ena parten
fördelaktigt.

Pa grund av vad nu anförts få vi hemställa, att ingen ändring
måtte ske i ovan angivna lags bestämmelse om tid för hyreslikvids erläggande.

1918 —

296

Styrelsen för Stockholms allmännna bostadsförbund, vilken lämnades tillfälle
att ånyo yttra sig i ärendet, anförde ytterligare följande.

Sedan förbundet inlämnade sitt förra uttalande, hade nära ett år
förflutit, och både förbundet under denna tid gjort en del erfarenheter
beträffande fragan om hyrans erläggande i kortare terminer, som i viss
mån förändrat dess omdöme i denna sak.

b örbundet hävdade fortfarande, att systemet vore synnerligen fördelaktigt
för dess medlemmar, hyresgästerna, men på grund av förbundets rätt
ringa . rörelsekapital hade svårigheter för förbundet uppkommit vid dess
räntelikviders erläggande, da de hyror, som skulle täcka ränteutbetalningarna
exempelvis i oktober, helt inflöto först i december o. s. v.

Förbundet hade därför nödgats att i större utsträckning övergå till
kvartalsbetalning.

Beträffande de ifrågasätta ändringarna rörande bestämmelserna om
fardag finner jag desamma knappast böra vidare komma under bedömande,
Varken förslaget att minska fardagarna till blott en eller planen att flytta
dem till andra terminer torde med hänsyn till de däremot anförda sakskälen
hava tillräckligt fog för sig. Ett uppslag, som däremot möjligen
kan vara värt beaktande, är det av socialstyrelsen framkastade, nämligen
att i stället öka fardagarnas antal till fyra och låta dem sammanfalla
med kvartalsskiftepa. Vissa fördelar synas i varje fall kunna följa av
dylik anordning. A andra sidan föreligger förslaget härom i alldeles outrett
skick, till följd varav jag anser mig icke kunna för min del nu taga
någon ståndpunkt till denna fråga. Föranleder denna min framställning
i annat avseende vidare utredning, torde emellertid detta uppslå»- icke
helt lämnas ur sikte.

V ad åter . angar fragan att genom lämplig lagbestämmelse bereda
hyresgästerna inom de mindre bemedlade klasserna lättnad i fråga om
hyrans erläggande, har jag för min del kommit till den uppfattningen,
att nagra oövervinnerliga hinder icke böra möta för stadgande av sådan
bestämmelse. Beträffande de i ärendet framlagda olika alternativen
för dylik bestämmelse, å ena sidan de sakkunnigas och centralförbundets
för socialt arbete och å andra sidan socialstyrelsens, synes mig socialstyrelsens
förslag^ vara att föredraga. I likhet med socialstyrelsen anser
jag, att den ifrågasatta lagbestämmelsen icke bör gälla generellt utan
begränsas till att gälla allenast i fråga om hyra för smärre lägenheter,
ej överstigande viss storlek eller betingande viss högsta hyra. För hyresvärdarna
skulle en reform i sådan riktning verka fördelaktigt i det hän —

1918 —

297

seendet, att säkerheten för hyresbetalningarnas ordentliga fullgörande torde
i viss mån därigenom ökas. Emellertid visar sig ett starkt motstånd
emot förslaget föreligga från fastighetsägarnas sida. 1 likhet med de sakkunniga
och centralförbundet för socialt arbete anser jag emellertid de
från detta håll framförda invändningarna rörande svårigheter med räntelikviders
erläggande å behörig tid m. m. icke vara av den vägande beskaffenhet,
att förshiget på den grund bör utan vidare förkastas.

Det förtjänar framhållas, att i utlandet, såsom i England och Tyskland,
den vanliga hyresterminen för mindre bemedlade är en månad eller
till och med en vecka. Allmän praxis i sådant hänseende uppgives ock
råda i svenska landsorten, och även i Stockholm hava hyresvärdarna på
sina håll funnit det förenligt med sina intressen att av mindre bemedlade
mottaga hyran månadsvis. Då sålunda rätt utvecklad praxis i detta avseende
redan föreligger, synes det mig vara desto större skäl att lagfästa
denna praxis, så att hyresbetalningens ordnande på sådant sätt
icke i varje särskilt fall bliver beroende på hyresvärdens godtycke.

De sociala fördelarna av en sådan lagreform hava i ärendet ingående
påvisats. Då det här gäller att bereda en förmån i form av ökad trygghet
åt hyresgäster bland de kroppsarbetande klasserna och över huvud de
mindre bemedlade, tala rena humanitetsskäl för förslagets genomförande.

Då en reform i antydda riktning skulle lända till »menige mans
bästa» och då hinder för dess genomförande icke synes föreligga, har jag,
med stöd av den befogenhet, som 17 § i den för mig gällande instruktion
förlänar mig, härmed i underdånighet velat fästa Eders Kung! Maj:ts
uppmärksamhet på saken för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t kan
finna framställningen föranleda.»

18, Framställning rörande revision av resereglementet
den 13 december 1907.

1 detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit en
så lydande framställning:

»Vid de sista årens riksdagar hava upprepade gånger motioner
väckts om revision av gällande resereglemente av den 13 december 1907.
Så har motion i ämnet väckts i båda kamrarna vid 1914 års förra riksdag
(n:r 29, resp. n:r 97), i andra kammaren år 1915 (n:r 18), i första
kammaren år 1916, (n:r 81) och slutligen i andra kammaren år 1917

38 — Justitieombudsmannens änibetsberättelse till 1918 års riksdag.

298

(n:r 288). Frågan har visserligen varje gång fallit i riksdagen, ehuru vederbörande
utskott i de flesta fallen tillstyrkt avlåtande av skrivelse till
Eders Kungl. Maj t med anhållan om revision av resereglementet, men av
vad som vid sakens behandling inom riksdagen förekommit framgår, att
inom båda kamrarna den meningen starkt gjort sig gällande, att avsevärda
bristfälligheter i flera olika hänseenden vidlåda ifrågavarande reglemente
i dess nu befintliga skick. En tämligen enhällig opinion tycks
inom riksdagen hava rått därom, att reglementet i vissa avseenden tarvar
revision, varemot meningarna gått i sär, då det gällt att bestämma, huru
genomgripande en sådan revision borde vara och på vilka principer densamma
borde grundas. Det torde hava varit meningsskiljaktigheten
härutinnan, som trots samstämmigheten i uppfattningen om vissa reglementet
vidlådande brister ändock åstadkommit, att de väckta motionerna
varje år avslagits i första kammaren. Motionärerna hava velat grunda
en revision av reglementet i stort sett på den s. k. självkostnadsprincipen,
men mot förslaget att låta denna princip bliva grundläggande för ett
nytt reglemente har ett bestämt motstånd blivit rest inom båda kamrarna,
ehuru det samtidigt medgivits, att vissa partiella brister i reglementet
borde genom ändrade bestämmelser kunna avhjälpas.

Då det synes jämväl mig uppenbart, att vissa brister vidlåda gällande
bestämmelser i ämnet, då dessas otydlighet i vissa delar, såsom erfarenheten
givit vid handen, tillika föranlett olika och oriktig tillämpning
av desamma och då det till följd av den inom riksdagen rådande meningsskiljaktigheten
i ämnet synes osannolikt att, eller åtminstone uppskjutet
till en oviss framtid, huruvida frågan där kan vinna sin lösning,
har jag, med hänsyn till stadga,ndena i 13, 14 och 17 §§ i den för mig
gällande instruktion, ansett det vara av förhållandena påkallat att upptaga
frågan till behandling för att, i vad på mig ankommer, söka få till
stånd önskvärd ändring uti ifrågavarande författning.

Innan jag ingår på en närmre redogörelse för de vid ovannämnda
riksdagar i ämnet väckta motionerna, skall jag med hänsyn till den betydelse,
som fästs vid spörsmålet om självkostnadsprincipens tillämpande
eller ej, först i korthet beröra vad som därom förekommit före utfärdandet
av 1907 års reglemente. Dessförinnan gällde ett den 11 februari
1881 utfärdat resereglemente. Vid 1895 års riksdag väcktes inom andra
kammaren motion, i vilken hemställdes om avlåtande av skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t rörande omarbetning av nyssnämnda resereglemente
i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel. Det tillfälliga
utskott, till vilket motionen hänvisades, hemställde i sitt först avgivna
utlåtande, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riks —

1918 —

299

dagen i underdånig skrivelse mätte begära omarbetning av reglementet i
syfte att vad särskilt resekostnadsersättningarna angingc större sparsamhet
med statens medel måtte uppnås. I berörda utlåtande angav utskottet
såsom sin ''mening, att resekostnadsersättningar under ingå omständigheter
borde utgå med högre belopp än som motsvarade den verkliga resekostnaden,
samt förordade i överensstämmelse därmed, att i reglementet måtte intöras
föreskrifter i syfte att resekostnaderna måtte, i stället för att såsom
dittills vara fixerade, bestämmas att för varje klass av förrättningsmän
utgå högst med lega för ett visst antal hästar samt högst med avgift för
vissa platser å ångfartyg eller järnväg; att liksom det skulle anses såsom
tjänstefel, om förrättningsmän i reseräkning upptoge gottgörelse för ett
med högre kostnad förenat befordringssätt än det av honom under resan
använda, det jämväl skulle såsom tjänstefel betraktas, om någon debiterade
staten för högre skjuts- och åkdonslega, biljettpris, transportkostnad
m. in. än han själv utgivit eller, vid begagnande av egna hästar och
åkdon, för högre skjuts- och åkdonslega, än som av använda hästantalet
och åkdonets beskaffenhet betingades.

Vid ärendets behandling inom kammaren gjorde sig den uppfattningen
gällande, att det av utskottet förordade tillvägagångssättet för åstadkommande
av besparingar i ifrågavarande hänseende väl kunde medgivas
vara det ur teoretisk synpunkt riktigaste, men att det däremot av praktiska
skäl vore mindre lämpligt såsom medförande svårigheter vid tillämpningen
och vid reseräkningarnas kontrollering samt att man för den skull
hellre horde söka vinna besparingar genom speciella ändringar och jämkningar
i resereglementets stadganden.

Sedan ärendet återförvisats till det tillfälliga utskottet, avgav detta
ett nytt betänkande* i vilket utskottet, efter att hava dels vidhållit sin
uppfattning, att de utav utskottet angivna grunder för reglementets omarbetande
vore ej allenast teoretiskt riktiga utan jämväl praktiskt utförbara,
dels ock ingått i detaljerad granskning av de utav motionären föreslagna
speciella ändringarna i reglementet, hemställde, att andra kammaren
måtte besluta skrivelse till Eders Kungl. Maj:t med begäran om omarbetning
av reglementet i syfte att, vad anginge reseersättningarna, större
sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas.

Efter det andra kammaren godkänt detta betänkande och jämväl
första kammaren biträtt medkammarens ståndpunkt, hemställde riksdagen
i skrivelse den 16 maj 1895 om omarbetning av 1881 års resereglemente
i syfte alt i fråga om reseersättningarna större sparsamhet med statens
medel mätte åstadkommas, och påpekades i skrivelsen önskvärdheten av
ändring i reglementet i vissa angivna avseenden.

— IBIS —

300

Med anledning av nämnda riksdagsskrivelse utarbetades inom civildepartementet
ett förslag till nytt resereglemente, grundat på principen
att resekostnadsersättningen borde motsvara den verkliga kostnaden.

Häremot framställdes emellertid av kammarrätten och statskontoret
åtskilliga erinringar, och anförde degsa myndigheter i gemensamt utlåtande
följande:

»Denna princip låter sig icke genomföras med avseende å en hel del
andra resekostnader än utgifter för biljett och .för skjutslega. Ett stadgande
därom, att den resande för fraktandet av sin person endast skulle
erhålla ersättning för de faktiska utgifterna, förutsätter givetvis, att
övriga resekostnader, såsom för logis, vivre, transport av effekter, drickspenningar
m. m., bliva tillfullo gottgjorda. Den enklaste lösningen av
frågan om resekostnads- och traktamentsersättning för resor i statens
ärenden skulle visserligen enligt ämbetsverkens mening innefattas i en
sådan anordning, att den resande erhölle dels gottgörelse för faktiska utgifter
för biljetter och skjutslega, dels ock dagtraktamente till sådant
belopp, att alla övriga resekostnader kunde allt efter förrättningsmannens
ställning anses fullt gottgjorda. Men, oavsett svårigheten att bestämma,
huru stora dagtraktamenten, som i sådant fall borde fastställas,
samt att i de särskilda fallen vinna erforderlig kontroll i fråga om sagda
faktiska utgifter, skulle detta system med all sannolikhet, i stället för att
för statsverket medföra besparing, föranleda ökad statsutgift. 1 regel
komme väl nämligen den resande att begagna sig av alla de förmåner
i fråga om fortskaffningsmedel, som honom medgivits; och detta komme,.
såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län också framhållit,
att för statsverket medföra vinst endast i vad anginge statsbanetrafiken,
medan den huvudsakliga effekten i ekonomiskt avseende bleve den, att
de enskilda järnvägarna, ångbåtsbolagen samt skjutsentreprenörerna komme
att beredas förtjänst, motsvarande den besparing, söm förrättningsman nu
kan göra. En dylik besparing, ofta behövlig för att täcka de utgifter,
för vilka dagtraktamentet för närvarande lämnar en alltför knappt tillmätt
ersättning, kan nog i andra fall uppgå till sådant belopp, att den
resande får överskott utöver den utlagda kostnaden. Men härvid är dock
att märka dels att, om den resande vill avstå från den bekvämlighet och
de förmåner, varå han ansetts på grund av sin ställning kunna göra anspråk,
detta knappast torde kunna anses vidkomma någon annan, dels
ock att många tjänstemäns avlöningsförhållanden äro sådana, att, om de
ej kunna göra någon sådan besparing på sina resor, som hittills av dem
faktiskt ansetts såsom en ersättning för deras arbete, om också ej gällande
föreskrifter lämna stöd för, att sådant varit vid resekostnadsersättningens

— 1918 —

301

bestämmande avsett, så måste deras löner eller arvoden i stället i motsvarande
mån ökas. Då alltså den ifrågasatta ändringen torde förutsätta
dels en ökning av dagtraktamentenas belopp utöver vad som eljest kan
vara nödigt, dels ock förhöjd avlöning till åtskilliga av statens tjänstemän,
komme statsverket att härför drabbas av utgifter, som helt visst
endast till ringa del bleve betäekta av ökningen i statsbanornas trafikinkomster.
»

De anmärkningar, som sålunda av ämbetsverken gjordes, synas i
allmänhet hava av Eders Kungl. Maj:t ansetts giltiga. De ändrade bestämmelser,
som i 1907 års nu gällande resereglemente infördes, kunna
knappast sägas vara av principiell natur; de avsågo närmast att i vissa
detaljer minska de ersättningsbelopp, som för resor i statens tjänst utgå.
Självkostnadsprincipen har endast i vissa undantagsfall vunnit tillämpning.

Uti den i första kammaren år 1914 väckta motionen framhåller motionären,
herr G. Rosén, med uppgivande av vissa sifferbelopp, att kostnaderna
för inspektioner och andra tjänsteresor i statens ärenden uppgå till avsevärda
belopp, sannolikt mer än 2 miljoner kronor årligen, och att dessa utgifter
äro stadda i oavbruten stegring. Avsikten med ifrågavarande ersättning
till i allmänhet väl avlönade statstjänare, utvecklar motionären vidare
sin uppfattning, lärer väl vara den, att vederbörande icke skall av egna medel
bestrida utgifter för biljetter och erforderliga skjutsar samt att traktamentet
skall utgöra ersättning för de extra utgifter för kost och logis,
som bliva en följd av vistelsen utom boningsorten. Däremot borde meningen
icke hava varit och den bör i varje fall icke vara den, att vederbörande
tjänsteman genom sådan ersättning skall beredas en maskerad
löneförbättring. Ifrågavarande ersättning är emellertid så rundligt tilltagen,
att i många fall vistelsen ute på resor är förenad med avsevärda
inkomster.

Motionären anför därefter några exempel, till belysande av vilket oerhört
slöseri med statsmedel, som — enligt hans mening — följer av bestämmelserna
i gällande resereglemente, och huru ekonomiskt fördelaktigt
det är för ämbets- och tjänstemän att företaga inspektionsresor och sådana
förättningar, som äro förenade med landsvägsfärder. De missförhållanden,
som därvid av motionären angivas, äro i huvudsak:

att ofta flera personer — exempelvis inskrivningsnämnder, jordbrukskommissioner,
inspekterande chef med åtföljande underlydande — färdas
med samma skjuts efter 2 hästar, men att likväl en var av dem uppbär
skjutsersättning för det antal hästar, lian enligt resereglementet är berättigad
att begagna, varigenom avsevärd behållning uppkommer för vederbörande;

1918 —

302

att ofta flera personer tillsammans färdas med automobil mot särskilt
avtalad lega, men att de dock uppbära avsevärt högre ersättning, för en
var beräknad efter det enligt resereglementet tillåtliga antalet hästar, varigenom
vederbörande kunna komma i åtnjutande av oskäligt hög ersättning
för sitt arbete, stundom mer än 50 kronor per dag för varje i färden
deltagande tjänsteman;

att inspekterande tjänstemän stundom färdas på velociped men ändock
uttaga ersättning för skjuts efter 2 hästar;

att vid tjänsteresor i väglösa bygder i Norrland vintertid ofta genvägar
följas, men att reseersättning ändock debiteras enligt gästgivartaxan
såsom för färd å den längre landsvägen, därvid såsom exempel anföres, att
avståndet mellan vissa kyrkplatser längs vintervägen är 5 mil men, om man
följer landsvägen, 25 mil, samt att vederbörande i dylika fall stundom
legat overksamma under hela den tid, som rätteligen skulle hava åtgått
för resans företagande med skjuts längs landsvägen, men ändock uppburit
dagtraktamenten för denna tid; samt

att beträffande statens järnvägar och telegrafverket tjänstemän av lägre
grad åtnjuta ersättning enligt särskilda bestämmelser, vilken ersättning
understiger vad som rätteligen borde utgå, i det densamma ofta är otillräcklig
för bestridande av nödvändiga extra utgifter vid vistelse på resor.

Av det anförda framgår — fortsätter motionären vidare —, att en
grundlig revision av resereglementet är nödvändig. Det moderna och utmärkta
fortskatfningsmedel, som automobilen erbjuder och som särskilt för större sällskap
ställer sig mycket billigt, är fullständigt obekant för ifrågavarande reglemente.
Dess införlivande med reglementet skulle förvisso vara ägnat att med
betydande belopp nedbringa statens kostnader för rese- och traktamentsersättning
till ämbets- och tjänstemän. 6 mils dagsfärd är nämligen alltför
obetydlig, när ifrågavarande fortskaffningsmedel begagnas. Det borde också
tagas i allvarligt övervägande, huruvida det är nödvändigt, att väl avlönade
ämbets- och tjänstemän av högre grad under alla förhållanden skola
åtnjuta traktamentsersättning vid fullgörande av åligganden, som jämlikt
instruktioner åligga dem. Vissa tjänstemän av lägre grad åtnjuta icke alls
sådan ersättning eller få densamma enligt andra bestämmelser och till avsevärt
lägre belopp än enligt resereglementet. Rättvisan fordrar att det
blir samma behandling av statens tjänare, vare sig de äro av högre eller
lägre grad. Ett uppslag, som gjorts av telegrafverket, att låta ersättning
till de tjänstemän, vilkas landsvägsresor äro absolut nödvändiga, utgå efter
företedda kvittenser på erlagd skjutslega, dock högst till belopp, som icke
överstiger vad gällande resereglemente föreskriver, synes vara värt beaktande,
även när det gäller högre befattningshavare i statens tjänst. Och

- 1018 —

303

sådana fall som det ovan angivna, att skjutsersättning utgår för 25 mil,
då resan i verkligheten utgjort blott 5 mil, och att traktamentsersättning
utgår efter den tid, som den längre vägsträckan skulle hava krävt, böra
icke förekomma. Ortsbefolkningen, som känner tillvägagångssättet och vet,
vilken rundlig betalning som utgår, får en allt annat än hög tanke om
statsförvaltningen och hushållningen med statens medel, då sådant kan
opåtalt fortgå. Det är givet, att det är något fel i systemet, då vid en
premiering rese- och traktamentsersättning uppgår till högre belopp än det,
som utdelas i premier.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, dit motionen remitterades,
anförde i sitt utlåtande (1914 års förra riksdag n:r 1) följande:

»Vid behandlingen av förevarande motion har utskottet kommit till
den övertygelsen, att nu gällande resereglemente av den 13 december 1907
i tillämpningen ofta giver anledning till oegentligheter och missförhållanden.
Då därjämte de belopp, vilka med stöd av ifrågavarande reglemente
årligen av statsverket utbetalas, äro högst avsevärda och dessutom synas
stadda i oavbruten stegring, har det synts utskottet, som vore rättelse i
sagda förhållanden av behovet starkt påkallad.

Orsakerna till de bristfälligheter, som synas vidlåda reglementet och
som skarpt framträtt vid dess tillämpning i praktiken, äro av flerfaldig art.
I främsta rummet synas de emellertid utskottet härröra från den bristande
överensstämmelse, som ofta råder mellan en persons faktiska kostnader i och
för utförd resa och de vanligen avsevärt högre belopp, vilka han på grund
av reglementets bestämmelser är berättigad att tillgodonjuta och därför
merendels av statsverket uttager. I detta sammanhang tillåter sig utskottet
påpeka olägenheten därav, att reglementet saknar bestämmelser rörande de
ytterst ofta förekommande fall, då resa företages av flera personer med
användande av gemensamt transportmedel, skjuts eller autoinobil, och sålunda
för den enskilde deltagaren ställer sig mycket billigare än om han
färdades ensam i ett fordon. Vidare äro enligt utskottets förmenande de
lämnade bestämmelserna ur stånd att förebygga de missförhållanden av nu
antydd art, som kunna uppstå, då en person färdas med billigare och snabbare
kommunikationsmedel eller med användande av kortare väg än han, följande
reglementets stadganden, varit berättigad att använda, varjämte utskottet
vill framhålla det mindre lämpliga i att ersättning under vissa
förhållanden utbetalas för resa med skjuts efter två hästar, där sådan skjuts,
såsom i vissa delar av landet, ej kan utföras. Införandet av bestämmelser,
åsyftande att vederbörande berättigas till ersättning endast för det sätt att
färdas, som, utan åsidosättande av nödig bekvämlighet och under tillämp —

HUS —

304

ning eventuellt av vissa bestämmelser om olika klasser, vid varje tillfälle
kommit till användning, och att sålunda i fråga om för flera personer gemensam
resa, exempelvis med förhyrda åkdon, deltagare förpliktigas att
anlita minsta möjliga antal dylika, torde jämväl vid en revision av reglementet
böra ifrågasättas.

Utskottet anser sig vidare som en brist i reglementet, vilket lämnar
detalj bestämmelser endast för resa med sljuts, ångfartyg eller järnväg, böra
framhålla den omständigheten, att dylika fullständigt saknas beträffande
ett numera så allmänt använt och för samfärdseln i stora delar av vårt land
så betydelsefullt transportmedel som automobilen. Utskottet håller dessutom
före, att bestämmelser borde lämnas jämväl beträffande de särskilt inom
vissa yrken vanliga fall, då resor, å vilka reglementet äger tillämplighet,
utföras med velociped eller med s. k. motorcykel, för vilka slag av resor
ersättningen, under hänsyn till konkurrensen mel andra för den resande
bekvämare men ofta mindre ändamålsenliga fortskaffningsmedel, ej torde
bestämmsis alltför lågt.

Huruvida de undantagsbestämmelser från reglementet, som inom vissa
statens verk äro meddelade rörande lägre tjänstinnehavare i syfte att förebygga
alltför stegrade utgifter för resor, vare sig dessa anses ingå i tjänsten
och det dagliga arbetet eller icke, även tillgodose ifrågavarande personals
berättigade krav, torde också böra göras till föremål för undersökning.

Val inseende de oerhört stora praktiska svårigheter, varmed avfattan.
det av för alla det moderna samhällslivets och den förbättrade samfärdselns
skiftande förhållanden lämpade lagbestämmelser i förevarande avseende
är förenat, samt under framhållande av att för enstaka befattningshavare
en revision av reglementet i antydd riktning skulle medföra
ekonomiska förluster i en eller annan form — ett förhållande, som vid möjligen
blivande revision givetvis torde beaktas —, har utskottet vid motionens
behandling trott sig finna nödvändigheten, att blivande lagstiftning i ämnet
baseras på grundvalen av deklarationsskyldighet rörande tjänsteresor, så
bestämd, att de med resa förenade faktiska utgifterna tydligen framgå, och
har utskottet kommit till den uppfattning, att statsverket härigenom skulle
i möjligaste mån besparas från att ersätta utgiftsposter, som väl lagligen
kunna försvaras, men vilka ej grunda sig på i verkligheten gjorda utlägg.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall till
motionen.

Vid frågans behandling i första kammaren medgavs tämligen enstämmigt
såsom en brist, att resereglementet icke innehåller några bestämmelser
angående automobiltrafik, och vitsordades tillika, att de största missbruk,

— 1918 —

305

som i fråga om tillämpningen av reglementet förekommit — särskilt i
Norrland —, tvivelsutan sammanhängde med berörda brist i reglementet och
användandet av automobiler. Samtidigt framhölls emellertid, att föreskrift
rörande begagnandet av automobiler ej gärna kunde intagas i reglementet
förr än det stadgats obligatorisk taxa för användandet av dylika fordon. Berörda
brist borde emellertid i varje fall kunna avhjälpas genom en komplettering
av reglementet, utan att detta i dess helhet underkastades revision.
Beträffande velociped- och motoreykeltrafik invändes, att bestämmelser
därom svårligen kunde inrymmas i resereglementet. Vidare invändes, att det
i motionen omförmälda debiterandet av skjutsersättning för färd å landsväg,
trots det betydligt kortare genväg i själva verket använts, vore direkt stridande
mot resereglementet (7 §), enligt vilket ersättning skall utgå allenast
efter den tillryggalagda vägens längd samt ej flera dagtraktamenten åtnjutas,
än som för förrättningen nödvändigt erfordrats och åtgått; att missbruk
därvidlag ändock förekommit, vore således beroende, icke på reglementets
ofullkomlighet, utan på den reviderande myndighetens uraktlåtenhet
att beivra saken, och den omständigheten, att en oriktig tillämpning
av reglementet förekomme, innefattade icke tillräcklig anledning till revision
av reglementet. Beträffande den av motionären förordade självkostnadsprincipen
framhölls, att de allvarliga skäl mot densammas införande,
som anförts av kammarrätten och statskontoret, icke upptagits till bemötande
av utskottet men att dessa skäl alltjämt vore lika gällande, vadan
den i sparsamhetssyfte väckta motionen ur denna synpunkt syntes förfelad.
Införandet av självkostnadssystemet skulle ock medföra obligatorisk självdeklaration
och för övrigt tillika högst väsentlig förhöjning av dagtraktamentena.

Greve Hugo Hamilton, vilken såsom föredragande departementschef
kontrasignerat nu gällande resereglemente, anförde under debatten i kammaren
att, efter det vid reglementets tillkomst självkostnadsprincipen blivit underkänd
såsom icke varande för staten så fördelaktig som den hittills tillämpade
principen, det alltjämt måste anses vara meningen med resereglementet, att
den enskilde tjänstemannen vid tillämpning av reglementet skulle vara fullt
befogad att inskränka sin bekvämlighet samt sålunda gorå besparing och
bereda sig en förtjänst. Tillika framhölls av greve Hamilton, att i en stor
mängd fall — detta gällde exempelvis i fråga om medlemmar av vissa
kommittéer och kommissioner — annan gottgörelse icke utgår än ersättning
enligt resereglementet, vilken ersättning i dessa fall alltså ock innefattar
arvode för vederbörandes arbete.

Vid anställd votering avslogs i första kammaren motionen och utskottets
hemställan med 74 röster mot 4(>.

3!i — JuniiticomlmilxmiomcvH iimbclsberlUtcht: till 19I.S ars ri/csi/ai/.

306

Vid 1914 års förra riksdag väcktes, såsom ovan är sagt, motion i
ämnet jämväl i andra kammaren. Denna hann emellertid på grund av
riksdagens upplösning aldrig bliva behandlad inom vederbörande utskott.
Vid 1915 års riksdag väckte emellertid samme motionär, herr O. Jonsson
i Gumboda, motion av ungefär enahanda innehåll som föregående år. Motionären
påyrkar tillämpning av självkostnadsprincipen, så att ersättning endast
för verkliga resekostnader må utgå, och framhåller, att därigenom ett nedbringande
av statens utgifter till avsevärda belopp kunde åstadkommas. Besparingar
skulle enligt motionären kunna göras bland annat därigenom, att
det icke borde vara medgivet att vid resa med ångfartyg debitera avgift för
mer än en hyttplats i stället för två, såsom nu är stadgat i fråga om de tre
första klasserna. Vidare borde beträffande Norrland, där järnvägsförbindelserna
äro få i förhållande till de stora avstånden och där fördenskull hithörande
förhållanden te sig annorlunda än i södra och mellersta Sverige, rättighet
att vid resa med skjuts debitera skjutslega för 2 hästar bortfalla. Bruket
att åka efter 2 hästar vore i Norrland under sommaren ytterst sällsynt
och under vintern med hänsyn till den djupa snön på vägarna så gott som
omöjligt. Bestämmelsen om skjuts efter 2 hästar spelade emellertid, såvitt
anginge Norrland, en stor roll i fråga om statsverkets utgifter enligt resereglementet,
och särskilt då flera personer reste tillsammans med anlitande
av samma skjuts, kunde resekostnaderna enligt resereglementet uppgå till
orimliga belopp. Motionären anför två exempel såsom typiska fall »för hur
det misshushållas med statens penningar» i berörda hänseende. Det ena
fallet avser en av ett hushållningssällskap utsänd nämnd med uppdrag att
utdela ett starens penningpris å 1,020 kronor till premieriug av det mindre
jordbruket inom länet och att förmedla odlingslån till ungefär samma belopp;
och omförmäler motionären, att denna nämnds resekostnader uppgått
till något över 2,000 kronor, således ungefär lika stort belopp som nämnda
penningpris och odlingslån tillsammans. Det andra fallet avser avsyning
av ett arbete, vilket dragit en arbetskostnad av cirka 2,000 kronor; i detta
fall hade enligt motionären synekostnaden för statsverket uppgått till det
avsevärda beloppet av inemot 800 kronor.

Motionären finner vidare, att en väsentlig brist vidlåder resereglementet
därutinnan, att detsamma ej innehåller någon bestämmelse rörande användande
av automobil. Vidare borde ej förbises, att reglementets bestämmelser
ofta sätta vederbörandes hederlighet på hårda prov, enär den längsta
väg, som i ett visst fall kan användas, medför den största ekonomiska fördelen
och det därför händer, att nämnder med flera förrättningsställen
resa i olika riktningar för att få tillfälle debitera största möjliga vägliingd.
T detta hänseende åberopar motionären en i december 1914 av Eders

— 1918 —

307

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län till befälhavaren för
ett inskrivningsområde avlåten ämbetsskrivelse, däri påkallas rättelse av
missförhållanden i sist angivna avseende. Motionären anser det slutligen
vid jämförelse med andra medborgare i samhället icke fullt rättvist, att
staten skall till ämbets- och tjänstemän för extra förrättningar i tjänsten
förutom dagtraktamente betala reseersättning utöver den verkliga kostnaden
och sålunda bereda vederbörande en extra inkomst utöver redan förut
betydliga löneförmåner.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, dit motionen remitterades,
anförde i sitt utlåtande (1915, n:r 1) följande:

»Utskottet har vid behandling av förevarande motion kommit till den
uppfattningen, att många av de missförhållanden, som i motionen omförmälas,
liksom av de exempel på orimligt höga ersättningar, som omtalas
i ovan återgivna motion i första kammaren vid 1914 års första riksdag,
kunna tillskrivas felaktig tillämpning av gällande resereglemente. Att vidare
rese- och traktamentsersättningarna ofta bliva särdeles höga vid en
enda förrättning, synes icke så sällan bero på den omständigheten, att antalet
i förrättningen deltagande personer är alltför stort, en omständighet,
som dock icke kan läggas resereglementet till last. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang som sin mening uttala, att vederbörande myndigheter
torde böra i större utsträckning, än hittills synes hava skett, med
yttersta stränghet efterse, det bestämmelserna i resereglementet verkligen
bliva efterlevda och att alla eventuella försök att på orättmätigt sätt tillskansa
sig högre ersättningar, än en rimlig tolkning av resereglementet
medgiver, allvarligen beivras.

Att en revision av själva resereglementet dock icke är onödig, synes
utskottet vara med tydlighet ådagalagt särskilt under den behandling, som
ägnades ovannämnda motion vid 1914 års första riksdag. Vid revisionen
torde böra tagas under övervägande, huruvida ej en reducering av antalet
klasser kunde med fördel genomföras samt huruvida ej en förenkling och ett
förtydligande av reglementets bestämmelser kunde åstadkommas i avsikt
att förhindra en sådan tillämpning, som uti motionen i ämnet omtalats.

Härtill komma emellertid som ytterligare skäl för en revision, att
resereglementet i sin nuvarande avfattning fullständigt saknar bestämmelser
rörande användning av automobil vid resor i statens tjänst. För dylika
bestämmelsers införande förefinnas visserligen stora svårigheter, beroende
på saknaden av bestämda taxor för automobiltrafiken, men dessa svårigheter
synas dock icke utskottet vara oöverkomliga.

Vid en eventuell revision torde även böra tagas i övervägande, huru —

1918 —

308

vida bestämmelser kunna införas, som förhindra uttagande av orimligt
höga resekostnader, när två eller flera personer resa tillsammans och därvid
i verkligheten så gott som alltid använda gemensamt åkdon. För sådana
fall torde särskilda normer kunna fastställas.

För de lägre och lägsta statstjänarna äro reseersättningarna tilltagna
med synnerlig knapphet, vilken understundom torde komma att innebära
en oskäligt låg ersättning för resornas besvärligheter.

Huruvida den av motionären föreslagna självkostnadsprincipen för
reseersättningar vore den bästa, kån utskottet på frågans nuvarande stadium
icke avgöra. Vägande skäl emot denna princip hava dock, såsom
av förestående historik framgår, med mycken styrka framförts vid frågans
föregående handläggning. Möjligen torde emellertid en kombinering av
självkostnadsprincipen och gottgörelse efter vissa normer i övrigt vid en
utredning finnas lämplig.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall till
motionen.

Vid motionens behandling i andra kammaren framhölls att, även om
de påtalade missförhållandena i väsentlig mån vore att tillskriva oriktig
tillämpning av resereglementet, detta i allt fall icke innefattade något
giltigt skäl att icke ändra reglementet, så att det komme att innehålla
fullt tydliga föreskrifter, huru det skulle tillämpas och så att detsamma
icke, såsom nu vore fallet, inbjöde till direkta missbruk. I fråga om självkostnadsprincipen
framhölls, att såväl telegrafstyrelsen som järnvägsstyrelsen
beträffande sin personal, åtminstone beträffande de lägst avlönade
tjänstemännen, fastställt inskränkningar i reseersättningen, så att dylik icke
skulle få utgå utom för de verkliga resekostnaderna. Det uttalades tilllika,
att reglementets bestämmelser icke vore fullt rättvisa, enär beträffande
de två lägsta klasserna självkostnadsprincipen med stränghet tillämpades,
i ty att ersättning enligt dessa klasser utginge med så ringa belopp, att
tjänstemännen finge utföra sina resor med verkliga uppoffringar, under
det att ämbetsmän enligt de högre klasserna kunde uttaga en ersättning,
som i många fall icke stode i rimlig proportion till de verkliga utläggen
för resan utan syntes överskrida skälig billighet. Vore meningen med resereglementet,
att genom dess tillämpning, såsom förut vid frågans behandling
framhållits, vederbörande skulle kunna förskaffa sig en extra förtjänst,
fordrade konsekvensen, att vederbörande även enligt de lägre klasserna
kunde bereda sig dylik förtjänst. Vidare föreslogs, att första och andra
klasserna borde sammanslås samt att femte och sjätte klasserna borde
flyttas upp i fjärde klassen, så att antalet klasser bleve endast tre. Slut —

1918 —

309

ligen framhölls, att det vore en orimlighet, att mindre ersättning för åkdonslega
skulle utgå enligt tredje och fjärde klasserna än enligt första
och andra.

■ Andra kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, och delgavs
detta beslut första kammaren, vars första tillfälliga utskott avgav
följande utlåtande (1915, n:r 6) i ämnet:

»Förevarande motion åsyftar, såsom i densamma uttryckligen utsäges,
en sådan ändring i resereglementet, att endast ersättning för verkliga resekostnader
skola utgå. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår,
har emellertid denna s. k. självkostnadsprincip redan varit föremål
för utredning och undersökning samt därvid befunnits icke utgöra någon
lämplig grund för normerande av ifrågavarande ersättningsfrågor. De skäl,
som mot tillämpningen av densamma åberopats, finner utskottet fortfarande
äga giltighet. Särskilt vill utskottet framhålla svårigheten att utöva
en effektiv kontroll över reseräkningarnas riktighet samt att statsverket
genom dylika anordningar ej skulle beredas någon besparing,
enär givetvis ett visst maximum måste fastställas för den ersättning,
som skulle utgå, och den resande med all sannolikhet komme att
under resan begagna sig av alla de förmåner, som berörda maximigräns
medgåve.

För övrigt synes det förhållandet, att det nu gällande resereglementet
icke är av äldre datum än år 1907 och att detsamma utfärdats med
föranledande av därom från riksdagens sida gjord framställning, vara ägnat
att väcka betänklighet gent emot yrkande om utfärdandet av nytt
reglemente.

Uppenbarligen vore emellertid en dylik betänklighet ej så synnerligen
tungt vägande, därest erfarenheten givit vid handen, att reglementet med
en riktig tillämpning ledde till missförhållanden, som med genomförande
av självkostnadsprincipen läte sig undanröja. Detta har dock, enligt utskottets
uppfattning, icke blivit av motionären ådagalagt. De i motionen
åberopade fall, då enligt motionärens mening resekostnadsersättningen uppgått
till avsevärda belopp, äga nämligen ej samband med resereglementets
bestämmelser, varför, om lagstiftningsåtgärder därutinnan anses av behovet
påkallade, dessa torde böra avse andra författningsområden.

Ej heller synes det utskottet troligt, att självkostnadsprincipens tillämpning
skulle bereda staten någon besparing i de av motionären åberopade
fall, då två eller flera personer använda samma skjuts, eftersom
dessa personer näppeligen skulle kunna genom reglementariska bestämmelser
tillhållas att på nämnda sätt dela skjuts. Säkerligen komme i stället

— hus —

310

envar att använda ett särskilt åkdon, en anordning som ingalunda komme
att för staten bliva billigare.

I motionen har slutligen såsom en brist i reglementet påpeknts, att detsamma
icke innehåller bestämmelser för det fall, att en resande begagnar
sig av automobil. Utan tvivel påkallar detta fortskaffningsmedel, i den
mån det vinner allmännare användning, ett fullständigande härutinnan.
Men bestämmelser därom måste, enligt utskottets mening, med nödvändighet
förutsätta ett taxesystein för nämnda färdsätt. Det torde väl kunna
förutsättas att, sedan ett sådant kommit till stånd, Kung! Maj:t utan erinran
därom från riksdagens sida vidtager för ändamålet erforderliga förfoganden.
»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att första kammaren
icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Vid utskottets utlåtande voro dock fogade reservationer av tre utskottsledamöter,
vilka ansågo, att utskottet borde hava tillstyrkt motionen i fråga.

Vid frågans behandling i första kammaren framhölls till en början,
att vederbörande utskott inom kammaren år 1914 alldeles enhälligt ansett
revision av resereglementet erforderlig och att, även om självkostnadsprincipen,
varpå motionen i ämnet var grundad, av 1915 års utskott ansetts
oanvändbar, detta icke bort hindra utskottet att i allt fall föreslå
de ändringar eller den revision av reglementet, som vore nödig för avhjälpande
av erkända brister i detsamma och för ernående av tydligare
och rättvisare bestämmelser. Såsom en allmänt erkänd brist i reglementet
framhölls ånyo saknaden av föreskrifter om ersättning för automobilskjuts.
Sedan år 1907, då nu gällande reglemente tillkommit, hade automobiltrafiken
nått en mycket stor utveckling icke blott i de större städerna
utan även i landsbygdens avlägsnaste delar. Det fö tf läge följaktligen
göda skäl att komplettera resereglementet i berörda hänseende, och vore
då lämpligt att samtidigt vidtaga även i andra avseenden av behovet påkallad
omarbetning av reglementet, som i nu gällande skick vore svårt
att tillämpa. Beträffande vad utskottet anfört därom, att en dylik komplettering
förutsatte ett genomfört taxesystem — antingen en enhetlig
automobiltaxa för hela riket eller länsvis fastställda taxor — erinrades,
att ersättning för automobilfärd alltid kunde bestämmas enligt självkostnadsprincipen,
men att det för övrigt vore att antaga, att bestämmelser
om automobiltaxor snart komme att utfärdas.

Av en ledamot av kammaren, landssekreteraren i Jönköpings län,
framhölls vidare, att skjutsanstalterna till följd av kommunikationernas
storartade utveckling numera icke hade samma betydelse som förr. Sedan
1911 års skjutsstadga överlämnat åt landstingen att bestämma om skjuts —

1918 —

311

anstalterna, hade inassindragning av sådana anstalter ägt rum. 1 Göteborgs
och Bohus län hade exempelvis över halva antalet skjutsanstalter blivit
indragna. Vid tjänsteresa kunde vederbörande tjänsteman antingen med
anlitande av privat skjuts resa en genare väg och i reseräkningen debitera
ersättning enligt gällande skjutstaxa för den vägsträcka, han verkligen
rest, eller ock taga en mer eller mindre lång omväg utefter sådana vägar, där
skjutsanstalter funnes. Mycket ofta vore det på grund av det stora avståndet
till närmaste skjutsanstalt omöjligt att för resan hämta skjuts från sådan
anstalt. Men även om detta kunde ske, vore den genaste vägen ofta så lång,
att man icke kunde fara densamma utan ombyte av skjuts, och sådant
ombyte kunde ej ske, då någon skjutsanstalt ej funnes vid vägen. Följaktligen
måste lång omväg tagas, ofta högst betydlig, och ersättningen enligt
resereglementet kunde då bliva väl hög. Enligt talarens mening förefunnes
därför behov av bestämmelser om ersättning för tjänsteresor å vägar,
där skjutsanstalter icke finnas.

Vid anställd votering bifölls utskottets hemställan med 77 röster mot
55, och hade frågan alltså förfallit.

Vid 1916 års riksdag väckte herr Rosén ånyo motion i ämnet. Motionären
anför, att rese- och traktamentsersättningen är avsedd att täcka
kostnaderna för resan men att meningen icke är att därigenom bereda
vederbörande förtjänster. Genom begagnande av automobil, motorcykel
eller velociped, vilka båda sistnämnda transportmedel användes ganska
mycket vid inspektionsresor, kunna vederbörande göra sig stora förtjänster.
Det är emellertid endast de, som tillhöra reglementets högsta klasser, som
kunna göra sig förtjänster på resorna, då däremot för tjänstemän, som
tillhöra de lägsta klasserna, icke uppstår någon förtjänst, utan snarare
förlust. Vore resereglementet avsett att bereda tjänstemännen förtjänst,
borde detta emellertid företrädesvis komma de svagast avlönade till godo.

Antalet klasser, anför motionären vidare, torde böra minskas till tre
på det sätt, att de tre första klasserna sammanslås till en klass, 4:e klassen
bibehålies samt de två lägsta klasserna sammanslås till en. Vidare synas
bestämmelserna rörande den väg, varefter ersättning skall utgå, mycket
oklara, och de tillämpas också olika. I detta hänseende hänvisar motionären
till av mig utfört åtal mot häradshövding, för vilket redogöres i
1916 och 1917 års ämbetsberättelser (resp. sid. 24 och 19). Motionären
anför vidare, att de emot självkostnadssystemet (med obligatorisk självdeklaration
rörande kostnaderna) anförda skälen synas icke vara så tungt
vägande, att detta system får anses utdömt. Huvudsyftet med en revision
av reglementet, anser motionären, bör vara att åstadkomma besparing av

1018 —

312

statens medel, större rättvisa åt de lägre tjänstemännen och inskränkning
i möjligheterna att förtjäna störa summor på tjänsteresor.

Första kammarens andra tillfälliga utskott, dit motionen hänvisades,
anförde i avgivet utlåtande (n:r 4) följande:

»Under de överläggningar, för vilka den under de senaste åren gång
på gång återkommande frågan rörande en allmän revision av resereglementet
varit föremål inom riksdagen, har meningsutbytet företrädesvis
rört sig därom, huruvida de ersättningar, som enligt reglementet skola
medgivas vederbörande förrättningsmän, böra beräknas enligt lixa grunder
samt utgå oberoende av verkliga resekostnaders storlek, eller om dessa
ersättningar böra lämnas enligt den så kallade självkostnadsprincipen, det
vill säga utbetalas enligt räkning, upptagande allenast förrättningsmans
verkliga resekostnader inom ramen för i reglementet medgivna förmåner.
Med huvudsaklig hänsyn till sin uppfattning i denna fråga torde man i
allmänhet hava tagit ställning för eller emot yrkandena om reglementets
revision.

Fn närmare granskning av resereglementet torde emellertid, enligt
utskottets mening, giva vid handen, att detsamma icke ur denna principiella
synpunkt, liksom ej heller ur vissa andra synpunkter, är tillfredsställande,
vare sig man är anhängare av den s. k. självkostnadsprincipen
eller ej. Avsikten med reglementet torde obestridligen vara den, att staten
skall åt vederbörande förrättningsmän bereda skälig ersättning för de
kostnader, som resa till och från samt vistelse å främmande ort medföra.
Såsom av kammarrätten och statskontoret i deras ovan åberopade yttrande
vid senast företagna revision av reglementet medgavs, finnes sålunda
i gällande föreskrifter intet stöd för den uppfattningen, att vid resekostnadsersättningens
bestämmande avsetts att densamma skulle ens till
någon del utgöra arvode för själva förrättningsarbetet, en avlöningsform,
vilken ju också skulle vara synnerligen irrationell. Vid beräkningen av
ersättningen för de olika slag av kostnader, som resorna medföra, finnes
emellertid i reglementet ingen enhetlig princip följdriktigt genomförd.
Har en sådan någonsin funnits, så har densamma under de upprepade
om- och överarbetningar, som reglementet med längre eller kortare mellantider
undergått, efter hand lämnats ur sikte. I fråga om de kostnader,
som skola täckas med dagtraktamentet, tillämpas visserligen i reglementet
alltigenom principen om beräknad ersättning för havda kostnader, oavsett
dessas verkliga storlek, men beträffande den resandes fortskaffningxkostnader
äro ersättningsgrunderna däremot ganska vacklande. I allmänhet synes
reglementet även rörande dessa kostnader utgå från en abstrakt be -

1018 —

3JL3

räkningsgrund, men ovedersägligt är, att i åtskilliga fall den s. k. självkostnadsprincipen
med därav följande självdeklaration av havda kostnader
här inskjutits. Så är exempelvis händelsen i 2 §, där förrättningsman
frånkännes ersättning för biljett å ångfartyg eller järnväg, vare sig de tillhöra
kronan eller ej, därest han färdas avgiftsfritt. Likaså i 9 §, där det
stadgas, att ersättning för sovplast å järnväg ej medgives, utan att sovplats
verkligen begagnats, och i 10 § 2 inom., där likaledes i visst fall
reseersättning utöver den verkliga kostnaden ej tillätes; samt i 11 § andra
stycket, vilket synes avse, att det rätta beloppet skall deklareras, därest
det understiger det medgivna maximum, o. s. v. Något stöd för underkännande
av självdeklarationen såsom medel att förekomma oriktiga reseräkningar
kan för övrigt så mycket mindre hämtas ur det nuvarande resereglemente!,
som detta kräver sådan deklaration rörande själva grunden
för räkningarna, nämligen resedagarnas läge och antal, samt med ansvar
såsom för tjänstefel belägger medvetet oriktiga uppgifter, tillkomna för
att erhålla för höga ersättningar.

Redan av det nu anförda synes framgå, att en principiell förenkling
av resereglemente! skulle kunna, vara'' önskvärd, då principiell oklarhet hos
en författning lätt leder till osäkerhet i dess tillämpning. Ostridigt torde
också vara, att reglementet, både av denna och av andra anledningar,
blivit svårtillämpligt samt lätt ledande till missbruk. Sålunda torde erfarenheten
hava visat, att de kontrollerande myndigheterna vid reglementets
tillämpning ej sällan ha svårt att tillbakavisa ersättningsanspråk, som
måste anses materiellt oberättigade, men för vilka formell grund i ett
eller annat avseende kunnat åberopas. Hur oklart reglementet även i viktiga
avseenden är, därpå har motionären ur justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till innevarande års riksdag hämtat ett synnerligen belysande
exempel. Svea hovrätt har i förevarande fall givit en tolkning åt reglementets
20 §, som går stick i stäv mot den uppfattning, som i givna prejudikat
konsekvent hävdats av regeringsrätten. En så ovanlig händelse,
som att eu lägre domstol underkänner eu tolkning, konsekvent tillämpad
av en högsta instans, lärer väl närmast böra tillskrivas oklarhet i själva
den tillämpade förordningen. Av högsta domstolens i dagarna meddelade
utslag i målet torde, på grund av däri anförda motivering, inga säkra
slutsatser kunna dragas rörande domstolens tolkning av paragrafen. 1
särskilt yttrande har emellertid en ledamot av domstolen i allo delat
hovrättens mening och alltså tolkat paragrafen tvärt emot regeringsrätten,
medan tvenne andra ledamöter, likaledes i särskilt yttrande, visserligen
för sin del biträtt regeringsrättens tolkning, men det oaktat, på grund av
paragrafens avfattning, icke tilltrott sig att döma den åtalade för ämbets 40

— Justitieombudsmannens ämbete berättelse till 1,918 ärs riksdag.

314

fel, trots det att han sålunda måste anses ha handlat felaktigt. Nu anförda
förhållanden torde innebära fullgiltigt bevis för den viktiga bestämmelsens
dunkelhet och därav följande oduglighet för dess ändamål.

Men förutom det, att resereglementet redan nu genom berörda oklarhet
såväl i dess principer som i särskilda bestämmelser väl torde behöva
bli föremål för en omarbetning, så vill det synas, som om reglementet
med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden och de nutida fortskaffningsmedlen
skulle vara ganska föråldrat och även därigenom blivit
i vissa avseenden svårtillämpligt, i andra avseenden olämpligt såsom för*
* anledande till onödiga kostnader såväl för det allmänna som för enskilda
personer.

De fortskaffningsmedel, för vilkas begagnande reseersättning enligt
angivna grunder utgår, äro järnväg, ångbåt och landsvägsskjuts efter häst,
varemot spårväg, automobil eller cykel icke upptagits i reglementet.

Den nödvändiga förutsättningen för hästskjutsen såsom enda beräkningsgrund
vid landsvägsnätets användning för resor till offentliga förrättningar
är otvivelaktigt den, att ett tillräckligt antal skjutsanstalter upprätthålles.
Denna förutsättning synes'' utskottet ej längre vara för handen.
Särskilt efter tillkomsten av 1911 års skjutsstadga har en högst betydande
indragning av skjutsanstalter företagits, en indragning, som sannolikt kommer
att vidare fullföljas under de närmaste åren på grund av de mycket
avsevärda kostnader, som uppehållandet av en mängd av skjutsanstalterna
medför för landstingen och de skjutsskyldige utan motsvarande fördel för
den resande allmänheten. Följden härav har redan blivit och kommer i
än högre grad att bliva den, att förrättningsmännen i många fall knappast
kunna använda skjuts efter skjutsstadgan eller att de för sina resor måste
anlita eller åtminstone i sina reseräkningar angiva så vidlyftiga omvägar,
att reseersättningarna bli orimligt höga. Vill man icke med hänsyn till
skjutsförhållandenas omgestaltning revidera resereglementet, så synas länsstyrelserna
vid underställning av landstingens beslut rörande indragningav
skjutsanstalter bli nödsakade att taga särskild hänsyn till frågan om
resereglementets användbarhet för statens förrättningar. Ett sådant förhållande
synes utskottet emellertid leda till uppenbara orimligheter. Resereglementet
bör självfallet anpassa sig efter kommunikationsväsendets omgestaltning,
i stället för att tillåtas ställa sig hindrande i vägen för denna.

På vad sätt och i vilken omfattning detta nu lämpligast bör ske,
torde framgå av en blivande utredning. Upprepade gånger har bland
annat önskvärdheten av automobilens upptagande bland de i resereglementet
legaliserade fortskaffningsmedlen erkänts, men det har därvid ansetts,
att en sådan åtgärd med nödvändighet förutsätter tillvaron av offi —

1918 —

315

ciella autornobiltaxor för landsbygden. I anledning därav får utskottet
påpeka, att frågan om autornobiltaxor redan nu befinner sig i sådant läge,
att tiden numera säkerligen är inne för att upptaga automobilen i resereglementet.
Enligt 19 § i kungl. förordningen den 21 september 190(1
om automobiltrafik äger Konungens befallningshavande rättighet att för
länens landsbygd fastställa taxor för yrkesmässig automobiltrafik. Av
denna rättighet, bibehållen i den för riksdagens yttrande nu överlämnade
nya automobilförordningen, hava, enligt vad utskottet inhämtat, åtminstone
två länsstyrelser, i Jämtlands och Stockholms län, hittills begagnat sig, och
det torde kunna förväntas, att exemplet vinner efterföljd. Redan den
faktiska omständigheten, att officiella autornobiltaxor nu förefinnas inom
två län, däribland det vidsträckta Jämtlands län, torde vara tillräckligt
skäl för en snar revision av resereglemente! i nu förevarande avseende.
När järnvägarna upptogos i 1865 års reviderade resereglemente, hade järnvägstrafiken
åtminstone icke större betydelse såsom fortskaffningsmedel än
automobiltrafiken har nu. — Likaså torde det vara önskvärt, att spårvägar,
vilka numera flerstädes inom landet förekomma utanför stadsplaneområde,
samt olika slag av cyklar, såsom varande synnerligen användbara
för vissa tjänsteresor, upptagas i reglementet, då därigenom besparingar
otvivelaktigt kunna vinnas.

Med det nu anförda anser sig utskottet ha givit synnerligen goda skäl
för den uppfattning, vartill utskottet kommit, eller att eu revision av resereglemente!
är behövlig. Härtill kommer emellertid ytterligare, att de
utgifter, såväl för staten som för enskilda personer, vilka årligen utgå enligt
resereglementet, torde vara långt mera betydande än vad man i allmänhet
föreställer sig. De »rese- och traktamentspenningar . för närvarande
uppgående till över 700,000 kronor, som återfinnas under riksdagens
huvudtitlar, giva ingen verklig ledning för att bedöma totalbeloppet av
hithörande utgifter. Dels finnas rese- och traktamentspenningar, understundom
till mycket betydande belopp, uppförda pa åtskilliga centrala
ämbetsverks stater, dels bestridas dylika kostnader av publika fonder och
kassor, dels ingå sådana kostnader, oavsett fastställda omkostnadsstater,
exempelvis i eu mångfald av riksdagen beviljade byggnads- eller andra
anslag. Utan eu mycket ingående undersökning torde det vara omöjligt
att ens tillnärmelsevis beräkna de genom resereglementet reglerade årliga
statsutgifterna för resor och traktamenten, men det är lätt att inse, att de
måste vara betydande. Därjämte ålägger staten eu mängd enskilda personer
dylika utgifter i sådana fall, där offentliga förrättningsinäns resekostnader
helt eller delvis icke ersättas av allmänna medel. 1 detta sammanhang
kan erinras om häradsrätternas konkurssammanträden, lantmä —

1918 -

SIG

teriförrättningar, lantbruks- och skogsingenjörers samt vissa konsulenters
tjänsteresor, olika syneförrättningar o. s. v., vilka helt eller delvis skola
ersättas av enskilda personer, för vilka kontrollen av dessa räkningar är
ännu svårare ån för myndigheterna. Det ligger i öppen dag, att ett reglemente,
varigenom så stora belopp skola regleras, bör vara så avfattat,
att det är lätt tillämpligt samt icke ger upphov, var''e sig till onödiga utgifter
eller till verkliga missbruk. Det torde t. o. in. med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke ett reglemente av denna stora ekonomiska betydelse
borde överlämnas till riksdagen för avgivande av yttrande, innan
det av Kungl Maj: t fast ställes.

Huvudsyftet med en revision av resereglementet bör enligt utskottets
mening vara att erhålla sådana principiellt följdriktiga och möjligast klara
bestämmelser, varigenom utgifterna kunna begränsas till det nödvändiga,
utan att förrättningsmännens berättigade anspråk på skälig ersättning för
sina resekostnader åsidosättas och utan att den behövliga kontrollen blir
onödigt svår. Reseersättningarna skola vara, vad namnet angiver, i möjligaste
mån ersättningar för verkliga resekostnader; de skola vara så tillmätta,
att de för eu resande med för hans samhällsställning normala resevanor
icke medföra förlust men ej heller lämna nämnvärd vinst. Enligt
utskottets mening skulle detta syfte säkrast ernås, därest man för själva
de personliga fortskaffningskostnaderna tillämpade självkostnadsprincipen,
medan samtliga övriga resekostnader innefattades i dagtraktamenten, fastställda
till belopp, som med hänsyn till rådande prisförhållanden kunde
anses skäliga. I sitt yttrande om förslaget till nu gällande resereglemente
ville statskontoret och kammarrätten icke bestrida, att självkostnadsprincipen
vore genomförbar, därest den inskränktes till att gälla utgifterna
för biljett och skjutslega. De invändningar, som av de häda ämbetsverken
likväl gjordes mot denna princips tillämpning i detta avseende, inskränkte
sig i själva verket till eu av dem utan tillräcklig motivering uttryckt farhåga,
att denna princip i tillämpningen skulle bli icke billigare utan möjligen
till och med kostsammare än den nuvarande principen, ehuru''det
erkändes, att denna i praktiken öppnar möjlighet till besparingar och vinster.
Denna farhåga synes utskottet vara oberättigad, synnerligast om
man vid en blivande revision i sammanhang med en i och för sig lämplig
förenkling av den nuvarande klassindelningen utgår från den synpunkten,
att de resande inom varje klass icke böra tillerkännas större resebekvämligheter,
än som personer i samma eller liknande samhällsställning
vid privata resor vanligen bekosta sig själva. Det är bl. a. genom att på
detta naturliga sätt inskränka sig, som många förrättningsmän för närvarande
göra betydande resebesparingar, ehuruväl det torde vara otvivel —

1918 —

317

aktivt, att mojligheter till sådana besparingar förefinnas inom vissa klasser
i långt högre grad än inom andra. Sannolikt skulle, därest dessa besparingar
tillfölle det allmänna, behövliga medel erhållas till täckning av
sådana ökningar av dagtraktamentena, som till äventyrs kunde befinnas
skäliga. Genom en dylik disposition av de medel, som åtgå till reseersättningar,
skulle dessa komma att, med hänsyn till de verkliga resekostnaderna,
långt rättvisare än hittills fördelas bland de resande.

Yad beträffar sådana oskäliga vinster, som utan tvivel i ej ringa omfattning
göras på det nu gällande resereglemente^ borde de naturligtvis
såsom en verklig besparing tillfalla staten eller de enskilda personer, från
vilka de nu utgå. Till förvärvandet av dylika vinster lämnar reglementet
många möjligheter, av vilka blott ett par här må antydningsvis nämnas.
Den ena, påpekad av motionären, är användandet av moderna, i reglementet
ej upptagna fortskaffningsmedel i sådana fall, då dessa utan minskad
bekvämlighet för den resande ställa sig väsentligt billigare än den hästskjuts,
för vilken reseersättning debiteras. Den andra uppkommer genom
bestämmelsen att traktamentsdag alltid skall beräknas från klockan 12 på
natten, oavsatt vid vilken timme resan börjar eller slutar, varigenom det
bland annat är möjligt att för föga mer än ett dygns resa erhålla tre
dagtraktamenten.

En revision av resereglemente! torde sålunda, eldigt utskottets mening,
böra ha till huvudsyfte att om möjligt minska kostnaderna vid de
offentliga förrättningarna, bättre än hittills anpassa reglementet efter nutidens
kommunikationsmedel, möjliggöra större rättvisa än hittills vid fördelningen
av rese- och traktamentspenningar samt åstadkomma större enkelhet
och tillämplighet hos reglementets bestämmelser och därigenom
underlätta kontrollen över deras efterlevnad.

I sådant syfte torde böra tagas under övervägande, huruvida icke
självkostnadsprincipen med därav följande självdeklaration kunde tillämpas
i fråga om kostnaderna för den resandes förflyttning, men övriga resekostnader,
såvitt möjligt, sammanföras under dagtraktamenten, till lämpliga
belopp fastställda i sammanhang med en förenklad klassindelning;
samt om icke tiden nu är inne att i reglementet upptaga sådana moderna
fortskaffningsmedel som automobil, spårväg och cykel. ''

På grund av yad sålunda anförts hemställde utskottet, att första kammaren
ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om revision av resereglementet.

Utskottets fungerande ordförande reserverade sig mot vissa delar

1918

318

av utskottets motivering, varjämte 3 ledamöter av utskottet avgåvo skriftlig
reservation, så lydande:

»Såsom framgår av den utav utskottet härovan lämnade redogörelsen
för vad som förut i riksdagen förekommit vid behandling av väckt fråga
om revision av resereglementet hava uti det av kammarrätten och statskontoret
avgivna gemensamma utlåtandet, som föregick det nuvarande
reglementets tillkomst, liksom ock fyrfaldiga gånger i riksdagen, synnerligen
vägande skäl anförts emot tillämpning av den s. k. självkostnadsprincipen
vid bestämmandet av ersättning för resekostnader. Dessa skäl,
som jämväl föranlett första kammaren såväl vid 1914 års förra riksdag
som vid sistlidet års riksdag att avslå framställningar av liknande beskaffenhet
som den nu föreliggande, lära fortfarande äga. full giltighet.
Särskilt vilja vi av de sålunda anförda skälen framhålla svårigheterna att
utöva eu effektiv kontroll över reseräkningarnas riktighet ävensom att
bestämma, huru stora dagtraktamenten som i sådant fall borde fastställas,
samt det förhållande att detta system med all sannolikhet skulle, i stället
för att för statsverket medföra besparing, föranleda förökad statsutgift.
Givetvis måste nämligen i dylika fall ett visst maximum fastställas för
den ersättning, som skulle utgå, och den resande komme i så fall med
all sannolikhet att under resan begagna sig av alla de förmåner i fråga
om fortskaffningsmedel, som berörda maximigräns medgåve. Aven dagtraktamentenas
belopp finge säkerligen högst betydligt ökas, bland annat
för den mängd medlemmar av kommittéer och kommissioner, som icke åtnjuta
någon annan gottgörelse än ersättning enligt resereglementet, och
då skall ersättning enligt resereglementet utgöra, icke blott gottgörelse för
de kostnader, de fått vidkännas, utan även lön för deras arbete.

Den omständigheten att det nu gällande resereglementet icke är av
äldre datum än av år 1907 och att detsamma tillkom efter en ganska
lång och omfattande revision, vilken återigen hade sitt upphov i eu riksdagens
skrivelse, torde jämväl vara ägnad att väcka betänklighet gent
emot yrkande om utfärdande av nytt reglemente; och detta vare sig avsikten
med yrkandet är att få en helt ny princip lagd till grund för ersättningens
bestämmande eller meningen är att söka åstadkomma eu, vad
utskottet benämner, förenklad klassindelning med exempelvis tre i stället
för nuvarande sex klasser.

Beträffande härefter de detaljanmärkningar, som'' av motionären och
utskottet framställts emot resereglementet, så torde de missförhållanden,
som må hava framträtt vid detsainmas tillämpning, på sätt förut vid behandling
av enahanda motion i kammaren uppvisats, i regel bero på eu
felaktig tillämpning av reglementet, eller ock äga de ej samband med

1918 —

319

reglementets bestämmelser; uti intetdera fallet erfordra de sålunda för
sitt avhjälpande en revision av detsamma. Utskottet torde ej heller hava
ådagalagt, att reglementet, med en riktig tillämpning, lett till missförhållanden,
som med genomförande av självkostnadsprincipen läte sig undanröjas.
I avseende å den i utskottets utlåtande omförmälda skiljaktigheten
mellan regeringsrätten och högsta domstolen beträffande tolkningen av
§ 20 i resereglemente!, torde det kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t, som
utfärdat reglementet, utan särskild skrivelse från riksdagen drager
försorg om den ändring i paragrafens avfattning, som må befinnas
erforderlig.

Utskottet har slutligen som skäl för sin hemställan om revision framhållit,
att reglementet med hänsyn till landets nuvarande skjutsförhållanden
och de nuvarande fortskaffningsmedlen, bland annat automobil, spårväg
och cykel, skulle vara föråldrat och tarva revision. Otvivelaktigt utgör
det en brist i gällande resereglemente att detsamma ej innehåller några
bestämmelser för det fall att en resande begagnar sig av automobil; detta
fortskaffningsmedel påkallar tydligen, i den mån vederbörligen fastställda
automobiltaxor allmännare komma till stånd, eu komplettering — ej en
revision — av resei’eglementets bestämmelser, och Kungl. Maj:t lärer väl även
i detta avseende — utan erinran från riksdagens sida — komma att vidtaga
för ändamålet erforderliga förfoganden. 1 avseende å velociped- och
motorcykeltrafiken torde väl svårligen — på sätt vid 1914 års förra riksdag
i kammaren framhållits — bestämmelser därom kunna inryckas i resereglemente!;
de, som använda dessa fortskaffningsmedel, äga dem väl i
regel själva, och lika litet som det å ena sidan lärer vara med billighet
förenligt att fråntaga personer, som äga rätt att uppbära ersättning enligt
resereglementet, men som använda egen velociped eller motorcykel, rätt
till dylik ersättning, lika svårt, för att icke säga omöjligt, torde det vara
att i reglementet inrycka normerande bestämmelser för ersättningsbeloppets
storlek i dylika fall. Vad utskottet anfört om indragning av skjutsanstalter
och därav föranlett behov av revision av reglementet har likaledes
bemötts vid behandling sistlidne riksdag av enahanda framställning
som den nu föreliggande, och ej heller lärer användande av spårvagn vid
tjänsteresor förekomma i sådan omfattning, att en revision av resereglementet
på grund därav får anses erforderlig.» .

Med åberopande av vad sålunda anförts och då Kungl. Maj:t hade
i sin hand att genom förändringar och kompletteringar av reglementet
avhjälpa de brister, som kunde framträda vid detsaminas tillämpning,
hemställde reservanterna, att motionen ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

1918 —

320

Under debatten i första kammaren framhölls av en talare, att utskottet
torde hava missförstått innebörden av de åberopade paragraferna
i reglementet, enär, såvitt talaren kunde finna, tillämpning av självkostnadsprincipen
icke förekomme i reglementet mer än i 10 § 2 inom.,
som vore en ren undantagsbestämmelse och tillkommit därför, att någon
annan utväg icke funnits att använda.

Utskottets vice ordförande framhöll under debatten, att reglementet
vilade på ett föråldrat system, vilket visat sig olämpligt och svårtillämpligt
under den snabba utveckling, som kommunikationsväsendet under senare
år genomgått. Beträffande tillämpningen av 20 § i reglementet, varom i
ovanberörda rättsfall var fråga, vore det ett känt faktum, att bestämmelsen
tillämpades olika i olika delar av landet. Utskottet hade också förvissat
sig om, att denna och andra oklarheter i reglementet vållade de
kontrollerande myndigheterna stora svårigheter vid granskning av reseräkningar.

Av en annan talare, landssekreteraren i Jönköpings län, framhölls,
att resereglementet i själva verket indirekt innehölle viss bestämmelse om
ersättning för resa med automobil i orter, där skjuts efter hästar, järnväg
eller ångbåt icke funnes att tillgå. Talaren anförde i detta hänseende:
1 7 § i resereglementet föreskrives, att för resa i orter, varest skjuts efter
hästar, järnväg eller ångbåt icke finnes att tillgå utan färden måste verkställas
på båt, till häst eller annorledes, den resande äger, såvida särskilda
föreskrifter härutinnan ej äro meddelade, bekomma resekostnadsersättning
enligt gällande taxa eller, där sådan ej finnes, såsom för skjuts, beräknad
efter den för orten fastställda maximilegan, den tillryggalagda vägens
längd och det för tjänstinnehavaren stadgade hästantal ävensom gottgörelse
för åkdonslega enligt 14 § i resereglementet. Vidare heter det i
samma''7 §, att om vid sådan färd den resande nödgats vidkännas kostnad
till större belopp, än nu är sagt, han må undfå ersättning för vad
han styrker sig hava utgivit. I 63 § av skjutsstadgan den 22 juni 1911
föreskri ves, att de i samma stadga givna bestämmelser om skjuts efter
häst skola i tillämpliga delar gälla om skjuts med automobil och att
skjutslega!! för sådan må utgå med skälig förhöjning, allt eftersom Konungens
befallningshavande på framställning av entreprenör eller där förhållandena
därtill eljest giva anledning äger närmare bestämma. Det är
sålunda icke fullt riktigt, då såväl utskottet som reservanterna säga, att
resereglementet ej innehåller bestämmelser för resa med automobil, men
nog är det önskvärt, att ett fullständigande av resereglementet i detta avseende
sker. Det anförda gäller dock endast de fall, då automobil är att
tillgå vid vägar, där skjutsanstalter ej finnas.

— 1918 —

321

Vid anställd votering avslogs motionen och utskottets hemställan med
66 röster mot 43.

Vid 1917 års riksdag väckte herr Jonsson i Gumboda åter motion i
ämnet. Efter åberopande av 1916 års utskottsutlåtande anför motionären:
Kravet på nytt resereglemente kunde omöjligt i längden avvisas, enär de
grundväsentliga bristfälligheter. som nu vidlåda detsamma i så många avseenden,
vore bevisade. Då frågan berörde en statsutgift, som sannolikt
finge räknas i flera miljoner kronor årligen, samt dessutom med erfarenhet
från år 1907, då nuvarande resereglemente fastställdes, hurusom Kungl.
Maj* toge mera hänsyn till den mening i saken, som framfördes av ett
par ämbetsverk, än till riksdagens uttalande i principfrågan, ansåge motionären
skäl föreligga att ånyo framlägga saken och hemställde, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj* anhålla om revision av reglementet.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, dit motionen hänvisades,
anförde i sitt utlåtande (n:r 5) följande:

»Den ingående motivering för en revision, som första kammarens
andra tillfälliga utskott år 1916 anfört i sitt ovan återgivna yttrande, synes
utskottet ytterligare öka de skäl, varpå andra kammaren år 1915
stödde sitt beslut om bifall till den då väckta motionen.

Utskottet anser det sålunda i likhet med andra kammaren och dess
fjärde tillfälliga utskott år 1915 vara uppenbart, att en revision av resereglemente!
är i hög grad påkallad. Detta framförallt därför att det nuvarande
reglementet saknar bestämmelser rörande användandet av nu brukliga
moderna fortskaffningsmedel, särskilt automobilen. Sedan det vid
första kammarens behandling av ärendet år 1916 blivit upplyst, att
bestämda automobiltaxor numera finnas fastställda inom ett flertal län,
blir behovet av bestämmelser i resereglementet rörande automobilens användande
ännu mera oavvisligt än det förut varit. Utskottet anser det
likaledes önskligt, att en förenkling och ett förtydligande av reglementet
i dess helhet kommer till stånd och att i samband därmed en reducering
av antalet klasser blir genomförd. De många exempel på orimliga reseräkningar,
som i föregående motioner blivit anförda, kunna nämligen helt
visst vara föranledda av att det nuvarande resereglementet avsevärt brister
i tydlighet, varigenom misstolkningar blivit möjliga.

I likhet med andra kammarens fjärde tillfälliga utskott år 1915,
anser sig utskottet böra framhålla, att vägande skäl emot självkostnadsprincipens
användande vid reseräkningar andragits. Vid en blivande ut 41

— Justitieombudsmannens (imbetsberättclse till HUS års riksdag.

322

redning torde det dock böra prövas, huruvida en kombinering av självkostnadsprincipen
och gottgörelse efter vissa normer i övrigt kan vara
lämplig.»

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att andra
kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om revision av gällande resereglemente.

Under debatten i kammaren anslöt sig en ledamot av utskottet, vilken
reserverat sig mot utlåtandets motivering, till utskottets hemställan, därvid
åberopande bl. a. att lian ansåge dagtraktamentena alldeles för låga,
i törsta hand för tjänstemännen i de lägre klasserna enligt resereglementet,
men även för dem, som tillhörde de högre klasserna. Denne talare kunde
icke finna något oriktigt däruti, att många reste mindre bekvämt än de
vore berättigade till och inbesparade skillnaden i kostnaden.

I andra kammaren bifölls utskottets hemställan utan votering.

Sedan andra kammarens beslut delgivits första kammaren, hänvisades
ärendet till sistnämnda kammares andra tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande
(n:r 7) anförde, att utskottet fortfarande ansåge, att revision av
gällande resereglemente vore behövlig, särskilt med hänsyn till nutida förhållanden
och tillkomsten av moderna, allt mera använda kommunikationsmedel,
men då utskottet inhämtat, att justitieombudsmannen hade för
avsikt att inom närmaste tiden ingå till Eders Kungl. Maj.t med framställning
om sådan revision, funne utskottet icke anledning att påyrka en riksdagens
skrivelse i ärendet. På den grund hemställde utskottet, att första
kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Vid ärendets behandling i kammaren framhöll en talare, att en revision
av reglementet säkerligen icke kunde medföra besparingar för statsverket
utan tvärtom bliva dyrare för detsamma, särskilt om självkostnadsprincipen
skulle följas. Enligt talarens mening vore endast några
mindre betydande ändringar eller tillägg till reglementet på sin plats.
Beträffande blivande bestämmelser i reglementet rörande användande av
automobil borde i dessa bestämmelser av kostnadsskäl jämväl inrymmas
befogenhet för den myndighet, som bestämde om resorna, att avgöra,
huruvida automobil skulle få användas eller icke.

I § 21 i kungl. förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik,
vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1917, är stadgat, att
meddelat tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik medför skyldighet

— 1918 -

323

för tillståndshavaren att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran
av personer eller gods, som kan bliva fastställd, beträdande landet, av
Konungens befallningshavande, och bör denna myndighet tillse att dylik
taxa kommer till stånd, där sådant med hänsyn till de förhallanden, varunder
trafiken bedrives, kan anses vara av behovet påkallat.

Med föranledande därav, att förefintligheten av dylika trafiktaxor för
automobiler, på sätt av det ovan anförda framgår, ansetts vara en betingelse
för införande i resereglemente! av bestämmelser om automobils användande,
avlät jag under år 1917 cirkulärskrivelse till samtliga Konungens befallningshavande
i riket och anhöll om upplysning, huruvida sådan taxa, som
omförmäles i åberopade § 21 i kungl. förordningen den 30 juni 1916 om
automobiltrafik, blivit av Konungens befallningshavande fastställd eller,
därest så ej vore fallet, huruvida dylik åtgärd vore avsedd att under året
vidtagas.

Av de inkomna svaren framgick, att endast i ett enda län, Jämtlands
län, generell, för hela länet gällande taxa blivit fastställd till efterrättelse.
Konungens befallningshavande i detta län hade nämligen den 11 november
1913 — således långt före tillkomsten av nu gällande automobilförordning
— fastställt reglemente för yrkesmässig automobiltrafik inom länet
ävensom taxa för befordran av personer och gods i dylik trafik.

Åtskilliga länsstyrelser hava däremot med stöd av 19 § i den förut i
ämnet gällande förordningen av den 21 september 1906 i samband med
meddelande av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik jämväl fastställt
taxa att för trafiken lända till efterrättelse. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har framhållit, att sådana för särskilda fall fastställda taxor emellertid
enligt sakens natur måste sakna enhetlighet. Åtskilliga länsstyrelser (i
Stockholms län m. fl.) hava meddelat, att automobiltaxa fastställts endast
för städer eller eljest större orter inom länet. Flera länsstyrelser hava
meddelat, att på grund av den under nu rådande förhållanden förefintliga
bristen på benzin och gummiringar m. m. något behov av sådan taxas
fastställande för närvarande icke föreligger.

Beträffande de riktlinjer, efter vilka eu revision av resereglementet
bör läggas, gäller det i första hand att taga ståndpunkt till den s. k.
självkostnadsprincipen. 1 viss mån kan man nog instämma med kammarrätten
och statskontoret i deras uttalande, att den enklaste lösningen skulle
vara en sådan anordning, att den resande erhölle dels gottgöi else för faktiska
utgifter till biljetter och skjutslega, dels ock dagtraktamente till sådant
belopp, att alla Övriga resekostnader kunde anses fullt gottgjorda. I
praktiken torde emellertid helt säkert donna princips tillämpning stöta på

— 1918 -

324

störa svårigheter, såsom under frågans behandling i riksdagen blivit på ett
ingående sätt visat. För egen del anser jag det icke vara lyckligt utan
bestämt böra avrådas att grunda författningens ändring helt och hållet på
självkostnadsprincipen med obligatorisk självdeklaration rörande havda utgifter.
Möjligt är däremot, att denna princip lämpligen kan komma till
användning i större utsträckning än nu är fallet. Att det ej bör vara
tillätet att debitera ersättning för användande av dyrare fortskaffningsmedel,
än som för resan verkligen tagits i anspråk, synes mig självfallet;
denna princip är också redan lastslagen i nu gällande reglemente (6 § 1
och 3 mom.). Finnes spårvåg, bör därför ersättning för annat färdsätt än
med spårvägen icke utgå. Om någon däremot med uppoffrande av egen
bekvämlighet för att bespara utgiften för skjuts eller järnväg i stället, där
sadant låter sig göra, går till fots eller om någon av enahanda skäl på
järnväg reser a 3:dje i stället för å l:sta eller 2:dra klass, synes mig i
varje fall däri icke ligga något omoraliskt eller förkastligt. Ofta kan
det för en lägre tjänsteman med svag ekonomi vara ett välbehövligt penningtillskott,
som sålunda beredes honom. Billighetsskäl tala näppeligen
för att stadga uttryckligt förbud mot sådant förfarande.

Däremot anser jag det uttryckligen böra stadgas, att ersättning icke
under .några förhållanden får debiteras för större väglängd än den verkligen
tillryggalagda. Denna princip är redan nu för vissa fall fastslagen
(7.§ och 10 § 2 inom.), men bör gälla generellt, vare sig det gäller enskild
eller allmän väg, väg som är indelad till underhåll eller icke och
vare sig .skjutsanstalt finnes vid vägen eller ej. Att, på sätt nu lär förekomma,
i själva verket färdas en kortare väg men debitera ersättning för
en lång omväg, därför att skjutsanstalt finnes blott vid denna sistnämnda
väg, bör vara uttryckligen förbjudet.

Da gästgiverier och skjutsanstalter alltmera indragas, fordras med nödvändighet
nya bestämmelser, vilkas innehåll måste anpassas efter numera
föreliggande kommunikationsförhållanden.

Bestämmelse synes mig ock kunna meddelas därom att, då flera personer
göra tjänsteresa tillsammans, de skola vara pliktiga att, i den mån
ske kan, begagna gemensamt åkdon och debitera ersättning för skjutsen
efter fördelning. Detta bliver särskilt av betydelse i fråga om färd med
automobil. Invändningen, att det icke skulle vara möjligt att meddela
någon lämplig och praktisk, effektiv bestämmelse i berörda hänseende,
synes mig föga förtjäna avseende.

Beträffande taxor för automobiltrafik kan jag icke finna något hinder
möta, att i varje län fastställes generell taxa för dylik trafik inom länet,
pa sätt redan skett i Jämtlands län. Detta hindrar icke, att för städer

— 1918 —

325

och större orter inom ett län särskild lokaltaxa ändock kan gälla, såsom
nu flerstädes är förhållandet.

En förändring av reglementet, varom alla synas vara ense, är reducering
av antalet klasser. Dessa torde lämpligen, på sätt inom riksdagen
föreslagits, böra minskas till tre. I sammanhang därmed torde åtminstone
den lägsta klassens dagtraktamente höjas; det nuvarande beloppet torde
få anses oskäligt lågt.

Motionerna i ämnet hava tillkommit i syfte att därigenom bringa ned
statsverkets utgifter uti ifrågavarande hänseende. Häremot har invänts,
att en revision av reglementet tvärtom sannolikt kommer att medföra
ökade utgifter för statsverket. Denna sistberörda mening delar jag för
min del. På vilken princip ett nytt resereglemente än kommer att grundas,
är det enligt min tanke tämligen uteslutet, att därigenom statens
utgifter för ändamålet kunna nedbringas; tvärtom är jag ganska övertygad
om, att resultatet bliver ett fördyrande för statsverket. Från den
synpunkt, ur vilken jag ser denna fråga, anser jag emellertid berörda
omständighet icke böra tillmätas avgörande betydelse. För mig synes
huvudsaken vara, dels att det nuvarande resereglemente!, som ej utan fog
kan sägas vila på ett föråldrat system och som i varje fall icke är anpassat
efter kommunikationsväsendets nutida utveckling, ersättes av mera
tidsenliga samt mera klara och tydliga bestämmelser, som icke giva
anledning till olika tillämpning, dels ock, och detta icke minst, att rättvisa
beredes tjänstemännen, tillhörande de lägre klasserna i reglementet. Sett
ur sistberörda synpunkt tala rena billighetsskäl för ett genomförande av
reformen snarast möjligt.

Med åberopande av vad sålunda anförts och med stöd av 17 § i ovannämnda
instruktion får jag härmed i underdånighet fästa Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på behovet av ändrade bestämmelser uti ovanberörda
hänseende för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

19. Framställning rörande gift kvinnas behörighet att vara
ledamot av tryekfrihetsjury.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit
en så lydande framställning.

»Uti ett av Stockholms rådhusrätt genom utslag den 29 mars 1917

— 1018 —

326

avgjort, Svea hovrätts prövning underställt mål emellan L. Stendahl, åklagare,
samt Eva Elisabeth Lövgren-Manus, svarande, angående ansvar enligt
tryckfrihetsförordningen för tryckt skrifts innehåll, meddelade hovrätten
den 8 juni 1917 utslag av följande lydelse: Enär till ledamot av den
nämnd, som haft att pröva åtalade skriftens brottslighet, blivit av Eva
Elisabeth Lövgren-Manus föreslagen och av rådhusrätten enligt beslut den
15 februari 1917 godkänd riksdagsmannen Fredrik Ströms hustru Tua
Margit Ström, vilken ock inträtt som ledamot av nämnden, men hustru
Ström såsom stående under sin mans målsmanskap icke kan anses hava
ägt i nämnden tjänstgöra, finner hovrätten, med ändring av rådhusrättens
berörda beslut, hustru Ström icke hava bort såsom ledamot i nämnden
godkännas, i följd varav med undanröjande av nämndens utlåtande och
rådhusrättens utslag i målet, detsamma visas åter till rådhusrätten.

Uti en till mig ingiven skrift fäste därefter Tua Ström min uppmärksamhet
å innehållet i Svea hovrätts berörda utslag samt uppgav, att
hovrätten i ett tidigare handlagt tryckfrihetsmål på annat sätt tillämpat
gällande lagbestämmelser i ämnet, i det hovrätten i det föregående rättsfallet
godkänt gift kvinna såsom ledamot av tryckfrihetsjury. I fråga
om gift kvinnas befogenhet att vara ledamot av jury förelåge således
två hovrättsutslag, gående i motsatt riktning.

Sedermera inhämtade jag, att nämnda hovrätt genom utslag den 10
juli 1912 i ett av Stockholms rådhusrätt den 2 maj 1912 avgjort, hovrättens
prövning underställt mål mellan stads fiskalen Carl Gustaf Lidberg,
åklagare, samt Karin Charlotta Teresia Hollman-Adamsson, svarande, angående
brott mot tryckfrihetsförordningen, gillat ett av rådhusrätten i
målet meddelat beslut, varigenom rådhusrätten godkänt advokaten Carl
Romanus’ hustru medicine licentiaten Gerda Romanus samt typografen
Karl Hugo Victorins hustru Agate Victorin såsom ledamöter i den jury,
som haft att pröva lagligheten av innehållet uti den i målet åtalade
skriften.

Då hovrätten sålunda vid olika tillfällen på olika sätt tillämpat lagbestämmelserna
i ämnet och då det kunde ifrågasättas att genom ändring
eller tillägg till tryckfrihetsförordningen söka få undanröjd den otydlighet
eller bristfällighet, som sålunda finge anses vidlåda nämnda lagbestämmelser,
anhöll jag i avlåten skrivelse, att hovrätten måtte inkomma med
utlåtande i ämnet.

1 sitt med anledning därav avgivna utlåtande anförde hovrätten följande.
Att med den i 5 § 2:o tryckfrihetsförordningen angivna, ytterst
svävande kompetensfordran för jurymän — att de skola vara »för

— 1918 —

327

medborgerlig dygd väl kända personer» — olika meningar i tillämpningen
gjorde sig gällande, torde förvisso icke vara ägnat att förvåna. En rent
bokstavlig tillämpning av bestämmelsen skulle medföra, att till detta så
maktpåliggande värv kunde kallas personer, vilka i verkligheten ingen
kunde tilltro förmåga att fylla det. Jurymannen vore domare, och, ehuru
de särskilda i lag uppställda kompetensfordringarna för domare icke vore
å honom tillämpliga, torde man dock vara berättigad att i denna hans
egenskap söka någon begränsning av behörigheten att utöva kallet. Häruti
syntes sålunda ligga skäl för antagande, bland annat, att den, som stode
under annans målsmanskap, icke finge sättas att utöva denna funktion.

Emellertid vore det, vilken mening man än i förevarande hänseende
omfattade, knappast att förvänta att, med nu gällande bestämmelser i
ämnet, en fast praxis i nu ifrågavarande och andra hänseenden skulle
utveckla sig och, då osäkerheten i fråga om jurymanskompetens medförde
fara, att på grund av en jurymans underkända kompetens en redan avslutad
juryförhandling av högre rätt förklarades ogill och måste återupptagas,
arisåge hovrätten det vara önskligt och angeläget att åt ifrågavarande
föreskrift i tryckfrihetsförordningen gåves större bestämdhet och
klarhet.

Uti en därefter till mig ingiven skrift anförde Tua Ström följande:
Då lagens tolkning tydligtvis gåve rum åt lagskiparnas subjektiva, på tillfälligheter
grundade tycken om föreslagen jurymans kompetens och lagtolkningen
sålunda på grund av tillsynes godtyckliga diskvalificeringar av
jurymän lätt kunde få sken av vald i allmänhetens ögon; då vidare den
moderna uppfattningen om rättvisan och önskvärdheten av könens jämlikhet
inför lagen beträffande icke blott skyldigheter utan även rättigheter
också borde få sitt juridiskt formella uttryck i lagen; då slutligen
Svea hovrätt vid föregående tillfälle hävdat denna tidsenliga uppfattning
och tillåtit gifta kvinnor att deltaga i jury, hemställde Tua Ström
om sådan ändring av 5 § 2:o tryckfrihet-förordningen, att däri inrymdes
befogenhet för kvinna, gift eller ogift, att under samma betingelser, som
gälla för man, kunna väljas till ledamot av tryckfrihetsjury.

Tryckfrihetsförordningen innehåller i fråga om kompetensvillkor för
jurymannaskap — frånsett bestämmelser om bostadsort och oiävighet —
intet annat stadgande än den i hovrättens utlåtande omförmalda bestämmelsen,
att de, som väljas till ledamöter av juryn, skola vara »för medborgerlig
dygd väl kända personer».

— nas —

328

Uppenbarligen innebär nämnda bestämmelse enligt dess ordalydelse
intet hinder att godkänna kvinna, vare sig hon är gift eller icke, såsom
ledamot av tryckfri hetsjury.

Enbart på grund härav skulle med hänsyn till stadgandet i 84 §
regeringsformen — att grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje
särskilt fall tillämpas — den meningen kunna förfäktas, att laga skäl
saknas att underkänna gift kvinnas kompetens såsom juryledamot. Det
torde emellertid näppeligen vara riktigt att bedöma saken så ytligt. Då
jurymannen måste betraktas såsom ett slags domare, torde vissa nödvändiga
och i sakens natur liggande begränsningar gälla i fråga om behörigheten
att vara juryman. Såsom en självfallen sak synes man därför böra
fordra bl. a. uppnådd myndig ålder och frihet från annans målsmanskap.
Alexanderson (Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, sid.
163) omfattar för sin del denna mening. För egen del kan jag på nu
anförda grunder icke finna annat, än att Svea hovrätts ovanberörda utslag
av den 8 juni 1917 är i anmärkta hänseendet lagenligt.

De lege lata skulle således gift kvinna såsom stående under sin mans
målsmanskap sakna kompetens att vara juryman. En helt annan sak är,
huruvida de lege ferenda denna ståndpunkt kan anses riktig och bör bibehållas.
Tryckfrihetskommittén har i sitt år 1912 framlagda förslag till
tryckfrihetsordning, med uttryckligt angivande att kvinna skall vara valbar
till medlem av jurykår (7 kap. § 4, motiven sid. 275), emellertid
upptagit en bestämmelse, att den, som står under annans målsmanskap,
ej må tjänstgöra såsom jurymedlem. Kommittén har således i sitt förslag
diskvalificerat gift kvinna såsom jurymedlem.

För egen del kan jag härutinnan icke ansluta mig till kommitténs mening,
som synes mig otidsenlig och oförenlig med den ställning, som kvinnan
numera intager i det offentliga livet. Enligt äldre tids åskådning var en
sådan uppfattning helt naturlig, men med hänsyn till den behörighet i olika
hänseenden, som gift kvinna genom åtskilliga lagändringar på senare tid
tillerkänts, synas mig inga hållbara skäl föreligga att diskvalificera henne
såsom juryman. Jag erinrar, att genom lagarna den 26 maj 1909 ang.
ändring i vissa delar av kommunalförfattningarna stadgats, att röstberättigad
gift kvinna ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
är obehörig att vara ordförande i kommunalstämma, kommunalfullmäktig,
stadsfullmäktig eller ledamot av kyrko- och skolråd. Genom
lagändring den 24 mars 1916 har gift kvinna ock tillerkänts behörighet
att uppträda såsom rättegångsfullmäktig. Att låta mannens målsmanskap
diskvalificera den gifta kvinnan såsom juryman ter sig såsom ren formalism;
hennes förmåga att fylla uppdraget torde vara alldeles oberoende

— 1918 —

329

av, huruvida hon på grund av giftermål står under målsmanskap
eller ej.

Den nuvarande knapphändiga avfattningen av ifrågavarande § i tryckfrihetsförordningen
och den oklarhet, som på den grund vidlåder lagrummet,
kunna utan tvivel alltjämt, på sätt hovrätten framhållit, giva anledning
till vacklande praxis uti ifrågakomna hänseende, vilket i sin ordning kan
medföra ofta förekommande återförvisning av tryckfrihetsmål och därmed
förbundna olägenheter. Redan på denna grund är det angeläget, att ifrågavarande
lagrum ändras och att åt detsamma gives ett klart och tydligt
innehåll i det hänseende, varom här är fråga.

Skulle emellertid enhetlig praxis stadga sig i enlighet med det sista
hovrättsprejudikatet, anser jag desto större skäl till lagändring vara på
sin plats. Det föreligger nämligen, såsom ovan antytts, icke någon rimlig
anledning att numera utestänga gift kvinna från möjlighet att väljas till
juryman. Huru rättspraxis än utvecklar sig, anser jag alltså sådan ändring
av lagrummet vara av förhållandena påkallad, att gift kvinna utan hinder
av mannens målsmanskap tillerkännes behörighet att vara ledamot av
tryckfrihetsj ury.

Med åberopande av vad sålunda anförts har jag, med stöd av 14 och
17 §§ i den för mig gällande instruktion och då frågan om revision av
tryckfrihetsförordningen för närvarande är på Eders Kungl. Maj:ts prövning
beroende, härigenom i underdånighet velat fästa Eders Kungl. Maj ts
uppmärksamhet på behovet av snar lagändring i ovanberörda hänseende
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

20. Framställning angående gemensam skandinavisk lagstiftning
rörande bemanningen ombord å handelsfartyg.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit
följande framställning:

»Den kommitté, som i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse, innefattande
begäran om utredning och förslag till lagbestämmelser för åstadkommande
av en betryggande kontroll å fartygs sjövärdighet, den 21
december 1906 tillsattes av Eders Kungl. Maj:t för nämnda ändamål (den
s. k. sjöfartssäkerhetskommittén) har i den allmänna motivering i sitt betänkande
även behandlat frågan om fartygs bemanning.

Kommittén har därvid framhållit, hurusom i de inom riksdagen
väckta motioner, som resulterade i förenämnda riksdagsskrivelse, ingått

42 — Justitieombudsmannens ä mbets berättelse till 1,918 är 8 riksdag.

330

kravet på mera fullständiga bestämmelser än de i sjölagen då förefintliga
rörande fartygs bemanning. Därvid hade företrädesvis avsetts den frågan,
huruvida ett bestämt antal av besättningen, indelad efter olika tjänsteförrätfrningar
ombord, borde efter fartygs olika storlek och fart bestämmas (s. k.
bemanningsskala). Riksdagen begärde ock utredning i detta ämne. Kommittén
har för sin del i sitt betänkande påvisat den synnerliga knappheten
av då gällande sjölags och övriga författningars bestämmelser i
ämnet samt uttalat sin mening om vad som vore nödvändigt för fartygs
behöriga bemanning.

I sådant avseende har kommittén ansett erforderligt, att besättningen
till både antal och beskaffenhet är sådan, »att den, med hänsyn till de
olika tjänster, som skola förrättas, under normala förhållanden erbjuder
säkerhet för att det med resan förbundna arbetet må kunna på tillfredsställande
och för fartyget betryggande sätt utföras». Kommittén funne
för den skull frågan om bemanningen kräva uppmärksamhet med hänsyn
till:

1) besättningens antal och lämplighet inom olika delar av skeppsarbetet; 2)

indelning av arbetstid och arbetsförhållandena i övrigt ombord å
fartyg; och

3) utövningen av för fartygets säkerhet särskilt erforderliga tjänster.

Kommittén ansåg emellertid, att icke från någon av nu nämnda synpunkter
fastställande av en bemanningsskala vore nödig.

Beträffande först besättningens antal vore nämligen enligt kommitténs
mening en sådan skala alltid svår att rätt bestämma och kunde, en gång
fastställd, befinnas vara till hinder för utvecklingen, antingen i den riktningen,
att det bestämda antalet bleve obehövligt genom t. ex. förenklade
arbetsmetoder eller förbättrade tekniska anordningar eller så, att nya förhållanden
påkallade en ökning av samma antal. För kommittén tillgängliga
upplysningar gåve i övri”t vid handen, att svenska fartyg i allmänhet
vore med avseende på besättningens antal minst lika väl bemannade
som därmed jämförliga inom andra nationers handelsflottor. Genom bestämmelser
om vissa kompetensfordringnr för besättningen, om normalarbetstid
samt om indelning av arbetstiden i vakter borde erhållas tillfyllestgörande
garanti för besättningens tillräcklighet och fullgoda beskaffenhet.
Kommittén redogör för hithörande bestämmelser i engelsk, tysk
och fransk Ing (sid. 153, 364, 407, 424) ävensom enligt dansk och norsk
lag (sid. 451 och 461).

Vad åter anginge besättningens kvalitet och maskinpersonalens tillräcklighet
syntes det kommittén »mera tvivelaktigt, huruvida befogade an —

1918 —

331

språk på besättningens lämplighet och utbildning inom de olika delarna
av skeppstjänsten och särskilt på ett rätt förhållande mellan antalet fullt
utbildade sjömän och yngre årsklasser kunna anses skäligen tillgodosedda».
Kommittén ansåg dock de anmärkningar, som kunde framställas beträffande
den svenska handelsflottans rekrytering och sjömanskap, hava sina
rötter djupare, än att de kunde undanröjas genom bestämmelser i siffertal,
vilka till sina grunder bleve mer eller mindre godtyckliga och till
sina verkningar oberäkneliga. »Ej heller här synes därför lagstiftningen,
på grundval av den erfarenhet, som hittills kunnat förvärvas, höra sträcka
sig längre än till stadgandet av bestämmelser för bättrandet av påvisliga
brister i fråga om villkoren dels för att vinna och behålla anställning till
sjöss och dels för att därunder förrätta vissa tjänster, vilka kräva särskilda
förutsättningar hos den anställde för behörigt utförande.» Kommittén
fann det emellertid ligga vikt uppå att tillse, att sådan skeppstjänst, som
särskilt ägde betydelse för fartygs navigering och säkerhet i övrigt, verkligen
på ett betryggande sätt komme till utförande.

Nu i största korthet angivna synpunkter lågo till grund för hithörande
av kommittén föreslagna ändringar i sjölagen, vilka i förevarande
avseende voro huvudsakligen följande:

Inrymmande av bestämmelse i sjölagen därom, att fartyg, när det
till sjöfart nyttjas, skall vara i sjövärdigt skick samt behörigen utrustat
och bemannat. I sistnämnda avseende föreslogs viss bestämmelse om vaktindelning
på längre resor.

Vidare uppställdes i 70 och 90 §§ vissa villkor för att vinna och bibehålla
anställning å fartyg, vilka villkor avsågo att införa vissa garantier
för de personers lämplighet och förmåga, som ägna sig åt de olika
delarna av skeppstjänsten.

Dessutom föreslogs en viss åldersgräns, under vilken ingen finge a
fartyg anställas.

Förslaget kompletterades slutligen av vissa bestämmelser om besättningens
arbetstid (44 och 96 §§), om vakthållningen ombord (32 §), om skyldighet
att i skeppsdagbok göra vissa anteckningar om bemanningen och
om användning av främmande arbetsbiträde (37 §) samt om skyldighet
för befälhavaren vid ansvarspåföljd att, innan resa anträdes, tillse det
fartyget är bl. a. behörigen bemannat (§§ 26 och 292).

Kommittén anförde vidare i motiven:

»Närmare bestämmelser än de sålunda föreslagna rörande fartygs bemanning
och därmed sammanhängande frågor har kommittén, icke funnit
vara av förefintligt behov påkallade eller med hänsyn till sjöfartens intressen
lämpliga. Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen, att be —

1918 —

332

stämmelser i den av kommittén föreslagna riktning icke äro tillräckligt
betryggande, torde Kungl. Maj:t, med ledning av bestämmelsernas verkan
i tillämpningen under en skärpt kontroll, utan väsentlig rubbning i de
allmänna grunderna kunna, med större säkerhet än för närvarande kommittén,
i detalj bedöma, vilka ytterligare föreskrifter tilläventyrs må vara
nödiga och nyttiga.»

_ Beträffande frågan om fartygs bemanning uttalades inom kommittén
avvikande meningar av tre ledamöter, nämligen av O. Gummesson, som
ansag skäl föreligga att införa vissa regler om däcksbemanningens storlek
samt payrkade införande av en bemanningsskala för maskinbesättningen;
av W. Hök, som uttalade sig till förmån för bestämda regler till förekommande
av underbemanning, samt av Ch. Bindley, vilken erinrade om
att sjölagen visserligen föreskreve, att fartyget skulle vara »behörigen
bemannat», men sedermera överlämnade till individuellt godtycke att
avgöra den behöriga storleken. Att uppfattningen i detta hänseende växlade
högst betydligt, framginge av den insamlade statistiken.

Under rådande konkurrensförhållanden måste alla rederier tillse, att
driftkostnaderna nedbringades till lägsta möjliga nivå, varav följde, att
man i inånga fall ginge under gränsen av det, som säkerheten krävde.

Detta förhållande hade starkt bekräftats genom en till Kungl. Maj:t
ingiven skrivelse från Sveriges fartygsbefälsförening, vari denna förening
framhöll nödvändigheten av en lag, som bestämmer besättningens storlek
och yrkesskicklighet i förhållande till fartygets tontal och art.

Enligt Lindleys åsikt hade emellertid kommittén i sin avstyrkande
motivering gatt för långt, då den sagt, att den verkställda undersökningen
givit vid handen, att »svenska fartyg i allmänhet äro i avseende
a besättningens antal minst lika väl bemannade som därmed jämförliga
inom andra nationers handelsflottor».

Denna anmärkning syntes reservanten för övrigt sakna varje betydelse,
enär blotta antalet ingalunda vore avgörande för frågan om bemanningens
tillräcklighet. Vid granskning av den statistik, som stått kommittén till
buds, framginge fullt tydligt, att däcksbesättningarna å svenska såväl
ångfartyg som segelfartyg till stor del bestode av mindre kvalificerade
personer såsom jungman och lättmatroser, under det att bemanningen å
utländska handelsfartyg till största delen, och i fråga om ångfartyg nästan
uteslutande, bestode av fullt utbildade matroser. Riktigheten härav hade
även medgivits av kommittén.

Som förhållandena nu gestaltade sig, utgjorde den svenska handelsflottan
en allmän utbildningsskola för framskapandet av matroser till de stora

— 1918 —

333

sjöfartsnationernas handelsflottor. Även denna omständighet borde från nationell
synpunkt tagas under allvarsam omprövning, ty ingen näring, och
framförallt icke en statsunderstödd sådan, borde tillåtas att bedriva sin verksamhet
så, att den befordrade emigrationen bland de vuxna yrkesutövarna.

På grundval av de förslag, som kommittén utarbetat, framlade Kungl.
Maj:t vid 1914 års senare riksdag propositioner med förslag dels till ändring i
vissa delar av sjölagen (ji:r 116), dels ock till lag om tillsyn å fartyg (n:r 121).

Vid ärendets behandling i statsrådet anförde föredragande departementschefen
i avseende å bemanningsfrågan följande:

»I yttrande över kommitténs betänkande har kommerskollegium i
detta avseende ställt sig på samma ståndpunkt som kommittémajoriteten,
därvid kollegium emellertid framhållit, att en för närvarande inom socialstyrelsen
pågående, av kollegium på sin tid föranstaltad undersökning
rörande sjömansyrket bekräftat kommitténs iakttagelser, att stundom allt
för många av besättningen på våra fartyg utgöra ungt och ej fullt utbildat
folk. Jämväl Sveriges redareförening och åtskilliga andra sammanslutningar
inom sjöfarten samt ett par handels- och sjöfartsnämnder
hava uttalat sig för kommitténs ståndpunkt och mot en mera ingående
reglering av bemanningsförhållandena, under det att å andra sidan föreningar
bland såväl fartygsbefälet som manskapet bestämt påyrkat införandet
av vissa fasta regler för bemanningen utöver de allmänna bestämmelser,
vilka kommittén förordat.

l)å bestämmelser av mera detaljerad natur ej heller i detta fall,
enligt vad jag tidigare anfört, böra hava sin plats i sjölagen, kunde det
synas obehövligt att här upptaga denna fråga till bedömande. Men då
densamma är av mycket stor betydelse för sjöfartssäkerheten, lärer det
vara lämpligt att redan i detta samband beröra det förhållande, huruvida
utöver de nu föreslagna allmänna bestämmelserna i sjölagen ytterligare
lagstiftning i detta ämne kan finnas vara av nöden.

Det bör härvid till en början fastslås, att i fråga om fartyg i vidsträcktare
fart de engelska och franska bestämmelserna gälla även beträffande
bemanningen åtminstone så till vida, att ett fartyg, som efter
dessa regler anses underbemannat, utsättes för deras tillämpning. Bemanningsskala
i den mening, att för varje fartyg på förhand finnas bestämda
regler om besättningens antal och kvalifikationer, är väl icke
för dessa länders fartyg i allmänhet införd, ehuru starka krav därpå
gjort sig gällande. Men i allt, fall gälla härför långt mera bestämda
föreskrifter än enligt kommittéförslaget. Sålunda innehåller den engelska
lagstiftningen, liksom för övrigt även den tyska, föreskrift icke allenast

— lins —

334

om vaktindelning i längre fart, på sätt nu även enligt förevarande förslag
skulle bestämmas, utan jfimväl om däcksvaktens tillräcklighet för
att utföra skilda göromål (styrning, utkik och diverse sysslor). De
engelska och tyska föreskrifterna innehålla därjämte bestämmelse om
däcksbesättningens minimistorlek å ångfartyg i vidsträcktare fart, men gå
icke så långt som de franska, vilka sistnämnda dels giva närmare föreskrifter
om maskinpersonalens antal och kvalifikationer, dels även bestämma
ett visst förhållande mellan mera utbildat sjöfolk och yngre,
varifrån avvikelse icke får ske till bemanningens försvagande.

Kan det med hänsyn till dylika och eventuellt skärpta bestämmelser
rent av bliva nödvändigt att, för tryggande av de svenska fartygens
obehindrade fart på främmande hamnar, införa närmare föreskrifter rörande
bemanningen jämväl i vårt land, torde det å andra sidan icke
kunna med fog förnekas, att utfärdandet av sådana är i och för sig av
behovet påkallat. Även kommitténs majoritet har vitsordat, att icke
allt är som det bör vara särskilt i fråga om förhållandet mellan äldre
årsklasser av utbildat sjöfolk och unga, oerfarna sjömän. Att detta icke
varit något ogrundat antagande, varför kommittén för övrigt icke bör
misstänkas, har blivit ytterligare bekräftat genom den ovannämnda utredningen
om förhållandena å våra fartyg, vari för det berörda missförhållandet
synnerligen belysande uppgifter inkommit. Ett sådant sakernas
tillstånd måste ju i olika riktningar medföra fara, dels för överansträngning
av underåriga, dels med hänsyn till säkerheten ombord
och dels slutligen med avseende därå, att därest företrädesvis ungt folk
inmönstras å en del av våra fartyg, men icke få kvarstanna under lönevillkor,
som efter hand förbättras, detta måste medverka till vad här
förut anmärkts därom, att vårt utbildade sjöfolk övergår till främmande
nationers fartyg och att även rekryteringen inom den svenska handelsflottan
försvåras.

Med hänsyn såväl härtill som till frågans internationella läge anser
jag, att utöver de bestämmelser, som i lagen må givas rörande besättningens
tillräcklighet för skeppstjänstens utförande i vakter, ytterligare
föreskrifter till tryggande av eu behörig bemanning böra, efter verkställd
utredning, med det snaraste komma till stånd, I första hand bör en sådan
lagstiftning avse att ur säkerhetens intresse förekomma underbemanning,
och torde hithörande bestämmelser i allmänhet vara av beskaffenhet att,
jämväl med hänsyn till eventuellt erforderliga förhandlingar med andra
makter, böra till Kungl. Maj:ts utfärdande överlämnas».

Särskilda utskottet n:r 2, som behandlade ifrågavarande propositioner,

— lots —

335

avstyrkte av Lindley i bemanningsfrågan vackt motion och uttalade i detta
hänseende sin anslutning till det i propositionen framlagda förslaget, enligt
vilket de av Lindley påyikade bemanningsbestämmelserna på anförda skäl
borde tillkomma Eders Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda;
de i sjölagen meddelade föreskrifterna vore allenast avsedda att utgöra
minimibestämmelser, som sålunda skulle av Eders Kungl. Maj:t kunna kompletteras.
Riksdagens beslut fattades i eldighet med utskottets hemställan,
och utfärdade Kungl. Maj:t den 16 oktober 1914 de sålunda beslutade
lagarna i ämnet.

Ifrågavarande lagstiftning, som utgör nu gällande rätt, innehåller, som
av det ovanstående framgår, beträffande bemanningsfrågan mycket knapphändiga
bestämmelser. Dess huvud.-tadgande återfinnes i 5 a § sjölagen,
varest stadgas, att fartyg skall vara bemannat på ett »betryggande sätt».
Närmare bestämmelser om bemanningen saknas emellertid i lagen med
undantag därav, att vissa föreskrifter meddelas rörande däcksbesättningens
och maskinbesättningens antal i vissa särskilt angivna fall. Samma § innehåller
tillika, att närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden
skall iakttagas utlärdas av Eders Kungl. Maj:t. Enligt lagen om tillsyn å
fartyg samt kungl. förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter
angående tillsyn å fartyg skall tillsynen omfatta jämväl fartygs
bemanning.

Sedermera har Eders Kungl. Maj t med föranledande av 5 a § sjölagen
utfärdat nådiga förordningen den 23 december 1915 angående vissa
säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg. 2 kapitlet- i denna förordning,
3 — 5 §§, innehåller vissa föreskrifter om bemanning, dock endast
rörande maskintjänsten._____

Med anledning av en föregående år vid Skagens fyrskepp inträffad
kollidering mellan två fartyg, enligt uppgift beroende på bristande manövreringskompetens
hos det ena fartygets besättning, vilken händelse på sin
tid gjordes till föremål för en synnerligen ingående behandling i tidningspressen
landet runt, upptog jag till behandling frågan om ytterligare lagstiftning
rörande bemanningen å svenska handelsfartyg till komplettering
av 1914 och 1915 års synnerligen knapphändiga bestämmelser i ämnet.

För utredning av frågan om behovet av eu beinanningsbig, innefattande
bestämmelser om s. k. bemanningsskala, lämnade jag till en början
direktionerna för de större sjömanshusen i riket tilllälle att till mig inkomma
med yttrande i ämnet.

Yttranden inkommo från direktionerna för sjömanshusen i Stockholm,

— 1918 —

336

Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Nyköping och Luleå.
Dessa yttranden gingo i avstyrkande riktning, och uttalades i allmänhet
den meningen, att någon bemanningslag åtminstone för närvarande icke
vore hos oss behövlig och att frågan därom fördenskull kunde till svidare
anstå. Skiljaktiga meningar uttalades dock i några fall av representanter
för fartygsbefälhavarna och för manskapet, vilka bestämt uttalade sig för
önskvärdheten av lagbestämmelser utöver de redan befintliga till förekommande
av otillräcklig bemanning. Direktionen för Malmö sjömanshus vitsordade
ock för sin del, att bemanningsförhållandena ombord å våra handelsfartyg
ofta äro bristfälliga i avseende å såväl besättningens antal som
dess kvalifikationer.

Svenska sjömansunionen och svenska eldarunionen, vilka sammanslutningar
uppgivits omfatta 75 °j0 av svenska handelsflottans sjömän och
eldare, hava i avgivet yttrande starkt framhållit behovet av en bemanningslag
till förhindrandet av det utav ekonomiska skäl i stor utsträckning
praktiserade användandet av obefaren arbetskraft samt för kvarhållande av
det befarna sjöfolket, vilket nu sökte sig till utlandet.

Uti sedermera inkommet yttrande meddelade svenska sjömansunionen,
att föreningen tillsammans med representanter för de norska och danska
sjöfolksorganisationerna behandlat frågan om bemanningslag och uppgiort
förslag till bemanningsskala.

Sveriges fartygsbefälsförening har uttalat, att det genom en av socialstyrelsen
verkställd undersökning av bemanningsförhållandena å våra
handelsfartyg blivit till fullo ådagalagt, att underbemanning i fråga om
såväl besättningens antal som dess yrkesduglighet icke blott undantagsvis
utan i ett avsevärt antal fall förekommit och fortfarande vore att befara.
Föreningen bifogade vid sitt yttrande ett av särskilda delegerade
utarbetat »förslag till bemanningsskala för svenska handelsfartyg», vilket
förslag av föreningens olika kret sar enhälligt gillats. Med framläggande
av berörda förslag avsåge föreningen att undanröja den ofta
hörda invändningen, att uppgörandet av en i detalj genomförd bemanningsskala
skulle möta nära nog oöverkomliga svårigheter. Tillika uttalade
föreningen, att hela landets i aktiv tjänst varande fartygsbefäl stode enhälligt
bakom förslaget.

Över berörda förslag lämnades svenska sjömansunionen tillfälle att
avgiva utlåtande, och har sjömansunionen begagnat sig härav samt inkommit
med kritik över förslaget.

Uti ett ytterligare avgivet yttrande har sedermera Sveriges fartygsbefälsförening
såsom samtliga kretsars inom föreningen enhälliga och bestämda
mening uttalat, att behovet av särskilda bestämmelser till före —

1918 —

337

kommande av underbemanning d svenska fartyg vare sd trängande, att
dess tillgodoseende icke utan våda kunde uppskjutas, och att saknaden av
en bemanningslag i vårt land framträtt vida mera kännbar än både i
Norge och i Danmark. Revision av sjölagen ansåge föreningen i likhet
med sjömansunionen önskvärd och välbehövlig, men kunde föreningen icke
dela av denna uttalad uppfattning, att med ordnandet för Sveriges vidkommande
av bemanningsfrågan kunde anstå, till dess denna revision, som
givetvis skulle taga lång tid, blivit slutförd.

Slutligen har socialstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet samt
däri anfört, att under förarbetena till ovannämnda förordning av den 23
december 1915 från styrelsens sida hävdats behovet av närmare föreskrifter
rörande fartygs bemanning, än i förslaget till nämnda förordning funnes
intagna. Efter erhållen upplysning, att gemensamt upptagande av frågan
emellan de tre skandinaviska länderna kunde förväntas, hade emellertid
styrelsen ansett sig för det dåvarande ej böra vidhålla kravet på ett upptagande
av frågan ensamt för Sveriges del utan böra uttala sig för ett
uppskjutande i avbidan på gemensam utredning de tre länderna emellan.
Av en vid styrelsens utlåtande fogad, av byråchefen Th. Furst utarbetad
promemoria rörande bemanningsfrågan framginge enligt styrelsens mening
otvetydigt behovet av närmare föreskrifter rörande bemanningen å svenska
handelsfartyg, och styrelsen ville därför framhålla lämpligheten av att åtgärder
vidtoges för upptagande av gemensamma överläggningar mellan
de tre nordiska länderna rörande upprättandet av likartade föreskrifter angående
bemanningen ombord å fartyg.

Beträffande lagstiftningen i ämnet i utlandet har jag av handlingarna
i ärendet inhämtat följande:

I England linnes visserligen ej någon bemanningsskala fastslagen genom
lag, men Board of Trade har i form av instruktioner till fartygsinspektörerna
givit anvisning om vad som skall fordras i avseende å bemanning.
De engelska föreskrifterna om bemanning äro betydligt strängare än de
svenska. I praktiken tillämpas där i viss mån de regler, som framlagts av
1896 års bemanningskommitté, vilken utarbetat förslag till formlig bemanningsskala
för såväl ångare som segelfartyg. Kommittén hade gjort en undersökning
rörande bemanningsförhållandena å engelska fartyg, vilka i alla avseenden
måste anses betydligt bättre än motsvarande å svenska fartyg, men
kommittén ansåg dock, att en bemanningslag var önskvärd och nödvändig.

I Tyskland saknas i sjölagen bestämmelser om besättningens antal,
men linnes föreskrift om personalens indelning i vakter. Beträffande långfart
och atlantisk fart gälla ock något närmare föreskrifter.

43 — Justitieombudsmannens ämbetsberåtlelse till 19 IS års riksdag.

338

I Frhnkrike ''timtals bestäihmelser om indelning i Vakter, men i övrigt
regleras bematmingsfrågån indirekt genott! diverse föreskrifter om ärbetstiderls
lätfgd och indelning.

1 Danmark finnas icke ändra bestämmelser än ungefär motsvarande
gåra svenska.

I Nörge bar bemanningsfrågan sedan flerä år tillbaka varit föremål för
stor uppmärksamhet, och en kommitté, 1898 års sjöfartssäkerhetskommitté,
har utarbetat förslag till bemanningsförordning med bemanningsskalor. Enligt
mig meddelad uppgift här förordning i ämnet utfärdats under år 1917.

Vid övervägande av vad handlingarna innehålla har jag icke kunnat
undgå att få den alldeles bestämda uppfattningen, att det föreligger ett
oavvisligt behov av närmare föreskrifter rörande bemanningen ombord å
fartyg utöver de redan befintliga, skäligen torftiga bestämmelserna i ämnet.
Det synes närmast vara redirintresset, som nu motsätter sig en sådan lagstiftning.
Yrkesutövarna själva, såväl befälhavarna som manskapet, påfordra
däremot fullständigt enhälligt effektiv lagstiftning i ämnet, och denna
omständighet synes mig vara av avgörande betydelse vid frågans bedömande.

Det har under skriftväxlingen i ärendet påståtts, att det kollideringsfall,
på grund varav min uppmärksamhet först blev fäst på den bristfälliga
lagstiftningen i ämnet och som föranledde mig att till behandling upptaga
denna fråga, var ett enstaka undantagsfall utan betydelse för frågans
bedömande. Av den utav socialstyrelsen presterade utredningen framgår
emellertid, att så ingalunda är förhållandet; tvärtom hava flera analoga fall
påvisats. Berörda utredning visar, att underbemanning i ej ringa utsträckning
förekommer å våra handelsfartyg, mest i kvalitativt och mindre i kvantitativt
hänseende. Det ligger i öppen dag, vilka vådor, dylik underbemanning
kan medföra, för liv och egendom.

Erforderliga bestämmelser i ämnet synas lämpligast böra meddelas av
Eders Kungl. Maj:t i administrativ ordning för att efter behov lättare
kunna ändras och anpassas efter förändrade förhållanden.

Från flera håll — sjömansunionen, direktionen för Stockholms sjömanshus
och socialstyrelsen — har emellertid betonats det önskvärda däri, att lagstiftning
i ämnet samtidigt komme till stånd i Sverige, Norge och Danmark. Med
hänsyn till rederinäringens berättigade intressen synes mig detta önskemål^också
synnerligen befogat. Skulle, skärpta bemanningsregler komma till stånd i
Sverige, men sådana alltjämt saknas i Danmark, torde detta för de svenska redarna
kunna skapa svårigheter i konkurrensen med grannländerna. Likformighet
torde därför helst åvägabringas genom enhetlig lagstiftning i äinn et
i de tre nordiska länderna. , ... ,

Med åberopande av vad sålunda anförts och ihéd stöd av den befö —

1018 -

3$9

genhet, sort} 17 § i den för mig gillande instruktion föfclAnar; mig, har jag
härmed,i underdånighet vein,t hemställa, att Eders Kung!- Maj:t måtte tagg
i övervägande att vidtaga åtgärder för åvägabringande av gemensam skandinavisk
lagstiftning rörande bemanningen ombord å fartyg.»

21. Framställning angående ändring av kungl. förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåfit följande
framställning: ,

»I januari 1917 avlät jag till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter
i riket ävensom till styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar
och föreningen Sveriges stadsdomare en cirkulärskrivelse, däri jag
anförde följande:

Gällande kungl. förordning angående expeditionslösen har tillkommit
för snart 35 år sedan. De förhållanden, med hänsyn till vilka lösen för
expeditioner då till beloppet bestämdes, hava under den därefter förflutna
tidrymden i avsevärd mån förändrats, i vilket hänseende må framhållas penningvärdets
fall och de i hög grad stegrade kostnaderna för utskrift av
expeditioner. Då jag ansåg det på goda skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke de i nämnda förordning bestämda lösenbelopp — vilka endast
beträffande ett relativt fåtal av rubrikerna uti den i § 3 av förordningen
intagna tariff efter förordningens utfärdande undergått förändring — med
hänsyn till nu rådande förhållanden tarvade revision, lämnade jag, i och för
eventuell framställning om ändring av ifrågavarande författning, vederbörande
tillfälle att till mig inkomma med yttrande i ämnet samt därvid
tillika angiva, vilka ändringar av nu stadgade lösenbelopp enligt vederbörandes
mening borde ifrågakomma.

Efter avlåtandet av nämnda cirkulärskrivelse har advokaten Helge
liichter uti en till mig ingiven skrift framhållit behovet av en föreskrift
därom, att gravationsbevis skulle expedieras inom en vecka efter det detsamma
beställts. Vidare har sakföraren Oskar Mattsson i Arvika uti eu
till mig inkommen skrift framhållit såsom ett önskemål, att expedition i
mål eller ärende, anhängigt vid häradsrätt i domsaga, som består av två
tingslag, skulle vara att tillgå inom en månad eller kortare tid före den
dag, vartill målet eller ärendet uppskjutits. Genom skrivelse den 20
juni 1917 lämnade jag ovannämnda föreningars styrelser tillfälle att avgiva
utlåtande över jämväl dessa med det i cirkulärskrivelsen berörda
ämne sammanhängande frågor.-

— isig —

340

över de yttranden, som sedermera av ett stort antal rådhusrätter
blivit i ämnet avgivna, må till en början här lämnas följande sammandrag.

I samtliga yttranden har förklarats, att en revision av förordningen
är av nöden. De önskningar och förslag, som därvid framställts beträffande
stadsdomstolarna, upptagas här nedan under A för varje rådhusrätt för
sig. För motiveringen lämnas särskild redogörelse under B.

A. Önskningar och förslag.

Rådhusrätten
i Alingsås.

Rådhusrätten i Alingsås anser följande ändringar vara mest behövliga:

Protokoll och bevis, som särskilt utfärdas: lösen bör höjas till
dubbla beloppet.

Vid lagfart på grund av annat fång än köp, byte, gåva och
testamente bör lösen för lagfartsbeviset även beräknas efter fastighetens
värde. 1 varje fall bör lösen för dylikt bevis betydligt höjas, liksom
tilläggsbevis å gravationsbevis, varjämte ifrågasättes, om ej lösen för gravationsbevis
bör höjas och utgå efter annan grund än hittills t. ex. efter
det antal moment beviset innehåller, med en viss progressiv skala.

Avskrift: lösen bör höjas.

Rådhusrätten Rådhusrätten i Falun föreslår följande ändringar:

i Falun.

Avskrift, annan, med vidimation

första arket ............................................................................. kronor

varje av de följande.............................................................. »

Bevis, som avser upplysning enligt diarium:

Diariibevis........................................................................ »

> över ingivande av handling, som icke antecknas i

diarium: lika med diariibevis................................. »

» myndighets........................................................................ »

» att klander mot testamente icke anställts, vare

sig det tecknas å företedd handling eller särskilt
utfärdas ............................................................... »

Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller
dylik förrättning,

första arket .............................................................................. kronor 2: —

varje av de övriga............................................................... » 1:25

Protokoll, annat, som utgives till part, vilken utan särskild begäran
är enligt denna förordning skyldig att lösa detsamma,

första arket................................................................................ kronor 3

andra arket ............................................................................ » 2

varje av de övriga................................. » 1: 25

2: —
1: 25

lr —

1: —
2: -

3: —
annan

1918 —

341

I detta fall torde kanske för likformighetens skull stämpel å varje
ark böra höjas till kronor 1: 75.

Protokoll, annat, som på begäran utgives till part, vilken eljest enligt
denna förordning icke är skyldig att lösa detsamma,

första arket .............................................................................. kronor 3: —

andra arket ............................................................................. » 2: —

varje de övriga...................................................................... » 1: 25

I detta fall torde kanske för likformighetens skull stämpel å varje
ark böra höjas till kronor 1: 75.

Vidimation av avskriven handling:

första arket................................................................................. kronor 1: —

varje de övriga....................................................................... » 0: 50

Slutligen anses, att den för kronan stadgade befrielse från lösen icke
bör äga rum i någon sak, som härflvter från någon statens affärsverksamhet.

Rådhusrätten i Gränna föreslår:

Höjning i lösenbeloppen med åtminstone.............................. 50 procent.

Rådhusrätten i Göteborg föreslår:

Protokoll och avskrifter: lösen höjes avsevärt........................ 50 procent

förhöjning anses skälig.

Gratisexpeditioner: skyldighet att utfärda dylika bör bortfalla samt
stat och kommun förpliktas att förskjuta lösen, eller ock bör expeditionslösen
i motsvarande mån höjas för att utjämna den ökade
förlusten på gratisexpeditioner.

De i § 13 av lösenförordningen införda undantag från lösenfrihet för
staten i järnvägs- och vattenfallssaker synas böra utsträckas till att
omfatta även saker, som beröra andra affärsdrivande ämbetsverks
(t. ex. post- och telegrafverken, statens krigsförsäkringskommission)
verksamhet.

Bevis: lösen för de flesta bevis ävensom för vidimation av annan
tjänsteman än notarius publicus bör höjas.

Vad särskilt angår vederhäftig hetsbevis bör lösen bestämmas till 1 krona
för varje i beviset avsedd person, möjligen med den begränsning
att, när antalet personor överstiger två, lösen för varje överskjutande
utgår med endast halva beloppet.

Rådhusrätten i Halmstad anser skäligt, att lösenbeloppen i allmänhet höjas
med 50 procent, särskilt lösen för protokoll »annat» samt för bevis

— 1918 —

Rådhusrätten
i Gränna.

Rådhusrätten
i Göteborg.

Rådhusrätten
i Halmstad.

342

Rådhu- rätten
i Hjo.

Rådhusrätten
i Hudiksvall.

Rådhusrätten
i Jönköping.

Rådhusrätten
i Karlskrona,

»annat», »tecknat å företedd handling», och »då, det särskilt utfärdas».

Lösen för protokoll »annat» föreslås bestämd till:

första arket................................................................................. kronor 3: —

andra arket ......................................................................... » 2: —

vart av de övriga................................................................. » 1: —

I övrigt föreslås följande lösen: för avskrift »annan med vidimation»

första arket............................................................................. kronor 1: 50

vart av de övriga..................................................................... » 1: —

för gravationsbevis rörande förlagsinteckningar minst » 6: —

Vidare erinras, att bestämmelser saknas om den ersättning, som tillkommer
notarius publicus för sådana förrättningar som övervakande
av obligationsutlottningar m. m.

Slutligen hemställes, att det måtte tagas under övervägande, om ej
vederbörande expeditionshavare borde av allmänna medel tillerkännas
ersättning för verkliga utskriftskostnader för expeditioner, som
tillhandahållas statsmyndigheter ävensom i brottmål häktade personer,
dock med undantag för allmänna åklagaren i brottmål.

Rådhusrätten i Hjo fordrar en allmän höjning i lösenbeloppen och nämner
särskilt: tilläggsbevis å gravationsbevis, gravationsbevis för tomtnummer
i stad och därmed i lösenavseende likställd fastighet samt
domboksutdrag.

Rådhusrätten i Hudiksvall anser en höjning av 50 procent å samtliga lösenbelopp
skälig.

Därjämte framlägges till övervägande frågan huruvida icke, utöver
den lösen å inregistrerade bouppteckningar, som nu vid stadsdomstol
beräknas och som avräknas å erlagt stämpelbelopp, lämpligen
även bör bestämmas visst lösenbelopp, graderat efter boets behållning,
att av vederbörande stärbhus erläggas utöver stämpelbeloppet.

Rådhusrätten i Jönköping anser en höjning av minst 50 procent av lösentaxan,
utom beträffande myndighetsbevis, skälig.

Rådhusrätten i Karlskrona, framhåller, att ep höjning av minst 100 procent
å de lösenbelopp, som för närvarapde utgå för rådhusrättsexpeditioner,
erfordras för att vederbörande expeditionshavare skola kunna beräkna
den behållna inkomst, som expeditionsstadgan av pr 1883 avsåg a tf
tillförsäkra denp.

1918 —

343

Råtthustätten i Kärlstad fittirer en ökning av lö&tabeloprjlet å samtliga‘expdditiöner
av 50 procent utgöra en lämplig förhöjning, dock att gällande
begränsningar uppåt för lösen å vissa bevis höra bibehållas.

Rådhusrätten i Lysekil anser en höjning böra äga rum i syfte att beréda
‘ersättning för ökade renskrivnings- och biträdeskostnader, ''och föreklår
''fördenskull för protokoll, som utskrives till parter:

första arket................................................................................ kronor 3: —

ändra arket................................................................................ » 2: —

vart av de övriga............................... » 0:75

Vidare hemställes om följande ändringar:

För protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller
■ annan dylik förrättning bestämmes lösen lika med vad som nu utgår
för lösen av protokoll, som utskrivas till parter.

För avskrift av protokoll bestämmes lösen i enlighet med nu utgående

lösen för protokoll.

För avskrift av annan handling, första arket................... kronor 1: 50

värt av de övriga................................................................... ''» 1: —

För vidimation av avskriven handling, meddelad »av annan
tjänsteman», för varje ark.......................................... . » 0: 50

''Rådhusrätten i Malmö föreslår, att sådana ändringar vidtagas i expeditionsstadgan,
att lösen bestämmes för nedannämnda expeditioner till
följande belopp:

Protokoll: första arket ............................................................... kronor

andra arket............................................................................... »

varje de övriga ..................................................................... »

Avskrift med vidimation: första arket ................................ »

‘varje av de övriga............................................................... »

Lagfartsbevis, då lagfart meddelas å annat fång än köp,

byte, gåva eller testamente ............................................. »

samt därutöver för varje 1,000 kronor av fastighetens
värde enligt nästföregående årets bevillningstaxering

och må lösen ej överstiga .................................................

Gravationsbevis, som avser endast ett tomtnummer, eller annan jord
om till och med tre hektar:

a) omfattande tiden från 1876 års början..................... kronor

b) » de tio sista åren eller del däraf: för

varje år beviset omfattar................................................ »

2: —

2: —
12: —

4: 50

dock vare lägsta lösen

0: 50
3: —

Rådhusrätten
i Karlstad.

Rådhusrätte l
i Lysekil.

Rådhusrätten
i Malmö.

— 1918 —

344

Rådhusrätten
i Nyköping.

Diariebevis och bevis över ingivande av handling, som ej antecknas i dia -

rium: lösen............................................................................... kronor 1: —

Vidimation av avskriven handling: för varje ark ............ » 0: 50

Rådhusrätten i Nyköping önskar — med utgående från att den nuvarande
proportionen emellan de olika lösenbeloppen är i huvudsak lämpligt
avvägd — en generell förhöjning, åtminstone beträffande de
flesta lösenbelopp och med ett visst procentuelt tillägg till de förutvarande
beloppen med någon jämkning, dock att lösen för protokoll
och avskrifter, som särskilt beröras av stegringen i renskrivningskostnaden,
bestämmes till något högre belopp än som med
tillämpning av den generella procentsatsen eljest skolat ifrågakomma.

I fråga om procentsatsen föreslås lägst 50 procent.

I överensstämmelse härmed lämnar rådhusrätten följande förslag å
förhöjning av ett antal i stadsdomstolarnes verksamhet mera vanligt
förekommande lösenbelopp: I Avdelningen.

Avskrift, annan, med vidimation: första arket ................. kronor 1: 75

varje av de övriga............................................................... » 1: 25

Bevis, som avser upplysning enligt diarium:

» '' Diariibevis.......................................................................... » 0: 75

» gravations-, rörande förlagsinteckningar .............. » 4: 50

rörande inteckningar i fast egendom utom järnväg

a) omfattande de tio sista åren och beträffande inteckningar för
nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån av fast
egendom samt servitut, jämväl tiden därförinnan från början
av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok
förts:

i stad: angående gård eller obebyggd tomt jämte sådan jord,
som ej får därifrån söndras eller särskilt intecknas, för varje

tomtnummer till och med 3 ................................ kronor 5: 50

över 3 till och med 6 .......................................... ■* 3: 75

över 6 ........................................................................ » 1: 75

» äganderätts-, omfattande tid efter ingången av år
1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok

förts ............................................................................. » 2: 25

> myndighets ..................................................................... » 7: 50

» vederhäftighets-, evad det angår en eller flera

personer........................................................................ > 1: 50

— 1918 —

345

Bevis:

» lagfarts-,

av underdomstol i stad:

a) då lagfart meddelas på grund av köp, byte,

gåva eller testamente.............................................. kronor 3: —

samt därutöver för varje 1,000 kronor av fastighetens
värde enligt nästföregående årets bevill
ningstaxering........................................................ » 3: —

o O

dock att, vid lagfart på grund av köp, lösen beräknats efter
köpeskillingen, därest denna överstiger taxeringsvärdet.
Belopp, som ej uppgår till 1,000 kronor eller
faller emellan två tusental, räknas för fullt
1,000, och må lösen ej överstiga ....................... kronor 33: —

b) då lagfart meddelas å annat fång .................... » 1: 50

» annat, tecknat å företedd handling ...................... » 1: 50

då det särskilt utfärdas ........................................... » 2: 25

Fastighetsbok, utdrag av, som tecknas å lagfartsbevis

eller å utdrag av lagfarts- eller inteckningsprotokoll » 1: 50

Meddelas i ett och samma ärende utdrag från flera
upplägg i fastighetsboken, vare lösen för varje utdrag
utöver det första.................................................. » 0: 75

Protokoll, annat, som utgives till part, vilken utan särskild begäran
är enligt denna förordning skyldig att lösa detsamma,

första arket .......................................................................... kronor 3: —

andra arket ............................................................................ » 1: 75

varje av de övriga................................................................. » 1: 25

Protokoll, som på begäran utgives till part, vilken eljest enligt denna
förordning icke är skyldig att lösa detsamma

första arket ............................................................................ kronor 3: —

andra arket .............................................................................. » 1: 75

varje av de övriga ................................................................ » 1: 25

Resolution, kommunikations- eller remiss-, i sak, som ej

är av brottmåls egenskap ............................ » 1: 25

dock må denna lösen icke uppbäras mera än en gång i
varje sak, ändå att handlingar flera gånger kommuniceras
eller utlämnas till påminnelser.

» innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å

företedd handling ............................................. kronor 3: —

Stämning, offentlig ..................................................................... » 2: 25

» annan, evad den avser en eller flera personer » 1: 50

44 — Justitieombudsmannens (imbetsberättelse till 1918 års riksdag.

346

Rådhusrätten
i Sala.

Rådhusrätten
i Skara.

Rådhusrätten
i Ström&tad.

Rådhusrätten
i Sundsvall.

Rådhusrätten i Sala föreslår:

att lösen för utgående expeditioner (protokolls- och domboksutdrag)
bestämmes till

för första arket ......................................................................... kronor 3: —

för vart av de följande ............................................................ » 2: —

att lösen för även andra och följande utdragen av

fastighetsboken höjes till.................................................... » 1: —

att även lösen för diariebevis, gravationsbevis och vederhäftighetsbevis
höjes,

och att jämväl kronan må förpliktas att i likhet med enskilda parter
lösa expeditioner, som till kronan utskrivas.

Rådhusrätten i Skara anser, att det ej kan med fog bestridas, att en höjning
av minst 50 procent av de i gällande förordning stadgade lösenbelopp
är av behov och billighet högeligen påkallad.

Rådhusrätten i Strömstad uttalar såsom allmänt omdöme, att nu gällande
lösenbelopp bör höjas med minst 50 procent.

Särskilt föreslås, att lösen skall utgå:
för protokoll »annat», åtminstone för de tre första arken,

per ark .................................................................................... kronor 3: —

möjligen med någon jämkning för de följande,
för gravationsbevis minst ......................................................... » 5: —

Rådhusrätten i Sundsvall framhåller såsom sitt önskemål följande taxa i
nedannämnda fall:

protokoll, som på eller utan begäran utskrives till part, ävensom för
utslag med eller utan rubrik:

första arket ..................................................................... kronor 3: — å 4: —

andra arket ................................................................................... kronor 2: —

vart av de övriga ..................................................................... » 1: 75

avskrift samt för protokoll över besiktning, värdering, utmätning,
kvarstad eller annan dylik förrättning höjes med 100 procent

diariebevis.................................................................................... kronor 1: —

gravationsbevis rörande fast egendom, »ang. gård och tomt etc.» 50
öre per år för varje tomtnummer t. o. m. 3; 30 öre för vart av
4—6 numren och 20 öre för vart nummer däröver, samt för annan
jord t. o. m. 3 hektar 50 öre, med ökning av 20 öre för varje
överskjutande hektar eller del därav. Såsom en följd därav torde
såsom högsta avgift för sådant bevis böra bestämmas 30—40 kronor,

— 1918 —

341

gravationsbevis rörande förlagsinteckningar, helst kronor 5:

vederhäftighetsbevis: avgiften ifrågasättes böra rättas efter det belopp,
för vilket bevis begäres;

inregistrering av bouppteckning: höjning motiverad av penningvärdets
fall och skulle kunna verkställas på det sätt* att de särskilda
satserna 20, 15 och 5 öre höjdes till exempelvis .25, 15 och 10
öre, eller så att avgränsningarna av behållningen höjdes exempelvis
till 25,000 resp. 50,000 kronor, eller kunna måhända båda utvägarna
anlitas.

Under alla förhållanden synes bestämmelsen, att lösen ej får överstiga
150 kronor, böra bortfalla eller modifieras;

lagfartsbevis: lösen höjes t. ex. till..................... kronor 35: ä 40:

För övrigt omotiverat att bestämma lägre lösen vid vissa fång;
bevis över avlagd borgenärsed i konkursmål: torde sällan meddelas
annorledes än genom protokollsutdrag. Intet skäl synes föreligga
att sätta lösen för ett sådant utdrag till lägre belopp än för andra
protokollsutskrifter;

»bevis å företedd handling», minst ...................................... kronor 1: 50

särskilt utfärdat bevis, minst.................................................. * 2:

utdrag av fastighetsbok bör höjas med exempelvis 50 procent;,
kallelsebrev i konkurs med flere mål: lika med utdrag av fastighetsboken; pass

för resa till utrikes ort: lösen för översättning m. m. otillräcklig,
varjämte erinras, att i lösen för passet ingår ersättning för passboken,
som för närvarande betingar ett pris av 35 öre;
notarialprotest bör beläggas med samma lösen som utdrag av protokoll,
med tillägg i förekommande fall av avgift för besök, vilken
avgift bör höjas till 2 kronor samt resekostnad enligt 4:de klassen

i resereglementet;

kommunikationsresolution: lika med stämning. Ifragasättas kan, om
den nuvarande bestämmelsen, att sådan lösen skall utgå endast en
gång, bör bibehållas;

salubrev å utmätningsvis såld fast egendom bör
samma lösen som för protokollsutdrag;
stämning, såväl offentlig som annan

vidimation, ej under ............................. .•..................................

friskilling: befrielse från denna avgift vid lagfart på grund av testa
mente° synes stå i föga god överensstämmelse med tariffens bestämmelse
om lösen för lagfartsbevis, där testamente uppräknas
bland de fång, som draga den högre lösen.

— 1918 —

beläggas

kronor

med

2: —
0: 50

348

Rådhusrätten
i Södertälje.

Rådhusrätten
i Sölvesborg.

Rådhusrätten
i Varberg

De i § 13 angivna undantagen från den kronan medgivna befrielsen
från lösen synes med allt fog böra utsträckas att gälla ej blott
järnvägs- och vattenfallsstyrelserna utan alla statens affärsdrivande
och kapitalförvaltande verk, alltså först och främst post- och telegrafverken
(inklusive telefonväsendet) samt vidare domänstyrelsen,
pensionsstyrelsen och måhända även andra dylika verk.

Den i § 13 meddelade bestämmelsen om befrielse för utländsk domstol
från lösen för expedition i mål och ärenden, som handläggas
enligt lagen om handräckning åt sådan domstol, synes obillig (se
motiverna).

Rådhusrätten i Södertälje föreslår följande ändrade lösenbelopp: avskrift
med vidimation:

första arket.................................................................................. kronor 1: 50

vart av de övriga ....................................................................... » 1: 25

Bevis:

» diarie- ............................................................................. »

» vederhäftighets om

beviset afser en person ................................... »

om beviset avser flera personer:

för den förste.............................................................. »

för en var av de övriga......................................... »

kallelsebrev i konkurs-, boskillnads- och årsstämningsmål
(med hänsyn till den föreslagna nya konkurslagstiftningen)
........................................................................ »

protokoll över besiktning m. m.: lika med avskrift;
protokoll, »annat»:

första arket................................................................................. >

för vart av de följande........................................................ »

resolution, kommunikations- eller remiss-........................... »

utslag med rubrik: lika med protokoll, annat;
vidimation »av annan tjänsteman»: lika med vidimation av
public us.

1: —

2: —

2: —
1: —

1: —

3: —
1: 50
1: —

notarius

Rådhusrätten i Sölvesborg fäster uppmärksamhet å, huruvida icke i sammanhang
med förslag om revision av lösenbeloppen skulle kunna
väckas fråga om lämplig, fastigheternas antal avseende inskränkning
i persons rätt att fordra utfärdande av gravationsbevis (se motiverna).

Rådhusrätten i Varberg hemställer, att lösen för domboks- och protokollsutdrag
höjes beträffande andra och följande ark.

— 1918 —

349

Rådhusrätten i Västerås erinrar, att för ett synnerligen stort antal expeditioner,
särskilt beträffande de flesta brottmål och uppgifter angående
dylika samt beträffande de uppgifter och utredningar, som det
åligger rådhusrättens ledamöter att i deras egenskap av ledamöter
jämväl i stadens magistrat avgiva och vilka ofta kräva synnerligt
arbete, icke några som helst lösenbelopp erhållas.

Rådhusrätten anser, att billigheten fordrar en högst väsentlig ökning
i gällande lösen, särskilt beträffande de fall, angående vilka
är bestämt att lösen skall utgå efter antal ark.

Med hänvisning till nuvarande proportion i avseende å lösen mellan
underdomstolarna på landet och i stad, anser rådhusrätten, att samma
proportion vid en höjning av lösen är lämplig.

Rådhusrätten i Ystad anser den principen böra tillämpas, att för varje
expedition, för vars utskrivande expeditionshavare är nödsakad att
anlita främmande arbetskraft, nu gällande lösenbelopp höjas.

I vad mån detta bör ske överlämnar rådhusrätten till styrelsen
för stadsdomarföreningen att framställa förslag.

Rådhusrätten i Örnsköldsvik anser en lösenhöjning av i medeltal 50 proc.
. vara skälig och rättvis, samt föreslår i övrigt särskilt följande ändrade

lösenbelopp:

diariebevis och depositionsbevis .......................................... kronor 1: —

kommunikationsresolution......................................................... » 1: 50

vidimation: höjning med 100 proc.;
avgiften för översättning från ett språk till ett annat
jämte intyg om översättningens riktighet, för varje
ark............................................................................................... * 10:

Härjämte anser rådhusrätten, att särskild ersättning bör för ökat
arbete och tidsspillan beredas rättens ledamöter vid sjöförklaring, som
på sökandens begäran utsättes till upptagande å annan än ordinarie
rättegångsdag, och föreslår

åt rättens ordförande ......................................... 25 kronor,

åt var ledamot.................................................... 10—15 kronor.

Rådhusrätten i Östersund föreslår en ökning i nu utgående avgiftsbelopp
med 50 proc.

Särskilt anses, att i fråga om avskrifter och protokoll afgifterna
för varje ark böra bestämmas till lika belopp, ävensom att åtskilliga
expeditioner, som icke erfordra betydligare skrivhjälp eller skrivma —

1918 —

Rådhusrätten
i Västeiås.

Rådhusrätten
i Ystad.

Rådhusrätten
i Örnsköldsvik.

Rådhusrätten
i Östersund.

350

Rådhusrätten
i Norrköping.

terialier, ändock, med hänsyn till det ansvar, besvär och arbete* Vftrmed
de äro förenade, böra betinga högte lösen, såsom gravationsbevis,
diariebevis, vederhäftighetsbevis, myndighetsbevis, lagakraftbevis
samt en del andra förekommande bevis* dels sådana* som tecknas å
företedd handling, dels sådana, som särskilt utfärdas.

Rådhusrätten i Norrköping föreslår följande:
Avskrift, annan, med vidimation:

första arket ........................................................

varje följande.....................................................

Bevis:

» diarie-.........................................................

» över ingivande av handling ..................

gravationsbevis:

1) förlagsinteckning......................................

2) inteckning i fast egendom i stad:

A. Omfattande de sista tio åren och i övrigt

grundade på fastighetsbok:

a) för en tomt.............................................

» varje däröver till och med tre
» » från och med fyra till och

med sex .................................

» * däröver .................................

b) » jord till och med tre hektar ...

» överskj utande hektar eller del där£

högsta lösen...................................

B. omfattande de sista tio åren eller del

därav, för varje år beviset omfattar:

a) för en tomt.............................................

» varje däröver till och med tre
» » från och med fyra till och

med sex ..............................

» » däröver .................................

b) » jord till och med tre hektar

» överskjutande hektar eller del

därav ................................................

högsta lösen....................................

lägsta »

äganderättsbevis, omfattande tid efter 1/1 181
år, från Vilket fastighetsbok införts

- 1918 —

kronor 1: 50

* 1: —

» 1: —

» 4: —

kronor	4: 50
»	3: 75
	2: 50
»	1: 25
i	4: 50
V »	1: 25
»	30: —
>	0: 40
i	0: 30
»	0: 20
»	0: 10
	0: 40
»	0: 10
»	25: —
»	3: —
8 eller	det

Om gravationernas
antal
överstige- 20,
öh as totallösen
med 1 kr.
för varje påbörjat
20-tal.

krondr 2: —

35i

avser beviset även tid före uppläggandet av fastig hetsbok,

ytterligare för yarje år .......

I övrigt samma grunder som förut;
lagfarts-:

I stad

angående annat fång än köp, byte, gåva och testamente

»annat» bevis, som särskilt utfärdas...............................

Kallelse å okända borgenärer enligt aktiebolagslagen
Protest, notarialprotokoll, lika som förut:
ersättning för besök

a) då resa ej erfordras .................................. kronor 1:

b) » » erfordras

skjutsersättning som förut

och dessutom förrättningsman.................. » 2: -

vittne ............................................................... 5 1"

Protokoll, utdrag av dombok och dylikt:

1 ark ........................................................................................

2 » .........................................................................................

3 och följande, varje...............................................................

Resolution, kommunikations-..................................................

» innefattande huvudsakligt beslut....................

Salubrev, å utmätningsvis såld fastighet..............................

Stämning:

offentlig...................................................................................

annan ........................................................................................

Vidimation: av notarius publicus:

första arket......................................................

varje följande ................................................

av annan tjänsteman än notarius publicus:

första arket ..................................................

värjo följande ...............................................

Översättning med vidimation:

varje ark .........................................................

kronor 0: 40

» 2

Dessutom vid
längre resa än
2 kilometer
60 öre för
varje påbörjad
kilometer för
förrättningsman
och 25
öre för vittne.

kronor

2: 50
1: 50
1: —
1: —
2: 50
2: 50

2: —
1: 50

1: —
0: 50

0: 50
0: 50

6: —

- 1918 —

352

B. Motivering.

Såsom motiv har huvudsakligen anförts:
att under den tid, som förflutit efter tillkomsten av lösenförordningen,
penningvärdet synnerligen väsentligt nedgått;
att i samband därmed kostnaden för utskrift av expeditioner avsevärt
ökats (ökningen angiven ända till 100 procent och därutöver);
att i följd härav den behållna inkomsten av lösen till belopp och värde
betydligt minskats och under nu rådande förhållanden långt ifrån
motsvarade vad vid lösenförordningens tillkomst avsetts;
att lösenbeloppen icke blott vore avsedda till bestridande av de med tjänsten
förenade utgifter, utan utgjorde en väsentlig del av tjänstinnehavarens
löneförmåner, ibland den huvudsakliga avlöningen;
att den minskade löneinkomsten fördenskull inverkade synnerligen ogynnsamt
å tjänstinnehavarnas ekonomiska ställning,
samt att ett mycket stort antal expeditioner skulle utskrivas utan rätt till
lösen, såsom protokoll till häktade, åklagare och i underställningsmål
till hovrätt, expeditioner till kronan i de flesta fall, åt fattige, till
myndigheter m. in., och att antalet sådana expeditioner under de senare
åren ökats i avsevärd mån, varjämte erinrats om de synnerligen
ökade kostnaderna för utskrivning av renovation.

Därutöver har särskild motivering anförts av

Rådhusrätten i Alingsås:

Rådhusrätten framhåller, att penningvärdet år 1883 var dubbelt emot
nu, samt yttrar vidare:

Priset å skrivmaterial och avlöningar till skrivbiträden har stigit i
oerhörd grad, och det har gått så långt, att ej sällan ren förlust uppstår
på en del expeditioner tack vare den ringa lösen. Vad detta betyder för
ordförandena i de smärre städernas rådhusrätter, som själva få bekosta
skrivmaterialier och avlöna biträden och vilkas huvudinkomst i allmänhet
skall utgöra de med tjänsten förenade sportler, är lätt att inse. En betydande
känning därav har man ej minst i dessa dyrtider, och ändring i
gällande lösenbestämmelser måste ske snart, därest ej alltför olidliga förhållanden
skola inträda. Någon ersättning i form av löneförbättringar
vilja kommunerna icke heller höra talas om.

— 1918 —

■v

353

Rådhusrätten i Gränna:

I Gränna äro de fasta inkomsterna för borgmästaren, som tillika är
expeditionshavande, jämförelsevis obetydliga, och han är därför i väsentlig
män beroende av sportler.

Vidare erinras, att den förra lösenförordningen hade en giltighetstid
av endast 28 år emot den nuvarande 35. För att lösenbeloppen skola
någorlunda motsvara tidsförhållandena har rådhusrätten avgivit sitt förslag.

Rådhusrätten i Göteborg:

Rådhusrätten erinrar beträffande s. k. gratisexpeditioner, att prästerskapet
ofta för erhållande av gratisprotokoll utfärdar erforderliga bevis
åt vem som begär sådant och uppgiver att han är fattig, utan att någon
undersökning företages.

I fråga om borttagande av gratisexpeditioner samt föreslagen skyldighet
för stat och kommun att förskjuta lösen framhålles, att bestämmelse
i sådan riktning tinnes i det år 1916 av särskilda kommitterade
upprättade utkast till lag om kostnadsfri rättegång.

Vidare framhålles, att åt kärande, sökande in. fl. protokoll alltid
måste utskrivas utan att desamma bleve lösta eller för dem lösen kunde
uttagas,

samt att enbart penningvärdets fall väl motiverade en avsevärd förhöjning
i lösen för de flesta bevis, varjämte, i fråga om vidimationsbevis,
erinras om den tidsutdräkt och det besvär, som erfordras för kollationering
och rättelse av dåligt gjorda avskrifter.

Rådhusrätten i Halmstad:

Om ock lösen vid tiden för förordningens tillkomst varit skälig, måste
den nu i stort sett anses för låg. Detta gör sig mer än för andra expeditionshavande
kännbart för stadsdoinarna, vilkas avlöning till mycket stor
utsträckning utgår just i expeditionslösen. Huru levnadskostnaderna från
år 1883 stegrats, torde ej behöva påpekas.

Därjämte anföres ett exempel å kostnad för utskrift av gratisexpeditioner.

Rådhusrätten i Karlstad:

Orsaken till den fortgående ökningen i omkostnaderna för utskrift
av expeditioner måste givetvis sökas i ökningen av levnadsstandarden för

46 — .Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till, 1918 års riksdag.

354

dem, som äro sysselsatta med dylik skrivning och hänvisade att därmed
skaffa sig livsuppehälle. Med penningvärdets fall måste de anspråk, som
från renskrivarna framställts och med all säkerhet komme att framställas
om ökad ersättning för arbetet, vara i ganska stor omfattning berättigade och
måste, i den mån så vore möjligt, av vederbörande tjänstinnehavare tillmötesgås.
Det vore obilligt, att under sådana förhållanden tjänstinnehavaren,
som ju har berättigade anspråk att bibehållas vid sin levnadsstandard
och själv röner lika inverkan av penningvalutans försämring, ej erhölle
skälio- ersättning: för den ökning av ifrågavarande kostnad, som kunde
antagas hava uppkommit; och denna ersättning borde bestämmas så att ej
under den närmaste framtiden en förändring på grund av samma missförhållanden,
som nu anmärkts, behövde ånyo vidtagas.

Slutligen erinras, att, om vid första påseendet den av rådhusrätten
föreslagna höjning i lösen skulle tyckas innebära en nog så stor ökning
i den utgift, som de rättssökande hava att vidkännas, penningvärdets fall
för allmänhetens del skulle verka så, att merutgiften i verkligheten icke
bleve så betungande.

Rådhusrätten i Malmö:

Rådhusrätten betonar, att lösen icke blott är avsedd till bestridande
av de med ämbete eller tjänst förenade utgifter utan även utgör en för
många rätt avsevärd lönefyllnad och för somliga den huvudsakliga avlöningen.
''

Vidare erinras, att då lagfart meddelas å annat fång än köp, byte,
gåva eller testamente, utgör lösen för lagjartsbevis endast en krona. Alltså,
om en person ärver en fastighet med ett taxeringsvärde av 100,000 kronor,
erlägges i lösen för lagfartsbevis en krona. Men, hade fånget varit
köp, skulle lösen hava uppgått till 22 kronor. Fördenskull vore det billigt
och rättvist, att i det fall, som här åsyftas, lösen ej blott till grundbeloppet
något höjdes, men även sattes i förhållande till fastighetens värde,
såsom skett i fråga om köp och därmed likställda fång.

Vad gravationsbevis angår, kunde lösen anses tillräcklig, då beviset
omfattar två eller dera fastigheter, i synnerhet som dessa, såsom väl i allmänhet
är fallet, äro gemensamt intecknade. Men lösen för gravationsbevis,
som omfattar endast en fastighet, torde böra höjas dels på grund
av fördyrade utskriftskostnader och dels med hänsyn till det ansvarsfulla
arbetet.

Lösen för diariebevis och vidimationsbevis vore oskäligt låg.

Såsom särskilt skäl för lösenförhöjning åberopas skyldigheten att ut —

1918 —

355

färda gratisexpeditioner enligt §§ 13 och 14 i förordningen samt renovationsskyldigheten.
I alla dessa fall, särskilt för gratisutskrivning av långa
rannsakningsprotokoll åt häktade, borde det ej anses obilligt om kompensation
erhölles genom förhöjd lösen å andra expeditioner.

Rådhusrätten i Nyköping:

Rådhusrätten anser enbart penningvärdets fall under de gångna 35
åren motivera en allmän lösen förhöj ning av betydligt mera än 50 procent.

Rådhusrätten i Sala:

Rådhusrätten omnämner de låga kontanta lönerna, för borgmästaren
2,200 kronor och för den litterate rådmannen 1,000 kronor, samt framhåller,
att desse, med penningvärdets fall och de stegrade utskriftskostnaderna,
icke kunna påräkna det överskott i eller inkomst av lösen, som vid
lönestatens upprättande beräknats.

Genom den av rådhusrätten föreslagna höjningen skulle borgmästarens
inkomster för år 1916 hava ökats med 431 kronor.

Rådhusrätten i Skara:

Rådhusrätten framhåller, att expeditionslösen utgör en stor eller till
och med större delen av stadsdomarnas avlöning. Under de gångna 35
åren från förordningens tillkomst hava även levnadskostnaderna stigit med
mera än 50 procent.

Rådhusrätten i Sundsvall:

Behovet av en revision har länge gjort sig kännbart, särskilt för rådhusrättens
och magistratens ledamöter, vilkas lönestater uppgöras med
noggrant iakttagande av den inkomstkälla, rätten till expeditionslösen
innebär. Dessa lönestater, å vilka i regel skall sökas fastställelse, äga i
följd härav större oföränderlighet än andra stadstjänstemäns, varav följer
en nivelering av stadstjänsteinännens löneförmåner, som kan medföra en
mindre god rekrytering av de viktiga befattningarna inom rådhusrätten
och magistraten.

I främsta rummet bör lösen höjas för utskrifter av protokoll och utslag,
vilka äro det övervägande antalet expeditioner.

Beträffande lösenfriheten för kronan framhålles ett domänstyrelsen

— 1918 —

356

berörande exempel, varjämte erinras, att nämnda lösenfrihet i de flesta
fall icke länder till förmån för kronan utan för enskilda personer, vilka
antingen skulle dömas ersätta kostnaden eller av kronan påföras densamma
i räkning, därest lösen utginge. Knappast i andra fall, än då kronan
väcker en obehörig rättegång eller motsätter sig ett befogat anspråk,
skulle kostnaden slutligen drabba kronan.

I fråga om lösenfrihet för utländsk domstol i mål och ärenden, som
enligt lagen om handräckning handläggas åt sådan domstol, framhålles, att
detta likaledes är en förmån för en processande, i de flesta fall utländsk
part, som för övrigt ställt säkerhet för den med handräckningen förenade
kostnaden. Bestämmelsen torde ock icke kunna motiveras med annat än
internationell kutym, och därom voro intet att säga, därest staten droge
kostnaden för protokollslösen på samma sätt som andra i lag omförmälta
kostnader. Det vore så mycket obilligare att frånkänna den svenska domstolen
rätt till lösen, som domstolens åligganden i dessa fall sträcka sig
långt över dem, som eljest vila å densamma. Och det är stadsdomstolarna,
till vilkas avlönande staten endast i ringa mån bidrager, som nästan
uteslutande drabbas av bestämmelsen.

Rådhusrätten i Södertälje:

Rådhusrätten erinrar, att den rådhusrätterna tillkommande lösen givetvis
varit avsedd ej endast att lämna fullt vederlag för omkostnader med
renskrivning m. m., utan även att lämna något tillskott till vederbörande
tjänstemans ofta knappa avlöning. Såsom förhållandena nu utvecklat sig,
ställer det sig för vissa tjänstemän vid rådhusrätterna, särskilt de. som
hava till åliggande uppsättande och utskrift av domboken, så, att den
lösen, som utgår, icke täcker omkostnaderna för utskrifterna. Särskilt anmärkes,
att i många fall, såsom vid utskrifter åt häktade eller medellösa
personer, ingen lösen förekommer samt att avskrift av dombok och protokoll
i och för renovation föranleder ej obetydliga utgifter.

Rådhusrätten i Sölvesborg:

har lämnat exempel å en synnerligen vidsträckt fordran på utskrivande
av gemensamt gravationsbevis å olika fastigheter.

Rådhusrätten i Varberg:

Att det i fråga om lösen för domboks- och protokollsutdrag vore

— 1918 —

357

v uppenbart, att, därest skrivbiträde användes för uppsättning, utskrift och
renovation, behållningen för expeditionshavanden bleve så gott som ingen.

Rådhusrätten i Västerås :

Rådhusrätten framhåller, att med den lösen, som är bestämd för underdomstolar
i stad, i de flesta fåll dubbel mot vad som för underdomstolar
på landet äger rum, samma lösen i regel lämnar något överskott utöver
renskrivningskostnaden, även där ytterligare utskrift för renovation skall
äga rum. Men givet vore dock, att, med den år ifrån år minskade skillnaden
emellan kostnaden för utskriften och själva lösenbeloppet, vederbörande
expeditionshavandes behållning av lösen kommit att i lika mån
minskas. Och, då vid bestämmande av nu utgående löner för ledamöterna
i rådhusrätten hänsyn tagits till de sportler (behållna lösenbelopp),
som åtfölja tjänsten, följde därav, att, genom denna minskning i behållen
lösen, tjänstinnehavarnes löneförmåner komme att utgå med mindre belopp
än vid reglerande av lönerna beräknats, vilket med penningvärdets
fåll för dem verkat ännu ogynnsammare.

Hänsyn borde tagas till nu rådande förhållanden och därtill att underdomare
i stad avlönas uteslutande av städerna själva.

Rådhusrätten i Ystad:

Rådhusrätten framhåller, att en revision är av nöden, särskilt i de
fall, där, såsom förhållandet vore med den ena av rådmanstjänsterna i
Ystad, den vederbörande tillkommande expeditionslösen utgör den huvudsakliga
avlöningen.

Rådhusrätten i Örnsköldsvik:

Rådhusrätten erinrar, att stadsdoinstolarnas ledamöter äro i väsentlig
män för sin utkomst hänvisade till den inkomst, som genom lösenavgifter
kan beredas dem, samt att levnadskostnaderna i städerna, i vilka dessa
ledamöter äro nödsakade att hava sin bostad, i ofantlig grad ökats på
senare tid.

Rådhusrätten i Östersund:

Rådhusrätten anser, att, då under tiden från år 1888 ersättning till
skrivbiträden och omkostnader för skrivmaterialier nära nog fördubblats,

— 1918 —

358

samt priser å livsförnödenheter jämväl under tiden i avsevärd grad höjts,
det syntes på goda skäl kunna påyrkas, att en ökning i expeditionsavgifterna
vidtoges. Därest avgifterna skulle beräknas komma att motsvara förhållandena
vid lösenförordningens utfärdande, torde en betydande förhöjning
böra föreslås. Den föreslagna vore i allt fall fullt skälig.

Rådhusrätten i Norrköping:

Penningvärdets fall, antagligen ej understigande femtio procent,
syntes i och för sig motivera en allmän höjning i proportion därtill. Den
fördyrade utskriften, i huvudsak till sådana expeditioner som protokoll,
avskrifter, lagfartsbevis, gravationsbevis och översättningar, motiverade för
dessa expeditioner en kraftigare stegring av avgifterna.

Utfärdande av de med stort ansvar förenade gravationsbevisen medförde
i många fall mycket arbete och besvär, och i städer med stora industriella
fastigheter både yppats tendens till ökning av antal gravationer
i sådana fastigheter, vilka gravationer understundom uppginge till hundratal.
Med hänsyn härtill ifrågasattes för gravationsbevis en särskild tillläggslösen,
bestämd efter gravationernas antal.

Ifråga om ersättning för besök vid protest, då resa ej erfordrades,
erinrades, att, även med en förhöjning från en krona till kr. 1: 50,
denna ersättning i många fall bleve mycket ringa i städer med stora planlagda
områden. Aven den ersättning av 2 kronor, som utgår då resa
erfordras för besöket, vore i städer med stor utsträckning över inkorporerad
landsbygd understundom oskäligt låg. En protest begärd i sista stund
— vilket vore regel — måste genast verkställas trots dåligt väder och
väglag. För dylik förrättning borde ersättningen utgå efter använd tid,
till exempel med en grundavgift för viss väglängd och däröver för varje
kilometer en tilläggsavgift.

Fn del lönesatser i förordningen vore så låga att de, ehuru de expeditioner,
för vilka de utginge, krävde ringa arbete, borde kunna höjas.
Dit hörde diariebevis, kommunikationsresolutioner, andra resolutioner, kallelser
å okända borgenärer och stämningar. Utom penningvärdets fall
kunde därför såsom ytterligare skäl anföras, att samtliga dessa expeditioner,
utom diariebevis, betecknade inledande av ett processuellt förfarande.
Avgiften för vidimation av annan tjänsteman än notarius publicus vore
oskäligt låg.

Av redan anförda skäl torde jämväl äganderättsbevis, lagfartsbevis,
protokoll och avskrifter, salubrev samt »annat bevis» böra beläggas med
förhöjd lösen.

— 1918 —

359

Stockholms rådhusrätt:

Syftet med lösensystemet är ju å ena sidan att bidraga till de lösenberättigade
tjänstemännens avlöning och å den andra att genom de kostnader,
det tillskyndar tvistande parter, lägga någon hämsko på processlystnaden!
Systemets effektivitet i båda avseendena har genom penningvärdets
fall avsevärt minskats och synes böra på ett lämpligt sätt återställas.

Ses ifrågavarande sak särskilt ur Stockholms rådhusrätts synpunkt,
skulle utan tvivel den ökning av assessorernas inkomster, som bleve en
följd av de ifrågasatta höjningarna av lösenbeloppet, åtminstone i viss mån
lindra de rekryteringssvårigheter, mot vilka rådhusrätten sedan lång tid
tillbaka haft att kämpa och till vilka impulsen gavs genom 1897 års ändring
av konkurslagen därhän, att uppdrag att vara rättens ombudsman i
konkurser ej fick, såsom dittills varit brukligt, lämnas åt ledamot av rådhusrätten.
Följden av denna lagändring blev en högst betydande sänkning
av stadsnotariernas (den dåvarande benämningen på assessorerna) inkomster,
en omständighet, som gjorde det för unga jurister mindre lockande
än förut att söka anställning i verket. Visserligen hava de från
stadens kassa utgående lönerna med hänsyn till penningvärdets successiva
sjunkande vid flera tillfällen höjts för såväl assessorerna som för andra
vid rådhusrätten anställda ämbets- och tjänstemän, men dessa höjningar
kunna ingalunda — och allra minst i närvarande ögonblick — sägas hava
hållit jämna steg med prisstegringen på alla förnödenheter och penningvärdets
fall. Genomförandet av den tillfälliga eller stadigvarande lönereglering
inom verket, som därför såväl ur rekryteringssynpunkt som eljest
för närvarande är önskvärd, skulle, om de lösenberättigade tjänstemännens
inkomster ökades genom höjning av lösenbeloppen, med all säkerhet för
de övriga, vilkas avlöning helt och hållet utgår av stadens kassa, väsentligen
underlättas.

På nu anförda grunder och då vad här anförts rörande avlöningsförhållandena
inom rådhusrätten i det väsentliga äger tillämpning i fråga om många
andra ämbets- och tjänstemäns avlöning, finner rådhusrätten sig böra tillstyrka,
att åtgärder i syfte att åvägabringa höjning av nu stadgade lösenbelopp
av justitieombudsmannen vidtagas, och finner rådhusrätten på de av
assessorerna anförda skäl de av dem föreslagna höjningar av lösenbeloppen
väl avvägda och skäliga, hälst desamma skulle sätta de lösenberättigade
tjänstemännen i tillfälle att utan för stor tunga för dem själva tillmötesgå
de anspråk på högre ersättning för sitt arbete, för vilka skrivbiträdena
kunna äga fog.

Rådhusrätten begagnar*’tillfället att fästa justitieombudsmannens upp —

1918 —

360

märksamhet på ett annat med förevarande fråga i samband stående förhållande,
vari ändring synes rådhusrätten påkallad. Statens verksamhet i ekonomiskt
syfte har under senare tider allt mer och mer ökats, och de rättegångar,
som av denna statsverksamhet föranledas och vilka i allt väsentligt likna
dem, där båda parterna äro enskilda affärsdrivande personer eller inrättningar,
hava blivit allt talrikare. Dessa rättegångar avse ofta betydande värden och
äro ej sällan av beskaffenhet att föranleda vidlyftiga protokoll. Den frihet
från skyldighet att erlägga expeditionslösen, som i allmänhet av staten
åtnjutes, har därför blivit alltmer betungande för de tjänstemän, som hava
att bekosta utskrivning av expeditioner i dylika mål. Det synes därför rådhusrätten
billigt, att den i mom. 2 av § 13 i lösenförordningen stadgade
skyldighet för kronan att i vissa undantagsfall erlägga expeditionslösen
utsträckes att gälla åtminstone alla mål, som härflyta ur sådan statens
verksamhet, som är med enskild affärsverksamhet jämförlig. Det synes
ock kunna ifrågasättas, om icke skyldighet att erlägga lösen för önskade
expeditioner borde åligga allmän åklagare i de mål, i vilka han såsom berättigad
till andel i böter eller beslagtaget gods har ett privatekonomiskt
intresse.

Vid Stockholms rådhusrätts yttrande var fogat ett av åtskilliga vid
rådhusrätten anställda civil- och kriminalassessorer i frågan avgivet yttrande
av följande lydelse:

»Den ändring av nuvarande lösenbelopp, som avses i justitieombudsmannens
skrivelse, synes oss, såvitt angår från rådhusrätten utgående expeditioner,
i främsta rummet böra ifrågakomma beträffande lösen för utskrifter
av protokoll. Den alltmer fördyrade renskrivningskostnaden har
nämligen särskilt i fråga om dessa expeditioner efter hand medfört en icke
obetydlig minskning i den ursprungliga behållningen på lösen. Enligt
gjorda beräkningar torde denna minskning uppgå till närmare 10 %. Med
hänsyn härtill och särskilt i betraktande av penningvärdets fall efter lösenförordningens
tillkomst hava vi ansett, att lösen för rådhusrätts protokoll,
som utgivas till parter, lämpligen bör utgå: första arket med 3 kronor,
andra arket med 2 kronor samt vart och ett av de följande arken
med 1 krona 25 öre, sålunda en förhöjning av nuvarande lösen med 1
krona för första arket och 50 öre för vart och ett av de följande. Detta
skulle innebära en ökning av lösen med 50 % på vardera av de bägge
första arken och 662/3 % på vart och ett av de följande. En förhållandevis
större ökning av lösen på de senare arken har synts oss betingad av
det större besvär, som är förenat med utskrift och kollationering av de
längre expeditionerna. A andra sidan torde den av oss föreslagna propor —

1918 —

361

tionsvis större ökningen av lösen för de senare arken icke komma att för
sportelinkomsterna spela samma roll som den ifrågasatta ökningen av lösen
för första och andra arket, då en- och tvåai ksexpeditionerna till antalet
äro långt övervägande. Av de summariska beräkningar, som från olika
avdelningar gjorts, torde också med visshet kunna antagas, att ökningen
i sin helhet icke komme att överstiga 52 % av nuvarande protokollslösen,
en ökning, som med hänsyn till ovan åberopade förhållanden icke lärer
kunna anses oskälig.

Då lösen för protokoll, som utgivas till annan än part, liksom lösen
för avskrifter på enahanda grunder jämväl torde böra höjas, har det synts
oss lämpligt, att denna lösen bestämmes till 2 kronor för första arket, 1
krona för andra arket och 75 öre för vart och ett av de följande eller
samma lösen som nu gäller för protokoll, som utgivas till parter.

Yad angår lösen för övriga från rådhusrätten utgående expeditioner,
såsom stämningsresolutioner, kallelsebrev, bevis av olika slag, vidimation
m. fl. har väl även här penningvärdets fall verkat därhän, att den nuvarande
lösen icke kan anses motsvara vad som vid författningens tillkomst
avsetts. Då emellertid kostnaderna för dessa expeditioner i allmänhet
äro lägre och besväret med deras utförande i regel relativt ringa, torde
lösen för °desamma även under nuvarande förhållanden knappast kunna
betecknas såsom oskäligt låg, särskilt som expeditionernas antal i många
fall efter hand ökats och denna ökning i viss mån kan sägas uppväga den
genom penningvärdets fall inträdda minskningen i lösen. En allmän förhöjning
av lösen för dessa expeditioner har därför synts oss icke lämpligen
höra ifrågasättas. Endast i ett par enstaka fall hava vi funnit den
nu gällande lösen icke stå i rimligt förhållande till besväret med och
kostnaderna för expeditionernas utfärdande. Detta gäller först och främst
diariebevisen, för vilka enligt vår åsikt lösen bör utgå med åtminstone 1
krona eller samma belopp, som gäller för bevis, tecknat å företedd handling.
Det andra fallet avser gravationsbevis angående inteckningar i fartyg!
För dessa bevis utgår nu samma lösen som för »bevis annat» eller
1 krona 50 öre. De ifrågavarande bevisen synas oss, särskilt med hänsyn
till det med deras utfärdande förenade ansvar, böra jämställas med gravationsbevis
rörande förlagsinteckningar, för vilka bevis lösen nu är 3
kronor.»

Utöver de nu återgivna yttrandena hava jämväl åtskilliga andra inkommit
från rådhusrätter, och bifogas samtliga dessa yttranden handlingarna
i ärendet.

Styrelsen för föreningen Sveriges stndsdomare har, med överlämnande

4(5 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

362

av de yttranden, som till styrelsen inkommit från en del rådhusrätter, avgivit
följande utlåtande:

»I cirkulärskrivelsen av den 29 januari 1917 i ämnet har justitieombudsmannen
såsom huvudsakliga skäl för en revision av de i gällande
kungl. förordning angående expeditionslösen bestämda lösenbelopp
framhållit penningvärdets fall under tiden efter förordningens tillkomst
samt de under samma tid i hög grad stegrade kostnaderna för utskrift
av expeditioner. Bägge dessa omständigheter i förening utgöra också enligt
styrelsens uppfattning fullt grundad anledning att underkasta lösenbestämmelserna
en genomgående revision. Den granskning, som i sådant
syfte underkastats förordningen från styrelsens sida, har emellertid huvudsakligen
gällt endast de expeditioner, vilka härleda sig från rådhusrätts,
magistrats eller till dem hörande tjänstemäns verksamhet.

Med hänsyn till penningvärdets fall kan, såsom också från flera håll
föreslagits, i första hand sättas i fråga, om icke lösenbeloppen borde över
lag höjas med viss procent, som kunde anses motsvara nedgången i penningvärdet.
Aven om, pricipiellt sett, vägande skäl kunna anföras för
en sådan lösning av frågan, har styrelsen dock icke vid uppgörande av
sitt förslag i ämnet helt ställt sig på denna ståndpunkt. Ändrade förhållanden
i avseende å en del expeditioner efter lösenförordningens tillkomst
har föranlett styrelsen att i dessa delar för varje särskilt fall taga under
övervägande, om och i vad mån en ökning av lösen kan vara av förhållandena
påkallad. Så har exempelvis beträffande lagfartsbevis, då fråga
är om lagfart på grund av köp, byte, gåva eller testamente, deri på de
flesta håll inträdda stegringen av fastighetsvärdet verkat därhän, att den
för sådana bevis stadgade lösen jämväl under nuvarande förhållanden torde
kunna i stort sett anses motsvara vad vid stadgandets tillkomst avsetts.
Även har styrelsen i en del fall, där behovet av en lösenförhöjning möjligen
icke kan anses vara i lika hög grad framträdande som i övriga fall,
icke föreslagit sådan höjning, utan velat lämna frågan därom öppen. Styrelsen
har alltså i sitt förslag upptagit allenast den nödvändigast ansedda
lösenhöjningen.

Vid utarbetandet av sitt förslag till ändrade lösenbestämmelser har
styrelsen framför allt haft till ögonmärke och ansett av största vikt, att
lösen höjes för sådana expeditioner, vilkas utfärdande är förenat med
särskilda kostnader. I främsta rummet kommer härvid i betraktande lösen
för utskrift av protokoll. Den numera ofta till det dubbla eller mera
förhöjda renskrivningskostnaden synes styrelsen böra hava till följd en
icke oväsentlig ökning av ifrågavarande lösen. Beträffande dessa expeditioner
har styrelsen föreslagit en jämförelsevis stor höjning av lösen för

— 1918 —

363

tredje och följande ark, och har detta synts styrelsen betingat därav, att
kostnaden för utskrift ställer sig lika för alla ark.

Från en del rådhusrätter har såsom skäl för en generell ökning av
nuvarande expeditionslösen framhållits den omständigheten, att lösenberättigade
tjänstemän i större omfattning än förut nödgats tillhandahålla
expeditioner utan lösen och utan ens ersättning för de direkta och i många
fall rätt betydande kostnader, utskrift av dylika expeditioner kan betinga.
Styrelsen delar till fullo den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna
angående frihet i vissa fall från erläggande av expeditionslösen
kunna i flera av dessa fall innebära en obillighet, men anser det anmärkta
missförhållandet snarare böra föranleda en inskränkning av rätten till erhållande
av fria expeditioner än en allmän ökning av expeditionslösen.
En sådan inskränkning torde framför allt kunna utan olägenhet låta sig
genomföras beträffande expeditioner till kronan i alla de mål, där kronan
uppträder i sin egenskap av affärsdrivande verk. Skulle vid en blivande
revision av lösenförordningen ytterligare lättnader i förevarande avseende
kunna vinnas, vore detta enligt styrelsens åsikt högeligen önskvärt.

Vad slutligen angår det av advokaten Helge Richter i skrivelse till
justitieombudsmannen väckta förslaget om införande i författningen av en
bestämd tid för expediering av gravationsbevis, så riktar sig förslagsställarens
anmärkningar mot förfaringssättet inom lantdomstolarna. Från stadsdomstolarnas
sida torde i regel hinder ej möta att tillhandahålla gravationsbevis
inom den av advokaten Richter föreslagna tidrymd.»

Vid detta yttrande var såsom bilaga fogad följande uppställning, däri
styrelsen förklarat sig hava sammanfört de delar av lösenförordningen,
vilka synts styrelsen böra i främsta rummet bliva föremål för revision,
med angivande av de belopp, till vilka enligt stvrelsens mening lösen i de
särskilda fallen borde höjas.

— hus —

364

Nu pallande
lösenbelopp

Avskrift

annan, med vidimation, första arket

varje av de övriga..................................................

Bevis, som avser upplysning enligt diarium: Diariibevis
över ingivande av handling, som icke antecknas
i diarium, lika med Diariibevis.
gravations-,

rörande förlagsinteckningar ..............................

rörande inteckningar i fartyg .............................

rörande inteckningar i fast egendom utom järnväg
a) omfattande de tio sista åren och beträffande
inteckningar för nyttjanderätt---jäm väl

tiden därförinnan från början av år 1876
eller annat år, från vilket fastighetsbok
förts: — — —

i stad; angående gård eller obebyggd tomt

jämte sådan jord, som--— intecknas,

då beviset avser endast ett tomtnummer
samt däröver för varje tomtnummer:

till och med 3 ................................ 3: 75

över etc. lika.

angående annan jord om till och med 3

hektar ..................................................................

för varje hektar däröver 1: 25 etc. lika.
b) omfattande de tio sista åren eller del av

samma tidrymd: — — — — —---

i stad, för varje år beviset omfattar:

angående gård eller obebyggd tomt — —
intecknas, då beviset avser endast ett

tomtnummer...............................................

samt däröver för varje tomtnummer:
till och med 3 30 öre

över 3 etc. lika.

— i9ik —

I. Avd.

Kr. öre

Styrelsens
förslag till
lösenbelopp

I. Avd.

Kr.

4 50

lika med förlagsinteck -

365

	STu gällande	Styrelsens
	ösenbelopp	lösenbelopp
	I. Avd.	I. Avd.
Bevis, gravations-, angående annan jord om till och med 3	Kr.	öre	Kr.	Öre
hektar............................................................... för varje hektar däröver etc. lika.		30		50
och vare högsta lösen ................................. äganderätts-, omfattande tiden efter ingången av år 1876 eller annat år, från vilket fastighets-	2		3
bok förts ................................................................ Avser beviset jämväl tid före uppläggandet av fastighetsbok, beräknas ytterligare för varje	1	50	2	50
helt eller påbörjat år, som beviset omfattar äganderättsbevis angående fastighet, som icke är i fastighetsbok införd, då beviset omfattar		30
en tid av till och med 2 år............................	1	50	2	—
för varje helt eller påbörjat år däröver .......... lagjarts- av underdomstol i stad		30		50
b) då lagfart meddelats å annat fång ............... samt däröver för varje 1,000 kronor av fas-tighetens värde enligt nästföregående års	1		2
bevillningstaxering ........................................	—	—	2	—
och må lösen ej överstiga............................... över avlagd borgenärsed i konkursmål, evad del meddelas genom protokollsutdrag eller annor-			22 lika rae	d
ledes.........................................................................	1	—	protokoll
annat, tecknat å företedd handling	1	—	1	50
då det särskilt utfärdas ........................................ Fastighetsbok, utdrag av, som tecknas å lagfartsbevis eller å utdrag av lagfarts- eller inteck-	1	50	2
ningsprotokoll............................................. Meddelas i ett och samma ärende utdra® från flera upplägg i fastighetsboken — 1918 —	1		1	50

366

	Nu gällande lösen belopp	Styrelsens förslag till lösenbelopp
	I. Avd.	I. Avd.
	Kr.	öre	Kr.	öre
vare lösen för varje utdrag utöver det första .............................................................		50	1
Protest, notariat- — — — — — —--—--
därutöver om åtgärden sker utom ämbets-
rummet:
a) i stad — — — erfordras, för varje per-
son som besökes...........................................	1	_	2	_
b) erfordras resa för verkställande av för-
rättning — — — för utmätning äro O O gällande. Dessutom, vid längre resa än 2 kilometer,
för varje påbörjad kilometer: för förrättningsman .................................				50
för vittne .....................................................	—	—	—	25
Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad
eller annan dylik förrättning:
första arket ...........................................................	1	—	2	—
varje av de övriga................................................	—	75	1	50
annat:
som utgives till part, vilken utan särskild
begäran är enligt denna förordning skyldig att lösa detsamma: första arket .........................................................	2		3
andra »	1	—	2	—
varje av de övriga.......................................... som på begäran utgives till part, vilken	—	75	1	50
eljest enligt denna förordning icke är skyl-dig att lösa detsamma: första arket .......................................................	2		3
andra » ........................................................	1	—	2	—
vane av de övriga.............................................	___	75	1	50
Resolution, kommunikations- eller remiss-, i sak, som ej är
av brottsmåls egenskap ....................................	—	75	1	50

— 1918 —

367

	Nu gällande lösen belopp	Styrelsens förslag till lösen belopp
	I. Avd.	I. Avd.
	Er.	öre	Er.	öre
dock må — — — till påminnelser.
Resolution innefattande huvudsakligt beslut tecknat å före-
tedd handling ................................................	2	—	3	_
Salubrev å utmätningsvis såld fast egendom ..	2	_	3	_
Stämning, offentlig.......................................................................	1	50	2	—
annan, evad den avser en eller flera personer Tomträttsbok, utdrag av, som tecknas å tomträttsbevis	1	—	1	50
eller å utdrag av protokoll angående inskrivning av eller inteckning i tomträtt .......................................... Meddelas i ett och samma ärende utdrag från flera upplägg i tomträttsboken, vare lösen för varje	1	—	1	50
utdrag utöver det första.................................................. Utslag med rubrik	—	50	1	—
som utgives till part, vilken utan särskild begäran är enligt denna förordning skyldig att lösa detsamma:
första arket..............................	2	_	3	_
andra » ....................................................................	1	—	2	—
varje av de övriga.........................................................	—	75	1	50
som på begäran utgives till part, vilken eljest enligt denna förordning icke är skyldig lösa detsamma:
första arket........................................	2	—	3	_
andra » ........................................................................	1	—	2	—
varje av de övriga.........................................................	—	75	1	50
Vattenfall sr ättsbok, utdrag av, som tecknas å vattenfalls-
rättsbevis eller å utdrag av protokoll angående in-skrivning av eller inteckning i vattenfallsrätt .........	1		1	50
Meddelas i ett och samma ärende utdrag från flera upplägg i vattenfallsrättsboken, vare lösen för varje utdrag utöver det första ...		50	1
Vidimation av —--— — — — — — — — —
av annan tjänsteman-.
varje ark..........................................................	—	25	—	50
Översättning från ett språk till ett annat jämte intyg
om översättningens riktighet, varje ark .................	5		10	—

— 1918 —

368

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har i avgivet yttrande
anfört:

»I skrivelse den 28 sistlidne januari till rikets häradshövdingar samt
styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har justitieombudsmannen,
med förmälan, att ifrågasättas kunde, huruvida icke de i gällande
kun°d. förordning angående expeditionslösen den 7 december 1883
bestämda lösenbelopp med hänsyn till nu rådande förhållanden tarvade
revision, i och för eventuell framställning om ändring av berörda förordning
lämnat såväl häradshövdingarna som nämnda styrelse tillfälle att i
detta ärende till herr justitieombudsmannen inkomma med yttrande och
därvid angiva, vilka ändringar av nu stadgade lösenbelopp borde ifrågakomma;
varjämte herr justitieombudsmannen för häradshövdingarna framhållit
såsom''lämpligt, att de insände sina yttranden i frågan till styrelsen
för nämnda förening. Med anledning härav har föreningsstyrelsen i skrivelse
till föreningens ledamöter påpekat, att det måhända kunde bidraga
till en fördelaktig lösning av den utav herr justitieombudsmannen väckta
frågan, därest styrelsen i egenskap av föreningens förtroendemän gjorde
en ”sammanfattning av ledamöternas förslag och önskningar i ifrågavarande
avseende samt överlämnade denna jämte styrelsens eget yttrande till herr
justitieombudsmannen, i vilket hänseende styrelsen jämväl anmodat föreningsledainöterna
att till styrelsen inkomma med det yttrande, vartill herr
justitieombudsmannens cirkulär gåve anledning.

Härefter hava till styrelsen inkommit från 36 häradshövdingar yttranden,
av vilka styrelsen vill till en början här göra en sammanfattning.
I samtliga yttranden framställas mer eller mindre långt gående önskningar
och förslag beträffande ändringar i de uti andra avdelningen av gällande
expeditionstaxa för underdomstolar på landet fastställda lösensatser, och
o-runda sig dessa förslag huvudsakligen på följande omständigheter. Häradshövdingarnas
löneinkomster grunda sig till stor del på sportler, men
den behållna delen av sportelinkomsten har till följd av förvaltmngsomkostnadernas
stegring och andra förhållanden år från år minskats. Re&“
skrivnino-, däri inbegripen renovationskostnad, som 1883 betalades med 20
å 25 öre pr ark, får nu betalas med 50, 60 eller 75 öre pr ark och vid
behov av extra hjälp till och med högre. Till de juridiskt bildade biträdena,
som förut ofta sökte anställning utan anspråk på gottgörelse, men
på vilka tillgången numera stundom är knapp, få häradshövdingarna flerstädes
betala ett ar%x>de, som kan anses avsevärt. I många domsagor måste
häradshövdingen hyra kanslilokal, och då denna bör vara såväl rymlig
som av anständig beskaffenhet, uppgår hyran till ej ringa belopp. Utgifterna
för papper ävensom för blankettryck hava sedan 1883 i hög grad

— 1918 —

369

stegrats, och flerstädes kräva de tätare tingsresorna större kostnad. Genom
senare tillkomna lagstadganden har häradshövdingarna ålagts i vidsträckt
mån skyldighet att i inteckningsprotokoll och fastighetsböcker göra
ofta vidlyftiga anteckningar angående exekutiva åtgärder, odlingslån m.
m., vilka anteckningar medföra, jämte betydligt arbete och ansvar, betungande
renovationsskyldighet men icke någon löseninkomst. Med den stegrade
renskrivningskostnaden vålla allmän åklagares rätt till afgiftsfria expeditioner
och kronans rätt att i talrika och vidlyftiga rättegångar, i syneärenden
och jämväl i många andra fall erhålla expeditioner utan avgift
numera häradshövdingarna betydliga kostnader. Med hänsyn till alla dessa
förhållanden hava förvaltningskostnaderna sedan 1883 stigit betydligt inom
samtliga domsagor, icke i någon under 50 % och i en del till och med
100 %, varemot tydligt är, att med det stadigt sjunkande penningvärdet
häradshövdingarnas levnadskostnader i hög grad ökats. Emellertid hava
de för underdomstolar på landet år 1883 fastställda lösensatser lämnats
orörda utom på en eller annan enstaka punkt, där oväsentliga förändringar
vidtagits. Nedsättningen i den häradshövdingarna tillkommande stämpelprovision
har för många av dem medfört väsentlig minskning i inkomst.
Det torde få anses vara av vikt, att staten har omsorg därom, att häradshövdingarnas
ekonomiska ställning och i viss mån därav beroende sociala
ställning ej äventyras, och alldeles utan betydelse är ej heller, att häradshövdingarna
kunna, i den mån deras inkomster icke utsättas för vidare
sjunkande, i högre grad tillgodose sina biträden, såväl de juridiska som
skrivbiträdena.

Beträffande frågan i vad mån de nu gällande lösensatserna borde höjas,
innefatta de till styrelsen inkomna yttranden åtskilliga mera allmänt
formulerade förslag. Några häradshövdingar uttala endast, att en allmän
höjning bör äga rum, några bestämma den höjning, som önskas, till 100 %.
Två häradshövdingar anse rättvisa kräva, att alla lösensatser höjas i samma
mån som efter 1883 penningvärdet fallit och expeditionskostnaderna
ökats, eller med 50 %, varemot två häradshövdingar föreslå, att en lösenförhöjning
bör ske sålunda, att de i expeditionstaxans andra avdelning
avsedda expeditioner beläggas med den nu för första avdelningen gällande
lösen, varvid den ene förslagsställaren framhåller, att någon höjning i lösen
för lagfartsbevis, utgivet av häradsrätt, dock icke, såsom för stad
gäller, bör ifrågakomma med hänsyn till fastighetens värde, och den andra
förslagsställaren erinrar, att särskilda bestämmelser torde böra meddelas
angående lösen för gravationsbevis, utgivet av häradshövding, bevis om inregistrering
av bouppteckning vid häradsrätt och lagfartsbevis av häradsrätt.
I ett yttrande framhålles, att, ehuru flera lösen förhöjningar, exem 47

— Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1918 års riksdag.

370

pelvis beträffande maximibeloppet för gravationsbevis, vore i hög grad befogade,
dock är lämpligast att inskränka begäran om lösenförhöjning till
avskrifter och protokoll.

Vad åter angår de särskilda expeditionsrubrikerna i expeditionstaxan,
innefatta de flesta av de inkomna yttrandena exakta förslag och önskningar
om lösenförhöjning, varom styrelsen, med iakttagande av den i
nämnda taxa använda uppställning, får göra följande framställning.

Avskrift, med vidimation.

Det framhålles, att meddelande av avskrifter ofta är förenat med tidsödande
protokolls- och arkivforskning och att avskrifterna ofta avse äldre
protokoll med ytterst svårläst stil, vilket försvårar skrivarbetet och kollationeringen.
Stundom får expeditionshavanden vidkännas kostnad för transport
av arkivalier, av vilka avskrift begäres. En häradshövding ifrågasätter,
att lösen bör utgå med högre belopp för avskrift av handling, som
är inbunden, än för lös handling. En häradshövding förmäler, att han
får med förlust verkställa avskrifter i mycket stor utsträckning. Med hänsyn
till nämnda omständigheter och till nu gällande pris för renskrivning,
i vilket även en stegring torde kunna emotses, anses allmänt den nu fastställda
lösen, 50 öre för ark, vara alldeles otillräcklig och kräva en väsentlig
höjning. Denna föreslås i särskilda yttranden till dels 1 krona 50 öre
för varje ark, dels 1 krona 25 öre för första arket och 75 öre för varje följande
ark, dels 1 krona för varje ark, dels 1 krona för första arket och
75 öre för varje följande ark, dels ock 75 öre för varje ark.

Diariibevis.

Beträffande dessa erinras, att, då de ofta måste avfattas ganska vidlyftigt;
besväret ej är så obetydligt, och att den nu gällande lösen synes
vara avpassad efter besväret med ifyllande av tryckta blanketter, men att
diariibevis dock ej av häradshövdingar utfärdas till så stort antal, att anskaffande
av blanketter påkallas. Lösen bör således höjas,, i vilket avseende
föreslås dels 75 öre, dels ock 50 öre.

Bevis över ingivande av handling, som icke antecknas i diarium.

Liknande förslag till höjning av lösen, som gjorts beträffande diariibevis,
framställas angående ifrågavarande bevis.

Depositionsbevis.

Lösen föreslås höjd till 50 öre.

— 1918 —

ä7i

Gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom.

I åtskilliga yttranden betonas, att med hänsyn till det betydande besvär
och det stora ansvar, som äro förenade med utfärdande av gravationsbevis,
är den nuvarande lösen för låg och bör väsentligen höjas, och anses
en sådan höjning icke, med avseende å beskaffenheten av de angelägenheter,
för vilka gravationsbevis påkallas, bliva synnerligen kännbar. Särskilt
vänder man sig mot bestämmelsen om maximilösen, i avseende varå framhålles,
att exempelvis ett skogsbolag kan begära ett gemensamt gravationsbevis
för hundratals fastigheter och således bereda häradshövdingen mot
en orimligt låg gottgörelse flera veckors besvärligt och riskabelt arbete.
En häradshövding förmäler också, att han vid sitt yttrandes avgivande har
under uppsättning ett gravationsbevis, som begärts av ett bolag angående
202 fastigheter.

Beträffande de belopp, varmed lösen för gravationsbevis anses böra
höjas, innefatta de inkomna yttrandena många olika förslag, vilka angå
såväl de under a) som under b) i expeditibnstaxan upptagna olika slag av
gravationsbevis. För dessa förslag lämnas följande summariska redogörelse:

1) 3 kronor för varje fastighet;

2) angående a)

3 kronor för första fastigheten, 2 kronor för andra och tredje fastigheterna
och 1 krona 50 öre för varje följande fastighet, med maximum
20 kronor, och angående b) 25 öre för första, andra och tredje fastigheterna,
15 öre för fjärde, femte och sjätte fastigheterna och 10 öre för
varje följande fastighet, med minimum 1 krona 50 öre och maximum 10
kronor;

3) angående a)

3 kronor för första fastigheten, 2 kronor 50 öre för andra och tredje
fastigheterna, 2 kronor för fjärde, femte och sjätte fastigheterna och 1
krona för varje följande fastighet, med maximum 25 kronor, och angående
b)

dubbelt så höga lösensatser som de nu gällande med minimum 2
kronor;

4) samma lösen, som gäller i stad, således angående a)

3 kronor 75 öre för första, andra och tredje fastigheterna, 2 kronor
50 öre för fjärde, femte och sjätte fastigheterna och 1 krona 25 öre för
varje följande fastighet, med maximum 25 kronor, och angående b)

30 öre för första, andra och tredje fastigheterna, 20 öre för fjärde,
femte och sjätte fastigheterna och 10 öre för varje följande fastighet med
minimum 2 kronor och maximum 20 kronor;

— 1918 —

372

5) angående a)

3 kronor för första, andra och tredje fastigheterna, 2 kronor för
fjärde, femte och sjätte fastigheterna och 1 krona för varje följande fastighet;

6) angående a)

3 kronor 25 öre för första, andra och tredje fastigheterna, 2 kronor
för fjärde, femte och sjätte fastigheterna och 1 krona för varje följande
fastighet med maximum 25 kronor;

7) de nuvarande lösenbeloppen böra höjas med minst en tredjedel;

8) lösen för bevis rörande en fastighet bör bestämmas till 2 kronoröO öre;

9) angående a)

4 kronor 50 öre för varje fastighet till och med 5 och 3 kronor för
varje fastighet därutöver med maximum 35 kronor, och angående b)

40 öre för varje fastighet till och med 5 och 25 öre för varje fastighet
därutöver med minimum 2 kronor 50 öre och maximum 25 kronor;

10) därest för lösenberäkning såsom »hemmansdel» får anses varje för
sig lagfaren eller förvärvad del av ett hemman kunna nu gällande lösenbeloppen
bibehållas, dock att maximum för a) bestämmes till 75 kronor
och för b) till 50 kronor;

11) maximum bör sättas till 30 kronor; och

12) bestämmelsen om maximilösen bör ej utsträckas till flera än 15
fastigheter, varefter för den sextonde och följande fastigheter ny lösenberäkning
skall ske efter samma grunder som för de 15 första.

I avseende å gravationsbevis framställas tillika en del önskemål, såsom
att nu gällande stadganden böra förtydligas för undvikande av olika
tolkningar rörande sättet för beräknande av lösen, då beviset gäller vid
flera tillfällen lagfarna delar av samma hemman eller lägenhet, som avsöndrats
från flera hemman; att orden »hemman, hemmansdel eller lägenhet»
utbytas mot »hemman, hemmansdel, lägenhet eller lägenhetsdel»;
att uttryckligen fastslås, att med »hemmansdel» avses äg olott och att, om
en lägenhet är avsöndrad från flera fastigheter, lösen får beräknas efter
antalet av dessa fastigheter; att för gravationsbevis angående fastighet, beträffande
vilken något fång icke införts i fastighetsbok, lösen bör, med
hänsyn till det synnerligen tidsödande arbete, som ett sådant gravationsbevis
kräver, fördubblas; samt alt bestämmelse bör meddelas, huru lösen
skall beräknas för ett å gravationsbevis tecknat tilläggsbevis, avseende längre
tid än 10 år.

Aganderättsbevis.

Förslag göres om höjning av de nu gällande 4 lösenbelopp 1: 50, 0: 30,
1: 50 och 0: 30 till 2 kronor, 40 öre, 2 kronor 50 öre och 40 öre.

— 1918 —

378

Tillika hemställes om förtydligande dels av uttrycket »utöver den
första till och med tre», dels ock av vad med »hemmansdel» bör förstås.

Bevis rörande försäljning av lösören, som kvarbliva i säljarens vård.

Det föreslås, att samma lösensatser skola gälla för andra avdelningen
som för den första.

Myndighetsbevis.

En höjning till 5 kronor, i likhet med för stad, föreslås av några
häradshövdingar, varemot andra finna den nuvarande lösen kunna bibehållas.

Vederhäftighetsbevis.

I fråga om dessa finna några häradshövdingar lösen böra utgå för
varje person, som beviset avser, då ju besväret att utröna vederhäftigheten
står i förhållande till antalet personer, och föreslås därjämte höjning dels
till 1 krona 50 öre dels till 2 kronor.

Bevis om inregistrering av bouppteckning.

Det erinras, att, då vid stämpelberäkningen hänsyn får tagas till testamenten,
denna ofta blir besvärlig, och föreslå flera häradshövdingar, att
lösen för ifrågavarande bevis höjes till 1 krona. En häradshövding finner
höjning böra äga rum vid inregistrering endast, då hänsyn tages till testamente,
och en annan ifrågasätter, att lösen skall utgå i förhållande till
boets behållning.

Lag/artsbevis.

Det påpekas, att införandet av jordregisterbeteckning i lagfartsbevis
numera medför ökat besvär, varför den nu alltför låga lösen bör höjas, i
vilket avseende föreslås höjning till 1 krona 50 öre eller 2 kronor.

Bevis över avlagd borgenärsed.

Höjning av lösen föreslås till 1 krona eller 1 krona 50 öre.

Bevis, annat, tecknat å företedd handling.

Höjning av lösen föreslås till 75 öre eller 1 krona.

Bevis då det särskilt utfärdas.

Höjning av lösen föreslås till 1 krona, 1 krona 25 öre eller 1 krona
50 öre.

— 1918

374

Fastighet sb oh, utdrag av.

Det erinras, att då anteckningarna i den för anmärkningar avsedda
kolumn i fastighetsböckerna under årens lopp blivit talrika, vidlyftiga och
besvärliga, utdragen av böckerna kräva alltmer arbete och besvär, vilket
påkallar höjning av lösen. Tillika föreslås i en del yttranden, att lösen
beräknas efter antalet rum och icke efter antalet upplägg, som utdraget
gäller. De särskilda förslagen till höjning äro dessa:

a) 2 kronor för första utdraget och 1 krona för varje senare;

b) 1 krona 25 öre för första utdraget och 75 öre för varje senare;

c) 1 krona för varje utdrag;

d) 1 krona 50 öre för första utdraget, och

e) 1 krona för varje rum.

Härjämte föreslås i ett yttrande, att till rubriken angående utdrag av
fastighetsbok bör fogas orden »eller meddelas som avskrift», enär nuvarande
bestämmelse nödgar häradshövding att lämna avskrift av hela upplägg
i böckerna mot lösen, som ingalunda motsvarar renskrivningskostnaden,
och i ett annat yttrande föreslås, att i expeditionstaxan intages bestämmelse
därom, att för utdrag av fastighetsbok, som ej tecknas å lagfartsbevis
eller å utdrag av lagfarts- eller inteckningsprotokoll, stadgas lösen
av 50 öre för första utdraget och 25 öre för varje följande utdrag.

Kallelsebrev å kända borgenärer i anledning av ansökan om tillstånd
att nedsätta aktiebolags kapital.

Höjning föreslås till 1 krona 50 öre och 1 krona 25 öre.

Kallelsebrev i konkurs-, boskillnads- och årsstämningsmål.

Lösen för sådana kallelsebrev, i fråga om vilka anmärkes, att häradshövding
går förlustig lösen för ett väsentligt antal, förslås i ett flertal
yttranden höjd till 50 öre.

Kallelsebrev i anledning av ansökan om tillstånd att nedsätta aktiebolags
kapital.

Höjning föreslås till 50 öre.

Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan

dylik förrättning.

Höjning föreslås dels till 2 kronor för första arket och 1 krona för
öfriga ark, dels till 1 krona 50 öre för första arket och 75 öre för övriga,
dels ock till 1 krona för första arket och 75 öre för övriga.

Protokoll, annat.

Med starkt framhållande av den stora stegring i priset för renskriv —

1918 —

375

ning, som inträtt sedan de nu gällande lösensatserna bestämdes, och av den
väsentliga kostnad, som den häradshövding åliggande renovationsskyldighet
medför, framställes i de inkomna yttrandena allmänt förslag om höjning
av lösen för protokoll, och gå dessa förslag ut på lösens bestämmande till

a) 2 kronor 50 öre för första arket och 1 krona 50 öre för varje följande;

b) 2 kronor för första arket och 1 krona för varje följande;

c) 2 kronor för första arket, 1 krona för andra arket och 75 öre för

varje följande;

d) 1 krona 50 öre för första arket och 1 krona för varje följande;

e) 1 krona oO öre för första arket och 75 öre för varje följande;

f) 1 krona för varje ark;

g) minst 75 öre för andra och följande ark; och

h) 1 krona för andra och följande ark av expedition »som eljest utgives».
I ett yttrande framhålles, att lika lösen bör utgå för alla ark, enär

de medföra samma kostnad, och i ett annat yttrande anmärkes, att, under
förutsättning att lösen för bevis, tecknat å företedd handling, höjes till 1
krona, höjning av lösen för utdrag av lagfarts- och inteckningsprotokoll
icke torde erfordras, ävensom att nu stadgade lösen torde vad beträffar
utdrag av förmynderskapsprotokollet-vara tillräcklig.

Kommunikations- eller remissresolution.

Höjning föreslås till dels 1 krona 50 öre, dels 1 krona.

Resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling.

Höjning av lösen föreslås till dels 3 kronor, dels 2 kronor, dels 1
krona 50 öre.

Stämning, offentlig.

Det erinras, att besväret med sådan stämning är detsamma som för
annan, och föreslås höjning av lösen till dels 2 kronor, dels 1 krona 50
öre, dels 1 krona.

Stämning, annan.

Höjning av lösen föreslås till 2 kronor, varjämte hemställes, att lösen
för stämning, som utfärdas på muntlig ansökan, må bliva 3 kronor.

Vidimation.

I derå yttranden framhålles, att, med hänsyn till den ofta tidsödande
kollationeringen av felaktiga avskrifter och det ansvar, som vidimationen
medför, nuvarande lösen är för låg och bör höjas, i vilket avseende höj —

1918 —

376

ning föreslås till dels 1 krona för första arket och 25 öre för varje följande
ark, dels 50 öre för varje ark.

En häradshövding har omförmält, att hos honom ofta begärts vidimation
av protokollsavskrifter, hundratals maskinskrivna stora halvark av
tunn! papper med en myckenhet text blott på ena sidan, samt att, då
någon lämplig och bekväm debiteringsgrund för vidimationsavgift för sådana
fall saknas, vidimationsavgiften bör, för den händelse ett domsagekansli
skall vara betungat med dylikt kollationeringsarbete, höjas till lämpligt
belopp.

Efter denna redogörelse får styrelsen omförmäla, att de inkomna
yttrandena innefatta ytterligare åtskilliga framställningar och önskemål,
vilka styrelsen finne/ sig böra bringa till justitieombudsmannens kännedom.

Flera häradshövdingar hava framhållit, att ett särskilt skäl till höjning
av protokollslösen föreligger däri, att kronan, dock med visst undantag"
samt allmänna åklagare äro befriade från erläggande av lösen. Detta
förhållande medför numera för häradshövdingarna väsentlig kostnad, och
det ifrågasattes, att åtgärder vidtagas för att av allmänna medel bereda
häradshövdingarna ersättning i detta hänseende. Ett förslag härutinnan
går därpå ut, att expeditionshavande skulle lämna kronans ombud och
åklao-are reversal å de tillhandahållna expeditionerna, å vilka vederbörande
kvitterade expeditionerna, varefter expeditionshavanden kunde utfå
lösen å landskontoret. Den mening har också framställts, att post-, telegraf-
och domänstyrelserna icke skulle åtnjuta den för kronan stadgade
befrielse ävensom att vid syner enligt kungl. förordningen om jordägares
rätt till vatten på hans grund sökanden bör erlägga lösen för kronoombuds
expedition och vid syner å ecklesiastika boställen pastoratet bör betala
lösen för kronoombud*s och konsistorieombuds expeditioner.

Förslag har väckts därom, att i mål och ärenden, i vilka renovation
av protokoll är föreskriven, en särskild renovationsavgift skulle erläggas, i
vilket avseende en förslagsställare tänkt sig, utöver protokollslösen, lösen
för avskrift av protokollen.

I ett yttrande framhålles önskvärdheten därav, att staten utan avgift
tillhandahölle häradshövdingarna sådana tryckta blanketter, som erfordras
för deras ämbetsförvaltning, särskilt till lagfarts förteckningar, vilka med
nu gällande pris för tryck och papper äro ganska dyra. tillika anses billigt,
" att staten, som ju tillhandahåller blanketter till lagfartsbevis med
stämpel, gratis skaffar häradshövdingarna blanketter till lagfartsbevis, som ej
skola förses med stämpel, eller till dem de, vilka angå fång till fast egendom,

— 1918 —

377

där taxeringsvärdet eller köpesumman icke uppgår till 1,000 kronor. Anskaffandet
av blanketter till sådana lagfartsbevis medför flerstädes högst
väsentlig kostnad.

I fråga om expeditionstaxans komplettering hava åtskilliga förslag
framställts, nämligen

att för lagfartskungörelse stadgas lösen med 75 öre;

att för gravationsbevis rörande tomträtt fastställes lösen av 25 öre
för varje år, beviset avser, med 1 krona 50 öre såsom lägsta och 2 kronor
50 öre såsom högsta lösen;

att för kallelse å gäldenär, som blivit sökt i konkurs, och för kallelse
å makar med anledning av ansökan om boskillnad stadgas lösen av 1 krona;

att för förordnande, som av domare meddelas jämlikt § 3 i kungl.
förordningen angående vård av död mans bo den 24 september 1861,
stadgas lösen av 1 krona;

att den dödsbodelägare och testamentstagare i § 11, andra stycket,
tillerkända rätt till gemensam expedition göres beroende även av det villkor,
att lagfart sökes inom laga tid, och att i expeditionstaxan införes förtydligande
uttryck i avseende å underdomstols benämning av anledning
att städer finnas utan egen jurisdiktion.

Slutligen har häradshövdingen i Torneå domsaga H. W. Widén hemställt,
att i expeditionstaxan fastställes en registreringsavgift såsom ersättning
för de i flera hänseenden arbetskrävande åtgärder, som i fråga
om renmärken åligga domaren i nämnda domsaga.

r\ij Efter detta referat av inkomna yttranden, vill styrelsen i anledning
av justitieombudsmannens remiss anföra följande.

Avlöningen för häradshövdingarnas viktiga ämbetsåligganden utgå såsom
bekant till icke oväsentlig del i form av lösen för expeditioner. Så
har förhållandet varit sedan mycket lång tid tillbaka och så är det ännu.
Detta förhållande har särskilt vid skapande av nya häradshövdingbeställningar
(genom domsagors klyvning o. d.) ända in i de sista tiderna av
statsmakterna lagts till grund för beräkningarna vid utmätande av nödvändiga
statsanslag till de nya ämbetena. Det är för envar uppenbart,
att en lösensats, vilken bestämts enligt den ännu gällande lösenförordningen
av år 1883 och i många fall har sin upprinnelse ännu tidigare,'' med
den sedan dess inträdda och alltjämt fortgående stegringen i renskrivningsoch
andra kostnader för domsageförvaltningen under nuvarande förhållanden
har långt mindre möjlighet att lämna något överskott än vad i äldre
tider kunnat ske, ja mången gång icke betäcker omkostnaderna. Det vore
därför icke oberättigat att påyrka eu allmän höjning av lösensatserna för
häradsrätterna. Då styrelsen ändock icke velat i detta sammanhang framme
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,918 års riksdag.

378

ställa någon önskan härom, har detta berott därpå, att ett sådant förfarande,
ehuru i sak endast återställande tidigare avlöningsvillkor, dock lätt
kunnat få ett sken av att innebära en lönereglering för häradshövdingarna.
Och en lönereglering är det i justitieombudsmannens skrivelse icke tal om.

Styrelsen har därför trott sig böra inskränka sin framställning om
förhöjning av den gällande expeditionstaxans lösensatser till allenast vissa
grupper av expeditioner.

Styrelsen vill i sådant avseende fästa uppmärksamheten i första hand
på expeditioner, för vilkas åstadkommande de gällande lösensatserna icke
längre betacka omkostnaderna. En annan grupp av expeditioner äro sådana,
för vilka med avseende å rådande penning- och prisförhållanden nu
gällande lösensatser anses föga överensstämma med betydelsen och anseendet
av en domares ämbetsåtgärd. Slutligen tänker sig styrelsen en förhöjning
av lösen böra äga rum i ytterligare några få fall, där nu gällande
lösenbelopp synas alltför otillräckliga, vare sig med hänsyn till det ökade
arbete och ansvar för expedition, som föranletts av särskilda lagstiftningsåtgärder
under senare tiden, eller av andra orsaker.

I fråga om de önskvärda ändringar, som betingas därav, att de nu
gällande lösensatserna ej äro tillräckliga att betacka expeditionskostnaden,
komma i främsta rummet lösen för avskrift med vidimation och lösen för
protokoll. Såsom i de till styrelsen inkomna yttranden framhållits, har
sedan år 1883 priset för renskrivning stigit med minst 100 procent. Vid
detta förhållande och med särskild hänsyn till den häradshövdingarna åliggande
renovationsskyldighet i fråga om de s. k. småprotokollen och dombok
torde en begäran om höjning med 100 procent av lösen för avskrift
med vidimation och för protokoll få anses synnerligen berättigad, och
styrelsen får således hemställa om sådan ändring i expeditionstaxan, att
lösen för avskrift med vidimation bestämmes till 1 krona för varje ark och
att lösen för »Protokoll, annat> fastställes till 2 kronor för första arket
och 1 krona för varje följande ark, dock med det undantag att nuvarande
lösensatser bibehållas beträffande förmynderskapsprotokollet.

Beträffande ovan antydda grupp av expeditioner vill styrelsen till dessa
hänföra diariibevis, bevis över ingivande av handling, som icke antecknas i
diarium, kallelsebrev i konkurs-, boskillnads- och årsstämningsmål samt
vidimation av avskriven handling, och styrelsen hemställer, att lösen för
nu nämnda slag av expeditioner höjes från 25 öre till 50 öre.

Bland de i expeditionstaxan oinförmälta expeditioner intaga gravationsbevis
rörande inteckningar i fast egendom en särskild ställning. Lösen
för sådana bevis har alltid varit bestämd sålunda, att den uppenbarligen
avsett att utgöra gottgörelse ej allenast för själva expeditionskostnaden

— 1918 —

379

utan även för expeditionshavandens ekonomiska ansvar för expeditionens
riktighet. Det torde ej kunna förnekas, att ur sådan synpunkt de nu gällande
lösensatserna icke äro tillfredsställande, helst vid beaktande därav,
att till följd av de mångahanda vidlyftiga anteckningar, vilka numera göras
i inteckningsprotokollet rörande exekutiva åtgärder, odlingslån m. m., besväret
med utgivande av gravationsbevis och risken av ett förbiseende
betydligt ökats. Någon verkligt hållbar grund för bestämmande av maximilösen
för gravationsbevis synes styrelsen icke förefinnas, då ju expeditionshavandens
arbete och ansvar stå i direkt förhållande till det antal fastigheter,
som beviset omfattar. Såsom här ovan meddelats, och, enligt vad
styrelsen även har sig bekant, begäres ej så alldeles sällan ett enda gravationsbevis
rörande en mångfald fastigheter, stundom uppgående till hundratal.
Det må jämväl erinras därom, att expeditionstaxan ej innehåller
någon bestämmelse om maximilösen för äganderättsbevis eller för utdrag
ur fastighetsbok. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner styrelsen sig
böra förorda en höjning av nyss berörda lösensatser och föreslår härutinnan,
att lösen bestämmes sålunda för gravationsbevis på landet:

a) omfattande de tio sista åren och, beträffande inteckningar för nyttjanderätt,
rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom samt servitut,
jämväl tiden dessförinnan från början av 1876 eller annat år, från
vilket fastighetsbok förts:

för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med 3 — 3 kronor,
över 3 till och med 6 — 2 kronor,
över 6 — 1 krona, och

b) omfattande de tio sista åren eller del av samma tidrymd:
för varje år beviset omfattar:

för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med 3 — 30 öre,
över 3 till och med 6 — 20 öre,

över 6 — 10 öre, med 2 kronor såsom lägsta lösen. Jämte det lösensatserna
sålunda höjdes, skulle bestämmelserna om maximilösen bortfalla.

I sammanhang härmed får styrelsen med anledning av den önskan,
som i vissa av de inkomna yttrandena framställts om förtydligande av
ordet »hemmansdel» i fråga om lösenberäkning för gravationsbevis, uttala,
att styrelsen ej finner ett sådant förtydligande vara från föreningens sida
av behovet påkallat, helst någon ovisshet ej torde komma att råda i den
mån jordregistret med dess registerbeteckning vinner tillämpning.

Vidare anser styrelsen sig böra förorda höjning av följande tre lösensatser,
nämligen för »Bevis, annat då det särskilt utfärdas» från 75 öre
till 1 krona 50 samt för kommunikations- och remissresolution och för
offentlig stämning från 75 öre till 1 krona.

— 1918 —

380

Utöver vad ovan hemställts, anser sig styrelsen höra, i anslutning till
åtskilliga inkomna yttranden, ifrågasätta, huruvida icke till minskande av
häradshövdingarnas utgifter någon modifikation borde ske i den frihet från
lösen, som enligt § 13 i lösenförordningen tillkommer dels kronan dels
ock ämbets- eller tjänsteman i allt vad till ämbetet eller tjänsten hörer.
Någon lösen för expeditioner, som nu nämnts, i brottmål vill styrelsen icke
påyrka, men beträffande civila mål och ärenden vill det synas styrelsen,
som om billigheten kräver, att lösen kommer häradshövding till del för
de ofta vidlyftiga expeditioner, som i dylika mål och ärenden måste utskrivas
åt kronan eller åt ämbetsverk eller allmänt ombud. Billigheten
i en sådan önskan har i viss mån vunnit erkännande genom kungl. kungörelsen
den 20 december 1912, varigenom stadgats, att den för kronan
stadgade befrielse icke äger rum i sak, som härflyter från statens befattning
med utförande av järnvägsbyggnad eller handhavande av järnvägstrafik,
ej heller i sak, som angår kronans rätt till strömfall eller eljest berör
vattenfallsstyrelsens ämbetsutövning. Det synes svårt att, utleta någon giltig
grund, varför andra statens affärsdrivande verk såsom post-, telegraf- och
domänstyrelserna skola innehava en annan ställning i detta avseende än
järnvägs- och vattenfallsstyrelsen. Likaså synes det obilligt, att häradshövding
skall i synemål enligt den nya ecklesiastika boställsordningen,
såsom åtminstone av domkapitlen alltid plägar krävas, utskriva utan gottgörelse
exemplar av de oftast vidlyftiga syneprotokollen i sådana mål. Styrelsen
vill alltså hemställa, om icke i § 13 i lösenförordningen kunde införas
ett stadgande av den innebörd, att den för kronan samt ämbets- och
tjänsteman stadgade befrielse icke äger rum i civila mål och ärenden.

Då, enligt vad flera av de inkomna yttrandena utvisa, tvekan råder
huru bestämmelserna i fråga om lösenberäkning för äganderättsbevis böra
tolkas, får styrelsen, som finner de i sådant avseende i lösenförordningen
använda ordalag sakna nödig klarhet, hemställa, att ordalagen ändras därhän,
att tydligen framgår, att lösen utgör för första fastigheten 1 krona
50 öre, för varje av andra, tredje och fjärde fastigheterna 75 öre, för varje
av femte, sjätte och sjunde fastigheterna 30 öre och för varje fastighet
därutöver 15 öre.

Slutligen får styrelsen uttala, att ovan omförmälta, av häradshövdingen
i Torneå domsaga gjorda framställning synes styrelsen förtjäna beaktande.
»

Styrelsen har tillika meddelat, att styrelsens ovan återgivna yttrande
föredragits vid föreningens möte den 6 och den 7 oktober 1917 och därvid
vunnit enhällig tillslutning av de tillstädesvarande häradshövdingarna.

— 1918

381

Av den sålunda förebragta utredningen i ärendet framgår, att bland
rikets underdomare enstämmig mening råder rörande behovet av en revision
av åtskilliga uti gällande förordning angående expeditionslösen stadgade
lösenbelopp. På sätt jag i min ovanberörda skrivelse till häradshövdingarna
och rådhusrätterna i riket uttalat föreligga ock enligt min mening goda skäl
för vidtagandet av en dylik åtgärd. Blott den omständigheten, att i vissa
fall renskrivningskostnaden för domaren på grund av lösenbeloppets ringhet
går till högre belopp än lösen för expeditionen, torde visa, att verkligt
missförhållande föreligger. Lösensportlerna äro för såväl häradshövdingarna
som en del av stadsdomarna en väsentlig del av vederbörandes
inkomst. Vållar nu utskrift av expeditioner i vissa fall förlust i stället
för förtjänst för domaren, kan det knappast betecknas annat än som ett
missförhållande. Jag har i annat sammanhang, i ärenden ang. reglering
av domsagor, framhållit, att en ekonomiskt fullt oberoende ställning för
domarkåren alldeles givet är ett synnerligen viktigt, ja oeftergivligt önskemål.
De till justitiedepartementet inkomna uppgifter angående häradshövdingarnas
inkomster av sina domsagor under de sista åren visa, att
i rikets minsta domsagor den behållna inkomsten stannar vid belopp
mellan 6,000 och 7,000 kronor. Jämväl beträffande större domsagor
har nettoinkomsten betydligt sjunkit på grund av de i hög grad stegrade
utgifterna för renskrivning, domsagans kansli, avlöning åt biträden
in. in.

För att trygga domarkårens fulla självständighet, vilken alltid löper
fara att rubbas av dåliga avlöningsförhållanden med därav följande ekonomiskt
beroende, synes det mig vara ur rättsvårdens intresse påkallat
att föreslå höjning av åtminstone de lösenbelopp, som uti ifrågavarande
förordning efter nutida förhållanden verka oskäligt låga.

Genom den av mig föranstaltade utredningen har åstadkommits ett
rikligt material för vidare prövning rörande de särskilda lösenbeloppens
bestämmande. I fråga därom har jag ansett mig icke böra ingå i någon
detaljerad granskning.

Med åberopande av vad sålunda blivit anfört, har jag, med stöd av
IT § i den för mig gällande instruktion, härmed i underdånighet velat
fästa Eders Kung]. Maj:ts uppmärksamhet på ovanberörda förhållanden
för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

— 1018 —

382

22. Framställning rörande ändrade bestämmelser angående
utfärdande av gravations- och äganderättsbevis.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit följande
framställning:

»Uti en den 15 februari 1917 till samtliga ombudsmän i rikets landshypoteksföreningar
avlåten skrivelse anförde jag följande:

Till min kännedom hade kommit, att vid anskaffande av äganderättsbevis
i och för exekutiv försäljning av fast egendom svårigheter i åtskilliga
fall mött att av vederbörande domhavande erhålla dylikt bevis av
fullt tydligt och tillfredsställande innehåll. I sådant hänseende hade särskilt
framhållits, att utfärdade äganderättsbevis ofta icke alls utvisade,
huruvida från resp. fastighet ägt rum jordavsöndringar, därå lagfart meddelats.

Vidare kunde följande anses såsom en brist i gällande bestämmelser
i ämnet, nämligen

dels att tydliga och uttömmande stadganden saknades därom, i vad
mån domhavande vore skyldig utfärda gemensamt äganderätts- eller gravationsbevis
rörande flera fastigheter i samma ägares hand eller, där flera
fastigheter vore gemensamt lagfarna eller intecknade, även i olika ägares
hand;

dels ock att föreskrift saknades därom, vad som vid utfärdande av
dylika bevis rätteligen borde förstås med »hemmansdel», varjämte framhållits,
att det under senare år i stor utsträckning verkställda inkorporerandet
av lantkommuner med angränsande stad framkallat behov av ändrade
lösenbestämmelser beträffande äganderätts- och gravationsbevis, som
utfärdades rörande hemman, hemmansdel eller lägenhet å landsbygd, tillhörande
stads område.

Då det i och för eu av mig ifrågasatt framställning om ändring av
hithörande bestämmelser i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen skulle vara av stort värde att erhålla kännedom
om den uppfattning, som uti ovanberörda hänseenden vore rådande hos
hypoteksföreningarnas ombudsmän, vilka borde äga en viss erfarenhet i
ämnet, lämnade jag vederbörande tillfälle att avgiva utlåtande i ärendet
och därvid angiva de önskemål, som enligt vederbörandes erfarenhet vid
en revision av bestämmelserna i ämnet borde vinna beaktande.

Med anledning av berörda skrivelse har från föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksföreningar till mig avgivits ett av om —

1918 —

383

budsmannen i samtliga hypoteksföreningarna undertecknat yttrande av
följande lydelse:

»Vad först beträffar de i skrivelsen framhållna svårigheterna att vid
anskaffande av äganderättsbevis i och för fastighets exekutiva försäljning
erhålla dylikt bevis av fullt tydligt och tillfredsställande innehåll, få vi
meddela, att då hypoteksföreningarna i sina av Kungl. Maj:t fastställda
reglementen tillförsäkrats samma rätt till handräckning vid fordringars
utsökande, som gäller för riksbanken, samt till följd härav och på grund
av stadgandet i 100 § utsökningslagen för exekutionsförfarande erforderliga
äganderättsbevis pläga anskaffas av vederbörande exekutiva myndigheter,
hypoteksföreningarna i allmänhet icke erfarit några svårigheter i berörda
hänseende. Däremot har det i andra fall, särskilt då äganderättsbeviset
begärts på viss, av uppgiven inteckning besvärad fastighet — såsom
i de hos hypoteksföreningarna i stor utsträckning förekommande ärendena angående
relaxation av inteckningar — yppat sig svårighet att erhålla fullt
uttömmande äganderättsbevis, enär beviset ofta är bristfälligt beträffande,
såsom justitieombudsmannen anmärkt, lagfarna jordavsöndringar, i det
beviset'' antingen ej alls upptager sådana eller åtminstone ej ånger, när avsöndringen
upplåtits från stamfastigheten. Denna senare omständighet har ju betydelse
för bedömandet av de för relaxeringen erforderliga prestanda, enär enligt
gällande inteckningslag dessa prestanda ställa sig olika beträffande avsöndringar,
verkställda före, samt sådana, gjorda efter den 1 januari 1910; och i allt
fall måste, med hänsyn till det genom nya inteckningslagen införda rättsinstitutet
ägarhypotek, äganderättsbeviset upptaga allade fastigheter, således även
gjorda avsöndringar, däri uppgiven inteckning gäller. Ännu betänkligare
framträder bristen på fullständighet i de fall, då, såsom ock händer, beviset,
ehuru begärt med anknytning till viss inteckning eller lagfart, utgår
allenast från sista lagfarten. — I detta sammanhang tillåta vi oss,
beträffande gravationsbevis, framhålla, att i flera domsagor dylika bevis
pläga utskrivas ofullständigt, i det de t. ex. ej upptaga fastighetsägarens
namn och tiden för hans lagfart, ej heller inteckning för annat än fordran
annorlunda än genom ett generellt omnämnande i bevisets ingress eller
penninginteckningar annat än till deras kapitalbelopp och datum för meddelandet
(således utan angivande av skuldebrevets utgivare och till vem
det är ställt), varjämte beviset ofta upptager inteckningarna i annan ordning
än de gälla och avslutas utan förklaring att i övrigt intet förekommit,
som bör anmärkas i gravationsbeviset.

Beträffande därefter den av justitieombudsmannen angivna brist
i gällande bestämmelser därutinnan, att tydliga och uttömmande stadganden
saknas därom i vad mån domhavande är skyldig utfärda gemen —

1918 —

384

samt äganclerättsbevis eller gravationsbevis rörande flera fastigheter i
samma ägares hand eller, där flera fastigheter äro gemensamt lagfarna eller
intecknade, även i olika ägares hand, få vi till en början erinra, att gällande
förordning angående expeditionslösen den 7 december 1883 icke uti
förevarande avseende direkt föreskriver, i vad mån flera eller allenast ett
bevis bör i de särskilda fallen utfärdades utan endast, hur debiteringen
bör ske, därest beviset avser flera fastigheter. Ehuru författningen väl
måste anses förutsätta sådan skyldighet i den mån densamma medger debitering
för gemensamt bevis, har i detta hänseende dock praxis på många
håll utvecklat sig till allt större specialisering på flera bevis. Denna tendens,
som medför ökade kostnader och besvär för dem, som skola använda
sig av bevisen, är så mycket betänkligare, som i åtskilliga domsagor praxis
utvecklat sig ända därhän, att gemensamt äganderättsbevis eller gravationsbevis
vägras, ehuru fastigheterna tillhöra samma ägare eller olika ägare
men äro gemensamt intecknade, liksom ock då fastigheterna tillhöra derå
personer med samäganderätt eller på annat sådant sätt att varje delägare
i egendomen innehar allenast ideell andel. I detta sammanhang kan ock
nämnas, att domhavande vägrat utfärda tilläggsbevis eller s. k. påskrift å
gravationsbevis i sådant fall, att mellan det ursprungliga bevisets utfärdande
och tiden för påskriftens begärande fastigheten lagfarits för ny ägare.
Genom att i dylika fall utskriva helt nytt bevis ökas givetvis kostnaderna,

Beträffande därefter bristen på föreskrift om vad som vid debitering
av lösen för äganderätts- eller gravationsbevis rätteligen bör förstås med
>hemmansdel» få vi framhålla, att domhavandena allt mera visat tendens
att såsom särskilda fastigheter betrakta varje ägostycknings- eller jordregisterlott,
även under samma hernmansnummer och i samma ägares hand,
liksom ock fastigheter, som lagfarits under olika paragrafer i lagfartsprotokollet,
även om lagfarten beviljats i ett sammanhang. Vidare hava olika
förfaringssätt gjort sig gällande vid beräkning av lösen för äganderättsbevis,
anslutande sig till viss uppgiven inteckning eller till viss ursprunglig
lagfart, i det att i vissa fall till grund för beräkningen lagts äganderättsförhållandena
vid inteckningens eller den ursprungliga lagfartens meddelande
och i andra fåll de förhållanden i avseende å äganderätten, som
råda vid bevisets utfärdande.

Författningen stadgar ej heller fullt tydligt, huru lösenberäkningen
för äganderättsbevis skall ske, sedan antalet fastigheter bestämts. Så råder
ovisshet, huruvida uttrycket »utöver den första t. o. m. tre» o. s. v. skall
tolkas på det sätt, att för fjärde fastigheten skall debiteras 75 öre (första
fastigheten icke medräknad i de tre) eller endast 30 öre (första fastigheten
medräknad). Ej heller framgår fullt tydligt huruvida i det fall, att

— 1918 —

385

beviset avser tid även före fastighetsbokens uppläggande och t. ex. två
fastigheter, man först skall för beviset, oberoende av antal fastigheter, uttaga
lösen för tiden före fastighetsbokens uppläggande efter 30 öre per år
samt därefter debitera för första fastigheten kr. 1: 50 och för den andra
75 öre, eller om lösen bör utgå för första fastigheten med kr. 1: 50 jämte
30 öre för varje år före bokens uppläggande och för andra fastigheten
hälften av vad sålunda för första fastigheten debiterats.

Angående behovet av ändrade lösenbestämmelser rörande fastigheter
inom till stad inkorporerat område erinras, att härutinnan förfares på
olika sätt. Vid vissa rådstuvurätter debiteras beviset efter fastighetens
areal såsom »annan» fastighet, under det att på andra håll hemmansnummer
anses i debiteringsavseende likställt med tomtnummer.

Givet är ju att, då gällande författning icke tydligt uttrycker vederbörande
expeditionshavandes skyldigheter uti ovan omförmälda avseenden,
ifrågavarande bevis på åtskilliga håll utfärdas och debiteras på det sätt,
som medgiver den högsta lösenberäkningen. I många fall torde ock vederbörande
för sådant högre beräkningssätt hava försvarlig anledning i den
omständigheten, att eljest lösenbeloppet icke skulle stå i rimligt förhållande
till det med bevisets utfärdande förenade arbetet. Lösenbeloppets
storlek synes nämligen principiellt böra stå i skälig proportion till besvärets
omfattning. Att härvid finna ett fullt rättvist uttryck för denna
princip möter emellertid stora svårigheter. Grunderna för beräkning av
lösen för äganderättsbevis synas oss dock böra ordnas så likartade som
möjligt med dem, som gälla för gravationsbevis, jämväl därutinnan, att visst
maximum fastställes även för lösen av äganderättsbevis, enär — såsom nu
i brist på stadgande om sådant maximum är fallet — lösen för äganderättsbevis
faktiskt kan komma att uppgå till hundratals kronor.

Då hypoteksföreningarna naturligtvis hava intresse av att deras låntagare
från vederbörande erhålla sådana äganderätts- och gravationsbevis,
att desamma kunna anses motsvara berättigade anspråk på fullständighet
och prisbillighet, samt det i värjo fall måste anses önskligt, det gällande
författning icke lämnar rum för olika tolkning utan är så tydlig, att kostnadsbeloppet
kan på förhand till siffran beräknas, få vi härmed vördsamt
hemställa, att justitieombudsmannen ville medverka därtill, att vid den
ifrågasatta omarbetningen av hithörande bestämmelser följande önskemal
måtte vinna beaktande:

1) att expeditionshavandena åläggas utfärda bevisen så fullständiga som
möjligt och, beträffande äganderättsbevis, även hänförande sig till viss uppgiven,
tillbaka i tiden liggande dag för lagfarts eller intecknings meddelande,

49 — Justitieombudsmannens ämbelaberättelse till IRIS ära riksdag.

386

2) att gemensamt bevis (gravations- eller äganderätts-) bör på begäran
utfärdas å flera fastigheter, som tillhöra samma ägare eller olika ägare
men äro gemensamt intecknade, liksom å fastigheter tillhörande flera personer
med samäganderätt eller eljest med gemensam äganderätt, så att
varje delägare i egendomen innehar allenast ideell andel,

3) att tydligt uttryekes, huruvida vid debitering av gemensamt bevis
(äganderätts- eller gravations-) skall läggas till grund de äganderättsförhållanden,
som rådde vid inteckningens eller den ursprungliga lagfartens
meddelande eller de, som vid bevisets utfärdande äro för handen,

4) att i debiteringsavseende såsom särskilda fastigheter icke skola
anses sådana delar av samma hemmansnummer, vilka tillhöra samma ägare,
även om dessa delar för honom lagfarits under olika dagar, ej heller sådana
delar, som tillhöra flera personer med samäganderätt eller eljest gemensamt,
så att varje delägare i egendomen innehar endast ideell andel,

5) att påskrift å gravationsbevis icke må vägras på den grund att
fastigheten efter bevisets utfärdande lagfarits för ny ägare,

6) att maximilösen bestämmes för äganderättsbevis och att dylikt bevis
bör kunna förses med tilläggsbevis eller s. k. påskrift, i likhet med
vad fallet är med gravationsbevis, samt

7) att — angående fastighet inom till stad inkorporerat område —
lösenberäkningen, modifierad i enlighet med ovanstående önskemål, bestämmes
med hänsyn till vad författningen föreskriver beträffande tomtnummer
i stad.»

Sedan jag lämnat styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
tillfälle att inkomma med utlåtande i ämnet, har föreningen förehaft
ärendet till behandling å möte den 6 och den 7 oktober 1917.

Efter avslutandet av i ärendet hållen överläggning fann mötet att, då
av föreningens 113 ledamöter endast 48 haft tillfälle att infinna sig, de
tillstädesvarande ledamöterna icke borde å föreningens vägnar besluta något
uttalande i ärendet, utan beslöts i stället, att vad under överläggningen
förekommit skulle genom diskussionsprotokollets överlämnande bringas till
min kännedom.

Ur nämnda protokoll torde följande anföranden här återgivas:

Häradshövdingen H. von Sydow: Beträffande äganderättsbevis anmärkes,
att dessa alltid äro fullständiga. Men detta torde bero uteslutande på sökanden
icke själv och hur han vill ha beviset avfattat. Vill han t. ex., att beviset skall
omfatta alla de lagfarna lägenheter, som sedan viss tidpunkt avsöndrats
från en fastighet, och anhåller han hos domhavanden, att denne skall utfärda
äganderättsbevis av sådan fullständighet, lär nog domhavanden icke

— 1918 —

387

kunna underlåta att göra detta, såframt den nämnda tidpunkten ligger
inom skäligt räckhåll. Rimligtvis kommer emellertid detta, såvitt jag kan
förstå, att inverka på lösen för beviset. Beträffande frågan, huru många
fastigheter ett äganderättsbevis omfattar, har föreningens styrelse nämligen
varit av den mening, att detta måste bedömas efter förhållandena vid
den tidpunkt, då beviset utfärdas. Om t. ex. ett hemman hypoteksintecknats
för 50—60 år sedan och sedan dess styckats i flera eller färre jordbrukslotter
eller andra lägenheter, så kommer det väl, om äganderättsbevis
begäres rörande den intecknade fastigheten, an på, huru många sådana
delar nu finnas, och debiteringen kommer därför att ske i förhållande till
detta antal.

Hypoteksföreningarnas ombudsmän anmärka vidare, att gravationsbevisen
understundom »utskrivas ofullständigt, i det att de icke upptaga 1)
fastighetsägarens namn och tiden för hans lagfart, 2) inteckningar för annat
än fordran annorlunda än genom ett generellt omnämnande i ingressen,

3) penninginteckningar annorledes än till kapitalbelopp och datum för
meddelandet — — — 4) inteckningarna i den ordning de gälla, och 5)
avslutas utan förklaring att »i övrigt intet förekommit, som bör anmärkas
i gravationsbevis».

I förstnämnda avseende har styrelsen resonnerat så, att ett gravationsbevis,
såväl enligt dess namn som enligt syftet därmed och behovet
därav, behöver innehålla endast vilken fastighet som avses och vilka gravationer,
som åvila densamma. Däremot hör icke till gravationsbevisets
natur eller ändamål, att det skall innehålla uppgift jämväl om fastighetens
ägare. Att man ändå i flertalet fall torde upptaga ägarens namn i gravationsbevis
rörande hemmansdelar, har skett därför, att sådant erfordrats
för att identifiera fastigheten i förhållande till andra delar av samma
hemman. Men i övriga fall, där det gäller ett helt hemman eller en avsöndrad
lägenhet eller dylikt, är det icke behövligt att upptaga namnet
på ägaren. Och i framtiden blir detta säkerligen ännu mindre behövligt,
nämligen när vi fått jordregistret genomfört. Man kan då nöja sig med
att i gravationsbevis säga, att på det och det numret i jordregistret vila
de och de gravationerna. Därmed är identifieringen av fastigheten tillräckligt
gjord. För identifieringen av inteckningarna är det tydligen ej
av nöden att angiva skuldebrevs utställare och datum, om också detta
merendels plägar ske.

Ombudsmännen anmärka på att inteckningarna icke upptagas i den
ordning de gälla. Nej, men naturligtvis upptagas de i ordning efter de
dagar, då de meddelats, och detta tycker jag är rätta tillvägagångssättet,
naturligtvis under förutsättning, att gravar,ionsbeviset genom lydelsen av

— 1018 —

388

texten utmärker ordningsföljden för inteckningarnas giltighet. Kunna ombudsmännen
icke med detta reda sig, så är det deras fel och icke häradshövdingarnas.

Vad beträffar anmärkningen, att gravationsbevis understundom avslutas
utan förklaring, att i övrigt intet förekommit, som bör anmärkas i
beviset, så delar styrelsen den uppfattningen, att beviset genom sin lydelse
bör lämna besked i detta avseende. Sådant kan ske på olika sått, antingen
på sätt ombudsmännen ifrågasatt, genom en passus att »härutöver har
icke något av beskaffenhet att föranleda anmärkning eller anteckning i
gravationsbeviset förekommit» eller också så, att i ingressen till beviset
angives, att å egendomen vfla endast efterföljande inteckningar och gravationer,
e. d.

Ombudsmännen anföra vidare: »tydliga och uttömmande stadganden saknas
därom, i vad mån domhavande är skyldig utfärda gemensamt äganderättseller
gravationsbevis rörande flera fastigheter i samma ägares hand eller,
där flera fastigheter äro gemensamt lagfarna eller intecknade, även i olika
hand.» Ja, jag föreställer mig, att det redan nu är så, att om t. ex. det
begäres ett gemensamt ägan der ättsbevis rörande flera fastigheter, som äro
gemensamt intecknade, det är domhavandens skyldighet att utfärda ett
sådant bevis; jag har icke tänkt mig något annat. Men huruvida han alltid
är skyldig att utfärda ett gemensamt bevis rörande flera olika fastigheter,
som tillhöra samma ägare, det är icke lika klart. Om en person äger
många olika fastigheter, belägna på många olika platser inom ett och
samma tingslag, och kanske förvärvade och lagfarna på olika tider, finns
det väl intet egentligt skäl att sammanföra alla dessa i ett gemensamt
bevis. Är det däremot fråga om ett faktiskt sammanhängande fastighetskomplex,
t. ex. en herrgård med underlydande hemman och lägenheter,
eller dylikt, då förmodar jag, att domaren icke vägrar att utfärda
ett gemensamt äganderättsbevis.

Beträffande debiteringen har anmärkts: »föreskrift saknas beträffande
debitering av lösen för äganderätts- och gravationsbevis om vad som bör förstås
med hemmansdel». Ja, det må medgivas, att här råder en betydande oklarhet.
Men den kommer nog att försvinna, även den, så snart vi fått jordregistret
genomfört. Det var alltså styrelsens uppfattning, att vi i framtiden
måste såsom en »hemmansdel» betrakta varje särskilt registernummer;
det finnes väl icke något skarpare sätt att ur ett hemman urskilja
en viss hemmansdel än genom en skiftes-, ägostycknings- eller
avsöndringsförrättning. Och registernumren vila ju på dylika förrättningar.
Vi ha således tänkt, att man i framtiden skulle komma att för äganderättsoch
gravationsbevis debitera efter antalet registernummer.

— 1918 —

389

Beträffande vad som anföres därom, att »olika förfaringssätt råda
vid beräkning av lösen för äganderättsbevis, anslutande sig till viss uppgiven
inteckning eller till viss ursprunglig lagfart», så har jag redan i
det föregående antytt styrelsens ståndpunkt; debiteringen skall ske efter
antalet hemman, hemmansdelar eller lägenheter vid den tid, då beviset
utfärdas.

I vissa punkter, som jag ej har berört, hänvisas till styrelsens yttrande
i anledning av justitieombudsmannens skrivelse den 28 januari
1917 angående ifrågasatt ändring av expeditionsförordningens lösenbelopp.

Ett flertal av de tillstädesvarande föreningsledamöterna instämde i
häradshövdingen von Sydows anförande.

Häradshövdingen Östergren: Jag vill blott yttra mig om en av de
punkter, där jag har en annan uppfattning än herr von Sydow, nämligen
beträffande anmärkningen, att gravationsbevisen understundom utskrivas
ofullständigt, så att de bland annat icke upptaga ägarens namn och tiden
för hans lagfart. Jag tror nämligen, att, om man på ett gravationsbevis
får ställa det anspråket, att man skall med ledning av.detta kunna bedöma
en intecknings värde, så bör ett gravationsbevis även innehålla anteckning
om tiden för lagfarten, och då väl lämpligen även om ägaren. Eljest blir
beviset i detta avseende av mycket problematiskt värde; för sådana fall,
då en inteckning beviljats tämligen nyss före bevisets utfärdande och
möjlighet kan föreligga, att därefter beviljats eller ännu kan beviljas en
inteckning för ogulden köpeskilling med förmånsrätt framför den ifrågavarande
inteckningen. Har man i dylikt fall icke anteckning om dagen
för lagfarten, så svävar nog inteckningens värde rätt mycket.

Häradshövdingen Arrhenius: Det yrkas, att i äganderättsbevisen
skulle upptagas lagfarter å avsöndringar. Detta är riktigt, åtminstone
delvis och i huvudsak. Men i åtskilliga fall är detta omöjligt att verkställa,
nämligen i en del undantagsfall, som emellertid, så småningom
komma att försvinna. Jag syftar härmed på följande. Vi ha ännu hvar
en del gamla fastebrev. En lagfart har nu, exempelvis år 1860, beviljats
på en jordavsöndring; därom finnes emellertid intet antecknat i fastighetsboken,
och den lagfarten kan jag faktiskt icke leta rätt på; åtminstone
är mången gång så fallet. Anmärkningen sammanfaller med det förhållandet,
att avsöndringen icke kan igenkännas i fastighetsregistret under
andra omständigheter, än om den blivit upptagen i den till domaren överlämnade
första stommen till jordregister och därifrån i den av domaren

— 1918 —

390

bearbetade förteckningen litt. E. I litt. F angående avsöndrade lägenheter
upptagas icke andra än lagfarna lägenheter och icke ens sådana, för vilka
lagfart sökts men icke blivit beviljad. Dylika finnas från år 1876 i fastighetsboken,
och för sådana fall kan det vara skäl för den framställda anmärkningen,
men alla lagfarter, som grunda sig på gamla fastebrev, är
det omöjligt att taga reda på.

Häradshövdingen Hakanson: I frågan huruvida gravationsbevisen böra
upptaga namnet på den person, som senast fått lagfart, vill jag säga, att så
sker i allmänhet; för min del brukar jag icke utfärda något gravationsbevis
utan att däri angiva ägaren och dagen för lagfarten. Men man kan tänka
sig det fallet, att det begäres gravationsbevis på hemman, som äro delade
på 20, ja kanske ända till 100 delägare. Beviset skall då upptaga alla de
anteckningar i inteckningsboken, vilka fortfarande äro gällande, “icke kan
det väl falla någon in, att man skall behöva redogöra för alla dessa olika
hemmansägare, utan får man väl låta nöja sig med ett gravationsbevis,
som upptager alla inteckningar på t. ex.: hemmanet n:r 1 mantal — —
(namnet på hemmanet). Och i gravationsbevisets natur lär väl icke ligga
det, att det ovillkorligen skall angiva alla delägare. Men, som sagt, jåg
tror, att man vanligen upptager ägarens namn, där så lämpligen kån ske!
— Det har emellertid varit varken min eller övriga styrelseledamöters
mening att nu förorda någon ändring i det ifrågavarande avseendet; vi
ha endast att bemöta vad ombudsmännen anföra därom, att det skulle
vara någon ofullständighet i gravationsbevisen, om de icke upptaga ägarens
namn och dagen för lagfarten. Någon ovillkorlig skyldighet att upptaga
sådant torde nämligen icke för det närvarande förefinnas.

Herr Östergren'', Med anledning av vad herr Arrhenius yttrade, vill
jag säga, att med nuvarande lydelse av expeditionslösenförordningen i
fråga om äganderättsbevis och med hänsyn till vad där stadgas om lösen
för olika fall det helt visst åligger en häradshövding att, om så behöves,
göra undersökning även av de äldre lagfartsprotokollen.

Häradshövdingen von Sydow: Det är riktigt, som herr östergren
säger, att man måste av gravationsbevisen kunna se, huru vida tiden för
eventuella framställningar enligt 11 kap. 2 § jordabalken är försutten
eller icke. Men detta kan utmärkas på annat sätt än genom anteckning
av vem, som fått lagfart, och dagen därför. Naturligtvis förutsätter även
jag, att man i beviset i regel uppgiver både ägarens namn och lagfartsdagen;
det är icke en ovillkorlig skyldighet, men jag har alltid gjort det,

— 1918 —

391

och kommer förmodligen att fortsätta så i framtiden. Menr som sagt,
någon försummelse, om man låter bli det, är det icke.

Häradshövdingen Christenson: Också jag för min del har i bevisen
vanligen satt ut, vem som är ägare av fastigheten, men meningen med
att på detta sätt angiva ägarens namn är naturligtvis endast, att man
därigenom skall åstadkomma en bättre identifiering av fastigheten. År
den, detta förutan, tillräckligt identifierad, så att intet misstag kan tänkas
äga rum, så torde det vara likgiltigt, om ägarens namn sättes ut eller
icke. Gravationsbeviset måste, såsom redan framhållits, vara endast ett
gravationsbevis och icke tillika ett äganderättsbevis.

Häradshövdingen aj EkenAam: Jag kan icke förstå, att det finns
någon möjlighet för oss att göra dessa bevis så fullständiga, som de bär
ansetts böra göras. Vi hava nämligen icke, såsom vi hava efter tiden för
fastighetsböckernas införande, bara en \iss tidsperiod att hålla oss till,
efter vars genomforskande vi kunna stanna. Huru lång tid skola vi genomsöka,
för att vara absolut säkra på att icke någon avsöndring förekommit?
Praktiskt taget kan man möjligen säga, att man i dylika fall
skulle kunna utfärda ett sådant här fullständigt äganderättsbevis, därest
man på grund av en viss personlig insikt har reda på vad som kan vara
avsöndrat från det eller det hemmanet. Men har man icke någon sådan
personlig kännedom, så tror jag, att det är absolut omöjligt att kunna
intyga, att ett visst hemman består av de och de delarna och att därifrån
har gjorts de och de avsöndringarna. Därför är det absolut omöjligt, att
vi utan vidare gå med på denna av hypoteksföreningarnas ombudsmän
uppställda fordran, ty detta skulle vara att på våra domare ställa krav,
som de icke kunna i varje fall uppfylla.

Häradshövdingen Arrhenius: Vill man föra ut saken teoretiskt, så
kan man ju t. ex. taga ett sådant fall som att en avsöndring blivit
lagfaren i början av 1800-talet och sedan gått i arv undan för undan,
innan fastighetsböckerna upplades, samt att den nu innehaves av eu
person, som fått den i arv låt oss säga år 1870. Skall man då
vara tvungen att gå tillbaka i lagfartsprotokollen till omkring 1800-talets
början för att se efter, vem som fått lagfarten? Det tror jag är nästan
omöjligt.

Häradshövdingen Grenander-. Jag instämmer alldeles i vad herr af
Ekenstam här anfört, och jag gör detta med den kännedom jag har om
förhållandena i den mig anförtrodda domsaga i Dalarna. Det skulle vara
alldeles omöjligt att där göra bevisen så fullständiga, som man här velat.

— 1918 —

392

Häradshövdingen Munck af Rosenschöld: Det förefaller mig som här
förelåge ett missförstånd av herr af Ekenstam. När hypoteksombudsmännen
begära bevis, hänför sig deras begäran till viss inteckning. Inteckningen
kan vara beviljad 1860. Jag vill veta, vem som då var ägare och vilka avsöndringar,
som gjorts efter den tiden. Vid utredandet därav är det givet,
att man måste gå tillbaka i lag fartsprotokollen till 1860, tills man kommer
till den tidpunkt, då ifrågavarande inteckning beviljades. De avsöndringar,
som äro gjorda förut, har man i detta fall icke att göra med. Det är
bara fråga om lagfart å hemmansdelar och jordavsöndringar. Jag har en
viss tid, till vilken jag kan gå tillbaka, och undersöka detta.

Häradshövdingen af Ekenstam: Detta skulle kanske kunna vara riktigt,
om man linge antaga, att äganderättsbevis endast behövde tillhandahållas
ombudsmännen i hypoteksföreningarna, som då hade anledning att gå
tillbaka till fastställandet av inteckning under viss dag. Men det är icke
så att vi bara ha att utfärda äganderättsbevis i sådana fall och äro frikallade
från att utfärda dem i andra. Här kan komma någon, som köper
en fastighet, och av oss begär att få reda på vilka avsöndringar som skett
från densamma. Då har domaren absolut ingen fast tidpunkt att hänföra
sig till. Kanhända får han gå tillbaka till både 1700- och 1600-talet.

Häradshövdingen Wetterling: Det kunna vi litet var vittna om, hur
svårt det är att säga, att från den och den fastigheten icke skett avsöndringar.
Det ha alla från sin praktik litet var sett, att det finnes avsöndringar
gjorda så långt tillbaka i tiden, att det är orimligt att begära
av domaren att taga reda på dem. Vad hypoteksföreningarna angår,
så är det, åtminstone vad Mälarprovinsernas hypoteksförening beträffar,
nog så, att deras begäran hänför sig till en viss inteckning. Ja, det
gör den i vissa fall. När ett hypotekslån är slutamorterat, begäres bevis
på vem som senast erhållit lagfart. Från föreningen medsändes då eu
blankett att ifyllas. Men bevis behövas också för andra ändamål. Då
begäres, att man skall gå efter en bifogad promemoria. I de formulär,
som skickas med, när det gäller bevis vid slutamorterade lån, brukar det
stå, att i den och den fastigheten har inteckning då och då beviljats,
och begäres uppgift, vem som senast erhållit lagfart. Föreningens begäran
hänför sig då till viss inteckning, och beviset är ej så svårt att lämna.
Men att man skulle ha skyldighet att garantera, att några avsöndringar
icke finnas eller något sådant, däremot ber jag att få protestera.

Häradshövdingen Munck af Rosenschiöld: Ombudsmännen önska, att

— 1918 —

393

äganderättsbevis bör kunna förses med tilläggsbevis eller s. k. påskrift
(såsom fallet är med gravationsbevis).

Denna begäran tycker jag är rätt rimlig. Det kan ju hända, att ett
äganderättsbevis, som omfattar tid före 1876, kan förorsaka högst väsentligt
arbete. Om man skulle innehava ett äganderättsbevis, avsett för till
exempel en relax, och efter bevisets utfärdande ett nytt tingssal^manträde
infallit, är det orimligt att man skulle vara tvungen att begära ett
nytt bevis, som vore lika dyrt. Jag tycker då, att det kunde vara rätt
rimligt att få en bestämmelse, att domaren skulle vara skyldig meddela
påskrift å det gamla beviset.

Häradshövdingen Weiterling: I den remitterade akten finnes en skrift,
däri en advokat hemställt om sådan bestämmelse i expeditionstaxan, att
gravationsbevis skall expedieras inom en vecka efter det att detsamma
beställts.

Man kan tänka sig, att en begäran om gravationsbevis inkommer en
lördagsafton och att ting börjar påföljande måndag och pågår i fem dagar.
En framställning om att man då skulle expediera gravationsbeviset på
åtta dagar, får man väl anse vara orimlig.

Häradshövdingen Cederschiöld: Jag vill begära upplysning om innebörden
av ordet »hemmansdel». Frågan sammanhänger med debitering av
lösen för äganderättsbevis och gravationsbevis. Det har sagts, att man
skulle räkna varje jordregisterlott som hemmansdel. Detta torde i vissa
fall nog vara riktigt. 1 åtskilliga landsändar är det emellertid vanligt,
att en hemmansdel är delad i olika lotter, att man inom ett mantal har
t. ex. åtta olika lotter; efter lantmäteriförrättning är var och en av dessa
1/8. Om nu dessa åtta lotter komma i en ägares hand, så föreställer jag
mist, att man måste räkna det hela som en hemmansdel.

Häradshövdingen Ahlström: Ombudsmännen hava också framhållit

något som de tycka vara oklart. Det står i sammanfattningen: »Bestäm melsen

huru lösen skall beräknas då äganderättsbevis avser tid även före
fastighetsbokens uppläggande, är ej fullt tydlig»i

För min del har jag gjort så, att jag tagit 30 öre för varje år före
fastighetsbokens uppläggande. Om det nu gällt fem fastigheter och inteckningen
beviljades 1860, så har jag för min del alltid beräknat 30 öre,
såsom om det varit en fastighet, alltså 30 öre för år från och med 1860
till och med 1875. Men nu kan det vara så, att ombudsmännen möjligen
varit ute för att det beräknats i sådant fall fem gånger 30 öre för varje
år. Jag är icke riktigt säker på vad de mena. Själv är jag rätt tveksam

60 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 åra riksdag.

394

om vad som är rätt. Jag tror för min de], att man skulle vara fullt berättigad
att taga 30 öre för var och en av de fem fastigheterna för varje
år. Jag har emellertid ansett, att lösenavgiften blivit orimligt stor ändå,
och sålunda icke beräknat mer än 30 öre för varje år, oavsett hur många
fastigheterna än varit.

Häradshövdingen Christenson; Beträffande frågan om påskrift å gravationsbevis
i sådant fall, att mellan det ursprungliga bevisets utfärdande och
tiden för påskriftens begärande fastigheten lagfarits för ny ägare, vill jag
säga, att jag hört uppges, att häradshövdingarna förfara olika. Jag kan
icke giva något visst svar på frågan. Påskrift i allmänhet har ingen annan
grund i lagen än bestämmelsen angående gravationsbevis, omfattande de
tio sista åren eller kortare tidrymd. Då beviset avser kortare tid än tio
år, gör man påskrift. Däremot har jag, när fastigheten fått ny ägare, icke
givit påskrift, därför att beviset till slut blivit mer och mer oklart. Huruvida
detta är riktigt eller något annat är önskligt, vill jag icke yttra
mig om.

Häradshövdingen Munck af Rosenschiöld: Jag har praktiserat så, att
jag även då det gällt ny ägare gjort påskrift. Det är bara, när det gällt
längre tid än 10 år, jag vägrat giva påskrift och lämnat fullständigt bevis.
Beträffande lösen för äganderättsbevis står det ju tydligt: å landet beräknas,
då äganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett
sammanhang eller som gemensamt intecknats, för varje hemman, hemmansdel
eller lägenhet utöver den första till och med tredje hälften, däröver
till och med sex femtedelen samt däröver tiondelen av den för äganderättsbevis
rörande en fastighet utgående lösen. — Följaktligen måste man
beträffande tid före 1876 räkna: vad kostar äganderättsbevis för en fastighet?
1: 50 för första fastigheten; för andra fastigheten sålunda hälften av
detta belopp etc.; det är meningen med detta stadgande.

Häradshövdingen Håkansson: Jag för min del har ej heller plägat ge
s. k. tilläggsbevis till gravationsbevis, när fastighet lagfarits för ny ägare.
Det var kutym förut i domsagan, att man icke fick det. Jag har icke reflekterat
mycket över om man är berättigad vägra eller icke. Anledningen
är väl, kan jag tro, att det därjämte fordras genomgående av äganderättsleden
för att se efter, att det blir ett riktigt gravationsbevis. I enlighet
med den kutym jag haft att upptaga ägaren vid tiden för gravationsbevisets
utfärdande, skulle tilläggsbeviset få omnämna den nye ägaren
också och den, som sist fått lagfart. Det kan vara omtvistligt, huruvida
man kan vara skyldig att göra det eller icke. Tilläggsbevis är egentligen
en oriktig benämning; beviset är egentligen ett nytt gravationsbevis, om —

1918 —

395

fattande kortare tid än tio år. Efter den beräkningen tar man lösen också
och stämpel till samma belopp som för nytt gravationsbevis, nämligen
50 öre.

Häradshövdingen Östergren: Häradshövding Christenson anmärkte, att
beträffande tilläggsbevis man icke har någon annan bestämmelse att hålla
sig till än den som gäller för gravationsbevis, avseende de tio sista åren eller
del av samma tidrymd. Jag tror, att man kan använda samma betraktelsesätt
i fråga om tilläggsbevis till äganderättsbevis; dessa kunna ju omfatta
tid efter ingången av år 1876 eller annat år, från vilket fastighetsbok förts.
— Detta kan naturligtvis tillämpas för det fall man har ett gammalt
äganderättsbevis och begär att få so, hur det förhåller sig för tiden efter
utfärdandet av detta bevis.

Angående fråga om stämpel till s. k. tilläggsbevis å gravationsbevis
kan jag ej dela herr Håkanssons uppfattning att sådana skola beläggas
med stämpel. Sedan 1890 finnes ej särskild rubrik i stämpel förordningen
för gravationsbevis; det bör sålunda, om det utfärdas särskilt, beläggas
med stämpel såsom »bevis annat» men om det tecknas å företedd handling
såsom val alltid är fallet med så kallade tilläggsbevis — vara fritt
från stämpel. Att detta var meningen med den ändring av stämpelförordningen
i denna del, som vidtogs år 1890, framgår av riksdagshandlingarna.

Häradshövdingen Helting: Ombudsmännen hava berört eu för oss ganska
besvärlig sak, nämligen relax av inteckningar i avsöndringar före den 1
januari 1910. Skillnaden mellan relax av sådana inteckningar och inteckningar
i avsöndringar efter den 1 januari 1910 beror ju på bestämmelserna om
ordningen lör de avsöndrade lägenheternas ansvar. För mig står det som
ett önskemål, att någon ändring kunde vinnas härutinnan. De äldre lägenheternas
befriande från penninginteckningar vålla synnerligen stora besvär
och kostnader för allmänheten, och det torde väl av herrarna vara känt,
att folk i allmänhet drager sig för att låta anordna dödande och sådant,
därför att det kan vara svårt att få alla medgivanden m. in. klara. Grunden
till att äldre avsöndringar fortfarande skola anses vara primärsolidariskt
ansvariga har varit civilrättsliga förhållanden; man ville ej ge retroaktiv
verkan åt lagen. I så fall skulle det avgörande beträffande, huruvida ansvarigheten
är primärsolidarisk eller sekundärsolidarisk, snarare vara inteckningens
datum och icke avsöndringens datum. De lege ferenda skulle
jag gärna se, att skillnaden upphörde, så att även äldre avsöndringar bleve
likställda med dem, som skett efter den 1 januari 1910.

— 1018 -

396

På sätt jag i min skrivelse till hypoteksföreningarnas ombudsmän utvecklat,
torde otvivelaktigt bristfälligheter i åtskilliga hänseenden vidlåda
hithörande bestämmelser. En del bestämmelser äro icke klara, tydliga och
nog uttömmande och giva därför anledning till olika tolkning och olika
tillämpning, såsom jag vid de hos underrätterna förrättade inspektioner
nogsamt varit i tillfälle att konstatera. I andra hänseenden saknas nödiga
föreskrifter, och praxis har därför ock utvecklat sig i olika riktning. Det
synes mig i den rättssökande allmänhetens intresse vara av synnerlig vikt,
att dessa bristfälligheter varda avhjälpta. I stort sett synas mig de av
hypoteksföreningarnas ombudsmän framförda önskemålen vara värda beaktande.
Häradshövdingen von Sydow har i sitt ovan återgivna anförande
angivit den ståndpunkt, som styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
intagit till dessa önskemål.

Med åberopande av vad sålunda i ärendet förekommit och med stöd
av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag i underdånighet härmed
velat fästa Eders Ivungl. Maj:ts uppmärksamhet å ovanberörda förhållanden
för den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

23. Framställning angående införande av förhörsdomar institutionen.

I detta ämne har jag den 15 januari 1918 till Konungen avlåtit följande
framställning.

»Häktningsinstitutet har under de sista tiotal åren upprepade gånger
varit föremål för framställningar från justitieombudsmannens sida. Dessa
hava alla haft till syfte åstadkommande av större skyndsamhet i fråga
om häktade personers inställande för domstol.

Förslag i sådant syfte hade framställts av Kungl. Maj:t vid 1886 års
riksdag, då proposition framlades med ett större förslag till lag angående
vissa delar av rättegången i brottmål. Detta förslag omfattade frågorna
om den förberedande undersökningen i brottmål, häktning m. m. Längre
anstånd med hänskjutande! till domstol av mål angående häktad person
skulle enligt förslaget ej få meddelas än fjorton dagar. Lagförslaget blev
antaget av första kammaren men avslogs av andra kammaren.

Vid 1900 års riksdag gjorde justitieombudsmannen framställning i
ämnet till riksdagen, åsyftande framläggande av förslag till lagbestämmelser,

397

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol. Justitieombudsmannen anförde därvid bl. a.:

»Den, som här i riket häktas för brott, åtnjuter icke den i andra länders
lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas
för en domare, som äger makt att, i händelse häktningen befinnes
vara olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln är hos oss,
att någon prövning av häktningsåtgärdens laglighet ej förekommer förr än
vid den rannsakning, som vederbörande domstol håller med den häktade,
och denna rannsakning företages ofta först sedan två till tre veckor och
understundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället. Man.
skulle vid sådant förhållande tilläventyrs vilja antaga, att det är väl^sörjt
därför, att obefogade häktningar ej kunna förekomma. Men ett sådant
antagande saknar stöd i verkligheten. Häktningen verkställes, vanligen av
åklagaren i det genom häktningen eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s.
av den häktades motpart i rättegången, och de omständigheter, under vilka
åklagaren har att ingå i den grannlaga prövningen, om laga skäl till häktning
kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synnerligen brydsamma.
De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga och svävande, likasom
ock brottets karaktär understundom är svår att fastställa. Otta erfordras
mycken takt för att i det föreliggande fallet rätt kunna avgöra de för
prövningen viktiga spörsmålen, om den misstänkte kan anses hava stadigt
hemvist eller yrke samt om det skäligen kan befaras, att han, ^på fri fot
lämnad, avviker. Och under det åklagaren, kanske utsatt för påverkan av
en förorättad målsägare eller av en folkmening i orten, söker att för sig
klargöra förenämnda och andra vid prövningen uppkommande frågor,
saknar han vanligen tillIälle till rådplägning med andra samt mangen
gång rådrum till ett lugnt övervägande. Dä härtill kommer, att åklagaren
i vanliga fall saknar större juridiska insikter samt ej sällan är en ung och
oerfaren man, lärer det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande
hänseende understundom begås.

Det måste därför vara av synnerlig vikt, att en domstol så snart som
möjligt sättes i tillfälle att pröva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunna för övrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hava
varit med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det
förändrade skick, vari saken till domstolen föreligger, finner skäl att lösgiva
den häktade. Även med hänsyn till sådana fall är det uppenbarligen
angeläget, att häktade personer skyndsammast inställas för domstol.
Såsom regel gäller härutinnan för närvarande, att vederbörande genast går
i författning därom, att underrättelse om häktningen meddelas domstolen.
1 Stockholm och andra städer, där poliskammare tinnes, är emellertid an —

1918 —

308

stånd med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen medgivet.
Sålunda är i 4 § av instruktionen för polismästaren i Stockholm
den. 20 maj 1868 stadgat, att det åligger polismästaren att, där någon
blivit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare
förberedande undersökning eller närmare utredning i särskilda fall är av
nöden, inom 24 timmar, efter det rapport i målet polismästaren tillhandakommit,
för rannsakning vid vederbörlig domstol överlämna angivelseskriften
med tillhörande handlingar, varjämte i ett följande moment av
samma § meddelats den föreskrift, att förberedande polisundersökning icke
må uppehållas längre än som oundgängligen nödigt är. Vad sålunda är
stadgat för Stockholm återfinnes i författningar ne angående polisväsendet
i andra städer.»

Lagutskottet tillstyrkte justitieombudsmannens framställning, och utskottets
hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av första
kammaren.

Vid 1904 års riksdag gjorde justitieombudsmannen ånyo framställning
i ämnet, och avlät riksdagen med anledning därav den 13 april 1904 en
skrivelse i ämnet till Eders Kungi. Maj:t,

Vid 1914 års senare riksdag förnyade justitieombudsmannen på anförda
skäl sin förut gjorda framställning. Med anledning av sist berörda
framställning avlät riksdagen den 11 augusti 1914 ånyo skrivelse (n:r 139)
i ämnet till Eders Kungl. Maj:t. I denna skrivelse anförde riksdagen bl. a.

Utan tvivel vore det i rättssäkerhetens intresse av vikt, att den tid,
under vilken häktad person hade att avvakta inställelse inför domstol, så
långt ske kunde, förkortades. Om riksdagen emellertid tvekat att ansluta
sig till det av justitieombudsmannen framställda förslag, så vore det icke
därför, att riksdagen underskattat vikten och betydelsen av den förbättring,
som genom antagande av samma förslag skulle vinnas, utan därför,
att riksdagen, som den 13 april 1904 till Eders Kungl. Maj:t avlåtit skrivelse
i ämnet, till övervägande upptagit frågan, huruvida icke en ny framställning
till Eders Kungl. Maj t i det ämne, som avsåges i sistnämnda
skrivelse, — om en sådan framställning skulle göras — lämpligen borde
åsyfta ett upptagande av det legislativ^ arbetet i ämnet i vidare omfattning
än som i samma riksdagsskrivelse avsåges. Överståthållarämbetet
hade uti sitt i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse till Eders Kungl.
Maj:t avgivna yttrande uttalat, att det syntes mindre lämpligt att inskränka
förändringen till bestämmelser angående tiden för anmälan om häktning
och rannsaknings företagande.

— 1918 -

399

Enligt överståthållarämbetets mening måste det ock i allmänhet anses,
att såväl det allmännas som den häktades bästa mest tillgodosåges
därigenom, att de förhållanden, som rörde brottet, bleve utredda ocli den
bevisning, som funnes, samlades och ordnades, innan rannsakningen av domstolen
företoges, varigenom just möjligheten av en snabb och fullständig
rannsakning i målet skulle främjas. Andra av de över 1904 års riksdagsskrivelse
hörda myndigheter hade uttalat sig för behovet av reglering
i lag av den s. k. anhållningsrätten. De synpunkter, som framhållits av
förenämnda myndigheter, syntes riksdagen vara av beskaffenhet att förtjäna
synnerligt beaktande. Härtill komme, att behovet av tillräckligt vida,
men å andra sidan klart utstakade gränser för de med brotts rannsakning
betrodda myndigheternas makt och av betryggande former för deras verksamhet
hade blivit alltmer kännbart både hos allmänheten och dessa myndigheter
själva.

Vidare erinrades, hurusom riksdagen i fråga om en annan vid förundersökning
i brottmål förekommande åtgärd, nämligen husrannsakan,
den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens initiativ avlåten skrivelse
till Eders Kungl. Maj:t uttalat sig för en lagreglering och därvid
jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp, nämligen kroppsrannsakan
och kroppsbesiktning, borde i sammanhang därmed uppmärksammas
av lagstiftningen. Det syntes riksdagen, att jämväl berörda av
riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda, att
förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp bleve föremål
för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kunde
enligt riksdagens uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma
vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang
med den allmänna reformen av rättegång i brottmål. Sannt vore visserligen,
att en fullt tillfredsställande ordning kunde vinnas först i samband
med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband
stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets
område. Men detta gällde, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse
den 13 april 1904 erinrats, redan om de där ifrågasatta begränsade
reformer rörande häktningstid. Att det däremot läte sig göra att, i avvaktan
på eu allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet
rörande häktning och förundersökning likasom att en provisorisk lösning
av reform problemet i denna del vore av trängande behov påkallat, hade
redan för trettio år tillbaka blivit erkänt och ådadalagt, då nya lagberedningen
utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser om rättegång
i brottmål». Såsom justitieombudsmannen i sin förevarande fram —

1918 —

400

ställning erinrat, hade ock på grundval av förslaget proposition avlåtits
till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet tillstyrkts,
hade visserligen icke av riksdagen bifallits; men denna utgång syntes hava
berott på särskilda omständigheter, som icke längre ägde aktualitet.

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, med åberopande
av riksdagens i skrivelser den 13 april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda
hänseenden uttalade önskemål, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i
ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning i brottmål
kunde komma till stånd i görligaste måtto avhjälpa bristen på tidsenliga
och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i brottmål,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
dessa ämnen.

Av det anförda framgår, med vilket livligt intresse hithörande frågor
sedan snart 20 år tillbaka omfattats av justitieombudsmannen, liksom ock
av riksdagen.

För egen del har jag av åtskilliga fall, som dragits under min prövning,
funnit framgå, att gällande lagstiftning och nu radande ordning för
förundersökningen i brottmål varken äro tidsenliga eller tillfredsställande.
I rättssäkerhetens intresse synes en snar ändring vara av förhållandena
påkallad.

Grunden till berörda bristfällighet i gällande straffprocessordning torde
enligt min uppfattning vara att i törsta hand söka i den omständigheten,
att förundersökningen i dess helhet är anförtrodd åt åklagar- och polismyndigheterna.
Med allt erkännande åt dessa myndigheters vid handhavandet
av oinförmälda funktion ådagalagda praktiska duglighet, torde dock
själva systemet få anses principiellt förkastligt.

I samband med de erinringar, som under senare år ofta framförts
mot det nu rådande systemet, har från olika håll framförts önskemålet
om införande av särskilda undersökningsdomare efter utländsk förebild.
Justitieombudsmannen har, på sätt av det ovan anförda framgår, redan i
sin framställning år 1900 framfört synpunkter, som gå i denna riktning.

Sedan min uppmärksamhet blivit fäst på saken, infordrade jag till eu
början yttrande i ämnet från chefen för dåvarande detektivavdelningen
vid Stockholms polis samt från överståthållai ämbetet.

I avgivet yttrande anförde chefen för detektivavdelningen stadsfiskalen

G. Lidberg bl. a. följande.

Förhållandena vid detektivavdelningen vore icke tillfredsställande med
avseende å tillgängliga arbetskrafter för liandhavandet av förundersök —

1318 —

401

ningen i brottmål. Det rådande systemet att i och för verkställande av
berörda förundersökningar avskilja en del utav avdelningens personal
motsvarade nog icke längre tidens fordringar och vad de sedan år 1890
inträdda lagändringarna, särskilt i fråga om allmänt åtal beträffande förskingrings-
och trolöshetsbrotten, krävde. Tidigare lydde ju sagda brott,
som vore de vid förundersökningen ojämförligen mest betungande, icke under
allmänt åtal och blevo för den skull icke heller föremål för polismyndighetens
undersökningar. Dessa i allmänhet mycket vidlyftiga och invecklade
brottmål, som i övermåttan hög grad tilltagit, fordrade i allmänhet en
synnerligen ingående och tidsödande utredning av särskilt kunniga, speciellt
utbildade och erfarna personer, helst sådana med juridisk utbildning.

Polismännen ägde emellertid merendels endast folkskolebildning eller kunskaper
motsvarande realskoleexamen eller i ett fåtal fall studentexamen eller
reservoöicersexamen, men i undantagsfall juridisk examen. Det folie i andra
länder ingen människa in att begära, att kriminalpolisen, vars huvuduppgift
vore att uppspåra brottslingar, skulle på egen hand förrätta förundersökningar
i brottmål, utan vore dessa undersökningar anförtrodda åt särskilda
förhörsdomare.

Under uttalande, att det antal i brottmålsförhör verkligt utbildade
och skickliga polismän, som för berörda undersökningsändamål stode till
detektivnvdelningens förfogande, icke vore tillnärmelsevis tillräckligt, framhöll
Lidberg såsom i detta sammanhang synnerligen belysande, att i Köpenhamn
förundersökningarna i brottmål verkställdes av sju kriminalkamrar,
bestående vardera av tre personer, nämligen en assessor, ordförande,
och en sekreterare, vilka båda aflagt juridisk examen och förvärvat särskild
praktisk utbildning, samt en illitterat ledamot ( rättsvittne >, som
handhade, bl. a., godsvärderingar). Motsvarande förundersökningsarbete
förrättades i Stockholm av personalen vid tre förhörsrotlar, vardera om fyra
man, eller tillhopa tolv personer, därav två detektivkommissarier, fyra detektivöverkonstaplar
och sex detektivkonstaplar (biträdande överkonstaplar).

Inom den av Stockholms stadsfullmäktige tillsatta s. k. poliskommittén
hade emellertid väckts förslag om vidtagande av åtgärd för utökning av
detektivavdelningens personal i syfte att möjliggöra upprättande av en
specialrotel för förundersökningar i, bl. a., mera invecklade förskingringsoch
trolöshetsmål. Det vore Lidbergs uppfattning, att förhörsdomarinslitutionen,
såsom varande den i alla avseenden mest betryggande anordningen
för beslut om häktning och handhavande av förundersökning i brottmål, icke
läte sig i längden avvisas, men att, intill dess denna institution i samband
med en snart inträdande rättegångsreform bleve en verklighet, det under
förutsättning av nödig personalökning och inrättande av eu ifrågasatt högre

Cl — Justitieombudsmannens ämbelsberätLehe till 1918 ärs riksdag.

402

polisskola kunde Fortfarande anförtros detektivavdelningen att handhava
förundersökningen i brottmål.

Polismästaren i Stockholm avgav särskilt yttrande och förklarade sig
instämma i de uttalanden, som gjorts av chefen för detektivavdelningen,
och särskilt däruti, att inrättande av förhörsdomarinstitutionen icke läte
sig i längden avvisas. Polismästaren ville dock bl. a. framhålla dels att
kostnaderna för densamma icke bleve obetydliga och dels att ifrågavarande
institution icke kunde arbeta med samma snabbhet som polismyndigheten,
varför häktningstiden för tilltalad person skulle bliva avsevärt förlängd.

Uti därefter avgivet utlåtande åberopade överst åthållarämbetet såsom
eget yttrande vad polismästaren sålunda anfört.

Den av Stockholms stadsfullmäktige tillsatta poliskommittén framlade
i sitt den 4 december 1916 avgivna betänkande förslag till omorganisation
av detektivavdelningen, vilket förslag numera blivit genomfört. 1 fråga om
förundersökningen i brottmål har emellertid ingen annan ändring skett, än
att inom avdelningen, som numera benämnes kriminalavdelningen, inrättats
ytterligare en utredningsrotel, avsedd att utgöra specialrotel för utredningar
rörande bedrägeri- och konkursförbrytelser, trolöshet mot huvudman o. d.
Jämväl å denna rotel omhänderhaves arbetet emellertid av polispersonal
(en kommissarie och två överkonstaplar). Härvidlag torde dock böra anmärkas,
att chefskapet för kriminalavdelningen numera omhänderhaves
av person med juridisk utbildning, nämligen innehavaren av den nyinrättade
tredje polisintendentsbefattningen. Prövning av kriminalavdelningens
häktningsåtgärder och remitterandet till domstol av de vid avdelningen
utredda brottmål ankomma fortfarande på poliskammaren. Till
följd av den poliskammaren åvilande arbetsbörda i övrigt föregås berörda
prövning i allmänhet dock icke av någon poliskaminarens egen undersökning.
______

I det avseende, varom nu är fråga, torde vårt land intaga en särställning
bland länder med utvecklad rättsordning. Ingenstädes lärer numera
såsom hos oss den för ett brottmåls slutliga och riktiga avgörande så
betydelsefulla förundersökningen, och detta även i de största och rättsligen
mest invecklade mål, vara lagd ensamt i polismyndigheternas händer
och utföras av icke rättsbildade personer.

Redan nya lagberedningen har i sitt år 1884 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, under framhållande av att den nyare
lagstiftningen i främmande länder ägnat den största omsorg om allt, som
kunde bidraga till att göra förundersökningen verksam och tillförlitlig,
anmärkt, att en av de mest framstående anordningarna därutinnan vore

- 1918 —

403

den, varigenom man i domaremaktens hand förlagt en del av den undersökning,
som förberedde åtal för grövre brott.

Ehuru det, enligt beredningens uppfattning, ej kunde förnekas, att vikten
av denna undersökning talade för en dylik anordning, fann beredningen
dock, att därigenom domarens verksamhet skulle i ej ringa mån komma
att förryckas i allt för inkvisitorisk riktning på samma gång som efterspaningens
skyndsamhet och kraft möjligen komme att förminskas genom
begränsningen i åklagarmaktens kompetens. För dylik anordning lämpade
sig ej heller den hos oss befintliga doinstolsorganisationen med mindre
att allt för omfattande förändringar däri skulle ifrågasättas.

På de av lagberedningen sålunda anförda skäl upptogs icke förslag
om inrättande av förhörsdomare uti det av beredningen utarbetade lagförslag,
som låg till grund för ovannämnda till 1X8G års riksdag avlåtna
kungl. proposition.

Bristerna i den nu rådande anordningen synas mig uppenbara. På
sätt av justitieombudsmannen redan år 1900 blivit utvecklat, måste själva
systemet att låta åklagar- och polismyndigheterna handhava förundersökningen
ocli besluta om häktning anses principiellt förkastligt. Systemet
innebär icke tillräcklig garanti för tryggandet av den personliga friheten
och medborgares rättigheter. Förundersökningen är nu helt och hållet
Undandragen offentlighetens ljus och vidare den trygghet och säkerhet,
som ligger däri, att vittnen höras på ed. Därtill kommer, att med hänsyn
till de i polisförfattningarna förekommande tänjbara bestämmelserna
i ämnet den häktades remitterande till domstol kan dröja avsevärd tid
efter hans anhållande. I allmänhet torde väl för polisundersökningen i
Stockholm i varje mål ej åtgå mer än några dagar eller någon vecka
efter häktandet, men undantagsfall kunna dock förekomma. Av statistiken
för ett år inhämtas sålunda, att polisundersökningen (här i Stockholm)
räckt 54 dagar angående två, 70 dagar angående en och 74 dagar angående
två häktade. Av justitieombudsmannen har ock i de föregående
framställningarna framhållits, att den häktade under den tid, förundersökningen
pågår, är betagen all möjlighet att, därest han skulle hava
blivit utan tillräckliga skäl häktad, göra sin klagan genom besvärs anförande
hörd hos någon myndighet. Väl kan den häktade inkomma med
klagomål hos justitieombudsmannen, men han kan ej under förundersökningen
få prövningen av häktningsåtgärdens laglighet hänskjuten till domstol
eller någon domare. Att de av polismyndigheterna verkställda häktningsåtgärderna
i ej ringa utsträckning korrigeras av domstolarna, är ett

— 1918 —

404

känt förhållande. Av en tidigare å justitieombudsmansexpeditionen verkställd,
uti en föregående framställning i ämnet åberopad statistisk undersökning,
avseende tre olika år; bekräftas detta förhållande. Enligt denna
undersökning, som blott avsåg landsbygden, framgick, att häradsrätterna
vid första rannsakningen med resp. häktade försatt å fri fot, första året
undersökningen avsåg 266, andra året 246 och tredje året 307 häktade
personer. Detta är siffror, som tala ett rätt så tydligt språk, ehuruväl
en omedelbart vidtagen häktningsåtgärd mången gång, innan närmare
utredning om ett begånget blott föreligger kan vara fullt befogad, varemot
efter utredningens slutförande och prövning av åvägabragt bevisning,
tillräckliga skäl för ett kvarhållande i häkte kunna befinnas icke vara
för handen.

Beträffande protokollföringen vid polisförhören torde nog med fog
kunna sägas, att densamma stundom lämnar rum för anmärkningar. Då
det i regel (ej i Stockholm numera) är den häktades egen motpart, landsfiskalen
eller stadsfiskalen, som avfattar protokollet, är det förklarligt, att
avfattningen kan i viss mån, låt vara oavsiktligt, bliva färglagd och anpassad
efter förhörsledarens subjektiva uppfattning till nackdel för den
häktade. Genom blotta avfattningen i förhörsprotokollet av den häktades
egna utsagor eller av eljest hörda personers berättelser kan en*viss bevisning
tillkomma emot den häktade, och verkningarna därav torde stundom
vara svåra att undanröja vid den följande rannsakningen inför domstolen,
även om missuppfattning vid förhöret gjort sig gällande och föranlett den
för den häktade menliga avfattningen. Det är därför av största vikt, att
det är en opartisk domare, på vilken det ankommer att från början handhava
undersökningen i brottmål. Man har då större garanti för en fullt
objektiv avfattning av förhörsprotokollen.

Beträffande den i ärendet framkomna invändningen, att förhörsdomare
icke kunde antagas komma att arbeta med samma snabbhet som polismyndigheterna
och att därför häktningstiden för tilltalad person skulle
bliva avsevärt förlängd, synas mig de sålunda uttalade farhågorna vara
överdrivna. Det är givet, att förhörsdomarinstitutionen bör från första
början ordnas så, att densamma fungerar med snabbhet. Något hinder
därför kan jag ej finna behöva föreligga, blott tillräckliga arbetskrafter
ställas till disposition.

Såsom jag i min till 1916 års riksdag avlämnade ämbetsberättelse (sid.
181) omnämnt, har med anledning av riksdagens ovanberörda skrivelse den
11 augusti 1914 chefen för justitiedepartemenet, efter därtill erhållet nådigt
bemyndigande, tillkallat sakkunniga personer för att inom departementet
biträda med utredning av frågan om eu ny lagstiftning rörande förunder —

1918 —

405

sökning och häktning i brottmål ävensom vid uppgörande av de lagförslag,
vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Enligt vad jag inhämtat har arbetet med ifrågavarande lagstiftning
därefter upptagits inom departementet under samarbete med de personer,
åt vilka den förberedande utredningen av reformer av processordningen
är överlämnad, men har detta arbete ännu icke avslutats.

Då jag, på sätt av det ovan anförda framgår, kommit till den uppfattningen,
att den hittillsvarande anordningen, att polismyndighet oinhänderhaver
hela förundersökningen i brottmål och jämväl utövar häktningsrätt,
principiellt sett är förkastlig och, som det visat sig. på grund av
brister i själva systemet heller icke alltid fungerar på ett tillfredsställande
sätt; då i våra grannländer, Norge, Danmark och Tyskland, ävensom i
England, Frankrike och Österrike och så gott som alla civiliserade länder
sådan förundersökning tillkommer icke polismyndighet, utan särskilda domare,
förhörsdomare eller undersökningsdomare; då anordningen med förhörsdomare
vid jämförelse med det nu hos oss tillämpade systemet måste anses
innebära ökad garanti emot felaktigheter och missgrepp under förundersökningen
och därigenom ock ökat skydd för den personliga friheten och
medborgares rättigheter; då hinder icke torde möta att även i vårt land
införa förhörsdomarinstitutionen genom att till en början inrätta förhörsdomarbefattningar
i Stockholm och andra av rikets större städer; och
då slutligen frågan om förundersökning och häktning för närvarande är
under utredning i justitiedepartementet, har jag med stöd av den befogenhet,
som 17 § i den för mig gällande instruktion förlänar mig, härmed i underdånighet
velat för Eders Kungl. Maj:t framhålla behovet av en reform i
angivna hänseende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.»

— 1818 —

406

IV. Redogörelse för utgången av vissa hos Konungen
eller riksdagen gjorda framställningar, som
under år 1917 avgjorts.

Under denna avdelning fötekomnier i 1917 årS ämbetsberättelse (sid.
386) redogörelse för en äv justitieombudsmannen Hasselrdt dbn 4 januari
1909 till Könungérl ävlåten Skrivelse med försteg ölu révisiod av allmänna
strafflagen. I denna redogörelse ordföt-mäles, att juStitifeombudsihannéii
Hasselrdt i berörda skrivelse framhållit en del synpunkter, som vid en
blivande revision av lagen enligt håns mening bordé tagas i beaktande,
bl. ä. »att i fråga om dödsstraff den allmänna rättsåskådnihgen i värt
land SynéS kräva, att detsamma icke ådömdes i andra fåll, än då synnerligen
försvårande omständigheter äro för handen». Genom ett korrekturfel
har i sistnämnda mening framför orden »icke ådömdeS» bortfallit ordet
»åtminstone», vilket i Väsentlig män ändrar den säkliga innebörden äv
utlåtandet, varför härmed till rättelse meddelas.

1. Ändring av kungl. kungörelsen den 29 januari 1861 ang.
indrivning av böter och viten.

Genom en den 24 december 1903 till Konungen avlåten skrivelse,
återgiven i äinbetsberättelsen till 1904 års riksdag (sid. 103 o. f.), hemställde
justitieombudsmanen C. Leijonmarck, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande, huruvida ändring i kungörelsen den 29 januari 1861
angående indrivning och redovisning av böter och viten kunde vidtagas, i
syfte att de bötes- och vitesbeslut, varå berörda kungörelse ägde tillämplighet,
särskilt sådana av hovrätt meddelade beslut, måtte med större
skyndsamhet befordras till verkställighet.

Kungl. Maj it har genom Kungl. förordningen den 14 december 1917 ang.
indrivning och redovisning av böter (svensk förf.-saml. 1917 n:r 915) meddelat
nya bestämmelser i ämnet; och hava i dessa de av justitieombudsmannen
uttalade önskemålen blivit beaktade. Beträffande verkställighet av hovrätts
bötesbeslut gäller sålunda enligt § 4 mom. 4 i förordningen, att då beslut

— 1918 —

407

meddelats, enligt vilket antingen böter skola gäldas, utan att jämte
böterna förekommer frihetsstraff, eller ock underordnad domstols eller
myndighets bötesbeslut blivit upphävt, avskrift av beslutet i erforderliga
delar skall genast efter dess meddelande i två exemplar avlämnas till
Kopungens befallningshavande i det län, där den domstol eller den myndighet,
som först i målet dömt. har sitt säte.

2. Utmätningsmans rätt till ersättning för kungörelsekostnad
i visst fall.

Såsom 1913 års ämbetsberättelse (sid. 192 o. f.) utvisar, framhöll
justitieombudsmannen Hasselrot i skrivelse till Konungen den 7 juni 1912
— med förmälan, att 1912 års riksdag för sin del beslutat sådan ändring
i 88 § utsökningslagen, att kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning
skulle av utmätningsmannen införas i ortstidning, om gäldenär eller borgenär
det äskade eller eljest sådant funnes lämpligt—att, därest Ivungl. Maj:t
skulle godkänna den av*riksdagen sålunda antagna bestämmelsen, vilken i
så fall komme att äga tillämpning även i fråga om försäljning av lös
egendom, som utmätts till gäldande av utskylder eller avgifter, varom förmäldes
uti kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kominunalutskylder, allmänna
avgifter in. m.*), detta syntes böra föranleda sådan jämkning i 12 § i
samma förordning, att utmätningsman bleve berättigad till ersättning för
kostnaden för auktionskungörelses införande i ortstidning.

Den 14 december 1917 har Kungl. Maj:t, med upphävande av ovannämnda
förordning av den 12 juli 1878, utfärdat ny förordning i ämnet,
restindrivningsförordningen (svensk förf.-saml. 1917 n:r 916), och har
därvid justitieombudsmannens ovanberörda framställning beaktats, i det
att i § 11 stadgats att, därest i de fall, då utmätning av lös egendom
ägt rum för uttagande av medel, som i förordningen avsågos, utmätningsmannen
på grund av stadgandet i 90 § utsökningslagen fått vidkännas
kostnad för införande i ortstidning av kungörelse om den utmätta
egendomens försäljning, utmätningsmannen äger njuta ersättning för sagda
kostnad, på sätt i enskilda utsökningsmål gäller.

*) Dylik bestämmelse har sedermera influtit i utsökningslagen (numera 90 §).

— 1918 —

408

3. Ändring i uppbördsreglementet.

På sätt 1913 års ämbetsberättelse (sid. 167 o. f.) utvisar, avlät justitieombudsmannen
Hasselrot den 6 februari 1912 till Konungen framställning
rörande behovet av ändrade bestämmelser i fråga om skattskyldigas underrättande
om tid och ort för debetsedlars avhämtande.

Uti 6 § av uppbördsreglementet den 19 maj 1911 stadgades i berörda
avseende, att de skattskyldiga medelst därom av vederbörande häradsskrivare
eller magistrat utfärdad kungörelse skulle underrättas om tiden när och
stället varest inom socknen eller staden debetsedlarne finge av dem avhämtas
och om den person, genom vilken de utlämnades. Uti ovannämnda
framställning förordade justitieombudsmannen lagbestämmelser om skyldighet
för vederbörande myndighet att jämväl genom kungörelse i tidning
inom orten lämna underrättelse om tiden när och stället varest inom socknen
eller staden debetsedlarna finge av de skattskyldiga avhämtas, om den
eller de personer, genom vilka debetsedlarna skulle utlämnas, samt om
tiden och platsen för uppbörden.

Kung!. Maj:t har den 14 december 1917 med upphävande av ovanberörda
uppbördsreglemente, utfärdat nytt uppbördsreglemente (svensk
förf.-saml. 1917 n:r 838) att gälla från och med den 1 januari 1918.

Enligt detta har för de skattskyldiga beretts avsevärd lättnad i fråga
om skatteinbetalningen, i det att kronoutskylderna å landet kunna inbetalas
till postverket medelst skattepostanvisning, som jämte debetsedeln, enligt
§ 5 mom. 1 i reglementet, skall av vederbörande häradsskrivare sist tio
dagar före uppbördstermins början med allmänna posten kostnadsfritt sändas
till de skattskyldiga under adress, som i mantalslängden antecknats
eller blivit hos häradsskrivaren anmäld. Enligt samma § och mom. skall
Konungens befallningshavande årligen i god tid före uppbördstermins början
låta i den eller de ortstidningar, som Konungens befallningshavande
äger bestämma, införa kungörelse om debetsedlarnas utsändande, och skall
kungörelsen tillika bl. a. innehålla underrättelse om vad den skattskyldige
har att iakttaga, för den händelse att debetsedel icke före uppbördsterminens
början kommit honom tillhanda.

De av justitieombudsmannen uti ifrågavarande framställning uttalade
önskemål hava sålunda vunnit beaktande.

— 1918 —

409

4. Ändring av lagarna den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning m. m.

Den 4 januari 1909 avlät justitieombudsmannen Hasselrot till Konungen
en skrivelse (1910 års ämbetsberättelse, sid. 165 o. f.), innefattande
bl. a. framställning i syfte, att den nu i vissa fall stadgade straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende måtte borttagas och ersättas med stadgande
därom, att med straffarbete skulle i vissa fall förenas förlust av
vissa i strafflagen särskilt angivna rättigheter. I närmaste anslutning härtill
anhöll sedermera riksdagen i skrivelse till Konungen den 9 mars 1909,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under vilka förutsättningar straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende kunde ur lagstiftningen borttagas samt
för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill en dylik
utredning kunde föranleda.

Uti en^ den 5 juli 1912 till Konungen avlåten skrivelse (1913 års
ämbetsberättelse sid. 194 o. f.) gjorde justitieombudsmannen Hasselrot, förnyad
framställning i berörda ämne, varjämte justitieombudsmannen framhöll
behovet av ändring i vissa hänseenden av lagarna den 22 juni 1906
ang. villkorlig straffdom och ang. villkorlig frigivning.

I samband med anmälan i statsrådet av justitieombudsmannens sist
omförmälda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 20 juni 1913 åt överdirektören
och chefen för fångvårdsstyrelsen V. Almqvist, revisionssekreteraren
A. Bagge och advokaten friherre G. Stjernstedt att såsom sakkunniga
biträda i justitiedepartementet med verkställande av utredning
och avgivande av förslag i fråga om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende, revision av bestämmelserna
om verkställighet av straffarbete och fängelsestraff samt utsträckt tillämpning
av villkorlig straffdom och villkorlig frigivning ävensom nya eller
ändrade bestämmelser i övrigt beträffande dessa'' rättsinstitut.

De sålunda tillkallade sakkunniga hava avgivit betänkanden, den 29
december 1914 med förslag till lag angående verkställighet av straffarbete
och fängelsestraff*), den 30 september 1915 med utredning och förslag om
borttagande ur lagstiftningen av förlust av medborgerligt förtroende samt

*) I detta ämne har, efter det till 1916 års riksdag avlåten kungl. proposition av
riksdagen bifallits, författning utfärdats don 24 mars 1916. (Se 1916 års lagutskotts utlåtande
n:r 13; sv. förf.-saml. år 1916 n:r 90.,

52 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

410

den 25 juli 1917 med förslag till lag ang. villkorlig straffdom och lag
om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående
villkorlig frigivning m. m.

ÖO O ~

ver de av de sakkunniga med betänkandet den 30 september 1915
avlämnade lagförslag inhämtade Kungl. Maj:t lagrådets utlåtande, varefter
förslagen undergingo omarbetning. För genomförande av den i betänkandet
föreslagna reformen erfordrades emellertid ändring i lagar av grundlags
natur, i vilket avseende upprättats förslag till ändrad lydelse av §§
16 och 26 riksdagsordningen samt § 1 4:o och § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.
Utav nu omförmälda lagförslag blevo endast de, vilka avsågo de
för reformens genomförande nödiga grundlagsändringarna, genom kungl.
proposition (n:r 170) förelagda 1917 års riksdag, under det att Kungl.
Maj:ts beslut med vidare åtgärder i fråga om de övriga förslagen fingo anstå
i avbidan på riksdagens beslut rörande de ifrågasatta grundlagsändringarna.

Sedan förslagen rörande grundlagsändringarna blivit av 1917 års riksdag
bifallna, äro emellertid numera de ovannämnda sakkunnigas betänkanden
av den 30 september 1915 och den 25 juli 1917 föremål för fortsatt
behandling inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har Kungl. Maj:t genom
beslut den 10 januari 1918 funnit justitieombudsmannens skrivelse den 5
juli 1912 icke föranleda vidare åtgärd.

5. Angående förslag rörande kreditregister.

Genom en den 28 januari 1913 till Konungen avlåten skrivelse, återgiven
i 1914 års första ämbetsberättelse (sid. 114—115), fäste justitieombudsmannen
Hasselrot Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att det
förslag rörande kreditregister, som utarbetats av särskilda, utav chefen för
justitiedepartementet på grund av nådigt bemyndigande den 17 maj 1912
tillkallade sakkunniga, borde i anledning av lagen den 1 juni 1912 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar,
i visst angivet avseende fullständigas.

Som omförmälda förslag rörande kreditregister, sedan lagrådets yttrande
inhämtats, icke lett till någon åtgärd, har Kungl. Mttjd genom
beslut den 16 mars 1917 funnit justitieombudsmannens berörda framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

— 1918 —

6. Förtydligande av 163 § i lagen om försäkringsrörelse

den 24 juli 1903.

411

I en den 22 februari 1913 till Konungen avlåten skrivelse (1914 års
första ämbetsberättelse, sid. 124 o. f.) fäste justitieombudsmannen Hasselrot
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å den oklarhet i lagen om försäkringsrörelse
den 24 juli 1903, som förefanns i 163 § av nämnda lag och som
i praxis vållat olägenheter, i det att den i berörda lagrum meddelade
föreskrift, att ifrågavarande lag ej skulle äga tillämpning å ömsesidigt försäkringsbolag
för försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde
vore mindre än ett härad, å olika orter varit föremål för olikartad
tolkning.

Kungl. Mnj:t har, med riksdagen, den 25 maj 1917, med upphävande
av ovannämnda lag, utfärdat ny lag om försäkringsrörelse (svensk formsand.
n:r 257). I den nya lagen har den av justitieombudsmannen anmärkta
oklarheten, som vidlådde 1903 års lag, blivit undanröjd. Uti § 265
stadgas nämligen, att vad i lagen föreskrivits ej skall äga tillämpning å,
bl. a., ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden,
vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det
omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar; varvid med härad
förstås jämväl de före utfärdandet av förordningen den 17 maj 1872 varande
tingslag i de orter, där benämningen härad ej förekommer.

7. Val av nämndeman för de under landsrätt lydande städer.

1 skrivelse den 31 december 1915 (1916 års ämbetsberättelse, sid. 252

o. f.) fäste jag Kungl. Muj:ts uppmärksamhet på det förhållandet, att bestämmelser
saknades angående ordningen för val av nämndeman i stad,
som lyder under landsrätt.

Med anledning av denna min framställning framlade Kungl. Maj:t
genom proposition till 1917 års riksdag förslag till ändrad lydelse av 1
kap. 1 § rättegångsbalken.

Sedan denna proposition av riksdagen bifallits, har Kungl. AIaj:t genom
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 § rättegångsbalken den 7 maj 1917
(svensk förf.-saml. 1917 n:r 202) meddelat bestämmelser i ämnet. I nämnda
§ har inryckts bestämmelse därom, att i stad, som lyder under landsrätt,
val av nämndemän skall förrättas å allmän rådstuga.

— 1918 —

412

8. Edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Sedan jag till behandling'' upptagit frågan om edgångstemat i s. k.
barnuppfostringsmål samt i ämnet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen
(1917 års ämbetsberättelse, sid. 295 o. f.), avlät jag den 31 oktober
1916 (samma ämbetsberättelse, sid. 304) skrivelse till Konungen med hemställan,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande att uppdraga åt
medicinalstyrelsen att låta dels uppgöra statistik över fosters utvecklingsgrader
i och för utredning för bestämmande av konceptionstiden beträffande
moget foster, dels ock verkställa utredning rörande behovet av nya
föreskrifter angående verkställande av anteckningar vid förlossning.

Sedan lagberedningen efter nådig remiss den 14 december 1916 i ärendet
avgivit utlåtande, för vars innehåll redogörelse lämnas i ovannämnda ämbetsberättelse
(sid. 306 —307), har Kungl. Maj t genom beslut den 22 december
1916, med bifall till min i ämnet gjorda framställning, remitterat ärendet
till medicinalstyrelsen med uppdrag att låta verkställa dels en utredning
vid svenska barnbördshus angående de nyfödda barnens vikt och
längd vid olika längd av havandeskapet ’ med särskild hänsyn till frågan
om den betydelse, förekommande växlingar i utvecklingsgraden kunna äga
för fastställande av viss konceptionstid i s. k. barnuppfostringsmål, dels
ock utredning rörande behovet av nya föreskrifter angående verkställande
av anteckningar vid förlossning.

Den sålunda anbefallda utredningen har av medicinalstyrelsen uppdragits
åt professor Hjalmar Forssner, och pågår denna utredning ännu
(bilaga V n:r 30).

9. Bestämmelser rörande minderåriga kvinnliga brottslingar.

På sätt 1917 års ämbetsberättelse (sid. 307 o. f.) utvisar, avlät jag
den 18 december 1916 till Konungen en skrivelse med hemställan,
att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande att meddela bestämmelser
dftrom, att kvinnlig minderårig, som jämlikt 2 § i lagen den 27 juni
1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
skulle genom Konungens befallningshavandes försorg överlämnas
till allmän uppfostringsanstalt, skulle (när skälig anledning därtill
förelåge) före överlämnandet till anstalten på Konungens befallnings —

1918 —

413

havandes föranstaltande undergå läkarundersökning för utrönande, huruvida
hon vore behäftad med könssjukdom eller annan smittsam åkomma;
att, därest detta visade sig vara förhållandet, Konungens befallnings -havande skulle därom underrätta styrelsen för diakonissanstalten i Stockholm
samt, för den händelse nödig behandling och vård ej kunde beredas
den sjuka å särskild sjukavdelning inom diakonissanstaltens skyddshem,
låta transportera den minderåriga till det sjukhus, som av styrelsen
anvisades; att transporten av dylik minderårig från sjukhuset, sedan hon
blivit därifrån utskriven, till skyddshemmet skulle ombesörjas av diakonissanstalten;
samt att kvinnlig minderårig, som skulle genom Konungens
befallningshavandes försorg överlämnas direkt till diakonissanstaltens
skyddshem, skulle föras dit under kvinnlig vårdares tillsyn.

Med anledning av denna min framställning har Kungl. Majd, efter
vederbörandes hörande, den 13 augusti 1917 meddelat beslut i ämnet
och därvid utfärdat två kungörelser, den ena innefattande tillägg till kungörelsen
den 12 september 1910 angående transport av minderårig, som
skall i allmän uppfostringsanstalt insättas (svensk förf.-saml. 1917 n:r 573),
och den andra med vissa bestämmelser rörande verkställighet av domstols
förordnande om tvångsuppfostran i fråga om minderårig förbrytare av
kvinnkön (svensk förf.-saml. 1917 n:r 574).

I dessa författningar äro de av mig framställda önskemålen i allo
beaktade.

10. Förstärkning av kammarrättens arbetskrafter.

Med anledning av klagomål, som hos mig anförts över långsamheten
i kammarrättens handläggning av beskattningsmål, avlät jag den 2 januari
1917 till Konungen en skrivelse (1917 års ämbetsberättelse, sid. 363 o. f.),
med hemställan att, för berörda missförhållandes undanröjande, nödig förstärkning
av kammarrättens arbetskrafter måtte ske genom ökning av
antalet ordinarie ledamöter i ämbetsverket.

I proposition till 1917 års riksdag (n:r 246) äskade Kungl. Maj:t därefter
anslag till förstärkning i kammarrättens arbetskrafter, avseende bl. a.,
att å kammarrättens ordinarie stat måtte från och med år 1918 uppföras
ytterligare två kammarrättsråd.

Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning blev av riksdagen bifallen
''riksdagens skrivelse n:r 7 punkt 14).

414

11. Ändringar av lagen angående lösdrivares behandling m. m.

Deri 5 oktober 1909 (1910 års ämbetsberättelse, sid. 236, o. f.) avlät
justitieombudsmannen Hasselrot till Konungen en skrivelse, däri han
fäste Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av skyndsammare
behandling av lösdrivare, som äro eller antagas vara utlänningar.

Uti en den 18 februari 1910 till Konungen avlåten skrivelse (1911
års ämbetsberättelse, sid. 195 o. f.) anförde justitieombudsmannen Hasselrot,
att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke den i 12 §
av lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 stadgade anmälningsskyldighet
borde ur lagen utgå. Bland andra frågor, som i samband
med pågående revision av nämnda lag enligt justitieombudsmannens
uppfattning borde komma under omprövning, vore den om rättsproceduren
i lösdrivarmål.

Sedan justitieombudsmannens omförmälda båda skrivelser — av vilka
den förstnämnda innefattade ett ämne, som gjorts till föremål för
behandling i lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas — blivit överlämnade till fattigvårdslagstiftningskommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det
kommittén lämnade uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
angående lösdrivares behandling, har Kungl. Maj t genom beslut den
30 november 1917 funnit nämnda skrivelser ej föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

12. Delning av Villands och Östra Göinge domsaga.

Den 27 april 1916 avlät jag, såsom 1917 års ämbetsberättelse utvisar
(sid. 253 o. f.), skrivelse till Konungen med hemställan, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida Villands och östra Göinge domsaga
kunde delas i två domsagor eller ock, därest så befunnes icke höra
ske, domsagans dåvarande två tingslag kunde varda förenade till ett tingslag
med tingsställe i Kristianstad.

över denna min framställning lät Kungl. Maj:t höra vederbörande
tingslagsbor och häradsrätter, t. f. domhavanden -i domsagan, Konungens
befallningshavande i Kristianstads län samt hovrätten över Skåne och
Blekinge, vilka samtliga omfattade den meningen, att ifrågavarande domsaga
borde delas.

— 1918 —

415

I följd härav avlät Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1917 års
riksdag (andra huvudtiteln, punkt 13 i statsverkspropositionen), och föreslog
därvid riksdagen, att dels för möjliggörande av delning av ifrågavarande
domsaga sålunda, att Villands härad komme att bilda en domsaga, benämnd
Yillands domsaga, och Östra Göinge härad en domsaga, kallad östra Göinge
domsaga, öka anslaget till hovrätten över Skåne och Blekinge med därunder
lydande justitiestat med 4,500 kronor dels ock fastställa avlöningsförmånerna
för häradshövdingarna i de ifrågasatta båda domsagorna.

Statsutskottet, till vilket ovannämnda proposition överlämnats, förklarade
sig uti avgivet utlåtande (n:r 2) hava funnit den i ärendet förebragta
utredningen tydligen giva vid handen, att det domhavanden i Villands
och östra Göinge domsaga åliggande arbetet vore av den omfattning, att
det icke lämpligen kunde skötas av en domare, och ansåge sig utskottet
höra tillstyrka den av Kungl. Maj:t för arbetsbördans lättande föreslagna
delningen av domsagan.

I enlighet med utskottets hemställan bifölls propositionen av riksdagen,
som i underdånig skrivelse den 15 juni 1917 anmälde sitt i ämnet
fattade beslut.

Genom beslut den 25 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att Villands
och östra Göinge domsaga skulle från och med den 1 januari 1918 vara
delad i två domsagor på ovan angivna sätt med tingsställen, Villands
domsaga vid Fjälkinge järnvägsstation och östra Göinge domsaga vid
Broby järnvägsstation.

13. Reglering av tingslagen i Västerbottens västra domsaga.

1 1913 års ämbetsberättelse (sid. 220 o. f.) återgives en den 6 december
1912 av justitieombudsmannen Berger till Konungen avlåten skrivelse,
innefattande hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av en
delning utav Västerbottens västra domsaga, som omfattar Lycksele lappmarks
tingslag och Åsele lappmarks tingslag, på det sätt, att vartdera
av de nuvarande tingslagen komme att bilda en domsaga, att den av
Lycksele lappmarks tingslag bildade domsagan delades i tre tingslag ett
bestående av Lycksele och örträsks socknar, ett av Stensele och Tärna
socknar och ett av Sorsele socken, samt att den av Åsele lappmarks
tingslag bildade domsagan delades i två tingslag, det ena bestående

— 1918 -

410

av Åsele och Fredrika socknar och det andra av Vilhelmina och Dorotea
socknar. Tillika hemställde justitieombudsmannen att, därest någon delning
av domsagan skulle befinnas för det dåvarande ej böra äga rum,
Kungl. Maj:t måtte upphäva vad i kungl. brev den 29 juni 1883 angående
delning av Västerbottens södra domsaga blivit bestämt därom, att med
tillämpning av kungl. förordningen den IT maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting skulle uti den genom
samma brev nybildade Västerbottens västra domsaga tillsvidare anstå.

Uti ett i anledning av justitieombudsmannens berörda framställningavgivet
yttrande hemställde Konungens befallningshavande i Västerbottens
län, under framhållande av betydelsen av att Västerbottens västra domsaga
snarast delades i två domsagor, att vartdera av de nuvarande båda tingslagen
måtte bilda egen domsaga med indelning av de blivande domsagorna
i enlighet med justitieombudsmannens hemställan. För den händelse
åter en delning prövades ej för det dåvarande böra ifrågakomma, ansåg
Konungens befallningshavande sig icke kunna biträda förslaget om införande
av allmänna tingssammanträden enligt förordningen den 17 maj
1872 utan hemställde för sådan händelse, att ingen annan ändring gjordes
i den nuvarande organisationen, än att föreskrift meddelades om hållande
av tre ting årligen i vartdera av domsagans tingslag.

Svea hovrätt ansåg i avgivet utlåtande att, i avvaktan på avgörande
i frågan huruvida och i vilken utsträckning den så kallade inlandsbanan
komme att fortsättas, omregleringen av domsagan för det dåvarande borde
inskränkas till den del av domsagan, för vilken nämnda järnvägs sträckning
redan vore bestämd, samt att förty tills vidare borde anstå med
uppdelningen av Lycksele tingslag och vid sådant förhållande jämväl med
den ifrågasatta delningen av domsagan, men hemställde hovrätten, att

Kungl. Maj:t måtte besluta, dels att Åsele l0appmarks tingslag skulle
uppdelas i två tingslag, det ena bestående av Asele och Fredrika socknar
med tingsställe i Asele kyrkby samt det andra bestående av \ ilhelmina och
Dorotea socknar med tingsställe i Vilhelmina kyrkby, dels ock att i vart och
ett av domsagans tre tingslag skulle årligen hållas tre allmänna ting.

Genom beslut den 9 september 1915 fann Kungl. Maj:t, som ansåg,

att någon åtgärd för delning av domsagan icke borde för det då varande

vidtagas, gott förordna, att i vartdera av de båda tingslag, av
vilka domsagan bestode, skulle från och med år 1916 tillsvidare årligen
hållas tre lagtima ting.

Sedan Kungl. Maj:t i sammanhang med detta beslut anbefallt Konungens
befallningshavande att över hovrättens förslag om domsagans indel -

— 1018 —

417

ning i tre tingslag inhämta yttranden från vederbörande tingslagsbor, häradsrätter
och domhavanden, har Konungens befallningshavande avgivit
nytt utlåtande, däri Konungens befallningshavande förnyat sin förut gjorda
hemställan, att åtgärder måtte vidtagas för att vartdera av nuvarande
Lycksele tingslag och Åsele tingslag måtte bilda egen domsaga med den
indelning av domsagorna, som justitieombudsmannen föreslagit, samt hemställt.
att omförmälda reglering måtte träda i kraft samtidigt med att
inlandsbanan färdigbyggts till Sorsele.

Uti därefter avgivet utlåtande erinrade Svea hovrätt, att, då inlandsbanan
icke beräknades kunna öppnas för trafik förrän år 1922, syntes
utan olägenhet kunna anstå med beslut om domsagans delning ännu någon
tid, under vilken frågan om den lämpligaste tingslagsindelningen
kunde bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande; och hemställde
hovrätten att, därest med beslut om domsagans delning funnes
fortfarande böra anstå, Åsele lappmarks tingslag måtte uppdelas i två
tingslag i enlighet med hovrättens ovanberörda förslag samt att i vartdera
av dessa tingslag måtte årligen hållas tre ting.

I underdånig skrivelse den 7 december 1916 (1917 års ämbetsberättelse,
sid. 270 o. f.) förklarade jag mig helt ansluta mig till hovrättens
sistberörda hemställan.

Kungl. Maj A har den 2 mars 1917 meddelat beslut i ärendet och därvid
förklarat sig anse åtgärd för delning av ifrågavarande domsaga ej
heller för närvarande böra vidtagas, men förordnat, dels att domsagan
skall indelas i tre tingslag sålunda, att Lycksele lappmarks tingslag bibehålies
såsom särskilt tingslag under benämningen Lycksele tingslag
med tingsställe i Lycksele kyrkby ävensom Åsele lappmarks tingslag uppdelas
i två tingslag, nämligen Asele tingslag, bestående av Åsele och
Fredrika socknar, med tingsställe i Åsele kyrkby samt Vilhelmina tingslag,
omfattande Vilhelmina och Dorotea socknar, med tingsställe i Vilhelmina
kyrkby, dels ock att i vart och ett av de tre tingslagen skola årligen
hållas ti’e lagtima ting å de tider, som bestämmas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken.

Tillika anbefallde Kungl. Maj:t Dess nämnda befallningshavande att,
sedan nödiga förberedande åtgärder blivit vidtagna, till Kungl. Maj:t-inkomma
med yttrande om tiden, då den sålunda beslutade regleringen
kunde träda i tillämpning.

53 — Juelitieombudsmannens ämbctsberåtlehe till 1918 års riksdag.

418

14. Förening av tingslag i Aspelands och Handbörds domsaga.

Den 8 december 1916 avlät jag, såsom 1917 års ämbetsberättelse utvisar
(sid. 275 o. f.), skrivelse till Konungen med hemställan, att Kungl.
Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida Aspelands och Handbörds domsagas
två tingslag lämpligen kunde förenas till ett tingslag med tingsställe
i Högsby.

Efter vederbörandes hörande har Kungl. Maj.t den 13 juli 1917 meddelat
beslut i ärendet och därvid, med bifall till min framställning, förordnat,
att Aspelands och Handbörds härad skola från och med den 1
januari 1918 förenas till ett tingslag under benämningen A spelands och
Handbörds tingslag med tingsställe i Högsby.

PA Kungl. Maj:t har därvid tillika anbefallt Dess befallningshavande i
Kalmar län att, efter vederbörandes hörande, inkomma med yttrande,
huruvida och i vad mån nämndemännens antal inom domsagan lämpligen
kunde nedbringas, efter det den nya regleringen genomförts.

15. Förening av tingslag i Vifolka, Valkebo och Gullbergs

domsaga.

I skrivelse till Konungen den 13 december 1909 hemställde häradshövdingen
i Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga G. H. Bergh om
sådan förändring i domsagans tingslagsindelning, att Vifolka härad måtte
för framtiden såsom dittills utgöra ett tingslag med tingsställe i Sya
samt Valkebo och Gullbergs härad förenas till ett tingslag med tingsställe
i Linköping.

Sedan därefter enskilda personer inom domsagan i underdånig skrivelse
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
icke domsagan kunde vid den nuvarande domhavandens avgång från sitt
ämbete delas på sådant sätt, att Vifolka härad förenades med Lysings
och Göstrings domsaga samt Valkebo och Gullbergs härad med Åkerbo,
Bankekinds och Hanekinds domsaga, inkommit, avlät jag den 2 januari
1917 till Konungen skrivelse i ämnet (1917 års ämbetsberättelse, sid. 284

o. f.), däri jag på anförda skäl tillstyrkte, att de tre nuvarande tingslagen
i domsagan måtte — i avvaktan på domsagans framtida uppdelning och
sammanslagning med Lysings och Göstrings samt Åkerbo, Bankekinds och
Hanekinds domsagor — förenas till ett tingslag med tingsställe i Linköping.

uns —

419

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 februari 1917 förordnat, att
domsagan skall vara indelad i två tingslag sålunda, att Vifolka härad
fortfarande skall utgöra ett tingslag (under benämningen Yifolka tingslag)
samt Valkebo och Gullbergs härad skola bilda ett tingslag (under
benämningen Valkebo och Gullbergs tingslag) med tingsställe i Linköping.

Tillika har Kungl. Maj:t anbefallt Dess befallningshavande att, efter
vederbörandes hörande, inkomma med yttrande dels i fråga om tiden, då
den beslutade regleringen kan träda i tillämpning dels ock huruvida och
i vad mån nämndemännens antal inom Valkebo och Gullbergs härad
lämpligen skulle kunna nedbringas, efter det den nya regleringen genomförts.

16. Ändrad lydelse av 7 § i kungl. förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften.

På sätt 1917 års ämbetsberättelse (sid. 395 o. f.) närmare utvisar
gjorde jag hos nämnda års riksdag framställning om ändrad lydelse av 7 §
i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.
Med den föreslagna ändringen avsågs, att barnavårdsnämnder, fosterbarnsnämnder
ävensom, i ärenden angående tillämpning av lagen om fosterbarns
vård, hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder skulle vara befriade från
stämpelavgift enligt 1 kap. i förordningen samt att frihet från stämpel
skulle äga rum jämväl i mål och ärenden angående tillämpning av lagstiftningen
om behandling av alkoholister.

Sedan riksdagen i anledning av min framställning och en i ämnet
avlåten kungl. proposition antagit förordning om vissa ändringar i ovannämnda
kungl. förordning, har Kungl. Maj.i den 19 juni 1917 (svensk
förf.-saml. 1917 n:r 329) utfärdat förordning i ämnet.

— 1018 —

420

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning om pension för skrivbiträdet i justitieombudsmansexpeditionen
A. E. Kindelius.

Skrivbiträdet i justitieombudsmansexpeditionen Anna Eleonora Kindelius
har hos mig anhållit att av åldersskäl erhålla entledigande från sin
befattning vid expeditionen samt tillika hemställt, att jag måtte till riksdagen
göra framställning om beviljande av skälig pension åt henne.

Riksdagen har tidigare i särskilda fall på grund av framställning av
justitieombudsmannen beviljat pension åt vid justitieombudsmansexpeditionen
anställda befattningshavare.

Vid 1915 års riksdag gjorde justitieombudsmannen framställning om
pension åt dåvarande sekreteraren i justitieombudsmansexpeditionen K. von
Matern, och anförde justitieombudsmannen därvid bland annat följande,
som jag tillåter mig att här åberopa.

Tjänstemän och vaktmästare vid justitieombudsmannens expedition
hava icke fått sig tillförsäkrad rätt till pension och lärer anledningen härtill
vara att söka i det förhållande att de, såsom det beträffande kanslipersonalen
hette i förut gällande instruktion för justitieombudsmannen, »icke
för denna befattning innehava någon beständig tjänst på stat och kunna
av honom efter behag ombytas». För sådana fall, då en tjänsteman trots
anställningens osäkra beskaffenhet kvarstått i tjänsten en längre tid, kan
det anförda skälet dock knappast tillmätas fullt samma giltighet. Föreligga
beträffande en tjänsteman vid justitiombudsmansexpeditionen omständigheter,
som skulle berättiga en innehavare av civil tjänst i allmänhet
till pension, synas starka billighetshänsyn tala för, att enahanda rätt medgives
den ifrågavarande tjänstemannen.

Med bifall till den gjorda framställningen beviljade riksdagen sekreteraren
von Matern den sökta pensionen. Tidigare hade riksdagen, år
1902, på framställning av justitieombudsmannen beviljat vaktmästaren vid
expeditionen C. E. Blomqvist pension med 700 kronor.

Enligt företett frejdbetyg är fröken Kindelius född den 19 juni 1852,
således 65 år gammal; hon antogs i februari 1887 till skrivbiträde i justitieombudsmansexpeditionen
och tillträdde denna befattning den 1 mars samma

- 1918 —

421

år. Sedan dess har fröken Kindelius utan avbrott tjänstgjort å expeditionen,
således i snart 31 år.

I staten för justiteombudsmansexpeditionen har icke upptagits avlöningen
åt det vid expeditionen anställda skrivbiträdet, och grunderna för
biträdets avlöning hava aldrig varit föremål för riksdagens prövning. Avlöningen,
till beloppet bestämd av justitieombudsmannen, utgår av det till
befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen,
vikariatsersättning, renskrivning m. m. anvisade årliga anslaget å 4,000
kronor.

Fröken Kindelius har under senare år uppburit en avlöning av 1,800
kronor, vilket belopp i dess helhet måste anses såsom lön, då någon uppdelning
i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg icke varit bestämd.
Med hänsyn till det kvalificerade arbete hon utför är hennes befattning
att anse såsom biträdesbefattning av andra lönegraden. Utom renskrivning
ombesörjer hon under registratorns överinseende diarieföringen. Införandet
i diariet av anteckningar om inkommande skrifter och andra
handlingar liksom om utgående expeditioner verkställes av henne självständigt,
under kontroll dock av registrator!!. Fröken Kindelius’ avlöning,
som aldrig följt normerna för kvinnliga biträdens i de lönereglerade ämbetsverken
avlöning, överstiger med 200 kronor slutlönen för biträde av första
graden. Att avlöningen för henne stannat med allenast ett ålderstillägg
torde skäligen icke räknas henne till men vid bestämmande av pensionens
belopp.

Beträffande hennes tjänstgöring kan endast de bästa vitsord givas
därom; hon har städse visat ordningssinne, samvetsgrannhet och skicklighet
i sitt arbete samt fullgjort detsamma på ett mycket plikttroget sätt
och till synnerlig belåtenhet. I detta sammanhang må nämnas, att Kungl.
Maj:t, på därom av mig väckt förslag, genom beslut den 2 mars 1917
såsom nådigt vedermäle tilldelat fröken Kindelius medaljen i guld utav
femte storleken med inskrift »för nit och redlighet i rikets tjänst».

Enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är kvinnlig tjänstinnehavare i allmänhet pensionsberättigad
vid uppnådda 60 levnadsår och 30 tjänsteår. Därest fröken Kindelius
varit ordinarie befattningshavare, skulle hon alltså mer än fylla
fordringarna för erhållande av hel pension.

Då tjänstgöringspenningar eller ortstillägg icke ingå i fröken Kindelius’
avlöning, borde alltså, därest ovannämnda lag vore tillämplig i förevarande
fall, hel pension jämlikt 3 § b) utgå med två tredjedelar av avlöningen
eller med 1,200 kronor. Detta belopp understiger i allt fall med

— 1918 —

422

100 kronor pensionen för skrivbiträde i andra graden med en slutavlöning
av 2,000 kronor; hel pension för sådant biträde utgör nämligen 1,300 kronor.

Då fröken Kindelius jiu vid en ålder, som med fem år överstiger den,
då ordinarie kvinnliga befattningshavare äga komma i åtnjutande av pension,
efter en långvarig och plikttrogen verksamhet i statens tjänst önskar
erhålla avsked, torde det också vara rätt och billigt, att pension nu beredes
henne för hennes återstående levnad.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt,

att riksdagen måtte bevilja skrivbiträdet i justitieombudsmansexpeditionen
Anna Eleonora Kindelius pension
till belopp av 1,200 kronor att utgå årligen under
hennes återstående livstid från och med månaden näst
efter den, då hennes anställning såsom skrivbiträde i
expeditionen kommer att upphöra.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

2. Framställning angående krigstidstillägg under år 1918 åt
befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen.

1917 års riksdag medgav (riksdagens skrivelse n:r 221), att krigstidstillägg
och krigstidshjälp finge under år 1917 utgå till befattningshavare
vid justitieombudsmannens expedition enligt angivna grunder, varjämte
justitieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål avförslagsanslaget
till avlöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

På grund av riksdagens sålunda lämnade medgivande har för år
1917 krigstidstillägg utgått till samtliga ordinarie befattningshavare vid
justitieombudsmansexpeditionen, nämligen sekreteraren, registratorn-kanslisten
och vaktmästaren, samt till de tidvis under året tjänstförrättande
vikarierna för de två förra ävensom till skrivbiträdet och städerskan vid
expeditionen. Krigstidshjälp har däremot icke tillkommit någon vid expeditionen
anställd befattningshavare.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av ett tillfälligt lönetillägg icke
kan väntas bliva mindre under innevarande år än under år 1917 utan
det snarare kan antagas, att behovet av ett sådant tillägg skall bliva än
mera kännbart, hemställer jag vördsamt,

— 1918 —

423

att riksdagen jämväl för år 1918 måtte bereda
befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen
krigstidstillägg enligt samma grunder, som kunna i sådant
hänseende varda stadgade för befattningshavare
vid statens ämbetsverk.

3. Framställning angående ändring i avlöningsvillkoren för
sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen.

Avlöningen för sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen fastställdes
av 1909 års riksdag till 6,000 kronor, vilken avlöning kan höjas
efter 5 år med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

Efter nämnda tid har ingen annan förändring i fråga om sekreterarens
avlöning ägt rum, än att 1916 års riksdag med bifall till min därom
gjorda framställning bestämde, att av nämnda begynnelseavlöning 1,800
kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar.

Åtskilliga förhållanden synas mig emellertid nu tala för löneförbättring
åt sekreteraren. Vad som framför allt talar för en dylik löneförbättring
är arbetsbördans ökning.

Under avd. VII i denna berättelse, under vilken avdelning lämnas
redogörelse angående de under år 1917 handlagda klagomål m. m., finnes
ock intagen följande uppgift å antalet till justitieombudsmannen under
åren 1900—1917 inkomna klagoskrifter, utvisande vilken betydande ökning
av antalet dylika skrifter som ägt rum.

År 1900........................................... 70 År 1909........................................... 309

» 1901............................................. 65 » 1910............. . 347

* 1902............................................ 97 » 1911............................ 385

» 1903............................................ 103 » 1912.............................. 341

» 1904........................................... 106 » 1913............................................. 287

» 1905............ 102 » 1914................................... 278

» 1906............................................ 106 » 1915............................... 291

» 1907............................................ 186 » 1916.......................... 333

» 1908............................................ 254 » 1917.................................... 353

Det, må i förbigående anmärkas, att denna uppgift avser blott klagoskrifter
mot ämbets- eller tjänstemän. Medtagas alla slags ärenden, som
komma under justitieombudsmannens handläggning, varierar antalet diarieförda
ärenden sedan år 1909 mellan ungefär 500 och 750 per år.

— 1918 —

424

De anförda siffrorna utvisa emellertid icke fullt adekvat arbetsbördans
verkliga storlek. I någon mån framgår detta tydligare av uppgift över
antalet sidor i justitieombudsmannens registratur för varje år. Registraturet
utgör en samling av koncepten till samtliga utgående skrivelser utom
dem, som undertecknas av sekreteraren ensam (infordrande av upplysningar,
underhandsmeddelanden m. m. i förekommande fall).

Från och med år 1900 har antalet sidor i justitieombudsmannens registratur
uppgått till följande antal:

År	1900	........................... 376	sidor År	1909 ..................	......... 1,050
»	1901	........................... 281		1910 .................	......... 1,162
»	1902	.......................... 339	» »	1911 ..................	......... 1,224
»	1903	665	» »	1912 .............	......... 949
»	1904	.......................... 908	» »	1913 .............	......... 719
	1905	.......................... 557	» »	1914 .................	......... 526
	1906	......................... 490	» »	1915 .................	......... 1,258
»	1907	....................... 806	» »	1916 ..................	......... 1,363
	1908	........................... 639	» »	1917 .................	......... 1,217j
	Man	torde emellertid icke	heller av	dessa uppgifter	få en riktig

ställning om verkliga innebörden av den ökning i arbetsbördan) som

ägt

ruin.

Under senare år har antalet vidlyftiga och invecklade ärenden, vilkas
beredning och avgörande krävt betydligt mera tid och arbete än ärenden
i allmänhet, i synnerlig hög grad ökats.

Ärenden av angivna beskaffenhet tarva ofta, om icke i regel, innan
de komma i sådant skick, att de kunna av justitieombudsmannen slutligen
avgöras, en tidsödande och ingående förberedande behandling; undersökningar
måste verkställas, icke sällan å speciallagstiftningsområden (exempelvis
kommunikations- och tullväsendet, bank- och skattelagstiftning m. m.),
upplysningar måste under hand eller annorledes inhämtas i de delar, handlingarnas
innehåll befinnes ofullständigt, litteratur i ämnet måste genomgås,
prejudikat efterforskas och studeras in. m. Ett dylikt vidlyftigt ärende kan för
sekreteraren, vilken denna ärendenas förberedande beredning åligger, taga
samma tid i anspråk som tio eller tjugu ärenden av mera enkel beskaffenhet.
Tendensen till alltjämt fortgående ökning av dylika tyngande ärenden är
omisskännlig. Under den tid av innemot tre år, jag innehaft justi tieom- *

* Siffran för år 1917 är missvisande på den grund att registraturet i motsats till
vad förut varit fallet delvis består av tryckta eller maskinskrivna koncept, varigenom antalet
sidor i hög grad reduceras. För att få fram verklig jämförelse med föregående år,
torde därför siffran för år 1917 böra därför höjas med 100 å 150 sidor.

— 1918 —

425

budsmansämbetet, har frekvensen av dylika ärenden ökats på ett högst
kännbart sätt.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden har sekreterarens biträde för
ärendens förberedande och föredragning i allt större utsträckning tagits i
anspråk.

Jämlikt 13 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion
åligger det justitieombudsmannen ock att hava sin uppmärksamhet riktad
på och anmärka brister i lagar och författningar samt avgiva förslag till
deras förbättring.

Denna justitieombudsmannens initiativrätt i lagfrågor eller andra allmänna
ärenden (17 § i instruktionen) kan givetvis komma till uttryck
mer eller mindre. Under de sista två åren har emellertid arbetet med
framställningar angående lagändringar eller andra ämnen tagit högst avsevärd
tid i anspråk, och har även därvid sekreterarens biträde i ökad grad
måst anlitas. Beträffande de 23 framställningar i olika ämnen, som under
sista året av mig avlåtits till Konungen, har sekreteraren haft sig ålagt
att göra förarbeten till flertalet av dem, såsom uppsättande av historik,
bearbetande av förefintligt material m. in., och även i fråga om många
av dessa framställningar i första hand uppsatt förslag till underdånig skrivelse
i ämnet. Den tid och den arbetskraft, som han nödgats använda
härför, har varit högst avsevärd.

Av vad sålunda anförts rörande sekreterarens vid justitieombudsmansexpeditionen
åligganden torde oförtydbart framgå, att å denne befattningshavare
måste ställas större krav än å en sekreterare i ämbetsverk, vilken
har allenast rent expeditionella göromål att utföra. Med hänsyn till den
sekreteraren åliggande skyldigheten att för justitieombudsmannen föredraga
alla inkommande ärenden — där icke justitieombudsmannen omedelbart
själv läser handlingarna — synes man icke böra hänföra honom till
samma grupp som sekreterarna i de centrala ämbetsverken i allmänhet
utan snarast böra jämnställa honom med innehavare av tredje gradens
tjänst enligt normalstaten för nämnda ämbetsverk.

Under behandlingen vid 1909 års riksdag av frågan om lönereglering
för sekreteraren vid justitieoinbudsmansexpeditionen gjordes inom första
kammaren åtskilliga uttalanden rörande de kvalifikationer, som borde fordras
hos innehavaren av befattningen. Sålunda anförde förutvarande justitiombudsmannen
Berger följande. »Det ligger stor vikt på, att justitieombudsmannen
har vid sin sida en person med gedigen juridisk bildning.
Sekreteraren bör hava förmåga att verkställa historiska och vetenskapliga
utredningar i förekommande rättssaker. Justitieombudsmannen har ju ofta
att avgöra synnerligen svåra och framför allt synnerligen grannlaga frågor.

54 — Justitieombudsmannens ämbetsbc.rättclse till W18 års riksdag.

426

Det är dä nyttigt för honom att hava tillfälle att i tjänsten rådgöra med
en person, som har verklig juridisk bildning och gott omdöme i juridiska
frågor. Jag kan av egen erfarenhet från den tid, då jag var justitieombudsman,
vitsorda, att jag vid många tillfällen hade synnerlig hjälp av
sekreteraren i nu nämnda hänseende.

Justitierådet Trygger anförde, att det vore ägnat att förvånas över,
att det med den föreslagna avlöningen av 6,000 kronor vore möjligt att
till befattningen få en fullt kvalificerad person. Det vore av stor betydelse,
som justitieombudsmannen Berger sagt, att justitieombudsmannen
hade en juridiskt kunnig och begåvad man, med vilken han kunde rådgöra,
innan han bestämde sig för de åtgärder, som på honom ankomme.
För en så kvalificerad person vore den föreslagna avlöningen den minsta
möjliga.

Slutligen framhöll presidenten Afzelius, att sekreteraren hos justitieombudsmannen
icke vore eu vanlig expeditionskarl utan måste vara en
jurist av högre dignitet. Sekreteraren representerade dessutom kontinuiteten
i justitieombudsmansämbetets utövning, ty innehavare av justitieombudsmannabefattningen
kunde ju växla och hade växlat rätt ofta. Det
vore viktigt, att man på denna plats hade eu verkligt duglig, framstående
man.

Uti de nu återgivna uttalandena vill jag för min del på det livligaste
instämma. Jag anser det vara av synnerlig vikt, att justitieombudsmannen
städse har vid sin sida en verkligt kvalificerad jurist med gott omdöme
och med erfarenhet från föregående juridisk verksamhet0 Härav
följer också, att innehavaren av befattningen bör beredas en mot hans kvalifikationer
svarande avlöning-.

För sakens bedömande är ej oviktigt, att inga befattningshavare vid
justitieombudsmansexpeditionen, således ej heller sekreteraren, äro anställda
på fast stat. De kunna entledigas av justitieombudsmannen, när han
finner vederbörande olämplig för befattningen. De sakna också rätt till
pension. Denna osäkra ställning gör, att deras avlöning åtminstone ej bör
vara för lågt tilltagen.

Till nu nämnda förhållanden synes mig hänsyn skäligen böra tagas
vid bedömande av den nu föreliggande frågan om löneförbättring åt sekreteraren.

Jag vill emellertid ytterligare understryka en synpunkt, som berördes
av presidenten Afzelius i hans ovan återgivna anförande, nämligen det förhållandet,
att sekreteraren vid de ofta nog förekommande ombytena av
justitieombudsmän bör bevara kontinuiteten i justitieombudsmansämbetets

— 1918 —

427

utövning. Även med hänsyn härtill måste fordringarna på sekreterarens
kvalifikationer ställas högt.

Slutligen må framhållas, att säkra utsikter till befordran från sekreterarbefattningen
till högre tjänst icke förefinnas. Dessa dåliga befordringsutsikter
försvåra givetvis i sin mån att få platsen besatt med
verkligt duglig jurist, om ej avlöningen sättes så hög, att den i någon
mån kan motverka de föga lockande befordringsmöjligheterna.

Av militieombudsmannens till innevarande års riksdag avlåtna ämbetsberättelse
framgår, att militieombudsmannen till riksdagen gjort framställning
om höjande av avlöningen åt den hos honom anställde sekreteraren, så
att han bliver likställd med innehavare av tredje gradens tjänst enligt normalstat
för de centrala ämbetsverken. Då de båda sekreterarna hos riksdagens
ombudsmän i avlöningshänseende synas mig böra vara likställda,
anser jag, att sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen bör komma
i åtnjutande av enahanda löneförmåner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt
hemställa

att riksdagen måtte fastställa avlöningen för sekreteraren
vid justitieombudsmansexpeditionen till 8,100
kronor, därav 2,500 kronor skola anses utgöra tjänstgöringspenningar,
vilken avlöning må till den del, som
ej utgör tjänstgöringspenningar, kunna efter 5 år höjas
med 600 kronor.

Jag anhåller, att denna framställning hänvisas till bankoutskottet.

4. Framställning angående förhöjning av de till befordrande
av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen

m. m. anvisade anslag.

Från år 1909 har riksdagen beviljat två årliga anslag, ett å 4,000
kronor att användas till befordrande av göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen,
vikariatsersättning, renskrivning m. m. samt
ett ä 1,200 kronor till bestridande av expenser vid justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitterades expedition.

Uti avlöningsstaten för justitieombudsmansexpeditionen har icke upptagits
avlöning åt det vid expeditionen anställda kvinnliga skrivbiträ —

ibis —

428

det. Arvode till detta biträde har utgått från ovannämnda anslag till befordrande
av göromålens gång inom expeditionen in. m.

Då det nuvarande skrivbiträdet A. E. Kindelius, på sätt av min härovan
intagna framställning om pension åt henne framgår, av åldersskål
önskar lämna sin anställning vid expeditionen, synes lämplig tidpunkt nu
vara inne att, på sätt under senare tid vid fastställandet av nya stater för
ämbetsverk allmänt brukats, få avlöningen till skrivbiträdet, vars tjänstgöring
är av stadigvarande beskaffenhet, upptagen i staten.

Med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som åligga skrivbiträdet
å expeditionen, måste denna befattning hänföras till andra lönegraden.
På sätt av min ovannämnda framställning rörande pension åt fröken Kindelius
framgår, ingår nämligen i skrivbiträdets åligganden att självständigt
under kontroll av registratorn — verkställa införingar i expeditionens
diarium, däri göra anteckningar om alla inkommande och utgående skrivelser
in. in. Ett skrivbiträde, som endast kunde utföra mekaniskt renskiuvningsarbete,
skulle expeditionen icke vara betjänt med, utan fordras
det ett kvalificerat sådant, som äger nödigt omdöme att självständigt utföra
en del göromål utöver utskrivandet av expeditioner o. d. Arvode
till skrivbiträdet bör således utgå enligt andra lönegraden med en begynnelseavlöning
av 1,600 kronor och rätt till två ålderstillägg å resp. 200
kronor efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring.

1 min här ovan intagna framställning till riksdagen rörande ändring
i avlöningsvillkoren för sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen
har jag framhållit den kraftiga ökning i arbetsbördan, som under de sista
åren ägt rum å expeditionen. Jag hänvisar till de i berörda framställning
i sådant hänseende anförda sifferuppgifterna och vad jag i övrigt i sammanhang
därmed anfört. Här må till ytterligare belysning av saken angivas
utgående arbetsbalansen vid sista årens slut.

Antalet vid nedannämnda års slut efter slutad skriftväxling på justitieombudsmannens
prövning beroende ärenden voro:

vid 1914 års slut ............................................................... 21

» 1915 » » 24

» 1916 » » 36

.» 1917 > » 93.

De anförda siffrorna visa, i vilken betänklig grad arbetsbalansen stigit.
Det torde vara alldeles ofrånkomligt, att något göres för minskande av
densamma. Då de nuvarande arbetskrafterna å expeditionen ej räcka, till
för det ökade arbete, som erfordras för balansens avveckling, kan jag ej

— 1918 —

429

finna annan utväg än att för ändamålet under innevarande år anställa
ett tillfälligt biträde för att bereda och föredraga äldre kvarliggande ärenden,
vilka till stor del äro av vidlyftig och svår beskaffenhet.

Arbetsindelningen mellan tjänstemännen å expeditionen är numera
följande:

Sekreteraren inläser alla inkommande ärenden, justerar den rubrik
i varje ärende, som införes i expeditionens diarium (rubriken innehåller
en sammanträngd redogörelse för inkommen skrifts innehåll med
däri framställda yrkanden och motiveringen för densamma), föredrager för
justitieombudsmannen dels nyinkomna ärenden för prövning i första hand,
huruvida resp. klagomål skola kommuniceras med vederbörande motpart
eller ej, dels ock efter slutad skriftväxling de till slutligt avgörande färdigberedda
ärendena; uppsätter från expeditionen utgående skrivelser in. m.

Frånsett att sekreteraren under den tid, arbetet med årsberättelsens
uppsättande pågår eller 2 å 3 månader av året nästan uteslutande tages
i anspråk därför, är det uteslutet, att sekreteraren skulle medhinna att
utöver de löpande göromålen jämväl .bereda äldre balanserade ärenden i
någon större utsträckning.

Eegistratorn uppsätter rubrikerna i alla nyinkomna ärenden, vilket
nödvändiggör, att han måste genomgå alla inkommande handlingar i nya
ärenden. Vidare för registrator!! dagbok över alla för var dag inkommande
handlingar, ett särskilt diarium för antecknande i tidsföljd av alla
kommunikationer och om tiden för påminnelsers avgivande samt har överinseende
över rubrikernas införande i expeditionens diarium, vilket införande
verkställes av skrivbiträdet. Slutligen biträder registrator^ i den
mån hans tid medgiver det, med granskning av fångförteckningarna, verkställer
kollationering av utgående expeditioner, ombesörjer såsom kommissionär
avskrifter av inkommande handlingar åt parter och deras ombud
in. in. — Av registrator!! kan icke påräknas biträde för arbetsbalansens
undanarbetande.

Slutligen finnes å expeditionen anställd en amanuens, som emellertid
uteslutande har till uppgift att genomgå och granska fångförteckningarna
från hela riket, ett synnerligen tidsödande arbete. Vid granskningen gjorda
anmärkningar föredragas av honom för justitieombudsmannen. I)å amanuensen
innehar annan ordinarie statstjänst (protokollssekreterare i nedre
justitierevisionen), är han icke i tillfälle att å expeditionen biträda med
annat arbete än det som sålunda ingår i hans åtagande.

För arbetsbalansens bortarbetande är det därför synnerligen angeläget
att få medel anvisade till arvode åt en extra föredragande under år 1918.
Ktt arvode av 200 kronor i månaden torde utgöra tillräcklig avlöning åt

- 1918 —

430

sådan föredragande, då det måste förutsättas, att vederbörande har sin
huvudsakliga verksamhet förlagd på annat håll. Då det icke torde bliva
behövligt att anlita denna föredragande under hela året, torde ett belopp
av 2,000 kronor vara tillräckligt för nu ifrågavarande ändamål.

Under förutsättning av bifall till min framställning om särskilt anslag
för avlöning åt expeditionens skrivbiträde skulle utgifterna från ovannämnda
anslag 4,000 kronor komma att minskas med det belopp, som nu utgår såsom
arvode till skrivbiträdet. Emellertid har det visat sig, att båda de ifrågavarande
anslagen å tillhopa 5,200 kronor under nuvarande förhållanden äro
för knappt tilltagna och icke förslå till utgifternas bestridande. Under de
två sista åren har på båda anslagen uppkommit brist, vilket haft till följd,
att jag av egna medel nödgats förskjuta avsevärda belopp för nödiga utgifters
bestridande. Med hänsyn därtill torde det vara oundgängligen
nödigt att trots biträdesbefattningens uppförande å stat bibehålla anslagen
vid samma belopp som förut.

Däremot synes mig lämpligen den ändringen kunna vidtagas, att anslagen
sammanslås till ett gemensamt expensanslag å 5,200 kronor. Ofta
är det tveksamt, av vilketdera anslaget en utgift rätteligen bör täckas, och
i varje fall föreligger, såvitt jag kan finna, knappast något giltigt skål att
låta anslagen vara uppdelade på sätt nu är förhållandet.

Med åberopande av vad sålunda blivit anfört, får jag härmed vördsamt
hemställa,

att riksdagen måtte dels fastställa avlöningen till ett
kvinnligt skrivbiträde å justitieombudsmansexpeditionen
till 1,600 kronor, därav 550 kronor skola anses utgöra
tjänstgöringspenningar, vilken avlöning må till den del,
som ej utgör tjänstgöringspenningar, kunna höjas efter
5 år med 200 kronor och efter 10 år med ytterligare
200 kronor;

dels medgiva justitieombudsmannen att av 1918 års
förslagsanslag till avlöning, resekostnader och expenser
för justitieombudsmannen och hans expedition använda,
utöver förut anvisade belopp, ytterligare högst 2,000
kronor för bortarbetande av uppkommen arbetsbalans å
justitieombudsmansexpeditionen;

dels ock bevilja från och med år 1919 ett årligt
anslag av 5,200 kronor att, emot behörig redogörelse,
användas till bestridande av expenser för justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommittérades expedition,
dag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till bankoutskottet.

- 1918 —

431

VI. Inspektionsresor år 1917.

Mina ämbetsresor under år 1917 hava omfattat Västernorrlands och
Kopparbergs län samt delar av Norrbottens län. Under dessa resor har
inspektion skett hos Konungens befallningshavande i förstnämnda två län,
samtliga häradshövdingar, rådhusrätter och magistrater inom samma två län,
häradshövdingarna i Gällivare och i Torneå domsagor, stadsstyrelsen i
Sollefteå, municipalstyrelsen i Haparanda, gränstullrätten i Norrbottens län
och tullkammaren i Haparanda ävensom Konungens befallningshavandes
i Norrbottens län inspektör därstädes för tillsyn över upprätthållandet av
gällande exportförbud och övervakande av resandetrafiken i Tornedalen.
Vidare har inspektion skett å centralfängelset i Härnösand, straffängelset
i Falun samt kronohäktena i Sundsvall Luleå och Haparanda*).

Under inspektionen har jämväl ägnats behörig uppmärksamhet åt
domstolarnas arkiv.

Redogörelse för vad vid nämnda inspektioner förekommit lämnas i det
därunder förda diarium. Detta kommer jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur att i sedvanlig ordning för granskning
överlämnas till riksdagens lagutskott.

*) 1.917 års berättelse innehåller på sid. 399 ett tryckfel, som härmed rättas. Det
uppgives nämligen, att under år 1916 inspektion skett bl. a. hos rådhusrätten och magistraten
i Lund, vilket icke var förhållandet; i Lund skedde nämligen inspektion endast
hos den där bosatte domhavanden i Torna och Bara domsaga.

— 1918 —

432

VII. Under år 1917 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1917 — däri inbegripna
17 av tryckfrihetskommitterade handlagda ärenden — har uppgått
till 550. Att antalet är så mycket mindre än fjolårets motsvarande siffra,
737, beror i huvudsak därpå, att under år 1916 förekommo innemot 150
alldeles likartade ärenden rörande dröjsmål med införande av kungörelser
i allmänna tidningarna. Sedan i stort sett rättelse i fråga om berörda
missförhållanden vunnits, hava under år 1917 dylika ärenden icke vidare
förekommit.

Vid 1917 års början voro — frånsett ett ej ringa antal från år 1916 balanserade
ärenden av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål
eller eljest mot ämbets- eller tjänstemän anhängig gjorda ärenden fortfarande

under handläggning härstädes........................................................................... 123

Under år 1917 hava anhängiggjorts ärenden mot ämbets- eller
tjänstemän:

genom inkomna klagomål ett antal av................................................. 353

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes ett antal av............ 102

Summa från år 1916 balanserade och under år 1917 inkomna
ärenden .................................................................................................................... 578

Av berörda 578 ärenden hava under år 1917:

1) såsom återkallade avskrivits.................................................................. 8

2) till något av statdepartementen, till riksdagens militieombudsman
eller till överinspektören för sinnessjukvården i riket överlämnats 6

3) på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits ....................................................... 31

4) efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, eljest avskrivits
............................................................................................................ 192

5) efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 133

6) till åtal hänvisats ................................................................................... 11

7) föranlett framställning till Kungl. Maj:t........................................ 23

— 1918 —

433

och äro vid 1917 års slut:

8) i avbidan på infordrad förklaring eller påminnelsers avgivande

vilande.................................................................................:.................................d 68

9) i avbidan på domstols utslag eller annan myndighets beslut vilande 13

10) på prövning beroende.......................................................................... 93

Summa 578

Till jämförelse må här intagas följande uppgift å antalet till justitieombudsmannen
under åren 1900—1917 inkomna klagoskrifter, utvisande
vilken betydande ökning av antalet dylika skrifter, som sedan förstnämnda
År ägt rum:

År	1900......................	......... 70	År	1909.	.............................309
	1901.....................	....... 65	>	1910.	.............................347
»	1902......................	........ 97		1911	............................385
»	1903 .....................	........103	y>	1912.	............................341
	1904.....................	........106	»	1913	...........................287
>	1905....................	........102	i	1914	.............................278
	1906......................	........106	»	1915	..........................291
»	1907......................	........186	»	1916	.............................333
»	1908.....................	........254	«	1917	............................353
De	under år 1917	beslutade	åtalen	äro riktade mot nedannämnda
ämbets-	eller tjänstemän	för nedan	angivna fel	eller försummelser i äm-

betet eller tjänsten:

1) distriktslantmätaren O. Bagger-.Iörgensen, för felaktigt utförande av

lantmäteriförrättning;

2) utmätningsmannen Hj. Lindqvist, för felaktighet vid utmätningsförrättning;

3) notarius publicus Oscar Heyden, för verkställande av obehörig protest;

4) t. f. domhavanden Hugo Krok, för felaktig tillämpning av kungl. kun görelsen

den 13 oktober 1916 ang. utlämnande av sockerkort in. m.;

5) kronofogden Alarik Dalqvist, för felaktigt förfarande vid verkställighet

av dom i tvistemål;

6) ordföranden i valnämnden i Lidingö köpings andra valdistrikt C. L.

Wernstedt, för försummelse vid avsändande av underrättelse enligt 28
§ i lagen om‘;val till riksdagen;

7) kyrkoherden S. A. Hjelmgren, för politiska uttalanden i högmässopredikan;

8) t. f. civilassessor Waldemar Ditzinger, för vägran att tillhandahålla of fentlig

handling;

9) t. f. borgmästaren Henrik Planck in. fl. ledamöter av rådhusrätten i

Västervik, för felaktigt utslag rörande tjuvnadsbrott;

55 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1.9 IS års riksdag.

434

10) lantbruksingenjören B. E. Hildebrand, för avgivande av felaktigt intyg
i tjänsten;

11) häradshövdingen Axel Reuterskiöld, för felaktig handläggning av mål.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksmöte någon förklaring
av lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från de särskilda statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder som blivit vidtagna i anledning av 1917 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1917 års
början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder
som blivit med sistnämnda ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angiva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången av år 1917, innefattas i tre särskilda, såsom
bilagor (bil. II, III ock TV) till denna berättelse vidfogade förteckningar.
Såsom bilagor äro ock intagna en tabell över de skrivelser, 1917 års
riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 juli 1917 men som vid samma års slut ännu voro på
Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte kortfattade uppgifter om den behandling,
dessa ärenden hittills undergått (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1918.

VIKTOR PETRÉN.

e. f.

S. Luterkort.

— 1918 —

435

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård;

avgiven år 1918.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1917 haft att pröva 15 från chefens för
justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters
indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen.

* Ö

Förordnande om indragning hava av nämnda ombud meddelats beträffande
följande broschyrer, flygblad eller flygskrifter, nämligen:

»Jul» (indragen två gånger);

»Kamrat!»;

»Kamrater!»;

»Kamrat i vapenrocken!» (indragen två gånger);

»Storstrejk 1 maj i alla land!»;

»Arbetare-Kamrater i vapenrocken!»;

»Ungdom! Manliga och kvinnliga i fabrik, verkstad och affär, fram
för socialismen!»;

»Ryssland framom Sverge!»;

»Skjut ej på oss!»;

»Lydnadens anda!» (indragen tre gånger);

»Välj! Arbetare! Kamrater!»;

»Antimilitaristisk katekes av Einar Ljungberg»;

»Kamrat i militärtröjan» (indragen två gånger); och
»Nationell samling!».

- 1918 —

436

Indragning av ovan uppräknade skrifter har ägt rum vid följande
truppförband, nämligen:

vid Västgöta regemente;

» Jönköpings regemente (två gånger, därav två skrifter ena gången);

» Svea artilleriregemente;

> Flottans station i Stockholm;

» Kronprinsens husarregemente (två gånger);

» Norbottens regemente (två gånger, därav två skrifter ena gången);

» Livregementets grenadjärer;

» Upplands infanteriregemente;

i Alvsborgs fästning (två gånger, därav tre skrifter vid ett tillfälle);

vid truppförband i Härnösand (två skrifter vid ett tillfälle); och

» » i Boden.

De av vederbörande ombud meddelade förordnanden om skrifts indragning
hava kommitterade, efter prövning av de insända handlingarna,
med ett undantag funnit böra äga bestånd, varom kommitterade i
varje särskilt fall genom avlåten skrivelse meddelat resp. ombud underrättelse.

Med förberörda undantag förhöll sig på följande sätt:

I insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud i Luleå
Karl Vallqvist hos kommitterade anmält, att ombudet på framställning av
chefen för Norrbottens regemente förordnat om indragning av en inom
regementets förläggning anträffad flygskrift med rubrik »Välj! Arbetare!
Kamrater!» och undertecknad av »Sverges arbetares centralorganisation».

Vid prövning av detta ärende beslöto kommitterade den 19 maj 1917
att, enär skriftens syfte och innehåll icke vore av den beskaffenhet, att
bestämmelserna i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen vore å skriften
tillämpliga, det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Underrättelse om detta kommitterades beslut, varigenom det av ombudet
meddelade förordnandet om skriftens indragning sålunda blivit upphävt,
avsändes omedelbart till ombudet.

Dessutom hava kommitterade haft att pröva följande ärende.

I egenskap av ansvarig utgivare av tidningen Norrlandsposten hade
redaktören Ernst Serrander i Gävle i insänd skrivelse, med åberopande
av § 108 regeringsformen, hos kommitterade anhållit, att kommitterade
måtte avgiva yttrande, huruvida en med skrivelsen överlämnad skrift, ifrågasatt
att i tidningen intagas såsom annons för en av viss bokförlagsfirma

— 1918 —

437

tilläinnad gissningstävlan och premieutdelning, vore av beskaffenhet, att
åtal därå efter tryckfrihetslagen kunde äga rum eller huruvida skriften
finge tryckas.

Vid prövning av ifrågavarande ärende beslöto kommitterade den 9 mars
1917 att, enär den till kommitterades granskning ingivna annonsen vore
av den beskaffenhet att, därest densamma befordrades till trycket, åtal därå
jämlikt § 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen syntes kunna äga rum,
kommitterade funne sig ej kunna lämna sådant tillstånd till skriftens tryckning,
varom förmäles i § 108 regeringsformen.

Om detta kommitterades beslut meddelades sökanden besked genom
utdrag av kommitterades i ärendet förda protokoll.

Stockholm i januari 1918.

VIKTOR PETREN.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄ VE. E. A. KARLFELDT.

ERNST TRYGGER. SIXTEN von FRTESEN. K. SCHLYTER.

e. f.

S. IÅder kor t.

— 1618 —

BIL ÄGOR

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1918 års riksdag.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1917 års riksdag avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll; det andra
siffertal utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits i den
såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1 257	18	x)		38	71	58		11	78	210	98	339
2 59	19	2)		39	4	59		12	79	211	99	340
3 61	20		64	40	289	60		141	80	106	100	19
4 104	21		203	41	290	61		13	81	142	101	20
5 127	22		130	42	291	62	3)		82	293	102	144
6 194	23		132	43	5	63	3)		83	294	103	343
7 258	24		1	44	72	64		14	84	143	104	295
8 331	25		2	45	139	65	3)		85	338	105	344
9 395	26		3	46	292	66	3)		86	212	106	145
10 53, 62,	27		205	47	6	67		16	87	73	107	146
92, 119,	28		133	48	7	68		207	88	74	108	80
185, 259,	29		65	49	8	69	3)		89	75	109	21
330, 374	30		134	50	137	70	3)		90	76	no	22
11 3)	31		135	51	138	71		208	91	77,107	in	23
12 201	32		136	52	206	72	3)		92	78	112	147
13 333	33		66	53	334	73	3)		93	79, 108	113	148
14 202	34		67	54	140	74		15	94	341	114	149
15 129	35		68	55	9	75		336	95	342	115	213
16 204	36		69	56	335	76		337	96	17	116	150
17 131	37		70	57	10	77		209	97	18	117	345

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
8) Utfärdade förordnanden.

118	299	147	84	176	228	204	317	233	181	262	356
119	303	148	112	177	229	205	318	234	182	263	351
120	24	149	219	178	160	206	319	235	183	264	167
121	151	150	304	179	222	207	320	236	176	265	168
122	25	151	305	180	223	208	321	237	177	266	169
123	26	152	346	181	224	209	322	238	246	267	352
124	296	153	347	182	311	210	87	239	50	268	353
125	297	154	154	183	312	211	115	240	247	269	255
126	27	155	31	184	159	212	232	241	248	270	171
127	28	156	155	185	41	213	116	242	249	271	172,
128	29	157	217	186	225	214	88	243	250		252
129	300	158	32	187	310	215	164	244	234	272	173
130	301	159	220	188	35	216	163	245	235	273	174
131	302	160	221	189	313	217	262	246	236	274	175
132	81	161	218	190	230	218	89	247	165	275	40
133	109	162	306	191	161	219	350	248	263	276	354
134	no	163	113	192	37	220	*)	249	166	277	355
135	in	164	307	193	38	221	2)	250	237	278	178,
136	298	165	85	194	349	222	*)	251	264		325
137		166	308	195	39	223	117	252	238	279	326
138	152	167	33	196 86	114	224	118	253	265	280	42
139	214	168	34	197	162,	225	90	254	266	281	45
140	153	169	156		314	226	324	255	251	282	46
141	30	170	157	198	315	227	242	256	239	283	47
142	215	171	158	199	231	228	243	257	267	284	48
143	216	172	309	200	233	229	170	258	268	285	49
144	82	173	348	201	323	230	244	259	269	286	51
145	60	174	226	202	179	231	245	260	240	287	328
146	83	175 36,227	203	316	232	180	261	241	288	357

]) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2; Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskon t oret.

289	358	307	43	323	188	342	384	360	273	375	102
290	91	308	184	324	329	343	385	361	274	376	103
291	359	309	94	325	272	344	386	362	57	377	103
292	360	310	95	326	93	345	387	363	55	378	198
293	361	311	96	327	260	346	388	364	396	379	280
294	362	312	193	328	375	347	389	365	275	380	281
295	363	313	254	329	376	348	390	366	124	381	282
296	364	314	44	330	377	349	52	367	125	382	283
297	365	315	373	331	189	350	391	368	276	383	284
298	366	316	256	332	378	351	392	369	332	384	, 285
299	367	317	97,	333	379	352	393	370	101	385	286
300	327		120	334	380	353	394	371	277	386	287
301	368	318	98,	335	381	354	191	372	279	387	2)
302	369		121	336	382	355	270	373	58,	388	288
303	370	319	99,	337	383	356	54	63,	126,	389	128
304	105,		122	338	261	357	192		195,	390	105
	253	320	186	339	190	358	196		278	391	199
305	371	321	187	340	100	359	197	374	56	392	200
306	372	322	271	341	123

2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1917 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av

samma skrivelser.

.(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

I. Justitiedepartementet. .

1. Riksdagens skrivelse av den 27 februari 1917, i anledning av justitieombudsmannens
framställning till riksdagen angående ändrad lydelse av
1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906 angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad m. m. (24.)

Sedan yttranden i ärendet infordrats från rikets hovrätter samt dessa yttranden numera
inkommit, är ärendet föremål för behandling inom justitiedepartementet.

2. av den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna 19,—
27 under andra huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag till fångvården. (25.)

1917 den 6 mars i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

3. av den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 30 under andra
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till utförande av vissa byggnadsarbeten vid statens uppfostringsanstalt å
Bona. (26.)

1917 den 6 mars i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

4. av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 § 7 och 49 punkterna i lagen om val
till riksdagen. (39.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1917 (se svensk författningssamling n:r 117).

5. av den 24 mars, angående beredande av möjligheter för parter och
deras biträden att sittande övervara rättegångsförhandlingar. (43).

— 1918 —

Sedan rikets hovrätter inkommit med infordrade utlåtanden, har Kungl. Maj:t förordnat,
att cirkulär i ämnet skall utfärdas.

6. Riksdagens skrivelse av den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 mars 1917 (se svensk författningssamling n:r 118).

7. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel
däri eller upplåtelse av fartyg, så ock mot förvärv av aktie i aktiebolag,
som äger fartyg eller andel däri. (48.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 mars 1917 (se svensk författningssamling n:r 103).

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg
mellan utrikes orter. (49.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 mars 1917 (se svensk författningssamling n:r 105).

9. av den 27 mars, angående åvägabringande av utredning i fråga om
ordnande av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre grad.
(55.)

I ärendet har yttrande infordrats från fångvårdsstyrelsen, som ännu ej avgivit sådant.

10. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m. (57.)

Samtliga Konungens befallningshavande samt överståthållarämbetet har anbefallts att
avgiva yttranden i ärendet. Sådana hava ännu ej inkommit.

11. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 30 kap. 11
§ rättegångsbalken. (58.)

Sedan lagrådet hörts, har Kungl. Maj:t den 8 juni 1917 utfärdat lag i ämnet (se
svensk författningssamling n:r 253).

12. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande. (59.)

Domkapitlen bär anbefallts att avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana hava ännu ej
inkommit.

13. av den 28 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (61.)

1917 den 23 april i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

— 1918 —

14. Riksdagens skrivelse av den 28 mars, angående val av riksdagens militieombudsman
och hans efterträdare. (64.)

1917 den 23 april i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

15. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 april 1916 angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lag om
fortsatt tillämpning av nyssnämnda lag. (74.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 mars 1917 (se svensk författningssamling n:r 111).

16. av den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 2 § samt 24 kap. 3 § strafflagen.
(67.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 april 1917 (se svensk författningssamling n:r 119).

17. av den 23 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, dels Kungl. Haj:ts proposition angående
tillämpning under viss tid av lagstiftningen om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels
ock tre med föranledande av förstnämnda proposition väckta motioner.
(96.)

1917 den 27 april i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

18. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om
fastställande av högsta pris å vissa vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. (97.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 april 1917 (se svensk författningssamling n:r 150).

19. av den 25 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken m. m., dels ock en med anledning
av förstnämnda proposition väckt motion. (100.)

Lagar i ämnet utfärdade den 7 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 203’—205).

20. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om expropriation m. m., dels ock i anledning därav väckta
motioner. (101.)

— 1918

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, hava lagar i ämnet utfärdats den 19 maj 1917 (se
svensk författningssamling n:r 189 —192).

•

21. Riksdagens skrivelse av den 28 april, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om fastighetsbildning i stad m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion. (109.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, hava lagar i ämnet utfärdats den 12 maj 1917 (se
svensk författningssamling n:r 269—280).

22. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkten 37 under andra
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bestridande av kostnader
för första uppläggandet av fastighetsregister för städer och vissa därmed
jämförliga samhällen. (110.)

1917 den 12 maj i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

23. av den 30 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1909
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner. (111.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, hava lagar i ämnet utfärdats den 2 maj 1917 (se
svensk författningssamling n:r 166 och 167).

24. av den 4 maj, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 20
kap. 2 § strafflagen. (120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd gentemot
för samhället farliga återfallsförbrytare. (122.)

Yttrande i ärendet har infordrats från strafflagskommissionen, som ännu ej avgivit sådant.

26. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. (123.)

Lagar i ämnet utfärdade den 7 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 183
och 184).

27. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att kupering
av hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2* — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1.918 års riksdag.

28. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändringar i och tillägg till lagen den
28 maj 1886 angående,eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter.
(127.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 185).

29. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskild bestämmelse att tills vidare gälla i fråga om skydd
för vissa främmande patent. . (128.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 212).

30. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
(141.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 206). •

31. av den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
gottgörelse till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess befattning med
vissa mål. (155.)

1917 den 25 maj i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

32. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om rätt
för föreståndaren vid kronohäktet i Ystad Gustaf Edvard Rockström
att för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig viss tjänstgöring.
(158.)

1917 den 25 maj i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande."

33. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. (167.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 235).

34. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 103 § sjö lagen.

(168.)

Sedan i ärendet infordrat utlåtande från kommerskollegiet inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Haj:ts prövning.

35. av den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 5 § i stadgan den 26 maj 1909

om val till riksdagens utskott. (188.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 236).

— 1918 —

36. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, i anledning av väckt motion om
anslag till gäldande, helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring
inkallade personers utskylder och fattigvårdsavgifter. (175.)

Sedan vederbörande blivit i ärendet hörda, är ärendet föremål för behandling inom

justitiedepartementet.

37. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. ävensom
sju i ämnet väckta motioner. (192.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 25 maj 1917

(se svensk författningssamling n:r 219).

38. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 52 och 104 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket m. m. (193.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 244
—246).

39. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark samt lag om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark.
(195.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 maj 1917 (se svensk författningssamling n:r 220

—221).

40. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 17 april 1916 angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. (275.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 264)

41. av den 30 maj, angående åvägabringande av utredning i fråga om stats understöd

till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskon
tor. (185.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

42. av den 7 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

43. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 285 med förslag till ändrad lydelse av § 2 4:o) tryckfrihetsförordningen.
(307.)

Lagd till handlingarna (frågan har förfallit på grund av att kamrarna stannat i olika
beslut).

44. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr
m. m. (314.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, hava lagar i ämnet utfärdats den 14 juni 1917
(se svensk författningssamling n:r 304—310).

45. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fullständigande av straffregistret. (281.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 266).

46. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om expropriation m. m. (282.)

1917 den 14 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

47. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen om Kungl. Haj:ts

regeringsrätt. (283.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 267).

48. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
lag med viss föreskrift angående handel med varor, för vilka bestämts
högsta pris. (284.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 14 juni 1917 (se
svensk författningssamling n:r 263).

49. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i 65 § utsökningslagen. (285.)

Samtliga Konungens befallningshavande samt överståthållarämbetet har anbefallts
avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

50. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med fört
slag till lag om barn utom äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner. (239.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

51. Riksdagens skrivele av den 11 juni, angående utredning om indragning
till statsverket av allmänna åklagare och beslagare tillkommande
andelar i böter och beslagtagen egendom m. m. (286.)

Samtliga Konungens befallningshavande samt överståthållarämbetet har anbefallts att
avgiva utlåtanden i ärendet. Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

52. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m. (349.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 juni 1917 (se svensk författningssamling n:r 300
och 301).

53. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

1917 den 13 juli i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

54. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden ävensom en i ämnet väckt
motion. (356.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 19 juni 1917 (se
svensk författningssamling n:r 338).

55. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 §

i lagen om servitut den 14 juni 1907. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. av den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, dels ock två i ämnet
väcka motioner. (374.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, har lag i ämnet utfärdats den 19 juni 1917 (se
svensk författningssamling n:r 337).

57. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmän tjänsteplikt m. m. (362.)

1917 den 19 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

— 1918 —

Rikdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition n:r 230 angående reglering av löneförhållanden m. m. vid
statsdepartementen jämte en i ämnet väckt motion. (373.)

25 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

av samma dag, angående regleringen av utgifterna under andra huvudtiteln.
(2.)

25 juni i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till svenska Röda Korset för bestridande av
utgifter för dess hjälpkommittés byrå i Stockholm. (145.)

1917 den 25 maj i statsrådet föredragen, varvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret
att förskottsvis av tillgängliga medel till överstyrelsen för svenska Röda Korset
i mån av rekvisition utbetala erforderligt belopp, högst det beviljade anslaget 100,000
kronor, samt sedermera, då anslaget bleve tillgängligt, göra sig betäckt för utgiften.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

61. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (3.)

1917 den 29 juni i statsrådet föredragen, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att riksdagens
i punkterna 3—14 och 16—20 av förevarande skrivelse anmälda beslut
skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk
ankomme, varjämte Kungl. Maj:t med anledning av vad riksdagen i punkt 3
anmält fastställde ny avlöningsstat för beskickningar och konsulat att från den 1 januari
1918 lända till efterrättelse.

Ärendet kommer icke för vad angår punkterna 3—14, 16—20 att vidare
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Vad beträffar punkt 15 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

62. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning den 13 augusti 1917 anbefallt statskontoret
dels att från och med den 1 januari 1917 uppföra den f. d. envoyén friherre Charles
Emile Ramel jämlikt nådigt brev av den 8 december 1916 tillkommande årliga

— 1018 —

58.

1917 den

59.

1917 den

60.

pension av 6,000 kronor å allmänna indragningsstaten, dels ock att från allmänna
indragningsstaten till var och en av generalkonsuln Anders Rudolf Landström och
vicekonsuln Harald Torgny Ehrenborg från och med månaden näst efter den, under
vilken expektansarvoden upphörde att till dem utgå, under deras återstående livstid
utbetala en pension till belopp av 6,000 kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

63. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 230 angående reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen
jämte en i ämnet väckt motion. (373.)

Den 25 juni och den 31 december 1917 i statsrådet föredragen, varvid Kungl. Haj:t —
med anledning an riksdagens anmälan att riksdagen dels godkänt ny ordinarie avlöningsstat
samt övergångsstat för utrikesdepartementet att tillämpas från och med
år 1918, dels höjt det i riksstaten uppförda ordinarie anslaget till utrikesdepartementet
från 87,950 kronor med 76,750 kronor till 164,700 kronor — fastställt ny
ordinarie avlöningsstat för utrikesdepartementet och övergångsstat i avseende å vissa
befattningshavare i samma departement att tillämpas från och med 1918, varjämte
Kungl. Maj:t — med anledning av riksdagens anmälan att riksdagen på extra
stat för år 1918 under tredje huvudtiteln till provisorisk förstärkning av utrikesdepartementets
arbetskrafter m. m. anvisat ett förslagsanslag, högst 50,550 kronor
— meddelat beslut angående användandet av berörda belopp.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. Lantförsvarsdepartementet.

64. Riksdagens skrivelse av den 21 februari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av visst område av förra
kronofogdebostället 5/8 mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken av Södermanlands
län. (20.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 mars 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, att omförmälda
område skulle den 14 mars 1917 från domänstyrelsen överlåtas till lantförsvaret
för att tilläggas Åkers krutbruk och användas för berörda ändamål; och förklarade
Kungl. Maj:t sig vilja framdeles meddela beslut rörande ersättning till eller nedskrivning
i statens domäners fond till följd av ifrågavarande marköverlåtelse till lantförsvaret.

65. av den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel till bestridande av kostnader för tryggande av rikets neutralitet
jämte i ämnet väckta motioner. (29.)

— 1918 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 april 1917 beslöt Kung!. Maj:t att avlåta
proposition till riksdagen angående anvisande av medel till täckande av kostnader för tryggande
av rikets neutralitet år 1917, i vad desamma avsåge lantförsvaret.

Sedan Kungl. Maj:t, i anledning av riksdagens skrivelse n:r 196 angående anvisande
av medel till täckande av kostnader för tryggande av rikets neutralitet år 1917
den 8 juni 1917 meddelat beslut av innehåll, som här nedan under 85. angives, kommer
ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

66. Kiksdagens skrivelse av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang av geménsam
tvättinrättning för de till Skövde förlagda truppförbanden. (33.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t arméns
kasernbyggnadsnämnd att i överensstämmelse med ingivna ritningar och kostnadsberäkningar
låta utföra ifrågavarande tvättinrättning enligt ett såsom alternativ II betecknat
förslag; och skulle härav föranledda kostnader, tillhopa högst 113,890 kronor,
bestridas med 79,464 kronor från extra ordinarie anslaget till fullbordande av kasernetablissemang
för femton infanteriregementen (1917: IV I. 2) samt med högst 34,426
kronor från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Härjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att det skulle åligga kasernbyggnadsnäranden att,
därest det vid arbetenas utbjudande på entreprenad visade sig, att kostnaderna för desamma
komme att uppgå till högre belopp än de för ändamålet av riksdagen anvisade
anslag, ånyo underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning, innan arbetena finge påbörjas.

67. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt. (34.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i enlighet med ett av vederbörande fortifikationsofficer
upprättat, av kostnadsberäkningar och ritningar åtföljt förslag låta anordna
kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt för en kostnad av högst 58,600
kronor, att gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar; och skulle det åligga
fortifikationsdepartementet att, därest det vid arbetenas utbjudande på entreprenad visade
sig, att kostnaderna för desamma komme att uppgå till högre belopp än de för ändamålet
av riksdagen anvisade anslag, ånyo underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning,
innan arbetena fiuge påbörjas.

68. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts preposition angående iordningställande
av en skjutbana å Ränneslätt för Smålands husarregemente. (35.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltniugens
fortifikationsdepartement att i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetat
förslag låta iordningställa ifrågavarande skjutbana samt föreskrev, att härav föran —

1918 —

ledda kostnader, 10,500 kronor, skulle bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

69. Riksdagens skrivelse av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder för tillgodoseende av vattenbehovet för Norrlands
trängkår. (36.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 beslöt Kungl. Maj:t att, med
anledning av vad sålunda av riksdagen framhållits, anbefalla arméförvaltningens fortifikationsdepartement
att omedelbart verkställa förnyad utredning i fråga om vilketdera av
förenämnda båda förslag, som borde läggas till grund för utförande av ifrågavarande arbeten,
samt att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill berörda utredning
kunde giva anledning.

70. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vaktmästaren vid generalintendentens expedition A. K. Broms att förrätt
att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (37.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens civila
departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som kunde på nämnda departement
ankomma.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av skjutbana för Östgöta trängkår. (38.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 mars 1917 bemyndigade Kung]. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i huvudsaklig överensstämmelse med utarbetat
förslag jämte kostnadsberäkning och ritningar m. m. låta anlägga ifrågavarande
skjutbana samt föreskrev, att härav föranledda kostnader, högst 7,000 kronor, skulle
bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

72. av den 23 mars, angående meddelandet av viss föreskrift i fråga om krigsmans
befordran eller transport till beställning å stat. (44.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 april 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
föreskrifter skulle i kommandoväg meddelas i det av riksdagen begärda hänseendet, med
den inskränkning att ifrågakomna registerutdrag skulle omfatta allenast tiden efter senast
vunnen befordran.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3* — Justitieombudsmannens ämbetshe,rättelse till 1.918 års riksdag.

73. Riksdagens skrivelse av den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel. (87.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 7,692 kronor 16 öre skulle utgå
till gäldande av följande förskottsvis utgivna medel, nämligen:-för vissa återståeude kostnader för uppförande av en tillbyggnad, inrymmande
ett »fack», till Göta artilleriregementes västra fältförrådsbygg -

nad ........................................................................................................ kr. 1,092: 16

för ytterligare kostnader för om- och tillbyggnad av Smålands artilleriregementes
kokinrättningsbyggnad...................................................... » 6,600: —

Summa kr. 7,692: 16

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

74. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis utgivna
medel. (88.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
Qärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 66,142 kronor 2 öre skulle tagas
i anspråk till täckande av följande av arméförvaltningens civila departement förskotts
vis utgivna medel, nämligen:

för avlägsnande av arsenikhaltig oljefärg i Jämtlands fältjägarregementes

kasernetablissemaug............................................................................ kr. 11,224: 81

för övriga arbeten, som det ålegat byggmästaren Sjöholm utföra, jämte

kostnader för bevakning i konkursen m. m..................................... » 45,129: 69

för kostnader för avhjälpande av brister i Norrlands dragonregementes
kasernetablissemang, vilka det ålegat byggnadsfirman Jonsen och

Nilsson iståndsätta....................................................................... ” 9,787: 52

Summa kr. 66,142: 02

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

75. av den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker och tyganstalter
att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (89.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av riksdagens berörda skrivelse skulle tillställas arméförvaltningens artilleri-
och civila departement för kännedom och vidtagande av de åtgärder, som kunde
ankomma på arméförvaltningens artilleri- och civila departement.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

76. Riksdagens skrivelse den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation
till Åkers krutbruk. (90.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 maj 1917 anvisade Kungl. Maj:t ett belopp
av högst 89,000 kronor för anläggande av ifrågavarande stickspår i enlighet med ett
av styresmannen för Åkers krutbruk med skrivelse till arméförvaltningens artilleridepartement
den 22 januari 1917 ingivet kostnadsförslag, som benämnts »västra linjen»; och
skulle berörda belopp gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående engångskostnader för försvaret. (91.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
tryckt exemplar av ifrågavarande skrivelse skulle överlämnas till arméförvaltningen och
statskontoret för kännedom och efterrättelse, samt ställde de utav riksdagen anvisade
medel till förfogande av arméförvaltningens vederbörande departement för därmed avsett
ändamål; och skulle ovannämnda av riksdagen för år 1918 anvisade 5,326,423 kronor
till anskaffande av intendenturmateriel av civila departementet i män av behov redan
under år 1917 förskjutas av tillgängliga medel.

Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att samtliga förut omförmälda engångskostnader för
år 1918, tillhopa 9,170,187 kronor, skulle bestridas av statsverkets värnskattefond.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

78. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av elektrisk belysning i Svea och Göta livgardens kasernetablissemang. (92.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 12 maj 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i enlighet med uppgjorda kostnadsberäkningar
låta utföra ifrågavarande anläggningar; ocli skulle härav föranledda kostnader, högst
140,000 kronor, bestridas från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

79. av samma dag, i anledning av väckt motion om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen, vilka från arméns eller marinens matinrättningar
hämta tillagad portion, att härför utgiva viss ersättning. (93.)

Den 19 maj 1917 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

80. av den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena Räftliagen
och Kungsmarkerna i Malmöhus län in. m. ävensom en i ämnet väckt
motion. (108.)

— 1018 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 4 maj 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens förevarande beslut, att till lantförsvaret, för att tilläggas Södra
skånska infanteriregementets övningsfält, skulle överlämnas

dels, räknat fråu den 14 mars 1917, de till Flyinge kungsgård i Södra Sandby
socken av Malmöhus län hörande, under stuteriöverstyrelsens förvaltning stående ängarna
Räfthagen och Kungsmarkerna, jämväl benämnda Råby ängar, däri inbegripet det söder
om järnvägen Lund-Revinge belägna område,

dels ock den 14 mars 1918 den under domänstyrelsens förvaltning stående förra
hospitalsegendomen Hardeberga u:r 14, en äng, Koängen kallad, i Hardeberga socken av
Malmöhus län; och förklarade Kungl. Maj:t sig vilja framdeles meddela beslut rörande
ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till följd av överlåtelsen till
lantförsvaret av sistnämnda mark.

I sammanhang härmed föreskrev Kungl. Maj:t:

att det kontrakt av den 1 november 1912, enligt vilket stuteriöverstyrelsen till
arméförvaltningens intendentsdepartement från och med den 1 oktober 1912 till och med
den 30 september 1921 mot eu årlig avgift av 6,711 kronor 34 öre, förfallande till
betalning den 1 december årligen, överlåtit gräsbetet å ängarna Räfthagen och Kungsmarkerna,
skulle upphöra att gälla från den 1 december 1917;

att till stuteriöverstyrelsen skulle från fjärde huvudtitelns arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel utbetalas ett belopp av 175 kronor såsom ersättning för under år 1917
på grund av ifrågavarande överlåtelse mistad inkomst av till enskild person eljest utarrenderat
gräsbete å det till Kungsmarkerna börande område, som vore beläget söder om
järnvägen Lund-Revinge, samt

att ängarna Räfthagen och Kungsmarkerna, med undantag av nyssnämnda del söder
om järnvägen, ej finge användas för övningsändamål före den 16 augusti 1917, dock
att anläggning av eu skjutbana för Södra skånska infanteriregementet å samma ängar enligt
Kungl. Maj:ts denna dag därom fattade beslut finge omelbart utföras.

81. Riksdagens skrivelse av den 8 maj, i anledning av väckt motion om ersättning
till verkmästaren N. J. Eriksson för en av honom konstruerad elektrisk
tändapparat. (132.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1917 anvisade Kungl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål ett belopp av 1,000 kronor från fjärde huvudtitelns anslag till extra
utgifter.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

82. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av gemensam tvättinrättning för Norra skånska infanteriregementet
och Yendes artilleriregemente. (144.)

— 1918 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 maj 1917 bemyndigade Kung! Maj:t arméns
kasernbyggnadsnämnd att i överensstämmelse med ingivna ritningar och kostnadsberäkningar
omedelbart låta utföra ifrågavarande tvättinrättning enligt det såsom alternativ 2
betecknade förslaget; och skulle härav föranledda kostnader, tillhopa högst 76,390 kronor,
bestridas med 39,631 kronor 13 öre från extra ordinarie anslaget till fullbordande av
kasernetablissemang för femton infanteriregementen samt med högst 36,758 kronor 87
öre från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Härjämte föreskrev Kung! Maj:t, att en i äreudet omförmäld ladugårdsbyggnad omedelbart
skulle ställas till kasernbyggnadsnämndens disposition, ävensom att det skulle åligga
kasernbyggnadsnämnden att, därest det vid arbetenas utbjudande på entreprenad visade sig,
att kostnaderna för desamma komme att uppgå till högre belopp än de för ändamålet anvisade,
ånyo underställa äreudet Kungl. Maj:ts prövning, innan arbetena finge påbörjas.

83. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utförande av reparationsarbeten å strandskoningen utmed
Ångermanälvens strand vid Norrlands trängkårs kasernetablissemang i Sollefteå.
(146.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 maj 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t vägoch
vattenbygguadsstyrelsen att låta utföra ifrågavarande reparationsarbeten; och skulle
härav föranledda kostnader, högst 7,000 kronor, gäldas från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

84. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis utgivna
medel. (147.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 1 juni 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, att av
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar ett belopp av 648,863 kronor 48 öre skulle
tagas i anspråk till gäldande av vissa utav arméförvaltningens civila departement förskottsvis
utgivna medel.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

85. av den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för höjande av medelinköpspriset för remonter under år 1917.
(165.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 maj 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t, med
godkännande av vad riksdagen sålunda beslutat, arméförvaltningens intendentsdepartement
att orahänderhava och förvalta det beviljade anslaget samt att för ifrågavarande ändamål
redan under innevarande år disponera detsamma.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

— 1018 —

86. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av Kung]. Maj:ts framställningar
angående anvisande av medel till täckande av kostnader för tryggande
av rikets neutralitet år 1917. (196.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 8 juni 1917 anbefallde Kung! Maj:t statskontoret
att av omhänderhavande medel i mån av behov, på rekvisition, tillhandahålla
arméförvaltningen ovanberörda medel, tillhopa högst 48,500,000 kronor, att sedermera
ersättas av ifrågavarande, utav riksdagen under fjärde huvudtiteln å extra stat för år
1918 härför beviljade särskilda förslagsanslag å högst 24.975,000 kronor och 23,525,000
kronor.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

87. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöuingsreglemente). (210.)

Kungl. Maj:t har den 16 november 1917 utfärdat kungörelser dels om fortsatt giltighet
av reglementet för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglementet) den 24
november 1916 (se svensk förf. samling n:r 743) och dels om fortsatt giltighet av
kungörelsen den 24 november 1916 om ändrad lydelse av §§ 1, 3 och 4 i förordningen
angående arméns förplägnad vid mobilisering och i krig den 16 juli 1906, (se
svensk förf. samling n:r 745).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

88. av den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
gällande grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl med
vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst. (214.)

Kungl. Maj:t barden 20 juli 1917 utfärdat kungörelse i ämnet (se svensk förf. samling
n:r 531).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

89. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående främjande
av manskapsrekryteringen vid armén. (218.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 juni 1917 beslöt Kungl. Maj:t, med upphävande
av nu gällande bestämmelser om utbetalande av anställningspremier, att genom
nådigt brev av samma dag utfärda bestämmelser i fråga om utbetalande av dylika premier,
vilka bestämmelser skulle tillsvidare lända till efterrättelse.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

90. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
för statsverkets räkning av generalstabens officerskårs stalletablissemang i
Stockholm. (225.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att, räknat från och med den 1 augusti 1917.

— 1918 —

för statsverkets räkning inlösa ifrågavarande stalletablissemang för ett belopp av 56,600
kronor, att gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, dels att den enligt omförmälda två kontrakt av
den 1 mars 1909 till Djurgårdsförvaltningen utgående årliga avgiften av 20 kronor
skulle gäldas av anslaget till remontering in. m. (1917: IV M. 1), dels ock att de av
kronans övertagande av officerskårens skyldigheter mot den av kåren vid stallet anställda
personalen föranledda utgifter skulle från och med den 1 augusti 1917, intill dess särskilda
medel för personalens avlönande kunde varda i behörig ordning å riksstaten beräknade,
av arméförvaltningens civila departement förskjutas för att framdeles hos Kungl.
Maj:t anmälas till ersättande.

Slutligen anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningen att, med beaktande av riksdagens
härutinnan gjorda uttalande, i samband med angivande av lantförsvarets medelsbehov
för år 1919 avgiva förslag till stat för avlöning m. m. av den vid ifrågavarande
stalletablissemang för stallvården erforderliga personal.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

91. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss del av den inom Landskrona stad belägna
öu Gråen. (290.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t
fortilikationsdepartementet att avsluta ifrågavarande köp enligt de i propositionen angivna
grunder; och skulle den för området inflytande köpeskillingen, 50,000 kronor,
efter avdrag av de å kronan belöpande kostnaderna för områdets värdering eller 95
kronor, tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

92. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 augusti 1917 föreskrev Kungl. Maj:t, att
riksdagens i samma skrivelse fattade beslut skulle beträffande vissa i skrivelsen angivna
punkter delgivas vederbörande myndigheter för kännedom och efterrättelse.

Vidare föreskrev Kungl. Maj:t till följd av riksdagens beslut under punkt 15, att
de i brevet den 18 oktober 1907 meddelade bestämmelser rörande utdelande av understöd
till vissa pensionerade underofficerare skulle lända till efterrättelse under år 1918.
Slutligen föreskrev Kungl. Maj:t på grund av riksdagens beslut under punkt 16,
beträffande det i sistnämnda punkt omförmälda anslagets förvaltning,
att arméförvaltningen skulle årligen inom den tid, då de till statsregleringen börande
ärenden borde vara till Kungl. Maj:t inkomna, till Kungl. Maj:t avlämna uppgift
angående dels de personer, vilka under det löpande året åtnjutit understöd från ifrågavarande
anslag, dels de till dessa personer utbetalda belopp, dels de understödstagare vilka,

— 1918 —

under året avlidit eller eljest såsom behöriga sökande avgått, dels ock det anslagsbelopp,
som kunde beräknas för nästpåföljande år bliva erforderligt för ifrågavarande ändamål,
och

beträffande prövningen av ansökningar om understöd och sättet för utbetalningen
av sådant,

att arméförvaltningens civila departement skulle, med iakttagande av de i riksdagsskrivelsen
angivna villkor, pröva och avgöra inkommande ansökningar om understöd,
vilka borde vara åtföljda av erforderliga handlingar till styrkande av att understödstagarna
vore i livet och i behov av det sökta understödet, samt

att understödet skulle till underhållstagarna genom vederbörande kassaförvaltningar
utbetalas halvårsvis i sammanhang med utbetalandet av gratialen från Vadstena krigsmanshuskassa.

Därjämte beslöt Kungl. Maj:t att bemyndiga statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga personer för verkställande skyndsammast
möjligt av utredning, huruvida och under vilka villkor det skulle kunna medgivas indelt
manskap med minst 20 men under 25 tjäll stäf. som avskedats före den 1 januari
1910 ocli vore i behövande omständigheter, att likställas med sådant manskap, avskedat
efter sistnämnda tidpunkt, och sålunda komma i åtnjutande av underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa enligt de närmare bestämmelser, vilka funnes angivna i 1914
års senare riksdagsbeslut och Kungl. Maj:ts på grund härav utfärdade kungörelse den
6 november 1914.

93. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av den inom staden Marstrands hamnområde
belägna Hedvigsholmen eller Kvarnholmen m. m. (326.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att till handlanden A. Qvirist och aktiebolaget
Marstrands mekaniska verkstad mot en köpeskilling av 39,899 kronor försälja ifrågavarande
fastigheter på ovanberörda villkor, nämligen att köparna skulle vara skyldiga
att inom tick som av marinförvaltningen bestämdes, å Hedvigsholmen vidtaga sådana
anordningar, att eu första klassens torpedbåt kunde därstädes med trygghet upptagas
å slip, samt för fullgörande av denna skyldighet ställa säkerhet, som av marinförvaltningen
godkändes, att kronan skulle, så länge varvsrörelse bedreves å holmen, äga
företrädesrätt till att, mot skälig ersättning, vid förefallande behov för flottans fartyg
begagna sig av nämnda slip, att köpeskillingen skulle erläggas med en femtedel vid
köpekontraktets avslutande och en femtedel å motsvarande dag under vart och ett av
därpå följande år, att köparna skulle erlägga 5 procent årlig ränta å ogulden del av
köpeskillingen samt för sådan del och ränta ställa säkerhet, som av fortifikationsdepartementet
kunde godkännas, att Qvirist skulle avstå från honom enligt nu gällande arrendekontrakt
om fastigheterna tillkommande rättigheter och således även från anspråk

— 1918 —

på ersättning i anledning av arrenderättens upphörande före kontraktstidens slut samt
att köparna förbunde sig att till det yttre iståndsätta den å Hedvigsholmen befintliga
gamla väderkvarnen oeh underhålla densamma, så länge kvarnplatsen icke erfordrades
för andra industriella anläggningar.

Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t, att den för fastigheterna inflytande köpeskillingen
skulle, efter avdrag av värderings- och andra av försäljningen föranledda kostnader,
tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

94. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av medel för bestridande av kostnader för utbildning
av landstormsbefäl m. m. (309.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
ifrågavarande skrivelse skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

95. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels
till lag om landstorrnsprövning åren 1919—1927 samt utbildning av
officerare, underbefäl och fackmän vid landstormen under åren 1920
—1928, dels ock till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att under
år 1917 undergå landstorrnsprövning och befäls- eller annan särskild utbildning
vid landstormen. (310.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 beslöt Kungl. Maj:t uppdraga
åt inspektören för infanteriet att med ledning av landstormskommitténs betänkande och
tidigare i ämnet avgivna förslag verkställa och senast den 15 november 1917 inkomna
med förslag angående erforderliga tillfälliga åtgärder för att inom den närmaste tiden
nöjaktigt tillgodose landstormens befälsbehov enligt nu gällande planer för dess användning;
och bemyndigades statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet att, efter därom
av inspektören för infanteriet gjord framställning, tillkalla för utredningens verkställande
erforderliga biträden.

96. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av § 19 mom. 4 och § 34 mom. 2 värnpliktslagen
den 17 september 1914. (311.)

Den 20 juli 1917 utfärdade Kungl. Maj:t lag i ämnet (se svensk förf. saml. n:r 530).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

97. av samma dag, i anledning av motioner dels om ändring i 2 § av förordningen
den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn och dels angående anslaget till understöd åt vissa värnpliktigas
familjer m. m. (317.)

4* — Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till HUS års riksdag.

Den 13 augusti 1917 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet (se svensk förf.
sann]. n:r 546), varjämte Kungl. Maj:t förordnade, att vad som för det i nämnda kungörelse
angivna ändamål erfordrades under år 1917 skulle, i vad avsåge armén, av
arméförvaltningens civila departement utav tillgängliga medel förskjutas för att framdeles
bos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

98. Riksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av motion om ändring
i förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan
värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar, m. m. (318.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 13 augusti 1917 förordnade Kungl. Maj:t,
dels att kungörelse av den lydelse, bilaga till statsrådsprotokollet för nämnda dag utvisade,
skulle i vanlig ordning utfärdas, dels ock att de av bestämmelserna i nämnda
kungörelse föranledda kostnader skulle, i vad desamma avsåge armén, av arméförvaltningens
civila departement förskjutas för att anmälas till ersättande av medel, som av
riksdagen beviljats eller komme att beviljas för tryggande av rikets neutralitet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

99. av samma dag, i anledning av motion om förböjning av penningbidraget
till värnpliktiga, som utkallas till tryggande av rikets neutralitet. (319.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 6 juli 1917 förordnade Kungl. Maj:t,

att värnpliktig, som under år 1917 eller 1918 tjänstgjort eller komme att tjänstgöra
för rikets försvar, skulle under denna tjänstgöring, in- och utryckningsdagarna medräknade,
erhålla, utöver honom enligt gällande bestämmelser tillkommande förmåner, ett
särskilt tillägg av 5 kronor för termin;

att detta tillägg skulle utgå under enahanda villkor, som gällde för krigslön;

samt

att härav föranledda kostnader skulle av arméförvaltningens civila departement förskjutas
för att framdeles ersättas av det till täckande av kostnader för tryggande av
rikets neutralitet efter 1916 års utgång å extra stat för år 1918 beviljade anslag.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

100. av samma dag,, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för lantförsvarets stärkande. (340.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 meddelade Kungl. Maj:t beslut,
som är av hemlig natur.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

101. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning
om avlöning åt värnpliktiga, som fullgöra krigstjänstgöring vid
vissa industriella eller andra anläggningar eller fartyg. (370.)

— 1918 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
civila departement att i samråd med marinförvaltningen inkomma med
underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagen uti sin förevarande skrivelse
anfört.

102. Riksdagens skrivelse av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret
och marinen hörande personal. (375.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 beslöt Kungl. Maj:t att bemyndiga
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet att, i samråd med statsrådet
ocli chefen för sjöförsvarsdepartementet, tillkalla högst fem sakkunniga personer
jämte sekreterare för att inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring från
och med år 1918 åt viss personal vid armén och marinen, avsett att föreläggas 1918
års riksdag, med rätt för departementscheferna att, efter därom av de sakkunniga gjord
framställning, under arbetets fortgång tillkalla, för att i de sakkunnigas överläggningar
deltaga, representanter för de olika personalkategorier vid armén och marinen, som
av den ifrågasatta löneförbättringen berördes.

103. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel för bestridande av uppkommande merkostnader för vissa
byggnadsföretag vid armén dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel till vissa byggnadsföretag vid armén. (376 och 377.)

Vid föredragning av dessa skrivelser den 29 juni 1917 beslöt Kungl. Maj:t:

l:o) att det av riksdagen till beredande av ökat stallutrymme vid infanteriet
för år 1918 anvisade belopp av 225,300 kronor skulle ställas till arméförvaltningens
fortifikationsdepartements förfogande för därmed avsett ändamål;

2:o) att fortifikationsdepartementet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till nya befälsbyggnader vid Vaxholms grenadjärregemente för år 1918 anvisade
belopp av 200,000 kronor;

3:o) att fortifikationsdepartementet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till uppförande av byggnader för en förplägnadsanstalt i Östersund för år 1918
anvisade belopp av 200,000 kronor.

4:o) att fortifikationsdepartementet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till uppförande av nya byggnader för Norrlands artilleriregemente i Östersund
för år 1918 anvisade belopp av 600,000 kronor;

5:o) att det av riksdagen till uppförande av nytt etablissemang å Järvafältet för
Svea ingenjörskår för år 1918 anvisade belopp av 496,000 kronor skulle ställas till
fortifikationsdepartementets förfogande för därmed avsett ändamål:

— 1918 -

6:o) att fortitikationsdepartementet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till uppförande av byggnader för Norrlands ingenjörkår för år 1918 anvisade
belopp av 400,000 kronor;

7:o) att fortitikationsdepartementet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till uppförande av nytt etablissemang å Järvafältet för fälttelegrafkåren för
år 1918 anvisade belopp av 600,000 kronor;

8:o) att fortifikationsdepartemeutet skulle bemyndigas att omhänderhava och förvalta
det till uppförande av skidförråd för år 1918 anvisade belopp av 303,825 kronor;

att civila departementet skulle anbefallas att av tillgängliga medel redan under
innevarande år förskottsvis utanordna förevarande belopp;

9:o) samt att fortitikationsdepartementet skulle slutligen bemyndigas att omhänderhava
och förvalta det för bestridande av uppkommande merkostnader för vissa i samband
med 1914 års härordning beslutade byggnadsföretag vid armén beviljade förslagsanslag
å 1.000,000 kronor.

Samtliga ovan under punkterna l:o)—9:o) omnämnda belopp skulle av arméförvaltningens
civila departement få förskjutas samt av statskontoret, efter rekvisition, av
tillgängliga medel tillhandahållas samma departement för att sedermera ersättas av lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål eller annan fond, dit köpeskillingarna
för nu till lantförsvaret anslagna fastigheter, vilka med riksdagens samtycke
försåldes, kunde komma att inflyta.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

104. Riksdagens skrivelse av den 18 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.
(4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1917 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i nämnda skrivelse fattade beslut.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

105. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för lantförsvarets stärkande. (390.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 29 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att
förevarande skrivelse skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

4. Sjöförsvarsdepartementet.

106. Kiksdagens skrivelse av den 5 april 1917, i anledning av Kungl. Maj :ts
under femte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående kustartilleriets krigsberedskap och övningar samt reservstat för
marinen. (80.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 april 1917 beslöt Kungl: Maj:t vissa
erforderliga åtgärder.

107. av den 25 april, i anledning av Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret. (91.)

Anmäldes i de delar, som anginge sjöförsvarsdepartementet, den 25 juni 1917 inför
Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga föreskrifter.

108. av samma dag, i anledning av väckt motion om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen, vilka från arméns eller marinens
matinrättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss ersättning.
(93.)

Anmäldes den 5 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, och anbefalldes därvid marinförvaltningen
att skyndsamt inkomma med det yttrande och förslag, vartill riksdagens anhållan i
berörda skrivelse, såvitt marinen anginge, kunde anses föranleda. Den 31 december
1917 avgav marinförvaltningen yttrande i ärendet.

109. av den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel till inköp
av två tomtdelar i Karlskrona m. m. (133.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 maj 1917 beslöt Kungl. Maj:t erforderliga
åtgärder.

110. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållning å vissa extra anslag till utförande av ändringsarbeten
å minfartyget Clas Fleming. (134.)

Anmäldes den 19 maj 1917 inför Kungl. Maj:t, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

111. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstårsberäkning för kemisten K. A. Schröder. (135.)

Anmäldes den 19 maj 1917 inför Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga
föreskrifter.

112. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
avlöningsförmåner för den vid marinens flygväsende tjänstgörande
personalen. (148.)

— J 918

Sedan chefen för lantförsvarsdepartementet den 29 juni 1917 av Kungl. Maj:t bemyndigats
att i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet tillkalla sakkunniga för att inom
nämnda häda departement biträda med verkställande av utredning och avgivande avförslag
rörande organisationen av arméns och marinens flygvapen, vilken utredning
skulle avse bland annat, vilka särskilda avlöningsförmåner borde tillkomma flygpersonalen,
har Kungl. Maj:t vid föredragning den 3 juli 1917 av förevarande skrivelse funnit
densamma ej föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att Kungl. Maj:t föreskrivit,
att innehållet av skrivelsen skulle meddelas marinförvaltningen, chefen för marinstahen
samt bemälda sakkunniga till kännedom.

113. Riksdagens skrivelse av den 16 maj, i anledning av Kungl, Maj:ts proposition
angående ytterligare anslag till anordnande av förvaringsskjul för
flygbåtar m. m. (163.)

Anmäldes den 19 maj 1917 inför Kungl. Maj:t, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

114. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående

anvisande av medel till täckande av kostnader för tryggande av rikets
neutralitet år 1917. (196.)

Anmäldes den 8 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

115. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande förordning
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid
marinen på krigsfot. (211.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning av denna skrivelse den 16 november 1917 utfärdat
nådig kungörelse om fortsatt giltighet av förordningen den 24 november 1916 med
särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på krigsfot.

116. av den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar. (213.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni och den 30 november 1917 utfärdat av riksdagens
beslut föranledda kungörelser.

117. av den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 73 under
mom. 1 :o) b) gjorda framställning rörande upprensning av viss farled.
(223.)

Anmäldes den 8 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, därvid marinförvaltningen anbefalldes
att uppgöra ooh till Kungl. Maj:t inkomma med plan för albetets utförande.

Sådan plan har ännu ej inkommit.

— 1918 —

118. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition
angående beredande av medel till bestridande av vissa kostnadsökningar
för sjöförsvarets ordnande m. m. (224.)

Vid föredragning den 14 juni 1917 bar Kungl. Maj:t, med godkännande av de utav
riksdagen i förevarande skrivelse omförmälda beslut, i vad de avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

119. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Vid föredragning den 6 juli 1917 av punkt 21 av förevarande skrivelse bar Kungl. Maj:t
anmodat chefen för marinstaben att, i samråd med chefen för kustartilleriet, avgiva
yttrande i fråga om ändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap.

Sedan chefen för marinstaben den 15 september inkommit med sådant yttrande,
har marinförvaltningen och chefen för marinstaben den 20 i samma månad
anbefallts att i samråd med chefen för kustartilleriet och efter hörande av direktionen
över flottans pensionskassa avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

Den 27 juli 1917 anmäldes övriga på sjöförsvarsdepartementets handläggning beroende
delar av ärendet inför Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga beslut.

120. av den 13 juni, i anledning av motioner dels om ändring i 2 § av förordningen
den 1 juni 1912 om understöd i vissa fall åt värnpliktigs

hustru och barn och dels angående anslaget till understöd åt vissa värnpliktigas
familjer m. m. (317.)

Vid föredragning den 13 augusti 1917 har Kung]. Maj.-t, som samma dag på lantförsvarsdepartementets
föredragning utfärdat erforderlig kungörelse i ämnet, meddelat föreskrifter
angående bestridandet av därav föranledda kostnader, i vad anginge marinen.

121. av samma dag, i anledning av motion om ändring i förordningen den

13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj,

som fullgör tjänstgöring till rikets försvar m. m. (318.)

Vid föredragning den 13 augusti 1917 har Kung]. Maj:t, som samma dag på lantförsvarsdepartementets
föredragning förordnat om utfärdande av erforderlig kungörelse i
ämnet, meddelat föreskrifter angående bestridande av därav föranledda kostnader, i
vad anginge marinen.

122. av samma dag i anledning av motion om förhöjning av penningbidraget
till värnpliktiga, som utkallas till tryggande av rikets neutralitet. (319.)

Anmäldes den 6 juli 1917 inför Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga
föreskrifter.

— lins —

123. Riksdagens skrivelse av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande. (341.)

Anmäldes den 19 juni 1917 inför Kungl. Maj:t, som därvid, med godkännande av de
utav riksdagen i förevarande skrivelse omförmälda beslut, i vad de avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

124. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av flottans station i Stockholm m. m. (366.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 19 juni 1917 har Kungl. Maj :t uppdragit åt
1916 års flottstationskommitté att verkställa revidering av de uti kommitténs den
19 mars 1917 avgivna betänkande upptagna förslagen till flottstationsanläggning
m. m., varjämte ytterligare tre personer utsetts till ledamöter av kommittén.
Kommittén har den 30 november avgivit betänkande och förslag.

125. av samma dag, i anledning av väckt motion angående avlöningen för
till tjänstgöring inkallad reservpersonal tillhörande marinen. (367.)

Anmäldes den 29 juni 1917, och anbefalldes armé- och marinförvaltningarna att
gemensamt verkställa utredning i ärendet samt inkomma med det- yttrande och förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Myndigheternas förslag har ännu ej inkommit.

126. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 230 angående
reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen. (373.)

Anmäldes i den del, som anginge sjöförsvarsdepartementet, den 25 juni 1917 inför
Kungl. Maj:t, som därvid fastställde den av riksdagen godkända nya ordinarie staten
för nämnda departement.

127. av den 16 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Vid föredragning den 19 juni 1917 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under femte huvudtiteln i vad besluten avveke från Kungl.
Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

128. av den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för sjöförsvarets stärkande. (389.)

Vid föredragning den 29 juni 1917 har Kungl. Maj:t föreskrivit att innehållet av
berörda skrivelse skulle meddelas marinförvaltningen.

1918 —

5. Civildepartementet,

129. Riksdagens skrivelse av den 10 februari 1917, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta
i fråga om vissa postavgifter. (15.)

Anmäldes den 2 mars 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

130. av den 21 februari, angående viss ändring i gällande instruktion för statens
ombud i enskilda järnvägsbolags revision. (22.)

Anmäldes den 16 mars 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

131. av den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda
framställning i fråga om anslag för anskaffande av rullande materiel
vid statens järnvägar. (17.)

Anmäldes den 9 mars 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

132. av den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1915 om
eftergift vid krig eller krigsfara från vissa bestämmelser om arbetstid för
minderåriga och kvinnor. (23.)

Anmäldes den 27 februari 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

133. av den 7 mars, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung].
Maj:t i fråga om meddelandet av föreskrift angående beredning av vissa
till avgörande å kommunalstämma förekommande ärenden. (28.)

Anmäldes den 19 maj 1917, därvid Konungens befallningshavande i samtliga län anbefalldes
att avgiva utlåtanden i ärendet. Sedan de infordrade utlåtandena inkommit,

har ärendet överlämnats till sakkunniga för utarbetande av förslag till ändringar beträffande
den kommunala rösträtten.

134. av den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter. (30).

Anmäldes den 13 mars 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

135. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt en befattningshavare vid postverket. (31.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5* — Justitieombudsmannens iimlelsbercUteUe till 1918 års riksdag.

136. Riksdagens skrivelse av den 13 mars, i anledning av Knngl. Maj:ts
proposition angående årliga understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket.
(32.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

137. av den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner rörande vissa
pensioner, avsedda att utgå av trafikmedel. (50.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

138. av den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med erläggande av ränta å statslån för järnvägsanläggning mellan
Eksjö och Österbymo. (51.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

139. av samma dag, i fråga om ändring i gällande bestämmelser angående
fribiljetter för pensionerade befattningshavare vid statens järnvägar. (45.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

140. av den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna
för anläggning av hospital vid Strängnäs samt om- och tillbyggnad
av Lunds hospital och asyl. (54.)

Anmäldes den 14 april 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

141. av den 29 mars, i anledning av väckta motioner om åtgärder för anskaffande
av en isbrytare till uppehållande av seglation en å Yänern. (60.)

Anmäldes den 4 maj 1917, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes att i samråd med
kanalkommissionen verkställa och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med den av
riksdagen i skrivelsen begärda utredningen angående behovet av en isbrytare för uppehållande
av seglationen å Yänern. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

142. av den 17 april, angående val av tre deputerade att jämlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen med Konungen överlägga. (81.)

Anmäldes den 23 april 1917, därvid förordnades, att skrivelsen, såsom icke föranledande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

143. av den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt hjälpmontören vid Trollhätte kraftverk A. J. Karlsson jämte en
i ämnet väckt motion. (84.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

144. av den 25 april, rörande bibehållande i tillämpning för hela innevarande
år av gällande kungörelse angående tidberäkning inom riket. (102.)

— 1918 —

Anmäldes den 19 maj 1917, därvid föreskrevs, att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

145. Riksdagens skrivelse av den 27 april, i anledning av väckt motion om
ändring av § 24 i kungl. förordningen om landsting den 21 mars 1862.
(106.)

Anmäldes den 19 maj 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

146. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående det kommunala
utskyldsstreckets begränsning. (107.)

Anmäldes den 19 maj 1917, därvid överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande
i länen anbefalldes att avgiva utlåtanden i ärendet. Sedan de infordrade
utlåtandena inkommit, har ärendet överlämnats till sakkunniga för utarbetande av
förslag till ändringar beträffande den kommunala rösträtten.

14 r. av den 4 maj, i anledning av Kungl, Haj:ts proposition angående försäljning
av statens järnvägar tillhöriga markområden vid Gnesta. (112.)
Anmäldes den 8 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

148. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av telegrafverkets medel till Sveriges rikstelefonisters vilohemsförenin"
(113.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

149. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för revisorn hos telegrafstyrelsen J. C. Lundgren att för ålderstillägg å
lönen tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (114.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

150. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående anläggning
av huvudrangerbangård vid Hallsberg. (116.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

151. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 3 § av lagen
den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet ifråga om anställande
av barnmorska. (121.)

Anmäldes den 9 november 1917, därvid lag i ärendet utfärdades. Skrivelsen, i vad
den rör i densamma gjord anhållan att Kungl. Maj:t måtte för 1918 års riksdag
framlägga det förslag till löneregling för barnmorskor, vartill den inom medicinal —

1918 -

styrelsen i frågan igångsatta och pågående utredningen kunde föranleda, är, sedan
medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

152. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tilläggspension åt förre stationskarlen vid statens järnvägar
C. O. Grann jämte en i ämnet väckt motion. (138.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

153. av samma dag, i anledning av väckt motion angående årligt understöd
åt poststationsförestånderskan Hilma Henrika Löfroth. (140.)

Anmäldes den 1 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

154. av den 15 maj, i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kun görelserna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid skrivelsen överlämnades till pensionsstyrelsen för
att av denna, i samråd med medicinalstyrelsen, tagas under övervägande vid verkställandet
av den av Kungl. Maj:t den 26 juni 1915 föreskrivna utredning rörande möjligheten
och lämpligheten av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning
och det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
och därmed sammanhängande frågor.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

155. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till utförande av en brobyggnad över Saltösund i Karlskrona.
U56.)

Anmäldes den 1 juni 1917, därvid Konungens befallningshavande i Blekinge län anbefalldes
att infordra förbindelse från Karlskrona stad rörande viss utfästelse för erhållande
av statsbidrag till utförande av berörda brobyggnad.

Sådan förbindelse har ännu icke inkommit.

156. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. (169.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid lag i ämnet utfärdades och övriga erforderliga
åtgärder beslötos, varjämte försäkringsinspektionen anbefalldes att avgiva yttrande
beträffande sättet för hedrivande av utav riksdagen i dess skrivelse ifrågasatt utredning,
huruvida, i vad omfattning och på vad sätt de försäkrades ställning i ömsesidiga
försäkringsbolag måtte kunna stärkas och försäkringsinspektionens rätt till åtgärder
mot dylika bolag ökas.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

— 1918 —

157. Riksdagens skrivelse av den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Majits proposition
med förslag till stadga angående hotell- och pensionatrörelse, dels
ock en i anledning därav väckt motion. (170.)

Anmäldes den 8 juni 1917, därvid stadga i ämnet och kungörelse angående vissa

åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket utfärdades.

158. av den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående beräknande av röstvärdet enligt kommunalförfattningarna
för skattskyldig, vars beskattningsbara inkomst blivit vid bevillningstaxeringen
år 1917 av viss anledning nedsatt. (171.)

Anmäldes den 25 maj 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

159. av den 23 maj, angående utredning för genomförande av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Anmäldes den 8 juni 1917, därvid socialstyrelsen anbefalldes att avgiva utlåtande i

ärendet.

Det infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

160. av den 24 maj, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående förvärvande
för statens räkning av vissa enskilda tillhöriga vattenfall i Motala
ström m. m. (178.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

161. av samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående sättet
för likviderande av förfallen skuld å statslån till Norra Södermanlands
järnvägsaktiebolag. (191.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

1 62. av den 25 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lagar om ändrad lydelse av § 23 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, av § 5 mom. 2 e), § 20 och § 62
i förordningen om landsting den 21 mars 1862 samt av § 6 mom. 1
i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, dels
Kungl. Majits proposition med förslag till lagar om ändrad lydelse av
§§ 17 och 32 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862, av §§ 10 och 12, § 15 mom. 2, § 20 mom.
5, § 34 samt § 43 inom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 samt av §§
7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i
Göteborg den 5 maj 1882, dels ock tre inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (197.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid lagar i ämnet utfärdades.

— 19)8 —

163. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 211 angående omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering
för tjänstemännen därstädes m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

164. av den 1 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående tillfälligt
lönetillägg åt viss personal vid statens järnvägar ävensom en i
ämnet väckt motion. (215.)

Anmäldes den 5 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

165. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändrade bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen.
(247.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

166. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Haj:ts proposition angående
höjning av postavgifterna dels ock en i ämnet väckt motion. (249.)

Anmäldes den 25 juni 1917, därvid kungörelse angående avgiften för inrikes postpaket
m. m. utfärdades.

167. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 61 och
62 av sjätte huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till försäkringsrådet m. m. (264.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

168. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 328 med
förslag till förordning angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. (265.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid förordning i ämnet utfärdades och beslötos

övriga erforderliga åtgärder.

169. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 347 angående
ersättning åt postsparbanken för dess bestyr med uppbörd och utbetalningar
m. m. för riksförsäkringsanstalten. (266.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

170. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens fondmedel. (229.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1918 —

171. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 77 med förslag till lag om ändrad lydelse av 7 och 34 §§ i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (270.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

172. av samma dag, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extrapersonal. (271.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid vederbörande ämbetsverk anbefalldes att i anledning
av riksdagens skrivelse avgiva utlåtanden ävensom förordnades, att utdrag
av statsrådsprotokollet i ärendet skulle överlämnas till övriga statsdepartement för
den åtgärd, som på vart och ett av dem ankomme.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke inkommit.

173. av samma dag, i anledning av väckt motion avseende ändring av 6 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (272.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid pensionsstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
i ämnet och därefter inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

174. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 16 §
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (273.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

175. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 4 §
i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (274.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

176. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gift
kvinnas anställning vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar.

(236.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid kungörelser i ämnet utfärdades.

177. av samma dag, angående regleringen av utgifterna i avseende å statens
under civildepartementet hörande utlåningsfonder. (237.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

178. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
dels till lag angående ändrad lydelse av § 24 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 m. m.,

— 1918 —

dels till lag angående ändrad lydelse av § 13 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m. (278.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid lagar i ämnet utfärdades.

179. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, angående förhöjd livränta för vissa
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. (202.)

Anmäldes den 20 juli 1917, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ärendet. Sedan sådant förslag inkommit, bar vederbörande
myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet, vilka ännu icke inkommit.

180. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (232).

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

181. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för åtskilliga tjänstemän av lägre grad vid statens järnvägar med särskild
yrkesutbildning att i avlöningshänseende tillgodoräkna sig viss föregående
tjänstgöringstid. (233).

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

182. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående regler
för bestämmande av begynnelsearvodet för vissa ordinarie befattningshavare
vid statens järnvägar. (234.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

183. av samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt viss
från Uddevalla till Göteborg förflyttad järnvägspersonal för av flyttningen
föranledda kostnader. (235.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

184. av samma dag, i anledning av väckt motion angående sammanförande
av kommunala val till färre valkampanjer. (308.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande
i länen anbefalldes att, sedan länens landsting samt vederbörande magistrater,
stadsfullmäktige, stadsstyrelser och allmänna rådstugor lämnats tillfälle att
yttra sig, avgiva utlåtanden i ärendet. Sedan de infordrade utlåtandena inkommit,
är ärendet under utredning i civildepartementet.

— 1918 —

185. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (1U.)

Anmäldes den 29 juni 1917 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid beträffande punktm 63 (angående pensioner till vissa vid statens järnvägsbyggnader
anställda eller förut anställda förmän och arbetare m. m.) beslötos erforderliga
åtgärder, varjämte järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa i skrivelsen begärd
utredning beträffande frågan i vad mån en höjning av pensioner åt förmän och
arbetare vid statens järnvägsbyggnader lämpligen kunde äga rum, med beaktande därvid
att beloppen bleve utmätta med hänsyn till vederbörandes större eller mindre antal
levnads- och tjänstår, samt därefter inkomma med förslag i ämnet. Sedan järnvägsstyrelsen
inkommit med dylikt förslag, har statskontoret anbefallts att avgiva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommir.

Beträffande Övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

186. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.,
i vad densamma avser ändring i lagen den 4 juli 19 10 angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar. (320.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

187. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillläggspension
i visst fall till förste innehavaren av presidentbefattningen
i försäkringsrådet. (321.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

188. av samma dag, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid föreskrevs, att vid bostadskommissionens utredning
rörande fastighetskreditens ordnande frågan om anskaffande genom uppläggande
av ett premieobligationslån av billigt kapital för bostadsproduktionen särskilt skulle
undersökas samt att bostadskommissionen därefter hade att inkomma med yttrande
och förslag i ämnet.

Sådant yttrande och förslag hava ännu icke inkommit.

189. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från
de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter m. in. (331.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

C* — Justitieombudsmannens (imbetsberättelse till 191S års riksdag.

190. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt statens järnvägar
och vattenfallsverk. (339.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

191. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bestämmelser angående rätt till pension för vissa å extra stat upptagna
befattningshavare vid statens järnvägar, telegrafverket och statens
vattenfallsverk. (354.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

192. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med födoämnen. (357.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid förordning i ämnet utfärdades.

193. av den 14 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsrådet dels ock i ämnet väckta motioner. (312.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid lag i ämnet utfärdades.

194. av den 15 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Anmäldes den 29 juni 1917, utom vad angick punkterna 2,8, 54, 81, 94 och 100,
därvid beträffande punkten 70 (angående av riksdagen begärd utredning i fråga om
lämpliga åtgärder för beredande av möjlighet till tvångsinternering av alkoholister av
båda könen, behäftade med smittosam sjukdom, samt till särskild vård av oförbätterliga
kvinnliga alkoholister) socialstyrelsen anbefalldes verkställa berörda utredning
och därefter inkomma med förslag i ämnet. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Beträffande punkten 98 (angående av riksdagen beviljat anslag till krigstidshjälp
för år 1917 till kommunalt anställda barnmorskor) anbefalldes medicinalstyrelsen
att gemensamt med statskontoret inkomma med yttrande och förslag till grunder
för utgående av berörda krigstidshjälp. Sedan sådant förslag avgivits, har Kungl.
Maj:t den 7 september 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

Beträffande övriga av skrivelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

I fråga "om punkten 2 (angående reglering av avlöningsförhållandena m. m.
för befattningshavare inom statsdepartementen), punkterna 8, 81 och 100 (angående
omorganisation av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemän därstädes
m. m.), punkten 54 (angående ersättning åt postsparbanken för dess bestyr med

— 1918 —

uppbörd och utbetalningar m. m. för riksförsäkringsanstalten) samt punkten 94 (angående
understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter) hänvisas till vad
under riksdagens särskilda skrivelser därom meddelats. (Jämför 134, 163, 169,195.)

195. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 230 angående reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen
jämte en i ämnet väckt motion. (373.)

Skrivelsen, i vad den angår civildepartementet, anmäldes den 25 juni 1917, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

196. av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (358.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

197. av samma dag, angående fastställande av postverkets stat för driftkostnader
1918. (359.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

198. av samma dag, angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader
för år 1918. (378.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

199. av den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statens räkning av vissa enskilda tillhöriga vattenfall i
Motala Ström m. m. (391.)

Anmäldes den 29 juni 1917, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

200. av den 2 november, angående val av fem deputerade att jämlikt § 54
regeringsformen och § 50 riksdagsordningen med Konungen överlägga.
(392.)

inmäldes den 9 november 1917, därvid förordnades, att skrivelsen, såsom icke föranledande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

— lins —

6. Finansdepartementet.

201. Riksdagens skrivelse av den 31 januari 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa
fall inställa tillämpningen av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj
1873. (12.)

Den 3 februari 1917 utfärdade Kungl. Maj:t en lag, en förordning och en kungörelse
i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

202. av den 6 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa undantag från bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring
mot krigsfara. (14.)

Den 6 februari 1917 utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse i ärendet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

203. av den 21 februari, angående skyldighet för penniugförvaltande verk och
inrättningar nr. fl. att i vissa fall anlita riksbanken. (21.)

Den 16 mars 1917 aubefalldes statskontoret att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med yttrande över denna skrivelse. Det begärda yttrandet har ännu ej inkommit.

204. av den 23 februari, angående sättet för de extra anslagens upptagande i
riksstaten. (16.)

Den 6 juli 1917 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

205. av den 3 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
viss nedsättning av sockerskatten, dels ock en i ämnet väckt motion. (27.)

Den 3 mars 1917 utfärdades kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

206. av den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
(52.)

— 1918 —

Den 10 april 1917 utfärdades eu lag och eu kungörelse samt beslöts i övrigt erforderlig
åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

207. Riksdagens skrivelse av den 29 mars, angående val av två fullmäktige
i riksbanken och av tre suppleanter för riksdagens samtlige fullmäktige i
nämnda verk. (68.)

Den 23 april 1917 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

208. av samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och av
tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (71.)

Den 23 april 1917 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

209. av den 30 mars, i anledning av Kungl. Mnj:ts proposition med förslag till

förordning om särskilda avdrag vid 1917 års taxering till bevillning för

inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt. (77.)

Den 30 mars 1917 utfärdades förordning i ämnet samt beslöts i övrigt erforderlig
åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

210. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6 no vember

1908 angående eu särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper. (78.)

Den 30 mars 1917 utfärdades en kungörelse och eu förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

211. av den 5 april, i anledning av väckt motion om ändring i § 12 mom.
1 b i förordningen med tulltaxa för inkommande varor. (79.)

Den 19 juni 1917 utfärdades eu förordning och eu kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

212. av den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna n:r 65, 144, 164, 187, 188, 190, 609, 610,
624, 625, 626, 627, 628 och 629 i gällande tulltaxa. (86.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

213. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
angående beredande av rörelsekapital för tillämpningen av gällande
förfoganderättslag i fråga om industriella råvaror o. d. (115.)

Den 12 maj 1917 har Kung! Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret och statens industrikomrnissions arbetsutskott till kännedom.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

214. av samma dag, i anledning av Kung! Majrts proposition angående pension
åt maskinisten vid mynt- och justeringsverket P. O. Åkerblom. (139.)

Anmäldes den 15 maj 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

215. av samma dag, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 §

1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. (142.)

Den 15 maj 1917 utfärdades en lag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts provning.

216. av den 12 maj, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning om tillägg till 9 och 10 §§ samt om ändrad lydelse av 14 §

2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6 mom. i förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning av brännvin. (143.)

Den 19 maj 1917 utfärdades en förordning och eu kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. av den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt förste aktuarien i statistiska centralbyrån E. J. Höjer och aktuarien
därstädes K. J. H. Wittrock. (157.)

Anmäldes den 19 maj 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

218. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt fullmäktigen i riksbanken, filosofie doktorn S. G. von
Friesen. (161.)

Anmäldes den 19 maj 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

219. av den 16 maj, angående utredning beträffande användningen av s. k.
förtyngningsmedel vid läderberedningen i riket. (149.)

Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl
Maj:ts prövning.

— 1918 —

220. Riksdagens skrivelse av den 16 maj, angående utredning beträffande användande
av papp eller »konstläder» vid tillverkning av skodon. (159.)

Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.

Majrts prövning.

221. av den 23 maj, angående åtgärder för nedbringande av statens tryckningskostnader.
(160.)

Den 22 september 1917 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla högst

tre sakkunniga personer för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen
är ännu ej slutförd.

222. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidstillägg
och krigstidshjälp under år 1917 åt befattningshavare i statens
tjänst jämte i ämnet väckta motioner. (179.)

Den 29 maj 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

223. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidshjälp
under år 1917 åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst
jämte i ämnet väckta motioner. (180.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

224. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående krigstidshjälp
åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst. (181.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

225. av samma dag, angående åstadkommande av utredning rörande handelsomsättningen
mellan de nordiska länderna m. m. (186.)

Erforderliga åtgärder vidtagna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

226. av den 24 maj, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående visst
undantag från bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring mot
krigsfara. (174.)

Den 1 juni 1917 utfärdade Kungl. Maj:t en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 19X8 —

227. Riksdagens skrivelse av den 24 maj, i anledning av väckt motion om anslag
till gäldande, helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring in
kallade personers utskylder och fattigvårdsavgifter. (175.)

Ärendet överlämnades den 14 november 1917 till justitiedepartementet.

228. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare medel till restaurering av Ulriksdals slott. (176.)

Anmäldes den 8 juni 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

229. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i djurgårdskassan till vissa byggnads- med flera arbeten
vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott m. m. (177.)

Anmäldes den 8 juni 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

230. av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv etter smeden P. V. Sjögren från
Ledbergs socken m. fl. (190.)

Anmäldes den 8 juni 1917 och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

231. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av kontrollstyrelsens arbetskrafter. (199.)

1917 den 14 juni utfärdades en kungörelse, varjämte beslötos i övrigt erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

232. av den 1 juni, i anledning av väckta motioner angående brännvins- samt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i samband därmed stående frågor.
(212.)

Den 14 juni 1917 utfärdades sex förordningar i ämnet, varjämte chefen för finansdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts den 29 juni 1917 givna bemyndigande tillkallat dels
tre personer att utarbeta och avgiva förslag till förordning angående försäljning av
pilsnerdricka, dels ock sakkunniga för utredning av frågan i vad mån ersättning bör
utgå till olika yrkesgrenar på grund av den av riksdagen beslutade nya rusdryckslagstiftningen;
och har Kungl. Maj:t sistnämnda dag jämväl beslutit i övrigt erforderliga
åtgärder.

De sakkunnigas arbete fortgår.

— 1918 -

233. Riksdagens skrivelse av den 2 juni, angående åtgärder i och för dyrtidens
lindrande genom kompensationer eller dylikt av andra näringar än av jordbruket.
(200.)

Vissa åtgärder i skrivelsens syfte äro vidtagna.

234. av den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om undantag från tillämpningen av förordningen den 25 juli
1912 angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt maniokarot
och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska ämnen, använda
vid tillverkning av stärkelse. (244.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning och en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

235. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av 3 § 3 mom. i förordningen den 6 november 1908 angående en
särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (245.)

Den 14 juni 1917 utfärdades en förordning och en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

236. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om tillägg till 9 och 10 §§ samt om ändrad lydelse av 14 §
2 mom., 15 § 2 mom. och 16 § 6 mom. i förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin. (246.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 216. meddelats.

237. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
förordning om fortsatt tillämpning under år 1918 av förordningen om
spirituosaaccis dels ock i ämnet väckta motioner. (250.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

238. av samma dag. med anledning av väckt motion angående rätten att till avsalu
förskära vin med brännvin. (252.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning, varjämte Kungl. Maj:t bemyndigat chefen
föi finansdepartementet att tillkalla högst fem personer för att såsom sakkunniga inom
finansdepartementet verkställa utredning i fråga om tillverkning och beredning av viner
samt avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. De sakkunnigas arbete pågår.

239. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom., 3 § 1 inom., 5, 8 och 23

7* — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till l!tl8 års riksdag.

§§ samt 25 § 2 mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom en i anledning av
nämnda proposition väckt motion. (256.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

240. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, dels i anledning av väckt motion om
ändring av skattetariffen i gällande förordning om krigskonjunkturskatt, dels
ock angående ändrad lydelse av 12 § i sistnämnda förordning. (260.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en kungörelse och en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

241. av samma dag, angående vissa ändringar i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften. (261.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

242. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ny utgiftsstat för postsparbanken m. m. (227.)

Den 19 juni i.917 utfärdades kungörelse i ämnet och beslöts i övrigt erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

243. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvande
för statsverkets räkning av fastigheterna n:r 13 och 14 i kvarteret
Norrtälje i Stockholm. (228.)

Den 12 juni 1917 anmält och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

244. av samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrivna kreditivsummor.
(230.)

Den 14 juni 1917 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle

meddelas statskontoret till kännedom. q

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts prövning.

245. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående uppskov
med slutförande av undersökningsarbeten i Kiirunavaara och Gellivare malmberg.
(231.)

Den 22 juni 1917 anmält, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

246. Riksdagens skrivelse av den 5 juni, i anledning av Kungl. Majrfcs proposition
angående reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare jämte i ämnet väckta motioner. (238.)

Den 13 juli 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att löneregleringskommittén skulle efter
den vidare utredning i ärendet, som kommittén på grund av denna skrivelse kunde finna
erforderlig, avgiva det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Yttrandet och förslaget äro ännu ej avgivna.

247. av den 6 juni, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
bananer. (240.)

Den 6 juli 1917 utfärdades eu kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

248. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
galoscher. (241.)

Den 25 juni 1917 anbefalldes generaltullstyrelsen att verkställa i denna skrivelse omförmäld
utredning samt inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Förslaget ännu ej avgivet.

249. av samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av tullsatserna
å papper. (242.)

Den 6 juli 1917 utfärdades eu kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

250. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträck ning

av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål, som
införts till baltiska utställningen i Malmö år 1914. (243.)

Den 25 juni 1917 har Kungl. Maj:t förordnat, att riksdagens ifrågavarande beslut
skulle meddelas generaltullstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederböraudes
underrättande.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

251. av samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till förordning
om tonnageavgift. (255.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

252. av samma dag, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

253. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition
angående försäljning av den till landshövdingebostället i Älvsborgs
län hörande delen av tomten n:r 414 i kvarteret Blomman i Vänersborg.
(304.)

Den 29 juni 1917 anmält, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

254. av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande m. m.
(313.)

Den 14 juni 1917 utfärdades två förordningar i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

255. av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen väckta motioner. (269.)

Den 25 juni 1917 anmält, därvid utfärdades en kungörelse samt beslötos i övrigt erforderliga
åtgärder, bland annat att bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst tre personer att såsom sakkunniga utarbeta förslag till instruktion för byggnadsstyrelsen
m. fl. författningar. De sakkunniga hava ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

256. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av lokal för den föreslagna byggnadsstyrelsen m. in. (316.)

Den 25 juni 1917 anmält och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

257. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens första
huvudtitel, innefattande anslagen till kungl. bov- och slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 25 juni 1917 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

258. av den 16 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Vid föredragning den 25 juni 1917 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majtts prövning.

— 1918 —

259, '' Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstateus tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)

Vid föredragning den 25 juni 1917 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t vidtagit erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

260. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till aktiebolaget Porjus'' smältverk av rätt att inom utmålet Valerius
å Luossavaara malmfält bryta viss mängd malm ävensom två i
ämnet väckta motioner. (327.)

Den 29 juni 1917 anmält, och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

261. av samma dag, i anledning av Kung]. Haj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för 1917 års bränslekommissions vedanskaffning under
år 1917 ävensom en i ämnet väckt motion. (338.)

Den 25 juni 1917 anmält, och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

262. av den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 19 §, 49 § 2 mom. och 57 §
i förordningen den 19 november 1914 om arvskatt och skatt för gåva, dels
ock i ämnet väckta motioner. (217.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

263. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 12 § av förordningen
angående tillverkning av brännvin. (248.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

264. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om visst undantag från tillämpningen av stadgandet i 13 § 4
mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
m. m. (251.)

Den 25 juni 1917 utfärdades eu förordning och eu kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

,265. Kiksdagens skrivelse av den 13 juni, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 13, § 16 mom.
1, § 17 och § 19 mom. 3 i förordningen om frihamn den 15 november
1907. (253.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung! Maj:ts prövning.

266. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring

av tullsatserna å socker samt om ändrad lydelse av § 13 mom. 1 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911. (254.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

267. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad,
lydelse av rubrikerna n:r 192 och 193 för maltdrycker och mjöd i gällande
tulltaxa. (257.)

Den 25 juni 1917 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts provning.

268. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6, 9, 11, 18, 19, 20, 25 och 30 §§ i
förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker. (258.)

Den 19 juni 1917 utfärdades en förordning och en kungörelse i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

269. av samma dag, i anledning av vackt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående indragning af förste kontrollörsbefattningarna vid råsockerfabrikerna
m. m. (259.)

Den 25 juni 1917 remitterades denna skrivelse till kontrollstyrelsen, som ännu ej inkommit
med utlåtande.

270. av samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1918. (355.)
Den 29 juni 1917 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

271. av den 15 juni, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild statsbank.
(322.)

1918 —

Den 22 september 1917 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast frågorna om emissionsväsendet/bankkoncentrationen
och frågan om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art
som vanlig bankrörelse.

Kommitténs arbete pågår.

272. Riksdagens skrivelse av den 15 juni i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande tillfälligt undantag från gällande
inskränkningar i rätten att använda sparbanks vinst. (325.)

Den 25 juni 1917 utfärdades en lag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

273. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1918 m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner. (360.)

Den 29 juni 1917 utfärdades eu förordning och en kungörelse och beslöts i övrigt
erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

274. av samma dag, angående förordning om rätt att vid taxering för inkomst
åtnjuta avdrag för erlagd tonnageavgift. (361.)

Den 29 juni 1917 utfärdades en förordning i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

275. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 7 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (365.)

Den 29 juni 1917 utfärdades en lag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

276. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppförande å riksstat
av vissa utgifter m. m. (368.)

Ärendet torde i vissa delar komma att upptagas till prövning i sammanhang med statsverkspropositionen
till 1918 års riksdag.

277. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade
bestämmelser för trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds export av
malm från Grängesbergs malmfält. (371.)

Den 14 september 1917 anmält, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

278. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 230 angående reglering av löneförhållanden m. m. vid statsdepartementen
jämte en i ämnet väckt motion. (373.)

Den 25 juni 1917 beslöts erforderlig åtgärd.

279. av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av kredit för bedrivande av statens verksamhet i fråga om meddelande
av sjöförsäkring mot krigsfara jämte en i ämnet väckt motion.
(372.)

Den 25 juni 1917 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna riksdagens
skrivelse skulle meddelas riksgälds- och riksbanksfullmäktige samt statens krigsförsäkringskommission
för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

380. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (379.)

Den 25 juni 1917 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna riksdagens
skrivelse skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

281. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden.
(380.)

Den 25 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

282. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(381.)

Den 25 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t. att vad riksdagen i ifrågavarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

283. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
'' (382.)

1917 den 25 juni anmält och beslöts erforderlig åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

284. Riksdagens skrivelse av den 16 juni, i anledning av Kung!. Maj:ts framställning
om ställande till Kungl. Maj:ts förfogande av medel att i fall
av behov tagas i anspråk å tid, då till följd av riksdagens fortvara de
i § 63 regeringsformen omförmälda kreditiv icke få lyftas. (383.)

Den 25 juni 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att vad riksdagen beslutat i ämnet skulle
meddelas statskontoret till kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

285. samma dag, , angående tilläggsstat till riksstaten för år 1917. (384.)

Den”''25 juni förordnade Kungl. Maj:t, att innehållet av denna riksdagens skrivelse skulle
meddelas riksgäldsfullmäktige och statskontoret för kännedom.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

286. av samma dag, angående statsregleringen för år 1918. (385.)

Den 25 juni 1917 bar Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

287. av samma dag, med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för år 1917

samt riksstat för år 1918. (386.)

Den 20 juli 1917 förordnade Kungl. Maj:t, att ifrågavarande stater skulle tillställas
statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

288. av den 18 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (388.)

Den 29 juni 1917 blev denna skrivelse inför Kungl. Maj:t anmäld och jämte därvid
fogad bilaga lagd till handlingarna.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

289. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1917, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstårsberäkning för professorn J. R. Kjellén med
avseende å lians rätt till ålderstillägg. (40.)

Kungl. Maj:t har den 23 april 1917 meddelat beslut i ärendet.

290. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
gymnastiklärarinnan Dagny Kristina Widebeck att för uppflyttning i högre
lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (41.)

Kungl. Maj:t har den 13 april 1917 meddelat beslut i ärendet.

8* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

291. Riksdagens skrivelse av den 23 mars, angående åstadkommande av ändrade
bestämmelser rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av
mer än en församling. (42.)

Kungl. Maj:t har den 4 maj 1917 anbefallt samtliga Konungens befallningshavande och

domkapitel att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

292. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande av vattenklosetter inom serafimerlasarettet. (46.)

Kungl. Maj:t har den 30 mars 1917 meddelat beslut i ärendet.

293. av den 21 april, angående tjänstårsberäkning för vissa folkskolinspektörer. (82.)

Kungl. Maj:t har den 13 juli 1917 meddelat slutligt beslut i ämnets.

294. av samma dag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens i London
kyrkobyggnad. (83.)

Kungl. Maj:t har den 8 juni 1917 meddelat beslut i ärendet.

295. av den 28 april, angående beredande av rätt för kyrkostämma att besluta
om införande av skolplikt beträffande forsättningsskolor och skolor i huslig
ekonomi. (104.)

Kungl. Maj:t har den 11 december 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

296. av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyn er. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

297. av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 § i lagen om kyrkofond den 9 december
1910. (125.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

298. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt folkskoleseminarium.
(136.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

299. av den 5 maj, angående anordnande av barnbespisning vid rikets folkskolor.
(118.)

— 1918 —

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande

i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

300. Riksdagens skrivelse av den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående disposition av återburet stipendium för utbildande av präst,
förtrogen med finska språket. (129.)

Kung]. Maj:t har den 25 maj 1917 meddelat beslut i ärendet.

301. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt folkskoleseminarium.
(130.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

302. av samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
åttonde huvudtiteln. (131.)

Kungl. Maj:t har den 1, den 8 och den 25 juni 1917 slutligen avgjort skilda delar

av ärendet.

303. av den 9 maj, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens stödjande
och utvecklande genom statens försorg. (119.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande

i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

304. av den 11 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i villkoren
för statsbidrag till folkskollärares avlöning. (150.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

305. av samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående statsbidrag till fortsättningsskola. (151.)

Kungl. Maj:t har den 20 juli 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

306. av den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående register
över kyrkomötets protokoll jämte bihang för åren 1868—1915.
(162.)

Kungl. Maj:t har den 25 maj 1917 förklarat skrivelsen icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

. 307. av den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående an slag

till uppförande av svensk kyrka i Kristiania. (164.)

— 1918 —

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 anbefallt svenske ministern i Kristiania att avgiva
yttrande i ärendet.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

308. Riksdagens skrivelse av den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i
propositionen n:r 148 gjorda framställning angående tillfällig löneförbättring
åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, dels
ock i punkt 187 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfällig löneförbättring åt lärare vid folkskolor
och småskolor jämte i dessa ämnen väckta motioner. (166.)

Kungl. Maj:t har den 22 september och den 23 november 1917 utfärdat kungörelser

i ämnet.

309. av samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande anslag under
åttonde huvudtiteln. (172.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 slutligt avgjort skilda delar av ärendet.

310. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av ett lån för restaurering av Yadstena klosterkyrka. (187.)

Kungl. Maj:t har den 26 oktober 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

311. av den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidshjälp
under år 1917 åt pensionerade lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. (182.)

Kungl. Maj:t har den 31 juli 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

312. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigstidshjälp
åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare i folkskollärarnas
äuke- och pupillkassa. (183.)

Kungl. Maj:t har den 31 juli 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.''

313. av den 23 maj, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående krigstidshjälp
åt pensionsberättigade änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa. (189.)

Kungl. Maj:t har den 13 augusti 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

314. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lagar om ändrad lydelse av §§ 17 och 32 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, av §§ 10 och 12, § 15
mom. 2, § 20 mom. 5, § 34 samt § 43 mom. 1 i förordningen om

— 1918 —

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863 samt av §§ 7 och 16 i förordningen angående kyrkofullmäktige och
kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882 jämte i ämnet väckt motion.
(197.)

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 utfärdat lagar i ämnet.

315. Riksdagens skrivelse av den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropsitionen
under punkt 100 av åttonde huvudtiteln gjorda framställning
angående uppförande å ordinarie stat av lärarbefattning i entomologi
vid Lunds universitet m. m. (198.)

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 meddelat beslut i ärendet.

316. av den 31 maj, i anledning vissa framställningar rörande anslag under åttonde
huvudtiteln. (203).

Kungl. Maj:t har den 8 juni, den 13 juli och den 14 december 1917 slutligt avgjort
skilda delar av ärendet.

317. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid vissa läroanstalter jämte i dessa
ämnen väckta motioner. (204.)

Kungl. Maj:t har den 31 juli, den 22 september, den 23 november och den 11 december
1917 utfärdat kungörelser i ämnet.

318. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärare vid folkhögskolor jämte i ärendet väckta motioner. (205.)

Kungl. Maj:t har den 11 december 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

319. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken jämte i ärendet väckta
motioner. (206.)

Kungl. Maj:t har den 31 juli och den 23 november 1917 utfärdat kungörelser i ämnet.

320. av samma dag, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i föreskrifterna om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m. (207.)

Kungl. Maj:t har den 14 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet samt den 28 september
1917 meddelat slutligt beslut däri.

321. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt statens folkskolinspektörer. (208.)

Kungl. Maj:t har den 11 december 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

— 1018 -

322. Riksdagens skrivelse av den 31 maj, i anledning av Kuugl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande av visst kyrkoherden i Lena församling ådömt skadestånd.
(209.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

323. av den 4 juni, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet i de finsktalande
delarna av Norrbottens län. (201.)

Kungl. Maj:t bar den 14 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

324. av den 6 juni, i anledning av kungl. Maj:ts proposition angående tillfälligt
lönetillägg åt skogvaktarna vid universitetet i Uppsala m. m. (226.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1917 meddelat beslut i ärendet.

325. av den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av § 24 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 m. m. (278.)

Kungl. Maj:t bär den 25 juni 1917 utfardat lagar i ärendet.

326. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 15 maj 1903 angående folkskoleväsendet
i Stockholm. (279.)

Kungl. Maj:t bar den 15 juni utfardat lag i ämnet.

327. av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av Skytteanska skolbostället Tärnafors nr 1. (300.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1917 meddelat beslut i ärendet.

328. av den 11 juni, angående innehavares av pastoratsadjunktur bibehållande
vid befattningen, då den ändras till komrainisterstjänst. (287.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, har kammarkollegium den 10 oktober 1917''anbefallts att yttra
sig däri.

Sådant yttrande har ännu ej avgivits.

329. av den 12 juni, om beredande åt prästerskapets änke- och pupillkassa av
rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar. (324.)

Sedan direktionen över prästerskapets änke- och pupillkassa yttrat sig i ärendet, har
kammarkollegium den 20 augusti 1917 anbefallts att avgiva utlåtande däri.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

— 1918 —

330. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstateus tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)

Kungl. Maj:t har, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer, den 25
juni, den 9 november och den 11 december 1917 slutligt avgjort skilda delar av ärendet;
dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 4, angående tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda
enskilda läroanstalterna.

Sedan direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt avgivit infordrat förslag till
bestämmelser rörande rekvisition av anslagsmedel m. m., är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

331. av den 13 juni 1917, angående reglering av utgifterna under riksstatens åttonde
huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Kungl. Maj:t har den 25 juni, den 13 och den 31 juli, den 21 augusti, den 14 och
den 22 september, den 5, den 12 och den 26 oktober, den 9 och den 23 november
samt den 7, den 11, den 14 och den 31 december 1917 slutligt avgjort skilda delar
av ärendet. Dock äro nedan omförmälda punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 1, angående departementet.

Ett under denna punkt beviljat anslag å 15,600 kronor till arvoden åt extra föredragande
inom departementet m. m..har ännu ej ställts till förfogande.

Punkten 13, angående ny iutendentsbefattning vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt överintendenten och chefen för nationalmuseum
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ändringar i gällande stadgar
för nationalmuseum m. m.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 36, angående resestipendier åt prästmän. •

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelande skall tills vidare anstå.

Punkten 39, angående tillfällig löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika
konsistorierna.

Kung]. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt statskontoret att efter vederbörandes
hörande till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till föreskrifter m. m.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 72, anslag till bokbinderiarbeten vid universitetsbiblioteket i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet
att inkomma med förslag till erforderliga ändrade bestämmelser rörande användningen av
det för universitetsbiblioteket uppförda anslaget till arvoden, flitpenningar åt extra biträden,
renskrivning, eftermiddagstjänst m. in.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

— lins —

Punkten 114, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt överståthållarämbetet att från stadsfullmäktige
i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande, huruvida
de äro villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 125, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkterna 147 och 148, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter, dels ock resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor och
lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 152, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 153, angående anslag till ytterligare en notarie och två kvinnliga biträden
hos folkskolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i den för överstyrelsen gällande instruktionen
samt till de övriga bestämmelser, som må påkallas av uppförandet i staten av
nämnda två nya befattningar.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

•Punkten 156, angående anslag till byggnadssakkunnigt biträde hos folkskolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag'' till de ändringar i den för överstyrelsen gällande instruktionen
samt till de övriga bestämmelser, som må påkallas av anställandet inom överstyrelsen
av ett byggnadssakkunnigt biträde.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 168, angående hyresbidrag till lärare vid folkskoleseminarierna i Stockholm
och Göteborg.

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit förslag till fördelning av anslaget, har Kungl.
Maj:t den 24 oktober 1917 anbefallt statskontoret att avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

Punkten 172, angående anslag till seminarielärares studiebesök vid folkskolor.

— 1918 —

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att efter vederbörandes
hörande till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser för anslagets
användning.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 174, angående anslag till utbildningskurser för lärare vid folkskolor och

småskolor.

Sedan Kungl. Maj:t den 25 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen och, vad angår
fortbildningskurser i gymnastik, direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
folkskolöverstyrelsen gemensamt att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser rörande
fördelning av anslagen, samt sedan i sistberörda avseende sagda myndigheters
utlåtande inkommit, har Kungl. Maj:t den 14 december 1917 ställt auslaget till fortbildningskurser
i gymnastik till vederbörandes förfogande.

Utlåtande och förslag till bestämmelser rörande övriga i punkten omförmälda kurser
hava ännu icke inkommit.

Punkterna 175—178, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga lärare
och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen vid högre
folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels ock resestipendier
åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor och småskolor
ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för utdelning
av dessa stipendier skall tills vidare anstå.

Punkten 191, angående anslag till stipendier åt elever vid folkhögskolor.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till bestämmelser i fråga om utdelning av stipendierna.

Sådant förslag har ännu ej inkommit.

Punkten 197, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet för
nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1917 ställt anslaget till vederbörandes förfogande
med undantag av dels ett belopp å 56,000 kronor till anordnande under år 1918 av
kurser i alkohollära med samhällskunskap och hygien, dels ock uppkommande besparingar
å sistnämnda anslag, i vilket avseende ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Punkten 211, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 214, angående anslag till laboratoriebyggnad m. m. för tekniska högskolans
fackskola för kemisk teknologi.

Anslaget har ännu ej ställts till vederbörandes förfogande.

9* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1018 års riksdag.

Punkten 215, angående anslag till utrustning av vissa laboratorier m. m. vid
Chalmers tekniska institut.

Kungl. Maj:t har den 25 juni och den 23 november 1917 ställt anslagen till
vederbörandes förfogande. Frågan om de särskilda vid institutet anställda vaktmästarnas
fästande vid de särskilda institutionerna är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 216 och 217, angående anslag till uppehållande av verksamheten
vid tekniska skolan i Stockholm samt till provisorisk lönereglering åt befattningshavare
därstädes.

Kungl. Maj:t, har den 25 juni 1917 anbefallt överståthållarämbetet att från stadsfullmäktige
i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna utlåtande, huruvida de
ikläda sig uppfyllandet av utav riksdagen satta villkor för anslagens åtnjutande.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

Punkten 227, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelande skall tills vidare anstå.

Punkten 235, angående anslag till understödjande av idrotten.

Sedan styrelsen för Sveriges centralförening för idrottens främjande samt överstyrelsen
för svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund inkommit med gemensamt
utlåtande och förslag i avseende å användningen av anslagsmedlen, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 236, angående anslag till understödjande av skididrotteu bland ungdomen.

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:t.s prövning.

Punkten 252, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Kungl. Maj:t bar den 31 december 1917 förordnat, att med åtgärder för utdelning
av understöd från ifrågavarande anslag skall tills vidare anstå.

Punkten 255, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Ärendet är beroende på Kungl, Maj:ts prövning.

332. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, angående vidtagande av vissa åtgärder
till folkundervisningens befrämjande. (369.)

Sedan folkskolöverstyrelsen den 29 juni 1917 erhållit befallning att avgiva utlåtande
i detta ärende, har Kungl. Maj:t, på framställning av överstyrelsen, den 17 augusti
1917 bemyndigat överstyrelsen att för ifrågavarande ändamål tillkalla samtidigt högst 5
sakkunniga.

Utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

— 1918 —

8. Jordbruksdepartementet.

333. Riksdagens skrivelse av den 3 februari 1917, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisreglering å vissa gödselmedel. (13.)

Anmäldes den 6 februari 1917, varvid statens livsmedelskommission bemyndigades
att i viss omfattning verkställa prisreglering å superfosfat och chilesalpeter, varjämte
i övrigt erforderliga beslut i ärendet fattades.

334. av den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag för lindring av fraktkostnaderna vid transport av majs till
vissa delar av Norrland samt till Gottland. (53.)

Anmäldes den 30 mars 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

335. av den 27 mars, angående beredande av tillgång till utsädesspannmål
till skäligt pris. (56.)

Anmäldes den 28 mars 1917 och beslöts remisser till lantbruksstyrelsen och statens
livsmedelskommission. Sedan de sålunda i ärendet infordrade utlåtandena inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 4 maj 1917, därvid Kungl. Maj:t med hänsyn.till vad
i dessa utlåtanden anförts fann ifrågavarande skrivelse icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

336. av den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
minimipris å brödsäd m. m. (75.)

Anmäldes den 30 mars 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades. •

337. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefrihet
å lån för anskaffande av utsädespotatis. (76.)

Anmäldes den 30 mars 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades och övriga erforderliga
beslut fattades.

338. av den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om åtgärder för torvtillgångarnas tillgodogörande. (85.)

Anmäldes den 27 april 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

339. av den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

— loir —

minimipris å brödsäd m. m. i vad den avser korn jämte i ämnet väckta
motioner. (98.)

Anmäldes den 27 april 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

340. Riksdagens skrivelse av den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående rörelsekapital vid statens verksamhet för anskaffande
och tillhandahållande av livsförnödenheter. (99.)

Anmäldes den 12 maj 1917, därvid förordnades, att riksdagens ifrågavarande beslut
skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt erforderliga
beslut fattades.

341. av den 25 april, i anledning av väckta motioner om anslag till befrämjande
av inhemsk linodling m. m. (94.)

Anmäldes den 22 maj 1917, därvid kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen anbefalldes
att gemensamt avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

342. '' av samma dag, i anledning av väckt motion angående förhöjning av

statsbidrag till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp. (95.1
Anmäldes den 18 maj 1917 och beslöts remiss till kolonisationskommittén, vilken
ännu icke inkommit med utlåtande.

343. av samma dag, angående utredning i visst syfte i fråga om kostnaderna
för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

Anmäldes den 12 maj 1917, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen, som ännu
icke inkommit med utlåtande i ärendet.

344. av den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för befordrande av potatisodlingen m. m. (105.)

Anmäldes den 4 maj 1917, därvid kungörelser dels angående inköp för statens räkning
av vissa potatisprodukter m. m. samt understöd för anläggande av potatistorkerier
dels ock angående ändrad lydelse av §§ 1 och 2 i förordningen den 20 januari
1917 angående förbud mot användning av potatis för fabriksmässig tillverkning av
potatisstärkelse (potatismjöl) utfärdades, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

345. av den 4 maj, i fråga om införande av förbud mot plockning av lingon
före viss tid. (117.)

Anmäldes den 22 maj 1917, därvid förordnades, att Konungens befallningshavande
i länen skulle efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
avgiva utlåtande i ärendet. Sedan de sålunda infordrade utlåtandena

— 1918 —

inkommit och lantbruksstyrelsen tillika hörts i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

346. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åt
lärlingen vid Alnarps lantbruksskola F. W. Hult. (152.)

Anmäldes den 22 maj 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp till
kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande.

347. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående pension
åt förre kronojägaren A. J. Johansson. (153.)

Anmäldes den 22 maj 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för
vederbörandes underrättande.

348. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till
anläggning av statsstuteri å Ottenby beviljat anslag m. m. (173.)

Anmäldes den 29 maj 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

349. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ströängars
utbytande mot annan mark. (194.) ''

Anmäldes den 5 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades samt i övrigt
erforderliga beslut fattades.

350. av den 1 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående inlösen
av besittningsrätten till kronoegendomen Bergshamra n:r 1 i Stockholms
stad och län. (219.)

Anmäldes den 5 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kung], Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, varjämte i övrigt erforderliga
beslut fattades.

351. av den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till åtgärder i prisreglerande syfte. (263.)

Anmäldes den 12 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, varjämte
i övrigt erforderliga beslut fattades.

— lots —

352. Riksdagens skrivelse av den 6 juni, i anledning av Knngl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för anställande
av torvingenjörer och torvassistent. (267.)

Anmäldes den 8 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom, varjämte i övrigt erforderliga
beslut fattades.

353. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor.
(268.)

Anmäldes den 8 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

354. av den 8 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (276.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

355. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt aktiebolaget Difosfat för försök med framställning av fosforsyregödselmedel
ävensom i ämnet väckta motioner. (277.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen anbefalldes
att avgiva gemensamt yttrande i ärendet. Sedan sådant yttrande inkommit,
har Kungl. Maj:t den 10 juli 1917 anvisat statsbidrag till ovannämnda bolag samt
fattat i övrigt erforderliga beslut.

356. av den 9 juni, angående vissa åtgärder för tillgodoseende av befolkningens
behov av livsförnödenheter. (262.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid ärendet överlämnades till finansdepartementet.

357. av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1915
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken. (288.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordning i ämnet utfärdades.

358. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalande
i förskott av viss del av statsbidrag till kostnader för laga
skiften inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län.
(289.)

— 1918 —

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid lantmäteristyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till de ändringar i gällande bestämmelser angående dylikt statsbidrag, som
påkallades av vad Kungl. Haj:t och riksdagen beslutat. Efter det lantmäteristyrelsen
sedermera inkommit med sådant förslag, har den 7 september 1917 kungörelse i
ämnet utfärdats.

359. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss eftergift i fråga om gällande villkor för beviljade
statsbidrag från allmänna och norrländska avdikningsanslagen. (291.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

360. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående personligt
ålderstillägg till t. f. byråchefen i domän styrelsen C. I. Stiernspetz.
(292.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande.

361. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift
å arrendeavgiften för kronolägenheten Skarnholms kronoäng i Stockholms
län. (293.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

362. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (294.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

363. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av brist i extra anslag för år 1916 till expenser för Sveriges
geologiska undersökning. (295.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att riksdagens ifrågavarande beslut
skulle meddelas chefen för Sveriges geologiska undersökning och statskontoret till
kännedom.

364. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:t,s proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (296.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegiet och domänstyrelsen till kännedom.

— 19)8 —

365. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avstående eller upplåtande i vissa fall av mark från
kronoegendomar. (297.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att viss i ämnet erforderlig före-''
skrift skulle meddelas domänstyrelsen.

366. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående driftkostnader under år 1918 för egnahemslånefonden. (298.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att till kännedom och efterrättelse
i vad på statskontoret berodde skulle till statskontoret överlämnas tryckta exemplar
av omförmälda proposition och riksdagens ifrågavarande skrivelse.

367. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående ändringar i villkoren för lån från fonden för tor vindustriens
befrämjande. (299.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

368. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i villkoren för överlåtande till staden Falkenberg av Falkenbergs tullbro. (301.)

Anmäldes den 25 juni 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och för vederbörandes underrättande
samt för iakttagande.

369. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av
landsbygden m. m. (3U2.)

Anmäldes den 13 juli 1917, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga personer att skyndsamt verkställa utredning och inkomma
med förslag angående de åtgärder, som kunde inom den närmaste tiden ifrågasättas
för att genom statens försorg få till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden,
som omständigheterna kunde medgiva.

370. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
rörelsekapital vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande
av livsförnödenheter m. m. (303.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom, varjämte i övrigt erforderliga
beslut fattades.

371. av samma dag, i anledning av väckta motioner i fråga om åtgärder för
främjande av trädgårdsodlingen. (305.)

— 1918 —

Anmäldes den 3 juli 1917, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga personer för verkställande av utredning och avgivande av
förslag i fråga om de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för främjande av trädgårdsodlingen,
företrädesvis bland mindre jordbrukare och lägenhetsinnehavare.

372. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, angående utredning i fråga om utveckling
och uppehållande av en på inhemska råämnen och naturtillgångar
grundad, för landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel
m. m. (306.)

Anmäldes den 6 juli 1917, därvid beslöts remiss till lantbruksstyrelsen och centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet. Sedan de sålunda infordrade
utlåtandena inkommit, har ärendet den 21 december 1917 remitterats till de av
chefen för jordbruksdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade sakkunniga
för utredning om åtgärder för främjande av jordbrukets produktion.

373. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4, 34, 35, 44, 45, 50, 52, 55, 63,
64, 70 och 80 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. (315.)

Anmäldes den 12 juni 1917, därvid beslöts att inhämta lagrådets utlåtande. Efter
det sådant utlåtande inkommit, utfärdades den 14 juni 1917 lag i ämnet.

374. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema.
(10.)

Anmäldes den 13 juli 1917 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid Kungl. Maj:t godkände ej mindre riksdagens i punkten 93 anmälda
beslut, i vad detsamma ginge utöver vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, än även
riksdagens i punkten 95 anmälda, på grund av enskild motion fattade beslut, varjämte
förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle delgivas vederbörande
ämbetsmyndigheter.

375. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter m. m. från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands
län ävensom två i ämnet väckta motioner. (328.)

Anmäldes den 25 juni 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas doihänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för
vederbörandes underrättande, varjämte styrelsen anbefalldes att verkställa utredning
rörande vissa i riksdagsskrivelsen angivna lägenheter.

376. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

10* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 7,9/tf års riksdag.

förordning om ändrad lydelse av 18, 33 och 59 §§ i stadgan om skjutsväsendet
den 22 juni 1911. (329.)

Anmäldes den 3 juli 1917, därvid förordning i ämnet utfärdades.

377. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa delar av kronoegendomen Hunnebo
n:r 1 i Göteborgs och Bohus län. (330.)

Anmäldes den 3 juli 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

378. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för inköp av bränntorv för statens räkning. (332.)

Anmäldes den 22 september 1917, därvid järnvägsstyrelsen bemyndigades att träffa
avtal om vissa inköp av bränntorv m. m., varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

379. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
vid Alnarps egendom av en institutionsbyggnad för professor N.

H. Nilsson-Ehles ärftlighetsforskning m. m. (333.)

Anmäldes den 25 juni 1917, därvid styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid
Alnarp bemyndigades att gå i författning om uppförande av en sådan institutionsbyggnad,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

380. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
användning av ett till anordnande av jägmästarbostäder av riksdagen
anvisat belopp. (334.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, varjämte i övrigt
erforderliga beslut fattades.

381. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i villkoren för lån från lånefonden för inköp av ädla avelsston
m. m. (335.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid kungörelse i ämnet utfärdades, varjämte förordnades,
att vad Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

382. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av 1916 års avkastning av statens hästavelsfond. (336.)

Anmäldes den 25 juni 1917, därvid riksdagens beslut, i vad detsamma skilde sig

— 1918 —

från vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, godkändes samt stuteriöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med visst förslag, varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.
Efter det stuteriöverstyrelsen inkommit med sålunda infordrat förslag, har Kungl.
Maj:t den 80 oktober 1917 utfärdat kungörelse angående villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av lån för inköp av avelshingstar av nordsvensk eller gudbrandsdalsk
ras.

383. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna
för kapitalökning i vad angår jordbruksärendena, ävensom en i ämnet väckt
motion. (337.)

Anmäldes den 3 juli 1917, därvid riksdagens beslut i den del avvikelse skett från
vad Kung]. Maj:t i ämnet föreslagit godkändes samt förordnades att vad Kungl.
Maj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i vad på statskontoret berodde, varjämte kungörelse angående villkoren för lån
från norrländska andelsmejerifonden utfärdades, ävensom i övrigt erforderliga beslut
fattades.

384. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående villkoren
för lån från täckdikningslånefonden. (342.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid riksdagens beslut i vad detsamma avveke från
vad Kungl. Maj:t föreslagit, godkändes, varjämte kungörelse i ämnet utfärdades.

385. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående villkoren
för lån från norrländska nyodlingsfonden. (343.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid riksdagens beslut, i vad det avveke från vad
Kungl. Maj:t föreslagit, godkändes, varjämte kungörelse i ämnet utfärdades.

386. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (344.)

Anmäldes den 25 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

387. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (345.)

Anmäldes den 3 juli 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte
i övrigt erforderliga beslut fattades.

— 1918 —

388. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition
angående ökat statsbidrag till lantbruksskolor ävensom två i ämnet
väckta motioner. (346.)

Anmäldes den 25 juni 1717, därvid riksdagens beslut, i vad det skilde sig från
vad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, godkändes, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

389. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner
angående driftkostnader under år 1918 för statens domäner ävensom två
i ämnet väckta motioner. (347.)

Anmäldes den 3 juli 1917, därvid riksdagens beslut, i vad desamma skilde sig från
vad Kung]. Maj:t i ämnet föreslagit, godkändes, varjämte i övrigt erforderliga beslut
fattades.

390. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till den lägre skogsundervisningen och skogshushållning i allmänhet
m. m. (348.)

Anmäldes den 25 juni 1917 och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas statskontoret och dom än styrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

391. av samma dag, i anledning av Kung]. Haj:ts dels i punkt 11 under
nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
understöd åt elever vid lägre lantbruksuudervisningsanstalter, dels
ock i punkt 19 framställda förslag i fråga om utbildningskurser för
kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna. (350.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid riksdagens beslut i fråga om anslag till utbildningskurser
för kvinnliga ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna, i vad det avveke
från vad Kungl. Maj:t föreslagit, godkändes samt förordnades, att vad Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
varjämte lantbruksstyrelsen anbefalldes att inkomma med visst förslag till bestämmelser
i ämnet. Efter det lantbruksstyrelsen sedermera avgivit sålunda infordrat
förslag, har Kungl. Maj:t dels den 24 juli 1917 utfärdat kungörelse angående understöd
av statsmedel åt vissa elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter dels
ock den 28 augusti 1917 utfärdat reglemente för ovannämnda utbildningskurser för
kvinnliga ladugårdsskötare.

392. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en extra tjänsteman hos lantbruksstyrelsen samt till jordbrukskonsulenter
och jordförmedlingsbyråer. (351.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen

— 1918 —

beslutat skulle meddelas statskontoret och lantbvuksstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderligt beslut fattades.

393. Riksdagens skrivelse av den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för anordnade av spannmålslagerhus och fryshus.
(352.)

Anmäldes den 14 juni 1917, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga personer för att under benämning lagerhusbyggnadskommissionen
verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet, varjämte i övrigt erforderliga
beslut fattades. Med anledning av särskilda förslag av nämnda sakkunniga har
Kungl. Maj:t därefter under året fattat ytterligare beslut i ämnet.

394. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående villkoren
för lån från allmänna nyodlingsfonden. (353.)

Anmäldes den 19 juni 1917, därvid riksdagens beslut, i vad detsamma avveke från
vad Kungl. Maj:t föreslagit, godkändes, varjämte kungörelse i ämnet utfärdades.

395. av den 14 juni 1917, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Anmäldes den 3 juli 1917, varvid Kungl. Maj:t godkände de i skrivelsen anmälda
besluten, i vad de blivit fattade med ändring av eller utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
samt förordnade, att särskilda kungörelser skulle utfärdas dels angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av de i staterna för lantbruksinstitutet vid U1-tuna samt för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp för ordinarie befattningshavare
upptagna avlöningar dels ock angående statsbidrag till åtgärder för befordrande
av den inhemska odlingen av frö utav köksväxter, ävensom anbefallde väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa den av riksdagen i punkt 77 begärda utredning
angående vissa mindre fiskehamnar, varjämte av skrivelsen i övrigt föranledda
åtgärder beslötos. Det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.

396. av den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronolägenheterna Klädesholmen nr 1 samt Koholmen nr 1,
Störa och Lilla, m. m. i Göteborgs och Bohus län. (364.)

Anmäldes den 25 juni 1917, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegiet till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

— 1918

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna ärenden,
som vid utgången av dr 1917 ännu voro i sin helhet eller till någon del på

Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet,

5. av den 24 mars, angående beredande av löjligheter för parter och
deras biträden att sittande övervara rättegångsförhandlingar. (43.)

9. av den 27 mars, angående åvägabringande av utredning i fråga om
ordnande av kurser för utbildning av fångvårdstjänstemän av högre grad.
(55.)

10. av samma dag, i anledning av väckta motioner rörande stämningsmans
behörighet m. m. (57.)

12. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av förordningen
den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande. (59.)

- 1918 —

24. Riksdagens skrivelse av den 4 maj, i anledning av väckt motion om
ändrad lidelse lav 20 kap. 2 § strafflagen. (120.)

34. av den 19 maj, i anledning av väckt motion om ändring i 103 § sjölagen.
(168.)

36. av den 24 maj, i anledning av väckt motion om anslag till gäldande,
helt eller delvis, av vissa till militärtjänstgöring inkallade personers utskylder
och fattigvårdsavgifter. (175.)

41. av den 30 maj, angående åvägabringande av utredning i fråga om statsunderstöd
till upprättande och underhåll av kommunala rättshjälpskontor.
(185.)

42. av den 7 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §
26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

49. av den 11 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i 65 § utsökningslagen. (285.)

50. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om barn utom äktenskap in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (239.)

51. av samma dag, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

55. av den 13 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 §
lagen om servitut den 14 juni 1907. (363.)

— lins —

2. Lantför svar sdepartementet.

64. Riksdagens skrivelse av den 21 februari 1917, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av visst område
av förra kronofogdebostället 5/8 mantal Kvarnberga n:r 1 i Åkers socken
av Södermanlands län. (20.)

66. av den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
vid Skaraborgs regementes kasernetablissemang av gemensam
tvättinrättning för de till Skövde förlagda truppförbanden. (33.)

67. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av kavalleriets officersaspirantskolas förläggning å Ränneslätt. (34.)

69. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för tillgodoseende av vattenbehovet för Norrlands trängkår. (36.)

80. av den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen och Kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion. (108.)

82. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av gemensam tvättinrättning för Norra skånska infanteriregementet
och Yendes artilleriregemente. (144.)

92. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och iudragningsstaterna.
(10.)

95. av den 13 juni, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag
dels till lag om landstormsprövning åren 1919—1927 samt utbildning
av officerare, underbefäl och fackmän vid landstormen under åren 1920
—1928, dels ock till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att under
år 1917 undergå landstormsprövning och befäls- eller annan särskild utbildning
vid landstormen. (310.)

— 1918 —

102. Riksdagens skrivelse av den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående provisoriska löneregleringar för viss till lantförsvaret
och marinen hörande personal. (375.)

3. Sjöförsvarsdepartementet.

108. Riksdagens skrivelse av den 25 april 1917, i anledning av väckt motion om
skyldighet för befattningshavare vid armén och marinen, vilka från arméns
eller marinens matinrättningar hämta tillagad portion, att härför
utgiva viss ersättning. (93.)

117. av den 2 juni, i anledning av Kungl. Majrts i propositionen n:r 73 under
mom. l:o) b) gjorda framställning rörande upprensning av viss far led.

(223.)

119. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstateus

tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

124. av den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

utvidgning av flottans station i Stockholm m. m. (366.)

125. av samma dag, i anledning av väckt motion angående avlöningen för
till tjänstgöring inkallad reservpersonal tillhörande marinen. (367.)

4. Civildepartementet.

133. Riksdagens skrivelse av den 7 mars 1917, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om meddelandet av föreskrift angående
beredning av vissa till avgörande å kommunalstämma förekommande
ärenden. (28.)

141. av den 29 mars, i anledning av väckta motioner om åtgärder för anskaffande
av en isbrytare till uppehållande av seglationen å Vänern. (60.)

11* — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1918 års riksdag.

146. Riksdagens skrivelse av den 27 april, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående
det kommunala utskyldsstreckets begränsning. (107.)

151. av den 4 maj, i anledning av väckt motion om ändring av 3 § av lagen
den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
av barnmorska. (121.)

154. av den 15 maj, i anledning av väckt motion om ändring i kungl. kun görelserna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och
epileptikeranstalter den 8 oktober 1915. (154.)

155. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till utförande av en brobyggnad över Saltösund i Karlskrona.
(156.)

156. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsrörelse ävensom en i ämnet väckt motion. (169.)

159. av den 23 maj, angående utredning för genomförande av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

172. av den 6 juni, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd extra personal. (271.)

173. av samma dag, i anledning av väckt motion avseende ändring av 6 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. (272.)

179. av den 9 juni, angående förhöjd livränta för vissa i statens tjänst skadade
arbetare eller deras efterlevande. (202.)

184. av samma dag, i anledning av väckt motion angående sammanförande
av kommunala val till färre valkampanjer. (308.)

185. av den 12 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

188. av samma dag, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
(323.)

- 1918 —

194. Riksdagens skrivelse av den 15 juni, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen ''till civildepartementet.
(6.)

5. Finansdepartementet.

203. Riksdagens skrivelse av den 21 februari 1917, angående skyldighet för penningförvaltande
verk och inrättningar m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken.
(21.)

219. av den 16 maj, angående utredning beträffande användningen av s. k.
förtyngningsmedel vid läderberedningen i riket. (149.)

220. av samma dag, angående utredning beträffande användningen av papp
eller »konstläder» vid tillverkning av skodon. (159.)

221. av den 23 maj, angående åtgärder för nedbringande av statens tryckningskostnader.
(160.)

232. av den 1 juni, i anledning av väckta motioner angående brännvins- samt
vin- och ölhandelns ordnande ävensom i sambanddärmed stående frågor.
(212.)

233. av den 2 juni, angående åtgärder i och för dyrtidens lindrande genom
kompensationer eller dylikt av andra näringar än av jordbruket. (200.)

238. av den 5 juni, med anledning av väckt motion angående rätten att till
avsalu förskära vin med brännvin. (252.)

246. av den 6 juni, i anledning av Kung! Haj:ts proposition angående reglering
av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare. (238.)

248. av samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

av samma dag, i anledning av väckt motion i fråga om viss pensionering
av hos staten anställd eitra personal. (271.)

— lots —

252.

255. Riksdagens skrivelse av den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet
samt angående länsarkitekter m. m. ävensom i dessa ämnen
väckta motioner. (269.)

269. av den 13 juni, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående indragning av första kontrollörsbefattningarna vid råsockerfabrikerna
m. m. (259.)

271. av den 15 juni, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

276. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppförande å
riksstat av vissa utgifter m. m. (368.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

291. Riksdagens skrivelse av den 23 mars 1917,angående åstadkommande av ändrade
bestämmelser rörande vissa kyrkoråds åligganden i pastorat, bestående
av mer än en församling. (42.)

296. av den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående er
sättning till kronoombud vid vissa ecklesiastika boställssyn er. (124.)

299. av den 5 maj, angående anordnande av barnbespisning vid rikets folkskolor.
(118.)

303. av den 9 maj, angående utredning om skollovskoloniverksamhetens stödjande
och utvecklande genom statens försorg. (119.)

307. av den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av svensk kyrka i Kristiania. (164.)

322. av den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av visst kyrkoherden i Lena församling ådömt skadestånd. (209.)

— 1918 —

323. Riksdagens skrivelse av den 4 juni, angående utredning i fråga om folkskoleväsendet
i de finsktalande delarna av Norrbottens län. (201.)

328. av den 11 juni. angående innehavares av pastoratsadjunktur bibehållande
vid befattningen, då den ändras till komministerstjänst. (287.)

329. av den 12 juni, om beredande åt prästerskapets änke-och pupillkassa av
rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar. (324.)

330. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

331. av den 13 juni, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

332. av den 15 juni, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
befrämjande. (369.)

7. Jordbruksdepartementet.

341. Riksdagens skrivelse av den 25 april, i anledning av väckta motioner
om anslag till befrämjande av inhemsk linodling m. m. (94.)

342. av samma dag, i anledning av väckt motion angående förhöjning av

statsbidrag till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp. (95.)

343. av samma dag, angående utredning i visst syfte i fråga om kostna derna

för brödsädesproduktionen i landet. (103.)

345. av den 4 maj, i fråga om införande av förbud mot plockning av lingon
före viss tid. (117.)

369. av den 9 juni, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av

landsbygden m. m. (302.)

— 1 OJ 8 —

371. Riksdagens skrivelse av den 9 juni, i anledning av väckta motioner i
fråga om åtgärder för främjande av trädgårdsodlingen. (305.)

372. av samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets
behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (3u6.)

373. av den 12 juni, i anledning av Kungl. Majtts proposition angående upplåtande
av lägenheter m. m. från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands
län äveusom två i ämnet väckta motioner. (328.)

395. av den 14 juni, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

— 1916 —

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj-.t anhang ig gjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1917 men vid samma års början varit i sin helhet eller
Ull någon del oavgjorda, jämte uppgift om den behandling, dessa ärenden

undergått under år 1917.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1893, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 105 § i skiftesstadgan. (7.)

De i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga hava ännu ej avgivit förslag
i ämnet.

2. av den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande av osedlighet. (90.)
Ärendet är föremål för behandling inom justitie- och civildepartementen.

3. av den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

4. av den 8 maj 1897, angående beredande av ordnade förhållanden med
_ avseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

Förslag härutinnan har ännu ej avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, till vilken
ärendet överlämnats.

5. av samma dag, angående vidtagande av åtgärder för kontroll över vården
och förvaltningen av fromma stiftelser inom landet. (82.)

De sakkunniga, till vilka skrivelsen överlämnats, hava ännu ej avgivit förslag i ämnet.

— 1918 —

6. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande
av förslag till ny legostadga. (102.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 2, 20 och 21 §§ i lagen om heramansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

8. av den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion angående tillägg till
11 kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring av
117 § i skiftesstadgan. (27.)

I fråga om deuna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

11. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 20 kap.
4 § i byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

13. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 15 april 1902, i anledning av väckta motioner om åstadkommande
av förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

15. Riksdagens skrivelse av den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser,
avseende skydd för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 7 maj 1902, i anledning av väckt motion onf ändring av vissa
delar av lagen om hemmansklyvniug, ägostyckning och jordavsöndring den
27 juni 1896. (62.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

17. av den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. av den 11 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)

Ärendet bar under år 1917 ej varit föremål för behandling.

20. av den 13 maj 1902, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken m. m., så vitt angår
den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen väckta frågan om
ett vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om
boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. av den 18 mars 1903, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen bar ännu ej avgivit förslag i ämnet.

12* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1018 års riksdag.

24. Riksdagens skrivelse av den 28 mars 1903, i anledning av väckt motion
i fråga om lagfart å fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Kungl. Maj:t bär den 19 december 1916 avlåtit proposition med förslag till lag om

fastighetsbildning i stad m. m.

25. av den 22 april 1903, i anledning av väckt motion angående ändrade
bestämmelser om sammanträffande av brott m. in. (58.)

Ärendet är beroende på Kung]. Majits prövning.

26. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

27. av den 7 april 1904, i anledning av väckt motion om ändring av 136 §
i skiftesstadgan m. m. (34.)

1 fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

28. av samma dag, i anledning av väckt motion angående undanskiftande i
mindre bemedlade dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

29. av samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej däri avgivit förslag.

30. av den 13 april 1904, i anledning av dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte avgivna
motioner. (65.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

31. av den 10 maj 1904, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda sakkunniga avgivit förslag i ämnet, är

ärendet föremål för behandling inom justitiedepartementet.

32. av den 19 maj 1904, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående gemensamhetsskogar
för kommuner, korporationer och enskilda, dels ock i fråga om viss
ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903. (156.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

— 1918 —

33. Riksdagens skrivelse av den 31 mars 1905, angående åtgärder för
inskränkning av kungörelsers uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

34. av den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från ort
till annan. (117.)

Ärendet har under år 1917 ej varit föremål för behandling.

35. av den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande
av förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. av den 19 maj 1905, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående inrättande av ett nytt statsdepartement för handel,
industri och sjöfart. (182.)

Kungl. Maj:t har den 20 mars 1917 avlåtit proposition med förslag till ändrad lydelse

av §§ 4, 5, 6 och 15 regeringsformen m. m. (Departementsindelningen.)

37. av den 20 februari 1906, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag
rörande invallning. (4.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

38. av den 28 mars 1906, i anledning av väckt motion angående revision av
skiftesstadgan ocli därmed sammanhängande författningar. (41.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

39. av den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. av den 8 maj 1906, i anledning av väckta motioner angående dels revision
av konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnde sakkunnige bar ännu ej avgivit förslag i ämnet.

41. av den 12 maj 1906, om ändring eller upphävande av mom. 7 i kungl.
brevet den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Kungl. Maj:t har den 20 januari 1917 avlåtit proposition med förslag till lag om barn

utom äktenskap m. m.

1918 —

42. Riksdagens skrivelse av den 25 maj 1906, i anledning av ifrågasatt
inskränkning av de ordinarie häradshövdingarnas tjänstledighet samt skärpta
kompetensvillkor för erhållande av domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1917 varit föremål för behandling inom justitiedepartementet av

därför tillkallade sakkunniga personer.

43. av den 15 mars 1907, i anledning av väckta motioner angående skrivelse
till Kung]. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lagbestämmelser
mot användande av mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser.
(31.)

Patentlagstiftningskommittén har i sitt betänkande med förslag till lag om illojal konkurrens
m. m. avgivit förslag till lagbestämmelser i ämnet. Ärendet är härefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

44. av den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. av den 19 april 1907, i anledning av väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 41. meddelats.

46. av den 22 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyvningar.
(78.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

47. av den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens framställning
om ändring av vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet har under år 1917 icke undergått någon behandling.

48. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

49. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående lag om adoption. (25.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 41. meddelats.

50. av den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande av
olägenheter i följd av bebyggande av områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

— 1918 —

Ärendet är överlämnat till de särskilda sakkunniga, som förordnats att verkställa en

revision av stadsplanelagen.

51. Riksdagens skrivelse av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten
hos tilltalad, som av underrätt dömts till döden eller straffarbete på
livstid. (56.)

Sedan medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande nu inkommit, är ärendet föremål
för behandling inom justitiedepartementet.

52. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. (62.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommissionen har ännu ej avgivit yttrande

i ämnet.

53. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla
livförsäkring, mot trygghet att försäkringssumman kommer hans familj
till godo. (68.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

54. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående övervakande av villkorligt dömda ocli villkorligt frigivna
förbrytare ra. m. (68.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

55. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om ändring av 20, 21

och 22 §§ i lagen om hemmansldyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (108.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

56. av den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöva rösträtt vid riksdagsmannaval
genom valsedels insändande till valförrättare)!. (137.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

57. av samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende av kravet på en mera
enhetlig ocli sakkunnig behandling av de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

58. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1018 —

Riksdagens skrivelse av den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring
av 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen. (140.)
beroende på Kung! Maj:ts prövning.

av den 1 juni 1908, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelavgiften. (215.)
beroende på Kung!. Maj:ts provning.

av den 9 mars 1909, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan att
därur utträda, dels ock om ändrad lydelse av 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)
på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående borttagande ur strafflagen av påföljden förlust av medborgerligt
förtroende. (29.)

Kungl. Maj:t bar den 28 mars 1917 avlåtit proposition i ämnet.

63. av den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag i fråga om rätt
att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

64. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1916 avlåtit proposition i ämnet.

65. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri
eller därmed sammanhängande förseelser. (49.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

66. av den 27 april 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl Magt angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. av den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av
husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

59.

Ärendet är

60.

Ärendet är

61.

Ärendet är
62.

68. Riksdagens skrivelse av den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och
37 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
till lag om ändrad lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till
lag om särskild värdering av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad
lydelse av 1 § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckning i stamhemmanet, dels ock en i samband
därmed stående motion. (217.)

Ärendet har under år 1917 icke varit föremål för någon behandling.

69. av samma dag, med hemställan om utredning angående stiftsbandets upphörande
och framläggande av förslag härom. (218.)

Domkapitelskommittén, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

70. av den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

71. av den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående rätt för kvinna att innehava klockarbefattning. (29.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts prövning.

72. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på mindre
betungande villkor med full äganderätt komma i besittning av gatumark,
som upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 50. meddelats.

73. av den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r
50—53 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i gruvestad°-an
m. m. (153.)

Kungl. Maj:t bar den 10 mars 1916 för behandling av ärendet tillsatt en kommitté,

som ännu ej avgivit förslag i ämnet.

74. av den 17 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 1 §
i lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

76. Riksdagens skrivelse av den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion
om tillägg till 37 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 50. meddelats.

77. av den 7 april 1911, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 11 § i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

78. av den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner rörande ändringar
i den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är beroende på Kung! Haj:ts prövning.

79. av den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om danaarv. (19.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

80. av den 24 februari 1912, i anledning av dels utav justitieombudsmannen
dels ock av enskild motionär hos riksdagen väckta förslag om vissa ändringar
i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81.. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avsöndring av lägenheter frän prästerskapets lönebostållen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. av den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner om ändring i lagen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 50. meddelats.

83. av den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

84. av den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfålligheter. (63.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

85. av den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens
i rättspsvkiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen bär ännu ej inkommit.

— 1918 —

Riksdagens skrivelse av den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning
angående förvärvande och förlust av medborgarrätt. (132.)
föremål för behandling inom justitiedepartementet.

av den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6 kap.
4 § strafflagen. (21.)
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

av den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av donenerade
medel och stiftelser. (22.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ej avgivit förslag i ämnet.

89. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion angående ändring i
27 § i lagen den 1 juni 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige. (30.)

Kungl. Maj:t har den 23 mars 1917 avlåtit proposition i ämnet.

90. av den 21 april 1913, angående utredning och förslag i fråga om beredande
av möjlighet för utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom
om sin fader. (56.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 41. meddelats.

91. av samma dag, i anledning av väckta motioner om dels ändring av
24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär
å annans mark. (60.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

92. av den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen fråga om åtgärder till
skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd förkommit. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. av den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande
för häradsrätt av personer, som häktats för brott. (139.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

94. av den 26 augusti 1914, angående anordnande av arbete i det fria för
tvångsarbetsfångar och straffångar. (209.)

Kungl. Maj:t har under år 1917 avlåtit proposition i ämnet.

13* — Justitieombudsmannen!! ämbetsbcrättclse till 1.918 års riksdag.

86.

Ärendet är

87.

Ärendet är

88.

95. Kiksdagens skrivelse av den 22 september 1914, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kung]. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

96. av den 23 april 1915, i anledning av väckt motion angående skrivelse
till Kung]. Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17
kap. handelsbalken. (61.)

• Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

97. av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kung!. Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen
och sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

98. av samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting m. m. (127.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

99. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §
i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.
(130.)

Ärendet är föremål för behandling, och torde proposition komma att framläggas till

1918 års riksdag.

100. av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

101. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och
municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande
företrädesrätt till återköp. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den
25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
samt lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland

— 1918 —

och Dalarne ävensom förslag till förbättring i dessa lagar, dels ock ändring
i vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)
Departementschefen har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunnig person
att biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

-■•j v 103. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion
om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. (208.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

104. av den 18 mars 1916, i anledning av särskilda motioner om ändrad ly delse

av § 13 b) i förordningen om kommunalstyrelse på landet, § 29
mom. 1 b) i förordningen om kommunalstyrelse i stad, § 24 d) i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och § 10 b) i för ordningen

om landsting. (50.)

Kungl. Maj:t har den 23 februari 1917 avlåtit proposition i ämnet.

105. av den 6 maj 1916. i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs
skiljande från tjänst eller arbete. (98.)

Socialstyrelsen har ännu ej avgivit utlåtande i ärendet.

Av dessa ärenden äro således de under 24, 41, 45, 49, 62, 64, 89, 90, 94
och 104 upptagna slutligen avgjorda, de under 1, 2, 3, 4, 5, 7, 10, 12, 16, 23,

27, 28. 29, 30, 31, 32, 37, 38, 40, 42, 46, 48, 50, 51, 52, 54, 55, 56, 57,

63, 65, 69, 70, 72, 73, 76, 82, 84, 85, 86, 88, 93, 95, 98, 102 och 105
omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade eller sakkunniga, lagberedningen
eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de
övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, angående ersättning till vissa
diplomatiska och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning
av kriget. (112.)

Vid föredragning den 11 februari 1916 avgjordes ärendet i viss del, nämligen beträffande
ersättning åt konsul C. G. Puke, vilken erhållit avsked från sin konsulsbefattning
i Chicago, men beslöt Kungl. Maj:t, att handläggning av ärendet i övrigt
skulle tills vidare anstå. Ärendet är alltså fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

— lois —

100

3. Lantförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
lantförsvaret. (63.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang
med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. av den 24 februari 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse

till Kung! Maj:t angående upphörande av den i värnpliktslagen föreskrivna
mönstring med de värnpliktiga m. m. (31.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

3. av den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabrin gande

av utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen
av inskrivningsnämnd. (33.)

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning.

4. av den 30 maj 1912, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angå ende

bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av
Vaxön jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majt:s prövning.

5. av den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå ende

överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostållet
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs
län hörande utskiftet Helle. (94.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i
den del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

6. av den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra häradsskrivarbostället
Störa Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

— 1918 —

101

7. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kung!
Maj:ts proposition angående överlåtelse till lantförsvaret av visst område
för att tilläggas Gottlands infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt
motion. (230.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond
till följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

9. av den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i
fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. (1.)

Ärendet är i vissa delar överlämnat till sakkuniga för verkställande av utredning.

10. av den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå ende

försäljning av visst område av Ljungbjheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu beroende på Kung], Maj:ts prövning.

11. av den 18 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå ende

överlåtelse av mark till lantförsvaret att användas till förläggningsplats
och övningsfält för fälttelegraf kåren jämte två i ämnet väckta motioner.
(120.)

Sedan Kungl. Haj:t vid föredragning av riksdagens skrivelse den 13 juni 1916 (4)

angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel meddelat beslut

i förevarande ärende uti de delar, vilka icke förut blivit avgjorda, kommer ärendet
icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 27 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande av medel till vissa byggnadsföretag vid armén. (149.)

Sedan Kungl. Maj:t dels vid föredragning av riksdagens skrivelse den 13 juni
1916 (4) angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel dels
ock vid föredragning av riksdagens skrivelse den 13 juni 1916 (219) i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder för lantförsvarets stärkande,
meddelat beslut i förevarande ärende uti de delar, vilka icke förut blivit avgjorda,
kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1918 —

102

13. Riksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglemente för avlöning vid armén på krigsfot
(krigsavlöningsreglemente) m. m. (170.)

Sedan Kungl. Maj:t vid förnyad föredragning av detta ärende den 24 november 1916
förordnat om utfärdande av reglemente för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente),
kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

14. av den 29 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om utbildning av landstormsbefäl. (222.)

Ärendet är överlämnat till särskilda sakkunniga för behandling.

15. av den 12 april 1916, angående utredning rörande arméns gifta underofficerares
inkvarteringsförhållanden. (72.)

Ärendet, som av Kungl. Maj:t beaktats uti proposition n:r 155 till 1917 års riksdag,
är avgjort vid föredragning av riksdagens skrivelse den 18 juni 1917 (4) angående
regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel och kommer icke
vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 24 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av Tierps kronopark m. m. (161.)

Ärendet är vilande i avvaktan på uppgörande av förslag till plan för vård och förvaltning
av ifrågavarande kronopark.

17. av den 7 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den inom staden Marstrands hamnområde belägna Hedvigsholmen
eller Kvarnholmen m. m. (228.)

Sedan Kungl. Maj:t vid föredragning av riksdagens skrivelse den 12 juni 1917
(326) meddelat beslut i förevarande ärende, kommer ärendet icke vidare att bliva
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro följaktligen de under 11, 12, 13, 15 och 17 upptagna
slutligen avgjorda, de under 1, 2, 3, 9, 14 och 16 omförmälda föremål för behandling
av sakkunniga eller särskild utredning samt de övriga på prövning beroende

4. Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
av den svenska sjöfartsnäringen och till främjande av svenska
alsters avsättning i utlandet. (120.)

— 1918 —

103

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913 uppdraga att
verkställa omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar m. m.,
hava ännu icke fullgjort detta uppdrag.

Ärendet är således fortfarande beroende på vidare prövning.

2. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1900, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens nionde (tionde) huvudtitel. (180.)

Ärendet har under ifrågavarande tid ej undergått någon särskild behandling och är
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under sjökommendering.
(166.)

Detta ärende, som under ifrågavarande tid icke varit föremål för någon särskild behandling,
är fortfarande beroende på prövning.

4. av den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Från lotsstyrelsen infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

5. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(5.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av kungl. brev den 21 juni 1916 uppdragits att
inom departementet biträda med utredning rörande ej mindre lämpligheten av att
ordna varvsdriften vid flottans station i Karlskrona, så att varvet sattes i stånd att
utföra reparationer och nybyggnad av andra för staten avsedda fartyg än krigsfartyg,
än även de åtgärder, som härför kunde bliva erforderliga utöver dem, vilka angåves
i ett av särskilda kommitterade för utredning rörande utvidgning och modernisering
av nämnda varv den 23 mars avgivet betänkande, ävensom att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som härav kunde föranledas, hava
ännu icke fullgjort detta uppdrag, vadan ärendet således fortfarande är beroende på
vidare prövning.

6. av den 14 september 1914, i fråga om ordnande av rikets försvarsväsen.
(1.)

I de delar, vari förevarande skrivelse ej avgjorts vid föredragning inför Kungl. Maj:t
den 17 september 1914 samt senare tillfällen före utgången av december månad
1916, hava följande åtgärder under ifrågavarande tid vidtagits.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 8 december 1916 uppdragit åt

— 1918 —

104

kustbefästningskommissionen att inkomma med förslag efter hand, i mån som de
hunne utarbetas, beträffande utförande av de arbeten och anskaffningar för stärkande
av det fasta kustförsvaret, vilka borde påbörjas under år 1917, har av kommissionen
under ifrågavarande tid avgivits åtskilliga förslag i sådant hänseende; och har
Kungl. Maj:t i anledning därav genom särskilda nådiga brev av hemlig natur meddelat
erforderliga föreskrifter.

Det betänkande, som av de genom kungl. brev den 11 juni 1915 tillkallade
sakkunniga för verkställande av förberedande utredning och uppgörande av preliminärt
förslag beträffande frågan om lönereglering för marinens personal den 19
januari 1916 avgivits, har överlämnats till de jämlikt nådigt bemyndigande den 29
juni 1917 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och utarbetande av
förslag rörande tillfällig löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid
armén och marinen.

Frågan om upprensning av östra inloppet till Karlskrona har icke på sjöförsvarsdepartementets
föredragning varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning under
år 1917.

7. Kiksdagens skrivelse av den 5 maj 1916, angående spisordning för
flottans fartyg. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 30 maj 1916, i anledning av väckt motion angående förnyad
utredning rörande hela flottstationsfrågan. (175.)

Den kommitté, åt vilken på grund av kungl. brev den 14 juni 1916 uppdragits
att verkställa en allsidig, ur militär, sjöfartsteknisk och ekonomisk synpunkt sakkunnig
utredning angående hela frågan om flottstationen i Stockholms skärgård, avgav
den 19 mars 1917 betänkande och förslag i ämnet.

Kungl. Maj:t har den 27 april 1917 avlåtit proposition (n:r 296) angående
utvidgning av ''flottans station i Stockholm m. m.

9. av den 13 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för sjöförsvarets stärkande m. m. (219.)

Ärendet är uti de delar, detsamma icke redan förut blivit avgjort, beaktat uti Kungl.
Maj:ts proposition n:r 73 till 1917 års riksdag.

Äv dessa ärenden äro således de under 8 och 9 omförmälda slutligen avgjorda,
de under 1, 4, 5 och 6 upptagna föremål för behandling av annan myndighet eller
sakkunniga samt de övriga på prövning beroende.

— 1918 —

105

5. Civildepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 mars 1902, i anledning av väckt motion
om förklaring av 7 kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är slutligen avgjort.

2. av den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

Sedan de infordrade utlåtandena över den s. s. reglementeringskommitténs betänkande
och förslag inkommit och inom civildepartementet utarbetats förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och förslag till lag om ändring i
vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen, har Kung]. Maj:t beslutit, att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över nämnda lagförslag.

Sådant utlåtande har ännu icke avgivits.

4. av den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å
enskilda järnvägars rullande materiell. (14.)

Den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige har ännu icke
fullgjort sitt uppdrag att inom civildepartementet biträda med upprättande av förslag
till erforderlig författning i anledning av trafiksäkerhetskommitténs betänkande,
vari avgivits yttrande i detta ärende.

5. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige avgivit
förslag till; ändrade bestämmelser med avseende å uppläsande i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i
kommunalförfattningarna. (Jämför II: 162). I övriga delar är frågan fortfarande under
utredning av den sakkunnige.

6. av den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14* — Justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1918 års riksdag.

106

7. Riksdagens skrivelse av den 19 februari 1907, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till vissa
hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i vad det angår anslag till iståndsättande av hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Majtts prövning.

8. av den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans
av elektrisk energi m. m. (62.)

De yttranden, som infordrats över den s. k. elektriska kraftkommitténs betänkande,
hava ännu icke fullständigt inkommit.

9. av den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättandet av en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosätta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

10. av den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén har ännu icke
avgivit sitt betänkande i ämnet.

11. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdskommittén har ännu ej avslutat den begärda revisionen.

12. av den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 2 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Det från Konungens befallningshavande i Uppsala län infordrade utlåtandet beträffande
frågan om Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet har ännu icke inkommit.

14. av den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Haj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande å viss
tid av sön- och helgdag, är i övriga delar fortfarande beroende på utredning inom
socialstyrelsen.

— 1819 —

107

15. Riksdagens skrivelse av den 3 maj 1910, angående utredning i fråga
om mindre kostbara järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för
den ekonomiska utvecklingen. (91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet.

16. av den 31 maj 1910, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet.

17. av den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning av
vad riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av utredning
rörande det inom riket befintliga antalet för omgivningen vådliga idioter m. m.

18. av den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande
åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205,)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med den begärda utredningen.

19. av samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

Över det av de i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga
avgivna betänkande hava infordrats yttranden från vederbörande myndigheter
m. fl., varjämte transumt av statsrådsprotokollet i ärendet överlämnats till finansdepartementet
för att tillställas de av chefen för nämnda departement, jämlikt nådigt
bemyndigande, tillkallade sakkunniga för avgivande av utredning och förslag angående
det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering med anmodan att yttra
sig över betänkandet i vad det avsåge vederbörandes pensionering.

De infordrade yttrandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

20. av den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande tionde punkten i skrivelsen, angående omreglering av förste provinsialläkar-
och provinsialläkarväsendet, har under år 1917 fastställts indelning i provinsialläkardistrikt
inom Skaraborgs län, och är ärendet därmed slutligt avgjort.

21. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

— 1918 —

108

Ärendet, i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov, är fortfarande beroende på
Kung!. Maj:ts prövning.

22. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1911, angående åvägabringande av
utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden.
(208.)

De i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

23. av samma dag, i anledning av riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.
(242.)

Sedan generalpoststyrelsen inkommit med anbefalld utredning i vad män de i poststadgan
förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser borde
omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad möjlighet till
sådan försäkring m. m., är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

25. av den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av
genom exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunalutskylder. (214.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. av samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års senare lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med infordrat utlåtande.

27. av den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag
till en svensk utvandringslag. (229.)

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas
påkallade, har ännu icke inkommit.

— 1918 —

109

28. Riksdagens skrivelse av den 28 maj 1912, angående utredning i fråga
om beredande av statsbidrag för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö
fallandesjuk. (236.)

Ärendet, som överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är numera slutbehandlat.

29. av den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

30. av den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder för tillgodoseende
av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen ännu
icke inkommit med slutligt förslag rörande nya sinnessjukanstalter. Punkten 64,
angående inköp av vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar för nomadlapparnas
behov av renbete m. m., är numera slutbehandlad.

31. av samma dag, i anledning av Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i vad
angår civildepartementsärenden. (232.)

I fråga om trettioförsta punkten, om verkställande av utredning angående lämpligheten
av att upplägga en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggandet
av statens vattenfall förmedelst vattenfallsrätt, hava de i ämbetsberättelsen
till 1915 års riksdag omförmälda sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning
ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

32. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Konungen i fråga om utarbetande och framläggande av förslag till bestämmelser
rörande utseende av suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på särskild utredning inom civildepartementet.

33. av den 29 mars 1913, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader
för hospitalsvård. (31.)

Sedan de från vederbörande myndigheter infordrade utlåtandena inkommit, har ärendet
överlämnats åt sakkunniga för revision av stadgan angående sinnessjuka m. m.
Sedan de sakkunniga inkommit med betänkande i ämnet, har medicinalstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande, vilket ännu icke inkommit.

34. av den 8 april 1913, angående åstadkommande av en effektiv tandvård,
särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

— 1918 —

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
numera inkommit med utredning och förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

35. Riksdagens skrivelse av den 9 maj 1913, angående utredning och förslag
i fråga om åläggande för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag
att till gagn för sina arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningen
har ännu icke inkommit.

36. av den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning,
ijvad angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträlfande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu
icke inkommit.

37. av den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner angående utredning
och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens
bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bar ännu icke inkommit med det infordrade förslaget
till anordnande av inre farleder i Bohusläns skärgård.

38. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar m. m. (241.)

Kungl. Maj:t bar den 4 april 1917 avlåtit proposition till riksdagen i ämnet. (Jämför
11:191.)

39. av den 1 mars 1914, i anledning av väckta motioner om dels ändring
i lagen om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet,
dels ock meddelande av lagbestämmelser i syfte att på lämpligt sätt
begränsa den tid å sön- och helgdagar, under vilenk matvaru-, fruktocb
blomsterbutiker må hållas öppna. (56.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med i ämbetsberättelsen till 1914 års senare
lagtima riksdag omförmälda utredning och förslag.

40. av den 2 mars 1914, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på lan —

1918 —

det att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka
borttages. (5.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda sakkunnige avgivit
förslag till ändrade bestämmelser med avseende å uppläsandet i kyrkor av de kommunala
myndigheternas protokoll m. m., har Kungl. Maj:t den 4 april 1917 avlåtit
proposition till riksdagen med förslag till lagar om därav föranledda ändringar i kommunalförfattningarna.
I övriga delar är frågan fortfarande under utredning av den
sakkunnige.

41. Riksdagens skrivelse av den 26 augusti 1914, angående åtgärder för
beredande av bättre vård i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda
barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordade utlåtanden
i ärendet.

42. av samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)

Sedan de från vederbörande ämbetsverk infordrade yttrandena inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. av den 21 april 1915, angående skyldighet för tillverkare av frukt och

bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens
namn och varans ingredienser. (57.)

överlämnad till kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag
till enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning, vilken kommitté ännu icke avgivit sitt
betänkande.

44. av den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att

stävja spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet har ännu ej varit föremål för behandling.

45. av samma dag, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel till
kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)

De i ämbetsberättelsen till 1916 års riksdag omförmälda sakkunniga haVa ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.

46. av den 19 maj 1915, i anledning av väckta motioner om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering av natt arbete

inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier. (124.)

Sedan socialstyrelsen inkommit med förslag och plan till verkställandet av den av
riksdagen i skrivelsen begärda utredning, har Kungl. Maj:t den 27 juli 1917 upp:
dragit åt styrelsen att i enlighet med denna plan verkställa utredningen, så snart

— 1018 —

112

styrelsen prövar de för densammas utförande nödiga förutsättningar hava inträtt,
samt att därefter avgiva förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

47. Riksdagens skrivelse av den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående införande av helgdagar utan
kyrklig karaktär. (125.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet.

48. av den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat förslag rörande verkställandet
av den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen.

49. av den 29 mars 1916, angående reglering av provinsialläkares arvoden.

(57.) . . „ t

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med infordrat utlåtande över provinsialläkarlöneregleringskommitténs
förslag till provisoriska anordningar i syfte att avhjälpa svårigheterna
att besätta mera avlägset belägna ordinarie och extra provinsialläkardistrikt,
har Kungl. Maj:t den 16 februari 1917 avlåtit proposition i ämnet till riksdagen.
(Jämför IT: 194.)

Nämnda kommitté har ännu icke inkommit med slutligt betänkande.

50. av den 5 april 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande viss ändring i kungörelsen angående skatt för
hundar. (61.)

De från överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen infordrade
utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

51. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av erforderlig vedtillgång i landet m. m.
(62.)

Det från livsmedelskommissionen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

52. av den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida
förvaring av kommunala arkivalier. (73.).

Sedan de från Konungens befallningshavande i samtliga län infordrade utlåtandena
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. av den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 41 under

— 1918 —

113

sjätte huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
uppförande av spetälskesjukhus i Dalarne. (89.)

Kungl. Maj:t har den 16 april 1917 avlåtit proposition till riksdagen i ämnet. (Jämför
IT: 19 4.)

54. Riksdagens skrivelse av samma dag, i anledning av väckt motion angående
statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare vid vissa kustsanatorier
m. m. (92.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har statskontoret anbefallts att
avgiva utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

55. av den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit
fattigvården till last. (119.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet i ärendet, i vad det
avser omhändertagande i sedlighetens intresse av vissa sinnesslöa, är ärendet beroende
på Kung]. Maj:ts prövning.

56. av den 5 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utredning rörande frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser med England.
(191.)

Järnvägsstyrelsen tiar ännu icke inkommit med den anbefallda utredningen rörande
frågan om anordnande genom svenska statens försorg av en daglig regelbunden förbindelse
medelst ångfärjor eller ångfartyg mellan Göteborg och engelsk hamn m. m.

57. av den 6 juni 1916, i anledning av väckt motion om åvägabringande

av utredning angående en för stora fartyg användbar farled mellan Baggensijärden
och Lilla Värtan in. m. (194.) *

Sedan kanalkommissionen inkommit med den av riksdagen begärda utredningen, har
vederbörande myndigheter anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet.

De infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

58. av den 8 juni 1916, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter,
som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete kunna uppstå för stenindustrien på grund av skyldigheten att erlägga
försäkringsavgifter. (251.)

Sedan socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten inkommit med de infordrade utlåtandena
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. av den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet (6.)

15* Justitieombudsmannens ämbelsberättclse till 1!)18 års riksdag.

114

Punkten 40, angående förvärv av mark för utvidgning av Växjö hospital, är,''sedan
medicinalstyrelsen inkommit med anbefalld utredning och förslag i ämnet, beroende
på ‘Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 20, 28, 38 och 53 upptagna slutligen
avgjorda, de under 3, 4, 5, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 22,
24. 26, 27, 29, 30, 31, 32, 33, 35, 36, 37, 39, 40. 41, 43, 45, 46, 47, 48,
49, 50, 51, 54, 56 och 57 omförmälda föremål för behandling av särskilda sakkunniga
eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
av förslag till lärlingslag, (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit utlåtande över de sakkunnigas
betänkande.

2. av den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
den kommunala beskattningen. (65.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet. Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts
att häröver avgiva utlåtanden.

3. av den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 18*7, i
vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete. (103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke avgivit utlåtande.

4. av den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport av timmer
sjöledes m. m. (80.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

— 1918 —

115

Ännu hava icke samtliga från verk och myndigheter över kommittébetänkandet infordrade
utlåtanden inkommit.

6. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1904, angående undersökning rörande
antalet vanföra och lyfta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning av statistiska centralbyrån.

7. av den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stävjande av
illojal konkurrens. (20.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

8. av den 18 maj 1905, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm av lokaler
för utrikesdepartementet in. m. samt angående uppförande av ny byggnad ''
för Kungl. Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 3 mars 1906, 4 anledning av väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdom. (28.)

Ärendet har överlämnats till de av chefen för ecklesiastikdepartementet den 30 oktober
1917, jämlikt nådigt bemyndigande samma dag, tillkallade sakkunniga förverkställande
av utredning och avgivande av förslag dels rörande omläggning av upplysnings- och
undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande dels ock angående åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe.

10. av den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901, i
vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Ärendet har ännu icke varit föremål för handläggning av kommunalskattekommitterade.

11. av den 19 maj 1906, i anledning av väckt motion om avskrivning av
återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas.
(133.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.-ts prövning.

12. av den 6 april 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i
Stockholm samt ett inom riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)

Sedan överintendentsämbetet den 19 juni 1917 anbefallts att avgiva förslag angående

— 1018 —

116

tillgodoseende av statsdepartementens ökade lokalbehov, bär ämbetet i skrivelse den 2.>
september samma år föreslagit, bland annat, att ecklesiastikdepartementet skulle inrymmas
i den inom fastigheten n:v 1 i kvarteret Sjöhästen befintliga stora byggnaden samt
att den mindre byggnaden inom samma fastighet skulle användas till vaktmästarbostäder.

Den 16 oktober 1917 har Kungl. Maj:t förklarat sig framdeles komma att meddela
beslut i anledning av vad överintendentsämbetet föreslagit i fråga om användningen
av ifrågavarande fastighet ävensom anvisat högst 70,000 kronor till bestridande av
kostnaderna för vissa av ämbetet föreslagna förändrings- och inredningsarbeten i förenämnda
bägge byggnader.

13. Riksdagens skrivelse av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga
skatt till kommun för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning.
(55.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid jämväl behandlat förevarande
ämne. Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

14. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot drift
av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande av luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolk.
ning. (61.)

Ännu hava icke samtliga från verk och myndigheter över kommittébetänkandet infordrade
utlåtanden inkommit.

15. av den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Sedan de sakkunniga den 3 februari 1917 avgivit betänkande med förslag till kungörelse
angående statsunderstöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner, har Kung]. Maj:tden
16 april 1917 avlåtit proposition i ämnet till riksdagen.

16. av den 2 mars 1909, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.>

Ärendet är överlämnat till vägkommissionen.

— 1918 —

117

18. Riksdagens skrivelse av den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande
av denaturerat brännvin såsom berusningsmedel. (159.)

Sedan kontrollstyrelsen i utlåtande den 5 mars 1917 över nykterhetskommitténs betänkande
avgivit förslag till förordningar angående skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat samt kommerskollegium i visst avseende yttrat sig över berörda förslag,
bär Kungl. Maj:t den 25 september 1917, bland annat, utfärdat förordning omändrad
lydelse av § 1 mom. 2 samt §§ 2—5 och 9 i förordningen den 10 oktober 1890
angående denaturering av brännvin.

I övrigt är ärendet vilande i avvaktan på utlåtande från kommerskollegium.

19. av den 9 juni 1910, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst,
dels ock i ämnet väckta motioner, i vad skrivelsen avser utredning i fråga
om de orter, där rörelse skall taxeras till bevillning, ävensom gruuderna för
den totala inkomstens fördelning till beskattning mellan dessa. (198.)

Den Ui april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande
ämne. Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

20. av den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner avseende utredningrörande
undanröjande av eu på äkteuskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande ämne.
Åtskilliga verk och myndigheter hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

21. av den 20 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm in. m. (130.)

Det från överintendentsämbetet infordrade förslag till villkor, under vilka försäljningen
borde äga rum, har ännu icke inkommit.

22. av den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad detsamma avser utredning
rörande margarintillverkningens behov av tullskydd.

23. av den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 § i

— 1918 —

118

lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, är beroende på
Kung! Majrts prövning.

24. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1911, i anledning av riksdagens år

1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1909. (242.)

Sedan sakkunniga för omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet den 1
november 1915 avgivit betänkande, däri hänsyn tagits till förevarande skrivelse, i vad
densamma avser utredning angående erforderliga åtgärder till vinnande av större planmässighet
i statens byggnadsverksamhet, har Kungl. Maj:t den 16 april 1917 avlåtit
proposition i ämnet till riksdagen. (Jämför II: 255, 256.)

Förevarande skrivelse kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. av den 24 februari 1912, i anledning av Kungl, Maj:ts i punkterna 11
och 27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

1914 års tullkommission har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

26. av den 7 maj 1912, angående beredande av möjlighet för municipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. av den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Sedan statskontoret och svenska stadsförbundets styrelse avgivit infordrade utlåtanden,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland
och därmed jämförliga landsdelar ställning och levnadsförhållanden.
(147.)

Socialstyrelsen, som fått övertaga besvarandet av den nådiga remissen till kommerskollegium,
har den 4 september 1917 till civildepartementet inkommit med förslag till lag
angående vissa åtgärder till förbättrande av skogsarbetarnas m. flis bostadsförhållanden.

Åtskilliga verk och myndigheter, hava anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

— lots —

119

29. Riksdagens skrivelse av samma dag, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen
må sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna
tillfälliga understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröning.

30. av den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

Statskontoret har ännu icke avgivit utlåtande.

31. av den 28 maj 1912, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion. (220.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i våd detsamma avser viss begärd utredning
i fråga om kreditupplag. *

32. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande möjligheterna för en
inhemsk tillverkning av mineraloljor och svavel m. m. (227.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

33. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet,

34. av samma dag, angående utfärdande av vissa bestämmelser, avseende lättnader
vid inbetalning av kronoutskylder. (261.)

Statskontoret har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

35. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung], Maj:t
angående expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågau har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

36. av den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Sedan de sakkunniga den 15 maj 1917 avgivit betänkande, hava riksmarskalksämbetet

och överintendentsämbetet anbefallts att var för sig däröver avgiva utlåtande.

37. av den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

— lots —

120

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat att de från åtskilliga myndigheter
infordrade yttranden över de sakkunnigas .förslag till leveransförordning av den lf>
augusti 1916 skulle överlämnas till de sakkunniga med uppdrag för dessa, att i förslaget
vidtaga de jämkningar, som av omförmälda yttranden och jämväl eljest kunde
finnas påkallade. Samma dag hava tillkallats ytterligare tre .sakkunniga personer att
deltaga i ifrågavarande arbete.

38. Riksdagens skrivelse av den 17 maj. angående utfärdande av enhetliga
bestämmelser för kommuuernas bokföring. (116.)

Ärendet än beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. av den 30 maj 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 7 §
2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt m. in. (140.)

Ärendet är föremål för utredning inom finansdepartementet.

40. av den 30 maj 1913, i anledning av dels Kungl. Maj:ts två särskilda
propositioner med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning
fogade formulär, dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Den 16 april 1917 hava kommunalskattekommitterade avgivit förslag till lag angående
kommunal taxering och skattskyldighet och därvid behandlat jämväl förevarande
skrivelse, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende. Åtskilliga verk
och myndigheter håva anbefallts att häröver avgiva utlåtanden.

41. av den 20 maj 1913. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlämnande till lantförsvaret av viss del av förra majorsbostället Gudhem
n:r 1—9 jämte Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län i och för
användning till remontdepå m. m. (100.)

Ärendet har överlämnats till lantförsvarsdepartementet,

42. av den 1 juli 1914, i anledning av riksdagens år 1913 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1912. (15.)

Vid föredragning den 23 mars 1917 har Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens
ifrågavarande skrivelse i vad den innefattar begäran om meddelande av föreskrifter beträffande
såväl inköp av inventarier för av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté eller liknande
beredning som ock dispositionen av dylika inventarier vid kommittés eller berednings
upplösning, beslutat utfärda kungörelse angående ett centralt möbelförråd för statsändamål.

— 1918 —

121

Förevarande skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

43. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, angående stadgande av
skatteplikt till stat och kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar.

Ärendet är föremål för behandling inom finansdepartementet.

44. av den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

45. av den 30 april 1915, angående vidtagande av förberedande åtgärder för
begagnande av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets upphörande
kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart. (58.)

Kommerskollegium har ännu icke avgivit utlåtande.

46. av den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges

officiella statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.)

Kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit

infordrat gemensamt utlåtande.

47. av den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av

rikets sjömanshus. (175.)

Kommerskollegium har ännu icke verkställt anbefalld utredning.

48. av den 13 april 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå ende

förvärvande för statens räkning av den vetenskapsakademien tillhörande
fastigheten n:r 5 i kvarteret Grönlandet norra i Stockholm. (81.)

Sedan ifrågavarande fastighet enligt senaste ämbetsberättelsen blivit av Kungl. Maj:t och

kronan inköpt, kommer förevarande skrivelse icke vidare att bliva föremål för Kungl.

Maj:ts prövning.

49. av den 5 maj 1916, angående vissa synpunkters beaktande vid utredning
beträffande malmfyudigheters tillgodogörande. (99.)

Gruvlagstiftningskommittén liar ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

50. av samma dag, angående utredning om inrättande av ett penninglotteri för
statens räkning. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1918 års riksdag.

122

51. Riksdagens skrivelse av den 9 maj 1916, i anledning av väckt motion
angående utredning och förslag i fråga om lag rörande kontroll av handeln
med metall, järnskrot m. m. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. av den 20 maj 1916, angående åtgärder för underlättande av vintertrafiken
utmed Norrlandskusten och på de norrländska hamnarna. (144.)

Den 13 februari 1917 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa utredredning
och avgiva förslag i ämnet.

53. av den 31 maj 1916, angående åtgärder till förhindrande att entreprenörer
vid uppförande av statens byggnader undandraga sig att erlägga betalning
för arbetskraft och materialier. (178.)

Den 7 september 1917 har Kungl. Maj:t beslutat, att de från åtskilliga myndigheter
infordrade yttranden över de centralupphandlingssakkunnigas förslag till leveransförordning
av den 15 augusti 1916, däri jämväl förevarande ämne behandlats, skulle överlämnas
till de sakkunniga med uppdrag för dessa att i förslaget vidtaga de jämkningar,
som av omförmälda yttranden och jämväl eljest kunde finnas påkallade. Samma dag
hava tillkallats ytterligare tre sakkunniga personer.att deltaga i ifrågavarande arbete.

54. av den 8 juni 1916, i anledning av riksdagens år 1915 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1914. (206.)

Förevarande skrivelse i vad densamma innefattar begäran om utredning, huru anslagen
till kapitalökning, de extra anslagen ävensom de anslag i övrigt, vilka ej betecknas
som ordinarie, böra behandlas och bokföras i avseende å uppkommande besparingar, har
av Kungl. Maj:t behandlats i den till riksdagen den 13 januari 1917 avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov.

Skrivelsen kommer ej vidare att på finansdepartementets föredragning bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

55. av samma dag, i anledning av väckt motion om begränsning eller upphävande
av riksgäldskontorets skyldighet att tillhandahålla kassaförstärkning åt
statsverket. (235.)

Sedan kassaförlagskommittén den 20 mars 1917 avgivit betänkande, över vilket åtskilliga
verk och myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. av samma dag, i anledning av väckt motion om krigstidsbjälp åt f. d. statstjänare
med pension, ej överstigande 800 kronor. (238.)

Sedan löneregleringskommittén verkställt anbefalld utredning, bar Kungl. Maj:t den 16
april 1917 avlåtit proposition i ämnet till riksdagen. (Jämför II: 223.)

— 1918 —

123

Förevarande skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. Riksdagens skrivelse av den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för vid trål till verk ning använt grovt trålgarn. (259.)
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava ännu icke avgivit infordrat gemensamt
utlåtande.

Av dessa ärenden äro alltså de under 15, 24, 42, 48, 54 och 56 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, det under 41 upptagna överlämnat till annat departement,
'' de under 1, 2, 3, 5, 6, 9, 10, 13, 14, 17, 18, 19, 20, 21, 25, 28, 30,
32, 33, 34, 35, 36, 37, 39, 40, 43, 45, 46, 47, 49, 52. 53 och 57 upptagna
föremål för behandling av särskilda kommitterade, sakkunniga eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år 1910 avgivits
av kanslern för rikets universitet. Sedan statskontoret och kammarrätten anbefallts
att i ärendet avgiva utlåtande, har genom nådigt beslut den 2 mars 1917 dessa myndigheter
anbefallts att överlämna handlingarna i ärendet till statsbokföringskommittén för
verkställande av utredning att till Kungl. Maj:t ingivas.

Sådan utredning har ännu icke, inkommit.

2. av den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt eu kommitté för avgivande av utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör ordnas, överlämnades
ärendet till denna kommitté. Den 11 juni 1912 avgav kommittén utlåtande
och förslag, och därefter hava åtskilliga myndigheter m. fl. yttrat sig i ärendet.

Sedermera har åt särskilda, jämlikt nådigt bemyndigande den 3 november 1916
tillkallade sakkunniga uppdragits att inom ecklesiastik- och finansdepartementen biträda

— 1018 —

124

vid den fortsatta utredningen av frågorna om den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan
och den lägre handelsuudervisningen samt det inbördes förhållandet mellan
dessa olika undervisningsområden, och hava dessa sakkunniga den 3 oktober 1917
avgivit utlåtanden.

Ärendet är beroende på Kungl. Majtrs prövning.

3. Riksdagens skrivelse av den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan.
(49.)

Sedan domkapitlen, överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och kommittén för
revision av lagen angående skydd mot. yrkesfara m. m. avgivit utlåtanden i ärendet, har
Kung]. Maj:t den 12 maj 1916 uppdragit åt folkskolöverstyrelsen att inkomma med
förslag till de ändringar i gällande författningar, vartill riksdagens ovannämnda skrivelse
samt i ärendet gjorda framställningar och förhållanden i övrigt anses böra föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

4. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid statens
järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Sedan Kungl. Maj:t den 14 mars 1911 för en tid av tre år tillsatt eu nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran och den
19 december 1913 medgivit, att nämndens verksamhet må fortsätta tills vidare under
ytterligare tre år, räknat från och med den 1 maj 1914, har nämnden med underdånig
skrivelse den 18 april 1917 överlämnat förslag till ny kateketisk lärobok i anslutning
till Luthers lilla katekes och förslag till reviderad översättning av samma katekes.

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1917 förklarat, att nämndens verksamhet skall
anses hava upphört med utgången av april 1917, samt anbefallt åtskilliga myndigheter
att avgiva underdåniga utlåtanden över de avgivna förslagen.

Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit.

6. av den 27 april 1905, i anledning av väckt motion angående grunderna
för avlöning av lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

I ärendet hava folkundervisningskoramittén den 1 augusti 1914 och lärarlönenämnden
den 8 november 1915 avgivit utlåtanden, varjämte åtskilliga myndigheter däröver
avgivit yttranden. Sedan frågan om fovtsättningsskolan sedermera överlämnats till utredning
av särskilda sakkunniga (jfr under 2. här ovan), hava dessa med skrivelse den
3 oktober 1917 överlämnat betänkande angående fortsättningsskolan, den högre tekniska
undervisningen, den högre handelsundervisningen och närliggande undervisningsområden.

Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts prövning.

— 1918 —

125

7. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om upphävande av bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningsliavande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden i detta ärende
samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.

Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

9. av den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet. (150.)

Kungl. Maj:t har den 12 februari 1915 anbefallt styrelsen för postsparbanken samt
läroverks- och folkskolöverstyrelserna att avgiva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

10. av den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien däri
avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté att
under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet, med de den 29 oktober
1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets omorganisation
m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna därtill
föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av fornminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

11. av den 29 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Punkten 7, angående viss ändring i § 11 av nu gällande reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Kung]. Maj:t har den 25 juni 1917 utfärdat kungörelse i ämnet.

12. av den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk
av tobak och kaffe. (80.)

— 1018 —

126

Sedan utlåtanden i ärendet avgivits av medicinalstyrelsen och folkskolöverstyrelsen, har
åt särskilda, jämlikt nådigt bemyndigande den 30 oktober 1917 tillkallade sakkunniga
uppdragits att verkställa utredning och avgiva förslag dels rörande omläggning av upplysnings-
och undervisningsverksamheten för nykterhetens främjande, dels ock angående
åtgärder för motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. Dessa sakkunniga hava
ännu icke avgivit utlåtande.

13. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1912, angående utredning beträffande
eu planmässigt bedriven nykterhetsundervisning såväl inom som utom
skolan. (213.)

Framställning i ämnet bär avlåtits till 1917 års riksdag.

14. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december 1914 anbefallts att avgiva utlåtande i
ärendet.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

15. av den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Sedan vissa förberedande åtgärder för ärendets utredning inom ecklesiastikdepartementet
blivit fullbordade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av den 9 maj 1913, angående åstadkommande av läkarundersökning av
små- och folkskolebarn. (79.)

Medicinalstyrelsen, folkskolöverstyrelsen och statskontoret hava avgivit utlåtande i ämnet.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande av
skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Kungl. Maj:t har den 5 februari 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

18. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstateus
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

— 1918 —

127

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

19. Riksdagens skrivelse av den''2 mars 1914, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt
för församling att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Sedan samtliga Konungens befallningsliavande och ecklesiastika konsistorier i riket
samt folkskolöverstyrelsen avgivit utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

20. av samma dag, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt folkoch
småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande skolbus. (54.)

Kung], Haj:t bar den 10 november 1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att vidtaga åtgärder
i ärendet.

I vissa delar är detsamma fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. av den 19 juni 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 44 av
åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om inköp
av visst område av ön Björkö i Mälaren. (12.)

Kungl. Maj:t har den 20 juli 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

22. av den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Sedan universitetskanslern avgivit yttrande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

23. av den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 17, angående iståndsättande av nationalmuseibyggnadens fasader.

Kungl. Maj:t bär genom beslut den 6 augusti 1915 och den 9 november 1917
ställt det anvisade anslaget till förfogande av överintendentsämbetet.

Punkten 157, angående anslag till uppförande av gymnastikbyggnad samt tillbyggnad
av lärohuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 30 april 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
villkor för det av riksdagen anvisade anslag till restaurering av det s. k.
klosterhuset i Vreta klosters församling. (76.)

Kung]. Maj:t har den 28 maj 1915 ställt anslaget till överintendentsämbetets förfo —

1918 —

128

gande samt anbefallt ämbetet att, sedan reparationsarbetena blivit utförda, därom göra
anmälan.

Anmälan om arbetenas avslutande har ännu icke inkommit.

25. Kiksdagens skrivelse av den 27 maj 1915, i anledning av väckta motioner
angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande
av förslag i fråga om beredande åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse
och egen biskop, dels ock om utredning och förslag i fråga om
ändring i stiftsindelningen. (202.)

Kungl. Maj:t har den 3 september 1915 anbefallt kommittén ?ör utredning av frågan
om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation m. m. att i sammanhang med det kommittén
givna uppdrag verkställa den begärda utredningen.

Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

26. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å ecklesiastika
boställen att friköpa de innehavda lågenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om upplåtelse
av kronojord till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende och
till Kungl. Haj:t ingiva härav föranlett förslag.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

27. av samma dag, angående reglering av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 166, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Det för år 1916 beviljade anslaget, 1,400,000 kronor, har genom särskilda beslut
ställts till vederbörandes förfogande.

28. av den 29 maj 1915, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn in. m. (218.)

Sedan av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
den 15 september 1915 avgivit förslag i ärendet, hava utlåtanden över förslaget inhämtats
från samtliga ecklesiastika konsistorier och Konungens befallningshavande.
överståthållarämbetet, pensionsstyrelsen, statistiska centralbyrån samt patent- och registreringsverket.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. av den 10 mars 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag om nyttjanderätt till gravplats samt lag om ändrad lydelse av 1 kap.

— 1918 —

129

8 § och 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907. (36.)

Sedan samtliga Konungens befallningshavande och domkapitel, Stockholms stads konsistorium
och hovkonsistorium avgivit utlåtanden i ärendet, har överståthållarämbetet anbefallts
att yttra sig i detsamma.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

30. Riksdagens skrivelse av den 5 april 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av mark från kyrkoherde- och klockarboställena
i Lyrestads församling. (63.)

Kuugl. Maj:t hav den 30 mars 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

31. av den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet avgivit förslag i ämnet, har
Kungl. Maj:t den 13 oktober 1916 ställt beviljat anslag till direktionens förfogande
ävensom anbefaHt direktionen att genom en kommission av sakkunniga låta utarbeta
förslag till ifrågavarande handledning och överlämna detsamma till Kungl. Maj:t.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

32. av den 8 april 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
indragning av de biskoparna anslagna prebenden. (66.)

Kungl. Maj:t har den 30 oktober 1917 meddelat beslut i ärendet.

33. av den 5 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i punkt 92. under
åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i särskild proposition,
n:r 114, gjorda framställningar rörande karolinska mediko-kirurgiska
institutet. (96.)

Ärendet har i huvudsakliga delar slutligt avgjorts. Beträffande viss del av ärendet,
nämligen användningen av vissa i karolinska institutets biblioteksbyggnad belägna lokaler,
anbefallde Kungl. Maj:t den 12 maj 1916 överintendentsämbetet och lärarkollegiet
vid institutet att inkomma med utredning.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

34. av den 10 maj 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp av övre och nedre klosterträdgården i Vadstena. (113.)

Kungl. Maj:t har den 18 september 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

17* — Justitieombuils mannens ämbetsbcrättelse till 1918 års riksdag.

130

35. Riksdagens skrivelse av den 24 maj 1916, angående åtgärder till bere dande

av en mera tryggad ställning åt lärare vid småskolor och mindre
folkskolor samt biträdande lärare vid folkskolor. (159).

Kung]. Maj:t har den 9 juni 1916 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i detta ärende.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

36. av den 14 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riks statens

tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Punkten 72, angående personlig professur för medicine doktorn C. G. A:son
Forssell.

Kungl. Maj:t har den 2 mars 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

37. av den 15 juni 1916, angående reglering av utgifterna under riksstatens

åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 9, angående nattlig bevakning vid kungl. biblioteket.

Kungl. Maj:t har den 23 februari 1917 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 29, angående resestipendier åt prästmän.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331
punkten 36.)

Punkten 97, angående röntgenarbeten vid serafimerlasarettet.

Kungl. Maj:t har den 2 mars 1917 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 101, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 26 januari 1917 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 109, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331
punkten 125.)

Punkterna 132—134, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter, dels resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor och lärarinnor
vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter, dels ock resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331 punkterna
147, 148 och 152.)

Punkten 138, angående anslag till provårskurser vid folkskoleséminarierna.

Kungl. Maj:t har den 19 maj 1917 utfärdat stadga angående provår vid folkskoleseminarium.

— 1918

131

Punkten 139, angående anslag till täckande av brist i folkskoleseminariernas stater.

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 152, angående understödjande av fortbildningskurser för lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 23 april 1917 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 153, angående fortbildningskurser i gymnastik för folkskollärare
folkskollärarinnor.

Kungl. Maj:t har den 22 december 1916 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 154, angående fortbildningskurser i gymnastik för småskollärarinnor.

Kungl. Maj:t har den 22 december 1916 meddelat beslut i ärendet.

Punkterna 157—160, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen vid
högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels ock resestipendier
åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor och
småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Framställningar hava avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331 punkterna
171-178.)

Punkten 171, angående anslag för upplysnings- och undervisningsverksamhet till
nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 20 januari 1917 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 183, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II*: 331
punkten 211.)

Punkten 185, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 419,000 kronor har ett belopp av
135,000 kronor ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 199, angående resestipendier åt föreståndare och facklårare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331
punkten 227.)

Punkten 204, angående understödjande av idrotten.

Kungl. Maj:t har den 26 januari 1917 meddelat beslut i ärendet.

Punkten 205, angående understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Framställning har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331 punkten 235.)

Punkten 220, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Framställning har avlåtits till 1917 års riksdag. (Jfr ovan II: 331 punkten 252.)

Punkten 221, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 23 mars 1917 meddelat slutligt beslut i detta ärende.

— 1918 —

132

Punkten 225, angående utarbetande av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade anslaget å 6,000 kronor har Kung]. Maj:t den 4
maj 1917 ställt 600 kronor till förfogande.

Av dessa ärenden äro de under 11, 13, 21, 23, 27, 30, 32, 34 och 36 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 1, 3, 5, 8, 9, 10, 12, 14, 17, 24,
25, 26, 31, 33, 35 och 37 upptagna föremål för behandling av särskilda kommitterade,
sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de
övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet är fortfarande under beredning inom justitiedepartementet.

2. av den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är överlämnat till justitiedepartementet.

3. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på
Kung]. Majrts prövning.

4. av den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900
infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t
icke förut fattat beslut, hav ännu icke inkommit.

5. av den 19 april 1901, i anledning av väckt motion om utarbetande
av skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgiva bidrag till underhåll
av oäkta barn. (38.)

Se under 3. här ovan.

— 1918

133

6. Riksdagens skrivelse av den 17 maj 1901, i anledning av väckt motion
om ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871
i syfte att undanröja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommunerna.
(88.)

Se under 3. här ovan.

7. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarna. (128.)

Sedan utlåtande i ämnet avgivits av de inom justitiedepartementet särskilt tillkallade
sakkunniga för biträde med utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning
m. m., är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 12 april 1902, i anledning av väckt motion om ändring av 15

§ i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Se under 3. här ovan.

9. av den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
m. m. i de norra länen, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén
avgivit betänkande.

10. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av §

5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i .
riket den 26 januari 1894. (26.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

11. av den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av sjöfarten inomskärs
vintertiden. (65.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda, inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. m.
hava den 15 december 1916 avgivit förslag i ämnet. Ärendet är nu beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

12. av den 12 maj 1905, i anledning av väckta motioner om revision av
fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

Se under 3. här ovan.

— 1018 —

134

13. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1905, med anhållan om utredning
angående den enskilda och kommunalas innessjukvårdens förbättrande. (169.)

Se under 3. här ovan.

14. av den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen av kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. av den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgifter till
inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 10. här ovan.

16. av den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 10. här ovan.

17. av den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad
lydelse av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903,
dels ock om skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av lagstiftningen
om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 10. här ovan.

18. av den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 10. här ovan.

19. av den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga
om anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. av den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning
av rösträtten å vägstämma. (153.)

Se under 11. här ovan.

21. av den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att
vid allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Se under 7. här ovan.

— 1918 —

135

22. Riksdagens skrivelse av den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning
för ^jägmästare vid anställning inom skogsstaten. (75.)

Se under 10. bär ovan.

23. av den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av
och hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 10. här ovan.

24. av samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
angående förvaltning och skötsel, av kronans och andra allmänna skogar i
mellersta och södra delarna av riket den 17 december 1915 inkommit med sitt betänkande,
har detta remitterats till åtskilliga ämbetsverk och myndigheter. Samtliga
de sålunda infordrade utlåtandena hava ännu ej inkommit.

25. av den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare
till väg över annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

26. av den 26 april 1912, i anledning av riksdagens år 1911 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1910
(48.)

Slutligt yttrande från de sakkunniga för verkställande av utredning och uppgörande av
förslag beträffande en förändrad bokföring rörande statens domäner har ännu icke
inkommit.

27. av den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss
skadegörelse å ungskog. (119.)

Se under 10. här ovan.

28. av samma dag, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet är överlämnat till justitiedepartementet. •

• 29. av samma dag, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande
till försäljning av vissa kronoegendomar. (121.)

— 1918 —

136

Ärendet, som beror på ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande
av större överskådlighet angående de verkliga inkomsterna från
statens jordbruksdomäner m. m. (253.)

Se under 26. här ovan.

31. av samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. av den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (7 5.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 29 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark
för varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 10. här ovan.

34. av samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av skyldighet
att underhålla enskild väg taga väglagningsämnen å annans mark. (191.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghåll ningsbesvärets

utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

35. av den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion
angående förvärvande för statens räkning av ön »Jungfrun» i Kalmarsund
såsom fridlyst nationalpark.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från kronoegendomen Stora och Lilla
Åvesta i Kopparbergs län. (238.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med i ärendet infordrat utlåtande, har Kungl. Maj:t

den 5 oktober 1917 bemyndigat samma styrelse att låta uppgöra förslag till en för

— 1918 —

137

tomtupplåtelser från ovannämnda kronoegendom lämplig ändring och utvidgning av
den för Krylbo municipalsamhälle gällande stadsplan.

37. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Lådberga n:r 2 med Eknö n:r 2 i Västmanlands län. (239.)

Anmäldes ånyo den 16 april 1917, därvid beslöts proposition till riksdagen.

38. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands län.
(240.)

Anmäldes ånyo den 14 april 1917, därvid beslöts proposition till riksdagen.

39. av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen har ännu icke
inkommit.

40. av den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i
fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen m. m. (273.)

Kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag för främjande av
kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna m. m. har under året avgivit
ett på Kungl. Haj:ts prövning beroende förslag om upplåtelser av kolonat å vissa
kronoparker m. m. men i övrigt icke slutligt behandlat ärendet.

41. av den 18 maj 1915, i anledning av riksdagens år 1914 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913.
(85.)

Sedan domänstyrelsen, som anbefallts i ärendet avgiva utlåtande uti de delar, vilka
rörde jordbruksdepartementet, inkommit med sådant utlåtande, anmäldes ärendet den
20 januari 1917, därvid Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad domänstyrelsen meddelat,
fann riksdagens ifrågavarande skrivelse uti angivna delar icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

42. av den 10 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avsättande till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i
Norrbottens län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

18* — Justitieombudsmannens aml)ej,sbe,rättelse, till ^1918 åra riksdag.

138

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
rörande fiske- och jakträtt å kronomark inkommit med utlåtande i ärendet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. Riksdagens skrivelse av den 10 maj 1915, i anledning av väckta motioner
om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en förbättrad
och ökad ullproduktion i Sverige. (101.)

Sedan kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen inkommit med gemensamt slutligt utlåtande
i ärendet, anmäldes ärendet den 10 april 1917, därvid beslöts proposition
till riksdagen.

44. av den 20 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda
vägar å landet m. m. (139.)

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets
utjämnande m. m. hava ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

45. av den 20 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till statens lantbrukskonsulent i England för kursförlust
i anledning av kriget. (147.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majtts prövning.

46. av den 29 maj 1915, angående vidtagande av vissa åtgärder från statens
sida till främjande av landsbygdens förseende med elektrisk kraft.
(176.)

Sedan kommerskollegiet, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen inkommit med
slutligt utlåtande i ärendet, anmäldes ärendet den 27 april 1917, därvid beslöts
proposition till riksdagen.

47. av den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter.
(68.)

De i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning
och avgivande av förslag angående tillgodogörande av kronans fisken och jakten å
viss kronomark hava ännu icke avgivit utlåtande i ärendet.

48. av den 13 maj 1916, angående utredning i fråga om tillhandahållande
''av byggnads- och rörelsekapital åt nyinrättade andelsmejerier i Norrland
och Dalarna. (84.)

Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med slutligt yttrande i ärendet, anmäldes ärendet
den 23 april 1917, därvid beslöts proposition till riksdagen.

— 1018 —

139

49. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1916, i anledning av väckt, motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot tjurars utsläppande
på allmänt bete. (116.)

Ett inom jordbruksdepartementet utarbetat förslag till lag i ämnet har den 5 oktober
1917 remitterats till lantbruksstyrelsen och Kungl. Haj:ts befallningshavande i samtliga
län. De sålunda infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt inkommit.

50. av samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning huru medel må kunna anvisas till • fortsättande av den
genom vederbörande skogsvårdsnämnder bedrivna verksamheten för skogsvårdens
befrämjande å hemmansskogar i Norrbottens och Västerbottens
län. (117.)

Kungl. Maj:t har i punkt 83 under nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen
till 1917 års riksdag gjort framställning om anslag för främjande av skogsvård å
enskildas skogar i bland annat ovannämnda län.

51. av den 13 maj 1916, i anledning av väckt motion om ändring i gällande
villkor och bestämmelser för den av staten utövade egnahemslånerörelsen.
(118.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. av den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst
liv fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan socialstyrelsen numera avgivit infordrat utlåtande i ärendet, i vad detsamma
avser omhändertagande av kvinnor, vilka på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last. är ärendet uti omförmälda hänseende beroende på Kungl. Maj:ts prövning.j

53. av den 13 maj 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse til
Kungl. Maj:t dels angående åtgärder till varaktigt främjande av en planmässig
nationell kraft- och bränslepolitik, dels angående utredning rörande
frågan om torvens användande som bränsle m. in. (128.)

De i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda infordrade utlåtandena hava
ännu icke fullständigt inkommit.

54. av den 24 maj 1916, i anledning av väckt motion om skrivelse til
Kungl. Maj:t angående anordnande av utbildningskurser för kvinnliga
ladugårdsskötare i Norrland och Dalarna. (160.)

Kungl. Maj:t har i punkt 19 under nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen till
1917 års riksdag gjort framställning om anslag till anordnande av dylika utbildningskurser.

— 1918 -

140

55. Riksdagens skrivelse, av den 6 juni 1916, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för jordbrukets
främjande m. m. (169.)

De i ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
avgivit slutligt betänkande i de till dem remitterade delarna av ämnet. Sedan utlåtande
i övriga delar av ärendet inkommit från lantbruksstyrelsen, är ärendet i dessa
delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. av samma dag, i anledning av väckt motion om anslag för anordnande
av försöksgårdar å myvjord i Norrland och Dalarna m. m. (170.)

Sedan utlåtande i ärendet inkommit från lantbruksstyrelsen och centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet, är ärendet beroende på Kungl. Haj:ts
prövning.

* ''< *

57. av den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av
laxfisket i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Kammarkollegiet, som anbefallts att verkställa utredning i ämnet, har ännu icke inkommit
med sådan utredning.

58. av samma dag, angående åtgärder till hämmande av genom handel med
jordegendom uppkommande vanhävd av sådan egendom m. m. (177.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. av den 7 juni 1916, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående omorganisation av statens fiskeriadministration.
(213.)

Ifrågavarande skrivelse med däröver av lantbruksstyrelsen numera avgivet utlåtande
har överlämnats till de sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av
förslag beträffande omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m.

Av de i denna förteckning upptagna ärenden äro n:r 37, 38, 41, 43, 46, 48’
50 och 54 slutligt avgjorda av Kungl. Maj:t, n:r 2 och 28 överlämnade till annat
departement, n:r 1, 4, 10, 15, 16, 17, 18, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 30, 33, 34,
36, 39, 40, 44, 47, 49, 53, 55, 57 och 59 föremål för behandling av särskilda
sakkunniga eller kommitterade eller annan myndighet samt de övriga på prövning beroende.

— 1018 —

141

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhang ig gjorts genom skrivelser
frän justitieombudsmannen före den 1 juli 1917 men vid samma års
slut ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om
ärendenas behandling.

1906 den 31 december (n.-r 262),

angående förtydligande av gällande föreskrifter
om lasarettsläkares skyldighet att
meddela intyg rörande å lasarett vårdad
person.

Medicinalstyrelsen, till vilken skrivelsen
överlämnats för att tagas i övervägande
i sammanhang med avgivande av yttrande
rörande ordnandet av rättsmedicinalväsendet,
har ännu icke inkommit med sådant
yttrande.

(C i vildepartementet.)

1907 den 2 oktober (rar 255),

angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1896 om upphörandet
av posträtter in. m.

1908 deri 31 januari (n:r 47),
angående domstolarnas arkiv in. m.

1910 den 7 januari (n.r 37),

angående domstolarnas arkiv in. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 1918 —

142

1908 deri 5 maj (n.-r 167),

angående revision av lagens bestämmel-ser om rättegångskostnadsersättning.

Kungl. Maj:t bar på grund av nådigt
bemyndigande tillkallat sakkunnig person
att biträda inom justitiedepartementet vid
frågans behandling.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 1 juni (n:r 197),

angående förtydligande eller ändring av
bestämmelserna i 29 § av förordningen
angående fattigvården den 9-juni 1871.

I ärendet bar fattigvårdslagstiftnings-kommittén den 29 april 1915 avgivit be-tänkande, varöver utlåtanden infordrats
från ett flertal myndigheter m. fl. Sedan
dessa utlåtanden numera inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröv-ning.

(Jordbruksdepartementet.)

1908 den 30 november (n:r 399j,

angående förbud mot användande i firma I Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
av beteckningen »riks» eller därmed järn- j prövning.

förligt uttryck. ! (Justitiedepartementet.)

1909 den 2 januari (n:r 26),

angående ändring av bestämmelserna
om rätt för domstol att förklara någon
ovärdig att föra andras talan inför rätta.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1909 den 13 februari (n:r 88J,

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och
tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 19] 8 —

143

1909 den 2 mars (n:r 116),

angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1903.

Skogslagstiftningskommittén kar ännu
icke avgivit betänkande i ämnet.

(Jordbruksdepartementet.)

1910 den 4 februari (n:r 67),

angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande
anatomiska institutioner i Uppsala, Stockholm
och Lund av lik efter självmördare
m. m.

Ärendet remitterades den 10 februari

1910 till universitetskanslern, som avgav
utlåtande. Den 3 januari 1911 anbefalldes
medicinalstyrelsen att yttra sig,
och, sedan dess utlåtande inkommit, infordrades
genom nådig remiss den 27 juni

1911 yttranden såväl uti ifrågavarande
ärende som över en av Konungens befallningshavande
i Uppsala län gjord framställning
i liknande syfte från fångvårdsstyrelsen,
universitetskanslern, överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande
i vederbörande län. Samtliga dessa
yttranden hava inkommit, och ärendet beror
på Kungl. Maj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

1910 den 13 april (n:r 206),

angående avlöningsförhållanden för juridiskt
bildade biträden hos häradshövdingarna
m. m.

Ärendet är föremål för behandling inom
justitiedepartementet.

(J ustitiedepartementet.)

12.

1910 den 30 april (n:r 276),

angående ändring i instruktionen för
landshövdingarna den 10 november 1855.

Sedan de sakkunniga för beredande av
frågan om fögderiförvaltningens omorganisation,
till vilka skrivelsen överlämnats för
att tagas i övervägande vid utarbetande
av förslag till ändringar i nämnda in -

— 1918 —

144

struktion, avgivit förslag till ny instruktion
för länsstyrelserna, är ärendet beroende
på Kungl. Haj:ts prövning.

(Civildepartementet.)

13.

1910 den

angående ändring i lagen om handels- Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
register, firma och prokuraden 13 juli 1887. prövning.

(Justitiedepartementet.)

14.

1911 den 15 mars (n:r 169),

angående meddelande av lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande att
i vaije stärbhus upprätta ett officiellt
dokument, utvisande boets delägare och
ekonomiska ställning.

Lagberedningen, till vilken ärendet överlämnats,
har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

(Justitiedepartementet.)

15.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i bestämmelserna om
rätt för utlänning att här i riket driva
handel.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1911 den 23 september (n,r 499),

angående ändring av lagen den 29 juli
1892 angående sparbanker.

16.

Sedan bankinspektionen den 29 september
1911 avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet, liksom ock det av kommittén
för utredning av frågan om kontroll över
rikets sparbanker den 20 juni 1911 avgivna
betänkande, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

- 1918 —

145

17.

1911 den 28 september (n:r 508),

angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga sammanräkräkningar
vid proportionella val.

Ärendet

prövning.

är beroende på Kungl. Maj:ts
(Justitiedepartementet.)

18.

1912 den 8 januari (n:r 35),

angående ändring eller förtydligande av
bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister, firma och prokura
den 13 juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1912 den 23 maj (n:r 313),

angående ersättning för syn å klockarboställe.

1912 den 5 juli (n:r 378),

angående ändring i lagarna om villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning samt
i bestämmelserna om förlust av medborgerligt
förtroende.

Sedan ärendet varit remitterat till
de särskilda grupper av sakkunniga, som
jämlikt nådiga bemyndiganden blivit av
chefen för ecklesiastikdepartementet den
1 februari 1912 och den 26 januari
1915 tillkallade för att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av
frågan om ändrade bestämmelser rörande
klockarinstitutionen, är detta ärende, jämte
andra frågor rörande klockarinstitutionen,
beroende på fortsatt särskild utredning
inom departementet.

(Ecklesiastikd epartem entet.)

Ärendet är föremål för behandling inom
justitiedepartementet.

(Justitiedepartementet.)

19* — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1918 års riksdag.

146

21.

1913 den 29 januari (n:r 51),

angående bristande överensstämmelse
mellan lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar
den 1 juni 1912 samt stadgandena
i 8 kap. giftermålsbalken.

Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

22.

1913 den 17 februari (n:r 79),

angående ändring i lagen om handelsregister,
firma och prokura den 13 juli
1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1913 den 25 februari (n:r 110),

angående förbättrade ämbetslokaler för
landskansliet i Gävleborgs län.

1915 den 5 februari (n.-r 86),

angående förbud för ämbets- och tjänstemän
i patent- och registreringsverket samt
eventuellt för andra befattningshavare att
mot betalning åtaga sig enskilda uppdrag
inom området för deras tjänsteverksamhet.

Sedan infordrat utlåtande över skrivelsen
avgivit3 av överintendentsämbetet den 7 december
1915 samt av vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien den 2 maj 1916,
har överintendentsämbetet den 28 november
1916 avgivit infordrat förnyat utlåtande.
Sedan därefter Konungens befallningshavande
i Gävleborgs län den 19
maj 1917 avgivit infordrat utlåtande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

Sedan patent- och registreringsverket avgivit
infordrat utlåtande, har skrivelsen den
26 mars 1915 remitterats till löneregleringskommittén,
som den 14 november 1916
avgivit utlåtande i ämnet. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

1918 —

147

25.

1915 den 30 mars (n:r 167),

angående tullbehandlingsattesters offent-lighet.

Sedan ärendet den 31 mars 1915 re-mitterats till generaltullstyrelsen, som den
20 december 1916 avgivit utlåtande, är
detsamma beroende på Kungl. Maj:ts pröv-ning.

(Finansdepartementet.)

26.

1915 den 29 september (n:r 321),

angående insändande av vissa balansför-teckningar från länsstyrelserna över de till
urbota bestraffning dömda, icke häktade
personer.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

27

1915 den 31 december (n:r 589),

angående meddelande av särskilda be-stämmelser rörande hemliga handlingars för-varande ho3 civila myndigheter in. ni.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1915 den 31 december (n:r 596),

angående revision av bestämmelserna rö-rande avgifter för registrering i handels-och föreningsregistren.

Sedan överståthållarämbetet och Konun-gens befallningshavande i länen anbefallts
att avgiva yttrande, har sådant yttrande
inkommit från överståthållarämbetet samt
Konungens befallningshavande i 23 län, men
saknas ännu från Konungens befallnings-havande i ett län.

(Finansdepartementet.)

29.

1915 den 31 december (n:r 598),

angående reglering av länsmansdistrikten
i Norra Roslags fögderi.

Kammarkollegium liar ännu icke inkom-mit med infordrat utlåtande i ärendet.

(Civildepartementet.)

1918 -

148

30.

1915 den 31 december (n:r 600),

angående skogsvårdsstyrelses befogenhet
att bevilja anslag till skogsvårdsåtgärder å
skyddskogsområde.

Skogslagstiftningskommittén har ännu
icke avgivit betänkande i ämnet.

(Jordbruksdepartementet.)

31.

1916 den 31 oktober (n:r 604),

angående edgångstemat i s. k. barnuppfostringsmål.

Sedan lagberedningen den 14 december
1916 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
har Kungl. Maj:t den 22 december 1916
remitterat ärendet till medicinalstyrelsen för
verkställande av utredning i vissa hänseenden
(se vidare under avd. IV bär ovan).

(Justitiedepartementet.)

1916 den 21 december (n:r 695),

angående förening av tingslag i Piteå
domsaga.

33.

1917 den 2 januari (n:r 61),

angående stadgande av viss kompetens
för ordförande i stadsstyrelse.

1917 den 2 januari (n:r 62),

angående ändring av 20 § i gällande
resereglemente.

32.

Sedan i ärendet hörda myndigheter avgivit
utlåtande i ärendet, har Konungens
befallningshavande i Norrbottens län anmodats
att avgiva yttrande i ärendet i samband
med anbefallt yttrande över Piteå stads
förläggande under landsrätt.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

34.

Ärendet remitterades den 24 januari
1917 till statskontoret.

Sedan statskontoret iukommit med det
infordrade utlåtandet, är‘ärendet beroende
på Kung]. Maj:ts prövning.

(Civildepartementet,)

— 1918 —

149

35.

1917 den 2 januari (n:r 68),

angående förbättrad lagstiftning rörande
församlingsfriheten.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1917 den 31 januari (n:r 84* j%),
angående ändring i bestämmelserna
rande ledigförklarande av apotek.

36.

ro -

Ärendet remitterades den 23 februari
1917 till kommittén för verkställande av
utredning angående ordnandet av apoteksväsendet
i riket vid 1920 års utgång m. m.,
vilken kommitté ännu icke avgivit utlåtande
i äiendet. (Civildepartementet.)

1917 den 15 juni (n:r 269),

angående avhjälpande av viss bristfällig- Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
het i gällande lagstiftning rörande tomträtt, prövning.

(Justitiedepartementet.)

1918 —