Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om åvägabringandet av en social arrendelagstiftning.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner*, Alexanderson, greve Spens, Petrén*,
Valenus Olsson, von Sydow*, Tisell*, Schotte*, Gustafsson i Örebro, Karlsson
i Fjäl, Borg*, Holmdahl, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 73, hava herrar Carl Lindhagen, C. \Vinberg, C. O. Johansson i Sollefteå,
Christian Ericson, Rikard Eronn, Ernst Lindley, K. Lundberg, Nils Olsson
i Rödningsberg, Emil Molin i Dombäcksmark, E. F. Hellberg i Lycksele,
W. Bäckström, J. Henry Erikson, Algot Törnkvist, J. Persson i Västervik,
J. R. Sundström, Thure Widlund, Lars Borggren, Nils Helger, Karl
Magnusson i Kalmar, Ernst Hage, K. A. Borg, N. A:son Berg i Munklors,
0. W. Edbom, II. E. Nordst) om, Magnus Bengtsson, K. W. Skareen,
O. W. Stenudd och Jour Vennerström hemställt, att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte upptaga till behandling angelägenheten, att
en social arrendelagsiiftning för den svagaste arrendatorsklassen såsom
bolagsarrendatorer, land bönder, torpare och med dem jämställda brukare
av annans jord måtte för hela riket komma till stånd, samt för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll lä 17. 9 samt. 13 käft. (Nr 14.) 1

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Motionä rernas motivering.

Till stod för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen
en kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och
praxis med hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager
sålunda huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lösning
av de vaidiga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.
Däremot innehaller lagen jämförelsevis få och obetydliga
sociala föreskrifter d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator
i erforderliga fall giva något av den självägande bondens självständighet
och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendator^’, för vilka en sådan hänsyn särskilt ansetts
böra göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av
smärre jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens
gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman,
som förr i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan
kommit i bolags ägo. Därmed äro jämnställda enahanda arrenden av
hemmansbruk, tillhörande enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen
en del gårdsbruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.
Vidare höra hit de flesta torparrenden och; därmed jämförliga
mindre lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

Kn hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,
är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess
oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen
som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk,
i den mån landets egna resurser tillåta, det. Möjligheterna till utkomst
äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste tillvaratagas.
Därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom sin
produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig oumbärligt för
upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes
av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke
ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena
förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rättighet
att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som
utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta
komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens
riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla
samhällsordningar äganderätten till jonlen vant belagd med mångahanda
inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jord -

Lagutskottet» utlåtande Nr 14.

egendomar hopats i ett fätal händer och deras allsidiga utnyttjande för
befolkningens trängande behov därigenom i hög grad äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör
mycket för att stödja jordbrukarne, vid sidan av en allmän arrendelag
även antagits en social arrendelag, gällande för de enskilda slag av arrendatorer,
som ha behov av densamma, och tillämplig även den över hela
landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp, landbolägenhet
och backstuguområde.

1 Sverige har en social arrendelagstiftning antagits genom norrländska
arrende)ngen den 25 juli 1909 lör de fyra nordligare länen och vissa delar
av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom tilläggslag av år 1912
även för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen
inskränkts till endast dessa delar av riket, var deri, att dessa ansågos
mest hutade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande
i förenämnda som i andra avseenden där till en början ansågs böra äga *
rum. En särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa
traktör undergått så kallad avvittring, varigenom kronan bortskänkt mycket
mark för upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket
mera befogat, att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen
åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Åven torpkommi-sionen, som tillsattes den 22 januari 1909 och den
6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, har irdåtit sig något på denna sak.
Den liar nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares skyldighet
att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer samt
om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med norrländska arrendelagens stadganden därom, skulle
bliva tillämpliga på arrenden av »dagsverkstorp eller annan under huvudgården
lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör arrendatorn».

Här möter ett belysande exempel, varthän planlösheten uti jordfrågans
behandling leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag ansett sig
förhindrad att taga befattning med andra torp- eller liknande lägenheter
än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl skulle de bestå
bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk icke komma
i åtnjutande av de-sa förmaner. För övrigt bör man såsom redan erinrats
vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska
torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanföra dem med
andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens
särstadganden endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande
slag av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket
eller lika litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arren -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

den i norra delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala
stadgandena införas i 1907 års arrendelag i stället för att soin väl vore
naturligare framträda såsom säljvständiga bestämmelser med anknytning
till 1909 års norrländska arrendelag.

A andra sidan syftar torpkommissionens förslag längre än norr
ländska arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter
i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att
vinna tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,
kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskilliga
arrenden i de norra delarna av riket. Den norrländska la<ren omfattar
nämligen endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4
hektar i inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar
för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen
undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens
förslag innehåller och befinna sig inom norrlandslagens område,
kommer kommissionens förslag att vinna tillämpning inom norra delarna
av riket. En vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs
i följd därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden
av jordbruk, på vilka den norrländska hävdelagen äger tillämpning.

Det lär emellertid varit torpkommissionens uppfattning enligt vad
som förnummits att en social arrendelagstiftning bör komma till stånd för
hela riket.

Även andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första utta1
lade sig vid riksdagarna 1914 och 1915 för en sådan lagstiftning.

Slutligen har jord undersökningen i sitt den 30 december 1915 avgivna
betänkande om Värmland enhälligt förordat, »att en social arrendelagstiftning
för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,
lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte
för hela riket komma till stånd».

Rörande innebörden i en social arrendelag ligger det närmast till
hands att erinra om det väsentliga innehållet i norrlandslagen i vad den
skiljer sig från den allmänna arrendelagen.

_ Norr landslagen är tillämplig endast å jord, som äges av bolag,
förening för ekonomisk verksamhet eller enskild skogsspekulant. Norrlandslagstiftningens
exakta definition på en enskild skogsspekulant återfinnes
i vanhävdslagen, där det heter att lagen även är tillämplig där fastigheten
tillhör »enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med den -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

samma». Arrendelagen uttrycker emellertid detta så, att lagen i allmänhet
är tillämplig även på fastighet tillhörande enskild person, vilken icke är
mantalsskriven på fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma. Uti 31 § åter stadgas, att undantag för tillämpning av lagen
eller dess föreskrift kan sökas hos Konungens befälIningshavande, därest
avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må sökas. Såsom omständighet
som bör föranleda till ett sådant medgivande framhålles, om jordägaren
är enskild person och det ej är uppenbart att han besitter det
arrenderade området eller fastighet, varav det utgör en del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid provning av frågan huruvida
fastighet besittes för skogsavkastnings tillgodogörande eller för annat
ändamål skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyekning eller
jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom en fastighet.
Torpkommissionen gör ingen skillnad för sitt förslag med hänsyn
till olika slag av jordägare och icke heller den finska författningen. I
Norrland var förenämnda begränsning tämligen naturlig, då därmed i stort
sett träffades just de arrenden som borde komma in under lagen. För
övriga delar av riket åter och även vissa trakter av Värmland har begränsningen
ej samma skäl för sig.

Den norrländska lagens formulering medför emellertid att den ej
behöver direkt specificera, vilka arrendatorer som skola falla under lagen.
Torpkommissionen åter hänför sig som sagt endast till dagsverkstorp eller
annan under huvudgård lydande lägenhet. Den finska författningen gäller
för torp, landbolägenhet ot h backstuguområde.

Däremot begränsas i norrlandslagen dennas tillämpning till arrenden,
som innefatta inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar och i den
omnämnda 31 § omnämnes som en sådan särskild omständighet, som kan
föranleda medgivande om avtalets undantagande från lagens tillämpning:
att avtalet innehåller förbehåll att sådant medgivande må sökas, även om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att självständigt jordbruk kan idkas därå. Det sista förbehållet var ovillkorligen
enligt norrländsk''»mmitténs förslag, vilket däremot ej förordade
någon arealbegränsning. Denna senare var uti den kungliga propositionen
i ämnet vid 1907 års riksdag bestämd till 2 hektar, men upptogs i 1909
års proposition till 4 hektar i anslutning till en av H. Fahlén vid eu förra
riksdagen i första kammaren därom väckt motion. Med självständigt jordbruk
menades enligt kommitténs uppfattning jordbruk, som drives såsom
ett självständigt gårdsbruk, oavsett om jordbrukaren, såsom särdeles ofta
är händelsen, måste söka sig biförtjänster, under det att motionären synes

T^agutskottets utlåtande Nr 14.

haft den för lagens effektivitet äventyrliga uppfattningen, att med självständigt
jordbruk bonle menas jordbruk som helt kan föda sin imm.

Det ligger i s-tkens natur att en social arrendelagstiftning måste omfatta
de svagast ställda brukarne. Detta är också fastslaget vid den finska
författningen och torpkommissionen gjorde för sitt fall ej heller något
undantag. Norrlandskominittén gick på grund av sitt uppdrags begränsning
icke så långt, men förordade att lagen skulle gälla jord på landet av
den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas, under förutsättning
dessutom att jorden tillhörde bolag eller enskild skogsspekulant. Med
självständigt jordbruk menades alla sådana brukningsdelar, därå enligt
ortens förhållanden ett s. k. bondejordbruk idkades och kunde anses såsom
innehavarens huvudsakliga näring, oavsett om det måste stödjas av biförtjänster,
Detta förslag omfattade sålunda alla med småbondejordbruk jämförliga
arrenden och således en stor del eller kanske den största delen av
torp, men däremot icke backstuguområden och därmed jämförliga torp.
När lagen sedan genomfördes, bestämdes emellertid som sagt tdlika, att
den endast skulle gälla för arrenden med minst 4 hektar inrösningsjord.
Härigenom har en myckenhet med småbondejordbruk jämförliga arrenden
och de flesta torp uteslutits från lagens tillämpning.

1 en social arrendelag, som avser att bereda arrendatorerna en självständig
ställning och tillförsäkra dem frukten av deras arbete, intar fragan
om upplåtelse!idens längd en huvudsaklig plats. Det fördelaktigaste för
arrendator^ därest han ej kan helt förvärva fastigheten, är enligt inångas
mening, en ärftlig besittningsrätt, uppbyggd genom lagstiftningen med ett
tidsenligt innehåll. Norrlandskominittén förordade 20 år såsom minimum.
Detta är den tid under vilken kronan samt de båda statsuniversiteten och
Lunds domkyrka utarrendera sina jordbruk. Den nya sociala lagstiftningen
om tomträtt upptager eu minimitid för upplåtelse med sådan rätt av
26 år. Dylika brukningsrätter, även då de inskränkas till viss tid, böra
dessutom förenas med utfästelse i kontraktet om företrädesrätt till ny upplåtelse.
Det kan nämligen icke vara nog att, såsom nämnda kommitté
yttrade, arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält
givet». Brukare måste också veta, att han ej, just när arbetskraften börjar
tryta, blir ställd på bar backe. Den finska lagen upptar en minimitid av
50 år med möjlighet att i vissa fåll få till stånd en nedsättning, dock ej
under 25 år. Under förberedelserna till norrlandslagen gjorde sig olika
meningar gällande. Till sist blev genom en kompromiss mellan en av
första kammaren förordad tid av 10 år av andra kammaren antagna 20 år
i lagen bestämd en minimitid av 15 år.

Emellertid kan den långa tiden någon gång bliva till olägenhet även

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

för den som man sålunda sökt skydda. Arrendator!! kali nämligen få utsikter
till bättre utkomst. Legan kan vara bestämd till ett belopp, som
under försämrade konjunkturer visar sig vara allt för betungande. Genom
en höjning under arrendetiden av fastighetens taxeringsvärde särskilt med
hänsyn till dess skogsbestånd skulle arrendet kunna oskäligen ökas, då,
såsom ofta är fallet i de norra provinserna, en bolaysarrendator ålegat att
betala hemmanets alla kom munal t^tskylder utan avkortning i beloppet.
För dessa fall kan det vara önskligt för arrendator!! att bliva fri från
arrendet före den långa arrendetidens utgång. Denna hänsyn har i lagen
tillgodosetts allenast på det sättet, att, därest arrendator!! i avtalet förbehållit
sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, skall det
vara gällande. Denna bestämmelse har säkerligen föga praktisk betydelse,
då en arrendesökande väl vanligen har den ställning, att han blott har att
ingå på de av jordägaren betingade villkoren. Återstår då för arrendatorn
att söka överlåta arrendet på någon annan. Detta far dock ej ske utan
jordägarens medgivande (§ ti). Dessutom kan det bliva svårt, särskilt i
avlägsna skogsbygder, att finna en arrendator villig att övertaga arrendet,
i fall konjunkturerna på ovan angivna sätt försämrats eller om kortare tid
av arrendet återstår och arrendatorn ej blivit tillförsäkrad företrädesrätt
till ny upplåtelse. Detta senare gör att rätten för arrendatorn att, sedan
5 arrendeår tilländagå^, enligt en viss procedur sätta annan i sitt ställe,
med vilken jordägaren skäligen kan nöjas (§ (i, sista stycket) icke heller
är av någon större betydelse. Av dessa skäl förordade norrlandskommittén,
liksom 1907 års regeringsproposition, ett tillägg till § 3 så lydande: »Arrendatorn
äger rätt att, sedan 5 arrendeår tilländagått, avträda arrendet å tid,
vartill det blivit av honom i laga ordning uppsagt». Denna bestämmelse
kunde dock ej genomdrivas vid lagens antagande, utan ersatte man den i
stället då med ovannämnda stadganden i 6 § sista stycket. I finska lagen
är förevarande angelägenhet tillgodosedd endast på det sätt, att, om brukaren
åstundar kortare legotid än 50 år, må legonämnden, om viktiga skäl
det i vissa fall påkallat, kunna tillåta kortare legotid, dock som sagt, ej
under 25 år.

Befogenheten att binda jordägaren genom en lagstiftning i denna
riktning ligger, såsom redan erinrats, i den sociala hänsynen och den begränsning
i detta och andra avseenden, som alltid måste vila över äganderätt
till jord, till skillnad från äganderätt till lösöre. Detta kan också
uttryckas så, att man enligt statsförfattningen väl kan förvärva äganderätt
till döda ting, men icke till människor, och att, då förfogandet över jorden
mer än annan dispositionsrätt ingriper också pa människors frihet, måste
ett dylikt förfogande finna sig i inskränkningar, såsom en följd av kravet

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

att denna frihet skall skyddas. Annorlunda ställer sig naturligtvis saken
om en lägenhet är avsedd för ett visst befogat ändamål, som skulle åsidosättas
genom dylika föreskrifter. En lägenhet exempelvis, som anlagts för
hemvist åt skogsarbetare för att sköta en viss skog, måste rimligtvis få
användas för sitt ändamål. Detta kan ej ske annat än genom dess upplåtande
till en fullt arbetsför skogsarbetare, och blir det då samhällets,
eventuellt jordägarens, skyldighet att på annat sätt sörja för denna och
hans familj, då arbetskraften tryter.

En annan huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rättigheten
att odla samt att vid avträdet erhålla ersättning för nyodling och
andra jordförbättringar. Dessa befogenheter hava dock under ärendets fortgående
behandling genom instanserna beskurits så att de i själva verket
ej betyda så mycket med den avfattning arrendelagen till sist erhöll.
Sålunda kan jordägaren alldeles undgå föreskriften genom att utarrendera
allenast de odlade ägorna. Vidare har bestämts, att nyodling ej utan
jordägarens medgivande må ske å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt
ungskogsbestand. Detta strider emot skogsvårdsförfattningarnas princip
att odlingspolitik går före skogspolitik. De föreskriva nämligen, att skogsvårdsföreskrifter
ej få utgöra hinder för skogsmarks uppodling till åker
eller äng. För övrigt lärer väl fast uppodlad mark, som lämpar sig för
odling, i regel vara på något sätt skogbeväxt.

Viktiga äro arrendelagens bestämmelser om att arrendatorn skall
hava dels rätt till husbehovsvirke och detta även om genom jordägarens
åtgöranden skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn
ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov och dels erforderlig rätt
till bete ä skogsmarken för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas
å den arrenderade jorden.

En huvudbestämmelse är, att det åligger jordägaren att verkställa
nybyggnader samt utföra alla erforderliga större reparationer.

Mellan den allmänna och norrländska arrendelagen förekomma även
andra skit jäktig heter såsom exempelvis, att den senare förbjuder att arrendatorn
må hindras ordentligt sköta sitt jordbruk, medger skälig nedsättning
i arrendet vid missväxt, söker begränsa godtycklig dagsverksskyldighet, tillerkänner
arrendatorn en viss rätt till husbehovsfiske samt ej tillåter att
arrendatorn förpliktas ansvara för annan av fastigheten utgående skatt eller
allmän tunga, än som enligt lag åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura. 1 dessa punkter liksom i de övriga hade norrlandskommittén
och reservanter liksom motionärer i riksdagen föreslagit delvis mera effektiva
bestämmelser.

Under hela den förberedande behandlingen av norrlandslagarna hade

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

alla självfallet utgått ifrån, att arrendelagen och vanhävdslagen skulle båda
gälla för samma fastighet. Varje norrlandslags betydelse i och för sig
samt plats i systemet krävde detta. Vid den slutliga behandlingen i riksdagen
fastslogs emellertid sammanjämkningsvis den grundsatsen, att där
qprendelagen gäller, skall vanhävdslagen icke äga tillämpning och tvärt om.
Åt denna uppfattning gavs uttryck genom det tredje stycket i första paragrafen
av vanhävdslagen, lydande sålunda: »År fastigheten utarrenderad i
enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren
är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten ansvarig». Det
är klart att med en sådan ordning norrlandslagstiftningen blir särdeles
ineffektiv. Förmodligen ställer sig saken i tillämpningen så, att alla hemman
för vilka upprättats arrendekontrakt efter den 1 september 1909, då
norrländska arrendelagen trädde i kraft, falla endast under denna lag,
men att utarrenderade hemmansbruk, för vilka gälla äldre arrendekontrakt
eller de i stor utsträckning av jordägarna under sommaren 1909 före den
1 september avslutade formliga arrendeavtal, hemfalla under vanhävdslagen.

Med denna ordning har bland annat uppstått en särskild lucka uti
den effekt, som uttryckligen avsetts med norrlandslagstiftningen. Det
hade nämligen visat sig, att bolag och skogsspekulanter gärna företogo
en sammanslagning av flera förvärvade brukningsdelar, varigenom de för
sin del gjorde besparingar ur skogsekonomisk synpunkt och förenklade sin
förvaltning. Härav blev emellertid följden, att antalet jordbrukshein även
på denna väg minskades, vilket just varit den nya lagstiftningens uppgift
att förekomma. Därmed inbjöds också till jordens vanhävdande och utläggande
till skogsmark, då en arrendator ofta hade svårt att sköta de
sålunda sammanlagda jordbruksdelarna. Vad nu sagts gäller även en
uppkommen tendens att avyttra inägorna utan skog till en självägande
jordbrukare i grannskapet, vilket förfarande i viss mån bör motverkas
genom den norrländska ägostyckningslagen.

Meningen med en social lagstiftning är att den skall avhjälpa uppkomna
missförhållanden. Detta ligger i sakens natur. När missförhållandena
grunda sig på upprättade avtal, blir det dock erforderligt att uttryckligen
föreskriva, att lagen skall hava retroaktiv verkan på sådana
kontrakt. Den finska lagen uttalar ock detta oförbehållsamt. I detta avseende
föreslogs därför av norrlandskommittén uttryckligen, att bestämmelser
om befogenhet för arrendatorn att efter 5 arrendeår uppsäga kontraktet,
om rätt för honom att nyodla och få ersättning vid avträdet för
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 13 käft. (Nr 14.\ 2

iO Lagutskottets utlåtande Kr 14.

nyodling och jordförbättring samt om de fall, i vilka arrende är förverkat,
skola enligt förslaget äga tillämpning även på äldre, för bestämd tid ingångna
avtal, såvida de upprättats efter den 1 januari 1904. Reservanter
förordade, att bestämmelserna skulle gälla för alla på bestämd tid avslutade
arrenden, som upprättats före det lagen träder i kraft, under det att andra
motsatte sig att lagen erhöll någon som helst återverkan på äldre arrenden.
Denna sista mening upptogs av regeringen och segrade även vid det
slutliga avgörandet.

En social arrendelagstiftning bör som sagt omfatta särskilt de
svagaste arrendatorerna eller närmare uttryckt s. k. bolagsarrendatorer,
lantbönder, torpare och med dem jämförliga brukare av annans jord. Att
denna betydande grupp av den jordbrukande befolkningen bör beredas
drägligare levnadsvillkor, detta ligger i sakens natur och vitsordas i hög
grad av erfarenheten. De närmare undersökningar, som i detta ämne
verkställts av norrlandskommittén för de sex nordligaste länen och av
jordundersökningen för Värmland, belyser ytterligare detta sakförhållande.
Norrländska arrendelagens ändamål bör därför få tillämpning även i de
övriga delarna av landet. En social arrendelagstiftning bör med andra
ord komma till stånd i hela riket.

Ur social synpunkt vore säkerligen lämpligast, om de av bolag och
skogsspekulanter förvärvade jordbruken, med de garantier, som det av
sakkunnige förordade ägostyckningsförfarandet innebär, kunde frigöras
samt sålunda återgå till självägda jordbruk. En sådan ägostyckning kan
dock ej förväntas bliva någon allmännare företeelse såsom följd av något
jordägarens intresse för saken i och för sig. Eu arrendelag däremot skulle,
såsom norrlandskommittén också erinrade, i sin mån påskynda en sådan
utveckling. Härvid måste dock ej förglömmas vikten av att genom lagstiftningen
på samma gång göres något för att brukarna och deras familjer
i regel erhålla företrädesrätt till förvärvet och ej oförskyllt berövas
sitt enda hem och sina utkomstmöjligheter. Under hela denna övergångsperiod,
och med visshet även därefter, komma emellertid ifrågavarande
arrenden att i stor omfattning fortfara. Det ur samfundssynpunkt önskvärda
dubbla ändamål att å ena sidan tillgodose kravet på bättre skötsel
av den jord, som från klassen av självägare övergått till bolag och skogsspekulanter,
samt å andra sidan giva ökad social styrka åt en talrik arrendatorsklass
å landsbygden, måste därför tillgodoses».

Frågans Nu föreliggande fråga har varit föremål för behandling vid 1914

behandling ars första riksdag i anledning av en inom andra kammaren av herr Lind -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

hagen väckt motion, däruti hemställts, »att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande angelägenheten att
åstadkomma en för hela landet gällande social arrendelagstiftning till
skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer och deras vederlikar
av skilda slag bland arrendatorsklassen».

Lagutskottet avgav då följande utlåtande:

»Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet
innefattas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
vars 2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

I varje land, där såsom i Sverige en betydande del av befolkningen
hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan
jordägare och arrendator eu djupt ingripande betydelse, icke minst i
socialt hänseende. Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare,
som med ett gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en
talrik klass av svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande
levnadsvillkor, från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt
självständig ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägaren
i mycket närmar sig tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet
av 1907 års lag bestämdes hela detta viktiga och vidsträckta rättsområde
av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden
än nutidens och därför i våra dagar måste framstå såsom i hög grad
ofullkomlig och föråldrad, samt av rättspraxis och sedvänja, som under
lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål. Den nya
arrendelagstiftningens uppgift var därför ej blott att lägga grunden för
ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet, utan också att söka åvägabringa
en rättvis och billig utjämnina1 av de motsatta intressen, som här
å ömse sidor kräva tillgodoseende. En sådan åskådning om lagens sociala
betydelse framträder i många dess bestämmelser, vilka utmärka en tydlig
strävan att tillvarataga den svagare partens intresse och bereda skydd mot
godtycke från den sida, där den naturliga övervikten ligger. Sådant syfte
tjäna exempelvis åtskilliga av de stadganden, som inskränka avtalsfriheten
och som bestämma villkoren för arrendeavtalets hävande. En jämförelse
med förut gällande och tillämpad rätt torde ock giva vid handen,
att den nya lagstiftningen varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns
rättsliga ställning gentemot jordägaren.

Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan
vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantags*
lagstiftning beträffande vissa jordbruksfastigheter, som kommit i trävaru -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

industriens ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken
avser jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets
norra delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat,
avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arrendatorns
förmån.

Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande
att den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt hans mening icke
behörigen tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jordbrukares
intresse i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående en allmän lagstiftning, vilken skulle
utgöra en sammanfattning av de bestämmelser av social natur, som erfordras
för reglerins- av rättsförhållandet mellan jordägare och sådana arrendatorer.
I fråga om innehållet av en dylik lagstiftning har motionären
närmast ifrågasatt en till hela riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser
i den norrländska arrendelagen.

Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstiftningen
i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar starkt
växlande jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande regler
för alla de fall, som komma under lagens tillämpning. Aven med en
lag, som i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför missförhållanden
av den art, motionärens framställning avser, icke kunna helt undvikas.
Deras orsaker torde i många fall vara att finna på andra områden än lagstiftningens,
och för deras avhjälpande måste givetvis då också andra utvägar
sökas. Såvitt utskottet har sig bekant, har ej heller i vårt land
något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av motionären
ifrågasatta riktningen framträtt, utan synes arrendelagen under den jämförelsevis
korta tid, den ägt giltighet, i det hela visat gynnsamma verkningar
i nu förevarande hänseende. Utskottet, som till fullo behjärtar
motionens syfte att, i den mån det genom lagstiftning kan ske, bereda
hjälp i vissa arrendatorers till äventyrs betryckta läge, har alltså icke
ansett sig kunna förorda bifall till motionen.

Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av här ifrågasatt
slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.
Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort
och viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta underkastas
genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen
antydda innehåll torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras
i hela riket, då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och utveckling
förete väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

åtskilliga av de stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen
särskilt framhållits, näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utanför
de säregna förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets
beroende av sågverksindustrien. Även hänsyn till arrendatorns eget intresse
synes utskottet mana till försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder.
Om nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser göras
alltför betungande för jordägaren eller t. o. in. lägga hinder för jordbrukets
rationella drivande, tvingas han tydligen att på annan väg än den,
arrendeavtalet erbjuder, eller ock vid sidan av detta, ordna sitt jordbruk
och tillförsäkra sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen
bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller
annat sätt, vanligen genom förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag
för de förmåner, en huvudsakligen av hänsyn till arrendatorn bestämd
lagstiftning tillagt denne.

Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären
anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från
den s. k. torpkormnissionen samt att den officiella emigrationsutredningen
till äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning. Även av
detta skäl synes utskottet anledning för närvarande ej föreligga till något
riksdagens uttalande i ämnet.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren utan
debatt, varemot andra kammaren biföll ett av herr Pettersson i Södertälje
under överläggningen i kammaren framställt yrkande om skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan, »att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning
taga under övervägande, i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda torpare,
bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer större självständighet
och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.»

Vid 1914 års senare riksdag väckte herr Lindhagen jämte andra en
motion med enahanda hemställan som den nyss nämnda. Lagutskottet vid
sistnämnda riksdag avstyrkte motionen på enahanda skäl som föregående
riksdag. Andra kammaren biföll emellertid motionen på samma sätt som
vid årets första riksdag, under det första kammaren avslog den efter votering
med 76 röster mot 41.

Den samhällsangelägenhet, som är ämnet för förevarande motion, år
enligt utskottets uppfattning av stor och allvarlig betydelse. Antalet och

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

sammanlagda arealen av de jordlotter, som mot dagsverkslega eller arrende
innehavas av brukare i ekonomiskt och socialt svag och osjälvständig ställning,
är i vårt land av gammalt synnerligen stort; i åtskilliga delar av
landet pågår därjämte en utveckling, som innebär, att i stor utsträckning
tidigare självägande jordbruk omvandlas till landboarrenden inom stora
jordbesittares ägooinråden. Den befolkning, som av denna brukning har
sitt esomoftast mycket torftiga uppehälle, omfattar eu högst betydande del
av landets jordbrukarstam och utgör på sina orter hela den egentliga
småbruksbefolkningen. Desto mera måste det vara föremål för statsmaktens
omsorg att i vad på densamma kan bero sörja för att förutsättningar
skapas för att denna jord väl hävdas och att dess brukare må i sitt värv
finna efter sina villkor i möjligaste måtto trygghet och trevnad. Onekligen
är det nämligen i båda dessa hänseenden för närvarande ingalunda
väl beställt.

Såsom en synnerligen viktig åtgärd i detta syfte framstår även för
utskottet en jämkning i den allmänna arrendelagstiftningens bestämmelser,
såvitt ifrågavarande jordbruk angår, till eu bättre anpassning efter här rådande
förhållanden. Det vidsträckta mått av avtalsfrihet, som den allmänna
arrendelagen medgiver, må vara i stort sett lämpat för arrendeförhållanden,
där jordägare och arrendator ej äro alltför ojämnt ställda i ekonomiska och
sociala villkor, där fastighet upplåtes såsom ett åtminstone relativt självständigt
och avrundat helt, och där ägaren känner ett verkligt starkt intresse
i att den upplåtna jorden skötes väl. Men samtliga dessa förutsättningar
äro vid ifrågavarande slag av jordbruk regelmässigt antingen alls
icke eller åtminstone i mycket försvagat skick för handen. Arrendator,
intager här som kontrollerande part den ojämförligt svagare ställningen,
skogs- och utmarken är mer eller mindre fullständigt frånskild inägojorden
och jordägarens intresse är merendels helt inriktat på den industriella
verksamhet, såsom vars underlag hans jordagods tjänar, eller på
skogsbruket och huvudgårdens jordbruk.

Att dylika egenartade förhållanden redan erkänts betinga modifikationer
i vanliga arrenderättsregler, därom utgör 1909 års särskilda arrendelag
för vissa jordbruk i Norrland och Dalarne ett tydligt vittnesbörd. Den
s. k. torpkommissionen har vidare, såsom i motionen erinras, i sitt år 1911
avgivna betänkande uttalat sig för åtgärder i samma riktning beträffande
dagsverkstorp och därmed jämförliga lägenheter inom riket i dess helhet.
På grund av begränsningen i nämnda kommissions uppdrag har den därfemot
icke sysslat med frågan, såvitt den rör landboarrende å bolagsjord
och liknande jordbruk. Det synes emellertid utskottet icke kunna be -

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

stridas, att likartade förhållanden och hänsyn även här äro tillfinnandes och
i hög grad värda beaktande.

Det kan möjligen invändas, att det bleve vanskligt att i lag närmare
fixera den grupp av arrenden, som skulle träffas av de avsedda särbestämmelserna.
Det lärer dock i själva verket, lika litet som det i
fråga om den norrländska lagstiftningen visat sig vara fallet, vara förenat
med några oöverkomliga svårigheter att angiva eu tillräckligt tydlig och
på samma gång sakligt tillfredsställande gräns.

Motionärerna hava framburit åtskilliga önskemål att beakta vid den
ifrågasatta lagstiftningens utarbetande. Utan att i detalj ingå på de särskilda
punkterna i detta program — varom meningsskiljaktigheter givetvis
hava rum — vill utskottet framhäva en lagstadgad, tillräckligt lång minimitid
för arrendeupplåtelsen, jordägares skyldigheter i fråga om nybyggnad
och dyrbarare reparationer samt arrendator rätt till uppodling och ersättning
därför såsom frågor, vilka i främsta rummet synas böra komma under
övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
efter verkställd utredning taga under övervägande, i vad
mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och med dem socialt jämställda
arrendatorer en i rättsligt avseende mera tuggad ställning,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 9 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:
CARL LINDHAGEN.

Lagutskottets utlåtande Nr 14.

Reservation:

av herrar Gezelius, greve Spens, Valerius Olsson, Tisell, Gustafsson
Örebro och Holmdahl, som hemställt,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

171070