TILL KUNGL. MALT INKOMNA

YTTRANDEN

ÖFVER VISSA VID 1910 ÄRS RIKSDAG
BEHANDLADE FÖRSLAG

I FRÅGA OM

ARBETSAFT AFSE A GSTIFTN IN GEN

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1911

[102269]

Genom remiss den 10 juni 1910 fingo öfverståthållareämbetet och
Kung]. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län sig anbefalldt att öfver de
genom kungl. proposition för 1910 års Riksdag framlagda förslagen till
lag om .kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal och lag angående
ändring af 158 § utsökningslagen samt det af samma Riksdags särskilda
utskott upprättade förslaget till ändrad lydelse af lagen angående medium
i arbetstvister afgifva yttranden, sedan dessförinnan tillfälle blifvit beredd
arbetsgivare och arbetare inom industri, handtverk, jordbruk, handel och
annat näringsyrke samt föreningar af dylika arbetsgifvare och arbetare
att yttra sig öfver förslagen, och borde därvid vederbörandes uppmärksamhet
fästas å önskvärdheten af att i yttranden, som komme att afgifvas
öfver förslaget till lag om vissa arbetsaftal, de i en remissen biland promemoria
framhållna punkter blefve särskildt beaktade.

Samtidigt anbefalldes kommerskollegium att afgifva yttrande öfver
förslagen till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, till
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister samt till ändrad lydelse af
lagen angående medling i arbetstvister, sedan dessförinnan yttranden öfver
förslagen infordrats från statens förlikningsman i arbetstvister.

. Sedermera bereddes tillfälle jämväl för länens hushållningssällskap
att inkomma med yttranden öfver ofvanberörda förslag.

Förenämnda promemoria var af följande lydelse:

»Vederbörandes uppmärksamhet fästes å önskvärdheten af att i de yttranden,
som må komma att afgifvas öfver det förslag till lag om vissa arbetsaftal,
hvarom förmäles i Kungl. Maj:ts remiss den 10 juni 1910 följande
frågor särskildt beaktas:

1) huruvida och i så fall i hvilka afseenden förslagets bestämmelser
kunna anses mindre lämpliga att tillämpas å sådana arbetsaftal inom jordbruket,
hvilka icke falla under legostadgan, och hvilka skulle komma att
bedömas efter den nu föreslagna lagen i afbidan på legostadgans ersättande
med ny lag om tjänsteaftal och i sammanhang därmed gjordt närmare
bestämmande af de båda lagarnas skilda tillämplighetsområden;

2) om för arbetsaftal (rörande väsentligen kroppsligt arbete) inom
handtverk eller handel må i något eller några hänseenden erfoidras stado-anden
af annat innehåll än de, som böra gälla för arbetsaftal inom in b dustrien;

3) om inom det arbetsområde, som yttrandet af ser, uppsägningstid
för arbetsaftal vanligen gäller och i så fall hvilken, samt om lagen
bör såsom regel stadga iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende
ingen öfverenskommelse träffats;

4) hvilka stadgande» må kunna i lag meddelas till förebyggande
af missbruk utaf arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbetare samt
leda och fördela arbetet;

5) hvilka garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att utfärda
arbetsordning må kunna i lagen upptagas genom stadgande!! om arbetsordnings
omfattning eller dess godkännande af myndighet eller eljest,

6) huruvida arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter,
när arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgifvaren utan att vara i dennes
kost och arbetsförhållandet upphör, kunna regleras på ett mera detaljeradt,
sätt än förslaget innebär, med olika regler allt efter som anledningen till
arbetsförhållandets upphörande gifvits af arbetsgifvaren eller af arbetaren
eller eljest är af olika art;

7) hvilka regler i allmänhet tillämpas inom det arbetsområde, som
yttrandet afser, i fråga om arbetsgivare^ skyldighet att gälda lön till
arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själ! oberoende
hinder satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits,

8) med hvilka mellantider lönens utbetalande i allmänhet sker inom
det ifrågavarande arbetsområdet;

9) om arbetsgifvaren bör äga rätt att efter aftal med arbetaren

innehålla någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande
af sina skyldigheter på grund af arbetsaftalet, och i så fall hvilka inskränkningar
i denna rätt böra stadgas; ,

10) om inom det arbetsområde, som yttrandet afser, finnes, i andra
hänseenden än ofvan berörts, gällande sedvänja, som afviker från förslagets
motsvarande bestämmelse, samt i så fall hvilken innebörden af denna sedvänja
är och för huru stort område den tillämpas.»

Vid återgifvande af de inkomna yttrandena hafva öfver skrifter och
underskrifter samt sådana ingresser, som icke innehålla något i sak, uteslutits.
Jämväl hafva några yttranden, som icke innehålla något i sak,
i sin helhet utelämnats.

Innehållsförteckning.

Öfverståthållareämbetet........................

Bil. 1. Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige........

» 2. Stockholms specerihandlareförening...............

> 3. Stockholms stads skorstensfejaremästareförening..........

* 4. Svenska arbetsgifvareföreningarnas förtroenderåd.........

» 5. Svenska elektriska arbetsgivareföreningen............

» 6. Svenska järnvägsmannaförbundet................

» 7. Sveriges allmänna handelsförening...............

» 8. Sveriges bokbinderiidkares arbetsgifvareförbund..........

* 9. Sveriges verkstadsförening..............

» 10. Svenska elektriska arbetareförbundets styrelse..........

» 11. Byggnadsträarbetareförbundet.................

» 12. Landsorganisationen i Sverige, Landssekretariatet.........

» 13. Svenska arbetareförbundet ..................

» 14. Svenska postmannaförbundet..................

» 15. Svenska träarbetareförbundet.................

» 16. Stockholms stads handtverksförening..............

» 17. Sveriges skräddarmästares centralförening............

» 18. Sveriges bageriidkareförening.................

» 19. Stockholms snickaremästareförening...............

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län..............

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län...............

Bil. 1. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......

* 2. C. F. Malmström, Skutskär..................

» 3. Uppsala handelsförenings styrelse................

» 4. L. E. Larsson, Uppsala (ägare af skofabrik)...........

» 5. H. Y. Söderman, Uppsala...................

» 6- Disponenten för Uppsala-Ekeby aktiebolag............

* 7. Direktören för Uppsala spårvägsaktiebolag............

* 8- Entreprenören å järnvägsbyggnad Uppsala—Enköping Bröcbner-Larsen

& Krogb aktiebolag....................

Sid.

11.

12.

17.

18.
22.
38.
38.
45.

55.

56.
61.
61.
62.
64.
76.
76.
80.
83.
86.
95.

95.

96.
99.

100.

101.

104.

106.

108.

109.

no.

102269

Sid.

Bil. 9. Uppsala fabriks- och handtverksförening.............111 -

» 10. Länsmannen i Håbo härad..................H3.

>11. » » Bro > 113*

> 12. > » Trögds härads nedre distrikt...........113.

»13. » > > > öfre » H4.

»14. » » Åsunda härad.................114.

» 15. > » Lagunda » H5-

> 16. » » Hagunda » 116-

» 17. » » Ulleråkers » H7-

»18. > » Bälinge » .................H7-

»19. » » Vaksala » .................118-

» 20. » » Rasbo » 118-

»21. » » Tierps distrikt................118-

» 22. » » Vendels » HO »

23. » » Västlands » 120.

»24. » » Älfkarleby > 120.

» 26. » » Norunda härad.................121.

»26. » » Olands tingslag.................121.

» 27. » » Films och Dannemora tingslag...........122.

» 28. » » Löfsta » ...........123.

4. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län............123.

Bil. 1. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.....125.

» 2. Styrelsen för Eskilstuna järn- och metallarbetares samorganisation . .127.

» 3. Eskilstuna fabriksförening...................130.

» 4. Nyköpings möbelarbetarefackförening...............135.

> 5. Styrelsen för Sörmländska landtmännens arbetsgivareförening . . . .136.

5. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.............139.

Bil. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......140.

6. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län..............141.

Bil. 1. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott......-.144.

Ett femtiotal till möte samlade jordbrukare............146-

» 2. Smålands och Blekinge handelskammare.............146-

» 3. Norrahammars afdelning af svenska arbetareförbundet........149.

7. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län..............150.

Bil. 1. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......152.

» 2. Bruksägaren G. H. af Petersens, Säfsjöström...........153.

» 3. Verkställande direktören för Strömsnäs bruks aktiebolag.......158.

» 4. Styrelsen för Växjö fabriks- och handtverksförening........158.

» 5. Växjö arbetarekommun....................159.

Sid.

Bil. 6. Thimsfors aktiebolags verkställande direktör...........159.

» 7. Svenska träsko- och träförädlingsaktiebolaget, Ljungby......160.

» 8. Kronofogden i Konga härads fögderi............160.

»9. » » Uppvidinge » » ............160.

»10. » » Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi.....161.

»11. » » Allbo » » .....161.

»12. » » Sunnerbo » » .....162.

8. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län...............162.

Bil. 1. Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.....163.

» 2. » » södra » » .....164.

9. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län..............164.

Bil. Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott........166.

10. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län..............167.

Bil. 1. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......169.

» 2. Kronofogden i Östra fögderiet.................169.

»3. » » Västra » 171.

» 4. Magistraten i Ronneby....................171.

11. Kungl. Majrts befallningshafvande i Kristianstads län.............173.

Bil. 1. Godsägaren R. H. Stjernsvärd, Vidtsköfle............173.

» 2. Ordföranden i Bollerups sockens kommunalstämma........177.

» 3. Svenska järnvägsmannaförbundets afdelning i Ängelholm......178.

» 4. Kristianstads handelsförening.................180.

-» 5. Kronofogden i Norra och Södra Asbo samt Bjäre härads fögderi . .181.

»6. » » Villands, Gärds och Albo » » . . 181.

» 7. » » Ingelstads och Järrestads » » . . 182.

12. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län..............183.

Bil. 1. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......187.

» 2. Styrelsen för Skånska landtmännens arbetsgifvareförening......188.

» 3. Föreningen af kontorister och butiksbiträden i Malmö.......189.

» 4. Trelleborgs arbetarekommun..................193.

13. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län..............193.

Bil. 1. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.......194.

» 2. Kronofogden i Kungsbacka fögderi...............195.

» - 3. Magistraten i Halmstad....................196.

• - » 4. » » Varberg....................197.

14. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.........198.

Bil. 1. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott . . 200.

» 2. Lysekils arbetarekommun................... 200.

15. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län.............. 204.

Sid.

16. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län....... 205.

17. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län . . ............ 205.

Bil. Karlstads kontorist- och handelsbiträdesförening........... 206.

18. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län............... 206.

19. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län............ 209.

Bil. 1. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.....210.

» 2. Styrelsen för Västmanländska landtmännens arbetsgifvareförening . . .212.

» 3. Styrelsen för Västmanländska landtmännens lokalförening i Karbänning

med begränsad personlig ansvarighet.............217.

» 4. Samtliga arbetarefackorganisationer i Västerås..........217.

» 5. Arboga fackligt organiserade arbetare..............218.

» 6. Sju arbetarefackorganisationer i Köping.............218.

20. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.............219.

Bil. 1. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott......219.

» 2. Falu järn- och metallarbetarefackförening............ 220.

» 3. F. d. distinktionskorpralen O. Asp...............221.

21. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län..............221.

Bil. 1. Magistraten i Gäfle..................... 222.

»2. » » Söderhamn................... 223.

»3. » » Hudiksvall................... 224.

» 4, Handelskammaren i Gäfle................... 224.

» , 5, Söderhamns fabriks- och handtverksförening........... 227.

» 6. Direktören W. Tham, Söderhamn............... 228.

» 7. Kronofogden i Gästriklands fögderi............ 228.

»8. » » Södra Hälsinglands » . . ■......... 229.

» 9. Länsmannen i Skogs distrikt . .............. 233.

»10. » » Hanebo » ................ 233.

» 11. » » Bollnäs » 233.

» 12. » » Alfta » 233.

» 13. » i> Ofvanåkers » 234.

»14. » » Söderala » ................ 235.

» 15. » » Mo » 235.

» 16. » » Norrala » 235.

» 17. Kronofogden i Norra Hälsinglands fögderi............ 236.

»18. » » Västra » » 236.

22. Kungl. Majrts befallningshafvande i Västernorrlands län............ 237.

Bil. 1. Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott .... 242.
> 2. Afdelningen nr 1 af Sveriges småbrukare- och skogsarbetareförbund,

Nästvattnet, m. fl..................... 242.

Sid.

23. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län.............. 246.

Bil. 1. Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott....... 248.

* 2. Kronofogden i Jämtlands norra fögderi.............249.

»3. » » » östra » 251.

» 4. » » » västra » 253.

»5. » » » södra » 254.

» 6. Magistraten i Östersund................... 256.

» 7. Östersunds arbetsgifvareförening, handels- och industriidkareförening samt

handtverksförening....................257-

» 8. Möte af organiserade arbetare i Östersund............259.

» 9. D. A. Edholm, Bispfors.................... 260.

24. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län.............261.

Bil. 1. Aktiebolaget Nasslunds möbelfabrik och järnaffär, Umeå...... 262.

» 2. Aktiebolaget Jakobson & Eriksson, Umeå............ 262.

25. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län............. 263.

Bil- Luleå kontors- och butiksbiträdesförening samt Bodens handelsbiträdesförening 267.

26. Till justitiedepartementet omedelbart inkomna yttranden från kontorist- och handels biträdesföreningar.

.........................267.

1. Lunds merkantila förening.................... 267.

2. Göteborgs kontoristförening....................267.

3. Kvinnliga kontoristförbundet i Göteborg............... 268.

4. Kvinnliga kontorist- och expeditföreningen m. fl., Stockholm...... 268.

5. Linköpings kontorist- och handelsbiträdesförening m. fl......... 269.

27. Kommerskollegium........................... 270.

Bil. Förlikningsmännen...........................

2-—102269. Förlikningsmannens uti.

1. Öfverståthållareämbetet.

Angående de remitterade förslagen har öfverståthållareämbetet funnit sig
icke äga anledning till erinringar i vidare afseende än nedan angifves.

Den i § 1 mom. 2 af förslaget till lag om kollektivaftal och i § 2 i förslaget
till lag om vissa arbetsaftal intagna bestämmelse därom, att handelsbiträde
och annan, som innehar därmed jämförlig anställning, inom området för ifrågavarande
lagstiftning är att hänföra till arbetare, torde icke vara i öfverensstämmelse
med den i allmänhet gängse uppfattningen om handelsbiträdes ställning,
hvilket jämväl i ett par hit inkomna yttranden i ärendet anmärkts. Handelsbiträdet,
som gent emot allmänheten representerar principalen, intager i förhållande
till denne den ställning, som brukar betecknas såsom enskild t tjänsteförhållande.
Det synes därför öfverståthållareämbetet, som om handelsbiträde icke
borde falla under denna lag.

I kollektivaftal förekomma ofta föreskrifter därom, att uppkommande tvister
skola afgöras genom skiljedom. I de flesta fall lämnar sådant skiljeaftal
fullständiga bestämmelser om sättet att få skiljemannaförfarande till stånd.
Men det kan förekomma, att så icke är förhållandet. I något fall har det händt,
att öfverståthållareämbetet, på ansökan, utsett tredje skiljeman i arbetstvist, då
de af parterna utsedda två skiljemännen icke kunnat ena sig i berörda afseende
och skilj eaftalet icke innehållit föreskrift, huru för sådan händelse skulle förfaras.
Utgör i sådant fall tvisten en så kallad rättstvist, lärer gällande lag
om skiljemän kunna anses vara tillämplig. Men om i ett sådant fall det skulle
röra sig om en så kallad intressetvist, torde den nämnda lagen, hvars tillämplighet
är begränsad till området för afgörande af rättsanspråk, icke kunna äga
tillämpning. Det synes vara önskvärdt att i sammanhang med nu ifrågavarande
lagstiftning föreskrifter gifvas, som vid fall af ofullständighet i skiljeaftal i sådant
afseende lämna parterna tillfälle att få till stånd skiljemannaförfarande
jämväl i fråga om intressetvister. Det särskilda utskottet har föreslagit, att intressetvister
under tiden för beståndet af kollektivaftal rörande förhållanden,
som icke reglerats genom kollektivaftalet, skola vara undandragna från det område,
inom hvilket parterna må äga använda maktmedel, samt hänvisat till skilje -

dom i enlighet med aftalen för afgörande af sådana tvister. För den händelse
detta förslag varder lag, torde det i högre grad än eljest blifva af behofvet
påkalladt, att, där förefintligt skiljeaftal är ofullständigt, lagen lämnar utväg
för den part, som önskar afgörande af tvisten genom skiljedom, att få skiljemannaförfarande
till stånd.

Bil 1. Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige.

Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 10 juni 1910
-----få Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige, som representera
nio landtarbetsgifvareföreningar, omfattande tio provinser af vårt land,
genom dess verkställande utskott till Eders Kungl. Maj:t i underdånighet afgifva
yttrande öfver ifrågavarande lagförslag och därvid framställa de erinringar, hvilka
ur jordbrukssynpunkt äro att beakta.

Fullmäktige vilja då först framhålla, att f. n. de flesta aftalen inom jordbruket
äro baserade på tjänstehjonsstadgan, och vore det önskvärdt, att så fortfarande
kommer att ske, vare sig den nuvarande tjänstehjonsstadgan eller densamma
i reviderad form skall tillämpas, enär kollektivaftal icke synas lämpa sig väl för
jordbruket. De kollektivaftal, som f. n. förekomma bland våra arbetsgivare, äro
i regel kompletterade genom personliga aftal, hvilket befunnits vara en tvingande
nödvändighet, hvarför en enbär lag om kollektivaftal ej är önskvärd för jordbrukets
del annat än i samband med lag om personliga aftal.

Körande föreliggande lagförslag få fullmäktige anföra följande.

A) Förslaget till lag om kollektivaftal.

§ 8.

Mot rätten att vidtaga sympatistrejk under aftalstiden kan anföras, att
därmed allvarliga vådor skulle kunna uppstå å jordbrukets område. Och det kan
ej heller bestridas, att hvarje strejk inom jordbruket kan medföra allvarsamma
vådor för det allmänna och därför ur sådan synpunkt icke är att jämföra med
arbetsnedläggelserna inom industrien. Det har visserligen anförts, att kollektivaftalet
icke egentligen hör hemma på jordbrukets område. Det har uppkommit
och är afpassadt efter förhållandena inom den egentliga industrien, där arbetsanställning
på mycket kort tid är regel. Må vara att uppfattningen är sådan.
Men då kollektivaftal faktiskt förekommer inom jordbruket, om ock ännu i en
jämförelsevis ringa omfattning, som kanske torde komma att utsträckas, så står
frågan om strejk inom landtbrukets område i samband med förevarande fråga

Under sådana förhållanden är det af vikt för jordbruket, som icke kan
göra lockout, att det vid kollektivaftal uppställes som ett oeftergifligt villkor, att
sympatistrejk kan i detta med laga verkan förbjudas.

§ 9.

Det vore önskligt, att denna §, som i utskottets jämkningsförslag uteslutits,
blefve bibehållen med den lydelse, som utskottet i sitt ursprungliga förslag
gifvit densamma. Vi anse, att arbetsgifvarens rätt att själf välja, hvem han
vill taga i sitt arbete, är så att säga själfva grundstenen i hvarje kollektivaftal,
och någon som helst inskränkning i denna arbetsgifvarens naturliga rätt bör icke
komma i fråga. De af lagrådet omtalade inskränkningarna, företrädesrätt för
hemortsberättigade o. d., se på papperet mycket oskyldiga ut, men i själfva verket
innebära de oftast i sak intet annat än ett monopol pa arbete för fackföreningar
i orten. Ytterst viktigt är det därför, att arbetsgifvaren fär full frihet att antaga,
hvem han vill, och att lagen ej lägger hinder i vägen härför eller kan anses gifva
stöd åt anspråk i motsatt riktning från arbetarhåll.

Lika oförytterlig som arbetsgifvarens rätt att antaga i sitt arbete hvem
han vill är hans rätt att leda och fördela arbetet. Det är en ekonomisk nödvändighet,
att arbetsgifvaren, som bär det ekonomiska ansvaret för företagets bärighet,
också äger rätt att ordna företagets detaljer, bestämma om sättet för arbetets
utförande o. d., såsom han själf finner ändamålsenligt.

B) Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

§ 6.

Beträffande första stycket i denna § ansluta vi oss till utskottets formulering.
Det synes nämligen, som rörande tillfälliga arbetare det såväl för arbetsgifvaren
som för arbetaren många gånger skulle möta svårigheter att kunna iakttaga
den af Kungl. Maj:t föreslagna uppsägningstiden sju dagar, enär den till
fälliga anställningen ofta är beroende af omständigheter — såsom väderleksförhållanden
och dylikt —, hvilka icke alltid kunna förutses.

Det i fjärde stycket af denna § af utskottet gjorda tillägget: »för vanskötsel
af husdjur» anse vi innebära en fördel, enär sagda § därigenom erhållit
en för jordbruket vidare och mera passande formulering.

§ 19.

I fråga om arbetarens rätt till ledighet för utöfvande af honom tillkommande
politisk eller kommunal rösträtt tillåta vi oss förorda ordalydelsen i Kungl.

Maj:ts förslag. Det torde väl höra till de allra billigaste fordringar ur arbetsordningens
synpunkt, att en arbetare, som önskar ledighet för deltagande i dylika
val, i god tid förut framställer begäran därom. Och särskild! vid jordbruket är
det af stor vikt för arbetsgifvaren att i god tid hafva kännedom om eventuella
minskningar af arbetsstyrkan.

§ 21.

Stadgandet, att där arbetsgifvaren tillhandahåller bostad åt arbetare, som
ej är i hans kost, och särskild! hyresaftal slutits på obestämd tid, arbetaren bar
rätt att sitta kvar i bostaden 14 dagar efter det arbetsaftalet upphört, samt i
sammanhang därmed den föreslagna ändringen af § 10 i lagen af den 14 juni
1907 om hvad iakttagas skall i afseende å införande af nyttjanderätt till fast
egendom kan inom jordbruket vålla synnerligen stora olägenheter för arbetsgifvaren.

Vi anse nämligen, att om lagen i sitt föreliggande skick kan äga sin tilllämpning
inom industrien, densamma skulle blifva synnerligen ofördelaktig för
jordbruket, som ej likt industrien kan vid eventuellt aftalsbrott från arbetarens
sida låta driften afstanna, utan måste, särskildt då det gäller bärgandet af skörden,
söka skaffa annat folk, för bvilket bostäderna äro beböfliga.

Kung! Maj:t bar i sin motivering ansett den i § 21 föreliggande frågan
förtjänt af ett synnerligt beaktande och därvid framhållit de två intressen, som
bär stå i den skarpaste motsättning, å ena sidan arbetsgifvarens önskan att disponera
bostäderna för att genom anskaffande af nya arbetare söka uppehålla
verksamheten, å andra sidan arbetarens sträfvan att i det längsta få bo kvar,
hvilken sträfvan med hänsyn till hans familj visserligen icke kan frånkännas berättigande,
men oftast användes som medel att tvinga arbetsgifvaren till långt
gående eftergifter. Kungl. Maj:t har i sin motivering ifrågasatt att göra skillnad
mellan de fall, då aftalsbrott begåtts af arbetsgifvaren och då arbetaren igångsatt
detsamma, samt således gifva särskilda föreskrifter för den händelse strejk eller
lockout föreligger, men ansett ett sådant särskiljande icke böra ifrågakomma, då
det ofta är omöjligt att bestämma, huruvida en arbetsinställelse rättsligen är att
hänföra till strejk eller lockout.

Hvad jordbruket beträffar ställa sig förhållandena något annorlunda, då
lockout där ej brukar eller ens kan förekomma, hvadan landtarbetsgifvarnes intressen
bort i denna fråga mera beaktas, i all synnerhet som, enligt hvad vi ofvan
nämnt, verksamhetens uppehållande inom landtbruket ofta är en bjudande nödvändighet.

På grund af ofvan anförda anse vi, att den af Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagna respittid 14 dagar är för jordbruket högst ofördelaktig, för att ej säga
oantaglig, så mycket mer som det i praktiken otvifvelaktigt torde visa sig, att

en lägenhet vid tillämpning af ofvannämnda respittid först efter 3 5 4 veckor
kan blifva för arbetsgifvaren tillgänglig.

§ 24.

Då det för jordbruket är af stor vikt att erhålla garanti för arbetsaftalens
bestånd och därigenom få den för landtbruket oumbärliga arbetsron åtminstone i
någon mån tryggad, så måste det medgifvas arbetsgifvaren rätt att vid aftal med
arbetaren innehålla någon del af hans lön som säkerhet för dennes fullgörande af
sina skyldigheter i enlighet med arbetsaftalet.

På grund häraf ansluta vi oss till utskottets formulering med kraftigt
framhållande af vikten af att i lagen stadgas rätt för arbetsgifvaren att såsom
säkerhet för aftalets bestånd innehålla en del af arbetarens aflöning. Och
någon annan inskränkning i denna rätt utöfver den, som stadgas i andra stycket
af denna § i utskottets förslag, bör väl ej ifrågakomma, då det visat sig, att
härutinnan hitintills utan svårigheter överenskommelser kunnat till båda parternas
belåtenhet träffas mellan landtarbetsgifvare och arbetare.

Décompten har inom jordbruket befunnits vara ett verksamt skydd mot
aftalsbrott och visat sig af behofvet påkallad, särskildt med hänsyn till den stora
risk landtarbetsgifvaren löper, att arbetaren vid sommarens inträde bryter aftal
för att under sommar half året söka sig ett bättre aflönadt arbete. År décompten
för liten, kan man nämligen förutse, att arbetaren icke tvekar att vid nämnda
tid bryta aftal, då han med sommarhalfårets bättre förtjänster utom jordbruket
finner en ersättning för den innehållna aflöningen och helt säkert därutöfver.
Tvärtemot hvad en enskild motionär påstått, har décompten visat sig lämna ett
verksamt skydd mot aftalsbrott, hvadan vi tillåta oss yrka på att lagen ej längre
lägger hinder i vägen för décomptens utkräfvande.

Stadgandet härom i 32 § Kungl. Maj:ts förslag synes oss däremot högst
olämpligt, och ej minst bestämmelsen att medlen ej i sparbanken få af arbetsgifvaren
lyftas utan med arbetarens medgifvande eller på grund af domstols
beslut. Denna bestämmelse innebär nämligen, att dessa medel icke kunna blifva
för arbetsgifvaren tillgängliga utan rättegångs anställande mot arbetaren, och
det ringa belopp, som arbetsgifvaren skulle äga att innehålla, komme säkert icke
i något fall att räcka ens till rättegångskostnaderna, hvadan medlens innehållande
i enlighet med denna bestämmelse vore alldeles meningslöst.

§ 27.

Denna § anse vi lämpligen böra erhålla den lydelse utskottet i sitt förslag
gifvit densamma med uteslutande således af andra och tredje stycket i Kungl.
Maj:ts förslag.

Vid landtbruket användes nämligen, särskild! vid skördetid, en kel del
tillfälliga arbetare, åt hvilka det icke finnes möjlighet att under regn vädersdagar
gifva sysselsättning och hvilkas aflönande äfven under sådana dagar skulle blifva
för arbetsgifvarne alltför betungande. Allmän sedvänja inom landtbruket är ock,
att aflöning under sådana förhållanden ej utgår till tillfälliga arbetare, då arbetsgifvaren
icke för dem har sysselsättning.

§ 30.

Då lönens utbetalande en gång i månaden för såväl lagstadda jordbruksarbetare
som för genom arbetsaftal fästade sådana torde vara den vanligast förekommande
aflöningsperioden, synes det oss, som om denna icke borde sättas till
kortare tid än 14 dagar, dock med rätt för parterna att i aftalet enas om annan
tid. På grund häraf vilja vi föreslå, att i utskottets formulering af 30 §, till
hvilken vi för öfrigt ansluta oss, orden »hvar sjunde* måtte utbytas mot »hvar
fjortonde».

§ 34 i Kungl. Maj:ts förslag.

§ 33 i utskottets förslag.

Beträffande den af Kungl. Maj:t i denna § föreslagna, men i utskottets
formulering borttagna rätten för arbetsgifvaren att utan arbetarens särskilda begäran
i dennes betyg meddela yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort
sina åligganden, få vi framhålla vikten af att denna bestämmelse må i lagen
ingå. Uteslutande af denna rätt måste anses för arbetsgifvaren vara mycket
ofördelaktigt, då det gifvetvis är för denne af stort värde att med ledning af
sådant intyg kunna bedöma den persons användbarhet han i sitt arbete önskar
anställa, och därtill skulle ett borttagande af denna rätt äfven komma att på
arbetarne hafva en högst demoraliserande inverkan. Dessutom vill det synas oss,
som om arbetsgifvarens skyldighet att på arbetarens begäran afgifva vitsord bör
berättiga honom att under alla omständigheter lämna sådant, således äfven då
begäran därom ej framställes.

Till besvarande af den promemoria, som åtföljer lagförslagen, få vi till
sist i korthet anföra följande.

1) Där aftal ej träffas enligt tjänstehjonsstadgan eller enligt en ny, efter
nu rådande förhållanden bättre afpassad lag om tjänsteaftal, anse vi föreliggande
lagförslag tillämpligt inom jordbruket, under förutsättning att härofvan gjorda
erinringar vinna beaktande.

3) I fråga om uppsägningstid må anföras med erinran om hvad därom
blifvit sagdt i samband med § 6 att sådan icke förekommer och icke anses önskvärd,
då det gäller tillfälliga arbetsaftal, men att vid årsaftal ofta stadgas, att

därest från någondera parten uppsägning ej skett viss tid, vanligen tre månader,
före aftalstidens utgång, aftalet anses förnyadt på ytterligare ett år o. s. v.

4) Som ofvan blifvit anfördt, anse vi arbetsgivare^ rätt att antaga och
afskeda arbetare samt leda och fördela arbetet vara en oförytterlig rättighet för
honom, hvari ingen inskränkning bör göras. Mot missbruk uti ifrågavarande
hänseende anse vi bestämmelserna i § 40 utgöra tillräckligt skydd.

5) Vi. anse garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att utfärda arbetsordning
icke erforderliga inom jordbruket.

6) Beträffande denna punkt tillåta vi oss hänvisa till vårt uttalande rörande
§ 21 i lagförslaget.

7) Börande arbetsgivares skyldighet att gälda lön till arbetare för tid,
hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, må anföras följande. Vid ackordsarbete
betalas aldrig annat än för utfördt arbete och vid tim- och dagaflönin»’
torde förhållandet i regel vara enahanda. För öfrigt hänvisa vi till vårt yttrande
om § 27 härofvan.

8) I fråga om tiden för aflöningens utbetalande få vi åberopa hvad därom
blifvit sagdt i vårt yttrande om § 30, eller att inom jordbruket afiöningen vanligen
utbetalas en gång i månaden, men att aflöning hvar fjortonde dag äfven
förekommer, särskildt för kontraktsanställda arbetare. I samband härmed torde
höra omnämnas, att enligt uppgift från Skånska landtmännens arbetsgivareförening
veckoaflöning ganska allmänt förekommer inom Skåne.

9) Vi anse i öfverensstämmelse med vårt yttrande om § 24 och vårt i
samband därmed gjorda'' uttalande om § 32 i Kung!. Maj:ts förslag, att arbetsgivaren
bör äga rätt att efter aftal med arbetaren innehålla någon del af arbetarens
lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter på grund
af arbetsaftalet samt att, i händelse någon inskränkning i denna rätt bör stadgas,
den bestämmelsen möjligen vore lämplig, att högst 1 io af afiöningen finge innehållas.

10) Beträffande denna punkt är o vi icke i tillfälle att meddela något vtt T

* O J

rand e.

Af hvad häi ofvan blifvit sagdt torde framgå, att vi icke kunna förorda
ifrågavarande lagförslags antagande i oförändradt skick.

Bil. 2. Stockholms speceriliandlaieförening.

Sedan Stockholms specerihandlareförening blifvit anmodad afgifva yttrande
angående förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, får
föreningens styrelse härmed vördsamt meddela att vid ärendets föredragning sty 3—102269.

Fwlikningsmännens uti.

relsen beslutat göra uttalande i de punkter, som kunna direkt beröra den näring
som Stockholms specerihandlareförening företräder.

Af sådan anledning har styrelsen särskildt fäst sig vid förslagets bestämmelser
§ 1, enligt hvilka handelsbiträde skulle komma att blifva ansedt såsom
arbetare i det sammanhang, som i lagförslagets föreskrifter bestämmas, och sålunda
vara underkastadt föreskrifter angående kollektivaftal.

Då emellertid den art af arbete, som åligger ett handelsbiträde, icke är
att anse såsom hufvudsakligast kroppsarbete och desslikes med hänsyn till olika
affärer är till sin art och beskaffenhet mycket skiftande, blifva handelsbiträdenas
ställning på grund af deras personliga begåfning och denna begåfnings anpassning
i den verksamhet hvari handelsbiträde sysselsattes så skiftande, att de med
afseende på löneförmåner icke kunna indelas i grupper eller klasser och icke inbördes
lika bedömas vid värdesättning af arbete. Då handelsbiträden ofta i principalens
ställe skola underhandla med kunder om köp och försäljning, måste hos
dem förutsättas en utbildning och en intelligens, som ställer dem i ett annat läge
än kroppsarbetarens.

Då därjämte handelsbiträde också måste sysselsätta sig med bokföring och
andra kontorsgöromål, äfven om dessa göromål utföras invid boddisken, äro dessa
personer närmast likställda med bokhållare i den mening, som denna sistnämnda
medborgarklass finnes uppskattad i Kungl. Majds nådiga proposition n:o Sfi § 4.

Då möjligen vid lagförslagets författande någon förväxling emellan beteckningarna
*handelsbiträde» och »handclsarbetare» kan föreligga, anser sig styrelsen
böra framhålla, att med handelsarbetare förstås en person, som utför grofarbete
och handräckningsgöromål inom och utom arbetsgifvarens handelsbod och varumagasiner.
Handelsarbetare äro anställda antingen såsom drängar, s. k. manadskarlar
eller som daglönare. Handelsarbetaren skall i sitt arbete lyda order af här
ofvan beskrifna grupp af handelsbiträden.

På grund af det anförda får styrelsen för Stockholms specerihandlareförening
å föreningens vägnar härmed vördsamt förklara att densamma ingenting
har att erinra emot att handelsarbetare beröras af lagförslaget, hvaremot på anförda
grunder ordet handelsbiträde bör ur''lagförslaget utgå.

Bil. 3. Stockholms städs skorstensfejaremiistareföremng.

Det bör hälsas med liflig tillfredsställelse, att försök nu blifvit gjorda att
på lagstiftningens väg ordna förhållandena på arbetsmarknaden.

Den oro och osäkerhet, som länge rådt, har medfört en allmän känsla, att
något borde göras från statens sida för att söka få ett slut på det rådande osäkerhetstillståndet.

Ehuru något resultat i form af lagar ännu ej föreligger, torde det väl råda
föga tvekan därom, att den allmänna meningen kräfver, att inom kort något
måste göras för att bereda industri och handtverk en lugnare och säkrare utveckling.

Om sålunda de flesta torde vara ense om att det stora målet bör eftersträfvas,
har dock vidt skilda meningar gjort sig gällande rörande innebörden af de
bestämmelser, hvarigenom målet bäst kan ernås.

Då nu föreningen blifvit satt i tillfälle att yttra sig öfver de lagförslag,
som i ofvan angifna syfte blifvit framlagda inför Riksdagen, vill föreningen till
en början framhålla, att föreningen utgör en sammanslutning af yrkesutöfvare,
som’ intar en alldeles särskild ställning såväl i förhållande gentemot Stockholms
stads styrelse som gentemot allmänheten, som föreningens medlemmar betjäna.

Föreningens medlemmar äro genom gällande författningar ålagda att utöfva
de till yrket hörande göromål vid äfventyr, att de eljest blifva bestraffade
och eventuellt afskedade, hvarjämte skadeståndsplikt gentemot allmänheten ifrågakommer.

Detta betingas ju af yrkets beskaffenhet.

Genom dess utöfning förebygges och aflägsnas fara för eldsolycka, som
särskildt i en tätt bebygd större stad innebär den allra största våda för lif och
egendom.

Denna yrkets egenartade natur borde ju egentligen fordra, att all i yrket använd
personal vore underkastad ansvar för åsidosättande af åhvilande skyldigheter.

Under nuvarande förhållanden är det allenast arbetsgifvarne, som äro underkastade
ansvaret.

En följd af hvad ofvan nämnts rörande yrket är således också, att detsamma,
enligt vår mening, erfordrar alldeles speciell för detsamma afsedd lagstiftning
för att trygga det allmänna från den stora fara, som ligger däri att arbetskraften
utan gifven anledning kan neka att förrätta det nödvändiga arbetet.

Om föreningen sålunda ej har direkt anledning att yttra sig öfver ifrågavarande
lagförslag, vill dock föreningen ej undandraga sig att för sin del angifva
några allmänna synpunkter, som föreningen tror kan vara af betydelse vid en
kommande lagstiftning.

Föreningens medlemmar har haft såväl personliga arbetsaftal som kollektivaftal
med sina arbetare.

För det närvarande finnes ett kollektivaftal gällande.

Föreningen bifogar härmed ett exemplar däraf (Bil. A).1

Utan att inlåta sig på detaljgranskning synes lagförslaget rörande Smllektivaftal
såväl i den affattning Kungl. Maj:t gifvit detsamma som i utskottets
förslag innebära beaktansvärda och ändamålsenliga bestämmelser.

1 Ej här inlordt.

Emellertid synes det vara alldeles nödvändigt, att i samband med förslagets
uppböjande till lag arbetare(fack)föreningarna göras både registrerings- och
bokföringsskyldiga.

Utan att så sker synes oss den rätt till skadestånd, som må tillkomma en
arbetsgivare, vara särdeles illusorisk.

Vi behöfva blott påpeka typografförbundets tillvägagångssätt att afhända
sig egendom, för att rättmätigheten af det ofvan sagda bör ligga i öppen dag.

Beträffande lagen om särskild domstol i vissa arbetstvister synes det att
utskottets förslag vore att förorda särskildt med hänsyn därtill, att domstolens
beslut i hufvudsaken ej kunna öfverklagas.

De fordringar, som i första hand böra ställas på en sådan domstols förfarande,
är snabbhet och effektivitet.

Därför synes det betänkligt att tillåta klagan öfver domstolens beslut.

Yi kunna ej undgå att betona, att det synes oss vara till fördel, om stadgandet
därom, att rättegången vid domstolen skall i tillämpliga delar vara densamma
som vid rådstufvui’ätt, utginge och i stället stadganden inflöte, som möjliggjorde
ett snabbare förfarande.

Vi befara, att, därest arbetsdomstolens rättegång blefve sådan som föreslagits,
den blefve för sitt ändamål alldeles för långsam.

Hvad slutligen beträffar de 3 återstående lagförslagen, lag'' angående ändring
i 158 § utsökningslagen, lag angående medling i arbetstvister och lag angående
vissa
lagförslag.

Angående lagen om medling i arbetstvister synes man först låta den nuvarande
lagen visa sina verkningar, innan man skrider att vidare utveckla de
institutioner, lagen i fråga skapat.

Hvad slutligen angår lag om vissa arbetsaftal synes det mycket lämpligt
att i lag sammanfatta vissa allmängiltiga bestämmelser för reglerande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, där kollektivaftal ej ifrågakommer.

Dock synes man böra framgå med en viss försiktighet, så att icke lagen
genom för mycket detaljerade bestämmelser rent af verkar hindrande och hämmande
på de förhållanden den afser att reglera

Med hänsyn till hvad öfverståthållareämbetets promemoria innehåller, få
vi meddela rörande vårt yrke:

att en uppsägningstid af en månad gäller;

att förekommande tvister emellan arbetsgifvare och arbetare skola lösas
efter förhandling eller genom bindande skiljedom.

Därigenom förhindras möjliga missbruk af arbetsgivare att afskeda arbetare.

att arbetsgifvaren är skyldig att under en tid, dock ej öfverstigande 90
dagar, till arbetare, som till följd af under och genom arbetet ådraget oförvålladt
olycksfall eller sjukdom är förhindrad att arbeta, utgifva full lön eller i visst
fall 2/3 däraf;

att lönen utbetalas 1 gång hvarje vecka;

att föreningen anser att på grund af den stora allmänna fara, som föreligger*
om ej arbetarne fullgöra sina skyldigheter, arbetsgifvaren bör äga rätt att
efter aftal med arbetaren innehålla någon del af arbetarens lön.

Slutligen vill föreningen erinra, att dess medlemmar på grund af den ställning,
de innehafva, själffallet icke kunna tillhöra någon sammanslutning af arbetsgivare.

En följd häraf är, att frågan om strejk och lockout eller dylikt ställer sig
helt annorlunda för föreningens medlemmar än för andra arbetsgifvare.

Beträffande denna fråga, som ju utgör en af de mest betydelsefulla och
omstridda punkterna i nu föreliggande lagförslag, sakna vi anledning att uttala
oss om de föreslagna bestämmelserna, då de ej kunna och böra hafva tillämpning
inom vårt yrke.

dar man hänsyn till dels omöjligheten för arbetsgifvarne i vårt yrke
att häfda sina berättigade intressen genom den kraftåtgärd, som brukar kallas
lockout, dels ock därtill att yrkets utöfvande skyddar det allmänna från en
eljest hotande fara, inses det lätt att medel måste gifvas för att arbetet under
aftalstiden måtte behörigen fortgå och icke lif och egendom sättas på spel genom
arbetsnedläggelse genom strejk.

Huru nödvändigt detta är visa erfarenheterna från storstrejken år 1909.

Trots att aftalet, som började att löpa från den 1 januari 1909, förbjöd
att tvister finge föranleda till strejk, blockad, lockout och dylikt, samt icke den
ringaste tvist förelegat, nedlade arbetarne inom yrket arbetet.

Lyckligtvis skedde detta under en sådan årstid, då ett större antal människor
utflyttat från hufvudstaden, samt eldning för uppvärmning af bostäder
icke förekommer; och tack vare dessa omständigheter samt att allmänheten efter
anmodan i möjligaste mån använde gas i stället för mera sotbildande eldningsämnen
kunde den fara undvikas, som eljest nödvändigt måste uppkomma.

Att garantier mot den stora risk, som ett samhälle sådant som Stockholm
med dess hopade värden löper under sådana förhållanden, måste finnas, säger
sig själft.

Ehuru icke anmanad att yttra sig därom känner föreningen det såsom sin
plikt att slutligen framhålla, att det måste framstå såsom en oeftergiflig skyldighet
för det allmänna att bereda skydd för de faror, som kan uppstå därigenom att

arbetare i sådant allmänfarligt yrke såsom ifrågavarande under aftalstiden bryter
mot åtagna förpliktelser.

Om det är lifsvillkor för ett samhälles alla klasser, att de icke sakna tillförsel
af vatten, ljus och värme, måste det i eminentaste grad vara en lifsbetingelse,
att samhället icke riskerar att på grund af uraktlåten sotning löpa de
största eldrisker.

Yi hemställa därför slutligen, att öfverståthållareämbetet måtte bringa till
regeringens kännedom den väl grundade nödvändigheten att vårt yrke betraktas
och behandlas i den kategori af yrken, där arbetets upprätthållande anses af sådan
vikt, att särskildt skydd genom stadganden i strafflagen bör detsamma tillförsäkras.

Bil. 4. Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd.

Sedan Eders Kung!. Maj:t---------— ~~ —

får de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, hvilket utgör en delegation
af styrelserna för Svenska arbetsgivareföreningen, Centrala arbetsgivareförbundet
och Sveriges redareförening samt af Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas
fullmäktige, härmed i underdånighet afgifva yttrande öfver ifrågavarande lagförslag.

A) Förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

Förtroenderådet är i allmänhet i tillfälle att gifva sin anslutning till de
hufvudgrunder, å hvilka detta förslag är byggdt. Dessa grunder öfverensstämma
i allmänhet med det resultat, hvartill den vetenskapliga juridiska doktrinen synes
hafva kommit i fråga om kollektivaftalets natur och väsen, och ansluta sig också
nära till den uppfattning i frågan, som i allmänhet här i landet synes hafva på
senare tider gjort sig gällande bland de närmast intresserade, nämligen arbetsgifvare
och arbetare. Endast vid vissa paragrafer i detta lagförslag anse vi oss
hafva anledning till några erinringar.

§ 5.

Af ett flertal arbetsgifvare inom fabriksindustrien har framhållits, att denna
paragraf hvilar på en teoretiskt oriktig grund och i praktiken kan gifva anledning
till svårigheter, enär den arbetsgifvare, som ej vill tillämpa ett med en arbetareorganisation
ingånget kollektivaftal å sina oorganiserade arbetare, måste sörja
för att med hvarje sådan arbetare ingås ett bevisligt separataftal.

Det hemställes därför, att denna paragraf måtte utgå.

§ 8.

Denna paragraf berör den mycket omtvistade frågan angående lofiigheten
af arbetsnedläggelser under kollektivaftals giltighetstid.

Från vissa håll har den meningen framförts, att bestämmelser härom icke
hade sin plats i lagen och att därför denna paragraf borde helt och hållet utgå
ur förslaget. I likhet med Riksdagens utskott anse vi emellertid det vara i högsta
grad påkalladt af behofvet, att en så utomordentligt viktig och så omdebatterad
fråga som den förevarande erhåller en uttrycklig lösning genom lag. Man må besinna,
att bland den stora mängd såväl arbetsgifvare som arbetare, hvilka för närvarande
äro underkastade kollektivaftalets bestämmelser, man icke kan förutsätta
en noggrann och ingående kunskap om kollektivaftalets betydelse, teoretiskt sedt,
i fråga om arbetsinställelser, och att därför, om intet lagbud i frågan kommer till
stånd, tvekan och osäkerhet komma att göra sig gällande i denna punkt.

I fråga om lofiigheten af arbetsnedläggelser under ett kollektivaftals giltighetstid
är man allmänt ense därom, att sådan kampåtgärd icke får vidtagas i syfte
att åstadkomma ändring i själfva aftal et. Detta är i själfva verket aftalets egen
innebörd. Mera delade äro meningarna om lofiigheten af s. k. sympatistrejk och
sympatilockout under aftaistiden. För att rätt bedöma denna fråga måste man,
såsom justitieministern också framhållit, taga hänsyn till den olika ställningen
för arbetsgifvare och arbetare vid en arb et skonflikt. Vid en dylik konflikt af
helt ringa omfattning kunna organiserade arbetare med säkerhet påräkna segern,
enär det icke möter någon svårighet för deras organisation att underhålla de
strejkande eller utestängda arbetarne under snart sagdt obegränsad tid. Det är
visserligen sant, att arbetsgifvaren, om han är organiserad, äfven kan erhålla
penningunderstöd af sin organisation, men därmed är han icke räddad, enär vid
eu längre arbetsinställelse han är utsatt för faran att se sina produkter utträngda
ur marknaden och sin kundkrets förlorad. Gifves för arbetsgifvarne ingen möjlighet
att utvidga en från arbetarsidan påbörjad mindre strid genom sympatiåtgärder,
är därför arbetarnes seger i regel ofrånkomlig. Detta sakförhållande är
så allmänt erkändt och i själfva verket af så afgörande betydelse för den förevarande
frågan, att något ytterligare ordande därom egentligen borde vara öfverflödigt.
Skall en lagstiftning vara opartisk och gifva såväl arbetsgifvare som
arbetare rätt att i nödfall begagna sig af de stridsmedel, som stå dem till buds
och icke inkräkta på samhällets fridlysta område, måste rätten till sympatilockout
och sympatistrejk bibehållas. Arbetarnes organisationer förstå också till fullo, att
de äro herrar på arbetsmarknaden, ifall rätten till sympatilockout beröfvas arbetsgifvarne.
Endast ett exempel härå torde tillåtas oss att framdraga. Innan den
danska arbetsgivareföreningen erhållit sådan organisation, att den kunde svara
på en strejk med lockout, yttrade en dansk arbetareledare i en offentlig skrift föl -

jande: »Nu hafva vi kommit så långt, att vi kunna draga fram hvilken som helst
arbetsköpare och ruinera honom i grund och botten. Det finnes icke en enda, som
kan kröka ett hår på vårt hufvud därför.» I all sin cyniska öppenhjärtighet
innebär detta yttrande i själfva verket endast den rena sanningen. Beröfvas arbetsgifvarne
rätten till sympatilockout, kunna arbetareorganisationerna draga fram
hvilken som helst arbetsgivare och i grund och botten ruinera honom, utan att
själfva behöfva drabbas af någon egentlig olägenhet. Eu sådan situation skulle
medföra de största vådor icke blott för industrien utan för samhället i dess helhet.
Huru skulle det blifva ställdt med den allmänna krediten i en stat, där de
industriella företagen hade en så osäker ställning?

Mot rätten till sympatistrejk under aftalstiden har anförts, att därmed allvarligt}
vådor skulle kunna uppstå för jordbruket. I förbigående må anmärkas,
att det enda slag af arbetsnedläggelse, som kan förekomma inom jordbrukets område,
är strejk. Lockouten är ett kampmedel, som landtmännen under inga omständigheter
kunna tillgripa. Det är också riktigt, att hvarje strejk eller lockout
inom jordbruket kan medföra allvarsamma vådor för det allmänna och därför nr
sådan synpunkt icke är att jämställa med arbetsnedläggelserna inom industrien.
Emellertid är det så, att kollektivaftalet egentligen icke alls hör hemma på jordbrukets
område. Det har uppkommit och är afpassadt efter förhållandena inom
den egentliga industrien, där arbetsanställning på bort uppsägningstid är regel.
För de näringar, som hafva behof af arbetskraft på längre tid, landtbruk, sjöfart
och dylikt, är kollektivaftalel aldrig afsedt och bör icke införas på dessa områden.
Hvad särskildt landtbruket angår är också att märka, att inom detsamma användes
och måste användas mycket olika kvalificerad arbetskraft och att redan på
den grund lönerna måste fastställas efter personliga förhållanden och icke efter
allmän lönetariff. För närvarande förekommer ej heller kollektiva aftal inom
jordbruket annat än i ringa omfattning och bland dessa ytterst få rena sådana,
ity att där kollektivaftal ingåtts dessa i regel förutsätta att äfven personliga aftal
ingås. Sagda åtgärd har för landtbrukets vidkommande befunnits vara en tvingande
nödvändighet, och af denna anledning kan en lagstiftning om kollektiva
aftal ur jordbrukets synpunkt icke anses önskvärd annat än för såvidt i samband
därmed en lag om personliga aftal kommer till stånd. Ett annat och oeftergiflig!,
villkor för att en kollektivaftalslag skall äga tillämpning på jordbruket är, att
förbud mot sympatistrejk däri kan stadgas, hvarom mera härnedan.

Det har också sagts, att ett legaliserande af sympatilockout och sympatistrejk
under aftalstiden skulle kunna leda till rättskänslans försvagande och ett
förakt för ingångna aftal hos arbetarne. Detta skulle kunna vara sant, om kollektivaftalets
natur vore sådan, att en arbetsnedläggelse under aftalstiden i och för
sig strede mot aftalet. Så är emellertid alls ej förhållandet, då, såsom ofta framhållits,
kollektivaftalet icke förpliktar någon vare sig att gifva arbete eller att

arbeta under aftalstiden utan endast är en norm för de arbetsvillkor, som skola
tillämpas, ifall arbete verkligen äger rum. Hvad som i denna del behöfves vore
därför att, i stället för att man nu å vissa båll söker inbilla arbetarne, att de
föreslagna stadgandena innebära ett legaliserande af aftalsbrott, man i stället upplyste
dem om huru förhållandet verkligen är: att dessa stadganden stå i noggrann
öfverensstämmelse med aftalets egen natur.

Det bar äfven yttrats, att man skulle kunna befara, att, om de föreslagna
stadgandena uppböjdes till lag, därigenom skulle kunna åstadkommas en
benägenhet till sabotage bos de svenska arbetarne. Förbållandet är emellertid
det, att förekomsten af sabotage icke alls står i något sammanhang med frågan
om sympatilockoutens berättigande. Sabotagen är ett utslag af en allmän, förvänd
moralisk uppfattning bos i sedligt afseende lågt stående arbetaregrupper. Den
beror sålunda närmast på den sedliga nivå, som arbetareklassen eller vissa grupper
inom densamma intaga. De utslag af sabotage, som kunna påvisas bos de germanska
folken, torde vara mycket få. Däremot är den relativt vanlig i Frankrike,
hvarifrån den äfven spridt sig till andra romanska länder, och då kan det ju vara
af intresse att erinra, att sympatilockout alls icke bar någon användning i Frankrike.
I detta land ligger nämligen arbetsgivareorganisationen i sin linda. Det
antal lockouter, som årligen där äga rum, är helt ringa, och någon sympatilockout
af betydelse har helt visst aldrig ägt rum.

Slutligen bar man sagt, att sympatilockouten skulle vara ett alltför kraftigt
vapen i arbetsgifvarnes händer och kunna tillförsäkra dem en gifven Övervikt
vid alla arbetsstrider. Den, som så sagt, känner icke eller bar icke velat
förstå, hvilket tveeggadt vapen en lockout alltid är. Detta vapen tillfogar alltid
arbetsgivaren själ!'' betydande skador. Att det skulle komma att användas lättsinnigt
och utan tvingande skäl är därför i sig uteslutet. Gäller detta nu lockout
i allmänhet, så gäller det så mycket mer sympatilockout. Man må besinna, hvilken
utomordentligt allvarlig åtgärd det är för en arbetsgivare att stänga hela
sitt verk, afbryta hela sin rörelse, icke på grund af någon sak, som rör honom
själf, utan endast för en tvist vid ett främmande verk. Sannerligen, den som har
någon kännedom om näringslifvet torde lätt kunna förstå, att en sådan åtgärd
icke vidtages af någon arbetsgivare utan den mest tvingande nödvändighet, utan
känslan af att förhållandena äro sådana, att plikten mot hela industrien måste gå
framför det enskilda penningintresset.

Ur hvilken synpunkt saken än må ses, kunna vi alltså icke förstå, att
något vägande skäl blifvit anfördt gent emot de ifrågavarande stadgandena.

I fråga om paragrafens formulering har från ett flertal arbetsgivare, särskild!
på landtbrukets område, framhållits ett önskemål. Visserligen framgår det
af lagförslaget, särskildt om man därjämte tager del af motiveringen, att kontrahenterna
hafva full frihet att i ett kollektivaftal intaga ovillkorligt förbud mot

4—102269 Förlikningsmannens uti.

strejk och lockout under aftalstiden, och att i sådant fall detta förbud måste respekteras.
I själfva lagtexten är detta dock icke uttryckligen sagdt, hvadan för
att undgå all tvekan i denna viktiga punkt ett bestämdt stadgande härom bör
inflyta i lagen.

I fråga om formuleringen för öfrigt gifva vi för vår del företräde åt utskottets
förslag. Detsamma synes oss mer än regeringsförslaget ägnadt att förekomma
s. k. okynnesstrejker. Om arbetare under gällande kollektivaftal nedlägga
arbetet t. ex, endast af den grund, att de önska sig ett par dagars ledighet (sådana
fall hafva inträffat), vore det enligt regeringsförslaget tvifvelaktigt, om detta
själfsvåld strede mot kollektivaftalet. 1 en punkt synes oss däremot regeringsförslaget
hafva företräde framför utskottets förslag. Det är i den omtvistade
frågan angående befogenheten att upprätthålla sympatilockout för genomförande
af bestämmelse i kollektivaftal, afsedt att träda i tillämpning efter utgången af
gällande kollektivaftal. Vi tro, att särskildt ur synpunkten af arbetsfredens betryggande
det är i högsta grad önskligt, att denna fråga blir ordnad på sätt, som
är föreslaget i den kung!, propositionen. Uppstår tvist mellan två stora organisationer
angående en fråga af principiell betydelse, t. ex. om förmans rätt att stå
utom arbetarnes fackföreningar, är det ur samhällets synpunkt långt att föredraga,
att denna tvist afgöres en gång för alla genom kamp mellan organisationerna,
än att en ny strid om samma fråga skall uppstå för hvarje gång ett aftal
utlöper mellan medlemmar af de ifrågavarande organisationerna.

Yi anse det vara en i näringslifvets natur grundad, oförytterlig rätt för
hvarje arbetsgifvare att sluta arbetsaftal med hvem han vill. Alla inskränkningar
i denna rätt, som till äfventyra kunna förefinnas i kollektivaftal, böra därför
vara ogiltiga. Det är väl sant, såsom lagrådet erinrar, att i åtskilliga nu
gällande kollektivaftal inskränkningar i denna rätt finnas stadgade, men dessa
aftal äro träffade med oorganiserade eller någon liten svag organisation tillhöriga
arbetsgifvare, som af nöden låtit pressa sig till medgifvanden, hvilkas fulla räckvidd
de ofta icke torde hafva förstått. Dessa stadganden, t. ex. om förmånsrätt
till arbete för arbetare bosatta på den ort, där arbetsplatsen är belägen, o. d.,
kunna nämligen vid första ögonkastet se tämligen oskyldiga ut, men mången arbetsgifvare,
som låtit förmå sig att gå med på dylika bestämmelser, har sedermera
genom en bitter erfarenhet fatt ögonen öppna för faran af desamma. De
leda nämligen mycket lätt till ett monopol å arbetet för vissa kategorier af arbetare,
och med detta monopol följa dess naturliga konsekvenser: minskad arbetsprestation,
själfsvåld och oordning i arbetet. Särskildt den, som vill nogare
studera förhållandena inom stufveribranschen här i landet före uppgörelsen år

1908, skall finna, till hvilka rent af odrägliga ocli orimliga förhållanden dylika
arbetsmonopol leda. Om t. ex. en arbetsgifvare inom stufveribranschen förbundit
sig att endast använda organiserade arbetare, och sedan deras fackförbund genom
ett beslut nedsätter arbetsprestationen i fråga om visst gods, hvad skall arbetsgifvaren
då göra? Han kan visserligen afskeda de arbetare, som förrättat undermåligt
arbete, men som han så måste taga nya ur samma organisation, hvilka
arbeta på samma sätt, är vinsten af afskedandet ingen. Att få kollektivaftalet
häfdt på grund af dylika åtgöranden från arbetarnes sida torde vara så mycket
svårare, som det väl i regel blir omöjligt att leda i bevis, att ett formligt beslut
i saken från arbetarnes organisation föreligger. Kesultatet blir alltså, att arbetsgifvarne
måste underkasta sig arbetarnes tyranni till lika stor skada för samhället
som för dem själfva.

Detsamma gäller arbetsgifvarens rätt att afskeda arbetare. Om arbetsgifvaren
antagit en arbetare t. ex. på 8 dagars uppsägning, har arbetaren rätt
att när som helst uppsäga sig ur tjänsten, och samma rätt måste tillkomma arbetsgifvaren.
Har arbetaren antagits utan uppsägningstid, har han rätt att när
som helst lämna arbetet, och däraf följer, att arbetsgifvaren också har rätt att
när som helst afskeda honom. Någon inskränkning i arbetarnes rätt i detta afseende
vill man ej veta af, men man vill bereda en öfvermäktig arbetareorganisation
möjlighet att tvinga en arbetsgifvare att afhända sig sin motsvarande
rättighet, utan hvilken ordning och disciplin i arbetet ej kan upprätthållas.

Dessa grundsatser om arbetsgifvarens rätt att sluta arbetsaftal med hvem
han vill, om hans rätt att leda och fördela arbetet, om hans rätt att med iakttagande
af gällande uppsägningstid, där sådan är stadgad, afskeda arbetare äro
af den utomordentliga vikt för industrien och näringslifvet i dess helhet, att ett
ovillkorligt häfdande af desamma icke blott för arbetsgifvarne utan för samhället
i dess helhet är en nödvändighet. I den kungl. propositionen är af dessa grundsatser
endast den första beaktad. I utskottets förslag äro däremot de båda förstnämnda
principerna fullt häfdade men den tredje däremot lämnad åsido. För vår
del förorda vi därför utskottets förslag med det tillägg, att i kollektivaftal icke
må införas någon bestämmelse, som inkräktar på arbetsgifvarens rätt att med
iakttagande af uppsägningstid, där sådan är föreskrifven, afskeda arbetare.

.Det har sagts, att platsen för dessa bestämmelser icke vore i den ifrågavarande
lagen. För oss är det naturligtvis tämligen likgiltigt, om dessa bestämmelser
blifva intagna i lagen om kollektivaftal eller i någon annan gällande lag,
men vi måste bestämdt såsom ett oeftergifligt kraf vidhålla, att arbetsgifvarnes
ifrågavarande rättigheter varda genom uttryckliga lagbestämmelser skyddade.

§ 10.

Bestämmelserna i denna paragraf, som handla om skadeståndsskyldighet
vid brott mot kollektivaftal, synas oss hvila på eu teoretiskt riktig grundval, och
torde i fråga om formuleringen af paragrafen föga vara att erinra mot den förändrade
lydelse, utskottet föreslagit. I fråga om den praktiska tillämpningen af paragrafen
beklaga vi emellertid, att utskottet icke tagit hänsyn till de svårigheter,
som, enligt hvad herr Pettersson i Bjälbo i sin motion påvisat, lätteligen kunna
uppstå vid paragrafens tillämpning. Herr Pettersson framhåller, att det i många
fall kan blifva svårt att påvisa, att en ombudsman eller förtroendeman för en
förening handlat å föreningens vägnar, samt att till följd däraf ett uttryckligt
stadgande är af nöden, att förening i det afseende, hvarom nu är fråga, skall
svara för hvad dess förtroendeman eller ombudsman gör eller låter. Med hänsyn
till den svårighet, som ofta kan förekomma, att leda i bevis, att en förening fattat
ett formligt beslut att deltaga i eller understödja en arbetsinställelse, föreslår
herr Pettersson vidare, att ett stadgande införes därom, att om ett större antal af
en förenings medlemmar deltagit i arbetsnedläggelse, föreningen må kunna, om
skäl därtill förefinnas, ådömas skadestånd, likasom om ett formligt beslut å föreningens
vägnar förelåge.

Då riktigheten af hvad herr Pettersson sålunda påvisat icke torde kunna
jäfvas, instämma vi för vår del i detta herr Petterssons förslag.

§ 12-

Att om å ena sidan flera deltaga vid slutandet af ett kollektivaftal och aftalet
blir uppsagdt eller förverkadt hos endera af dem, kontrahenten å andra sidan
bör äga rätt att få aftalet uppsagdt äfven hos de öfriga, synes oss vara en fullkomligt
riktig grundsats, ty ofta torde förutsättningen för tillkomsten af ett sådant
aftal just vara den, att alla de föreningar, som å ena sidan hafva med saken
att göra, ingå på aftalet.

Huruvida vid aftalsbrott den icke felande kontrahenten skall äga att själf
uppsäga aftalet eller endast hafva rätt att genom domstol få detsamma förklarad!
förverkadt, torde i pi’aktiken icke vara af synnerligt stor betydelse.

Vi tillåta oss äfven att yttra några ord i fråga om det af flera reservanter
i utskottet framställda yrkandet, att lagen skulle gifvas endast en viss kortare
giltighetstid, förslagsvis 5 år. Mot detta yrkande måste vi för vår del inlägga
vår bestämda gensaga. Utom det, att ett sådant stadgande skulle innebära en
fullkomlig nyhet inom den svenska lagstiftningen och i sig hvila på en teoretiskt
sedt ohållbar grundval, skulle detsamma helt visst i praktiken leda till utomor
dentliga svårigheter. Om efter de 5 årens förlopp lagen icke blefve förnyad, eu
eventualitet, hvars sannolikhet ingen kan förbise, skulle under en lång period den
största förvirring och oreda blifva rådande uti ifrågavarande hänseende. För de
kollektivaftal, som slutits under lagens giltighetstid men ännu icke utlupit, skulle
lagen blifva gällande. För öfriga kollektivaftal skulle faktiskt, såsom nu, icke
några lagbestämmelser gälla, och den särskilda arbetsdomstolen skulle icke fungera
i andra mål än sådana, i livilka stämning utfärdats före de 5 årens förlopp. Följden
skulle alltså blifva den, att i tvister om kollektivaftal, ingångna under lagens
giltighetstid, de allmänna domstolarna skulle få tillämpa kollektivaftalslagen.
Från alla håll har emellertid framhållits, att dessa domstolar med hänsyn till organisation
och arbetsordning sakna tillräcklig kompetens att handlägga dylika mål.

B) Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Det torde icke vara för mycket sagdt, om det påstås, att allt sedan kollektivaftalet
började att få en mera allmän tillämpning här i landet, det varit ett
önskemål att erhålla en särskild domstol för handläggning af tvister om kollektivaftal,
så sammansatt och organiserad, att man kunde förvänta ett snabbt, sakkunnigt
och afgörande domfällande i dessa i regel utomordentligt viktiga tvister.
Det synes oss som detta önskemål blifvit på ett nöjaktigt sätt tillgodosedt genom
ifrågavarande lagförslag.

Vi vilja endast bemärka, att, därest den ifrågavarande domstolen skall erhålla
den karaktär al en verklig statsdomstol, som varit åsyftad, och icke sjunka
ned till att blifva jämförlig med de nu esomoftast i dylika mål använda skiljedomstolarna,
det är nödvändigt att gifva det juridiska elementet i domstolen en
tillräcklig styrka. Det har visat sig, att skiljedomstolarna, hvilka i regel äro
sammansatta af några utaf parterna utsedda personer jämte en opartisk ordförande,
oftast juridiskt bildad, i de flesta fall — troligen till följd af en kanske omedveten
känsla af svaghet i domstolens sammansättning — åtnöja sig med att gifva
principiella uttalanden, som det'' beror på parternas goda vilja att åtlyda, men
däremot draga sig för att ådöma skadestånd eller eljest meddela beslut, som genom
exekutiv myndighet kunna sättas i verket. Vi måste därför afråda ifrån,
att antalet lagfarna medlemmar i domstolen göres färre än hvad Eders Kungl.
Maj:t föreslagit.

Den omtvistade frågan, huruvida arbetsdomstolens domar böra vara inappellabla
eller talan mot desamma hos högsta domstolen bör vara medgifven, synes
oss böra afgöras ur den allmänna rättsordningens synpunkt; för egen del anse vi
oss i detta afseende icke böra göra något bestämdt uttalande.

C) Lagen om vissa arbetsträl.

§ 6.

I fråga om behofvet af viss uppsägningstid vid enskilda arbetsaftal äro meningarna
synnerligen delade hos såväl arbetsgifvare som arbetare. Mot uppsägningstiden
anföres från arbetsgifvarnes sida, att en arbetare, som vill lämna sin
anställning, alltför ofta gör detta utan att taga hänsyn till föreskrifven uppsägningstid,
samt att, där uppsägning sker från arbetsgifvarens sida, arbetaren ofta
under den återstående tiden af arbetsaftalet förrättar ett så underhaltigt arbete,
att hans arbetsprestation under denna tid blir värdelös. I anledning häraf och då
en lättjefull och olydig arbetares kvarvarande på en arbetsplats ofta leder till betydande
olägenheter och obehag, föredraga en del arbetsgifvare vid uppsägningen
af arbetare att genast permittera dem för den återstående arbetstiden med utbetalning
af full lön för densamma. Från arbetarnes sida framhålles, att uppsägningstid
kan leda till hinder för arbetare att mottaga en erbjuden förmånligare
anställning hos annan arbetsgifvare. -A

Å andra sidan framhålles, att ordentliga och aktningsvärda arbetare i allmänhet
iakttaga stadgad uppsägningstid och att vid sådant förhållande denna tid
naturligen är till förmån för arbetsgifvaren, enär han under densamma har möjlighet
att skaffa sig annan arbetare, liksom det ju för arbetarne onekligen måste
vara en fördel att icke genast kunna af arbetsgifvaren ställas utan anställning.

Vid öfvervägande af dessa skäl för och emot torde mången ställa sig tveksam.
Emellertid synes det oss, som om uppsägningstiden vore att föredraga vid anställning
af mera stadigvarande art, men att däremot vid rent tillfälliga arbetsaftal
det kunde leda till skada för arbetsgifvarne, om, såsom i regeringsprositionen föreslagits,
en viss uppsägningstid blefve gällande, där ej annorledes uttryckligen
aftalats.

Af sådan anledning anse vi oss böra förorda utskottets förslag.

§ 7.

I fråga om de olika formuleringar af denna paragraf, som innefattas i regeringspropositionen
och utskottets förslag, anse vi oss böra af skäl, som utskottet
anfört, gifva företräde åt dess formulering.

§ 13.

I fråga om denna paragraf tillåta vi oss på grund af hvad utskottet anfört
förorda dess förslag.

§ 19-

Bestämmelsen i denna paragraf, att arbetare, som antages att utföra visst
slag af arbete, icke utan sitt medgifvande må af arbetsgifvaren användas till annat
arbete, så framt det icke är fråga om handräckning eller göromål, som enligt
gällande sedvänja åligger arbetaren att utföra, har väckt stora betänkligheter hos
en mängd arbetsgifvare inom riket. Ett stadgande af detta innehåll kan nämligen
lätt komma att inkräkta på arbetsgifvarens behöriga rätt att leda och fördela arbetet.
Inom många fabrikationer torde det faktiskt icke kunna undvikas, att genom
rent tillfälliga omständigheter en icke förut beräknad omplacering af arbetarna
kan för någon kortare tid blifva nödvändig.

I fråga om arbetarens rätt till ledighet för utöfvande af honom tillkommande
politisk eller kommunal rösträtt tillåta vi oss förorda Eders Kungl. Maj:ts
proposition och måste inlägga en bestämd gensaga mot utskottets förslag. Det
torde väl höra till de allra billigaste och rimligaste fordringar ur arbetsordningens
synpunkt, att en arbetare, som önskar ledighet för deltagande i dylika val,
i god tid förut framställer begäran därom. Det torde förtjäna beaktas, att i riksaftalet
för byggnadsindustrien, hvilket omfattar icke mindre än 300 lokalaftal,
är stipuleradt att arbetare, som önskar ledighet för ifrågavarande ändamål, dagen
förut är skyldig att göra anmälan därom. Såsom af flera reservanter i utskottet
framhållits, är också att märka, att ett fullt befogadt hinder för beviljande af
ledighet för dylikt ändamål kan ligga icke blott i arbetets egen beskaffenhet utan
äfven i andra omständigheter.

§ 21.

Stadgandet, att där arbetsgifvaren tillhandahåller bostad åt arbetare, som
ej är i hans kost, och särskilt hyresaftal ej är ingånget, arbetaren har rätt att
sitta kvar i bostaden 14 dagar efter det arbetsaftalet upphört, kan å vissa ställen
vålla synnerligen stora olägenheter för arbetsgifvaren. Det synes med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke denna fråga kunde lämnas åt parternas eget, fria afgörande.

Särskildt från jordbrukets målsmän har med skärpa framhållits, att det för
en landtman kan uppstå svåra olägenheter, om arbetare, som upphört med sitt arbete
å gården, ändock skola hafva rätt att upptaga gårdens åbyggnader under
fjorton dagar. Vid jordbruket kan man nämligen icke vid aftalsbrott från arbe -

tarnas sida låta driften afstanna, utan måste, särskildt då det gäller bärgandet af
skörden, söka skaffa annat folk, för bvilket bostäderna äro behöfliga.

Att analoga fall kunna förekomma äfven inom industrien är uppenbart.

§ 24.

Stadgandet, att arbetsgifvaren icke är berättigad att göra afdrag å arbetarens
lön för gäldande af ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i ock
för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, med mindre ersättningsanspråket blifvit af
domstol fastställdt eller eljest är ostridigt, gör arbetsgifvarens rätt i detta afseende
fullkomligt illusorisk. Att en arbetsgivare skulle börja rättegång med sin
arbetare för att få ett dylikt belopp fastställdt, torde praktiskt sedt kunna lämnas
ur räkningen. Ostridigt torde arbetsgifvarens ersättningsanspråk blifva allenast
genom arbetarens godkännande af detsamma, bvilket just i fråga om tredskande
och oordentliga arbetare, för hvilka arbetsgifvarens ifrågavarande retentionsrätt
närmast är afsedd, icke torde kunna påräknas.

§ 27.

Att bestämmelserna i andra och tredje stycket af denna paragraf efter dess
lydelse i regeringspropositionen äro både i hög grad orättvisa för arbetsgifvaren,
i det han kan tvingas att gifva betalning för arbete, som han aldrig bekommit, 4

och tillika i högsta grad svåra, ja nära omöjliga att tillämpa, torde vara allmänt
erkändt. Under åberopande af hvad som finnes anfördt i herr Petterssons i Bjälbo
motion samt utskottets utlåtande i ämnet förorda vi därför utskottets förslag i
denna del.

§ 30.

På många arbetsplatser råda stora, praktiska svårigheter att utbetala aflöningen
oftare än hvar 14:de dag. Yi hemställa därför, att där annan tid ej genom
öfverenskommelse blifvit fastställd, aflöningstiden blir hvar 14:de dag, äfven
ifråga om förskott å ackord. I öfrigt tillåta vi oss förorda utskottets förslag.

§ 31.

Af de skäl, utskottet anfört, bedja vi få förorda bifall till utskottets förslag.

§ 32.

Att det s. k. decomptesystemet, hvilket hittills haft föga användning inom
den egentliga industrien, men däremot på många orter användes i betydande om -

fattning i fråga om icke lagstadda jordbruksarbetare, i många fall kan vara af
synnerlig betydelse såsom garanti mot aftalsbrott, torde icke kunna förnekas; och
måste, om systemet skall blifva af någon betydelse, det vara så afpassadt, att
decompten icke måste sättas allt för låg. Vi anse oss i detta afseende kunna förorda
utskottets förslag. De i den kung! propositionen föreslagna bestämmelserna
om decomptens insättande i bank, att lyftas endast med arbetarens medgifvande
eller efter domstols beslut, eller ock dess förräntande efter räntesats, som i allmänhet
bänföres till ocker, skulle otvifvelaktigt till den grad förringa värdet af
hela systemet, att det praktiskt sedt blefve af ringa betydelse.

§ 33. (§ 32)

Om penningplikt för förseelser i arbetet skall finnas, måste den otvifvelaktigt
kunna sättas till sådant belopp, att den bar någon reell verkan och icke
endast blir föremål för åtlöje. Blir en sådan plikt begränsad till hälften eller än
värre, såsom utskottet föreslagit, till en fjärdedel af dagslönen, är den i allmänhet
vid sådana förseelser, som anses böra bestraffas strängare än med förebråelser
eller varning, alldeles färfelad. Det minsta belopp, hvartill maximum för sådan
penningplikt bör sättas, är hel dagslön.

§ 34. (§ 33)

Vi kunna icke finna tillräckliga skäl anförda, hvarför arbetsgifvaren skall
vara förhindrad att i arbetsintyg meddela omdöme om det sätt, hvarpå arbetaren
skött sina åligganden, så framt ej denne begär detsamma. Ett godt intyg om
uppförande och arbetsduglighet är en rättvis premie för en flitig och skötsam arbetare,
och en sådan bör han hafva. Inom landtbruket och en mängd industrier
har det också hittills varit allmän sedvänja, att betygen innehållit ett omdöme af
ifrågavarande art. Det kan ju sägas, att arbetaren äger rätt att begära ett sådant
omdöme, men för den, som känner de faktiska förhållandena inom arbetareorganisationerna
och dessas bestämda motvilja mot premiering af den arbetsprestation,
som går öfver medelmåttan, är det ytterst sannolikt, att inom arbetareorganisationerna
skulle beslutas, att ingen finge begära dylikt arbetsbetyg. I

I den promemoria, som fogats vid förslaget till lag om vissa arbetsaftal,
har särskildt begärts yttrande i vissa angifna frågor, och tillåta vi oss att därom
i korthet anföra följande:

1) Vi kunna icke finna, att förslagets bestämmelser med af oss föreslagna
ändringar i stort sedt kunna anses mindre lämpliga för den tillfälliga, icke lagstadda
arbetskraften inom landtbrukets område.

5—102289 Förlikning smännens uti.

2) Yi kunna keller icke finna, att sådan principiell skillnad är rådande
mellan arbetareförhållandena inom handtverk, å ena sidan, samt inom industri, å
den andra, att särskilda lagbestämmelser för den ena och den andra kategorien
behöfva införas.

Ifråga om handeln torde yttrande afgifvas af dess målsmän.

3) I fråga om stadgande af uppsägningstid, där öfverenskommelse därom
ej träffats, hänvisa vi till hvad ofvan yttrats under § 6.

Angående den uppsägningstid, som vanligen gäller för arbetsaftal, är svårt
att meddela något exakt yttrande för alla de olika näringsgrenar, som falla inom
de arbetsgifvareorganisationer, vi representera. Vi tillåta oss dock meddela följande
uppgifter angående den vanliga uppsägningstiden inom nedannämnda in -

dustrier:

Pappersindustrien......................... 8 dagar

Pappersmasseindustrien...................... 8 »

Cigarrindustrien.......................... 8 »

Skofabriksindustrien (Svenska sko- & nåtlingsfabrikantföreningen samt

Örebro skofabrikantförening).................. 8 »

Bokbinderiindustrien (närmast i Stockholm och Eskilstuna)..... 8 »

Byggnadsämnesindustrien.....................en vecka

Åkerirörelsen........................... 8 dagar

Textilindustrien, ungefär hälften..................en vecka

samt andra hälften................14 dagar

Stenkol sindustrien i Skåne.....................14 »

Tändsticksindustrien........................14 »

Träförädlingsindustrien, för ogift arbetare..............14 »

för gift arbetare..............30 »

Inom följande industrier, nämligen:

Byggnadsindustrien,

Järnbruksindustrien (inberäknade de till Järnbruksförbundet anslutna grufvorna),

S ågverksin dustrien,

Garfveriindustrien och
Kakelindustrien

finnes i regel viss uppsägningstid för de enskilda arbetsaftalen ej stadgad.

Inom sockerindustrien förekommer dels icke någon uppsägningstid, dels
uppsägningstid af 24 timmar, af 7 dagar eller af 14 dagar.

Inom landtbruket förekommer icke uppsägningstid, då det gäller tillfälliga
arbetsaftal. Vid årsaftal förekommer ofta den bestämmelsen, att därest från

någondera parten uppsägning ej skett viss tid, vanligen tre månader, före aftalstidens
utgång, aftalet anses förnyadt på ytterligare ett år.

4) Såsom ofvan blifvit anfördt, anse vi arbetsgifvarens rätt att antaga och
afskeda arbetare samt leda och fördela arbetet vara en oförytterlig rättighet för
honom och kunna för vår del ej medgifva några inskränkningar i denna rätt.

5) För vår del måste vi afråda från att gifva offentlig myndighet något
inflytande på arbetsordningarna å de skilda arbetsplatserna. Utom i fråga om
hänsynen till allmän säkerhet och sundhet samt arbetares trygghet till lif och
lem, hvarom i annan ordning bestämmelser äro gifna, synes det böra vara arbetsgifvarens
rätt, såsom ägare af företaget, att själf bestämma om den ordning, han
vill hafva rådande inom densamma.

6) I detta afseende hänvisa vi till vårt yttrande i § 21.

7) I fråga om arbetsgifvarens skyldighet att betala lön till arbetare för
den tid, under hvilken denne af ett tillfälligt af honom oberoende hinder satts ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, gälla olika regler allt efter
aflöningssystemen. Vid ackordsarbete är på grund af dess natur regel att aflöning
i sådana fall icke utbetalas, ehuru i undantagsfall nog inträffar, att vid något
längre afbrott i driften under vissa villkor s. k. väntepengar betalas. Vid timaflöning
gäller såsom allmän regel, att arbetaren endast erhåller betalning för
den tid, han verkligen arbetat, men äfven vid denna aflöningsform förekomma en
eller annan gång s. k. väntepengar. Vid månads- och veckoaflöning torde arbetaren
i nu afsedda fall oftast erhålla betalning. Vid dagaflöning torde väl i de flesta
fall förhållandet vara detsamma.

8) Om tiden för aflöningens utbetalande tillåta vi oss gifva nedannämnda
upplysningar:

Lönen utbetalas i allmänhet:

inom byggnadsindustrien.................1 gång i veckan

» byggnadsämnesindustrien..............1 » » »

» cigarrindustrien..................1 ■» j, s

» bokbinderiindustrien (närmast Stockholm och Eskilstuna) 1 > » »

» Svenska sko- & nåtlingsfabrikantföreningen......1 » » »

» sockerindustrien..................1 s » »

» textilindustrien, ungefär 3/4 däraf..........1 » » »

återstoden.............hvar 14:de dag

» sågverksindustrien................. » j, »

» Örebro skofabrikantförening............. » „ 5.

» pappersindustrien .

2 gånger i månaden

» pappersmasseindustrien .

» skånska stenkolsindustrien

småglasbruksindustrien .

nom järnbruksindustrien (med de till Järnbruksförbundet

anslutna grufvorna)..............

med förskott..................

1 gång i månaden
1 » » »
på af förvaltningen
bestämd dag

vid exportgrufvorna = järnbruksindustrien
i åkerirörelsen ----- d:o

inom kakelindustrien...................1 gang i kvartalet

med förskott.....................hvarje vecka

inom jordbruket: vanligen en gång i månaden; dock förekommer att aflöning utbetalas
hvar 14:de dag och till och med (i Skåne) en gång i veckan.

9) Vi hänvisa till vårt yttrande under § 32.

10) Yi se oss icke i tillfälle att härom meddela något yttrande.

D) Lagen angående ändring i 158 § utsökningslagen.

Mot detta förslag hafva vi icke något att invända.

E) Förslag till ändrad lydelse af lagen angående medling i arbetstvister den

31 december 1900.

Ifrågavarande lagförslag har tillkommit på grund af en motion af herr
Schotte, däruti han föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
uti ifrågavarande lag, att däri blefve stadgadt dels skyldighet för parterna
att hörsamma förlikningsmans kallelse till förhandling inför denne, dels att en
särskild förlikningskommission skall inrättas såsom andra instans för behandling
af frågor rörande framtida kollektivaftal, dels ock tillsättande af särskilda skiljedomare,
eventuellt skiljenämnder, för afgörande af arbetstvister, som parterna
hänskjuta till dem.

Då det sista momentet i herr Schottes förslag blitvit afstyrkt af utskottet,
anse vi oss i denna del icke behöfva yttra vidare, än att vi härutinnan instämma
uti utskottets beslut och motivering. Hvad utskottets förslag i öfrigt beträffar,
hvilket nära sammanfaller med herr Schottes, så äro vi de första att vitsorda,
att medling af utomstående i arbetstvister ofta kan leda till ett godt resultat.
Särskildt är detta fallet, då parterna eller endera af dem stå utom någon organisation,
i hvilket fäll understundom inträffar, att en arbetstvist uppkommer eller
förlänges endast af det skäl, att parterna äro så oerfarna i hithörande ting, att
de äro blinda för förlikningsmöjligheter, som för en erfaren medlingsman synas
uppenbara. Men äfven där parterna äro organiserade kan det påvisas månget fall,

där statens förlikningsman gjort såväl parterna som det allmänna en god tjänst
genom sitt ingripande och sina förslag. Också kan med bestämdhet påstås, att
arbetsgifvare tillhörande de organisationer, som vi representera, i allmänhet beredvilligt
hörsammat kallelse till inställelse inför statens förlikningsman. Men härifrån
är dock ett afsevärdt steg till att stadga ovillkorlig skyldighet för part att
hörsamma dylik kallelse. I fråga om de flesta kollektivaftal gäller, att arbetsgifvare
och arbetare hafva olika intressen af tiden för kollektivaftalets utlöpande.
En viss tidpunkt på året är den gynnsammaste för arbetarne, en annan för arbetsgifvaren.
I allmänhet har man, åtminstone i senare ingångna kollektivaftal, (de
tidigare aftalen utlupo i allmänhet på den för arbetsgifvarne mest ogynnsamma
tidpunkten) fastställt utlöpningstiden på året till en dag, som ligger ungefärligen
midt emellan hvad hvardera af parterna helst önskat. Blir nu en arbetsgifvare
skyldig att ovillkorligen ställa sig till efterrättelse förlikningsmans kallelse till
medlingssammanträde, kan det befaras, att arbetarne begagna sig häraf för att
draga ut på tiden med saken till den tidpunkt för arbetsnedläggeisen, som är den
mest ogynnsamma för arbetsgifvaren.

Gäller detta redan en eventuell skyldighet för arbetsgifvaren att ovillkorligen
på kallelse inställa sig till medlingssammanträde inför förlikningsmannen i
distriktet, så gäller det så mycket mer, om den föreslagna förlikningskommissionen
inrättas. En part, som med afsikt vill förhala tiden, har då två instanser, genom
hvilka han kan fördröja ärendets handläggning, och särskild! inför den senare
kollegiala instansen torde han icke hafva alltför svårt att genom yrkande om
uppskof, ytterligare utredning o. d. oskäligt fördröja ett afgörande.

I fråga om förlikningskommissionen finnes äfven en annan synpunkt att
beakta. Det torde kunna påstås, att en hvar, som yttrat sig om nu ifrågavarande
lagstiftning för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, varit
af den åsikten, att ett ovillkorligt införande af skiljedom i intressetvister icke
nu är att förorda. En stor del af de skäl, som kunna anföras mot detta system,
det s. k. australiska systemet, äga äfven tillämpning på förslaget om inrättande
af en permanent förlikningskommission. Visserligen skulle parterna icke äga
skyldighet att rätta sig efter denna kommissions förslag, men det är dock antagligt,
att dess förslag skulle gifvas en sådan auktoritet och så understödjas af
den allmänna meningen, hvilken i tvister mellan arbetsgifvare och arbetare är
alltför benägen att yrka på fred under hvad villkor som helst, att det skulle
blifva mycket svårt, åtminstone å arbetsgifvaresidan, att vägra taga hänsyn till
ett dylikt förslag. Skillnaden mellan denna kommission och en verklig skiljedomstol
skulle därför i praktiken antagligen blifva jämförelsevis ringa.

Härtill kommer svårigheten att finna lämpliga personer till medlemmar i
denna kommission. Att erhålla personer med verklig sakkunskap i hithörande
frågor, utan att deras sympatier i förväg luta mera åt den ena eller andra rikt -

niagen, torde icke vara lätt. En fordran måste emellertid med hänsyn till det
nära samband, som förefinnes mellan den praktiska politiken och arbetarefrågorna,
iakttagas, nämligen att icke till medlemmar i kommissionen utsågos några personer,
som för sin politiska ställning vore beroende af det ena eller det andra
politiska partiets röster.

En rent praktisk svårighet är också att härvid anmärka. Om, sedan ett
kollektivaftal utlupit, arbetsnedläggelse icke får ske, utan arbetet måste fortgå i
afbidan på medling inför förlikningsman eller utlåtande af förlikuingskommission,
på hvilka villkor skall då arbetet fortsättas? Skall det gamla kollektivaftalet
anses prolongeradt, intill dess förlikningsförfarandet gifvit ett visst resultat? Det
torde vara nödvändigt att härom gifves en uttrycklig bestämmelse i lagen, enär
i annat fall parterna helt naturligen komma att stå villrådiga.

Af hvad nu blifvit sagdt torde framgå, att vi, huru mycket erkännande
vi än äro beredda att skänka de motiv, som föranledt ifrågavarande lagförslag,

1 O ö O ''

icke kunna förorda dess antagande i oförändradt skick.

Särskildt yttrande af direktören O. Carlson: Enligt min mening borde förtroenderådet
hafva påyrkat, att andra stycket af § 1 i förslag till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgivare och arbetare måtte ur lagen uteslutas.

Bil. 5. Svenska elektriska arbetsgivareföreningen.

Svenska elektriska arbetsgivareföreningen, som samarbetar med Sveriges
verkstadsförening, har tagit del af denna förenings uttalande öfver lagförslagen
och förklarar sig till alla delar instämma däri.

Bil. 6. Svenska järnvägsmannaförbundet.

Då vi här begagna det gifna tillfället att till ofvannämnda lagförslag göra
de erinringar som vi anse nödiga, vilja vi först göra det allmänna uttalandet: att
en lagstiftning på här berörda område icke lär kunna anses så synnerligen trän -

gande rörande den grupp af arbetare, som Svenska järnvägsmannaförbundet representerar,
synnerligast då ifrågavarande lagbestämmelser väl i bufvudsak, åtminstone
för närvarande, endast skulle äga tillämpning å arbetsgifvare och arbetare
vid vält lands enskilda järnvägar, då som bekant förvaltningen vid statens
järnvägar anser sig förhindrad att träffa kollektivaftal med personalens organisationer.

livad sedan beträffar förhållandet mellan förvaltningar och personal vid
de enskilda järnvägarna, så äro dessa, beträffande den del af personalen, som tillhör
Svenska järnvägsmannaförbundet, sedan mer än 2 år tillbaka ordnade, genom
en mellan vår organisation och Svenska järnvägarnas arbetsgifvareförening fastställd
förhandlingsordning, som föreskrifver, att alla uppkomna tvistigheter, af
hvad slag de vara må, skall, där enighet genom förhandling parterna emellan
icke kunnat uppnås, hänskjutas till afgörande af för detta ändamål upprättade
distriktsnämnder och skiljedomstol.

Beträffande ifrågavarande lagförslag och de ändringar i detsamma, som
kunna från vår sida anses nödiga, så måste vi inskränka oss till att endast beröra
de punkter som, för vårt vidkommande, kunna anses vara af mer genomgripande
betydelse. Yi vilja likväl i detta sammanhang framhålla som vår mening,
att, beträffande bestämmelser om såväl kollektiv- som arbetsaftal, och särskild!
det senare, det icke torde vara till gagn att nu, då man första gången
beträder lagstiftningens väg på detta område, ingå i alltför detaljerade bestämmelser
härom, utan i stället inskränka sig till det allra oundgängligaste, för att
sedan, med stöd af vunna erfarenheter, fortsätta vidare på den inslagna vägen.

I fråga om förslag till lag om kollektivaftal mellan arhets gifvare oeh arbetare
anse vi, att § 8 erhållit en lydelse, som ingalunda kommer att blifva till gagn
för samhället eller ai’betsfreden.

Detta särskildt hvad beträffar den i sista stycket medgifna rätten till s. k.
sympatistrejk och sympatilockout. Yi hålla nämligen före, att om kollektivaftalet
och därmed sammanhängande förhållanden öfver hufvud taget f. n. skall blifva
föremål för lagstiftning, så bör det i första hand fastslås att öppen konflikt icke
får äga rum under den tid ingånget kollektivaftal äger gällande kraft.

Man har vid behandling af denna fråga framhållit, att ett dylikt undantag
från regeln om förbud att tillgripa kraftåtgärder under aftalstiden skulle vara
en nödvändighet, för att arbetsgifvarne icke skulle komma i eu ogynnsam ställning
gent emot arbetarne. Yi skola icke ingå på den frågan, huruvida detta påstående
är riktigt — för vår del tro vi icke, att så är förhållandet. Men vi tillåta oss
i stället påpeka, att då vi med Svenska järnvägarnas arbetsgifvareförening ingingo
aftal om den förutnämnda förhandlingsordningen och därigenom afstodo
från rätten att använda arbetsnedläggelsen under den tid ifrågavarande aftal är
gällande, voro vi ingalunda okunniga om, att arbetsnedläggelsen för jänvägs -

männens vidkommande måste vara ett ganska kraftigt vapen, men vi visste ock,
att ett tillgripande af detsamma så nära och så kännbart berörde samhället som
sådant, att vi ansågo oss pliktiga se till, om icke andra utvägar stodo till buds,
så att man om möjligt kunde undvika att tillgripa ett sådant vapen. Det förefaller
oss under sådana förhållanden rätt egendomligt, om arbetsgifvarne icke
skulle anse sig skyldiga att taga lika mycket hänsyn till samhället som sådant
och dess bästa, som personalen vid de enskilda järnvägarna och dess organisation
gjort.

På grund häraf få vi yrka, att § 8 erhåller följande lydelse: Under den tid
kollektivaftal är gällande må ej, ändå att annorlunda i aftalet bestämts, af arbetsgivare
eller arbetare, som äro af aftalet bundna, arbetsinställelse (strejk eller
lockout), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd vidtagas.

I § 9, sista stycket, föreslås: satt arbetsförman ej må vara medlem af förening,
däri andra än förmän kunna vinna inträde.» Hur svårt det än kan vara,
torde det likväl vara nödvändigt att här åstadkomma någon närmare definition på
begreppet förman. Skulle detta visa sig omöjligt, återstår intet annat än att låta
ifrågavarande stycke i § 9 helt utgå ur lagförslaget, ty i annat fall kommer det
att blifva en källa till ständiga tvister mellan parterna; då en arbetsgifvare
mycket väl kan missbruka en sådan bestämmelse.

I det riksaftal, som för närvarande är gällande mellan oss och Svenska
järnvägarnas arbetsgivareförening, finnes stadgadt, att vissa befattningshafvare
icke få tillhöra Svenska järnvägsmannaförbundet, men då är också angifvet hvilka
grupper denna bestämmelse afser.

I öfrigt måste en dylik undantagsbestämmelse i hvarje fall anses innebära
en inskränkning i den rätt till sammanslutning i lofliga syften, som väl anses
tillkomma vårt lands medborgare, och som det därför måste vara mycket betänkligt
att på ett sådant sätt kringskära.

Därjämte måste uttrycket »förening» i detta sammanhang förtydligas, så att
det bestämdt framgår, hvad slag af föreningar man här afser. Det har väl nämligen
icke varit meningen att förbjuda förmän att tillhöra någon som hälst förening,
där andra än förmän vinna inträde, utan har man väl afsett s. k. fackföreningar.

Riksdagens särskilda utskott har kompletterat detta uttryck till: »dylik
förening», hvilket ju är ett bättre uttryck än enbart »förening». Det kan emellertid
ifrågasättas om icke uttrycket fackförening eller afdelning af fackförbund
vore riktigare.

Beträffande § 10, anse vi, att den formulering, som framlagts af särskilda
utskottet, är att föredraga framför den i Kung], Maj:ts förslag.

Äfven hvad rör § 12 anse vi, att utskottets förslag bör följas, med den ändring
likväl att de tre sista styckena må utgå.

I § 14 bör sista stycket i Kungl. Maj:ts förslag utgå.

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister. Beträffande den
föreslagna arbetsdomstolen, så anse vi, att om densamma skall, för vårt vidkommande,
fylla den uppgift som nu tillkommer järnvägarnas skiljedomstol, så bör
det stå bestämdt uttryckt, att åtminstone hvad det rör det arbetsområde vi representera,
alla under aftalstiden uppkomna tvistefrågor, af hvad slag de vara må,
skall, där enighet icke kunnat vinnas genom förhandling parterna emellan, hänskjutas
dit för erhållande af sin slutgiltiga lösning. I analogi härmed anse vi
också, att tvister rörande arbetsaftalet bör handläggas och afgöras af arbetsdomstolen.

Då vi därjämte anse, att den första förutsättningen för att ett dylikt tillvägagångssätt
skall kunna tillämpas till parternas belåtenhet är, dels att resp.
ärenden kan handläggas och afgöras så snabbt som möjligt, dels att det i alla
instanser vid ärendenas behandling finnes tillgång till verklig sakkunskap, anse
vi det icke lyckligt, att, såsom föreslagits, arbetsdomstolens utslag skulle öfverklagas
och pröfvas af högsta domstolen.

Yi anse i stället, att det varit lyckligare om man såsom första instans inrättat
distriktsdomstolar, till ett antal af tre eller fyra, med i hufvudsak samma
befogenhet som den nu föreslagna arbetsdomstolen, samt sedan såsom högsta instans
i frågor af här afsedd art en särskild domstol med säte i Stockholm, där
ändring i af resp. distriktsdomstolar afkunnade utslag kunde sökas.

Härmed vunnes dels en snabbare behandling af förekommande tvistefrågor,
dels ock att i hvarje instans sitta såsom ledamöter personer med verklig sakkunskap
på det område, inom hvilket tvistefrågorna rörde sig.

Då vi ett flertal år tillämpat skiljedomsprincipen vid afgörande af tvistefrågor
mellan arbetsgivare och arbetare vid vårt lands enskilda järnvägar, ha
vi erhållit en praktisk erfarenhet af hur nödvändigt det är att ofvannämnda förutsättningar
finnas, för att icke det åsyftade ändamålet med denna princips tillämpning
skall förfelas.

Hvad sedan beträffar tvistefrågor då det gäller upprättandet af nya kollektivaftal,
så skulle ju enligt lagförslagets innehåll parterna vid våra enskilda
järnvägar jämställas med arbetsgivare och arbetare på öfriga arbetsområden eller,
med andra ord, äga rätt att i sista hand tillgripa kraftåtgärder. Hör vår del
ha vi ingen anledning att motsätta oss en sådan lösning af frågan, ehuru vi
icke kunna underlåta påpeka, att det i så fall från samhällsintressenas synpunkt
visar en tillbakagång gent emot de förhållanden, som för närvarande råda på detta
område, åtminstone beträffande den till vår organisation anslutna personalen och
deras arbetsgivare.

Att lösa denna fråga på sätt Kungl. Maj:t föreslagit i proposition till innevarande
års Riksdag, nämligen att i strafflagen införa förbud för arbetare inom
vissa verksamhetsgrenar att tillgripa arbetsnedläggelse, lär icke vara klokt, så

6—102269. Förlikningsmännens uti.

mycket mer som ett sådant förbud då endast skulle gälla ena parten. Man skall
kanske invända, att andra parten (arbetsgifvaren) på dessa områden är förhindrad
att tillgripa lockout. Med fullt erkännande af de större svårigheter som kunna
föreligga för här afsedda arbetsgifvare att tillgripa detta vapen, mot hvad förhållandet
kan vara beträffande andra arbetsgifvare, följer däraf emellertid icke
att det är alldeles omöjligt äfven för de förra att vid tillfällen tillgripa detsamma.

Då förhållandena på det område vi representera i många afseenden betydligt
afviker från dem, som äro rådande inom öfriga arbetsområden, och då det
torde vara svårt att för närvarande åstadkomma någon särskild lagstiftning, fullt
lämplig för dessa förhållanden, anse vi, för den händelse en sådan lagstiftning
anses nödvändig för att reglera förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare
inom öfriga verksamhetsområden, att från de sålunda i detta afseende eventuellt
fastställda bestämmelserna böra undantagas arbetsgifvare och arbetare inom järnvägskommunikationerna
och därmed jämförliga områden, samt att frågan om reglerandet
af förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare på dessa områden må
blifva föremål för särskild utredning, hvarefter bestämmelser, fullt lämpliga för
dessa förhållanden, kunna fastställas af det innehåll och i den utsträckning, som
en sådan utredning kan gifva anledning till.

Yi anse oss med fog kunna påyrka ett dylikt iippskof med denna fråga,
då förhållandena på det område vi representera icke gifvit någon som hälst anledning
till ett forcerande af denna frågas lösning.

Skulle man emellertid anse en lagstiftning på detta område omedelbart
böra omfatta äfven järnvägsmännen och med dem likställda, anse vi, att, utöfver
hvad vi här framhållit rörande distriktsdomstolar och en arbetsdomstol som högsta
instans samt befogenhet för dessa att upptaga till afgörande behandling alla
tvistefrågor, som kunna uppstå mellan arbetsgifvare och arbetare under den tid
ingånget kollektivaftal äger gällande kraft, följande ändringar böra göras i förslag
till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

§ 3 bör erhålla den ändrade lydelse, att endast en af domstolens ledamöter
skall hafva fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som må nyttjas uti
domareämbeten.

Då det dessutom icke gärna kan tänkas, att de förordnade ledamöterna i
domstolen kunna besitta tillräcklig kännedom om förhållanden inom alla de områden,
från hvilka ärenden kan komma att hänskjutas till domstolens behandling,
tro vi att det skulle vara lyckligt om för de arbetsområden, där förhållandena i
mera afsevärd grad afvika från de mera allmänna och för hvars bedömande det
fordras speciell sakkunskap, särskilda ledamöter utsagos, en eller två för hvardera
parten, hvilka ägde att taga säte i domstolen, då part, som påkallat pröfning af
tvistefråga, därom gör hemställan.

Beträffande § 4 så anse vi, att rätt att inkomma med förslag för tillsättande
af de icke lagfarna ledamöterna bör tillkomma fackförening och fackförbund
som omfattar minst 10 tusen arbetare, eller i enlighet med hvad särskilda
utskottet föreslagit.

Rörande § 13 angående ändring i af arbetsdomstolen afbunnadt utslag hänvisas
till hvad vi förut yttrat angående denna punkt.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

Här anse vi oss böra framhålla, hurusom bestämmelserna i å ena sidan § 1
sista stycket och å andra § 4 enligt vårt förmenande stå i strid mot hvarandra.
I § 1 heter det nämligen: »Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse,
lände denna lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i
den rörelse slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring»; och § 4 har följande
lydelse:

»A arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning------— äger

denna lag ej tillämpning.»

Här är det af behofvet påkalladt att få närmare angifvet, hvad man velat
lägga för betydelse i uttrycket »arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning.
» Menas härmed i statens tjänst anställd arbetare? Hå kommer detta i
hvarje fall i strid med innehållet i § 1. Menas det åter endast vissa grupper af
i statens tjänst anställda arbetare, så är det absolut nödvändigt att då angifva
hvilka grupper man i så fall afsett. Eller hur ställer det sig med t. ex. de enskilda
järnvägarnes personal? Inbegripes äfven denna i uttrycket: »arbetare, som
innehafva offentlig tjänsteanställning?»

För att åstadkomma fullt klara bestämmelser i detta afseende anse vi lämpligast
att, som en af representanterna inom Riksdagens särskilda utskott föreslagit,
utbyta uttrycket: »arbetare, som innehafva offentlig tjänsteanställning» mot uttrycket:
»arbetare, som innehafva sådan offentlig tjänsteanställning, för hvilken
aflöning utgår enligt lönestat, som blifvit af Riksdagen fastställd.»

Hvad angår bestämmelsen i § 7 anse vi, att densamma skulle i viss mån
komma att verka förryckande, beträffande arbetarnes ställning vid eventuella
konflikttillfällen, hvarför vi yrka att nämnda § må ur förslaget utgå. § 11, angående
arbetsförman, se ofvan.

Rörande §§ 13—18, innehållande bestämmelse om arbetsordning, så bör det
framhållas, att bär ifrågavarande bestämmelser kunna på ett så kännbart sätt
ingripa i arbetarnes förhållanden, att det icke torde vara klokt att medgifva ena
parten att ensamt fastställa desamma. Det är därför enligt vårt förmenande
nödvändigt att framskapa någon form, under hvilken en tvist om arbetsordningen

kan afgöras, och som äfven lämnar arbetarne rätt att i detta afgörande deltaga
på ett mera direkt sätt än som i förslaget finnes angifvet.

Då det möjligen skulle verka alltför betungande för arbetsdomstolen, om
det fastställdes att äfven sådan tvistefråga kunde dit hänskjutas för afgörande,
skulle saken möjligen kunna ordnas på så sätt,'' att i de fall, där enighet i en
sådan fråga icke kunnat genom förhandling uppnåtts, en skiljenämnd tillsättes
för densammas afgörande, så sammansatt, att arbetsgifvaren utser en, eventuellt
två ledamöter och arbetarne likaså, bvarjämte statens förlikningsman i distriktet
utser en ordförande, som bar att söka sammanjämka de olika meningarna eller
ock i sista band fälla utslaget. Parterna vore under sådana förhållanden skyldiga
att ställa sig en sålunda åvägabragt förlikning eller af ordföranden afkunnadt
utslag till ovillkorlig efterrättelse.

Hvad beträffar innehållet i § 24 så bör detta ändras i enlighet med hvad
särskilda utskottet föreslagit samt § 32 i enlighet med det yrkande, som framställts
af ledamoten af nämnda utskott herr Åkerman.

Förslag till lag angående medling i arbetstvister.

Rörande det af Riksdagens särskilda utskott utarbetade förslaget till lag
angående medling i arbetstvister vilja vi för vår del uttala, att detta vore att
betrakta som ett steg i rätt riktning. Emellertid framgår det icke tydligt af
innehållet i § 1, huruvida förlikningsmans uppdrag jämväl gäller att medla i tvist,
som tilläfventyrs uppstått mellan arbetare vid statens verk och vederbörande
arbetsledare. Han skall enligt nämnda § verka för lösning af tvister mellan
arbetsgifvare och arbetare, och man kan tveka, om i begreppet arbetsgivare äfven
får inläggas den betydelsen, att det afser äfven den, som satts i arbetsgifvares
ställe såsom ledare af ett företag. Genom någon omformulering af lagtexten
kunde dock denna tvekan lätt häfvas. Man bör hafva klart uttryckt att med
ordet arbetsgifvare äfven menas sådan arbetsledare, enär i många fall den egentliga
arbetsgifvaren är opersonlig, såsom t. ex. ett bolag, en kommun e. d., och
det öfverlåtits åt någon eller några att föra arbetsgifvarens talan och representera
denne. I sådana fall torde dock, om där uppstår tvist, man icke tveka rörande
förlikningsmans skyldighet att inskrida, men huruvida förhållandena äro enahanda,
då det rör tvist vid ett statens verk, framgår icke fullt tydligt. Skall förlikningsmannen
i egenskap af statens tjänsteman anses äga rättighet och skyldighet
att påverka en annan statens tjänsteman i och för medling i tvist mellan
honom och underlydande arbetare? I motsatt förhållande blir det dock något
egendomligt; staten har genom särskilda förlikningsmän velat tillse, att öppna
tvistigheter och konflikter i möjligaste mån undvikas, men vid statens egna verk
kan detta icke tillämpas. Vi vilja i detta sammanhang äfven påpeka den brist,

som är rådande på detta område, i det att man icke äger någon förhandlingsordning,
som tydligt visar vägen för lösande af tvister, som kunna uppstå vid
statens verk. Då faran för tvisters uppkommande och som följd däraf öppna
konflikter ingalunda äro uteslutna, synes det oss vara nödvändigt att, för så vidt
man ämnar lagstifta rörande förhållandena mellan arbetare och arbetsgifvare i
allmänhet, man äfven ägnar denna sida af frågan nödig uppmärksamhet. Vi
hafva oss bekant, att sådan förhandlingsordning mellan arbetsledare och arbetstagare
vid af staten ägda och administrerade arbetsområden träffats å olika håll
i utlandet.

I fråga om förslag till ändrad lydelse af 158 § utsökningslag en vilja vi
framhålla nödvändigheten af, att arbetsgifvare, som åt arbetare, hvilken icke är
i hans kost, upplåter bostad, vare sig såsom in natura förmån eller mot särskild
öfverenskommen ersättning, må vara pliktig att med arbetare upprätta särskild t,
hyreskontrakt. Erhålles bostaden in natura, så är denna ju endast en form af
aflöning, och bör därom kontraktsenlig öfverenskommelse träffas. Betalas särskild
bestämd hyra, ligger det ju i sakens natur, att arbetaren är att likna vid en
vanlig hyresgäst och bör då åtnjuta kontraktsenlig fardag, för den händelse afflyttning
från bostaden skall äga rum. Frånvaron af kontrakt ger arbetaresidan
en känsla af rättslöshet, som näppeligen kan vara till fromma för någondera
parten. Vid vårt lands järnvägar, där i mycket stor utsträckning arbetarna bo
i arbetsgifvaren tillhöriga bostäder, har många gånger behof af klarare bestämmelser
i bostadsfrågan gjort sig gällande. Det är möjligt att sådana icke höra
hemma i nu åsyftade lagrum, men hafva vi ansett oss böra i detta sammanhang
påpeka denna sak.

Bil. 7. Sveriges allmänna handelsförening.

I anledning af föreliggande förslag till arbetsaftalslagar vill Sveriges allmänna
handelsförening härmed hemställa, att ordet »handelsbiträde» måtte utgå
ur lagförslagens text, så att sålunda lagarna icke blifva tillämpliga på sådan
personal.

Till stöd för denna hemställan åberopas beslut af föreningen vid dess senaste
årsmöte den 23 nästlidne augusti; och hänvisas i fråga om skälen till här
bilagda inledningsföredrag, som vid ärendets behandling hölls af grosshandlaren
Ad. Moberg.

Är det lämpligt att i arbetsaftalslagarna hänföra Jiandelsbiträdena till arbetare?

Som bekant omfattade kung-liga propositionen nr 96 bland annat såväl ett
förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare som förslag
till lag om vissa arbetsaftal.

§ 1 i det förra förslaget lyder:

§ 1 i det senare förslaget lyder:

Det är ingalunda min mening att gå igenom dessa båda förslag § för §,
utan jag har tillåtit mig att återgifva § 1 i båda förslagen, emedan den angifver
den olika arten eller skillnaden mellan de båda förslagen, som hafva det gemensamt
att hänföra handelsbiträde till arbetare. Skillnaden är korteligen den, att
kollektivaftalet ingås mellan en arbetsgifvare eller förening af arbetsgifvare å
ena idan och fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare
å andra sidan, under det att lagen om vissa arbetsaftal äger tillämpning å aftal,
hvarigenom en arbetare åtager sig att under bestämd tid eller tills vidare mot
ersättning arbeta åt en arbetsgifvare. Till förtydligande af detta ber jag få anföra
följande, hämtadt ur den förklarande texten till den kungliga propositionen:
»Om åter en arbetsgifvare uppgör ett gemensamt löneaftal med de i hans företag
anställda, individuellt bestämda arbetarna, föreligger intet kollaktivaftal, utan i
själfva verket har man här lika många individuella arbetsaftal. som det finnes
arbetare i företaget.*

Innan jag går vidare, torde det vara lämpligt att taga reda på, hvad som
i dessa lagförslag menas med handelsbiträden, och får jag därvid åter begagna
mig af den förklarande texten, som härvidlag säger: «Förut nämndes, att förslaget
af ser endast sådant arbete, som är hufvudsakligen kroppsligt. Uteslutna från förslagets
tillämpning äro därför aftal ej blott med utöfvare af de fria yrkena
(läkare, konstnärer etc.) o. d., utan äfven med personer, som i näringslifvets tjänst
hafva en eller annan högre anställning. För närmare bestämmande af gränsen i
detta hänseende stadgas i § 2 att såsom arbetare anses äfven arbetsförman,
handelsbiträde och annan, som innehar härmed jämförlig ställning. Däremot är
icke ett aftal med t. ex. en ingenjör, kontorschef, prokurist eller bokhållare att
anse såsom ett arbetsaftal i förslagets mening*.

Efter denna utläggning skulle man komma till den uppfattningen, att med
handelsbiträde enligt lagförslagen menas butiksbiträde. Om handelsresande finnes
intet nämndt, men ligger det nära till hands att antaga, att de äro likställda
med bokhållare (kontorister vore härvidlag ett vida distinktare uttryck) och således
efter all sannolikhet utanför tillämpningen. Jag har sett den tolkningen,

att lagerbiträdena skulle räknas såsom hanclelsbiträden, men har icke kunnat finna
något bestämdt stöd för det antagandet i förslaget, där meningen uppenbarligen
är, att biträdena i detaljhandeln skola anses såsom arbetare — men däremot icke
biträdena i grosshandeln.

Då jag nu, efter att hafva berört skillnaden mellan de olika förslagen och
den sannolika tolkningen af uttrycket handelsbiträde, står i begrepp att öfvergå
till behandlingen af själfva ämnet, är jag angelägen på det bestämdaste betona,
att jag finner det högeligen beklagansvärdt, om handelsbiträdena skulle hänföras
under kollektivlagarna, och synes det mig vara mycket önskvärdt,
att de, handelsbiträdena, äfven blifva uteslutna från förslaget till lag om vissa
arbetsaftal.

Det låter visserligen icke förneka sig, att lagstadganden med afseende på
förhållandet mellan principaler och biträden kunde vara lämpliga, men icke i det
sammanhang, som de nu framkommit, utan såsom en särskild lagstiftning. I
Tyskland t. ex. finnas ganska noggranna lagbestämmelser, som reglera förhållandet
mellan dessa båda parter.

För ett par år sedan var jag i tillfälle att i Sveriges allmänna handelsförenings
tidskrift och i en motion i handelsföreningen uttala mina åsikter om
fastare aftalsformer mellan principaler och biträden. Huru frestande det än vore
att äfven nu litet närmare ingå på detta, så nödgas jag för att icke för mycket
inkräkta på tiden inskränka mig till att understryka, hvad jag äfven då framhöll,
att man i möjligaste måtto hör undvika att lägga några som helst band på
det fria, individuella aftalet mellan principal och biträde beträffande lön och
tj änstgöri ngstid.

Det är anmärkningsvärdt att, när regeringsförslaget blef bekant i våras,
inom köpmans- och biträdesföreningar icke förspordes någon gensaga. Såvidt jag
bar mig bekant, var det endast Föreningen af kontorister och butiksbiträden i
Malmö, som inkom till utskottet med en skrifvelse — gående ut på att påvisa
olämpligbeten af att hänföra handelsbiträdena till arbetare. Det är vidare anmärkningsvärdt,
att inom ntskottot ingen opposition kom till synes, och än egendomligare
förefaller det, att, såvidt jag kunnat följa med, icke någon af riksdagsmännen
under förhandlingarna höjde sin röst emot förslaget i detta hänseende,
men så torde också butiksägarnes antal bland riksdagsmännen vara lätt räknadt,
om det ens finnes någon, och helt visst äro handelsbiträdena alldeles orepresenterade
inom Riksdagen. I allmänna ordalag hafva visserligen de liberala utskottsreservanterna
och socialisterna uttalat sig emot förslaget i fråga, då de säga, »att
lagen lider af det principiella felet, att den sträcker sig öfver större område, än
som lämpligen torde kunna genom en och samma lag regleras», men något bestämdt
uttalande mot att handelsbiträdena medtagas föreligger icke.

Ehuru nämnda Malmöförening, till hvilkens skrifvelse jag får anledning
återkomma, var den enda, som då protesterade mot förslaget, så är man ingalunga
berättigad däraf draga den slutsatsen, att andra sammanslutningar af köpmän
och handelsbiträden icke delade Malmöföreningens uppfattning, utan orsaken
är snarare att tillskrifva den omständigheten, att förslaget icke blifvit uppmärksammadt,
att tiden var så knapp, att vederbörande icke hunno sätta sig in i frågan
o. s. v. Nu däremot, när dessa hinder icke längre föreligga, är min lifliga förhoppning,
att alla föreningar såväl af köpmän som handelsbiträden skola inlägga
sin kraftiga protest. Vid hastigt påseende kan det förefalla, som skulle
förslaget endast röra biträdena, men vid närmare eftertanke finner man snart, att
köpmännen hafva all anledning att i detta fall göra gemensam sak med biträdena.

Vid genomläsandet af den regeringsförslaget åtföljande motiveringen träffar
man på följande synnerligen beaktansvärda uttalande, hvilket äfven sedermera af
utskottet särskildt understrukits. »Under en längre följd af år hafva i vårt land
förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare ingalunda gestaltat sig så, som
ur nationalekonomisk och social synpunkt varit önskvärdt. Den arbetsfred, som
är ett oundgängligt villkor för näringslifvets bestånd och utveckling, har i hög
grad saknats. Stridigheter af allehanda slag hafva ständigt yppat sig, de öppna
konflikterna med däraf härflytande förluster för båda sidorna hafva i allmänhet år
från år stegrats i såväl antal som omfattning, bitterhet och misstroende i sinnena
hafva af de oupphörliga striderna framkallats och underhållits. I den mån ändrade
förhållanden härutinnan kunna genom lagstiftning åstadkommas, måste lagstiftaren
låta sig angeläget vara att ingripa.»

Då, såvidt jag vet, i vårt land inga stridigheter, inga konflikter, ingen
rubbning af arbetsfreden, ingen bitterhet och misstroende i sinnena förekommit
mellan handelsbiträdena och principalerna eller, med andra ord, då den förutsättning,
som gifvit anledning till lagförslagen om arbetsaftal mellan arbetare och
arbetsgifvare, absolut icke varit för handen hvad angår förhållandet mellan handelsbiträdena
och deras arbetsgifvare, så är det uppenbart, att den anförda motiveringen
icke håller streck med afseende på hänförandet af handelsbiträdena under
arbetsaftalslagarna, och anledning för lagstiftaren att ingripa på detta område
således varit utesluten. Icke heller förefinnas några som helst tecken, som tyda
på, att misshälligheter äro att befara, som kunna gifva berättigande åt en sådan
tankegång: »att det är bättre att förekomma än förekommas». Jag tror för min
del, att dessa lagar äro ägnade snarare att framkalla misshälligheter mellan dessa
båda parter än att undvika och förhindra dem.

I omedelbart samband med nyss upplästa motivering finnes följande uttalande:
»I den mån sådant är möjligt bör ock hänsyn tagas till rådande förhållanden,
så att föreskrifterna ej framstå såsom nyheter, hvilka endast med svårighet
låta sig inarbetas i det allmänna föreställningssättet.»

Särskilda lagar om kollebtivaftal äro i och för sig er så pass stor nyhet,
att de utom i Australien och Nya Zeeland finnas endast i Belgien, Österrike och
schweiziska kantonen Geneve. »I öfriga europeiska länder liksom i Amerikas
Förenta Stater», säges det i kungl. propositionen, »saknas särskild lagstiftning
om kollektivaftalet, hvilket ock på sina håll torde vara frånkändt all rättslig
verkan.» Det synes mycket antagligt, att ingenstädes i hela världen handelsbiträdena
äro inbegripna i de befintliga arbetsaftalslagarna, åtminstone ger kungliga
propositionen icke anledning till ett motsatt antagande. Jag anser mig
skyldig upplysa, att i det förslag till lag om kollektiva arbetsaftal, som franska
regeringen i förra månaden framlade för deputeradekammaren, lär verkligen enligt
meddelande från svenska legationen i Paris ordet employés, som i förslaget användes
i motsats till employeurs, afse alla i enskild tjänst anställda löntagare,
alltså icke blott arbetare utan äfven handelsbiträden, kontorister o. s. v. Det skall
blifva af ett mycket stort intresse att se, huru deputeradekammaren kommer att
ställa sig gentemot detta förslag. Med skäl må man då fråga, hvarför vårt
regeringsförslag, tvärtemot innebörden af nämnda uttalande, inlåter sig på en
sådan nyhet som att vilja hänföra har delsbiträdena till arbetare? De enda skäl,
som framgå af kungl. förslaget, äro, att bestämmelserna afse framför allt dem,
som endast eller hufvudsakligen utföra kroppsligt arbete, och dit räknas handelsbiträdena,
samt att då arbetsförmännen hänföras till arbetare, så böra handelsbiträdena,
som hafva en med förmännen jämförlig anställning, äfven betraktas
såsom arbetare. Detta senare finnes visserligen icke direkt angifvet i förslaget,
men man torde utan risk att misstaga sig kunna draga den slutsatsen. Detta är
i korthet allt, som kan spåras såsom motiv, och skall jag i ett annat sammanhang
återkomma härtill.

För den händelse att handelsbiträdena skulle komma att innefattas i lagen
om kollektivaftal, komme helt säkert handelsbiträdena såväl som deras principaler
att fäst organisera sig emot hvarandra. Det privata aftalet blefve af underordnad
betydelse och beslutanderätten lagd icke hos den enskilde individen utan hos de
olika organisationerna. I många fall finge handelsbiträdenas fackförening knappast
afgöranderätten, utan måste fackföreningen taga order från den högsta ledningen
af arbetarnas gemensamma organisation, och måhända blefve förhållandet enahanda
med butiksägarna, att de finge lof att taga order från den högsta arbetsgifvareledningen.
Följderna häraf låta lätt tänka sig.

Under det att bildningsgraden och aflöningsförhållandena hos arbetarna i
stort sedt förete jämförelsevis mindre variationer, så är detta långt ifrån händelsen
bland handelsbiträdena. Det skulle således blifva mycket heterogena element,
som här sammanfördes under likagällande lagstiftning. För ett stort antal af
handelsbiträdena finnes god utsikt att blifva sin egen, under det att denna utsikt

7—102269. Förlikning smännens uti.

endast mera undantagsvis är för handen hos arbetarna, hvilket äfven torde vara
ett skäl att icke likställa dem..

Då nu bildningsgrad, aflöning oeh framtidsutsikter ställa sig så väsentligt
mycket fördelaktigare för handelsbiträdena än för arbetarna, så ligger det i sakens
natur, att kollektivaftalet icke bör vara eftersträfvansvärdt för handelsbiträdena.
För dem är det tvärtom en lifsfråga, att den enskildes kunskapsmått, förmåga,
energi etc. kunna göra sig fullt gällande, hvilket icke är möjligt under kollektivaftalet.
Kollektivaftalet bland handelsbiträdena skulle betänkligt slappa deras
intresse till skada utom för dem själfva äfven för principalerna och för handeln.

I öfrigt må jag bekänna, att jag har mycket svårt att förstå, huru ett
kollektivaftal med handelsbiträdena skulle ordnas, och största svårigheten ligger
just däruti, att deras arbete hufvudsakligen är intelligens- och icke kroppsarbete.
Det torde näppeligen finnas en enda affär, där ej, snart sagdt, hvarje biträde har
sin olika aflöning, beroende på lefnadsår, tjänsteår, arbetsförmåga etc. etc.; det är
sålunda icke möjligt att, som man säger, skära alla biträden öfver en kam. Skulle
man åter såsom den enda något så när rimliga normen öfverenskomma om en bestämd
aflöning för viss tjänstetid med eu viss förhöjning efter vissa tjänsteår, så
skulle äfven uti detta ligga en stor orättvisa, ty den duglige blefve härigenom
tillbakasatt till förmån för den mindre duglige. Ett så lösligt förhållande mellan
principal och biträde, som att aflöningen betalas efter timpenning, lär väl ingen
på allvar vilja förorda. Såsom nyss sades, den enskildes kunskaper, förmåga,
energi etc. skulle icke komma till sin rätt. Kollektivaftalet skulle utom det sagda
helt säkert föra med sig, att handelsbiträdenas löner i allmänhet blefve mindre
än med det nuvarande fria aftalet. Från principalernas synpunkt kunde detta
synas fördelaktigt, att biträdenas aflöning ginge ned, men erfarenheten torde snart
visa, att detta är en vinst af mycket tvifvelaktigt värde, ty principalerna kunde
vid kollektivaftalet aldrig påräkna så nitiska och intresserade medhjälpare som
vid det fria aftalet. Och då den förnämsta sporren till arbete, utsikter till framgång,
som nämndt, skulle blifva betydligt reducerad i och med kollektivaftalet,
så är det gifvet, att handeln skulle lida afbräck därigenom att handelsbiträdena,
genom kollektivaftalet i betänklig grad afstängda från den nästan oundgängliga
förutsättningen för att skapa dugligt folk, nämligen konkurrens, saknade en hel
del nödiga förutsättningar såsom själfständiga utöfvare af det i våra dagar så
kräfvande köpmannayrket. Den begränsade aftalsfriheten med biträdena vore äfven
till stor nackdel för principalerna.

Vid öfvergående till behandling af lagen om vissa arbetsaftal bör det vara
af intresse att erfara, hvad nämnda sammanslutning — Föreningen af kontorister
och butiksbiträden i Malmö—bestående till allra största delen af butiksbiträden,
har att anföra såsom skäl att icke hänföra handelsbiträdena till arbetare. I sin
skrifvelse till särskilda utskottet n:r 2 säger denna förening bland annat:

»Med handelsbiträden torde alltså chefen för justitiedepartementet afse endast
butiks- och lagerbiträden. Den sålunda gjorda åtskillnaden finna vi sakna
tillräckligt skäl. Någon närmare förklaring om grunderna för uppdelningen lämnas
icke. Vi kunna ej tänka oss någon annan orsak till denna irppdelning, än
att man underskattat butiks- och lagerbiträdenas arbete. Det är emellertid ett
misstag att räkna deras arbete såsom »hufvudsakligen kroppsligt». Bland dessa
biträden hafva många betydligt mera kräfvande arbete än en genomsnittsbokhållare.
Vidare är att märka, att öfvergångsformerna mellan butiksbiträde och kontorist
eller bokhållare äro talrika, och att en uppdelning därför äfven möter praktiska
hinder. Med bestämdhet kan sägas, att, ehuru butiks- och lagerbiträdena
visserligen ej arbeta under alldeles samma förhållanden som kontorschefer, prokurator
och bokhållare, de dock göra det under sådana, som endast obetydligt
skilja sig därifrån. Vi skulle därför anse det lyckligast, om ingen åtskillnad
blefve gjord, utan att alla arbetare inom handeln (bodkarlar, magasinsarbetare
och varuutkörare torde närmast böra räknas till transportarbetare) undantogos
från lagens tillämpning. För dessas arbetsförhållanden vore en särskild lag
önskvärd.»

För min del är jag beredd att gifva min fulla anslutning till detta uttalande
och finner här en osökt anledning att upptaga till bemötande de tidigare
omtalade motiven: att hänföra handelsbiträdenas arbete till hufvudsakligen kroppsligt
och att jämnställa dem med förmän.

Jag har mycket svårt att frigöra mig från den föreställningen, att det beror
på en missuppfattning att drifva den satsen, att handelsbiträdenas arbete hufvudsakligen
är kroppsligt. Det torde knappast finnas mer än en mening om riktigheten
af att undantaga kontorschefer, prokurister och bokhållare från lagens tilllämpning
såsom hafvande en högre anställning i näringslifvets tjänst. Jag skulle
icke vara obenägen för att äfven tillmäta handelsbiträdena denna högre anställning
och instämma med Malmöföreningen, som säger, att många handelsbiträden
hafva betydligt mera kräfvande arbete än en genomsnittsbokhållare och öfvergångsformerna
äro talrika; d. v. s. att det mången gång är mycket svårt att afgöra,
när butiksbiträdet upphör och kontoristen eller bokhållaren tager vid. Oafsedt
detta kvarstår alltid den ganska afsevärda olägenheten — skälen härför
behöfva icke närmare utvecklas — att i många affärer skulle en del biträden lyda
under aftalslagarna — andra däremot icke.

Det kan naturligtvis icke ens för ett ögonblick falla mig in att vilja nedsätta
kroppsarbetarens arbete, men jag känner mig icke heller hågad att förringa
han delsbiträdets arbetsprestationer, hvilket jag skulle göra, om jag medgåfve, att
hans arbete hufvudsakligen är kroppsligt. Eu arbetare med göda kroppskrafter
har stora utsikter han fyller därmed till och med hufvudbetingelsen — att
blifva en god arbetare. Ett butiksbiträde däremot med aldrig så stora kropps -

krafter, men i (ifrigt klent eller medelmåttigt begåfvad, har ringa utsikter att
blifva ett godt butiksbiträde och inga alls att lyckas såsom själfständig köpman.
Hos handelsbiträdet är hufvudsaken icke varornas förflyttning, inpackning och
annat kroppsligt arbete, utan hufvudsaken är och måste vara en intelligent och
vaken uppfattning, en ingående varukännedom, stor människokännedom, anlag på
det mångskiftande närings!ifvets område m. m., som icke kan och i denna krets
icke heller behöfver närmare specificeras.

Beträffande föreställningen, att förman skulle hafva med handelsbiträde
jämförlig anställning, så kan jag icke finna den riktig. En afsevärd skillnad är,
att förmännen utan undantag torde rekryteras ur arbetarnes led, under det att
det mycket sällan händer, att en handelsarhetare tjänar sig upp till handelsbiträde
eller ens har förutsättning för en sådan befordran. I handeln är regel, att den
första är förman för den andra, den andra för den tredje o. s. v., hvilket innebär,
att den likställdhet, som finnes bland arbetarna, och som är ett grundvillkor för
generella arbetsaftalslagar, icke är till finnandes bland handelsbiträdena. Båda,
förmannen och handelsbiträdet, hafva visserligen det gemensamt, att de äro arbetsgifvarens
ställföreträdare, men för förmannen inskränker sig representantskapet
till ett mycket begränsadt område, nämligen att öfvervaka arbetet, medan handelsbiträdet
inför sin arbetsgivare är ansvarig utöfver ett vida mera långsträckt
verksamhetsfält. Denna omständighet gör, att handelsbiträdet kommer sin arbetsgivare
mycket närmare än förmannen sin, att det blir ett mycket intimare samband
dem emellan, hvilket äter för med sig, att handelsbiträdets åskådning, uppfattning,
intressen, ansvar och pliktkänsla m. m. i mycket högre grad sammanfalla
med principalens än arbetsförmannens med sin arbetsgifvares. Härtill bidraga
dessutom handelsbiträdets förut påpekade, vida större utsikter till högre aflöning
och själfständig köpmannaverksamhet. Enligt den senaste officiella statistiken för
1908 finnas i Sverige 35,617 handlande — häruti inbegripna aktiebolag — med
47,405 biträden, hvaraf kvinnor 17,484 och män 29,921. Då statistiken icke skiljer
på grosshandel och detaljhandel, så är det icke möjligt att uppgifva, huru många
handl ande och biträden räknas till det förra och huru många till det senare slaget,
men det är uppenbart, att det största antalet af båda slagen kommer på detaljhandeln.
Då en af hufvudbetingelserna för att blifva detaljhandlande — åtminstone
med förutsättning att lyckas — är att förut hafva fått sin merkantila träning
och fostran såsom butiksbiträde, så gifver statistiken ett godt stöd för mitt
tidigare gjorda påstående, att utsikterna för handelsbiträdet att Dlifva sin egen
äro förhållandevis mycket goda.

Sedan jag nu i allmänna drag framhållit olämpligheten af att haudelsbiträdena
i arbetsaftalslagarna hänföras till arbetare, vill jag helt kortfattadt granska
ett par §§ i förslaget till lag om vissa arbetsaftal, som synas mig särskildt olämpliga
för handelsbiträdena.

Med afseende på arbetsaftalets bestånd stadgar § 6 en uppsägningstid af
sju dagar, under det att utskottet förordar, att aftalet upphör omedelbart vid
endera partens tillsägelse. Det torde vara öfverflödigt att spilla många ord på,
att båda dessa förslag äro olämpliga inom handeln, där sträfvandena såväl från
principalernas som biträdenas sida gå ut på att få till stånd en vida längre uppsägningstid.
Vid Minuthandlarnas riksförbunds årsmöte förra månaden i Sundsvall
lär man hafva enats om en ömsesidig uppsägningstid af 6 veckor.

§ 19 stadgar:

att »arbetsgifvaren äger att leda och fördela arbetet samt i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver arbetaren;
dock må arbetare, som antagits till utförande af visst slag af arbete, icke utan
sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat arbete, där ej fråga är om
handräckning åt annan eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det
åligger arbetaren att utföra.»

Utgående ifrån att den nyss förfäktade åsikten om det intima sambandet
mellan principalen och hans biträde är riktig, så måste man medgifva, att handelsbiträdet
genom denna § kommer i en föga behaglig mellanhand, intager en dubbelställning,
som kan komma den fullt lojale att känna sig tveksam, och som alltid
för den risken med sig att åstadkomma split och tvedräkt; tv plikt blir ställd
emot plikt. Läget förbättras icke därigenom, att orden »icke utan sitt medgifvande»
finnas inskjutna, emedan den situationen lätt låter tänka sig, att handelsbiträdet
blir tvunget att ställa sig på den ena eller andra sidan, men huru valet
än må utfalla, så sviker det, handelsbiträdet, antingen sin arbetsgifvare eller sin
kamrat — arbetaren. Bäst vore därför, att handelsbiträdet finge intaga den särställning,
som det nu innehar, och som utan tvifvel bäst öfverensstämmer med
dess yrke, hviiket förhållande äfven skänker allmänheten den största tryggheten
vid eventuella arbetskonflikter. Man behöfver icke söka länge eller hafva någon
särskildt liflig fantasi för att framkonstruera sådana tillfällen, utan ligga de helt
nära till hands, när allmänheten koinme att beröras af, att handelsbiträdena gjorde
gemensam sak med arbetarna. Och bästa garantien har, som sagdt, allmänheten
i detta hänseende därigenom, att handelsbiträdena i lagen icke räknas såsom
arbetare.

Med afseende på betyg stadgar § 34 bland annat:

»1 intyget skall, då arbetaren så begär, jämväl meddelas yttrande om det
sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, och må yttrande, hvarom nu sagts,
af arbetsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran därom ej af arbetaren
framställes». Den sista punkten bär utskottet velat stryka helt och hållet; det
vill med andra ord säga, att utskottet var af den meningen, att om en arbetare
skött sig väl, så har han rätt att få detta utsatt i intyget, har han däremot skött
sig aldrig så illa, så har arbetsgifvaren icke rätt att yttra ett ord därom i intyget.

Det ligger utanför ramen af denna lilla inledare att yttra sig om, huruvida
en sådan anordning’ vore lämplig'' för arbetarna, men inom hela handelsvärlden
tror jag bestämdt, att alla äro eniga om, att den vore mycket olämplig. Visserligen
är det en vacker tanke, som ligger bakom detta, att ej genom dåligt betyg
vilja försvåra erhållandet af en ny anställning och skada framtidsmöjligheterna,
men i praktiken skulle ett dylikt stadgande snart visa ett menligt inflytande på
handeln, som har större utsikt att utvecklas och förkofras därigenom, att betyget
underlättar bibehållandet och uppmuntrandet af de goda och frånskiljandet af de
dåliga elementen inom handeln.

Nu säger visserligen § 5, att arbetsgifvare och arbetare äga att med de
i denna lag eller eljest stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för
arbetsaftalets bestånd och öfriga villkor, och för att ytterligare framhäfva detta,
säges det i motiveringen: »den föreslagna lagen har, som förut framhållits, icke
till hufvuduppgift att söka genom tvångsbestämmelser inverka på aftalsförhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare. I stort sedt skall det fortfarande tillkomma
parterna att fritt ord detta förhållande».

Med den stora rätt till fritt, obundet aftal mellan parterna i fråga, som
denna § otvetydigt gifver, torde, invändes det — kanske till och med af den som
med förståelse och instämmande hittills följt mig — det väl icke vara skäl att
finna någon fara eller nödigt att göra ett så stort nummer af, att i arbetsaftalslagarna
handelsbiträdena anses såsom arbetare. Huru minutiöst noggrannt en lag
som den föreslagna än skrefves, så blefve det icke möjligt att få fram särskilda
föreskrifter för alla möjliga fall, utan det måste gifvetvis lämnas en mycket vid
marginal åt det fria avtalet. Det är också i mycket ringa grad, som jag sysselsatt
mig med en och annan detalj såsom särskildt i ögonen fallande olämplig,
utan mitt bemödande har gått ut på att framdraga de generella synpunkter, som
tala emot hänförandet af handelsbiträdena under arbetsaftalslagarna. Redan den
omständigheten i och för sig att i lagen få fastslaget, att handelsbiträdena äro
att betrakta som arbetare, är, synes det mig, fullt tillräcklig anledning att från
köpmännens sida inlägga en kraftig gensaga.

Jag har försökt att se denna fråga helt objektivt och bemödat mig att leta
fram en eller annan fördel, som handelsbiträdet kan tänkas hafva af att anses
såsom arbetare i arbetsaftalslagarna, men detta bemödande bär icke krönts med
någon framgång. Visserligen kan jag tänka mig, att några omogna ungdomar,
som icke rätt fatta innebörden af sina handlingar, och några mindre värda element
bland handelsbiträdena, som icke vidare hafva någon utsikt till befordran
eller egentligen ingenting att förlora, kunde finna det fördelaktigt att söka få till
stånd ett kollektivaftal. Ett sådant tillvägagående från dessas sida är snarare
ett bevis på olämpligheten att hänföra handelsbiträdena till arbetare än motsatsen,
ty hela den litet mera erfarna och dugliga delen af handelsbiträdeskåren skulle

säkerligen instämma med den citerade Malmöföreningen. Det stöd, som lagen afser
att gifva, skulle således komma endast de yngsta ock de mindre värda — och
icke ens dem — till godo, och de skulle helt visst icke underlåta att till sin förmån
åberopa sig på lagen, som utan att kunna hjälpa dem blott skulle gifva anledning
till split och osämja.

Jag vill icke upptaga tiden med att lämna en sammanfattning af det sagda,
hvilket icke heller torde vara erforderligt, då föredragets hufvudpunkter finnas
återgifna i årsberättelsen, utan jag vill endast uttala den förhoppningen, att den
kommande diskussionen måtte tydligt klargöra årsmötets ställning till denna
fråga. Det är påtagligt, att icke alla vilja tillmäta förevarande spörsmål så stor
vikt, som jag gör, men det skulle vara af en mycket stor betydelse, om ett bestämdt
uttalande här gjordes. Mycket önskvärd! och icke utan sin betydelse
skulle det vara, om årsmötet äfven ville häfda den uppfattningen, att lagföreskrifter
på detta område — förhållandet mellan principaler och biträden — böra
framkomma icke plötsligt såsom nyheter, utan först sedan de visat sig vara af
behofvet påkallade, och sedan de blifvit ingående diskuterade af dem, som de
närmast beröra, så att lagen verkligen kan sägas innebära uttrycken af såväl
köpmännens som biträdenas önskningar.

Bil. 8. Sveriges bokhinderiidkares arbetsgifvareförbund.

Undertecknade, af Sveriges bokbinderiidkares arbetsgifvareförbund utsedda
att å förbundets vägnar afgifva af öfverståthållareämbetet infordradt yttrande

få härmed afgifva följande yttrande:

Beträffande förslaget till kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare
ansluta sig kommitterade till det föreliggande förslagets §§ 1—4. Beträffande § 5
ansluta sig kommitterade till utskottets förslag. §§ 6 och 7 tillstyrka kommitterade
i den form de föreligga i förslaget. Angående §§ 8 och 9 tillstyrka kommitterade
utskottets förslag. Beträffande § 10 ha kommitterade funnit densamma
såväl i Kungl. Maj:ts som i utskottets formulering innebära ett ensidigt gynnande
af arbetaresidan. Gäldandet af den uppkomna skada, hvarom i denna
paragraf säges, torde, enligt kommitterades förmenande, hufvudsakligen komma att
drabba arbetsgifvareparten. Den syndikalistiska utveckling, som arbetarnes organisationer
för närvarande synes taga, medför gifvetvis att dessa organisationer
komma att sakna nödiga medel för gäldande af eventuell uppkommen skada.
Bisken för en arbetareorganisation att bryta aftalet blifver sålunda mindre än
för arbetsgifvarne. Att uttaga ersättningen af hvarje arbetare enskildt stöter
gifvetvis på stora svårigheter. Kommitterade vilja sålunda kraftigt betona faran

af denna paragrafs antagande i nu föreliggande skick, särskild! med hänsyn till
den orättvisa den tydligen innebär. § 11 anse kommitterade sammanhänga med
§ 10, hvadan äfven uppmärksamhet torde fästas vid den, då § 10 behandlas.

Beträffande § 12 ansluta sig kommitterade till utskottets förslag. § 13
tillstyrka kommitterade sådan den föreligger. Beträffande § 14 tillstyrkes utskottets
förslag.

Hvad angår förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister ha
kommitterade här intet yttrande att göra.

Beträffande förslag till lag om vissa arbetsaftal vilja kommitterade i hufvudsak
ansluta sig till utskottets förslag.

Angående förslaget till ändring af § 158 i utsökningslagen ha kommitterade
intet yttrande att göra.

Hvad beträffar förslag till lag angående medling i arbetstvister ansluta sig
kommitterade till utskottets förslag.

Detta yttrande, som nu här afgifvits, utgör äfven svar å de skrifvelser i
samma ärende, som öfverståthållareämbetet tillställt Sveriges bokbinderiidkare -förening och Bokbindarmästareföreningen i Stockholm.

Bil. 9. Sveriges verkstadsförening.

Sedan nämnda lagförslag nu granskats af en för ändamålet tillsatt kommitté,
få vi härmed afgifva nedanstående yttrande, därvid begynnande med besvarandet
af de i oss tillsänd P. M. upptagna frågor.

Då frågorna 1 och 2 falla utom vår förenings verksamhetsfält, hafva vi
uraktlåtit att besvara desamma.

Fråga S, angående uppsägningstid för arbetsaftal.

Ehuru inom verkstadsindustrien ömsesidig uppsägningstid i allmänhet icke
förekommer, har vår förening intet att erinra mot införandet af lagstadgad sådan.
Denna uppsägningstid bör dock ej gifvas större längd än 14 dagar för aftal, som
inrymmer bostadsrätt åt arbetaren i arbetsgifvarens hus — mot erläggande af
hyra eller med bostadsrätt som del af lönen — samt 8 dagar för öfriga aftal.

Fråga 4, angående arbetsgifvares rätt att antaga och afskeda arbetare.

Inga särskilda stadganden anses behöfva i lag meddelas mot arbetsgifvares
missbruk af rätten att antaga och afskeda arbetare, då det föreliggande lagförslaget
synes oss lämna för arbetarne fullt betryggande garantier mot dylikt missbruk.

Fråga 5, angående arbetsgifvares rätt att utfärda arbetsordning.

Rätten att utfärda arbetsordning, lämpad efter å arbetsplatsen och i orten
rådande förhållanden, bör helt tillhöra arbetsgifvaren och ej genom några lagstad -

ganden inskränkas, ej heller göras till föremål för godkännande af myndighet eller
annan person. Missbruk af sådan rätt har oss veterligen hittills icke förekommit.

Fråga 6, angående arbetsgifvares och arbetares ömsesidiga rättigheter, när
arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgifvaren och arbetsförhållandet upphör.

Utöfver Kungl. Maj:ts förslag torde inga mera detaljerade bestämmelser
behöfvas.

Fråga 7, angående arbetsgifvares skyldighet att gälda lön till arbetare.

Såsom regel gäller, att lön endast utbetalas för tid, som användts till effektivt
arbete samt för resor i arbetsgifvarens tjänst.

Fråga 8, angående lönens utbetalande.

Utbetalning af aflöning sker minst 2 gånger i månaden (i regel 1 gång
i veckan).

Fråga 9, angående innehållande af viss del af arbetarens lön.

Arbetsgifvaren bör äga rätt att efter aftal med arbetaren innehålla ett
belopp motsvarande kontanta lönen för högst 15 dagar och vara skyldig att å
detta belopp gälda ränta efter sex för hundra om året.

Fråga 10, angående gällande sedvänjor, stridande mot det föreliggande
förslaget.

Då verkstadsföreningen omfattar arbetsgivare inom hela riket och olika
sedvänjor råda å skilda orter, skulle det föra allt för långt att ingå på en redogörelse
för dessa sedvänjor.

Förslag till lag om koilektivaftal mellan arbetsgifvare oek. arbetare.

§ 1. Paragrafens sista moment stadgar, att »såsom arbetare anses enlig t
denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde etc.». Då emellertid uttrycket »arbets -förman» är synnerligen obestämdt, anse vi eu precisering af detsamma nödvändig
därhän, att paragrafen kommer att afse sådan arbetsförman, som i regel deltager
i arbetet och lämnas andel i ackordsöfverskott.

§ 5. Utskottets förslag förordas.

§ 8. Med den föreslagna lydelsen af denna paragraf lägger lagen intet
hinder i vägen för maskerade åtgärder från arbetarnes sida, exempelvis strejk
genom massuppsägning och afflyttning från viss arbetsgifvare. Denna paragraf
bör därför enligt vår åsikt gifvas en sådan affattning, att arbetsgifvarne med
lämpliga medel inom lagens ram kunna möta dylik åtgärd.

Rätten till sympatistrider, sådan den nu af de större organisationerna
aftalsenligt tillämpas, måste — anse vi — ovillkorligen stödjas af lagen.

Motiven för denna vår åsikt torde vara allmänt kända. Yi tillåta oss därför
att här endast hänvisa till herr justitieministerns anförande i denna fråga
till statsrådsprotokollet för den 3 dec. 1909, i hvilket anförande vi till hufvud 8—102269.

Förlikningsmannens uti.

sakliga delar instämma icke allenast i detta afseende utan äfven ehvad det rör
arbetsinställelser under aftalstiden föranledda af intressetvister.

§ 9. Hänvisande till hvad beträffande § 1 blifvit sagdt, vilja vi anmärka,
att verklig arbetsförman, -— d. v. s. förman, som af arbetsgifvaren är anställd
såsom arbetsledare eller kontrollant och såsom sådan åtnjuter aflöning per år,
månad eller vecka, själ! icke deltager i arbetet annat än tillfälligtvis och aldrig
har andel i ackordsöfverskott — icke under någon förevändning bör tillåtas att
utan sin arbetsgifvares medgifvande tillhöra fackförening, däri andra än arbetsförmän
kunna vinna inträde.

Sådan förman är nämligen att anse som arbetsgifvarens representant gent
emot arbetarne, och skulle hans eventuella medlemskap i fackförening kunna tillfoga
arbetsgifvaren afsevärd skada, isynnerhet som fäckföreningarne ofta nog med
tvång söka inom organisationen kvarhålla medlemmar, som af sin arbetsgifvare
lämnas förmansbefattningar. I öfrigt förorda vi utskottets formulering.

§ 10. Vid flera strejker har inträffat, att den förening, de strejkande tillhört,
förklarat sig icke hafva godkänt eller beslutat ifrågavarande strejk och
fritagit sig från allt ansvar för densamma, ehuru föreningens förtroendemän biträdt
vid underhandlingarna och arbetsplatsen faktiskt utsatts för blockad.

Det är därför af största vikt, att lagen ålägger förening ansvarsskyldighet
för sina medlemmars åtgöranden i sådan riktning, i enlighet med hvad herr
Pettersson i Bjälbo anför i sin motion mr 274; dock bör sådan ansvarsskyldighet
icke endast afse de fall, »där ett större antal af en förenings medlemmar deltagit
i arbetsnedläggelse», utan alla fall — antalet strejkande må sedan vara huru
litet som hälst.

I öfrigt instämma vi i ofvannämnda motion n:r 274.

§§ 11, 12 och 14. Utskottets förslag förordas.

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

§§ 1—4, 6, 7, 10—13. Utskottets förslag förordas.

§ 14, (i utskottets förslag). Bestämmelsen, att ledamot af domstolen skall
äga erhålla skriftligt intyg om skiljaktig mening, bör enligt vår åsikt utgå, då
sådant intyg lätt kan blifva missbrukadt och komma i orätta händer.

Beträffande appellationsrätt anse vi oss böra förorda Kungl. Maj:ts förslag,
då det dels torde fä anses strida mot gängse rättsuppfattning, att dom afkunnad
i första instans är inappellabel, dels äfven torde ligga i båda parters intresse, att
besvär öfver fälld dom kan ingifvas och rättelse i en eventuellt mindre rättvis
dom erhållas.

§ 14, (i Kungl. Maj:ts förslag). Denna paragrafs bestämmelse, att klagandes
vederpart har att själf efterhöra, huruvida besvär inkommit, torde få anses

opraktisk ock bör ersättas med åläggande för den klagande att underrätta vederpart
(eller vederparter) om besvärs anförande genom att tillställa honom (eller en
kvar af dem) en afskrift eller kopia af besvärsskriften.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

§§ 1, 6, 13, 27, 30, 32 och 37 i utskottets förslag förordas.

§ 2. Se anmärkning till § 1 i förslag till lag om kollektivaftal mellan
arbetsgifvare ock arbetare angående precisering af begreppet arbetsförman.

§ 7. Yi hänvisa till hvad som sagts beträffande § 8 i förslag till lag om
kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare samt förorda i öfrigt utskottets
förslag till formulering äf denna paragraf.

Då det visat sig, att tvekan och osäkerhet är rådande beträffande af kollektivaftal
bundna arbetsgifvares och arbetares rätt att under arbetsinställelse hafva
arbetsaftalet, och försök gjorts till sådan tydning, att arbetaren väl skulle ha rätt
att afflytta, men arbetsgifvaren ej få afskeda, anse vi nödvändigt, att i lagen
införes bestämmelse om rätt för båda parterna att under arbetsinställelse hafva
arbetsaftal — efter uppsägning därest sådan i aftalet är öfverenskommen — då
arbetsgifvaren eljest skulle kunna tvingas att efter sådan konflikt återintaga
samtliga arbetare, oafsedt om han kan bereda dem arbete eller ej, i senare fallet
kanske dömas skyldig att utgifva, skadestånd till de arbetare han ej kunde
sysselsätta.

§ 11. Refererande till vår anmärkning beträffande § 9 i förslag till lag
om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare förorda vi i öfrigt utskottets
formulering.

§ 12. För vår del kunna vi ej finna, att något behof för införande i lagen
af en dylik paragraf föreligger, och förorda vi densammas borttagande ur förslaget,
då dess förekomst i lagen torde komma att leda mer till skada än gagn
och orsaka trassel och trakasserier.

§ 14. Arbetsgifvaren bör gifvas fria händer att för egen verkstad upprätta
arbetsordning, lämpad efter arbetets art samt förhållanden å arbetsplatsen
och i orten, naturligtvis under förutsättning att bestämmelser i gällande lag och
eventuellt befintliga kollektivaftal följas. Förslagens bestämmelser härutinnan
anse vi vara allt för snafva.

§ 16. Hänvisande till hvad vi under § 14 anfört vilja vi påstå, att dylika
bestämmelsers införande i lagen skulle föranleda ständigt obehag och trassel för
arbetsgifvaren, hvarför vi för vår del anse lämpligast, att denna paragraf i sin
helhet utgår ur lagen.

§§ 17 och 18 böra utgå; se hvad som sagts under § 14.

§19 i Kung!. Maj:ts förslag förordas.

§ 21. Denna paragraf anse vi bör gifvas sådan affattning, att arbets- och
bostadstiden utlöpa samtidigt, i all synnerhet som arbetarne vid inträffande konflikter
gärna söka att använda sig af bostadsrätten som kampmedel, och det många
gånger torde vara svårt att afgöra, när ett arbetsaftal upphör. Då bostad ingår
som del i lönen, bör naturligtvis denna såväl som öfriga naturaförmåner endast
utgå såsom ersättning för utfördt arbete. Frågan torde alteimativt kunna gifvas
en god lösning genom införande af stadgande om obligatoriska hyresaftal.

§ 24. Ehuru vi anse, att arbetsgivare!! kommer att få liten eller ingen
nytta af dessa lagbestämmelsers införande, tillåta vi oss här att förorda Kungl.
Maj:ts förslag, hvars affattning vi finna lämpligare.

§ 25. Har arbetsgivare satt annan person i sitt ställe och denna i strid
mot erhållen instruktion förbryter sig mot arbetaren i eller för arbetet, bör den,
som begått förbrytelsen; själf stånda ansvaret.

§ 26. För verkstadsindustrien öfverflödig.

§ 28. För fäll som ifrågavarande bör lagen stadga, att lön skall utgå
enligt i orten gängse priser för motsvarande arbete.

§ 29. Denna paragraf bör gifvas sådan formulering, att arbetaren medgifves
rätt att, där han så önsJcar, själf eller genom ombud deltaga i mätning etc.

Som ombud må han ej använda någon, hvars deltagande i undersökningen
enligt arbetsgifvarens uppfattning kan medföra fara för yppande af yrkes- eller
affärshemligh eter.

§ 31. Utskottets förslag förordas.

§ 32. (Kungl. Maj:ts). Se svar å frågan n:o 9 i P. M.

§ 34. Kungl. Maj:ts förslag förordas, dock bör enligt vår åsikt arbetsgivaren
ej vara skyldig afgifva yttrande öfver det sätt, på hvilket arbetaren
skött sina åligganden, med mindre denne varit i arbetsgifvarens tjänst under en
tid af minst 2 månader. Intyg bör ej heller utfärdas, förrän arbetsförhållandet
upphört och arbetaren fullgjort sina skyldigheter till arbetsgifvaren, då risk annars
föreligger för att arbetaren efter intygets erhållande icke alls eller på ett mindre
tillfredsställande sätt uppfyller honom åliggande skyldigheter. Dessutom förorda
vi att ordet intyg i paragrafens sista mening gifves bestämd form: »Ej må intyget
förses etc.».

§ 36 (35). Förutom vid de i denna paragraf åberopade fall bör arbetsgifvaren
äga att omedelbart bäfva arbetsaftalet, om arbetaren åsidosätter de skyldigheter
mot arbetsgifvaren, som enligt lag, arbetsaftal eller ordningsföreskrifter
åligga honom.

§ 37 (36). Förordande Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af denna paragraf vilja
vi framhålla, att enligt vår åsikt orden »som ej är blott tillfälligt» här böra utgå.

§ 42 (41). Arbetaren bör här åläggas att, innan han gör sak af arbetsgifvarens
vägran att lämna intyg eller arbetsgifvarens meddelande af sämre vits -

ord än arbetaren förtjänat, hos arbetsgifvaren själ! i första hand söka rättelse.
Vid större industriella företag utskrifvas betyg oftast af verkmästare, utan att
arbetsgifvaren erhåller kännedom om betygets utfärdande eller dess innehåll.
Rättelse i afsedda fall kan därför ofta nog vinnas genom en hänvändelse till
arbetsgifvaren utan tillgripande af här afsedda kraftigare åtgärder.

Arbetsgifvaren bör ej heller tvingas att mot sin öfvertygelse utfärda nytt
betyg åt arbetaren, utan torde sådant lämpligen kunna utfärdas af den domstol,
som efter företagen undersökning funnit intyget vara orättvist utfärdadt.

Beträffande förslaget till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
samt det af utskottet utarbetade förslaget till lag angående medling i arbetstvister,
hvilka förslag äfvenledes af oss granskats, anföra vi ingen anmärkning.

Bil. 10. Svenska elektriska arbetareförbundets styrelse.

Då hinder mött att på den tid som stått oss till buds granska de föreliggande
aftalsförslagen så ingående som önskligt hade varit, kunna vi för vårt förbund
inskränka oss till att i allt väsentligt förena oss med de synpunkter, som i
denna fråga i Riksdagen framförts af den socialdemokratiska gruppen.

Särskild! vilja vi för vår del understryka de bestämda protester, som framställts
mot den del af förslaget, som afser att lagstadga arbetsgifvarnes lockouttaktik.

Bil. 11. Byggnadsträarbetareförbundet.

Då ett förslag till lag framkommer, förutsätter det behof af lag inom berördt
område. Hvad föreliggande förslag beträffar, så afse de att reglera förhållandet
mellan arbetare och arbetsgifvare på ett för bägge parterna fullt betryggande
sätt. Oss synes emellertid som ett sådant ingripande ej nu vore af behofvet påkalladt,
alldenstund förhållandet mellan nämnda parter redan är så pass tryggadt,
som det genom aftal kan vara, och hvilket så länge brukats, att det vunnit stadga
och häfd. Skall lag härutinnan vara effektiv, bör den, synes det oss, vara så affattad,
att den uppdrar så bestämda gränser för dem lageu afser, att det för parterna
ej bör vara möjligt att misstolka, kringå eller vantyda densamma. Föreliggande
förslag förefaller oss ej vara så affattade utan i flera fall tvärtom inbjudande
till misstolkningar och således ingalunda ägnade att trygga förhållandet
mellan däraf berörda parter. Så anse vi till exempel paragraf 8 i förslaget om
kollektivaftal icke gifva garanti för arbetsfred under aftalstiden, hvilket bör vara
en oeftergiflig fordran. I paragraf 9 samma lagförslag erkännes principen om
föreningsrätt, men lämnas dock samtidigt genom bestämmelsen angående arbets -

förmän ett vidt fält för godtycklighet och kanske rent af trakasserier från arbetsgifvarnes
sida, synnerligast som någon definition på begreppet arbetsförman
ej i förslaget föreligger, och som enligt samma lagförslags paragraf 1 arbetsförmän
tydligen hänföres till kategorien arbetare.

Så synes oss i de olika lagförslagen åtskilliga bestämmelser otydliga eller
åtminstone svårtydda, där de ej, enligt vår mening, rent af strida mot hvarandra
och således kunna komma att ge anledning till oupphörliga tvister, stridigheter och
ersättningsanspråk, missförhållanden som, där de nu förekomma, dock ej föranledts
af andra skäl än personliga meningsskiljaktigheter.

Grenom lagförslaget om vissa arbetsaftal framkommer för öfrig! en ny aftalsprincip,
ej behöflig, då däri upptagna bestämmelser innefattas i nuvarande
kollektivaftal och således genom dessa regleras.

Af det ofvan sagda framgår således, att vi icke anser ett ingripande i förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare på lagstiftningens väg vara till fördel
för någondera parten, ej heller att arbetsfred därigenom främjas, synnerligast
icke genom föreliggande förslag, hvarför vi för vår del uttala oss för, att samtliga
föreliggande lagförslag ifråga ej måtte af Riksdagen antagas, samt att annan lagstiftning
än på detta område redan gällande ej för närvarande bör företagas.

Bil. 12. Landsorganisationen i Sverige, landssekretariatet.

Grenom skrifvelse från öfverståthållareämbetets kansli af 9 juli 1910 hafva
vi beredts tillfälle yttra oss öfver — — — — — — — — — — —

I anledning af ämbetets nyss berörda skrifvelse har landssekretariatet genom
cirkulärskrifvelse infordrat särskilda yttranden i saken från de till landsorganisationen
anslutna organisationerna, hvilka yttranden landssekretariatet tilllika
med sin egen uppfattning anhåller få framföra i nedanstående korta uttalande.

Af till landssekretariatet från vederbörande fackförbund framförda uttalande
är full anslutning gifven till de uppfattningar, som vid ifrågavarande
lagförslags behandling vid innevarande års Riksdag framfördes från socialdemokratiska
riksdagsgruppens representanter.

1 den af herr Herm. Lindqvist i andra kammaren i anledning af Kungl. Majrts
proposition i ärendet framförda motionen såväl som de vid särskilda utskottets
utlåtande af de socialdemokratiska representanterna fogade reservationerna äfvensom
i de yttranden, som anfördes af nämnda grupps ledamöter vid ärendets behandling
i Riksdagen, äro i hufvudsak alla de synpunkter framförda, som enligt nu
ytterligare verkställd ompröfning af dessa lagförslag visat sig vara förhärskande
hos de till landsorganisationen anslutna medlemmarna.

Ett återupprepande i detta sammanhang af alla dessa synpunkter och alla
de sakskäl, som vid innevarande års Riksdag föranledde de socialdemokratiska
representanterna att yrka afslag på ifrågavarande lagförslag, synes oss så mycket
mindre behöfligt, som alla dessa här åberopade synpunkter finnes återgifna i de
trycksaker öfverståthållareämbetet utsändt för yttrande öfver lagförslagen. Vi
anse oss därför härmed endast böra betona, att landsorganisationen härmed gör
dessa yttranden och framförda sakskäl till sina, hvilket innefattar en hemställan
om afslag å lagförslagen ifråga.

Koncentrerad! vilja vi dock här uttrycka hufvudskälen för denna afslagsframställning,
utan att i detalj ingå i en omskrifning af förut berörda yttranden.

Föreliggande förslag till lag om hollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare
kan i intet afseende gagna arbetarnas intressen, men i föreslagen form
skulle den skänka afgjorda fördelar åt arbetsgifvarna på arbetarnas bekostnad.
Den stadfäster ej föreningsrätten men splittrar delvis den redan häfdvunna rätten
att fritt organisera sig å ömse sidor. Lagen skulle stadfästa skadeståndsplikten
samt frammana hittills ej förekommande processer om skadeersättningar.
Arbetsgifvarnas kända storiockoutstaktik skulle legaliseras, och genom vissa andra
bestämmelser komme lagen att vidga ramen för strider till nya fäll och förhållanden.
Ur samhällets synpunkt sedt kan lagen ej skänka ringaste trygghet för vidgad
arbetsfred eller bereda samhället som sådant några fördelar, och det hela skulle
sålunda innefatta ett gagnande endast af arbetsgifvarnas intressen.

Beträffande förslaget till lag om domstol i vissa arbetstvister må villigt erkännas,
att ett väl afpassadt och med hänsyn till allas intressen rättvist sammansatt
institut för lösandet af uppkommande rättstvister kunde vara önskvärd t, för
att därigenom förebygga förvecklingar af dylika tvister. Det nu föreliggande
förslaget är dock ej väl och rättvist afvägdt. Det är gifvet för stark representation
åt det juridiska elementet, och sättet för utseende af öfriga ledamöter af
domstolen är ej tillfredsställande. De icke lagfarna ledamöterna böra få utses af
de organisationer, som på hvarje sida representerar hufvudstyrkan i organisationen.

Till sådan domstol böra dessutom alla tvister, som bottna i kollektiv aftal,
få hänföras för handläggning. Upprättandet af en sådan domstol synes dock
medföra den konsekvensen, att kollektivaftalets rättsbegrepp blir i lag uttryckt,
och då detta enligt hittills förelagda förslag ej medgifves på annat sätt än genom
införandet af en omfattande och i sina konsekvenser skadlig lag om kollektivaftal,
kunna vi ej finna förmånerna af en särskild domstol i arbetstvister uppväga
de olägenheter, som i detta andra afseende följa.

Lag om vissa arbetsaftal tränger in på det område och i de förhållanden,
som hittills ordnats genom kollektivaftalet. Vi torde våga påstå, att på arbetarsidan
det personliga aftalet är ett okändt begrepp, och inga som helst anledningar
ha förefunnits att från den sidan föra fram frågan om det personliga aftalets

rättsliga reglering. Vår gamla legostadga, som i detta afseende reglerat förhållandet
mellan husbonde och tjänare, har ju ingalunda bidragit till att vare sig
frammana tanken på eller framkalla sympatier hos industriarbetarna för en likn
ande lag på det området. Det torde blifva ytterst svårt att finna grundade skäl
för ifrågavarande lag, och vid en forskning i den frågan tränger sig åter den
känslan i förgrunden, att lagstiftningen äfven här skall tjäna arbetsgifvareintresset.
Då au sålunda anse en lag om personliga aftal för handtverks- och indu
striarbetare ej påkallad, finna vi ej anledning att här yttra oss mera ingående
om detta lagförslags många och invecklade detaljer, utan tillåta oss endast framhålla,
att vi ej kunna tillstyrka införandet af en dylik lag, lika litet som vi kunna
gifva vårt bifall till här förut berörda lagförslag.

Beträffande slutligen den föreslagna ändringen i lag om medling i arbetstvister,
hysa vi för densamma ej några varma sympatier, men då det här rör sig
om ett redan i viss utsträckning pröfvadt institut, som, åtminstone i vissa delar,
kan sägas ha tjänat alla parters intressen, torde den nu föreslagna påbyggnaden
på förlikningsmannainstitutionen ej kunna tillbakavisas. Grifvet är ju dock att
äfven här saknas förutsättningar att på förhand fullt kunna bedöma verkningarna
af den föreslagna förändringen, men då dessa verkningar under alla förhållanden
träffa båda parterna, arbetsgifvare och arbetare, lika, och då syftet härvid utan
gensägelse innebär att genom fylligare förhandlingsprocedur om möjligt förminska
de öppna stridernas antal på arbetsmarknaden, torde den föreslagna lagändringen
böra rekommenderas, om densamma får ske fri och oberoende af öfriga här omhandlade
lagförslag.

Bil. 18. Svenska arbetareförbundet.

Allmänna synpunkter.

Krafvet på lagstiftningsmakternas ingripande i arbetsförhållandena torde
numera, äfven af de, hvilka närmast uppträda som parter på detta område, anses
berättigadt.

Främst måste ett sådant kraf vara berättigadt på grund af, att samhället
fått lida så stora förluster till följd af striderna på arbetsmarknaden, men äfven
därför att också de, som mest ifrat för sådana strider, numera måste inse, att
dessa ej medföra de beräknade vinsterna. Ser man emellertid frågan om dessa
strider med samhälls- och arbetareintresset som bakgrund, står det \Täl numera
klart för enhvar, att arbetarna, i och med industrialismens inträde på arbetsmarknaden,
icke haft något annat att lita till i kampen för drägliga arbets- och lefnadsförhållanden
än att göra sin egen styrka gällande, och att detta endast kunde
ske genom sammanslutning.

Att arbetsgifvarna under sin, vid industriens första framträdande i större
skala- till följd af konkurrensen ganska osäkra ställning fann arbetarnas sammanslutningar
och de kraf, som genom dem framfördes, till men för sina intressen är
klart, sedt från deras synpunkt. De, som främst ha samhällets intressen för ögonen,
måste emellertid säkerligen i arbetarnas gemensamma sträfvanden för förbättring
af sina villkor se en större samhällsangelägenhet, än att arbetsgifvarna
lämnas fullt och oinskränkt herravälde på konkurrensens område. Men om det
är klart, att samhället bort och fortfarande bör leda utvecklingen i denna riktning,
står det säkerligen för mången såsom en outgrundlig sak, att dessa spörsmål
i vårt land behöft framkalla så många, bittra och medborgarna emellan söndrande
strider. Man har gjort den frågan: äro arbetarnas anspråk så orimliga,
eller arbetsgifvarnes kapitalhunger så stor, att de ej vilja afstå skälig del af sin
vinst till sina egna medhjälpare, arbetarna? Eller framkallas striderna af andra
djupare liggande orsaker?

Yi kunna helt naturligt icke här söka ge ett uttömmande svar på dessa
frågor. Det kan dock ej underlåtas att betrakta de föreliggande lagstiftningsfrågorna
från det djup, hvarifrån de missförhållanden kommit och bomma, som
en lagstiftning i berörda frågor afser att motverka.

Talet om arbetarnas orimliga anspråk, d. v. s. att de för en liten arbetsprestation
kräfva orimligt hög lön, torde för något fall eller inom någon mindre
industri kunna teoretiskt bevisas. Vid en undersökning öfver industriarbetarnas
lefnadsförhållanden f. n. finner dock enhvar, att de ej lefva på frukterna af genomdrifna
orimliga anspråk. Att det funnits och fortfarande finnes arbetsgivare,
hvilka betala arbetslöner, som icke stå i rimligt förhållande till deras egen vinst,
och på detta sätt hos arbetarna framkalla större stridsstämning, än som eljest
skulle komma till synes, är ett faktum, som ingen torde kunna förneka. Men
här nämnda orsaker äro i och för sig, enligt vår mening, icke nog till att i sin
helhet förklara den oro, som under en följd af år varit rådande på den svenska
arbetsmarknaden.

Yi erinra om, att då arbetarna i större utsträckning började sin organisationsrörelse,
inrycktes samtidigt i frågorna om förhållandet mellan arbetsgifvarna
och arbetarna andra högst vitala frågor, af för detta förhållande främmande natur,
i det att fackföreningarna, d. v. s. de organisationer, som skulle inför arbetsgifvarna
i fackligt-ekonomiska frågor bevaka arbetarnas intressen, samtidigt gjordes
till partiföreningar, som skulle verka för införandet af en ny samhällsordning,
den socialistiska. När därtill kom, att hufvudvikten i agitationen för arbetarnas
sammanslutning lades på framhållande af de socialistiska principerna och icke
de fackliga, sä fingo arbetarna en skef föreställning om den samverkan, som utan
tvifvel är nödvändig mellan »hjärnans och handens arbetare», äfven och kan 9—102269.

Förlikning smännens uti.

ske isynnerhet på det industriella området. På detta sätt skapades droppvis en djupare
misstro hos arbetarna, än arbetsgifvarnas uppträdande i och för sig skulle ha
kunnat framkalla. Att den socialistiska rörelsens intima sammanblandning med
fackföreningsarbetet hos arbetsgifvarna framkallade onödigt stort motstånd kan
ju icke annat än betecknas såsom fullt mänskligt, äfven om det finnes en del
arbetsgifvare, som endast räkna med vinsten för dagen och lämna samhällsfrågorna
åt sig själfva samt sålunda i all fackföreningsrörelse, som verkar för arbetarnas
bästa, endast ser den »rysliga socialismen». Hos den ojämförligt största
delen af arbetarna ha emellertid de ekonomiska nutidsfragorna spelat den största
rollen i deras anslutning till organisationerna, ehuru, på grund af skickligt lagd
agitation, det utåt under lång tid sett ut, som om den extrema socialismen
skulle af nästan alla arbetare tänkas ligga mycket nära. Det har sagts, att
när bägge parterna på arbetsmarknaden skulle bli organiserade, så skulle
lugnare förhållanden inträda. Men arbetsgifvarna ha i stort sedt såsom organiserade
velat följa sådana linjer, att äfven de tillgripa strider för små och stora
orsaker. Den enda skillnaden nu mot förr synes ha blifvit den, att striderna
nu äro många och stora i stället för förut många och små. I detta tillstånd
är det sålunda, som lagstiftningsmakten skall ingripa. Sedan samhället, utan
att genom lag söka göra rätten gällande, under åratal åsett, hur det sociala
kriget på arbetsmarknaden utvidgats till allt större drabbningar, fastän de i
striden uppträdande parterna ibland knappast kunnat angifva hvad striderna
gällde, skulle nu lagstiftningen förmå återföra de ömtåliga frågorna i sitt rätta
läge och därmed äfven få parterna att se ställningen sådan den i realiteten är.
Så högt har man på en del håll satt sin tro på lagstiftningens förmåga i
detta fall.

Äfven om vi för vår del icke kunna dela dessa förhoppningar, måste vi
dock, under hänvisning till de svåra lidanden striderna förorsaka parterna och
hela'' samhället, instämma i nödvändigheten af att statsmakterna, genom lagstiftning,
mera direkt än hittills ingriper i dessa frågor.

Vid en sådan lagstiftning måste, enligt vår mening, uppställas som främsta
mål att söka hos parterna återföra något af det förtroende till hvarandra, som
nu i så hög grad saknas. I sådant syfte bör lagen verka så, att striderna i möjligaste
grad inskränkas, ty intet verkar så uppridande på förtroendet som de
öppna konflikterna. Genom de stora striderna hålles också den föreställningen
vid makt, att förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare med naturnödvändighet
måste utvecklas till en kamp mellan olika samhällsklasser. Det är samhällets
plikt att med lagen som stöd söka sammanföra de olika medborgarnas intressen
till en det hela gagnande samverkan. För att detta skall kunna ske, måste ju
emellertid all lag vara oväldig. Men om detta gäller i allmänhet för annan lagstiftning,
så gäller det i högsta grad för den här ifrågasatta. Kan det med fog

sägas, att de lagstiftande myndigheterna i dessa ömtåliga, i det dagliga lifvet
för större delen af vårt lands befolkning djupt ingripande frågor icke förstått
eller velat väga rättigheter och skyldigheter lika, då verkar lagen söndrande i
stället för enande, och teorien om klasskampen såsom enda botemedlet kommer att
vinna starkare gehör.

Lag om kollektivaftal.

§ 8.

Då fordran på lagstiftning uppkommit i syfte att stridernas omfattning
och antal därmed skulle inskränkas, är det naturligt, att hufvudintresset
ligger uti, huru starka hand lagen lägger på de organisationer, som ingå kollektivaftal.

Frågan om rätt till arbetsnedläggelse under aftalstiden har därför hittills
utgjort den mest omtvistade af de spörsmål, som stå i samband med aftalslagstiftningen.
I anslutning till hvad vi yttrat om att arbetsfreden framför allt bör
i möjligaste mån betryggas, är det vår bestämda mening, att all strid bör under
aftalstiden genom lag förbjudas. Såväl Kungl. Maj:t som Riksdagens särskilda
utskott antyder i motiveringen till lagförslagen, att en lag om arbetsaftal bör i
största utsträckning anknyta sig till de regler, som redan i det allmänna lifvet
utvecklat sig, och att lagstiftaren därutöfver bör framgå med den största försiktighet.
Äfven om man för vissa fall måste skänka erkännande åt att dessa synpunkter
i lagförslaget tillämpats, torde det dock vara klart, att där tydliga och
för samhället skadliga missförhållanden förefinnas, får lagstiftaren icke tveka att
söka träffa det onda så djupt som lag förmår. Detta ernås icke genom den lydelse
§ 8 i Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag erhållit. Vi uttala beträffande
denna § vår anslutning till hvad herr Schotte m. fl. reservationsvis yrkat. Det
har anmärkts, att med den lydelse af denna §, som påyrkas i nämnda reservation,
arbetsgifvarna skulle komma i en svag ställning. Då vi icke tro, att en arbetsfred,
som ytterst hvilar på rätten för parterna att tillfoga hvarandra skada i
möjligast största omfattning, blir till gagn, allra minst för arbetsgifvarna, måste
vi uttala vår förundran öfver, att en lagstiftning skulle så helt anknyta sig till
de organisationslinjer, som för närvarande följas af arbetsgifvarna. Detta så
mycket mer, som just dessa stora strider, hvilka ytterst hvilat på den s. k. sympatirätten,
vant de, som förorsakat samhället och parterna de största förlusterna.
Vi erinra i detta sammanhang om de svårigheter, som arbetarna haft och i en
del fall ännu ha att kämpa emot, såsom t. ex. rätten att utan trakasserier tillhöra
organisationerna, medgifvande från arbetsgifvarna att få ingå kollektivaftal
m. m., utan att statsmyndigheterna i väsentlig mån funnit skäl att uppträda

skyddande för arbetarnas intressen härutinnan. Att arbetsgifvarna, som det yttrats,
efter sedan rätten till sympatistrid vore borttagen, skulle neka att ingå
kollektiva aftal, komme måhända att till en början visa sig vara riktigt. Men
mycket snart skulle arbetsgifvarna finna, att sådana organisationslinjer, som sökte
att fullfölja träffande af aftal, hvilka stöddes af en för aftalens hållande kraftigt
verkande lag, vore mera att lita till än den styrka, som ligger i rätten att göra
striderna på arbetsmarknaden så omfattande som möjligt. Det har äfven sagts,
att om strider under aftalstiden bli förbjudna, komma arbetarna att ställa sina
organisationer så, att de utan påföljd för dem kunna bryta aftalen, och att äfven
efter lagens tillkomst lockouträtten vore det enda medlet att få aftalen från arbetarnas
sida respekterade. Vore detta riktigt, skulle alltså lagens auktoritet i
detta fall ytterst hvila på arbetsgivareorganisationerna, och dessa blefve icke
allenast de närmaste väktarna öfver lagens efterlefnad af arbetarna, utan de
skulle äfven af lagen tillerkännas rätten att i viss mån hafva hand om straffpåföljden
för det af lagen i alla händelser under vissa förhållanden förbjudna af talsbrottet
från arbetarnas sida.

Vi våga för vår del tro, att lagen själf skall visa sig sitta inne med den
auktoritet som kräfves.

Vi erinra slutligen om, att vår organisation vid upprepade tillfällen uppträdt
emot den stridstaktik, som ofta kommit till synes från socialdemokratiskt
håll. Vi ha likaledes betecknat de strider, som onödigt ofta och i stor utsträckning
på senare tider etablerats af arbetsgivareorganisationerna, såsom synnerligen
skadliga för ett godt förhållande mellan parterna.

Det är sålunda i anslutning till att vi fortfarande tro det vara af stor
betydelse, att större arbetsfred vinnes, som detta uttalande om inskränkning af
striderna göres.

§ 9.

Stadgandet i denna §:s första del, som är afsedt att skydda parternas fria
aftal srätt, synes oss vara af behofvet påkalladt. Det är obestridligt, att sådana
kollektivaftal träffats, genom hvilka oförvitliga arbetare endast af partihänsyn
utestängts från resp. arbetsplatser. Sådant bör förhindras; detta oaktadt vi anse,
att föreningsrätten som sådan är en sak, som icke bör göras beroende af arbetsaftal,
utan borde, oafsedt aftal, vara hvarje medborgares rättighet.

En inskränkning i den fria aftalsrätten bör emellertid stadgas i syfte det
aftal kan träffas med bestämmelse om, att i orten skattebetalande arbetare skola,
vid i öfrigt lika kvalifikationer, äga företrädesrätt till arbete. Detta är enligt
vår mening ett alldeles tydligt samhällsintresse. Den inskränkning, att bestämmelse
må kunna träffas om att arbetsförman ej må vara medlem af förening, däri

andra än förmän kunna vinna inträde, är, såsom reservanter i utskottet påpekat, ett
stadgande, som på kraften af arbetarnas organisationer kan, om det af arbetsgifVarna
missbrukas, verka synnerligen menligt. Då det emellertid är ostridigt, att arbetsgifvarna
böra ba rätt att fordra det de, som skola vara deras direkta ställföreträdare
gent emot arbetarna, icke samtidigt äro medlemmar af arbetarnas fackorganisationer,
så bör, om det ifrågasatta stadgandet införes i lagen, äfven
stadgas att i aftal, där sådant förbehåll om förmännen göres, skall angifvas,
h vilka som äro att anse såsom förmän. Med den offentligträttsliga ställning aftalen
få efter en lagstiftnings genomförande, torde större missbruk af ifrågavarande
stadgande kunna motverkas med en sådan tilläggsbestämmelse.

§ 10.

Det yrkande till denna §, som reservationsvis gjorts i utskottet af herr
Schotte m. fl., i syfte att i lagen skall klarare anges, hur förenings skadestånd
skall bestämmas, finna vi vara synnerligen af behofvet påkalladt, då i annat fall
förening, äfven utan att medvetet ha begått eller understöd! aftalsbrott, dock
skulle kunna ådömas höga skadestånd.

§ 11-

Hvad herr Åkerman m. fl. reservationsvis påyrkat angående rätt att föra
talan, anse vi bör vinna beaktande.

Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

§ I Det

yrkande, som framkommit i Riksdagen, att domstolen skulle bestå af
allenast fyra sakkunniga bisittare och eu jurist såsom ordförande, tro vi skulle
verka synnerligen menligt på domstolens arbete och auktoritet. Man måste ju
förutsätta, att de fyra sakkunniga bisittarna endast komma att i första hand
låta rättssynpunkterna vara de afgörande vid utslags fällande. Men då dessa
sakkunniga i de flesta fall komma att företräda hvar sin parts intressen, skulle
i många fall sålunda ordföranden endast bli eu vanlig skiljedomare mellan dessa
intressen, och detta blefve säkerligen för domstolen och synnerligast för dess ordförande
en i längden ohållbar ställning.

Utskottets förslag, att af de tre, som Konungen skulle utnämna, icke alla
borde vara jurister, finna vi däremot lyckligt, då ju därigenom sammansättningen
af domstolen blefve mera mångsidig.

§ 2.

Enligt förslag, som framlagts, ifrågasattes lagstiftning äfven för s. k. personliga
aftal. Det är då att förutse, att många tvister uppstå om sådana aftal,
men som på grund af bestämmelsen i § 4 lagen om kollektivaftal komma att,
beträffande tvistens innebörd, hänföras under bestämmelse i kollektivaftal. Det
förefaller oss då vara enklare och för rättsskipningen och parterna fördelaktigt,
att alla sådana tvister gå direkt till arbetsdomstolen, såsom äfven herr Åkerman
m. fl. i reservation inom utskottet påyrkat.

§ 4.

Såsom från flera håll framhållits, är det af synnerlig vikt, att domstolen
blir så sammansatt, att den vinner största möjliga förtroende. De olika organisationerna
skulle därför få till Kungl. Maj:t inlämna förslag på lämpliga personer
till de platser, hvars innehafvare skulle af Konungen förordnas för viss tid. För
att ge någon begränsning för hvilka som skulle få inlämna sådant förslag har
ifrågasatts, att organisationerna skulle ha visst medlemsantal. Därvid ha flera
förslag blifvit framställda om det antal medlemmar arbetarnas organisationer
skulle ha; förslag som upptaga från 5 och upp till 50 tusen medlemmar. Dessa
skilda förslag visa, dels huru olika meningarna om denna sak äro, dels också de
försök som göras att monopolisera tillsättandet af ledamöter i domstolen för en
viss riktning inom arbetarerörelsen. Yi kunna med afseende på här ifrågavarande
stadgande instämma med utskottet, som i motiveringen härom skrifver: »Att

tydligt fastslå denna princip genom valet af den siffra för medlemmarnas antal,
som skall vara afgörande, låter sig med hänsyn till möjligheten af omkastningar
i bestående förhållanden knappast göra.» I samma motivering säger emellertid utskottet
äfven, beträffande hvilka organisationers representanter som af Kungl. Maj:t
borde tillsättas, följande: »Uppenbart är att Kungl. Maj:t vid bisittarnas utväljande
måste taga största hänsyn därtill, att de utsedda komma att representera åskådningarna
hos majoriteten på hvardera sidan, och att alltså de mindre föreningarna
i realiteten, därest de skulle afgifva särskilda förslag, näppeligen kunna komma
att utöfva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning.»

Yi finna detta utskottets resonemang något egendomligt i dessa tider, då
nya lagar nyligen genomförts för val till Itiks dagen. Dessa lagar ha ju framför
allt tillkommit för att skydda minoritetens rätt inom valmanskåren. Att Kungl.
Maj:t hör tillse, det den organisationsrörelse, som för tillfället kan anses representera
majoriteten, först och främst får en representant, det är förklarligt och rättvist.
Men att en inom arbetarerörelsen särstående minoritetsgrupp skall lämnas
orepresenterad, tro vi icke vara lika rätt. Yi vilja äfven påpeka att, huru dom -

stolens kompetens att upptaga olika slags tvister än blir bestämd, så lär det dock
vara att förvänta, det äfven många oorganiserade och till särorganisationer hörande
arbetare komma att hänskjuta tvister till domstolens afgörande, hvilka tvister
uppstått till följd af bestämmelse i kollektivaftal, under hvilket de enligt lagens
stadgande arbeta. Likaså blir gifvetvis förhållandet med arbetsgivare, som
komma i tvist med sådana arbetare. Dessa tvister kunna också uppstå med
arbetare- eller arbetsgivareorganisation, som har kollektivt aftal vid arbetsplats,
där sådan arbetare är anställd. Med hänsyn härtill samt äfven till hvad vi i inledningen
till vårt yttrande sagt om en del arbetares och i synnerhet de socialdemokratiska
arbetarnas stora benägenhet för att sätta partifrågor i främsta
rummet, kunna vi ej underlåta att påpeka betydelsen af, att arbetaresidan ej blir
ensidigt representerad i den föreslagna domstolen.

Med afseende på rätten att afgifva förslag på dem, som skola af Konungen
förordnas, tro vi, då bestämmelsen om visst antal medlemmar alltid kommer att
innebära fara för eljest måhända obehöfliga omkastningar i domstolens sammansättning,
det vara bättre, att de centralorganisationer, d. v. s. de som bestå af
afdelningsföreningar från olika orter i riket, hvilka ledas af gemensamma centralstyrelser,
finge rätt att lämna förslag. Då ju olika centralföreningar kunna sammansluta
sig i en ytterligare centralorganisation, kan bestämmas, för att icke
förslag på för många olika personer skulle inkomma, att alltid den högsta centralorganisation,
förening tillhörde, skulle för densamma afgifva förslag. På detta
sätt finge organisationerna inom sig först uttaga, hvilka som slutligen skulle
inför Kungl. Maj:t föreslås.

Lag om vissa arbetsaftal.

Såsom regeringen i sin motivering framhåller, har intet i lagstiftningsväg
gjorts åt det personliga aftalsförhållandet, sedan 1833 års legostadga tillkom.
Förhållandena på jordbrukets område har ju sedan den tiden helt förändrats, och
hela storindustrien har sedan dess tillkommit. Att en ny lag på ett så ömtåligt
område måste föregås af synnerligen noggranna undersökningar och utredningar,
synes oss vara klart. Att söka lösa denna fråga partiellt med en lag först för
industri och handtverk m. m. samt sedan med en för jordbruk anse vi ej möjligt,
enär tydligtvis många fall finnas, där dessa lagar skulle bli lika, men i andra
fall komme att innehålla helt olika bestämmelser. Det synes oss oundgängligen
nödvändigt, att utredning samtidigt företages om, huru dessa lagar böra vara beskaffade,
samt om icke en gemensam lag med olika bestämmelser, där sådana äro
behöfliga, för dessa områden kan åstadkommas. Ett förhastadt ingripande meden
lag, som ålägger parterna främmande och för den naturliga utvecklingen hämmande
bestämmelser, skulle ha högst olyckliga följder för hela samhället. Då det

föreliggande förslaget dels upptager en del föråldrade bestämmelser, och dels är
anknutet till nya, för oss såväl i lag som sedvänja okända förhållanden, och vi
gifvetvis icke i detta yttrande kunna i detalj ingå på ett så omfattande lagförslag
eller ens till en del kunna verkställa den utredning, som fordras för att helt
bedöma en del af de nya stadgandenas innebörd, inskränka vi oss till att yttra
något om en del af de frågor, öfver hvilka yttranden särskildt begärts i en handlingarna
åtföljande P. M. V i erkänna dock, att här ifrågavarande förslag vid behandlingen
inom Riksdagens utskott väsentligen förbättrats.

P. M.

Oaktadt vi icke ha ingående kännedom om de förhållanden, som råda på
jordbrukets område, tro vi det ej vara möjligt att fullt bedöma förslagets verkningar
härutinnan utan en samtidigt ingående behandling af ny lag om tjänsteaftal.
Skall nämligen skilda lagar utfärdas, förefaller det oss som om lagen om
tjänsteaftal borde vara sådan, att den omfattar allt jordbruksarbete. Men föreliggande
förslag äro ju så vidtgående, att äfven för jordbruket kan aftal träffas
för lång tid, och jämförd med den uråldriga tjänstehjonstadgan är gifvetvis detta
förslag fördelaktigare för arbetarna inom jordbruket.

Då särskild lagstiftning förebådas för lärlingar, och lagen om vissa arbetsaftal
icke är afsedd som skyddslag i vanlig mening, anse vi icke att särskilda
stadganden för handtverk och handel äro nödvändiga.

I några af de yrken, där vi ba medlemmar, (exempelvis byggnadsyrkena)
förekommer ingen uppsägningstid, men i de flesta andra finnes vanligen 14 dagars
uppsägningstid. Vi anse, att Kungl. Maj:ts förslag om 7 dagars uppsägningstid
där annat ej är bestämdt, bör i lagen fastställas.

Arbetsgifvarnas rätt att leda och fördela arbetet, med de inskränkningar
gällande skyddslagar föreskrifva, är ju ostridig. Dock kan, såsom i reservation
inom utskottet framhölls, denna rätt så användas, att arbetarens rätt samtidigt
kränkes. Här förutsattes nu, huruvida i lag kan stadgas något, som förebygger
missbruk härutinnan. Då emellertid i uttrycket »leda och fördela arbetet» egentligen
ligger hela arbetsgivare^ förhållande till arbetaren, finner enhvar, att de

vägar arbetsgivare!! bär bar att gå för att drifva sin vilja igenom äro så många,
att om en stänges, kunna de andra lika bekvämt användas. Hur minutiösa bestämmelserna
än må bli härutinnan, komma alltid, där parterna icke ta hänsyn
till bvarandras intressen, konfliktanledningar att uppstå. Ett fortsättande med
frivilligt träffande af aftal, lämpade för de olika förhållanden, som råda inom
olika industrier, är nog därför det säkraste botemedlet, fastän detta för arbetarnas
vidkommande torde försvaras genom en bestämmelse i lagen om att arbetsgifvarna
utan vidare har ovillkorlig rätt att »leda och fördela».

Beträffande bättre anordningar i fråga om sundhet, säkerhet och ordning
hoppas vi, att den pågående omarbetningen af nu gällande skyddslag skall visa
sig fördelaktig för arbetarna. Rätten att antaga arbetare kan ju icke lagen fråntaga
arbetsgifvarna, då ju lagen afser att reglera aftalsförhållanden, som tillkommit
på frivillig väg. Sedan aftalsförhållande kommit till stånd, kan väl emellertid
vissa inskränkningar tänkas, utöfver de som nu äro angifna, i rätten att åter
bäfva aftalet. Säkert är, att många arbetare fått utstå svåra lidanden på grund
af orättvist afskedande. Då emellertid olika anledningar för afskedandet alltid
kunna uppletas, kan den verkliga anledningen i många fall icke angifvas utan
föregående undersökning. Föreskrift om sådan undersökning finnes numera för
vissa fall i åtskilliga kollektiva aftal, men resultatet af undersökningen visar sig
ofta i tillfälliga styrkeförhållanden, i stället för att frågans rättsliga ställning blir
klargjord. Det mest upprörande är, att arbetsgifvaren själf, åtminstone inom storindustrien,
oftast ej känner den verkliga anledningen till arbetarens afskedande.
Han öfverlämnar i vanliga fäll sin rätt att antaga och afskeda till det lägre
arbetsbefälet och hoppas sedan, att alltid full rättvisa råder i detta afseende. För
arbetarna att vända sig till våra vanliga domstolar är i de flesta fall af flera
anledningar otänkbart.

Vissa fall skulle, enligt vår mening, kunna i en blifvande lag om arbetsaftal
angifvas, då arbetsgivare icke finge afskeda arbetare, förr än vederbörande
förlikningsman undersökt den föreliggande tvisten samt sökt åvägabringa förlikning.
För tvister om kollektiva aftal är ju afsedt, att förlikningsförfarandet,
genom tillsättande af den föreslagna kommissionen, skall ytterligare utvidgas.
Därtill skall inrättas en särskild domstol, för att tvister om sådana aftal skall
lättare kunna lösas. För det personliga aftalet skrifves däremot endast en lag,
hvars verkningar äro mycket svåra att öfverskåda och vid hvilkens tillämpning
den ena parten har en synnerligen svag ställning. Visserligen torde redan nu
lagen angående medling i arbetstvister vara sådan, att äfven enskild arbetare kan
för uppkommen tvist direkt vända sig till förlikningsmannen. Men hela lagen är
dock byggd på, att det är tvister af kollektiv art, som främst tänkas komma
under förlikningsmannens behandling.

10—102269. Förlikning smännens uti.

Efter en lagstiftning om arbetsaftal och med kompetens tör den blifvande
domstolen att upptaga alla mål, där tvisten härleder sig från kollektivaftal, komma
säkerligen äfven många tvister af mera enskild natur att öfverlämnas till förlikningsmannens
medlingsförsök. Det synes oss då lyckligt, att lagen om arbetsaftal
i något fall hänvisar till detta, och i fråga om förment orättvist afskedande
har den enskilde arbetaren redan nu en synnerligen svag ställning, då fråga är
att göra sin stridiga rätt gällande.

Efter ett generellt fastslående i lagen af arbetsgifvarens rätt härutinnan
blir denna ställning ytterligare föi’svagad. Det är därför fullt berättigadt, att
lagen för vissa fall påkallar den opartiske medlarens ingripande, innan ett måhända
förhastadt afskedande får äga rum.

Yi instämma här i den begränsning angående arbetsgifvares sätt att utfärda
arbetsordning, som af herr Åkerman inom utskottet påyrkats.

Det kan synas, som om det vore lättare för ai’betare att anskaffa bostad
på annat håll, då han själ!'' ger anledning till arbetsförhållandets upphörande, enär
han då i regel har hunnit sköta om sina förhållanden på förhand, men detta kan
lätt af arbetsgifvaren kringgås på det sättet, att han genom vidtagna åtgärder
gör det nödvändigt för arbetaren att själf omedelbart uppsäga arbetsaftalet, utan
att denne kan bevisa, att det är arbetsgifvaren som gifvit anledning till arbetsförhållandets
upphörande. Yi anse således, att där arbetaren åtnjuter bostad, bör
han, på grund af svårigheten att på annat håll skaffa bostad, icke behöfva lämna
bostaden förrän viss tid efter arbetsförhållandets upphörande.

Enligt vår mening bör dock denna tid utsträckas till en månad.

Har arbetsförhållandet varat kortare tid än sex månader, kunde ju, för
undvikande af missbruk, kortare tid bestämmas.

Bestämmelse om utbetalande af lön, äfven då arbetaren icke på arbetstiden
haft arbete att utföra men stått till ax-betsgifvarens förfogande, finnes genom aftal
fastslaget på några områden (exempelvis några af byggnadsyrkena). I vanliga
fall är det emellertid så, att arbetsgifvaren anser detta vara alldeles klart, hvarför
annat tillfälligt arbete då anskaffas, så att arbetaren icke skall gå förlustig sin
lön. Kommer en lagstiftning till stånd, utan att arbetsgifvaren ålägges skyldighet

härutinnan, kommer detta gifvetvis att ställas efter läglighet, och arbetarens ställning
kommer att på många områden bli mycket osäker.

Hvar åttonde eller fjortonde dag, i några få undantagsfall en gång i månaden,
då emellertid förskott gifves i midten af månaden.

Da vi icke tro, att innehållande af någon del af lönen i och för sig verkar
hindrande på aftalsbrott från arbetarnas sida, men väl sådan rätt kan af arbetsgifvaren
missbrukas, anse vi, att om sådan rätt skall af lagen medgifvas, de inskränkningar
böra gälla, som af herr Åkerman inför utskottet påyrkats.

10.

På skäl som vi i inledningen till yttrandet om denna lag framhållit, anse
vi oss icke, såsom frågan nu ligger, kunna ingå på närmare detalj utlåtanden än i
de frågor, hvarom uttalanden direkt begärts.

Förslag till ändring af lagen angående medling i arbetstvister.

De af Riksdagens särskilda utskott med anledning af motion af herr Schotte
föreslagna ändringar af denna lag finna vi vara af behofvet påkallade, då ju
dessa ändringar innebära en ytterligare garanti för arbetsfreden. Då emellertid
en omarbetning och utvidgning af lagen om medling i arbetstvister icke kan sägas
stå i omedelbart samband med nya lagar om arbetsaftal, bör här föreliggande
omarbetning af förstnämnda lag komma till stånd, oafsedt hur frågan om de nya
aftalslagarna kommer att utfalla.

Förslag till ändring af 19 kap. 22 § samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen.

Inför senaste Riksdag framlades ju också Kung! Maj:ts förslag om att för vissa
af de arbetare, som äro anställda i statens och kommunernas tjänst, skulle stadgas
kriminellt straff såsom påföljd för aftalsbrott. Vi vilja icke under några förhallanden
försvara aftalsbrott och inse till fullo vikten af att här ifrågavarande
arbetare under alla förhållanden fullgöra åtagna förbindelser. Men vi kunna dock
icke underlåta att uttala vår förundran öfver att Kungl. Maj:t kunnat framkomma
med förslag om att ställa dessa arbetares aftalsbrott i nivå med en vanlig brottslig
handling af svår beskaffenhet, utan att Kungl. Maj:t på något annat sätt angifvit

det värde dessa arbetare ha för samhället som sådant. Klart är, att stort ansvar
krafvel- att också känsla för detta ansvar finnes, men denna ansvarskänsla väckes
och underhålles icke enbart genom lagparagrafer af här ifrågavarande beskaffenhet.
Det fordras också, att de, som bära ansvaret, se följderna däraf i de författningar
och villkor, som bestämma grunderna och förutsättningarna för dessa
arbetares antagande och kvarblifvande i tjänsten.

Yi tro det vara af stor betydelse, att samhället för sina egna funktioner i
möjligaste mån säkerställes mot arbetsnedläggelser af hvad slag det vara må.
Men vi betvifla, att kriminell påföljd för aftalsbrott kan spela någon afgörande
roll härutinnan. I alla händelser anse vi, att innan större förpliktelser åläggas
dem, som ha anställning inom dessa områden, en grundlig utredning bör företagas
om deras villkor och huru de skola säkerställas mot Övergrepp i sin ställning
som samhällets tjänare. Ty, som vi förut sagt: hvarje förhastadt ingripande,
som icke stödes af mot den närmaste tiden svarande förhållanden, kan få högst
menliga följder för hela samhället.

Bil. 14. Svenska postmannaförbimdet.

I fråga om förslag till lag om arbetsaftal m. m. har förbundet ansett sig
icke böra uttala sig, då förslaget icke berör områden, inom hvilka förbundet verkar.
Förbundet tillåter sig dock uttala önskvärdheten af att, i analogi med det för
industriens arbetare föreslagna skiljedomsförfarandet, för statens tjänstemän infördes
en förhandlingsordning.

Bil. 15. Svenska triiarhetareförbundet.

Det har angifvits, att ändamålet med denna lagstiftning skulle vara att
skaffa reda och klarhet ifråga om kollektivaftalets begrepp och innebörd samt att
skapa och befrämja fred på arbetsmarknaden.

Dessa syften torde alla finna lofvärda. Men de föreliggande lagförslagen
synas dock endast i ringa mån fylla de uppgifter, som sålunda angifvits. Som
fredsskapande organ taga de, med ett undantag, enligt vår mening fullkomligt
miste på sin uppgift; förslaget om rätt till stridsåtgärd under aftalstid går t. o. m.
längre än hvad hittills ansetts tillåtet, och i en del fall, där enligt förslaget skulle
lagstadgas om vissa sådana frågor, hvilka understundom kunna föranleda tvister
och konflikter, hafva i de flesta fall dessa stadganden affattats så, att de endast
tjäna arbetsgifvareintresset och därigenom, stärkande arbetsgifvarnes obenägenhet
till medgifvanden, snarare ökat än minskat faran för konflikt om just dessa
spörsmål.

Ett oeftergifligt villkor ifråga om all lagstiftning om arbetsgifvares ock
arbetares förbållande till hvarandra är att den blir fullständigt opartisk. Skall
arbetsro skapas genom att arbetsgifvarnes önskningar upphöjas till lag, hvad
enligt vår mening här föreslagits, blir lagen en klasslag och kommer kanske blott
att medföra en förändring af stridernas form och karaktär, till ringa nytta för
arbetsfreden.

Ett annat förhållande anse vi oss äfven böra påpeka, nämligen att lagtexten
i många fall är sådan, att den för arbetarne i allmänhet förefaller invecklad
och svårförstådd, och dess innebörd torde af många bland dem, utan anlitande af
jurist, ej i alla delar helt kunna fattas, ett fel som ej borde få vidlåda lagar,
som så djupt ingripa i arbetarnes alldagliga förhållanden.

Hvad angår förslaget till hollehtivaftalslag, vilja vi beträffande § 8 framhålla,
dels att dess formulering, utgörande en sammanblandning af förbud och
tillåtelser, inskränkningar och förhållningsregler, ej synes vara lyckligt vald, dels
att den helt tager sikte på att tillfredsställa arbetsgifvareintresset.

Af formuleringen framgår ej tydligt, huruvida ett i ett kollektivaftal stadgadt
förbud mot arbetsinställelse under aftalstiden skulle blifva utan verkan
eller lagen blott äga tillämplighet på sådana aftal, hvilka ej innehölle stadganden
i berörda afseende. Vår mening är, att skall i lag fastslås tillåtlighet af sympatistrider
under aftalstid, så må ej inom något område få finnas förbud mot sådana,
ej heller må iakttagande af uppsägningstid kunna kräfvas, eller, där arbetare antagits
för viss tid, dennas utlöpande behöfva inväntas.

Bland åtgärder, som enligt § 8 skulle under vissa förhållanden vara förbjudna,
är äfven bojkott upptagen. Det förefaller, som här icke vore fullt utredt
hvad lagstiftningen gällde eller hur lagens efterlefnad skulle effektivt kunna
genomföras. De arter af bojkott, som här i landet i någon utsträckning kommit
till användning, äro varubojkott samt arbetsgifvares bojkott mot arbetare. Det
senare slaget af bojkott, utgörande motsvarighet till af arbetare förklarad blockad
mot arbetsgifvare, förekommer ganska ofta utan att sådana förhållanden föreligga,
som enligt § 8 skulle göra åtgärden berättigad. Att under sådana förhållanden
dylik bojkott, utförd med tillhjälp af »svarta listor», »arbetareregister», märkta
eller bedrägligt affattade betyg m. m., borde vara förbjuden, instämma vi i, men
vi sakna i lagen uppgift om medel, hvarmed dess efterlefnad kunde framtvingas.
Afser § 8 äfven bojkott af varor eller hvad arbetsgifvare eljest salubjuder, torde
här riktas ett slag i luften, enär väl ingen kan lagligen åläggas att vid inköp
af viss vara låta sig bestämmas af annat än egen vilja och sin mening om varans
ändamålsenlighet. Ett förbud för arbetsgifvare att vägra ingå i affärsförbindelse
med viss leverantör vore jämförligt och lika orimligt.

Rörande § 9 väga vi förklara, att i denna ingående förbud mot att i kollektivaftal
stadga förbud att tillhöra förening är helt meningslöst. Ett sådant

generellt förbud i kollektivaftal kan ej förekomma, enär därigenom kollektivaftalets
betingelse, nämligen föreningens tillvaro, skulle bortfalla. Som i regeringens
motivering till lagförslaget anmärkts, är ju heller ingalunda med denna bestämmelse
lagdt binder för arbetsgivare att vägra sina arbetare föreningsrätt.

Angående arbetsgifvares rätt att leda och fördela arbetet eller »att ingå
arbetsaftal med hvem han vill», liksom i fråga om förmans rätt att tillhöra förening,
går särskildt utskottets förslag till § 8 betydligt längre, än hvad arbetsgifvarne
hittills kunnat i aftal genomdrifva. Hvad i allmänhet är stadgadt i aftal
härom är, att »med iakttagande af aftalets föreskrifter i öfrigt äger arbetsgivaren
rätt att» etc., hvarjämte stadgas, att föreningsrätten ej må kränkas och
att, om arbetare ansett att så skett, äga de att påtala detta samt, om rättelse ej
vinnes, vidtaga de åtgärder de finna lämpliga. Enligt ofvan anförda bestämmelser
må det ju sålunda finnas på arbetsgivarens rätt inskränkande bestämmelser i aftalen,
huru många och vidtgående som helst, men enligt utskottets lagförslag,
delvis äfven regeringens, skulle detta ej få ske och eventuellt befintliga sådana
kunna af arbetsgifvaren utan vidare ignoreras.

Vid arbetes utförande efter ackordsprislista är det en nödvändighet, att
reglerande bestämmelser om arbetets ledning och fördelning finnas, liksom ock att
arbetare ej må när och huru som helst kunna afskedas. Det är också, enligt vår
mening, i många andra afseenden behöfligt, att arbetsgifvarens rätt att antaga och
afskeda arbetare inskränkes, så att det tillgodoses äfven arbetarens rätt att i sitt
yrke och, i mån af arbetstillgång, på den ort, där han är bosatt, försörja sig.

Stadgan den om att förman ej må tillhöra förening är ett ingrepp på en
rätt, som ej borde få inskränkas. År därjämte förmansbegreppet ej vederbörligen
definieradt och inskränkt, på sätt som skett där dylik bestämmelse hittills införts
i aftal, skulle åt arbetsgifvaren lämnas en rätt, som han, medelst utlämnande af
en billig titel, kunde så mycket han ville missbruka.

Beträffande rätt till häfvande af aftal före dess utlöpningstid hysa vi den
uppfattningen, att detta ej må ske. I fall af brott mot aftal må kräfvas, att rättelse
göres, och må arbetsgivare eller arbetare, som bevisligen vägrar att ställa
sig aftal till efterrättelse, kunna af motparten förvägras arbetskraft, resp. arbete.
Under alla förhållanden må ej aftal kunna häfvas, därför att en eller flera föreningsmedlemmar
brutit däremot, ej heller, där flera deltagit i aftalet, hos annan än den,
som brutit detsamma.

Börande hvad i § 10 föreslås vilja vi erinra om, att en bestämmelse om, att
all skada skall gäldas, blir i sina verkningar synnerligen partisk, i det den vid
resp. fall af aftalsbrott drabbar arbetarne ojämförligt hårdare än arbetsgifvarne.
Det torde t. o. m. kunna gifvas fall, då arbetsgivare kan i dess fundamentalaste
delar bryta aftal, utan att den skada, som däraf uppstått, kan värderas. Skade -

stån (Oskyldighet bör, efter vårt förmenande, ej kunna åläggas förening, och hänvisa
vi ifråga härom till den rättsordning, som i detta afseende utbildats i England.

Jämväl mot en del af öfriga i lagförslaget förekommande bestämmelser
skulle finnas erinringar att göra. Vi anse emellertid det ofvan anförda tillräckligt
för att visa, det lagförslaget så betydligt afviker från hvad vi anse rätt, att ett
tillstyrkande af oss ej kan gifvas.

Hvad lag om arbetsdomstol angår skulle med den följa en fördel, nämligen
att en del af nu förekommande, stundom rätt dryga, kostnader för skiljedomstolar
besparades föreningarna. Vi tro dock knappast denna arbetsdomstol vara i stånd
att ersätta skiljenämnderna, med den utveckling skiljenämndsinstitutionen numera
fått. Proceduren med stämning o. d. torde måhända jämväl blifva för långsam,
för att institutionen skall kunna verka till belåtenhet, hvarjämte vi ej heller äro
säkra på att den besparing, som i visst afseende vunnes, blefve verklig, enär ofta
nog anlitande af jurist för målets förande blefve nödvändigt. Kommer därtill att
väl som förutsättning för arbetsdomstolens tillkomst kräfves en lag om kollektivaftal,
och antagligt förslag till sådan ej föreligger, kunna vi ej heller förorda antagande
af förslaget till lag om arbetsdomstol.

Till hvad i lagförslaget om vissa arbetsaftal förekommer vilja vi erinra, att
detsamma från början till slut är ett fastslående af arbetsgifvarnes längst gående
önskningar. Skulle förslaget blifva lag, blefve säkerligen arbetsgifvarne synnerligen
motvilliga att i kollektivaftal upptaga annat än hvad här stadgats, och
kanske omfattande strider på grund häraf uppstå. Vi hysa i öfrigt den uppfattningen,
att en ingående lagstiftning om personliga arbetsaftal är obehöflig och icke
önskvärd, i det vi förmena att arbetsgifvare och arbetare böra själfva genom kollektivaftal
reglera förhållandena i den mån så behöfs, och vi tro att den obenägenhet
härtill, som i afsevärd utsträckning ännu finnes bland arbetsgifvarne,
endast skulle ökas, därest en lag om arbetsaftal komme till.

I det vi sålunda förklara detta lagförslag, ur vår synpunkt, fullständigt
oantagligt, hafva vi ej anledning att ingå på de anmärkningar, som mot de särskilda
bestämmelserna kunde göras, men anse vi oss dock ej böra lämna obesvarade
vissa af de i öfverståthållareämbetets P. M. uppställda frågorna.

Till besvarande af dessa frågor få vi anföra:

3) Hvad beträffar särskild! byggnadsindustrien tillämpas i regel ej uppsägningstid,
hvilket däremot i allmänhet är fallet inom möbel- och snickeriindustrien
samt annan fabriksverksamhet. Uppsägningstiden är, där den förekommer,
7—30 dagar; i en del fall har arbetsgifvaren en längre uppsägningstid
att iakttaga än arbetaren, i andra fall har blott den förre uppsägningstid att
iakttaga, i en del fall är tiden olika för uppsägning af gift eller ogift arbetare.
Lagstiftning om uppsägningstid bör ej ske, utan må arbetsgifvare och arbetare
själfva enas om hvad i detta afseende skall gälla.

4) Effektiva stadgande!! i lag till förhindrande af arbetsgifvares missbruk
af rätt till antagande och afskedande af arbetare samt ledning och fördelning af
arbetet torde svårligen kunna gifvas. Däremot måste kräfvas, att lag ej på något
sätt må lägga hinder för arbetarne att i kollektivaftal eller på annat sätt öfverenskomma
med arbetsgifvarne om de inskränkningar som äro af behofvet.

5) Arbetsgivare kan ej få gifvas rätt att utfärda arbetsordning med sådan
rättsverkan, att arbetarne äro skyldiga att efterlefva densamma. Rätten till
eventuell granskning af arbetsordning är af problematiskt värde för arbetarne,
hvilket antagligen äfven skulle blifva fallet med bestämmelse om dess godkännande
af myndighet. Om hvad eventuell arbetsordning skall innehålla, bör, liksom
i andra hithörande frågor, bestämmas i kollektivaftal.

6) Gift arbetare, som åtnjuter bostad af arbetsgivaren, bör äga rätt till
laga fardag, och bör lagenligt hyreskontrakt upprättas.

7) Lön utbetalas för den bestämda arbetstiden, oafsedt om arbetaren därunder
beredts full sysselsättning. Annan sedvänja är oss ej bekant.

8) Lönen utbetalas i allmänhet hvar 7:e dag.

9) Arbetsgivare bör ej äga rätt till innehållande af lön för utfördt arbete.

Rörande förslaget till ändrad lydelse af lagen om medling i arbetstvister

vilja vi, utan att bestrida det goda syftet med denna lag, dock framhålla det vi
ej äro öfvertygade om, att med den föreslagna ändringen ej äfven skulle följa
vissa olägenheter, såsom bl. a. svårigheter att i vederbörlig tid få nya aftal träffade
i stället för de utlöpande, och anse vi oss således ej kunna tillstyrka
densamma.

Med stöd af hvad vi ofvan anfört få vi sålunda förklara det vi anse, att
åtgärder ej böra vidtagas för att de lagförslag, öfver hvilka vi här haft att yttra
oss, skulle till lag upphöjas.

Bil. 16. Stockholms stads handtverksförening.

Beträffande först förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare har föreningen, som anser, att en dylik lag bör komma till stånd, funnit
skäl ingå på nedan anförda, i förslaget inrymda bestämmelser.

1 § andra stycket innehåller stadgandet, att såsom arbetare skola enligt
ifrågavarande lag anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar
därmed jämförlig anställning. För såvidt det är föreningen bekant, hafva
hittills i ytterligt ringa utsträckning förekommit kollektivaftal, afseende arbetsförmän,
handelsbiträden och dylik personal. Ej heller synes något behof i sådant
hänseende föreligga. Måhända kunna, hvad nu särskildt arbetsförmän beträffar,
för fabriksverkstäder andra synpunkter göras gällande, men inom handtverket

och den mindre industrien är förhållandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetsxörman
(verkmästare o. d.) sadant, att detsamma ej lämpligen later sig regleras
af de generella bestämmelser, hvilka ett kollektivaftal afser att uppställa. & föreningen
förmenar, att detta förhållande bör vara så fritt som möjligt, hvarigenom
först arbetsför mannen når den opartiska ställning vid fall af konflikter mellan
arbetsgifvare och arbetare, som hans verksamhet kräfver, och föreslår därför, att
andra stycket i 1 § måtte utgå.

Hvad angår stadgandena i 8 § får föreningen från sin ståndpunkt anföra
följande.

Ett flertal handtverksyrken hafva för att bevaka sina intressen bildat
riksorganisationer med lokalafdelningar på olika platser under en gemensam öfverstyrelse.
Enligt hvad föreningen inhämtat, finnes emellertid icke för några yrken,
med undantag för de till byggnadsindustrien hörande, något riksaftal upprättadt.
Inom alla andra organiserade handtverksyrken har hvarje lokalafdelning sitt särskilda
aftal, och dessa aftal förfalla på olika tider. Om nu vid tiden för ett
sådant aftals utlöpande strejk utbryter hos medlemmarna af en viss lokalafdelning,
utan att öfriga till riksorganisationen anslutna föreningar äga rätt att påbjuda
sympatilockout, kan arbetarorganisationen, genom att under några veckor underhålla
de strejkande, praktiskt sedt genomdrifva hvilka villkor som helst. Handtverksidkarnes
ekonomi är nämligen i allmänhet svag, och en relativt äfven kort
strid kan därför, särskildt om den inträffar under pågående säsong, hafva en
ruinerande inverkan. Skola i en blifvande lagstiftning om kollektivaftal handtverksidkarnes
organisationer blifva icke starkare, men väl jämbördiga med arbetarnes,
fordras, att rätten till sympatilockout under aftalstiden erkännes. Att
göra denna rätt beroende af öfverenskommelse vid aftals ingående vederbörande
parter emellan torde knappast vara välbetänkt, då frågan härom med säkerhet
skulle i många fall framkalla strid och lagstiftningens ändamål sålunda därigenom
förfelas.

I samma § finnes föreskrifvet, att vid sådan arbetsinställelse, som enligt
lagen är tillåten, skola vederbörande parter vara pliktiga iakttaga den uppsägningstid,
som är för deras arbetsaftal öfverenskommen eller enligt lag gällande.
Då uppsägningstiden för de arbetsaftal, hvilka finnas upprättade inom handtverksindustrien,
växlar från 1 till 4 månader eller däröfver, torde redan däraf framgå,
att en bestämmelse, sådan som den nyss anförda, är olämplig att tillämpas vid
proklamerande af arbetsinställelse. På det att emellertid, i förekommande fall,
rådrum måtte beredas vederbörande parter och till befrämjande i sin mån af fogligare
former för arbetsstriderna, när sådana icke kunna återhållas, vill föreningen
föreslå att, i stället för hvad i 8 § är i hithörande afseende stadgadt, må där införas
en bestämmelse, att ingen arbetsinställelse får under aftalstiden äga rum,
med mindre beslut därom blifvit minst 7 dagar förut motparten delgifvet.

11—102269. Förlikning smännens uti.

Beträffande 9 § ansluter sig föreningen helt till utskottets mening, att i
sagda § bör intagas tydliga föreskrifter angående dels arbetsgifvarens rätt att
leda och fördela arbetet dels och såväl arbetsgifvares som arbetares rätt att ingå
arbetsaftal med hvem de önska. Såsom ett korollarium för arbetsgifvarnes del
till sistnämnda föreskrift synes föreningen vidare böra i denna § inrymmas ett
stadgande därom, att vid aftals ingående arbetsgifvarens rätt att, med iakttagande
af gällande uppsägningstid, afskeda arbetare må lämnas oförkränkt.

I öfverensstämmelse med föreningens i det föregående uttalade uppfattning
angående den opartiska ställning, en arbetsförman bör intaga, biträder föreningen
det i 9 § andra stycket inrymda förbud för arbetsförman att tillhöra förening af
vare sig arbetsgivare eller arbetare.

1 fråga om 10 § instämmer föreningen, på af motionären anförda skäl, i
hvad herr Pettersson i Bjälbo i sin motion yrkat, nämligen att ifrågavarande §
bör kompletteras med tvänne stadganden af innehåll, dels att förening skall ansvara
för hvad dess ombudsman eller förtroendeman i sådan egenskap åtgör, dels
och att vid arbetsinställelse förening må, äfven om ej formligt beslut låter sig
påvisas, kunna ådömas skadestånd, därest ett större antal af föreningens medlemmar
deltagit i arbetsnedläggelsen.

Vidkommande förslaget till lag om särshild domstol i vissa arbetstvister
finner sig föreningen, utan att här i öfrigt inga på detsamma, kunna tillstyrka
inrättande af en sådan domstol.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftal föreskrifter i 1 §. att lagen skall
äga tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager sig att under vissa villkor
arbeta åt en arbetsgifvare i jordbruk eller handel, vid järnvägs- eller spårvägsdrift
eller i annat näringsyrke. Utskottets formulering af denna § skiljer sig
så tillvida från Kung!. Maj:ts förslag, att i förra fallet uttryckligen angifvits, att
lagen skall gälla för aftal, ingångna inom industri och handtverk. Då detta til lägg
gifvetvis skarpare markerar området för lagens tillämpning, förordar föreningen
den af utskottet föreslagna lydelsen af 1 §.

2 § bör enligt föreningens mening utgå. Och får föreningen såsom skäl
för denna sin ståndpunkt hänvisa till hvad i det föregående anförts vid behandlingen
af 1 § andra stycket af förslaget till lag om kollektivaftal.

Hvad i 6 och 7 §§ föreskrifves angående uppsägningstid för arbetsaftal samt
vid arbetsinställelse tillstyrkes såsom ägnadt dels att förebygga förhastade beslut
dels och att bereda ökad stadga åt förhållandet mellan arbetsgifvaren och
arbetarne.

I 19 § stadgas, att arbetare, som antagits att utföra visst slag af arbete,
icke må utan sitt medgifvande användas till annat arbete, där ej fråga är om

handräckning eller göromål, som gällande sedvänja ålägger honom att utföra.
Att ett dylikt stadgande, som för visso intimt berör arbetsgifvarens rätt att leda
och fördela arbetet, lätt kan föranleda förvecklingar mellan arbetsgivare och
arbetare, låter sig näppeligen förneka. Särskildt torde detta gälla inom handtverket,
där yrkesspecialiseringen icke drifvits så långt som inom storindustrien
och där, som bekant, bristen på kvalificerad arbetskraft länge varit mycket kännbar.
Utan att göra något yrkande i frågan, kan föreningen icke underlåta att
fästa uppmärksamheten vid de svårigheter ett stadgande af förenämnda innehåll
ovillkorligen medför.

Beträffande slutligen 30 och 31 §§ förordar föreningen, i hufvudsak på de
af utskottet anförda skäl, dessa §§ i den form, utskottet gifvit desamma. Att,
där ej annan öfverenskommelse träffats, den kontanta lönen skall, då densamma
utgår efter tid, utbetalas hvar sjunde dag, är inom handverksyrkena icke endast
gängse utan också mest ändamålsenligt, då en annan ordning säkerligen vore för
båda parterna betungande. Att vidare i 31 § intages ett uttryckligt förbehåll,
att endast då på grund af arbetsgifvarens försummelse lön ej utbetalats till arbetaren
å förfällodagen, den förre skall vara pliktig gälda en tjugondedel utöfver
lönebeloppet, synes föreningen synnerligen välbetänkt.

Bil. 17. Sveriges skräddarmästares centralförening.

Centralstyrelsen för Sveriges skräddarmästares centralförening, som icke
finner anledning yttra sig öfver andra lagförslag än förslag till lag om kolleMivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare, tillåter sig härmed göra följande erinringar
i de viktigare och mera omstridda punkterna rörande bemälda lagförslag:

Arbetsförmän, kandelsbiträden och andra, som innehafva därmed jämförlig
anställning, anser styrelsen icke böra inbegripas i denna lag, då kollektivaftal
med dessa grupper oss veterlig! aldrig förekommer och de ej heller lämpligen
kunna inbegripas i kollektivaftal med arbetare i vanlig mening. I språkbruket
äio arbetsförmän (verkmästare, tillskära^ o. d.) icke hänförbara under begreppet
»arbetare», och skulle lagen inbegripa dessa kategorier, bör rubriken ändras så,
att den kommer att omfatta kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetstagare.
Styrelsen föreslår emellertid att sista stycket i denna § utgår.

§ 8''

Hvad först angår frågan om rättighet till arbetsinställelse under aftalstiden
delar styrelsen till fullo det särskilda utskottets mening, att sympatistrejk

och sympatilockout böra vara tillåtna under kollektivaftalets giltighetstid, och
får styrelsen som stöd för denna uppfattning anföra följande:

Sveriges skräddarmästares centralförening består af ett fyrtiotal lokala
arbetsgivareföreningar, hvilka med resp. fackföreningar ingått olika lydande och
på skilda tider utlöpande arbetsaftal. Vid dessa aftals förnyelse uppstår som
oftast strejk eller hot om strejk, därest arbetsgifvarne icke ingå på arbetarnes
fordringar. Det enda försvarsmedel, som centralföreningen då förfogar öfver för
att bispringa arbetsgifvarna, är att påkalla lockout hos närliggande lokalföreningar.
Skulle detta medel icke tillåtas är det alldeles påtagligt, att arbetareorganisationen
ånyo blefve den allena bestämmande på arbetsmarknaden. Orsaken, hvarför
arbetsaftalen blifvit olika hos de resp. lokalföreningarna, är just den, att fackföreningarna,
innan arbetsgivareorganisationen kom till stånd, voro allena de som
bestämde villkoren vid uppgörelserna. Så länge enskilda och lokala kollektivaftal
kunna förekomma, måste enligt styrelsens åsikt sympatilockouten och
naturligtvis äfven sympatistrejken — vara tillåten under aftalstiden.

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att arbetareorganisationerna i allmänhet
äro obenägna att ingå riksaftal, och att de förslag, som framställts från
arbetsgifvaresidan inom skrädderiyrket, att vid de lokala aftalens förnyande införa
enhetliga bestämmelser på de olika orterna och gemensam utlöpningstid i
syfte att underlätta tillkomsten af ett riksaftal rönt det starkaste motstånd från
arbetareorganisationen.

Hvad statens förlikningsman i sitt yttrande öfver förslaget till kollektvaftal
föreslagit, att sympatistrid skulle vara förbjuden, därest ej förbehåll om
annat skett i aftalet, anser styrelsen icke vara ägnadt att tillvinna sig statsmakternas
gillande. Styrelsen har sig visserligen bekant, att vissa kollektivaftal
innehålla stadganden därom, att sympati strider skola vara tillåtna under aftalstiden,
men införandet af denna bestämmelse har alltid mött motstånd frän arbetareparten,
och då arbetarne under diskussionen om aftalslagarne tagit bestämd ställning
mot tillåtligheten af sympatiåtgärder, komma de säkerligen icke att godkänna
ett sådant medgifvande i aftalen. En bestämmelse i den af förlikningsmannen
föreslagna riktningen skulle således endast framkalla nya anledningar till
förvecklingar mellan arbetsgivare och arbetare, utan att på ett tillfredsställande
sätt förmå lösa den ömtåliga frågan. Stj^relsen är af den bestämda uppfattningen,
att det icke bör öfverlämnas åt det personliga tycket eller åt den part, som vid
underhandlingstillfället är den starkaste, att afgöra om sympatistrider under aftalstiden
skola fä företagas eller ej. Sympatistridens natur, att gripa in på olika
områden, nödvändiggör, att samma bestämmelser äro gällande inom hela industrien,
och denna enhetlighet torde icke kunna uppnås på annat sätt än genom lagbestämmelser.

Däremot är styrelsen af samma uppfattning som förlikningsmannen därutinnan,
att underhandling i tvister mellan arbetsgifvare och arbetare skall äga
rum inför vederbörande förlikningsinstitution, innan lockout, strejk eller annan
därmed jämförlig åtgärd får företagas. Dock må under inga förhållanden sådana
bestämmelser fastställas, som kunna förhindra sympatiåtgärders vidtagande omedelbart
sedan arbetsinställelse inträdt.

I samma § är föreslaget, att uppsägningstiden för igångsättande af strejk
och lockout eventuellt skulle vara densamma, som är föreskrifven för arbetsaftalets
uppsägning. I praktiken torde det möta svårigheter att tillämpa ett sådant stadgande,
då uppsägningstiden för aftalen kan vara ända till minst 3 månader och
måhända ännu längre. Att vederparten emellertid viss tid på förhand bör underrättas
om en så betydelsefull åtgärd som arbetsinställelse, är ur alla synpunkter
rimligt, och tillåter sig styrelsen föreslå, att denna tid i lagen bestämmes till
minst 7 dagar.

§ 9.

Med hänsyn till att arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet samt
att antaga och afskeda arbetare vid flertalet af de senare årens arbetstvister blifvit
omstridd, förefaller det styrelsen högeligen önskvärdt att denna rätt blir arbetsgifvaren
tillerkänd i lagen om kollektivaftal. Då arbetsgifvaren är ekonomiskt
ansvarig för det arbete, som skall verkställas, ligger det i sakens natur, att han
skall äga bestämma, hur och af hvem arbetet skall utföras.

Då arbetsförman, verkmästare, tillskärare eller annan därmed jämförlig
arbetsledare vid arbetsdriften är i arbetsgifvarens ställe, är det själffallet, att han
icke bör tillhöra förening af arbetare, med hvilken kollektivaftal kan träffas.

§ io.

Styrelsen anser, att den uppfattning herr Pettersson i Bjälbo i sin motion
vid innevarande års .Riksdag gjort gällande, att förening skall ansvara för hvad
dess syssloman i denna egenskap gör och låter, är välbetänkt. Det är bekant,
att ombudsmän och förtroendemän hafva befogenhet att vidtaga åtgärder, som
kunna få mycket allvarsamma följder, och därför måste det anses rätt och billigt,
att den organisation, på hvars vägnar åtgärden vidtages, blir den ansvarige. I
öfverensstämmelse med denna uppfattning hemställes, att § 10 erhåller ett förtydligande
i den riktning ofvannämnda motion antyder.

Ehuru styrelsen icke funnit anledning yttra sig öfver förslaget till lag
om vissa arbetsaftal, vill den dock besvara de frågor, som i särskild promemoria
äro framställda, såvidt de röra sig på af styrelsen kända områden:

2) Nej.

3) Uppsägningstid förekommer icke inom skrädderiyrket, men en kortare
uppsägningstid, exempelvis 7 dagar, anses böra fastställas.

4) Såvidt styrelsen inser kunna inga missbruk förekomma, och någon inskränkning
i denna arbetsgifvarnes naturliga rättighet bör icke äga rum.

5) Genom arbetsordningens godkännande af viss myndighet.

7) Tidsberäkningen räknas pr vecka, och afdrag brukar icke förekomma för
tid arbetaren utan eget förvållande varit sysslolös, såvidt arbete finnes.

8) En gång i veckan.

9) Ja, i öfverensstämmelse med § 33 i Kung! Maj:ts förslag

10) Därvid finnes intet att erinra.

Bil. 18. Sveriges bageriidkareförening.

I de flesta hänseenden komma vi, såsom väl ock meningen med den oss
tillhandakomna remissen varit, att begränsa detta vårt yttrande till de synpunkter
och önskemål, hvilka vid den ifrågavarande lagstiftningens bedömande härröra
ur vårt yrkes säregna förhållanden. Om vi emellertid göra ett undantag från
denna regel genom ett mera allmänt och

principiellt uttalande om kollektivaftalets begrepp

med därur följande determinationer beträffande dess helgd och hållbarhet m. m.,
så beror detta dels därpå, att det utan en dylik principiell orientering torde erbjuda
stora vanskligheter att kunna bilda sig en fast grundad ståndpunkt i den
fråga, som ju utgjort själfva hufvudpunkten för striden om aftalslagarna, nämligen
rörande förenligheten af arbetskonflikter under löpande aftalstid med aftalets
fortfarande giltighet, dels emedan förra årets storstrejk med därpå för vårt vidkommande
följande skiljedomsförfarande bragt den nyssnämnda principfrågan det
svenska bageriyrket inpå lifvet på ett så reellt sätt, att vi anse oss däraf föranledda
att här ytterligare betona vår då häfdade ståndpunkt.

Vi kunna nämligen ingalunda dela den i Kungl. Maj:ts proposition samt från
många andra framstående håll häfdade, af motsidan teoretiskt tämligen lamt bestridda
satsen, att kollektivaftalet mellan arbetsgivare och arbetstagare till sitt
begrepp icke skulle utgöra något hinder för att de organisationer, som slutit detsamma,
kunna bekriga hvarandra med lockout eller strejk o. s. v., utan att aftalet
själft därför förlorar sin förpliktande kraft för resp. parter.

Enligt vår mening innebär redan enligt kollektivaftalets begrepp hvarje af
aftalsslutande part proklamerad strid på det af kollektivaftalet demarkerade arbets -

området — därest icke annorlunda är i aftalet själft uttryckligen stipuleradt —
ett brytande af detsamma, som, därest motparten så önskar, löser denne ur aftalet
och häfver detsamma. Och detta oafsedt hvilken af de hittills gängse, vidare eller
trängre definitionerna tillämpas på koliektivaftalet, och oafsedt huru pass fullständigt
eller ofullständigt genom detsamma parternas inbördes förhållanden kunna
vara bestämda. I det förra hänseendet framhålles det som bekant från flera håll
med all makt, att koliektivaftalet blott är att betrakta såsom innefattande vissa
allmänna normer att gälla när det arbetas, och justitieministern går i sitt den
kung!, propositionen bifogade anförande till statsrådsprotokollet så långt i den riktningen,
att han t. o. m. frånkänner koliektivaftalet benämningen kollektivt arbetsaftal,
ehuru det väl näppeligen kan bestridas, att detsamma uteslutande handlar
just — om arbetet.

Vi äro ingalunda blinda för de argument, som för den nyssnämnda aftalsbegreppsdistinktionen
kunna anföras. Och tydligt är ju, att någon skyldighet
för den enskilde arbetsgifvaren att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för den
enskilde arbetaren att kvarstå i arbetet ej kan utöfver stadgad uppsägningstid
genom koliektivaftalet grundläggas. Likaså är det obestridligt, att man med flit
eller på grund af förbiseende kan hafva underlåtit att i kollektiva aftal rörande
arbetsförhållandena träffa bestämmelser beträffande saker, som kunna föranleda
de allvarligaste meningsskilj aktigheter parterna emellan vid sidan af de i aftalet
innehållna bestämmelserna.

Men huru långt man sålunda reellt och formellt kommit bort från kollektivaftalets
ursprungliga ändamål att i fråga om innehåll och förpliktande kraft utgöra
ett fullständigt arbetsaftal i detta ords egentliga bemärkelse och en i möjligaste
män fullständig ersättning för det individuella arbets- eller tjänsteaftalet,
torde det dock vara ofrånkomligt, att genom detsamma de aftalsslutande parterna
för aftal stiden garanterat hvarandra det orubbade tillgodonjutandet i och för
arbetet af de normer och bestämmelser, flera eller färre, som i aftalet kunna finnas
upptagna, samt att äfven om enskilda arbetsgifvare upphöra att drifva sina företag
och enskilda arbetare vägra att låta sig anställas i arbete, ja, äfven om alla
arbetsgifvare eller arbetare, som inbegripas i ett visst kollektivarbetsaftal, så göra,
rätten för dem, som vilja drifva sina företag med tillämpning af aftalets bestämmelser,
och rätten för dem, som vilja arbeta enligt dessa, måste finnas kvar. Det
är just denna rätt för hvardera partens medlemmar att oförkränkt äga tillämpa
aftalet och att enligt dess bestämmelser träda i individuella arbetsaftalsförhållanden
till hvarandra, som är det konstitutiva i det genom koliektivaftalet skapade
aftalsjnridiska läget på den arbetsmarknad, som genom aftalet regelbindes och
demarkeras. Men det är just denna rätt, som vid af de aftalsslutande parterna
påbjudna arbetsinställelser ensidigt upphäfves eller suspenderas. En arbetsinställelse
blir icke lockout eller strejk därigenom, att enskilda arbetsgifvare eller

arbetare upphöra med att drifva sina företag eller att arbeta, utan därigenom att
de kollektiv af talsslutande parterna respektive organisationerna förbjuda den ene
den andre aftalsenlig arbetsgifning eller d:o arbete för sitt vidkommande, och i
sådant syfte vidtaga prohibition åtgärder af ett eller annat slag. Och huru formell
innebörd ett aftal må hafva, äfven om parterna aldrig så mycket kunna vara
öfverens om att det blott innehåller vissa arbetstids- och lönebestämmelser o. s. v.,
att tillämpas när det arbetas, så är det vid närmare eftertanke tydligt, att om
endera parten förljuder och söker förhindra att det arbetas enligt aftalet, så innebär
detta ett ensidigt urkraftsättande af samtliga aftalsbestämmelser gent emot
den andra parten och de af dess medlemmar, som eventuellt vilja begagna sig af
desamma (genom att enligt dessa anställa i arbete eller utbjuda sig till anställning
i arbete), som väl enligt alla civilrättsliga begrepp måste inkludera aftalets
upplösning, åtminstone därest andra parten fordrar detta.

Detta gäller gifvetvis äfven, därest parterna i ett kollektivaftal skulle råka
i delo om saker, hvarom intet stadgas i aftalet. Kunna de ej enas om andra
medel att återställa samförståndet än sådana, hvarigenom tillgodonjutandet af de
bestämmelser, som aftalet verkligen innehåller, förhindras, så är af nyssnämnda
skäl part berättigad att anse aftalet upplöst, äfven om som sagdt tvisten helt och
hållet »bottnat» utanför aftalet.

Enligt den »naturliga» kollektivaftalsrätten, sådan densamma framgår ur såväl
det historiska som det moderna allmänna rättsmedvetandet, upplöser sålunda
hvarje af aftalsslutande part anordnad arbetsinställelse under alla förhållanden
aftalets förbindande kraft för den däraf drabbade parten. Eör att så icke skall
vara förhållandet måste annorlunda bestämmas antingen genom vederbörande aftal
själft eller — genom positiv lagstiftning. Och en dylik är det nu afsikten att
åstadkomma genom det föreliggande

förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och. arbetare.

Yi vilja ingalunda af ofvanstående premisser draga den slutsatsen, att en
blifvande lagstiftning ovillkorligen undantagslöst måste förbjuda alla af aftalaslutarna
anordnade arbetsinställelser under aftals giltighetstid. Yi förbise ej, att
den hittillsvarande utvecklingen härvidlag samt de faktiska förhållandena inom
en stor del af industrien kan göra det till en nödvändighet för den sociala jämvikten
och för vårt lands näringslif, att i vissa fall en rätt till lockout, strejk
o. s. v. under gällande kollektivaftal medgifves, men vi måste därvid betona, att
denna rätt, såsom i särskilda utskottets förslag till den så omstridda paragraf 8
i nyssnämnda lag också skett, uttryckligen bör angifvas såsom undantag, och icke
såsom i Kung!. Maj:ts förslag formuleras såsom — den regel, frän hvilka förbuden
emot dylika arbetsinställelser angifvas — såsom undantag. Det är enligt vår

mening oförenligt med statens uppgift såsom rättsskyddare och rättsordnare att i
den positiva lagstiftningen så åsidosätta den naturliga rätten.

Och då dessa undantag, särskild! ju på grund af den national- och socialekonomiska
nödvändigheten att speciellt inom den större industrien under vissa
förhållanden medgifva rätten att utan aftalsbrott anordna s. k. sympatilockout
eller sympatistrejk, skola fastställas, har lagstiftaren icke heller rätt att förbise,
att andra områden af näringslifvet finnas, för hvilka rätten till dylika sympatistrider
skulle blifva i hög grad ödesdiger.

Hit hör exempelvis just vårt yrke. För arbetsgifvarna inom detsamma är
rätten till sympatilockout nästan helt och hållet värdelös. I en industri, som
ständigt måste tillhandahålla dagsfärska varor och där hvarje uppehåll i tillverkningen
lämnar fältet öppet för den utomstående konkurrensen från kooperativa
bagerier, hembagerier och själfförsörjare, där förbjuder, utom i yttersta nödfall,
själfbibehållelsedriften arbetsgifvaren användandet af dylika kampmedel.
Och lika värdelös som arbetsgifvarnas rätt till sympatilockout här vore, lika ödesdiger
skulle bageriarbetarnas rätt till sympatistrejk blifva. Rätten till sympatistrid
blefve i detta fall på grund af nyssnämnda förhållanden så godt som uteslutande
ett vapen i den ena partens, arbetarnas, hand. Skulle dessa, såsom äfven
med antagande af utskottets mera restriktiva formulering af par. 8 i lagen om
kollektivaftal blefve händelsen, medgifvas rätten att söka genomdrifva sina
kollektivaftal på de olika platserna genom oberäkneliga, på grund af ofvannämnda
förhållanden alltid ytterligt skadegörande angrepp på andra håll, där man inrättat
sig i förlitande på gällande aftal, så skulle detta icke blott göra mästarna till
den a priori underlägsna parten vid alla strider, utan det skulle äfven på andra
i det föregående antydda sätt bokstafligen ödelägga det svenska bageriyrket.
Att arbetarna skulle låta afhålla sig från detta förstöringsarbete, emedan de indirekta
följderna efter hand äfven komme att drabba dem, på den förhoppningen
har man efter föregående erfarenheter tyvärr ej rätt att bygga.

Bageriyrket befinner sig för öfrig! ingalunda ensamt inom det svenska
näringslifvet i ett sådant läge, att rätten till sympatikonflikter så godt som uteslutande
blefve ett vapen i arbetarnas hand, och såsom sådant af för näringslifvet
själft synnerligen ödesdiger beskaffenhet. Detsamma gäller med vissa modifikationer
äfven om en del andra yrken för tillverkning af lifsmedel, och det gäller
om hela landets modernäring, jordbruket, där arbetsgifvarna gifvetvis hafva föga
eller intet bruk för lockouträtten, men där statens sanktionerande af arbetarnas
»rätt» till sympatistrejk under gällande aftal vid vissa tillfällen, såsom under skördetider
o. d., nästan skulle te sig såsom ett slags samhällets »justitiesjälfmord».

Då vårt yttrande infordrats, anse vi oss pliktiga att framställa en bestämd
begäran, att en blifvande lagstiftning om kollektivaftalet effektivt skyddar vårt
yrke och de med densamma i dessa hänseenden likställda näringsgrenarna från de

12—102269. Förlikning smännens uti.

vådor, som rätten att under löpande aftalstid anordna strejker eller lockouter,
vare sig af »sympati-» eller annan karaktär, skulle medföra.

Huru lagen skulle afmattas för att tillgodose de olika näringsgrenarnas i
förevarande hänseende synnerligen olikartade befogade önskemål, är ju icke lätt
att säga. Därest den skulle lyda så som Kungl. Maj:t eller utskottet i par. 8 af
lagen om kollektivaftal föreslagit, vore det enligt ofvanstående framställning nödvändigt
att undantagsvis stadga förbud mot sympatilockout och sympatistrejk för
vissa näringsgrenar, hvilket i legislatoriskt hänseende ju skulle se rätt egendomligt
ut. Från ett håll har som bekant föreslagits, att med strykande af den
förevarande paragrafen låta lagen tiga i dessa stycken och låta vederbörande inom
den nuvarande allmänna lagstiftningens ram fritt fortbygga på den hittillsvarande
praktiska utvecklingen. Detta sätt kan emellertid icke nu rekommenderas. Ty
efter den bearbetning i alla möjliga riktningar samt ur alla möjliga synpunkter,
som »aftalsrätten» i dessa stycken undergått genom det senaste årets ändlösa
meningsutbyte, skulle därigenom endast förorsakas en sista villa värre än den första.

I själfva verket synes det, som om såväl rättsordningen som de olikartade
befogade intressena härvidlag bäst skulle tillgodoses därigenom, att den ifrågavarande
paragrafen stadgade ett allmänt förbud emot alla slags lockouter, strejker
o. s. v. under gällande aftalstid, såvida icke parterna genom uttryckliga bestämmelser
i vederbörande aftal själfva fastslagit en sådan rätt, hvartill de skulle i
lag erhålla befogenhet.

Om det så därjämte bestämdes, att stadgandena i detta stycke endast ägde
tillämpning på aftal, slutna sedan lagen trädt i kraft, så att i fråga om nu
gällande aftal den hittills varande praxis Unge gälla, så vore ju hvarje industri
och organisation, hvilken hittills tillämpat rätten till sympatistrider under aftalstiden
samt ansett denna rätt nödvändig för sitt själfförsvar i den sociala kampen,
oförhindrad att fortfarande göra detta, tills nya aftal skulle slutas, och att ej
ingå några nya sådana, med mindre denna rätt fortfarande tryggades, samt sålunda
rättsligen obetagen att kontinuerligt häfda sina ifrågavarande lifsintressen.

För ett yrke som bageriyrket, hvars förhållanden genomgående äro ordnade
på kollektivaftalets grund och för hvilket kollektivaftalets betydelse af ett
verkligt fredsdokument är af en så fundamental betydelse, som här ofvan är uppvisadt,
utgör gifvetvis den här behandlade frågan om detta aftals natur och
helgd den allt behärskande synpunkten vid ordnandet af hithörande förhållanden.

Hvad beträffar kollektivaftalslagens innehåll i öfrig!, är det särskild! par. 9,
som tilldragit sig vår uppmärksamhet. Att erhålla ett laga förbud emot hvarje
aftalslig inskränkning i arbetsgifvarens rätt att utse sina arbetare utan hänsyn
till dessas tillhörighet till någon förening är för Sveriges bageriidkare af sä
mycket större betydelse, som det af flera skäl endast ofullständigt och blott på
vissa håll lyckats att i de hittillsvarande aftalen hålla bageriidkarna — hvilka

i öfrig! i fråga om rätten att antaga och afskeda arbetare samt leda och fördela
arbetet torde vara fullt ut lika själfständigt ställda som hvilken som helst annan
arbetsgivare — oberoende i det hänseendet. I fråga om formuleringen föredraga
vi därvid utskottets förslag, såsom mera universellt uttryckande denna till sin
natur universella rätt. Af samma sistnämnda skäl föredraga vi beträffande det
senare momentet om rätten att ställa arbetsförmän utanför fackförening det kungl.
förslagets formulering, liksom vi på goda grunder skulle önska se paragrafen
tillökad med ett tredje moment, innefattande förbud för lärling att tillhöra fackförening.

I öfrigt hafva vi ej mycket att andraga i fråga om den föreslagna kollektivaftalslagen.
Hvad beträffar stadgandena rörande skadestånd i par. 10, föredraga
vi den i kungl. förslaget gifna affattningen, såsom enligt vår uppfattning mera stringent
och respektbjudande. I öfrigt ha vi intet att erinra, utan finna såväl utskottets
som Kungl. Maj:ts föga divergerande affattning af lagen väl motsvara
det föreliggande behofvet.

Emot det från vissa båll väckta förslaget, att den ifrågavarande lagstiftningen
skulle upphöra gälla efter viss tid, måste vi inlägga en bestämd gensaga,
utom af principiella skäl äfven af rent praktiska sådana, på grund af den för
näringslifvet säkert mycket skadliga oreda och förvirring, som tvifvelsutan skulle
uppstå på de flesta arbetsområden, därest efter den bestämda tidens slut den
ifrågavarande lagstiftningen upphörde att gälla annat än för de under dess hägn
ingångna aftalen.

Hvad beträffar

förslaget till lag om särskild domstol i arbetstvister,

anse vi i likhet med utskottet, att tvänne lagkunniga bisittare kunna vara till
fyllest, samt att Kungl. Maj:t bör lämnas tillfälle att bland de tre kungavalda ledamöterna
äfven insätta en i annan mening sakkunnig, hvilken förvisso kan komma
att spela en betydande roll vid bedömandet af sådana mål, som det bär gäller.
Med afseende på rätten att föreslå de fyra ledamöter och åtta suppleanter, bvilka
skola efter förslag af Konungen tillsättas, ställa vi oss återigen på det kungl.
förslagets sida, ehuru vi anse redan 5,000 arbetare vara ett synnerligen högt
minimum, när det gäller att nedåt begränsa arbetareorganisationernas delaktighet
i denna förslagsrätt. Redan detta skulle exempelvis ställa Svenska bageri- och
konditoriarbetareförbundet »under strecket» därvidlag, hvilket näppeligen kan anses
vara till fördel för bevakandet af vårt yrkes hithörande intressen.

Det särskilda utskottets förslag att i anslutning till väckt motion och utan
stöd i någon kungl. proposition redan nu föreslå en revision af den ju blott fyra
år gamla

lagen om medling i arbetstvister,

finna vi knappt motiveradt af förhållandena. Erfarenheterna från den nu gällande
lagens tillämpning kunna näppeligen anses utgöra ett tillräckligt material för en
sådan revision eller ett tillräckligt skäl för något väsentligare utvidgande af den
nuvarande förlikningsinstitutionen, hvilken nu i alla händelser i arbetsdomstolen
skulle få sitt erforderliga judiciella komplement. Den förlikningskommission, som
utgör utskottsförslagets »clou», kan, såsom erfarenheten visat, vid extraordinära tillfällen
åstadkommas redan med nuvarande legislativa resurser, och torde böra på
sådant sätt ännu en tid afprofvas, innan den definitivt införes i lagstiftningen.

Praktiskt taget skulle en utvidgning af medlingsinstitutionen på nu ifrågasatt
sätt lätt leda till en påtryckning i skiljedomsriktning, som näppeligen skulle
helt öfverensstämma med den fullständiga tvångslöshet, som bör karaktärisera skiljedomsförfarandets
användande i intressetvister.

I fråga om

förslaget till lag om vissa arbefsaftal,

få vi, med särskild hänsyn till de i den utsända P. M. därvidlag speciellt framställda
frågorna, anföra följande:

På frågan (2), huruvida för arbetsaftal inom handtverk och handel i någon
mån skulle erfordras stadganden af annat innehåll än de, som böra gälla för arbetsaftal
inom industrien, kunna vi gifvetvis endast svara för vårt yrkes vidkommande,
där detta icke är händelsen. Bageriyrket drifves — i förbigående en orsak
till svårigheterna att inom detsamma åstadkomma en verkligt fast organisativ
enhet — i den mest skiftande omfattning, från storindustriella dimensioner
samt i alla tänkbara gradationer nedåt ända till den rena s. k. själfförsörjningen.
Men för de inom detsamma existerande eller tänkbara individuella arbetsaftalsförhållandena
synes ändock det föreliggande förslaget innehålla fullt tillräckliga stadganden.
Det bör dock anmärkas, att hvad de egentliga bageriarbetarne vidkomma,
dessa förhållanden, såsom förut nämnts, så genomgående äro ordnade medelst kollektivaftal,
att de individuella, merendels muntligt ingångna arbetsaftalen helt
och hållet falla inom den kollektivaftalsliga ramen.

Inom bageriyrket är med ytterst få undantag en viss uppsägningstid (fråga 3)
aftalsligen bestämd, i vanligaste fall utgörande en vecka. Och då vi anse en dylik
vara af verklig betydelse, få vi med hänsyn till det fall, att uppsägningstid
icke är bestämd, ansluta oss till Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvithet då i alla
händelser en sådan på 7 dagar skall gälla, i motsats till utskottets förslag, enligt
hvilket i så fall aftalet omedelbart upphör vid endera partens tillsägelse. De fäll,
då en omedelbar skilsmässa därvid skulle vara fördelaktigast, tro vi vara så pass

fåtaliga, att vi anse det vara bättre att arbetsgifvaren då uppoffrar en veckolön,
än att han skalle vara beröfvad rätten till en viss uppsägningstid.

Några ytterligare stadganden (frågan 4) till förebyggande af missbruk af
arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbetare samt leda och fördela arbetet
synas oss på intet sätt erforderliga. Det är för näringslifvets bestånd och
förkofran af största vikt, att denna arbetsgifvarens rätt behålles hel och oförkränkt.
Den nu föreslagna lagstiftningen innehåller alla erforderliga kompletteringar till
hvad i tillämpliga delar framgår af den förutvarande allmänna lagstiftningen till
skyddande af arbetarnes rätt härvidlag, i vissa hänseenden, såsom t. ex. beträffande
förbudet att använda arbetare till annat arbete än det, för hvars utförande
han antagits, i en omfattning, som nog torde kunna komma att ge anledning till
missbruk.

Detsamma, att några ytterligare garantier mot missbruk af arbetsgifvarnes
rätt icke äro af nöden, gäller äfven (frågan 5) beträffande arbetsordningsförhållandena.
I det föreliggande lagförslaget finnas ju fullt tryggande bestämmelser
rörande arbetsordnings minimalinnehåll samt rörande anslags- och anmärkningstid
i fråga om nya arbetsordningsbestämmelser. Inom vårt yrke kontrolleras därjämte
dessa förhållanden på det noggrannaste genom de gällande kollektivaftalen. Att införa
någon bestämmelse rörande arbetsordnings godkännande af vissa myndigheter anse vi
afgjordt olämpligt, såsom ledande till ett ofackmässigt ingripande i verkliga fackfrågor.

Med hänsyn till uppsägningen af bostadsrätten vid arbetsförhållandets upphörande,
när arbetaren åtnjuter bostad utan kost (frågan 6), synes oss det föreliggande
förslagets bestämmelser tillfredsställande såväl i Kung!. Maj:ts som i utskottets
föga därifrån afvikande affattning. Hvad våra speciella förhållanden beträffar,
äro dessa föga berörda häraf, då enligt de ojämförligt flesta kollektivaftal
med bageriarbetareorganisationen arbetarne hvarken få ha kost eller logi hos arbetsgifvaren.

Hvad beträffar de i § 27 gifna allmänna normerna för löneberäkningen, ansluta
vi oss till utskottets förslag och gilla den motivering, på grund af hvilken
utskottet uteslutit de i Kung!. Maj:ts förslag tillfogade andra och tredje momenten
rörande skyldighet för arbetsgifvaren att betala lön äfven för tid, då arbetaren
stått till disposition, men icke varit sysselsatt, och då han utan eget förvållande
fått sitt arbete afbrutet. Dylika angelägenheter böra ordnas genom särskilda,
efter de speciella förhållandena afpassade överenskommelser. En generell bestämmelse
i sådan riktning som Efungl. Maj:t föreslagit, där man ändock är nödsakad
att hänvisa sig till gällande »sedvänja», är förvisso mera ägnad att leda till ovisshet
än bestämdhet, mera ägnad att framkalla ohemula fordringar än att trygga
rättmätiga anspråk. Hvad vårt yrke i detta hänseende vidkommer (fråga 7), så
har erfarenheten konstaterat ett allt starkare sträfvande af arbetarne att tillskansa
sig löneförmåner äfven för icke utfördt arbete. Det är en allmän, på goda grunder fö -

tad önskan bland Sveriges bageriidkare, att tvärtom lönen allt noggrannare bör
afpassas efter det verkliga arbetet. Och förvisso är det af vikt att en eventuell
aftalslagstiftning stöder en utveckling i den riktningen.

Inom vårt yrke utbetalas bageriarbetarnes lön (fråga 8) så vidt vi känna
utan undantag hvarje vecka, och anse vi i likhet med utskottet att, om ej annan
öfverenskommelse är träffad, nyssnämnda lönetermin därvid bör gälla såsom bäst
afpassad för arbetarnes behof, utan att för arbetsgifvaren innebära någon olägenhet.

I fråga om arbetsgifvarens rätt att till ersättning för skada, som arbetaren
i eller för arbetet tillskyndat honom, göra afdrag å arbetares lön, ansluta vi os»
till Kungl. Maj:ts förslag. Skulle, såsom utskottet föreslagit, ett föregående domstolsutslag
eller en »ostridighet» ■— som väl ingen kan hindra den betalande parten
att försöka göra stridig ■— erfordras för att göra denna rätt gällande, blefve densamma
praktiskt taget så godt som värdelös.

Hvad återigen angår arbetsgifvarens rätt att innehålla någon del af arbetarens
lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter, ansluta vi oss
hellre till utskottets förslag, alldenstund Kungl. Maj:ts förslag om ett sammanlagdt
maximum af 15 arbetsdagars lön knappt kan anses till fyllest att göra
denna börjande tillämpning af decomptesystemet effektiv. Däremot anse vi ej blott
utskottets fastställande af V4 utan äfven det kungl. förslagets af x/2 dagslön såsom
maximum för aftalad penningplikt på grund af arbetares förseelse vara för
lågt tilltaget för att verka effektivt, och hemställa på den grunden om att höja
detta maximum till en dagslön.

Emot den såväl af Kungl. Maj:t som af utskottet föreslagna bestämmelsen,
att arbetsbetyg skall utfärdas när arbetsaftal uppsäges, måste vi med hänsyn till
förhållandena i vårt yrke inlägga en gensaga, med yrkande, att skyldighet att
utfärda betyg först inträder vid anställningens aftalsenliga upphörande. På grund
af de i de flesta fall lösa och klent tryggade anställningsförhållandena inom detsamma
skulle betygets utfärdande vid uppsägningen alltför ofta medföra, att arbetaren
icke fullföljde arbetet till den bestämda tiden. I fråga om betygssättningen
fä vi i öfrigt framhålla det angelägna uti att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit,
arbetsgifvaren oberoende af arbetarens begäran därom äger rätt att i betyg lämna
utlåtande rörande det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden. Begreppet
betygssättning bör väl ändock i någon mån bevara sin frändskap med begreppet
värdesättning. Och därest, såsom utskottet föreslagit, hvarje värdesättning i betyget
skulle göras beroende af arbetares anhållan därom, skulle fackföreningarna
sättas i tillfälle att, genom att förbjuda sina medlemmar att anhålla därom, afskära
hvarje betygförmedlad ledtråd för arbetsansökningars bedömande, hvilket näppeliligen
vore till fördel för näringslifvet eller rättvist emot förtjänta arbetare.

Vi hafva i förestående yttrande i möjligaste mån hållit oss till mera allmänna
synpunkter samt. hvad förslaget till lag om vissa arbetsaftal vidkommer,
i hufvudsak inskränkt oss till besvarande af de i P. M. särskildt framhållna frågor,
hvilka beröra våra förhållanden. Åtskilligt annat af mera detaljerad beskaffenhet
skulle ju därjämte kunna framhållas. Det är emellertid vårt förmenande,
att den ifrågasatta lagstiftningen bäst fyller sitt ändamål genom att så allmänt
som möjligt regelbinda de förhållanden, som falla under densamma. Den pålitligaste
grunden för detaljutvecklingen inom den nya rättsordningen lägges antagligen
bäst genom den fria konkreta sjäifutvecklingen inom våra dagars rika socialorganisatoriska
och -ekonomiska samhällslif.

Såsom det först och sist viktigaste inom den ifrågavarande lagstiftningen
tillåta vi oss än en gång vördsamt framhålla en säkert tryggad laga helgd åt ingångna
aftal och ett fullt effektivt skydd för arbetets frihet. Lägges den grunden
orubbligt fast, motse vi med lugn den utveckling, som därifrån kan växa fram.

Bil. 19. Stockholms snickaremästareförening.

Som svar å skrifvelsen af den 9 juli 1910 får äran meddela, att vår förening,
enligt fattadt beslut, till alla delar ansluter sig till det af Stockholms stads
handtverksförening gjorda utlåtandet i frågan om förslag till lag om kollektivaftal,
arbetstvister, arbetsaftal m. m., som i den oss tillsända P. M. omnämnes.

2, Kung! Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

För egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
anföra, att enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningsh åfvan des uppfattning den hittills
vunna erfarenheten otvetydigt gifver vid handen, att lagstiftningens väg
måste i betydande omfattning anlitas, om den oundgängligen erforderliga arbetsron
inom riket skall kunna vinnas, och att det för detta ändamål, såvidt Stockholms
län angår, skulle vara mycket önskvärdt, att de af Eders Kungl. Maj:t
framlagda lagförslagen i ämnet med de jämkningar, som af Riksdagens särskilda
utskott ifrågasatts, äfvensom det af särskilda utskottet upprättade lagförslaget
blefve i hufvudsak antagna såsom gällande lagar.

3. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län.

Förslaget till kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Då ett kollektivaftal synes böra, åtminstone inom vissa näringar, i regel
efterföljas af individuella aftal emellan arbetsgifvare och arbetare, anser länsstyrelsen,
med hänvisning i öfrigt till hvad hushållningssällskapets förvaltningsutskott
härutinnan anfört, att ifrågavarande lag bör gifvas ett sådant samband
med lagen om enskilda arbetsaftal, att den icke kommer till stånd utan denna.
Såsom ett oeftergiflig! villkor för lagens tillämpning torde erfordras att förening,
som där omnämnes, kan göras ekonomiskt ansvarig för genom aftalsbrott uppkommande
förluster. Det synes då, som om frågan rörande dylik förenings rätt
att förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter borde, innan lagen antages,
lösas så, att någon tvekan icke kan uppkomma rörande förenings ställning i nämnda
afseende lika litet som rörande hvem som äger tala för förening eller huruvida
i visst fall en åtgärd, hvarpå motparten grundar ersättningspåstående, tillkommit
på sådant sätt, att föreningen såsom sådan därför står i ansvar. Länsstyrelsen
anser sålunda, att lagen förutsätter en lag rörande offentlig registrering af föreningar
af ifrågavarande slag. Härigenom skulle också väsentligen underlättas
den domstolens uppgift, hvilken antydts af lagrådet, »att så utöfva sin rätt att
bestämma förenings skadeståndsplikt, att föreningen icke genom skenåtgärder
undgår en dylik plikt».

I afseende å de principiellt viktiga bestämmelserna i § 5, 8 och 9, ansluter
sig länsstyrelsen till den af särskilda utskottet föreslagna redaktion.

Beträffande förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister har
länsstyrelsen icke något att erinra.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

Där i förslaget den kungl. propositionen afviker från utskottets förslag,
finner Konungens befallningshafvande i allmänhet det senare vara att föredraga.

6 § 3 stycket (utsk. förslag) torde måhända böra förtydligas. Vid genomläsande
synes detsamma i dess nuvarande form strida mot 8 § 2 stycket i förslaget
till lag om kollektivaftal (utsk. förslag). Man får lätt den föreställningen,
att ett kollektivaftal »upphör att gälla» äfven i det fall, att detsamma brytes
genom sympatistrejk. Då detta emellertid icke torde öfverensstämma med stadgandet
i 8 § kollektivlagen, så torde i 6 § af aftaislagen böra väljas ett annat
uttryck än »upphör att gälla».

Utan att vilja underkänna riktigheten af de skäl, hvilka af herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet i hans yttrande till statsrådsprotokollet
anförts emot stadgande af annan påföljd för aftalsbrott än skadeståndsplikt,
kan länsstyrelse!) dock ej underlåta att jämväl för sin del erinra om att
den skyldighet, som i sådant afseende i § 40 af förslaget ålagts arbetare, är
i de flesta fall i och för sig betydelselöst. Fullt enig med herr statsrådet, då
han anföi, att brytande åt arbetsaftal kan och bör beläggas med straffpåföljd om
— men också först då — det visar sig, att ett praktiskt behof föreligger att tillgripa
en dylik åtgärd, hyser länsstyrelsen dock tvekan, huruvida icke åtminstone
inom jordbruksnäiingen ett sådant behof får anses föreligga. Härför talar åtminstone
länsstyrelsens erfarenhet rörande den lättvindighet, hvarmed icke lagstadda
arbetare bryta ingångna aftal, och de ofta ytterligt obetydliga anledningar,
de taga för fullgoda skäl för dylika aftalsbrott. Kriminellt ansvar i detta
fall är ju för öfrigt alls icke främmande för svensk rättsuppfattning.

I afseende å förslagen till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
samt till lag angående medling i arbetstvister har länsstyrelsen icke något att
erinra.

Länsstyrelsen vill slutligen med ledning af inkomna uppgifter söka besvara
de frågor, som finnas upptagna i den vid nadiga remissen fogade P. M

1) »Huruvida och i så fall i hvilka afseenden förslagets bestämmelser kunna
anses mindre lämpliga att tillämpas a sådana arbetsaftal inom jordbruket, hvilka
icke falla under legostadgan, och hvilka skulle komma att bedömas efter den nu
föreslagna lagen i afbidan på legostadgans ersättande med ny lag om tjänsteaftal
och i sammanhang därmed gjordt närmare bestämmande af de båda lagarnas skilda
tillämplighetsområden».

Länsstyrelsen hänvisar för svar på denna fråga till det yttrande, som afgifvits
af hushållningssällskapets förvaltningsutskott

Inom länet anställas landtarbetare af båda könen i regel enligt tjänstehjonsstadgan.
Dock har på grund af dels svårighet att erhålla tillräckligt antal
lagstadt folk, dels de alltjämt stegrade lönepretentionerna därjämte uppkommit
eu klass af landtarbetare, hvilka antagas på viss tid, understigande ett år. Kvinnorna
antagas vanlig n lör tiden maj—november. De erhålla i de bestå fall
städsel med städselbevis samt behandlas och anses såsom lagstadda tjänare. I
regel stanna de under ilen tid, som aftalats. Männen ansiällas på lösare villkor
utan skriftligt aftal antingen tillsvidare eller på viss öfverenskommen tid. I
hvilketdera fallet som helst anse de i allmänhet sig kunna lämna arbetet när de
vilja. Det är på dessa lösa manliga jordbruksarbetare länsstyrelsen syftat, då
den ofvan uttalat en tvekan, huruvida icke Jaga ansvar borde åtfölja vissa aftalsbrott.
Den förlust eu jordbrukare kan ådragas genom dylika aftalsbrott kan vara
högst betydande. Emellertid uppgå antalet af sådana lösa landtarbetare inom

13—102269. Förlikningsmänntns uti.

länet ännu ej till så stor procent af hela antalet landtarbetare, att, till exempel,
skörden inom länet skulle kunna äfventyras genom en arbetsvägran från deras sida.

2) 3Om för arbetsaftal (rörande väsentligen kroppsligt arbete) inom handtverk
eller handel må i något eller några hänseenden erfordras stadganden af
annat innehåll än de, som böra gälla för arbetsaftal inom industrien.»

För besvarande af denna fråga torde länsstyrelsen få hänvisa till det af
Uppsala handelsförening afgifna yttrande. Jämväl Uppsala handtverksförening
har utlofvat ett yttrande i ämnet, hvithet emellertid ännu icke inkommit.

3) »Om inom det arbetsområde, som yttrandet afser, uppsägningstid för
arbetsaftal vanligen gäller och i så fall hvilken, samt om lagen bör såsom regel
stadga iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse
träffats».

Inom länet gäller i allmänhet inom industrien uppsägningstid af olika
längd från fjorton dagar till tre månader. Säsongarbetare vid tegelbruken hafva
icke uppsägningstid och icke heller de lösa arbetare, som antagas vid järnvägseller
dylika arbeten samt i jordbruk. Det anses i allmänhet önskvärdt, att i
lagen såsom regel stadgas iakttagande af uppsägningstid, då i sådant afseende
ingen öfverenskommelse träffats, dock endast vid arbetsaftal af mera stadigvarande
beskaffenhet.

4) »Hvilka stadganden må kunna i lag meddelas till förebyggande af missbruk
utaf arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbetare samt leda och fördela
arbetet».

5) »Hvilka garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att utfärda arbetsordning
må kunna i lagen upptagas genom stadganden om arbetsordnings omfattning
eller dess godkännande af myndighet eller eljest».

Länsstyrelsen har icke i något af dessa afseenden några förslag att göra
utöfver de stadganden, som lagförslagen i detta hänseende innehålla.

6) »Huruvida arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter, när
arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgifvareu utan att vara i dennes kost och arbetsförhållandet
upphör, kunna regleras på ett mera detaljeradt sätt än förslaget
innebär, med olika regler allt eftersom anledningen till arbetsförhållandets upphörande
gifvits af arbetsgifvaren eller af arbetaren eller eljest är af olika art».

Olika regler för olika fall synes icke nödiga. Har arbetsaftalet blifvit
uppsagdt med minst fjorton dagars uppsägningstid, bör skyldighet att afflytta
inträda samtidigt med att arbetsaftalet upphör. Härigenom skulle de berättigade
farhågor, som på grund af det föreslagna stadgandet i § 21 af aftalslagen uttalats
från jordbrukarehåll, vara åtminstone för vissa fall undanröjda.

7) »Hvilka regler i allmänhet tillämpas inom det arbetsområde, som yttrandet
afser, ifråga om arbetsgifvares skyldighet att gälda lön till arbetare för

tid, hvarunder denne genom tillfälligt af arbetaren själf oberoende binder satts
ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits».

Den allmännast tillämpade regeln inom arbetsområdet synes vara, att arbetaren
i sådant fall om möjligt beredes tillfälle till annat arbete. Någon skyldighet
för arbetsgifvaren att göra detta eller att gälda lön till arbetaren under
sådana förhållanden anses icke förefinnas.

8) »Med hvilka mellantider lönens utbetalande i allmänhet sker inom arbetsområdet».

Det vanligaste är, att lönen utbetalas en gång i månaden med förskott
däremellan i mån af behof. Någon allmänt i detta afseende gällande regel
finnes icke.

9) »Om arbetsgifvaren bör äga rätt att efter aftal med arbetaren innehålla
någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter
på grund af arbetsaftalet, och i så fall hvilka inskränkningar i denna
rätt böra stadgas».

Hänvisande till hvad ofvan anförts anser länsstyrelsen, att en sådan rätt
bör finnas. Några andra inskränkningar i denna rätt än de i förslaget omförmälda
har länsstyrelsen icke att föreslå.

10) »Om inom det arbetsområde, som yttrandet afser, finnes, i andra hänseenden
än ofvan berörts, gällande sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande
bestämmelse, samt i så fall hvilken innebörden af denna sedvänja är och
för huru stort område den tillämpas».

Någon dylik sedvänja finnes, länsstyrelsen veterligen, icke inom länet.

Bil. 1. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet, som anser sig böra skärskåda frågan hufvudsakligen
med hänsyn till jordbrukets intressen, får ur denna synpunkt anföra följande:

Mest önskvärd! skulle det vara, att strejk i jordbruket blefve helt och hållet
förbjuden, pa sätt också inom Riksdagen yrkades. Skulle emellertid uppställandet
af ett sådant förbud möta oöfvérstigliga hinder, synes det, för att den ifrågasatta lagstiftningen
skall kunna anses vara förenlig med nödig trygghet för jordbruket, vara
ett oeftergiflig! villkor, att samtidigt med lagen om kollektivaftal träder i kraft en
lag om individuella aftal, så affattad, att den för jordbrukarne medför möjlighet
att åtminstone i någon mån bereda sig säkerhet däremot, att den nödvändiga arbetskraften
utan deras förvållande undanryckes dem t. o. m. vid tidpunkter, då saknaden
af arbetskraft maste för jordbruket och indirekt för hela landet medföra de
ödesdigraste följder.

100

Bil. 2. C. F. Malmström, Skutskär.

Enligt uppdrag af eu del oorganiserade och till Sv. Arb:t hörande arbetare,
vill undertecknad i underdånighet afge yttrande öfver åtskilliga paragrafer i Kung!.
Maj ds förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

De §§, som icke af oss beröras, anses af oss godkända enligt Kungl. Maj:ts
förslag.

§ 8, som varit anledning till så långa debatter och meningsskiljaktigheter,
bör, för att icke beröfva arbetsgifvarna deras solklara rätt att använda deras enda
medel i kampen mot oresonliga arbetare, hvars uppgift mången gång är — icke att
förbättra sin och sina kollegers ekonomiska ställning, utan att göra arbetsgifvarens
och icke liktänkande arbetares tillvaro så odräglig som möjligt, till sitt hufvudsakliga
innehåll lagfästas. Men för att blockad och strejk etc. icke skall kunna anses legaliserad,
föreslå vi att paragrafen slutar — efter att ordagrant hafva samma innehåll
till och med 4:de stycket samt en del af öde stycket — med orden »som för
deras arbetsaftal är öfverenshommcn eller enligt lag gällande.»

Af §:ens i så fall förkortade innehåll synes tydligt, att blockad och strejk etc.
ej äro »legaliserade», men ej heller i lag förbjudna.

§ 9 är för arbetsgifvarens och icke socialistiska arbetares existens alldeles
nödvändig, men föreslå vi ordalydelsen i enlighet med kommitterades förslag.

Angående lagförslaget om vissa arbetsaftal och de frågor, som föranledas
däraf, vilja vi endast framhålla följande: För jordbruket är lagförslaget i många afseenden
olämpligt. För det första är uppsägningstiden alldeles för kort att tillämpas
i allmänhet — två månader borde vara det minsta, dock med undantag af tillfälliga
arbeten. För det andra måste strejk och blockad vara absolut i lag förbjudna inom
jordbruket, ty strejk under slåtter och skördetider är naturligtvis arbetsgifvarens
fullkomliga ruin, hvilket erfarenheten visar är socialisternas högsta önskemål, såväl
inom jordbruk som annorstädes. Detta är ju också, från deras ståndpunkt sedt,
alldeles naturligt, ty deras statsideal är afskaffande! af privatäganderätten. Och
den bekvämaste vägen dit är, om alla arbetsgifvare blefve ruinerade, då vore arbetare
»herrar på täppan» tänker man på det hållet.

Yi däremot önska samhällets utveckling på det beståendes grund, vi vilja hafva
så mycket som möjligt i ersättning för vårt arbete, men önska arbetsgivare
tillbörligt svängrum för sina privatintressen, emedan detta, om ock på indirekt sätt,
ökar såväl statens som alla dess medborgares välmåga. Yi vilja därför, att tvister
emellan jordbruksarbetare och arbetsgifvare skall obligatoriskt hänskjutas t''ll en
opart’sk skiljedomstol, som tar tillbörlig hänsyn till arbetarnes berättigade kraf
förnämligast i lönefrågor.

Af lagförslagets tillämpning på andra arbetsområden är ingenting att anmärka.

101

En del af § 27 ha kommitterade strukit, men som enligt vår åsikt bör stå
oförändradt enligt Kungl. Maj :ts förslag. Några svårigheter eller trångmål kan därutaf
icke tillskyndas arbetsgifvaren, då bestämmelsen om arbetsgifvarens skyldighet
att ersätta arbetaren för hinder i utöfningen af sitt arbete är förbunden vid
bestämmelsen, om arbetsgifvaren är vållande därtill; är det således naturhinder eller
dylikt, är arbetsgifvaren fri från ersättningsskyldighet.

Såsom totalomdöme om Kungl. Majtts ofvan berörda förslag jämte förslagen
om arbetsdomstol och skiljenämndsinstitutionen kan sägas, att de efter nuvarande
förhållanden •— med undantag för jordbruket — äro tämligen bra och högst nödvändiga.
Det är därför att beklaga, att på de s. k. frisinnades initiativ förslagen
folio förra Riksdagen. Och hvad som kan med bestämdhet påstås är: Att de »frisinnades»
åtgöranden för lagförslagens fall icke var ett uttryck för önskan att bistå
de icke socialistiska arbetarne, utan alldeles tvärtom: att stå väl till boks hos socialisterna,
hvithet för öfrigt klart framgick af hr Schottes inlägg i debatterna.

Det är dock att hoppas att förslagen skall upphöjas till lag vid nästa Riksdag
— ej alltför mycket förändrade.

Bil. 3. Uppsala handelsförenings styrelse.

Handelsföreningens styrelse har haft under behandling den P. M. öfver det
förslag till lag om kollektiva aftal och förslag till lag om vissa arbetsaftal, hvilka
frambars af regeringen vid sistlidne Riksdag och af densamma afslogs.

Styrelsen har härvid endast haft sin uppmärksamhet riktad på § 2 i nämnda
P. M. och härvid granskat spörsmålet, huruvida det är lämpligt att i arbetsaftalslagarne
hänföra h andelsbiträdena till arbetare.

Den första frågan som då tränger sig på är den: hvad menar vederbörande
med handelsbiträden? Lagförslaget säger ingenting härom, men den förslaget åtföljande
texten säger rörande nämnda sak följande:

»Förut nämndes, att förslaget afser endast sådant arbete, som är hufvudsakligen
kroppsligt. Uteslutna från förslagets tillämpning äro därför aftal ej blott med
utöfvare af de fria yrkena (läkare, konstnärer etc.) o. d. utan äfven med personer,
som i näringsliv,ets tjänst hafva en eller annan högre anställning. För närmare bestämmande
af gränsen i detta hänseende stadgas i § 2, att såsom arbetare anses äfven
arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar härmed jämförlig ställning.
Däremot är icke ett aftal med t. ex. en ingenjör, kontorschef, prokurist eller bokhållare
att anse såsom ett arbetsaftal i förslagets mening.»

Efter denna utläggning skulle det alltså vara butiksbiträde som lagförslaget
afser. Biträdena i detaljhandeln skulle sålunda anses som arbetare, men så skulle ej
vara förhållandet med grosshandelns biträde.

102

öfvergångsformerna emellan butiksbiträde och kontorist eller bokhållare äro
dock så talrika, att en uppdelning af dessa möter praktiska hinder. Med bestämdhet
torde kunna fastslås, att ehuru butiks- eller lagerbiträden ej arbeta under precis samma
förhållanden som kontorschefer, prokurister och bokhållare, de dock göra det
under sådana, som helt obetydligt skilja sig härifrån.

Af det föregående torde klart framgå att beteckningen »handelsbiträde» icke
klart gifver vid handen hvad lagförslaget åsyftar, och detta är ju en brist.

Rörande handelsbiträdenas hänförande till arbetare under kollektivaftal, kunna
vi ej betrakta det annat än som en olycka, om så skulle ske, och likaledes synes det
i högsta grad önskvärdt, att handelsbiträdena blefve uteslutna från förslaget till lag
om vissa arbets aftal.

Att vissa lagstadganden med afseende på förhållandena emellan principaler
och biträden vore lämpliga, det låter ej förneka sig, men ej i det sammanhang, hvari
dessa framkommit, utan genom en särskild lagstiftning, såsom t. ex. i Tyskland, där
noggranna bestämmelser reglera förhållandena dessa båda parter emellan.

Vid genomläsande af motiveringen till regeringsförlaget påträffar man följande
beaktansvärda uttalande:

»Under en längre följd af år hafva i vårt land förhållandena mellan arbetsgifvare
och arbetare ingalunda gestaltat sig så, som ur nationalekonomisk och social
synpunkt varit önskvärdt. Den arbetsfred, som är ett oundgängligt villkor för näringslifvets
bestånd och utveckling, har i hög grad saknats. Stridigheter af allehanda
slag hafva ständigt yppat sig, de öppna konflikterna med häraf härflytande
förluster för båda sidorna hafva i allmänhet år från år stegrats i såväl antal som omfattning,
bitterhet och misstroende i sinnena hafva af de oupphörliga striderna framkallats
och underhållits. I den mån ändrade förhållanden härutinnan kunna genom
lagstiftning åstadkommas, måste lagstiftaren låta sig angeläget vara att ingripa.»

Sts^relsen beder få påpeka, att inom vårt land inga konflikter, inga stridigheter,
intet misstroende eller bitterhet i sinnena förekommit emellan handelsbiträdena
och deras principaler. Då således den förutsättning, hvarpå lagförslagets tillkomst
grundats, saknas på detta område, så hafva lagstiftarne ej heller haft anledning
att här ingripa genom att hänföra handelsbiträdena under aftalslagarne. Det
finnes ej heller några som helst tecken, hvilka tyda på att sådana misshälligheter
skola komma att uppstå, hvarför lagens tillkomst för framtida behof ej heller synes
vara påkallad.

Det vore allt annat än lyckligt, om det privata aftalet blefve af underordnad
betydelse och ersatt med kollektivaftal, där principaler och biträden måste fast organisera
sig mot hvarandra och butiksägarne måhända taga order från den centraliserade
högsta arbetsgifvareledningen och biträdena från arbetarnes gemensamma
organisation.

103

Man kan då fråga: Hvilka skäl tala för att handelsbiträden ej likställas
med arbetare i aftalslagarne?

Bland annat därför, att under det bildningsgrad ock aflöningsferhållande hos
arbetarne i stort sedt visa mindre variationer, så göra sig motsatserna i dessa afseenden
starkt gällande bland liandelsbiträdena, hvarför från deras sida ej kan vara eftersträfvansvärdt
att hänföras under kollektivlagarne. För biträdena måste det
vara en lifsiåga, att den enskildes kunskapsmått, förmåga, energi etc. på ett fullt
tillfredsställande sätt kommer att göra sig gällande, och detta är icke möjligt under
kollektivaftal. Den jämnstrukenhet, som i ett sådant kollektivaftal måste göra sig
gällande, skulle i hög grad slappa deras intressen, och det är väl ändå så, att om vår
handel skall utvecklas i rätt riktning, så måste handelsbiträdena, hvilka arbeta inom
samma, vara besjälade af en kraftig energi och veta, att denna också blifver på ett
rätt sätt värdesatt. Man kan ej aflöna ett biträde efter vissa tjänsteår utan efter
värdet af det arbete han prestera!*, och det finns väl knappast någon enda affär, där
ej handelsbiträde har sin olika aflöning beroende på arbetsförmåga och meriter. Genom
kollektivaftal skulle den förnämsta sporren till arbete, utsikter och framgång,
blifva betydligt reducerad.

Konkurrensen bland handelsbiträdena blefve vingklippt, och det är denna
som skapar det dugliga folket, som sedan för egen del skall utöfva det kräfvande köpmanyrket.
Om vi betrakta lagen om vissa arbetsaftal och stanna för, att denna, liksom
den förut omordade lagen om kollektiva aftal, är afsedd för hufvudsakligen
kroppsligt arbete, så måste man säga att handelsbiträdena ej höra hit. Det är endast
bodkarlar, magasinsutkörare och transportarbetare, hvilka böra hänföras till
denna kategori.

En arbetare med stora kroppskrafter har all utsikt att kunna fylla betingelserna
för att blifva en god arbetare, men ett handelsbiträde, vore det äfven eu
jätte i styrka, duger ej att blifva ett dugligt biträde, om han är klent utrustad å hufvudets
vägnar, och han har ännu mindre utsikter att en gång blifva själfständig köpman.
Hos ett handelsbiträde frågar man ej efter hans fysiska kraft för varornas
flyttning, utan efter hans intelligens, vakenhet, varukännedom, hans människokännedom
och öfriga anlag på det mångskiftande näringslifvets område. Föreställningen,
att förman skulle hafva med handelsbiträde jämförlig ställning, är icke riktig.
Båda, förmannen och handelsbiträdet, hafva visserligen det gemensamt, att de äro
arbetsgifvarens ställföreträdare, men för förmannen inskränker sig representant-.
skåpet till ett mycket begränsadt område, nämligen att öfvervaka arbetet, medan
handelsbiträdet inför sin arbetsgivare är ansvarig utöfver ett vida mera långsträckt
verksamhetsfält. Denna omständighet gör, att handelsbiträdet kommer sin arbetsgivare
mycket närmare än förmannen sin, att det blir ett mycket intimare samband
d?m emellan, hvilket åter för med sig, att handelsbiträdets åskådning, uppfattning,
intressen, ansvar och pliktkänsla m. m. i mycket högre grad sammanfalla med prin -

104

cipalens än arbetsförmannens med sin arbetsgifvares. Härtill bidraga dessutom
handelsbiträdets förut påpekade, vida större utsikter till högre aflöning och själfständig
köpmannaverksamhet. Enligt den senaste officiella statistiken för 1908
finnes i Sverige 35,617 handlande — häruti inbegripna aktiebolag — med 47,405
biträden, hvaraf kvinnor 17,484 och män 29,921. Då statistiken icke skiljer på
grosshandel och detaljhandel, så är det icke möjligt att uppgifva, huru många handlande
och biträden räknas till det förra och huru många till det senare slaget, men
det är uppenbart att det största antalet af båda slagen kommer på detaljhandeln.
Då en af hufvudbetingelserna för att blifva detaljhandlande — åtminstone med förutsättning
att lyckas — är att förut hafva fått sin merkantila träning och fostran
såsom butiksbiträde, så gifver statistiken ett godt stöd för påståendet, att utsikterna
för liandelsbiträdet att blifva sin egen äro förhållandevis mycket goda.

De detaljbestämmelser, h vil ka lagförslaget upptager rörande tid för aftal,
betyg eller skyldighet att vårda under sjukdomsfall, äga ej sin motsvarighet i hvad
som nu är kutym och skulle ställa biträdena i en ofördelaktigare ställning än den
traditionella af dem innehafda.

Sveriges minuthandlares riksförbund, som i sig inrymmer sju tusen minuthandlare,
har liksom Sveriges järnhandlare särskilda betygsformulär afsedda för
handelsbiträde och så afpassade att de dugliga kunna komma till sin rätt. Lagförslaget
upptager eu uppsägningstid af sju dagar. Sveriges minuthandlares riksförbund
har satt tiden till sex veckor. Att detta är till fördel för biträdena ligger
i öppen dag. Rörande sjukvården åtnjuta handelsbiträden i stort sedt en familjemedlems
förmåner och skulle illa vara betjänade med den, hvilken skulle tillfalla
dem enligt lagförslagen.

Utan att vilja vidare ingå i lagförslagens olika bestämmelser må af det här
anförda klart framgå, att vi hafva berättigad anledning att önska, det handelsbiträden
må utgå ur de framställda lagförslagen.

Bil. 4. L. E. Larsson, Uppsala (ägare af skofabrik).

Med anledning af de mig för yttrande tillsända »P. M.» angående »förslag till
lag om vissa arbetsaftal», ber jag härmed få erinra endast om en del af vissa punkter
i förslaget.

Förslaget har ju så grundligt ventilerats och skärskådats från alla sidor af
kvalificerade personer och därtill kritiserats inom både arbetsgifvarnes och arbetarnes
organisationer, att det för icke fackmän på lagstiftningens område torde vara
litet eller ringa att vidare påpeka.

Punkt 2. Det synes mig böra finnas andra stadganden för handtverk eller
handel än för industrien, ehuru det väl bör kunna sättas i fråga, om vidare stadganden
i detta afseende äro af behofvet påkallade.

105

Punkt 3. Viss uppsägningstid praktiseras i regel alltid inom industrien, hos
undertecknad 14 dagar. På grund af praxis ingår detta i alla aftal.

Att stadga lag för uppsägningstid, där ej sådan är träffad, anser jag obehöfligt,
då detta bör af parterna vid anställningen inrymmas i aftalet.

Punkt 4. Några stadganden i berörda hänseende höra ej ifrågakomma, då
de under alla förhållanden ej kunna blifva så effektiva, att de ej af arbetsgifvarne
kunna kringgås.

Från arbetarnes sida skulle de kunna användas både i tid och otid'' och på så
sätt orsaka, att onödiga tvister därigen''m oupphörligt uppstode till skada för både
industri och arbetare.

Punkt 7. Scm regel tillämpas i berörda afseende, att arbetare, som af en eller
annan anledning tillfälligtvis satts ur stånd att utföra det arbete, hvarför han antagits,
förflyttas till annan för honom lämplig sysselsättning. Det hör alltid till de
sällsynta undantagen, om en arbetare ej vill finna sig däri. Något stadgande härom
skulle endast förorsaka arbetsgifvare ledsamheter, då det inom arbetarekåren alltid
finnes element, som söka anledning till bråk. Stadganden härom skulle ock leda
därhän, att arbetsgifvare aldrig engagerade arbetare för visst arbete utan endast för
varierande sådana, och så vore lagen utan ringaste verkan.

Punkt 8. Hos undertecknad utdelas lönerna som regel hvar sjunde dag.

Punkt 9. Att innehålla en del af arbetares lön o. s. v bör arbetsgifvare äga
rätt till. Detta praktiseras ock vid en del industrier i landet. Bestämmelse härutinnan
ingår alltid i arbetsaftalet.

Någon lag i detta fall anser jag obehöflig, då sannolikt ej några klagomål
angående otillbörliga afdrag från arbetsgifvarnes sida afhörts. Skulle bestämmelser
om inskränkning göras här bör sista stycket af utskottets förslag § 24 sid. 30 kunna
vara lämplig.

Förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och. arbetare.

§ 8, Det är ett oeftergiflig! villkor, att arbetsgifvare och arbetare få behålla
sin rätt att i vissa fall tillgripa strejk, lockout etc., hvarför utskottets förslag i detta
fall bör godtagas.

§ 9. Utskottets förslag i denna paragraf är bra. Det är alldeles nödvändigt,
att den rätt, som här gifves arbetsgifvaren, får utan vidare inskränkning behållas.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

§ 6. Utskottets förslag i denna § är att föredraga framför Kungl. Maj:ts.
Likaså § 7.

14—102269. Förlikning smännens uti.

106

§11. Stadgandet i utskottets förslag i denna §, att man i arbetsaftal må
intaga förbud för förmän att tillhöra förening, där andra än förmän vinna inräde,
är nödvändigt, ity att förmän ofta tillhöra arbetareorganisationerna och ställa sig då
vid eventuell tvist på deras sida.

Utskottets förslag i §§ 13 och 14 är bättre än Kungl. Maj:ts förslag och är
ingenting att erinra däremot.

§ 19. Kungl. Maj :ts förslag är i hvad det berör punkten om arbetares ledighet
för deltagande i val tydligare än utskottets och är sålunda att föredraga.

§27. Punkterna 2 och 3 i Kungl. Maj:ts förslag äro öfverflödiga. Utskottet
har ock utelämnat dem. Det skulle leda till en hel del tvistigheter, om dess bestämmelser
skulle blifva lag.

Förordar därför utskottets förslag.

§ 30. Angående utbetalande af lön är utskottets förslag att föredraga framför
Kungl. Maj :ts på grund af att utbetalande af aflöning hvar sjunde dag är för
arbetaren förmånligare än hvar fjortonde, och för arbetsgifvaren torde förhållandet
hafva föga att betyda.

§ 92. Det torde vara klokast att, som utskottet äfven gjort, utelämna § helt
och hållet i den form den har. Synnerligen är dess senare del för mycket komplicerad
och enligt mitt förmenande alldeles onödig.

§ 33. Utskottets § 32. Beträffande den i denna punkt föreslagna bestämmelsen
om plikt bör Kungl. Maj:ts förslag förordas, ity att, om dylikt stadgande
finnes, det bör vara så effektivt, att det verkar.

Bil. 5. H. Y. Söderman, Uppsala.

Undertecknad, hvilken i min egenskap af kvarnindustriidkare och landtbrukare
bli f vi t anmodad yttra mig öfver de förslag till lag om kollektivaftal, om arbetsaftal
etc. som af Kungl. Maj:t aflåtits till Riksdagen 1910, har härmed äran afgifva
följande utlåtande, därvid jag hufvudsakligen granskat de punkter, som i den förslaget
åtföljande promemorian särskildt framhållits.

1) Ehuru jag är af den bestämda öfvertygelsen, att arbetare, anställda i mera
varaktigt jordbruksarbete, nödvändigtvis måste städslas eller i hvarje fall anställas
enligt fastare kontraktsbestämmelser, än dem Kungl. Maj:ts förslag innehålla, kan
jag dock icke finna annat än att mera tillfälligt jordbruksarbete må kunna regleras
kollektivt och i stort sedt enligt de grunder, som i lagförslaget finnas angifna. Emellertid
anser jag med tanke på ifrågavarande slag af jordbruksarbete:

att i § 8 kollektivaftalslagen uttryckligen bör medgifvas parterna rätt att
stipulera absolut förbud mot sympatistrejk och sympatilockout;

att i strafflagen böra införas straffbestämmelser för slcörde- och mjölkningsstrejker; -

107

att den i § 21 uti lagen om vissa arbetsafta-1 intagna bestämmelsen, att arbetare
under vissa villkor icke är skyldig afflytta från den af arbetsgifvaren åt honom upplåtna
bostaden förr än 14 dagar, efter det arbetsaftalet blifvit uppsagdt eller häfdt,
kan medföra stora vådor så till vida, som mången landtbrukare kan blifva urståndsatt
att anskaffa nytt folk i brist på bostäder åt dessa; samt

2) rörande den i promemorians punkt 2 vidrörda frågan torde yttrande vara
att emotse från Uppsala handelsförening.

3) För de i mitt jordbruk anställda arbetarne gäller den i legostadgan föreskrifna
uppsägningstiden. Med mina kvarnarbetare har jag öfverenskommit om 14
dagars ömsesidig uppsägningstid.

För det fall att i arbetsaftalet icke finnes stipulerad någon bestämmelse om
uppsägningstid, anser jag det vara ur samhällelig och humanitär synpunkt lämpligt
om i lagen fastställdes, att för sådant fall minst 8 dagars uppsägningstid vore gällande.

4) Rättigheterna att fritt antaga och afskeda arbetare samt att leda och fördela
arbetet hafva arbetsgifvarne ansett vara af så stor betydelse, att de icke skytt
att genom hårda strider tillkämpa sig desamma; och anser jag, att dessa rättigheter
höra utan någon som helst inskränkning bibehållas.

5) De i arbetsordningen förekommande bestämmelser, som genom lag böra
regleras, torde böra inskränkas till sådana förhållanden, som beröra yrkesfaror samt
sanitära förhållanden och allmän säkerhet. I öfrigt anser jag, att arbetsgifvaren bör
tillerkännas oinskränkt rätt att ordna arbetet inom sitt företag på sätt han finner
lämpligt.

6) Uti den i promemorians punkt berörda frågan torde enligt mitt förmenande
icke finnas anledning att stipulera olika regler för det fall, att uppsägningsker
från ena eller andra partens sida. Icke blott för landtbruket, såsom ofvan betonats,
utan äfven för en hel del industrier, förlagda till landsbygden, torde en bestämmelse
af det i § 21 arbetsaftalslagen gifna innehåll verka ödesdiger.

7) Såväl uti mitt landtbruk som i kvarnrörelsen utbetalas full aflöning åt
arbetaren, äfven om denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts
ur stånd att utföra det arbete, hvartill lian antagits.

8) Till mina kvarnarbetare utbetalas aflöningen i efterskott den 15 och sista
i hvar månad.

9) Enligt mitt förmenande bör arbetsgifvaren kunna träffa öfverenskommelse
med arbetaren om innehållande af någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för
dennes fullgörande af arbetsaftalet. Den i Kung!. Maj :ts förslag befintliga bestämmelsen,
att décompten må af arbetsgifvaren lyftas från sparbanken allenast med
arbetarens medgifvande eller på grund af domstols beslut, torde dock väsentligen förringa
användbarheten af det föreslagna décomptesystemet.

108

10) Inom mina arbetsområden förefinnes ingen speciell sedvänja, som afvika!''
från förevarande aftalsförslag.

Bil. 6. Disponenten för Uppsala-Ekeby aktiebolag.

Punkt 1. För uppgörelse af arbetsaftal mellan arbetsgifvare och arbetare
vid landtbruk finner jag den nu gällande legostadgan ej lämplig, utan bör den
utbytas mot en ny arbetslag i ungefärlig öfverensstämmelse med den af Kung!.
Maj:t och utskottet föreslagna. Kollektivaftal äro cj heller lämpliga vid landtbruk
utan mera passande för industri, men äfven där hafva de ringa betydelse, intill
dess organisationerna blifva juridiskt ansvariga för hvad deras enskilda medlemmar
företaga gent emot arbetsgifvaren. I det kollektivaftal, som är upprättadt mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och Kakelugnsmakarcförbundet, finnes stadgadt, att
organisation ej kan ställas till ansvar för hvad dess enskilde arbetare företager, då
denne icke handlat på organisationens order. Följden däraf blir den, att om t. ex. arbetsgifvaren
blir misshaglig för arbetarna, kunna dessa nedlägga arbetet, och då heter
det, att detta är den enskilde arbetarens och ej organisationens beslut, och arbetsgifvaren
är i ett dylikt fall utan skydd, intill dess organisationerna komma under
lagligt ansvar. Arbetsförman bör ej räknas som arbetare eller tillhöra deras organisation.

Punkt 2. Vid uppgörande af lagligt arbetsaftal inom såväl handtverk och
handel som industri böra dessutom särskilda specialbestämmelser förekomma för
olika näringsgrenar.

Punkt 3. Vid uppgörande af arbetsaftal bör aftalstiden bestämmas till 5
år med 6 månaders uppsägning före aftalstidens utgång.

Med kakelugnsmakarna vid Uppsala-Ekeby finnes 3-årigt kollektivt aftal,
men för att få någon längre tids arbetsro vore det önskligt att hafva o-årigt aftal,
blågrå aftal i enlighet med tjänstehjonsstadgan hafva här ej förekommit under de
senaste 25 åren, hvarken vid landtbruket eller industrien.

Punkt 4. Arbetaren skall ej afskedas, därför att han tillhör erkänd organisation,
och ej för sjuklighet eller hög ålder, om han arbetat på samma plats i flera år.

Punkt 5. Detaljerade garantier mot missbruk af arbetsgifvares rätt att utfärda
arbetsordning torde ej kunna i lag stadgas, utan få tvister härom afgöras af
arbetsdomstol.

Punkt 6. Denna punkt godkännes i enlighet med Kung! Majrts och utskottets
förslag med bestämmelsen af afflyttning från bostad 14 dagar från uppsägningsdagen,
dock med undantag vid sjukdomsfall, då frågan torde kunna afgöras genom
arbetsdomstol.

Punkt 7. Vid tegeltillverkningen härstädes antages arbetare för viss tid under
året, och hafva dessa, då arbetet upphört, ej någon vidare ersättning. Samma

109

förhållande gäller äfven vid minskade arbetstillfällen i kakelfabriken och landtbruket,
dock iakttages vid afskedandet den bestämmelsen, att de gifta och ordentliga arbetarna
få stanna kvar.

Punkt 8. Aflöningen utbetalas hvar 14 :e dag med undantag för fackarbetarna
i kakelfabriken, Indika vid upprättandet af kollektivt aftal tilltvingade sig aflöning
hvarje vecka. Detta senare aflöningssystem kräfver onödig tidspillan för arbetsgifvaren,
särskildt som arbetaren hvar 14 :e dag kan erhålla så mycket i förskott,
som hans vanliga arbetsförtjänst brukar vara.

Punkt 9. Arbetsgifvaren bör ej innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet
för dennes skyldigheter.

Bil. 7. Direktören för Uppsala spårvägsaktiebolag.

På anmodan får jag härmed afgifva yttrande rörande Kung!. Maj:ts samt
riksdagsutskottets förslag till lag om kollektivaftal och vissa arbetsaftal, så vidt
de beröra förhållanden mellan arbetsgifvare och arbetare vid renhållningsverk och
spårvägar samt därmed likställda företag.

Vid sådana måste, som helt naturligt är, allt göras för att hindra strejk och
dylikt, och i de aftal, som funnits, har också uttryckligen stadgats, att strejk, lockout,
bojkott eller blockad icke under några förhållanden få äga rum. Icke för ty
brötos många sådana aftal under förra årets storstrejk. Det är därutaf uppenbart,
attt man numera icke har att räkna med pliktkänsla samt aktning för gifna löften
och ingångna aftal utan måste genom införande af straffbestämmelser söka hindra
aftalsbrott; och torde enda sättet, som därvid kan ifrågakomma, vara att i aftalet
införa bestämmelser om erläggande af skadestånd. Gentemot arbetsgifvarne torde
detta också i de flesta fall vara tillfyllest, men däremot ej mot arbetarne utan vidare,
alldenstund deras ekonomiska ställning i allmänhet ej är sådan, att dylik straffpåföljd
kan blifva effektiv. Ett aftal med sådana straffbestämmelser mellan arbetsgifvare
och fackföremng, som har stora kassor till sitt förfogande, skulle kunna tyckas
vara tillfyllestgörande, men erfarenheten har visat, huru lätt det går för en
fackförening att gö^a sig utan tillgångar, då det gäller utbetalning af skadestånd.
Ett aftal mellan arbetsgifvare och fackförening utgör alls ingen garanti, huru bestämda
förbindelser än lämnas om att strejk ej må förekomma. Enda sättet att
hindra arbetarne från att bryta sina ingångna förbindelser är personliga aftal med
hvar och en samt bestämmelse dä”i. att ett visst belopp innehålles vid aflöningens utbetalande
för att tillgripas vid aftalsbrott. Hörande storleken af detta belopp har
nu Kungl. Maj:t i § 32 i förslag till lag om vissa aftal framställt, att det ej må
sammanlagdt öfverstiga penningvärdet af lön för 15 dagar. Ett så rinsra belopp skulle
vara utan betydelse. Jag anser därför i likhet med utskottet, att beloppet ej bör i
lag begränsas; en föreskrift, att afdraget ej skulle få uppgå till mera än en femtedel
af kontanta lönen för hvarje gång, är däremot lämplig.

Den i § 9 föreslagna begränsningen till tre år af arbetsaftal med arbetare
öfver aderton år synes lämpligen böra ändras till fem år.

Uti §§ 11, 27, 30 och 31 är utskottets förslag att föredraga framför Kungl.

Maj :ts.

Bil. 8. Entreprenören å järnvägsbyggnad Uppsala—Enköping
Bröchner-Larseu & Krogh aktiebolag.

Som regel uppgöres arbetsaftal vid järnvägsbyggnader, som gälla under hela
arbetstiden och bortfaller alltså först, när arbetena, för hvilka aftalet är ntfärdadt,
äro färdiga.

Om arbetaren genom tillfälliga af honom oberoende hinder satts ur stånd
att utföra det arbete hvartill han antagits, och han heller icke kan utföra annat arbete,
som arbetsgifvaren kan vara i tillfälle att kunna gifva, må han alltid lämna
platsen, såvida ej hindret är beroende af sjukdom, i hvilket fall arbetsgifvaren förutom
sjukvård lämnar arbetaren sjukhjälp med 1—1V2 kr. pr dag intill 3 månader.

Lönen utbetalas i allmänhet en gång i månaden, sällan 1 gång hvar 14:de
dag, men utbetalas alltid efter önskan förskott en gång mellan hvarje aflöning.

Arbetsgifvaren bör ovillkorligen hafva rätt att efter aftal med arbetaren i
en likaledes aftalad tidsperiod innehålla någon del af arbetarens lön som säkerhet
för dennes fullgörande af sina skyldigheter enligt arbetsaftal, dock icke hvar arbetet
utföres efter timlön.

§ Il Här

har Kungl. Majestäts förslag strukit utskottets förslag om arbetsförmans
ställning till arbetarne. Jag anser det vara en särdeles lycklig bestämmelse,
att arbetsförmän icke må vara medlem af arbetarnes förening.

Om förmän bildade egen själfständig förening, komme de att stå oafhängigt
af arbetarne, de komme då att få mera sjläfaktning, och eu bättre kontakt uppstode
mellan arbetsgifvare och arbetare genom deras förmän. Ett utmärkt exempel fas
här från Danmark och Tyskland. I förstnämnda land finnes en förmansförening
med egen tidskrift, till hvilken ofta danska arbetsgifvare hafva gifvit text och pekuniärt
stöd.

§ 27.

De sista 2 paragraferna gifva fritt rum för mången tvist mellan arbetsgifvare
och arbetare och är mycket besvärlig på till exempel eu järnvägsbyggnad.

§ 30.

I den form Kungl. Majestät gifver den, är den närmast liktjMig med garanterad
timlön också hvarest lön beräknas efter arbetarnes mängd; det är en för arbets -

gifvarne ödesdiger bestämmelse och kärnpunkten i striden mellan arbetsgivare och
arbetare.

Blott det kommer att stå: »där för arbetets fullgörande erfordras längre tid
än fjorton dagar, arbetaren är berättigad att hvar fjortonde dag i förskott utfå
det belopp, som svarar till myckenheten eller beskaffenheten af det innan de förhisna
14 dagarne utförda arbetet, eller också det belopp, som af den eljest å arbetsplatsen
för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräknade lön belöper på den af arbetaren
använda arbetstiden.»

I öfrigt kan bemärkas, att det vid en järnvägsbyggnad är mycket brukbart
och som regel af arbetarne omtyckt att utbetala förskott g-enom varurekvisitioner,
som utställas till namngifven handlande och är ett utmärkt medel till förebyggande af
spritköp.

§ 32.

Det står mig icke klart, huruledes denna paragraf skall tillämpas i sådant
fall som vid en järnvägsbyggnad, hvarest alltid hela arbetslag sluta ackord med arbetsgivaren;
skola då de innehållna insättas i postsparbank under ett för lagets räkning? Kungl.

Maj :ts förslag kommer otvifvelaktigt att förorsaka betydligt ökade
administrationsutgifter för byggnadsentreprenörer, utan att det dock är någon stor
chance för att lagen kommer att öka arbetslugnet. När lag om förhållandet arbetsgivare
till arbetare skulle gälla för exempel eu järnvägsbyggnad, måste hänsyn
tagas till att järnvägsarbetarne äro kringvandrande lösa arbetare utan fast
hemort och med hela sin egendom i kappsäcken, på hvilka man aldrig får någon
hållhake; han skulle vantrifvas och försvinna, om han icke finge komma och gå efter
eget godtfinnande.

Bil. 9. Uppsala fabriks- och handtverksförening.

Föreningen vill till att börja med såsom sin mening uttala, att äfven om rättsreglerna
rörande arbetsaftal böra gälla såväl för industri som handtverk och handel,
åtminstone i vissa afseenden särskilda regler böra gälla för handtverket. Ett
sådant fall är regeln angående uppsägningstid för arbetsaftal, hvarom stadgas i förslag
till lag om vissa arbetsaftal § 6. Äfven om i denna punkt storindustrien skulle
vara mest betjänt, om utskottets förslag antages och sålunda ett arbetsaftal skulle,
där ej annat öfverenskommits, upphöra omedelbart vid endera partens tillsägelse, så
är emellertid föreningen öfvertygad om, att den i Kungl. Maj:ts förslag uttalade regeln
om 7 dagars uppsägningstid är den för handtverket ojämförligt lämpligaste.
Föreningen vill därför uttala såsom från handtverkets sida högeligen önskligt, att

112

den i Kung!. Maj:ts förslag uttalade regeln fastställdes att gälla åtminstone för
liandtverket.

Hvad därefter angår förslag till lag om kollektivaftal vill föreningen i allt väsentligt
uttala sin anslutning till utskottets förslag. Särskildt vill föreningen framhålla,
att rätten till sympatilockout under aftalstiden (§ 8) är för arbetsgifvarne inom
liandtverket snart sagd! ett lifsvillkor. Jämväl rörande bestämmelserna om arbetsgifvares
rätt att leda och fördela arbetet m. m. (§ 9) vill föreningen särskildt
betona sin anslutning till utskottets förslag. *

Hvad beträffar förslag till lag om vissa arbetsaftal, vill föreningen, förutom
rörande den här ofvan behandlade frågan om uppsägningstid, endast i följande
punkter afgifva yttrande:

§ 11 i utskottets förslag synes föreningen gifvet vara att föredraga framför
motsvarande bestämmelse i Kung!. Maj:ts förslag.

, I § 19 stadgas i såväl Kungl. Maj :ts som utskottets förslag, att »arbetare, som
antagits till utförande af visst slag af arbete, icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren
får användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan
eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra».
Denna bestämmelse har väckt stora betänkligheter bland många arbetsgifvare, och
särskildt handtverkarne måste på det bestämdaste uttala sig emot densamma. Inom
liandtverket kan det faktiskt icke undvikas, att en tillfällig omplacering af arbetare
ibland blir nödvändig, och att en arbetare vid något tillfälle nödgas öfvertaga
en annans arbete.

I samma 19 § återfinnes bestämmelserna om tillstånd för arbetarne att under
arbetstiden utöfva rösträtt. I denna fråga tillstyrker föreningen på det kraftigaste
Kungl. Maj:ts oförändrade förslag.

Bestämmelserna i § 27 mom. 2 och 3 af Kungl. Maj :ts förslag synes föreningen
innebära en orättvisa mot arbetsgifvaren, som därigenom i vissa fall kan tvingas
att betala för ett arbete, som han aldrig bekommit. Föreningen får därför tillstyrka,
att de bägge nämnda momenten helt och hållet uteslutas.

Hvad beträffar de bestämmelser, som i förslagen finnas angående décomptesystemet,
och särskildt stadgandena angående begränsning af décompten, synes det
föreningen, som om en gräns bör fastställas icke endast för det belopp, som för hvarje
gång innehålles, utan jämväl för det sammanlagda beloppet af afdragen. Föreningen
anser sig därför böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i denna del, dock
med det undantag, att bestämmelserna om de afdragna beloppens insättande i bank
böra utgå (§ 32 senare delen).

Hvad beträffar penningplikt vid förseelser i arbetet får föreningen såsom sin
mening uttala, att det minsta belopp, hvartill maximum för sådan penningplikt bör
sättas, är half dagslön. Föreningen anser sig sålunda böra tillstyrka § 33 i Kungl.
Maj:ts förslag.

113

Till sist vill föreningen i afseende å de inom utskottet utarbetade förändringarne
af lag angående medling i arbetstvister kraftigt betona vikten af att statens
förlikningsman gifves befogenheten att icke endast inbjuda de tvistande parterna till
förhandling utan att halla parterna med skyldighet för de tvistande att efterkomma
kallelsen.

Bil. 10. Länsmannen i Halm härad.

Frågan n:o 3.

Inom distriktet finnes icke någon fabrik eller annan industriell anläggning,
hvarför de arbetsaftal som träffas hufvudsakligen falla under legostadgan.

Handtverk och handel äro, tack vare närheten af Stockholm och Enköping, med
bekväma kommunikationer till båda platserna, af mycket ringa omfattning, och någon
stadgad praxis cm uppsägningstid för arbetsaftal inom dessa båda näringsgrenar
föreligger icke.

Frågan n:o 7.

Gällande legostadgans bestämmelser tillämpas i regel.

Frågan n:o 8.

Inom jordbruksrörelsen är praxis i distriktet, att den kontanta lönen utbetalas
till arbetarne en gång i månaden med en tolftedel hvarje gång; löneförmånerna in natura
tillgodogöras arbetarne, hvad mjölk beträffar, dagligen och, hvad öfriga förmåner
angår, i förskott en gång i hvarje kvartal.

Frågan n:o 10.

Inom jordbruket finnas inga gällande sedvänjor, som skilja sig från legostadgans
föreskrifter i annat hänseende, än hvad i frågan n:o 8 här ofvan berörts.

Bil. 11. Länsmannen i Bro härad.

3. brågon uppsägningstid vanligen icke bestämd. Det arbetas i allmänhet
för timpenning. Uppsägningstid torde icke vara erforderlig. Jordbruksarbetare erhålla
dock dagspenning.

7. Lön betalas pr timme, under hvilken arbete utföres. Någon skyldighet för
arbetsgivare att utbetala lön, då arbete af någon anledning icke utförts, förekommer
icke.

8. Vanligen hvar fjortonde dag eller pr vecka.

10. »Gällande sedvänja» förekommer veterligt icke.

Bil. 12. Länsmannen i Trögds härads nedre distrikt.

Ang. 3) Inom distriktet äro arbetsaftalen i allmänhet träffade i enlighet
med 1833 års legostadga. Vid tillfälligt arbete gäller icke någon bestämd uppsäg 15—102269

Förlikning smännens uti.

114

ningstid för arbetsaftal, men anses lagen böra såsom regel stadga iakttagande af
uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse träffats.

Ang. 7) Då arbetare genom tillfälligt, af honom själf oberoende hinder satts
ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, utbetalar arbetsgifvaren icke någon
aflöning.

Ang. 8) Lönen utbetalas i regel omkring den 15:de i hvarje månad, men
äfven vid anfordran från arbetarens sida samt i efterskott.

Ang. 10) Inom det arbetsområde, yttrandet afser, finnes ej någon gällande
sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande bestämmelser.

Bil. 13. Länsmannen i Trögds härads öfre distrikt.

Frågan n:o 3. Inom distriktet förekommer för närvarande ingen uppsägningstid
för arbetsaftal, men i den blifvande lagen torde nog en sådan bestämmelse
böra införas rörande industriarbetare, som antagas på obestämd tid. Jordbrukets säregna
förhållanden gör, att dess arbetare böra hafva längre uppsägningstid än industriarbetarna.
I den nya lagen om tjänsteaftal för landtmannanäringar torde kanske
andra bestämmelser om tiden för tjänsteaftal böra komma till stånd än de nuvarande.

Frågan n:o 7. Såsom svar å denna fråga anföres att här i orten gäller ingen
regel, och det förekommer sällan eller aldrig, att arbetsgifvarna gälda lön till arbetarna
för tid, hvarunder dessa genom tillfälligt, af dem själfva oberoende hinder satts
ur stånd att utföra det arbete, hvartill de antagits.

Frågan n:o 8. Lön till arbetare inom industrien betalas vanligen månatligen.
Ej lagstadda jordbruksarbetare erhålla sin aflöning i mån af behof.

Frågan n:o JO. Besvaras med nej.

Bil. 14. Länsmannen i Åsunda härad.

Frågan n:o 3. Inom distriktet förekommer endast en enda industriell anläggning,
nämligen Haga tegelbruk inom Svinnegarns socken. Vid nämnda inrättning är
uppsägningstid stadgad endast för de vid densamma anställde förmän, hvilka först
efter på hösten det ena året skedd uppsägning äga rätt eller äro skyldige att afflytta
den 1 mars därpå följande. Beträffande arbetarne äro dessa icke bundna af något
som helst aftal om uppsägning eller afflyttning.

Af såväl arbetsgifvare som arbetare framställdes en önskan, att i den nya
lagen om vissa arbetsaftal måtte inflyta en bestämmelse om viss uppsägningstid, då i
sådant hänseende icke särskild öfverenskommelse träffats.

115

Med afseende å jordbruket inom distriktet hafva emellan arbetsgifvare och arbetare
tillämpats legostadgans för detta fall lämnade föreskrifter.

Hvad slutligen angår handel och handtverk äro dessa af mycket ringa omfattning,
och synes någon bestämd praxis, vare sig om uppsägning af expediter eller
arbetare, eller om sättet för deras aflönande, icke hafva utbildat sig.

Frågan n:o 7: För de vid Haga tegelbruk anställde arbetare hafva till efter rättelse

gällt de af styrelsen för Haga aktiebolag utfärdade ackordslistor, enligt Indika
hvarje arbetare erhåller viss betalning för hvart tusental tegel, hvarmed han under
tillverkningstiden tagit befattning. Om därför hinder utan arbetarens förvållande
uppstår för rörelsens bedrifvande, upphör därmed likväl skyldigheten från arbetsgifvarens
sida att gälda ersättning till arbetaren.

För jordbruksarbetaren hafva äfven i detta fall tjänstehjonsstadgans föreskrifter
tillämpats.

Frågan n:o 8: Till bruksarbetaren har å viss dag i hvarje månad utbetalts den
då intjänta arbetslönen; till jordbruksarbetaren är vanligt, att det månatligen äfven
utbetalas det för manaden intjanta kontanta beloppet af den öfverenskomna lönen,
hvaremot denne tillkommande naturaförmåner utlämnas antingen kvartals- eller
halfårsvis i förskott.

Frågan n:o 10: Någon särskild sedvänja, utom hvad beträffar löneförmånernas
utbetalande på sätt under 8) omförmäles, finnes icke inom det arbetsområde,
som detta yttrande afser.

Bil. 15. Länsmannen i Laguntla härad.

Punkt 3. Inom ifrågavarande arbetsområde gäller i regel ingen uppsägningstid
för arbetsaftal, som bär afses, och hvilka aftal i öfrig! inom distriktet mycket
sparsamt förekomma. För jordbruksrörelsen, som inom orten är den förhärskande
näringsgrenen, antagas allmänt tjänare enligt legostadgan, och någon industriell anläggning,
där sadana aftal kunna tänkas förekomma, finnes ej. Endast undantagsvis
i ortens mindre handtverks- och handelsrörelse torde arbetsaftal med uppsägningstid
någon enstaka gång förekomma.

I allmänhet sedt synes mig dock såsom för båda parterna mera tryggande särskild!
i fråga om längre aftalstider, att iakttagande af uppsägningstid, då i sådant
afseende någon öfverenskommelse träffats, bör uti ifrågavarande lag stadgas.

Punkt 7. I fråga om arbetsgifvares skyldighet att gälda lön till arbetare för
tid, hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, har för distriktet ingen allmän regel
kunnat gorå sig gällande, då aftal i fråga om bestämd tid sällan och dylika hindersfall
gifvetvis ännu mera sällan förekommit.

116

Den uppfattningen torde dock råda inom distriktet, att under dess nuvarande
förhållanden någon skyldighet för arbetsgivare att gälda lön för af arbetare i hans
arbete ej använd tid ej bör rättvisligen åligga honom, enär arbetaren själf därigenom
bör sporras att medelst sparsamhet bereda sig att möta ett sådant hinder exempelvis
sjukdomsfall. Naturligtvis kan ej å andra sidan ifrågasättas att arbetsgivare
skulle på grund af aftalet kunna vid sådana hindersfall fordra skadestånd af arbetaren,
något som med hänsyn till likställigheten inför lagen skulle kunna blifva tal
om.

Punkt 8. Någon viss bestämd mellantid för lönens utbetalande kan för distriktet
ej angifvas. Hvad jordbruket beträffar betalas tillfälliga, utan ingångna
särskilda »aftal» anlitade legde arbetare efter de utgjorda dagsverkena och de under
längre tid anställde successivt under arbetstiden, då de därom anhålla och i mån af innestående
förtjänst. Det senare gäller äfven i fråga om ackordsarbeten vid husbyggnader
och annat, då betalning i allmänhet erlägges i mån af arbetets framåtskridande
och vid dess afslutande slutlikvid uppgöres. Samma torde ock vanligast vara
förhållandet inom handtverks- och handelsrörelserna, äfven om där aftalats om viss
dag-, vecko- eller månadsaflöning. Någon industriell verksamhet eller större arbetsloretag
med bestämda aflöningsdagar finnas, såsom redan ofvan antydts, icke inom
distriktet, med undantag af den tillfälliga, nu pågående järnvägsbyggnaden, som ju
delvis berör området där månatliga aflöningsdagar med däremellan förekommande
förskottslikvider äro bestämda.

Punkt 10. Någon från förslagets motsvarande bestämmelser afvikande för
distriktet särskildt gällande sedvänja i andra afseenden än som ofvan berörts är ej att
anteckna.

Mot lagförslaget eljest, sådant det föreligger, finner jag för egen del ej något
att erinra.

Bil. 16. Länsmannen i Hagunda härad.

Frågan 3: Uppsägningstid för arbetsaftal, som här afses, förekommer i regel

icke; jordbruksnäringen, som är denna orts förnämsta verksamhet, betjänar sig i allmänhet
af legostadgan för tillgodoseende af behof af arbetskraft; inom handtverksoch
handelsrörelsen kan någon gång undantagsvis uppsägningstid förekomma.

Frågan 7: Som arbetsaftal så sällan förekommer, kan någon regel ej angifvas

för husbondes skyldighet att gälda lön till arbetare för tid, hvarunder denne genom
tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts ur stånd att utföra det arbete,
hvartill han antagits.

Frågan 8: Aflöningen sker vanligen utan bestämda tider, utan i mån af det

arbetsaftalda arbetets fortgång med slutlikvid vid arbetets fullbordan.

117

I handtverks- och handelsrörelsen, äfven om dag-, vecko- eller månadsaflöning
vid aftalen bestämmes, utgår betalningen på enahanda sätt efter tillsägelse och i mån
af innestående arbetsförtjänst; inom distriktet finnes inga industriella eller större arbetsföretag
med bestämda aflöningsdagar.

Frågan 10: Inom distriktet finnes ej någon gällande sedvänja, som afviker
från förslagets motsvarande bestämmelser.

Bil. 17. Länsmannen i Ulleråkers härad.

Beträffande först frågan n:o 3, så förekommer i allmänhet icke uppsägningstid
vid arbetsaftal inom distriktet. Önskligt torde emellertid vara, att lagen såsom
regel stadgar iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse
träffats, utom beträffande s. k. ackordsarbete, för hvilket uppsägningstid
ansetts icke vara af behofvet påkallad.

Vidkommande frågan n:o 7, så tillämpas i allmänhet den regeln, att arbetsgifvare
betala full aflöning till arbetare äfven för tid, hvarunder denne genom tillfälligt,
af arbetaren själf oberoende hinder satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill
han antagits; undantag härifrån göres dock för s. k. ackordsarbete, för hvilka ackordena
sättas med hänsyn till eventuellt inträffande hinder i arbetet.

Aflöning utbetalas vid industriella verk hvar fjortonde dag och vid jordbruk
en gång i månaden.

Några önskemål eller anmärkningar i öfrig! mot lagförslaget ifråga hafva icke
framställts.

Bil. 18. Länsmannen i Bälinge härad.

l:o) frågan 3): Vid arbetsaftal inom distriktet gäller uppsägningstid för

lagstadda arbetare enligt 39 § gällande legostadga. För icke lagstadda arbetare gäller
däremot ingen uppsägningstid; och anses att i lagen ej bör i regel stadgas iakttagande
af uppsägningstid för tillfälliga arbetare.

2:o) frågan 7): Arbetsgivare har skyldighet att betala kostnad för sjuk lagstadd
arbetares vård och skötsel under sjukdomen, men begagnar arbetsgifvaren sig i
regel af sin rätt enligt 6 § legostadgan att af lönen afräkna hvad han härför utgifvit.
Något vidare afdrag å den öfverenskomna lönen för den tid arbetaren varit ur stånd
att utföra arbete förekommer dock i allmänhet ej. Vid industriella verk samt vid eu
del större egendomar inom distriktet göres i regel ej något som helst afdrag å aflöning
för den tid fast anställd arbetare varit af sjukdom oförmögen till arbete. Beträffande
tillfälliga arbetare torde fattigvården få i de flesta fall ingripa.

118

3:o) frågan 8): I allmänhet utbetala de mindre jordbrukarne lönen till sina
arbetare i småposter på obestämda tider under årets lopp, allt efter som begäran därom
af tjänaren framställes. Vid de industriella verken utbetalas aflöningen i regel
månadsvis samt vid de större egendomarne kvartals- och månadsvis. Granska ofta
förekommer äfven att en stor del af lönen utbetalas i förskott.

4:o) frågan 10): Endast legostadgans bestämmelser tillämpas vid arbetsaftal
inom arbetsområdet i fråga.

I öfrigt har jag endast att meddela, att jordbrukare inom distriktet uttalat
såsom sin åsikt, att det ifrågavarande lagförslagets bestämmelser äro mindre lämpliga
att tillämpa å arbetsaftal inom jordbruket, utan att arbetsaftalen inom detta
borde fortfarande baseras på legostadgan.

Bil. 19. Länsmannen i Yaksala härad.

Enligt vunna upplysningar vid de inom länsmansdistriktet befintliga industriella
verk förekommer i allmänhet icke uppsägningstid vid arbetsaftal. Arbetet
utgöres nämligen af s. k. säsongarbete, där detsamma utföres af lösa arbetare och
arbetslönen utgår efter ackord. Då på grund af ogynnsamt väder eller annan orsak
enligt punkt 7 tillverkningen står, få arbetarne fira och erhålla ingen ersättning.
Ackorden äro äfven satta just med hänsyn till gifvetvis inträffande uppehåll i arbetet.
Beträffande särskildt tegelbruk anses arbetsförhållandenas ordnande på detta
sätt vara det lämpligaste. Lönen utbetalas i allmänhet hvar 14:de dag.

Några önskemål eller någon anmärkning i öfrigt gent emot lagförslaget ha
icke försports.

Bil. 20. Länsmannen i Basbo härad.

Med anledning af länsstyrelsens skrifvelse den 2 dennes med anmodan att
besvara de i bifogade P. M. angående lagen om vissa arbetsaftal upptagna frågor 3,
7, 8 och 10 får jag härmed vördsammast meddela, att hvad Basbo distrikt angår, icke
något är att erinra mot ifrågavarande lagförslag.

Bil. 21. Länsmannen i Tierps distrikt.

Under åberopande af----får jag beträffande härvarande arbetsområ de

vördsamt besvara följande frågor i därvid fogad P. M. rörande lagen om vissa arbetsaftal
sålunda:

119

N :o 3, att uppsägningstid för arbetsaftal vanligen gäller från och med 14 dagar
t. o. m. en månad, men att lagen icke bör såsom regel stadga iakttagande af uppsägningstid,
då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse träffats;

N:o 7: man söker hålla honom med annat arbete;

N:o 8: hvarje fjortonde dag och

N:o 10: arbetare anses här skyldig utföra hvarje slag af arbete, som honom
ålägges och som han kan fullgöra, oafsedt om han antagits till det ena eller andra
slaget af arbete.

Bil. 22. Länsmannen i Vendels distrikt.

Fråga 3: brågon uppsägningstid för arbetsaftal gäller i allmänhet icke, dock

för så kallade månadsarbetare i industriellt yrke är stipulerad en uppsägningstid af
tre månader. I öfrigt brukas uppsägningstid efter öfverenskommelse, då sådan är aftärd.
En i lag stadgad uppsägningstid har uttalats såsom önskvärd från både arbetsgivare-
och arbetarehåll.

Fråga 7: I afseende på arbetsgifvares skyldighet att gälda lön för den tid,

hvarunder denne genom tillfälligt af arbetaren själf oberoende hinder satts ur stånd
att utföra det arbete, hvartill han antagits, så gäller här, att han får vidkännas afdrag
af lönen för den tid, han varit borta från arbetet.

Vid sjukdomsfall (ej olycksfall i arbete) får dock den så kallade månadsarbetaren
uppbära åtminstone en månads lön oafkortad. Längre sjukdomsfall än under
en månad har här ej förekommit, men ansåg den arbetsgifvare, med hvilken jag meddelade
mig, att lön för händelse af långvarigare sjukdom borde skäligen utbetalas för
ytterligare tvänne månader, då det gällde månadsarbetaren.

Fall har här förekommit, då ett handelsbiträde för längre sjukdomsfall (omkring
ett hälft år) af principalen åtnjutit sin halfva årslön.

För de fall, denna fråga afser, gälla emellertid inga regler, utan är här allt
beroende på arbetsgifvarens godtycke.

Fråga 8: Utbetalande af lönen sker än för vecka, än hvar fjortonde dag, än

för hvarje månad och än efter behof och lägenhet.

Fråga 10: Någon särskild sedvänja eller någon praxis i något hänseende har

här ännu ej utvecklat sig.

Jag tillåter mig emellertid vördsamt erinra därom, att mitt distrikt erbjuder
ringa material för utrönande af ett allmänt förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare.

120

Bil. 23. Länsmannen i Västlands distrikt.

3) Inom distriktet finnas arbetsaftal dels enligt kontrakt, som gälla tre månader
efter uppsägning, dels utan kontrakt och uppsägningstid, dels ock på grund af
städja i enlighet med legostadgans bestämmelser.

Enligt min åsikt bör lagen såsom regel stadga iakttagande af uppsägningstid
(minst en månad), då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse träffats.

7) Om t. ex. smederna samt öfriga arbetare vid härvarande järnbruk till följd
af järntillverkningens inställande på viss tid ej kunna erhålla arbete vid järnverken,
få de i stället annat arbete mot gällande arbetslön.

Skulle arbetaren genom sjukdom blifva urståndsatt till arbete, erhåller han
underhåll ur bruksarbetarnes sjukkassa samt fri läkarevård och medicin af arbetsgifvaren.

8) Arbetslönens utbetalande sker vanligen en gång hvarje månad.

10) någon gällande sedvänja, som afviker från förslagets bestämmelser, har
jag mig ej bekant.

Bil. 24. Länsmannen i Älfkarleby distrikt.

1) P. M:s fråga 3) besvaras sålunda:

En uppsägningstid af 3 månader före aftalstidens utgång har i aftalen iakttagits
och anses, att lagen bör stadga iakttagande af uppsägningstid äfven i
de fall, då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse träffats.

2) P. M:s fråga 7) besvaras på följande sätt:

Har orsaken till att arbetaren satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill han
antagits, föranledts af t. ex. maskinskada, brist på timmer d. v. s. vis major, har särskilt
arbete, så vidt möjligt varit, beredts arbetaren, men mot särskild, för detta arbete
lämpad aflöning.

Har orsaken kunnat läggas arbetsgifvaren till last, har den i aftalet stipulerade
aflöningen måst utgå. Detta har flera gånger föranledt konflikter.

3) P. M:s fråga 8).

Aflöningen har utbetalts dels hvar 14:de dag, dels en gång i månaden, i sista
fallet dock med rätt att efter 14 dagar erhålla förskott.

4) P. M:s fråga 10).

Huruvida inom Älfkarleby socken finnes gällande sedvänja, som afviker från
förslagets motsvarande bestämmelse, bär icke kunnat utrönas.

121

Bil. 25. Länsmannen i Norunda härad.

Med anledning af skrifvelsen den 2 september, angående anmodan att besvara
i en därvid fogad P. M. upptagna frågor 3, 7, 8 och 10, får jag vördsamt
härmed meddela beträffande:

frågan n:o 3: att inom Norunda härads arbetsområde vanligtvis icke någon
uppsägningstid för arbetsaftal varit rådande, äfvensom att den uppfattningen synes
vara förhärskande, att lagen icke bör stadga iakttagande af uppsägningstid, då i sådant
hänseende ingen öfverenskommelse träffats;

frågan n:o 7: att de regler i allmänhet tillämpats inom nämnda arbetsområde
i fråga om arbetsgifvares skyldighet att gälda lön till arbetare för tid, hvarunder
denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts nr stånd att utföra
det arbete, hvartill han antagits, att arbetsgifvaren icke till arbetaren utgifvit under
tiden någon kontant lön, men att arbetaren åtnjutit naturaförmånerna, som ingått
i aftalet;

frågan n:r 8: att lönens utbetalande i allmänhet skett månatligen; samt
frågan n:r 10: att inom Norunda härad den sedvänjan varit rådande, att aftalen
mellan arbetsgifvare och arbetare varit muntligen ingångna på obestämd tid.

Bil. 26. Länsmannen i Olands tingslag.

N:o 3. Någon uppsägningstid förekommer ej inom distriktet, och någon sådan
uppsägningstid anses ej heller erforderlig.

N:o 7. I allmänhet svarar arbetsgifvaren för arbetarens skäliga underhåll
under den tid denne på grund af sjukdom satts ur stånd att utföra det arbete, till
hvilket han antagits.

Vid G-imo bruk betalar brukets sjukkassa till arbetare vid sjukdomsfall 1 krona
om dagen under de första 100 dagarne, sedan svarar bruket direkt för arbetarens skäliga
underhåll under återstående sjukdomstiden, dock erhåller arbetaren under denna
tid gifvetvis ej full lön.

Under den tid, då möjligen sådant arbete, till hvilket en arbetare antagits, ej
finnes, erhåller han vanligen annat tillfälligt arbete.

N:o 8. Lönen utbetalas i allmänhet en gång hvarje månad; vid Gimo bruk
den 15:de i hvar månad.

N:o 10. Någon gällande sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande
bestämmelse, torde ej förekomma inom distriktet.

16—102269 Förlikning smännens uti.

122

Bil. 27. Länsmannen i Films ocli Danuemora tingslag.

Såsom svar å frågan 3. Endast jordbruksarbetare, s. k. statkarlar, hafva
varit städslade. Dessa ha i afseende å uppsägning behandlats i enlighet med legostadgan.
Endast vid Tobo bruk ha i {ifrigt förekommit kontraktsuppgörelser med
arbetare, och har i afseende å dessa tiden för ömsesidig uppsägning varit bestämd till
den 1 augusti. Uppsägning af de utan kontrakt antagna arbetare har förut ej plägat
ske på kortare tid än tre månader, för så vidt icke någon brottslig handling från
arbetares sida utgjort anledning till uppsägningen, hvilken under sådant förhållande
gällt omedelbar afflyttning. Detta förhållande fortfar inom distriktet med undantag
af Dannemora grufvor, hvarest arbetarne numera, i afseende å uppsägning, behandlas
i enlighet med träffad öfverenskommelse emellan arbetsgifvareföreningen
och landsekretariatet, hvari omedelbart skiljande från innehafd anställning lärer finnas
bestämd.

Såväl arbetsgifvarne som arbetarne äro af den åsikten, att lagen bör såsom regel
stadga iakttagande af uppsägningstid, äfven då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse
träffats. Angående uppsägningstidens längd har såväl arbetsgifvarne
som de äldre arbetarne ansett, att tre månader vore lagom, hvaremot de yngre arbetarne
ha ansett att uppsägningstiden borde utgöra en månad.

Såsom svar å frågan 7. Då genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende
hinder arbetare satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, har hitintills
alltid arbetsgifvaren, så länge dylikt hinder existerat, försett arbetaren med annat
lämpligt arbete. Detta förhållande fortfar ännu inom distriktet med undantag
af Dannemora grufvor, hvarest, enligt öfverenskommelse mellan arbetsgifvareföreningen
och landsekretariatet, arbetsgifvaren är befriad från all skyldighet att gälda
lön till arbetare för tid, som i denna fråga afses.

Såsom svar å frågan 8. Arbetslönernas utbetalande sker i allmänhet till ordinarie
arbetspersonal med en månads mellantid, till extra arbetare med en half månads
mellantid, men vid Örbyhus ångsåg till alla där anställda arbetare med en half
månads mellantid.

Såsom svar å frågan 10. Inom Films och Dannemora distrikt finnes, så vidt
jag har mig bekant, icke, i andra hänseenden än ofvan berörts, gällande sedvänja,
som afviker från förslagets motsvarande bestämmelser. Härförutom får jag i ämnet
allenast meddela, att såväl arbetsgifvare som arbetare uttalat såsom sin åsikt, uti
hvilken jag vördsamt får instämma, att arbetsaftal, som afser tid af minst ett år,
skall ingås skriftligen, hvaremot, då det afser kortare tid än ett år, det må kunna ingås
muntligen.

123

Bil. 28. Länsmannen i Löfsta tingslag.

Åberopande — ---får jag--- —■ härmed vördsamt anföra:

Beträffande mom. 3, att någon viss uppsägningstid för arbetsaftal hittills
icke varit gällande vid Leufsta bruk, utan hafva aftalen vanligast upphört omedelbart
efter uppsägningen, isynnerhet då sådan skett från arbetarnas sida. Vid Löten
däremot, hvarest endast jordbruksarbetare finnas, har uppsägning vanligen egt rum
på sätt och å tid, som föreskrifves i tjänstehjonsstadgan. Emellertid uttalade såväl
arbetsgivare som arbetare önskvärdheten af, att i lagen bör såsom regel stadgas iakttagande
af uppsägningstid af högst tre månader rörande sådana aftal, som ingåtts för
längre ej närmare angifven tid.

Beträffande mom. 7, att den regeln i allmänhet tillämpats, att arbetsgifvaren
icke gifvit arbetaren annan del af lönen än den, som utgått med in natura förmåner,
då denne genom sjukdom varit urståndsatt att utföra det arbete, hvartill han antagits,
dock att vid svårare sjukdomsfall och då någon ådragit sig skada under arbetet arbetsgifvaren
vid Leufsta bruk i vanligaste fall lämnat bidrag till den sjuke och
dennes familj äfven med penningar efter behof.

Beträffande mom. 8, att lönen till arbetarne vid Leufsta bruk utbetalas månatligen,
vanligen den 15 i hvarje månad, och vid Löten så ofta någon af arbetarna
önskar erhålla penningar, dock att sluträkning äger rum och det resterande af lönen
utbetalas vid sistnämnda ställe efter tjänsteårets slut den 24 oktober hvarje år.

Angående mom. 10, kan möjligen det förhållandet, som af ålder varit rådande
vid Leufsta bruk i fråga om arbetarnas villkor, anses som en sedvänja, att dessa erhålla
eller innehafva boställen med bostad af ett rum och kök, jord till potatisland
samt för erhållande af foder både sommar och vinter till tvänne kor, vedbrand, hvilken
de dock själfva få upphugga i skogen, spannmål till nedsatt pris, ett mindre parti
spannmål särskildt för hvarje barn till 12 års ålder, läkarevård och medicin, allt detta
fritt, samt därjämte kontant aflöning, beräknad för dag, ej såsom årslön, hvilken aflöning
är i någon ringa mån mindre än den i orten i öfrig! vanliga. Yid Lötens gård
är förhållandet beträffande aflöningssättet detsamma, utom att s. k. barnsäd där icke
erhålles.

Slutligen får jag framhålla hvad arbetsgivare och husbönder äfven uttalat,
att denna ort egentligen har behof af en förbättrad tjänstehjonsstadga.

4. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län.

Med öfverlämnande af — — — får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för egen del till en början uttala såsom sin bestämda öfvertygelse, att

124

den ''ifrågasätta nya lagstiftningen är synnerligen behöflig och bör så snart som
möjligt komma till stånd.

De af Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen — såvidt här nedan ej
annorlunda angifves med däri af Riksdagens särskilda utskott gjorda ändringar
och tillägg — synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande principiellt och i
allt väsentligt vara väl afvägda med hänsyn såväl till förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetare samt båda dessa parters berättigade anspråk som äfven
till samhällets intresse af lugn och arbetsfrid. En eller annan brist eller felaktighet
i detaljerna hos en fullkomligt ny lagstiftning i ett så svårt och vidlyftigt ämne
som det nu förevarande lär ej kunna undgås. Först vid bestämmelsernas tilllämpning
kan det med säkerhet bedömas, huruvida ett detaljfel verkligen föreligger,
som i så fall helt visst kommer att snart blifva rättadt.

Den begränsade tid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunnat använda
till granskning af ifrågavarande förslag har icke varit tillräcklig för en
ingående detaljgranskning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inskränker
sig för den skull därutinnan till följande uttalanden.

Något absolut förbud mot s. k. sympatilockout och sympatistrejk under den
tid kollektivaftal är gällande synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
för närvarande böra meddelas utom i fråga om jordbruket, där sympatilockout ej
kan tänkas förekomma samt båda dessa arter af sympatistrid, särskildt under
skördetider, blefve högst fördärfliga för samhället i dess helhet. De teoretiska,
stundom af partisinne härrörande invändningar mot sådant medgifvande i lag af
dylika sympatistrider synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande falla vid
jämförelse därmed, att den i strafflagen medgifna rätten till nödvärn tillkommer
ej blott den, som själ!’ blifvit af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär
trängande fara, utan gäller äfven för den, som kommer den i sådan nöd stadde
till hjälp. Bestämmelserna i detta hänseende i 8 § af lagen om kollektivaftal
synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra affattas med iakttagande af
de tillägg, som inom särskilda utskottet tillstyrkts dels af herrar Östberg, Sandvall
m. fl. och dels af herr Liedberg.

Eskilstuna fabriksförening framhåller, att erfarenheten vitsordat behofvet
af en komplettering af 10 § i kollektivaftalslagen i enlighet med ledamoten af
Riksdagens andra kammare landtbrukaren David Petterssons i Bjälbo i ärendet
omnämnda motion. Det torde ej heller saknas skäl för den farhågan, att bestämmelsen
i 10 § om föreningars skadeståndsskyldighet i åtskilliga fall kan komma
att kringgås, om ej en dylik komplettering vidtages.

I fråga om 6 § i förslaget till lag om vissa arbetsaftal hänvisas till de
fullständigt motsatta uttalanden, som af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i fråga om jordbruket och af Eskilstuna fabriksförening i fråga om industrien
gjorts, huruvida arbetsaftal, när öfverenskommelse ej träffats om tiden för

125

aftalets bestånd, bör upphöra omedelbart vid endera partens tillsägelse eller först
efter viss uppsägningstid.

§§ 13 och 14 i lagen om vissa arbetsaftal synas böra affattas i enlighet
med Eders Kungl. Maj:ts förslag i den nådiga propositionen.

För 19 § 3:dje stycket i sistnämnda lagförslag synes lydelsen i den nådiga
propositionen böra bibehållas utan de af särskilda utskottet ifrågasatta ändringar.

Bestämmelsen i 21 § lista stycket af samma lagförslag kan visserligen i
åtskilliga fall blifva ganska betungande för arbetsgifvare, men är å andra sidan
af synnerligen stor betydelse för arbetarnes behöriga skyddande. Eders Kungl.
Majits befallningshafvande anser sig för den skull böra tillstyrka ifrågavarande
bestämmelse med dess af särskilda utskottet föreslagna affattning.

Betalning af den kontanta lönen bör, såsom i 30 § af den nådiga propositionen
föreslagits, ej kunna fordras oftare än hvar fjortonde dag.

Maximum för den i 33 § föreslagna plikten synes, för att utöfva nämnvärd
verkan, böra bestämmas till hälften af den kontanta daglönen.

Det i 34 § omnämnda arbetsbetyget, som utfärdas då arbetsaftal uppsäges,
synes böra fullständigas med intyg äfven för tiden mellan uppsägningen och arbetets
upphörande. Det synes Eders Kungl. Majits befallningshafvande ingalunda
otillbörligt, att arbetsgifvaren tillerkännes rättighet att i betyget afgifva yttrande
äfven om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, ändå att begäran
därom ej af arbetaren framställes.

Den i 41 § arbetsgifvaren tillerkända rätten till skadestånd af arbetare
torde i verkligheten ofta blifva af föga värde; äfven om arbetaren äger tillgångar,
kan enligt lagförslaget, om arbetaren bestrider skadestånds utgifvande, skadestånd
ej ntbekommas utan rättegång eller skiljedom, och i en sådan tvist torde det ofta
blifva omöjligt eller ock förenadt med stora svårigheter och kostnader för arbetsgifvaren
att visa, huru stor skada han lidit.

Den af Eskilstuna fabriksförening gjorda anmärkningen mot 42 (41) § synes
Eders Kungl. Majits befallningshafvande befogad.

Mot särskilda utskottets förslag till ändring i lagen angående medling i
arbetstvister den 31 december 1906 har Eders Kungl. Majits befallningshafvande
ej funnit skäl till anmärkning.

Slutligen får Eders Kungl. Majits befallningshafvande på det bestämdaste
afstyrka de inom Riksdagen framställda yrkandena, att några af de ifrågavarande
lagförslagen skulle antagas endast för viss tid.

Bil. 1. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I anledning —--- får utskottet vördsamt anföra, att utskottet icke kommit till

någon bestämd uppfattning, huruvida en sådan lagstiftning, som innefattas i de ifra -

126

gavarande lagförslagen, kan vara för jordbruket önskvärd eller behöflig, men att utskottet
emellertid, för det fall att lagstiftningen skulle komma att gå i den af lagförslagen
angifna riktning, anser sig böra uttala sig särskildt i några uti ofvan omförmälda
promemoria berörda punkter.

1 ill eu början torde höra framhållas, att kollektivaftal inom jordbruksnäringen
hittills icke förekommit i Södermanlands län. Aftalen emellan arbetsgivare och
arbetare hafva här i länet grundats på legostadgan.

Uppsägningstid för arbetsaftal har inom jordbruket i länet icke varit bruklig,
utan hvar och eu har ansett sig berättigad att när som helst hafva aftalet. Vid
sådant förhållande skulle ett påbud om uppsägningstid stå i strid mot den i dessa
trakter gällande rättsuppfattningen och med säkerhet vålla missförstånd och svårigheter.
I betraktande häraf ansluter sig utskottet till Riksdagens särskilda utskott
förslag, att aftalet skall upphöra omedelbart vid endera partens tillsägelse. Likaså
synas skäl tala för den af särskilda utskottet föreslagna bestämmelse, att arbetare ej
må lämna arbetet under sådana omständigheter, att fara däraf skulle uppstå för vanskötsel
af husdjur.

För att med framgång drifva sin näring måste arbetsgifvaren äga att själf
leda och fördela arbetet. Mot de missbruk, hvartill han kan i detta afseende göra sig
skyldig, torde det verksammaste korrektivet ligga i de förluster, han ådrager sig
genom felaktiga anordningar. Och likasom arbetaren skall äga bestämma, hos hvilken
han vill söka arbete, så måste också arbetsgifvaren å sin sida äga frihet att afgöra,
åt hvilka han vill upplåta arbete.

Då arbetena inom jordbruksnäringen äro med hvarandra så olikartade samt
ofta förrättas på skilda platser inom de särskilda arbetsområdena, synas de bestämmelser
rörande arbetsordning, som innefattas i §§ 16 och 17 af förslaget till lag om
vissa arbetsaftal, icke vara för jordbruket lämpliga.

Billigt synes vara, att om anledningen till arbetsaftalets upphörande gifves
af arbetsgifvaren eller oförutsedda omständigheter förhindra arbetets fortsättande,
arbetaren då äger att kvarbo någon tid, t. ex. 14 dagar, i den åt honom upplåtna
bostaden. Om däremot arbetaren utan dylik anledning upphör med arbetet, torde
icke sådan rätt böra honom tillerkännas i samma utsträckning.

Det torde kunna uppgifvas såsom allmänt gällande regel, att när icke lagstadd
jordbruksarbetare genom tillfälligt, af honom själf oberoende hinder satts ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, arbetsgifvaren icke anses skyldig
att gälda lön för den tid, arbetsförhindret varat.

Inom Södermanlands län utbetalas i allmänhet löner till lagstadda jordbruksarbetare
en gång i månaden men åt tillfälliga arbetare hvar fjortonde dag.

I fråga om bestämmelser rörande rätt för arbetsgifvaren att af arbetarens lön
innehålla någon del vill utskottet betona, att inom jordbruket råda förhållanden,
hvilka i väsentlig mån skilja sig från förhållandena inom industrien. Arbetarna vid

127

jordbruket antagas ofta mot årslön, vare sig de äro anställda enligt legostadgan eller
ej. Om då lönen månadsvis utbetalas till fulla det belopp, som af kela lönen belöper
på månaden, inträffar säkerligen mången gång, att vid årstid, då arbetslönerna
stiga, arbetarna med ensidigt upplösande af ingångna aftal lämna sina anställningar
för att hos andra arbetsgifvare blifva delaktiga af en högre betalning. Inom
jordbruket skulle det därför vara af stor betydelse för ingångna aftals fyllande, att
lagen innehölle bestämmelse om rätt för arbetsgifvare att, i händelse icke annorlunda
öfverenskommits, vid hvarje betalningstermin innehålla en mindre del af lönen,
t. ex. 10 procent. Den innehållna lönedelen borde emellertid säkerställas för arbetaren
genom insättning i sparbank eller på annat därmed jämförligt sätt. Särskild!
i det mindre jordbruket är ett innehållande af en del af lönen till arbetstidens slut
redan nu icke ovanlig, i synnerhet i fråga om ogifta arbetare, hvarför en bestämmelse
i antydd riktning torde närmare öfverensstämma med rådande sedvänja vid
mindre jordbruk, än att ett innehållande af lönen endast finge äga rum efter aftal.

Bil. 2. Styrelsen för Eskilstuna järn- och metallarbetares samorganisation.

Lagförslaget i sin helhet.

Då hela detta, af olika delar bestående, lagverk afser att uti lagstiftning ordna,
i vidsträckt grad, förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare, må det tillåtas
att till en början behandla förslaget generellt.

Den första fragan som då framställer sig är, huruvida en så djupt ingripande
och vidlyftig lagstiftning som den af Kungl. Maj:t föreslagna är önskvärd. Här
gäller det ju att med lagstiftningen ingripa på ett för vårt lands vidkommande fullständigt
nytt område. På detta område har under de senaste åren en oerhördt stark
utveckling gjort sig gällande; förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare har
på relativt kort tid i mycket väsentlig grad förändrats till att blifva ett förhållande
mellan arbetsgifvarnas och arbetarnas organisationer. Dessa organisationers inbördes
ställning till hvarandra har ständigt växlat, allt under det de mötts i mer eller mindre
omfattande strider. Ehuruväl det ur dessa strider och mellanhafvanden framgått
vissa, af båda parterna som ostridiga betraktade grunder för ordnandet af förhållandena
dem emellan, torde man äfven icke kunna säga, att en å ömse sidor godtagen
rättsordning blifvit så utformad, att den lämpligen bör lagfästas. Prejudikat
som skapats ha ofta tillkommit och vidmakthållits genom den ena eller andra partens
mer eller mindre tillfälliga öfvertag öfver den andra.

Det synes oss vara med utomordentliga svårigheter förenadt att med en lagstiftning
ingripa i ett sådant förhållande mellan tvänne i hastig och skiftande utveckling
stadda och verkande parter. Hvad som för ögonblicket i en lag kan anses
vara åtminstone formellt likaverkande på båda parterna, förändrar en maktförskjut -

128

ning åt det ena eller andra liållet omedelbart till fördel för den ena och nackdel för
den andra parten. Det torde också vara ostridigt, att en lagstiftning, som ingriper uti
detaljerna i ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvarnas och arbetarnas organisationer,
huru noggrant den än må uppställa lika rättsregler för båda, likväl måste
komma att verka högst olika på grund af den väsentliga olikheten i de båda organisationernas
ställning. Helt säkert skall därför eu vidlyftig lagstiftning icke blifva
till gagn, äfven om den formellt söker afväga rättigheter och skyldigheter på ett så
opartiskt sätt som möjligt. Om Ivungl. Maj:ts förslag måste det därtill sägas, att
det synes vara uppgjordt med ett alltför ensidigt aktgifvande på arbetsgifvarnas intressen,
så att det äfven formellt i mycket hög grad skulle blifva ett klafbindande
af arbetarna, till arbetsgifvarnas båtnad.

Det är klart, att med en sådan uppfattning af förslaget, hvilken bibringats
oss äfven genom det sätt hvarpå det tillkommit och framförts, vi icke kunna tillstyrka
detsamma, äfven om uti detsamma måhända finnes ett och annat, som skulle
kunna vara oskadligt eller t. o. m. gagneligt.

Vi hysa också den uppfattningen, att det ändamål, man från denna lagstiftnings
vänners sida föregifver att den skulle komma att tjäna, nämligen skapandet
af arbetsfred, icke skulle i någon mån därmed främjas. Hur detaljerad än en lagstiftning
på detta område må göras, så skall det finnas många möjligheter för parterna
att etablera strid i den ena eller andra formen sinsemellan. Och ju mera ensidigt
en dylik lagstiftning verkar till den ena partens fördel, ju säkrare skall den
främja ett permanent krigstillstånd på arbetsfältet.

De främsta betingelserna för arbetsfred och arbetsro äro goda arbetsförhållanden
och goda sociala villkor samt om rättvisa och billighet mot arbetarna nitälskande
arbetsgifvare. Utan dessa betingelser skall än så hårda och omfattande
lagbud vara förgäfves.

Skulle dessa åberopade skäl mot en lagstiftning i den omfattning Kungl.
Maj:t föreslagit icke anses tillfyllest, finnes ytterligare skäl att åtminstone icke för
närvarande åvägabringa densamma. Den nuvarande situationen, efter en nyss utkämpad
kraftmätning mellan arbetsgifvare och arbetare, måste betecknas som den
mest olämpliga för lagstiftningens ingripande. De viktiga lärdomar och erfarenheter,
som härleda ur denna jättekamp, hafva ännu icke hunnit taga så fasta former att
ens de intresserade parterna kunnat tillgodogöra sig dem, så mycket mindre skall
man då kunna ur dessa erfarenheter draga slutsatser, som äro betryggande nog att
läggas till grund för lagstiftning.

Ett annat starkt och afgörande skäl för att lagstiftning på detta område just
nu måste betraktas som olämpligare än någonsin anse vi ligga däri, att den nu sittande
Riksdagen är sammansatt efter grunder, som äro utdömda och i väsentlig grad
satta ur funktion. En stor och betydande del af dem, som kommer att på det intimaste
beröras af den ifrågasatta lagstiftningen, hafva hittills icke haft något infly -

129

tände på Riksdagens sammansättning men skola redan vid nästa års val kafva tillfälle
att göra sitt inflytande gällande. Att under den gamla, utdömda ordningens
elfte timme antaga lagar med uti kela nationens lif så ingripande karaktär kan väl
näppeligen vara kollett ock fint kandladt af den församling, utaf kvilken nationen kar
rätt att vänta nobla ock köga föredömen. Ett lagstiftande nu i denna fråga måste
af de hittills rösträttslöse uppfattas som ett utslag af de maktägandes sträfvan »att
ställa om sitt kus».

Då emellertid de af oss anförda skälen mot den föreslagna lagstiftningen icke
synes vinna beaktande, da fragan vid arets Riksdag var före, utan anledningen till
det negativ a resultatet då var att söka i eu allmän oklarhet om huru det borde lagstiftas,
torde de icke heller nu tillmätas den betydelse de förtjäna.

För den händelse Kungi. Maj :t ock Riksdagen skulle finna sig böra, trots alla
de därmed förenade vanskligheterna, ändock introducera lagstiftning på ifrågavarande
område, så borde här ändå försiktigheten bjuda att stanna vid en mindre invecklad
och mindre omfattande lagstiftning än den i Ivungl. Maj :ts förslag innefattade.

Det mål man vill med lagstiftningen vinna torde i så fall bäst kunna ernås
genom utveckling af förlikningsmannainstitutionen. Genom ett rationellt ordnande af
förlikningsförfarandet skola möjligen en del strider kunna förebyggas. För att så
skall kunna ske föiutsättes, att förlikningsförfarandet sker snabbt ock smidigt, och
att det genom fullständig opartiskhet tillvinner sig nödvändig auktoritet.

Lagen om särskild domstol i vissa arbetstvister torde vara hvad uti Ivungl.
Maj .ts förslag är värdt beaktande. Genom en dylik domstols verksamhet skulle så
småningom rättspraxis utbilda sig och ingå som integrerande del i aftalen och förebygga
s. k. rättstvister. För att domstolen skulle blifva till gagn, måste den dock
enligt vår mening organiseras på sätt reservanter i särskilda utskottet vid årets Riksdag
föreslogo beträffande §§ 1, 2, 3, 10 samt beträffande § 4 i enlighet med af
herrar Lindkvist ock Kils Persson afgifna reservation.

I hvad mån skapandet af en särskild domstol för vissa arbetstvister är afhängig
af en lag om köllektivaftal äro vi icke i stånd att bedöma men taga för gifvet,
att domstolen kan verka utan att särskild lag angående köllektivaftal finnes. Det
förefaller oss åtminstone, att när saväl arbetsgifvarnas som arbetarnas organisationer
äro tillerkända rättskapacitet, de dem emellan slutna aftalen kunna af domstolen bedömas
med hänsyn till innehållet ock redan befintlig lag.

Föi slag till lag om köllektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare anser vi
under inga förhållanden böra antagas. Som vi redan framhållit skulle ett antagande
af detta lagförslag komma att verka ytterst olika för de båda parterna och i Kungl.
Maj .ts affattning få karaktären af eu mot arbetarna riktad klasslag. Behandlingen
af detta lagförslag vid föregående års Riksdag och den lifliga diskussion, som då och
allt sedan fjolårets arbetsstrid förts i dagspressen, bestyrker allt för tydligt, huru
man pa detta område saknar alla fasta hallpunkter att bygga en lagstiftning uppå.

17—102260. Förlikning smännens uti.

130

Hvarje om än så enkla och inskränkta lagstiftning på kollektivaftalets område
kommer att ingripa uti parternas intressemotsatser, och intressemotsatserna i
här berörda afseende torde vara lika svåra att förena, som det är svårt att förena eld
och vatten. Kollektivaftalets innehåll och graden af dess rättsverkan är det nog
klokast att fortfarande låta parterna genom frivilliga överenskommelser bestämma.

Genom antagande af Kungl. Maj:ts förslag skulle ju masstriderna legaliseras.
Går man till den andra ytterligheten, d. v. s. inför absolut förbud mot arbetsinställelser,
torde som oundviklig konsekvens följa, att lagstiftaren äfven maste bestämma
arbetslönens storlek in. m. Utvecklingen har förvisso icke ännu hunnit därhän, att
lagstiftningens ingripande är af behofvet påkallad.

Beträffande lag om vissa arbetsaftal så anse vi den lika litet påkallad af något
verkligt behof. Vi kunna för vår del åtminstone icke finna det ur någon synpunkt
önskvärdt, att det på detta område ingripes med en lag så ytterst invecklad och minutiös.
Mycket nödvändigare synes det oss vara, att statsmakterna rikta sin uppmärksamhet
på att aflösa den gamla föråldrade tjänstehjonsstadgan och ersätta den med
bestämmelser, soin stå bättre samman med var tids humanitära uppfattning.

På industriens område, där hittills en stark rörlighet ansetts vara till båda
parternas fördel, kan det icke verka annat än tyngande och störande med en lag som
den föreslagna, hvilken dessutom har alltför utprägladt ensidig karaktär.

Med instämmande i allt öfrigt i den kritik öfver lagverket i dess helhet, som
hr Lindkvist m. fl. i motion nr 272 vid årets Riksdag framfört, vilja vi således uttala
som vår mening, att tiden icke är inne för en lagstiftning på arbetsaftalens område
så omfattande som den af Kungl. Maj:t föreslagna, och att detta förslag i allt
fall lider af så stora brister, är så litet ägnadt att främja arbetsfred samt i många fall
så uppenbart verkande till de redan förut alltför maktbesutne arbetsgifvarnas favör,
att det icke bör ligga till grund för en lagstiftning i ämnet.

Ett liknande yttrande har gemensamt afgifvits af tolf fackföreningar i Nyköping.

Bil. 3. Eskilstuna fabriksförening.

Frågor 1 & 2.
Fråga 3.

Fabriksföreningen anser sig icke hafva anledning göra något uttalande i dessa

Inom Eskilstunaindustrien tillämpas i regel en ömsesidig uppsägningstid af
minst 7 och ofta 14 dagar, ja t. o. m. en månads uppsägningstid förekommer undantagsvis.
Denna uppsägningstid bestämmes antingen genom personliga kontrakt
med arbetarna eller genom att uppsägningstiden är angifven i arbetsordningen. Det
senare sättet är mest brukligt, och om arbetet icke fortsättes af arbetaren till uppsägningstidens
slut, brukar detta bestraffas pa sa sätt, att betyg för arbetaren icke utfärdas,
eller meddelas i betyget att arbetaren slutat före uppsägningstidens utgång.

Då det är nödvändigt för ordnade arbetsförhållanden att hafva en viss uppsägningstid,
bör lagen, då i sådant hänseende ingen öfverenskommelse träffats, stadga
iakttagande af en uppsägningstid af 14 dagar, om bostad ingår som del af aflöning,
samt i annat fall 7 dagar.

Genom den föreslagna lydelsen af par. 13 i »lag om vissa arbetsaftal» blir ge- Fråga 4.
nom arbetsordningen förmännens ställning tydligt bestämd, och vinnas härigenom
tillräckliga garantier för fördelningen och ledningen af arbetet.

Hvad åter antagande och afskedande beträffar, så bör intet som helst hinder
läggas för arbetsgifvaren att använda de arbetare, som han själf finner lämpligast.

Skulle i något fall arbetare från viss ort eller å vissa villkor eller mot skilda lönesatser
böra anställas, så regleras detta enklast genom bestämmelser i de kollektivaftal,
som ingås, men bör icke i lag bestämmas. Några allmängiltiga regler härför
torde också svårligen kunna träffas.

Vi anse därför, att det föreliggande lagförslaget erbjuder fullt betryggande
garantier för arbetarne i detta hänseende.

De nu föreslagna bestämmelserna om arbetsordning och särskildt det förhål- Fråga 5.
lande, att endast vissa bestämmelser få i densamma intagas, gifva arbetaren mer än
tillräckligt skydd mot arbetsgifvaren, helst som viktigare bestämmelser i arbetsordningen
icke kunna blifva gällande förrän efter en månad.

Vi anse det ej lämpligt, att någon myndighet har rätt att bestämma angående
arbetsordningen.

När arbetaren åtnjuter fri bostad af arbetsgifvaren, sker detta i regel härstä- Fråga 6.
des af nödvändiga skäl, vanligtvis emedan arbetarens snara tillkallande eller stän- (se Par- 21)
diga närvaro påfordras, hvarför också dylika bostäder så godt som alltid äro belägna
vid eller i närheten af arbetsplatsen. Sa är exempelvis förhållandet med maskinister,
kuskar, portvakter, gårdskarlar, förmän m. fl., och det är tydligt, att den af arbetaren
disponerade bostaden sammanhör med det arbete, som arbetaren har sig ålagdt,
och måste bostaden därför till- och frånträdas samtidigt med motsvarande arbetsbefattning.
I annat fall uppstå mycket stora svårigheter vid tillsättande af dylika
platser och kan äfven missbruk från arbetarens sida ske. Vi anse det därför egendomligt,
att utskottet kunnat föreslå, att arbetaren i dylika fall skall bo hyresfritt
14 dagar efter arbetets slut.

Vi anse därför att, da särskildt aftal ej träffats, arbetaren måste vara skyldig
att frånträda af arbetsgifvaren tillhandahållen bostad samtidigt med att arbetet
upphör, och att, om bostad ingår som del i aflöning, ömsesidigt skall gälla 14 dagars
uppsägningstid.

Dessa bestämmelser böra icke göras beroende af om uppsägning sker från ena
eller andra sidan, utan böra arbetare och arbetsgivare vara likställda.

Vid helger, såsom jul, midsommar m. fl., äfvensom då en eller ett par ar- j,rå a 7
betsdagar komma emellan tvänne helgdagar, vid erforderliga reparationer, vid ma- (se pår. 27)

132

Fråga 8.
(se par. SO)

Fråga 9.
(se par. 32)

Fråga 10.

Par. 8.

Par. 10.

terialbrist, •vid tryckta konjunkturer och häraf förorsakad förkortad arbetstid o. s. v.
bestämmer arbetsgifvaren själfständigt om arbetets inställande eller inskränkning- af
arbetstiden under viss tid. Arbetaren erhåller ingen lön under den tid arbetet sålunda
inställts, och som regel tillämpas, att lön endast utbetalas för effektivt utfördt
arbete.

Vid uppehåll i arbetet vid helger o. dyl. brukar utföras reperationer, och särskildt
under det långa uppehållet omkring jul verkställas inventeringar och större
reparationer, så att särskildt afbrott i arbetet af sadant skäl sa vidt möjligt undvikes
och åtminstone en del arbetare få tillfälle till förtjänst. Det har dock visat
sig, att under goda och medelgoda tider arbetarne icke hafva stort intresse för dj -likt arbete, utan föredraga i allmänhet ledighet från arbetet utan arbetsförtjänst
den tid ordinarie arbetet är inställdt.

Arbetslönerna utbetalas i regel livar 14:de dag, undantagsvis en gång i
veckan. Vid en hel del fabriker, där 14-dagars systemet tillämpas, har försök gjorts
med utbetalning hvarje vecka, men dels på grund af det myckna arbete, som vid de
flesta fabriker är härmed förenadt, då tjänstemännen måste använda två ä tre dagar
för aflöningens uträknande, dels på g''rund af andra orsaker, såsom att arbetarne
önska på en gång utfå en större summa el. djd., har återgång skett till_ utbetalning
hvar 14:de dag.

Vi anse Kungl. Maj:ts förslag i par. 32 »lag om vissa arbetsaftal» beträffande
storleken af det belopp af arbetarens lön, som kan af arbetsgifvaren innehallas
som säkerhet, äfvensom inskränkningen i rätten att göra detta afdrag vid lönens
utbetalande lämpligt. Däremot anse vi det nödvändigt, att arbetsgifvaren fritt disponerar
öfver décompten.

Som sedvänja gäller inom Eskilstunaindustrien, att arbetaren än skyldig tillhöra
inom fabriken befintlig eller verksam sjukkassa, att uppsägningstid vanligen
är föreskrifven i arbetsordningen, och att i regel icke arbetsbetyg utfärdas, om icke
arbetaren iakttager gällande uppsägningstid. I arbetsordningen är äfven i regel bestämdt,
när aflöning utbetalas.

Ang. förslag till »loff om kollelclivaflal mellan arbetsgivare och arbetare».

Vi instämma i herrar Östbergs, Sandwalls m. flis reservation ang. utskottets
förslag och tillstyrka det af dem föreslagna tillägget till par. 8:

»I fall, hvarom nu är sagdt, må vidtagen åtgärd upprätthållas jämväl i ändamål
att för tid efter utgången af gällande kollektivaftal i nytt aftal mellan samma
parter genomföra bestämmelse, hvarom i den ursprungliga tvisten är fråga.»

Af de många strejker, som här förekommit, hafva vi fått tydliga bevis på
att i tvistiga fall en fackförening icke ställer sig som upphof till strejken eller icke
ens låtsas godkänna densamma, trots att dess egna förtroendemän verka som agita -

133

torer för strejkens börjande och uppehållande. Understöd lämnas vid sådana fall
icke synligt af fackförening såsom sådan utan af föreningens medlemmar, och är
det naturligtvis omöjligt i många fall att leda i bevis, att en fackförening leder och
underhåller en strejk.

Yi anse därför, att denna paragraf bör kompletteras i den riktning herr Pettersson
i Bjälbo anfört i sin motion n:o 274.

Ang. förslag till »lag om särskild domstol i vissa arbetstvister».

Föreningen anser ingen direkt anledning föreligga att uttala sig om detta
lagförslag, men vill dock framhålla sitt erkännande af utskottets förslag angående
domstolens sammansättning, enligt hvilket Konungen icke är bunden att till tredje
ledamot utse en lagkunnig man, utan kan därtill utse eventuellt mer lämplig person
med praktisk erfarenhet på detta område.

Ang. förslag till »lag om vissa arbeisaftal».

Yi åberopa vårt uttalande under frågorna 3 och 6 i ingressen angående ömsesidig
uppsägningstid, då särskild öfverenskommelse därom ej är träffad.

Föreningen anser sig beträffande denna paragraf höra förorda utskottets
förslag.

Gränsen för de bestämmelser, som få införas i arbetsordningen, hålles väl sträng.
I Eskilstunaindustrien tillämpas i allmänhet icke personliga arbetsaftal, utan den
gällande arbetsordningen får gälla som dylik, hvarigenom stora lättnader vinnas å
ömse sidor. Sålunda förekommer i regel bestämmelse om uppsägningstiden i arbetsordningen,
och vi anse det icke blott vara en nödvändig utan äfven naturlig sak,
hvarför vi tillstyrka komplettering i denna riktning.

Denna bestämmelse finna vi högst oläglig. Det förekommer många fall, då
en arbetare ovillkorligen måste afskedas omedelbart på grund af förseelse mot gällande
arbetsordning. Som exempel vilja vi anföra oförsiktighet vid skötandet af
farliga maskiner, vid arbete å krutbruk m. m.

Vi anse därför att denna paragraf bör utgå.

Yi anse, att den formulering, utskottet vält i sitt förslag angående ledighet r
för arbetare vid kommunala val och politiska val, lätt kan gifva anledning till missV
förstånd och förvecklingar, och vilja vi därför instämma i Kungl. Maj ds förslag.
Det i utskottets förslag gifna uttrycket »arbetets beskaffenhet» innebär intet personligt
förbehåll mot ledighet vid ifrågavarande tillfällen, hvilket är nödvändigt.
Exempelvis kan anföras, att vid en brådskande leverans »arbetets beskaffenhet» icke
utgör hinder för ledighet, men »arbetets inställande» kan medföra stora olägenheter.

Par. 3.

Par. ti.
Par. 7.
Par. 14.

Par. 18.

Par. lö.
!:dje stycket.

134

Par. 21.

Par. 27.
Par. 30.

K. M. Par. 32.

K. M. Par. 33.
U. Par. 32.

K. M. Par. 34.
U. Par. 33.

K. M. Par. 41
U. Par. 40.

Vi åberopa vårt uttalande under frågan 6 i inledningen och kunna icke nog
kraftigt framhålla vikten af att af arbetsgifvaren tillhandahållen hostad måste tilloch
frånträdas i samband och samtidigt med arbetets påbörjande eller afslutande.
Det af utskottet afgifna förslaget gifver ju en arbetare under dylika förhållanden
rätt att i regel bo hyresfritt under 14 dagar, hvilket vi finna orätt, då det icke torde
föreligga något skäl för att ställa arbetaren i särställning gent emot hyreslagen. Vi
anse, att då bostad ingår som del i lön, bostaden måste till- och frånträdas samtidigt
med arbetet, och att 14 dagars ömsesidig uppsägeisetid i dylika fall bör gälla, då
särskild! aftal ej är träffadt.

Vi hålla bestämdt före, att lön endast skall utgå för verkligen utfördt arbete,
och hänvisa till vårt uttalande under frågan 7 i inledningen.

Som vi redan vid frågan 8 i inledningen framhållit, möter det i många fall
såväl svåra hinder som äfven stora kostnader att utbetala lön oftare än hvar 14:de
dag, hvarför bestämmelse i lag icke bör göras om att lön kan fordras oftare. Detsamma
gäller äfven i fråga om förskott å lön.

Vi hänvisa till vårt uttalande under frågan 9 angående storleken af det belopp
af lönen, som får innehållas, äfvensom sättet härför.

Med instämmande i herr Magnussons m. fl. reservation anse vi, att den i
Kung!. Maj:ts förslag bestämda storleken af plikten i dylika fall, eller hälften af
dagslönen, är den minsta som bör förekomma.

Den föreslagna bestämmelsen, att arbetsintyg skall utfärdas, då arbetsaftalet
uppsäges, finna vi alldeles olämplig, utan skall betyget utfärdas, då arbetaren lämnar
sin anställning. Så har alltid praktiserats här utan att visa sig olägligt för arbetaren,
hvilken i regel skaffat sig annan anställning, innan arbetet uppsäges. Om
betyg skulle utfärdas vid uppsägningen, så skulle med all säkerhet i de flesta fall
arbetaren icke fullfölja arbetet den bestämda tiden, om han skaffat sig annan sysselsättning,
och ett dylikt olagligt afbrytande af arbetet kan icke heller meddelas
i arbetsbetyget.

Vid alla företag är det af största betydelse, att arbetet bedrifves med största
möjliga noggrannhet och ordning, och det är tydligt, att yrkesskickligheten spelar
en väsentlig roll vid tillsättandet af en plats. Det är därför nödvändigt, att i arbetsbetyg
intages ett meddelande om arbetskunnighet och i synnerhet om arbetarens uppförande.
Ett uteslutande af arbetsbetyg skulle kunna vara en premiering af arbetarens
okunnighet i sitt yrke eller dåliga uppförande.

Vi påyrka därför, att den i Kungl. Maj:ts förslag gifna bestämmelsen: »och
må yttrande, hvarom nu sagts, af arbetsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att begäran
därom ej af arbetaren framställes» får kvarstå i denna paragraf.

Vid sådan förseelse, som här omförmäles, gjord af arbetsgifvaren, är skadeståndet
lätt att bestämma och skall tydligen utgå med en summa motsvarande den
förlorade arbetslönen. Svårare blir det emellertid att fastslå den förlust en arbets -

135

gifvare drabbas af vid förseelse från arbetarens sida, ja man kan med ganska stor
visshet säga, att yrkande om skadestånd regelbundet kommer att bestridas af arbetaren,
och att det är i de flesta fall omöjligt för arbetsgifvaren att bevisa, hvilken skada
han lidit, hvarför det arbetsgifvaren tillkommande skadeståndet bör i lag fixeras.
Det synes oss därför lämpligt, att detta fixa skadestånd bestämmes att utgå med
en summa motsvarande den lön arbetaren bort förtjäna under liden från det han
lämnat arbetet och till dess arbetsaftalets bestånd gått till ända.

Vi vilja därför till alla delar instämma i det s. k. dicksonska förslagets
par. 22.

Sista punkten i första stycket »Har arbetsgivare.....ny behörig handling» K. M. Par. 42.

anse vi bör utgå. Ingen bör mot sin egen öfvertygelse tvingas att utfärda ett nytt
arbetsbetyg af annan beskaffenhet än ett förut uppgifvet, utan har ju arbetaren
i sådant fall, som här namnes, alltid rättens protokoll att tillgå för att därmed styrka
sin rätt.

Då utskottet i sitt förslag till lydelse af par. 33 uteslutit arbetsgivare^. fria
rätt till uttalande om arbetaren, kunna vi icke första anledningen till att hafva ifrågavarande
bestämmelse kvar här, men da vi tillstyrka den af Ivungl. Maj :t föreslagna
lydelsen af par. 34, yrka vi att ofvannämnda punkt utgår.

Om förslag till »lag angående ändring af 158 var. utsökning slag en» och till
»lag angående medling i arbetstvister» anser föreningen icke skäl föreligga att göra
något särskildt uttalande.

Bil. 4. Nyköpings möbelarbetarefackförening.

Då såväl regeringens som utskottets förslag äro af den beskaffenhet, att de
leda till oberäkneliga tvistigheter, exempelvis genom stadgandena i § 8 i lagen om
kollektivaftal, samt direkt inkräkta på arbetarnas föreningsrätt, som § 9 i samma
lag, och som den nuvarande regeringen säkerligen ej är kvalificerad att framkomma
med ett opartiskt, på saklighetens grund hvilande förslag, och Riksdagen — enligt
hvad den själf genom rösträttsreformens antagande erkänt — icke har sådan
sammansättning att den ens närmelsevis återspeglar folkmeningen, så anse vi, att
en lagstiftning på detta område för närvarande vore högst olämplig, då denna aldrig
komme att uppbäras af det förtroende, som ovillkorligen bör finnas för en i samhällslifvet
så djupt ingripande lagstiftning som denna, och få vi således afstyrka en
sådan, till dess Riksdagen blifvit sammansatt efter den nya s. k. allmänna rösträtten.

På grund af ofvan anförda anse vi oss ej behöfva ingå på någon detaljkritik
af föreliggande förslag.

136

Yi få till sist som vår mening anföra, att när en lag, afsedd att reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, åter skall föreläggas Riksdagen, dess
formulering bör föregås af en allsidig utredning om lagens verkningar i tillämpningen.

I denna utredningskommitté bör sitta män, som i det dagliga lifvet pröfvat
de föihållanden, hvari de dväljas och arbeta, för hvilka lagen bör vara en hjälp, icke
ett objekt till ytterligare stridigheter och förvecklingar.

Bil. 5. Styrelsen för Sörmländska laudtinännens arbetsgivareförening.

Af jordbruksarbetarne inom länet äro de allra flesta anställda enligt legostadgan
och utgöras af s. k. statare, hvilka ha kontant lön med en del naturaförmåner,
samt ogifta drängar, vanligen i arbetsgifvarens kost. Därjämte finnas, åtminstone
på flertalet större gårdar, dagsverks- och stattorpare samt tillfälliga arbetare.
Det af de tillfälliga arbetarne presterade arbetet utgör dock inom länet en
jämförelsevis ringa del af hela antalet dagsverken; hos föreningens medlemmar sålunda
enligt tillgängliga uppgifter endast 5 å 6 %.

^Med. jordbrukets natur följer, att arbetsaftalen böra omfatta helt år — frånsedt
tillfälliga arbetare, hvilka hufvudsakligen användas för gräfnings- eller skördearbeten
under sommaren och för skogsarbete under vintern. Inom jordbruket är det
vidare ett oeftergifligt villkor, att arbetsgifvaren har garanti för, att arbetaren ej
före aftalstidens slut lämnar sitt arbete. Då för jordbrukets kontinuerliga drift nödvändiga
betingelser äro i legostadgan vederbörligen beaktade, och denna alltjämt
till båda parternas fördel utgör grunden för de allra flesta arbetsaftal inom jordbruket,
anser styrelsen i hög grad önskvärdt, att jämto och samtidigt med nu föreliggande
lagförslag frågan om legostadgans omarbetning löses. Ur densamma böra
bort tagas vissa föråldrade bestämmelser och uttryck — såsom exempelvis benämningen
tjänstehjon — men bibehållas måste den grund,, hvarpå tjänsteförhållandet
hvilar: respekterandet af arbetsaftalets helgd.

Inom jordbruket äro kollektivaftal icke helt okända; vid en del större egendomar,
företrädesvis i Västmanland och Skåne, hafva sådana för några år tillbaka
kommit till stånd. På gvrundval af dessa kollektivaftal hafva emellertid nästan
utan undantag funnits skriftliga kontrakt på viss tid, vanligen ett år, eller tjänsteaftal
enligt legostadgan. Då i jordbrukets natur ligger, att arbetet icke kan eller
far afstanna, och jordbrukets arbetsgivare icke vare sig ensamma eller i förening
med andra kunna göra lockout, hafva arbetarne — tack vare arbetsgifvarnes organisationer
i dessa aftal mast förbinda sig att i gengäld icke göra strejk. Om
icke legostadgan tillämpats vid träffandet af de personliga aftalen, har arbetsgifvaren

137

såsom säkerhet för arbetsaftalets bestånd i kollektivaftalet tillförsäkrats rätt att
innehålla en del af aibetarens aflöning*. Denna decompt, som till en början var omkring
25 kr. pr år och arbetare, höjdes efter aftalsbrotten under storstrejken för de
efter strejken återtagna arbetarne till 50 å 60 pr år och arbetare, eller omkring
10 % af den kontanta lönen.

I och med kollektivaftalens upprättande kunna icke arbetarne sägas hafva
vunnit någon egentlig förmån. Deras »rörelsefrihet» har därmed icke blifvit större,
då de fortfarande varit bundna för helt år. Också har, sedan insikten härom
vunnits af arbetarne, icke försports något kraf pa kollektivaftal från deras sida.
Tydligt är att mellan dessa inom jordbruket träffade aftal och industriens kollektivaftal
förefinnes eu väsentlig skillnad. Inom industrien äro arbetsaftalen i regel
muntliga, på obestämd tid och kunna i allmänhet upphöra att gälla omedelbart eller
kort tid efter uppsägning. Inom de större industrigrenarne äro äfven strejk och
lockout under vissa villkor tillåtna påtrycksmedel. För den större industrien utgöra
genom kollektivaftal — ju större, ju bättre — ordnade arbets- och löneförhållanden
en påtaglig fördel. Inom jordbruket åter synes kollektivaftalet, då de på
detsamma grundade arbetsaftalen äro ställda på viss bestämd, längre tid, vara obehöfligt
och öfverflödigt.

Enligt lagförslaget får icke under kollektivaftalets giltighetstid annan arbetsinställelse
än sympatilockout och sympatistrejk äga rum. Äro de på kollektivaftalet
grundade arbetsaftalen på bestämd tid, fa de icke under några förhållanden rubbas.
Sympatistrid skulle således endast sådana arbetare kunna vidtaga, hvilkas
arbetsaftal löpa pa obestämd tid. Det kan ifrågasättas, om icke beträffande jordbruket
äfven för dylika arbetare sympatistrejk borde kunna förbjudas, men då arbetsaftal
på obestämd tid enligt styrelsens åsikt — hvarom närmare här nedan •—
böra kunna upphöra omedelbart efter uppsägning, synes därmed icke mycket kunna
vinnas, enär det tydligen skulle stå dylika arbetare öppet att en och en säga upp
sina arbetsaftal, utan att en sådan åtgärd i de flesta fall skulle kunna rubriceras
som strejk.

Beträffande 9 § i förslaget till lag om kollektivaftal synes det, som om någon
meningsskiljaktighet icke borde kunna komma i fråga om arbetsgifvares rätt
att leda och fördela arbetet samt att ingå arbetsaftal med hvem han vill. Då
emellertid från arbetarehåll tid efter annan framkommit kraf på inskränkningar i
denna riktning, synes det erforderligt, att tydlig bestämmelse om denna rätt inflyter
i lagen.

Angående de i P. M. framställda frågorna och den föreslagna lagen om vissa
arbetsaftal tillåter sig styrelsen vidare anföra följande.

De arbetsaftal, som varit grundade på kollektivaftalen inom jordbruket, hafva
i regel gällt en tid af ett år, räknadt från den 1 november, således samman 18—102269.

Förlikning smännens uti.

138

fallande med de lagstadda arbetarnes tjänsteår. Uppsägningstiden har å ömse sidor
varit tre månader, med den bestämmelsen att, om icke aftalet sagts upp inom föreskrifven
tid, liar detsamma förnyats för ytterligare ett år. Beträffande tillfälliga
arbetare synes det styrelsen, som om det såväl för arbetsgifvaren som för arbetaren
många gånger skulle möta svårigheter att kunna iakttaga den af Kung!. Maj:t föreslagna
uppsägningstiden af 7 dagar, enär den tillfälliga anställningen ofta är beroende
af omständigheter — såsom väderleksförhållanden o. d. — hvilka icke alltid
kunna förutses. På grund däraf ansluter sig styrelsen till utskottets formulering af
6 §. Det synes jämväl styrelsen vara en fördel i, att i utskottets formulering uttryckligen
framhållits »vanskötsel af husdjur».

I fråga om arbetares rätt till ledighet för utöfvande af politisk eller kommunal
rösträtt anser sig styrelsen böra förorda den lydelse bestämmelsen härom fått i
Kungl. Maj:ts förslag. Det torde nämligen höra till de allra billigaste fordringar
ur arbetsordningens synpunkt, att en arbetare, som önskar ledighet för dylikt ändamål,
i god tid förut framställer begäran därom. Och särskildt inom jordbruket är
det af stor vikt för arbetsgifvaren att i god tid ha kännedom om eventuella minskningar
i arbetsstyrkan.

Den i 21 § föreslagna rätten för arbetare att, då arbetsaftalet är på obestämd
tid och särskildt hyresaftal ej finnes ingånget, bo kvar i arbetsgifvarens bostad 14
dagar efter det aftalet upphört synes styrelsen kunna för jordbruket medföra allvarliga
konsekvenser. En dylik rättighet skulle kunna gifva arbetaren anledning
att bereda arbetsgifvaren, som i allmänhet för upprätthållandet af arbetet är i hög
grad beroende af möjligheten att kunna disponera sina bostäder, allvarliga svårigheter.
Erfarenheten liar visat, att vräkning ytterst ogärna tillgripes och vanligen
först lång tid efter det arbetaren skolat afflytta ur lägenheten. Oftast har då arbetaren
låtit vräka sig enbart för att »demonstrera». En dylik rätt synes således ur
arbetarens tryggketssynpunkt knappast vara erforderlig, men densamma skulle säkerligen
i många fall vålla arbetsgifvaren stora svårigheter.

En verksam garanti för arbetsaftalets bestånd inom jordbruket är utan tvifvel
ett lagom afvägdt decomptsystem. Å ena sidan bör det innehållna beloppet ej tillmätas
alltför litet, om systemet skall hafva åsyftad verkan, å andra sidan måste arbetaren
för sitt uppehälle förfoga öfver tillräckligt stor del af förtjänsten. På
grund af den erfarenhet som vunnits under de senare åren anser styrelsen, att ett
successivt innehållet belopp af 10 % å aflöningsförmånerna i allmänhet skall visa sig
vara tillräckligt. Styrelsen vill därför under anslutning till utskottets formulering
af 24 § kraftigt framhålla vikten af, att i lagen icke lägges hinder i vägen för arbetsgivare
att såsom säkerhet för aftalets bestånd innehålla en del af arbetarens aflöning.

Om ett arbete af en eller annan anledning icke kan utföras, torde vara regel
att arbetaren erbjudes annat arbete under tiden och härför erhåller ersättning. Kan

139

emellertid icke annat arbete lämnas eller arbetaren vägrar att åtaga sig sådant, är
inom jordbruket regel, att någon lön icke utbetalas. På grund dåra! ansluter sig
styrelsen till utskottets formulering af 27 §.

Lönen bar i allmänhet utbetalats en gång i månaden, såväl till lagstadda
som öfriga arbetare, flerstädes dock endast en gång i kvartalet till lagstadda. Då
ofta återkommande aflöningar kunna för många af jordbrukets arbetsgivare vålla
svårigheter och sparsamheten bland arbetarne i allmänhet icke befordras, om de
erhålla lönen i smärre poster, anser styrelsen, att den normala aflöningstiden icke
bör sättas till kortare tid än 14 dagar, dock med rätt för parterna att enas om annan
tid.

Beträffande den af Kungl. Maj:t i 34 § föreslagna men i utskottets formulering
borttagna rätten för arbetsgivaren att i arbetarens betyg afgifva yttrande om
det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, får styrelsen kraftigt framhålla
vikten af, att denna rätt bibehålies. Uteslutandet af bestämmelsen härom skulle nämligen
strida mot nu gällande sedvänja och skulle till äfventyrs leda därhän, att arbetarens
betyg endast komme att innehålla uppgift om tiden för hans anställning.
Häraf skulle endast den arbetare hafva gagn, som icke gjort sig förtjänt af ett i allo
godt vitsord, och det kan antagas, att ett dylikt system skulle komma att utöfva en
demoraliserande inverkan på arbetarne. Dessutom vill det synas styrelsen, som om
arbetsgifvarens skyldighet att på arbetarens begäran afgifva vitsord bör berättiga
honom att under alla omständigheter lämna sådant, således äfven då begäran därom
ej framställes.

Af det anförda framgår, att styrelsen icke anser principiella skäl lägga hinder
i vägen för antagandet af vare sig lag om kollektivaftal eller lag om vissa arbetsaftal
och dessa lagars tillämpande på jordbruket, under förutsättning att af styrelsen
här ofvan framställda erinringar vinna beaktande.

5. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Såsom eget yttrande får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
anföra, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner det vara af
synnerlig vikt, att en lagstiftning snarast möjligt kommer till stånd, som är ägnad
att befästa och bevara arbetsfreden inom landet. Beträffande de nu föreliggande
förslagen får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del i underdånighet
i hufvudsak tillstyrka de af Eders Kungl. Maj:t i ämnet väckta förslag, särskildt

140

som några anmärkningar mot desamma eller de vid årets Riksdag framställda
ändringsförslag icke från vederbörande intresserade parter inom länet framställts,
oaktadt tillfälle därtill blifvit dem beredt. Hvad emellertid särskildt beträffar
landtarbetarnes ställning instämmer Eders Kungl. Haj:ts befallningshafvande till
alla delar i hushållningssällskapets förvaltningsutskotts uttalande därom, att
den ifrågavarande lagstiftningen utslutande måtte komma att reglera aftal mellan
arbetsgifvare och tillfälligt anställda arbetare, under det att för de fast anställde
en tjänsteaftalslag synes böra komma till stånd.

Bil. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

JDe föreliggande lagförslagen synas förvaltningsutskottet affattade hufvudsakligast
i afsikt att reglera förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare inom
industriens område, där förhållandena i många afseenden skilja sig från dem vid
jordbruket. Det är endast de vid jordbruket tillfälligt anställda arbetarne, som
i viss mån kunna jämställas med industriarbetarne, för de fast anställda tarf vas
helt andra lagbestämmelser än de nu föreslagna.

Det yttrande som här afgifves afser sålunda hufvudsakligast de tillfälligt
anställda landtarbetarnas förhållanden och lagförslagens ändamålsenlighet för reglerandet
af aftal med dessa.

Förvaltningsutskottet anser det emellertid högeligen önskvärd!, att en
tjänsteaftalslag snarast möjligt måtte komma till stånd, omfattande aftal rörande
icke allenast arbetare, hvilka antagits enligt legostadgan, utan alla vid jordbruket
fast anställda arbetare, så att de nu föreliggande lagförslagen uttryckligen
måtte komma att uteslutande afse reglerandet af aftal mellan arbetsgifvare och
de vid jordbruket tillfälligt anställda arbetarne.

jordbruket intager ifråga om arbetsaftal eu särställning gent emot en hel
del andra yrken. Exempelvis är en längre uppsägningstid ur jordbrukets synpunkt
högeligen af behofvet påkallad, enär ett jordbruks hela årsinkomst skulle
på endast några få dagar kunna äfventyras, om arbetskraften där skulle kunna
lämna arbetsgifvarne efter kort tids uppsägning. Men äfven för arbetsaftal inom
andra yrken är eu uppsägningstid nödvändig och synes böra i lag stadgas, om
den äfven kan sättas betydligt kortare än för jordbruksarbetaren.

Förvaltningsutskottet anser det oafvisligen nödvändigt, att arbetsgifvaren
tillerkännes rätt att antaga och afskeda arbetare samt leda och fördela arbetet,
och finner för sin del Riksdagens särskilda utskotts förslag till lag om arbetsaftal
§ 19 innehålla fullt betryggande bestämmelser till förebyggande af missbruk utaf
denna arbetsgifvarens rätt.

141

I fråga om reglerandet af kontrahenternas ömsesidiga rättigheter, när arbetaren
åtnjuter förmånen af bostad hos arbetsgifvaren utan att vara i dennes
kost, anser förvaltninngsutskottet, att Kung!. Maj:ts förslag är tillfredsställande
för tillgodoseende af rimliga kraf från arbetarnes sida och fullt betryggande för
dem. Förvaltningsutskottet vill ock tillstyrka antagandet af dessa bestämmelser,
ehuru de för jordbruksnäringens idkare i vissa fall kunna blifva betungande.

Förvaltningsutskottet anser icke något lagstadgande erforderligt rörande
arbetsgifvares rätt att efter aftal med arbetaren innehålla någon del af dennes lön
såsom säkerhet för fullgörandet af skyldigheterna på grund af arbetsaftalet, enär
något missbruk häraf icke är förvaltningsutskottet bekant. Denna rätt torde
därför icke böra fråntagas arbetsgifvaren, utan bör han utan någon inskränkning
lämnas tillfälle att härom med arbetaren träffa öfverenskommelse.

Någon allmängiltig regel tillämpas icke af Östergötlands jordbrukare ifråga
om gäldandet af lön åt tillfällig arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfälligt,
af arbetaren själf oberoende, hinder satts ur stånd att utföra det arbete,
hvartill han antagits, utan torde förhållandena härutinnan vara betydligt olika
mest kanske beroende på de ifrågavarande hindrens natur.

På grund af den knappt tillmätta tiden för yttrandets afgifvande har det
icke varit möjligt för förvaltningsutskottet att anställa någon mera ingående
detalj granskning af de föreliggande lagförslagen, utan har förvaltningsutskottet
inskränkt sig till att söka besvara de i remisskrifvelsen bilagd P. M. uppställda
frågorna.

Förvaltningsutskottet vill dock uttala såsom sin åsikt, att ifråga om kollektivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare föreskrifter böra finnas, att i händelse
af strejk eller lockout den personliga aftalstiden skall hållas i helgd under
alla förhållanden, samt därjämte den förhoppningen, att genom de föreliggande
lagförslagens snara antagande må kunna vinnas den af det stora flertalet efterlängtade
arbetsfreden.

6. Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Beträffande ofvannämnda förslag till lagar om särskild domstol i vissa arbetstvister
samt angående ändring af 158 § utsökning slag en och af lagen angående
medling i arbetstvister har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att
erinra.

Hvad angår förslag till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare,
hafva meningarna mest brutit sig med afseende å 8 och 10 §§, som handla,
den förra om sympatistriderna och den senare om skadeståndsplikten.

142

I fråga om sympatistriderna anser Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande,
i likhet med Eders Kungl. Maj:t och majoriteten inom Riksdagens särskilda utskott,
att dylika strider, som utgöra det stridsmedel, hvarpå arhetsgifvarnes sammanslutning
är baserad, måste för visst fall medgifvas. Dock synes det Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att undantag härvid bör göras för landtbruket. På
detta område måste förbud för sympatistrejk vara af synnerlig vikt. För ögonblicket
gör sig kanske fordran på ett dylikt förbud hufvudsakligast gällande i
Skåne, där landtarbetarne börjat ingå i organisationer och sluta kollektiva arbetsaftal,
men sådana förhållanden kunna äfven komma att uppstå på andra orter.
En sympatistrejk i landtbruket såsom svar på en sympatilockout i storindustrien
kan under viss årstid, exempelvis under skördetiden, och äfven eljest med afseende
å vissa andra förhållanden, såsom t. ex. kreaturs fodring och mjölkning, blifva
ödesdiger för hela landet. Jordbruket är i detta hänseende relativt försvarslöst,
ty sympatilockout kan där icke ifrågakomma.

Till 8 § bör äfven, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening,
göras det tillägg, som utskottsreservanterna inom första kammaren påyrkat, om
rätt att upprätthålla sympatistrid i ändamål att, för tid efter utgången af gällande
kollektivaftal, i nytt aftal mellan parterna genomföra bestämmelse, hvarom
i den ursprungliga tvisten varit fråga. Införes ej ett sådant tillägg, blefve det
omöjligt att genom omfattande fredsslut ordna ömtåliga tvistefrågor för en tid
framåt. Hvarje gång nya kollektivaftal skulle slutas, kunde då samma tvister
komma upp ånyo och föranleda nya strider. Sådant skulla ej vara till arbetsfredens
fromma utan snarare vara att riskera densamma. Följden kunde äfven
blifva den, att, om arbetsgivare hvarje gång nytt kollektivaftal skulle slutas
nödgades tillgripa lockout för att kunna göra motstånd, men arbetarne konsekvent
gifva efter, så snart den utvidgade lockouten trädt i verket, och sedan
fortfara att lika konsekvent upprepa sina anspråk nästa gång nytt kollektivaftal
skulle ingås, då kunde man snart komma till den situationen, att arbetsgifvarne
till följd af sina stora förluster icke vidare vore i stånd att tillgripa
lockouten som vapen utan måste gifva vika. Härigenom gåfve man arbetarne en
plattform, från hvilken de kunde genomföra hvilka strider som helst till skada
för industrien.

Jämväl en ytterligare ändring synes böra införas i 8 §, sådan den af
särskilda utskottet antagits, nämligen i paragrafens andra stycke, Där stadgas
nu såsom villkor för, att sympatistrid skall i visst fäll få anlitas, att försök till
medling i tvisten genom statens förlikningsman skall hafva ägt rum. Därtill bör,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, läggas äfven det villkoret,
att då tvisten afser upprättande af kollektivaftal, medling skall hafva försökts
jämväl genom förlikningskommissionen, så vida ej denna förklarat sig sakna
skäl att upptaga tvisten till handläggning.

143

8 § i kollektivaftalslagan bör således enligt Eders Kung! Majds befallningshafvandes
åsikt affattas i enlighet med förstakammarreservanternas förslag
ock därtill erhålla två tilläggsbestämmelser, den ena att sympatistrid alldeles
förbjudes inom jordbrukets område och den andra att, innan sympatistrid eljest
må vidtagas vid upprättande af kollektivaftal, medling skall hafva försökts äfven
genom förlikningskommissionen, så vida ej denna förklarat sig sakna skäl att
upptaga tvisten till handläggning.

Med afseende å skadeständspliJcten, hvarom stadgas i kollektivaftalslagens
10 §, ansluter sig eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till särskilda utskottets
förslag.

Vidkommande kollektiv af talslag en i (ifrigt förordar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
särskilda utskottets förslag före den sammanjämkning, som ägde
rum till följd af kamrarnes olika beslut.

Hvad slutligen beträffar lagen om vissa arbetsaftal anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande det vara synnerligen önskligt, att undantagsstadganden
i flera afseenden meddelas för dylika aftal på jordbrukets område. Det torde
nämligen icke vara möjligt, att samma bestämmelser alltid kunna passa för
landtbruket som för storindustrien.

Sålunda böra, med afseende å 7 §, strejk och lockout ej få äga rum vid
jordbruk, under det att sådana vid industrien icke kunna hindras, då arbetsaftal
är ingånget på obestämd tid. Angående uppsägning synas också olika bestämmelser
böra gälla med afseende å industrien och jordbruket. För jordbruket
torde nämligen någon uppsägningstid i vanliga fall ej vara behöflig, under det
sådan vid industrien synes vara önsklig, på sätt vid § 6 Eders Kungl. Maj:t ansett
i olikhet mot det särskilda utskottet. Att under regnväder vid skördetid betala
aflöning åt tillfälligt anställda arbetare, ändock att sysselsättning ej kunnat
beredas dem, torde blifva för betungande för arbetsgifvarne, och undantag torde
i sådant hänseende stadgas i § 27, som i öfrigt synes böra affattas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag. Äfven 30 § angående utbetalningstid
för aflöning torde böra innehålla specialstadgande för jordbruket i öfverensstämmelse
med sedvänja därstädes.

Med afseende å § 19, mom 3, som innehåller bestämmelse om ledighet från
arbetet för utöfvande af rösträtt vid politiska och kommunala val, anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med förstakammarreservanterna i det
särskilda utskottet, att Eders Kungl. Maj:ts förslag är att föredraga framför det
särskilda utskottets.

32 § i utskottets förslag, hvilken handlar om plikt för öfverträdelse af
ordningsföreskrift, synes böra få den lydelse, som Eders Kungl. Maj:t och förstakammarreservanterna
i utskottet föreslagit.

144

Beträffande öfriga de]ar af arbetsaftalslagen förordar Eders Kung]. Majlts
befallningshafvande utskottets förslag.

Bil. 1. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utskottet vill då först och främst erinra därom, att hushållningssällskapet framför
allt har att tillvarataga jordbrukets och därmed förenade näringars intressen, samt
att utskottet till följd häraf anser sig böra yttra sig om de föreliggande lagförslagen,
allenast för så vidt desamma röra förhållandena emellan jordbrukare och deras arbetare.

Hvad då först angår lagen om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare,
finnas för närvarande inom länet icke några sammanslutningar vare sig mellan jordbrukare
eller jordbruksarbetare och till följd häraf icke heller några kollektivaftal;
och då inom länet några erfarenheter af dylika aftal alltså icke vunnits och utskottet
icke heller annorledes varit i tillfälle att förvärfva sig sådan, finner utskottet sig icke
böra yttra sig beträffande den ifrågavarande lagen.

Utskottet vill dock framhålla, att enligt utskottets mening kollektivaftal icke
äro lämpliga för jordbruk.

Vidkommande härefter lagen om särskild domstol i vissa arbetstvister samt om
medling i arbetstvister, stå dessa lagar i sådant samband med lagen om kollektivaftal,
att, då yttrande icke lämnas om sistnämnda lag, utskottet icke heller anser sig kunna
lämna något yttrande om dem.

Beträffande så till sist lagen om vissa arbetsaftal får utskottet erinra därom, att
någon lagstiftning om arbetsaftal i fråga om jordbruk för närvarande icke finnes
samt att beträffande tjänsteaftal legostadgan af den 23 november 1833 är den enda
lag därom, som för närvarande existerar, och att, därest densamma undergår en väl
behöflig omarbetning, någon annan lag i ärendet för närvarande icke erfordras, för
så vidt det rör mindre och medelstora jordbruk inom länet. Vid dessa sysselsättas
nämligen i allmänhet icke några andra än de lagstadda tjänarne; och det är först då
jordbruket kommer upp till en storlek af 50 hektar åker och däröfver, som det förhållandet
inträffar, att jämte de lagstadda tjänarne så kallade daglönare äro sysselsatta.

Under sådana förhållanden skulle, hvad Jönköpings län vidkommer, den föreslagna
lagen om arbetsaftal för närvarande icke vara erforderlig, förutsatt naturligtvis
att med legostadgans ersättande af en ny lag om tjänsteaftal icke dröjer allt för
länge.

Man kan emellertid tänka sig, att förhållandena inom jordbruket utveckla sig
därhän, att tjänsteaftal, i stället för att hafva varit regel, komma att ersättas af arbetsaftal
för kortare tid; och då jämväl de mindre jordbruken komma att beröras
däraf, är det ju lämpligt, att dessa arbetsaftal redan nu regleras genom särskild lag.

145

Utskottet har därför noggrant genomgått ej mindre Kungi. Maj:ts förslag till
lag om vissa arbetsaftal än äfven de ändringar i detsamma, som af vederbörande
utskott inom Riksdagen blifvit gjorda, och får härmed förklara, att utskottet emot
ifrågavarande lagförslag, sådant det af vederbörande utskott formulerats, icke har
några andra anmärkningar att göra än följande:

Utskottet anser, att i § 7 bestämmelse bör inflyta därom, att vid jordbruk
strejk eller lockout icke får äga rum under någon som helst form under aftalstiden,
äfven om annorlunda aftalats, och får såsom skäl härför framhålla, att förhållandena
inom jordbruket äro så vidt skilda från förhållandena inom industrien, att hvad som
passar den senare omöjligen kan tillämpas på det förra.

Huru skulle det nämligen gå, om en jordbrukare upphörde att sköta-, fodra och
mjölka sin ladugårdsbesättning, eller om han läte säden på sina fält öfvermogna
utan att skörda den eller underläte att inbärga den redan aftagna grödan. Finnes
nu i lagen bestämmelse om, att strejk under vissa förhållanden är tillåten, och jordbruksstrejk
icke särskild! är undantagen, är det ju gifvet, att jordbruksarbetare lätt
kunna förledas att strejka. Annorlunda blir förhållandet, om i lagen tydligt och
klart bestämmes, att dylik strejk icke får äga rum.

Beträffande § 14 anser utskottet, att ordet »raster» bör utbytas mot orden
»uppehåll i arbetet».

Vidkommande härefter § 19 anser utskottet, att mom. 3, som innehåller bestämmelse
om ledighet från arbetet för utöfvande af rösträtt vid politiska och kommunala
val bör ersättas med motsvarande inom. i Kungl. Maj :ts förslag, samt att i
lagen tydligen bör markeras, att om arbetare begagnar sig af rätten att deltaga i val,
arbetsgifvaren är berättigad göra afdrag å hans aflöning för den tid han sålunda
varit borta från arbetet.

Hvad till sist angår § 36 i utskottets förslag anser förvaltningsutskottet, - att
sista punkten, som handlar om afbrott i arbetet på grund af arbetsinställelse, bör
utgå, därest utskottets förslag om tillägg till § 7 bifalles, enär i så fall jordbruksstrejk
icke får förekomma.

Med anledning af en vid lagförslagen fogad P. M. får utskottet ytterligare

anföra:

Någon uppsägningstid för arbetsaftal inom jordbruk finnes i allmänhet icke,
och någon sådan erfordras i vanliga fall icke.

Några särskilda stadgande!! till förebyggande af missbruk utaf arbetsgifvares
rätt att antaga och afskeda arbetare samt att leda och fördela arbetet anser
utskottet icke erforderliga likasom icke heller några särskilda garantier mot missbruk
af arbetsgivare^ rätt att utfärda arbetsordning. Ej heller finner utskottet
arbetsordning höra godkännas af myndighet.

19—102289. Förlikning smännens uti.

146

En arbetare, som icke nöjes med en arbetsgifvares fördelning af arbetet, bär
nämligen rätt att med iakttagande af den uppsägningstid, som kan vara stadgad,
sluta hos ifrågavarande arbetsgifvare.

Magra ytterligare föreskrifter än dem lagen innehåller angående bostad anser
utskottet icke erforderliga.

I allmänhet tillämpas vid jordbruk, att om arbete till följd af dålig väderlek
eller annat tillfälligt hinder måste inställas och arbetarne icke kunna sysselsättas
med annat arbete, få de själfva skaffa sig sysselsättning och arbetsgifvaren betalar
icke aflöning för den tid han sålunda icke användt dem.

Beträffande tiderna för utbetalande af lön tillämpas inom länet i allmänhet,
att sådan utbetalning äger rum en gång i månaden.

Magra inskränkningar i arbetsgifvarnes rätt att efter aftal med arbetare innehålla
någon del af lönen såsom säkerhet för arbetsaftalets fullgörande anser utskottet
icke böra ifrågakomma.

I fråga om förslaget till lag om vissa arbetsaftal har ett med det förestående
i hufvudsak öfverensstämmande yttrande afgifvits på uppdrag af ett femtiotal till
möte samlade jordbrukare.

Bil. 2. Smålands och Blekinge handelskammare.

Det är mycket vanskligt att med den objektiva syn på förhållandena, handelskammaren
sträfvar att iakttaga, yttra sig i föreliggande frågor, som så djupt beröra
skilda intressesfärer inom det nutida samhället; och handelskammaren går till detta
arbete med djup känsla af ärendets utomordentliga vikt.

Ett lagstiftningsarbete sådant som det förevarande förutsätter vilja och förmåga
att noga afväga å ömse sidor framställda kraf i ändamål att vinna det jämviktsläge,
som möjliggör beståendet och framtida utvecklingen af de näringsgrenar, som särskildt
beröras af lagstiftningens ingripande. Går man till ett dylikt lagstiftningsarbete
utan att fatta position å något utanför stridsfältet liggande plan och endast
för att söka uppnå större eller mindre maktställning till förmån för endera parten,
så kan man vara säker på att misslyckas.

En bärande synpunkt finner handelskammaren vara den, att hjärnans och
handens arbetare, arbetsgifvare och arbetare, behöfva hvarandra ömsesidigt, och att
de måste söka återvinna det förtroende, som hufvudsakligen till följd af osund social
agitation för närvarande tyvärr i öfvervägande grad saknas. Ett sådant förtroende
kan numera återvinnas och blifva beståndande endast, därest de skilda parterna äro
sammanslutna i organisationer af den styrka, att dessa kunna fordra respekt för sina
rättmätiga anspråk.

147

Den otroliga hastighet, med hvilken hithörande förhållanden på de senare åren
ntvecklats, har, tack vare den öppna striden, — som gifvetvis är vida mera att föredraga
än det latenta krigstillståndet —, medfört framträdandet af starka organisationer
med förmåga att upptaga en strid och, såsom man vill hoppas, med ärligt
uppsåt och förmåga att upprätthålla det rättstillstånd, som framgår ur fredsslutet.
Industrialismens framträdande har föranledt, att man på arbetsmarknaden numera
i stort sedt icke räknar med den enskilde utan med organisationerna, och det kommer
helt säkert att visa sig, att detta sätt att räkna hlir förhärskande äfven inom de områden,
t. ex. jordbruket, där det ännu icke i nämnvärd grad praktiserats. Det gäller
då att tillse, att organisationerna må kunna möta hvarandra med förtroende, och
man måste, helt enkelt, komma därhän, om jämviktsläge skall kunna uppnås.

Men skall hvad nu nämnts kunna realiseras, erfordras, att samhället i tid ingriper
för att gifva stadga åt de former, under hvilka de tvistande parterna kunna räcka
hvarandra handen eller strida, om så erfordras, samt vinna möjlighet att uppehålla
ett vunnet rättstillstånd. Formen ger i detta fall, såsom eljest, stadga åt det oordnade
framträdandet af lifsinnehållet. Svårigheten ligger däruti, att åt det af utvecklingen
gifna lifsinnehållet anordna den för ögonblicket rätta formen och att tillse, att icke
denna form hämmar och därigenom dödar utvecklingen, utan att den endast tjänar
formens ändamål, nämligen att möjliggöra de skilda stridbara intressenas balanserande
gent emot hvarandra till fullföljande af gemensamma syften.

De nu ifrågavarande lagförslagen äfvensom det samtidigt med dem framlagda
förslaget till lag om ideella föreningar äro från lagstiftarens sida försök I
nu nämnd riktning.

Förslaget till lag om kollektivaftal emellan arbetsgivare och arbetare har vid
innevarande års Riksdag varit föremål för så ingående granskning och debatt, att
man beträffande detta lagförslag endast har att bestämma sig för eller emot de därvid
framkomna särskilda förslagen.

Handelskammaren kommer därvid att fästa sin uppmärksamhet endast vid
de bestämmelser, om hvilka kamrarne stannat i olika beslut.

Beträffande § 7 finner handelskammaren så goda skäl vara anförda för Kungl.
Maj:ts och utskottets samstämmande förslag, att detta förslag torde böra antagas.

I fråga om § 8, som ju innefattar den mest brännande frågan i förevarande lagstiftningsarbete,
har handelskammaren efter moget öfvervägande funnit sig böra ansluta
sig till utskottets förslag med den förändring, att såsom villkor för s. k. sympatistrid
bör uppställas icke blott att försök till medling ägt rum inför förlikningsmannen
utan ock, där tvisten rörer upprättande af kollektivaftal, att förhandlingägt
rum inför den af utskottet föreslagna förlikningskommissionen, eller att denna
funnit sig ej böra taga befattning med tvisten.

Denna ståndpunkt utgör konsekvens af hvad handelskammaren här ofvan anfört
därom, att en öppen strid är bättre än guerillakrig, hvilka senare i brist på öfver -

148

vägande anslutning till organisationerna måste antagas ännu skola förekomma. Frågan
om förbud mot sympatistrid måste enligt handelskammarens mening åtminstone
tills vidare lösas såsom utskottet föreslagit.

I fråga om öfriga paragrafer ansluter handelskammaren sig till utskottets förslag.

Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister bör efter handelskammarens
uppfattning erhålla lydelse enligt utskottets förslag, likasom ock af utskottet föreslagna
förändringar i lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906.

Vid granskning af förslaget till lag om vissa arbetsaftal har handelskammaren
följt den handelskammaren tillställda promemorian, och inskränker sig handelskammaren
till besvarande af de i densamma uppställda frågorna, i hvad de angå
handel, industri och handtverk.

Det är handelskammarens mening, att för arbetsaftal rörande väsentligen
kroppsligt arbete inom handtverk eller handel icke erfordras stadganden af annat
innehåll än de, som böra gälla inom industrien; detta dock, hvad angår handtverket,
under förutsättning att lärlingsväsendet genom särskild lag ordnas. Beträffande
frågan om den numera vanliga uppsägningstiden gäller, att inom handeln i regel
icke användes uppsägningstid samt att inom industrien och handtverken arbetaren
lämnar sin anställning när han önskar, hvaremot arbetsgifvaren lämnar arbetaren sju
till fjorton dagars uppsägningstid. Det synes handelskammaren lämpligt, att lagen
bör såsom regel, då ej annat aftalats, stadga en uppsägningstid af sju dagar, och
ansluter handelskammaren sig alltså till den af Kung! Maj:t framlagda redaktionen
af § 6, i sammanhang hvarmed handelskammaren i fråga om flyttningstid från förhyrd
bostad gillar Kungl. Maj:ts förslag till § 21 och finner icke erforderligt att
på ett mera detaljeradt sätt, än denna paragraf omnämner, reglera arbetsgifvarens
och arbetarens ömsesidiga rättigheter, då arbetaren åtnjuter bostad.

Frågorna 4) och 5) föranleda icke något särskildt yttrande från handelskammarens
sida.

Vidkommande spörsmålet, i hvad mån arbetsgifvare nu anses äga skyldighet
att gälda lön till arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren
själf oberoende hinder satts ur stånd att utföra arbete hvartill han antagits, så gäller
såsom regel nästan utan undantag, att vid tillfälligt afbrott i affärsdriften arbetaren
erhåller annat arbete, därest sådant kan anvisas; kan så ej ske, utbetalas ändock
lönen under kortare afbrott.

I denna fråga är handelskammaren i likhet med utskottet af den mening,
att andra och tredje styckena af § 27 böra utgå. Det torde vara ytterst vanskligt
att, med ledning af nu gängse bruk uti ifrågavarande hänseende, meddela så allmänna
och sväfvande föreskrifter som de nu afsedda; mycket mindre torde i lag
böra hänvisas till sedvänja. Bättre är att låta parterna själfva genom arbetsaftal
ordna dessa angelägenheter eller lämna frågan öppen.

149

I fråga om mellantiden för lönens utbetalande meddelas, att lönen inom handelskammarens
distrikt utbetalas i regel: i handeln och den mindre industrien hvar
åttonde dag och i storindustrien hvar fjortonde dag.

Slutligen vill handelskammaren, beträffande spörsmålet om innehållande! af
lön, tillkännagifva, att handelskammaren till fullo gillar den af utskottet föreslagna
redigeringen af § 24, hvars andra moment motsvarar § 32 i det kungl. förslaget.

Bil. 3. Norrahammars afdelning af svenska arbetareförbundet.

Sedan härvarande afdelning af svenska arbetareförbundet tagit del af förslaget
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, har afdelningen uppdragit
åt dess styrelse att afgifva betänkande i ärendet, hvarför vi härmed fä afgifva
följande utlåtande.

Det synes oss vara af allra största vikt, att 2 § i förslaget får en sådan lydelse,
att aftalet, då det är skriftligen affattadt, ej må kunna tolkas utöfver tydliga föreskrifter:
paragrafens nuvarande lydelse, att det »skall tagas hänsyn ej blott till
den upprättade handlingens innehåll, utan äfven till hvad som förekommit vid förhandlingar
rörande aftalets tillkomst etc.», torde gifva anledning till vantolkningar,
hviska i allmänhet komme att lända arbetarne till skada,

I öfrigt hafva vi funnit förslaget innehålla beaktansvärda och för arbetarne
nyttiga förslag, hvilka, om förslaget upphöjes till lag, få stor betydelse för ett godt
samförstånd parterna emellan. Yi vilja dock i följande punkter förorda utskottets
förslag: nämligen i paragraferna 8, 9, 1Ö och 14 samt i paragraf 5 Kungl. Maj:ts
förslag.

I förslaget till lag om vissa arbetsaftal förorda vi utskottets förslag i paragraferna
6 och 11 samt Kungl. Maj:ts förslag i § 13 och 27.

I 21 §, däri bestämmes att arbetare skall vara skyldig »afflytta från bostad
fjorton dagar efter det aftalet upphört», bör bestämmas till 30 dagar.

I 24 § bestämmes att arbetsgifvaren äger att i vissa fall göra afdrag af den till
betalning förfallna kontanta lönen med en femtedel; detta anse vi vara för högt,
hvarför det bör bestämmas att sådant afdrag ej måtte öfverstiga en tiondedel af innestående
aflöning.

Med afseende på de olika punkterna i P. M. å sidan 1 få vi till punkt 3 afgifva
det yttrande, att på härvarande arbetsplats finnes i aftalen stipulerad en uppsägningstid
af 3 månader, och anse vi det vara till ömsesidig nytta, om lagen såsom
regel stadgar viss uppsägning, exempelvis 3 månader.

Till punkt 4 vilja vi föreslå, att sådant stadgande må kunna i lag meddelas,
till förebyggande af missbruk utaf arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbe -

150

tare, att ingen hänsyn härvid må kunna tagas till viss organisation arbetaren tillhör,
eller om han står utom organisationerna, på det att förföljelse, som härledes ur
föreningsväsendet, må kunna förebyggas.

7. Kungl. Maj:ts ‘befallningshafvande i Kronobergs län.

I den man lagstiftningsåtgärder kunna vara ägnade att åvägabringa en
bättre ordning och mera tillfredsställande förhållanden i öfrigt på den svenska
arbetsmarknaden än som under senare tider varit rådande, äro väl afvägda sådana
åtgärder uppenbarligen i högsta grad påkallade.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyser ock den uppfattning, att
de ifrågavarande, innvarande års Riksdag förelagda lagförslagen skulle, därest de
utan mera väsentliga ändringar upphöjdes till lag, komma att visa sig verksamma
i sådan riktning.

Detta förhållande ej mindre än den omständighet, att de föreslagna bestämmelserna
om kollektivaftal och om vissa individuella arbetsaftal skulle utfylla
betänkliga luckor i den nuvarande positiva rätten, lärer innefatta tillräckligt skäl
för den uppfattningen, att samma lagförslag ånyo böra, så snart lämpligen ske
kan, föreläggas Riksdagen.

Hvad därefter beträffar det vid remissen fogade, af Riksdagens särskilda
utskott upprättade förslag till ändrad lydelse af lagen angående medling i arbetstvister
den 31 december 1906 så, äfven om medgifvas måste, att stridigheterna
mellan arbetsgifvare och arbetare här i landet under senare åren för visso icke
ökats eller utdragits i följd af bristande medlingsåtgärder från det allmännas
sida, och äfven om statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid föredragning
inför Eders Kungl. Maj:t af förenämnda, Riksdagen förelagda lagförslag med fogkunde
uttala det omdöme, att ytterligare erfarenhet borde afvaktas, innan försök
gjordes att genomföra ändrade bestämmelser om sättet för arbetsgifvares och
arbetares sammanförande till förhandling och öfverenskommelse, kan å andra sidan
icke gärna bortses från det förhållande, att särskilda utskottets förslag i ämnet
icke syntes möta någon egentlig gensägelse inom Riksdagen, på samma gång man
uppenbarligen på vissa håll hyser förhoppningar, att dess antagande skall afsevärdt
främja arbetsfreden genom att förekomma eller förkorta intressetvister mellan
arbetsgifvare och arbetare. Under sådana omständigheter torde förslaget, framlagdt
till antagande i sammanhang med öfriga ifrågavarande lagförslag, kunna antagas
befrämja lösningen af trägen i dess helhet.

Yidkommande de ändringar i de Riksdagen förelagda lagförslagen om kollektivaftal,
om arbetsdomstol och om arbetsaftal, hvilka vidtogos af Riksdagens sär -

151

skilda utskott, på sätt utskottets i remisshandlingarna återgifva lagförslag utvisa,
torde väl dessa ändringar delvis få anses som verkliga förbättringar. Till en stor
del lära de emellertid kunna antagas tillkomna för att i möjligaste måtto sammanjämka
stridiga meningar inom Riksdagen, och deras företräde framför det
ursprungliga förslaget kan då, sakligt sedt, ofta med större eller mindre fog
ifrågasättas.

Jämte ändringar, som måste anses beteckna en principiellt mindre riktig
ståndpunkt än det Riksdagen förelagda förslagets, men hvilkas godkännande dock
ej kan befaras medföra någon afsevärd praktisk olägenhet, har utskottet nämligen
äfven förordat ändringar, om hvilka det omdöme torde få gälla såsom befogadt,
att hänsyn till de praktiska krafven göra det nödigt att där icke följa utskottet.

Särskildt må i sådant hänseende framhållas utskottets ändringsförslag i
afseende å 8 § af förslaget till lag om kollaktivaftal, för såvidt därigenom förordats
att låta paragrafens sista stycke utgå. Chefen för justitiedepartementet har
dock i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 11 mars 1910 påvisat kraftiga
skäl för att i fall, som med berörda stadgande afsetts, medgifva undantag från
det allmänna förbudet mot arbetsinställelse för genomförande af bestämmelse i
kollektivaftal, afsedt att träda i tillämpning efter utgången af det gällande kollektivaftalet;
och utskottet lärer näppeligen kunna anses hafva lyckats tillfredsställande
gendrifva dessa skäl.

I detta sammanhang må vidare erinras om utskottets ändringsförslag i afseende
å förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande kan icke undgå att finna det ganska betänkligt att
på sätt utskottet förordat göra arbetsdomstolens utslag i sakfrågor inappellabla,
och den sammansättning domstolen enligt utskottets förslag skulle erhålla torde
väl äfven vara ägnad att ingifva betänkligheter.

Det ändringsförslag utskottet framställt vid 19 § af förslaget till lag om
vissa arbetsaftal bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande
icke vinna godkännande, hvaremot utskottets förslag i afseende å frågan om rätt
för arbetsgifvare att innehålla viss del af arbetarens lön synes äga företräde
framför motsvarande bestämmelse i förslaget, sådant det förelädes Riksdagen.

Beträffande förslagen i öfrigt tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
framhålla följande.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida lagen om kollektivaftal äfven bör
omfatta handelsbiträden och med sådana jämställda, då betingelserna för lagens
tillämpning å dem icke lära förefinnas.

Hvad jordbruket inom Kronobergs län vidkommer, har, såvidt kändt är,
kollektivaftal därvid icke hittills kommit till användning. Den enligt förslaget
till lag om kollektivaftal under vissa omständigheter medgifna rätten till sympatistrid,
hvilken inom industrien under nuvarande förhållanden knappast lärer kunna

152

undvara^, men som uppenbarligen är ägnad att ingifva farhågor, då det gäller
jordbruket, har således för det närvarande icke någon egentlig betydelse för sistnämnda
näringsgren, hvad detta län angår.

Den i 21 § af förslaget till lag om vissa arbetsaftal införda bestämmelsen,
att arbetare, som ej är i arbetsgifvarens kost och ej har särskildt hyresaftal med
arbetsgifvaren, i angifna fall ej skall vara skyldig att aflyfta från af arbetsgifvaren
upplåten bostad tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet upphört, kan
för arbetsgivare inom jordbruket medföra afsevärda svårigheter, särskildt under
brådskande skördetid, vid tillhandahållande af bostad åt nyanställda arbetare.

I afvaktan på en jämväl för aftal inom jordbruket gällande ny legostadga
lära emellertid lagförslagens bestämmelser kunna i hufvudsak godtagas äfven för
jordbrukets del.

Enligt 36 och 38 §§ i det Riksdagen förelagda förslaget till lag om vissa
arbetsaftal likasom ock enligt motsvarande 35 och 37 §§ i utskottets förslag, skulle
arbetsgifvare respektive arbetare äga att under i paragraferna angifna omständigheter
omedelbart häfva arbetsaftal. I fall, där arbetaren begagnar sig af sådan
rätt och arbetsgifvaren alltså bär skulden för aftalets häfvande, bör bestämmelsen
i första stycket af 21 § i samma lagförslag naturligen göras gällande. Däremot
synas knappast tillräckliga skäl föreligga att ålägga arbetsgifvare skyldighet att
under fjorton dagar efter aftalets upphörande upplåta bostad åt arbetare, som
genom sitt förhållande föranledt aftalets omedelbara häfvande.

Beträffande de uti den vid lagförslagen fogade promemorian upptagna tio
särskilda frågorna rörande förslaget till lag om vissa arbetsaftal får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, i de delar desamma icke må anses besvarade genom
förestående yttrande, undånigst dels åberopa hvad kronofogdarne inom länet uti
härhos närlagda skrifvelser uppgifva beträffande de under N:ris 3, 7, 8 och 10
angifna frågorna, dels ock meddela, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke finner några särskilda stadganden utöfver de föreslagna erforderliga vare sig
för arbetsaftal rörande väsentligen kroppsligt arbete inom handtverk och handel,
eller till förebyggande af missbruk utaf arbetsgifvares rätt att antaga och afskeda
arbetare samt leda och fördela arbetet, eller till garanti mot missbruk af arbetsgifvares
rätt att utfärda arbetsordning.

Bil. 1. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förslagen till lag om kollektivaftal samt till lag om särskild domstol i arbetstvister
beröra mycket litet jordbruket, särskildt inom detta län, hvaremot lagen
om vissa arbetsaftal har större betydelse.

Det förutsättes visserligen uttryckligen i denna lag, att den ej skall ersätta
utan stå vid sidan af nuvarande legostadga eller en dess efterträdare, men då den

153

nu gällande stadgan i fråga är i hög grad föråldrad, befarar utskottet, att lagen
skall komma att få en vidsträcktare verkan inpå legostadgans område, än som därmed
afsetts, och skulle så blifva fallet, är lagen i hög grad otillfredsställande.

Utskottet håller bestämdt före, att skall en sådan lag antagas, bör det ske samtidigt
med antagande af ny legostadga. Äfvenså är utskottet af den mening, att
skall det lyckas erhålla en för jordbruksnäringen något så när tillfredsställande legostadga
antagen åt Riksdagen, bör det ske i samband och samtidigt med öfrig aftalslagstiftning.

Bil. 2. Bruksägaren G. H. af Petersens, Säfsjöströin.

A. Beträffande lagförslaget om kollektivaftal.

Den frågan torde äga sitt fulla berättigande, huruvida icke det är utopi att
vilja skapa arbetsfred medelst lagstiftning, utan att tillika stadga effektiv straffpåföljd
vid aftalsbrott.

I och för sig torde ock få anses betänkligt att, såsom förslaget innebär, uppdela
landets i egentligaste mening närande och alstrande befolkning i två skilda läger,
Indika presumeras ligga i fejd med hvarandra, med lagstiftaren såsom ett slags
fredsmäklare. —- Genom detta uppdelande, hvithet icke öfverensstämmer med den
enhetlighet och samhörighetskänsla, som utgöra en integrerande del i själfva begreppet
fosterland, skärpes också motsatsen mellan å ena sidan intelligensen och å
andra sidan »massan». Dessutom är det en skef åskådning att vilja anse »massan»
och intelligensen såsom likvärdiga och därför icke absolut tillbakavisa »massans»
anspråk på herravälde.

Under sådant förhållande kan den afsedda arbetsfreden näppeligen vinnas,
och bättre vore väl då att icke genom lagstiftning stödja fackföreningsorganisationen,
hvilken eljest, af åtskilliga tecken att döma, synes befinna sig i upplösningstillstånd
och söndervittra. Och en sådan utgång vore högönsklig med den utveckling,
fackföreningsväsendet här i landet fått, då det urartat till en oros- och upprorshärd,
med sträfvan att förgöra det n. v. samhället och öfverflytta makten till rörelsens
spetsar.

Villigt medgifvande, att fackföreningsrörelsen i förstone haft en viktig uppgift
att fylla, i det den verkat väckande till arbetsgifvarnes aktgifvande på sin plikt
att bereda arbetarne förbättrade lefnadsvillkor, borde det dock, såsom förhållandena
utvecklat sig, icke kunna förnekas, att fackföreningarna numera skjutit öfver målet
och blifvit en verklig fara för samhället.

I stället att verka för arbetsskicklighetens höjande och den inhemska industriens
ökade förmåga att täfla pa den utländska marknaden bär fackföreningsväsendet,
som veterlig^ icke tillfört landet ett öres inkomst om icke möjligen i. form af

20—102269. Förlikning smännens uti.

154

utländskt strejkbidrag, satt sig före att nedbringa arbetets såväl kvalitet som kvantitet,
att pressa ut högsta tänkbara betalning för ett minimum af arbetsprodukt, att genom
strejker och dylikt ofog framkalla osäkerhet vid ingående eller fullgörande af
leveransaftal samt framför allt att hos kroppsarbetarne upptända och underblåsa
afund och hat mot andra samhällsklasser, särskild! emot arbetsgifvarne, d. v. s. emot
dem, som genom sill arbete söka bereda utkomst såväl åt sig själfva som åt kroppsarbetarne.
Men att då lagfästa en sådan samhällsfientlig och samhällsvådlig organisation.
hvilken använder uppbörden från arbetarnes inkomstöfverskott till landsförrädisk
agitation, som tager i sin sold andras lagstadda tjänare och betalar dem för
arbetsvägran, och hvars arsenal utgöres af blockad, bojkott, demonstrationsupptåg,
smutskastning i deras press och dylika gemenheter, kan icke vara med landets sanna
väl öfverensstämmande, och likväl blefve genom ifrågavarande lagstiftning, sådant
förslaget föreligger, fackföreningsorganisationen snart sagdt en statsinstitution.

Nu må man ej säga, att ju de ledande fackföreningsherrarne utbasuna, att de
icke kunna gå med på dessa lagar, utan själfva ifrigt motsätta sig ifrågavarande lagstiftning,
hvilken således, om den genomfördes, skulle hafva blifvit dem påtrugad
och därför gåfve anledning till stridens fortsättande. Detta förmenta motstånd kan
nämligen vara en fint, en manöver, då erfarenheten nogsamt visat, att beskedligheten
och undfallenheten från samhällets sida varit så stora, att det socialistiska anhanget
undan för undan vunnit allt större terräng inom såväl det kommunala som det riksvårdande
gebitet, just därför att samhället, gifvande vika för de växande anspråken
och det oaflåtliga oförnöjsamhets-skränet, försökt sig på det orimliga experimentet
att vilja i sig upptaga och söka assimilera fientliga element, oafsedd att dessa
ingalunda förhemliga sitt omstörtningssträfvande, utan helt öppet ådagalägga sin
oförenlighet med det ordnade samhället. Det är icke stort mera än ett år sedan landet
fick ett oförtydbart bevis på den förhäfvelse och härsklj^stnad, som äro ett af
ledmotiven i hela fackföreningsrörelsen, nämligen fjolårets s. k. storstrejk, hvars
misslyckande väsentligen är att tillskrifva regeringens välbetänkta anordningar,
men som kunnat få en annan utgång om andra män suttit vid styret. Hvilket nesligt
tyranni utöfvades icke under de dagarna! Och om äfven den svenska beskedligheten
tycker, att man »icke behöfver tala om den snö, som föll i fjol», och att man
icke skall jubla öfver samhällets seger, »då denna blef så många vilseleddas sorg»,
så kan det ej skada eller vara orätt att, när fråga är om arbetslagstiftning, erinra
om nämnda storstrejk med dess »frikort», dess arbetsförbud med åtföljande begrafningsstrejk,
spårvägsstrejk, typograf strejk och dylika skamliga tillställningar, som
voro uttryck för ledarnes förmenta makt och som åsyftade att imponera på samhället,
då den lagliga ordningen suspenderats och landsorganisationen (fackföreningarnas
öfverste) genom cirkuläret n:r 106 utropat sitt språkrör »Svaret» till »landets
enda officiella tidning».

155

Någon särskild påföljd medförde märkligt nog icke detta fräcka tilltag för
ledarne och upphofsmännen, om man ej vill som sådan anse entledigandet och upplösandet
af den kung!, arbetsaftalskommittén, i hvilken just storstrejkens chef varit
insatt såsom ledamot, samt att till påföljande Riksdag inkom den kungl. propositionen
i arbetsfrågan.

Hyllande de jesuitiska grundsatserna, att ändamålet helgar medlen och att
individen skall blindt underkasta sig »ledningen», har denna uppfunnit den s. k.
nya moralen, enligt hvilken klass-solidariteten skall vara massans ideal, och äfven
om ledningen icke precis vågat proklamera, att »aftal äro till för att brytas», bär
den dock i praxis tillämpat denna nya moral, såsom exempelvis under storstrejken
ifråga om typograferna. — Men hvartill skulle då aftalslagar tjäna, då ena parten
icke ansåge sig bunden af aftalet längre än det passade ledningen att tillstädja dess
efterlefvande? — Den frågans besvarande är måhända icke så lätt. Annorlunda
blefve förhållandet, om kriminell ansvarighet följde på brynande af frivilligt ingånget
lofligt arbetsaftal; men därest icke sådan påföljd stadgas, blir lagen blott ett beskedligt
principuttalande, för så vidt icke det gäller arbetsgifvarne, ty dessa blefve
ju ansvarsskyldiga med allt hvad de månde äga. Så heter det visserligen äfven
beträffande arbetarne, men med afseende å dels utsökningslagens stadgande om
hvad från utmätning må undantagas och dels den lätthet, hvarmed de eljest undanskaffa
sin egendom (hvartill nämnda typografer gifvit föredöme), är skadepliktsstadgandet
för arbetarnes vidkommande h. o. h. illusoriskt.

Med förut anförda fakta till bakgrund kan med visshet förutsägas, att med de
föreslagna lagarna ingalunda skulle vinnas arbetsfred, men väl att de komme att
verka konsoliderande af fackföreningstyranniet och försvårande af återgång till
fredligt och välvilligt d. v. s. naturligt förhållande mellan arbetare och arbetsgivare.
— De komme att gifva fackföreningsväsendet laglig auktorisation; — de komme
att blifva en räddningsplanka för ledarne undan deras n. v. trångmål; — de
komme att blifva ett tacksamt agitationsämne för den socialistiska missnöjespolitiken;
— de komme att under fackföreningsoket intvinga snart sagdt alla rikets
kroppsarbetare; — de komme att öka klasshatet, att främja den nya moralen och
klass-solidariteten (— också ett slags kollektivism —) samt bringa landet i stället för
frid och arbetsro allt närmare undergångens brant.

Om nu verkligen skulle anses nödigt att inskränka den n. v. relativa friheten
i fråga om arbetsaftal och formen därför och att icke längre låta parterna själfva
utagera uppgörelsen vare sig med eller utan fackföreningarnas inblandning, så måste
dock såsom en absolut nödvändig betingelse uppställas fordran på straffpåföljd så
för arbetsgivare som för arbetare vid aftalsbrott. Dessförutan blefve lagen ovillkorligen
till landets ofärd.

Men äfven i åtskilliga andra punkter förefaller lagförslaget mindre välbetänkt,
och må i sådant hänseende särskildt framhållas, hurusom förhållandena inom storin -

156

dustrien äro så väsentligt skiljaktiga mot dem inom den mindre industrien och jordbruket,
äfvensom att likaledes förhållandena i stad och municipalsamhälle skilja sig
så väsentligt mot dem på landet, att däraf bort föranledas olikartad lagstiftning. Inom
storindustrien och i städerna har den personliga individen uppslukats af massan.
Inom den mindre industrien på landet samt jordbruket kvarlefver ännu individen och
det personliga förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare.

Denna karaktärsskillnad är af så dyrbar beskaffenhet, att lagstiftaren må låta
sig angeläget vara att i möjligaste mån bevara densamma, och detta kan icke ske utan
särskiljande vid lagstiftandet.

Det föreliggande förslaget må i stort sedt lämpa sig för storindustrien, hvilken
uteslutande har förvärfvet till syfte; men för den mindre industrien och jordbruket,
där äfven etiska element tillkomma, vore det ödesdigert, ty af dess upphöjande till
lag blefve en gifven följd, att äfven landtarbetarne komme att inramas i fackföreningarna,
hvarefter lifvet på landet blefve snart sagdt outhärdligt.

Såsom slutomdöme om förslaget torde därför få gälla, att dess antagande såsom
lag i oförändradt skick och utan straffbestämmelser komme att innebära ej blott
räddning för fackföreningsorganisationen undan dess n. v. trångmål, utan denna organisations
upphöjande till allenahärskare öfver landets alla kroppsarbetare, hvithet
åter ovillkorligen skulle medföra förtryck och obotlig skada.

B. Beträffande den föreslagna arbetsdomstolen.

Onekligen är det ett märkligt tidens tecken, att, vid inrättandet af eu specialdomstol,
regeringen föreslagit en sådan domstolssammansättning som den förevarande.
— Det har väl i altan tid varit och borde väl fortfarande vara ett oeftergifligt
kraf, att domaren skall vara opartisk, och i ett gammalt ordstäf heter det: »När
våld på tinget dömer, är ofärd nära.» Men något sådant tyckes man numera ej befara,
då till domstolsledamot, domare — ej till sakkunnigt biträde i domstolen —
utses parternas ställföreträdare, hvilka domare förmodligen, i enlighet med rättegångsbalken,
innan de till domareämbetet träda, skola aflägga domareed och vid Gud
och hans heliga evangelium svära att efter bästa förstånd och samvete i alla domar
rätt göra och aldrig orätt främja af hvilken orsak det vara må.

Det kan dock icke nekas, att det är att tänka bra högt om de, på parternas
förslag, utsedda domarne, då man föreställer sig, att de skola äga nog karaktärsfasthet
och samvetsgrannhet att icke i sitt domslut låta påverka sig vare sig af sin
speciella ställning till det parti, på hvars förslag de blifvit utsedda, eller af den omständigheten
att de genom själfständighet kunna äfventyra att icke längre vara partiets
förtroendemän och vid terminens utgång genom att icke vidare komma på förslag
kunde gå förlustiga det lukrativa arvode, som beredts dem såsom ledamöter i
denna areopag.

157

I sistnämnda hänseende kan det måhända höra beaktas, att en viss fara ligger
i det alltför rundligt tillmätta ersättningsbelopp, som skulle tillkomma dessa illiterata
domstolsledamöter.

Enligt det af .särskilda utskottet n:o 2, med föranledande af en från socialistiskt
håll väckt motion, till sistlidna Riksdag framlagda förslag, livilket af Riksdagen
godtagits, skulle ersättning till sådan ledamot utgå med 5,000 kronor årligen, eller,
om ledamoten tjänstgjorde, öfver 150 dagar pr år, ytterligare 10 kronor pr dag; hvarjemte
han naturligtvis vore oförhindrad att förtjäna extra genom yrke eller eljest.
Någon särskild aflöning för befattning inom det parti, han tillhörde, tarfvades då
näppeligen, och kunde det därför vara rätt så förmånligt äfven i ekonomiskt hänseende
för partiet att få sin förtroendeman eller dylik befattningsinnehafvare afloiiad
ai allmänna, medel. — Under förutsättning, att domstolstjänstgöringön medtoge
150 dagar, utgjorde partidomstolsledamotens dagsinkomst ensamt i denna anställning
kronor 33 och 33 öre pr tjänstgöringsdag, —- ett i betraktande af hans
tjänstgöring och att han icke behöft genom rättsstudier eller eljest förbereda sig för
domarekallet alldeles oskäligt belopp, som medför, att lian, med hänseende till sin
ekonomi och för att få kvarstå, kunde tänkas känna sig så beroende af partiet och
dess förtroende, att hans opartiskhet sattes på allt för hårdt prof.

C. Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

Äfven här tarfvas, på det lagen må blifva effektiv, straffbestämmelser vid
aftalsbrott, och torde, det jämväl varit ej blott ömkligt utan rent af nödigt, om åt
lagförslaget gifvits sådan uppställning, att oförtydbart framgått hvilka bestämmelser
vore ovillkorliga och hvilka fakultativa.

Bland stadgeförslag, som synes påkalla närmare utredning och begränsning,
må särskildt framhållas:

§ 6. Om prolongation af aftal utan särskild öfverenskommelse; i hvilket
hänseende utskottets förslag synes äga afgjordt företräde;

§ 19. Afseende att arbetare, som antages till visst arbete, icke må utan sitt
medgifvande sysselsättas med annat arbete;

§ 27. Om lönens beräknande för den tid »arbetaren stått till arbetsgifvarens
förfogande» — en bestämmelse, som kan föranleda både tvistighet och orättvisa och
som ej tillräckligt regleras af tillägget om sedvänja; äfven härvid synes utskottets
redigering äga afgjordt företräde;

§ 21. Om arbetarens ovillkorliga rätt att under viss tid efter det arbetet upphört
kvarbo hos arbetsgifvaren i hyresfri lägenhet samt att i hyresaftal ej må stadgas
arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag;

§ 30. Innehållande att aflöning skall ske hvar fjortonde dag eller, enligt
utskottets förslog, hvar sjunde dag, ehuru det under vissa förutsättningar, åt -

158

minstone på landet, för arbetaren kan vara önskligt att aflöningstiden återkommer
med längre mellantid, då han således på en gång ntbekomme större belopp, till fromma
för sparsamheten; och

§ 31. Om arbetsgifvares skyldighet att, därest han icke å förfallodag tillhandahåller
likvid, betala straffränta och i sådant afseende utgifva 1/20 af lönebeloppet.

Bil. 3. Verkställande direktören för Strömsnäs bruks aktiebolag.

Sedan Konungens befallningshafvande —--har jag äran meddela, att mitt

yttrande kommer att blifva i öfverensstämmelse med det utlåtande, Svenska arbetsgivareföreningen
i Stockholm kommer att afgifva, dock så att därvid under alla
omständigheter arbetsgivaren tillförsäkras sin rätt att fritt leda och fördela arbetet
samt antaga och afskeda arbetare.

I ett annat yttrande från densamme lämnas följande svar på vissa frågor
i ofvanberörda P. M.:

3. Med våra fasta arbetare förefinnes ett aftal om 14 dagars ömsesidig
uppsägning. I många fall beaktas emellertid ej detta aftal, då arbetare önska afflytta.
Med tillfälliga arbetare träffas ej aftal om uppsägning vid afflyttning.

7. Till arbetare, som ej har vecko-, månads- eller årslön, betalas endast för
tid som arbetas. Någon regel eller praxis att betala för tid, under hvilken arbete ej
utföres, finnes mig veterligen ej. Vid olycksfall i arbete betalas kr. 1 pr dag från 4:de
dagen till tillfrisknandet, eller till 60 :de dagen.

8. Aflöningar utbetalas två gånger hvarje månad, den 5 och 20 eller därpå
följande helgfri dag.

Bil. 4. Styrelsen för Växjö fabriks- och handtverltsförening.

Hvad angår Växiö stad med omnejd pläga i allmänhet inga kontrakt upprättas
mellan arbetsgifvare och arbetare, hvadan uppsägning är å ömse sidor godtycklig.
Säkerligen komma, därest icke lagen såsom regel stadgar uppsägningstid, förhållandena
att i detta stycke bli enahanda som nu är fallet, hvadan vi på det lifligaste
tillstyrka en lagbunden ordning i detta hänseende för hvad yrkena angår.

I fråga om hinder för arbetare, af honom själf ej vålladt, anses lämpligt att
arbetare bör hafva ersättning, hvilket nu tyvärr icke alltid brukas. Alltså bör, enligt
vår mening, därom lagstadgas, att arbetare, antagen för tim- eller veckolön, bör
af arbetsgifvaren sysselsättas med full gärning eller i hvarje fall betalas, hvaremot
vid ackordsarbete dylika hinder böra tagas i betraktande af arbetaren från början.

159

Då det är allmänt kändt, att arbetarna finnas föga tillböjliga för andra skäl
än rent pekuniära, och då lagstiftningen måhända kommer att tendera i den riktningen
att kriminella straff icke komma att tillgripas mot aftalsbrytande arbetare,
finna vi det i högsta måtto nödvändigt, att arbetsgivare skall ha laglig rätt att genom
visst innehållande af aflöningsandel bereda sig den säkerhet, som därförutan icke finnes
för aftalets fullgörande.

Bil. 5. Yäxjö arbetarekommun.

Undertecknad arbetarekommun, som satts i tillfälle taga del utaf och afgifva
yttrande öfver såväl regeringens som vederbörande utskotts förslag till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgivare och arbetare, får härmed såsom sin mening uttala,

att såväl regeringens som utskottets förslag äro otillfredsställande och komme _

upphöjda till lag — icke att gagna arbetsfreden eller befrämja densamma.

Arbetarekommunen vill också ha betonat, detta på grund af vunnen erfarenhet,
att den nuvarande politiska maktställningen omöjliggör genomförandet af ett
lagförslag, som tager tillbörlig hänsyn till den parts intressen och önskemål, som
hittills varit allt för svagt företrädd i vår lagstiftande församling.

På grund af hvad ofvan anförts till Växiö arbetarekommun afstyrka ytterligare
försök till lagstiftning i ärendet.

Bii. 6. Thimsfors aktiebolags verkställande direktör.

Till svar på ----insända P. M. får jag vördsamt anföra angående förhål landena

vid Thimsfors pappersbruk:

betr. 3) att under förutsättning af klanderfritt uppförande etc. från arbetarens
sida en uppsägningstid af två veckor tillämpas från arbetsgifvarens sida. Samma
uppsägningstid har ock arbetaren att iakttaga gent emot arbetsgifvaren;

betr. 7) att alldenstund all lön beräknas efter timpenning, aflöningen ock utgår
endast för det antal timmar, som beträffande arbetare varit sysselsatt;

betr. 8) aflöning utbetalas såvidt möjligt hvar 14 dag;

betr. 10) kan ej besvaras, då kännedom saknas om lagförslagets ordalydelse

Likväl torde här få framhållas önskvärdheten af att en eventuell lag

1) må stadga aftal endast mellan arbetsgifvaren och hvarje enskild arbetare
och ej å ena sidan arbetsgifvaren och å andra sidan en samling arbetare (kollektivaftal)
eller en förening af arbetare eller arbetarnes fackförening;

2) ej må legalisera strejk, bojkott, lockout etc.;

3) stadgar effektiv straffpåföljd vid aftalsbrott och att, om detta direkt eller
indirekt kommit till stånd genom arbetarnes förening eller »organisation», denna må
kunna dömas ersättningsskyldig för förlust och skada;

160

4) må hänskjuta tvister i arbetsaftal till nuvarande domstolar, som hafva att
höra sakkunnige, och ej till särskilda nya domstolar sammansatta af ombud för de
tvistande parterna.

Bil. 7. Svenska träsko- och träförädlingsaktiebolaget, Ljungby.

Till besvarande af i P. M. under mom. 3, 7, 8 och 10 framställda frågor få vi
vördsamt härmed nämna:

att uppsägningstid för arbetsaftal icke gäller vid vår fabrik och ej heller
önskas införd;

att arbetare, som genom tillfälligt och af honom själf oberoende hinder satts
ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, icke tillförsäkrats annan rätt
till ersättning än lagenligt skadestånd vid olycksfall;

att arbetslönen utbetalas regelbundet hvarannan fredag, samt
att särskilda sedvänjor icke förefinnas.

Bil. 8. Kronofogden i Konga härads fögderi.

Mom. 3. Uppsägningstid för arbetsaftal är i regel bestämd och brukar denna
vara 14 dagar. Om särskild öfverenskommelse om uppsägningstid ej träffats, bör i
allt fall lagen stadga sådan, och synes denna lämpligen kunna sättas till förenämnda
antal dagar.

Mom. 7. I fråga om arbetsgifvares skyldighet att gälda lön till arbetare för
tid, denne genom tillfälligt, utan hans förvållande inträffadt hinder varit urståndsatt
att utföra anförtrodt arbete, finnas i allmänhet inga bestämmelser; och ehuruväl
arbetsgifvare i regel anser sig moraliskt förpliktad att i dylikt fall lämna arbetare
skälig ersättning eller bereda honom annat arbete, torde dock lagen böra fastslå
sådan skyldighet.

Mom. 8. Lön utbetalas i regel en gång hvarje månad; dock lämnas i allmänhet
en tredjedel af månadslönen i förskott i midten af månaden.

Mom. 10. Någon gällande sedvänja, som afviker från lagförslagets bestämmelser,
förefinnes ej.

Bil. 9. Kronofogden i Uppvidinge härads fögderi.

3. Där, såsom flerstädes är fallet, inga arbetsaftal gälla, finnes naturligtvis
icke heller någon uppsägningstid stadgad. Där sådan finnes, plägar den utgöra

1(51

14 (lagar. Då ingen öfverenskommelse träffats angående viss uppsägningstid, torde
sådan dock Lura i lag stadgas, såvidt ej det blott är fråga om rent tillfälliga arbetare.

7.. Dör. tid, hvarunder arbetare genom tillfälligt, af honom själf oberoende,
hinder blifvit satt urstand att utföra sitt arbete, plägar af arbetsgifvaren ingen lön
gäldas.

8. Lönen plägar i allmänhet utbetalas hvar fjortonde dag.

10. Någon gällande, från lagförslaget afvikande, sedvänja har jag mig icke

bekant.

Bil. 10. Kronofogden i Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi.

Mom. 3. Uppsägningstid för arbetsaftal tillämpas vanligen icke. Vid Frida!
ors pappersmassefabrik har till för några år sedan, så länge arbetsaftal upprättades
skriftligen, gällt en uppsägningstid af fjorton dagar. Visserligen tillämpas
där samma uppsägningstid så till vida, att en af arbetsgifvaren uppsagd arbetare ej
tvingas att sluta arbetet före utgången af de fjorton dagarna, men om arbetaren själf
så önskar, får han sluta när han vill.

Vid Gransholms pappersbruk hafva de arbetare, som ingått i fackförening,
72 stycken, i skriftligt aftal betingat tre månaders ömsesidig uppsägelse, hvilket aftal
gäller från och med den .1 juli 1908 till 1911 års utgång och skall allt framgent
gälla under ytterligare ett år, därest uppsägning ej förut sker.

Ett stadgande om iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen
öfverenskommelse träffats, torde enligt min åsikt icke vara af behofvet påkalladt.

Mom. i. Ingen annan regel tillämpas i sådana fall. som omnämnas i detta
moment, än att arbetsgifvaren betalar lön endast för den tid, arbetaren åt honom
utfört arbete.

Mom. 8. Tiderna för lönernas utbetalande äro olika på olika arbetsställen och
variera mellan hvar åttonde och fjortonde dag ända till månadsvis såsom vid Gransliolm.

Mom. 10. Inom fögderiet finnes icke någon gällande sedvänja, som afviker
från förslagets motsvarande bestämmelser.

Bil. 11. Kronofogden i Allbo härads fögderi.

Inom Allbo härad förekommer i regel icke någon uppsägningstid för arbetsaftal,
hvarför i lagen lämpligen bör inryckas bestämmelser härom.

Några särskilda stadganden i fråga om arbetsgifvares skyldighet att gälda
lön till arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende
hinder satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill lian antagits, förekomma

21—102269. Förlikning smännens uti.

162

vanligen icke, men är det brukligt att arbetsgivare för någon kortare tid utbetalar
aftalade löneförmåner.

Beträffande utbetalning af lön verkställes detta i regel en ä två gånger i månaden,
men kan arbetare, om lian så önskar och påfordrar, äfven å andra tider erhålla
sin invänta aflöning eller någon del däraf.

Inom fögderiet finnes ej, såvidt jag har mig bekant, gällande sedvänja, som
afviker från förslagets motsvarande bestämmelser.

Bil. 12 Kronofogden i Smmerbo liärads fögderi.

Återställande----tillåter jag rörande de framställda frågorna meddela:

mom. 3) att uppsägningstid för arbetsaftal i allmänhet ej gäller;
mom. 7) att arbetsgivare ej anser sig skyldig gälda lön till arbetare för tid.
hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts ur stånd
utföra det arbete, hvartill han antagits;

mom. 8) att lönen i allmänhet utbetalas två gånger i månaden;
mom''. 10) att någon gällande sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande
bestämmelser, här i orten icke torde finnas.

8. Kung! Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

För egen del har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tagit lagförslagen
i så noggrannt öfvervägande, som omständigheterna medgivit. Naturligtvis
måste det vara med ganska stora svårigheter törenadt att åstadkomma en fullt
lämplig och rättvis arbetsaftalslagstiftning; men det förefaller Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som de föreliggande förslagen särskilt med de förändringar,
som af vederbörande utskott inom .Riksdagen ifrågasatts, och till hvilka Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hufvudsak ansluter sig, innefattade en
synnerligen god början till en sådan lagstiftning och vore val ägnade att reglera
aftalsförhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare tills vidare och intill dess vid
tillämpningen gjorda erfarenheter och tidsutvecklingen kunna göra ändrade bestämmelser
önskvärda eller nödvändiga.

I underdåniga utlåtanden, som från andra håll afgifvits, har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i afseende å lagförslagets detaljer sett framställda en
del anmärkningar, som synts mer eller mindre berättigade. Några nya erinringar
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke att göra; men i ett

163

par hänseenden vill dock Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande närmare uttala
sig.

Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande hyser mycken tvekan, huruvida
det verkligen kan vara lämpligt att göra lagen om kollektiva aftal tillämplig
jämväl på jordbruksnäringen. Något behof af sådana aftal för jordbrukets vidkommande
har hittills åtminstone icke inom Kalmar län gjort sig gällande. I
flera afseenden såsom i fråga om arbetskrafter och arbetsinställelser intager jordbruket
också en helt annan ställning än öfriga näringar, särskild! industrien, för
hvilken ifrågavarande lagstiftning företrädesvis är afsedd. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande är därför böjd för den meningen, att det vore riktigast och
lämpligast att frän lagen om kollektiva aftal undantaga jordbruksnäringen.

I fråga om lockout och strejk under tid, då kollektivaftal är gällande, hyser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den uppfattning,

att det å sådan tid bör vara parterna förbjudet att på grund af några som
helst tvister sig emellan vidtaga åtgärd af nämnda beskaffenhet;

att förbudet äfven bör omfatta arbetsinställelse, som har till syfte att förtid
efter utgången af gällande kollektivaftal i nytt aftal genomföra viss bestämmelse
;

men att parterna må vara oförhindrade att jämväl under aftalstid vidtaga
sympatilockout eller sympatistrejk, därest tvist mellan arbetsgivare och arbetare,
de där icke hafva kollektivaftal sinsemellan, föranledt arbetsinställelse och tvisten
icke kunnat genom bemedling af vederbörande förlikningsman biläggas.

Jämväl beträffande 9 och 10 §§ i kollektivaftal slagen biträder Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utskottets förslag. Dock vill med hänsyn till det i
förstnämnda § förekommande stadgandet, att i kollektivaftal må bestämmas, att
arbetsförman ej må vara medlem af fackförening, däri andra än förmän kunna
vinna inträde, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande påpeka nödvändigheten af
att i sådant fall till förekommande af framtida tvistigheter i aftalet jämväl noga
angifves, hvad med arbetsförman förstås.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har velat särskildt omnämna sin
ställning till sistnämnda tre paragrafer i kollektivaftalslagen, enär de torde utgöra
de mest omtvistade delarna af den nya lagstiftningen. För öfrigt vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande blott uttala sin önskan och förhoppning, att
densamma snart måtte komma till stånd.

Bil. 1. Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Öfver det förslag till lag angående arbetsaftal m. m., som för yttrande
blifvit remitteradt till Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

164

afgifves härigenom det utlåtande, att utskottet ej har något att i hufvudsak erinra
mot ifrågavarande lagstiftningsförslag.

Bil. 2. Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Beträffande förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare
vill utskottet uttala som sin mening, att dylika aftal icke äro lämpliga att
tillämpas på jordbruksområdet på grund af jordbruksarbetets natur.

Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal § 6 anser utskottet, att
då öfverenskommelse ej är träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd, bör aftalet
upphöra omedelbart vid endera partens tillsägelse.

I § 27 af samma lagförslag föreslår Kungl. Maj:t följande bestämmelse:

»Beräknas lönen efter tid, skall lönen utgå för den tid arbetaren stått till
arbetsgivare^ förfogande, ändå att arbetaren icke varit under hela den tid af
arbetsgivaren sysselsatt, med mindre därutinnan annan sedvänja är gällande.»

Denna punkt anser utskottet bör utgå, och att det i stället bör ankomma
på parterna själfva att, i den mån ej klar och nöjaktig sedvänja linnes, genom
arbetsaftal ordna denna angelägenhet.

Beträffande § 32 af samma lagförslag anser utskottet, att arbetsgivaren
bör äga rätt att efter aftal med arbetaren innehålla någon del af arbetarens lön
som säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter på grund af arbetsaftalet,
ty då, såsom t, ex. på jordbruksområdet förkommer, en arbetsgivare bereder
en arbetssökande arbete under vintern för att tillförsäkra sig hans arbetskraft
under den tid af året, han är i behof däraf, bör han genom att äga rätt
att innehålla någon del af lönen erhålla någon, om ock otillräcklig, garanti, att
arbetaren icke lämnar honom, när lians arbetskraft bäst behöfs. båsom inskränkningar
i denna rätt anser utskottet bör stadgas, att icke mera än en tiondedel af
den kontanta lönen må vid hvarje tillfälle, då betalning sker, innehållas, samt
att, då dessa afdrag sammanlagdt uppgå till ett belopp motsvarande kontanta
lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag ej må göras. Vidare anser utskottet,
att det sålunda innestående beloppet bör utdelas vid aftalstidens slut samt att,
om arbetaren dessförinnan afviker från sin plats, det innestående må tillfalla
arbetsgivaren.

9. Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län.

Med de ifrågavarande lagarna åsyftas, om icke att fullständigt vinna -hvilket enbart med lagstiftning väl icke låter sig göra — så åtminstone att främja

1(35

den för näringsiifvets bestånd och utveckling så nödvändiga arbetsfreden inom
landet. I stort sedt anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande de af Eders
Kung]. Maj:t vid senaste Riksdag framlagda förslagen väl ägnade att uppfylla
detta viktiga ändamål. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har dock trott
sig böra framställa följande erinringar vid förslagen.

Förslag till lag om kollektivaftal emellan arbetsgifvare och

arbetare.

8 §•

Principiellt kunde det tyckas, att för bevarande af arbetsfred emellan dem,
som sinsemellan ingått kollektivaftal, den enda riktiga utvägen vore, att under
den tid kollektivaftalet vore gällande, arbetsinställelse icke finge äga rum. Ett
förbud i sådan riktning skulle emellertid vara till gagn blott för arbetarne, men
däremot verka förlamande för arbetsgifvarne. Så länge nämligen arbetarne vidhålla
och göra bruk af sin strejkrätt, måste denna från arbetsgifvarnes sida motsvaras
af lockouträtt, och lockout kan icke, såsom fallet är med strejk, med fördel
användas i spridda fall. För arbetsgifvarne är det tvärtom af vikt, att de uppträda
med samlad styrka.

Vill man följaktligen, såsom af utskottet föreslagits, i afseende å en af
kollektivaftal bunden arbetsgifvare göra hans rätt att med annan arbetsgifvare
deltaga i lockout i anledning af uppkommen tvist beroende af anställdt försök
till medling i tvisten och af tillkännagifvande inom viss tid af hans afsikt att
göra lockout, har man på ett betänkligt sätt försvagat arbetsgifvarnes ställning.

Af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu yttrat följer, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande helst sett, att frågan om ordnandet genom lag af
arbetsgifvarnes och arbetarnes inbördes förhållanden i nu omhandlade hänseende
vid innevarande års Riksdag kunnat lösas i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts förslag.
I)å så emellertid ej skett och föga utsikt förefinnes för eu ändring härutinnan,
vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del förorda det förslag till
frågans lösning, som innefattas i den formulering 8 § fått genom första kammarens
beslut efter där verkställd omröstning.

Ett tillägg till paragrafen anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra göras, motiveradt af den säregna ställning jordbruket intar. Enär lockout
af helt naturliga skäl där icke kan äga ruin, bör så kallad sympatistrejk vid jordbruk
under aftalstiden med laga verkan förbjudas och tillägg härom införas i
paragrafen.

11 §.

Denna paragraf anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra affattas
i enlighet med assessor Åkermans af andra kammaren godkända förslag.

166

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

3 §•

I fråga om innehållet i denna paragraf ansluter sig Eders Kung! Maj:ts
befallningshafvande till utskottets förslag.

10-18 §§.

Nämnda paragrafer i Eders Kung!. Maj:ts förslag torde böra utbytas mot
10—21 §§ i utskottets förslag, dock att 14 § i sistnämnda förslag enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening bör jitgå.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal,

1 §•

Genom att, på sätt utskottet föreslagit, tillägga orden »industri, handtverk»
skulle lagens giltighetsområde blifva på ett mera uttömmande sätt angifvet än i
Eders Kungl. Maj:ts förslag.

6 §•

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner sig böra förorda den lydelse,
som gifvits åt paragrafen i utskottets förslag.

34 §.

Den lydelse paragrafen fått i 33 § af utskottets förslag förordas af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

43 §.

I stället för denna paragraf tillstyrkes antagandet af 42 § i utskottets förslag.

Bil. Gottlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I fråga om förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare synes det förvaltningsutskottet, att stadgandet i Kungl. Maj:ts förslag i
8 § sista stycket — däri åt arbetsgifvare eller arbetare under vissa förhållanden
medgifves rätt att upprätthålla s. k. sympatilockout eller sympatistrejk jämväl i
ändamål att för tid efter utgången af det för dem gällande aftalet i nytt aftal
mellan samma parter genomföra bestämmelse, hvarom i den ursprungliga tvisten

167

är fråga — är olämpligt såsom stridande emot kollektivaftalets idé att i möjligaste
män förekomma arbetsinställelse, blockad och bojkott; och anser förvaltningsutskottet,
att nämnda stycke af 8 § af denna anledning bör ur förslaget utgå.

Rörande förslaget till lag om vissa arbetsaftal har förvaltningsutskottet
ingenting att invända emot att, tills lämpligare bestämmelser i samband med ny
lag om tjänsteaftal beträffande jordbruket kunna genomföras, förslagets bestämmelser
vinna tillämpning å sådana arbetsaftal inom jordbruket, hvilka icke fälla
under legostadgan.

Beträffande garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att utfärda
arbetsordning synes förslagets bestämmelser ej vara fullt tillräckliga. Säkrast
torde detta syfte nås, genom att i lagen meddelas bestämmelse om att sådan
arbetsordning, för att vara bindande för såväl arbetsgivare som arbetare, antingen
bör vara intagen i arbetsaftalet eller ock efter afslutandet af detsamma
godkänd af båda parterna.

Likaså synes det förvaltningsutskottet, att arbetsgifvarens och arbetarens
ömsesidiga rättigheter, i det fäll att arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgivaren
utan att vara i dennes kost, då arbetsförhållandet upphör, ej äro fullt nöjaktigt
angifna. Let synes nämligen förvaltningsutskottet uppenbart, att bestämmelserna
härför böra vara olika, allt eftersom anledningen till arbetsförhållandets upphörande
givits''af arbetsgivaren eller af arbetaren.

Upphör arbetsförhållandet på grund af lockout, bör åt arbetaren tillerkännas
rätt till kvarboende, tills han kan hinna ordna annan bostad åt sig. Upphör åter
arbetsförhållandet på grund af strejk, bör åt arbetsgivaren tillförsäkras rätt att
fortast möjligt disponera öfver sina arbetarebostäder.

Beträffande bestämmelserna i öfrig! i förslagen till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgivare och arbetare och om vissa arbetsaftal samt beträffande förslagen
till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister och lagen angående ändring
af 158 § utsökningslagen samt förslaget till ändrad lydelse af lagen angående
medling i arbetstvister har förvaltningsutskottet ej funnit anledning att uttala sig.

10. Kung! Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Lör egen del får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet anföra:

bo) beträffande förslaget till lag om kollektiva aftal.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har icke något att erinra mot
detta förslag i den form, det framlades af Riksdagens särskilda utskott.

168

2:o) beträffande förslaget om särskild domstol i arbetstvister.

2 g torde böra afmattas i den form Eders Kung]. Maj:t föreslagit, öfriga §§.
däri särskilda utskottet föreslagit ändringar, enligt utskottets förslag.

3:<>) beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

Från jordbrukarhåll inom länet bar uttalats att, om lag rörande kollektiva
aftal komme till stånd, lag om vissa arbetsaftal. vore ovillkorligen nödvändig.
Till denna uppfattning ansluter sig Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som
— åberopande hvad nedan anföres om uppsägningstid -— för öfrig! icke anser
några af förslagets bestämmelser vara mindre lämpliga att tillämpas å sådana
arbetsaftal inom jordbruket, Indika icke falla under legostadgan.

Äfven beträffande arbetsaftal inom handtverk eller handel torde det vara
lämpligt att stadga andra uppsägningstider än för arbetsaftal inom industrien.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställer, att, där öfverenskommelse ej
blifvit träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd, aftal et skall upphöra för jordbruksarbete
omedelbart vid endera partens tillsägelse, för arbete i handtverk eller
handel fjorton dagar efter uppsägning och vid öfrigt arbete sju dagar efter uppsägning,
detta i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den inom länet vanliga
uppsägningstiden.

Några stadganden utöfver hvad förslaget innehåller till förebyggande af
missbruk utaf arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbetare samt leda och
fördela arbetet torde icke vara erforderliga, ej heller ytterligare stadganden om
arbetsordnings omfattning eller dess godkännande af myndighet, utan synas tvister
om arbetsordningen lämpligast lösas medelst skiljedomsförfarande.

Arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter, när arbetaren åtnjuter
bostad af arbetsgifvaren utan att vara i dennes kost och arbetsförhållandet
upphör, lära icke kunna regleras på ett mera detaljerad! sätt än förslaget innebär.

I fråga om skyldighet för arbetsgivare att gälda lön till arbetare för tid,
hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende hinder satts ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, tillämpas i länet merendels
den regel att, då hindret endast varar några dagar, lönen utbetalas, men då detsamma
är af längre varaktighet, lön endast utgår för de första dagarna.

I industriella yrken inom länet utbetalas lönen merendels hvarje vecka,
men beträffande murare och timmermän hvar fjortonde dag. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anser tiden för lönens utbetalande böra bestämmas till hvar
sjunde dag, där ej annat aftalats.

Beträffande frågan om rätt för arbetsgifvaren att efter aftal med arbetaren
innehålla någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af

169

sina skyldigheter på grund af arbetsaftalet instämmer Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
i Eders Kung!. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag.

Inom länet gällande sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande bestämmelse,
finnes icke.

I öfrig! har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något mot förslaget
att erinra.

4:o) beträffande förslagen till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
samt till lag angående medling i arbetstvister.

Emot dessa förslag har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något
att erinra.

Bil. 1. Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Vid föredragning inom utskottet af detta ärende framhölls, att den lag om
kollektiva aftal, som här vore fråga om, möjligen kan blifva till nytta inom industrien,
men att den däremot ej kan blifva tillfyllest inom jordbruket. Denna
näringsgren är nämligen i högre grad än industrien beroende af den dagliga
arbetsstyrkans storlek och fordrar därför en annan form för aftal mellan arbetsgivare
och arbetare än den, som kan komma att grunda sig endast på lagen om
kollektiva aftal. Arbetsaftal inom jordbruket måste sålunda vara ovillkorligen
bindande för den enskilde arbetaren en viss tid framåt, hvithet utskottet ansågej
krama åstadkommas genom tillämpning af endast en lag om kollektiva aftal.
På grund häraf beslöt utskottet begagna tillfället att som sin mening uttala, att
därest eu lag om kollektiva aftal skall antagas, däraf följer såsom en nödvändighet
från landtarbetsgifvaresynpunkt, att äfven lagen om vissa arbetsaftal kommer
till stånd.

Bil. 2. Kronofogden i Östra fögderi et.

Första villkoret för hvarje lagstiftning torde val vara, att man först gjort
fullt klart för sig, mellan hvilka parter den nya lagen är ämnad att reglera rättsförhållandena.
I det fallet synas mig de föreliggande lagförslagen brista ganska
mycket. Det förefaller som om de, som haft förslagen i fråga under handläggning,
nästan sett sig blinda på arbetsgivare- och arbetareorganisationerna i landet
samt till följd däraf dels utan vidare upphöjt dessa till samma rättsliga ställning,
som den enskilde i samhället enligt lag intager, och dels förbisett, att oafsedt
allt buller, som åtminstone fackföreningarna åstadkommit, de flesta arbetsaftal i
landet dock ingås eller äro ingångna enskilda samhällsmedlemmar emellan.

22—102269. Förlikningsmannens uti.

170

För att nu tala om dessa enskilda arbetsaftal så råder väl intet tvifvel
därom, att, därest de brytas, nu gällande lag kan på dem tillämpas. Att för
dessa aftal införa en lag, innehållande så många specialbestämmelser, som förslaget
till lag om vissa arbetsaftal innehåller, synes mig vara att alltför mycket
inkräkta på den personliga friheten och att dessutom utså tvistefrön i det oändliga.

Beträffande arbetsaftal mellan eller med föreningar må det framhållas, att,
om man ser denna fråga från nuvarande ståndpunkt, vi i vårt land ej hafva
hvarken någon arbetsgivare- eller arbetareförening, som står på nu gällande lags
grund såsom juridisk personlighet. De hittills ingångna aftalen mellan eller med
dessa föreningar äro därför helt enkelt grundade på mera ömsesidigt förtroende eller
tvång än gällande lag och innebära inga juridiskt bindande förpliktelser för någondera
parten. Närmast skulle väl nu befintliga föreningar af ifrågavarande slagvara
att hänföra under s. k. trustväsende, där den ena parten behärskar kapitalet
och den andra arbetskraften. Därför är för en ny lagstiftning om arbetsaftal mellan
eller med föreningar, såvidt jag förstår, första villkoret att dessförinnan både
föreningar, som lämna arbete, och föreningar, som lämna arbetskraft, ställas på
laglig grund och att angående bägge i första hand stiftas en lag, enligt hvilken
hvarderas rättsliga ställning inom samhället bestämmes. Härförutan och då förslaget
till lag om kollektiva aftal därom intet innehåller, kan jag ej finna annat
än att hela förslaget är byggdt på alltför lösa grunder och tarfvar en fullständig
omarbetning. Härvid synes mig böra tillses, att om möjligt samtliga lagbestämmelser
om arbetsaftal sammanföras i en enda lag om arbetsaftal och att i denna
upptages så få specialbestämmelser som möjligt.

Under behandlingen af denna lagstiftningsfråga torde för öfrigt de närvarande
faktiska förhållandena särskild! höra beaktas, enär dessa synas gifva vid
handen, att någon öfverhängande brådska med denna lagstiftning ej föreligger.
Dels hafva vi ju, enligt hvad i frågan afgifna motioner och utlåtanden angifva,
ej någon utländsk lagstiftning såsom förebild, oaktadt både arbetsgivare- och
arbetarekrafter mångenstädes utomlands otvifvelaktigt äro mycket större än våra,
och dels hafva 1909 års arbetsgivare- och arbetareförhållanden med däraf föranledda
lockouter och storstrejk tillräckligt tydligt ännu en gång visat, huru den
svenska folkkaraktären i själfva verket är danad. Personlig frihet och sjanständighet
inom lagens råmärken är fortfarande och har alltid varit dess hufvuddrag.
Detta visar sig oek i följderna af 1909 års strider på arbetsmarknaden bär
i landet. I saknad af statistiskt material kan jag ej här angifva, huru många
medlemmar af landets arbetsgivare- och arbetareföreningar som sedan 1909 års
stora kraftmätning utgått ur föreningarna, men efter hvad man kunnat förnimma
hafva en hel del arbetsgifvare åtminstone upplöst alla s. k. kollektiva aftal med
sina arbetare, och ur fackföreningarna lärer nästan halfva medlemsantalet hafva
utgått. Hvarthän detta leder är ej godt att förutsäga; men tydligt är, att det

171

måste leda till antingen det fria arbetsaftalet eller ock till ett kraf på mera klart
och juridiskt bindande aftal mellan föreningar af arbetare och arbetsgivare, än
de nu föreliggande lagförslagen förmå att fylla. I afvaktan på huru förhållandena
härutinnan komma att gestalta sig, och då lagstiftningen på detta område —

huru stor motion shungern i våra dagar än är — ej gärna bör gå de faktiska för hållandena

i förväg, synes mig lagstiftningen om arbetsaftal böra tillsvidare hvila.

Bil. d. Kronofogden i Västra fögderiet.

Åberopande Kung!. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 11 sistlidne
juli i ärende angående förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och
arbetare m. m. får jag härmed meddela, att något yttrande öfver berörda lagförslag
icke hit inkommit; och har jag för egen del icke något att mot det samma

erinra.

Bil. 4. Magistraten i lionneby.

Lagen om kollektiva aftal mellan arbetsgivare och arbetare.

§ 5.

Utskottets affattning af denna § synes magistraten bäst motsvara den innebörd
såväl Kungl. Maj:t som utskottet velat gifva lagrummet.

§ 3-

Under senare åren har biand landets arbetsgivare den åsikt stadgat sig,
hvars riktighet senare tiders erfarenhet bekräftat, att sympatilockont är för dem
ett nödvändigt vapen, för att de icke skola stå alldeles maktlösa i striden mot
arbetarnes organisationer. Om nu i lagen införes ett förbud mot sympati arbetsinställelse,
komma arbetsgivarn e därigenom att af hållas från ingående af kollektiva
aftal. Det mål lagen afser att främja skulle därför snarare motverkas.
Magistraten håller således före, att rätt till sympatiarbetsinställelse må i lagen
medgivas, men att annan arbetsinställelse, under den tid kollektivaftal gäller, ej
må ifrågakomma, hvarför utskottets förslag synes magistraten vara att föredraga.
Då emellertid arbetsinställelse på flere områden såsom jordbrukets och kommunikationsväsendets
m. in. kan medföra fara och synnerlig olägenhet för samhället
i dess helhet, borde inom sådana områden äfven sympatiarbetsinställelse förbjudas
och beläggas med ansvar på sätt i senaste Riksdag föreslagits.

§ io.

Den affattning detta lagrum gifvits i såväl Kungl. Maj:ts som utskottets
förslag torde icke vara lämplig. I de flesta fall af obehörig arbetsinställelse lärer

någon föreningens medverkan till beslut härom mot föreningens önskan icke kunna
påvisas. Föreningen skulle därför i allmänhet komma att undgå den skadeståndsplikt
lagen vill ålägga. Ett stadgande att föreningen, äfven om formligt beslut,
medverkande till arbetsinställelse, icke föreligger, kan åläggas skadestånd, därest
omständigheterna därtill föranleda, till exempel om majoriteten af föreningens
medlemmar däruti deltagit, lärer icke vara mera formellt oriktigt än bestämmelsen,
att skadeståndet kan minskas eller försvinna, när omständigheterna därtill föranleda.

Lag om särskild domstol vid vissa arbetstvister.

§ 2.

Den affattning utskottet gifvit förslaget synes vara att föredraga framför
Kungl. Maj:ts förslag.

Lag angående medling i arbetstvister.

Ingenting att erinra.

Lag om vissa arbetsaftal.

§§ 9 och 10.

Bestämmelserna i dessa rörande aftalets giltighetstid torde med afseende å
handtverkslärlingar böra ändras i den riktning, att densamma blir längre. Eljest
torde stadgandet bidraga till den redan i tillbakagång stadda handtverksskicklighetens
totala utdöende.

§§ 18 och 14.

Med den affattning utskottet föreslagit för dessa lagrum synas de innebära
fullgoda och tillfredsställande garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att
utfärda arbetsordning. De begränsa tillräckligt omfattningen af denna rätt, och
något behof af myndighets godkännande af arbetsordning synes icke förefinnas.
För industrien finnas därförutan nog med föreskrifter bidragande att lamslå dess
verksamhet och att afhålla kapitalet från att där söka användning.

§ 21.

Sista stycket synes saklöst kunna utgå. Där särskildt hyresaftal är slutet
har ett förhållande inträdt, som icke bör beröras af arbetsaftalet utan regleras af
allmänna lagen. Synnerligen lyckligt skulle det vara, om slutandet af skriftliga
hyresaftal kunde tvångsföreskrifvas, därvid värdet af hyran alltid bestämdes i
penningar och icke i arbetsprestationen. På sätt som herr statsrådet och chefen

för justitiedepartementet anfört, lärer emellertid icke eu sådan tvångsföreskrift
vara möjligt att upprätthålla.

Övriga remitterade lagförslag.

Ingenting att erinra.

11. Kungi. Majits befallningshafvande i Kristianstads län.

Med öfverlämnande af inkomna yttranden får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för egen del anföra, att äfven inom detta län behofvet af lagstadgade
bestämmelser rörande arbetsaftal inom såväl jordbruk som industri, handtverk
och handel gjort sig gällande vid flera tillfällen och att det därför, enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande» uppfattning, är af allra största vikt,
att lagstiftning på detta område snarast åstadkommes. Mot de föreliggande .lagförslagen
med den affattning, som åt dem gifvits af Riksdagens särskilda utskott,
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra.

1111. 1. Godsägaren R. H. Stjernsvärd, Vidtskölle.

Rörande de i fråga om förslaget till vissa arbetsaftal till särskild! beaktande
anbefallda frågepunkter, som beröra landtarbetsgifvarne, får jag anföra
följande:

1) I denna fråga torde jag få hänvisa till de önskemål, som här nedan
vid yttrandet om stadgandena i de olika paragraferna i lagförslaget framhållas.

3) För tillfälliga arbetare, med hvilka skriftligt aftal ej upprättas, förekommer
vid landtbruket aldrig uppsägningstid, och vore önskligt att frågan om
uppsägningstid fortfarande finge bero på öfverenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetare, då laga tvång härvidlag far anses för saväl landtarbetsgifvarne
som arbetarne vara olämpligt.

4) För förebyggande af missbruk utaf arbetsgivare^ rätt att afskeda
arbetare bör stadgandet i utskottsförslagets § 40 vara fullt betryggande.

Om missbruk af arbetsgifvares rätt att antaga arbetare samt att leda och
fördela arbetet bör ej ens kunna talas, då det väl får anses böra vara arbetsgivarens
o förgripliga rätt saväl att i sitt arbete anställa de arbetare, bvilke

174

lian finner för främjandet af sina intressen vara användbara, som att i enlighet
med dessa intressen oinskränkt få vara den bestämmande vid ledning och fördelning
af arbetet.

(i) Hänvisande till yttrandet under § 21 här nedan, kan jag icke finna annat
än att, om stadgandena i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
nyttjanderätt till tast egendom den 14 juni 1907 oförändrade bibehållas, någon
som helst reglering härutöfver af arbetsgifvares och arbetares ömsesidiga rättigheter,
när arbetaren åtnjuter bostad af arbetsgifvaren utan att vara i dennes
kost och arbetsförhållandet upphör, icke är af behofvet påkallad.

7) och 8) Rörande dessa frågor torde jag få hänvisa till respektive yttranden
under §§ 27 och 30 här nedan.

9) Arbetsgifvarens rätt att efter aftal med arbetaren innehålla någon del
af hans lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter på grund
af arbetsaftalet är för landtarbetsgifvarne af stor vikt, då arbetsgifvarne härigenom
kunna få den för landtbruket oumbärliga arbetsron åtminstone i någon
män tryggad, och någon annan inskränkning i denna rätt utöfver den, som stadgas
i andra stycket af § 24 i utskottetets förslag, bör väl ej kunna anses böra
ifrågakomma, då det visat sig att hitintills härutinnan utan svårighet öfverenskommelse
kunnat till båda parters belåtenhet träffas mellan landtarbetsgifvare
och arbetare.

Stadgandet härom i § 32 Kung!. Maj:ts förslag är däremot högst olämpligt.
Bestämmelsen, att medlen ej i sparbanken få af arbetsgivare!! lyftas utan med
arbetarens medgifvande eller på grund af domstols beslut, innebär nämligen att
dessa medel icke kunna blifva för arbetsgivaren tillgängliga utan rättegångs anställande
mot arbetaren, och det ringa belopp, som arbetsgivaren skulle äga att
innehålla, komine säkert icke i något fall att räcka ens till rättegångskostnaderna,
hvadan medlens innehållande i enlighet med denna bestämmelse vore alldeles
meningslöst.

Rörande de föreliggande lagförslagen får jag i öfrigt anföra följande:

Lagen om kollektivaftal.

§ 8.

I utskottets förslag § 8, där det heter: »Har i anledning af tvist mellan
arbetsgivare och arbetare, de där icke hafva kollektivaftal sinsemellan, åtgärd,
som i första stycket sägs, blifvit å endera sidan vidtagen, vare, sedan försök till
medling i tvisten genom statens förlikningsman ägt rum, andra arbetsgivare
eller arbetare, ändå att de äro bundna af kollektivaftal, oförhindrade att genom
åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa de tvistande» kan uttrycket: »ändå att de

äro bundna af kollektivaftal», så tolkas, att sympatistrejk ock lockout skulle vara
berättigade, äfven om i kollektivaftalet häremot uttrychligt förbud är stadgadt, om
än bestämmelserna i §§ 10 ock 12 gifva vid handen, att så icke kan vara lagstiftarnes
mening.

För undvikande af missförstånd och onödiga förvecklingar bör denna sats
därför lämpligen erhålla följande lydelse: . . . »ändå att de äro bundna af kollektivaftal,
oförhindrade att genom åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa de
tvistande, där ej i hollektivaftalet annorledes är bestämdt».

Det är nämligen, om landtmännen, som icke kunna göra lockout, skola
kunna inlåta sig på kollektivaftal, ett oeftergiflig! villkor att sympatistrejk i
detta kan med laga verkan förbjudas.

§ 9.

Denna §, som vid utskottets jämkningsförslag uteslutits, vore önskligt
blefve bibehållen med den lydelse, som utskottet i sitt förslag gifvit detsamma,
ty arbetsgifvarens rätt att i sitt arbete taga hvem han vill måste vara i lag
tryggad, om ej arbetarnes äflan att frånkänna honom denna naturliga rätt skall
gifva anledning till ständiga konflikter.

Lagen om vissa arbetsaftal.

§ 7-

Stadgandet i andra stycket § 7 af utskottets förslag, att tillkänn agifvandet
om arbetsinställelse icke skall anses innefatta uppsägning af arbetsaftalet, med
mindre tillkännagifvandet bestämdt utmärker, att uppsägning är åsyftad, innebär
att arbetsgifvaren under sådant förhållande skall ovillkorligen vara skyldig att
under alla omständigheter återtaga strejkande arbetare, hvilket väl får anses
vara olämpligt.

§ D».

I tredje stycket af § 19 vore önskligt att den af utskottet ur Kungl. Maj:ts
förslag uteslutna bestämmelsen, att arbetare, som i och för utöfvande af rösträtt
önskar ledighet från arbetet, skall i god tid förut framställa begäran härom,
blefve bibehållen, emedan det ofta vid landtbruket är af stor vikt för arbetsgifvaren
att i god tid hafva kännedom om inträffande eventuella tillfälliga minskningar
i arbetsstyrkan.

§ 21.

I tredje stycket af § 21 intagna bestämmelsen om att, då hyresaftal slutits
på obestämd tid, kortaste uppsägningstiden skall vara minst 14 dagar samt den i
sammanhang härmed föreslagna ändringen af § 10 i lagen om hvad iakttagas

170

skall i afseende å införande af nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
hvarigenom denna lags 3:dje kapitels] 4:de §, enligt hvilken möjlighet förefanns
att afhysa eu strejkande arbetare 3:dje dagen efter uppsägning, om hyresafgiften
var bestämd per vecka, och redan dagen efter det uppsägning ägt rum, om hyresafgiften
var bestämd för kortare tid än en vecka, upphäfves, är för landtarbetsgifvarne
högst ofördelaktig. Då arbetsinställelse vid landtbruket äger rum, särskild!
vid skördetid eller sådd, har nämligen landtmannnen, hvilken icke som
industrimännen utan vidare kan inställa driften, icke annan utväg än att i stället
för strejkande anskaffa andra arbetare, om han icke skall vara nödsakad till
att böja sig för arbetarnes anspråk, huru orimliga dessa än må vara, och för att
kunna anställa nya arbetare måste befintliga bostäder stå till hans förfogande.

§ 24.

Stadgandet i andra stycket af § 24 i utskottets förslag, hvarigenom den
högst olämpliga § 32 i Kungi. Maj:ts förslag bortfaller, förordas, af skäl som i
svaret å frågan 9) här ofvan framhålles.

§ 27.

§ 27 bör lämpligen erhålla den lydelse utskottet i sitt förslag gifvit densamma,
med uteslutande af andra och tredje stycket i Kung!. Maj:ts förslag.

Vid landtbruket användas nämligen, särskild! vid skördetiden, eu hel del
tillfälliga arbetare, åt hvilka det icke finnes möjlighet att under regnvädersdagar
gifva sysselsättning, och hvilkas aflönande äfven under sådana dagar skulle blifva
för arbetsgifvarne alltför betungande.

Allmän sedvänja inom landtbruket är ock, att aflöning under sådana förhållanden
ej utgår till tillfälliga arbetare, då arbetsgifvaren för dem icke har
sysselsättning.

§ 30.

Emot det i utskottets förslag § 30 intagna stadgandet, att aflöningen skall
ske hvar sjunde dag i stället för, som Kungl. Maj:t föreslår, hvar f jortonde dag,
bär landtmännen ej anledning göra anmärkning, då vid landtbruket redan förut
aflöning alltid äger rum hvar sjunde dag.

§ 34 i Kung1. Majrts förslag, $ 33 i utskottets förslag.

Utskottets åtgärd att i sin § 33 utesluta rättigheten för arbetsgifvaren att
utan arbetarens särskilda begäran i intyg meddela yttrande om det sätt, hvarpå
arbetaren fullgjort sina åligganden, må anses för arbetsgifvaren vara mycket

177

ofördelaktig, då det gifvetvis för dessa är af stort värde att med ledning af sådant
intyg kunna bedöma de personers användbarhet de i sitt arbete anställa,
o ch dessutom skulle ett sådant stadgande komma att på arbetarne hafva en högst
demoraliserande inverkan.

§ 37 i Kungl. Maj:ts förslag, § 36 i utskottets förslag.

Utskottets åtgärd att i sin § 36 frånkänna arbetsgifvaren rätt att hafva
aftalet, då afbrott i arbetet förorsakats af arbetsinställelse, må af skäl, som redan
irader 7 här ofvan framhållits, anses vara olämplig.

Åtminstone bör icke under hvarje form af arbetsinställelse sådan rätt frånkännas
arbetsgifvaren.

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring af § 158 utsökningslagen.

Uteslutande af rätten för öfverexekutor att på ägarens yrkande förordna
om hyresgästs eller arrendators vräkande i följd af underlåtenhet att å utsatt
tid erlägga hyran eller afgälden enligt lag eller bestämmelse i hyres- eller brukningsaftalet
vore önskligt ej komme till stånd, då uteslutande af rätten till sådant
förordnande är oförenligt med ägarnas intressen och må anses kränka dessas
rätt.

Förslag till ändrad lydelse af lagen angående medling i arbetstvister.

Emot detta lagförslag har jag ej något särskildt att erinra, men vill dock
framhålla, att enligt mitt förmenande den föreslagna föiiikningskommissionen, åtminstone
hvad slutande af kollektivaftal inom landtbruksområdet beträffar, icke
kommer att utöfva stort gagn.

EU. 2. Ordföranden i Bollernps sockens kommunalstämma.

Utan att vilja ingå i en detaljerad granskning af förslaget må följande
erinringar göras:

1) För jordbruk böra endast årsaftal förekomma.

2) Ett tydligt förbud för sympatistrejk af hvarje anledning för jordbruksarbetare
bör finnas.

3) Ingen som helst inskränkning i husbondes rätt att antaga eller afskeda
arbetare eller leda och fördela arbetet får göras.

4) § 24 föreskrifver, att domstol skall fastställa ersättningsbeloppet, men ej
huru rättegångskostnaderna skola gäldas; skola de betalas af arbetsgifvaren, kan
det mången gång blifva billigare att utbetala innestående lön.

23—102269. Förlikningsmännens uti.

178

Bil. 3. Svenska järnvägsmannaförbundets afdelning i Ängelholm.

Från början får då framhållas, att genomläsandet af hithörande spörsmål
ger vid handen, att frågan icke nu är mogen för lagstiftning och framför allt icke
en bestående sådan. Erfarenheten af och ett på nära håll aktgifvande på förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare talar äfven för samma uppfattning. Men
detta kan ingalunda få anses utgöra skäl för ett ignorerande af frågans vikt och
aktualitet. Hvad som emellertid kan beklagas, är att icke frågan tilläts underkastas
den utredning den en gång tillsatta kommittén tilläfventyrs skulle kunna
ha åstadkommit, därest den hade fått slutfört sitt arbete. Det är nämligen ingalunda
sannolikt, att regeringens nog så generösa referendum till vederbörande
parter leder till ett lika fruktbart resultat.

Hvad då för det första skärpningen eller den vidsträcktare tillämpningen
af 19 kap. § 22 samt 25 kap. §§ 15 och 22 strafflagen vidkommer, få vi som vår
mening betona, att en dylik lagstiftningsåtgärd är skäligen opåkallad. Den obligatoriska
anslutningen till pensionsinrättningen eller låt oss kanske säga till den
af statskontoret förvaltade pensionsfonden, de efter vissa tidsintervaller återkommande
löneförhöjningarna samt de villkor, som enligt lönereglementet äro utfästade
för aflönings och öfriga förmåners åtnjutande, utgöra helt visst garanti
nog för att ej arbetare af här åsyftade slag utan utomordentliga skäl skola åsidosätta
eller lämna sin tjänst. Då en situation sådan som den under fjolåret —
och hvilken, af allt att döma, just tagits som anledning till denna brådstörtade
lagstiftningsåtgärd — icke ansågs utgöra anledning nog för järnvägsmännen att
deltaga i den allmänna arbetsnedläggelsen, torde all anledning saknas att genom
skärpta straffbestämmelser hota häremot. I denna del verkar förslaget utmaning,
och ett antagande häraf skulle enligt vårt förmenande mera skada än gagna. Att
för öfrigt kräfva ämbets- och tjänstemannaansvar af kroppsarbetare och med
dessa ekonomiskt likställda verkar på dessa ironi.

Beträffande de frågor som uppställts i den oss tillställda p. m. få vi anföra:

1) Några särskilda skäl för undantag beträffande aftal vid jordbruket synes
oss icke föreligga. Jordbruket såväl som öfriga näringar måste läggas på
sådan basis och skötas på ett sådant sätt, att detsamma föder sin man. Följaktligen
böra inga undantagsbestämmelser — till det för dylika arbetare sämre, som
väl meningen vore — från på öfriga områden gällande stipuleras. Detta oafsedt
huru en reviderad legostadga kommer att ta sig ut. Det vore ju orättfärdigt att
genom lagstiftning motarbeta jordbruksarbetarne i deras sträfvanden att komma i
nivå med arbetare inom öfriga områden, och en dylik lagstiftning kom helt visst
att hämna sig själf. Den redan nu skönjbara faran, som ligger i jordbruksarbetarnes
dragande till städerna, skulle nämligen härigenom ytterligare ökas.

179

2) Icke heller synes oss inom handel och handtverk några särbestämmelser
vara erforderliga.

3) Angående nppsägningsfrist för arbetsaftal ligger det enligt vårt förmenande
i sakens natur, att parterna å ömse sidor vid aftals ingående böra betinga
sig en dylik frist. År arbetet af mera tillfällig art, torde dock sådan vara öfverflödig.

4) Arbetsgifvarens rätt att oinskränkt vara den ledande af sitt arbetsföretag
synes vid första påseende vara solklar. Ingen arbetare eller organisation af
arbetare skulle heller ha velat göra honom denna rätt stridig, om icke densamma
missbrukats. Ett korrektiv mot missbruk härvidlag torde kunna innefattas i den
arbetsordning, som för visst arbetsområde enligt lagförslaget bör förefinnas.

Då till ledningen af arbetet jämväl hör bestämmandet af antal förmän, och
då lagen skall innehålla förbud för dessa att tillhöra fackförening, bör lagtexten
jämväl innehålla en distinkt definition på begreppet förmän. Erfarenheten har
nämligen visat, att vid vissa industrier så godt som alla arbetare med eu fastare
anställning, vid vissa tillfällen, gå under detta epitet. Syftet med att utestänga
dem från fackförening, hvari öfriga arbetare äro medlemmar, är ju under sådana
förhållanden påtagligt. Arbetsgifvaren har härigenom velat neutralisera verkningarna
af arbetarnes enda vapen, strejken. Arbetarne kunna därför från sin synpunkt
ej undgå att finna lagförslagen i denna såväl som i flera andra partiskt,
ett gynnande af den ursprungligen såväl som f. n. starkaste parten.

Med afseende å rätten att antaga och afskeda arbetare har denna af vederbörande
missbrukats och detta på det mest hänsynslösa sätt. Arbetsgifvarne
ha i fackföreningarna sett sin naturliga fiende, som det till hvarje pris gällt att
undertrycka. Har ej detta lyckats, har han i stället sökt taga hämnd på den
eller de bland sina arbetare, som varit fackföreningens på platsen ifrigaste förespråkare,
eller de s. k. »ledarne». Sådan arbetare har, utan att det för öfrigt
varit något mot denne att anmärka, icke allenast afskedats, utan förföljelsen har
räckt ännu längre. Man har genom »prickade» arbetsbetyg eller genom förbindelse
med öfriga arbetsgifvare inom branschen omöjliggjort för sådan arbetare att
genom sitt yrke skaffa sig utkomst. Nu innehåller ju visserligen lagförslaget om
vissa arbetsaftal förbud mot prickning af arbetsbetyg, men annan straffpåföljd
stadgas icke för brott häremot än att arbetsgifvaren förpliktas »utfärda ny behörig
handling». Detta innebä,r att, om arbete sökes och ett arbetsbetyg företes
»af innehåll, som ej framgår af ordalydelsen», och arbetaren af denna anledning
förvägras arbete, är det ju påtagligt, att samma arbetsgifvare icke antager
ifrågavarande arbetare äfven om denne vid ett förnyadt försök att erhålla arbete
företer ett nytt arbetsbetyg. Straffpåföljden borde här själffallet vara skadestånd.

Genom en legislativ behandling af kollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare skulle ju föreningsrätten vara å ömse sidor erkänd. Så har den också

180

tillförene varit inom de flesta områden i princip eller så att säga på papperet.
Men detta har ingalunda hindrat vissa arbetsgivare att genom förföljelse mot
de s. k. »ledarne» komma arbetarnes organisationer till lits. Detta har framför
allt visat sig, då efter en arbetsinställelse driften skolat återupptagas. I kraft af
arbetsgifvarens vid uppgörelsen tilltvingade rätt att antaga och afskeda arbetare
har då den eller de af arbetarne, som kraftigast fört sin parts talan, oftast icke
återintagits i arbete. Många äro också de strider, som haft sin orsak just i missbruk
från arbetsgifvaresidan af denna rätt. Nu säges ju visserligen i lagförslaget,
att intet förbud får stadgas för någondera parten att tillhöra förening. Detta
är nog godt och väl, men det utgör dock ingen garanti mot att icke arbetsgifvaren
indirekt skall kunna kränka föreningsrätten genom afskedande eller vägrande
af arbete till sådana arbetare, som taga aktiv del i fackföreningsarbetet. De formuleringar
lagförslagen fått beträffande rätten att leda och fördela arbetet samt
antaga och afskeda arbetare anses därför ur arbetarnes synpunkt i högsta grad
otillfredsställande och partiska, till arbetsgifvareintressets förmån.

5) Beträffande arbetsordningen bör denna vara tillkommen på basis af öfverenskommelse
mellan berörda parter. Enligt förslaget skulle den upprättas af ensamt
arbetsgifvaren samt anslås för arbetarnes yttrande. Det beror emellertid på
den förstnämndas godtfinnande, om afseende skall fästas vid de sålunda inkomna
yttrandena. Någon rättvisa i en på dylikt sätt tillkommen arbetsordning kan
väl näppeligen påvisas.

Då, som från början nämndes, frågan icke torde vara mogen för ett omedelbart
afgörande, vilja vi, utan att ingå på en vidare detaljkritik, inskränka oss
till det ofvan framhållna. Om emellertid utvecklingen af hithörande spörsmål
kommer att gå i den riktning, att en legislativ reglering visar sig i en nära
framtid vara påkallad, anse vi att en ny kommitté bör tillsättas, hvari parterna
arbetsgifvares och arbetares såväl som det allmännas intressen blifva lika representerade
och som på grundvalen af föreliggande material har att sammanfoga ett
nytt och mera opartiskt lagförslag.

Bil. 4. Kristianstads handelsförening.

Kristianstads handelsförening, som till fullo inser den stora betydelse, som
ligger i ett effektivt ordnande af förhållandena emellan arbetsgivare och arbetare
genom bestämda aftal under lagens skydd, vill med anledning af den särställning,
handelsbiträdena intaga på arbetsfältet, bestämdt uttala en protest mot dessas
upptagande i såväl lagen om kollektiva aftal som i lagen om vissa arbetsaftal,
för så vidt härmed menas handelsbiträden i vanlig mening, hvithet ofta är
liktydig! med handelsbokhållare, en kategori, som af justitieministern anses böra
ställas utom den tilltänkta lagen.

181

Handelsbiträdets (= bokhållarens) plats i en affär är sådan, att den alls
icke kan jämföras med en kroppsarbetares. Han intager redan från början en
ställning, som i sig innebär ett fortsatt framskridande från en lägre post till
en högre med slntmål att i sinom tid själf blifva principal. Han måste därför, för
att vinna slutmålet för sitt sträfvande, alltid arbeta på sin utveckling, hvarvid
tankearbetet ställer kroppsarbetet betydligt åt sidan.

Häraf framgår, att i en affär med någorlunda stor omfattning finnas biträden,
som med hänsyn till ålder och utbildning hafva helt olika ställning, hvarför
det helt enkelt är omöjligt med dessa göra lika aftal.

En särskild gren af medarbetare i en affär finnes ju alltid, hvarpå den tilltänkta
lagen bör finna tillämpning, men böra de, som härtill räknas, särskild!
rubriceras under benämningen »handelsarbetare eller varuutkörare».

Bil. 5. Kronofogden i Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads fögderi.

För egen del bar jag icke annat yttrande att afgifva, än att lagstadgade
bestämmelser rörande arbetsaftal inom såväl jordbruk som industri och handtverk
visat sig äfven i detta fögderi vara af behofvet påkallade, samt att Kungl. Maj:ts
till innevarande års Riksdag framlagda förslag till lagar om dylika aftal synas
afbjälpa de största olägenheterna.

Bil. 6. Kronofogden i Tillands, Härds och Ålbo härads fögderi.

Af det uttalande herr justitieministern gjort till statsrådsprotokollet vid
framläggandet af berörda förslag torde kunna med bestämdhet inhämtas, att ändamålet
med lagförslagens framställande skulle bestå däri, att man genom den föreslagna
lagstiftningen ville vinna fred på arbetsmarknaden. Under ett par år har
en därför särskildt tillsatt kommitté varit sysselsatt med att utarbeta lagförslag i
ämnet. Arbetet därmed har naturligtvis medfört störa svårigheter, beroende därpå,
att nödigt statistiskt underlag saknades, och arbetet måste bedrifvas med den
allra största försiktighet, enär man ville undvika att någon af parterna skulle genom
lagstiftningen gynnas på den andres bekostnad. Den under sistlidet år inträffade
storstrejken icke allenast medförde en mängd olägenheter inom rent industriella
områden, utan verkade äfven menligt på samhällsutvecklingen. Detta
väckte mycket stort missnöje och gaf regeringen anledning till det beslut, att de
s. k. aftalslagarna skulle framläggas för innevarande års Riksdag. Kommittén förklarade
sig omöjligen kunna till den föreslagna tiden fullgöra sitt högst viktiga
uppdrag, bvilket uppenbarligen skulle komma att verka inom alla områden, såväl

182

jordbruks- och industriförhållanden som uti samhällsstyrelsernas förhållanden till
hos dem anställda arbetare. — Trots detta svar från kommitténs sida upplöste
regeringen kommittén och tog frågan själf om hand. Brådskan med framläggandet
af förslagen har visserligen fått en viss naturlig förklaring i storstrejkens förekomst,
men jag tror, att lagförslag, som icke äro byggda på folkens förtroende
genom en förutgående allsidig utredning, blifva, om de antagas såsom lag, snarare
till skada än gagn. Den arbetsfred, som man hoppats skola vinna, skulle uteblifva,
och lagarna skulle i stället väcka misstro och liknöjdhet samt medföra split
och hat mellan parterna.

Med denna åsikt kan jag naturligtvis icke finna anledning till annan hemställan
än att Konungens befallningshafvande måtte tillstyrka rent afslag på förslagen
i fråga. — Det är nämligen gifvet, att lagförslag, tillkomna uti en hast
och utan föregående tillräcklig sakutredning, måste få vissa fel och brister. Att
sådana vidlåda jämväl förslagen i fråga, har visats af de anmärkningar, som mot
desamma gjorts af lagberedningen, Riksdagens utskott och af enskilda riksdagsmän
uti särskilda motioner, yrkanden och reservationer. En lag, som så intimt
inverkar på alla områden, skall icke drifvas igenom till följd af en tillfällig sinnesstämning
utan först då folkstämningen, sådan den gifver sig tillkänna inom
alla samhällslager, det fordrar. ,

Vidkommande den i Konungens befallningshafvandes skrifvelse fogade särskilda
P. M. tillåter jag mig påpeka, att en lag om vissa arbetsaftal bör fullständigt
reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, dessa senare omfattande
alla slag af arbetare, samt att om särskilda bestämmelser för ett eller
annat slag af arbete skulle visa sig erforderliga, dessa skola intagas i denna lag.
Bäst vore naturligtvis om en sådan lagform kunde vinnas, att inga särbestämmelser
behöfde ifrågakomma. — Uppsägningstid för arbetsaftal har nog vid ett
och annat tillfälle förekommit inom fögderiet, men i så liten utsträckning, att
uågot afseende därvid knappast bör fästas. Uppsägningstiderna hafva varit olika
samt varierat mellan 14 dagar och 1 månad.

Uti arbetsaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, hvilka jämväl åtnjuta
bostadsförmån, bör stadgas villkor för afflyttning vid arbetets upphörande, och
genom aftalslagen bör bestämmas de gränser betr äflande tiden, om hvilken bestämmelser
i arbetsaftal må kunna inryckas.

Lönerna utbetalas vanligast en gång i veckan, på fredagen.

Bil. 7. Kronofogden i Ingelstads och Järrestads härads fögderi.

Beträffande innehållet uti lagförslagen anser jag mig ej hafva anledning
afgifva annat yttrande, än att bestämmelserna uti § 32 af lag om vissa arbets -

18o

aftal angående innehållande af en del af aflöningen för erhållande af någon säker
het mot arbetsaftals brytande å arbetarens sida icke synas mig såsom villkor för
innehållen aflönings lyftande böra förutsätta arbetarnes medgifvande eller domstols
beslut. Det förhållandet, att arbetaren lämnat sin anställning före aftalstidens
slut, synes mig vara tillfyllestgörande skäl för att å honom öfverflytta
skyldigheten att instämma talau till domstol, därest han anser sig berättigad utbekomma
innehållna beloppet eller någon del däraf. Vidare är det möjligt, att
föreslagna afdragsmaximum eller belopp motsvarande femton dagars lön icke är
för jordbruket tillfredsställande på grund af den betydelse tillgången på arbetskraft
vissa tider kan hafva för jordbruksarbetsgifvare och de förluster, som aftalets
brytande under denna tid alltså medföra för honom.

12. Kung! Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för egen del går att yttra sig
i förevarande frågor, måste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
förutskicka, att det icke varit Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande möjligt
medhinna att ingå i en så fullständig granskning af förslagen, som Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle funnit önskligt, och att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande alltså icke tilltror sig att afgifva ett på dylik ingående
granskning grundadt utlåtande.

De underdåniga erinringar, hvartill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
funnit anledning, äro följande:

Lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare ock arbetare.

De allmänna grunder, på hvilka denna lag är byggd, torde kunna af en
hvar anses antagliga. Emellertid synes lagförslaget i åtskilliga dess bestämmelser
förutsätta en särskild lag om personliga arbetsaftal och näppeligen kunna utan
en sådan lag som supplement motsvara sitt ändamål. Förty torde förslaget till
kol lektivaftalslag och själffallet icke heller till lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister kunna antagas, med mindre samtidigt det föreliggande förslaget till
lag om vissa arbetsaftal varder till sina hufvudgrunder gilladt.

§ I Af

motiveringen framgår, att lagens tillämpning, hvad arbetare angår,
är begränsad till dem, som hufvudsakligen sysselsättas med kroppsligt arbete.

184

Såsom arbetare skulle enligt denna § anses jämväl handelsbiträde, med kvilket
uttryck torde åsyftas butiks- och lagerbiträden men däremot ej bokhållare och
kontorister. Frånsedt att uttrycket handelsbiträde på grund af sin sväfvande art
ofta torde komma att lämna rum för tvekan om den rätta innebörden, synes det
böra beaktas, att butiks- och lagerbiträdenas arbete ingalunda alltid är öfvervägande
kroppsligt, utan att de ofta i stor och öfvervägande omfattning sysselsättas
med kontorsgöromål, att vidare uti bokhållares och kontoristers göromål
stundom ingår lika mycket kroppsligt arbete som annat, samt att slutligen öfvergången
mellan å ena sidan butiks- och lagerbiträden och å andra sidan bokhållare
och kontorister erbjuder så växlande former, att det i verkligheten ej kan blifva
möjligt särskilja dessa kategorier. Det synes alltså böra komma under öfvervägande,
huruvida icke handels biträden lämpligen kunna uteslutas från lagens
tillämpning, helst något särskildt behof af dylik lagstiftning icke torde hafva
gjort sig gällande på detta område. Bodkarlar, magasinsarbetare, varuutkörare
med flera hafva uteslutande kroppsligt arbete och äro alltså att hänföra till arbetare,
utan att sådant behöfver i lagen särskildt utmärkas.

§ 8.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan icke annat än finna det högst
otillfredsställande, därest, såsom i denna § förutsättes, det skulle finnas oafvisligt
att medgifva arbetsinställelse under den tid kollektivaftalet är gällande, äfven
om detta medgifvande är begränsad! till det fall, som enligt utskottets förslag i
lagrummet upptages. Medgifvandet synes ej förenligt med kollektivaftalets natur
och måste vara ägnadt att förringa känslan af ett aftals helgd, såsom innefattande
en genom lag häfdad rätt att bryta detsamma. Därigenom varder ock
kollektivaftalets ändamål att främja ett godt förhållande mellan parterna under
aftalstiden i hög grad motverkadt. Den faran ligger ock nära, att en genom
kollektivaftal bunden part, som vid en viss tidpunkt finner en arbetsinställelse
för sig förmånlig, skall frestas att genom hemliga åtgöranden framkalla strid på
andra arbetsområden. Bestämmelsen i 10 § 2:dra punkten af utskottets förslag
om skadeståndsplikt för förening, som medverkar till arbetsinställelse, lärer inne -bära föga trygghet, eftersom medverkan kan vara af mångskiftande art och be -visningen om densamma svår eller omöjlig att åvägabringa. På landtbrukets om -råde, där numera icke genom legoaftal bundna arbetare i stor omfattning användas,
skulle för öfrigt medgifvandet om arbetsinställelse ej äga tillämplighet för
arbetsgivare, eftersom lockout ej är ett för landtbruket användbart vapen.

Enär i åtskilliga ingångna kollektivaftal sympatistrejker och sympatilockouter
äro förbjudna och i stället skiljedomsförfarande är föreskrifvet, synes
det föga önskvärdt att i lag anvisa en mindre värdig väg till påverkande af en

185

tvists åtgång, helst samtidigt en arbetsdomstol ifrågasattes att anordnas för handläggande
af mål, som röra kollektivaftal och deras tillämpning.

§ ll Till

förekommmande af förvecklingar synes det önskvärd!, att begreppet
arbetsförinan närmare bestämdes. Arbetsförmän kunna hafva så vidt skiftande
uppdrag och så olika befogenhet, att det icke alltid låter sig afgöra, hvilka som
till denna kategori skola hänföras, och kändt är, att denna fråga icke sällan ledt
till tvistigheter. Särskild! angeläget måste det vara, att en definition inryckes
i lagen, därest denna skall tillämpas jämväl på handelsbiträden, inom hvilket arbetsområde
större svårighet erbjuder sig för afgörande i detta afseende.

§ 10.

Den skadeståndsplikt, hvarom i denna § stadgas, måste obestridligen vara
principiellt riktig. Emellertid förmenar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att denna ersättningsskyldighet ej bör tillmätas alltför stor praktisk betydelse,
med afseende på de med bevisningen förenade svårigheter samt vanskligheten vid
bestämmandet af ersättningsbeloppet och att utröna den ersättningsskyldiges resurser
att kunna erlägga skadeståndsbeloppet. Dessa svårigheter torde icke minst
göra sig gällande i fråga om en skadeståndspliktig förening.

Lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Beträffande denna lag enligt utskottets förslag har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ej funnit anledning till annat uttalande, än att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande förutsätter, att frågan om arbetsdomstolens beslutmässighet
samt därom hvem som i händelse af förfall för den af Eders Kungl.
Maj-t utsedde ordföranden har att föra ordet varder i eu blifvande arbetsordning
reglerad.

Vidare och på det att icke rätten att enligt § 4 föreslå medlemmar i arbetsdomstolen
må monopoliseras åt de större föreningarna, synes det af Kungl.
Maj:t föreslagna medlemsantalet femtusen vara att förorda.

Lag om vissa arbetsaftal.

§ 2.

Hvad tidigare uttalats angående lämpligheten af handelsbiträdens underordnande
under lagen och om behöfligheten af närmare bestämning af begreppet
arbetsförman är jämväl här att erinra.

24—102269 Förlikning smännens uti.

186

§ 4.

Inom handeln användas i stor utsträckning lärlingar såväl inom butikssom
kontorsafdelningen. Därest lagen skall gälla äfven liandelsbiträden, synes
det alltså angeläget, att dylika lärlingars ställning till lagen klargöres.

§ 7.

Redan förut har Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande tillåtit sig påpeka
det enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning otillfredsställande
däruti, att under aftalstiden arbetsinställelse skulle vara tillåten, och
hurusom särskildt å jordbrukets område olägenheter däraf skulle uppstå. Enligt
denna § skulle genom arbetsinställelse aftalet ej anses häfdt, med mindre sådant
uttryckligen angifves. En jordbrukare, hvilken under tiden för arbetsinställelsen
i de allra flesta fall nödgas anställa nya arbetare, skulle alltså vara pliktig att
efter arbetsinställelsens slut återtaga dem, som i arbetsinställelsen deltagit, huru
långvarig denna än varit. Arbetsgifvarens belägenhet varder härigenom synnerligt
prekär, helst han i många fall måste anskaffa bostäder åt de nya arbetarne,
under det att de i arbetsinställelsen deltagande fortfarande begagna de åt dem
upplåtna.

§ 8.

Eftersom på vissa arbetsområden det ställer sig för arbetsgifvaren och arbetaren
olika beträffande möjligheten för den förre att erhålla annan arbetare och
för den senare att undfå ny anställning, lärer det kunna sättas i fråga, huruvida
det icke bör medgifvas att bestämma olika uppsägningstid för arbetsgivare och
arbetare.

§ 21.

På grund af de skäl, som vid § 7 åberopats, synes det kunna hemställas,
huruvida icke hvad landtbruket angår kortare flyttnings- och uppsägningstid än
fjorton dagar borde stadgas.

§ 24.

Detta lagrums lydelse enligt utskottets förslag synes vara att förorda, helst
det torde vara ganska vanligt att i aftal bestämmes, att en viss del af lönen skall
innestå.

§ 33 Kungl. Haj:ts förslag. § 32 utskottets förslag.

Uttrycket de vid företaget anställda arbetarnes gemensamma bästa synes
väl obestämdt, hvarjämte den frågan uppställer sig, huru användningen skall ordnas,
därest arbetarnes antal inskränker sig till en eller eljest ett fåtal.

187

§ 34 Kungl. Maj:ts förslag. § 33 utskottets förslag.

Därest, såsom utskottet föreslagit, arbetsgifvaren skall vara förbjudet att
annorledes än på arbetarens egen begäran meddela yttrande i intyg angående det
sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, lärer det vara att befara, att arbetsgifvarne
bereda sig kännedom därom pa andra vägar, framför hvilka ett uttalande
i intyg torde vara att föredraga.

Lag angående ändring af 158 § utsökningslagen.

Eftersom det stundom händer, att åt arbetare är upplåten endast jord till
brukande, under det att han bebor egen bostad, kunde det vara lämpligt att efter
orden åt hvilken hostad inskjutes ordet jord.

Mot utskottets förslag till ändring af lagen angående medling i arbetstvister
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej funnit något att i underdånighet
erinra.

Bil. 1. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Öfver Eders Kungl. Majt:s för innevarande års Riksdag framlagda förslag
till arbetsaftalslagar får Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
härmed i underdånighet afgifva infordradt yttrande, däri utskottet inskränker
sig till att framhålla de hufvudsakliga synpunkter, som i fråga om dessa lagförslag
från jordbrukets synpunkter böra beaktas.

Utskottet tillåter sig att först och främst framhålla, att lagen om vissa
arbetsaftal bör bringas i så intimt sammanhang med lagen om kollektivaftal, att
den sistnämnda icke må kunna antagas utan att den förstnämnda äfven blifver
lag, ty skulle motsatta förhållandet inträffa, kan oberäknelig skada tillfogas hela
svenska näringslifvet, och de ordnade förhållanden, som genom frivilliga aftal mellan
arbetsgivare och arbetare nu åstadkommits, kunna äfventyras.

Lagen om kollektivaftal.

I fråga om lagen om kollektivaftal finner utskottet, att i 8 § andra stycket
efter orden: »oförhindrade att genom åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa
de tvistande» ett tillägg af följande lydelse: y>där ej i kollektiv af talet annorledes
är bestämdt» är alldeles oundgängligt, om lagen skall kunna passa på jordbruket.
Det är nämligen, om landtmännen, som icke kunna göra lockout, skola kunna inlåta
sig på kollektivaftal, ett oeftergifligt villkor, att sympatistrejk inom jordbruket
kan med laga verkan förbjudas.

188

Den 9 §, hvaruti stadgas om arbetsgifvarnes rätt att leda och fördela arbetet,
uteslöts uti altalsutskottets sammanjämkningsförslag, men denna bestämmelse
är af så grundläggande betydelse för arbetsfreden inom de olika näringarna och
för dessas vidare utveckling, att om denna § skulle uteslutas ur en blifvande lag,
de resultat arbetsgifvarne efter många strider ernått skulle vara förlorade, och
ständiga strider om denna punkt, som arbetsgifvarne omöjligen kunna eftergifva,
ånyo uppstå. Utskottet vill däriör framhålla, att denna § bibehålies i dess af
aftalsutskottet ursprungligen gifna lydelse.

Lagen om vissa arbetsaftal.

Bestämmelsen i 21 § första stycket, att arbetare ej är skyldig att afflytta
förr än efter 14 dagar efter det arbetet upphört, kan för jordbrukarne blifva synnerligen
ödesdiger, om skörde- eller mjölkningsstrejk utbryter, ty om han icke
lian erbjuda husrum, har han svårt att skaffa nya arbetare i de strejkandes ställe.
Utskottet får därför förorda, att för landtbruket med dess säregna förhållanden
en bestämmelse motsvarande den som finnes uti lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 blefve införd i föreliggande lagförslag.

Uti 34 § har aftalsutskottet strukit sista delen af Kungl. Maj:ts förslag:
»och må yttrande, hvarom nu sagts, af arbetsgifvaren i intyget afgifvas, ändå att
begäran därom ej af arbetaren framställes», men detta stadgande synes utskottet
af stor betydelse, ty eljest blefve säkerligen följden, att fackföreningarna vägrade
arbetarna att mottaga äfven gynnsamma betyg, och därigenom skulle alla arbetsbetyg
blifva föga vägledande för arbetsgifvarne.

Det af aftalsutskottet gjorda tillägget till Kung]. Maj:ts 37 § är synnerligen
farligt, ty om så blefve stadgadt skulle arbetsgifvaren vara skyldig att
efter strejk återtaga samtliga strejkande arbetare.

Utskottet får därför förorda Kungl. Maj:ts förslag i detta stycke.

Bil. 2. Styrelsen för Skånska landtmännens arbetsgifvareförening

har aigifvit ett yttrande, öfverensstämmande med det af godsägaren It. H. Stjernsvärd,
Vidtsköfle, afgifna, med följande tillägg:

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring af 158 § utsöltningslagen.

Agarne, som ju måste ställa sina större utbetalningar, såsom räntor och
amorteringar in. m., samtidiga med hyres- eller arrendeterminerna, urståndsättas
nämligen att fullgöra sina förbindelser, om ej hyres- eller arrendeafgiften erlägges

189

i rätt tid, och om vräkningsrisken bortfaller, skola ägarne helt säkert mången
gång blifva betänkligt strandsatta, till följe af mindre ordentliga hyresgästers
eller arrendatorers uraktlåtenhet att i rätt tid inbetala hyres- eller arrendeafgiften.

Bil. B. Föreningen af kontorister och butiksbiträden i Malmö

bär åberopat följande till det särskilda utskottet vid 1910 års Riksdag ingifna
skrifvelse:

Kung! Maj:t har i nådig proposition n:r 96 föreslagit Riksdagen att antaga,
bland annat, ett förslag till »lag om vissa arbetsaftal», hvilken enligt § 1
i lagförslaget skulle äga tillämpning ä aftal, hvarigenom en arbetare åtager sig
att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgifvare
i jordbruk, handel o. s. v. Då enligt 2 § såsom arbetare enligt samma förslag
skulle anses äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan, som innehar därmed
jämförlig anställning, vågar undertecknad förening af kontorister och butiksbiträden
i Malmö, hvilken räknar öfver 500 medlemmar, härmed till det för ärendets
förberedande behandling tillsatta särskilda utskottets kännedom meddela följande:

Vår förening har för kort tid sedan gjort nedanstående uttalande i aftals frågan: »Föreningen

anser det vara för handelsbiträdenas del önskvärd!, att fastare
aftalsformer mellan principaler och biträden komma till stånd. Bristen på ordning
och enhetlighet i aftalsförhållandena medför en osäkerhet för båda parterna, som det
vore lyckligt att få häfd, ehuru en minskning i nuvarande rörelsefriheten därvid
torde blifva en naturnödvändig följd. Föreningen vill i sin mån medverka till
införande af aftalsformer, som säkerställa och på bästa möjliga sätt i öfrigt tillgodose
båda parterna utan att i för hög grad inskränka den handlings- och rörelsefrihet,
som såväl arbetsgifvare som arbetstagare kanske mera inom handelsvärlden
än på andra områden behöfva.

För att få frågan om handelsbiträdenas arbetsförhållanden ordnad i hela
dess vidd blir det helt säkert nödvändigt att anlita lagstiftningens bistånd. Vid
försök att utan lagstiftning genom frivilliga överenskommelser ordna frågan eller
någon del af densamma kommer man alltid att möta den svårigheten, som ofta
torde blifva ett oöfverstigligt hinder, att hvad som öfverenskommes ej kan förväntas
blifva allmänt följ dt. Detta visar med största tydlighet butikstängningsfrågans
historia. Den med lagstiftningens hjälp nu åvägabragta ordningen af denna fråga
väckte också ganska allmän tillfredsställelse».

Häraf torde framgå, att vi hysa varma förhoppningar om en fortsatt lagstiftning
i ändamål att förbättra arbetsförhållandena inom handeln. Erfarenheten
har visat oss, att lagstiftningens kraftiga bistånd är synnerligen behöflig!.

100

Arbetsförhållandena inom handeln och öfriga näringsgrenar äro emellertid
i många afseenden betydligt olika, hvilket gör att deras ordnande och reglerande
ej lämpligen torde kunna åvägabringas genom en gemensam lagstiftning. När i
den kungl. propositionen upptagits bland »arbetare» äfven handelsbiträden, synas
också betänkligheter mot detta likställande hafva framträdt. Departementschefen
anför nämligen i motiveringen, att som handelsbiträden böra ej anses kontorschefer,
prokurister och bokhållare, och dessa inrymmas därför ej i lagen. De
sägas hafva en högre anställning i näringslifvets tjänst. Med handelsbiträden
torde alltså chefen för justitiedepartementet afse endast butiks- och lagerbiträden.
Den sålunda gjorda åtskillnaden finna vi sakna tillräckligt skäl. Någon närmare
förklaring om grunderna för uppdelningen lämnas icke. Yi kunna ej tänka oss
någon annan orsak till denna uppdelning, än att man underskattat butiks- och
lagerbiträdenas arbete. Det är emellertid ett misstag att räkna deras arbete såsom
»hufvudsakligen kroppsligt». Bland dessa biträden hafva många betydligt
mera kräfvande arbete än en genomsnittsbokhållare. Vidare är att märka, att
öfvergångsformerna mellan butiksbiträde och kontorist eller bokhållare äro talrika,
och att en uppdelning därför möter äfven praktiska hinder. Med bestämdhet
kan sägas, att ehuru butiks- och lagerbiträdena visserligen ej arbeta under alldeles
samma förhållanden som kontorschefer, prokurister och bokhållare, de dock
göra det under sådana, som endast obetydligt skilja sig därifrån. Yi skulle därför
anse det lyckligast, om ingen åtskillnad blefve gjord, utan att alla arbetare
inom handeln (bodkarlar, magasinsärbetare och varuutkörare torde närmast böra
räknas till transportarbetarne) undantoges från lagens tillämpning. För dessas
arbetsförhållanden vore en särskild lag önskvärd.

Enligt motiveringen till § 5 skulle den föreslagna lagen icke hafva till
hufvuduppgift att söka genom tvångsbestämmelser inverka på aftalsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. I stort sedt skulle det fortfarande tillkomma
parterna att ordna detta förhållande. Lagförslaget innehåller endast några helt
lindriga inskränkningar i aftalsfriheten. En lag af denna beskaffenhet ingifver
inga stora förväntningar för handelsbiträdenas del. De förhållanden,''[som på andra
arbetsområden uppstått och som särskildt gjort frågan om aftalslagstiftning till
ett aktuellt spörsmål, torde ej i någon nämnvärd mån komma att inträda på
handelns område. För den skull är lagens utsträckning till handelsbiträdena icke
behöflig. De bestämmelser, lagförslaget innehåller, erbjuda visserligen en och annan
fördel, som icke alla handelsbiträden redan åtnjuta, men det är naturligt, att en
lag med sådan karaktär och så stor omfattning som den föreslagna endast
kan fylla ett mycket lågt minimum af önskemål. Vi tro oss också kunna säga,
att ej heller arbetsgifvarne inom handeln skola sätta något större värde på en
lag sådan som den föreslagna, i hvad den angår handelsbiträdena.

191

Då vi sålunda ej kunna finna något tillräckligt vägande skäl för lagens
tillämpning på handelsbiträden, och intet sådant från något håll blifvit framfördt,
och då vi befara, att ett antagande af lagförslaget i detta stycke skulle kunna
försvåra och försena en önskvärd, rationell handelsarbetslagstiftning, måste vi beträffande
den föreliggande kungl. propositionen hemställa, att särskilda utskottet
ville yrka afslag på densamma, i hvad den afser arbetsaftal för handelsbiträden.

För den händelse vår ofvan framlagda principiella uppfattning af frågan
icke skulle delas af utskottet, bedja vi att i det följande få yttra oss något om
de stadganden i lagförslaget, hvilka synas oss särskildt olämpliga eller otillfredsställande
för han delsbiträdena.

§ 2.

Yi anse, att lagen, om den skall gälla äfven handelsbiträden, bör gälla dem
alla, alltså äfven kontorspersonal, och att endast de böra undantagas, som intaga
principalställning (såsom direktörer och disponenter). I hvarje fall torde åt ordet
»handelsbiträde» böra gifvas en annan tolkning än den, som departementschefen
framlägger i motiveringen till §§ 1—4. Skall lagen få den af honom afsedda
omfattningen, torde alltså i § 2 ordet »handelsbiträde» böra utbytas mot en mera
exakt definition.

§ 4.

Då det är ovisst, om handelslärlingar blifva inbegripna i den tillämnade
lärlingslagen, och då elever i stor utsträckning användas som kontors- och isynnerhet
butiksbiträden, vore det önskvärdt, att dessa icke blefve uteslutna från lagens
tillämpning och därmed från de fördelar, som den må kunna bjuda.

§ 5.

Hvarje biträde bör anställas med skriftligt kontrakt eller aftal. Först på
denna basis kan vinnas den stadga och likformighet i de af aftalen reglerade förhållanden,
som är att önska utöfver hvad den föreslagna lagen gifver. Beträffande
handelsbiträdena vore ett lagstadgande om skriftliga aftal både praktiskt genomförbart
och för parterna nyttigt.

§ 6.

Beträffande uppsägningstid anse vi, att bestämmelse i arbetsaftal, att detta
skall omedelbart upphöra vid ena partens tillsägelse, ej bör äga giltighet. Uppsägningstid
bör förekomma, så snart aftalet ej är uppgjordt för en viss bestämd tid.

192

§ 8.

I fråga om uppsägningstidens längd bedja vi få citera följande ur ett nyligen
gjordt föreningsuttalande:

»Principaler och biträden böra åtnjuta en bestämd uppsägningstid. Uppsägningstid
tillämpas ju ofta, men hvarken alltid eller likformigt, ej heller plägar
den vara grundad på något aftal. Föreningen anser, att vid nuvarande rikliga
tillgång på arbetskraft inom facket det är mycket lättare för en principal att
skaffa sig ett nytt biträde än för ett biträde att erhålla en ny plats. Därför böra
biträdena åtnjuta längre uppsägningstid än principalerna. Endast för biträden
med högre befattningar, som alltså äro bättre aflönade, kunna principalerna behöfva
lika läng uppsägningstid. Biträdena på de lägre platserna, som alltså äro sämre
aflönade, behöfva större rörelsefrihet och äro äfven för principalerna lättare att
ersätta. Alla biträden böra åtnjuta 3 månaders uppsägning, principalerna följande
uppsägningstider: för biträde med månadslön högst 60 kr. V2 månad, för biträde
med månadslön öfver 60 högst 100 kr. 1 månad, för biträde med månadslön öfver
100 högst 150 kr. D/a månad och för biträde med månadslön öfver 150 högst 200
kr. 2 månader samt för biträde med månadslön öfver 200 kr. 3 månader.»

Vi tro ingalunda, att det är möjligt att i lagen införa bestämmelser i anslutning
till detta uttalande, men vi kunna ej instämma i föredragandens yttrande
i statsrådsprotokollet vid § 8, då vi fortfarande anse, att en bestämmelse sådan
som den i § 8 emot dika lång uppsägningstid för arbetsgivare och arbetare ej
är lämplig för förhållandena inom handeln.

§ 11.

Inom handeln är på många ställen förhållandet sådant, att den förste är
förman för den andre, den andre för den tredje o. s. v. En närmare definition i
lagen af begreppet »förman» är därför synnerligen nödvändig ur handelsbiträdessynpunkt.

§ 19, första stycket.

Den enda egentliga beröring handelsbiträdena hittills haft med den senare
tidens arbetsinställelser har varit, att somliga biträden af sina arbetsgivare blifvit
ombedda eller ålagda att utföra det arbete, som arbetare af andra slag lämnat på
grund af strejk eller tillfölje lockout. Lagförslaget säger nu, att arbetare, som
antagits till utförande af visst slag af arbete, icke må utan sitt medgifvande af
arbetsgivaren användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt
annan eller eljest göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att
utföra. Det berättigade önskemålet om frihet från tvungen inblandning i andra
facks konflikter torde därigenom vara i viss mån fylldt. Det är då af vikt, att

193

lagen i detta stycke kommer att gälla äfven kontorsarbetare. Kunde bestämmelsen
sedan ytterligare skärpas för fall af arbetskonflikt, och kunde det i lagen förebyggas,
att arbetsgifvaren använder sin rätt att fritt antaga och afskeda arbetare
med en ofta kort uppsägningstid till att »hämnas» på en arbetare, som med lagens
stöd vägrat sitt medgifvande till att användas till annat arbete, då skulle betydligt
mera vara vunnet.

§ 34.

De intyg, som enligt denna § skola utgifvas till arbetarna, böra ej få innehålla
något, som kan vara arbetaren till skada. Skulle t. ex. ett biträde hafva
misskött en plats, kan det senare uträtta sitt arbete bättre på ett annat ställe,
och dess framtidsmöjligheter böra ej få skadas genom ett dåligt betyg. Yttrande
om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, bör därför endast få afgirvas
i intyget, när arbetaren begär detsamma.

Af det sagda torde framgå, att, enligt vårt förmenande, det vore bättre
med en särskild lagstiftning för handelsbiträdenas arbetsförhållanden. Skulle
emellertid utskottet icke kunna bifalla vårt ofvan framställda yrkande om afslag
ä lagförslaget för handelsbiträdenas vidkommande, få vi hemställa, att utskottet
ville vid ett eventuellt tillstyrkande af förslaget beakta de synpunkter, vi beträffande
de olika paragraferna framhållit.

Bil. 4. Trelleborgs arbetarekommun.

Trelleborgs arbetarekommun får under hänvisning till den kritik, som sondera.
riksdagsfraktionen i sin motion om afslag framfört mot förslaget om arbetsaftalslag
meddela, att den icke anser tiden ännu vara lämplig för fastställandet af
en lag i en så viktig fråga som arbetsaftalsfrågan.

13. Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Behofvet af en lagstiftning för reglerande af förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetare är otvifvelaktigt nödvändigt och af alla erkändt, under det
att meningarna om grundlinjerna och giltighetstiden för bestämmelserna äro
delade.

Hvad först beträffar förslaget till lag om kollektiva ft al mellan arbetsgivare
och arbetare anser Eders Kungi. Haj:ts befallningshafvande lika med magistraten

25—102269 Förlikningsmannens uti.

194

i Halmstad, att § 9 i nämnda lag skulle kunna uteslutas, då det torde ligga i
sakens natur och utgöra en gifven förutsättning för aftalets tillkomst, att arbetsgifvaren
ensam skall hafva rätt att leda och fördela arbetet äfvensom afgöra,
hvilka personer han vill hafva i sitt arbete, men att däremot § 8 i lagen om
kollektivaftal måste bibehållas i enlighet med särskilda utskottets formulering.
Nyssnämnda utskotts formulering af ifrågavarande lagförslag i öfrigt anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillfyllestgörande, åtminstone till dess erfarenheten
visat, om och i hvad mån förändringar därutinnan kunna vara erforderliga,
men däremot anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det inom Riksdagen
väckta förslaget, att lagens giltighet borde inskränkas till fem år, vara så mycket
mindre lämpligt, som en försökslagstiftning väl låter tänka sig på strafflagens,
men icke på den civila lagstiftningens område, där staagandena böra vara så stabila
som möjligt, särskildt i detta fall och just för att förekomma, att arbetsron
inom landet blir genom åsidosättande af ingångna arbetsaftal så störd, som den
på senare åren varit.

Vidkommande förslaget till lag om vissa arbetsaftal, är Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ytterst tveksam, huruAuda arbetsgifvare bör äga rätt att efter
aftal med arbetaren innehålla någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för arbetsaftalets
fullgörande, men håller före, att, om dylik rätt skall vara arbetsgifvaren
medgifven, begränsning till beloppet bör till arbetarens skydd vara i lag bestämd.

Hvad särskildt angår sistnämnda lagförslag i den mån det berör arbetsaftalen
inom jordbruksyrket, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
underdånigst åberopa, hvad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott i detta
hänseende anfört.

Mot förslagen till lag om särskild domstol i arbetstvister med särskilda utskottets
formulering, lag angående ändring af 158 § utsökning slag en äfvensom det
af Riksdagens särskilda utskott vid 1910 års Riksdag utarbetade förslag till ändrad
lydelse af lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra.

Bil. 1. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har sig bekant, att inom Hallands län icke förekomma
sammanslutningar emellan vare sig arbetsgifvare eller arbetare i jordbruksyrket,
samt anser kollektivaftal på nämnda, från industriens vidt skilda arbetsfält
obehöfliga och icke ändamålsenliga, hvarför förvaltningsutskottet, som saknar för
frågans bedömande nödig kännedom om dylika aftals praktiska innebörd för öfriga
yrken, icke finner anledning ingå uti vidare granskning af förslagen till
lagar om kollektivaftal emellan arbetsgifvare och arbetare samt om särskild domstol
i vissa arbetstvister.

195

Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal, i den mån samma förslag
berör arbetsförhållandena inom jordbruksyrket i detta län, anmärkes, att
arbetsaftalen, för såvidt de icke stödja sig på ingångna torpkontrakt, allmänt äro
grundade på bestämmelserna i gällande legostadga, hvilken senare form för aftal
obetingadt synes vara den tjänligaste och därför böra mana till utfärdandet, snarast
möjligt, af en ny, på gällande förhållanden grundad dylik stadga. På det
fåtal arbetsaftal, som icke grunda sig på ofvanberörda kontrakt och stadga, synes
den nu föreslagna lagen om vissa arbetsaftal dock kunna tills vidare tillämpas,
likväl med iakttagande:

att, beträffande tiden för uppsägning af arbetsaftal, Eders Kungl. Haj:ts
förslag b [ifver gällande;

att, vidkommande arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda arbetare samt
leda och fördela arbetet, ytterligare till inskränkning i samma rättighet ledande
stadganden icke meddelas;

att ett lagstadgande i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts förslag införes
angående utfärdande af arbetsordning;

att likaledes Eders Kungl. Maj:ts förslag i fråga om hos arbetsgifvare boende,
men ej i kost varande arbetares afflyttning från bostad upphöjes till lag;

samt att angående arbetsgifvarens rättighet att efter aftal med arbetaren
innehålla någon del af dennes aflöning jämväl Eders Kungl. Maj:ts förslag måtte
blifva gällande, dock med den ändring att icke mera än en tiondedel af den kontanta
lönen må vid hvarje tillfälle, då betalning sker, innehållas.

Slutligen anmärkes, att därest af en eller annan, af arbetaren oberoende
anledning det arbete, hvartill arbetaren för dagen antagits, omöj liggöres, annat
arbete plägar beredas arbetaren; att utbetalandet af lön brukar äga rum, efter
olika plägseder, dels hvarje sjunde och dels hvarje fjortonde dag, stundom endast
en gång i månaden; samt att särskilda, från förslagets motsvarande bestämmelser
afvikande sedvänjor, utskottet veterligen, icke finnas.

Bil. 2. Kronofogden i Kungsbacka fögderi.

Med återställande — — — — — — — — — — — — —
får jag såsom mig affordradt yttrande i ärendet vördsamt anföra, att jag mot
Kungl. Maj:ts lagförslag ej har något att erinra.

Beträffande den nämnda förslag åtföljande promemoria och däri framställda
frågor får jag afgifva följande utlåtande:

1) Frågan huruvida och i hvilka afseenden förslagets bestämmelser kunna
anses mindre lämpliga i afseende på sådana arbetsaftal inom jordbruket, hvilka
icke falla under legostadgan, får jag besvara på det sätt, att det torde vara tamp -

ligt afvakta den nya legostadgans föreskrifter. Som den nu är, uppfyller den sitt
ändamål tills vidare.

2) Hvad beträffar arbetsaftal inom handtverk och handel erfordras, såvidt
jag kan bedöma saken, ej något stadgande af annat innehåll än det, som bör gälla
inom industriens område.

3) Arbetsaftalen inom industrien äro för närvarande vanligen muntliga.
Då uppsägningstid i fråga om sådana aftal ej träffats, anser jag något lagstadgande
ej erforderligt.

4) Till förebyggande af missbruk af arbetsgifvares rätt att antaga och afskeda
arbetare samt att leda och fördela arbetet torde bötesstraff vara tillämpligt,

5) Stadganden om arbetsordnings omfattning eller dess godkännande af
myndighet eller eljest torde vara otjänligt, då dylika stadganden kunna träda
arbetsgifvares rätt för nära.

6) Arbetares rätt till bostad när arbetsförhållandet upphör torde vara beroende
på uppsägning, så att arbetsgivare kan vara i stånd bereda bostadslägenhet
för arbetare, som träder i stället.

7) Aflöning åt arbetare utbetalas vanligen veckovis. Beträffande dugliga
arbetare torde afdrag i händelse af tillfälligt hinder i allmänhet ej göras.

8) Lönerna utbetalas vanligen veckovis.

9) Såsom säkerhet för arbetares fullgörande af sina skyldigheter på grund
af arbetsaftalet är på en del ställen praxis att en femtedel af aflöningen innehålles
såsom säkerhet för fullgörande af det aftalade arbetet. Denna bestämmelse
torde vara i allo lämplig.

10) I andra hänseenden än de nämnda är, såvidt jag vet, ej någon sedvänja
gällande, som kan inverka på en kommande lag.

Bil. 3. Magistraten i Halmstad.

För egen del får magistraten anföra, att då ifrågavarande lagar beröra ett
område, på hvilket magistraten uppenbarligen icke kan äga någon sakkunskap,
samt lagarna redan undergått en så grundlig behandling såväl af myndigheter
som i Riksdagen, att några nya uppslag till sakens främjande icke torde kunna
framkomma annat än möjligen från intresserade fackkretsar, magistraten icke
tilltror sig att kunna lämna något bidrag till lösande af de frågor, om Indika
det här rör sig. Magistraten vill däx-för inskränka sig till att helt allmänt göra
några uttalanden och därvid i främsta rummet anföra, att det icke kan råda något
tvifvel om, att icke en lagstiftning, som söker reglera förhållandena emellan
arbetsgivare och, arbetare, är af behofvet oundgängligen påkallad och af en stor
allmänhet åtrådd. Att denna lagstiftning icke kan med ett slag afhjälpa de
hart när olidliga arbetsförhållanden, som på senare åren rådt i vårt land, utan

197

måste blifva, såsom man kallat det, en försökslagstiftning, bör icke alls verka
återhållande i den meningen, att man bör dröja med att vidtaga lagstiftningsåtgärder,
än mindre att man, såsom i Riksdagen påyrkats, beträder den ödesdigra
vägen att stifta en lag med endast viss tids giltighet. Erkännandet, att det är
fråga om en försökslagstiftning, bör endast verka, att man för närvarande iakttager
den största försiktighet och är beredd att, så snart ytterligare erfarenhet
nåtts, vidare bygga på den lagda grunden och äfven ändra hvad som kan behöfva
rättas.

I det stora hela synes det magistraten, som om ifrågavarande lagar, med
den formulering Riksdagens särskilda utskott gifvit desamma, skulle väl fylla de
anspråk, man för närvarande kan uppställa.

Beträffande de mest omdebatterade punkterna uti lagen om kollektivaftal
håller magistraten före att § 9 skulle kunna uteslutas. Att arbetsgifvaren ensam
skall hafva rätt att leda och fördela arbetet i den mening, hvari detta uttryck
bör tagas, äfvensom bestämma, hvilka han vill hafva i sitt arbete, finner magistraten
väl vara själfklart, men denna rätt torde landets arbetsgivare kunna upprätthålla
utan något uttryckligt lagstadgande. Att i lag stadga vissa garantier
eller inskränkningar, hvilka skulle kunna undanröja från arbetarehåll befarade
missbruk af denna rätt, synes magistraten vara förenadt med nästan oöfvervinneliga
svårigheter. Det torde då vara bättre att åtminstone för närvarande ej alls
lagstifta härom. Däremot anser magistraten, att § 8 i lagen om kollektivaftal måste
på de tydliga och klara skäl, herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i Riksdagen framlagt, bibehållas i enlighet med särskilda utskottets formulering.

I fråga om arbetsgifvares rätt att, efter aftal med arbetaren, innehålla
någon del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter,
anser magistraten, att denna rätt bör finnas, men att till skydd för
arbetaren en viss begränsning till beloppet bör i lag stadgas. Denna begränsning
torde något böra rättas efter, för huru lång tid arbetsaftalet gäller, men att närmare
angifva begränsningen utan tillgång till bestämda uttalanden härom från
såväl arbetsgifvare- som arbetarehåll finner magistraten knappast kunna ske.

Bil. 4. Magistraten i Yarberg.

Förslagen till lag om kollektivaftal samt om särskild domstol i vissa arbetstvister
föranleda icke annat yttrande, än att magistraten anser Kungl. Maj:ts
förslag härutinnan vara att förorda framför vederbörande riksdagsutskotts ändringsförslag.

Vidkommande därefter förslaget till lag om vissa arbetsaftal får magistraten
beträffande några af de uti särskild P. M. angifna frågor vördsamt anföra följande
med användande af frågornas n:r uti berörda P. M.

198

N:r 2) För arbetsaftal inom handtverk och handel torde för industrien afpassade
aftalsbestämmelser icke vara lämpliga, utan borde för dessa arbetsaftal i
stället särskilda rättsregler lämnas i samband med blifvande lagstiftning rörande
tjänsteaftal;

N:r 3) inom här förekommande industrier, med undantag af ett väfveri,
gäller i allmänhet icke uppsägningstid; vid väfveriet användes en uppsägningstid
af 14 dagar, och anser magistraten att viss uppsägningstid bör vara lagstadgad;

N:r 4) några särskilda restriktioner i fråga om rätten att leda och fördela
arbetet samt att antaga och afskeda arbetare synes icke böra föreskrifvas såsom
eljest lätt görande dessa arbetsgifvarens rättigheter illusoriska, och bör lagstadgad
uppsägningstid därför stadgas till arbetarnas skydd;

N:r 5) Kungl. Maj:ts förslag härutinnan synes fullt antagligt utan ytterligare
garantier;

N:r 6) saknar i städer i allmänhet praktisk betydelse, och torde detaljbestämmelser
utöfver hvad förslagen innehålla icke vara lämpliga;

N:r 7) är arbetaren antagen för viss tid eller tillförsäkrad uppsägningstid,
lämnar arbetsgivare!! ersättning uti här angifvet fall, i fabriksindustri ofta med
visst på förhand bestämdt belopp, uågot understigande den vanliga ersättningen;

N:r 8) lönen utbetalas i allmänhet per vecka;

N:r 9) arbetsgifvaren bör äga här föreslagen rätt, men bör aldrig mer än
en tiondel af den kontanta lönen få afdragas på en gång och sammanlagda afdragen
icke öfverstiga den kontanta lönen för 15 arbetsdagar eller för den längre
uppsägningstid som kan vara aftalad;

N:r 10) ej något att anföra.

14. Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Synnerligen önskvärd! finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det
vara, att för tryggandet af arbetsfreden en lagstiftning af lämplig beskaffenhet
kommer till stånd för ordnandet af rättsförhållandena mellan arbetsgivare och
arbetare, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreställer sig, att sådan
lagstiftning lättast skulle kunna åvägabringas, om därför de förslag, som afgåfvos
af särskilda utskottet vid årets Riksdag, i hufvudsak lades till grund.

199

Hvad de särskilda lagförslagen beträffar så instämmer Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i särskilda utskottets utlåtande i fråga om förslaget till lag
om en särskild domstol i vissa arbetstvister och anser sig icke hafva något att
erinra beträffande dess förslag till lag angående medling i arbetstvister.

Äfven förslaget till lag om kollektivaftal synes Eders Kungl Maj:ts befallningshafvande
antagligt med de af särskilda utskottet däri föreslagna ändringar.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner sig dock böra erinra, att bestämmelserna
i förslagets 8 § rörande tillåtligheten under kollektivaftals giltighetstid
af arbetsinställelse eller annat kampmedel från arbetsgifvares eller arbetares sida
svårligen kunna gifvas en sådan lydelse, att den tillfredsställer såväl industriens
som jordbrukets representanter. Att, på sätt utskottet föreslagit, för visst fall
medgifva sympatistrid låter sig väl tillämpas inom industriens område, men helt
annat är förhållandet från jordbrukets ståndpunkt. Ladugård, jord och skörd
kräfva nästan ständig skötsel och vård, och jordbrukets arbetsgifvare kunna följaktligen
icke inlåta sig på någon sympatilockout och böra af samma anledning
icke heller utsättas för att arbetarna under aftalstiden inlåta sig i sympatistrid.
Skulle en lämplig lydelse icke kunna gifvas åt dessa bestämmelser, så torde det
därför kunna ifrågasättas, om man icke borde ur förslaget utesluta sagda 8 §,
för att icke äfventyra hela lagförslagets förkastande ännu en gång. Mindre lämpligt
är det visserligen att vid en rättslig reglering af kollektivaftalet det viktiga
spörsmål, som afhandlas i 8 §, lämnas af lagen alldeles obesvaradt, helst som den
blifvande arbetsdomstolen i sådant fall icke erhåller några gifna positiva lagbestämmelser
i detta afseende att tillämpa i sin verksamhet, men olägenheten
häraf synes dock icke böra tillmätas sådan vikt, att man, till undvikande af densamma,
i lagen inför bestämmelser, hvilka försvåra dess antagande och möjligen
föranleda, att någon lagstiftning icke alls kommer till stånd i detta viktiga ämne.

Hvad förslaget till lag om vissa arbetsaftal angår, så anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att denna lag bör affattas med mycket stor varsamhet,
särskildt i de punkter, som beröras i den vid remissen fogade promemorian, så
att icke i lagen inflyta bestämmelser, som icke lämpa sig för de olika arbetsområden,
särskildt att nämna industri och jordbruk, som i lagen åsyftas. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande är dock icke i tillfälle att yttra sig om, huru
dessa bestämmelser skola affattas, då några yttranden, hvilka i detta afseende
skulle kunna tjäna till ledning, icke hit inkommit, och den knappa tid, som stått
Eders Kungl. Majds befallningshafvande till buds för utlåtandets afgifvande, icke
medgifvit särskild närmare undersökning i fråga därom.

Förslaget till lag angående ändring af 158 § ut sökningslagen gifver icke
anledning till någon erinran från Eders Kungl. Majds befallningshafvandes
sida.

200

Bil. 1. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Inom Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps område finnas högst
få större jordbruk, där kollektiva arbetsaftal skulle kunna förekomma. Utskottet
har sig ej heller bekant, att något sadant aftal skett inom sällskapets område.

De arbetare, som här anställts vid jordbruket, äro fastade genom nersonliga
kontrakt eller aftal; dels jordtorpare, som bundits genom fortlöpande kontrakt med
rätt för torparen att vid uppsägning åtnjuta laga fardagsår, dels lego- och statdrängar,
hvilka antagits per år mot städja och kontant lön samt kost hos husbonden
eller motsvarande naturaförmåner och lydande under legostadgan, hvars
föreskrifter därför ock äro de bestämmande för lönernas utbetalande.

Jordtorparne torde i allmänhet erhålla sina tillgodohafvanden en eller två
gånger i månaden.

I hufvudsak torde därför nu gällande lag vara tillfredsställande för jordbruket
här i länet, äfven om legostadgan, såsom tillkommen för längre tid tillbaka
och under andra förhållanden, kunde behöfva ändras i vissa fall.

Som ett viktigt villkor vid aftal med jordbruksarbetare anser sig förvaltningsutskottet
böra framhalta, att dessa göras så långa och bindande som
möjligt.

Då jordbruket i olikhet mot fabriksrörelse ej kan bedrifvas, om det utsattes
för arbetsinställelser, äfven om af kort varaktighet, så böra alla sådana beträffande
jordbruksarbetare vara förbjudna, så mycket mera som jordägaren, af ofvan angifna
skäl, ej kan begagna sig af det försvar häremot, som står industrien till buds,
eller arbetarnes afstängning från arbetet.

I öfrigt anser sig förvaltningsutskottet ej hafva något att erinra mot lagförslagen
i fråga.

Bil. 2. Lysekils arbetarekommun.

Det område dessa lagar afse att reglera är så godt som ett alldeles nytt
fält för lagstiftningen och som därför enligt vår mening bör med yttersta varsamhet
beträdas, så mycket mera som här reser sig större svårigheter än i allmänhet
att få en lagstiftning, som icke öfvar mannamån åt ena eller andra parten.
Därtill kommer, att förhållandena på detta område icke hunnit att stadga sig,
utan äro utsatta för stora och hastiga förändringar, som torde göra det till bart
när en omöjlighet att f. n. kunna anpassa lagarne efter de olika förhållandena.

Något behof af en dylik lagstiftning har inom härvarande arbetareorganisationer
icke gjort sig gällande. Dessa organisationer, som fått arbeta sig fram
utan något som hälst stöd af lagen, ha visat sig vara till stort gagn för arbetarne,

201

ja för samhället själft. Om det kung! förslaget till lag i ofVannämnda frågor
antages, kommer detta att bli ett stort hinder för fackföreningarnas fortsatta
arbete för att höja och förbättra arbetarnas ställning.

Men samhället lider af dessa ständiga strider arbetare och arbetsgivare
emellan och därför måste en lagstiftning till, framhålles det. Sådana förhållandena
nu aro kunna dock dylika strider icke helt undvikas, och lagförslaget stadgar
därför endast förbud för strejk eller lockout under aftalstiden, för genomförande
af ändrade bestämmelser i gällande kollektivaftal. Däremot har medgifvits
sympatistrejk och sympatilockout under aftalstiden, som enligt kungl. förslaget t. o.
m. skulle få upprätthållas, sedan hufvudtvisten slöts, för genomdrifvande af ändrade
bestämmelser för de med kollektivaftal bundna, att gälla efter aftalstidens slut.

Någon sådan arbetsnedläggelse som den, hvilken skulle enligt kollektivlagförslagets
§ 8 förbjudas, har inom våra bygder ej ägt rum under de cirka 15 är
som fackföreningar här funnits, och vi känna intet om någon sådan strid på andra
håll heller, hvarför den föreslagna bestämmelsens värde för arbetsfreden torde
vara ytterst minimalt.

Så mycket farligare torde vara att i lag fastslå rätten till arbetsnedläggelse
äfven under aftalstiden, blott vissa former iakttagas, och detta i än högre
grad om sådan sympatistrid skulle på sätt kungliga förslaget stadgar få upprätthållas,
äfven sedan tvisten i hufvudfrågan lösts. Sådana sympatistrider har härstädes
förekommit tvänne gånger, ena gången 1905, företagen af arbetsgifvaren,
andra gången 1909 (storstrejken), företagen af arbetarna. Från omkringliggande
bygder känna vi endast ytterligare ett fall, och företogs arbetsnedläggelsen då
af arbetsgifvaren. I intet fall fordrades någon förändring för dem, hvarmed aftal
var slutet.

Rätten till sympatilockout äfven under aftalstiden har ansetts som en
nödvändighet för arbetsgifvarna, för att de skola kunna undvika långvariga, ofta
återkommande småstrider. Yi kunna icke finna, att något sådant behof verkligen
föreligger. När arbetsgifvarna äro organiserade, ha de säkerligen alldeles tillräcklig
motståndskraft för att kunna afvisa obefogade anspråk, äfven om icke i lag
fastslås rätt till arbetsnedläggelse under aftalstiden. Skulle sådan rätt i lagen
medgifvas och därtill att dylik arbetsnedläggelse skulle få upprätthållas äfven
sedan hufvudtvisten lösts, för genomförande af bestämmelser som efter aftalstidens
slut skulle gälla äfven för dem som tvisten icke ursprungligen gällde, då kan
fastslås att samhället komrne att lida mera däraf än af nu befintliga småstrider.

Erfarenheten, såväl från våra bygder som annorstädes, ger för öfrigt vid
handen, att allt eftersom arbetarnas och arbetsgifvarnas organisationer utvecklas,
dessa småstrider äfven utan storlockoutens tryck försvinna. De första aftalen i
Bohuslän upprättades emellan en fackförening och en arbetsgifvare, och striderna
voro af lokal karaktär. Sedermera utvecklades aftalen att omfatta samtliga fack 26—102269

Furlilcninrjsmånntns uil.

202

föreningar i länet inom en specialgren och samtliga arbetsgifvare inom den industrien.
Nästa steg var att aftal slöts för hela länet emellan å ena sidan organisationerna,
för alla de arbetare, som hade något gemensamt i en arbetsprocess, och
å andra sidan vederbörande arbetsgifvares organisation. Nästa steg blir antagligen
öfvergång till riksaftalet för hela industrien, en aftalsform som redan genomförts
för flera industrier. Därmed äro de små lokala striderna ur världen. Eventuella
konflikter komma då att i stället omfatta hela industrier men bli så mycket
sällsyntare. Båda parterna måste genom ömsesidiga eftergifter så mycket som
möjligt söka undvika sådana strider. Genom utvidgning af förlikningsmannainstitutioner
och möjligen genom inrättande af en arbetsdomstol, som hade att döma
i tvistefrågor om aftala tolkning, torde ytterligare fredsgarantier kunna skapas.
På här anförda sätt torde striderna kunna nedbringas på ett betydligt verksammare
sätt än genom de föreslagna aftalslagarna.

Lagens hela tendens synes vara att gynna arbetsgifvarna på arbetarnas
bekostnad. Så tinnes t. ex. i en hel del aftal bestämmelser om att på platsen
bosatta och mantalsskrifna arbetare skola ha företräde till arbete, att vid driftens
inskränkning ogifta arbetare eller sådana som sist fått anställning skola först
entledigas, att ledningen af arbetet handhafves af efter vissa regler valda eller
utsedda personer m. fl. dylika bestämmelser, hvilka förestafvats af rent praktiska
och humanitära skäl. Enligt bestämmelsen i § 9 skulle sådan öfverenskommelse
vara olaglig och till i ntet bindande. Inom statens och kommunernas arbete är det ju
vanligt, att de anställda personerna med åren få icke blott en fastare ställning utan
också ålderstillägg till grundlönen. Något sådant har icke kunnat genomföras hos de
enskilda arbetsgifvarna. Men hvarför skall då lagen lägga hinder i vägen för
att genom aftal bereda gamla arbetare företräde till arbete?

Paragrafen i fråga skall också innehålla ett skydd för föreningsrätten, som
dock för arbetarna blir endast skenbar. Ingen organisation lär i kollek ti vaf tal
låta inflyta bestämmelser om att den skall upplösa sig. Något hinder för arbetsgifvaren
att afskeda en arbetare endast därför att han verkar för organisationen
finnes ej i lagen. Ja arbefsgifvaren kan äfven sedan han afskedat en arbetare
förfölja honom genom märkning af betyg eller genom s. k. »svarta listor» utan
att lagen hindrar honom. Men lagen hindrar organisationen att skydda en sålunda
trakasserad medlem.

Äfven kollektivftalslagens § 10 ger arbetsgifvarna en premierad ställning.
Först och främst torde det vara lättare för arbetsgifvaren att vid aftalsbrott
precisera en skadeständsfordran, än hvad det är för arbetarna, och för öfrigt
torde en sådan ans v ar spåföljd för arbetsgifvaren mången gång vara en lätt sak
att bära, då den däremot blefve för arbetarna rent ruinerande. Arbetsgifvaren
har dessutom möjlighet att genom trakasserier rent af drifva arbetarna till aftalsbrott,
och kunde han sedan för lidna förluster utkräfva skadestånd, är icke ute -

203

slutet utan att mången arbetsgivare skulle försöka detta. Vid aftalsbrott, som
endast består i att aftalet gifves eu annan tolkning än den som afsetts, bar ju
arbetsgifvaren alltid den fördelen att kunna omedelbart tillämpa sin tolkning, då
arbetarna först efter långvariga processer kan få ut sin rätt.

Vid en arbetsnedläggelse af arbetare måste ekonomisk hjälp så fort som
möjligt anskaffas, och det kan då bli svårt att genast afgöra om aftalsbrott föreligger
eller icke. En sådan sak kan ju ofta först efter långa processuella utredningar
fastställas. Att då, som i det kungl. förslaget, stadga att skadeersättning
skall utgå ur organisationens kassor och inte blott från den aftalsbrytande
organisationen utan jämväl från alla dem, som lämnat understöd, synes innebära
en ren orimlighet, så mycket mera som detta komme att så godt som uteslutande
drabba arbetarna.

Upprättande af en särskild domstol i arbetstvister torde nog vara gagneligt.
Dock bör den icke ha någon befattning med skadeståndskraf. Dess uppgift anse
vi bör vara att döma i fråga om tvister rörande tolkning af kollektivaftal samt
huruvida dylikt aftal genom någon af parternas åtgörande kan anses förverkadt
o. d. För att den praktiska sidan må bli så starkt representerad som möjligt
torde dock stadgas, att endast ordföranden måste vara jurist och alla de sex öfriga
utnämnas på samma sätt som för de 4 föreslagits. Stadgandet om, att äfven
denna domstols utslag skall kunna öfverklagas hos den för dylika frågor mindre
kvalificerade högsta domstolen, bör helt utgå. Utom det i öfrigt olämpliga, skulle
ett sådant förfarande medföra en oerhörd tidsutdräkt, som, när det gällde för
arbetarna att få rättelse rörande tvist om tolkning af aftalet, skulle verka rent
olidligt, så mycket mera, som arbetsgifvarna alltid kunna omedelbart tillämpa
sina tolkningar, och arbetarna således alltid blir den lidande parten af en tidsutdräkt
vid dylik tvistefrågas lösning.

Mot förslaget till aftalslagar finnes mycket mera att anmärka. Af hvad
vi ofvan anfört framgår dock,

att något behof af en dylik lag ej inom arbetarorganisationen förefinnes,
och att dessa i stället anse att densamma skulle bli ett stort hinder för deras
arbete och därför betraktas som skadliga,

att den arbetsfred man påstått sig eftersträfva ingalunda med de föreslagna
aftalslagarna skulle vinnas, utan det rakt motsatta förhållandet nog i stället
blefve följden,

att ökad arbetsfred bättre och säkrare kan vinnas på annat sätt, och
att i lagförslaget beredts den starkare parten, arbetsgifvarna, betydande
fördelar på den svagare partens, arbetarnas, bekostnad, hvarför vi på det kraftigaste
protestera emot att detta förslag till aftalslagar upphöjes till gällande lag.

204

15. Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län.

Hvad beträffar frågan om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare,
anser Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande, att det nu föreliggande föreslaget, med
den lydelse det äger enligt den af Riksdagens utskott däråt gifna formulering, på ett
tillfredsställande sätt motsvarar fordringarna på lagstiftning i ämnet. De grundsatser,
som i förslaget uppställts, synas i sig riktiga och äga — så vidt Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvande kan döma härom — förtjänsten att väsentligen ansluta
sig till hvad som kan anses vedertaget och enhändt uti redan uppkommen praxis.
Mot det sätt, hvarpå förslaget tillstädjer s. k. sympatistrider, kunna visserligen
från mera principiell synpunkt invändningar göras, men Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande håller före, att om parternas handlingsfrihet härutinnan skulle
inskränkas på det sätt, som andra kammarens beslut i denna punkt afser, sådant
skulle verka alltför ingripande och under vissa förhållanden obilligt samt motverka
användningen af den kollektiva aftalsformen i fall, där densamma eljest
bort kunna med fördel bringas i tillämpning. Att den tilltänkta lagen, berörande
ett nytt lagstiftningsområde, på hvithet många svårlösta frågor möta och där
förhållandena äro stadda i ständig utveckling, måste tid efter annan bli föremål
för revision och förändring, är otvifvelaktigt; men Eders Kung! Majds befallningshafvande
anser, att det skulle vara allt annat än gagneligt, om man, på sätt
ifrågasatts, gåfve åt densamma en till allenast ett visst antal år begränsad giltighetstid.

I fråga om lagen angående särskild domstol i vissa arbetstvister är enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande den lydelse, som 2 § hade
uti det af Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen afgifna förslag, obetingadt att
föredraga framför den formulering af samma §, som af utskottet föreslogs. I
öfråga delar synes sistberörda lag böra förordas i den af utskottet föreslagna
lydelse; och torde jämväl de andra lagförslag, som förevarande remiss afser, lämpligen
böra komma till stånd sådana de af utskottet föreslagits. Någon tvekan
härutinnan kan visserligen hysas i fråga om förslaget till lag angående vissa
arbetsaftal. Förslaget sammanfattar under likartade bestämmelser arbetsområden
af synnerligen skiljaktig natur; det är möjligt att stadganden, som äro väl afpassade
för ett eller annat af dessa områden, icke i lika mån lämpa sig för andra.
Tveksamhet kan jämväl råda, huruvida förslaget i lämplig mån ansluter sig till
redan befintlig praxis eller rättsåskådning, samt huruvida det icke kunde i vissa
delar tarfva komplettering med ytterligare föreskrifter. Önskvärdt hade varit,
att det tillfälle, som varit intresserade parter beredt att med redogörelse för förhållandena
å respektive arbetsområden framställa anmärkningar eller önskemål i
ämnet, hade blifvit af dem begagnadt. Så har dock, såsom ofvan nämnts> icke

205

skett. Vid den granskning af förslagets bestämmelser, som Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i saknad af sådan närmare ledning företagit, har emellertid
den tvekan, som beträffande en eller annan punkt uppkommit, icke varit af den
art, att den synts Eders Kungl. Majtts befallningshafvande böra föranleda afstyrka^
ändrings- eller tilläggsförslag.

16. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

I allmänhet torde kunna sägas att, med högst få undantag, några mera
betydande slitningar mellan arbetsgivare och arbetare icke inom Skaraborgs län
förekommit. Från länet har därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
förvärfvat någon så förtrogen kännedom om arbetsförhållandena i allmänhet i de
olika yrkena, som måste vara en oundgänglig förutsättning för att kunna bedöma
alla detaljer i det nu ifrågavarande lagförslaget, hvilket just är alsedt att reglera

dessa stridiga och andra förhållanden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid böra på det
lifligaste tillstyrka, att till arbetsfridens befrämjande och till afvärjande af de
för landets utveckling hämmande misshälligheterna mellan målsmännen för kapital
och arbete måtte komma till stånd en lagstiftning, så öfvervägd, att densamma
motsvarar samhällets kraf och båda parternas, arbetsgivares såväl som arbetares,
intressen.

17. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län.

Få angelägenheter torde under senaste år hafva tilltvingat sig en så allmän
uppmärksamhet som nödvändigheten af att genom statsmakternas ingripande söka
åstadkomma en utjämning af de intressemotsatser, som framträdt mellan arbetsgivare
och arbetare, samt förmedelst en reglering af rättsförhållandena emellan
arbetsgivare och arbetare verka för arbetsfred och arbetsro inom industriens och
andra näringslivets områden, förutan uppnåendet hvaraf hela landet hotas med
ekonomisk undergång. En lagstiftning, som, med beaktande af såväl arbetsgivarnas
som arbetarnas berättigade anspråk, gar ut pa uppställandet af normerande
rättsregler för arbetsaftal, och hvarigenom erhålles en förhandlingsordning
för lösning af uppkommande tvister på arbetets fält till undvikande af stridsmedlen

206

lockout och strejk med dess olycksbringande påföljder, måste fördenskull vara till
hela samhällets båtnad.

Ur angifna synpunkter måste alltså åvägabringandet af författningsföreskrifter
för främjandet af arbetsfreden anses synnerligen af behofvet påkallade.
I det utvecklingsskede, hvari samfundsförhållandena för tillfället befinna sig, torde
dess värre den enda något så när tillförlitliga garanti mot störandet af arbetsfreden
vara att söka däri att de motsatta parternas stridsmedel göras så likställda, att
jämvikten i maktläget såvidt möjligt ej rubbas. Då denna jämvikt synes vara
långt bättre försäkrad genom Eders Kungl. Maj:ts föreliggande förslag än genom
de förslag, som framlagts af innevarande års Riksdags särskilda utskott, tvekar
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke att ansluta sig till de grundsatser,
hvarpå de förstnämnda förslagen äro byggda. I betraktande af de svårigheter, en
lagstiftning i ämnet erbjuder, och med den ringa erfarenhet Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande vunnit på hithörande områden finner sig emellertid Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande icke kunna närmare uttala sig angående de
detalj bestämmelser, hvilka ifrågasatts till antagande. Beträffande särskildt de
erinringar mot förslaget till lag om vissa arbetsaftal, hvilka framställts enligt
ofvan anmärkta skrifvelse från Karlstads kontorist- och handelsbiträdesförening, vill
det synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att desamma — om än icke
alldeles betydelselösa — under förhanden varande omständigheter, då det gäller
att få en mera allmängiltig lagstiftning i ämnet till stånd, icke kunna tillmätas
sådan vikt, att däraf bör föranledas ändring i sagda förslag.

Bil. Karlstads kontorist- och handelsbiträdesförening.

Föieningen anser, med fullt instämmande i Föreningens af kontorister och
butiksbiträden i Malmö skrifvelse till Riksdagens särskilda utskott n:r 2 den 15
april i år, att det vore bättre med en särskild lagstiftning för handelsbiträdenas
vidkommande, enär ju förhallandena inom handeln och öfriga näringsgrenar äro
betydligt (dika. Skulle dock Kungl. Maj:t ej fästa afseende vid denna vår anhållan,
få vi hemställa att Kungl. Maj:t måtte taga hänsyn till de i F. K. B. i Malmö skrifvelse
framställda önskemålen beträffande §§ 2, 4, 5, 6, 8, 11, 19 och 34 i förslaget.

18. Kungl. Majrts befallningshafvande i Örebro län.

Det tillstånd af oro och strid mellan arbetsgivare och arbetare, som under
en följd af år varit rådande inom riket och som nådde sin höjdpunkt genom 1909

207

års allmänna strejk och arbetsafstängning, måste så vidt möjligt är förebyggas,
för att icke näringslifvet må utsättas för allvarliga förluster till skada icke endast
för dess idkare utan ock för riket i dess helhet. Med tillfredsställelse måste
därför hälsas Eders Kungl. Maj:ts åtgärder att söka bereda utväg till uppkomna
arbetsstridigheters utjämnande och till förebyggande af nya sådana. Att härvid
svårigheter skola möta för genomförande af ett antagligt system är uppenbart
med hänsyn till de sociala frågors innebörd, som frågan gäller, och då dessa frågor
icke tillförene varit föremål för svensk lagstiftning.

Hvad angår 1) förslagd till lag om hollektivaftal mellan arbetsgifvare och
arbetare föranleder detta förslag till följande yttrande.

§ 5. Riksdagens särskilda utskotts förslag till ordalydelse af denna § synes,
såsom tydligare till sin affattning, böra förordas.

§§ 8—12. På de af utskottet anförda skäl synas, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes uppfattning, §§ 8, 9, 10, 11 och 12 böra erhålla den
af utskottet föreslagna ordalydelsen.

§ 14. Äfven beträffande denna § finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sig böra förorda utskottets förslag. Hvad särskildt vidkommer de föreslagna
bötesbestämmelserna, Indika utskottet ansett böra utgå, tillåter Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig erinra om den enligt §§ 10 och 12 i gällande
landshöfdingeinstruktion Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillkommande
rätt att förelägga vite, hvilket förfaringssätt i praxis torde af länsstyrelserna
ofta tillämpas vid införskaffande af officiella uppgifter af olika slag, då
deras aflämnande är vederbörande i lag ålagdt, men underlåtes.

Vidkommande öfriga §§ har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet
att erinra emot den ordalydelse, dessa §§ hafva i Eders Kungl. Maj:ts förslag.

1 fråga om förslagets bestämmelser angående tiden för lagens ikraftträdande
och begränsningen af dess tillämplighet biträder Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utskottets formulering.

2) Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Vid öfvervägande af hvad särskilda utskottet anfört till stöd för sin affattning
af detta lagförslag finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig böra
ansluta sig till utskottets förslag i dess helhet.

3) Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

§ 1. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning torde
jordbruket icke lämpligen kunna inordnas under detta lagförslags bestämmelser,
utan synes, så länge legostadgan är till efterrättelse gällande, denna stadga fortfarande
böra ligga till grund för arbetsaftalet på nämnda näringsområde.

Med hänsyn till förtydligandet i utskottets ändringsförslag synes detta i
Öfrigt böra förordas.

208

§ 6. Enligt Eders Kung!. Maj:ts förslag skulle, därest öfverenskommelse
ej vore träffad om tiden för arbetsaftalets bestånd, aftalet gälla till dess sju dagar
förflutit, från det uppsägning å någondera sidan skett. Häremot bar utskottet
föreslagit att, under nämnda förutsättning, aftalet skulle upphöra omedelbart vid
endera partens tillsägelse. Att den uppsägningstid, som af Eders Kung], Maj:t
föreslagits, skulle lända båda kontrahenterna till fördel är uppenbart. Då emellertid
inom utskottet, med därinom rådande sakkunskap, uttalats tvekan om lämpligheten
af uppsägningstid och utskottet af sådan anledning framlagt sitt förslag,
synes detta böra vinna afseende i föreliggande punkt.

Jämväl i öfriga punkter torde denna § böra afmattas enligt utskottets förslag
med hänsyn till hvad utskottet därutinnan anfört.

§ 7. Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kan finna annat än
att det ändringsförslag, som utskottet framlagt beträffande denna §, är grundad!
å giltiga skäl, synes den af utskottet föreslagna ordalydelsen i denna § böra vinna
afseende.

§ 11. Utskottets förslag att icke endast hänvisa till motsvarande § i förslaget
till lag om kollektivaftal utan här ånyo intaga dess bestämmelser torde
få anses vara till fördel vid redaktionen af § 11 i nu föreliggande förslag.

§§ lo, 14, 17, 19 och 21. Utskottets ändringsförslag angående dessa §§
förordas.

§ 24. Lika med utskottet finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
erforderligt stadga, att arbetsgifvarens ersättningsanspråk icke må göras gällande
med mindre än att detsamma blifvit af domstol fastställdt eller eljest är ostridigt.
Jämväl i fråga om sättet för beräknandet af det afdrag, som må göras å arbetares
innestående lön, synes utskottets förslag böra förordas.

§§ 27, 30 och 31 synas böra tillstyrkas enligt utskottets förslag.

§ 32. Med hänsyn till den förordade ordalydelsen i § 24 och på de af
utskottet i öfrigt anförda skal synes § 32 i Eders Kungl. Maj:ts förslag böra utgå.

§§ 32, 33, 3G, 37, 40, 41 och 42 i utskottets förslag förordas på de af utskottet
anförda skäl.

öfriga §§ med den förändrade nummerbeteckning, som föranledes genom uteslutandet
af § 32, förordas enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag.

4) Förslag till lag angående ändring af § 158 utsökning slagen.

Mot dess ordalydelse har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet
att erinra; dock torde, på sätt utskottet ansett, detta förslag böra antagas allenast
under förutsättning att öfriga härofvan anmärkta lagförslag varda upphöjda
till lag.

5) Förslag till ny lag angående medling i arbetstvister.

Då detta af särskilda utskottet framlagda lagförslag innebär en utvidgad
organisation af förlikningsförfarandet, och då den meningen synes allmänt omfattad

209

att, så långt förlikningsförfarandet kan användas för biläggande af tvister mellan
arbetsgivare och arbetare, detta förfarande bör anlitas, synes det Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att lagförslaget i fråga bör antagas.

19. Kungl. Majits befallningshafvande i Västmanlands län.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande genom läsning af förslagen
med tillhörande motiv samt protokollen från öfverläggningarna i Kiksdagens kamrar
sökt bilda sig en åsikt i denna lika invecklade som viktiga fråga, synes det vara
två spörsmål, som företrädesvis inbjuda till ett uttalande, det ena angående rätten
till arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd under den tid kollektivaftal
gäller, och det andra huruvida i strid mot nästan all lagstiftningspraxis ifrågavarande
lagbestämmelser böra gälla för viss tid.

Läsningen af den vidlyftiga debatten inom Eiksdagen i det förra ämnet har
stadgat Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt därom, att man åtminstone
icke för det närvarande lärer kunna förbjuda parterna sympatistrid, utan
torde i öfverensstämmelse med särskilda utskottets förslag detta kampmedel böra
stå dem öppet, dock under förutsättning, dels att lagens föreskrift om medling
därförut förgäfves anlitats, dels ock att något förbehåll införes till skydd för
jordbruket, hvithet i detta afseende synes böra säkerställas i enlighet med hvad
Västmanländska landtmännens arbetsgifvareförening yrkat. Har i aftalet införts
bestämmelse om ovillkorligt anlitande af laglig medling, innan sympatistrid begynnes,
lärer hvarje tal om, att lagen skulle legalisera eller inbjuda till strid,
vara obefogadt. Med denna ståndpunkt är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
mycket böjd att i hufvudsak förorda statens förlikningsmans nyligen beslutade
uttalande i denna fråga, såvidt detta i tidningspressen rätt återgifvits.

Hvad beträffar frågan om tiden för lagens giltighet, synas vådorna af en
på förhand beslutad temporär giltighetstid vara stora. Och1 det är svårt att fatta)
att därmed några fördelar skulle vinnas. Visar det sig, att lagen ej verkar tillfredsställande,
har lagstiftaren årligen tillfälle att besluta dess ändring eller
upphäfvande.

Då föremålet för bestämmelsen i § 9 icke synes hafva sin plats i kollektivaftalslagen,
tillstyrker Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att samma bestämmelse
därur uteslutes.

Högt skattar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lagförslagen om
arbetsdomstolen och en förlikningskommission och håller före, att särskilda utskottets
förslag härutinnan böra i hufvudsak äga utsikter att upphöjas till lag.

27—102269 Förlikningsmannens uti.

210

Hvad slutligen angår lagen om vissa arbetsaftal, saknar Eders Kungl
Maj:ts befallningshafvande tillräcklig personlig erfarenhet att därom nu göra
något uttalande, men får, hvad landtbruket angår, i underdånighet hänvisa till
Västmanländska landtmännens arbetsgifvareförenings yttrande.

Bil. 1. Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utskottet, som anser, att styrelsen för Västmanländska landtmännens arbetsgivareförening,
med den erfarenhet rörande de frågor lagförslagen omfatta,
som bemälda styrelse under sin verksamhet vunnit, måste anses mest kompetent
att yttra sig i föreliggande ärende, i hvad detsamma berör arbetareförbållandma
vid länets jordbruk, har på begäran erhållit del af det utlåtande i ärendet, som
styrelsen afgifvit till Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige, hvilket
utlåtande har följande lydelse:

»Sedan styrelsen för Västmanländska landtmännens arbetsgivareförening
tagit del af såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag till lag om vissa arbetsaftal
samt den dessa åtföljande P. M., får styrelsen härmed äran anföra följande.

Den ifrågasatta lagens omfattning beträffande jordbruksarbetare inom föreningens
verksamhetsområde inskränker sig f. n. till några landt- och bruksegendomar
med jämförelsevis stora arealer, hvarest samtliga eller flertalet jordbruksarbetare
äro anställda medelst personliga kontrakt eller muntliga aftal, samt till
tillfälliga hjälparbetare i det rena jordbruket. Det stora flertalet jordbruksarbetare
äro fortfarande lagstadda. Efter föregående års storstrejk har till och
med en återgång till legostadgan från den friare anställningen ägt rum.

Under de senare åren hafva för kontraktsanställning af jordbruksarbetare
utbildat sig vissa regler, hvilka tagit formen af kollektivaftal mellan vår förening
och landtarbetareförbundet. Genom storstrejken blefvo visserligen flertalet kollektivaftal
brutna och häfda, men där kontraktsanställning fortfarande tillämpas
äro villkoren — utom i fråga om decompten — fortfarande desamma.

Anställningen har i regel varit för helt år, räknadt från den 1 november,
således sammanfallande med de lagstadda arbetarnes tjänsteår. Uppsägningstiden
har å ömse sidor varit tre månader med den bestämmelsen, att om icke aftalet
blifvit uppsagdt i föreskrifven tid, detsamma gällt för ytterligare ett år och så
vidare. Såsom säkerhet för aftalets bestånd har arbetsgifvaren haft rätt innehålla
af arbetarens förtjänst 2 å 4 kr. pr månad intill 24 kr., hvilket belopp utbetalats
vid aftalstidens slut, såvida arbetaren fullgjort sina åtagna förpliktelser och ej
dessförinnan lämnat sitt arbete, eller också har vid årets slut utbetalats en premie
af 25 kr. På grund af aftal sbrott under storstrejken höjdes decompten för de i
arbetet återtagna strejkande jordbruksarbetarna till 3 å 5 kr. pr månad eller 50

211

ä 60 kr. pr år. Då kontanta lönen för ifrågavarande arbetare — utom en del
naturaförmåner — uppgår till omkring 600 kr. pr år, utgör decompten således
för närvarande omkring 10 %.

Lönen bar utbetalats en gång i månaden; denna aflöningsperiod torde äfven
för lagstadda jordbruksarbetare inom länet vara den vanligaste.

Vid några af de större jordbruken inom föreningens verksamhetsområde
äro arbetarne olycksfallsförsäkrade på arbetsgifvarens bekostnad. Träffas arbetaren
af olycksfall, torde vara regel, att däraf föranledda läkare- och lasarettskostnader
betalas af arbetsgifvaren, oafsedt om arbetaren är lagstadd, anställd medelst kontrakt
eller brukare af dagsverkstorp. Vid en af bruksegendomarne finnes af
arbetsgifvaren understödd sjukkassa, hvilken arbetarne aftalsenligt äro skyldiga
att tillhöra som medlemmar.

Såväl beträffande lagstadda som kontraktsanställda arbetare torde vara
regel, att, när platsen å endera sidan uppsäges, arbetaren erhåller betyg — »orlofssedel»
— i hvithet ej blott angifves tiden för anställningen utan äfven vitsord
om arbetarens uppförande, flit, duglighet, nykterhet, ärlighet och disciplin.

Arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och afskeda
arbetare, oafsedt om dessa varit organiserade eller icke, har, liksom föreningsrätten
och föreningsfriheten, varit uttryckligen erkänd.

På grund af ofvan anförda förhållanden synes det styrelsen, som om mot
Kung]. Maj:ts och utskottets förslag till lag om vissa arbetsaftal företrädesvis
följande erinringar böra framställas.

Beträffande 6 § ansluter sig styrelsen till utskottets formulering. Det
synes nämligen, som rörande tillfälliga arbetare det såväl för arbetsgifvaren som
för arbetaren många gånger skulle möta svårigheter att kunna iakttaga den af
Kungl. Maj:t föreslagna uppsägningstiden af 7 dagar, enär den tillfälliga anställningen
ofta är beroende af omständigheter — såsom väderleksförhållanden o. d. —
hvilka icke alltid kunna förutses. Vidare synes det styrelsen vara en fördel i,
att i utskottets formulering uttryckligen framhållits »vanskötsel af husdjur».

1 enlighet med hvad ofvan framhållits om 6 § ansluter sig styrelsen till
utskottets formulering af den därmed i viss mån sammanhängande 21 §.

24 §. Den säkraste garantien för arbetsaftal ets bestånd torde utan tvifvel
vara ett lagom afvägdt decomptsystem. A ena sidan bör det innehållna beloppet
ej tillmätas allt för litet, om systemet skall hafva åsyftad verkan, å andra sidan
måste arbetaren för sitt uppehälle förfoga öfver tillräckligt stor del af förtjänsten.
På grund af den erfarenhet, som vunnits inom länet, anser styrelsen att ett successivt
innehållet belopp af 10 % å den för år beräknade lönen i allmänhet skall
visa sig vara tillräckligt såsom säkerhet för aftalets bestånd. För öfrigt ansluter
sig styrelsen till utskottets formulering under kraftigt framhållande af vikten af,

212

att i lagen principiellt stadgas rätt för arbetsgivare att såsom säkerhet för
aftalets bestånd innehålla en del af arbetarens aflöning:.

I enlighet med hvad ofvan framhållits om den inom jordbruket vanliga
aflöningsperioden synes det styrelsen, som om denna icke borde sättas till kortare
tid än 14 dagar, dock med rätt för parterna att enas om kortare tid. På grund
däraf vill styrelsen föreslå, att i utskottets formulering af 30 §, till hvilken styrelsen
i öfrigt ansluter sig, orden »hvar sjunde» måtte utbytas mot »hvar
fjortonde».

Beträffande slutligen den af Kung!. Maj:t i 34 § föreslagna men i utskottets
formulering borttagna rätten för arbetsgifvaren att i arbetarens betyg afgifva
yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, får styrelsen
kraftigt framhålla vikten af, att denna bestämmelse bibehålies. Uteslutandet
häraf skulle nämligen, såsom ofvan framhållits, strida mot nu gällande sedvänja
och skulle till äfventyra leda därhän, att arbetarens betyg endast komme att
innehålla uppgift om tiden för hans anställning. Häraf skulle endast den arbetare
hafva gagn, som icke gjort sig förtjänt af ett i allo godt vitsord. Dessutom
vill det synas styrelsen, som om arbetsgifvarens skyldighet att på arbetarens
begäran afgifva vitsord borde berättiga honom att under alla omständigheter
lämna sådant, således äfven då begäran därom ej framställts.»

Till hvad Västmanländska landtmännens arbetsgifvareförenings styrelse
rörande de föreliggande lagförslagen sålunda anfört ansluter sig förvaltningsutskottet.

Bil. 2. Styrelsen för Västmanländska landtmännens arbetsgivareförening.

Under arbetsgifvareföreningens treåriga verksamhet har styrelsen vid upprepade
tillfällen haft anledning att taga närmare befattning med de frågor, hvilka
beröra föreliggande lagförslag. Mellan arbetsgifvareföreningen och landtarbetarnes
organisationer har sålunda under 1908 och 1909 träffats kollektivaftal vid 6 större
jordbruk i länet, omfattande omkring 525 jordbruksarbetare. Inom ramen för
samtliga dessa kollektivaftal hafva funnits arbetsaftal på bestämd tid, vanligen
skriftliga och ställda på helt år. Såsom säkerhet för arbetsaftalets bestånd har
arbetsgifvaren haft rätt att af arbetarens aflöning innehålla 24 kr. pr år, eller
också har vid årets slut utbetalats en premie af 25 kr. Trots denna decompt
och i kollektivaftal en intaget strejkförbud brötos 4 af ofvannämnda kollektivaftal
under föregående års storstrejk. På grund häraf ansågo vederbörande arbetsgivare
aftalen häfda och ingingo separataftal med de efter strejken återtagna
arbetarne, antingen genom personliga kontrakt på helt år med en decompt af
50 å 60 kr. pr år eller enligt legostadgan. En återgång till den inom jordbruket

213

vanligaste aftalsformen har sålunda ägt runa. Det är också styrelsens åsikt, att
legostadgan är den för såväl arbetsgifvare som arbetare inom jordbruket bäst
lämpade aftalsformen; kollektiva uppgörelser kafva däremot visat sig icke lämpliga,
icke minst af det skäl, att inom jordbruket sysselsattes mycket olika kvalificerad
arbetskraft.

Lagen om kollektivaftal.

Enligt 8 § i förslaget till lag om kollektivaftal får icke under aftalstiden
annan arbetsinställelse än sympatilockout ock sympatistrejk äga rum. Äro arbetsaftalen
på bestämd tid, få dessa icke under några förhållanden rubbas. Då lockout
ej gärna kan tänkas förekomma inom jordbruket, är således strejken den enda
tänkbara formen af arbetsinställelse. Visserligen skulle enligt förslaget sympatistrejk
endast vara tillåten för sådana arbetare, kvilkas arbetsaftal löpa på obestämd
tid, d. v. s. »tillfälliga» arbetare, kvilkas antal f. n. inom jordbruket är relativt
litet, men då det kan vara ovisst, om icke dylika aftal kunna blifva allt vanligare,
ock det synes styrelsen vara fullt rättvist att, då dessa arbetare, mot hvilka
enligt lagförslaget sympatilockout skulle vara tillåten, icke kunna tänkas komma
att träffas af dylik åtgärd, äfven sympatistrejken bör kunna med laga verkan
förbjudas. Ett stadgande i denna riktning är därför enligt styrelsens förmenande
ett villkor för, att ifrågavarande lag skall kunna tillämpas inom jordbruket.

Beträffande 9 § synes det, som om någon meningsskiljaktighet icke borde
kunna komma i fråga om arbetsgifvares rätt att leda ock fördela arbetet samt
att ingå arbetsaftal med hvem kan vill. Att denna rätt tillkommer den, soip
står risken för ett företag, synes styrelsen utgöra en fundamentalprincip i all
verksamhet, ock någon inskränkning härutinnan bör därför icke medgifvas. Då
emellertid från arbetarekåll tid efter annan framkommit kraf i denna riktning,
synes det erforderligt, att uttryckligt stadgande om nämnda rätt inflyter i lagen.

Lagen om vissa arbetsaftal.

6 §•

Inom jordbruket förekommer i regel anställning för bestämd tid, antingen
genom städja, kvilket är det vanligaste, eller medelst kontrakt. Då uppgörelsen
gällt helt år, kar i senare fallet inom länet den ömsesidiga uppsägningstiden
varit tre månader, med den bestämmelsen, att om icke aftalet sagts upp i behörig
tid, kar detsamma förnyats för ytterligare ett år. I fråga om tillfälliga arbetare
förekommer vanligen ingen uppsägningstid, ock anses sådan inom jordbruket ej
heller önskvärd, hvarför styrelsen ansluter sig till utskottets formulering af 6 §.

214

19 §.

Bestämmelsen i första stycket af denna §, att arbetare, som antagits till
utförande af visst slag af arbete, icke utan sitt medgifvande må af arbetsgifvaren
användas till annat arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest
göromål, som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra, synes
styrelsen lätt kunna gifva anledning till trakasserier från arbetarens sida och
föranleda inskränkning i arbetsgifvarens rätt att leda och fördela arbetet.

I fråga om arbetares ledighet för utöfvande af politisk eller kommunal
rösträtt anser styrelsen det icke vara mer än rätt och billigt, att en arbetare,
som önskar ledighet för sådant ändamål, i god tid förut framställer begäran
därom. Inom jordbruket kunna förhållandena många gånger vara sådana, att
arbetets beskaffenhet visserligen icke kan anses »lägga binder» i vägen för dylik
ledighet, men ett inställande af arbetet skulle dock »medföra särskild olägenhet».
Styrelsen anser sig därför böra förorda den lydelse tredje stycket fått i Kungl.
Maj:ts förslag.

21 §.

I anslutning till hvad som yttrats angående 6 § anser sig styrelsen böra
förorda utskottets formulering af den i viss mån därmed sammanhängande 21 §.

Häremot har styrelsens ordförande, godsägaren E. J. Cederwall, anfört
afvikande mening. Han anser nämligen, att den föreslagna rätten för arbetare,
hvarmed särskildt hyresaftal ej finnes ingånget, och hvars arbetsaftal löper på
obestämd tid, att bo kvar i arbetsgifvarens bostad 14 dagar, efter det arbetsaftalet
upphört, kan inom jordbruket vålla svårigheter. Om arbetaren upphör med
arbetet, kan man icke låta driften afstanna utan måste, särskildt då det gäller
inbärgande af skörden, söka skaffa andra arbetare, för hvilka det kan vara nödvändigt,
att arbetsgifvaren har tillgång till sina bostäder.

24 §.

Rätten för arbetsgifvaren att innehålla en viss del af arbetarens förtjänst
har utan tvifvel inom jordbruket varit en verksam garanti för, att arbetaren
icke före aftalstidens slut lämnat sitt arbete. Då det är ett oeftergifligt villkor
för jordbruket, att garantier finnas för, att arbetsaftalet hålles i helgd, anser
styrelsen, att lagen icke bör lägga hinder i vägen för arbetsgifvare att såsom
säkerhet för aftalets bestånd innehålla en del af arbetares aflöning.

Bestämmelsen i utskottets formulering af 24 §, att arbetsgifvare ej skull
äga rätt att göra afdrag från arbetarens lön för gäldande af ersättning för skada
eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, med

215

mindre ersättningsanspråket blifvit af domstol fastställdt eller eljest är ostridigt,
synes emellertid göra denna rätt skäligen illusorisk. Ostridigt torde nämligen
arbetsgifvarens ersättningskraf endast vara genom arbetarens erkännande af detsamma,
och lämnades icke sådant — bvilket kanske vanligen blefve fallet —,
vore arbetsgifvaren nödsakad anställa rättegång mot arbetaren för att få ersättningsanspråket
fastställdt — en utväg, som antagligen sällan skulle komma
till användning, då den skulle bli förenad med besvär och kostnader.

27 §.

Då de i Kungl. Maj:ts förslag till denna § intagna bestämmelser, att om
lönen beräknas för tid arbetaren skulle äga rätt att utfå lön för den tid han
stått till arbetsgifvarens förfogande, äfven om arbetaren icke varit sysselsatt
under hela denna tid, synas kunna gifva arbetare anledning att framkomma med
obilliga anspråk och leda till tvistigheter, om hvad som skall anses som gällande
sedvänja eller ej, anser styrelsen, att andra och tredje styckena af nämnda § i
Kungl. Maj:ts förslag böra helt utgå. Kan ett arbete af en eller annan anledning
icke utföras, torde vara regel, att arbetaren erbjudes annat arbete under tiden
och härför erhåller ersättning. Kan emellertid icke annat arbete lämnas eller
arbetaren vägrar att åtaga sig sådant, är inom jordbruket regel, att någon lön
icke utbetalas.

30 §.

Inom jordbruket sker aflöningén i allmänhet till såväl lagstadda som andra
arbetare en gång i månaden, och då det mångenstädes kan för jordbrukets arbetsgifvare
möta svårigheter att utbetala aflöning oftare än två gånger i månaden,
synes det styrelsen, som om den normala aflöningstiden icke borde sättas kortare
än 14 dagar.

31 §•

Då det måste anses orätt, att arbetsgivare skulle på grund af försummelse
vid aflöningstillfälle, hvartill han vore utan skuld, nödgas vidkännas eu ej
oväsentlig utgift, anser styrelsen utskottets förtydligande af 31 § vara synnerligen
befogad!.

32 §.

En bestämmelse om arbetsgifvares rätt att, såvida öfverenskommelse därom
träffats mellan arbetsgifvaren och arbetaren, af arbetarens lön göra afdrag till
ett belopp af kontanta lönen för högst femton arbetsdagar måste i praktiken •—•
åtminstone för jordbrukets del — leda till inkonsekvenser. Dagattöningen för

216

jordbruksarbetare är nämligen i regel olika för olika tider allt efter dagsverkets
längd, som inom jordbruket är beroende af årstiden. Skulle afdraget sålunda
beräknas efter aflöningen för femton vinterdagsverken, blefve det mindre än för
samma antal dagsverken under den ljusare tiden af året. För arbetarne. skulle
detta troligen kännas som en orättvisa, och något rimligt skäl, hvarför arbetsgifvarens
säkerhet skulle vara mindre i ena fallet än i det andra, torde icke kunna
visas.

I anslutning till hvad vidare angående 24 § yttrats om arbetsgifvarens
möjlighet att få ersättningskrafvet erkändt och fastställdt anser styrelsen bestämmelsen
om medlens insättande i bank eller, där så ej sker, arbetsgifvarens
skyldighet att gälda så hög ränta som 10 / synnerligen olämplig, hvarför hela §
bör ur lagen utgå.

33 (32) §.

Rätten för arbetsgifvaren att af arbetaren upptaga penningplikt i de fall,
som omnämnas i denna §, torde ur ordningssynpunkt vara nödvändig. Styrelsen
anser emellertid att, om eu dylik bestämmelse skall blifva af praktiskt värde,
plikten ej får tillmätas alltför knappt, hvarför den ej bör begränsas till halfva
ännu mindre fjärdedelen af dagsinkomsten.

34 (33) §.

Beträffande den af Kung!. Maj:t föreslagna men i utskottets formulering
borttagna rätten för arbetsgifvaren att i arbetarens betyg afgifva vitsord om det
sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden, får styrelsen kraftigt framhålla
vikten al, att denna bestämmelse bibehålies. Uteslutandet häraf skulle nämligen
till äfventyrs komma att leda därhän, att arbetarens betyg endast komme att
innehålla uppgift om tiden för hans anställning. Häraf skulle endast den arbetare
hafva gagn, som icke gjort sig förtjänt af ett i allo godt vitsord, och det synes
därför vara eu gärd af rättvisa mot de dugliga och skötsamma arbetarne, att
arbetsgifvaren i öfverensstämmelse med nu gällande sedvänja tillerkännes denna rätt.

P. M.

1) Under förutsättning att här ofvan framställda erinringar blifva beaktade
anser styrelsen lagförslagets bestämmelser tillämpliga inom jordbruket.

2) Svar på denna fråga torde afgifvas af handtverkets och handelns målsmän.

3) Inom jordbruket träffas i regel arbetsaftal för bestämd tid, vanligen
helt år; understundom förekommer då den bestämmelsen, att i händelse uppsägning
ej äger rum viss tid, vanligen tre månader, före aftalstidens utgång, uppgörelsen
anses förnyad för samma tid. I fråga om tillfälliga aftal förekommer i regel

217

ingen uppsägningstid och anses i enlighet med hvad som yttrats angående 6 § ej
heller sådan önskvärd.

4) I öfverensstämmelse med hvad förut blifvit anfördt anses arbetsgifvarens
rätt att antaga och afskeda arbetare samt leda och fördela arbetet vara oförytterlig.

5) I berörda afseende torde inga speciella bestämmelser inom jordbruket
vara af behofvet påkallade.

6) Till svar härå får styrelsen hänvisa till hvad som yttrats angående 21 §.

7) Vanligen erbjudes annat arbete, men om arbetaren ej mottager sådant
erhålles, såsom under 27 § blifvit anfördt, ingen ersättning.

8) Svaret härå återfinnes under 30 §.

9) 1 anslutning till hvad angående 24 och 32 §§ blifvit yttradt får styrelsen
framhålla, att decomptsystemet för jordbruket är af stort värde såsom en verksam
garanti mot aftalsbrott, hvarför lagen ej bör lägga hinder i vägen för detta
systems tillämpning.

Af det anförda framgår, att styrelsen icke kan förorda föreliggande lagförslags
antagande i oförändradt skick, men att principiella skäl icke synas förefinnas
för antagandet af vare sig lag om kollektivaftal eller lag om vissa arbetsaftal
samt dessa lagars tillämpande på jordbruket under förutsättning, att af
styrelsen här ofvan framställda erinringar vinna beaktande. Dock anser styrelsen
i hög grad önskvärd!, att arbetsaftalen inom jordbruket fortfarande liksom hittills
måtte baseras på legostadgan, vare sig den nuvarande eller en efter nu rådande
förhållanden bättre afpassad sådan.

Bil. 3. Styrelsen för Västmanländska landtinännens lokalförening i Karbäiming
med begränsad personlig ansvarighet.

Efter en flyktig blick på lagförslagen synas de vara val genomtänkta.

Det enda vi ville passa på och framhålla vore önskvärdheten, att såväl
strejk som lockout på det strängaste förbjöds för parter, som ingått skriftliga aftal.

Tillika synes oss nu tiden vore lämplig företaga en effektiv lagstiftning
emot försumliga skattebetalare, äfven om arbetsgifvaren måste tillförbindas ansvara
för sina underlydandes ufskylder, naturligtvis med rätt för arbetsgifvaren
innehålla därför erforderligt belopp vid aflöningens utbetalande.

Bil. 4. Samtliga arbetarefackorganisationer i Västerås

hafva afgifvit ett gemensamt yttrande, som öfver en stämmer med hvad styrelsen
för Eskilstuna järn- och metallarbetares samorganisation anfört, med utelämnande
af afdelningen »lagförslaget i sin helhet».

28—102269 Förlikning smännens uti.

218

Bil. 5. Arboga fackligt organiserade arbetare.

Kollektivaftal är en jämförelsevis ny företeelse i samhällslifvet, framkallad
af den raska industriella utvecklingen; dessa aftal söker att reglera arbetsförhållandena
och betrygga arbetsfreden.

Erfarenheten har visat, att en större kraftmätning emellan kapital och
arbete alltid kommer att beröra icke allenast de stridande parterna, utan hela
samhället i mer eller mindre grad allt efter stridens storlek.

De flesta större strider äro i regel s. k. sympatistrider, hvilkas orsak
oftast är ganska obetydlig men genom utvidgning antager jättelika dimensioner
och på så sätt kommer att beröra såväl arbetsgivare som arbetare, hvilka stå
fullkomligt främmande för den ursprungliga tvisten. Kungl. Maj:ts förslag medgifver
rätt till sympatistrider, detta gör förslaget fullkomligt oantagligt från vår
synpunkt sedt.

För hvad vi behöfva är en lag, som betryggar arbetsro och fred; detta
gör ej ifrågavarande förslag, utan kommer att åstadkomma ett ständigt osäkerhetstillstånd,
som förlamar företagsverksamheten, emedan inga garantier finnas, att
ej när som helst sympatistrider utbryta.

Enligt vårt förmenande behöfves eu lag, som ger vårt land arbetsfred och
ro, och icke en lag, som ger rätt och skydd åt våldets princip, därför anse vi
att sympatistrider böra vara absolut förbjudna.

1 öfrigt anse vi förslaget alltför mycket hafva klasslagskaraktär för att
kunna läggas till grund för en lagstiftning å detta område, .hvarför vi hänvisa
till den utredning, som vid årets Riksdag af hr Herman Lindkvist i andra
kammaren frambars i motion n:r 272, uti hvilken vi till alla delar instämma.

Bil. 0. Sju arbetarefackorganisationcr i Köping.

Då vid ifrågavarande lagverks föregående behandling i Riksdagens andra
kammare detta år motion väckts af hr Lindkvist m. fl. (andra kammaren motion
n:r 272), i hvilken motion dels Kungl. Maj:ts proposition och dels lagverket i sin
helhet utförligt kritiseras, må det vara oss tillåtet att, i det vi hänvisa till
nämnda motion, här endast i korta drag yttra oss om förslaget i sin helhet.

Yi betvifla på goda grunder, att en dylik Jag som den nu föreslagna kan
anses önskvärd. Förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare har af utvecklingen
bringats att blifva en stridsfråga mellan dessa båda parters organisationer.

De båda stridande parterna hafva härunder mötts i hårda drabbningar,
därvid det visat sig, att inga andra vapen kunnat användas än de ekonomiska

219

resurser, hvarmed parterna äro tillgodosedda, arbetarorganisationerna, hvars
kapital är arbetskraften, och arbetsgifvaren, som med penningens oinskränkta
makt under striderna kunnat beröfva arbetaren hans enda existensmöjlighet genom
att rycka från honom tillgångarna att genom arbetet försörja sig och de sina.

Under de strider, som sålunda utkämpats, har icke någon rättsuppfattning
framvuxit, hvarpå man kan grunda en lagstiftning, som kan vara för båda
parterna betryggande

Då detta lagförslag tillkommit utan hänsyn härtill och till och med är
tydligt utformadt till arbetsgifvarnas favör, knnna vi gifvetvis icke tillstyrka
detsamma, utan måste vi redan på dessa grunder protestera mot antagandet af
en lag stödd på det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Genom att ordna förlikningsmannainstitutionen kunna möjligen en del
strider förebyggas. Härvid måste dock förutsättas att förlikningsförfarandet sker
på ett sätt, som väl anpassas för handen varande situationer, och framför allt
att det genom full opartiskhet tillvinner sig nödig aktning och förtroende.

Antagas Kungl. Majtts förslag, komma masstriderna att legaliseras, eller i
motsatt fall kommer man inför den ytterligheten, att alla arbetsinställelser måste
förbjudas, hvaraf som nödvändig följd måste komma, att lagen äfven Unge innefatta
detaljerade bestämmelser om arbetstidens längd, lönens storlek m. m. Så
långt synes oss icke utvecklingen ha hunnit, att en lagstiftning i detta fall är
påkallad om ens möjlig.

Lag angående vissa arbetsaftal är lika litet påkallad af något verkligt
behof. Den enda åtgärd, som vi härvid f. n. önska vidtagen, är att den föråldrade
tjänstehjonsstadgan annullerades och ersattes med bestämmelser, som stå i större
samklang med vår tids humanitära uppfattning.

På anförda grunder yrka vi afslag å Kungl. Maj:ts förslag och instämma
med af oss förut påpekade motionärers uppfattning.

20. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län

åberopar hvad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört.

Bil. 1. Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Beträffande förslag till lag angående särskild domstol i vissa arbetstvister
samt lag om vissa arbetsaftal med dithörande författningar har utskottet mot
desamma intet att anmärka.

220

Hvad angår förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och
arbetstagare, anser utskottet önskligt, att alla möjligheter anlitas för att 8 § i
förslaget, enligt hvilken sympatistrejk och sympatilockout under bestående aftal
skulle tilllåtas, i detta afseende ändras. Denna dess uppfattning grundas därpå,
att legitimiserande af ett sådant tillvägagående innebär skenet af att lagfästa
aftalsbrott samt ett upphöjande af de i sig själfva orättfärdiga vapnen, strejk och
lockout, till rättsgiltiga åtgärder. Särskildt jordbruket, där ju sympatistrejk
innebär landets uthungrande samt sympatilockout innefattar sin egen omöjlighet,
synes utskottet intresset stort att få förslaget i denna del ändradt. Skulle emellertid,
på grund af arbetsgifvarnes ställning i vår tids arbetsstrider, så icke kunna
ske, vågar dock utskottet som sin åsigt uttala, att, om af sådan anledning lagen
skulle visa sig icke fylla de kraf, som ur högre synpunkter böra på densamma
ställas, tillräckliga krafter inom landet skola finnas för dess förändring i rätt
riktning,

I öfrigt har förvaltningsutskottet med afseende på föreliggande lagförslag
intet att erinra.

Bil. 2. Fall! järn- och metallarbetarefackförening.

Uttryckande den bestämda uppfattningen, att förhållandet på arbetsmarknaden
mellan arbetsgivare och arbetare ej lämpligen kan eller bör regleras genom
en bindande lagstiftning, då en sådan lagstiftning skulle komma att utgöra tryckande
band på parterna utan att tjäna syftet, som därmed säges åsyftas, få vi
om nu föreliggande lagförslag uttala vår bestämda förkastelsedom. Redan den
omständigheten, att ifrågavarande förslag framkommit utan båda parternas hörande,
innebär i och för sig ett tydligt vittnesbörd om att lagförslagen i fråga
ej kunnat blifva rättvist afvägda.

Vid en granskning af desamma befinnes äfven, att särskildt den ena partens
intressen, nämligen arbetarnas, blifvit förbisedda, under det att förmåner tilldelats
arbetsgivare genom lösandet af flera för dem stora principfrågor, med bibehållandet
af storlockoutens vapen emot de organiserade arbetarna.

Det skall alltid bli svårt att på detta område framskapa en fullt rättvist
verkande lag, då motsvarigheter i förhållande å ömse sidor icke förefinnes, men på
det sätt dessa lagförslag åstadkommits synes oss ej heller vederbörande ägnat
synnerlig uppmärksamhet åt denna ytterst viktiga sida af saken, och på grund
häraf framstå förslagen redan från början som rena klasslags förslag,

För öfrigt förefaller oss hela lagförslaget med sin massa paragrafer synnerligen
besvärligt, inveckla dt och svårtydt samt obekvämt att tillämpa.

Då föreliggande lagförslag synes oss vara absolut oantagligt, och då en lagstiftning
mellan arbetsgivare och arbetare af här åsyftad art ej alls kan skatta den

221

ro på arbetsmarknaden som afses, få vi för vår del afstyrka, att föreliggande förslag
blifver upphöjdt till lag.

Bil. 2. F. cl. d i sfi fiktion skorpral eu 0. Asp.

3) Uppsägningstid för arbetsaftal, som endast omfattar en större eller
mindre del af ett år, bör vara 10 dagar; är ej öfverenskommelse träffad om tiden
för arbetsaftalets bestånd, upphör aftalet omedelbart vid endera partens tillsägelse.

I) Ingå stadganden kunna i lag bestämmas om hvilka arbetare arbetsgifvaren
vill antaga.

5) Om arbetsgifvare utfärdar arbetsordning, skall den godkännas af alla
hans arbetare; för öfverträdelse af ordningsföreskrift må ej såsom straff bstämmas
penningplikt (böter), utan arbetsgifvaren bör afskeda den arbetare, som ej följer
den en gång godkända ordningsföreskriften.

Arbetsgifvaren bör äga rätt att innehålla en öfverenskommen del af
arbetarens lön som säkerhet för arbetets fullgörande; inga inskränkningar i en
öfverenskommelse bör i lag stadgas angående den saken.

10) För verkställande af det timmerdrifnings-, flottnings- och strömbyggnadsarbete
m. m., som årligen förekommer i öfre Dalarne, är kollektivt arbetsaftal
olämpligt, därför att sådana arbeten fortgå en mindre del af året på olika platser,
där hvarje plats fordrar sin särskilda öfverenskommelse mellan arbetare och arbetsgifvare.
Muntlig öfverenskommelse i förtroende eller kontrakt emellan arbetare
och arbetsgifvare är det lämpliga; någon ny lagbestämmelse är ej behöflig för
ifrågavarande arbeten.

Om aftalets upplösning i vissa fall.

§§ 36, 37, 38 kungl. förslaget, 35, 36, 37 utskottsförslaget böra utgå ur
det blifvande lagförslaget. De kunna tillämpas på så många sätt att hela lagförslaget
därigenom blir af ringa värde. Om arbetsgifvare och arbetare sakna förtroende
för hvarandra, då blir i vanliga fall ingen öfverenskommelse träffad. Däremot
bör ett aftal, som är gjordt, vara orubbligt; endast de bestämmelser, som ingå i
aftalet, böra vara gällande.

21. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län.

För astadkommande af arbetsro inom landet och förebyggande af sådan
skada och sådana olägenheter af allehanda slag, som på näringslifvets snart sagdt

222

alla områden förorsakats af de under senare tiden ständigt återkommande konflikterna
mellan arbetsgifvare och arbetare, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
det vara oundgängligen nödigt, att förhållandena mellan arbetsgifvare
och arbetare på ett stadigvarande sätt regleras, och tillstyrker fördenskull en
lagstiftning i sådant syfte.

Vid öfvervägande af de nu föreliggande, från olika sidor framkomna lagförslagen
och de anmärkningar mot desamma, som från skilda håll framställts, har
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit sig mest tilltalad af de förslag,
som afgifvits af det vid senaste Riksdagen tillsatta särskilda utskottet. I flera fall
har skillnaden mellan den affattning, lagbestämmelserna erhållit i den till Riksdagen
aflåtna kungl. propositionen och i särskilda utskottets förslag, förestafvats endast
af lämplighetshänsyn, men äfven där principiella skiljaktigheter föreligga, synes
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att företräde bör gifvas åt utskottets
förslag. Såsom från’ flere håll påpekats, måste den ifrågasatta lagstiftningen i
mycket få karaktär af en försökslagstiftning, hvadan det är att förvänta, att, sedan
man under några år erhållit erfarenhet af, huru bestämmelserna komma att verka
i tillämpningen, förslag komma att framställas om sådana ändringar, hvilka finnas
af förhållandena påkallade. Otvifvelaktigt äro de nu föreslagna bestämmelserna,
hvilka enligt såväl den kungl. propositionen som särskilda utskottets förslag i
visst fall medgifva arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
åtgärd, trots att vederbörande genom kollektivaftal förbundit sig till annat, icke
ägnade att fullständigt trygga arbetsfreden, men då det med styrka framhållits,
att omständigheterna icke för närvarande tillåta ett fullständigt borttagande af nyss
angifna rättighet, lärer man tills vidare få böja sig därför, i förhoppning att förhållandena
inom en ej alltför aflägsen framtid skola medgifva en ändring härutinnan.

Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att särskilda utskottet
jämväl i öfrigt affattat sina lagförslag med varsamhet och tillbörlig hänsyn till
de bestående förhållandena, och att i det hela genom utskottets förslag vinnes
en så god lösning som möjligt af de föreliggande spörsmålen. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande finner sig därför böra ansluta sig till hvad särskilda utskottet
föreslagit med afseende å samtliga förevarande lagförslag.

Bil. 1. Magistraten i Gäfle.

För egen del får magistraten, under erinran att inom dess verksamhetsområde
icke falla frågor af den art lagförslagen beröra, härigenom tillkännagifva, att magistraten
icke varit i tillfälle att under den jämförelsevis korta tid, som statt magistraten
till buds, bilda sig någon bestämd mening rörande de särskilda förslagen och dess

223

detaljer. Magistraten är emellertid lifligt öfvertygad om behofvet af en särskild
arbetsaftalslagstiftning, då endast genom tillkomsten af en dylik lagstiftning torde
kunna i möjligaste mån förebyggas sådana uppslitande och för alla parter förlustbringande
tvister mellan arbetsgivare och arbetare, som under de senaste åren förekommit
i vårt land, äfvensom skapas större säkerhet inom näringslifvets skilda områden,
allt till fromma för landet i dess helhet.

Bil. 2. Magistraten i Söderhamn.

För egen del har magistraten allt för ringa kännedom om de i lagförslagen berörda
förhållanden för att våga annat än i största allmänhet och utan alla anspråk
uttala sig angående den hufvudsakliga innebörden i samma förslag liksom ock rörande
detaljbestämmelserna däri.

Fjolårets omfattande arbetskonflikter visade till fullo, att förhållandena mellan
arbetsgivare och arbetare måste genom lagstiftning regleras till förekommande
såvidt möjligt för framtiden däraf, att intressetvister dem emellan ledde till öppen
strid af sådan räckvidd, att betydande samhällsvärden därigenom sattes på spel.
Det synes magistraten, som om denna vanskliga uppgift blifvit i det hela på ett
lyckligt sätt löst genom de ifrågavarande förslagen till lag om kollektivaftal och till
lag om vissa arbetsaftal, särskild! i den lydelse, som ifrågasatts af Biksdagens särskilda
utskott. Det förefaller emellertid att vara principiellt oriktigt, att för visst
fall tillstånd lämnats vederbörande att i trots däraf, att de äro bundna genom kollektivaftal,
anordna sympatilockout och sympatistrejk. Stadgandet härom har som bekant
inryckts i lagförslaget för att skydda arbetsgivare för trakasserier från arbetarnes
sida, men torde, om äfven berättigad! för närvarande, likväl endast vara att
betrakta som ett öfvergångsstadgande, enär arbelsgifvarne äga möjlighet att, så snart
nu gällande kollektivaftal gått till ända, genom riksaftal med samma förfallotid
för större yrkesgrupper skydda sig i ofvannämnda afseende. Magistraten tillåter sig
därför hemställa, huruvida icke giltigheten af det förevarande stadgandet kunde begränsas
till viss tid exempelvis fem år.

Mot bestämmelserna i öfrigt i lagförslaget om kollektiva aftal har magistraten
ej något att erinra men vill dock framhålla, att på grund af jordbruksföretagens
ringa storlek inom Hälsingland kollektivaftal näppeligen kunna antagas komma till
användning inom jordbruket i provinsen.

Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal anser magistraten jämväl,
såsom ofvan antydts, att den af utskottet ifrågasatta formulering har väsentliga företräden
framför den i Kung!. Maj:ts förslag förekommande.

Gent emot hvad som anmärkts mot § 19 i lagförslaget vill magistraten uttala
som sin åsikt, att arbetsgifvaren bör hafva oeftergiflig rätt att leda och fördela arbe -

224

tet samt antaga och afskeda sina arbetare. Det är ju möjligt, att missbruk af denna
rätt kan förekomma, men den däraf föranledda skada kan ej i någon mån jämställas
med den skada, som i disciplinärt afseende skulle uppstå genom en begränsning af
arbetsgifvårens rättighet i berörda afseende utöfver hvad paragrafen innehåller. Det
torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelsen, att arbetare, som antagits
för utförande af visst slag af arbete, icke må utan eget medgifvande användas
af arbetsgifvare till annat arbete, kan anses lämplig inom jordbruket med dess mångfaldiga
slag af arbeten, som oftast måste anpassas efter olika väderleksförhållanden.

Den genom § 13 arbetsgifvaren tillerkända rätt att utfärda arbetsordning synes
magistraten böra i så måtto begränsas, att bestämmelse om penningplikt för öfverträdelse
af ordningsföreskrift ej får däri intagas, med mindre än att hans arbetare
medgifver det eller berättigande därtill förefinnes i gällande kollektivaftal eller arbetsaftal.
Likaledes torde tid och sätt för lönens betalande böra regleras genom aftal
och ej ensidigt af arbetsgifvaren genom arbetsordning.

Då den i § 40 arbetaren tillerkända rätt till skadestånd för det fall, att borgenärerna
i arbetsgifvarens konkurs jämlikt § 39 uppsagt aftalet till omedelbart
upphörande, torde ej vara af större betydelse för arbetaren men kunna föranleda
onödiga tvister, hemställer magistraten att densamma må utgå ur förslaget.

I öfrigt har magistraten ej något att erinra eller anföra mot ifrågavarande
lagförslag, hvilket liksom de öfriga lagförslagen enligt magistratens förmenande är
val ägna dt att bringa ordning och reda inom arbetsförhållandena och därigenom
äfven att skapa arbetsro inom landet.

Slutligen vill magistraten meddela, att, såvidt det kunnat utrönas, stadganden
af annat innehåll än de, som böra gälla för arbetsaftal inom industrin, ej anses erforderliga
för arbetsaftal inom handtverk eller handel.

EU. 3. Magistraten i Hudiksvall.

För egen del får magistraten, utan att emellertid anse sig kunna ingå i någon
detaljerad granskning af förslagen, uttala önskvärdheten af att en lagstiftning i enlighet
med förslagen kommer till stånd. Därvid synes det dock magistraten, som de
af särskilda utskottet föreslagna förändringar äro af beskaffenhet, att de borde vid
framläggande af en förnyad proposition för Riksdagen i hufvudsak beaktas.

Bil. 4. Handelskammaren i Galle.

Då tiden för yttrandets afgifvande varit synnerligen begränsad, har handelskammaren
icke kunnat i önskvärd omfattning lämna de till kammaren anslutna nä -

225

ringsidkarne tillfälle att om förslagen uttala sin mening, utan har frågan endast varit
till pröfning- upptagen af ett mindre antal af handelskammarföreningens medlemmar
jämte delegerade för fabriksföreningen och handtverksföreningen i Gäfle. Under
sådana förhållanden har kammaren icke ansett sig böra ingå på bedömande af
den viktiga aftalsfrågan i hela dess omfattning, utan har kammaren inskränkt sig
till en jämförelse mellan detaljerna i de af Kungl. Maj :t framlagda och de af Riksdagens
särskilda utskott omformulerade lagförslagen.

Därvid har kammaren trott sig finna, att, då det gällt ändringar af hufvudsakligen
formell art, utskottets förslag i flertalet fall är att föredraga framför Kungl.
Maj:ts förslag, som ofta lider af en viss oklarhet, medan däremot, då det gällt reella
ändringar, utskottets förslag mången gång innehåller bestämmelser, hvilkas genomförande,
enligt kammarens uppfattning, måste lända näringslifvet till skada.

Hvad först beträffar lagen om kollektivaftal, anser kammaren, att vid det principiellt
betydelsefulla stadgandet i § 8 Kungl. Maj :t gjort en lämpligare begränsning
af rätten till arbetsinställelse än utskottet, alldenstund det icke för närvarande kan
anses ändamålsenligt att införa ett förbud mot arbetsinställelser i andra än de i
Kungl. Maj:ts förslag uppräknade''fallen. Hvad departementschefen i denna fråga
uttalat till statsrådsprotokollet synes kammaren vara fullt berättigadt, synnerligast
som ett allmänt förbud — sådana förhållandena hos oss för närvarande äro — i realiteten
måste för den ena af de a-ftalsupprättande parterna medföra större fördelar än
för den andra. Kammaren är emellertid icke öfvertygad om att Kungl. Maj :ts formulering
af lagbestämmelsen är den bästa tänkbara; så t. ex. synes det för båda förslagen
gemensamma stadgandet om skyldighet att, i händelse af arbetsaftal, inom viss
tid underrätta om arbetsinställelsen vara af utskottet formuleradt på ett tydligare
sätt än af Kungl. Maj :t.

Det af utskottet i § 9 andra punkten införda tillägget vill kammaren icke förorda,
då det, synes vara onödigt att här betona en rätt, som lagen icke genom andra
stadganden velat förneka. Stadgandet kan måhända gifva anledning till slitningar,
som fördröja en uppgörelse, synnerligast om icke det oklara uttrycket »må bestämmas»
förtydligas till »må kunna bestämmas» eller »kan bestämmas».

Det af utskottet i första punkten af § 9 gjorda tillägget synes kammaren däremot
vara berättigadt, hvarför kammaren vill bestämdt tillstyrka formuleringen af
första punkten i enlighet med utskottets förslag. Likaså torde utskottets förslag till
§ 14 vara lämpligare än Kungl. Maj:ts.

I förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister har kammaren särskild!
fäst sig vid skiljaktigheterna mellan de båda förslagen hvad beträffar de i
§§ 3, 4, 6, 12, 13 och 14 af Kungl. Maj:ts förslag berörda frågor och därvid i samtliga
fall ansett sig böra förorda de af utskottet gjorda ändringsförslagen.

Äfven i lag om vissa arbetsaftal har kammaren ansett sig böra tillstyrka flera
af de omredigeringar, som utskottet föreslagit. Sålunda synas §§ 7, 11, 27. 30, 31

29—102269. Förlikning smännens uti.

226

och 38 (37) vara att föredraga i den form, som utskottet gifvit dem, ej endast med
hänsyn till den i vissa fall mera distinkta formuleringen af lagens tankegång, utan
också med hänsyn till de af utskottet föreslagna sakliga tilläggen eller strykningarna.

Men å andra sidan har utskottet också föreslagit ändringar, som förefalla kammaren
olämpliga. Den strykning, som gjorts i § 19, kan anses tämligen omotiverad,
då det väl svårligen är en obillig fordran, att arbetaren, då han skall utöfva sin rösträtt,
i tid framställer begäran om ledighet. Äfven stadgandet om villkoret för ledigheten
är lämpligare formulerad i Kungl. Maj:ts förslag, hvarför kammaren för
hela § 19 vill förorda den redigering, som Kungl. Maj:t föreslagit.

I § 34 (33) har utskottet också velat borttaga en punkt, som enligt kammarens
uppfattning bör kvarstå. Såsom departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
anfört bör skyldigheten att afgifva vitsord motsvaras af rättigheten därtill.

Det tillägg, som utskottet föreslagit till § 37 (36), vill kammaren på det bestämdaste
afstyrka, alldenstund en dylik restriktion kan leda till svåra konsekvenser.
Om t. ex. ett verk med en dålig ekonomisk ställning råkar ut för strejk, kan denna
framtvinga en fullständig arbetsnedläggelse, som nödvändiggör aftalets upphäfvande.
Med ett stadgande såsom det föreslagna skulle arbetsgifvaren vara nödgad att
efter strejken återtaga driften.

Äfven beträffande vissa af de punkter, om hvilka anmärkningar gjorts från
utskottets sida, har kammaren några erinringar att göra.

§ 9 af lag om arbetsaftal kräfver nog en något fullständigare formulering. För
att ej paragrafens båda punkter skola synas sinsemellan motsägande, torde där vara
nödvändigt att tillägga någon bestämmelse om den fortsatta giltighetstiden för ej
uppsagdt aftal, antingen en bestämd tidsfixering, jämförlig med stadgandet i § 6
(sista punkten) af lag om kollektivaftal, eller ett allmänt stadgande om att villkoren
för den fortsatta giltigheten må i aftalet bestämmas.

Med afseende på § 21 synes det vara kammaren riktigare att, såsom utskottet
föreslagit, fastställa flyttningstiden till 14 dagar efter det aftalet upphört,
då det ju eljest vid längre uppsägningstid kan tänkas, att arbetaren nödgas afflytta,
förrän han slutat sitt arbete. Men å andra sidan nödvändiggör en sådan bestämmelse
äfven andra undantag än de i paragrafens andra punkt angifna. I de fall, då
arbetsgifvaren har rätt att omedelbart häfva aftalet på grund af arbetarens uppförande
eller hälsovådlighet, bör han äfven äga möjlighet att uppsäga arbetaren till
afflyttning omedelbart efter det aftalet upphört. Det synes kammaren därför af
vikt, att vid slutet af paragrafens andra punkt införes en bestämmelse af ungefär
följande lydelse: »ej heller då arbetsgifvaren, med stöd af stadgandet i § 36 (35),
omedelbart uppsäger arbetsaftalet».

En del af de bestämmelser, Kungl. Maj:t i § 32 föreslagit angående villkoren
och formerna för innehållande af arbetarens lön, synas kammaren icke i en allmän
lag vara nödvändiga. I likhet med utskottet anser kammaren, att § 32 kan ur

227

lagen utgå och att de bestämmelser, som anses vara af nöden för begränsning af arbetsgifvarens
rätt, lämpligen kunna öfverflyttas till § 24. Kammaren håller dock
före, att från regeln om afdragets begränsning till en femtedel bör stadgas undantag
för sådana fall, då arbetaren lämnar sin anställning omedelbart efter det han åsamkat
arbetsgifvaren en förlust, som han ostridigt kan anses skyldig ersätta.

Bil. 5. Söderhamns fabriks- och handtverksförening.

Punkten 2. Efter vidtagna undersökningar ha vi funnit, att, hvad handtverket
inom Söderhamn beträffar, så erfordras icke i några hänseenden stadganden af
annat innehåll än de, som böra gälla för arbetsaftal inom industrin.

Punkten 3. Inom handtverksföreningens arbetsområde förekomma i allmänhet
icke s. k. vissa eller individuella arbetsaftal, men vi anse, att en lag om dessa bör
stadga minst sju dagars uppsägningstid, då i aftalen ingen dylik är träffad.

Punkten 4. Då det kan anses vara olämpligt, att en lag allt för detaljeradt
ingriper i rådande förhållanden, torde det bli särdeles svårt att få in lämpliga stadganden
till förebyggande af missbruk utaf arbetsgifvarens rätt att antaga och afskeda
arbetare samt leda och fördela arbetet; emellertid skulle vi, om det låter sig göra,
önska få infördt stadgande i riktning att säkerställa arbetaren mot trakasserier från
arbetsgifvarens sida.

Punkten 5. Eftersom arbetsordningen skall innehålla så viktiga bestämmelser
som arbetsförmännens befogenhet, rätten att bestämma penningplikt för vissa förseelser,
arbetstidens början och slut, tid och sätt för lönens utbetalande m. m., så bör
arbetaren, om han anser sin rätt kränkt, äga befogenhet att, innan arbetsordningen
blir gällande, vädja till myndighet eller af parterna vald skiljenämd, hvilken med
ledning af parternas uttalanden har att bestämma omförmälda ordnings innehåll.

Punkten 6. Yi hålla före, att det är tillräckligt, att lagen i allmänhet stadgar
rätt för arbetaren att, ifall intet hyresaftal är ingånget, få bo kvar i 14 dagar efter
det arbetsaftalet är häfdt; men vid allmän arbetsinställelse, då det för arbetaren blir
svårare att anskaffa annan bostad, borde denna hans rätt till kvarboende i bostaden
utsträckas till en månad.

Punkten 7. Inom arbetsområdet i fråga saknas exempel på att arbetsgifvaren
betalar lön till arbetaren för tid, som denne hindrats i sitt arbete, och vi anse, att
ersättning för dylik tid bör gifvas arbetaren endast under förutsättning, att arbetsgifvaren
utan laga hinder orsakar arbetsinställelsen.

Punkten 8. Arbetslönen betalas i allmänhet pr vecka.

Punkten 9. Yi anse, att arbetsgifvaren icke bör äga rätt att innehålla någon
del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter, då
han icke är sysselsatt med ackordsarbete.

228

Punkten 10. Inom handtverksf öreningens arbetsområde finnes ej i andra
hänseenden än ofvan berörts gällande sedvänja, som afviker från förslagets motsvarande
bestämmelser.

Bil. 6. Direktören W. T barn, Söderhamn.

Då ändamålet med aftalslagstiftning afser att åstadkomma arbetsro och lugna
förhållanden på arbetsmarknaden, torde detta mål ej kunna uppnås mellan två parter
af så vidt skilda intressen som arbetsgifvare och arbetare, utan att båda parterna äro
beredda göra vissa uppoffringar.

Alla sympatistrider böra därför i första hand afskaffas, d. v. s. strejk, lockout,
blockad m. m. vara under aftalstiden förbjudna, och med hänsyn härtill måste industrien
inrätta sig.

Den måste sörja för, att möjlighet finnes att föra strid efter en bred front,
att ej striderna komma att utkämpas af isolerade arbetsgifvare. De större industrigrenarne
hafva en användbar utväg att koncentrera striderna uti genomförande af
riksaftal, förbundsvis, hvarigenom arbets- och lönevillkoren samtidigt regleras för
industrien i hela dess omfattning.

Sågverksindustrien, järnverksindustrien m. fl. böra därför taga itu med att
förbereda öfvergången till riksaftal icke blott i fråga om allmänna bestämmelser
utan äfven i fråga om lönevillkoren, och skola alla aftal utlöpa samtidigt.

Under aftalstiden föras underhandlingar angående event. förändringar i det
blifvande aftalet. Om parterna ej kunna enas eller förlikning åvägabringas genom
förlikningsnämnden, så äro parterna oförhindrade att vid aftalstidens slut tillgripa
strejk eller lockout.

Genomförandet af riksaftal anser jag sålunda vara af synnerlig vikt, och borde
till och med ett nytt förslag till aftalslagstiftning få anstå, intill dess dylika riksaftal
blifvit genomförda.

Bil. 7. Kronofogden i Gästriklands fögderi.

För egen del får jag, utan att anse mig kunna ingå i någon granskning i
detalj af förslagen, vördsamt uttala önskvärdheten af att en lagstiftning härutinnan
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslagen snarast möjligt kommer till
stånd, och vill det synas, som om särskilda utskottets föreslagna ändringar och
tillägg äro af beskaffenhet, att de vid ärendenas framläggande ånyo inför Riksdagen
böra beaktas.

229

Bil. 8. Kronofogden i Södra Hälsinglands fögderi.

Vidkommande först förslaget till lag om kollektiv af tal mellan arbetsgivare
och arbetare, synes, såvidt jag kunnat genomgå detsamma, den af Kung!. Maj :t föreslagna
formuleringen i allmänhet äga företräde framför den affattning, särskilda
utskottet gifvit förslaget.

Särskildt förefaller detta att vara fallet med bestämmelserna i § 8, eller
den paragraf, som innefattar gränserna för rätten att företaga sympatiarbetsinstälse.
Man skulle nämligen kunna befara, att om rätten till dylik arbetsinställelse
blefve begränsad i enlighet med hvad särskilda utskottet hemställt, och alltså det af
Kungl. Maj:t föreslagna 3 momentet, börjande med orden: »Är i anledning af

tvist» etc., bortfölle, detta möjligen komme att inverka på kollektivaftalens frekvens.
Om härigenom antalet af dessa aftal inom landet förminskades, vore ju icke
det vunnet med lagstiftningen, som man åsyftat, eller en möjlighet att reglera och
begränsa striderna på arbetsfältet. I hvarje fall komme det väl icke att töfva länge,
förrän man skaffade sig andra verksamma medel, som utmynnade i en underlättad
möjlighet till att i mera utvidgad form företaga sympatiarbetsinställelser.

I fråga om 9 § håller jag emellertid före, att särskilda utskottets formulering
är att föredraga framför Kungl. Maj:ts särskildt med hänsyn till, att arbetsgifvarens
rätt att utan inblandning leda och fördela arbetet torde äga det intimaste samband
med vederbörande industris fortbestånd. Finge inskränkningar i denna rätt
göras uti kollektivaftalet, är ju ej uteslutet, att bestämmelserna härom snart kunde
blifva föremål för tvist, en tvist, som helt säkert då finge en vidtomfattande och
förödande karaktär.

Hvad § 10 eller den paragraf, som handlar om vederbörande föreningars skadeståndsplikt,
beträffar, så synes Kungl. Maj:ts förslag i denna del i stöld sedt äga
vida förmånligare affattning än utskottets, helst som man väl torde få utgå ifrån,
att den blifvande arbetsdomstolen skall just med hänsyn till sin sammansättning
komma att förfoga öfver tillräcklig kompetens för att afgöra, i hvilka fall skadeståndsplikt
bör utgå. Särskildt stadgande synes alltså icke erforderligt därom, att
ersättningsskyldigheten må fixeras på ena eller andra sättet eller helt bortfalla, men
borde, i likhet med hvad utskottet föreslagit, ordet »föreningen» i andra punkten
af andra momentet utbytas mot orden »dylik förening», enär ett utvidgadt ansvar i
den. riktning, som härigenom angåfves, enligt- hvad färska exempel visat, borde hafva
betydelse. Fråga är för öfrigt, om icke för ernående af nödig effektivitet beträffande
skadeståndet nya bestämmelser om skadestånd borde utarbetas, hvilka ej,
såsom de nu gällande, allenast omfattade utomobligatoriska rättsförhållanden. Eller
ock kunde det möjligen synas nödvändigt, att därest nya skadeståndsnormers fixerande
kräfver alltför lång tid och skadeståndsdomstolen — här arbetsdomstolen —

230

nödgades affatta sina domar om bestämmande af ersättningsskyldigheten med hänsyn
till nuvarande, ej fullt konstanta praxis på detta område, effektiviteten stöddes
exempelvis genom en inregistrering, helst med registreringstvång för vederbörande
föreningar, i den mån de icke enligt nu gällande lagstiftning äro underkastade inregistrering.
Att icke ett skadeståndspåstående exempelvis vid en generalstrejk
emot den enskilde arbetaren kan göra tillfyllest torde lätt inses, då det kan gälla
ofantliga värden, som genom strejken spolierats, dels på direkt väg dels på indirekt.
Att frågan om skadeståndsplikten äger en synnerlig betydelse torde för öfrigt framgå
däraf, att anledningar icke saknats af innehåll, att därest den ekonomiska ansvarigheten
på grund af ofvanberörda lagbestämmelser i § 10 komme att visa sig alltför
tryckande för arbetarna, arbetarrörelsen kunde och skulle komma att taga sig utveckling
i helt annan riktning än den hittills tagit. Den af utskottet gifna formuleringen
af § 11 synes vara allt för vid, i följd hvaraf företräde i denna del bör gifvas
åt Kungl. Maj:ts förslag.

För den händelse utvecklingen komme att medföra kollektivaftal med alltmera
detaljerade bestämmelser, synes åliggandet i 14 §, där enligt min uppfattning
utskottets förslag äger företräde framför Kungl. Maj:ts, kunna medföra, att olägenheter
för en arbetsgivare uppstode, då tillgången till kollektivaftalen blefve synnerligen
lätt, och hvem som helst, exempelvis en konkurrent, kunde taga kännedom
om aftalets bestämmelser, i hvad de afsåge viktiga organisationsfrågor, såsom arbetsfördelning
o. d., ja, kanske till och med få ledning för inhämtande af hvar vissa
yrkesmetoder, hvilka borde hemlighållas, bedrefves. Detta åliggande borde därför
kunna utbytas mot en skyldighet för arbetsgifvaren att till kommerskollegium inkomma
med uppgift angående art och antal af de arbetare, med bvilka ban slutit
kollektivaftal, under enahanda påföljd som i kungl. kungörelsen den 13 november
1896 stadgas för underlåtenhet att meddela vissa uppgifter. Äfven om man
skulle finna, att någon fara ej förelåge att följa den af särskilda utskottet gifna formuleringen,
borde man dock icke under några omständigheter medtaga det af Kungl.
Maj:t föreslagna andra momentet.

Mot Kungl. Maj:ts förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister,
såvidt jag varit i tillfälle taga kännedom om detsamma, har jag ingenting att invända,
och finner jag det helt naturligt, att arbetsdomstolens utslag och särskilda
beslut må hos Kungl. Maj :t öfverklagas, då vid de rättstvister, det bär gäller, snabbheten
i afgörandet icke bör få gå före säkerheten.

Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal, så har till upplysning om
denna lags tillämplighetsområde af herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet yttrats: »Med arbetsaftal förstås---

arbetsaftal inom den egentliga produktionen (råämnes-, förädlings- och omsättningsproduktionen)».
I följd af denna förklaring torde visserligen med den af Kungl.
Maj:t föreslagna formuleringen af § 1 någon tvekan icke förefinnas om, att äfven i

231

handtverk och industri anställda arbetare, hvilka med personliga aftal fästats vid
sina anställningar — särskild! som uttrjmket »annat näringsyrke» då måste fattas
vidsträckt —• äro att inrangera under förslagets bestämmelser. Då emellertid särskilda
utskottets förslag tydligt utsäger, att arbetare inom »handtverk och industri» skola
stå under under den ifrågasatta lagens stadganden, synes utskottets förslag i denna
§ vara att föredraga.

I den mån jag haft tillfälle taga kännedom om de särskilda paragraferna i
detta förslag, har jag fått den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag äger företräde
framför det särskilda utskottets, något som särskild! framträder vid 6 § 1
mom., där en utskottets formulering synes kunna leda till farliga konsekvenser genom
det så godt som omedelbara afbrott i arbetsaftalet, som denna paragraf medgifver.
Det af utskottet intagna uttryckliga förbehållet, att utöfver hvad Kungl.
Maj :t föreslagit arbetaren ej finge lämna arbetet, om fara kunde uppkomma för vanskötsel
af arbetsgifvarens husdjur, förrän tolf timmar efter meddelandet om arbetsnedläggelse
tyckes ju ej kunna förhindra vådorna af en arbetsnedläggelse på jordbrukets
område.

Stadgandet i den af utskottet uteslutna paragraf 32, afseende afdrags-, »décompte»-rätten,
synes möjligen kunna leda till, att då arbetsgifvaren får lyfta de i
resp. bankinrättning insatta medlen endast om han därtill erhållit arbetarens medgifvande
■—■ hvilket väl i de flesta fall kommer att uteblifva — eller på grund af
domstols beslut — hvilket kräfver tid och väl äfven förskottering af rättegångskostnader
— han kommer att behålla de afdragna medlen hos sig trots den höga
räntesatsen af 10 %, vid hvilket förhållande stadgandet icke komme att hafva åsyftad
verkan.

I detta sammanhang får jag angående de särskilda punkterna af den remissen
åtföljande, detta lagförslag afseende promemorian anföra:

Punkt 1. Då svaret på den i punkten angifna frågan synes blifva olika för
olika orter samt jämväl utfalla på skilda sätt för det större och det mindre jordbrukets
del, hvilket sistnämnda i allmänhet i stor utsträckning begagnar sig af lagstadda
tjänstehjon, finner jag, såvidt jag kunnat bedöma, förslagets bestämmelser
lämpliga å de arbetsaftal inom jordbruket, hvilka ej falla under legostadgan, dock
under erinran, att därest genomförandet af en dylik bestämmelse läte sig göra, förbud
mot allmän arbetsnedläggelse inom jordbruket vore, särskildt hvad det större
jordbruket beträffar, synnerligen önskvärd.

Punkt 2. För detta fögderi torde i allmänhet arbetare inom handtverk och
handel vara lagstadda och intaga en mera fast ställning i sitt tjänsteferhållande. I
den mån de icke äro det samt det föreliggande förslaget blefve å dem tillämpligt,
torde måhända en längre uppsägningstid än den i 6 § angifna böra föreslås för fall,
där uppsägningstid ej stipulerats.

232

Punkt 3. Uppsägningstid för arbetsaftal synes i regel icke gälla inom fögderiet
med undantag för hos järnvägsbolag anställda personer, men torde § 6, i hvad
den af ser uppsägningstid, vara väl på sin plats och vara allt mer försvarad, i män
stridigheterna på arbetsfältet tilltaga.

Flinkt 4. Då missbruk af beskaffenhet, punkten omnämner, mig veterlig!
inom arbetsområdet icke förekommit, synes stadganden, i den mån några allmännare
missbruk ej ägt rum, icke erforderliga.

Punkt 5. Därest nödiga garantier mot alltför starkt detaljerade bestämmelser
i arbetsordningen kunde erhållas, har jag intet att erinra emot att offentlig myndighet
efter vederbörande yrkesinspektörs hörande granskade och godkände arbetsordning
vid arbetsplatser med visst minimiantal arbetare.

Punkt 6. Utöfver förslagets bestämmelser i denna del har jag intet att
tillägga.

Punkt, 7. Inom fögderiet torde i åtskilliga fall under tid, då bristande tillgång
på arbete råder, arbetsgifvaren ändock utbetala lön till arbetaren, mot att
denne tillhandagår med handräckningsarbeten och annat, hvars utförande är af
nöden. Är hindret, hvarigenom arbetaren satts ur stånd att utföra arbetet, olycksfall,
torde i de flesta händelser ersättning af arbetsgifvaren utbetalas till arbetaren i enlighet
med bestämmelsen i lagen den 5 juli 1901. Af åtminstone en arbetsgifvare
har sådan ersättning utbetalats äfven under karenstiden. Är hindret sjukdom, torde
lön ej under sjukdomstiden gäldas till arbetare.

Punkt 8. Lönen utbetalas inom det arbetsområde, yttrandet afser, i allmänhet
hvar fjortonde dag i efterskott.

Punkt 9. Utöfver hvad vid 32 § i Kung!. Maj:ts förslag ofvan anförts har
jag intet att tillägga.

Punkt 10. Sedan skörden och tröskningsarbetet för året slutförts, är det ortens
sed att vid mikelsmässotiden — sista veckan af september månad — de inom
jordbruket anställda, icke lagstadda arbetarne taga sig några dagars ledighet — dock
naturligvis utan att lön för dessa dagar erhålles — och är detta uteblifvande från arbetet
följaktligen icke att anse som arbetsnedläggelse.

Hvad öfriga här ej berörda författningsförslag angår har jag mot Kungl.
Maj: Is förslag till lag angående ändring af 158 § utsökning slag en äfvensoln särskilda
utskottets förslag till lag angående medling i arbetstvister, i den mån jag
haft tillfälle taga kännedom om desamma, icke någon erinran att göra.

233

Bil. 9. Länsmannen i Skogs distrikt.

För egen del vill jag tillsts^rka Ivungl. Maj :ts lagförslag.

Flertalet af de punkter, som till besvarande finnas upptagna i promemorian
till förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetare ock arbetsgivare, saknar jag erfarenhet
att besvara.

Några frågor rörande de lokala förhållandena här vill jag däremot i korthet
redogöra för.

3:o) Uppsägningstid för arbetsaftal förekommer ej.

7 ro) Vid de industriella verken här brukas i allmänhet så, att eu yrkesarbetare
vid antagandet får förplikta sig att, därest arbetet i hans fack tillfälligtvis
skulle tryta, vara villig göra handräcknings- eller annat arbete vid verket.

8:o) Aflöningen vid samtliga verk här utbetalas hvar fjortonde dag.

Bil. 10. Länsmannen i Hanebo distrikt.

Besvarande---får jag såsom eget utlåtande anföra, att jag icke har

något mot förslagen ifråga att erinra.

Bil. 11. Länsmannen i Bollnäs distrikt.

1) Uppsägningstid för arbetsaftal förekommer icke här inom distriktet, och
synes lagbestämmelser därutinnan icke vara erforderliga.

2) Arbetsgifvare anses här i orten icke hafva någon skjddighet att gälda lön
till arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfälligt, af arbetaren själf oberoende
hinder satts ur stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits.

Arbetsgifvare hafva dock vanligen för sed att på ett eller annat sätt understödja
arbetare vid sjukdom eller olycksfall.

3) Arbetslönen utbetalas i allmänhet hvar 14:de dag.

För öfrigt får jag tillstyrka Ivungl. Maj:ts förslag oförändradt.

Bil. 12. Länsmannen i Alfta distrikt.

I anledning af---får jag som eget yttrande öfver lagförslagen meddela,

att Ivungl. Maj ds förslag synes mig vara välbetänkt, och anser jag att detsamma bör
oförändradt antagas.

Uppsägningstid för arbetsaftal inom det arbetsområde lagförslaget afser förekommer
i regel ej, men vid ett härvarande sågverk bestämmas arbetspriserna och

30—102296 Förlikning smännens uti.

234

anslås skriftligen vid hvarje kalenderårs början med tillkännagifvande, att dessa skola
gälla hela året och att de arbetare, som kvarstanna denna tid och uppföra sig
oklanderligt, hafva att vid årets slut erhålla 5 % tillägg till sin åxsförtjänst.

Uppsägningstid för arbetsaftal är dock högst önskvärd å båda sidor, enär
sådan gifver stabilitet och säkerhet för affärer och industrier, och bör aftalen gälla
helst kalenderår med minst tre månaders uppsägningstid.

Om arbetare genom olyckshändelse i industriarbete blir urståndsatt att arbeta,
erhåller lian vanligen olycksfallsersättning, hvaremot i andra fall, såsom sjukdom
m. m., intet bestämdt underhåll kan påräknas vare sig för industriarbetare eller
andra, utan är detta helt och hållet beroende på arbetsgifvarens välvilja.

1 allmänhet utbetalas aflöning för hvar 14:de dag utom för jordbruksarbetare,
som erhålla betalning i mån af arbetets utförande och oftast i förskott.

Bil. 13. Länsmannen i Ofvanåkers distrikt.

Vid jämförelse af förslaget till lag om kollektivaftal synes förslaget, sådant
det är formuleradt af det särskilda utskottet, vara att föredraga framför Kungl.
Maj :ts förslag, och då det förra äfven i öfrigt tyckes taga vederbörlig hänsyn till
hvad sakens beskaffenhet torde fordra, har jag intet att erinra mot att utskottets förslag
må varda upphöjdt till lag.

Mot förslaget till lag om särskild domstol, sådant detta tagit gestalt enligt
särskilda utskottets formulering, synes ej heller i det stora hela taget något vara
att erinra, men håller jag före, att talan mot arbetsdomstolens utslag ej bör tillåtas,
detta på grund af önskvärdheten af att tvisten snarast möjligt måtte få slut och sannolikheten
af att domstolen i fråga på grund af dess sammansättning och kompetens
fäller fullt oantastbar dom.

Hvad förslaget till lag om vissa arbetsaftal beträffar torde äfven där utskottet
hafva funnit den lyckligare lösningen, hvarför dess förslag torde böra gifvas
företräde; dock lärer äfven detta i vissa afseenden böra kompletteras, t. ex. i 21 §

2 mom. med ett tillägg af »och ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete, och har sitt egentliga hemvist i samma kommun,
där arbetet utföres» eller något dylikt. Det förekommer nämligen rätt ofta vid timmerdrifnings-,
diknings-, bäckränsnings-, diknings-, skogstaxerings- och flottningsarbeten
att tillfällig bostad vid dylika mer eller mindre tillfälliga arbeten beredes
arbetare från den kommun, där arbetet verkställes, och därför torde tillägget vara
behöfligt.

Då kroppsligt arbete mer eller mindre torde vara förenadt med en viss fara
för lif eller hälsa, torde för rättigheten att hafva arbetsaftalet enligt 35 och 37 §§

3 punkten i utskottets förslag böra fordras, att arbetaren eller arbetsgifvaren utsätter
annan för påtaglig fara för lif eller hälsa.

235

För öfrigt tillåter jag mig andraga:

att förslaget synes lämpligt att vinna tillämpning å samtliga de i 1 § omförmälda
kategorier arbetsgivare; att endast för järnvägsbolagen inom distriktet
gäller uppsägningstid för ordinarie betjänte af tre månader, men ej någon uppsägningstid
för andra kategorier; att lönen utbetalas i allmänhet en gång i månaden
vid järnvägsbolagen och skogsbolagen och vid en industriell inrättning för
hvar fjortonde dag, men att hos öfriga arbetsgivare inga bestämda utbetalningsdagar
äro utsatta, utan utbetalas lönen vid behof; att jag håller före att det torde vara
onödigt att stipulera något mera detaljeradt angående arbetsgifvares och arbetares
ömsesidiga rättigheter, för det fall att arbetare åtnjuter bostad af arbetsgivaren
utan att vara i dennes tjänst och arbetsförhållandet upphör, än förslaget innebär;
att inom industrien i allmänhet lämnas arbetaren ersättning eller skaffas annan
plats åt honom, i händelse han af honom oberoende hinder satts ur stånd att utföra
det arbete, hvartill han antagits; att det synes förenligt med rättvisa och billighet
att arbetsgivaren bör tillerkännas rätt att efter aftal innehålla något af arbetarens
lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af aftalet, men torde innehållsrätten
böra omfatta endast en jämförelsevis ringa del af arbetarens inkomst och få
fortsätta endast någon kortare tidsperiod.

Mot förslaget till lag angående ändring i 158 § utsökningslagen äfvensom
mot förslaget till lag angående medling i arbetstvister enligt särskilda utskottets
lydelse har jag ej anledning göra några erinringar.

Bil. 14. Länsmannen i Söderala distrikt.

I anledning af skrifvelse den 11 juli 1910 får jag härmed meddela:

att, då några förhållanden af vikt inom distriktet ej äro af den art som i
bifogade P. M. framhålles, jag, såsom eget yttrande, vill framhålla, att förslagens
snara upphöjande till lag, om ock med nödiga sammanjämkningar, skulle vara af
största betydelse för såväl arbetsgifvare och arbetare som för folket i sin helhet.

Bil. 15 Länsmannen i Mo distrikt.

Såsom eget yttrande får jag efter genomläsandet af förslaget meddela, att
jag för egen del icke har något mot Kung!. Maj:ts förslag att erinra.

Bil. 16. Länsmannen i Norrala distrikt.

Sedan — — — får jag--— för egen del anföra, att af Kung]. Maj:ts och

utskottets förslag det förra torde äga företräde.

236

Bil. 17. Kronofogden i Norra Hälsinglands fögderi.

För egen del saknar jag tillräcklig insikt i hithörande frågor för att kunna
afgifva ett detaljeradt sakligt utlåtande öfver förslagen, hvilka emellertid efter allt
att döma söka reglera arbetsförhållandena på ett fullt rättvist och opartiskt sätt;
och då det är af obestridlig och synnerlig vikt, att dessa förhållanden skyndsamt
och på bästa sätt ordnas, synes det vara högst önskvärdt, att eu reglerande lagstiftning
härutinnan hufvudsakligen på de i föreliggande förslag angifna grunder snarast
möjligt kommer till stånd.

Bil. 18. Kronofogden i Västra Hälsinglands fögderi.

Hvad angår förslaget till lag om vissa arbetsaftal, kunde till en början ifrågasättas,
huruvida icke formen för aftalet, för att detta skulle kunna falla under
nämnda lag, städse borde vara skriftlig, ty erfarenheten har visat, att ett muntligt
aftal ofta mindre respekteras än ett skriftligt sådant, och härtill kommer, att vid tvist
bevisning rörande ett muntligt aftals tillkomst och innehåll synnerligen ofta torde
vara svår att åstadkomma.

Det föreliggande förslagets bestämmelser torde icke lämpa sig för sådana aftal
inom det mindre landtbruket, hvilka icke falla under legostadgan, emedan de
genom dylika aftal reglerade arbetsförhållanden äro af så tillfällig art och af så
kort varaktighet, att de, såsom saknande betydelse för arbetsaftalsprincipen, torde
utan risk kunna förblifva oberörda af lagstiftningen. Däremot torde förslagets bestämmelser
lämpa sig för utom legostadgan fallande arbetsaftal inom jordbruket,
där detta nått den betydenhet, att det måste drifvas med tillhjälp af för hela året
lejd arbetskraft.

Att meddela skiljaktiga bestämmelser för arbetsaftal (rörande väsentligen
kroppsligt arbete) inom handtverk och handel samt för arbetsaftal inom industrien
synes icke vara af behofvet påkalladt.

Här på orten förekommande arbetsaftal innefatta ofta bestämmelser om viss
uppsägningstid, men sådana bestämmelser saknas kanske lika ofta, detta särskild! för
den händelse att formen för aftalet varit muntlig, och vid sådant förhållande anses
aftalet brutet i och med uppsägningen. Emellertid torde det vara lämpligt att meddela
bestämmelser om viss uppsägningstid, minst fjorton dagar, att lända till efterrättelse
för det fall, att i sådant hänseende intet aftalats.

Likaledes bör meddelas föreskrift, att arbetsaftal skall innehålla arbetsordning,
hvilken under aftalstiden skall af såväl arbetsgifvare som arbetare iakttagas,
såvida icke ändring däruti sker med båda parternas samtjmke; bryter endera kon -

237

trahenten mot arbetsordningen, bör detta för den andre medföra rätt att bäfva arbetsaftalet.

Däremot böra arbetarnes bostadsförhållanden icke regleras genom arbetsaftalet,
utan bör för det fall, att arbetsgivare kan tillhandahålla arbetaren bostad, öfverenskommelse
därom träffas genom särskilt bytesaftal.

För den händelse att arbetsgifvare på grund af arbetsaftalet är berättigad att
af arbetare utfå ersättning eller skadestånd, synes det med rättvisa och billighet förenligt,
att arbetsgivaren kunde få rätt att genom afdrag å arbetaren tillkommande
lön göra sig betald för sin fordran; dock bör vid hvarje aflöningstillfälle icke mera än
en femtedel af aflöningens belopp kunna afdragas. Emellertid bör ett dylikt betalningssätt
vara föremål för kontraheternas fria öfverenskommelse och förty bestämmelse
därom intagas i arbetsaftalet.

I fråga om utbetalande af arbetares aflöning har praxis utbildat sig något
olika i olika delar af fögderiet. Så har vid de industriella anläggningarna inom
Arbrå socken aflöningen kommit att utbetalas för hvarje vecka, under det att den i
öfriga delar af fögderiet i allmänhet utgår hvarannan vecka; detta senare gäller
särskildt om de mang''a här i trakten befintliga sågverken. Allmän praxis inom
fögderiet synes vara, att arbetare, som utan eget förvållande icke kan under aftalad
arbetstid beredas arbete, för denna tid åtnjuter full ersättning.

Rörande de öfriga lagförslagen har jag intet att andraga, enär förhållandena
inom fögderiet icke därtill föranleda, hvartill kommer, att någon inom fögderiet
gällande sedvänja, som kunnat gifva särskild anledning till ändring eller tillägg i
samtliga ifrågavarande lagförslag, icke torde existera.

22. Kung! Maj:ts befallningshafvande i Västernorriands län.

Behofvet af en lagstiftning, ägnad att så vidt ske kan främja arbetsfreden,
är för Västernorriands län synnerligen stort. I detta afseende tillåter sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande allenast erinra, att under förra årets strider
mellan arbetsgifvare och arbetare öfver 14,000 arbetare inom länet voro arbetslösa
under längre eller kortare tid. Då trävarurörelsen är en af de viktigaste näringarna
inom länet och den dyrbaraste arbetstiden för denna näring är sommartiden, kan man
förstå, hvilka oerhörda förluster såväl för enskilda näringsidkare och arbetare som för
länet och kommunerna därigenom uppstått. Men de menliga följderna af dessa
strider stanna ej vid ekonomiska förluster. De bidraga äfven att tillspetsa förhållandena
mellan de olika samhällsklasserna. Allt, som kan göras för att hämma
eller minska dessa strider och för att betaga dem deras bittra karaktär, bör där -

238

för göras; och'' att lagstiftningen härvid har en viktig uppgift att fylla synes
Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande uppenbart.

Hvad först angår förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande området
för en sådan lags tillämplighet hänvisa till hvad Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i detta afseende yttrat. Utskottet anför,
att jordbruksnäringen inom detta län icke bedrifves under sadana förhållanden,
att kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare här kan vinna någon afsevärd
tillämpning. Endast ett fåtal större jordbruksegendomar förekommer. Den stora
massan af jordbrukare innehafva smärre eller medelstora gårdar, som för det
mesta brukas genom eget folk med biträde i vissa fall af legd arbetskraft i liten
omfattning. Häruti instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Det vill
för öfrigt synas, som om kollektivaftal skulle vara mindre lämpliga för jordbruksnäringen
än för vissa andra näringar, i synnerhet om arbetsinställelse får förekomma
under aftalstiden. Jordbruket är i behof af bindande arbetsaftal. Skulle uppkommande
tvister af visst slag mellan arbetsgifvare och arbetare inom jordbruksnäringen
få slitas genom arbetsinställelse eller arbetsinställelse af annan anledning få
etableras, skulle det större jordbruket sannolikt komma att emellanåt kämpa med
stora svårigheter.

Beträffande 5 § i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att förorda den
förändrade lydelse, som föreslagits af Riksdagens särskilda utskott på de af utskottet
anförda skäl.

Jämväl angående lydelsen af 8 § får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansluta sig till hvad utskottet föreslagit. Visserligen skulle Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till såväl arbetsfredens bevarande som
beskaffenheten af vissa arbeten inom trävaruindustrien, funnit önskvärdt, att förbud
stadgats mot vidtagande under kollektivaftals giltighetstid åt arbetsinställelse
utaf dem, som äro bundna af aftalet, men då detta måhända vore ett alltför
stort steg från nuvarande förhållanden, sådana de genom händelsernas egen makt
utvecklat sig, och verkningarna för industrien af ett sådant stadgande kunna vara
svåra att öfverskåda, torde försiktigheten bjuda att stanna vid den begränsning
af rätten till arbetsinställelse, som angifves i utskottets förslag. Härigenom torde
äfven den fördelen vinnas, att brott mot lagen i detta afseende i möjligaste mån
förebyggas. Eu utväg till lösande af den omtvistade frågan om rätt till arbetsinställelse
under kollektivaftals giltighetstid synes väl ligga däri, att till parterna
själfva öfverlämnades att i aftalet bestämma, huruvida de skulle under aftalstiden
i större eller mindre utsträckning äga rätt till arbetsinställelse, men
man kan befara att genom en sådan bestämmelse i lagen öka de svårigheter, som
i allt fall torde förefinnas för parterna att kunna enas om bestämmelserna i ett

239

kollektivaftal, då fråga uppstår om slutande af ett sådant. En ny tvistepunkt
lades måhända därigenom till de öfriga, hvarom parterna vid ett sådant tillfälle
måste förhandla.

Då det torde vara af en icke ringa betydelse, att den enskilde arbetsgifvarens
och arbetarens ömsesidiga rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill så
tydligt som möjligt framträder i lagen, anser Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande
den af utskottet ifrågasatta formuleringen af 9 §, hvilken ansluter sig
till Eders Kung! Maj:ts ursprungliga förslag, vara att förorda.

I öfrigt har Eders Kung! Majrts befallningshafvande ej funnit anledning
till vidare yttrande i anledning af detta lagförslag.

I det af Eders Kung! Maj:t framlagda förslaget till lag om särskild domstol
i vissa arbetstvister har Riksdagens omförmälda utskott ifrågasatt vissa ändringar
och tillägg hufvudsakligen i syfte att tillförsäkra domstolen största möjliga
auktoritet och förtroende gent emot allmänheten och de tvistande parterna
samt att sörja för snabbhet vid tvisternas afgörande. Den viktigaste af de sålunda
föreslagna ändringarna synes vara den, som afser att arbetsdomstolens utslag
i sakfrågor icke skulle få öfverklagas. Ehuru en sådan ordning i öfrigt är
främmande för svensk lagstiftning, torde dock de praktiska skäl, som i förevarande
fall tala därför, vara så starka, att de formella betänkligheterna böra vika. Däremot
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beträffande domstolens sammansättning
det af Eders Kungl. Majrt framlagda förslaget äga väsentliga fördelar
framför utskottets. Dessa fördelar framträda så mycket bestämdare, om utskottets
förslag, att domstolens utslag i sakfrågor ej skulle få öfverklagas, varder upphöjdt
till lag. I sådant fall synes det nämligen så mycket nödvändigare att
genom domstolens sammansättning, såvidt ske kan, sörja för stabilitet och konsekvens
i dess verksamhet, och härför torde de bästa garantierna ligga däri, att
det juridiska elementet icke är för fåtaligt representeradt. Sakkunskapen synes
i allt fall erhålla ett betryggande rum inom domstolen.

Det af Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om vissa arbetsaftal
anser Eders Kungl. Majrts befallningshafvande vara af synnerlig betydelse för
regleringen af arbetsförhållandena.

Beträffande de särskilda stadgandena däri får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anföra följande. Stadgandet i 6 § första stycket torde icke stå i
öfverensstämmelse med rådande praxis inom detta län och kunna föranleda till
ovisshet om, i hvilka fall det bör äga tillämplighet, åtminstone inom vissa näringsgrenar.
Den af Riksdagens särskilda utskott föreslagna lydelsen synes därför vara
att förorda. Likaså anser sig Eders Kungl. Majrts befallningshafvande böra förorda
utskottets förslag rörande dels 7 § dels 13 och 14 §§.

I den afdelning af lagen, som handlar om arbetsgifvares rättigheter och
skyldigheter, har i 21 § föreslagits, att om arbetsgifvare tillhandahåller bostad åt

240

arbetare, som ej är i arbetsgivare^ kost, och bytesaftal angående bostaden ej är
särskildt ingånget, arbetaren ej skall, ändå att annorlunda öfverenskommits, vara
skyldig att från bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet
blifvit uppsagdt eller bäfdt. Det har blifvit ifrågasatt, att denna tid skulle ökas
till en månad. Det vill ock synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som,
åtminstone i vissa fall, goda skäl skulle tala för eu förlängning af denna tid.
Skulle exempelvis vid ett större verk arbetsinställelse inträffa och befintliga arbetsaftal
därvid komma att — enligt 7 § — uppsägas, blefve det utan tvifvel
synnerligen svårt för at1 icke säga i vissa fall omöjligt för arbetarne att inom
kort tid förskaffa sig bostäder, hvilka i rimlig mån uppfyllde de anspråk, som
måste ställas på dem med hänsyn till utrymme, uppvärmning m. m. Åtminstone
skulle inom detta län stora svårigheter uppstå på åtskilliga platser. Man får väl
antaga, att striden icke skulle driivas sa till det yttersta, att alla de måste lämna
sina bostäder, som kunde befinnas skyldiga därtill, men en sådan möjlighet torde
dock icke böra lämnas ur sikte. Gifvet är att under sådana förhållanden den
tid, hvarunder arbetarna äga sitta kvar i sina bostäder, för dem spelar en afsevärd
roll. Ju längre denna tid är, desto större möjligheter hafva de att anskaffa
annan lämplig bostad, och desto större utsikt torde ock finnas för att striden skall
kunna biläggas, innan respittiden utgår. En afsevärd skillnad synes i detta hänseende
förefinnas vid lockout och vid strejk. En arbetsgifvare, som etablerar
lockout, synes nämligen böra tåla, att arbetarna kvarbo i af dem innehafvande
lägenheter något längre tid än om de, a sin sida, börja strejk. X bada fallen
hafva vederbörande initiativtagare till arbetsinställelsen kunnat förutse påföljden
i detta hänseende af åtgärden. Det synes därför vara med billighet öfverensstämmande,
att tiden vid lockout utsträckes till en månad, men vid strejk bibeliålles
vid nu föreslagna fjorton dagar.

X. 19, 22 och 25 §§ äro föreskrifter intagna, hvarigenom vederbörande arbetsgifvare
och deras ställföreträdare samt arbetare åläggas att visa hänsynsfullhet
och takt m. m. gent emot hvarandra. Yrkanden hafva framkommit, att dessa
föreskrifter skulle uteslutas ur lagen. Men om tvifvel än kan hysas om dessa
föreskrifters praktiska rättsverkan i vissa förekommande fäll, kan dock Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna annat, än att det måste vara af en
stor ''saklig betydelse, att i den af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen stiftade lagen
rrifves uttryck* för hvad i detta hänseende är att anse såsom rätt och tillbörligt.

Riksdagens särskilda utskott har föreslagit, att de två sista styckena i
27 § af Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle utgå. I detta afseende får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela, att enligt de upplysningar, Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande inhämtat, aflöning vanligen icke utbetalas vid
industriella verk inom länet under den tid, verket pa grund af maskinskada eller
annan dylik anledning måste stå stilla. Vid timmerflottning lärer dock under

241

senare aren,^ åtminstone vid ett af de större vattendragen, timlön hafva utbetalts
äfven vid sadana tillfällen, då flottningen hindrats af ogynnsam vind och fördenskull
lämpligare vind måst afvaktas.

Att döma efter förhållandena inom Västernorrlands län torde det kunna
dragas i tvifvelsmål, huruvida det i 31 § föreslagna stadgandet kan anses erfor •

°C^- l£Tpllgt’ ätmmstone i den stränga form det erhållit enligt förslaget
Tillfälligtvis lärer nämligen inträffa, att vid mindre verk, där kontorspersonalen
ar 1 ten goromalen så hopas, att svårighet uppstår att upprätta aflöningslistorna
i ratt tid. Likaså kan, mindre vid verken än under skogsafverkning och flottning
afl ningen af annan anledning oafsiktligt blifva fördröjd några dagar under för
hållanden, då det kan vara svårt att afgöra, om dröjsmålet berott på arbetsgivare^
försummelse eller ej. Sådana fall torde dock endast undantagsvis inträffa
och någon olägenhet däraf synes ej hafva uppstått. Det förefaller därför Eders
Kung], Maj:ts befallningshafvande, som om ett tillägg till denna paragraf skulle
vara motiveradt i syfte, att förhöjningen i aflöningsbeloppet endast skall ut-å
därest aflomngen icke »tillhandahålles» eller måhända »tillställes» arbetaren inom
exempelvis 4 dagar efter den bestämda aflöningsdagen.

„ ,, Uti särsbild >P- har vederbörandes uppmärksamhet blifvit fäst å önskvärdheten
af att i de yttranden, som komme att afgifvas öfver förslaget till laom
arbetsaftal, vissa frågor skulle särskildt beaktas. Eders Kung! Mai:ts befalfningshafvanue
får i detta hänseende i underdånighet anföra följande.

De första, andra och tionde frågorna anser sig Eders Kung!. Mai:ts befallningshafvande
kunna besvara nekande. Beträffande tredje, sjätte och sjunde frågorna
far Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande hänvisa till hvad härofvan
anförts rörande G 21 och 27 §§ i förslaget. Angående fjärde och femte frågorna
far Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande meddela, att såvidt Eders Kungl
Maj:ts befallningshafvande kunnat inhämta, några bestämmelser i de hänseenden
dessa frågor afse, hittills icke förekommit i aftal mellan arbetsgivare och arbetare
inom detta lan. Skulle en för hela landet gemensam förlikningskommission i enlighet
med det därom väckta förslaget komma till stånd, torde måhända åt denna
kommission kunna uppdragas att godkänna eller förkasta arbetsordning, om hvilken^
innehåll parterna ej kunnat enas och som af endera parten hänskjutits till
forlikningskommissionens pröfning. Med anledning af den åttonde frågan får
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela, att aflöningen vid industriella
verk inom länet i regel erlägges hvar fjortonde dag. Hvad nionde frågan” an-ar
arer aftal af den beskaffenhet, som i denna fråga afses, hafva förekommit inom
lanet vid vissa arbeten inom industrien. Att häri göra någon rubbning torde
vara mindre lämpligt, utan synas sådana aftal fortfarande höra blifva föremål för
godvillig öiverenskommelse parterna emellan.

102269 Förlikningsmännens uti.

242

Hvad slutligen beträffar förslagen till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
oeh till ny lag angående medling i arbetstvister får Eders Kung!
Haj:ts befallningshafvande i underdånighet tillstyrka båda dessa lagförslag.

Bil. 1. Yästernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sedan Yästernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erhållit
tillfälle att afgifva yttrande öfver Kungl. Maj :ts genom nådig proposition för innevarande
års Riksdag framlagda förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare m. fl. lagförslag, får utskottet härigenom i sådant afseende anföra, att
jordbruksnäringen inom detta län icke bedrifves under sådana förhållanden, att kollektivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare här kan vinna någon a.fsevärd tillämpning.
Endast ett fåtal större jordbruksegendomar förekommer. Den stora massan
af jordbrukare innehafva smärre eller medelstora gårdar, som för det mesta brukas
genom eget folk med biträde i vissa fall af legd arbetskraft i liten omfattning.

Beträffande förslaget till lag om vissa arbetsaftal har utskottet intet att däremot
erinra ur jordbruksnäringens synpunkt, dock med de ändringar däri, som Riksdagens
särskilda utskott föreslagit.

Bil. 2. Afdelniugeu nr 1 af Sveriges småbrukare- och skogsarbetareförbund,

Nästvattnet, m. fl.

Förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

§ 1. Då denna § innefattar ett rubricerande af lagens innehåll, tro vi att förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare bör tillhöra arbetsregler eller arbetsordning
och ej kollektivt aftal.

§ 2. Då aftal enligt denna § skola upprättas skriftligen, finna vi, att då kollektivt
aftal upprättas mellan arbetsgifvare, som är bolag, och arbetare, som tillhör
visst förbund, sådant aftal för att äga full giltighet bör underskrifvas af såväl bolagets
styrelse eller den i deras ställe satt är som arbetareförbunds styrelse; helst som genom
sådant förfarande full garanti och ansvarighet för aftalets efterlefnad därmed
vinnes, ty då blir hela förbundet gemensamt ansvarigt och juridisk person. Aftal,
så upprättadt, tro vi skola blifva till stor nytta för industriens jämna och lugna
utveckling samt skapa fred på arbetsmarknaden.

§ S. De erfarenheter, vi hafva af 1909 års stora konflikt, gifva oss anledning
befara, det medgifvanden att vidtaga sympatilockout eller sympatistrejk kunna
komma att hafva ödesdigra följder; det visade sig att industrien icke kan bedrifvas
med ovana arbetsvilliga, de flesta bolag arbetade med förlust, och kommunalskatten

243

i vissa kommuner har därigenom uppsprungit till dubbla beloppet för den jordbrukande
befolkningen. Sådan skattestegring kan icke det norrländska jordbruket bära,
dessutom torde dessa genom lockout eller strejk ökade skatter göra egnahemssträfvandena
omöjliga.

Sistlidna sommars arbetskonflikter drefvo tusentals arbetare i landsflykt, och
den osäkerhet, som ett lagstadgadt medgifvande af sympatilockout eller -strejk kan
medföra, ökade folkströmmen öfver atlanten. En sådan åderlåtning på god arbetskraft
kan den svenska industrien i längden icke bära utan att försvaga sin konkurrenskraft
på den utländska marknaden.

Därtill synes oss sadant medgifvande kunna göra aftalen utan betydelse, och
torde ett uppsägande af arbetsaftal här i Norrland, för att bispringa arbetsgifvare
eller arbetare på andra orter, vara något oegentligt och kunna föranleda till maktmissbruk.

§ 9. Stadgandet i denna § om förbud för förman att tillhöra förening, där
andra än förmän kunna vinna inträde, förefaller oss något besynnerligt och i strid
mot 1 § denna lag samt 2 § i förslag till lag om vissa arbetsaftal. Ett sådant bestämmande
synes inkräkta på en förmans frihet att råda öfver sig själf och kunna
komma att betraktas som olag, och sådan lag är ovärdig det svenska folket. Och
tro vi, att sådant förbud skall komma att verka raka motsatsen mot hvad som härmed
synes åsj^ftas.

§ 10. Skadeståndsbestämmandet i denna §, som skulle drabba arbetare som
lämnar understöd till i konflikt varande arbetare, synes oss vara af så ömtålig och
allvarlig beskaffenhet, att vi kunna icke undgå att hysa stora betänkligheter, ty den
i konflikt varande arbetaren kan vara oskyldigt indragen eller trakasserad af arbetsgifvare,
och dessutom kan detta bestämmande gifva anledning till större konflikter,
som kunna hafva rent af ödesdigra följder och leda till aftalsbrott och trakasserande
af eljest oförvitliga arbetare, och tro vi, att sådant lagbestämmande skall komma att
betraktas som ett orättvist tvång och ett ingripande på en människas heligaste rättigheter.
Yi tro, att i vår oroliga tid allt stridsfrö bör afskaffas, och finna det
olämpligt att lägga nytt stridsvapen i hand på redan kända bärsärkar. Yi anse oss
tvungna att med vårt enkla och ofullständiga yttrande mana till försiktighet, i öfrigt
hänvisa vi till vårt yttrande i § 8.

§ 11. Bestämmandet i § 11, om att arbetsgifvare eller arbetare, som icke
deltagit i aftal, ända må äga rätt föra talan om aftalsbrott, blir ett ingripande på
individernas afhandlingsrätt och frihet, och juridiskt och moraliskt sedt kunna icke
den eller de, som icke afhandlat, äga rättighet eller skyldighet i en annans betingelser.

Det är att befara, att sådan bestämmelse kan gifva anledning till rättegångar
och trakasserier och göra osäkerheten på arbetsmarknaden ännu större än den är
och med all sannolikhet komma att öka folkströmmen öfver atlanten.

244

På de särskildt framställda spörsmålen afgifvas följande yttranden:

att aftal kunna och böra vara dels kollektiva för hela arbetsstyrkan å industriområdet
och dels gruppvis för delar däraf, arbetsgrupper eller arbetslag, och dels
enskild! såsom rent personliga, omfattande visst arbete eller viss tidrymd;

att de, som icke ingått aftal, icke heller böra hafva med afta.len att skaffa, vare
sig kollektiva, enskilda eller personliga;

att aftal må vara bindande hvar för sig, men ej inbördes eller tillsammans.

Med sådant stadgande torde samma lagbestämmande vara till lika nytta
och gagn för såväl jordbruk, handtverk, handel som all industri.

För aftal utan bestämmande af giltighetstid, ehvad de äro kollektiva, enskilda
eller personliga, bör sex månaders uppsägningstid stadgas, där ej visst begränsadt
arbete tydligen i aftalet angifves. År tid för aftalets giltighet bestämd
till ett år, är enligt legostadgan och ortförhållandet i Norrland två månaders uppsägningstid
före fardag'' nödvändig. År aftal träffadt på längre tid än tva år, synes
sex månaders uppsägningstid böra stadgas.

De skäl, som må berättiga arbetsgivare att afskeda arbetare före aftalstidens
utgång, synes oss böra i aftalslagen bestämmas och i aftalen införas. Dock må
oskicklighet eller oduglighet i utförandet af arbete ej föranleda afsked, då arbetaren
blifvit förflyttad från ett arbete till ett annat, eller nyintagen arbetare arbetat mer
än fjorton dagar, ty på fjorton dagars tid bör arbetarens duglighet eller oduglighet
vara känd.

För arbetsordnings eller arbetsreglers giltighet tro vi det lagen bör innehålla
bestämmelse om, att då arbetare, som tillhöra fast förbund, skola efterlefva
reglerna eller arbetsordningen, sådana böra godkännas och underskrifvas af förbundsstyrelsen
och arbetsgifvaren samt fastställas af landshöfdingeämbetet. Oorganiserade
må själfva afhandla om arbetsordning med arbetsgifvaren.

Då, som nu inom Norrland vanligen sker, arbetarne bebo arbetsgivarens bostäder
mot hyra på obestämd tid, tro vi att uppsägning till afflyttning bör ske ett
år före fardag, och, där tid för afflyttning är bestämd, uppsägning bör ske sex månader
före afflyttning. I annat fall kunna arbetarne riskera att blifva utvräkta,
och barnen och hustrun förfrysa och blifva sjukliga och åsamka samhället oskäliga
försörjningskostnader.

Oss veterlig! finnas inga bestämda regler för arbetsgifvarens skyldighet att
lämna lön för sådant arbete, som icke kunnat utföras, men vi tro att sadant bestämmande
är nödigt, enär med en sådan öppen lucka i lagen arbetsgifvaren eljest har
fritt spelrum till hvarjehanda maktmissbruk. Vi våga därför föreslå sådant stadgande,
att då arbetsgifvaren själf eller hans förman förorsakat hinder i arbetets utförande,
arbetsgifvaren bör ersätta arbetaren med skälig och vanlig daglön. År arbetaren
genom olyckshändelse under arbetet eller genom skada, som vallats genom bris Laude
skyddsåtgärder eller bristfälliga sådana, eller genom arbetsgifvarens eller för -

245

mannens vållande satt ur stånd att försörja sig och sin familj, bör arbetsgifvaren
vara skyldig lämna försvarligt underhåll och vård åt arbetaren och hans familj.

Aflöningstiderna här i Norrland äro i vanligaste fall hvar fjortonde dag och
räknas från lördag till och med andra lördag, dock så att arbetsgifvaren har tre eller
fyra dagars anstånd för bokföring och klargörande af lönen, så att lönen utbetalas
hvarannan onsdag eller hvarannan torsdag. Detta aflöningssystem har visat sig för
norrländska förhållanden vara det mest praktiska.

Någon rätt för arbetsgifvaren att innehålla någon del af arbetslönen som
säkerhet för arbetets fullgörande är här i Norrland icke vanlig och kan icke heller
förekomma hvad organiserade arbetare vidkommer, såvida deras styrelse underskrifver
arbetsaftalen, ty då är hela förbundet ansvarigt. I annat fall synes oss, att då
arbetsgivare i viss mån måtte betraktas som husbonde och enligt legostadgan är
skyldig se till att arbetarnes skatter blifva ordentligen betalta, samt då arbetaren
bebor arbetsgivarens bostad, arbetsgifvaren bör äga innehålla så mycket af arbetarens
lön, som motsvarar arbetarens skatter och bostadshyra, dock ej öfver 16 %.

Förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

§ 4. Vi finna utskottets förslag i denna §, om att arbetareförbund bör omfatta
minst tiotusen mot arbetsgifvarnes etthundra för att kunna uppsätta kandidater
till arbetsdomstolen, vara något olämpligt, helst nu sedan massor af arbetare
utträdt ur landsorganisationen. Vi tro, att femtusen enligt Kung!. Maj:ts förslag
bör kunna utgöra tillräcklig garanti för bevarande af arbetsgifvarnes majoritet. Vi
tro tillika, att om alltför stor skillnad i numerär mellan arbetsgivare och arbetare angående
nämnandet af kandidater bestämmes, arbetarne kunna komma att fatta misstro
till sådan domstol och se sig utan rättsligt skydd; och att arbetarne då komma att antingen
åter strömma in i landsorganisationen eller lämna landet.

Förslag till lag om vissa arbetsaftal.

§ 6. Bestämmelserna i denna § om uppsägning af aftal synas oss stå i fullkomlig
strid mot Norrlands förhållanden, sedvanor och bruk, och är här gängse praxis
att, då aftalet icke innefattar bestämdt arbete, och gilighetstid icke angifves, sådant
aftal betraktas som gällande på längre obestämd tid; och följaktligen äfven längre
uppsägningstid böra iakttagas. Så kort uppsägningstid som sju dagar eller enligt
utskottets förslag ingen uppsägningstid alls kan hafva till följd, att arbetsgifvaren
eller fabriksidkaren kan alldeles oförberedd nödgas stoppa sina fabriker, till oräknelig
skada och förlust, och arbetaren midt i vintern eller i sämsta arbetstiden alldeles

246

oförberedd ställas utan arbete och komma fattigvården till last. Yi befara, att sådan
uppsägningsrätt kan föranleda till missbruk, som kunna hafva rent af farliga följder,
skapa arbetstvister af hvarjehanda slag och öka bitterheten emellan arbetare och
arbetsgifvare. Yi äro fast öfvertygade, att här i Norrland behöfver industrien lugn
för sin utveckling, och landtbefolkningen önskar fred i landet. Yi hoppas det representanterna
i Riksdagen äro besjälade med så pass eftertanke, att uppsägningstid
för sådant aftals giltighet bestämmes till tre månader.

§ 7. Bestämmandet i denna § om anslags utställande såsom uppsägning
synes oss rätt mycket afvika från förut gällande lag, och vi våga tro, att lagens bestämmelser
om laga stämnings delgifvande härvid böra tillämpas.

Enär i förslag till aftalslag ingen bestämmelse finnes rörande skogsarbete
och annat tillfälligt arbete, som till mängden eller myckenheten af arbetstagaren
icke kan öfverskådas, samt oegentligheter och missbruk som oftast här i Norrland
förekommit, hvarigenom skogsarbetarne tillskyndats stora förluster, hvarpå hundratals
exempel kunna anföras, tillåta vi oss påpeka endast ett par ur högen.

En hemmansägare i Håsjö i Jämtland kontrakterade år 1907 om skogsafverkning
åt ett bolag. Förmannen, som utackorderade afverkningsarbetet, uppgaf att det
fanns ungefär 2000 träd, som skulle afverkas. Det stipulerades 2,50 i böter för på
våren å skiftet kvarstående träd. Afverkaren körde hela vintern med 2 hästar och
2 resor om dagen; likväl befanns det, när skiftet afsynades, att 5000 träd stodo oafverkade,
mer än dubbelt mot det belopp förmannen uppgifvit. Bötesbeloppet blef
tolftusen femhundra kronor, som afverkaren måste betala till bolaget.

En bonde i Gudmundrå för några år sedan råkade ut för enahanda påföljd och
måste köra i två år för ingenting med 3 hästar, och ändå påstår bolaget, att han
är i skuld till bolaget.

Yi anhålla att få fästa vederbörandes uppmärksamhet på nödvändigheten
af sådant bestämmande i aftalslagen, att då aftal upprättas för utförande af visst
tillfälligt arbete, som af arbetstagaren icke kan till myckenheten öfverskådas, detta
bör i aftalet till antalet eller myckenheten tydligen angifvas, så vida stipulerandet
af böter, skadestånd eller ersättningsskyldighet skall äga giltighet.

23. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län.

Beträffande först önskvärdheten eller icke af eu lagstiftning rörande förevarande
ämnen ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande obetingadt
till dem, som anse en sådan behöflig, ja nödvändig. Det är statsmakternas plikt
att icke längre dröja med att ingripa reglerande på dessa områden. Detta är

247

enligt Eders Kungl. Majrts befallningshafvandes mening så angeläget, att det
därvid icke bör få bero på olika eller afvikande uppfattning om det lämpliga i
en eller annan punkt.

Hvad först angår förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare vill Eders Kungl. Majrts befallningshafvande för sin del ansluta sig
till de ändringsförslag, som gjorde sig gällande vid andra kammarens behandling
af lagen under nästlidne Riksdag, utom i hvad angår lagens giltighetstid. I sistberörda
afseende anser nämligen Eders Kungl. Majrts befallningshafvande det
förkastligt att gifva lagen allenast temporär giltighet; för lagens betydelse och
auktoritet skulle en sådan anordning utan tvifvel vara synnerligen ödesdiger. —•
Detsamma, som yttrats om nyssnämnda lagförslag, gäller äfven om förslaget till
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister samt förslaget till ändrad lydelse
af lagen angående medling i arbetstvister.

Rörande förslaget till lag om vissa arbetsaftal har såväl från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott som andra med förhållandena inom länet på jordbrukets
och skogshandteringens område förtrogna håll uttalats, att en dylik lag
icke skulle hafva någon vidare betydelse med afseende på de nu rådande förhållandena
i detta stycke, inom dessa näringar, som äro länets hufvudnäringar.
Sant är ock, att förhållandena härstädes inom dessa näringsgrenar, i afseende
på den därvid använda personliga arbetskraftens beskaffenhet och anskaffande,
vida skilja sig från förhållandena inom sydligare delar af landet. Emellertid vill
det synas ''Eders Kungl. Majrts befallningshafvande, som det icke kan anses tillfredsställande
att de personliga arbetsaftalen lämnas alldeles utan laglig reglering;
en lag af den hufvudsakliga beskaffenhet som förevarande lagförslag anser
Eders Kungl. Majrts befallningshafvande därför vara erforderlig äfven med hänsyn
till förhållandena inom detta län. Rörande detaljerna i en sådan lagstiftning
har likväl Eders Kungl. Majrts befallningshafvande just på grund af ofvan berörda
förhållanden svårt att göra några på erfarenhet grundade uttalanden. Meningarna
inom de kretsar, som inom länet hafva praktisk erfarenhet på detta
område, äro, såsom ock delvis framgår af myndigheternas bifogade yttranden, rätt
växlande. I detta afseende vill Eders Kungl. Majrts befallningshafvande därför,
såsom ett uttryck för uppfattningen i länet, hänvisa till dessa yttranden.

Vidkommande särskild! de i ofvan berörda P. M. framställda frågor följer
hvad angår lra punkten af hvad här ofvan yttrats, att Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
anser eu lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
framlagda förslaget gagnelig äfven för sådana^arbetsaftal, som inom länet förekomma.
— Beträffande uppsägning torde, för förhållandena härstädes, vara lämpligare
att följa det särskilda utskottets förslag.1^1

I fråga om tredje punkten hänvisas till de upplysningar, som innefattas i
de afgifna yttrandena. — Hvad angår de i 4:e och 5:e punkterna innefattade

248

spörsmål synes det vara ovisst, i hvad mån bestämmelser härom höra ingå i lagen
om arbetsaftal eller lämnas åt parternas överenskommelser att fritt afgöra. De
rättigheter, som i dessa afseenden skola tillhöra arbetsgivare, torde ligga så i
sakens natur, att därom ej behöfde stadgas i annan män, än inskränkning däri
till arbetstagares förmån anses erforderlig. Huru och i hvilken mån sådant behof
må föreligga, tilltror sig Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande icke att på
grundval af den ringa utredning, som föreligger, för sin del afgöra. — Hvad angår
det i 6:e punkten uppkastade spörsmålet rörande bostadsförhållandet, där arbetaren
får sådan af arbetsgifvaren utan att åtnjuta dennes kost, torde det ej
vara omöjligt att reglera detta genom särskildt i öfverensstämmelse med hvreslagen
ordnadt aftal; om det vore tänkbart att frågan löstes på detta sätt — så
lärer skett på en del håll i rätt afsevärd omfattning — vore därmed många anledningar
till synnerligen svåra slitningar mellan arbetsgivare och arbetare aflägsnade.
— I fråga slutligen om öfriga i de fyra sista punkterna af P. M. berörda
ämnen vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hänvisa till och åberopa
hvad i de bifogade yttrandena blifvit anfördt och upplyst.

.Beträffande slutligen förslaget till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att erinra.

liil. 1. Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

De erfarenheter, som undertecknade besitta och hvilka kunna af oss läggas
till. grund för ett uttalande om föreliggande lagförslag, grunda sig företrädesvis
pa arbetsförhållandena vid jordbruket inom vårt län. Det är således denna trängre
synpunkt yttrandet omfattar.

Först måste då betonas, att efterfrågan på arbetsfolk på jordbrukets område
är så stor, att tillgångarne på långt när ej fylla beliofvet. Detta framträder med
synnerlig skärpa vid skörde- och bergningsarbetenas utförande, hvilka hos ett stort
antal jordbrukare försvåras och försenas genom brist på folk. I konkurrensen med
industrien står jordbruket ohjälpligen tillbaka i att kunna betala höga arbetspriser,
hvarför den påpekade arbetsbristen inom jordbruket efter allt att döma hellre kommer
att ytterligare tilltaga.

Dessa omständigheter göra, att arbetsgifvaren — jordbrukaren hos oss i fråga
om arbetsaftal i regel först får bedja arbetaren godhetsfullt hjälpa sig och därtill
foga sig i de villkor denne vill uppställa för sitt arbete, om ej arbetsgifvaren
vill riskera blifva utan arbetare.

Då det sålunda är vanligast att arbetsgifvaren får uppsöka arbetaren och
icke tvärtom, som ju eljes plägar vara regel, så synes det oss, hvad jordbruket inom
Jämtlands län vidkommer, som om föreliggande förslag till lag om vissa arbets -

249

aftal m. in. icke komme att inverka på rådande förhållanden och än mindre förändra
gällande praxis.

Bil. 2. Kronofogden i Jämtlands norra fögderi.

Beträffande ''punkt 1 i nämnda P. M. har jag för min del icke något att anföra.
Dock har jag hört arbetsgivare inom jordbruket uttala den mening, att arbetsaftal
inom denna näring bör efter uppsägning af endera parten omedelbart upphöra,
då ej öfverenskommelse träffats om tiden för arbetsaftalets bestånd, eller den
aftalade arbetstiden gått till ända utan att förnyadt aftal ingåtts, samt att arbetare,
som af arbetsgifvaren erhållit bostad men icke är i hans kost, bör vara skyldig att
afflytta från bostaden omedelbart efter arbetsaftalets upphörande, så vida ej arbetaren
själf uppsagt eller höft aftalet.

Arbetsgivare inom jordbruket, med Indika jag rådgjort, hafva äfven gillat
de synpunkter, som uttalats i landtarbetsgifvareföreningens fullmäktiges skrifvelse
i frågan till kommerskollegium, äfven om förhållandena här i länet gestalta sig
något annorlunda än i öfråga delar af riket, dels på grund af att aftal enligt tjänstehjonsstadgan
i de delar af länet, som ligga i närheten af staden, numera sällan förekomma
och dels på grund däraf, att en jordbruksstrejk här skulle vara utan större
betydelse, då större jordbruk här icke förekomma utan jordbruksarbetet i regeln
utföres af jordägaren och hans familj med biträde af endast ett fåtal arbetare.

Rörande punkt 2 har jag icke funnit något att erinra.

Punkt 3. Inom jordbruket med därtill hörande arbeten, såsom hus-, väg- och
vattenbyggnad, vattenafledning och dylikt äfvensom i handel förekommer i regel
ingen uppsägningstid. Inom industrien gällde för fasta arbetare förut 14 dagars
ömsesidig uppsägningstid, nu 8 dagar. I fråga om lösa arbeten eller arbetare, anställda
allenast för tillfälligt arbete, förekommer inom industrien icke någon uppsägningstid
för någondera parten.

I handtverk gäller i regel ingen uppsägningstid å någondera sidan. Dock
anses det mindre hänsynsfullt af arbetsgivare att ej uppsäga 8 dagar förut, liksom.
en ordentlig handtverksarbetare anser sig böra likaledes uppsäga inom samma tid.

Punkt 4. Lagstadganden. som hindra arbetsgivare att antaga och med iakttagande
af stadgad uppsägningstid afskeda arbetare samt att leda och fördela arbetet,
synas icke vara önskvärda, enär hvarje inskränkning i denna arbetsgifvarens rätt är
farlig för den disciplin, som bör råda synnerligast vid störa arbetsföretag och i industrien.

Punkt. 5. Den bästa garanti mot missbruk af arbetsgifvares rätt att utfärda
arbetsordning torde vara lagstadgande, att densamma för att gälla skall vara godkänd
af nödighet, som därå tecknat intyg om godkännandet. Så är förhållandet

32—102269 Förlikning smännens ull.

250

bl. a. i Tyskland. Denna Händighet kunde lämpligen vara den i förslaget till lag
om särskild domstol i vissa arbetstvister omförmälda arbetsdomstol, eller ock Konungens
befallningshafvande, sedan yrkesinspektören lämnats tillfälle att yttra sig.

Att samma myndighet för hela landet granskade sådana arbetsordningar medförde
den fördelen, att samma principer tillämpades för alla.

Punkt 6. Frågan om rätt för arbetare, som åtnjuter bostad af arbetsgifvaren
utan att vara i dennes kost, att vid arbetsaftalets upphörande någon tid kvarbo
i bostaden är af stor betydelse för denna ort, där det är synnerligen vanligt,
exempelvis vid betingsarbete, mindre dikningsföretag, skötsel af ladugård med flera
fall, att arbetare erhålla bostad utan att dock vara i arbetsgifvarens kost. Svårighet
att på landet genast kunna erhålla bostad och nödvändigheten för arbetaren och
hans familj att synnerligast i detta kalla klimat hafva bostad gör, att arbetsgifvaren
bör vara skyldig vidkännas den olägenheten att låta arbetaren kvarbo någon
tid efter det arbetsaftalet upphört äfven i sådana fall, då arbetaren själ! uppsagt
eller höft arbetsaftalet. Hänsyn måste ju äfven tagas till arbetarens familj, då
denna bor i arbetsgifvarens bostad.

Men då arbetsgifvaren ju i regel är i behof af ifrågavarande bostad för i de
afgångnes ställe nyanställde arbetare, synes billighet fordra, att om arbetsgifvare
käft arbetsaftalet på grund af skäl, som omförmäles i 36 § i Kungl. Maj:ts förslag,
arbetaren bör vara skyldig omedelbart lämna bostaden, såvida däri icke inhysts
hans familj eller annan person, för hvilken han är pliktig att sörja, i hvilket fall
af humanitetsskäl arbetaren och nämnda personer torde böra få kvarbo, till dess
annan bostad kunnat anskaffas, dock ej längre än 14 dagar efter aftalets upphörande.

Punkt 7. Arbetare, som af sjukdom satts ur stånd att utföra arbete, hvartill
han antagits, erhåller i regel ingen lön för den tid, han sålunda icke kunnat utföra
åtaget arbete. Dock plägar jordbruksarbetaren, som är i arbetsgifvarens kost, under
kortare tids sjukdom erhålla kost och vård men ingen lön. Om öfverenskommet arbete
ej kommer till utförande till följd af hinder från arbetsgifvarens sida, brukar arbetaren
erhålla full öfverenskommen lön mot skyldighet att i stället utföra annat liknande
arbete, om han vill åtaga sig detta. Undantag härifrån gäller dock inom
industrien, där först och främst arbetaren är skyldig verkställa annat arbete än det,
hvarför han antagits, äfven om det icke är inom samma bransch, under det att
arbetsgifvaren, som af vis major förhindrats att låta arbetaren utföra öfverenskommet
arbete, hvarken är skyldig anvisa annat arbete i stället eller betala lön för öfverenskommen
tid eller öfverenskommet arbete.

Punkt 8. Lönen utbetalas i regel i mån af arbetets fortgång och arbetarens
behof dock så, att arbetaren i allmänhet icke erhåller förskott. Vid större industri
och handtverk utbetalas lönen vanligen hvar 14:de dag, någon gång hvar 8:de dag.
Vid skriftliga aftal om byggnadsföretag m. m. förekommer förskott å lön.

251

Punkt 9. Synnerligast vid ackordsarbete bör arbetsgifvaren vara berättigad
att efter aftal med arbetaren innehålla Vs af arbetarens invänta lön såsom säkerhet
för dennes fullgörande af arbetsaftalet, dock med skyldighet för arbetsgifvaren att.
om arbetaren så fordrar, insätta de innehållna beloppen i bankinrättning att där göras
räntebärande och på sådant sätt, att medlen icke kunna uttagas annat än mot
arbetsgifvarens och arbetarens gemensamma kvitto eller ock af den, som på grund af
laga kraftägande domstolsbeslut är berättigad uppbära desamma. Denna senare
föreskrift kan måhända synas öfverflödig med hänsyn till stadgandet i 4 § 17 kapitlet
handelsbalken, men erfarenheten visar dock, att arbetare kan vid arbetsgifvares
konkurs, trots sin förmånsrätt till lön för de 3 sista månaderna, blifva utan.

En liknande bestämmelse vore äfven lämplig för de fall, då arbetsgifvaren
enligt § 24 i Kungl. Maj :ts förslag innehåller intill V» af arbetarens aflöning för skada
eller förlust, som arbetaren i och för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, ty äfven om
arbetsgifvaren fått sitt ersättningsanspråk af domstol fastställdt, är det tänkbart, att
domen af högre rätt ändras.

Punkt 10. Såsom förut nämnts under punkt 7 är industriarbetare, äfven om
han antagits för arbete inom annan bransch, hvilket strider mot bestämmelsen i 19 §
af Kungl. Maj:ts förslag. Vid Hissmofors aktiebolag t. ex. hafva arbetare nämnda
skyldighet.

Bil. 3. Kronofogden i Jämtlands östra fögderi.

Eör egen del saknar jag tillräcklig erfarenhet uti de vidtomfattande frågor,
som beröras uti lagförslagen, för att kunna afgifva något detaljeradt yttrande däröfver
eller lämna ett uttömmande svar å de uti »P. M.» angifna frågor.

T liksom inom. öfriga delar af länet utgöras hufvudnäringarne inom f ögderiet
af skogshandtering, jordbruk med dess binäringar samt handel, och finnes det endast
ett fåtal industrianläggningar, bestående af några mindre sågverk och ångsågar samt
en trämassefabrik.

Körande förhållandena vid industrianläggningarne torde desamma vara af ungefär
enahanda art som vid industrianläggningar uti öfriga delar af landet, men
i fråga om skogshandteringen och jordbruket torde nog förefinnas afsevärda olikheter
emellan förhållandena här i länet och de södra delarne af riket.

Till svar å de uti promemorian angifna frågorna får jag meddela följande:

Beträffande punkt 1. Jordbruksförhållandena inom fögderiet gestalta sig
helt annorlunda än uti södra delarne af landet, då väl i allmänhet jordägaren själ!
med biträde af ett fåtal arbetare utför det hufvudsakligaste arbetet med jorden.
Aftal enligt tjänstehjonsstadgan äro nog ej heller så vanligt förekommande som
i sydligare delar af riket. Med den ringa kännedom om arbetsförhållandena inom

252

jordbruket och skogshandteringen, som jag besitter, tilltror jag mig ej kunna gorå
något uttalande uti den i punkten omhandlade frågan. Dock synes det mig, som om
något särskildt behof ej förelåge att medelst särskild lagstiftning reglera arbetsaftal
inom jordbruket och skogshandteringen här i trakten, men torde dylik lagstiftning
nog vara behöflig för andra delar af riket och det särskildt till förekommande af s.
k. jordbruksstrejker, af hvilka vi dock här i länet ej torde behöfva befara något utbrott.
Några s. k. kollektivaftal på hithörande områden torde icke vara behöfliga,
om de samma öfverhufvud taget skulle kunna vara genomförbara med de förhållanden,
som här råda.

Börande punkten 2 har jag ej något särskildt att andraga.

Punkt 3. Enligt hvad jag kunnat inhämta, förekommer i regel ej någon uppsägningstid
för arbetsaftal inom jordbruket med därtill hörande arbetsgrenar. Enahanda
förhållande torde vara gällande vid arbetsaftal inom skogshandteringen. Huruvida
särskild uppsägningstid finnes i handtverket har jag mig ej säkert bekant, men
har jag hört uppgifva^ att en kortare uppsägningstid däri praktiserats.

Punkt 4. Några andra stadganden härutinnan än att laga uppsägningstid
bör åtnjutas synes mig ej vara erforderliga, då det måste tillkomma arbetsgifvaren,
som bär ansvaret för ledningen af arbetet och arbetsresultatet, att i hithörande frågor
ensam besluta.

Punkt 5. Därest en myndighet skall tillerkännas befogenhet att granska och
godkänna en arbetsordning, bör det framför allt öfverlämnas åt en myndighet, som
har erfarenhet uti de frågor, som sålunda underställas dess pröfning, och icke åt en
myndighet, som har helt andra om än så maktpåliggande funktioner.

Punkt 6. För att kunna afgifva ett uttömmande svar å häri omhandlade
fråga hade det varit nödvändigt för mig att äga tillgång till yttranden från personer
med erfarenhet om förhållandena inom fögderiet. Dock har jag mig bekant,
att det ofta här i trakten inträffar att en arbetare, som utför ett tillfälligt betingsarbete
såsom t. ex. ett diknings- eller annat vattenafledningsarbete, under arbetets utförande
beredes bostad hos arbetsgifvaren, då det ej alltid står till buds att erhålla
bostad annorstädes. Sedan arbetet fullgjorts, kan det ofta uppstå svårigheter för arbetaren
att för sig och sin familj, om lian medhar sådan, få lämplig bostad, och arbetsgifvaren
liar ett berättigad! intresse att få förfoga öfver bostaden, sedan arbetet
fullgjorts. Vissa intressemotsatser kunna härvidlag göra sig gällande, men huruvida
det är möjligt eller ens önskligt att genom en detaljerad lagstiftning reglera
förhållandena härutinnan, torde vara svårt att afgöra, och finner jag mig i allt fall
sakna tillräcklig personlig erfarenhet härutinnan för att kunna afgifva något vidare
yttrande därom.

Punkt 7, S och 10. Då jag ännu ej erhållit de upplysningar, jag sökt anskaffa,
och jag ej heller från annat håll kunnat erhålla fullt tillförlitliga sådana, an -

253

ser jag mig ej kunna lämna några bestämda upplysningar uti de afseenden, som
beröras uti dessa punkter.

"Punkt 9. Otvifvelaktigt bör en arbetsgivare hafva rätt ätt efter aftal med
arbetaren innehålla någon del af arbetslönen såsom säkerhet för dennes fullgörande af
sina skyldigheter på grund af ett arbetsaftal. Genom ett brytande af arbetsaftalet
kan arbetaren tillskynda arbetsgivaren oerhörda förluster utan ätt arbetsgivaren
kan påräkna att vinna något skadestånd af arbetaren, medan däremot arbetaren därutinnan
är betydligt bättre gynnad än arbetsgivaren.

Bil. 4. Kronofogden i Jämtlands västra fögderi.

1) Då tjänstefolk numera här i orten ingenstädes städslas efter legostadgans
bestämmelser samt jordbruken äro så små, att kollektivaftal knappast torde
finna tillämpning, komma arbetsaftal inom jordbruket att bedömas efter den nu
föreslagna lagen om vissa arbetsaftal.

Vid detta förslag får jag anföra följande:

§ 19 mom. 1 toi*de lätt gifva anledning till misshälligheter mellan husbondefolk
och tjänare. Yid ett litet jordbruk kan det nämligen ofta vara nödvändigt för
att ekonomiskt utnyttja arbetskraften, att t. ex. en dräng, som antagits till jordbruksarbete,
jämväl deltager i ladugårdsarbete, ehuru detta arbetsområde enligt gällande
sedvänja tillhör kvinnlig arbetare.

§§ 30, 31 och 38 mom. 4 måste anses för stränga för förhållandena här. Det
föreslagna aflöningssättet torde knappast kunna realiseras vid jordbruk med väl ordnade
afsättningsförhållanden och således rimligtvis icke vid de flesta jordbruk här
i orten.

§ 41 synes tillförsäkra arbetaren för störa fördelar i jämförelse med arbetsgifvaren.
Om under bråd skördetid en arbetare utan laga skäl upphör med sitt
arbete och jordbrukaren får sin skörd mer eller mindre förstörd, torde det i de
flesta fall blifva omöjligt för honom att af en medellös arbetare utfå ersättning för
den skada, han lidit.

I allmänhet råder ännu ett godt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare
vid våra jordbruk, och den förelsagna lagen skall förvisso icke göra detta förhållande
bättre. Bättre synes, att jordbruket helt undantages från lagen om arbetsaftal och
legostadgan snarast ersättes med ny lag om tjänsteaftal.

2) Ett arbetsaftal inom industrien torde tarfva mera detaljerade bestämmelser
än ett arbetsaftal inom handtverk och handel.

3) Yid jordbruket förekommer vanligen muntlig uppgörelse utan någon viss
uppsägningstid för arbetsaftal, ehuru brukligt är att både husbonde och tjänare i
god tid uppsäga till flyttning. Det synes lämpligt, att lagen stadgar viss uppsägningstid,
där ingen öfverenskommelse i detta hänseende träffats.

254

4) Det torde få anses mindre välbetänkt att lagstadga beträffande arbetsgifvarens
rätt att antaga och afskeda sina arbetare samt leda och fördela arbetet. De
små jordbruken bära nu endast med svårighet kostnaden för lejd arbetskraft, hvarför,
om arbetsgifvarens rätt att fördela detta arbete inskränkes, jordbrukets bärighet
skall blifva ännu mindre.

5) Af samma skäl synas garantier mot missbruk af arbetsgifvarens rätt
att utfärda arbetsordning icke vara lämpliga att upptagas i lagen. Tillgången på
arbetskraft inom jordbruket är ringa och efterfrågan stor, hvarför, om en jordbruksarbetare
ej finner sig till rätta med gällande arbetsordning, han i vanliga fall torde
utan vidare lämna arbetet.

6) En reglering enligt mom. 6 torde icke vara behöflig för jordbruksförhållandena
här.

7) Härvid torde i allmänhet gälla öfverenskommelse i hvarje särskildt fall.

8) Inom jordbruket plägar lön utbetalas på begäran, om penningar finnas inne
och arbetaren bär något att fordra.

9) Arbetsgifvaren bör äga rätt att efter aftal med arbetaren innehålla någon
del af arbetarens lön såsom säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter på
grund af arbetsaftalet. Bandet mellan arbetsgifvare och arbetare är så löst, att om
arbetsgifvaren ej finge hålla inne arbetslön, han i många fall ej skulle få arbetet
utfördt. Annan inskränkning i denna rätt, än som vid öfverenskommelse träffats mellan
arbetsgifvare och arbetare, torde emellertid ej böra stadgas, utan bör fritt aftal,
såsom nu brukligt är, gälla.

10) För närvarande har någon upplysning icke kunnat erhållas, huruvida i
andra hänseenden än ofvan berörts finnes gällande sedvänja, som afviker från förslagets
motsvarande bestämmelse.

Bil. 5. Kronofogden i Jämtlands södra fögderi.

De näringsgrenar, som förekomma inom fögderiet, äro skogshandtering, jordbruk
med binäringar och handel.

Lagförslagets bestämmelser synas lämpliga jämväl för arbetsaftal inom jordbruket,
med undantag likväl i fråga om egentliga dräng- och pigtjänster. Sådana
tjänare torde böra undantagas från lagens tillämplighetsområde, oberoende af om
de antagits enligt legostadgan eller icke.

Några särskilda stadganden för arbetsaftal inom handtverk och handel af
annat innehåll än stadgandena för arbetsaftal inom industrien synas ej erfordras;
dock torde kunna ifrågasättas lämpligheten af att, såsom skett i 2 § af lagförslaget,
likställa handelsbiträden med vanliga kroppsarbetare och å dem tillämpa lagens bestämmelser.
Lagförslaget torde närmast vara föranledt af de under senare år före -

kommande talrika konflikter mellan arbetsgifvare ock arbetare. I förkållandet mellan
handlande ock deras biträden torde emellertid icke kafva förekommit konflikter
af sådan art, att dessa enbart höra föranleda ett likställande af kandelsbiträden och
kroppsarbetare i fråga om lagens tillämpning.

Någon uppsägningstid för arbetsaftal är sällan förbehållen, vare sig aftalet
ingåtts muntligen eller skriftligen. Det förekommer ofta, att arbetare utan vidare
uppköra med åtaget arbete ock begifva sig därifrån, liksom att arbetare afskedas
ock genast få begifva sig bort. I fråga om arbeten af mer stadigvarande natur vore
det måhända förmånligt att stadga viss uppsägningstid till ömsesidigt skydd mot
godtycke, hvaremot i fråga om arbeten af mer tillfällig art, såsom förhållandet i
allmänhet är inom trävaruhandteringen vid skogsafverkning, kolning ock flottning,
ett stadgande om viss uppsägningstid skulle blifva ett å ömse sidor ovälkommet band,
som knappast skulle respekteras, åtminstone icke från arbetarnas sida. Då det emellertid
torde vara lämpligast, att samma regler angående uppsägning gälla för alla arbetsaftal,
som afses i lagförslaget, helst som det ofta skulle vara svårt att afgöra,
om ett arbete är af det ena eller det andra slaget, synes mig vara att föredraga att
öfverlämna åt vederbörande själfva att, om de så önska, träffa öfverenskommelse om
viss uppsägningstid, utan att någon sådan blifver i lag bestämd.

I fråga om arbetsgifvarens rätt att antaga ock afskeda arbetare samt leda
ock fördela arbetet synas stadgandena i §§ 5, 8, 12, 19, 21 och 40 m. fl. vara tillräckliga
för att förebygga maktmissbruk från arbetsgifvarens sida.

Enligt § 16 i lagförslaget skall arbetsordning utfärdas af arbetsgifvaren, efter
det förslag till arbetsordning under viss tid hållits tillgängligt för arbetarna. Denna
§ synes emellertid gifva arbetsgifvaren uteslutande bestämmanderätt i fråga om arbetsordningens
innehåll. Arbetarna äga visserligen inkomma med »anmärkningar»,
men hvilken hänsyn arbetsgifvaren skall taga därtill eller hvart arbetarna skola
vända sig för erhållande af rättelse, därest hänsyn ej tages till deras berättigade anspråk,
därom talar ej lagförslaget. Det synes mig, att lagen borde inrymma bestämmelser,
som garanterade mot missbruk af arbetsgifvarens rätt att utfärda arbetsordning.
En lösning af denna fråga vore att, med bibehållande af de föreslagna bestämmelserna
om arbetsordnings omfattning, öfverlämna åt en skiljomannanämnd af tre
ledamöter, af Indika en skulle utses af arbetsgifvaren, en af arbetarna och en af förlikningsmannen,
att vid påfordran besluta i fråga om sådana bestämmelser i förslaget
till arbetsordning, hvaremot framställts anmärkningar, som icke ledt till godvillig
uppgörelse.

Några bestämmelser utöfver hvad § 21 i lagförslaget innehåller i fråga om arbetares
skyldighet att afflytta från bostad, som han åtnjuter af arbetsgifvare utan att
vara i dennes kost, synas ej erforderliga.

Skulle arbetare genom tillfälligt, af honom själf oberoende hinder sättas ur
stånd att utföra det arbete, hvartill han antagits, torde han, om hindret kan beräknas

256

vara af snart öfvergående beskaffenhet, i allmänhet erhålla lön utan afdrag för den
tid, han sålunda är urståndsatt arbeta, under det att han, om hindret skulle kunna
antagas fortfara under någon längre tid, afskedas. Så är åtminstone förhållandet vid
de mera tillfälliga arbetena inom skogsbandteringen. I nu ifrågavarande händelse
torde arbetarne i allmänhet vara prisgifna åt arbetsgifvarnes godtycke.

För utbetalning af lön äro i allmänhet några tider icke bestämda på förhand.
Lönen utbetalas vid påfordran af arbetaren och i mån som arbetet fortskridit.

I lagförslaget finnes stadgande därom, att arbetare är skyldig ersätta arbetsgivare
för skada, som uppkommit genom aftalsbrott. Då emellertid s. k. lösa arbetare
i regel och äfven en stor del af de mera fast anställda arbetarna sakna utmätningsbar
egendom, blir detta stadgande särdeles illusoriskt, om ej arbetsgivaren medgifves
rätt att, såsom säkerhet för att arbetaren fullgör sina skyldigheter på grund af
arbetsaftalet, få innehålla viss del af arbetarens lön. Rätt till aftal härom synes
därför böra inrymmas i lagen. En sådan rätt torde lämpligen böra inskränkas i enlighet
med stadgandet i 32 § af Kungl. Maj:ts förslag; dock synes den föreslagna tiden
af femton dagar, för hvilka lönen högst må innehållas, väl knappt tilltagen.

Någon från lagförslaget afvikande sedvänja förekommer icke; dock må i detta
sammanhang omnämnas, att vid skogsarbete brukar i kontrakt mellan arbetsgivare
och arbetare stadgas vite för den senare, därest han ej inom aftalad tid fullgör vissa
kontraktets bestämmelser (t. ex. bortförande från ett visst skogsskifte af all st.ämplad
skog). Det torde dock i allmänhet icke hållas så strängt på vitespåföljden.

Slutligen vill jag anmärka, att den föreslagna lagens bestämmelser icke särdeles
lämpa sig för arbetsförhållandena inom detta fögderi, där någon industri icke
förekommer och där kroppsarbetarnas anställning i allmänhet har karaktären af s. k.
säsongarbete eller är af mer tillfällig art. Detta är förhållandet ej blott inom
skogshandteringen utan äfven i jordbruket, livilket är af så ringa omfattning, att
det i allmänhet icke ens vid de större gårdarna finnas fast anställda drängar, utan
antagas sådana endast under det mest brådskande jordbruksarbetet.

Bil. 0. Magistraten i Östersund.

Det område, ifrågavarande lagstiftningsförslag röra, är så omfattande och
svåröfverskådligt, att för ett bedömande af detsamma det fordras större erfarenhet och
insikt i dit hörande frågor, än som kan förutsättas hos magistratens ledamöter, hvilkas
arbete hufvudsakligen är riktadt å andra samhällsförhållanden. Det bär ej heller
varit möjligt för magistraten, hvars tid är strängt upptagen af andra göromål,
att under den knappt tillmätta tiden, eller till den 10 september, förskaffa sig tillräcklig
inblick i hvad till ämnet hörer.

257

För magistraten förefaller emellertid det af Riksdagens särskilda utskott afgifna
betänkandet ganska väl ägnadt att bringa reda och ordning i uppgörelser mellan
aibetsgifvare och arbetare eller åtminstone mildra de hårda, för näringarna och
industrien hardt när ödeläggande, stridigheter mellan arbetsgifvare och organiserade
arbetare, hvarpå senare lider varit så rika. Särskildt böra de föreslagna lagarna kunna
verka till utjämning af en del tvistefrågor, som under rådande förhållanden ofta
hetsat upp sinnena. Låt vara att mycket ändå skulle kvarstå, tillräckligt eldfängd!
för att af en liten gnista sättas i brand, så kan dock mycket vinnas till åstadkommande
af större lugn i arbetslifvet, hvilket skall lända till sann båtnad såväl för arbetsgifvarne
som arbetarne.

Beträffande de särskilda punkterna i promemorian, så framgår af de bifogade
yttrandena, att meningarna därom äro från hvarandra mycket divergerande allt efter
den synpunkt, från hvilken frågorna ses.

För magistraten ställer det sig gifvetvis svårt att utan en mera långvarig och
ingående undersökning, med tillbörligt aktgifvande på intressenternas berättigade
eller billiga fordringar eller önskningar framlägga hvad som kan vara lämpligt och
möjligt, hvarför magistraten nödgas att i denna del inskränka sig till hänvisning till
hvad de särskilda yttrandena innehålla.

Bil. 7. Östersunds arbetsgifvareförening, handels- och industriidkareförening
samt handtverksf»rening.

Punkt 1. Då f. n. de flesta aftal inom jordbruket äro baserade på tjänstehjonsstadgan
och erfarenheten inom detta område visar önskvärdheten af att så fortfarande
sker, vare sig tjänstehjonsstadgan revideras eller icke, hemställes, att nuvarande
aftalsformen bibehålies, enär kollektivaftal synas mindre väl lämpa sig för
jordbruket. Detta så mycket hellre som förefintliga kollektivaftal inom jordbruket
i regel fått kompletteras genom personliga aftal.

_ ''Punkt 2. Inom handtverk och handel anses föreslagna aftalsstadganden tilllämpliga.
Dock må lärlingar ej inbegripas i kollektivaftal, utan så länge deras
lärotid varar stå under arbetsgifvarens personliga öfvervakande och närmare bestämmanderätt,
ehuru med noggrann hänsyn tagen till lagens föreskrifter rörande
minderårigas arbete.

Som arbetare enligt den föreslagna aftalslagen böra ej handelsbiträden, utan
blott magasinsdrängar, körkarlar etc. anses. För öfrigt skulle vi i detta sammanhang
vilja hemställa, att momentet i par. 1 under kollektivaftal, innehållande att
»som. arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde och annan,
som innehar därmed jämförlig anställning», helt och hållet utginge, då nämnda bestämmelse
lätt kan leda till svårigheter.

33—102269 Förlikning smännens uti.

258

Punkt 3. Uppsägningstid af 8 ä 14 dagar tillämpas, och anse vi för öfrigt
lagens föreskrifter i sådant fall, där ingen öfverenskommelse träffats, väl på sin
plats. Dock bör undantag härvidlag göras för tillfälliga arbetare, i fråga om hvilka
vi hålla före, att ingen uppsägningstid bör ifrågakomma.

Punkt 4. I detta fall synes oss lagstiftningen böra gå till väga med stor varsamhet,
emedan man lätt genom för snäfva bestämmelser kan neutralisera arbetsgifvares
rättigheter gentemot sina arbetare. För öfrigt bör regulativet härvidlag
lämpligast kunna göras emellan parterna slutna aftalsöfverenskommelser.

Punkt. 5. Samma erinran som under punkt 4. Allraminst bör arbetsordning
kräfva myndighets sanktion, hvithet säkerligen på ett betänkligt sätt skulle
ingripa i arbetsgifvares handlingsfrihet och kanske äfven undergräfva hans auktoritet.

Punkt 6. Här tillstyrkes bestämdt föreskriften i Ivungl. Maj:ts förslag, att
arbetaren skall aflyfta inom 14 dagar, sedan aftalet blifvit uppsagdt eller häfd!,
i stället för utskottets oformliga »upphört». Det kan för öfrigt ställas under tvifvel,
huruvida den föreslagna fristen ej är för högt tilltagen och borde kunna inskränkas
till 8 dagar, då det i alla händelser i praktiken otvifvelaktigt kommer att visa sig,
att en lägenhet först en vecka efter respittidens utgång kan bli fullt disponibel för
ägaren.

Punkt 7. Ingen lön utbetalas här vid afbrott, som kunna vara föranledda
af regn, dåligt väder, eldsvåda eller andra hinder, som kunna föranleda ett arbetes
inställande.

Punkt 8. Lönerna utbetalas här hvar fjortonde, i en del fack till och med
hvar åttonde dag.

Punkt 9. En dylik rätt synes oss till fullo behöflig för att garantera tillräcklig
arbetsro. Den skall utan tvifvel verka som ett godt regulativ mot aftalsbrott och
bör därför ej heller ställas för låg. Vi föreslå därför, att décompten i enlighet med
Kung!. Maj :ts begäran sättes till ett belopp, motsvarande kontanta lönen för 15
arbetsdagar. Olämplig synes oss emellertid bestämmelsen, att medlen skulle insättas
i bank och lyftas endast med arbetarens eller domstols medgifvande. Dessa
medel skulle sålunda ej bli tillgängliga för arbetsgifvaren utan rättegång, och det
ringa belopp, som arbetsgifvaren skulle få, komme säkert ej i något fall att räcka
ens till rättegångskostnaden, hvadan medlens innehållande enligt denna bestämmelse
vore alldeles meningslöst.

Lämpligare vore, om décompten finge innestå i arbetsgifvares företag, men
vid förfall anslås till sjukkassa, understödsfond eller dylikt inom företaget.

Punkt 10. Några afvikande sedvänjor på arbetsområdet förekomma ej bär.

Beträffande förslagets öfriga bestämmelser har den korta tiden ej medgifvit
en ingående granskning. Likväl vilja vi ifråga om betygssättning för arbetare (par.
34 Ivungl. Maj :ts förslag, par. 33 utskottets förslag) bestämdt opponera mot utskot -

259

tets hemställan att ur Kungl. Maj :ts förslag utesluta skyldigheten för arhets gifvare
att i betyg meddela yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort sina åligganden.
Sådan skyldighet hör enligt vår mening ovillkorligen finnas, då det i annat
fall ej skulle vara möjligt bedöma sökande arbetares duglighet, skicklighet och ordentlighet,
rörande hvilka betygssättare för öfrigt bör vara skyldig lämna exakta
uppgifter.

Bil. 8. Möte af organiserade arbetare i Östersund.

Mötet ansåg, att visserligen ingen som helst aftalslagstiftning vore af behofvet
påkallad, men ville dock använda sig af det gifna tillfället att uttala sin ståndpunkt
till de i kungörelsen uppsatta punkterna.

Angående punkt 1 beslutades att: visserligen berör det i punkten omnämnda
icke industrien i nämnvärd män, men borde dock den gamla legostadgan bort utan
ersättande af ny sådan, utan ansags att kollektivaftal för jordbruksarbetare vore
lika tillämpliga som för industrien.

Punkt 2. Ansågs att kollektivaftal vore tillämpliga äfven inom handel och
handtverk.

Punkt 3. Arbetsaftal böra inrymma bestämmelser om uppsägningstid för
aftal om minst tre månader samt för sådana arbetare, som icke kunna inrymmas
under kollektivaftal, minst 14 dagar. Dock vare parterna obetaget att efter öfverenskommelse
förlänga densamma.

Vid härvarande mekaniska verkstad är uppsägningstiden tre månader.

Punkt 4. § 23 i nuvarande öfverenskommelse mellan arbetare och arbets givare

bortfaller.

Punkt 5. En permanent kommitté tillsättes af arbetarna, som i samråd med
arbetsgivare på de olika arbetsplatserna bestämma om regler och arbetsordning.

Punkt 6. Om arbetare har fri bostad af arbetsgivaren utan att vara i dennes
kost och arbetsförhållandet upphör, böra samma bestämmelser vara gällande
som för hyresgäster och hyresvärdar i allmänhet, oafsedt hvem af parterna varit
orsak till att arbetsförhållandet upphört.

Punkt 7. Någon ersättning till arbetare för utan eget förvållande förlorad
arbetstid utbetalas icke här, men uttalade mötet önskvärdheten af att § 27 i Kungl.
Majrts förslag antoges.

Punkt 8. Lönen utbetalas nu i allmänhet i fjortondagars-perioder, men uttalades
önskvärdheten af att § 30 i utskottets förslag" antoges.

Punkt 9. Att arbetsgivaren under inga förhållanden får innehålla någon
procent utaf lönen.

260

Punkt 10. Några allmänna sedvänjor torde icke existera på härvarande
arbetsplatser.

Bil. 9. D. A. Edholm, Bispfors.

Med hänsyn till de stridigheter, som under de senare åren gjort sig gällande
å arbetsmarknaden, är en lagstiftning önskvärd att därigenom ernå lagbundna förhållanden
emellan arbetsgifvare och arbetare. Ett fortsättande med stridigheterna
under de fria former, som hitintills existerat, kan i längden ej medföra annat än ett
förstörande af näringarna, industrien och landets finanser.

Den mångfald olika arbetsområden och intressen, hvilka beröras af en lag
om arbetsaftal, lärer i hög grad försvåra utarbetandet af en sådan förordning, som
på en gång skulle till alla delar tillfredsställa allas fordringar och önskningar, men
den nu ifrågasatta lagen lärer, i likhet med andra förordningar, kunna ändras och
förbättras i den mån erfarenheten vunnits.

Hvad beträffar jordbruket så synas kollektivaftalen svårligen med fördel
å det området kunna i större utsträckning finna användning, enär jordbrukets arbetsförhållanden
i så många hänseenden skilja sig från industriarbetena. Skulle
emellertid kollektivaftal befinnas med fördel kunna tillämpas vid de större egendomarna
i mellersta och södra Sverige, lärer däremot den aftalsformen säkerligen
blifva onödigt omständlig och betungande för både arbetsgifvare och arbetare vid de
smärre jordbruken inom landet, och till hvilken kategori af jordbruk Norrlands
torde få hänföras.

Uti det föreliggande lagförslaget synas industri- och jordbruksarbetarna
upptagna såsom dominerande hufvudgrupper, hvarför ock deras olika kraf vunnit
beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida det föreliggande lagförslaget
med dess nuvarande formulering till alla delar är så anpassad, att blifvande
förordningen med fördel kan tillämpas å de i stor utsträckning inom länet och synnerligast
i Norrland förekommande skogs- och flottningsarbetena. Utom de ändringar
i öfrigt, som möjligen kunna befinnas nödvändiga med hänsyn till antydda
arbetsgren, förefaller det särskildt påkalladt, att de arbetsförmän, som användas vid
skogs- och flottningsarbetena, icke äro genom lagbundna bestämmelser likställda
med arbetarne. Den intelligens och det städade skick ifråga om uppförande, som
oftast finnes hos industriarbetarna, kan försvara bestämmelserna, att dess förmän
skola med dem likställas. Hvaremot det är en känd sak, att skogs- och flottningsarbetarna,
äfven om de ock äga uppfostran och förmåga därtill, icke äro angelägna i
sitt uppförande iakttaga det städade skick, som alltid är önskligt finna hos hvarje
medborgare och som utgör en prydnad för ett lands befolkning.

261

Inom skogs- ock flottningsarbetena torde ock en uppsägningstid af sju daga!
svårligen kunna tillämpas, utan bör uppsägningstiden å ömse sidor vara kortare,
så framt någon sådan ens bör förekomma. Ej keller kan likvid för utfördt arbete
ordnas på de tider lagen angifver, därför att sådan aflöningsform i regel allt
för mycket skulle fördyra undersökningen af den myckenhet arbete, som under
hvar fjortondagsperiod utförts. Hitintills kar begagnats den aflöningsformen,
att under arbetets gång förskotter utlämnats i förhållande till utfördt arbete, och
slutlikvid så snart uträkning hunnit verkställas å den omkontrakterade afverknmgslönen
eller den stipulerade flottlönen. Då samtliga skogs- och flottningsarbetena icke
dagligen kunna kontrolleras, är det en nödvändighet att, hädanefter som hitintills,
arbetsgifvarna få innehålla en del af stipulerade ackordspriset, intill dess arbetet i
helhet utförts, afsynats och godkänts.

Beträffande arbetsinställelser, blockad, bojkott och andra därmed jämförliga
kampmedel, som å senare tider gång efter annan användts, så synes rätten till dess
användande böra inskränkas af sådana lagbundna förhållanden, hvilka sammanfalla
med öfriga rättsbestämmelser i svensk lag. Samtliga angifna kampmedel kunna svårligen
användas i och för vinnande af en eller flera ändringar uti gällande förhållande
emellan tvänne stridande parter, utan att tredje mans rätt på samma gång
skall kränkas. Därför är det ock en bjudande nödvändighet att genom lagbestämmelser
ordna så att ingen, vare sig arbetsgivare, fackförening eller grupp af enskilde
arbetare, skall, utan lagstadgad undersökning och myndighets beslut, få genom tillgripande
af kampmedel af ofvan antydd art framtvinga sin önskan.

Därest det nu föreliggande lagförslaget godkännes och antages till gällande lag,
synas de nu existerande fackföreningarna därigenom blifva lagligt erkända. I sammanhang
med sådant erkännande förefaller det nödvändigt att jämväl för dessa föreningars
verksamhet stipulerades lämpliga lagbestämmelser.

24. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län.

Inom detta län skötes jordbruksdriften så öfvervägande af jordbrukarne
med egna och familjens arbetskrafter, att några afsevärda konflikter med lejda
arbetskrafter, när sådana användas, icke torde behöfva här inom jordbruket befaras.
Förslagen till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag
om särskild domstol i vissa arbetstvister samt den del af lagförslaget angående
medling i arbetstvister, som afser förlikningskommissionen, torde för den skull
sakna praktisk betydelse för länets jordbruk. Enahanda torde förhållandet vara
beträffande handeln inom länet. Äfven handtverket inom länet torde endast i
ringa mån beröras af nu angifna lagförslag.

262

I fråga åter om industrien, särskildt trävara- och pappersmasseindustrien,
har redan nu inom länet gjort sig gällande behof af lagar med syfte att i möjligaste
mån undvika eller utjämna stridigheter mellan arbetsgifvare och arbetare
samt tillföra industrien arbetsfred.

I sådant afseende anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskilda
utskottets förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag
om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående
ändring af 158 § i utsökningslagen och lag angående medling i arbetstvister vara
att förorda, hvarvid dock beträffande lagen om vissa arbetsaftal densammas giltighet
borde begränsas till att omfatta arbetsaftal endast inom industri och handtverk,
där lagstiftning i ämnet är mest behöflig och lättast torde kunna sammanfälla,
men frågan om arbetsaftalens inom jordbruk och handel ordnande genom
ny lagstiftning undanskjutas, till dess enighet vunnits om hvad i berörda hänseende
bör för industri och handtverk vara gällande.

Genom ett sådant tillvägagående skulle lagbestämmelser om arbetsaftal
inom jordbruk och handel lättare kunna afpassas efter de säregna förhållanden,
som där förefinnas, utan att förrycka eller förryckas af sådana stadganden, som
närmast afse och äro behöfliga för industri och handtverk.

Bil. 1. Aktiebolaget Nseslunds möbelfabrik och järnaffär, Umeå.

Anmodade afgifva yttrande rörande Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare m. m., få vi instämma
uti det yttrande, som af arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd afgifvits med särskildt
betonande af:

1 :o) att det är eu i näringslifvets natur grundad, oförytterlig rätt för hvarje
arbetsgifvare att sluta aftal med hvem han vill;

2 :o) att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet samt att afskeda arbetare
måste anses vara lika oförytterlig, samt

3:o) en bestämd protest inlägges mot förslaget, att lagen skulle gifvas endast
en viss kortare giltighetstid, förslagsvis fem år.

Bil. 2. Aktiebolaget Jakobson & Eriksson, Umeå.

Vid betraktande af de händelser och förhållanden, som under de sista åren ägt
rum mellan ett flertal större arbetsgifvare och arbetareorganisationer, och däraf förlamande
inverkan på industrien och öfriga näringsgrenar inom landet, kan man ej
annat än önska, att något borde göras för att få en bättre stadga i arbetet inom lan -

263

det. Men då grunderna för hitintills upprättade kollektiva aftal hufvudsakligen går
ut på att endast genom en uppgörelse få något större arbetsro, men ej så mycket arbetets
värde eller produktion af arbetet, och på så sätt ännu ytterligare därigenom
befrämjar obstruktion och minskar arbetsintensiteten, få vi uttala den förmodan, att
därest förslagen ifråga blifva lag, komma vi blott ett steg närmare den socialistiska
framtidsstaten, då allt genom lagar och tjänstemäns föreskrifter skall skötas och
regleras, hvilket på allt sätt måste bli betungande för industrien och näringarna i
allmänhet för att bestå i konkurrens med bättre gynnade länders industri o. s. v. .

Då vi tro, att genom den behandling frågan om kollektiva aftal fått i Riksdagen
detta år och det läge, hvari densamma kommit, Kungl. Maj:ts förslag med
möjligen några förändringar blir lag, vilja vi uttala den öfvertygelsen, att därest
icke den svenska industrien allt för mycket skall komma pa det sluttande planet
till undergång, Karl Hildebrands yrkande i sin motion den 6 april 1910, att »systematisk
prestationsminskning» måtte likställas med arbetsinställelse, blockad, bojkott
m. in., ty annars blir man ju genom lag bunden att med de största »drönare»
fortsätta en industri, så länge aftalet varar.

25. Kungl. Majits befallningshafvande i Norrbottens län.

Då nu föreliggande delar af arbetarelagstiftningen är af mycket svårlöst
natur beroende på de motsatta åsikter, som göra och delvis måste göra sig gällande
hos arbetsgifvarnes och arbetarnes organisationer, samt kräfver eu ganska
stor erfarenhet om såväl anledningarna till de strider, som mellan de bägge organisationerna
uppstått, som de olika sätt, hvilka användts vid striderna, tilltror
sig icke) Eders Kuhgl. Maj:ts befallningshafvande, som icke haft tillfälle till att
göra nämnda lagstiftning till föremål för något ingående studium eller att förvärfva
sig en större kännedom om de resultat, som vunnits från de förda striderna,
att kunna underkasta de framlagda förslagen den sakrika och utförliga
granskning, som ämnets vikt och betydelse synes kräfva och därför vore i hög
grad önsklig.

Härtill kommer, att vid lagstiftandet i nu föreliggande ämne, som delvis
blifvit föremål för politiska meningsskiljaktigheter, hänsyn icke kan uteslrrtande tagas
till allmänt gällande och erkänd rättsuppfattning, utan har det visat sig vara
nödigt att kanhända alltför mycket beakta en del i och för sig icke väl grundade
meningar, för att man skall kunna nå målet att uppnå eu varaktig och betryggande
arbetsfred å näringslifvets område inom landet.

264

Angående förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare
synes det vara de i 8 § intagna bestämmelserna, som varit föremål för de
mest skilda uppfattningarna och om hvilka de skarpaste striderna stått. Det synes
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om vunnen erfarenhet från de
tvister, som ägt rum på industriens område, skulle med nödvändighet kräfva, att
vid reglerandet af de förhållanden, som afses i 8 §, ett uttryckligt stadgande inryckes
om att sympatilockout och sympatistrejk böra vara tillåtna. Skulle dessa
vara förbjudna vid kollektivaftal, torde arbetsfreden ej kunna tryggas. Därjämte
synes det vara i högsta grad önskligt. att samtliga de förhållanden, hvilka kunna
antagas blifva föremål för kommande strider, blifva, såvidt möjligt är, reglerade
genom lagstiftning. Till följd häraf synes hvad som föreslagits i 7 och 9 §§ af
berörda lag böra göras till föremål för bestämmande, så att ej oklarhet härutinnan
må gifva anledning till och möjligen framkalla uppslitande strider. I öfrig*
anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna anledning till
erinringar emot sistnämnda lagförslag.

Det framlagda förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister
synes Eders Kungl. Maj:ts befallninghafvande ej heller föranleda till några
erinringar.

Hvad angår förslaget till lag om vissa arbetsaftal hafva i detta gifvits
mer eller mindre allmänna bestämmelser för alla de arbetsaftal, som beröra den
egentliga produktiva verksamheten, Härigenom måste de föreslagna bestämmelserna
komma att omfatta arbetsaftal ej mindre inom storindustrien än äfven handeln,
handtverket samt det större och det mindre jordbruket. Då själfva verksamheten
vid arbetets utförande inom de ifrågavarande klasserna af produktion
är och måste vara af mycket olika natur samt sättet för åvägabringande af aftal
inom de olika klasserna är väsentligen olikartad*, har det icke varit möjligt att,
såsom man ju med lagstiftningen åsyftat, taga fullständig hänsyn till de nu
gällande sedvänjor, som utbildat sig vid uppgörande af arbetsaftal inom de särskilda
klasserna af produktionen. Härigenom torde, i synnerhet om lagbestämmelserna
skola blifva mera ingående och reglerande, en hel del olägenheter uppstå,
som svårligen kunna undvikas, då lagstiftningsområdet här satts så vidtomfattande.

Hvad som kan vara nödvändigt och lämpligt att stadga för aftalen inom
t. ex. storindustrien, torde ej alltid passa de aftal, som pläga förekomma vid det
lilla jordbruket. Hvad som faller sig naturligt vid en produktionsgren, blir måhända
tyngande och onaturligt vid en annan. Å andra sidan måste erkännas,
att stora fördelar vinnas genom, att alla slag af arbetsaftal erhålla sin reglering
uti en lag. De uti en dylik lag upptagna bestämmelserna, för hvilka undantag
må göras efter öfverenskommelse, komma helt säkert att i god och önskvärd

265

riktning inverka på den allmänna uppfattningen inom de kretsa!’, där en annan
sedvänja angående aftal varit gällande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande beklagar lifligt, att det tillfälle,
som beredts arbetsgivare och arbetare inom industri, handtverk, jordbruk, handel och
annat näringsyrke, att yttra sig i nu föreliggande frågor och särskildt beträffande de
i den uppgjorda P. M. framhållna punkter, icke inom länet beaktats i vidare mån
än som skett. Det har icke funnits tillfälle för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att lämna en något fullständigare utredning angående de nyssberörda
punkterna.

Emellertid synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara tillrådligt
att undersöka, i hvad män det är möjligt att från den ifrågasatta lagstiftningen
undantaga några områden, där förhållandena ännu icke visat sig med
större bestämdhet kräfva en reglering. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreställer sig, att en dylik lag icke är synnerligen af behofvet påkallad inom
handel, handtverk och jordbruket, åtminstone det mindre jordbruket. I allmänhet
stå arbetsgifvare och arbetare inom sistnämnda näringsgrenar i ett mera intimt
och personligt förhållande, som närmar sig det förhållande, hvilket man har
för afsikt att reglera genom den under utarbetning varande lagen om tjänsteaftal.
Om det skulle visa sig, att så stora områden inom näringslifvet icke lämpligen
böra undanryckas de allmänna aftalslagarna, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som undantag från aftalslagarna borde ske för de näringsidkare
inom förutnämnda klasser, som icke använda under hela året eller delar af detsamma
flera än en eller några få arbetare. Det kan visserligen med ett visst fog
sägas, att dessa borde vid arbetsaftals uppgörande kunna träffa sådana förbehåll,
att de ej kunde behöfva känna sig tyngda af de allmänna bestämmelserna, men å
andra sidan torde det vara otvifvelaktigt, att dessa näringsidkare äro de, som på
grund af bristande lagkunskap träffa de mest formlösa aftal. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande hyser den fruktan att, om den föreslagna lagen skulle bibehålla
sin nu afsedda omfattning, eu mängd rättegångar skulle blifva en följd af
de arbetsaftal, som kommit till stånd. Särskildt tryckande synes Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande den föreslagna lagen skola blifva för de mindre jordbrukare,
som allenast under en kortare tid af året vid slåtter, vid dikning och
dylikt använda främmande arbetshjälp. I många fall torde den ersättning, som
lämnas för dylikt arbete, väl bestämmas i kontant belopp, men ej utbetalas i
penningar utan lämnas i naturaprodukter, beräknade till visst pris, hvilket enligt
lagförslaget icke torde vara tillåtet. Lagförslagets bestämmelse, att arbetsgifvare
ej skulle äga att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning å penningar eller
varor synes vara synnerligen välbetänkt, när det gäller ett större flertal arbetare,
som skola uppbära ersättning för sina arbetsprestationer.

34—102269 Förlikning smännens uti.

Då det inom handelsyrket torde vara svårt att med bestämdhet särskilja,
k vilka i handeln anställda böra räknas till handelsbiträde, hvilkas aftal skulle
falla under den föreslagna lagen, samt till kontorister, hvilka ej skulle hänföras
under lagen, synes det, som om det vore ensidigt, att lagen för närvarande ej komme
att reglera aftal inom handeln.

För såvidt ifrågavarande lagförslags verkningskrets kommer att inskränka
sig till allenast industrien, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke funnit
anledning till några betydelsefulla erinringar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anser sig dock böra framhålla, att stadgandet i § 30, att arbetsgifvare ej
skulle äga att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning i penningar, torde
kräfva en omredigering, för att bestämmelsen ^j skall förhindra ett tillvägagångssätt,
som nu med fördel användes i Kiruna. För att bereda sina arbetare tillfälle
att å bank insätta de medel, som de icke för tillfället behöfva, har Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag träffat aftal med bankaktiebolaget Stockholm-Öfre
Norrland att emot anvisning till de särskilda arbetarna utbetala deras vid hvarje
likvid innestående aflöning, för hvilket besvär bolaget lämnar banken ersättning.
Det har ock visat sig, att en icke ringa del af arbetarne begagnat sig af det erbjudna
tillfället att låta sina löner blifva räntebärande, hvarjämte många insatt
penningbelopp på sparkasse- och depositionsräkning.

Då ändringar i 158 § utsökningslagen är betingad af den föreslagna lagen
om vissa arbetsaftal, föranleder förslaget ej till någon erinran.

I sammanhang med den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna ändringen af 2
§ lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906 väcktes inom Riksdagen
motion om*en mera vidtomfattande ändring af själfva lagens bestämmelser,
och utarbetade det särskilda utskottet, som handlade arbetarelagstiftningen, ett
särskild! förslag till ändrad lydelse af själfva medlingslagen. Utskottets förslag
innebär Imfvudsakligast vidgad befogenhet för förlikningsmännen samt införande
af en ny medlingsinstitution, förlikningskommissionen, hvilken skulle blifva ett
slag af öfverinstans i förhållande till förlikningsmännen.

Då den vidgade befogenhet, som sålunda skulle tillkomma förlikningsmännen,
ej synes innebära någon afsevärd olägenhet för de intresserade parterna och
man möjligen kan förvänta, att förlikningsmännen skulle därigenom kunna beredas
tillfälle att förhindra utbrytande af strider, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra tillstyrka, att förlikningsmannens befogenhet utvidgas på sätt
som föreslagits.

Upprättandet af en särskild förlikningskommission synes ock kunna vara
ett gagneligt medel för att åstadkomma fredlig uppgörelse af de meningsskiljaktigheter,
som kunna finnas mellan de aftalade parterna.

Emot de speciella stadgandena i förslaget synes icke någon väsentligare erinran
vara att framställa.

267

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser det dock vara mindre lämpligt,
att Eders Kungl. Maj:t skulle betagas rättighet att åt annan eller andra än
förlikningsman eller förlikningskommissionen lämna uppdrag att medla i uppkomna
arbetstvister. De af utskottet härutinnan anförda skälen synas ej vara af
den betydelse, att Eders Kungl. Maj:t skäligen må vara förhindrad att, där förhållandena
sådant kräfva, förordna den eller de personer, som med största utsikt
till framgång skulle kunna verkställa medling.

Bil. Luleå kontors- och biitiksbiträdesförening samt Bodens handelsbiträdesförening
hafva instämt i hvad föreningen af kontorister och butiksbiträden
i Malmö anfört i skrifvelse till det särskilda utskottet vid 1910 års Riksdag,
under framhållande af att en särskild lag om arbetsaftal mellan handelsidkare och
handelsbiträden är önskvärd.

26. Till justitiedepartementet omedelbart inkomna yttranden
från kontorist- och handelsbiträdesföreningar.

1. Lunds merkantila förening.

Vid innevarande års Riksdag inlämnade Kungl. Maj:t ett förslag till lag om
vissa arbetsaftal, i hvars § 2 står angifvet, att som arbetare skall enligt lagförslaget
anses äfven arbetsförnian, handelsbiträde och annan, som innehar därmed jämförlig
anställning.

Lagförslaget blef af Riksdagen afslaget, men då nytt förslag är under utarbetande,
vill Lunds merkantila förening uttala som sin mening, att lagen ej bör gälla
handelsbiträden, enär de i föregående förslag gjorda bestämmelserna ej kan anses tillfredsställande
vare sig ur arbetsgifvarnes eller biträdenas synpunkter. De fastare
aftalsformer, som det vore önskvärd! att få till stånd mellan principaler och biträden
inom handeln, äro nämligen ej på minsta sätt tillgodosedda i lagförslaget.

I en lag, som rör arbetsförhållandena inom handeln, bör stadgas, att aftalen
skola göras skriftligt med en bestämd uppsägningstid af förslagsvis minst en månad,
så snart aftalet ej är uppgjordt för en viss bestämd tid.

Vi anse därför, att det vore bättre med en särskild lagstiftning för handelsbiträdenas
arbetsförhållanden.

2. Göteborgs kontoristförening.

I den kungl. propositionen om arbetsaftalslagar till innevarande års Riksdag
upptagas handelsbiträden bland dem, på hvilka nämnda lagar skulle erhålla till -

268

länkning, och vill Göteborgs kontoristförening, som tagit under öfvervägande frågan
om lämpligheten af att i arbetsaftalslagarne hänföra handelsbitrudena till arbetare,
härmed inlägga sill gensaga emot den form, hvilken lagförslaget i detta afseende
erhållit.

Enligt gängse uppfattning torde benämningen »handelsbiträden» omfatta
hufvudsakligen den kategori bland köpmännens medhjälpare, hvars uppgift är att
uti detaljhandeln förmedla varuutbytet, d. v. s. butiksbiträden, och hvars rättsliga
ställning i förhållande till arbetsgifvaren torde böra jämställas med kontoristens
eller bokhållarens, lagerbokhållarens inbegripen.

Det lär icke kunna bestridas, att dessa klassers ställning såväl i socialt afseende
som i förhållandet till deras arbetsgivare väsentligt skilja sig från arbetareklassens.

Den mening, åt hvilken föreningen alltså vördsamt ber att få gifva uttryck,
är den, att handelsbiträden i den betydelse, man vill inlägga i denna benämning,
böra uteslutas vid den ifrågavarande lagstiftningen, och att, om de kroppsarbetare,
hvilka finna sysselsättning inom handeln och närmast kunna hänföras till transportarbetare,
skola beröras a.f denna lag, detta angifves på annat sätt än genom beteckningen
»handelsbiträden».

3. Kvinnliga kontoristförbundet i Göteborg.

Anmodade af f. d. ordföranden i Sveriges kontoristförening, grosshandlanden
Ad. Moberg, att till justitiedepartementet inkomma med yttrande rörande lämpligheten
af att de föreslagna aftalslagarna skola omfatta äfven handelsbiträden, få
vi som vår åsikt vördsamt uttala, att eu sådan åtgärd måste anses såsom synnerligen
önskvärd, enär därigenom skulle kunna vinnas en förbättring i handelsbiträdenas
i alla afseenden så ytterst ogynnsamma ställning i riktning mot lagligt fastställd
minimilön och arbetstid samt ersättning för öfvertidsarbete m. m.

t. Kvinnliga kontorist- och expeditföreningen, Speceri- och riktualiehandelsexpeditföreningen,
Manufakturhandelsbiträdesföreuingen samt sällskapet
Järn-Maskin-Metall, Stockholm. I

I båda lagförslagen (§ 1 mom. 2 i förslaget om kollektivlagar, § 2 i förslaget
om lag för vissa arbetsaftal) finnes följande passus:

»Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman, handelsbiträde,
och annan, som innehar jämförlig anställning.»

269

Oaktadt inom en del af vår kår önskan finnes för en lag reglerande förhållandet
mellan arbetsgifvare och biträden inom handeln, anse vi det dock i högsta
grad olämpligt, att handelsbiträden hänföras under nu ifrågavarande lag.

Å visst ställe i lagförslaget sägs, att denna lag gäller hufvudsakligen kroppsarbetare.
Det är emellertid, hvarom man lätt kan öfvertyga sig, en fullkomligt felaktig
uppfattning, att handelsbiträdenas arbete skulle vara i hufvudsak kroppsarbete;
tvärtom är det i öfvervägande grad intelligensarbete.

Omöjligheten af kollektivaftal för vår kår framträder starkt, då man betänker,
huru mångskiftande handelsbiträdenas arbete är och huru olika det blir i hvarje
olika affär. Det är icke härvidlag tänkbart att träffa sådana omfattande arbetsaftal
som för kroppsarbetare, hvilkas arbete inom bestämda grupper är långt mera ensartadt,
exempelvis det mekaniska arbetet i en fabrik.

Icke heller är hvad handelsbiträden beträffar den förutsättning för handen,
som gifvit anledning till lagförslagen om arbetsaftal mellan arbetare och arbetsgifvare,
ty i vårt land hafva icke några nämnvärda stridigheter mellan arbetsgifvare
och biträden inom handeln förekommit.

De sammanslutningar mellan handelsbiträden, som nu finnas, äro i regel af
ideell natur; de bedrifva upplysnings- och undervisningsarbete, förbundet med sjukoch
understödskassa, men de äga icke någon myndighet att träffa aftal mellan arbetsgifvare
och biträden och äro för öfrig! icke nog omfattande därtill. Skulle det
emellertid i lag bestämmas, att handelsbiträden skola hänföras till kroppsarbetare,
och att arbetsaftal skola träffas i öfverensstämmelse därmed, är det möjligt, att de
tvingas bilda större och kraftigare organisationer, hvilka förmodligen skulle komma
att verka störande på den arbetsfred, som hittills varit rådande inom handelsvärlden.

Vi tillåta oss i sammanhang härmed påpeka den bristande sakkunskap rörande
förhållandena inom handeln, hvarom lagförslagen enligt vårt förmenande vittna,
då lagen ej omfattar alla biträden, utan skiljer mellan butiks- och kontorsbiträden.

Ehuru ännu en mångfald motiv skulle kunna framdragas, anse vi af det ofvan
anförda bevisadt olämpligheten af att handelsbiträden i aftalslagarne hänföras
till »arbetare», hvaremot vi på det kraftigaste protestera.

5. Linköpings kontorist- och handelsbiträdesförening,
Kalmar handelsbiträdes- och kontoristförening,
Karlskrona kontorist- och handelsbiträdesförening,
Sölvesborgs kontorist- och handelsbiträdesförening,
Kristianstads kontorist- och handelsbiträdesförening,
Landskrona kontoristförening,

Halmstads kontorist- och handelsbiträdesförening,

270

Göteborgs handelsbiträdesförening,

Speceribiträdesföreningen i Göteborg,

Kvinnliga kontorist- och biträdesföreningen i Sundsvall,

Föreningen af kontorister och handelsbiträden i Umeå samt
Kiruna handelsbiträdesförening hafva i korthet yrkat, att handelsbiträden
skola undantagas från den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde.

27. Kommerskollegium.

I och med den mer eller mindre genomgripande omgestaltning, som under det
senaste halfseklet ägt rum inom de flesta af näringslifvets olika områden, hafva efter
hand framträdt en mängd nya, ömtåliga och svårlösta spörsmål, hvilka i alla kulturländer
måst påkalla allt större uppmärksamhet jämväl från statsmakternas sida.
Bland dessa spörsmål hafva de s. k. sociala frågorna, enkannerligen arbetarefrågoma,
visat sig vara i särskildt hög grad komplicerade samt kräfva eu oaflåtlig uppmärksamhet,
i det att i kraft af utvecklingen dels nya sådana alltjämt uppkomma, dels
eu redan genomförd lagstiftning eller träffad anordning i ett visst afseende tämligen
snart befinnes vara i behof af revidering eller komplettering.

Under sådana förhållanden är det ju helt naturligt, att lagstiftningen och
andra åtgärder från statsmakternas sida på det sociala området, i högre grad än på
flertalet andra områden, vid sitt första genomförande och äfven sedermera ofta nog
kommit att framstå såsom försök, hvilka med tiden och i mån af vunnen erfarenhet
måste underkastas mer eller mindre genomgripande förändringar. Men utan att sådana
försök göras, lärer den åstundade, i görligaste mån tillfredsställande lösningen
af problemen icke vara möjlig att ernå.

Otvifvelaktigt måste ock ett ingripande på det område, hvarom nu närmast
är fråga, ett reglerande af förhållandet och en utjämning af tvistigheter mellan arbetsgifvare
och arbetare, i hög grad erhålla karaktären af en sådan för sökslag stiftning,
hvilken icke redan från början och i ett slag kan göras fullfärdig. Svårigheterna
att rätt afväga de stadganden, som uti en sådan lagstiftning skola inflyta, äro
visserligen synnerligen stora, men trots detta synes det kollegium vara af vikt, att en
mera ingående lagstiftning på detta område oförtöfvadt kommer till stånd.

Val hade det, enligt kollegii åsikt, varit önskvärdt, att förslagen till en lagstiftning
af den grannlaga och kräfvande uppgift som den förevarande kunnat i
Sverige, liksom i dess båda skandinaviska grannländer, åstadkommas på regeringens
initiativ, under förtroendefull samverkan mellan de båda närmast intresserade, arbetsgivare
och arbetare. Men då detta, till följd af fjolårets händelser, icke kunnat

271

blifva fallet och åtminstone icke under den närmaste framtiden torde blifva möjligt,
synes denna viktiga lagstiftning det oaktadt böra bringas till stånd.

Hvad de föreliggande trenne lagförslagen beträffar, har deras utarbetande och
framläggande redan för innevarande års Riksdag uppenbarligen färanledts af de senaste
årens oro på den svenska arbetsmarknaden och särskild! af fjolårets mycket omfattande
lockouter och storstrejk. Utan tvifvel har ock, i synnerhet från den stora
allmänhetens sida, den förhoppningen fästats vid den planerade lagstiftningen, att
genom densammas genomförande ökad arbetsro på arbetsmarknaden skulle kunna
ernås och framförallt ett upprepande af fjolårets beklagliga händelser kunna i görligaste
mån förebyggas. Förvisso äro ock dessa kraf och önskningsmål fullt berättigade.
Det synes därför vara af vikt, att tillbörligt afseende fästes vid desamma,
samt att de i främsta rummet blifva vägledande vid den ifrågavarande lagstiftningens
genomförande.

Det måste dock, enligt kollegii åsikt, på det kraftigaste betonas att, huru viktig
en sådan lagstiftning som den närmast ifrågasatta än måste vara för arbetsfredens
befrämjande, betydelsen af densamma dock icke bör öfverskattas, långt mindre
den förhoppning därvid fästas, att den enbart skall kunna råda bot mot de öfverklagade
missförhållandena på arbetsmarknaden. Det förhåller sig otvifvelaktigt så,
som vid årets Riksdag äfven framhållits, att arbetsfred främst vinnes genom goda
arbetsförhållanden, billiga lefnadskostnader och kloka sociala omsorger. I den mån
insikten härom blir mera allmän samt sträfvandena inriktas på möjligast vidtgående
åtgärder och reformer för förbättrande af de breda lagrens lefnadsvillkor och ökande
af deras möjligheter att ernå en tryggad existens, då, men först då, skola de viktigaste
förutsättningarna för arbetsro och arbetstrefnad i landet blifva uppfyllda. Förglömmas
bör dock ej heller, att en minskad förbrukning af spritdrycker, en ökad folkupplysning,
icke minst i ekonomiska ting, samt en större insikt om sparsamhetens och en
ökad arbetsintensitets nytta och välsignelse bland alla befolkningslager ock äro nödvändiga
förutsättningar för vårt näringslifs och hela vårt folks bestånd och utveckling.

Ett omfattande, vidsynt och målmedvetet reformarbete är sålunda hvad som i
främsta rummet kräfves, och för detta bör helt naturligt staten gå i spetsen. Den
närmaste och otvifvelaktigt största uppgiften bör därvid blifva att inom en snar framtid
ernå en tillfredsställande lösning af de stora socialförsäkringsfrågorna. Den omständigheten,
att rörande dessa för mera än tjugu år sedan förelågo vidtgående och
stort tänkta förslag, hvilka under den tid, som sedan dess förflutit, blifvit till sina
hufvudsakliga delar undanskjutna, torde ock kanske mer än mycket annat hafva
alstrat det missnöje, som bl. a. tagit sig uttryck uti den rådande oron på arbetsmarknaden.
Det är därför på tiden, att dessa frågor blifva lösta, och skall däraf, enligt
kollegii uppfattning, den arbetsfred, som så lifligt åstundas, i väsentlig mån visa sig
varda befrämjad.

272

Efter dessa erinringar öfvergår kollegium till eu närmare granskning af de
till dess yttrande remitterade trenne lagförslagen.

Med fasthållande af det förnämsta syftemål, som föranledt dessa lagförslags
utarbetande och framläggande för innevarande års Riksdag: beredande af ökad arbetsfred
och förekommande i görligaste mån af vidtomfattande konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare, finner sig kollegium böra i främsta rummet förorda, att en
revidering af lagen om medling i arbetstvister, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det förslag i sådant afseende, som Riksdagens särskilda utskott upprättat samt statens
förlikningsman för medling i arbetstvister närmare utvecklat, omedelbart kommer
till stånd. Såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet uti sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 3 december 1909 erinrat, har den genom lagen den
31 december 1906 införda offentliga förlikningsmannainstitutionen visat sig hafva en
stor och betydelsefull uppgift att fylla samt fungerat på ett i det hela tillfredsställande
sätt och motsvarat de förväntningar, som vid dess inrättande fastades vid densamma,
ehuru den visserligen icke varit tillräcklig för att helt neutralisera den fortgående
ökningen af tvisterna. I likhet med Riksdagens särskilda utskott anser emellertid
kollegium det sålunda angifna förhållandet afgjordt tala för att man bygger vidare
på den redan lagda grunden för att på ett kraftigare sätt än hittills söka bringa äfven
intressetvister — från hvilka arbetskonflikterna hufvudsakligen hafva sin upprinnelse
— till uppgörelse utan öppen strid samt förkorta de strider, som uppkommit i anledning
af sådana tvister. Utan tvifvel skall ock eu, på sätt föreslaget blifvit, utvecklad
och stärkt förlikningsmannainstitution, med några ytterligare jämkningar, hvartill kollegium
i det följande skall återkomma, visa sig i hög grad ägnad att befrämja den
åstundade arbetsfreden. Så länge man ännu i vårt land förhåller sig tveksam gent
emot ett allmännare anlitande af skiljedom jämväl i intressetvister — hvilket förfarande,
där skiljedomstolen besitter erforderlig sakkunskap, oväld och auktoritet,
med fördel kommit till användning inom några arbetsområden och jämväl i Sverige,
liksom i andra länder, borde vara en utväg för slitande af dylika tvister inom ytterligare
en del områden samt därför synes kollegium vara förtjänt af uppmuntran
och stöd från statens sida —■, torde den närmast till buds stående, men också icke
minst efter fjolårets händelser helt naturliga utvägen vara att söka uti en af staten
inrättad, med största möjliga auktoritet utrustad och på det mest omsorgsfulla sätt
sammansatt förlikning skommission, en högsta myndighet för stiftande af fred mellan
arbetsgivare och arbetare.

För det afsedda syftemålets realiserande torde däremot de båda andra förslagen,
om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare samt om särskild domstol
i vissa arbetstvister, vara af vida mindre betydelse än det förstnämnda. Kollegium
förbiser dock ingalunda, att en lämplig lagstiftning äfven på dessa områden måste
vara eftersträfvansvärd. Hvad särskild! beträffar domstolslagen, synes det kollegium
vara värdt särskilt- beaktande att genom densamma åstadkommes en i görligaste mån

273

enkel, snabb och effektiv rättsskipning uti såväl kollektiva som individuella rättstvister
mellan arbetsgifvare och arbetare. Saknaden af en för sådana tvister afpassad
rättsskipning kan visserligen icke anses hafva i högre grad föranledt arbetsinställelser,
men torde dock i sin mån hafva bidragit till den rådande motsättningen mellan
arbetsgifvare och arbetare. Det vill därför synas kollegium vara af en icke oväsentlig
betydelse, att en verklig och genomgripande reform, efter förebild från andra
industriländer, af vårt i detta afseende otillfredsställande rättsväsen blir vidtagen.

Vidkommande slutligen förslaget till lag om hollehlivaflal, vill kollegium erinra
därom att, i motsats till den beramade lagstiftningen i öfrigt, till hvilken som
bekant finnas många och olikartade motstycken i ett flertal länder, frågan om kollektivaftalets
väsen och rättsliga begrepp samt dess upptagande i rättssystemet är en
relativ nyhet, hvilken visserligen under de senare åren i skilda länder varit föremål
för vidlyftiga utredningar och teoretiska utläggningar samt äfven gifvit anledning
till utarbetandet af ett flertal lagförslag på skilda håll, men däremot ännu endast mera
undantagsvis resulterat i positiva lagstiftningsåtgärder. De praktiska förebilder,
man därvidlag har att följa, äro sålunda förhållandevis få. Med hänsyn till den synnerligen
vidsträckta användning, hvartill detta nya institut redan kommit i vårt land
— relativt större än på något annat håll, med undantag kanske af vårt södra grannland
— och särskildt på grund af den bland både arbetsgifvare och arbetare omfattade
öfvertygelsen om den praktiska betydelsen af kollektivaftalets tillväxt och utveckling,
hvilken till äfventyrs efter fjolårets händelser eljest kan komma att afstanna,
vill det dock synas kollegium vara af nöden, att detta institut med det snaraste
införlifvas med vårt rättssystem. På grund af kollektivaftalets säregna natur
torde det emellertid vara tillbörligt att därvid framgå med stor varsamhet. Särskildt
vill kollegium framhålla önskvärdheten af, att uti en sådan lagstiftning såvidt möjligt
icke få inflyta några för en sådan lag främmande materiella bestämmelser samt
vidare att dess stadganden om ansvar blifva skäligt afvägda, så att de icke leda till
mindre önskvärda konsekvenser.

Med afseende å det synnerligen ömtåliga spörsmål, som till följd af de förhållanden,
hvilka närmast föranledt lagförslagens utarbetande och framläggande för
Riksdagen, kommit att starkast träda i förgrunden samt föranledt de skarpaste meningsbrytningarna
— frågan om tillåtligheten af arbetsinställelse under den tid, kolleMivaftal
är gällande — vill kollegium instämma uti den mening, hvilken allmänt
kommit till uttryck vid frågans behandling såväl inför Eders Enngl. Maj:t som af
lagrådet och inom Riksdagen samt nu senast i förlikningsmannens utlåtande, nämligen
att det önskvärda vore, att kollektivaftalet kunde medföra den verkan, att under dess
giltighetstid inga som helst störande afbrott i arbetet finge förekomma, och sålunda
äfven hvarje möjlighet till anordnandet af s. k. sympatilockout eller sympatistrejk
under aftalstiden vore fullständigt utesluten. Trots denna sin uppfattning och trots
sin förhoppning, att utvecklingen skall kunna ledas uti sådana spår, att lagstiftningen,

35—102269 Förlikningsmännens uti.

274

för att använda lagrådets uttryck, icke alltid skall behöfva förblifva på en med afseende
å detta spörsmål i och för sig föga tillfredsställande ståndpunkt, vågar kollegium
dock icke för närvarande biträda den mening, som kommit till uttryck i andra
kammarens beslut, nämligen att all slags arbetsinställelse under ett kollektivaftals
giltighetstid omedelbart skulle i lag uttryckligen förbjudas.

Redan den omständigheten att inom våra största arbetsgifvareorganisationer
den uppfattningen allmänt gjort sig gällande och med styrka blifvit framförd, att
deras berättigade intressen genom ett sådant lagbud skulle trädas för nära, måste
därvidlag mana till betänksamhet.

Yäl delar kollegium den från många håll uttalade åsikten, att den inom vissa
arbetsgifvarekretsar i vårt land för närvarande rådande starka tilltron till sympatilockouten
och dess nödvändighet är något öfverdrifven och med tiden kommer att
lämna rum för en annan syn på dessa ting. Med afseende härå torde det vara af
särskild! intresse att anföra, hurusom man i denna fråga i andra länder bland framstående
auktoriteter och äfven inom arbetsgifvarekretsar på det bestämdaste reagerar
emot tillämpningen och rättmätigheten af s. k. sympatilockouter och sympatistrejker.
Vid biläggandet af den mycket omfattande byggnadskonflikten i Tyskland innevarande
år beslöto parterna sålunda att rörande detta spörsmål till protokollet anteckna
sin fulla anslutning till bland annat följande af de tillsatta förlikningsmannen -—
Geheimer Regierungsrath AViedfeldt i Reichsamt des Innern, Clevcerbegerichtsdirektor
Prenner i Munchen och öfverborgmästaren Beutler i Dresden formulerade uttalande:
»Såsom centralorganisationernas samstämmiga uppfattning antecknas till protokollet,
att, i strid mot åtskilliga vilseledande teoretiska åskådningar, hvarken sympatistrejker
eller sj^mpatilockouter äro tillåtna under aftalstiden.» (»Als ubereinstimmende
Auffassung der Zentralorganisationen ist protokollarisch festgelegt, dass
entgegen manchen irrefuhrenden theoretischen Ansichten während der Vertragsdauer
weder Sypathiestreiks noch Sympathieaussperrungen zulässig sind.»)

Äfven i vårt eget land har uppfattningen om olämpligheten af hvarje slags arbetsinställelse
under aftalstiden, såsom ock förlikningsmännen påpekat, tidigare varit
den allmänt gängse, hvilken uppfattning fortfarande alltjämt lefver kvar inom vidsträckta
kretsar jämväl bland arbetsgifvarne. Det torde då icke vara förmätet hysa den
förhoppningen, att liknande, för en naturlig uppfattning mera tillfredsställande åsikter
inom en icke alltför aflägsen framtid åter skola göra sig mera allmänt gällande äfven
bland de arbetsgivare, som nu ställa sig afvisande gent emot denna princip.

Dör närvarande måste det dock medgifvas, att vissa arbetsgivareorganisationers
farhågor för ett dylikt absolut tvingande lagbuds införande ej kunna
frånkännas fog, en mening hvaråt bland annat äfven förlikningsmännen givit uttryck.
Men att af sådan anledning — och oaktadt från nära nog alla håll erkännes
vara högeligen önskvärdt, att hvarje slags arbetsinställelse under aftalstiden kunde
förhindras — genom uttryckligt lagbud, på sätt som skett uti de föreliggande för -

275

slagen, vid en första lagstiftning om kollektivaftalet fastslå, att tillåtligheten att anordna
sympatilockout och sympatistrejk under dylikt aftals giltighetstid skulle så att
säga ligga i själfva kollektivaftalets begrepp, synes kollegium mindre tilltalande.

I sådant afseende innebär visserligen den af förlikningsmannen föreslagna lösningen
en afgjord förbättring, enär genom densamma fastslås såsom lagens princip,
att hvarje slags arbetsinställelse under aftalstiden skall vara otillåten, ehuru samtidigt
tillsvidare den möjligheten lämnas öppen för parter, som sådant önska, att för
sitt vidkommande genom kollektivaftal dispensera sig från detta lagbud, i hvad det
afser sympatilockout eller sympatistrejk. Detta förslag har ock synts kollegium
i viss mån tilltalande, och har kollegium äfven tagit under allvarlig ompröfning,
huruvida icke detsamma borde af kollegium förordas.

Yid närmare öfvervägande af frågan har kollegium dock icke kunnat frigöra
sig från känslan af, att vissa invändningar kunna riktas äfven mot den af förlikningsmannen
ifrågasatta lösningen. Bortsedt från hvad en af förlikningsmannen
själfva härutinnan anfört, torde det sålunda för dem, hvilka, i likhet med Riksdagens
andra kammare, bestämdt motsätta sig hvarje positivt medgifvande i lagen af tillåtligheten
af något slags arbetsinställelse under aftalstiden — en motvilja som äfven
kollegium delar — möta allvarliga betänkligheter att acceptera den lösning, som
förlikningsmännens flertal förordat. Ur sådan synpunkt vore det säkerligen att föredraga,
att hvarje tal om sympatilockout och sympatistrejk bortfölle ur lagen, och att
denna endast komrne att innehålla ett positivt förbud mot hvarje slags arbetsinställelse
under kollektivaftals giltighetstid i anledning af alla slags tvister dem emellan,
hvilka äro bundna af aftalet. Visserligen kan häremot erinras, att, om lagen sålunda
komrne att innehålla uttryckligt förbud emot arbetsinställelser af ett visst slag,
sådana af annat slag — d. v. s. de mest omstridda, sympatilockouterna och sympatistrejkerna
— indirekt, och så att säga genom ett tyst förbehåll skulle blifva tillåtna.
Men genom en sådan lösning af frågan vore dock den bestämda fördelen vunnen, att
man därmed å ena sidan, liksom genom förlikningsmännens förslag, finge lagfästade
de delvis mycket viktiga inskränkningar i aftalsbundna parters rätt till arbetsinställelse,
hvarom enighet på alla håll i stort sedt är rådande, medan man å andra sidan
undveke att i lag gifva uttryck åt något som helst positivt medgifvande af sympatistriders
berättigande.

Den enklaste och naturligaste lösningen af hela denna så mycket omtvistade
fråga vore möjligen att utan vidare utesluta hvarje stadgande därom ur lagen. Därmed
lämnas visserligen fältet fritt. Men just på grund däraf, att den allmänna uppfattningen
uti dessa frågor intill en viss punkt redan är i det närmaste stadgad, skulle
det kanske icke vara förenadt med någon större risk att lämna denna fråga tills
vidare öppen, i förlitande på att, då därigenom den svåraste stötestenen för den nu
planerade lagstiftningen blefve undanröjd och sålunda lagstiftningen om kollektivaftal,
om. förlikningskommission och om arbetsdomstol omedelbart kunde komma

276

till stånd och träda i tillämpning, de bästa möjliga garantier för ett befästande och
en ytterligare utveckling i önskad riktning af rättsuppfattningen i dessa stycken
därmed vore vunnen. Utan tvifvel är detta en af de lösningar af detta ömtåliga problem,
som bör komma under allvarligt öfvervägande.

Såsom af det nu anförda nogsamt framgår, tilltror sig kollegium icke att
med bestämdhet lämna anvisning om, huru en första lagstiftning i denna fråga lämpligast
bör ske. Af de trenne senast nämnda utvägar, mellan hvilka, enligt kollegii
mening, bör väljas, vill det dock, på anförda skäl, synas kollegium, som om den mest
praktiska och med hänsyn till arbetsfreden lämpliguste lösningen för närvarande
borde vara att gå den nyss angifna medelvägen och uti lagstiftningen få infördt ett
uttryckligt förbud mot hvarje slags arbetsinställelse under kollektivaftalets giltighetstid
i anledning af alla slags tvister dem emellan, som äro bundna af af talet, samt sålunda
lämna frågan om sympatistriders otillåtlighet tillsvidare öppen. Ifrågasättas
kan emellertid, huruvida icke nämnda lagbud, i stället för att införas i lagen om kollektivaftal,
borde på lämpligt sätt inarbetas i den reviderade lagen om medling i arbetstvister
och ställas i samband med de öfriga förbud mot arbetsinställelser, som
kunna befinnas lämpliga att i lag meddela.

Innan kollegium öfvergår till att vidare uttala sig om de delar af föreliggande
lagförslag, hvilka synas kollegium böra föranleda till något dess yttrande,
vill kollegium förutskicka den anmärkningen, att kollegium — icke blott med hänsyn
till den korta tid, som stått till kollegii förfogande för yttrandes afgifvande i
dessa vidtomfattande lagstiftningsfrågor, utan äfven med hänsyn till det läge, hvaruti
dessa frågor för närvarande befinna sig, i det desamma till väsentliga delar redan
granskats af lagrådet och vunnit godkännande såväl af Eders Kung! Maj:t som inom
Riksdagen, samt jämväl i betraktande däraf att endast en del af den planerade lagstiftningen
blifvit till kollegium remitterad — funnit sig förhindradt att så detaljeradt
och fullständigt utlåta sig, som eljest på grund af ämnets vikt skulle synts kollegium
vara på sin plats. Ej heller har kollegium, under gifna förhållanden, trott
det tillkomma kollegium att närmare yttra sig om de kollegium förelagda lagförslagens
systematiska uppställning — eventuellt deras sammanförande uti en enda lag.
däri denna lagstiftnings olika delar behandlas uti särskilda kapitel — eller om formuleringen
af de särskilda paragraferna.

Slutligen vill kollegium i detta sammanhang anmärka, att äfven kollegium
för sin del, såsom ofvan påpekats, anser det vara af vikt, att lagstiftningen på ifrågavarande
område sker med varsamhet, därvid det, såsom lagrådet framhållit, måste
noga tillses, å ena sidan att densamma »ej leder till, att någondera af de båda parter
den afser — arbetsgifvarne och arbetarne — varder gynnad på den andres bekostnad»
samt å den andra sidan att »lagstiftningen inom rimliga gränser tager hänsyn till rå -

dande uppfattning och tänkesätt å såväl arbetsgifvarnes som arbetarnes sida». Kollegium
finner sig ock böra tillfoga en erinran om det allbekanta faktum, hviiket
bland annat framkålles i 1909 års norska kommittéutlåtande med förslag till lag om
medling och skiljedom i arbetstvister, nämligen att af parterna ofta, såsom det där
heter, »i og for sig nbetydelige stridssporsmaal behandles som et ''principsporsmaal’
og faar som saadant straks uforholdsmssssige dimensioner». Denna parternas äfven
hos oss iakttagna benägenhet att, särskildt vid stridstillfällen, gorå vissa kraf till
viktiga »principfrågor» samt därjämte understundom att så att säga skapa »lex in
casu» för att möjliggöra eller försvara ett visst tillvägagångssätt, måste mana lagstiftaren
att med den största försiktighet upptaga en del sådana från den ena eller
andra parten framförda kraf och den för desamma anförda argumenteringen, hvilken
kan vara ägnad att undanskymma själfva kufvudfrågan.

Vid den efterföljande granskningen behandlas de till kollegii yttrande öfverlämnade
lagförslagen i den ordningsföljd, hvari de förekomma i remissakten, och
upptager kollegium sålunda först till behandling:

I. Förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare.

1 §•

Bestämmelsen, att lagen om kollektivaftal skall afse jämväl handelsbiträde,
synes kollegium hvarken lämplig eller af förhållandena påkallad. Det vill nämligen
förefalla kollegium, som om det icke vore att förvänta att denna aftalsform kan
komma till användning för ifrågavarande personal. I alla händelser har något sådant
behof ännu icke framträdt, i det något kollektivaftal för handelsbiträden i egentlig
mening i vårt land hittills icke ifrågakommit. Visserligen hafva några kollektivaftal,
afseende s. It. handelsarbetare, blifvit afslutade, men lärer sådan personal,
som icke torde innefattas under beteckningen »handelsbiträde», utan att uttrjmkligen
angifvas i lagen själffallet vara att jämställa med arbetare i detta ords vanliga bemärkelse.

Kollegium hemställer därför, att ordet »handelsbiträde» ur paragrafen utgår.
Till äfventyra borde hela andra stycket kunna uteslutas.

3 §.

Formuleringen »kollektivaftal skall ifråga om yrkesgrupper, som i af talet
afses, lända till efterrättelse» etc. torde såsom i vissa fall varande för vidsträckt
och obestämd kunna föranleda, till ej afsedda konsekvenser, för den händelse icke ge -

278

nom själfva kollektivaftalets egen formulering tydligt angifvits dess lokala omfattning
eller de särskilda slags arbeten, som genom aftalet afses. Ett förtydligande torde
därför vara af nöden, till förekommande af onödiga tvister, hvilka eljest kunna
vara att emotse på grund af lagens knapphändiga innehåll i denna del.

Ehuruväl bestämmelsen i andra stycket icke lärer innebära, att väl för medlemmarne
i t. ex. en fackförening, men ej för fackföreningen såsom sådan, kollektivaftal,
som afslutas af det fackförbund, föreningen tillhör, skall lända till efterrättelse,
synes dock till undvikande af en dylik misstolkning med ty åtföljande stridigheter
och eventuellt aftalsbrott en omformulering af nämnda stycke icke vara opå -

Uti hvad förlikningsmännen anfört rörande stadgandet i förevarande paragraf
anser sig kollegium böra instämma. Otvifvelaktigt skulle motsvarande stadgande, med
den affattning det erhållit i särskilda utskottets förslag, i praktiken gifva anledning
till en mängd tvister och slitningar. Dessa böra däremot till hufvudsaklig del kunna
förekommas därigenom att lagen uttryckligen fastslår, att presumtionen om arbetsvillkorens
öfverensstämmelse med kollektivaftalet i här åsyftade fall alltid skall
gälla, då arbetsgifvaren icke kan visa, att vid arbetsaftalets ingående uttryckligen
öfverenskommits om andra bestämmelser att gälla för den eller de ifrågavarande
arbetarne.

6 §•

Kollegium anser det kunna ifrågasättas, huruvida icke, där bestämmelse om
giltighetstid saknas, lagen borde presumera en något längre giltighetstid än ett år.
Då flertalet aftal, för hvilka giltighetstid är bestämd, torde gälla för minst två år,
vore det möjligen lämpligare att i lagen fastställa denna tidslängd såsom gällande,
då tiden för aftalets giltighet ej är bestämd.

Eu lägre maximigräns än fem år synes kollegium icke böra stipuleras, då som
bekant denna giltighetstid redan är gällande uti ett afsevärdt antal kollektivaftal,
särskildt sådana innefattande s. k. förhandlingsordningar eller reglerande arbetsförhållandena
inom en del arbetsområden, där förefintligheten af kollektivaftal med
relativt lång giltighetstid är af stor betydelse, såsom t. ex. inom järnvägsdriften.

Stadgandets karaktär af maximigräns synes för öfrigt- böra utesluta de å arbetarehåll
till äfventyra förefintliga farhågorna för, att motparten uti denna lagbestämmelse
kunde finna stöd för att få genomförd en längre giltighetstid än arbetarne
i ett visst fall kunde finna önskvärd. I den mån kollektivaftalen inom allt flera
arbetsområden under en längre tid varit i bruk samt framför allt därest den framtida
utvecklingen går i den önskade riktningen, att de mer allmänt återfå en af sina
viktigaste uppgifter: att garantera fullständig arbetsfred under aftalstiden, lära nog

279

äfven de mera omdömesgilla arfaetarne komma till insikt om, att en relativt lång
aftaistid är till stor fördel icke allenast för flertalet arbetsgivare utan i lika höggrad
äfven för arbetarne. Att vissa arbetsområden finnas och säkerligen alltjämt
komma att finnas, där å andra sidan en relativt kort aftaistid är det enda naturliga,
torde vara uppenbart. I sådana fall ligger det dock tydligen i såväl arbetsgifvarnes
som arbetarnes intresse, att den ej utsträckes öfver böfvan. Och hvad beträffar de
ofvan åsyftade fall, då den ena parten vid ingåendet af kollektivaftal vill begagna
sig af sitt tillfälliga öfvertag och för längsta möjliga tid binda motparten
vid för denne oförmånliga arbetsvillkor, kunna sådana kraf gifvetvis tänkas framställda
jämväl från arbetarepartens sida, men lärer det nu åsyftade stadgandet i lagen,
som nämndt, svårligen kunna åberopas som stöd för ett sådant kraf.

7 §•

I likhet med förlikningsmannen finner kollegium de betänkligheter, som från
andra kammarens sida mött mot införande i lagen af ett stadgande utaf den innebörd,
Kungi. Maj:ts förslag i denna paragraf innefattar och Riksdagens särskilda utskott
förordat, äfven om de icke kunna frånkännas en viss betydelse, dock icke uppväga
de uppenbara fördelar, som förefintligheten i lagen af uttryckliga bestämmelser
om dylik extra uppsägningstid i angifna fall måste medföra. Väl är det sant
att, där kontrahenterna vid ett kollektivaftal å den ena sidan varit flera, betydelsen
af ett dylikt stadgande börjat uppmärksammas, hvadan också, såsom i motiveringen
till Eders Kungl. Maj:ts proposition framhålles, likartade bestämmelser redan förekomma
i en del på senare tid ingångna mera omfattande kollektivaftal. Antagligt
är ju ock att, då behof af ett sådant stadgande föreligger, den eller de af detsamma
intresserade kontrahenterna i allmänhet icke skola försumma att få det inryckt i kollektivaftalet,
därest, i enlighet med '' andra kammarens beslut och Riksdagens särskilda
utskotts i sammanjämkningsjrfte framställda förslag, 7 § komme att ur lagen
uteslutas. Någon större olägenhet torde sålunda däraf visserligen icke vara
att befara.

På de i Eders Kungl. Maj ds proposition, i särskilda utskottets utlåtande
och nu senast i förlikningsmannens yttrande anförda skäl, vill kollegium dock förorda,
att 7 § bibehålies i lagen uti den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna lydelse.
Därvid torde, såsom förlikningsmännen framhållit, vara välbetänkt att icke gifva
stadgandet retroaktiv verkan.

8 §.

Med afseende å den i 8 § afhandlade hufvudfrågan: om otillåtligheten af att
anordna arbetsinställelse under kollektivaftalets giltighetstid, har kollegium redan i
det föregående förklarat sig, om ock med tvekan, förorda den lösningen, att i lag -

280

stiftningen, ehuru i annat sammanhang, tillsvidare endast införes ett uttryckligt
förbud mot hvarje slags arbetsinställelse under kollektivaftals giltighetstid i anledning
af alla slags tvister dem emellan, som äro bundna af aftalet.

En bestämd förutsättning för såväl denna som hvarje annan lösning af ifrågavarande
spörsmål synes dock kollegium vara, att medlingsförfarandet omedelbart
utbygges och starkes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det sätt förlikningsmannen
föreslagit. Såsom kollegium redan i det föregående anfört, bör nämligen
enligt kollegii mening bl. a. en revision och stark utveckling af lagen om
medling i arbetstvister för närvarande innebära starkare garantier för arbetsfredens
bevarande än en mer eller mindre omfattande lag om kollektivaftal. Och äfven hvad
beträffar den af kollegium sålunda främst förordade lagstiftningen om arbetstvister
och deras behandling, synes kollegium hufvudvikten böra läggas, icke på stadganden
om förbud mot arbetsinställelser samt om påföljder för dessa förbuds öfverträdande,
utan fastmera på anordningar för utjämnande af motsättningen och spänningen
mellan arbetsgifvare och arbetare genom deras sammanförande till förhandlingar,
där så kräfves under medverkan och ledning från statens sida. Därvid höra
sträfvandena icke minst inriktas på att få till stånd af arbetsgifvare och arbetare
skälfva inom olika arbetsområden upprättade, mera permanenta förhandlings-, förliknings-
och skiljenämnder. Äfven om kollegium sålunda icke tillmäter ett mer
eller mindre vidsträckt förbud i lag emot anordnande af arbetsinställelser i och för
sig den vikt och betydelse, som från olika håll skett, torde det dock, särskildt på
grund af de under de senaste åren förvärfvade erfarenheterna uti vårt eget land,
vara af nöden, att staten genom ett lämpligt afpassadt lagbud inskärper i det allmänna
medvetandet, att såsom förlikningsmännen efter den ofvannämnda norska
kommittén erinrat, »en oinskränkt strejk- och lockouträtt i längden är oförenlig
med ett ordnadt samhälle», samt att staten icke kan tillstädja, att samhällets och
många dess medlemmars intressen och välfärd genom af arbetsgifvare eller arbetare
anordnade vidtomfattande arbetsinställelser trädas för nära.

I konsekvens med denna sin uppfattning och då kollegium, enligt livad framgår
af det redan tidigare anförda, delar den mening, som uttalats af en af lagrådets
ledamöter, nämligen att kollelciivaftalets naturliga hufvuduppgift är att befrämja
arbetsfreden, och att det därför är beklagligt att, när denna aftalstyp skall
göras till föremål för legislativ behandling, lagen icke redan från början kan med
kollektivaftalet förknippa den verkan, att sj^mpatilockout eller sympatistrejk icke
må äga rum under a i talstiden, anser kollegium emellertid, som nämndt, den fordran
böra ställas på en sådan lagstiftning, att den åtminstone icke upphöjer till regel
hvad som, då det icke redan nu helt kan förbjudas, likväl endast bör tillsvidare
fa förekomma som undantag. Denna fordran synes kollegium under för handen varande
förhållanden kunna tillgodoses genom ett lagbud af den innebörd, kollegium
här ansett sig böra förorda.

281

Efter det nu anförda anser kollegium det näppeligen vara behöflig! att ingå
på en vidare granskning af detaljbestämmelserna uti de ursprungliga förslagen till
8 §:ens affattning, uti hvad de skilja sig från hvarandra, särskildt som vid frågans
behandling i Riksdagen herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
tillkännagifvit sin anslutning till särskilda utskottets förslag i denna del. Att kollegium,
vid valet mellan dessa båda förslag, skulle finna sig böra förorda utskottets,
torde af det ofvan sagda tydligt framgå.

Med afseende å hvad förlikningsmannen yttrat, har kollegium, som ofvan
blifvit nämndt, visserligen icke kunnat ansluta sig till det förslag till lydelse af
andra stycket af 8 §, som af dem framställts, ehuru kollegium ansett detsamma vara
att föredraga framför utskottets förslag. Hvad förlikningsmannen vid sitt skärskådande
af de föreslagna bestämmelserna i denna paragraf i öfrigt anfört, anser sig
kollegium emellertid kunna i hufvudsak biträda, hvadan en närmare utveckling af
vissa däri behandlade spörsmål från kollegii sida icke synes vara af nöden.

Ytterligare må här endast framhållas, att kollegium, i likhet med hvad förlikningsmannen
därom hemställt äfvensom af enskilda motionärer inom Riksdagen
yrkats, finner det böra tagas under öfvervägande, huruvida det icke vore välbetänkt
att i lag fastställa en bestämd »var skoning stid», innan arbetsinställelse finge igångsättas,
lika för alla fall, men utan att dock därigenom arbetsaftal, som ingåtts för
bestämd tid, finge rubbas. Förutom det att, såsom förlikningsmannen påpekat, genom
en dylik bestämmelse, hvilken skulle blifva gällande oberoende af de varierande
uppsägningstiderna för de arbetsaftal, som träffats för bestämd tid, lagstiftningen till
förekommande af arbetsinställelser tydligt och klart markerade sin anslutning till
den, såvidt kollegium kunnat finna, bland såväl arbetsgivare som arbetare tämligen
allmänt gängse uppfattningen, att deltagande i en arbetsinställelse i och för sig
icke innebär ett häfvande af arbetsaftalet, så skulle därjämte en sådan varskoningstids
införande otvifvelaktigt vara ett icke oväsentligt och särskildt för arbetsgifvarne
värdefullt led i denna lagstiftning. Förutsättningen för, att ett sådant stadgande
skall blifva af någon betydelse, synes emellertid kollegium nödvändigtvis vara, att
varskoningstiden icke sättes alltför kort. Till de af förlikningsmännen anförda
exemplen på en sådan anordning, där den kommit till användning i praktiken eller
blifvit föreslagen, vill kollegium särskildt foga en erinran om de allbekanta regler,
som i sådant afseende äro fastställda i den år 1899 träffade, ännu gällande öfverenskommelsen
mellan »Dansk Arbejdsgiver- og Mesterforening» och »De samvirkende
Fagförbund». Enligt dessa skall -— jämte det att arbetsinställelse icke får påbjudas
eller godkännas, för så vidt den icke är beslutad, med minst 3/4 af de afgifna
rösterna, af en stadgeenligt därtill berättigad församling — afsikten att framställa
förslag om arbetsinställelse skriftligen meddelas den andra hufvudorganisationens
styrelse minst fjorton dagar före den för arbetsinställelsens början afsedda dagen;
och ett liknande meddelande skall lämnas minst 7 dagar, innan en beslutad arbetsin 36—102269

Förlikning smännens uti.

ställelse får igångsättas. Vid en eventuell lagstiftning i denna fråga torde dessa
bestämmelser böra tjäna till ledning.

9 §.

Redan på grund af de principer, som, enligt livad kollegium inledningsvis
anfört, vid en lagstiftning om kollektivaftal synas kollegium böra vara vägledande,
anser sig kollegium böra förorda, att ifrågavarande paragraf ur förslaget utgår.
Vid sådant förhållande och då jämväl, med afseende å den affattning paragrafen
erhållit i särskilda utskottets förslag, lagrådet framhållit, att det synts lagrådet kunna
dragas i tvifvelsmål, huruvida föreskrifter i detta syfte öfver hufvud böra meddelas
i lagen om kollektivaftal, samt slutligen särskilda utskottet, i enlighet med
andra kammarens beslut, i sammanjämkningssyfte hemställt, att denna paragraf skulle
ur lagförslaget utgå, så finner sig kollegium sakna anledning att inlåta sig på en
utförlig granskning af paragrafens innehåll. Kollegium kan så mycket hellre göra
detta, som kollegium i allt väsentligt biträder hvad af samtliga förlikningsman
därom anförts.

Detta gäller äfven det af dem framställda förslaget, att, såsom ock motionsvis
vid flera tillfällen och senast vid årets Riksdag i anledning af de förevarande lagförslagens
framläggande yrkats, i samband med denna lagstiftnings genomförande
må skapas bestämmelser, som innebära ett möjligast effektivt skydd för föreningsrätten.
Riktigheten af förlikningsmännens uttalade uppfattning, att endast därige''ridm
kunna bevaras och utvecklas de starka organisationer å ömse sidor, hvilka,
såsom i Eders Kungl. Maj:ts proposition yttrats, innefatta en förutsättning och
den bästa garanti för ernående af lugn och fred på arbetsmarknaden, lärer näppeligen,
särskildt efter de senaste årens erfarenheter inom vårt eget land, kunna jäfvas.
Det torde ock förtjäna erinras att lagberedningen i Finland uti sitt år 1908 framlagda
förslag till lag om arbetsaftal med en liknande motivering intagit följande
stadgande: »Om arbetsgifvare eller hans ställföreträdare förbjuder arbetare att tillhöra
eller ansluta sig till lagligen tillåten förening, eller om arbetare försöker på
samma sätt förgripa sig uppå arbetsgivare^ föreningsrätt, straffes den som därtill
gör sig skyldig med böter, högst femhundra mark. Öfverenskommelse, genom hvilken
vederbörande förbundit sig att icke tillhöra förening, vare ogiltig.»

Härmed har kollegium visserligen icke velat förorda ett absolut lika ljudande
stadgandes införande i svensk lag, utan endast velat anföra ett exempel på, att
man äfven i andra länder har sin uppmärksamhet fästad på behöfligheten af ett
lagbud till skyddande af föreningsrätten. Att ett sådant är behöfligt och naturligt,
därom synes kollegium, som nämndt, ej någon tvekan kunna råda. Kollegium får
därför äfven för sin del förorda införandet i lag af bestämmelser till möjligast fullständiga
skyddande af arbetsgifvares och arbetares föreningsrätt.

283

Tydligtvis bör dock ett dylikt lagstadgande icke sa affattas, att det lägger
hinder i vägen för aftal därom, att å den ena sidan verkliga förmän och å den andra
lärlingar icke må tillhöra arbetares fackliga organisation.

10 §.

De spörsmål, som afhandlas i denna paragraf, höra otvifvelaktigt till de mest
svårlösta och ömtåliga, som uti samband med den förevarande lagstiftningen böra erhålla
sin lösning. Det måste nämligen vara af den yttersta vikt, att de här afsedda
bestämmelserna! om garantier mot aftalsbrott eller otillåten arbetsinställelse samt påföljd
för den, som gör sig skyldig till eller medverkar vid sådan åtgärd, blifva skäligt
afvägda, så att de å ena sidan blifva motsvarande ändamålet, men å den andra sidan
icke medföra allt för vidtgående och ej åsyftade eller mindre önskvärda konsekvenser.

För sin del känner sig kollegium icke öfvertygadt om, att något af de många
förslag, som vid frågans hittillsvarande behandling blifvit framställda, är i allo tillfredsställande
och därför obetingadt kan vara att förorda. Linder sadana förhallanden
och med hänsyn till de många faktorer saväl af juridisk som af nationalekonomisk
och social natur, hvilka här måste komma i betraktande, skulle det, enligt kollega
mening, varit i hög grad önskvärdt, att en ytterligare, ingående utredning särskildt
uti denna punkt blifvit verkställd. På den korta tid, som stått kollegium till
buds för utlåtandes afgifvande, har kollegium dock icke tilltrott sig att verkställa
en sådan. Med hänsyn till frågans nuvarande läge, och särskildt som någon principiell
skiljaktighet näppeligen föreligger mellan Eders Kung! Maj :ts förslag och
Riksdagens båda kamrars sinsemellan något olika beslut rörande affattningen af
10 §, skulle eu dylik utredning från kollegii sida till äfventyrs ej heller nu ansetts
vara på sin plats.

Vid sådant förhållande torde kollegium med afseende å den förevarande paragrafen
kunnat inskränka sig till att instämma uti det ändringsyrkande, som framställts
af förlikningsmännen och gående därpå ut, att föreskriften att, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten för förening må bestämmas
till lägre belopp än den vållade skadan eller kunna helt bortfalla, ma utsträckas att
gälla äfven enskilda arbetsgifvare och arbetare, som förbrutit sig på sätt i paragrafen
sägs. En ändring i sådan riktning synes nämligen kollegium afgjordt vara att förorda.
Från ofvannämnda utgångspunkt finner sig kollegium ock böra i hufvudsak
gifva företrädet åt förlikningsmännens förslag till paragrafens affattning, under
erinran dock att dess slutliga formulering gifvetvis måste blifva beroende af
Eders Kungl. Maj:ts beslut rörande 8 §. Det vill dock synas kollegium, som om
paragrafen förlorat i tydlighet och lätt kan gifva anledning till misstolkning genom
den af förlikningsmännen, efter särskilda utskottet, företagna uteslutningen ur

284

första stycket enligt Eders Kung!. Maj:ts förslag af orden »eller underlåter förening
att fullgöra hvad den i aftalet åtagit sig». Kollegium hemställer därför,
att all förenings ansvarsskyldighet för brott emot kollektivaftal måtte i paragrafen
tydligt angifvas. Af hvad kollegium därom i det föregående yttrat följer ock, att
de särskilda stadgandena om påföljd på grund af otillåten arbetsinställelse, enligt
kollegii mening, icke böra hafva sin plats uti en lag om kollektivaftal.

Under antagande emellertid att Eders Kungl. Maj :t skulle finna erforderligt
underkasta hela denna fråga en förnyad, mera ingående ompröfning, anser sig
kollegium, uti hvad densamma afser garantier mot brytande af kollektivaftal samt
påföljder däraf, böra erinra om de olika sätt, hvarpå stadganden i sådant syfte blifvit
affattade uti de lagförslag, som under den senaste tiden framlagts i några andra
länder.

Sålunda stadgas uti det lagförslag, som regeringen i Frankrike den 12 sistone
juli framlagt för deputeradekammaren, bl. a. följande: Art. 8. »Arbetsgi vare-

eller arbetarefackföreningar, som äro bundna af ett kollektivaftal, må icke
företaga åtgärd, som kan vara ägnad att hindra aftalets uppfyllande.® (Les synclicats
professionnels dnmplojmurs ou d’employés ayant adhéré å une convention collective
sont tenus de ne rien faire qui soit de nature å en compromettre 1’exécution
loyale.)» Samt vidare: Art. 9. »Mot af kollektivaftal bundna föreningar eller enskilda
personer, som bryta mot aftalets bestämmelser, kunna framställas anspråk
på skadestånd--(Les syndicats professionnels ou les individus liés par la conven tion

collective sont passibles, eu cas de violation des engagements contractés par eux,

de dommages- intéréts ----.)» Här stadgas sålunda skadeståndsskyldighet för

aftalsbrott, hvarjämte aftalsbundna organisationer tillförbindas att icke företaga
något (de ne rien faire), som kan hindra aftalets tillämpning.

Uti det år 1908 af lagberedningen i Finland framlagda förslaget till lag om
arbetsaftal, hvaruti tariffaftalet, som kollektivaftalet där benämnes, behandlas under
ett särskildt kapitel, förefinnes i nu berörda afseende endast föreskrift därom
att den, som gör sig skyldig till brott emot arbetsaftal, skall »upprätta all skada».
Med afseende å påföljder för brytande af iariffaftal innehåller förslaget inga särskilda
bestämmelser, och anföres därom i motiveringen: »I själfva verket synes det
höra lämnas åt den enskilda aftalsrätten att vid ingående af tariffaftal stipulera om
konventionalstraff eller vitespåföljder emot den, som bryter sådan öfverenskommelse.
Ifrån lagstiftarens sida sedt måste det redan innebära korrektiv nog emot sådana aftalsbrott,
att arbetsaftal, som mgåtts i strid med tariffaftal, kan förklaras ogiltigt»,
med däraf följande konsekvenser. En sådan föreskrift, hvartill ju en motsvarighet
finnes i föreliggande svenska förslag, torde också allmänt anses vara kollektivaftalets
förnämsta rättsskydd emot aftalsbrott.

* Härtill är fogadt ett stadgande, att »förening är ansvarig för aftalets uppfyllande endast i den män aftalet
så bestämmer (Ils ne sont garants de cette exécution que dans la mesnro déterminée par la convention)>.

Äfven det ofvannämnda i november 1909 framlagda norska förslaget till lag
om medling och skiljedom i arbetstvister synes kollegium i åtskilliga afseenden och
bl. a. rörande nu ifrågavarande spörsmål kunna tjäna till vägledning.

Det sätt, hvarpå denna fråga olif vit löst genom 1910 års lag i Danmark, är
dock, enligt kollegii mening, förtjänt af det största intresset. Uti nyssnämnda lag,
»om Oprettelse af en fast Voldgiftsret», föreskrifves sålunda i § 5 bl. a. följande:

»X de--neevnte Tilfselde afgor Yoldgiftsretten, hvorvidt det paaklagede Fördold

er i Strid med ingaaede Overenskomster, og hvorvidt den paaklagede Beslutning som
overenskomststridig er ugyldig, og kan den eller de for det paaklagede Forhold ansvarlige
ikendes en Bod, der, saaxremt Skade er sket, skal tilfalde den Skadelidende
og i andre Tilfselde tilfalde Sagsogeren. Naar ikke andet forud er vedtaget, kan der
kun paalegges Organisationen som saadan retligt Ansvar, naar den har gjort sig delaktig
i det paaklagede Forhold.

Hvis Skade er tidt beregnes Boden, under behörigt Hensyn til, i hvilken Grad
Överträdelsen har vseret undskyldelig fra Overtrsederens side, efter den skete Skades
Storrelse. Ligesom Boden iovrigt under sserlig formildende Omstsendigheder
ganske kan bortfalde» etc.

I Danmark har man sålunda på skäl, som uti de meddelade motiven till lagförslaget
närmare utvecklas, för lösande af denna viktiga, men på samma gång ömtåliga
fråga anlitat den utvägen att för dessa säregna förhållanden fastställa särskilda
rättsregler samt föreskrifva, att den eller de för brott emot kollektiva flat ansvarige
kunna ådömas en allt efter omständigheterna skälig bot, ett mellanting, enligt
hvad det vill synas, mellan böter och skadestånd. Fn dylik »bot», som äfven kan
åläggas förening, då den medverkat till aftalsstridig åtgärd, erbjuder framförallt
den afsevärda fördelen, att den kan tillmätas efter andra och mindre omständliga
regier än vanligt skadestånd: i händelse skada tillfogats någon, skall den dock i likhet
med skadestånd tillfalla denne. Men skälig bot kan äfven ådömas, då, såsom
ofta är fallet, ingen genom aftalsbrottet har tillfogats pekuniär skada, där sålunda
ett stadgande om enbart ersättningsskyldighet lämnar den aftalsstridiga handlingen
utan påföljd. Och på samma sätt som föreslagits om ersättningsskyldigheten uti det
svenska förslaget, kan äfven »boten», i händelse af förmildrande omständigheter, nedsättas
eller helt bortfalla.

Under åberopande af de uti motiven till den här citerade nya danska lagen
anförda skäl, hvilka kollegium funnit vara i hög grad beaktansvärda, och icke minst
med hänsyn därtill att här föreligger en lösning af detta spörsmål, som uti vårt södra
grannland genomförts under enstämmigt bifall från de närmast intresserade parternas,
arbetsgifvare- och arbetareorganisationernas, sida, vill det synas kollegium, att
det borde tagas under öfvervägande, huruvida icke de sålunda i Danmark träffade
anordningarna i tillämpliga delar borde få tjäna till förebild för en motsvarande lagstiftning
i vårt land. På ett närmare skärskådande af frågan eller framläggandet af

286

ett definitivt förslag till sådana lagbestämmelsers affattning anser sig kollegium,
på i det föregående anförda grunder, dock icke böra ingå.

11 §•

Denna paragraf bör, efter hvad det vill synas kollegium, affattas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med andra kammarens beslut, enligt hviiket talan i anledning
af förhållande, hvarom i 10 § förmäles, bör som regel, och endast med inskränkning
för det fall, då föreningsmedlems enskilda rätt blifvit omedelbart kränkt
och föreningen vägrat att för honom föra talan, tillkomma förening eller arbetsgivare,
som slutit af talet; dock att den, som ej tillhör förening, gifvetvis skall äga
själf föra talan.

Till stöd för denna kollega mening får kollegium åberopa de skäl, som finnas
anförda uti den till särskilda utskottets utlåtande vid denna paragraf fogade
reservation, hvilka synas kollegium vara välgrundade, och till hvilka jämväl förlikningsmännen
förklarat sin tillslutning. Ett uprepande af dessa skäl synes kollegium
därför här icke vara af nöden.

12 §.

I denna paragraf biträder kollegium, liksom tidigare förlikningsmännen, den
af Riksdagens båda kamrar, i enlighet med särskilda utskottets hemställan, omfattade
mening, att frågan om kollektivaftals häfvande på grund däraf, att detsamma
blifvit väsentligen åsidosatt, alltid skall ankomma på domstols pröfning.

14 §.

Kollegium vitsordar riktigheten af den uppfattning, som kommit till uttryck
uti särskilda utskottets motivering för den af utskottet föreslagna och af Riksdagens
båda kamrar godkända omformuleringen af denna paragraf — nämligen dels
att tidrymden för aftalens insändande till kommerskollegium af fjorton dagar, såsom
varande för knapp, borde utsträckas till en månad, dels ock att parterna hittills
med största beredvillighet hållit aftalen kollegium tillhanda, hvadan följaktligen det
nu föreslagna lagbudet om deras skyldighet härutinnan näppeligen torde behöfva
förstärkas med något straff hot. Kollegium får sålunda förklara sig icke kunna
finna den af utskottet förslagna lydelsen af paragrafen böra möta några betänkligheter.
Emellertid anser sig kollegium böra framhålla några omständigheter,
som härvidlag icke synas böra lämnas alldeles oanmärkta, ehuru
de möjligen icke anses böra föranleda till något tillägg till lagen. I åtskilliga
fall förhåller det sig nämligen så, att ett kollektivaftal, som
kan vara skäligen vidlyftigt, föreligger endast i skriftlig form, och synes det då, för

287

att partema icke skola onödigt betungas, böra tillkomma kollegium att, efter omständigheterna,
befria den ena af parterna från besväret att afskrifva och insända exemplar
af kollektivaftalet till kollegium. Vidare vill kollegium hafva här framhållit,
att det i och för en mera ingående utredning om kollektivaftalen i allmänhet eller en
viss grupp sådana kan för kollegium vara af vikt att inbekomma en del i särskild
handling upptagna s. k. ackordsprislistor, och vågar kollegium förlita sig på, att
detta fortfarande som hittills icke skall möta någon svårighet, trots det nu föreslagna
lagbudet, att insändande af dylika ackordsprislistor till kollegium icke skall
vara erforderligt. Kollegium vill dock ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligast
föreskrifva, att dylik ackordsprislista skall på begäran insändas till kollegium. Någon
risk för vederbörande af listornas offentliggörande, hvilket, såsom i Eders Kungl.
Maj :ts proposition påpekats, i fråga om vissa fabrikationer skulle medföra fara för
röjande af yrkeshemligheter, kan nämligen uti sådana fall icke föreligga, enär tryckfrihetsförordningens
skydd mot vissa för officiell statistik afsedda primäruppgifters
offentliggörande därvid måste anses vara tillämpligt. I detta afseende torde förtjäna
framhållas att, då dylika ackordsprislistor blifvit återgifna i kollegii publikationer,
detta aldrig skett förrän vederbörande arbetsgifvarcs eller arbetsgifvareförenings uttryckliga
medgifvande därtill först blifvit inhämtadt.

Slutbestämmelsen.

Promulgationsbestämmelsens slutliga affattning måste gifvetvis blifva beroende
af den lydelse, en del af de i det föregående afhandlade lagparagraferna kommer
att erhålla, samt om en eller flera af dem, såsom blifvit ifrågasatt, komma att ur
lagen uteslutas. I (ifrigt hänvisar kollegium till hvad förlikningsmännen rörande
denna bestämmelse anfört.

Till sist hafva förlikningsmännen vid förevarande lagförslag gjort en hemställan
— till stöd för hvilken de åberopat dels den meranämnda norska kommitténs
förslag i sådant afseende, dels ock den under deras verksamhet vunna erfarenheten
— att i lagen om koilektivaftal måtte intagas ett stadgande gående därpå ut att,
där vid kol!ektivaftals utlöpande förhandling i enlighet med lagen om medling i arbetstvister
ännu ej ägt rum eller icke afslutats, aftalet skall, intill dess dylik förhandling
skett fortfarande tillämpas. Äfven detta förslag finner kollegium välbetänkt
och därför böra anbefallas till ompröfning. Kollegium vill dock ifrågasätta,
huruvida icke ett sådant stadgande lämpligare bör inläggas uti den reviderade lagen
om medling i arbetstvister.

288

II. Förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Såsom framgår af livad kollegium redan inledningsvis därom anfört, håller
kollegium före, att behofvet af specialdomstolar för handläggning af rättstvister
mellan arbetsgivare och arbetare i vårt land redan länge gjort sig kännbart gällande,
och att det därför icke vore af oväsentlig betydelse — jämväl, om än mera indirekt,
för åstadkommande af större lugn och ordning på arbetsmarknaden — att genom
inrättandet af dylika institutioner arbetsgifvare och arbetare bereddes tillfälle
att få sina rättstvister, de må nu röra sig om bestämmelser uti kollektivaftal eller
icke, på ett tillfredsställande sätt lösta utan onödig kostnad och omgång. Ty att
rättegången vid de allmänna domstolarna, såsom ock förlikningsmännen framhållit,
icke lämpar sig för dylika tvister, hvilka därför ock endast mera undantagsvis vid
sådan domstol anhängiggöras, torde vara ett så allbekant förhållande, att det knappast
behöfver påpekas. Men då detta allmänt erkännes och man jämväl torde vara
medveten om, att de svårigheter, som förefinnas för våra arbetsgifvare och arbetare,
att få rättsliga tvister sinsemellan afgjorda innebära eu allvarlig olägenhet, vill det
synas kollegium vara på tiden att åtgärder vidtagas för att få denna öfverklagade
brist afhjälpt. Särskild! om och när en lag om arbetsaftal blir genomförd, måste
krafvet på inrättande af speciella arbetsdomstolar framträda med ökad styrka och
finna en lösning.

Det nu föreliggande förslaget till lag om en central arbetsdomstol, hvilket
uppenbarligen närmast föranledts af och står i intimt samband med det samtidigt
framlagda förslaget till lag om kollektivaftal, måste visserligen med den uppfattning,
åt hvilken kollegium nyss gifvit uttryck, hälsas med tillfredsställelse, såsom
innebärande en första början till ett afhjälpande af den ofvan anmärkta bristen.
Med villigt erkännande häraf känner sig kollegium dock icke öfvertygadt om, att
den föreslagna arbetsdomstolen med de uppgifter, man enligt vare sig det ena eller
det andra af de framställda detalj förslagen velat gåfva densamma, skulle komma
att motsvara förväntningarna. Det synes kollegium snarare vara att befara, att så
icke skulle blifva förhållandet, därest icke förslaget i viss mån omlägges och något
vidare utvecklas.

Tyvärr är kollegium icke i tillfälle att framlägga ett fullständigt utarbetadt
förslag med den utförligare motivering, som med hänsyn till frågans stora betydelse
kunnat vara önskvärd, utan måste kollegium inskränka sig till att endast i korthet
föreslå de förändringar i det föreliggande förslaget, som synas kollegium vara
erforderliga. I betraktande däraf att detsamma redan i hufvudsak vunnit godkännande
såväl af Eders Kungl. Maj:t som äfven af Riksdagens båda kamrar, har
kollegium ock ansett sig böra mindre ingående behandla eller helt förbigå en del bestämmelser,
som under andra förhållanden från kollegib sida helt naturligt bort upptagas
till närmare skärskådande.

289

Den hufvudsakligaste erinran, kollegium liar att framställa mot förslaget, är
den, att till en enda, central domstol skulle hänföras alla de rättstvister, hvarom här
är fråga. Äfven med den begränsning, arbetsdomstolens kompetensområde enligt
den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna affattningen af 2 § i lagförslaget skulle erhålla,
synes det kollegium vara uppenbart att enbart en stor domstol icke kan blifva
tillfylles eller för uppgiften lämplig. Å ena sidan torde det vara tydligt, att möjligheten
för en afsevärd del af de, i en aflägsen landsort bosatta, kolelktivaftalsberörda
arbetsgifvarne och arbetarne — de må nu vara anslutna till fackliga hufvudorganisationer
med säte i hufvudstaden eller icke — att få sina tvister behandlade af
arbetsdomstolen i Stockholm, äfven om denna undantagsvis kan sammanträda utanför
hufvudstaden, praktiskt och ekonomiskt taget måste vara så godt som fullständigt
utesluten. Å den andra sidan skulle domstolen med den största sannolikhet komma
att bli öfverhopad med massor af rena bagatellmål, särskildt, såsom förlikningsmannen
öfvertygande påvisat, från organisationerna i Stockholm med omnejd, för
livilka måls handläggning en så kostsam institution, som den föreslagna centrala
arbetsdomstolen skulle blifva, omöjligen kan vara rätt forum. Och därmed vore ändamålet
med upprättandet af denna stora arbetsdomstol afsevärdt förfeladt. Icke
heller synes det kollegium vara tillrådligt att, såsom förlikningsmannen tyckas hafva
förutsatt, låta vid den föreslagna organisationen tillsvidare bero och låta de närmaste
årens erfarenhet om domstolens verksamhet besticka, i hvad mån de uttalade
farhågorna varit befogade, samt först därefter upptaga frågan till förnyadt skärskådande.
Uti förevarande fall, då man med en till visshet gränsande sannolikhet synes
kunna inse, att den tilltänkta organisationen icke kan komma att fylla de anspråk
man vill ställa på densamma, bör det, enligt kollegii mening, tvärtom vara
angeläget, att man redan från början söker förebygga en sådan missriktad utveckling.
Att sedermera genomföra en reform kan blifva vida svårare.

Det vill därför synas kollegium vara oundgängligen nödvändigt att redan från
början vidtaga den af förlikningsmannen såsom önskvärd framhållna uppdelningen
af det för arbetsdomstolen afsedda arbetsmaterialet samt hänvisa de bagatellartade
tvisterna — och sådana af mera lokal begränsning •—- till afgörande i orterna genom
där upprättade lokala arbetsdomstolar. Med upptagande, om ock i något förändrad
form, af ett af kollegium år 1907 förordadt, af förlikningsmannen redan då framställdt
och af dem uti deras här bilagda utlåtande ånyo framhållet förslag — hvithet
äfven återfinnes i en inom andra kammaren vid årets Riksdag väckt motion, n:r
277 -— finner sig kollegium för de anmärkta olägenheternas afhjälpande till en
början böra förorda, att det föreliggande förslaget kompletteras i så måtto, att däri
äfven blifva meddelade bestämmelser om tillsättandet af en arbetsdomare (eller en
arbetsdomstol) å ett antal distriktsvis centralt belägna orter. Då hela denna lagstiftning
och de anordningar, som genom densamma blifva träffade, endast äro att betrakta
som försök, torde antalet arbetsdomare i orterna kunna till en början blifva

37—102269 Förlikningsmannens uti.

290

helt ringa och sådana tillsvidare endast tillsättas t. ex. en inom hvart förlikningsmannadistrikt,
af hvilka dock kanske de med hänsyn till arbetsgifvare- och arbetareantalet
minst omfattande borde kunna sammanslås till ett. Till äfventyrs kunde
deras antal tillsvidare inskränkas till fyra, med placering t. ex. i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall, samt först i mån af yppadt behof ytterligare ett par
tillkomma, t. ex. en i östra förlikningsmannadistriktet och en i mellersta.

Det torde förtjäna erinras, att ett liknande förfaringssätt, nämligen att till
en början försöksvis inrätta industridomstolar endast i flera eller färre förlikningsdistrikt,
rekommenderats redan uti ett vid 1899 års aftalskommittés utlåtande fogadt
särskilt yttrande af en af kommitténs ledamöter, en känd domare, i samband med
ett framhållande af att frågan om organiserandet af industridomstolar äfven i
vårt land torde komma på dagordningen, ehuru han visserligen ansåg tiden då ännu
ej vara mogen för en sådan reform. Sistnämnda invändning torde dock nu ej längre
med fog kunna göras gällande mot realiserandet af det med vårt näringslifs hastiga
utveckling allt starkare framträdande önskningsmålet, att vi äfven i vårt land måtte
erhålla dylika specialdomstolar. I detta sammanhang må för öfrigt erinras, att i
nyssnämnda yttrande har ett af de hufvudsakliga skäl, som plägat anföras mot införande
af specialdomstolar med sakkunniga bisittare, nämligen att den nödiga sakkunskapen
kan tillföras de allmänna domstolarna genom det vanliga sakkunnigbeviset,
bestämdt afvisats med ett påpekande af »att få, om ens några mål mindre
än de af arbetsaftalen härflytande kunna tåla den tidsutdräkt och de kostnader, som
uppkomma genom användning af nämnda bevis».

Vidkommande de sålunda ifrågasatta lokala arbetsdomstolarnas organisation
torde det möjligen till en början kunna vara tillfylles att å ett fåtal platser, t. ex.
de ofvan nämnda, endast blefve tillsatt en arbetsdomare, hvilken själf ej bör vara arbetsgifvare
eller arbetare. Därjämte kunde föreskrifvas att, då mål anhängiggöras
vid sådan domstol, vederbörande parter må äga att utse hvar sin representant att
jämte arbetsdomaren utreda och afdöma målet. Skulle det däremot befinnas erforderligt,
att sådan domstol utrustas med mera permanenta bisittare, förutom arbetsdomaren
såsom ordförande i rätten, vill det synas önskvärdt, att sådana kunna utses
till ett något större antal, i enlighet med det i England använda listsystemet (»Panels»),
därvid de viktigare näringsgrenarna inom distriktet blifva såvidt möjligt
representerade. Dock torde i ett måls handläggning ej böra deltaga flera än två,
eller i vissa viktigare fall tillsammans fj^ra — arbetsgifvare och arbetare till lika
antal, efter bestämmande antingen af arbetsdomaren eller af vederbörande parter
— hos hvilka den största sakkunskapen med afseende å den föreliggande frågan kan
vara tillfinnandes. Proceduren för utväljande af dylika bisittare synes kunna blifva
jämförelsevis enkel, i det förslagsrätt, eventuellt valrätt, torde kunna tilläggas antingen
arbetsgifvarnes och arbetarnes hufvud organisationer, eller arbetsgifvare och

291

arbetare inom distriktet eller ock arbetsgivare- resp. arbetarerepresentanterna uti
styrelserna för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna inom distriktet.

Hvad beträffar kostnaderna, synas de kunna bållas inom rätt måttliga gränser.
Intill dess det visar sig, huru pass omfattande dessa arbetsdomstolars arbetsbörda
kan komma att blifva, synes försiktigheten bjuda, att uppdraget att vara arbetsdomare
meddelas på förordnande samt att för arbetsdomaren endast fastställes
ett mindre, fast arfvode, olika för olika distrikt. Därjämte torde ersättning böra
till honom utgå dels för lokalhyra m. m. samt till sekreterare- och skrifbiträde äfvensom
till skrifmaterialier och dylika expenser, dels i form af rese- och dagtraktamenten
för af uppdraget föranledda resor samt dels ock med ett visst arfvode per
förrättningsdag. Till de öfriga bisittarne i sådan domstol synes ersättning höra utgå
endast i senast nämnda båda afseenden.

I den mån arbetsdomstolarna visa sig blifva mera allmänt tågna i anspråk,
måste gifvetvis en omläggning härutinnan vidtagas — därvid jämväl det opartiska
elementet i dessa domstolar torde böra förstärkas — och kostnaderna ökas. Detta lärer
emellertid icke kunna möta någon betänklighet, sedan sålunda deras nytta och
ändamålsenlighet blifvit ådagalagda.

För kostnadernas nedbringande men äfven af andra praktiska skäl torde, såsom
kollegium i det följande uti annat sammanhang närmare skall utveckla, vara
välbetänkt, att det redan från början toges under öfvervägande, huruvida icke uppdraget
att vara arbetsdomare med fördel skulle kunna förenas med förlikningsmannauppdraget
hos en och samma person.

Mellan dessa lokala arbetsdomstolar i orterna och den af Eders Kungl.
Maj:t föreslagna centrala arbetsdomstolen i Stockholm borde de förekommande målen
på lämpligt sätt fördelas. Vid en sådan organisation synas ej heller några betänkligheter
böra möta för att bestämma arbetsdomstolarnas gemensamma kompetensområde
så vidsträckt som föreslagits uti den vid särskilda utskottets utlåtande
fogade reservationen (vid 2 §). Detta förslag, såsom i talrika fall garanterande ett
snabbare afgörande, hafva jämväl förlikningsmännen ansett sig böra förorda äfven
utan att eu sådan organisation, som kollegium nu föreslagit, redan från början
blir vidtagen. Därmed vinnes och den, enligt kollegii mening, störa fördelen, att den
uti de föreliggande förslagen till affattning af 2 § meddelade hänvisningen af mål,
som rörer arbetsaftal, till allmän domstols pröfning, såsom varande i det närmaste
praktiskt värdelös, kan ur förslaget utgå.

Att emellertid jämväl mål om vissa arbetsaftal, som icke grunda sig på kollektivaftal,
enligt kollegii mening borde hänvisas till de blifvande arbetsdomstolarna
och icke till allmän domstol, torde framgå af hvad kollegium i det föregående
anfört, men ser sig kollegium, af ofvan anmärkta grunder, förhindradt att därom
närmare utlåta sig.

Frågan, huru den sålunda ifrågasatta uppdelningen af förekommande mål om
lcollektivaftal samt om arbetsaftal, som grundar sig på sådant aftal, mellan den centrala
och de lokala arbetsdomstolarna lämpligast skall verkställas, måste gifvetvis
blifva föremål för ett omsorgsfullt öfvervägande.

Med afseende härå anser sig kollegium till en början böra betona det af förlikningsmannen
framställda krafvel, att uti lagen tydligt blir utsatt, att de nu ifrågasatta
anordningarna ingalunda äro afsedda att ersätta eller öfverflödiggöra det
frivilliga skiljedoms för farandet. Uppgiften bör endast vara att skapa speciella institutioner
för sådana fall, då parterna ej enats om ett dylikt förfarande, eller då
det kan befinnas lämpligare att anlita offentlig arbetsdomstol. Visserligen lärer
det näppeligen låta sig göra att gå så långt som i Danmark, där det fackliga skiljedomsväsendet
nått en stor utveckling och där det, enligt den ofvan citerade 1910 års
»Lov om Oprettelse af en fast Voldgiftsret», är arbetsdomstolen medgifvet att helt
enkelt afvisa ett mål, så framt det emellan de tvistande parterna saknas betryggande
bestämmelser till garanterande af regelmässigt afgörande af facklig tvist genom skiljedom.
Däremot borde, hos oss såsom i Danmark, arbetsdomstolarna kunna tillförbindas
att verka för, att de mellan parterna ingångna skiljedomsaftal respekteras,
äfvensom berättigas att, då de därtill finna skäl, afvisa mål, som höra till facklig
skiljedomstol liksom ock att från sådan inhämta upplysningar o. s. v. (jfr härom
i öfrigt den nyssnämnda danska lagen § 10). Öfver hufvud taget bör man låta sig
angeläget vara att på allt sätt söka utveckla det frivilliga skiljedomsväsendet och
framför allt att uppmuntra parterna till inrättandet af permanenta fackliga skiljenämnder.

Dessa, som böra vara bäst ägnade att raskt och sakkunnigt bedöma de uppkommande
speciella tvistefrågorna inom resp. fack, torde nämligen i många fall vara
vida mera ägnade för dylika måls afgörande än de offentliga arbetsdomstolarna.
Genom en kraftig utveckling af det frivilliga skiljedomsväsendet torde ock behofvet
af att inrätta ett större antal offentliga arbetsdomstolar icke komma att göra sig
gällande. Det synes därför icke heller vara ur vägen, att parterna, där de så önska,
i stället för att hänskjuta sina tvister till den lokala arbetsdomstolen som sådan,
må blifva berättigade att anlita arbetsdomaren såsom ordförande i sina privata
skiljenämnder, samt att denne jämväl för sådan medverkan får tillgodonjuta ersättning
af statsmedel efter särskild taxa. Om arbetsdomarne på nyssnämnda sätt
mera allmänt tagas i anspråk, blefve denna uppgift otvifvelaktigt deras förnämsta,
en utveckling af förhållandena, som enligt kollegii mening vore synnerligen lycklig.

Den vägledande principen vid afgörandet af frågan, huruvida ett mål skall
höra till lokal arbetsdomstol eller den centrala arbetsdomstolen, bör uppenbarligen
vara den, som förlikningsmännen i sitt utlåtande angifvit, nämligen att de mera
bagatellartade tvisterna — och sådana af mera lokal begränsning — böra tillkomma
vederbörande lokala arbetsdomstol, medan de viktigare, mera invecklade frågorna,

293

såsom principfrågor af större räckvidd, sådana berörande flera distrikt samt mellan
hufvudorganisationer af arbetsgifvare och arbetare, förbehållas för den centrala
arbetsdomstolen. Under öfvervägande torde ock böra tagas huruvida och i hvad mån,
för ernående af enhetlig rättstillämpning, vädjan borde medgifvas från lokal arbetsdomstol
till den centrala samt huruvida icke denna senare, på begäran från lokal arbetsdomstol
eller facklig skiljenämnd, borde kunna meddela tolkning af kollektivaftal.
Att däremot medgifva vädjan till den centrala arbetsdomstolen mot facklig
skiljenämnds dom synes kollegium knappast vara tillrådligt, i hvarje fall icke där
parterna själfva för sådant ändamål inrättat en egen, högre instans. Slutligen
torde det ock vara oundgängligen nödvändigt att medgifva såväl lokal arbetsdomstol
som den centrala att afvisa vid domstolen ankängiggjordt mål eller till densamma
hänskjutet mål. Särskildt bör, som ofvan framhållits, denna möjlighet förefinnas,
då facklig skiljenämnd finnes inrättad för dylik tvists afgörande, äfvensom
då den ifrågavarande tvisten synes domstolen vara för obetydlig för att påkalla dess
handläggning eller icke lämpa sig för dess behandling (jfr den citerade danska lagen
§ 17; jfr ock motsvarande norska lagförslag § 22, mom. 2). I sist nämnda

fall synes den centrala arbetsdomstolen jämväl böra tillerkännas rätt att
hänvisa målet till vederbörande lokala arbetsdomstol samt äfven vägra att till pröfning
upptaga mot sådan domstols utslag gjord vädjan.

Slutligen må ock erinras om den i den ofta nämnda danska lagen (§ 5, mom.

6) meddelade föreskriften att, med ett visst förbehåll, mål, som är att hänföra till
arbetsdomstols handläggning, icke må anhängiggöras vid allmän domstol, ett stadgande,
som jämväl återfinnes i motsvarande norska lagförslag, dock med det tillägget:
»utan båda parternas skriftliga medgifvande». Det synes kollegium förtjäna
tagas under öfvervägande, huruvida icke liknande bestämmelse borde införas uti
det här föreliggande förslaget.

Med det nu anförda tror sig kollegium hafva angifvit, i hvilken riktning det
remitterade förslaget i nu åsyftade delar för närvarande enligt dess åsikt bör omarbetas
för att blifva ändamålsenligt och verksamt. Kollegium vill ytterligare endast
erinra därom, att en sådan anordning med ett fåtal lokala domstolar i orterna
och en central domstol i Stockholm äger sin motsvarighet inom flera områden, där
arbetsgifvare och arbetare, jämte s. k. riksaftal, upprättat egna förliknings- och
skiljenämnder (såsom t. ex. vid järnvägsdriften, inom tobaksindustrien o. s. v.), hvadan
en liknande anordning, om den nu af staten vidtages, för parterna själfva knappast
kan framstå som en nyhet.

Med afseende å de föreslagna stadgandena i öfrigt anser sig kollegium endast
böra göra följande erinringar.

294

2 §•

I enlighet med hvad förlikningsmannen framhållit, torde vid bifall till deras
förslag om införande i lagen om medling i arbetstvister af ett mer eller mindre vidsträckt
förbud mot arbetsinställelser eller därmed jämförliga åtgärder, innan medling
ägt rum genom förlikningsman och, i vissa fall, jämväl genom förlikningskommissionen,
äfvensom af stadgande om påföljd i händelse af brott mot ifrågavarande
lagbud, i förevarande paragraf i domstolslagen böra inläggas ett stadgande därom,
att tvister rörande brott mot sagda förbud jämväl skola handläggas af arbetsdomstol.

3-7 §§.

Med afseende å 3 § anser sig kollegium, liksom förut förlikningsmännen, böra
förorda den lösning af frågan om de af Eders Kungl. Maj:t utnämnda bisittarnes
i den centrala arbetsdomstolen kvalifikationer, hvarom särskilda utskottet hemställt.
Till stöd för denna sin åsikt får kollegium åberopa de skäl för den sålunda,
vidtagna ändringen uti Eders Kungl. Maj:ts förslag, Indika först framställts af eu
ledamot af lagrådet och sedermera af utskottet samt nu senast af förlikningsmännen
upptagits.

Visserligen synes det af en enskild motionär framställda förslaget, att
af ifrågavarande trenne ledamöter af arbetsdomstolen endast en, domstolens ordförande,
med nödvändighet skulle vara jurist, hafva ett visst fog för sig. Kollegium
finner dock, i likhet med särskilda utskottet, att ett dylikt försvagande af det juridiska
elementet i domstolen icke kan vara tillrådligt vid det förhållande, att arbetsdomstolen
göres till högsta instans, hvithet ju ock Riksdagens båda kamrar, efter utskottets
förslag, för sin del beslutat. Som numera åtskilliga jurister med domareeller
annan ämbetsanställning flitigt tagas i anspråk för biläggande af arbetstvister
genom förlikning eller skiljedom samt därigenom eller på annat sätt förvärfvat
kännedom om de säregna slags mål, som komma att tillhöra arbetsdomstols handläggning,
äfvensom rörande de bland arbetsgifvare och arbetare rådande rättsuppfattningar
i fackliga frågor, torde, vid utnämnandet af nu ifrågavarande ledamöter af arbetsdomstolen,
valet komma att i främsta rummet träffas bland sålunda kvalificerade
personer. Vid sådant förhållande vill det ock synas kollegium, att vederbörande
bisittares egenskap af att vara jurist, särskildt som det här är fråga om en
institution för afdömande af rättstvister, endast bör vara ägnad att öka hans kompetens
för det ifrågavarande domarevärfvet.

Huru önskvärdt det än må synas kollegium vara, att de blifvande, högst afsevärda
kostnader, hvarmed den föreslagna centrala arbetsdomstolens inrättande kommer
att blifva förenadt, kunde nedbringas, måste kollegium dock, äfven af ett annat
skäl än det ofvan angifna, på det bestämdaste afstyrka det förslag, som bl. a. i sådant
syfte motionsvis och äfven uti en till särskilda utskottets utlåtande fogad reserva -

295

tion blifvit framställdt, och gående därpå ut, att antalet af dessa, utom arbetsgifvarnes
och arbetarnes egen krets stående ledamöter af domstolen, skulle minskas från
tre till en, nämligen domstolens ordförande, hvilken skulle vara jurist. Såvidt kollegium
har sig bekant, börjar bland dem, som under någon längre tid fungerat som
ordförande i af arbetsgifvare och arbetare upprättade egna skiljenämnder i vårt land,
den genom vunnen erfarenhet förvärfvade uppfattning tämligen allmänt göra sig
Gällande att, särskilt då det gäller afgörandet af större principfrågor eller andra
angelägenheter af större räckvidd, hvilka sålunda ligga parterna å ömse sidor varmt
om hjärtat, en förstärkning af det opartiska elementet inom domstolen är synnerligen
önskvärd. Exempel saknas icke heller på, att man under den senaste tiden inom
dylika nämnder funnit sig föranlåten att förstärka detta element med ytterligare
ett par bisittare, en anordning som, enligt hvad kollegium tror sig veta, fungerat
till allmän tillfredsställelse. Har sålunda ett dylikt behof gjort sig gällande inom
större privata skiljenämnder, vill det synas kollegium helt naturligt, att ett liknande
behof med än större skäl måste anses föreligga, då det gäller en af staten inrättad,
allmän arbetsdomstol i högsta instans.

Kollegium öfvergår härefter till bestämmelser om de af arbetsgifvare och
arbetare föreslagna och bland dem valda bisittarne i den centrala arbetsdomstolen.
Vid det förhållandet att hvad utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Eders Kungl. Maj:ts proposition, därvidlag föreslagit, af Riksdagens båda kamrar
utan debatt blifvit godkändt, och med förbigående af öfriga erinringar, som eljest
kunnat vara på sin plats att framställa., anser sig kollegium här endast böra upptaga
ett af förlikningsmannen i annat sammanhang uppställdt spörsmål. Detta galler,
huruvida såsom domare i arbetsdomstolen lämpligen må sitta någon, som är aflönad
funktionär hos arbetsgifvare- eller arbetareorganisation, eller om ej villkoret
för hans inträde som bisittare i domstolen borde vara, att han lämnar den förra befattningen.
Härtill vill kollegium foga en erinran därom, att i det här ofta åberopade,
0 motsvarande norska lagförslaget inryckts ett stadgande af sådan innebörd
och så lydande: »Med befattningen som fast bisittare i skiljedomstolen (Voldgiftsraadet)
må icke förenas uppdrag att vara styrelsemedlem i^en fackförening eller en
arbeta gifva ^förening eller att mot betalning utföra arbete åt sådan förening.» Något
stadgande i sådan riktning återfinnes däremot icke i den danska lagen.

Utan att vilja göra ett bestämdt yrkande vare sig uti den ena eller andra
riktningen finner sig kollegium dock böra gifva uttryck åt den uppfattningen, att
det näppeligen torde kunna anses förenligt med vederbörande bisittares egenskap af
domare, att en dylik förening af uppdrag finge förekomma. Det kunde nämligen då
komma att inträffa, att samme vederbörande, som i vissa fall komme att uppträda
så att säga som advokat inför domstolen eller vid andra förhandlingar, tillika skulle
vara, om ock arbetsgifvare- eller arbetarerepresentant, så dock i görligaste mån opartisk
bisittare i domstolen. Ej heller kan kollegium inse, att det skall kunna möta

296

några betänkligheter eller försvåra möjligheten att till dylika bisittare i domstolen
förvärfva i allo lampliga personer, om en föreskrift af nu angifvet innehåll skulle
befinnas böra i lagen införas.

10 och följande §§.

Med bortseende från de ändringar i affattningen af de olika paragraferna
som blifva en följd af ett bifall till kollegii i det föregående framställda förslag’
vill kollegium med afseende å nu ifrågavarande delar af lagförslaget i hufvudsak
förklara sm tillslutning till hvad förlikningsmannen vid de olika paragraferna funnit
sig höra erinra, särskildt med afseende å 11 och 14 §§ i utskottets förslag, hvil.
Jämvä^ ^ öfrigt synes kollegium vara att förorda. I sådant afseende vill kollegium
endast framhålla, att, såsom redan af det föregående torde framgå, jämväl
kollegium för sin del är af den bestämda meningen, att den centrala arbetsdomstoiens
beslut i sakfrågor ej böra få öfverklagas. På af förlikningsmannen anförda
skal vill det ock förefalla kollegium, som om 17 § i Eders Kung!. Maj:ts proposition.
med de andringar, som påkallas af förlikningsmännens gjorda erinringar, borde i förslaget
bibehållas.

Till sist vill kollegium med afseende å de i utskottets förslag inrymda särskilda.
processuella stadganden för den centrala arbetsdomstolen hafva anmärkt, att
kollegium icke ansett det tillkomma kollegium att i denna del underkasta förslaget
någon mera ingående granskning eller framställa förslag till ytterligare stadganden
i sadant afseende. Såsom särskilda utskottet själft i sitt utlåtande anfört, torde
eme lertid hvad af utskottet föreslagits och af Riksdagens båda kamrar accepterats
lfe vara tillf ylles. Vid sådant förhållande vågar kollegium hemställa, att förslaget i
denna del underkastas en ytterligare noggrann utredning.

I den män kollegii förslag rörande inrättandet, jämte den centrala arbetsoms
olen, af ett fåtal lokala arbetsdomstolar kommer till utförande, lära ifrågavarande
stadganden i tillämpliga delar böra komma att afse äfven sistnämnda specialdomstolar.

III. Porslaget till ändrad lydelse af lagen angående medling i arbetstvister

den 31 december 1906.

Enligt hvad den föregående framställningen torde hafva gifvit vid handen
anser kollegium, att det, hvad beträffar de föreliggande förslagen, framför allt är
uti en vidare utbyggnad af stadgandena i den gällande lagen om medling i arbetstvister
äfvensom af den förefintliga medlingsinstitutionen som de starkaste garantierna
for större fred och samförstånd å arbetsmarknaden böra vara att söka. Kol -

legium bär ock redan uttalat sin hufvuasakliga anslutning till kvad särskilda utskottet
ock nu senast förlikningsmannen i sådant afseende föreslagit, äfven om, enligt
koliegii mening, några ytterligare jämkningar i förslaget torde vara af nöden. I
den mån känsyn kommer att tagas till kvad kollegium därom i det föregående anfört
eller i det följande kommer att föreslå, måste gifvetvis en omarbetning ock
komplettering af nu gällande eller i förslaget inrymda stadganden komma att äga
rum, i hvilket afseende det dock, liksom med afseende å de båda öfriga lagförslagen,
icke torde tillkomma kollegium att förebringa ett fullständigt förslag. Särskildt
gälla nu gjorda erinringar det af kollegium vid olika paragrafer i de föregående
lagförslagen framhållna önskningsmålet, att uti den reviderade lagen om medling
i arbetstvister måtte komma att inrymmas alla i lag erforderliga stadganden om arbetstvister
ock deras behandling, äfvensom rörande förbud mot arbetsinställelser
och påföljder af dessa förbuds öfverträdande.

Ehuru det föreliggande förslaget sålunda, enligt koliegii mening, måste
anses vara det viktigaste ock med afseende å de verkningar, som åsyftas med kela
den ifrågavarande lagstiftningen, mest gagneliga, erbjuda sig vid bedömandet af däri
innefattade nyheter icke tillnärmelsevis de svårigheter, som helt naturligt måste
vara förenade med en på området fullkomligt nj^ lagstiftning sådan som den, hvilken
afses med förslagen till lag om kollektivaftal ock till lag om särskilda arbetsdomstolar.
Här förefinnes åter en redan lagd grund, om hvars såväl förtjänster som brister
samt möjligheter till förstärkning en ganska rik erfarenhet och tämligen utbredd
allmän uppfattning redan föreligger. Ej heller hafva, såvidt kollegium har sig bekant,
vare sig inom eller utom Riksdagen några gensagor, med undantag från en
af förlikningsmannen, blifvit riktade mot det af särskilda utskottet på enskild motionärs
framställning utarbetade och af Riksdagens båda kamrar utan debatt godkända
förslaget. Vid sådant förhållande, och då kollegium för sin del icke har
några hufvudsakliga erinringar mot detsamma, torde en mera ingående utredning af
själfva hufvudfrågorna eller deras ställande i belysning af motsvarande utländska
förebilder icke kräfvas.

Som bekant äro de båda väsentliga nyheterna i utskottets förslag l) inrättandet
af en öfverbyggnad på förlikningsmannainstitutionen, en kollegialt sammansatt,
så att säga högre instans, benämnd förlikning skommissionen, och 2) stadgandet
om tvistande parters skyldighet att hörsamma förlikningsmans eller förlikningskommissionens
kallelse till förhandling. Båda dessa förslag anser sig kollegium
böra obetingadt tillstyrka.

Vidkommande särskildt de af en bland förlikningsmannen anförda betänkligheter
mot den föreslagna öfverbyggnaden på förlikningsmannainstitutionen, finner
sig kollegium icke öfvertygadt om att, såsom i hans reservation gjorts
gällande, tillskapandet af en fast förlikningskommission skulle vara ägnadt att vare
sig minska förlikningsmannens auktoritet eller i något afseende förhindra eller för 38—102269

Förlikning smännens uti.

298

svåra uppkomna arbetstvisters biläggande. Kollegium anser nämligen, att förlikningskommissionens
verksamhet, i hufvudsak sådan som gränserna för densamma
blifvit angifna i förslaget, äfvensom en samverkan i förekommande fall mellan förlikningskommissionen
och förlikningsmannen i orterna måste komma att så ordnas,
att hvarje möjlighet af några menliga följder i antydd riktning synes böra vara fullkomligt
utesluten. Den ökade auktoritet och erfarenhet, som efter förslagets genomförande
måste komma att förefinnas hos dessa af samhället tillsatta medlande organ,
böra ock utgöra en fullgod borgen för, att ett intimt samarbete dem emellan skall
komma till stånd, och att sålunda det arbete, de komma att utföra i arbetsfredens
intresse, skall komma att blifva i allo gagneligt. I det följande, skall kollegium
emellertid återkomma till de af reservanten befarade olägenheterna samt tillåta sig
att, delvis för deras ytterligare förekommande, hemställa om några jämkningar beträffande
de föreslagna bestämmelserna.

Hvad vidare beträffar den föreslagna förlikningskommissionens uppgifter,
delar kollegium till fullo den mening, som därvidlag kommit till uttryck i särskilda
utskottets utlåtande, nämligen att tvistefrågors handläggning inför kommissionen
mera bör vara ett undantag sför far ande, afsedt endast för särskildt störa och svåra
frågor. En garanti för, att kommissionen ej skall ingripa i andra än dylika tvister,
synes kollegium ock gifven uti förlikningskommissionens rätt att själf afgöra, huruvida
en tvist är af den stora betydelse och kan befaras föranleda en så omfattande
arbetsinställelse, att dess ingripande är af nöden. Gent emot hvad reservanten bland
förlikningsmannen andragit därom, att detta icke kunde på förhand förutses och att
kommissionen följaktligen i praktiken skulle se sig nödsakad att upptaga snart sagdt
hvarje konflikt, som ej blifvit bilagd vid en första förhandling inför vederbörande
förlikningsman, behöfver endast erinras, att kommissionen uppenbarligen bör äga
rätt att ingripa på hvilket stadium en tvist än befinner sig, således äfven då en från
början obetydlig konflikt, som kommissionen först lämnat utan afseende, hotar att
antaga större och alltför farliga dimensioner. Ett förtydligande af stadgandena i
10 och 12 §§ af utskottets förslag, så att ingen tvekan därom bör råda, torde möjligen
vara af nöden.

Däremot känner sig kollegium icke öfvertygadt om, att det kan vara välbetänkt
att, såsom skett i utskottets förslag, inskränka kommissionens befogenhet
att ingripa till sådana fall, då tvisten rörer sig om slutande af kollektivaftal. Äfven
om det torde förhålla sig så, som den ursprunglige förslagsställaren samt utskottet
förmenat, att de mera omfattande konflikterna i regel härflyta af oenighet parterna
emellan om de bestämmelser, som skola inflyta i ett blifvande kollektivaftal, lärer
det dock icke vara uteslutet, att arbetsfreden inom vidsträckta arbetsområden kan
tänkas hotad äfven af andra anledningar. Det synes därför kollegium vara tillrådligt,
att kommissionen bemyndigas att ingripa i arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning.

299

Vid bifall härtill skulle sålunda en omformulering af vissa paragrafer i utskottets
förslag böra äga rum.

Med afseende å förslaget, att parterna skulle åläggas skyldighet att hörsamma
kallelse till förhandling inför förlikningsman eller förlikningskommission, har
kollegium uppmärksammat, att, trots det ett uttryckligt lagbud därom nu skulle
meddelas, någon påföljd för underlåtenhet att ställa sig detsamma till efterrättelse
icke samtidigt blifvit ifrågasatt. Visserligen kan kollegium icke vitsorda riktigheten
af hvad utskottet anfört därom, att hittills, då medlingsförfarandets anlitande
varit fullt frivilligt, part jämförelsevis sällan vägrat att hörsamma förlikningsmans
inbjudning till förhandling; tvärtom har ett dylikt afböjande, särskildt från arbetsgifvares
sida, icke varit så alldeles ovanligt. Dock vågar kollegium halla före,
att en förändring härutinnan skall inträda i och med det i lag varder stadgadt, att
förlikningsmans och förlikningskommissions kallelse alltid skall hörsammas, och
anser sig kollegium därför ej för närvarande böra påyrka något stadgande om påföljd
för brott mot detta lagbud. Kollegium vill endast hafva erinrat att, därest de
förväntningar, hvaråt kollegium nyss gifvit uttryck, skulle visa sig icke gå i uppfyllelse,
föreskrifvandet af ett lämpligt afpassadt bötesstraff för sådan vägran, afsedt
att ådömas af arbetsdomstol, torde blifva af nöden.

Såsom framgår af förlikningsmannens utlåtande, hafva de uti ett viktigt
afseende, som redan i förbigående blifvit vidrördt, i arbetsfredens intresse payrkat
ett tillägg till förevarande lagförslag, nämligen om förbud mot vidtagande af hvarje
slags arbetsinställelse, innan förhandling inför förlikningsman och, i förekommande
fall, inför förlikningskommissionen ägt rum. Huru talande de skäl än äro, som
kunna anföras och af förlikningsmannen äfven anförts för ett stadgande af sa vidsträckt
innebörd, finner sig kollegium dock icke kunna obetingadt tillstyrka hvad
de sålunda föreslagit. "Val är det sant, att ett afsevärdt antal arbetsinställelser endast
hafva en varaktighet af några få dagar, och att följaktligen ett påbjudande i
lag om en ordnad förhandling under opartisk ledning, innan dylik åtgärd finge vidtagas,
borde medföra den verkan, att uppgörelse blefve träffad i godo, där nu en
»okynnesstrid», såsom termen lyder, kommer till utbrott, för att inom kort tid åter
biläggas. Äfven dylika strider verka ovedersägligen, om de ock icke medföra några
större ekonomiska förluster eller andra menliga följder för tillfället, allt annat än
godt och bidraga i sin mån att skärpa motsatsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare. Bestridas kan icke heller, att en i upprinnelsen tämligen obetydlig arbetsinställelse
efterhand kan antaga från början oanade dimensioner, liksom ock att ett
ingripande på ett tidigt stadium under en tvist ofta, ehuru långt ifrån alltid, kan
vara på sin plats och lättare leda till resultat än senare, då arbetsinställelsen redan
är i full gång och parterna blifvit upphetsade af striden. Men å andra sidan torde
erfarenheten från de år, förlikningsmannainstitutionen varit i verksamhet, knappast
hafva ådagalagt något verkligt allmänt behof af förlikningsmannens ingripande vid

300

alla de ofta nog- ytterst obetydliga arbetsinställelser, som ägt rum. Jämlikt den nuvarande
lagens föreskrift bär deras ingripande i regel endast skett uti sådana tvister,
som medfört eller synts bota att medföra arbetsinställelse af större betydenhet.

Uppmärksammas må ock, att ett totalförbud af den räckvidd, förlikningsmannen
nu föreslagit, knappast i praktiken skulle kunna fullständigt upprätthållas,
utan skulle säkerligen en mäng-d mer eller mindre ofrivilliga lagöfverträdelser med
dess konsekvenser däraf blifva en följd, öfverträdelser som ofta nog icke skulle
kunna beifras eller hvilkas beifrande, särskildt då ingen egentlig skada däraf vållats,
endast skulle ske för lagbudets egen skull. Då därtill skulle komma, att genom ett
så vidsträckt förbud förlikningsmannens tid och arbete komme att oskäligt tagas i
anspråk för handläggningen af eu mängd obetydliga tvister, med hvilka parterna
eljest af egen drift säkerligen icke skulle besvärat dem, blefve däraf lätteligen en
följd, dels att förlikningsmannens antal måste ökas utan att något verkligt större behof
däraf förelage, dels och framför allt att de därigenom blelve förhindrade att ägna
erforderlig tid, uppmärksamhet och omtanke åt de för arbetsfreden afgjordt menliga
arbetsinställelsernas förebyggande eller biläggande. Kollegium kan därför icke förorda
bifall till förlikningsmännens förslag i denna del.

Det syfte, förlikningsmannen med detta sitt förslag velat ernå, finner kollegium
emellertid vara i hög grad behjärtansvärdt, och vill kollegium, med förlikningsmännens
förslag som utgångspunkt, i stället föreslå ett detta motsvarande stadgande
al något mindre räckvidd. Med bibehållande af bestämmelsen i 3 §, att förlikningsman
bär erbjuda sin medling, då inom hans distrikt uppkommit arbetstvist
al den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af
större betydenhet, borde, som nämndt, enligt kollega mening stadgandet om förlikningskommissionens
uppgift omformuleras sålunda, att förlikningskommissionen han
ingripa, då arbetstvist befinnes vara af den beskaffenhet, att den medfört eller synes
hota att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning. Därjämte borde stadgas.
dels att, såsom förlikningsmännen själfva föreslagit, skriftlig anmälan till vederbörande
förlikningsman skall göras, så snart tvist föreligger, som kan väntas leda till
arbetsinställelse, samt i sa god tid, att erforderliga åtgärder för medling kunna vidtagas,
dels ock att, därest förlikningsman resp. förlikningskommissionen hallat till
förhandling jämlikt 3 och 11 §§, vidtagande af arbetsinställelse eller, i förekommande
fall, utvidgning af redan utbruten sådan skall vara förbjuden, intill dess ifrågavarande
förhandlingar ägt rum och blifvit afslutade eller förlikningskommissionen
eventuellt förklarat sig sakna skäl upptaga tvisten till behandling.

Erinras må ock, att stadgandet i dess första del lämpligen torde böra kombineras
med föreskrifter om iakttagande af viss »varskoningstid» parterna själfva
emellan, innan arbetsinställelse får äga rum. därest sådana, på sätt i det föregående
blifvit förutsatt, befinnas lämpliga att införa.

301

I samband härmed bör ock stadgas påföljd för arbetsgivare, arbetare eller
förening, som bryter emot detta förbud, liksom ock för förening, som medverkat till
eller gynnat dylik åtgärd. Hellre än att, såsom förlikningsmannen med afseende
å det af dem föreslagna motsvarande stadgandet hemställt, föreskrifva skadeståndsplikt
vid dylikt brott mot lagens bud, borde det af principiella skäl, som här icke
torde behöfva närmare utvecklas, vara mera på sin plats att införa böter. Under åberopande
af hvad kollegium därom redan anfört vid 10 § i förslaget till lag om kollektivaftal,
finner sig kollegium här endast böra tillägga en erinran om, hurusom
uti det ofvannämnda norska lagförslaget, § 7 mom. 2, är vid bötesansvar förbjudet
att anordna eller deltaga i en straffbar arbetsinställelse — d. v. s. en sådan vidtagen
trots ett lagbud af ungefär samma innebörd, som det förlikningsmannen här föreslagit
—, liksom ock sådan påföljd gäller för medlem af organisationsstyrelse, som
genom bidrag af organisationens medel medverkar till eller understödjer eller som
icke efter förmåga sökt förhindra en sådan arbetsinställelse.

Till hvad kollegium nu anfört tillåter sig kollegium med afseende å de särskilda
paragraferna i författningsförslaget (enligt utskottets affattning) göra ytterligare
följande erinringar.

1 §■

Med afseende å antalet ledamöter i förlikningskommissionen torde detsamma,
såsom särskilda utskottet föreslagit, böra bestämmas till tre. Emellertid vill det
synas kollegium önskvärd!, bl. a. med hänsyn till de uttalade farhågorna för, att
förlikningskommissionens tillkomst och verksamhet skulle komma att föranleda en
minskning af förlikningsmannens auktoritet, att den i 11 § af utskottets förslag
meddelade föreskriften därom, att den förlikningsman, som handlagt en tvist på ett
tidigare stadium, skall på kallelse äga närvara vid dess behandling af förlikningskommissionen,
utvidgas därhän, att den eller de förlikningsmän, som tidigare haft
befattning med sådan tvist, på kallelse af kommissionen må inträda som tillfällioa
ledamöter af denna samt deltaga i dess öfverläggningar och beslut rörande ifrågavarande
ärende. Någon betänklighet synes en sådan anordning, hvarigenom en
förlikningsman uti vissa, ej alltför talrika fall komme att deltaga i ett medlingsärendes
handläggning uti så att säga två instanser, såvidt kollegium kan finna,
icke böra möta, enär det här aldrig kan blifva fråga om att träffa ett för parterna
bindande afgörande i vidare mån än att en kallelse till förhandling, såsom ofvan blifva
ifrågasatt, komme att innebära ett sådant med afseende å en inskränkning i deras
rätt att omedelbart vidtaga, resp. utvidga arbetsinställelse.

Möjligen torde vid bifall till det nu framställda förslaget, då sålunda förlikningskommissionen
vid något tillfälle kunde komma att bestå af ett jämnt antal ledamöter,
böra föreskrifvas, att i händelse af lika röstetal alltid skall gälla den mening,
som ordföranden biträder. Därvid må dock erinras, att stadgandet uti 11 §,

302

sista stycket, att framställdt medlingsförslag må af förlikningskommissionen offentliggöras
endast för det fall, att förlikningskommissionen så enhälligt beslutar, skulle
bibehållas.

3 §.

Kollegium vill bestyrka riktigheten af hvad utskottet påpekat därom, att den
bestämmelse, som finnes inrymd i sista stycket af paragrafen i dess nuvarande lydelse,
om rätt för förlikningsman att tillkalla särskilda sakkunnige för att jämte honom
utgöra en nämnd för medlingens utförande — äfven om bestämmelsen visserligen
vid något enstaka tillfälle kommit till användning — icke är af något större
praktiskt värde. Kollegium får därför förena sig med utskottet uti dess förslag, att
sagda stycke bör ur lagen utgå.

7 §■

Uti den del af förevarande utlåtande, som afser förslaget till arbetsdomstol,
bär kollegium redan, om ock mera i förbigående, vidrört en fråga, som synes kollegium
vara af en ganska stor betydelse, nämligen den, huruvida förlikningsman icke
lämpligen kunde tillika fungera som lokal arbetsdomare, eventuellt bemyndigas att
på anmodan af vederbörande parter fungera som ordförande i af dem upprättade
egna förliknings- och skiljenämnder för tolkning af kollektivaftal eller slitande af
andra dem emellan förekommande rättstvister. Kollegium har därvid ingalunda
förbisett, att i den nu gällande lagen förefinnes ett uttryckligt förbud mot förlikningsmans
anlitande i nyss angifven egenskap. Detta förbud torde närmast hafva
föranledts af ett uttalande af några år 1906 inom civildepartementet tillkallade sakkunnige
för afgifvande af yttrande och förslag rörande en första lagstiftning om
medling i arbetstvister, däri den meningen uttalades, att förlikningsman i allmänhet
icke borde åtaga sig skiljedomareuppdrag. Om än det sålunda från början ej afsedda,
uttryckliga förbudet häremot otvifvelaktigt kau hafva varit öfvervägande
gagneligt under de första åren af förlikningsmannainstitutionens tillvaro, vill det
dock synas, att detsamma numera, sedan den nya institutionen hunnit förvärfva sig
ett stadgadt anseende och ej ringa auktoritet, knappast längre är behöfligt. Då därtill
kommer, att detsamma visat sig hinderligt för mottagande af ett skiljedomareuppdrag,
som mången gång kunnat förefalla såväl förlikningsmannen som vederbörande
parter helt naturligt, vill kollegium förorda, att förbudet borttages. I praktiken
ställer det sig nämligen ofta så, att de förslag till lösning af en tvistefråga,
särskildt mindre sådan, äfven i intressetvister, som en förlikningsman i sådan egenskap
framställer, i realiteten, om också icke formellt, verka som skiljedom. Och hvad
beträffar rättstvister, framför allt sådana, då parterna äro af olika mening om den
rätta innebörden af en bestämmelse i ett kollektivaftal, vid hvars afslutande förlik -

303

ningsmannen måhända själf medverkat och t. o. m. formulerat den omstridda bestämmelsen,
måste uppenbarligen den största kompetensen att opartiskt afgöra huru densamma
rätt bör tolkas — därvid gifvetvis hänsyn bör tagas till de i 2 § i förslaget
till lag om kollektivaftal omnämnda förhållanden -—- förefinnas hos förlikningsmannen.
Hans skiljedom i frågan får visserligen, på grund af det nyssberörda stadgandet
i lagen, ej påkallas, hvadan parternas därom ofta framställda begäran afvisats;
men man åtnöjer sig då med att inhämta hans muntliga eller skriftliga utlåtande,
och därmed är tvisten löst. Genom ett undanröjande af det hinder, som sålunda för
närvarande möter förlikningsman att jämväl, då sådant påkallas, fungera som skiljedomare,
och sålunda för sådana uppdrag till parternas förfogande ställdes personer,
som därtill äro i särskild grad kvalificerade, skulle enligt kollega förmenande ett
med hvarje år allt mera kändt behof blifva tillgodosedt. På dessa grunder får kollegium
föreslå, att 7 § sista stycket (i utskottets författningsförslag) måtte uteslutas.

11 §•

Till hvad kollegium rörande stadgandena i denna del redan i det föregående
yttrat samt under förklaring, att kollegium ej har något särskildt att tillägga till
förlikningsmannens yttrande med afseende å frågan om vederbörande förlikningsmans
rutt att närvara vid förlikningskommissionens förhandlingar samt om flera
förlikningsmäns inkallande af kommissionen för lämnande af upplysningar eller för
öfverläggningar, vill kollegium beträffande tredje stycket i paragrafen endast framhålla,
att den däri meddelade anmaningen till parterna att tillhandahålla förlikningskommissionen
vissa handlingar och uppgifter, arbetsplatser o. s. v. borde utsträckas
att i förekommande fall gälla äfven vederbörande förlikningsman. För framgången
af hans medlingsförsök och i parternas eget intresse måste det nämligen vara af vikt,
att en dylik medverkan från deras sida erhålles. Det torde möjligen kunna befaras,
att meddelandet i lagen af denna anmaning endast beträffande förlikningskommissionen
på något håll kan missuppfattas och föranleda, att en förlikningsman vid en
begäran om erforderliga upplysningar röner mindre tillmötesgående än han eljest
och tidigare, då något motsvarande stadgande ej förefanns i lagen, skulle rönt. Då
det uppenbarligen icke med den åt nämnda del af paragrafen gifna lydelsen kan
hafva varit åsyftadt att begränsa möjligheten för förlikningsman att erhålla behöflig
kännedom om vissa förhållanden, tillåter sig kollegium hemställa, att en omformulering,
på det att detta må tydligt framgå, må äga rum.

12 §.

Uti denna paragraf stadgas bl. a., att förlikningskommissionen, då den ej
finner sig böra till behandling upptaga en dess pröfning underställd tvist, bör till

304

vederbörande förlikningsman återställa de från denne mottagna handlingar. Emellertid
lärer det kunna inträffa, att förlikningskommissionen på ett senare stadium
af eu pågående arbetskonflikt kan komma till en annan uppfattning om dess menliga
verkningar och finna sig böra ingripa. I sådant fall bör det uppenbarligen för kommissionen
vara af vikt att äga tillgång till ifrågavarande handlingar. Ehuru kollegium
visserligen håller före, att dylika och andra mellanhafvanden mellan förlikningskommissionen
och vederbörande förlikningsmän med lätthet ordna sig utan särskilda
lagbestämmelser, vill det dock synas kollegium att, därest sådana skola meddelas,
de icke böra vara så affattade, att do gifva anledning till onödig omgång eller
oreda.

15 §.

Då utskottet vid affattandet af sitt förslag till lydelse af förevarande paragraf
uteslutit det stadgande, som förefinnes i den nu gällande lagens 12 §, har utskottet,
såsom framgår af dess motivering, råkat förbise, att en förlikningsman på
grund af sjukdom, längre bortovaro eller annat förfall kan vara förhindrad att utöfva
sin befattning samt att, da särskilda suppleanter för förlikningsmannen ej finnas
tillsatta, vid sådana tillfällen annan person kan behöfva förordnas i den ordinarie
förlikningsmannens ställe. Därjämte kunna, såsom förlikningsmannen påpenat,
fortfarande som hittills komma att inträffa fall, då förlikningsman ej medhinner
handläggning samtidigt af flera förekommande tvister, som ej tåla uppskof.
Under sådana förhållanden finner sig kollegium böra förorda, att ifrågavarande stadgande
får i lagen kvarstå.

Vidare vill det förefalla kollegium, som åt den af utskottet föreslagna formuleringen
i 15 § kan gifvas en uttolkning, som enligt hvad utskottet själft i sin motivering
anfört icke därmed åsyftas. Ett förtydligande torde därför vara på sin plats,
så att, i stället för orden »äger Konungen uppdraga åt en eller flera personer att jämte
förlikningskommissionen handlägga uppkomna tvister etc.», stadgandet erhölle ungefär
följande lydelse: —--äger Konungen uppdraga åt en eller flera personer att in träda

som tillfälliga ledamöter i förlikningskommissionen för handläggning af tvist,
som klifvit af kommissionen upptagen.

16 §.

Under åberopande af de för vidtagande af en sådan åtgärd uti förlikningsmannens
yttrande förebragta skäl, hvilkas riktighet kollegium anhåller få bestyrka,
får kollegium härmed förorda en sådan affattning af paragrafen, att dels förlikniugsmännen
och förlikningskommissionen åläggas att afgifva sina berättelser för
år och icke för kvartal, dels ock förlikningsmannen befrias från dem nu åliggande
skyldighet att skaffa sig kännedom om och meddela redogörelse för inom distriktet

305

upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders verksamhet. Därest kollegium
i visst fall finner sig behöfva anlita förlikningsmans medverkan för erhållande
af upplysningar om en inträffad arbetskonflikt eller nämnd af ofvanberörda
slag, där sådana upplysningar icke på annan väg kommit kollegium till banda, lärer
förlikningsmans tjänstvillighet i alla händelser vara att påräkna. Ej heller torde
förlikningskommissionen kunna förväntas undanhålla kollegium meddelande om af
densamma handlagda arbetstvister, för hvars bekommande kollegium icke anser sig
kunna afvakta årsberättelsens ingifvande.

Stadgandena i först berörda afseende böra dock så affattas, att däraf tydligt
framgår att årsberättelserna skola afgifvas under förra delen af det närmast efter
följande året.

Uti hvad förlikningsmännen till sist anfört rörande önskvärdheten af, att vederbörande
organisationer måtte tillse, att deras representanter vid förhandlingar
inför statens medlingsorgan blifva försedda med möjligast oinskränkta fullmakt att
träffa bindande afgörande, vill kollegium instämma. Detta är nämligen ett önskningsmål,
som borde kunna tillgodoses i betydligt större utsträckning än hittills skett, åtminstone
från arbetarnes sida, där dylik befogenhet för ombuden sällan är till finnandes
och ofta varit svår att få utverkad, till afgjordt men för ernåendet af en uppgörelse
i föreliggande tvistefrågor. — Kollegium vill dock å andra sidan framhålla,
att ett dylikt kraf ej bör uppställas såsom alldeles obetingadt, enär förhållandena
understundom kunna vara sådana, att dylik fullmakt knappast vore på sin plats och
svårligen kunde komma till användning. I likhet med förlikningsmännen har ej
heller kollegium något förslag att framställa med afseende å nu berörda spörsmål.

Slutligen anhåller kollegium få betona, att förutsättningarna för, att denna
del af lagstiftningen skall komma att fylla den uppgift, man därmed vill vinna,
enligt hvad kollegium redan inledningsvis framhållit, synes vara, att den ifrågasatta
förlikningskommissionen — samhällets högsta myndighet för stiftande af fred
mellan arbetsgivare och arbetare, såsom kollegium tillåtit sig beteckna denna viktiga
institution — blir utrustad med största möjliga auktoritet och därför äfven i
den beramade lagstiftningen samt vid sin organisation tilldelas en mot dess betydande
uppgift och grannlaga kall i allo svarande yttre ställning. Väl är det sant,
att det framför allt gäller att vid valet af ledamöter i kommissionen finna de för
uppdraget lämpligaste personerna — en under alla förhållanden synnerligen svår uppgift
— samt att dessas kapacitet är den förnämsta förutsättningen för, att kommissionen
skall vinna allt erforderligt inflytande. Men å andra sidan torde det vara
tydligt, att de personer, den störa uppgiften kräfver och som därför böra för
densamma förvärfvas, i regel nog icke stå att erhålla, därest icke med uppdraget

39—102269 Förlikning smännens uti.

306

följer en mot detsamma fullt svarande ställning. Ej heller lärer det kunna förnekas,
att en institution eller en person, som inom samhället intager en framskjuten
ställning, uppträder med en större auktoritet och har lättare att vinna gehör än eu
i en mera underordnad ställning. Ett beaktande af dessa synpunkter vid den föreslagna
organisationens genomförande — hvilka jämväl i viss mån böra göras gällande
med afseende å förlikningsmännen — synes kollegium icke vara utan sin
stora betydelse, om genom densamma skall ernås ett godt och lyckosamt resultat.

I anslutningen till hvad kollegium i det föregående yttrat om ändamålsenligheten
af att uti den framtida organisationen tilldela förlikningsmännen — eller
vissa af dem — uppdraget att tillika vara arbetsdomare i orterna för rättstvister,
vill kollegium beträffande förlikningskommissionen ifrågasätta, huruvida det icke
vore välbetänkt, att arbetsdomstolen med den sammanfördes till en gemensam organisation,
hvilken arbetade på tvänne olika afdelningar, en för intressetvister och en
för rättstvister. Samtidigt med, att en ökad fond af erfarenhet och kunskaper uti
arbetarefrågors bedömande sålunda blefve samlad på ett ställe, till fördel, enligt
hvad det vill synas, för arbetet å båda afdelningarna äfvensom för bådas ställning utåt
och till parterna, bör en sådan anordning ock vara betingad däraf, att faktiskt
gränsen mellan rättstvister och intressetvister på dessa områden ofta är tämligen
obestämd, hvadan följaktligen en mängd arbetstvister komma att föreligga, som beröra
såväl förlikningskommissionens som arbetsdomstolens arbetsområden.

Uppenbarligen äro dock de anstalter, som nu kunna varda träffade, icke att
betrakta annat än som försöksanordningar, hvilka först i mån af vunnen erfarenhet
kunna erhålla en mera fast och slutgiltig organisation. Ändringar och utvidgningar
torde därför vara att emotse inom en icke alltför aflägsen framtid. Det oaktadt är
det af största vikt, att den grund, som lägges, blir sådan, att den visar sig hållbar
för framtida påbyggnad.

Förlikningsmännen.

Yid föredragning inför Kungl. Maj:t den 3 december 1909 af ofvan först
nämnda båda lagförslag jämte vissa andra sådana framhöll statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, att i vårt land under en längre följd af år i hög grad saknats
den arbetsfred, som är ett oundgängligt villkor för näringslifvets bestånd och utveckling,
och att, i den mån ändrade förhållanden härutinnan kunna genom lagstiftning
åstadkommas, lagstiftaren måste låta sig angeläget vara att ingripa. De rön,
förlikningsmännen gjort i sin verksamhet, hafva bibragt jämväl dem öfvertygelsen,
att ett lagstiftningens inskridande till arbetsfredens främjande är af behofvet påkallad!
Såsom flerstädes i motiveringen för Kungl. Maj:ts förslag framhållits, ar

307

emellertid af synnerlig vikt, att lagstiftningen å detta område sker med varsamhet
och med noggrant beaktande af såväl arbetsgifvares som arbetares berättigade intressen.
Ogonmärket bör därjämte vara att genomföra endast sådana bestämmelser,
som, för att använda ett uttryck i lagen angående medling i arbetstvister, »äro ägnade
att främja ett godt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare samt förekomma
störande afbrott i arbetet».

Med utgående från dessa synpunkter hafva förlikningsmännen vid nedan angifna
delar af de till deras yttrande utställda lagförslagen funnit anledning till följande
uttalanden.

Förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och. arbetare.

5 §.

Den af särskilda utskottet föreslagna lydelsen af denna paragraf synes i det
hela vara att föredraga. Dock kan ifrågasättas, huruvida ej praktiska skäl tala för
att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, uttryckligen fastslå, att presumtionen om
arbetsvillkorens enlighet med kollektivaftalet gäller i alla de fall, där ej själfva
artetsaftalet innefattat andra bestämmelser.

7 §•

Kungl. Maj :ts förslag i denna del biträddes af särskilda utskottet, men yrkade
fem reservanter från andra kammaren af anförda skäl, att paragrafen skulle
utgå. Andra kammaren biträdde reservanternas yrkande, och då utskottet sedermera
framlade sitt förslag till sammanjämkning, hemställdes jämväl där, att paragrafen
måtte uteslutas.

'' Äfven reservanterna hafva medgifvit, att vid kollektivaftal med flera kontrahenter
på endera sidan en sådan supplerande bestämmelse om rätt till uppsägning
som den i 7 § gifna kan i vissa fall vara af vikt för vederbörande kontrahenter.
Åvägabringandet af sådan bestämmelse kan tänkas medföra omgång och svårighet,
särskildt i det fall, att å endera sidan kontrahenternas anslutning icke sker samtidigt
utan successivt. Det torde dessutom finnas anledning att här lika väl som i
6 § räkna med de fall, där parterna vid upprättande af kollektivaftal förbise behofvet
af det ena eller andra stadgandet om uppsägning.

Då en sådan bestämmelse som den af Kungl. Maj:t här föreslagna kan vara
till'' åtskilligt gagn och då de mot stadgandet i och för sig anförda betänkligheter
icke synas allt för tungt vägande, hålla förlikningsmännen före, att 7 § bör bibehållas
i sin af Kungl. Maj :t föreslagna lydelse. Men däremot torde af skäl, som ut -

308

skottsreservanterna anfört, någon retroaktiv verkan icke böra tilläggas detta stadgande.

8 §.

I denna paragraf möta några af de svåraste och mest omstridda spörsmålen
på förevarande område.

Vill man fullt säkerställa arbetsfreden, skulle utvägen vara att vid straff
förbjuda hvarje arbetsinställelse och låta alla arbetstvister afgöras genom det allmännas
organ eller bindande skiljedom. I några utomeuropeiska stater har man
slagit in på eu sådan lagstiftning, men synes ännu ovisst, huru debet och kredit
af dessa försök ställa sig. Hos oss liksom i andra europeiska stater är emellertid
allmänna meningen, åtminstone ännu, icke för så långt gående inskränkningar i de
enskildes handlingsfrihet med de konsekvenser, som däraf skulle följa, om än på
vissa arbetsområden en sådan ordning kan finnas önskvärd.

Å andra sidan gifva de senaste årens erfarenheter vid handen, att det ur
samhällelig synpunkt icke kan anses tillrådligt att lämna den enskilda handlingsfriheten
på förevarande område lika obunden som hittills. I detta hänseende må
åberopas ett uttalande af majoriteten inom den norska kommitté, som nyligen afgifva
förslag till lag om medling och skiljedom i arbetstvister. Det lyder så: »Åt
eu effektiv indgripen fra samfundsmagtens side til forhindring eller nidsk rankning
av streiker og lockouter er i höiste grad paakrcevet, synes ikke mindst den sidste
tids företeelser i forskjellige lande åt ha godtgjort. Det viser sig mere og mere klart,
åt en uindskrsenket streike- og lockoutret i lmngden er uforenelig med et ordnet
samfund.»

Uppgifterna för en lagstiftning till arbetsfredens främjande äro dels att
tillse, i hvilken utsträckning ett förbud mot arbetsinställelser kan anses befogadt,
dels ock att söka träffa sådana bestämmelser och anordningar, hvarigenom äfven
eljest arbetsinställelser må kunna så långt görligt förebyggas.

Hvad angår parter, bundna af kollektivaftal, innehöll redan Kungl. Maj:ts
förslag vissa begränsningar af strejk- och lockouträtten, och särskilda utskottet har
härutinnan gått än vidare. Enligt utskottets förslag är det under kollektivaftalets
giltighetstid kontrahenterna förbjudet att i anledning af några som helst deras
mellanhafvanden vidtaga arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd — således
förbud under aftalstiden mot såan åtgärd icke blott i rättstvister utan äfven i
förbud under aftalstiden mot sådan åtgärd icke blott i rättstvister utan äfven i
genomdrifvande af framtida aftalsbestämmelser. Förlikningsmannen uttala i denna
punkt sin anslutning till utskottets förslag.

I afseende åter å så kallade sympatistrider gå såväl Kungl. Maj:ts som utskottets
förslag därpå ut, att, därest i tvist mellan parter, som ej äro bundna af kollektivaftal,
arbetsinställelse skett, aftalsbundna parter äro oförhindrade vidtaga

309

sympatilockout eller sympatistrejk. I utskottets förslag är dock medgifvandet till
sympatistrid gjordt beroende däraf, att i primärtvisten försök till medling genom
statens förlikningsman ägt rum, en inskränkning, som sammanhänger med de förslag,
utskottet framställt i syfte att söka förebygga arbetsinställelser. Dessa förslag
afse dels att i hvarje arbetstvist parterna skulle vara skyldiga hörsamma förlikningsmans
kallelse till förhandling, dels ock att för hela riket skulle inrättas en förlikningskommission,
som, där tvist om upprättande af kollektivaftal icke kunnat lösas
vid förhandling inför förlikningsmannen, skulle på dennes anmälan äga kalla parterna
inför sig till ytterligare förhandling.

Sju ledamöter af utskottet från andra kammaren yrkade i afgifven reservation
förbud för parter, bundna af kollektivaftal, att deltaga i sympatistrid; och blef
detta andra kammarens beslut.

Ur arbetsfredens och samhällslugnets synpunkt vore det utan tvifvel synnerligen
önskvärdt att förbjuda sympatistrider under aftalstiden. De masstrider, som
genom dem möjliggöras, medföra icke blott förluster, som i många fall ruinera de
stridande, utan kunna äfven rubba hela samhällets ekonomiska lif och sätta den
lugna utvecklingen i fara. Särskild! blir sympatistriden motbjudande, därest parterna
förledas att låta stridens utvidgning ske icke just till de arbetsfält, som närmast
samhöra. med området för den ursprungliga tvisten, utan till de rörelsegrenar, där
slaget drabbar tyngst eller gör största skadan. Mera än några andra arbetsstrider
äro dessa ägnade att skapa bitterhet klasserna emellan. Och det kan icke nekas,
att medgifvandet till dylika strider i viss mån undergräfver känslan för aftalens
helgd.

Emot ett dylikt förbud göres emellertid, som bekant, från arbetsgifvaresidan
med synnerlig styrka gällande, att detsamma skulle under nuvarande förhållanden
gorå arbetsgifvarens ställning inom industrien ohållbar. Den utvidgade striden anses
af arbetsgifvarna vara för dem det enda effektiva kampmedlet mot obefogade lokala
strejker eller därmed jämförliga åtgärder.

På sätt i den kung!, propositionen framhållits, synas sträfvandena på arbetsgifvaresidan
under senare tid gå ut på att genom skapande af riksaftal för industriens
särskilda grenar och fastslående af gemensamma utlöpningstider för aftalen
inom hvarandra närstående industrier bringa de enskilda arbetsgifvarna ur
den isolerade ställning, de i många fall intaga gent emot arbetarsidan. På åtskilliga
områden hafva ock riksaftal redan genomförts. Men intill dess en sådan ordning
kunnat mera allmänt genomföras, lärer nog få anses, att arbetsgifvaresidans ofvan
angifna uppfattning i mycket har fog för sig. Med afseende härå torde ett förbud
mot Sympatistrid väcka starka betänkligheter, därest man icke är beredd att i motsvarande
omfattning kräfva obligatoriskt fredligt afgörande af arbetstvister. Såsom
ofvan framhållits, är emellertid hos oss åtminstone ännu den allmänna meningen i

310

det störa hela afgjordt mot ett dylikt ingripande. Vid sådant förhållande finna sig
förlikningsmannen för närvarande icke kunna tillstyrka ett förbud mot sympatistrid.

Det må erinras, att inom den ofvannämnda norska kommittén två medlemmar
visserligen uttalat sig för ett dylikt förbud, men de tre öfriga, däribland ordföranden
i de norska arbetarnas landsorganisation och en medlem af norska arbetsgivareföreningens
centralstyrelse, funnit sig icke kunna ingå därpå. Och vid den
lagstiftning rörande arbetstvister, som detta ar genomförts i Danmark, bär något
sådant förbud icke meddelats.

Af hvad ofvan anförts framgår, att förlikningsmannen funnit frågan om
sympatistrid böra blott tills vidare lämnas öppen. Sympatistriden är ett tveeggadt
vapen, som med hänsyn till dess fördärf liga verkningar kan försvaras endast såsom
nödvärn. Det är att förutsätta, att denna uppfattning blir gällande. Skulle emellertid
visa sig, att så icke sker, utan att sympatistrid tillgripes i oträngdt mål eller i
större utsträckning, än nödigt är, lärer den tvekan, som nu råder mot ett djupare
ingripande, komma att öfvervinnas.

Inom Riksdagen har varit ifrågasatt att, om man ej kunde för närvarande
förbjuda sympatistrider, låta 8 § utgå för att icke genom bestämmelse i lagen om
dylika striders tillåtlighet »legalisera» rätten till desamma. En dylik motvilja har
utan tvifvel ett visst fog för sig. Men det kan icke vara lämpligt att af den anledningen
släppa de delvis mycket viktiga inskränkningar i aftalsbundna parters rätt
till arbetsinställelse, som innefattas i utskottets förslag. Till denna fråga återkomma
förlikningsmannen i det följande.

Då förlikningsmannen sålunda finna sig hindrade att nu förorda ett förbud
mot sympatistrid, har för dem framstått såsom dess mera angeläget att söka vinna
sådana bestämmelser och anordningar, hvarigenom utbrott af arbetsinställelser må
kunna så långt görligt förebyggas.

I sådant syfte hafva förlikningsmännen anslutit sig till särskilda utskottets
ofvannämnda förslag om inrättande af en förlikningskommission samt om skyldighet
för parter i arbetstvist att hörsamma förlikningsmans eller kommissionens kallelse
till förhandling-.

Inrättas en förbkningskommission med den af utskottet föreslagna uppgift,
vill det synas, att såsom villkor för sympatistrid borde uppställas icke blott att försök
till medling ägt rum inför förlikningsman utan ock, där tvisten, såsom väl oftast
är fallet, rörer upprättande af kollektivaftal, att förhandling ägt rum inför förlikningskommissionen
eller att denna funnit s-g ej böra med tvisten taga befattning.

Men förlikningsmännen anse sig icke kunna stanna härvid. I det förslag till
förhandlingsordning, som under fjolårets stora konflikt framlades från förlikningsmannahåll,
var förutsatt, att i intressetvister arbetsinställelse eller därmed jämförlig
åtgärd icke skulle få vidtagas, innan från en opartisk sakkunnig institution i tvisten
afgifvits .yttrande till parternas bepröfvande. Vid förlikningsmännens gemensam -

311

ma sammanträde den 1 december 1909 underströks, att en dylik anordning vore synnerligen
önskvärd till skapande af garanti, uti görlig mån, mot störande afbrott i
arbetets gång. I öfverensstämmelse med sålunda uttalad uppfattning anse förlikningsmannen,
att vid den nu ifrågasatta lagstiftningen ett allmänt förbud bör meddelas
mot vidtagande i arbetstvist af strejk, lockout, blockad, bojkott eller annan
därmed jämförlig åtgärd, innan försök till medling i tvisten ägt rum genom statens
förlikningsman och, där tvisten rörer upprättande af kollektivaftal, jämväl genom
förlikningskommissionen, såvida ej denna förklarat sig sakna skäl att upptaga tvisten
till handläggning.

Det må bär åberopas, att inom den ofvannämnda norska kommittén dess samtliga
medlemmar, äfven de direkta representanterna för organisationerna på ömse
sidor, varit ense därom, att arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd ej må
vidtagas, förrän de medlingsorgan, om hvilka förslag från kommittén föreligga, haft
tvisten till behandling. Och ehuru man i Danmark icke gått så långt, har dock af
den kommitté, som förberedt den i år genomförda lagstiftningen och i hvilken suttit
såväl arbetsgifvare- som arbetarerepresentanter, gjorts följande uttalande: »Af
begge Partier er det Princip anerkjendt, att der först skal söges en fredelig Lösning
hidfört — ved Förhandling, Mangling, eventuelt ved Yoldgift — för Parterne man
anver.de

Det är emellertid i ännu ett annat hänseende, som förlikningsmannen finna
ändring påkallad af utskottets förslag.

Detta förslag innebär, att, äfven om kollektivaftal ej innehåller bestämmelse
om medgifvande till sympatistrid, sådan må vidtagas under de i öfrigt uti förslaget
angifna förutsättningar.

Den utveckling, som kollektivaftalet vunnit i Sverige, har utan tvifvel i viss
man berott därpå, att från början arbetsgifvare och arbetare betraktade kollektivaftalet
som ett fredsdokument. Visserligen var man på det klara med, att kollektivaftalet
icke innebar »någon skyldighet för arbetsgifvare att hålla sitt arbetsföretag
i gång eller för arbetare att kvarstå i arbetet», utan att sadant berodde af de
personliga arbetsaftalen. Men kollektivaftalet ansågs, äfven utan bestämmelse därom
i detsamma, innefatta garanti mot arbetsinställelse under aftalstiden på grund
af arbetstvist eller utomliggande förhållanden. I öfverensstämmelse med denna uppfattning
betecknades ock från arbetsgifvarehåll arbetarnas deltagande i den »politiska
storstrejken» år 1902 som aftalsbrott.

I den män arbetsgifvarna liunno organisera sig, yppades emellertid för dem
behof att, där strid uppstod på någon punkt, kunna utveckla densamma öfver större
linjer, äfven oberoende af gällande aftal, därest de med deras sammanslutning förknippade
syften skulle ernås. I öfverensstämmelse med denna uppfattning genomdref
slutligen Svenska arbetsgivareföreningen, att i de kollektivaftal, som af dess
medlemmar träffades, infördes det stadgande, att som brott mot aftalet icke finge

312

anses lockout, beslutad af vederbörande arbetsgivareorganisation, eller strejk eller
blockad, medgifven af vederbörande fackförbund, dock att sådan åtgärd ej finge ske
för att framkalla ändring i eller tillägg till gällande aftal. Och sedermera hafva
älven de båda andra stora arbetsgivareorganisationerna genomdrivit liknande stadganden.

Samtidigt härmed har vid olika tillfällen från teoretisk synpunkt gjorts gällande,
att kollek livaftalet till sitt begrepp ingalunda vore något fredsdokument i ofvan
antydd mening utan, där ej annat aftalats, tillstadde strid rörande förhållanden,
som icke genom själfva aftalet reglerats. Och samma uppfattning fick uttryck i
Svenska arbetsgivareföreningens svar å det sista medlingsförslaget i fjolårets stora
arbetskonflikt, då föreningen begärde få till protokollet antecknadt, »att vi i enlighet
med den aftalstolkning, som hittills varit vedertagen mellan organisationerna,
anse, att rätten till sympatilockout eller sympatistrejk tillkommer vederbörande arbetsgivare
eller arbetare, så framt icke annat finnes uttryckligen bestämdt i gällande
aftal».

Det är denna uppfattning, som vid ett antagande af utskottets förslag skulle
i lag sanktioneras.

Nu är emellertid förhållandet, att på vissa arbetsområden allt intill nu lefvat
kvar den uppfattningen, att kollektivaftal, där ej annat uttryckligen bestämts,
förbjuder hvarje arbetsinställelse, och i än större utsträckning lärer den uppfattningen,
vara rådande, att sympatistrid ej är tillåten utan uttryckligt stadgande därom
i aftalet. I detta hänseende må anföras, att inom åtskilliga fack, där i aftalen
saknades strejkklausul eller i hvarje fall bestämmelse om sympatistrid, arbetsgivarna
betraktade arbetarnes deltagande i storstrejken som aftalsbrott och af sådan anledning
yrkade aftalens häfvende.

I detta sammanhang kan förtjäna omnämnas, att i ofvannämnda norska kommitté
den norska landsorganisationens ordförande i sitt uttalande emot minoritetens
förslag om förbud mot sympatistrid emellertid yttrat, att den tanke, som ligger till
grund för minoritetens förslag, »maa saaledes siges åt vmre i overensstemmelse med
faslleoverenskomstens vassen».

Det visar sig sålunda, att i den föreliggande frågan hos de närmast intresserade
rådt och råda ganska olika uppfattningar. Den ursprungliga uppfattningen
i vårt land, som ännu lefver kvar på vissa områden, är, såsom påpekats, den för arbetsfreden
mera gynnsamma, att sympatistrid ej är tillåten utan förbehåll därom. De
arbetsgivareorganisationer, som hylla den andra uppfattningen, hafva emellertid,
äfven de, funnit lämpligt att genomdrifva införande i sina aftal af uttryckligt förbehåll
i ämnet.

Nu lärer väl med fog kunna sägas, att, lika väl som man vid tolkning af kollektivaftal
har att taga hänsyn ej blott till aftalets innehåll utan ock till hvad som
kan visas hafva varit af parterna afsedt, så bör ock lagstiftaren vid en rättslig reg -

313

lering af kollektivaftalet äga att beakta icke blott den juridiska doktrinens utläggningar
af sådant aftals begrepp i och för sig utan ock den uppfattning härutinnan,
som i praktiken gjort sig hos parterna gällande. Och lagstiftaren bör därför vid
detta tillfälle hafva valet fritt mellan de olika uppfattningar, som i vårt land äro rådande.
Förlikningsmannen hålla före, att man därvid bör följa den ursprungliga
och ännu på många områden kvarstående samt för arbetsfreden mera gynnsamma
uppfattningen och således anse sympatistrid förbjuden, där ej förbehåll om annat
i aftalet skett. Genom att välja den andra vägen skulle arbetsgifvare eller arbetare,
som icke vilja veta af sympatistrid, icke anse sig ha behof af densamma, kunna, mot
hvad af dem varit vid aftalets upprättande afsedt, utsättas för risken af sådan strid.
Detta kan ej vara en lämplig lagstiftning. Genom att åter göra möjligheten till sympatistrid
beroende af förbehåll därom i aftalet har man icke satt dem, som önska
rätt till sympatistrid, i annan ställning än hittills; äfven hittills hafva de funnit
sig höra genomdrifva förbehåll om dylik rätt i aftalen. Men lagstiftaren bidrager
då icke själf att öppna möjlighet för sympatistrider på områden, där man ej ansett
sig äga behof häraf.

Vid en sådan reglering af förhållandet kan man ej heller med samma fog som
eljest tala om en legalisering af sympatistriden. Lagen proklamerar då ej själf sådan
strid såsom under hvarje förhållande berättigad, men den finner sig tillsvidare
ej böra betaga de enskilda möjligheten att sig emellan aftala i sådan riktning.

Det af förlikningsmännen förordade allmänna förbudet mot arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd, innan försök till medling skett inför förlikningsmannen
och eventuellt förlikningskommissionen, lärer, då detsamma afser, äfven parter,
som ej hafva kollektivaftal, lämpligen böra få sin plats i lagen angående medling
i arbetstvister. Början af andra stycket i 8 § borde då, enligt förlikningsmännens
mening, erhålla följande lydelse: »Har i anledning af tvist mellan arbetsgifvare och
arbetare, de där icke hafva kollektivaftal sig emellan, åtgärd, som i första stycket
sägs, blifvit å endera sidan vidtagen och har sådant icke skett i strid mot stadgandena
i lagen angående medling i arbetstvister, vare arbetsgifvare och arbetare, som
äro bundna af kollektivaftal, så framt förbehåll därom i aftalet skett, oförhindrade
att genom åtgärd af sagda beskaffenhet bispringa de tvistande.»

Enligt vissa svenska kollektivaftal åligger det part, som vill tillgripa arbetsinställelse,
att därom underrätta vederparten viss tid före ikraftträdandet. Uti kollektivaftalet
inom den mekaniska verkstadsindustrien stadgas en dylik »varmngstid»
af minst 6 dagar. Det norska kommittéförslaget har stadganden i samma riktning;
där skall lämnas »minst 2 dögns varsel».

Det synes förlikningsmännen kunna ifrågasättas, huruvida stadfästandet af
en dylik »varningstid» af lämplig längd, lika för alla fall, vore vid arbetsaftal, som
icke ingåtts för bestämd tid. att föredraga framför de af särskilda utskottet meddelade
bestämmelser i enahanda syfte, hvilka göra tiden för underrättelsen beroende

40—102269 Förlikningsmännens uti.

314

al a-rbctsaftäleis uppsägningstid, som måhända på samma arbetsplats är föremål för
o ika stipulationer i olika aftal. Genom en dylik förändring blefve ock än tydligare
markeradt, att arbetsinställelse i och för sig icke afser ett häfvande af arbetsaf -

9 §.

Särskilda utskottet gaf denna paragraf i vissa delar annan lydelse än af
Jvungl. Maj:t föreslagits. Sju ledamöter af utskottet från andra kammaren yrkade
emeilertid i algifven reservation utslag; och blef detta nämnda kammares beslut.
ia algiivande af sammanjämkningsförslag uteslöt utskottet paragrafen.

Föreskriften, att i kollektivaftal ej må stadgas förbud att tillhöra sådan förening,
som i 1 § afses, lärer vara obehöflig, då ett sådant förbud väl näppeligen förekommer
eller kan tänkas infördt i ett sådant aftal. Såsom skydd för föreningsrätten
lärer föreskriften ej vara af någon betydelse. Skulle ett stadgande om föreningsrätt
bär inforas, läge väl närmast till hands att välja ett stadgande af den innebörd
som förefinnes i flertalet på senare tid slutna aftal, eller att »föreningsrätten skall
a ömse sidor lämnas okränkt».

. Ivändt ar emellertid, att innebörden af detta stadgande är föremål för olika
olknmgar; och vid sådant förhållande bör dess införande i lag ej ifrågakomma annat
an i samband med erforderliga anvisningar om dess betydelse och räckvidd Men
dessutom är att erinra, att ett stadgande i dylikt hänseende icke hör hemma här
utan torde hora få sm plats i arbetsaftalslagen eller i särskild lag.

Denna sista invändning gäller äfven det af utskottet föreslagna stadgandet
om medgifvande till bestämmelse, att arbetsförman ej må vara medlem af fackförening
i hvilken andra än förmän kunna vinna inträde. Emot detta stadgande kan
dessutom erinras, att detsamma kan föranleda en icke afsedd tolkning och många
vist]gheter, så framt ej rätten till införande af här omhandlade bestämmelse i kollektivaftal
göres beroende af att parterna i aftalet tillika tydligt angifva förutsättningarna
för att på arbetsområdet i fråga betraktas som förman.

Samtidigt med att förlikningsmannen sålunda anse ett införande här af ofvannamnda
bada stadganden icke böra ifrågakomma, finna de sig emellertid tillika
manade framhålla önskvärdheten af att i samband med ifrågavarande lagstiftning
ma skapas bestämmelser, som innebära ett möjligast effektivt skydd för föreningsrätten.
Endast därigenom kunna bevaras och utvecklas de starka organisationer a
ömse sidor hvilka, enligt hvad i den kungl. propositionen yttras, innefatta en förutsättning
och den bästa garanti försmående af lugn och fred på arbetsmarknaden.

jJtl Kung1-. Maj :ts förslag till 9 § stadgas vidare förbud mot aftal om skyldighet
för arbetsgivare eller arbetare att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsaftal
med dem, som tillhöra förening, hvarom i 1 § sägs. Kändt är emellertid, att
i vissa fall parter å ömse sidor funnit aftalsstadgande i sådan riktning önskvärdt;

315

och det kan tänkas, att behof däraf framdeles kommer att göra sig gällande i än större
utsträckning. Emot dylika överenskommelser lära icke kunna anföras sa vägande
skäl, att man på grund däraf skulle här inskränka den fria aftalsrätten. Ännu starkare
betänkligheter resa sig mot det af utskottet föreslagna forbudet mot mskran -ning i arbetsgifvares eller arbetares rätt att ingå arbetsaftal med hvem han vill basom
under ärendets behandling påpekats, har ofta i kollektivaftal stadgats, att bland
dugliga och skötsamma arbetare företräde till anställning tillkommer dem, som aro
skrifna i orten och där hafva försörjningsplikt. Ofta stadgas äfven att vid afskedanden
på grund af arbetsbrist hänsyn skall, under i öfrigt lika omständigheter, tagas
till nyssnämnda förhållanden och till ålder i kondition. Stadgande^, sadana som
"dessa, äga tvifvelsutan ur samhällets synpunkt åtskilligt fog för sig, och allra mins
bör ifrågakomma att förbjuda öfverenskommelse i sådan riktning. _

Utskottet har hemställt, att i kollektivaftal ej må göras inskränkning i arbetsgifvares
rätt att leda och fördela arbetet. Ett dylikt stadgande går till och med
längre, än hvad hittills i aftal vanligen stadgats; den gängse aftalsbestammelsen i
ämnet inledes med orden: »Med iakttagande af aftalets bestämmelser i ofngt»,

hvarmed just antydes möjligheten, att begränsningar förekomma. Det torde icke
heller här föreligga giltiga skäl att inskränka den fria aftalsratten. „

Med afseende, å hvad sålunda anförts hemställa förlikningsmannen att b b

må utgå.

10 §.

Synnerligen goda skäl torde tala för det medgifvandet att, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldighet för förening må bestämmas till lägre
belopp än den vållade skadan eller kunna alldeles bortfalla. Men samma frihet bor
väl lämnas äfven vid bedömande af skadeståndsskyldigheten for enskilda arbetsgivare
och arbetare, som förbrutit sig på sätt i paragrafen sags. Jamval dar kunna
mildrande omständigheter föreligga. ...

Uti en af de reservationer, som afgifvits mot särskilda utskottets förslag till
10 8, hafva uttalats betänkligheter mot förslaget att förening, som lämnat understöd
vid "otillåten arbetsinställelse, skulle kunna åläggas utgifva skadestånd »oaktadt det
först efteråt blifvit konstateradt, att arbetsinställelsen tillkommit pa sadana S™ er,
att den kan rubriceras såsom brott mot lag eller aftal». Uppenbart ar emellertid,
att såväl i detta som uti öfriga i paragrafen berörda fall åläggande!; af skadestan
blir beroende däraf, huruvida den, af hvilken skadestånd kräfves, vetat eller åtminstone
bort veta att brott mot lag eller aftal förelegat.

Förlikningsmannen anse paragrafen böra erhålla följande lydelse:

»Arbetsgivare eller arbetare, som bryter mot bestämmelse i kollektivaftal eller
mot föreskrift i 8 §, gälde däraf uppkommen skada.

316

Har förening, som x 1 § sägs, medverkat till åtgärd, som enligt 8 § ej må
vidtagas vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag samma vare, där dylik föremng
vid arbetsinställelse lämnat understöd åt någon, som i strid mot hvad i 8 § är
stadgadt vidtagit arbetsinställelsen eller däri deltagit.

.... 1 fal1, hvarom ofvan saS''ts> må dock, där omständigheterna därtill föranleda,
ersättningsskyldighet bestämmas till lägre belopp än hela skadan eller helt befrias från
ersättningsskyldighet.

, ®k.a11 ersättninS. hvarom i denna § sägs, gäldas af flera, varde ersättnings skyldighet

en dem emellan fördelad som skäligt pröfvas.»

ii §.

I denna paragraf anse sig förlikningsmännen böra förorda den lydelse hvarom
herr Åkerman i reservation mot utskottsbetänkande hemställt, och som godkändes
af andra kammaren. Visserligen kan detta synas vara att sträcka föreningens förmynderskap
öfver medlemmarna väl långt, men en dylik linje erbjuder så påtagliga
och vasenthga praktiska fördelar för arbetsdomstolens arbete, att betänkligheterna
maste vika. Erinras må, att den i år genomförda danska lagen om voldgiftsret härutinnan
intager samma ståndpunkt.

12 §.

o 1 hhhet med särskilda utskottet anse förlikningsmännen välbetänkt att låta
tragan om kollektivaftals häfvande på grund af sådant aftalsbrott, hvarom här «äg*
bero af domstolens pröfning.

-p. kIed. ffs°enc!e härå ocl1 då förlikningsmännen förordat bibehållande af 7 § i
vungl. Haj :ts förslag hemställes, att 12 § måtte erhålla den lydelse, som af utskottet
under enahanda förutsättning föreslagits.

öiutDestammelsen.

... Förlikningsmannen hafva ofvan redan angifvit som sin uppfattning, att 7 § ej
bor erhålla retroaktiv verkan. Dylik verkan torde ej heller böra tillerkännas första
s y eket i 6 b, 9 § och 14 §. Därest 8 § erhåller den af förlikningsmännen förordade
ydelse, bor pa sått utskottet yrkat, från retroaktiv verkan undantagas det i paragrafen
mnefattade förbud mot arbetsinställelse under kollektivaftalets giltighetstid” rörande
förhållande, som ej i aftalet reglerats. Däremot torde någon betänklighet ej
. ™ ,att lata andra stycket af paragrafen erhålla retroaktiv verkan, då, så V1,

. , , ar’ de organisationer, mellan hvilka öfverenskommits om rätt till sym patistnd,

hafva förbehåll därom allmänt infördt i sina aftal.

317

Inom Riksdagen hafva väckts förslag, att, med hänsyn till den föreslagna
lagstiftningens karaktär af försökslagstiftning, densamma skulle i särskilda delar
antagas blott för viss tid eller ock hos Kung! Maj :t begäras revision af densamma
efter vissa år. Utan att närmare ingå härpå vilja förlikningsmannen understryka,
hvad äfven från alla håll under frågans behandling betonats, att, då det här gäller
ett första, till sina verkningar delvis ovisst steg på ett i stark och snabb utveckling
stadt område, det är gifvet att inom ganska få år behof torde föreligga att
öfverse de bestämmelser, som nu må varda meddelade.

I det ofvannämnda norska kommittéförslaget ingå bestämmelser dels att kollektivaftal
gäller, äfven efter utlöpningsdagen, intill dess antingen nya aftalsbestämmelser
träffats eller ock 2 dagar förflutit från det den ena parten meddelat den andra,
att aftalet anses häfdt, dels ock att, från det arbetstvist hänskjutits under de af
kommittén föreslagna medlings- eller skiljedomsinstanserna och till dess behandlingen
där afslutats, gällande arbetsvillkor, vare sig grundade på kollektivaftal eller icke,
skola, där ej parterna enas om annat, fortfarande gälla, och detta äfven om sådant
meddelande, hvarom ofvan sagts, aflåtes.

Hithörande förhållanden bereda ofta svårighet vid förhandlingar i arbetstvist;
och särskildt har händt, att arbetsinställelse följt på grund däraf, att, efter kollektivaftals
utlöpande men utan att förda förhandlingar definitivt afbrutits, den ena
parten ensidigt proklamerat ändring i arbetsvillkoren. Sadana bestämmelser som
de ofvan antydda skulle otvifvelaktigt vara i arbetsfredens intresse. Med den ståndpunkt,
förlikningsmannen intagit, torde då böra i lagen om kollektivaftal intagas det
stadgande, att, där vid kollektivaftals utlöpande förhandling i enlighet med bestämmelserna
i lagen angående medling i arbetstvister ännu ej ägt rum eller icke afsluiats,
aftalet skall, intill dess dylik förhandling ägt rum, fortfarande tillämpas.

Lagen om särskild domstol i vissa"arbetstvister.

2 §.

Frågan, huru de förhållanden, hvarom här är tal, böra lämpligen regleras,
erbjuder uppenbart stora svårigheter.

Till en början vilja förlikningsmännen såsom sin asikt framhålla, att i paragrafen
borde tydligt utsägas hvad där afses eller att stadgandet om arbetsdomstols
eller allmän domstols befattning med här omförmälda olika slag af tvister
gäller, där ej vederbörande aftalsslutande parter öfverenskomma om annan ordning
för tvists slitande. Stadgandena, i fråga kunna eljest lätt missförstås af menige

318

man. Den danska lagen om voldgiftsret innehåller uttryckligt stadgande i sådant
hänseende; och liknande bestämmelser återfinnas i ofvannämnda norska kommittés
förslag.

Det synes till och med förlikningsmannen angeläget att här ganska skarpt
pomtera, att man med den ifrågavarande lagstiftningen ingalunda afser att hämma
en vidare utveckling af det frivilliga skiljedomsförfarandet utan allenast att skapa
en instans för sådana fall, där parterna ej enats om dylikt förfarande.

Uppenbart är, att, därest en lag om arbetsaftal kommer till stånd, tvister rörande
dylika aftal komma att talrikt uppstå, särskildt under de första åren. Med
hänsyn framför allt till dessa tvister är en kraftig fortsatt utveckling af skiljedomsförfarandet
önskvärd, så länge icke i vårt land såsom flerstädes i utlandet upprättats
lokala arbetsdomstolar. För dessa tvister lämpar sig ej rättegången vid allmänna
domstolarna med dess omgång, vidlyftigheter och kostnader.

Men äfven med hänsyn till arbetsdomstolen är af nöden, att skiljedomsförfarandet
fortfar och utvecklas, enär det eljest kan vara att befara, att densamma
kommer att öfverhopas af mål. Särskildt må härvid erinras, hurusom det gifvetvis
åtminstone i Stockholm och omnejd kommer att för organisationerna kännas
ganska lockande att vid nya aftals träffande slopa sina med drygare kostnader
förenade skiljenämnder för att i stället anlita arbetsdomstolen.

För att förebygga en dylik utveckling, hvarvid arbetsdomstolen, emot hvad
afsedt varit, skulle få sin tid till hufvudsaklig del upptagen af massor af bagatellmål,
skulle det enligt förlikningsmännens mening hafva varit önskvärdt, om man
kunnat skilja upp det här för arbetsdomstolen afsedda arbetsmaterialet och hänvisa
mera bagatellartade tvister till afgörande i orterna genom sådana lokala arbetsdomstolar,
hvarom ofvan nämnts. Saken kan ju tänkas ordnad på olika sätt; men må
här erinras om det redan tidigare från förlikningsmännens sida framställda förslaget,
att staten skulle för vissa distrikt tillsätta skiljedomare, hvilka mot visst arfvode
samt rese- och traktamentsersättning fungerade som opartiska ordförande i skiljenämnder
för arbetstvister inom distriktet. Pa detta sätt skulle afhjälpas den svaghet, som
nog hittills stundom vidlåda skiljedomsförfarandet i arbetstvister och måhända i sin
mån minskat benägenheten för detsamma, att nämligen den tillfälligt fungerande
ordföranden icke äger nödig förtrogenhet med förhållandena å förevarande område.
För arbetsdomstolen skulle återstå de större, mera invecklade frågorna. För ernående
af en enhetlig rättsttillämpning borde dock möjligen medgifvas vädjan från de
lokala skdjenämnderna till arbetsdomstolen, likasom denna skulle hafva att, på
nämndernas begäran, meddela tolkning af kollektivaftal. Det är att märka, att på
snart sagdt alla de större områden, där arbetsgivare och arbetare hafva ett fast
skiljedomsförfarande, man ofvan de lokala skiljenämnderna inrättat en central sådan,
till hvilken talan kan fullföljas.

319

Genom en dylik uppdelning skulle undanröjas äfven den olägenheten, att i
de smärre tvister, hvilka tvifvelsutan komma att besvära arbetsdomstolen, vare sig
denna organiseras efter Kungl. Maj:ts, utskottets eller herr Åkermans förslag,
rättegången för vederbörande part kommer att te sig såsom förbunden med väl stor
omgång och möjligen äfven kostnad.

Emellertid skulle såväl träffandet af de rätta grunderna för en sådan uppdelning,
som ofvan ifrågasatts, som ock frågan om de lokala skiljenämndernas sammansättning
m. m. kräfva ganska omfattande förarbeten, hvarjämte genom en dylik
anordning skulle till de ganska dryga kostnaderna för arbetsdomstolen komma ytterligare
afsevärda utgifter. Vid sådant förhållande hafva förlikningsmännen ansett
sig icke böra för närvarande göra någon hemställan i ofvan antydd riktning. Utvecklingen
torde ganska snart komma att visa, i hvad mån de här ofvan uttalade farhågorna
varit befogade, och frågan kan då vinna förnyadt skärskådande.

I valet sedan mellan de olika förslag, som föreligga beträffande gränserna
mellan arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas verksamhet, synes förlikningsmännen
herr Åkermans förslag vara att föredraga, enär detta i talrika fall torde
garantera ett snabbare afgörande än äfven Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom förut nämnts hafva förlikningsmännen funnit sig böra hemställa om
allmänt förbud mot arbetsinställelser eller därmed jämförliga åtgärder, innan medling
ägt rum genom förlikningsman och, där tvisten rörer upprättande af kollektivaftal,
jämväl genom förlikningskommissionen, såvida ej denna finner sig sakna skäl
upptaga tvisten till behandling. Vid brott mot detta förbud bör inträda skadeståndsskyldighet
i enahanda omfattning som enligt 10 § i kollektivaftalslagen. Förlikningsmännen
framställa nedan förslag om införande af bestämmelser härutinnan
i lagen angående medling i arbetstvister. Komma sådana bestämmelser till stånd,
böra tvister rörande brott mot dylikt förbud handläggas af arbetsdomstolen och
stadgande därom här införas.

3 §.

Förlikningsmännen ansluta sig här till det af utskottet framställda förslag.
Särskildt må beaktas, att, därest för en af de tre ledamöter, hvilka Konungen skall
nämna, juridiska kvalifikationer ej föreskrifvas, utsikterna blifva större att i domstolen
få sakkunskapen mera rikt och allsidigt representerad.

4, 6 och 7 §§.

Äfven här ansluta sig förlikningsmännen till utskottets förslag.

10 och följande §§.

Det slut, hvartill förlikningsmännen kommit vid 2 §, medför, att de i 10 §
biträda Kung!. Maj :ts förslag.

320

I återstående delar af förslaget ansluta sig förlikningsmannen i allt väsentligt
till utskottets uppfattning, således äfven därutinnan att i sakfrågor arbetsdomstolens
beslut ej må öfverklagas. Följande erinringar må dock framställas.

II § i utskottets förslag: Såsom kändt, bänder stundom, att allmän domstol
fmner sig böra utan ed och upplysningsvis höra den, som är under femton år, hva
vid domstolen pröfvar hvad verkan dylik utsaga må äga. Då fall kunna förekomma,
där de vid arbetsdomstolen anhängiga mål röra just dylika minderårigas arbetsförhållanden,
borde enahanda rätt medgifvas arbetsdomstolen. Förlikningsmannen anse
därför orden »är yngre än femton år eller» böra ur paragrafen utgå.

14 § i utskottets förslag: Det hemställes, huruvida ej paragrafens senare

punkt kunde omformuleras, så att mera klart framgår, hvad därmed enligt motiveringen
synes åsyftadt, nämligen allenast att bereda ledamot tillfälle att skydda sig
vid ett eventuellt åtal för ämbetsfel.

It § i Kungl. Maj:ts förslag, 15 § i utskottets förslag: Det synes förlik ningsmännen

kunna ifrågasättas, huruvida såsom domare i arbetsdomstolen lämpligen
må sitta någon, som är aflönad funktionär hos arbetsgivare- eller arbetareorganisation,
eller om ej villkoret för hans inträde borde vara, att han lämnar den
förra befattningen. Godkännes denna uppfattning, kan emellertid råda tvekan, om
ett stadgande i sådant hänseende lämpligen bör få sin plats här eller i 4 §.

17 § i Kungl. Maj:ts förslag: Utskottet har ansett, att, därest appellrätt i

sakfrågor ej medgifves, denna paragraf kan helt och hållet uteslutas. Nu bär emellertid
utskottet, jämte bibehållande af stadgandet i 8 §, att domstolen må sammanträda
utom Stockholm, meddelat föreskrifter om syn å stället genom domstolen,
som dock därvid må bestå allenast af ordföranden och två af de enligt 4 § utsedda
ledamöterna. Det kan i följd häraf inträffa, att ordföranden ej så sällan lämnar
hufvudstaden, måhända för åtskilliga dagars tid. Då nu enligt 8 § ansökan om
stämning och enligt 9 § där omförmäld skrift skall ingifvas till ordföranden, synes
det kunna ifragasättas, huruvida ej, till undvikande af omgång och dröjsmål för
tvistande parter, ordföranden borde, då han lämnar hufvudstaden, äga förordna någon
att vid hans bortovaro enligt 8 § eller för syn på stället mottaga dylika ansökningar
och skrifter samt utfärda stämning.

Lagen angående medling i arbetstvister
(i den af särskilda utskottet föreslagna lydelsen).

Förlikningsmannen hafva redan i det föregående uttalat sin anslutning till
särskilda utskottets förslag om inrättande af en förlikningskommission samt om
skyldighet för tvistande parter att hörsamma förlikningsmans eller kommissionens

321

kallelse till förhandling. Hvad det förra förslaget angår, innefattar detsamma eu
anordning i samma syfte, som af förlikningsmannen förordats vid deras gemensamma
sammanträde den 1 december 1909.

Förlikningsmannen hafva vidare förordat ett allmänt förhud mot arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd, innan försök till medling i tvisten ägt
rum genom statens förlikningsman och, där tvisten rörer upprättande af koliektivaftal,
jämväl genom förlikningskommissionen, såvida ej denna förklarat sig sakna
skal upptaga sådan tvist till behandling. För arbetsgivare, arbetare eller förening,
som bryter mot detta förbud, bör stadgas skadeståndsplikt, likasom ock för förening,
som medverkat till eller gynnat dylik åtgärd, på sätt säges i 10 § af lagen om kollektivaftal.
Äfven här bör naturligen stadgas, att skadestånd må efter omständigheterna
kunna nedsättas under skadans belopp eller helt bortfalla.

Godkännes förlikningsmannens uppfattning i dessa stycken, böra de behöiliga

stadgandena införas å lämplig plats i denna lag. . „

Förlikningsmannen hafva redan uttalat den åsikt, att tvister i anledning af
brott mot det här föreslagna förbudet torde böra tillhöra arbetsdomstolens pröfning.

I anslutning till ett sitt uttalande vid 8 § af lagen om kollektivaftal anse förlikningsmannen
vidare kunna ifrågasättas, huruvida ej stadgande bör här meddelas
därom, att den, som beslutar arbetsinställelse, skall i hvarje fall därom underrätta

motparten viss tid före åtgärdens ikraftträdande.

Under förlikningsmännens hittillsvarande verksamhet har vid åtskilliga tillfällen
yppats olägenhet häraf, att de ej, så snabbt som önskvärdt vore, erhålla underrättelse
om utbrutna arbetstvister.

Med de stadganden, som nu föreslagits om förbud för arbetsinställelse, innan
medling skett, och om skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse,
blir än angelägnare, att hans ingripande må kunna ske i behörig tid. Åt sådan
anledning kan ifrågasättas, huruvida ej vid utbrott af arbetstvist det borde åligga vederbörande
parter att därom underrätta förlikningsmannen. Erinras ma att en
liknande anmälningsskyldighet redan nu åligger de enskilde i vissa fall, hvilka icke
torde för det allmänna vara af större betydelse än tvister å förevarande område. .

Vid särskilda utskottets förevarande lagförslag finna förlikningsmannen i
(ifrigt anledning endast till följande erinringar.

11 §•

Därest förlikningskommissionen upptager till behandling tvist om upprättande
af kollektivaftal, som förut varit föremål för förlikningsmans handläggning,
lärer i hvarje fall denne böra hafva tillfälle att vid kommissionens förhandlingar
lämna upplysningar utöfver hvad handlingarna innehålla och utveckla sin ståndpunkt
i frågan, särskild! därest af honom framlagts medlingsförslag. Och dessut 41—102269

Förlikningsmännens uti.

322

om bör det stå . förlikningskommissionen fritt att, där den finner sådant erforderligt,
tid uirörläggning inkalla jämväl en eller flera af öfriga förlikningsmän.

15 §.

„ I 12 § af nu gällande medlingsförslag stadgas, att i särskilda fall Konungen
kan åt annan än vederbörande förlikningsmän uppdraga att såsom förlikningsman
medla i uppkommen arbetstvist. Behof af ett dylikt stadgande torde äfven framgent
kunna yppas i de fall, där vederbörande förlikningsman ej medhinner handläggning
samtidigt af flera förekommande tvister eller eljest af särskild anledning
anser sig ej böra eller kunna med en tvist taga befattning. Bestämmelsen i fråga
synes kunna ingå som ett första stycke i den af utskottet föreslagna 15 §, hvarvid

dock i det af utskottet här föreslagna stadgandet ingressen bör erhålla ändrad formulermg.

16 §.

Åläggandet för förlikningsmannen att afgifva kvartalsberättelser tillkom för
att kommerskollegium måtte delvis å dem kunna bygga sina periodiska öfversikter
rörande arbetsinställelser och däri vidtagna åtgärder. Emellertid har visat sig,
att kollegium snabbare erhåller de behöfliga uppgifterna ur pressen och från organisationerna,
hvadan förlikningsmannens kvartalsberättelser i detta hänseende ej äga
någon egentlig betydelse. Däremot medför berättelsernas afgifvande kvartalsvis
med daraf betingade öfverföringar från kvartal till kvartal af konflikter, att vid
befordrande till trycket af årsredogörelserna öfver förlikningsmännens verksamhet
berättelserna ej kunna utan vidare där införas utan måste samredigeras till en årsredogörelse,
hvilket kräfver åtskilligt arbete. Det synes vid sådant förhållande
kunna ifrågasättas, om ej till lättnad för såväl förlikningsmännen som kollegium
kvartalsberattelserna borde utbytas mot årliga berättelser. Enahanda skäl torde tala
for, att äfven förlikningskommissionens berättelser afgifvas årsvis.

I paragrafen ålägges vidare förlikningsmännen att lämna redogörelse för
lorhandlings-, förliknings- och skiljenämnder inom distriktet samt deras verksamhet
i den mån de kunna härom få kännedom. Detta har förblifvit ett stadgande på
papperet; kollegium erhåller de behöfliga upplysningarna i sådant hänseende direkt
tran organisationerna. Vid sådant förhållande torde stadgandet böra utgå.

Vid förhandlingar i arbetstvister vållas ofta afsevärda svårigheter för en uppgörelse
därigenom att representanterna icke hafva fullmakt att träffa bindande uppgörelse^
utan måste underställa förslag i sådant hänseende organisationens pröfning.
Det ma anmärkas, att oftanämnda norska kommitté enhälligt hemställt, att vid tvis -

323

tens behandling inför de af kommittén föreslagna medlings- och skiljedomsorgan
parternas representanter skola hafva oinskränkt fullmakt att träffa bindande afgörande.
Utan att anse sig kunna afgöra, i hvad mån ett så långt gående stadgande
skulle vara möjligt eller gagneligt att genomföra, vilja förlikningsmannen dock framhålla
önskvärdheten af, att organisationerna tillse, i hvad man härutinnan kan nås
en ordning, mera ägnad att underlätta uppgörelser.

Särskild! yttrande af förlikningsmannen friherre <*. Djurklon.

I nedan angifna punkter har jag icke kunnat biträda Övriga förlikningsmans
yttrande:

l:o. Beträffande lagen om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

8 §. I likhet med öfriga förlikningsmän anser jag sympatistriderna icke för
närvarande höra eller kunna förbjudas, likaså anser jag jämväl oriktigt att helt utesluta
8 §, som varit påtänkt af skäl att därigenom undvekes att legalisera ett aftalsbrott.
I öfverensstämmelse med hvad förlikningsmännen uttalat, måste man betrakta
dessa sympatistrider såsom vapen, afsedda att användas endast i fall af nödvärn,
och gör man detta, torde ett legaliserande af dessa strider ej blifva så motbjudande,
som eljest blefve fallet.

Utgående härifrån kan jag ej finna lämpligt att, såsom öfriga förlikningsmän
föreslagit, begränsa rätten till sympatistrid till de fall, att sådan rätt blifvit uttryckligen
förbehållen parterna i aftalet. Hvad skulle väl blifva följden häraf? Arbetsgifvarne
komma gifvetvis att yrka pa sådan rätt och arhetarne att döma efter
uttalanden, som gjorts — att lika gifvet motsätta sig yrkandet, och så får man den
ena striden efter den andra just genom samma lag, som tillkommit för att skapa arbetsfred.
Man invänder då kanske, det blir samma förhållande som förut, parterna
hafva ju i sina aftal före lagen träffat enighet i att förbehålla sig sådan rätt. Ja,
det är väl sant men blott till en viss grad, ty läget blir dock ej alldeles detsamma.
Med en bestämmelse af det innehåll, som öfriga förlikningsmän enats om, skulle
den part, som börjar strid för att tillkämpa sig en förmån, som lagen förmenar honom,
om ej öfverenskommelse därom kunnat vinnas med den andra parten, gifvetvis
blifva den svagare och komma i sämre läge, än han intog vid en strid af samma
anledning, då intet sådant förhud fanns.

Då man ej anser sig kunna förbjuda sympatistriderna, och detta just af de
skal. Indika framförts af den part. sou: förklarat sig behöfva rätten till sådana

324

strider, och på samma gång vet eller åtminstone utgår från den förutsättningen, att
den andra parten kominer att motsätta sig sådan rätt, har man då angifvit motiv
för ett stadgande af det innehåll, som af öfriga förlikningsman föreslagits? Efter
min uppfattning blir svaret nej, och biträder jag därför i stället utskottets förslag till
formulering af 8 §.

2:o. Lagen angående medling i arbetstvister (i den af särskilda utskottet föreslagna
lydelsen).

Uttalandet, i hvad det afser den af utskottet föreslagna förlikningskommissionen,
kan jag icke biträda.

Införandet af en förlikningskommission såsom en påbyggnad på den nuvarande
förlikningsinstitutionen, såsom en andra förlikningsinstans, skulle, säger utskottet
i sitt utlåtande, »enligt sakens egen natur ocli som jämväl af erfarenheten
bekräftats göra sig kraftigare gällande och med större framgång kunna åvägabringa
medling än en ensam förlikningsman». Är detta så alldeles säkert? Att söka rubba
utskottets häri uttalade, enhälliga öfvertygelse tilltror jag mig naturligtvis icke,
men med den rätt, som är mig gifven, vill jag dock uttala mina betänkligheter, såväl
från förlikningsmannens egen som ur det allmännas synpunkt. Utskottet — liksom
motionären — har visserligen velat bevara åt förlikningsmannen den auktoritet, som
själfva uppdraget förlänat dem eller de möjligen vetat skaffa sig, och som de behöfva
för sin verksamhet. Emellertid är min bestämda öfvertygelse, att genom införandet
af en permanent förlikningskommission denna auktoritet kommer att betänkligt
rubbas och detta af följande skäl.

Enligt nu gällande lag åligger förlikningsman att söka åvägabringa en öfverenskommelse
mellan parterna i enlighet med anbud eller förslag, som göras från
de tvistande själfva. Detta lyckas mycket sällan. Ingendera parten vill på förhand
vika från den ståndpunkt han angifvit, utan i allmänhet plägar nog så tillgå, att det
är först genom förlikningsmannens eget medlingsförslag, hvari parterna ömsom
vinna, ömsom tappa, som tvisten når sin lösning. Så tillgår nu och, som jag tror,
med i det hela godt resultat. Om det upprättas en kommission såsom andra instans,
torde väl i de flesta fall förlikningsmannen underlåta att afgifva sådant förslag, i
tanke att han därigenom, om förslaget ej godkännes, försvårar möjligheten för kommissionen
att finna nyckeln till lösningen, då, åtminstone efter min erfarenhet, fred
finnes lättare med eller genom det första medlingsförslaget än sedermera.

Jag utgår sålunda från den förutsättningen, att förlikningsmannen genom
inrättande af en andra instans ej lyckas lösa de konflikter han behandlat, och frågan
blir da: komma ej alla dessa, att behandlas af kommissionen?

Förlikningskommissionén skall enligt förslaget, sedan förlikningsmannen
misslyckats, själf afgöra, huruvida, med hänsyn till den föreliggande tvistefrågans

325

omfattning'' eller faran för dess ytterligare utbredning, saken är af den vikt, att den
borde af kommissionen behandlas. Parterna veta sålunda ej på förhand, huruvida
deras tvist kommer längre än till förlikningsmannen, och häri skulle enligt utskottet
ligga ett säkert skydd för förlikningsmannens framtida auktoritet. Gifvetvis är
bestämmelsen ett skydd, men efter min mening skulle detta antingen verka så, att antalet
olösta konflikter blir vida större genom att förlikningsmannen så att säga
klafbindes, eller ock blir det ett skydd blott på papperet. I verkligheten kommer det
nog ock att gå så, att kommissionen så småningom får hand om nästan alla tvistefrågor
vid slutandet af kollektivaftal, ty dels kan kommissionen ej, då den skall fatta
beslut, veta Indika följder eu uppkommen tvist han få, han således svårligen på förhand
afgöra, huruvida ej — tvisten må till sin upprinnelse vara aldrig så obetydlig
—- fara för dess utbredning föreligger och sålunda jämlikt lagen skall behandlas af
kommissionen, dels är ju kommissionen till för att hjälpa förlikningsmannen att åstadkomma
fred, och då är det väl det naturligaste, att densamma sa fattar sin uppgift,
att snart sagdt ingen tvistefråga anses så obetydlig, att ej kommissionen, om fred
möjligen därigenom kan åstadkommas, också gör ett försök. Jag befarar därför, att
genom inrättande af en permanent förlikningskommmission förlikningsmannens uppgift
snart blir att endast genom förhandlingar med parterna söka utreda de olika
tvistefrågorna, hvilka sedan gå till kommissionen.

Den frågan, i hvad mån förlikningskommissionen kommer att förändra förlikningsmannens
ställning såsom sådan, får dock naturligtvis ej inverka, utan synpunkten.
huruvida kommissionen kommer att med större framgång kunna verka i arbetsfredens
intresse än förlikningsmannen, är naturligtvis den enda afgörande, ehuru
jag, med hänsyn till hvad som uttalats i motionen och utskottsutlatandet, ansett
mig hafva rätt att litet utförligare beröra den andra sidan af saken. Utskottet fäster
stora förhoppningar vid inrättandet af en förlikningskommission såsom äenad a+t
kraftigare befrämja arbetsfreden, men jag ställer mig äfven här tveksam. Har man
ej skäl befara, att med eu andra instans tvisterna komma att draga ut på tiden? Parterna
komma helt säkert att ofta söka få sin tvistefråga under kommissionens
handläggning i Löpe att där få ett bättre resultat, än hvad som föreslagits vid förhandlingar
inför förlikningsmannen. Risken är ju rätt så ringa, lyckas man ej få
någon ändring eller tager kommissionen ej upp saken, då står nog i de flesta fall
det gamla förslaget till buds. Förlikningskommissionen blir vidare ej så lätt tillgänglig
som förlikningsmannen; också kommer det att medföra större kostnader för
de tvistande, om hufvudparten af förlikningsverksamheten skall förläggas under
kommissionen, som. skulle få sitt säte i Stockholm.

På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag icke biträda öfriga förlikningsmans
uttalande rörande inrättande af ständig förlikningskommission nå sätt som föreslagits
utan anser det hittills använda tillvägagångssättet med tillfälliga förlikningskommissioner
vara att föredraga.