64

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Eiksd. kansli den 15 maj 1908, kl, 1 e. m.

Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 7 i anledning af dels
Kungl. Maf.ts proposition angående ändring i grunderna
för upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld; dels en inom Andra Kammaren i ämnet väckt
motion.

I en till Riksdagen aflåten, till utskottets förberedande behandling
öfverlämnad proposition, n:o 201, har Kung]. Maj:t, med åberopande af
propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
föreslagit Riksdagen att i grunderna för upphörande af den i
Göteborgs och Bohus län utgående landskyld för sin del besluta den
ändring:

att, där landskyld till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken
utgår af hemman eller lägenhet, ägaren eller innehafvaren må friköpa
sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande af
ett penningbelopp, som i årlig ränta efter fyra och en half procent afkastar
en summa lika med landskylden, hvarvid, där densamma utgår
in natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen bör
läggas mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris, enligt
litt. A i länets markegångstaxa;

att, sedan inlösen skett, anmälan därom skall af vederbörande kyrkoråd
göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande för behörig anteckning
i jordeboken; samt

65

^Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

att landskyld, som belöper på tiden innan löseskillingen erlagts,
icke innefattas i aflösningen.

I sammanhang med propositionen har utskottet till behandling förehaft
en af herr C. T. Lind i Tanum väckt motion, n:o 324, hvari anföres
följande:

»Genom nådig proposition n:o 201 har Kungl. Maj:! föreslagit den förändring
i kungl. förordningen den 14 oktober 1898, angående inlösen af
den från vissa hemman i Göteborgs och Bohus län till präster och kyrkor
utgående »landskyld», att lösningsprocenten skall höjas från 4 till 4 x/2 procent.
Denna förhöjning är motiverad med att söka göra inlösen mera
effektiv, ty hitintills har ingen skattskyldig begagnat sig af inlösningsrätten.
Då jag anser, att ingen effektivitet för sagda inlösen uppstår genom
den föreslagna obetydliga förhöjningen i räntefoten, hemställer jag
vördsamt, det Riksdagen må besluta, att procenten vid beräkning af lösen
från vissa hemman i Göteborgs och Bohus län till präster och kyrkor utgående
»landskyld» må beräknas efter sex procent.»

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af förenämnda ärende den 20
mars 1908 anförde vederbörande departementschef följande.

»Sedan Riksdagen bifallit af Kungl. Maj:t framlagdt förslag angående
upphörande af den i '' Göteborgs och Bohus län utgående landskyld
äfvensom Kyrkomötet godkänt detta förslag, så vidt prästelandskylden
anginge, utfärdade Kungl. Maj:t den 14 oktober 1898 nådig förordning
i ämnet.

I denna förordning är bland annat föreskrifvet, att, där landskyld
till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken utgår af hemman eller
lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, ägaren eller innehafvaren må
friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande
af ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 4 procent afkastar
en summa lika med landskylden, hvarvid, där densamma utgår in natura
eller efter markegångspris, till grund för köpeskillingen bör läggas
mediet af de 10 senast förflutna årens markegångspris, enligt Ditt. A
i länets markegångstaxa.

Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium har i sitt den 5
april 1907 afgifna underdåniga utlåtande i fråga om upphörande af det
från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m.,
för hvilket utlåtandes innehåll jag närmare redogjort vid underdånig
föredragning denna dag af berörda ärende, meddelat, att denna jordägarna
sålunda medgifna rätten att friköpa sig från skyldigheten att

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 9

66

Riksdagens Särskilda JJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

utgöra landskylden icke, kollegium veterligen, i något fall kommit till
användning.

Kammarkollegium, som för aflösning af sådana från viss jord i
Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillen, hvilkas utgörande
icke, så vidt numera vore kändt, hade sin grund i någon landgilletagarens
jordäganderätt, i nyssnämnda utlåtande föreslagit vissa bestämmelser
i hufvudsak anslutande sig till de enligt nådiga förordningen
den 14 oktober 1898 gällande grunder för upphörande af landskylden,
hade därvid hemställt, att till grund för inlösen af förberörda slag af
landgillen skulle läggas en räntefot af 4a/2 procent.

I anledning häraf anbefallde Eders Kungl. Maj:t den 21 februari
1908 kammarkollegium att skyndsamt afgifva underdånigt yttrande,
huruvida icke den räntefot, efter hvilken landskyld finge aflösas, borde
ändras till 472 procent äfvensom huruvida i öfrigt ändrade bestämmelser
rörande landskyldens upphörande kunde anses erforderliga.

Till svar härå har kammarkollegium i underdånigt utlåtande den
28 februari 1908 anfört följande.

Mot den ifrågasatta ändringen i nådiga förordningen den 14 oktober
1898 i syfte att räntefoten för landskyldens aflösande skulle höjas
till 4x/2 procent hade kollegium så mycket mindre något att erinra,
som ju därigenom landskylden komme att lösas efter samma grund som
den kollegium föreslagit för aflösning af de med sagda afgäld likartade
landgillen.

Ett fastställande af denna billigare lösningsgrund för landskylden
torde emellertid i och för sig näppeligen komma att i afsevärd mån
afhjälpa den brist på effektivitet, som efter hvad nyss antydts och
jämväl af landskontoret i Göteborgs och Bohus län i yttrande af den 21
februari 1908 intygats, hittills vidlådt förordningen om landskyldens
upphörande. I sitt berörda yttrande hade landskontoret — jämte vitsordande
att någon anmälan om skedd inlösen af landskyld ännu icke
inkommit till länsstyrelsen och att ej heller, landskontoret veterligen,
sådan inlösen i något fall ägt rum — vidare uttalat den mening, att
anledningen till förordningens bristande effektivitet med all säkerhet
läge däri, att vederbörande hemmansägare eller lägenhetsinnehafvare
icke ansett mödan värdt att friköpa sig från skyldigheten att utgöra
landskyld. Riktigheten af denna mening torde i betraktande af de
obetydliga belopp, hvartill landskylden i allmänhet uppginge, näppeligen
kunna betviflas. På sätt kollegium uti sitt i frågan om landskyldens
upphörande den 21 december 1894 afgifna, till trycket befordrade underdåniga
utlåtande (sid. 8) meddelat, utgjorde nämligen af de land -

67

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

skyldspliktiga egendomarna, 665 till antalet, 323 i landskyld 25 öre
eller därunder och 17 endast 1 öre, och enligt hvad de vid sagda utlåtande
fogade förteckningar jämväl visade utgjorde af öfriga landskyldspliktiga
egendomar 125 landskyld med belopp öfver 25 öre men
ej öfverstigande 1 krona. För ernående af en mera allmän aflösning
af dylika för vederbörande föga betungande afgälder måste
uppenbarligen, äfven om lösningsgrunden för desamma skulle sättas
ännu billigare än nu ifrågasatts, särskilda åtgärder vidtagas. I sådant
afseende torde den enda ''fullt effektiva åtgärden vara, att bestämmelser
meddelades, hvarigenom landskyldens aflösning gjordes inom
viss tid obligatorisk, men då landskylden för en del fastigheter uppginge
till tämligen afsevärda belopp, ansåge sig kollegium icke kunna förorda
denna utväg. Däremot hade kollegium, som ej heller funne skäl frångå
sin i förenämnda utlåtande den 21 december 1894 uttalade mening, att
hvarken rättvisa eller billighet kräfde att staten skulle för landskyldens
afskaffande ikläda sig ekonomiska uppoffringar, såsom ett lämpligt medel
för befrämjande af en skyndsammare aflösning tänkt sig en anordning från
det allmännas sida, hvarigenom afgäldsgifvarnes besvär med själfva aflösningsproceduren
i möjligaste mån underlättades; och kunde detta
syfte. vinnas genom följande tillvägagående. Af landskontoret verkställdes
för hvarje landskyldspliktig fastighet uträkning af det belopp, ägaren
af fastigheten hade att till vederbörande kyrkokassa inbetala för att
vinna befrielse från skyldigheten att utgöra landskylden. Uppgift härom
särskildt för hvarje fastighet, enligt vid kammarkollegii utlåtande fogadt
formulär, tillställdes härefter kronobetjäningen i orten, som i fråga om
kyrkolandskyld delgåfve handlingarna vederbörande fastighetsägare,
hvilken, därest han vore villig friköpa sig från landskyldens utgörande,
undertecknade därför afsedt, å handlingarna tecknadt förklarande med
utsättande af tiden, då han önskade erlägga löseskillingen, hvarefter
handlingen af kronobetjäningen öfverlämnades till vederbörande kyrkoråd.
Sedan löseskillingen inbetalts till kyrkorådets kassaförvaltare,
hvilken härom påtecknade handlingen kvitto och jämväl på begäran
tillhandahölle landskyldsgifvaren särskildt sådant, skulle kyrkorådet insända
handlingen till landskontoret, som hade att i jordeboken verkställa
anteckning om landskyldens upphörande och, efter det bevis
häi-om jämväl påtecknats handlingen, återställa denna till kyrkorådet
för att i kyrkans arkiv förvaras. Samma förfarande borde iakttagas i
fråga om prästlandskyld endast med den skillnad, att, sedan uppgiften
kommit kronobetjäningen tillhanda, delgifning först skulle ske med
vederbörande landskyldstagare, därest dennes samtycke enligt författnin -

68 Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

gen erfordrades, och blefve i sådant fall gifvetvis vidare åtgörande i
saken beroende af huruvida samtycke lämnades. Där inlösen af landskyld,
som utgår in natura eller efter markegångspris, ej sker samma
år uträkningen verkställts, borde, då för sådan landskyld jämlikt första
momentet i författningen skulle till grund för löseskillingen läggas
mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris, ny uträkning
af löseskillingen göras, innan inlösen ägde rum; och skulle för sådant
fall vederbörande kyrkoråd, efter det anmälan om inlösen hos kyrkorådet
gjorts, hos landskontoret påkalla förnyad uträkning, hvarefter förfördes
på sätt nyss angifvits..

Hvad kollegium sålunda föreslagit i syfte att påskynda landskyldens
aflösning ansåge kollegium emellertid ej böra genom införande i förordningen
om landskyldens upphörande fastslås, utan syntes det kollegium
lämpligare att det vid sidan af författningen uppdroges åt kollegium
att, föranstalta om vidtagande af de åtgärder, som för befrämjande
af en skyndsam aflösning af landskylden i öfverensstämmelse med de
i författningen stadgade grunder kunde finnas påkallade.

Beträffande i fiffigt frågan i hvad mån ändrade bestämmelser rörande
landskyldens upphörande vore erforderliga erinrade kollegium
därom att i förevarande förordning icke funnes angifvet hvem det ålåge
att, sedan inlösen af landskyld skett, därom göra anmälan hos Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande; och hemställde kollegium därför om
förtydligande af fjärde momentet i författningen medelst införande af
bestämmelsen, att sådan anmälan skulle göras af vederbörande kyrkoråd.

För att bringa förordningen i öfverensstämmelse med motsvarande
stadgande i lagen angående aflösning af afgäld från afsöndrad lägenhet
den 19 april 1907 och hvad kollegium i fråga om aflösning af visst
slag af landgillen föreslagit borde, enligt kollega mening, införas föreskrift
därom, att landskyld, som belöpte på tiden innan löseskillingen
erlagts, icke innefattades i aflösningen.

Enär inlösen af landskyld enligt nådiga förordningen den 14 oktober
1898 ännu icke i något fall ägt rum och Eders Kungl. Maj:t järn väl laf
sådan anledning i nådig proposition till Riksdagen föreslagit Riksdagen
att för dess del besluta, att till grund för inlösen af det slag af landgille,
som är mest likartadt med landskyld, skall läggas icke den för
inlösen af landskyld nu gällande räntefot af 4 procent utan i stället en
räntefot af 4V2 procent, finner jag, i likhet med kammarkollegium, följdriktigheten
fordra, att i grunderna för upphörande af landskyld göres
sådan ändring, att jämväl vid dess inlösen användes en räntefot af 4V2
procent.

69

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

På sätt kammarkollegium anfört torde emellertid, därest fortfarande
inlösen af landskyld får bero endast af vederbörande landskyldsgifvares
initiativ, lösningsgrunden näppeligen blifva effektiv, äfven om räntefoten
ändras till 4Y2 procent. De åtgärder, kammarkollegium föreslagit
för befrämjande af en skyndsammare aflösning af landskylden utan att göra
aflösningen obligatorisk, förefalla mig böra främja syftet; och torde
kollegium därför sedermera höra erhålla särskild nådig befallning att
föranstalta om vidtagande af ifrågavarande åtgärder, hvilka emellertid
icke beröra själfva grunderna för denna inlösen.

De tillägg till dessa grunder, kammarkollegium i öfrigt föreslagit,
anser jag vara lämpliga.»

Departementschefen hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes,
under förutsättning af Kyrkomötets bifall i hvad prästlandskylden angår,
föreslå Riksdagen att i grunderna för upphörande af den i Göteborgs
och Bohus län utgående landskyld för sin del besluta den ändring, som
här ofvan närmare angifvits.

Utskottet, som i denna dag afgifvet utlåtande (n:o 6) i fråga om upphörande
af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille
m. in. tillstyrkt Riksdagen att för sin del besluta, att landgillena finge
inlösas efter en räntefot af fem procent, har icke funnit annan erinran
emot Kungl. Maj ds nu föreliggande förslag, än att utskottet, på de i nyssberörda
utlåtande anförda skäl, anser jämväl den räntefot, efter hvilken
landskylden må aflösas, böra bestämmas till fem procent; hvarföre utskottet
hemställer,

att Riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj ds
ifrågavarande förslag icke kunnat oförändradt antagas
— må, i anledning af såväl Kungl. Maj ds föreliggande
proposition, som herr C. T. Linds förberörda motion
n:o 324 för sin del besluta,

att, där landskyld till kyrka eller prästerskap enligt
jordeboken utgår af hemman eller lägenhet, ägaren eller
innehafvaren må friköpa sig från skyldigheten att utgöra
denna landskyld mot erläggande af ett penningbelopp,
som i årlig ränta efter fem procent atkastar en summa
lika med landskylden, hvarvid, där densamma utgår in
natura eller efter markegångspris, till grund för löseBih.
till JUikstl. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 10

70

Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

skillingen bör läggas mediet af de tio senast förflutna
årens markegångspris, enligt litt. A i länets markegångstaxa; att,

sedan inlösen skett, anmälan därom skall af
vederbörande kyrkoråd göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för behörig anteckning i j ordeboken; samt
att landskyld, som belöper på tiden innan löseskillingen
erlagts, icke innefattas i aflösningen.

Stockholm den 14 maj 1908.

På utskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.

STOCKHOLM, IVAR HASGGSTRÖMS BOKTR. A. B. 1808,