Riksdagens Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 2.

1

N;o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 15 maj 1908 kl. 1 e. m.

Särskilda utskottets, n:o 1, utlåtande n:o 1 med anledning af dels
Kungl. Maj ds proposition, n:o 88, med förslag till lagom
reglering af prästerskapets aflöning m. m., dels väckta
motioner i ämnet.

I en till Riksdagen aflåten, till behandling af särskilda utskottet hänvisad
proposition, n:o 88, af den 6 mars 1908 har Kung! Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda:
dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.
Till behandling i sammanhang med nämnda proposition har utskottet
förehaft tjugu särskilda, med anledning af propositionen väckta motioner,
nämligen

inom Första Kammaren:

af herr K. J. Ekman, n:o 54; och
af herr G. Ros, n:o 57;

inom Andra Kammaren:

af herr J. A. Jonsson i Hökhult, n:o 270;

af herr P. Nilsson i Bonarp, n:o 272, i hvilken motions syfte trettio
ledamöter af kammaren instämt;

af herr J. Bengtsson i Bjärnalt, n:is 275 och 277;
af herr J. Byström, n:o 283;
af herr O. W. Redelius, n:is 284 och 295;
af herr D. Persson i Tällberg, n:o 288;
af herr J. Johansson i Kälkebo, n:o 289;

af herr S. O. Nyländer, n:o 290, i hvilken motion fem ledamöter al
kammaren instämt;

Bill. till Riksd. Prof. J908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

1

2

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af herrar J. A. Jonsson i Hökhult, JU. Bengtsson i Häradsköp och
C. Johansson i Aflösa, n:o 291;

af herr A. Henvicsofi, mo 292? i hvilken motion tolf ledamötei åt
kammaren instämt;

af herr G. Kronlund, n:o 303;

af herr C. G. Scedén, n:is 306, 313 och 314, med instämmande åt en
ledamot af kammaren beträffande n:o 306;

af herrar II. Sandén, S. J. Larsson, G. Månsson och S. Nordström,

n:o 311, i hvilken motions syfte sex ledamöter af kammaren instämt; samt
af herrar O. A. Berg i Staby och B. Behrsson i Österby, n.o 316.

Af omförmälda motioner åsyfta de af herrar Ekman och Redelius, den
senare under n:o 295, väckta motionerna meddelande af lagbestämmelser i
syfte att trygga den prästerskapet tillförsäkrade rätten att varda bibehållet
vid vissa aflöningsmedel. Herrar D. Bersson i Tällberg och G. Kronlund
yrka afslag å förevarande proposition i dess helhet, under hemställan
tillika om framläggande af nytt förslag till reglering af prästerskapets aflöning,
byggdt på vissa af dem angifna grunder. En liknande hemställan göres
äfven af herr J. Johansson i Kälkebo, men denne motionär yrkar afslag
endast å förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Öfriga motioner, i hvad de afse ämnen som behandlas i detta utlåtande,
röra detaljer i de olika lagförslagen. Så hemställa herrar J. A.
Jonsson i Hökhult, B. Nilsson i Bonarp och J. Bengtsson i Bjärnalt, den
senare i motionen n:o 275, om ändring i hvad Kungl. Maj :t föreslagit rörande
tiden för indragning och afskrifning af prästerskapets tionde; herr Ros samt
herr J. A. Jonsson i Hökhult m. fl. och herr Henricson föreslå ändring i det sätt,
hvarpå enligt propositionen det ecklesiastika boställsväsendet skulle, ord
nas; herr ,/. Bengtsson i Bjärnalt framlägger uti. sin motion n:o 277 i .viss
man ändrade grunder för skattskyldigheten till prästerskapets aflöning;
herr Redelius gör i motionen n:o 284 framställning om uttryckligt angifvande
i löneregleringslagen af minimi- och maximibelopp för prästerskapets löner ;hen
Nyländer yrkar, att i lagen om emeritilöner för präster skola införas grunder för
dylika löners beräkning; herr Byström hemställer om ändrade föreskrifter
i visst fall beträffande tiden för giltigheten af uppgjord lönereglering; herr
Scedén uttalar sig i sina olika motioner om minimilöner och ålderstillägg,
om emeritilöner samt om bestridande af kostnaderna för boställes joid
brukshus; herr Sandén m. fl. påyrkar löneförbättring, under löpande löneregleringsperiod
för vissa äldre komministrar, hvarjämte slutligen herrar
Berg och B. Behrsson i Österby göra erinringar mot sättet att beräkna
kyrkofondens tillgångar.

De särskilda motionerna, i den mån de afse förevarande proposition,

3

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skola af utskottet till sitt innehåll närmare angifvas vid sådan afdelning af
propositionen, som beröres af någon utaf motionerna.

Den lagstiftning, som genom Kungl. Maj:ts omförmälda proposition
underställts Riksdagens pröfning, är föranledd af en skrifvelse, som Riksdagen
den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t aflat, och hvari Riksdagen hemställde,
att Kungl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann
utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra
beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling
och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvillkor,
som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtnjötes;

att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande
omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas
bland annat därtill:

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de
bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,
och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till aflöning
åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt
betungas;

huruvida en utjämning i viss män af olikheterna uti prästerskapets aflöning
inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att
hvarje präst erhölle anständig bärgning;

huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas och
andra förvandlas till pa storsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde äga rum;
huruvida icke afkastningen af prästerskapets löneregleringsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning än hittills
tagas i anspråk för prästerskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering
borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas
samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses; samt

alt Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda utredning
äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och
sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom
ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

4

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 22 oktober 1897 åt en kommitté — den s. k. prästlönereglerings -kommittén — att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, om
hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmärs; och skulle kommittén
vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de af Riksdagen särskild! angifna
synpunkterna.

Prästlöneregleringskoinmitténs till trycket befordrade handlingar äro
grupperade i tre afdelningar, af hvilka den första utgör en Samling af
de pa grund af kungl. förordningarna den 11 juli 1862 och den 1 november
1872 af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner angående lönereglering
för rikets prästerskap.

Den andra afdelningen innefattar kommitténs tid efter annan afgifna
betänkanden och förslag. Dessa äro: I. »Betänkande och förslag till förordning
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen», af den 20 december 1899; II. »Betänkande med förslag
till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor»,
af den 17 augusti 1900; III. »Betänkande och förslag
beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 december
1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående reglering af
prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 19
juni 1903.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till
olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till
prästerskapet samt prästerskapets aflöningsförmåner ecklesiastikåret 1896
—1897 m. in.»; Ser. B. »Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt
dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade
prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna
till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

De frågor, som behandlas i kommitténs två, med sifferbeteckningarna
I och IV försedda betänkanden, sammanfalla i hufvudsak med dem, som
utgöra föremål för de lagförslag propositionen upptager. Förstnämnda
betänkande innehåller blott förslag till förordning angående utarrendering
af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen, hvaremot be
tänkandet IV innefattar ett flertal författningsförslag, såsom förslag till
lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde
samt om ersättning därför, förslag till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning, förslag till lag om emeritilöner för präster, förslag till
lag om kyrkofond och förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar.

5

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Innan utskottet öfvergår till en granskning af den föreslagna nya
lagstiftningen angående prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande
frågor, har utskottet trott sig böra -— med ledning af det utaf prästlöneregleringskommittén
införskaffade vidlyftiga materialet och den af departementschefen
enligt statsrådsprotokollet gjorda sammanfattningen däraf —
dels lämna en kortfattad historik öfver uppkomsten och utvecklingen af
prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöningsförhållanden i vart
land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å samma prästerskap
tillämpade beskattnings- och aflöningssystem äfvensom för verkningarna
däraf, dels erinra om viktigare inom Riksdagen väckta förslag till ändring
i nuvarande aflöningsförhållanden, dels ock slutligen återgifva de allmänna
synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid
fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet
af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m.

I.

Återblick pa de prästerliga aflöningsförbållandenas utveckling i

vårt land.

Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets De äldre
aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då
församling ej mäktat själf underhålla sm präst har, särskilt i senare tid, hållandena.
staten lämnat bidrag i en eller annan form. Landtbaps Den

förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är la9arna''
tionden, i sin ursprungliga form en skatt på bruttoafkastningen af viss
näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i
ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna,
af hvilka de äldsta återspegla rättsåskådningen från 1200-talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas
ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildades
i mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet
endast till detaljer. Man torde helt allmänt kunna säga, att tionde
skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och
fiskets byten.

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-, åkereller
skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur —
jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sättet, att en
tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredje -

6 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

delar gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde)
och de fattiga (fattigtionde). Tionden i öfrigt tillföll däremot,
åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser
om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden
icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens
aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af
mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga
förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura
stola?, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen
skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de
olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp,
må särskildt framhållas likstol eller testamente för begrafning med
själainässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga högtiderna,
såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen m. fl.

Kronotionde. Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kan
ställas i samband med de beslut, som fattades på reformationsriksdagen i
Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos
för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som
från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga/, och
tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionden. Den återstående
tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtionden, fick sockenprästen
utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora
hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen
innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde,
för hvad som gick förloradt.

Kronotionde, såsom kameral term, angifver ett olika matt af skattskyldighet
till kronan, allteftersom tiondepliktiga fastigheter inom det
gamla Sverige eller i öfriga delar af vart land asyftas. Sädestionden i
Danmark var nämligen, såsom bekant, från början lika delad mellan prästen,
kyrkan och biskopen. Då nu genom Kristian den tredjes handfästning
af 1536 endast biskopstionden i Danmark indrogs under kronan samt någon
ändring härutinnan ej gjordes vid införlifvandet med Sverige af Skane,
Halland, Blekinge och Bohuslän, kom full motsvarighet mellan kronotionden
i dessa landskap och i det öfriga Sverige ej att äga rum.

Kyrkotionde JTannan olikhet, som står i samband med den nyssnämnda, är att
provinser, i de nya svenska provinserna, likasom i Danmark, kyrkofonden upprätthölls
såsom en inkomst för kyrkorna, under det att dessa i det gamla
Sverige vid reformationen här förlorade det bidrag af sädestionden, hvar -

7

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

med de enligt upplandslagen skulle hafva att »skruda sig», om ock någon
ersättning lämnades genom anslag af kronotionde (vin- och byggnadssäd).

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik Gemensam
skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla. l.a9^/^9
Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att/” ieari et''
tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år
1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga.

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24
februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal
i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.

May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Kyrkiotijenderae i Rijket».

Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionden men
innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför
såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets
rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen
vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och
noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag,
som omfattade jura stolte, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas
underhall borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari
1681 »Kongl. May:s Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets
upbörd afl Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,
Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capelianers och
Klåckares underhåll förhållas skal».

Da sistnämnda förordning, hvilken innehåller sju paragrafer, allmän- If!SI %rs
nare och tydligare än tillförne skett sökte fastställa prästerskapets af- förordning.
letning af församlingarna, och den alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen
inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade
enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med
det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet,
torde det vara lämpligt att redogöra för det väsentligaste
af samma förordning, i hvad den stadgar om afgifter till själfva prästerskapet.

Enligt 1 § skola prästerna på landet bekomma af sina åhörare, vare
sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman bruka och besitta,
tertialen af den tionde, som efter årsväxten faller af allehanda säd, hvete,
lag, korn, hafre, ärter och bönor, samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor
och kål, »dock att sådant i persedeln gifves, utan förvandling i ren spannmål.

Likaledes kvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lamm, kuling, gris, gås,
samt. smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster affödas, att prästen
kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet af det som fallet är

8

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.o 2.

om året, nämligen af en kalf två öre, lamm eller kidling ett öre,, gas eller
gris ett halföre silfvermynt; men de, som vid saltsjön bo och ringa åker
hafva skola gifva i det’stället nämligen hvar skärbonde, som häfver , sm
egen båt. om våren fyra band fisk och om hösten en fjärdmg strömming,
efter som prästen af andra notedrägter äger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas, att de som hafva sex kor skola gifva uti likstol och
testamente ‘i ett för allt en ko efter hustru eller bonde. De som hafva
därunder, eller ringare än sex kor till fyra kor, gifva tya daler siityermynt.
Där mindre är än fyra kor, gifves eu daler silfvermynt; sedan
efter ett barn åtta öre, efter ett ärfdebarn (barn som redan arlt sina föräldrar
eller andra släktingar) sexton öre och efter ett legohjon åtta ore,

allt silfvermynt. . 0 . . ....

På grund af 3 § skola prästerna hafva uti påskpenningar ett oie

silfvermynt om året för hvart hjon, som går till aflösning och Herrans
nattvard, såväl af söner, döttrar och mågar som af hustru, legodrängar
och pigor- »och vare därmed afskaffadt och alldeles förbjudet, att lägga
penningarna på duken eller skriftemåls-penningar, eftersom härefter också
alle skriftehåll på landsbygden hos allmogen skole vara afskattade, dock
detta intet förståndet om socknebuden». »Gångandes ämbetsmän» (handtverkare)
samt alla andra på landet boende, som icke bruka någon åker
eller svedjeland eller hafva någon boskap men dock bruka sm egen näring,
skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt, men bruka
de åker eller svedjeland och hafva boskap, gifve de därför lika med

bonden. . „ .... o..

Jämlikt 4 § erläggas för brudfolks lysning fyra ore, för vigning åtta

öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn åtta öre, allt siltvermvnt.
För socknebuds omak, särdeles där kyrkoherden behöiver resa långt
uti socknen, gifver bonden som honom täckes, men icke högre eller, mera
än fyra kappar råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom

anses, så att af dem intet fordras».

Slutligen innehåller 5 § ett så lydande stadgande: »Anbelangande
kapellanernes underhåll, såsom de äga med lön blifva försöqda utaf pastoribus,
med hvilka de arbeta, alltså hafva biskoparna med consistorns ditöfver
att jämka dem emellan och göra en viss förordning, sådan som de
å bägge sidor någorlunda kunna vara med behallne, och vele v^för det
ofri ca att härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven ar 1675,
att där inga kapellaner för detta hafva vant eller eljest behofves, och
därom inga kungl. förordningar finnas, att där sammastädes ingen kapellan
församlingen påtränges, mindre skola någre hjalpepraster tillatas
församlingarne till besvär, efter som de i socknar, som kapellaner åt forna

9

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen
de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas
än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård, men af
fjärdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedel tunna om
året.»

Jämte dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrätt-^ulfolmer
ningar förekommo i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några" “ eJormer''
palagor, som hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln
af^ en rent personlig skatt. Sådan var den redan nämnda afgiften af
två mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes
ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland,
skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken,
som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare som af
torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket,
en. prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af
plikt», småningom öfvergick till sedvänja och såsom sådan blef genom
författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

liftKort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl.^’^^"^.
Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet, författningar.
som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas,
och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva
vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare
skulle falla». Kungl. Maj:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående
af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet
och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades
till och med särskilda undantagsförfattningar.

I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde t

ägde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertialtionde af jorden i stader,ta.
därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt
naturliga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,
ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga
tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

.Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets Bo3lällenviktigaste
aflöningsförmaner. Åt de flesta kyrkoherdar och komministrar
äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman
eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen
boställen. Dessa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana, som afses
att af löntagare bebos och brukas, samt löningsboställen eller sådana, som
äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan ländig.
till Riksd. Prof. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 2 Häft. 2

10 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

skapslagarna stadgade skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit
uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning,
där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkiobol,
som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol
eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen,
som äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven
stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland uppodlad. Under
katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoområden
af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring.
De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet
hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade
pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster
anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska
tiden, ofta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter
det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större,
anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera
sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen
åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer
upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman,
annexhemman in. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen
på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt
kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits
andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af
landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet
dessa landbohemmau till kronan indragna mot ersättning i kronotionde
(ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande,
särskildt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes
sedei''mera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder
sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits till ett,
då kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet fick behålla de gamla
prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställen, sedermera
benämnts stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen
endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,
hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.
Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda
sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom
mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund,
vederlagsjord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

11

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i
åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upp-* förmå,™"
låtelser af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom «»*'' p™
Kungl. Maj ds nådiga privilegier för biskopar och saintlige prästerskapet i °9"s J ''
Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723.

Hufvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, hvilken är
af följande lydelse: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Standet,
hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne
friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tilhörige
lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta,
under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles
efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro därpå meddelade i några efterföljande
paragrafer, särskild! i 4 §, hvars Innehall i viktigare delar här
torde böra återgifvas:» Allé Biskoppar, Superintendenter, Theologia: Doctores,
Professores, Prcepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne,
Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola
oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Pnebende-Socknar
och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer
vid deras Annexer, Tompter, Capellans-hemman och Boställen, Klåckarebord,
Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle
tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är
på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och
tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras
förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till väta och land. Prästerskapet
confirmeres och all härtils atniuten Tionde, Pastoralier .och rättigheter,
så åt de af vederbörande riktigt skola utgöras.-----Äfven stad fästes

hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-herbergen af Konungs*
Tijonden, som til Biskoppars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,
Rectorers och Conrectorers, Kyrkio-herdars och Predikanters i Städer och
på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och Skolebetjänters, Håf-Predikanters,
Dom-kyrkiors, Kyrkiors och Hospitalers underhåll och Lön förordnat är,
som altid blifver dem utan någon afkardning förbehållit, sa åt inge ragar
skola af deras Lön afdragas och förminskas, ei heller af Kyrkiornes vinoch
byggnings-säd, Dom-kyrkio- Probst- och Bibel-tryck Tunnan, ■ ,

Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm, som vederbör,
ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning, eller det
bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör,
efter en viss anten redan stadgad eller lagligen til stadgande tiondesättning.
Prästerskapet och Consistoriis efterlåtes, åt genom utskickade,

12

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pa behörigt och beqvämligit sätt, hafva rättmätigt och lagligit upseende på
samma Konungs- och Präste-tijondes utgiör- och infordrande, åt densamme
Kronan och dem rättrådigt och tidigt blifver utgiord. — — — Prästerskapet
i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus-län skal, efter frids-fördragen
och. Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mens alrät
tigheter och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och
arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte FridsFördrag
och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och
Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag
giorde Förordning».

bäring™0''. Dfn ä^sta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner
ickc något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det
också icke kan påstås, att i-äldre handlingar hvarje spår af en dylik skatt
å berörda näringar saknas.

tST Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till
Kungi. '' prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riksresohaion
dagarna gjorde upprepade framställningar om ett dylikt åläggande, så att
/8 '' det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle

bestås prästerskapet. Slutligen förklarade emellertid Kungl. Maj:t genom
nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde
en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet
för. dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, som Kungl.
Majds och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan
skyldighet — och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjäning
af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar
beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst,
fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i
proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga
i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom
skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till
Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. I öfverensstämmelse härmed
blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda
län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och
några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och
pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, spannmål,
smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp för hvarje härd,
masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde
eller skatt till kronan.

13

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Sättet för prästerskapets aflöning, sådant det, enligt hvad nu blifvit^?™"^™0“r
antydt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till sättet.
många klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter års- olägenheter.
afkastning^], förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången
kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare
lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling,
förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade
löntagarens förmåner. Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt
godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt
betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande
uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten
att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna
vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom
riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska
belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets
inkomster.

Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje, Rikets stansom
väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefalldaJer^s^Relse
och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna tog sig ut- 7
tryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under förra
hälften af 1800-talet. Till sist afläto ock Rikets Ständer den 6 juli 1857
en skrifvelse, hvari det dåvarande aflöningssättets olägenheter framt]öllos
och grunderna för en förändrad anordning uppgåfvos. Sedan med anledning
häraf Kungl. Maj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt Kungi.
ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerskapets
aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom ständernas
skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider,
efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, in- isez års
rymda hufvudstadgandena äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas förordni"9-sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig göra låter, erhåller
en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten
lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie
prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid
särskildt afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej
finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes
länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering
har att förfara på visst i förordningen angifvet sätt, hvarefter
ärendet anmäles till Kungl. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som

i-1 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde,
efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas,
hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna
inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas,
skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t
särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller
kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade
från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första
maj, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid
bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,
kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa
sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter
gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de
af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,
som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden
utgöras (§ 6 mom. 2). Påskpenningar, jura stolse, matskott, offer, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma
tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda
utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens
öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning
till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och
iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat
hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och
deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som
utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola
utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att
åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika
högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka
äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en
mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,
där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda
af Kungl. Maj:t medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess
prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,
icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till
följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring
för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar
anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål
gjorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag
i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på

15

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman
och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,
med Kungi. Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling
öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att
de icke äro prästerskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden
af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse
en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa
afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redo- ^e^se."s
görelsen torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka förordning!
med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning
genom densamma kornmo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen
uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet
för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre
lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare
och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare
förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde,
icke heller var det längre tillåtet att mottaga sportler för olika
förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas
genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna
skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria
aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas
till Kungl. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från
växlande till såvidt möjligt fasta afgifter, bestämda för en tidrymd af
femtio år. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångarna skulle på ett
billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster.
Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmånen,
hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende
alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster —
nämligen sådana som ledde sitt ursprung från kronan — kunde »från en
till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet
tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring
af de svagast aflönade tjänsteinnehafvarnas villkor, och har denna utsikt
äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda tillgångar
grundade prästerskapets löneregleringsfond. A andra sidan innebar
tiondens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, en
i mån af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets
börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens

Särskild förordning
för
Stockholm.

16 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fixering för all framtid, hvilket vid föregående riksdagar blifvit af tiondegifvarna
framställdt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående
lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen
denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att
lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning.
Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna
afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid
skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskild!
för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla
skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För
tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit antydt, meddelats
bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden
måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån,
stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter
var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne
utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen
af de bidragsskyldigas utgifter upprätthållas.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgandet, att förordningen
icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Efter det
emellertid kyrkomötet i skrifvelse af den 24 september 1868 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet
af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande
äfven för Stockholms territoriella församlingar, utfärdade Kungl. Maj:t i
öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen af prästerskapets
i riket aflöning blifvit fastställda genom 1862 års förordning, den 1 november
1872 förordning angående ordnande af prästerskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna
tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifna grunderna
för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femtioåriga löneregleriugsperioden
träda i stället för tionde och andra prästrättigheter,

17

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas
omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila
hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af
närmare instruktioner och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen.
En jämförelse mellan lönereglegleringsresolutionerna visar
också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas
bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af
Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt
nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskoramittén i sitt betänkande
IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt
de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna
i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare
delar innehåller vill utskottet här nedan meddela.

Hvad då först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne De nya
i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I allmänhet
hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af
samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande<!0rerfen/s!/<ermyndigheter
godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon
gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakomma, har den
vanligen . inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena
inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anständiga
bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills
utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga
j orden s afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga^ jorden hafva
i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder
genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då
de, sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo
dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna—-
»efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta
för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager»,

. såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot
uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder.

Så har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland,
i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter
mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller
tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller
särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3

18 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det
mesta efter särskilda hvarje löneregler! ngsförslag vidfogade tiondelängder,
hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelningsgrunder.

^af^ifter “I- Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra
industriella inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de afsågo

inrättningar, mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på
långt när icke alla industriella anläggningar. I följd däraf kommo också
dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika
delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna
i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk,
bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes
fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen
infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge
vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen
oförändradt skick eller tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de förändringar,
som under senare tid försiggått särskildt inom järn- och kvarnindustrien,
icke så få af de på detta sätt fastställda afgifterna tid efter annan
upphört att utgå. Däremot har vid verk, hvilka fått sig påförda fasta
afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke
medfört någon förhöjning i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande
verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för
afgifternas bestämmande skyddade mot afgifternas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas
uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes till fasta
afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt prästerskapet
förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles
kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom
stadgas, att afgifter för nya veide skola betalas efter öfverenskommelse
eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna
för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner
har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt
annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln
härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
som framdeles anläggas, betalas 1 (72) procent af deras till allmän
bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu
större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats

19

Riksdagens Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 2.

med sina fasta afgifter, tillägga i många resolutioner af nu nämnda art:
>för öfriga verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till
allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst
träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven
sadana bestående vers, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt
nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande
antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga
verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart
särskildt ^ verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,
hyttor, sagramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen
en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom
de befriades från eu ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar
och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas
skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk,
bergverk,, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till
en ^särskild skuttegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle
utgå med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde
för fastighet,, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst,

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning
blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2
af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar
bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon
viss grund — uti en eller liera följande paragrafer tillagts bestämmelser
om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer
eller mindre fullständigt angifna förvärfskällor. Nästan öfver hela riket
hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden
om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar
utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att
bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna
icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom
en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga
skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst — för hvilka bevillning
till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning
ansetts böra utgå. Än afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga
skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —,
än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än
äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika
procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

20

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning eriagts,
eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje
bidragsskyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas
den bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves
endast dén grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning
för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro,
i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,
att från ifrågavarande afgifter undantag''^ innehafvare af tiondeskyldig
jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund
beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från
betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af
kapital eller arbete.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning
afgifter. borde sättas i stället iör påskpenningar, jura stolle, matskott, orter, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda
paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl
af fastighetsägare som af församlingens öfriga invånare. 1 en stor mängd
resolutioner har man utsöndrat sådana jura stola-;, och andra extraordinarie
afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter
antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna
i en summa''till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund
— taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en bestämmelse,
enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt lör sig utgå med visst
belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner
har all ersättning för jura stolte eller så stor del däraf, som ansetts
motsvara förmögenhetsafgifter, sammanförts till en summa i persedlar
eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas
efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämma eller på alla, som betala
bevillning för fastighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att en icke ringa del af löneregleringsresolutionerna alltså
innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stolas och andra
extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af förmögenhetsafgifter,
förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden
om sådana utskylder af nu ifrågavarande slag, som hafva en mer eller
mindre framträdande egenskap af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på förordningen den 22
oktober 1842 grundade bestämmelsen, att gemenskapen vid krigsmakten
skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för all prästrättighet
af torp och husfolk, samt att knekten frikallas från afgift de år,
då han är kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

21

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med afseende pa sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas
i vissa resolutioner föreskrifter om flera slag af dylika afgifter, livilka
skola utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie utgifter
— såsom. offer, jura stola?, dagsverken, påskmat, lösen för attester —,
under det att i andra fall ersättning för alla extraordinarie utgifter — med
undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en enda
personlig afgift. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till
skatteförmagan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter
inom hvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen efter matlag
eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna.

En synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till
dem, som betala mantalspenningar. Mycket ofta undantagas från utgörande
af dessa afgifter vissa kategorier af personer eller matlag, särskildt
sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadgande!? i vederbörande
resolution. När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmas
merendels högre afgifter för man än för kvinna.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå
såsom ersättning för jura stola1 och andra extraordinarie afgifter, är betydligt
växlande. Under det att nämligen de efter person utgående afgifter,
där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda
till 15 öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af
Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands
läns församlingar 50 öre för såväl man som kvinna och i de flesta
af. Gottlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för
kvinna. . Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Vida större är växlingen
i fråga om ^ de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten
äger rum, såsom jag redan påpekat, i fråga om krigsmännens afgifter.
Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50 öre och därunder
till 10 kronor eller högre belopp, om jämväl afses sådana afgifter
af torpare, som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärde. Och där
ersättningen för jura stol* är fastställd i visst förhållande till inkomsten,
kan afgiften springa upp till en betydande siffra.

I nyssnämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne- SkattebeioPP
regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskatt- °C''\ry%£**''
ningsföremals deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom
löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uråldriga
ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse ligga från prästerskapet
infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1896 — 97. Ifrågavarande
uppgifter hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A. bearbetats på

22 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sådant sätt, att församlingsafgifterna, i den män de utgå af de tre hufvud
grupperna af beskattningsföremål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst, blifvit fördelade å fyrktalen för dessa beskattningsföremål.
Därvid hafva äldre — med hänsyn till prästerskapets aflöning
gjorda — grupperingar af såväl beskattningsföremål som afgifter blifvit
delvis upplösta.

Afgiftemas Till »jordbruksfastighet» äro af kommittén hänförda icke blott alla
gruppering tiondeskyldiga hemman och lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter,
''lingsföremåi. hvilka, såsom vissa säterier — nämligen i Skåne och Halland — icke varit
tiondeskyldiga, men dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.
Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast olika slag
af tionde utan äfven sådana i stället för jura stola», offer, påskpenningar
och andra extraordinarie afgifter bestämda utskylder, som enligt löneregleringarna
skolat debiteras jämväl å jordbruksfastighet.

Gruppen afgifter af »annan fastighet» omfattar alla sådana å verk och
inrättningar debiterade afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje
verk eller del däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock alla de
afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet
af all slags »annan fastighet» — således ej blott verk och
inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. m.
— eller i förhållande till den dylik fastighet påförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder, som skola
utgöras för inkomst af kapital eller al arbete, d. v. s. i senare fallet för
inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk, kvarn- eller sågverksrörelse,
handel eller sjöfart ■— eller för inkomst af allmän eller enskild
tjänst m. in., och vare sig utskylderna äro bestämda att utgå med viss
procent af inkomsten eller att utgöras med visst, för hela församlingen
fastställdt belopp, som därpå skall efter någon angifven grund fördelas
å de särskilda inkomstbeloppen. Fördelningsgrunden är i sist angifna''
fall vanligen bevillningen eller fyrktalet, och de afgifter, hvilka sålunda
drabba inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och annan
fastighet, enär ifrågavarande afgifter i allmänhet utgöra sådan ersättning
för jura stolte och andra extraordinarie afgifter, som fastställts till en viss
summa att erläggas i förhållande till den hvarje skattskyldig påförda bevillning
eller i förhållande till hans fyrktal.

Reducering Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs
^Tlän, där fyrktalssättning ej förekommer, hafva de särskilda bevillningsfyrktai
inom beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det att eu jämförelse
»Hafcommune)-imellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas.

23

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det hade enligt instruktionen för kommittén ålegat densamma att
verkställa noggrann utredning »beträffande den på nu gällande löneregleringar
grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga
jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra».
Kommittén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att i
allo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat utsöndras
från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter,
ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters afgifter lätteligen
kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfastigheters afgifter.
Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig
och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas
afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommittén den verkställda^
utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

Pa grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs utredning
i tab. 2 af tabellserien A gifver vid handen, församlingsafgifter
till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret 1896—97 i hela riket
— både landsbygd och städer — debiterade

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,699,450: 03 = 67*69 procent

å ofri ga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 = 32*31 »

Fullständigt
särskiljande
af tionden
från andra
afgifter ej
verkställbar.

De särskilda,
afgifternas
totalbelopp
och relativa
storlek.

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremålen
högst väsentligt olika i städerna och på landsbygden. Under
det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 - 7*85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ » 519,467 = 92*15 »

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet ................................. kronor 3,655,226 = 74*5s procent

» öfriga beskattningsföremål..................... » 1,246.267 = 25*42 »

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften
eller nära 59 procent af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda
2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent
af samtliga afgifter; däremot var det knappt mer än 2 procent af
landsförsamlingarna, där _ detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller
därunder af ^ samtliga afgifter. Förhållandet, yttrar kommittén, är helt
naturligt. Pa landsbygden har jordbruket af ålder varit den enda näring,
som kunnat lämna något betydligare bidrag till prästerskapets aflöning.
I åtskilliga församlingar har ändring härutinnan inträda i det att nya
näringsgrenar uppvuxit, pa hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet
skulle kunna öfverflytta». Men såsom allmän regel gäller, att den hufvud -

24

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sakliga bördan af försainlingsbidragen på landsbygden fortfarande hvilar
på jordägarna, därför att de inom landsbygdens församlingar fortfarande
idka den hufvud sakligaste näringen. I ett mycket betydande antal församlingar
å landsbygden finnes knappast annan näring än jordbruksnäringen
att beskatta.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,
nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 = 3*g procent

» » inkomst ....... » 560,549 -- 10*26 »

personliga afgifter......................................... ;> 1,006,681 = 18*42 »

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i
städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet
debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet —
visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:
af annan fastighet..

» inkomst ..............

» personer..............

å landsbygden:
af annan fastighet ..

» inkomst.................

» personer ...............

kronor 65,068 = 11*54 procent
» 217,392 = 38*57

» 237,007 = 42*04

•

kronor 133,436 = 2*72 procent
» 343,157 = 7*oo »

* 769,674 = 15*70

Skattskyldighetens
förhållande
till
skatteförmågan.

Af kommitténs utredning framgår, att de personliga afgifterna intogo
ett mycket betydande rum bland samtliga försainlingsbidragen. Medeltalet
för hela riket uppgick till öfver 18 procent. Om det, säger kommittén,
kan synas anmärkningsvärdt, att å landsbygden jordbruksfastigheten
erlade nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget därstädes, är
det ännu mera att beakta, hurusom i rikets städer nära tre sjundedelar
af lönemedlen uttogos i personliga afgifter. I städerna inom Uppsala och
Lunds stift uppgingo de personliga afgifterna till omkring hälften, inom
Skara stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två tredjedelar
af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag.

Fullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter,
så att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan,
måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål,
som genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses
vara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JY:o 2. 25

därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock
jämförliga.

Vid en jämförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål
faller genast i ögonen, att förhållandet mellan fyrktalen, Indika antagits
beteckna gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet
mellan de å samma grupper debiterade afgifter, eller skattskyldigheten.

I rikets städer beräknades nämligen ecklesiastikåret 1896—97 hvarje
dylik grupps fyrktal och afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda
fyrktal och afgifter därstädes sålunda:

för jordbruks-fastighet

%

för annan
fastighet

%

för inkomst

%

fyrktalet ......................

...... 0''8G

20''45

78-09

afgifterna . ...............................

...... 13''54

19''92

66-54

Å rikets landsbygd utgjorde:

fyrktalet ....................

...... 51‘94

7-71

40"35

afgifterna...................................

...... 88"47

3''23

8"30

Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan fyrktal och Vissa beafgifter
beror i någon mån därpå, att eu stor del af de beskattningsföremål,
Indika inbegripas under rubrikerna annan fastighet och inkomst/»''™ afyifter.
glitt fria från afgifter till prästerskapet. I städerna ägde detta rum företrädesvis
i några af Stockholms stads församlingar samt inom Skara och
Lunds stift. Beskattningen uti åsyftade stadsförsamlingar har nämligen
blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan fastighet eller inkomst
endast i den mån de personliga afgifterna ej räckt till för fyllande af det
fastställda aflöningsbeloppet. Hvad landsbygden beträffar, visar sig att
fyrkar för annan fastighet eller för inkomst lämnats obeskattade förnämligast
i de egentliga bruks-, sågverks- och industridistrikten inom Uppsala,
Strängnäs, Västerås, Lunds och Härnösands stift. Där afgifterna för
verk och inrätlningar varit bestämda att utgå med fasta belopp, hafva
dessa verk och inrättningar i allmänhet undgått beskattning för inkomst
af kapital och arbete. Å andra sidan hafva de verk och inrättningar,
hvilka fått afgifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit
beskattade för sina fastighetsfyrkar. Resolutionerna för pastoraten inom
vissa län — nämligen Gottlands, Blekinge och Jämtlands — äro vidare
sa affattade, att alla afgifter måst debiteras å inkomstfyrkar, men inga
afgifter å fyrkar för annan fastighet. Härtill kommer, att i de flesta
resolutioner, enligt hvilka afgifter skola utgå i förhållande till annan
Bill. till RiJcsd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 4

Olika beskattningsgrunder.

a) Af gifter
af inkomst.

b) Afgifter
af annan
fastighet.

26 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fastighets taxeringsvärde eller för inkomst, tillagts den bestämmelsen, att
sådana afgifter ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tiondeafgifter för
jordbruksfastighet; i följd hvaraf de fyrkar för annan fastighet och inkomst,
som beräknats för skattskyldiga, hvilka tillika varit innehafvare
af tiondepliktig jordbruksfastighet, vanligen gått fria från afgifter till
prästerskapet.

Den anmärkta disproportionen mellan fyrktalet för hvarje grupp beskattningsföremål
och summan af gruppen påförda afgifter beror dock
hufvudsakligen därpå, att vid afgifternas bestämmande olika beskattningsgrunder
beträffande hvarje grupp tillämpats, i följd hvaraf belastningen
blifvit, olika.

Samtliga afgifter för inkomst hafva naturligtvis blifvit satta i visst
förhållande till inkomsten. Fyrktalet är således inom denna grupp det
ursprungliga och alltjämt tillämpliga skattemåttet. Afgifterna utgå i allmänhet
med 1, V2, V3, 1/i procent af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga
inkomsten, hvilket i senare fallet motsvarar 10, 5, 31/3, 21/2
öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd — uppgick inkomstfyrkarnas
belastning i medeltal till 2‘io öre pr fyrk. I städerna, där den
ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna,
och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla
en stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen
svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1‘16 öre
pr fyrk. A landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna något större
eller i medeltal 4''3l öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde
belastningen å inkomstfyrkar:

i 19 församlingar öfver 30 öre pr fyrk
» 29 » 30 intill 20 öre pr fyrk

» 241 » 20 » 10 » » »

» 1,765 » 10 » 1 » » » och därunder, hvaremot

» 336 » inga afgifter af inkomst utgingo.

De afgifter, som debiterats å annan fastighet, bestå till någon del af
sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde;
dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10
öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar»
utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja,
härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens
taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen
å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3*37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1’39 9 » »

» » » landsbygden ............... 10''95 » » »

27

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å
annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk
» 115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 » ''> »

» 331 » 20 » 10 » * »

» 881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvudsakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef, ^ Afgift^
såsom förut antyda, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar''%ffZfgh?t
fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i
regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden,
som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings
tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas
afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och
denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många
församlingar åter, där tiondeafgifterna fastställdes för hvarje fastighet till
samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades
efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas
belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes
en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock
som fyrktalet. Da härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket
olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondeafgifterna och jordbruksfastighetens
fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom
skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda
jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16''72 öre pr
jordbruksfastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0’18 och
högst 78-57 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk
i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20 » 5 » » »

i 23 » 5 v » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabellserien A, omförmälda 103 stadsförsamlingarna
inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

A landsbygden bar jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27‘20
öre pr fyrk, . med växling i belastningen från högst 124''87 öre pr fyrk
(Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3''53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf
i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom
69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i

28

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Vlåtande N:o 2.

Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd)
samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra
Jämtland), Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden: -

i

342

församlingar

60

intill 40

öre

pr

fyrk

i

1,552

»

40

»

20

»

»

»

i

383

»

20

»

10

»

»

»

i

39

»

10

»

5

»

»

»

i

2

»

5

öre

pr fy

c
o .

M ,

därunder

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn
samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift dylika
afgifter saknades.

67''TSikt öfver En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattnings Lo«eoJje<-<ensföremålens

belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medelbeiastning.
ta] för x''jket (städer och landsbygd):

för jordbruksfastighet........................... 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ............................... 3*37 » » s

» inkomst ............................................ 2*10 » *

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära
tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta
missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade
talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att
medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam
erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet........................... 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 10*95 » » »

» inkomst ............................................... 4*31 » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens
belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet
för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Lönemedel. Vid fortsättandet af redogörelsen för den af prästlöneregleringskommittén
i dess fjärde betänkande lämnade utredning, hänförande sig till
ecklesiastikåret 1896—97, öfvergår utskottet till den afdelning af betänkandet,
hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas
(s. cxxxi—cxciv).

Till en början vill utskottet angifva de lönemedel af olika slag, som
för prästerskapets aflöning stå till buds.

29

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Redan förut är framhållet, att svenska prästerskapet från äldsta statsanslag
tider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst^ tfJ/ftompåfordrades
endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var ministrar.
ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon
ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna,
deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen
framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den
händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning
hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kungl.

Maj:t därom gorå anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan
församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverflyttas.

Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning anmäla äldre
statsanslag, hvilka icke vidare funnos för prästerskapets aflöning erforderliga,
under förutsättning dock att de ej blifvit prästerskapet för all framtid
tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag hafva vid
olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast
tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att
prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet
äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten
inom Härnösands stift, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks
ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit
prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna
tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande
tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen
kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning
för de af Gustaf I från dem indragna landboheinman och räntor;
och har prästerskapet fått sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad besittning
af dessa anordningar å tionden. Men dessutom har af såväl
nämnde konung som hans efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning
och pastoratens ringhet, tiondespannmål blifvit på obestämd eller,
såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar.
Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva
obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller vederlag. För samtliga
hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket
godtgörelse i enlighet med förordningen angående förändring af grundräntor
och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de afiöningsförmåner, som på grund af statsanslag kommit

För samling S''
bidrag.

30 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikåret
1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de
jämlikt 1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af församlingarna.
I hvad mån olika beskattningsföremål beröras af denna
församlingarnas aflöningsplikt, har nyligen här ofvan påvisats. Ytterligare
en del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala
skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

Med den år 1862 beslutade förändring i sättet för prästerskapets aflöning
afsågs bland annat att förvandla de inom pastoraten utgående
prästrättigheter från växlande afgifter till fasta, för viss tid bestämda.
Det nya systemet var likväl icke ägnadt att bereda prästerskapet fasta
inkomster; växling i dessas belopp måste till och med blifva den oundvikliga
följden af en del omständigheter.

När sålunda 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets
löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång,
var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas
kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades,
att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har
erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas
värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen
i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot en understundom
högst betydlig skillnad visar sig mellan maximi- och minimivärdena under
de förflutna åren af löneregleringsperioden. Denna skillnad —- till prästerskapets
nackdel — uppgick ett år exempelvis till 2,730 kronor 20 öre
för prästerskapet i Leksands pastorat, 2,456 kronor 44 öre i Skellefteå
pastorat, 1,844 kronor 82 öre i Järfsö pastorat och 1,357 kronor 77 öre
i Kvidinge pastorat o. s. v. Minskningen utgjorde, när den var störst, i
flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.Öl procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas
efter markegångstaxornas växlande pris, ingå såsom en hufvudpart i
hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt,
göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den
omständigheten att, såsom förut påpekats, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna
bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst
äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet
än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna
grundsats om afgifternas växling efter skatteförinågan blifvit tillämpad,
har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af
markegångsprisens fall vållade minskningen i den fasta ti ondens penning -

31

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

värde; på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt
tillskott till prästerskapets, särskild! kyrkoherdarnas, beräknade löner. Det
bör sålunda, säger kommittén, till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta
tantiémesystem, att inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster
för ecklesiastikåret 1896—97 voro i medeltal 39‘28 procent högre än hvad
ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Älfkarleby, hvilkens
lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen
likaså stegrats utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge
från 4,700 kronor till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor
till 5,828 o. s. v.

Ecklesiastikåret 1896—97 blek enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien
A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för hela riket jämlikt löneregleringsresolutionerna
utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller
emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa —
5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s.
498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter».
Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i
anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade församlingsafgifter
voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31
december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen
af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifterna hafva understundom
församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag,
merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning
men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af
dessa anslag äfvensom till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde
1896 — 97 sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets
aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor
49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd,
allenast 5,547,039 kronor 34 öre. Häri har dock icke inräknats
värdet af några mindre förmåner, som stundom tillkomma vissa präster,
såsom fri inäld, fria ämbetsresor eller hjälp till bestridande af kostnaderna
för dem, bidrag till jordförbättring, till utskylder m. in. Icke heller hafva
redovisats naturaanslag af ved i trakter, där boställe är skoglöst, eller af
kofoder, där boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag, som lämnats
vissa prästerliga tjänsteinnehafvare, isynnerhet uti städerna, enär dylika
aflöningsförmåner endast innefatta ersättning för sådan boställs- eller
bostadsförmån, som beräknats i allmänhet utöfver lönen tillkomma prästerskapet.
Till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst utgå ock någon

32 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gång från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp såsom
godtgörelse för extra kyrklig tjänstgöring, men sådana frivilliga och tillfälliga
föräringar från enskilda hafva icke ansetts utgöra föremål för den
kommittén ålagda utredning.

Enskildas Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åtanftolnLTV donationer.

hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en
prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk.
Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett
bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå
därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikauter. Med dem hafva sammanförts
inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta
å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier —
»inventarium domesticum» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke
äro bostadsboställen. De inkomster, som härröra från dylika anslag och
donationer af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt
53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

Bostäiismedei. Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste
atlöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom
om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet
beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen,
som genom myndigbeternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade;
från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter
angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det
närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena
förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga
Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af
innehafvaren själf eller af en genom honom antagen arrendator. Som
tjänsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar
draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom
byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen beror
af huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén
i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda
b oställs hafvar na inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för
närvarande faktiskt åtnjuta.

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen
af de med jordbruk förenade bostadsboställena. Kommittén
har emellertid härvid anlitat den utvägen att påkalla en af boställshafvare
och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af dessa boställens

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 33

arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett frågeformulär, slutande med
den frågan: »Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende
på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skildt från prästbostadens hus
med trädgård, af arrendatorn brukas, med rätt för denne att af skogen
erhålla endast hvad som erfordras för gårdens behof och med förpliktelse
för arrendatorn att ansvara såväl för den boställshafvaren nu åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga
hus som för boställets skatter och onera; hvithet årligt arrende
anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» Den af boställshafvaren
och kyrkorådet angifna siffran för arrendebeloppet har införts
i kol. 26 af tab. 3, tabellserien A.

Enär boställsafkastningen borde för alla prästerliga tjänsteinnehafvare
beräknas under en och samma förutsättning, nämligen att de samtliga
åtnjuta kostnadsfri bostad, har kommittén i förenämnda frågeformulär
begärt svar äfven rörande boställshafvarnas kostnader för nybyggnad och
underhåll af själfva prästbostadens hus; och hafva de siffror, som beteckna
dessa kostnader, införts i kol. 27 af omförmälda tab. 3. Slutligen
har i kol. 28 af samma tabell upptagits boställsafkastningens nettobelopp,
hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastningen afdrag^
de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens nybyggnadsoch
underhållsskyldighet å boställets hus.

Kommittén vidgår emellertid, att de beräknade siffrorna för boställsafkastningens
brutto- och nettobelopp i enskilda fall synas icke tillräckligt
noggranna och tillförlitliga — särskild! att de uppgifna kotnaderna för
nybyggnad och underhåll ganska allmänt torde vara för lågt beräknade —
men kommittén tillmäter icke denna omständighet någon afgörande
betydelse, då ingen större praktisk olägenhet däraf torde kunna uppstå.
Ingen af ifrågavarande siffror, erinrar kommittén, torde nämligen komma
att omedelbart läggas till grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering
för den ena eller andra tjänstebefattningen; i hvarje fall, när
ett sådant beslut skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de
anses erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade
en efter syftet lämpad grundligare behandling. Däremot har kommittén
för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit hänvisad till
användningen af såväl detaljerade som summariska siffror öfver aflöningsbeloppen,
hvarför kommittén ansett lämpligt, att dylika siffror upptoges
äfven i tabellverket. Kommittén tillägger, att det utan tvifvel är för allmänheten
af stort intresse att på ett ställe finna sammanförda samtliga
de siffror, som utvisa afkastningen af de olika inkomsttitlarna och aflöningen
i dess helhet.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 5

34

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Den afkastning — verklig eller beräknad — som prästerskapet ecklesiastikåret
1896—97, utöfver fri bostad, åtnjöt af sina boställen, uppgick
för bostadsboställen med jordbruk till 1,462,339 kronor 30 öre och
för löningsboställen till 441,077 kronor 88 öre, alltså sammanlagdt till
1,903,417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen
med jordbruk 45,514,800 kronor, för dylika boställen utan jordbruk
2,583,200 kronor samt för löningsboställen a 10,731,600 kronor eller för
samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde
i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3''21 procent af deras
taxeringsvärden och af samtliga löningsboställena 4’it procent af dessas
taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning
fråndragits, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande
å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24
af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre.
Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenas hela afkastning
— 1,817,189 kronor 4 öre -—■ 3''99 procent af taxeringsvärdena å berörda
boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den
jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, anuexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits
till prästerskapets löneregleringsfond och, enligt kapitalkontot till
rikshufvudboken för år 1896, tillfört fonden en inkomst i arrendemedel
af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets
boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven
en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika
sätt beredt prästerskapet förmåner.

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvare, fördela sig
mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna
medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet
beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan
periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel
af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång
tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning
det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker,
hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog
för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta
år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel
ofta innefattar uppbörd för flera års afvikning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel skulle kunna
för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade

35

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt
att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull
låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom
andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden
för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshafvarna
tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden,
hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnas behof
af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. in. lämnade skogshushållningen
å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda
verkställda beräkningen — boställshafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret
1896 — 97 af 107,131 kronor 16 öre.

''Till boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som
af boställshafvare tillgodonjutes med anledning däraf, att en del af boställets
mark eller någon af de till bostället hörande »härligheter» öfverlåtits till
annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts
ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt,
när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet
vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I dylika fall
plägar godtgörelse beredas boställshafvaren på det sätt, att antingen ett
penningkapital en gång för alla lämnas eller årlig afgäld till boställshafvaren
utgöres, allt i enlighet med vederbörande myndighets bestämmande.
Ersättningskapitalet ställes vanligen under förvaltning af församlingens
kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyra annan lokal myndighet,
med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen utfallande räntan.
I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag sålunda upplåtits
från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet
till godo, för h vilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, tabellserien A. Ecklesiastikåret
1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist
att nämna anslagen från eu del fonder, särskildt, prästerskapets löneregleringsfond.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862
års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga
aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifter
eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen
själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet
inom församlingen, kunna användas till att bereda annan församlings
prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium
och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter

Anslag från
ecklesiastika
fonder.

36

Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa
prästerliga beställningar afskrida, men icke till statsverket indragna. Dessa
medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd
prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som
andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes
skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond,
Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond
— hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga
fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastik året 1896—97 en summa
af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos
statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom
aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.
Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till
äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock
försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande
förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet
afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena,
har dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där
de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under
ecklesiastikåret 1896 — 97 varit tillämpade, utan aflöningen fortfarande utgått
enligt konvention eller äldre författningar. För dessa församlingar
hafva nämligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna samt med
tillhjälp af mantals- och taxeringslängder, till någon del af prästerskapet
själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru
afgifterna till prästerskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål
skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner
varit tillämpade Inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda
ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen
af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén
gifna uppdraget att utreda den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för åstadkommande
af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet,
hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna
till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning.
Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts
och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den
äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller 41 i
Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

37

och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till
de belopp och i de poster, med Indika de bort utgå, om den nya löneregleringen
varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden,
Rom till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för den tid, under
hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från
tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla
lönekonventionens upphörande.

I det dubbla syftet att förstärka prästerskapets löneregleringsfond och
förbättra de svagast afiönade kyrkoherdarnas och komministrarnas aflöningsförhållanden
har Kungl. Maj:t utverkat medgifvande från Riksdagens
sida, att under en tid af fem år från och med år 1900 finge från de ecklesiastika
boställenas skogsfond till prästerskapets löneregleringsfond årligen
öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott
åt svagt afiönade prästmän. Kommittén framhåller, hurusom utgifterna
från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning
under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa
utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235
kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och
för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

Å de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt komministrar
och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, uppgingo
för ecklesiastikåret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmåner —
utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag.................................................................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag....................................................... » 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................. » 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder............................. » 187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

I medeltal för hela riket bidrogo församlingarna ecklesiastikåret
1896—97 med 68*40 procent af hela aflöningen, hvarjämte enskildas anslag
och afkastningen af donationer äfvensom boställsmedlen, med undantag
af löningsboställenas afkastning, utgjorde 21*25 procent. Prästerskapets gemensamma
aflöningstillgångar — nämligen statsanslag, afkastningen af löningsboställena
och anslag från ecklesiastika fonder — uppgingo å andra sidan
till 10*35 procent. Till följd af de under år 1901 verkställda utdelningarna
från prästerskapets löneregleringsfond hade proportionerna förändrats till
respektive 66*56, 20''G8 och 12*76 procent. Löneregleringsfonden ensam
bidrog sistnämnda år med 4*94 procent. Men i fråga om åtskilliga af de

Öfversikt
öfver lönemedlen
för
kyrkoherdar
och komministrar.

38

Prostetunnor.

Samtliga

lönemedel,

stiftsvis

fördelade.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tjänster, hvilkas innehafvare år 1901 uppburo tillskott från samma fond,
voro procenttalen betydligt högre och uppgingo i vissa fall till 50 procent
af afiöningen och därutöfver.

För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de territoriella
församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromål hafva prostarna af ålder
ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna.
Denna rätt blef dem icke beröfvad vid ti ondens partiella indragning
till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats
dem. Prostetunnorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden,
i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje
till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af
kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar
någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo
då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar
numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med förordningarna
angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869
samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser
utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de
territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad — till
ett värde af samrnanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen
böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och
onera för bostadsboställen med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa
boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga
skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke så obetydliga
belopp drabba det ordinarie prästerskapet, såsom 2 procent å lönen
i årsafgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda
kassor för pensionering af änkor och barn äfvensom för beredande af
understöd åt fattiga obefordrade prästmän samt kostnader för det extraordinarie
prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte:

o

a

Uppsala

stift...

kronor 942,273

å

Göteborgs stift..

kronor

741.666

»

Linköpings

» ...

» 802,303

»

Kalmar » ...

«

227,123

»

Skara

»

» 673,179

»

Karlstads » ...

»

430,232

»

Strängnäs

»

» 611,000

»

Härnösands » ...

»

782,220

»

Västerås

»

» 634,065

»

Visby » ...

»

152,615

»

Växjö

»

» 503,698

»

Stockholms stad

»

154,060

Lunds

»

* 1,482,082

39

Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o lj Utlåtande N:o 2.

Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar i1 n cl e1'' /fe mec/fe ^ ^
ecklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsom mellan kyrkonyligen
nämnts, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår
af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående »präster- r°r

skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar
med aflöningsförmäner till ett värde af 6,441,517 kronor
samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid Indika
inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de Kyr^herdesärskilda
beställningarna voro fästade aflöningsförmäner af mycket olika
värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen
för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den
för kyrkoherde i stadspastorat var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda
stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar.
Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i
Lunds stift med 5,796 kronor samt lägst i Visby stift med 3,264 kronor.

Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands
stift med 14,206 kronor och den lägsta — om hänsyn ej tages till prebendepastoraten
— af kyrkoherden i Lönnberga pastorat af Linköpings
stift med stift med 2,054 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499
kronor och 3,500 — 3,999 kronor, tillhopa omfattande 408 beställningar,
voro de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000 kronor.

För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands-komminister»''
bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministers- °Mr''

lönerna inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta
medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor,
Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor.
För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i
fråga om de andra stiften holk) sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda
tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern
i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster
uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde
402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs
stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén,
att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra en årlig förlust
af 675 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet —
tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego
1,700 kronor.

40

^Adjunkternas
ajlöning.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 2.

Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkolagen
i 24 kap. 29 §, att en kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biträde
vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit
förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen
själVe sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och
tycker rätt vara». I stället för dessa överenskommelser mellan hvarje
enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom
i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna
mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett
sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom
ett cirkulär till konsistorierna af den 14 september 1839, hvarigenom
domkapitlen anbefalldes att i de stift, där överenskommelser i afseende
på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten
söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns
behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats
några bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning.
Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så
beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas;
och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom
bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom
den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda,
att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig
ordning — d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter
tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma en fullständigare
reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill
stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats
för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att
adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie
befattningen; och blefvo för sådant ändamål de prästerliga lägenheterna
indelade i flera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats
för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det att
adjunkterna an sågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder,
oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl aflönad
ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras
endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig
adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna
senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 41

kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig
att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande
adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller
ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som
tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen,
som på andra håll kan uppstå.

En adjunktslön har mycket olika, värde i de särskilda stiften, vare
sig man. jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta
lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda. Lägsta adjunktslönen,
af kommittén beräknad efter medeltalet af medelmarkegångsprisen
för åren 1867—1896, växlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462
kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset för
år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i Göteborgs stift.
Högsta adjunktslönen var i Härnösands stift 886 kronor för perioden
1867—1896 och 805 kronor för år 1900 samt i Linköpings stift 400
kronor i båda fallen. Medelvärdet för hela riket var för lägsta adjunktslönen
356 kronor under perioden 1867 — 1896 och 333 kronor för år 1900
samt för högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

_ Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat
i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande
adjunktslönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften
efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå
in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom
ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp'' spannmål, utom i
Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna
ersättning utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och
521 kronor för år 1900; den var minst i Visby stift med respektive 326
och 309 kronor samt högst för Härnösands stift med respektive 633 och
575 kronor.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort
till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna
af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla
de fall, da sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga
förrättningen. Kommittén upplyser, att när skjutsen ej utgick in natura,
betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller med belopp som
af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet» (Strängnäs stift),

Bill. till Riltsil. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Af cl. 2 Häft. 0

42

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

eller med 50—100 kronor (Växjö stift), eller med 75 kronor (Karlstads
stift), eller med 50 kronor till adjunkt och 75 kronor till vice pastor
(Visby stift), allt för år räknadt.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets
nuvarande aflöningsförliållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 ars förord
ning, skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid
af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande
näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde
tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig
fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad
den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således
att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet
utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt minst åren
1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke
någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning
verkställda löneregleringarna att gälla.

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom Riksdagen
förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning,
som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. Hvad som i
första hand uppkallade reform sträfvandena var emellertid icke de erkända
bristerna i lönesystemet, utan den alltmer öfverklagade tungan och ojämnheten
i beskattningssystemet, under det att på andra områden af skatteväsendet
lindring i ganska stor omfattning eller fullständig utjämning ägt
mm. Sålunda hade genom kungörelsen den 5 juni 188a — däri stadgades
bland annat, att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans
jordeböcker och räkenskaper skulle sammanföras till en summa under benämning
grundskatt — föreskrifvits, att nedsättning med ^30 procent
uti den kronan behållna grundskatt å flertalet hemman och lägenheter
skulle äga rum från och med år 1886. Därefter stadgades genom lagen
den 2 december 1892, att återstoden af grundskatten skulle afskrifvas
under loppet af 12 år, räknadt från och med år 1893.
s- Vid 1896 års riksdag fäste också en motionär inom Andra Kammaren
(motion n:o 52) uppmärksamheten på detta förhållande samt framhöll,

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 43

hurusom billighet och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande,
till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung
som kronotionden, blefve liksom denna afskrifven, helst prästerskapets
tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan
stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande
afskrifning af nu ifrågavarande tionde ansåg motionären, att Riksdagen
borde fatta beslut, så snart nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas
och oberoende af den nya reglering af prästerskapets löneförmåner,
som af motionären jämväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant
beslut måste af Riksdagen medel anvisas till prästerskapets aflöning och
anslag för ändamålet uppföras i riksstaten. Då statskyrkans präster enligt
motionärens åsikt ej kunde betraktas annat än som statens tjänstemän,
vore det ej olämpligt, att de, liksom öfriga dylika tjänstemän, erhölle
sin aflöning af staten, helst statens förvaltnings- och ordningsfrågor vore
i mycket beroende af prästens tjänstebefattning. Det kunde ej heller med
skäl sägas, att den egentliga själavården vore en församlingens ensak, som
det ankomme uteslutande på henne att uppehålla, ty våra gudstjänster
vore offentliga och hvilken person som så önskade ägde tillträde till dem.
Själavården vore ej mera en församlingens ensak än folkskolebildningen,
som staten längesedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet,
och hvartill Riksdagen därför anvisat betydliga medel, så att till folkskollärarnas
aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra millioner kronor.
Enligt motionärens beräkningar motsvarade sistnämnda summa ungefärligen
det belopp, som staten skulle få årligen utgifva till prästerskapets
aflöning, därest afskrifning af den å jorden hvilande, till samma aflöning
nu utgående tionden beslötes. I sammanhang med eu sådan förändring
som den nu antydda borde enligt motionärens mening alla till prästerskapet
utgående personliga afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.
Om prästerna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan anordning
jämväl leda till en allmän skattelindring inom pastoraten, till fromma
ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för prästerskapet själft,
som därigenom lcomme att undgå de hårda omdömen, Indika nu ofta hördes,
då prästerna infordrade de personliga afgifterna och ansåge sig ej
böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta utredningen borde dessutom
äfven komma under ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension
åt sådana präster, som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla
sin tjänstebefattning, och om icke medel därtill kunde beredas dels därigenom,
att prästerskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en
viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något tillskott

44 Riksdagens Särskilda JJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af statsmedel för ändamålet anvisadas. Motionären hemställde till sist om
skrifvelse till Kung! Maj:t med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten
af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till prästerskapets
i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar
efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i
följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad
summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga,
men senast till 1898 års riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning
af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hyllande grundskatter
ägt rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels
föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar,
att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas
omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som
utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till
ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt
i syfte åt t, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens
hela afskrifning ägt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till
prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord;

b) att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang
med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta
förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med
1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar
där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt
belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta,
huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning
och mot afdrag på lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast
bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena öfverlämnas
till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas,
samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels
de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om
ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,
dels äfven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande
af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän;
samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras
på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet
eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla
sådan.»

45

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet
i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet af förevarande
förslag utgått från den synpunkten, att prästerskapets aflöning, som
dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar,
borde öfvertagas af staten, eu sådan anordning enligt utskottets mening
antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster
öfverginge till staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och
skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat
och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma mån
som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet
att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar.
Då utskottet hölle före, att utvecklingen i detta hänseende ingalunda
borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda
förslag skulle leda, hade utskottet, som jämväl tagit hänsyn till
den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit
sig icke böra förorda eu framställning till Kungl. Maj:t om utredning
och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten
skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I
följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens
i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till
lönestat för prästerskapet, och ej heller syntes framställningen beträffande
prästerskapets pensionering under sådana förhållanden böra till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat till
bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock erkänna, att däruti
berördes ämnen, som vore värda synnerlig uppmärksamhet. Särskildt
hade de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringarna
af prästerskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden
innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande fördelningen af
utskylderna som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande
präster bestämda aflöningarna. Därför borde ock, enligt utskottets mening,
då tiden för nu gällande löneregleringar ginge till ända, i viss mån förändrade
grunder i berörda hänseenden göras gällande. Utskottet, som
med anledning af det slut, hvartill utskottet på ofvan anförda skäl kommit,
icke ansåg sig böra underkasta motionärens framställningar någon
ytterligare granskning, hemställde, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Första Kammaren biträdde utskottets hemställan,
hvaremot Andra Kammaren biföll motionen; och hade denna sesare
sålunda förfallit.

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom Andra Karn-''^7 års
maren en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den da9''

riks -

46 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

nyligen nämnda, med den skillnaden likväl, att tiondens värde skulle beräknas
efter medelmarkegångspriset för åren 1887—96 samt att förslaget
till afskrifning af tionden skulle afgifvas senast till 1899 års riksdag.

Inom Andra Kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande
ämne ytterligare eu motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten
till prästerskapet, och gick därpå ut, att Riksdagen måtte hos
Kung! Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger församlingarna,
hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899 års riksdag, framlägga
förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga till prästerskapet,
skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma på
så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalas
till minst en tredjedel genom statsmedel och till högst två tredjedelar
genom utdebitering på alla församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillningskrona,
prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna,
samt därjämte förslag till de ändringar i nu gällande kommunallagstiftning,
hvartill vidtagandet af eu sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897
års riksdag inom Första Kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande
upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga
organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären
fäste bland annat uppmärksamheten på huru illa det i ekonomiskt hänseende
vore ställdt uti vårt land, väl icke för prästerskapet såsom helhet
betraktadt, hvithet fasthellre syntes motionären vara genom gällande lag
tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida öfvervägande delen
för komministrarna äfvensom för många kyrkoherdar, allt hufvudsakligen
i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning af prästerskapets
inkomster. Den ojämna fördelningen förklarades i sin ordning bero af det
på 1862 års förordning grundade förbudet mot användande af vissa lönetillgångar
från en församling till aflönande af prästerskapet i främmande
församling. För åstadkommande af en rättvis fördelning af prästerskapets
inkomster återstode därför icke någon annan än den visserligen radikala
men också enligt motionärens öfvertygelse enda verksamma utvägen att
genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten göra alla för prästerskapets
aflöning afsedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning
allenast som påkallades af rent privaträttsliga förhållanden.
Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna till prästerskapet ansåg motionären,
att förändrade grunder borde göras gällande. Dock fann han det
vanskligt att därom göra något annat än ett generellt uttalande, i syfte
att alla nu från församlingarna utgående gärder till prästerskapet fort -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 47

farande borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jämkning, så att
församlingarna om möjligt blefve likställda både i fråga om personliga afgift
er och hvad beträffade afgift er för jordbruksfastighet och all annan
fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda afgifter blefve afpassade i billigt
förhållande till de afgifter, som borde utgöras af industriella verk och inrättningar.
Motionären yrkade i enlighet härmed bland annat, att Riksdagen
måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna
i förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna visat
sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande
beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna
som med afseende å fördelningen af de utskylder, Indika till prästerskapet
utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna
lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna,
från nämnda förordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser,
bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning
utgående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af
kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med
flen allmänna uppbörden samt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras
de andelar af skogsförsäljningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,
tillfölle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att
sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats
till statskontoret, det skulle åligga bemälda myndighet att af berörda
medel och af de aflöningsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden,
tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje
stift belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt
att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen
blefve ställda i riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfverlämnades
till sammansatta stats- och lagutskottet, som med anledning af
dem afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen
den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t förutnämnda skrifvelse (n:o 62),
hvilken föranledde tillsättandet af prästlöneregleringskommittén. Riksdagen
anförde i denna skrifvelse bland annat följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen
funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och
af Eders Kungl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna, hvilka tillkommit
med anledning af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen
stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet.
Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrig! att önska,

Riksdagens
skrifvelse
8/8 1897.

48 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet
upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är
dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till
fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare
beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen
icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga,
men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig
förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes
öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring
icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,
det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan
under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande
utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med hänsyn
därtill att många myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma
kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas
till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af
de afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen
därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter
eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan
inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag
till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter.
Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan häraf hvila på
den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört,
att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till
grund för bidragsslcyldigheten, ej ens vid jämförelse jordbruksfastigheter
emellan längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriella anläggningar
och stationssamhällen samt häraf föranledd mer eller mindre betydlig
folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda
förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska
obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,
hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först
och främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande
förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom
hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres
af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag
öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer
äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de för -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 49

visso ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan
skilda församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen
det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten
att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att
en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett
icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen
det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra
beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig
mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen
det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom
bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej
öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin
anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande
lämnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,
därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande
grad ökad.

En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till en viss grad
kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter,
så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildras. Särskild! synes en rättelse vara önskvärd
i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes
och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra
prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat
bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda
förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen
enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan
gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens
och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda
församlingarna och. deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertygad,
att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja.
Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning,
som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom
sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgifter,
som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande

Bill. läi Biktd. Prat. 1908. 8 Samt. 1 Afd. 2 lläft. 7

50 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats finnes
tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862.
De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna
och aflöningsrätt för prästerskapet, som äro nödvändiga, böra
därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda
grundsats.

Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma
grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle
kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet
småningom erhållit allt flera äinbetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara
af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens
behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande
goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets
aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvilken
omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först
sedan ofvan berörda utredning verkställts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare
fördelningen i alla här ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar
påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är
indragning af vissa komministraturer en. Ehuru Riksdagen antager, att
en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas
behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet
där två präster ho och tjänstgöra i en och samma församling, en
indragning kan utan skada ske.

Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke på vissa orter, synnerliga st sådana med gammal odling, hvarest församlingarna
äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en
sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna äga rum, ehuruväl häremot
ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan
nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer
torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes
frågan om prästerskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,
utan att prästens förmåga att fullgöra sina äinbetsåligganden behöfde genom
göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna
vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna
lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,
hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 51

anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur
prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen
tran denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande
års bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen,
att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning
härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,
utan att § 9 i oftanämnda kungl. förordning af den 11 juli 1862 för nära
träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra håll, synnerligast såsom
en följd af eu sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom
ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,
utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande
användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats
■skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning
hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsfondens.

Hvad prästboställena angår, bär Riksdagen sig bekant, att mycket
olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande
desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadganden
rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i
somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själ!''
sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta
hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet
större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg
för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna
ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas
en församling att själ!'' öfvertaga arrendet af prästgården under gällande
regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas
hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt såväl församlingens
som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens
åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering
för prästerskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många
andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för undersökning
i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant
afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående
personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling

52

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

och plast. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande
af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till
sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets
villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen
nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet
att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen
angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets
aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. in. m. Riksdagen
håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig
som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhållanden, som
kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om
utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som
håller före, att sådan pensionering i större eller mindre omfattning vore
önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens
åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den
mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.----»

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering
framhållna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets
aflöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag.

de^eckiesia Såsom redan i det föregående blifvit framhållet, afsågs icke med 1862
stika skatt- års förordning att åvägabringa någon skattejämkning, utan skulle de afskytdigheten.
löningsbidrag till prästerskapet, hvilka dittills utgått från olika grupper
af beskattningsföremål, fortfarande af hvarje särskild grupp utgöras i samma
omfattning som tillförne, så att ej någon del af bördan fick öfverflyttas
från en grupp på en annan.

I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade instruktionen
anbefalldes emellertid kommittén att vid utredandet af grunderna
för de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, »huruvida
icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets
aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten
bör bidraga till aflöningen». Riksdagen har ock i sin skrifvelse af den
5 maj 1897 sagt sig vara öfvertygad därom, att en »mycket omfattande
revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets af -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 53

löning bäfver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende
på de olika skatteobjekten»; och Riksdagen synes hafva velat angifva
revisionens hufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle .. .
i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som
nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommittén skolat för sig klargöra innebörden af det erhållna frästtiomiens
uppe]råget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det Jlxe''m3-icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för
alla bestämda afgifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse
af den G juli 1857, men hvilket utbytande Kung]. Maj:t ansåg böra begränsas
till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan
förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och
efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifternas
förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning
för framtiden blefve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst
skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke
möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de
berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke
syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgifters
förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma
afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle
helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga serna, om
bestämmelser om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afs’fte^ af

• i ° , i i • r ° • i» i t , annan jastig mkomst.

Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydande het och
antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomsL
blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning
vinnas; därigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål
blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika,
hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida
den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande
skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig, bestämmes
efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters
belopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- Bamtiiga afobjekten
inom en församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan åt- fördelning"a
gifterna af tiondeskyldig jord sainmanslagits med afgifterna af andra be- befattning sskattningsföremål
till en summa, hela denna summa skulle fördelas sn„0m7nfö,-samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam
grund. Kommittén har därför i den tabellariska sammanställning — tab. 2

a)Den absoluti
skatteutjämningens
betydelse
för
blår ags skyldighet
en från
jordbruksfastighet.

54 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

af tabellserien A —, uti hvilken för hvarje församling redovisats de å
olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma
tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk
skulle blifva belastad, under förutsättning af en sådan utjämning mellan
skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga
afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

'' En dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på
jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

I städerna blefve förändringen mycket genomgripande, i det att af‘gifterna
af jordbruksfastighet, hvilka — med tillämpning af den utaf
kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu
i medeltal därstädes uppgå till 16’72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas
betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst,
nedbringas till i medeltal l''8l öre pr fyrk. Belastningen komme att högst
uppgå till 13*19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i
allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruksfastighetens
afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223
till 4,o843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och
betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma
skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30
procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från
27-29 öre till 18’72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid
gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter
på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet
inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och
öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal
fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen
medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna
för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde
utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning.
I många församlingar skulle nämligen den minskning i skattebördan, som
för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga
fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom
öfverförande äfven af de pei*sonliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning
för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma
i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i
173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvaremot
i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgifter komme
att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af

55

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare
utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som
knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jämförelse visar, att
i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

5

öfver 60 öre pr fyrk
60 intill 40 » » »

40 » 30 » » »

30 » 20 > » »

20 » 10 » » v

10 » 5 » » »

öre pr fyrk och därunder ...

före

utjämningen

efter utji

imningen

utgjorde

skulle

utgöra

...... i

69

församlingar; i

50 för

samling;

»

»

342

» »

204

660

V »

509

»

»

892

» »

933

»

...... »

383

» »

567

»

39

» »

112

»

»

2

» »

15

»

Oegentlig! är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den
minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.
Utjämningen _ skulle nämligen medföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande
ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens
. församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna
minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien
ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen
knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan
äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och
Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal
nona Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens
belastning skulle således genom en dylik utjämning icke
komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve
så mycket mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst
olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde,
yttrar kommittén, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskild!
ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar
betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till
grundskatteafskrifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen
åt skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och
likformig.

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutjämningens betydelse förk)Den abtoiuta
bidragsskyldigheten från andra beskattnings föremål än jordbruksfastighet, Ä
kan det sågas, att förändringen i städerna icke blefve afsevärd vare si" ‘lidelse för
för gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för^tZjÅT
hela riket komme belastningen att ökas från 1*39 öre pr fyrk för den förra an&ra beskattgruppen
och från fie öre pr fyrk för den senare till Val öre pr fyrk nin^öremil -

56 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stadsförsatnlingar
komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle sig
mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk,
kan det med skäl sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och
öfverflyttningen af de personliga afgifterna på fyrkarna skulle i städerna
försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen
annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då
dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10''95 öre pr fyrk,
icke skulle ökas till mera än 18''72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle
utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i
medeltal å landsbygden ökad från 4’3l öre pr fyrk till 18‘72 öre pr fyrk
och således mer än fyrdubblad. Å landsbygden utgjorde ecklesiastikåret
1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk............................. » 623 »

20 » 10 » » » .............................. > 241

30 » 20 » » » .............................. » 29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................ » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda för inkomst.
Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder...................... i 15 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk................................ » 112 »

20 » 10 » » » .................................. » 567 »

30 » 20 » » > .............................. > 933 »

40 » 30 » * » ............................... » 509 »

öfver 40 öre pr fyrk...................................... » 254 »

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona
i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i
763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet
ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: .en
sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt
att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare
i allmän och enskild tjänst samt lösa arbetare, hvilka fullt så
mycket som innebafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla
undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom
skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna
mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en omständighet,
som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att
ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna på

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 67

en rationell skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.

Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto
mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju
större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnas
afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet,
uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning
dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras
förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa
skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens
fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste
således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve ojämförligt
mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det
motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art,
hvarigenom skattelindring skulle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst
fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén
ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,
å hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk,
som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på sutteutjämantydda
väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det Tärdaat benuvarande
kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- »*<•««* /ortens
förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samUn9ar•
ställas af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen
vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af
en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning
begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande
till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med
mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla
en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret
1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i
allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,
eller respektive 3 och 16''95 procent af alla församlingar i riket. Äfven
om nedsättningen utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr
fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda
af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens
belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43''80
procent af rikets församlingar.

Men en skattereglering, som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga
jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående afgifter skulle för

Bill. till lliksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. ‘2 Raft. 8

Afgiftemas
gradering
alltefter
beskattningsföremålen,

från hvilka
de utgå.

58 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

framtiden inom vissa församlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende
de beskattningsföremål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning
nya bördor skulle läggas, finner kommittén icke tillfredsställande; särskildt
skulle den ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig,
då det ju för prästerskapet icke kan vara likgiltigt, om de afgifter, hvilka
skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så, att löneregleringen hos
de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda, framkallade
ett berättigadt. missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar
hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af
sina afgifter.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det
uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna
ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål
inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med
afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts, att hvarje
sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga
jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet för
församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten,
som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts.
Därvid har — med tagen hänsyn i viss män till de i tab. 2 af tabellserien
A angifna medeltalen för de olika skatteobjektens nuvarande belastning
— å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för
hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet
och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling, med
högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels
ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af
kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att
det berättigade i klagomålen från ägarna till tiondeskyldig jord skulle
upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga
beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och
kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

Härom yttrar kommittén följande:

»Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts, att de
hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande af allmänna
afgifter tillämpades dessutom för närvarande äfven i eu del andra fall,

59

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

med afseende å hvilka den regel tillförne varit gällande, att den i mantal
satta jorden skulle uppbära hela utgiftsbördan eller åtminstone största
delen däraf, nämligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt fullgörande därstädes af skyldigheten att bygga kyrka med hvad
därtill hörer äfvensom prästgård och tingshus.

Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra omförmälda
besvär, härstammar från en tid, då man knappast visste af någon annan
befolkning på landet, som kunde deltaga i allmänna onera, än jordbrukaren.
Förhållandena härutinnan hafva emellertid förändrats, så att numera
i alla landsändar, jämte den egentliga jordbrukaren, uppstått en
mer eller mindre talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare
m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna
anstalter för religionsvård, rättsväsen m. in. upprättas och vidmakthållas.
Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast under äldre tider,
med fullt skäl — att den fasta egendomen, särskildt jorden, hade största
fördelen af åsyftade anstalter, hvarför den ock borde i högre grad än
andra beskattningsföremål bidraga till utgifterna därför. Men i samma
mån värdet af annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion
än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i giltighet.
Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande hvilar största tyngden
däraf på jordbruksfastigheten, likasom annan fastighet därtill måste
lämna rikligare bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka,
prästgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den allmänna
grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad vid gäldandet af
utgifterna för angifna ändamål; och sedan åtskilliga jämkningar i de
äldre bestämmelserna om utgörande af dessa besvär tid efter annan vidtagits,
gäller numera, att i kostnaden för uppförande och underhåll af
berörda hus skola de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder,
deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter
hälften af därå belöpande fyrktal. En graderad skala torde måhända
under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet påkallad,
då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda besvär, alldenstund
innehafvarna af fastighet kunna, åtminstone tills vidare, anses hafva större
fördel än inkomsttagarna af de anstalter, för hvilkas uppehållande och
utveckling de olika besvären tillkommit.

Men någon anledning att med ifrågavarande väghållnings- och byggnadsbesvär
sammanställa skyldigheten att lämna bidrag till prästerskapets
aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten att ägarna af
tiondeskyldig jord hittills burit största delen af församlingarnas utgifter
för prästerskapet, hvarför det kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven

En efter slcat*
tekraften proportionerad

lika afgift
intill visst
maximum.

Ersättning
för hvad genom
skattejämkningen

förloras.

60 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

framdeles i något högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa
utgifter. För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningsplikten
gentemot prästerskapet -— om någon giltig grund för en sådan gradering
öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja, särskilt hos
dem som finge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda.

Då det enligt kommitténs mening icke torde kunna anföras något
hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas
ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund
än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital
och arbete, anser kommittén, att en för samtliga skattskyldiga gemensam
och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning
bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka
finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter
fyrktalet eller bevillningen.»

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis
litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén
det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande,
att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns
icke sättes för hög. Såsom redan förut blifvit nämndt, var ecklesiastikåret
1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4.31
öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142
föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar*,
under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk
ägde rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet
har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr
fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till prästerskapet,
hvilka för ecklesiastikåret 1896-—97 i medeltal uppgingo för landsbygden
till 27.29 öre pr fyrk och för städerna till 16.72 öre pr fyrk, skola
nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i
många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen
viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan
att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande
bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj
1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna
beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes,
så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men vederbörande
prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskildt
framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksda -

61

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

"ens förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till
förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt
utskyldssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika
boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må -— under
förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifterna
varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas
för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel,
bar kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika
fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna
stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från
prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster
å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma
sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad
lönetillgång, hvilken emellertid på grund af § 9 i 1862 års förordning
gjorts gemensam för hela kyrkan, så att den kan användas till
understöd åt församling, som för sitt prästerskaps anständiga bärgning har
behof däraf.

När Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 juli 1857 uttalade sig angående
då gällande sätt för prästerskapets aflöning och angåfvo de grunder,
eldigt hvilka samma aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att
vid ordnandet af »denna samhällsviktiga fråga de prästerskapet lagligen eller
genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till främmande
ändamål förryckas». Den i 1862 års förordning stadgade lönereglering
hvilade också på den grundsatsen, att tionde och andra prästerskapets rättigheter
skulle hvar för sig utbytas mot bestämda afgifter och att de åtminstone
icke skulle nedsättas under de belopp, med hvilka de dittills
laglikmätigt utgått. Först när det kunde visas, att församling, som sålunda
utgjort sin tionde och öfriga prästrättigheter oförminskade, icke
kunde därmed tillgodose sitt prästerskaps anspråk på anständig bärgning,
skulle bristen fyllas genom anvisning på sådana kyrkans aflöningsmedei,
som finge från en till annan församling öfverflyttas — en öfverflyttning,
som efter år 1868 skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats
i prästerskapets löneregleringsfond för att därifrån utdelas till vederbörande
församlingars prästerskap.

Kommittén betonar, att den utjämning eller lindring af den tiondeskyldiga
jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, innebär ingenting
mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu äro bi -behållna inom församlingarna. Nedsätiningen af jordbruksfastighetens tiondeafgifter
skulle nämligen endast i ett fåtal församlingar kunna till fullo

Ökad utdelning
från
ecklesiastika
fonder.

62 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

uppvägas genom ökade afgifter af andra beskattningsföremål; i det stora
flertalet församlingar skulle däremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna,
i de nuvarande kyrkliga afiöningstillgångarna uppstå en brist, som
måste fyllas från annat håll. Såvida detta skulle ske därigenom, att tillgångar
toges från prästerskapets löneregleringsfond eller från andra ecklesiastika
fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jämnt motsvarande
grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen nödiga till täckande af
prästerskapets aflöningsbehof och som för närvarande, då tionden likväl
oförminskad utgår, ej ens förslå för detta behof. Hela åtgärden skulle således
icke innebära något annat än en verklig och uppenbarligen mycket
betydlig minskning af prästerskapets samtliga lönetillgångar. Då Riksdagen
icke synes hafva åsyftat någon minskning af berörda tillgångar samt
hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet
för en så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen
af samma tillgångar, att afkastningen af prästboställen och af
andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen
öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter,
har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riksdagens skrifvelse den 5
maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets
löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan
för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de
svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden,
som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste tänkas
påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

Slllndfflifurk° m ™ i ttén, att en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstäl af

jordbruks-}ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela
fastighet, fbrdelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmän het.

Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd 5 den svenska skattelagstiftningen,
finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning
kunna anföras mot en sådan åtgärd. Prästerskapets tionde, hvilken med
hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionde!!, och som med de på
1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats
till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har
nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan,
att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt
småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning
kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom
sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras
fördelning å samtliga skattskyldiga.

63

Riksdagens SärskildaUtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

Skatteutjämning^! anser kommittén lättast kunna åvägabringas på
sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifterna
omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från
någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket
indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess
de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Härmed vore skatteregleringen
ordnad mellan staten och de tiondeskyldiga. Det återstår,
säger kommittén, att tillse, huru kyrkans berättigade intressen därvid må
vederbörligen tillgodoses, enär det alldeles icke är för kyrkan likgiltigt, i
hvilken ordning ersättningen för tionden bestämmes.

Skulle statsbidrag lämnas församlingarna endast i de fall, där i följd
af tiondens förminskning och slutliga upphörande församlingarnas öfriga
lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga aflöning,
så kunde enligt kommitténs åsikt i följd af en dylik anordning svårligen
undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen
förändrad. Då det här gäller statsanslag, måste naturligtvis Riksdagens
medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas efter ett för handen
varande behof, måste Riksdagens medverkan äfven sträcka sig till
pröfningen af detta behof. »Men det har», yttrar kommittén, »alltid skattats
såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes
ekonomiska ställning varit själfständig, att hennes organisation och lönestat
varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att
Kung]. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas
antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar.
Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall
till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf eu förändring i kyrkans
nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde blifva följden.»

»Ett annat förhållande skulle däremot inträda, om utjämningen verkställdes
så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag
bestämda grunder, samt efter liknande grunder lämnades bidrag af statsmedel,
jämnt motsvarande den för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga
lönetillgångar. Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af prästerskapets
lönevillkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets
belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det indragna
tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende af ett fortsatt årligt
beviljande från Riksdagens sida, utan af en i betryggande former
stiftad lag.»

»Kommittén anser därför, att i samband med indragningen till statsverket
af prästerskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan årligen lämnas
ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att

Ersättning
jämväl för
af gifter af
annan
fastighet.

64 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma
sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet
kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.»

Sedan kommittén härefter bland annat framhållit, att om de till indragning
ifrågasatta afgifterna blefve fastställda till en viss summa i penningar,
den ersättning, som skulle af statsmedel lämnas, komme att för
all framtid motsvara just denna till indragning fastställda afgiftssumma,
fortsätter kommittén: »Det torde icke kunna bestridas, att för den händelse
nådiga förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för
uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många församlingar,
där aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för prästerskapets anständiga
bärgning, skulle utan synnerlig svårighet låta sig göra att genom
tiondens noggrannare beräkning efter författningarna åstadkomma en behöflig
tillökning af lönebeloppen. Rätten att uttaga tionde måste fördenskull
anses innebära en ganska afsevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlens
ökning i mån af kyrkans behof. Om clärför genom tiondens fixering, indragning
och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till framtida
stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående
i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida
måste för olika ändamål framställas.»

»Det är nämligen af vikt, icke blott att den nuvarande kyrkliga organisationen
— sedan vissa skadliga utväxter å densamma blifvit undanröjda
— varder i det hela upprätthållen och prästerskapets ekonomiska
ställning, med tillgodoseende af billiga anspråk, förbättrad, utan äfven att
denna organisation behörigen utvecklas. På sätt kommittén i ett annat
betänkande framhållit, äro nämligen de prästerliga krafterna i hundratals
vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den allra nödtorftigaste
församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen
förslå icke heller på långt när till upprättande af nya kyrkliga
beställningar För afhjälpande af bristerna i det nuvarande prästerskapets
aflöning och för beredande af nya löner, där behof af ökadt prästerligt
biträde redan nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt för att
erhålla medel till prästerskapets pensionering, måste alltså kyrkan, om hon
skall afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som däremot gifves
i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta krafvel! på ett ändamålsenligt
ordnande och en ständigt fortgående förbättring af religionsvården.»

Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, på sätt
förut nämnts, ecklesiastikåret 1896—97 hade ett värde af 3,699,450 kronor,
anser därför kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl
för de afgifter, som blifvit bestämda att utgå af bergverk, kvarnar, fabri -

Ttiksäagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. ''65

ker samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgingo till
198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hvilande å annan fastighet än jordbruksfastighet,
kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde
a industriens afkastning och motsvara sålunda tionden å jordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och
andra afgifter af såväl jordbruksfastighet som annan fastighet böra alltså
efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera afskrifvas,
mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för
hvad af nämnda beskattningsföremål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället för samtliga uti den äldre Församling,-lagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlem- a^fUrmar
bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat
blifver erforderligt, utgöras af alla beskattningsföremål eu ''i förhållande.
till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet
har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat
må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas
bestridande, utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än som
erhalles under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd utginge 20 öre, och härutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet
inom pastoratet 5 öre eller’, där fyrktalssättning icke äger rum, för
hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara
af behofvet pakalladt, för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet
aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom i det föregående upp-utjämningoch
visats, prästerskapets förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten af h''ålnin9 af
dessa inkomstkällor har det, särskildt i äldre tider, icke kunnat undvikas, Pensionering.
att inkomsterna blifvit större i församlingar belägna i eu fruktbar slättby
än i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, mången ‘aflöning1.’
gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga
förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Jämte det orättvisa
i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och
för sig merendels icke öfvat något inflytande på aflöningens storlek, anmärker
kommittén såsom en med systemet förenad obillighet, att öfver
hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande.
Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som
komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre,
än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten
af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. / Afd. 2 Höft. 9

66

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tjänster varit så rikligt aflönade, att inkomsterna öfverstigit hvad som kan
anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som förunnats
en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som
de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas
inom hvarje församling såsom aflöningsmedel för församlingens eget
prästerskap, måste utjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva
väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig
nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar,
kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan
upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke
voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra,
hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har väl, såsom kommittén
påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning
blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men
de jämväl mycket öfverklagacle ojämnheterna i aflöningsförhållandena
för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot
endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén,
heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende
å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de
löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,
och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att
till erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar,
hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen
kunde fordras.

Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle
användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pastorat, anser
kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför
skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,
som historiskt utvecklat sig från tiden närmast efter kristendomens införande
här i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa
mot de församlingar, på hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap
skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet
skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan
fördel vunnes därigenom. Jämte det kommittén beträffande sistberörda
fråga obetingadt ansluter sig till den uppfattning, som härutinnan finnes
uttalad i Riksdagens ofvan återgifna skrifvelse af den 5 maj 1897, hänvisar
kommittén tillika på ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen
den 4 november 1859. däri Kungl. Maj:t förklarade sig icke betvifla,

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 67

att om behof uppstode, Rikets Ständer skulle vara villiga att för samhällets
viktigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande, anslå
nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej göra denna angelägenhet beroende
af de mångfaldiga förhållanden, som vid en riksdag inverkade på
anslagsfrågors behandling.

Om således a ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen,
att hvarje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom
ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan afhjälpas
det nu radande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal
präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det
efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhåller
medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets
löner. . Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den tiondeersättning,
som, enligt hvad i det föregående blifvit utveckladt, skulle af
statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom
eu förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig böra
uppställa den fordran, att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan
undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka
krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas
utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af
prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af
ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det
att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven att lönerna saknat
nödig fasthet, och erinrar i afseende härå om markegångsprisens växling
och vissa församlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller
fastighets taxeringsvärde, förhållanden som medfört, att värdet af löneförmånerna
undergått betydande förändringar under de år, för hvilka
lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållanden
anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna
fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör enligt kommitténs
åsikt tillses, att för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt
samt — för det fall att löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna
skulle stiga till oskäligt höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej
må öfverskridas.

Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerskapet
har synts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie
prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordina -

Adjunkt saJlöningen.

Emeritilöner

68 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

rie aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönetillgångarna på sina
ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det
ordinarie prästerskapet, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare
som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén
anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det
likväl ej synes principiellt riktigt att i den ordinarie prästens lön liksom
reservera medel för aflöningen åt eu annan, ty dessa medel komma måhända
under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen
behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett
nödvändigt led i den kyrkliga organisationen, anser kommittén, att afiöningen
för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen
kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller
sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas
åt kyrkans gemensamma aflöningsti 11 gångar. En dylik anordning skulle
enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande
aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den
fördelen, att något kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i den
ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd;
hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst
skulle blifva i många afseenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet
om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser
kommittén vara ett önskemål icke blott för prästerskapet utan äfven för
församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af
sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara
tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet
betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att,
om han i annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning,
måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten
förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro
äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det
att behofvet af dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter,
som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet,
måste, när de ordinarie prästerna äro oförmögna att sköta sina
tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlärnnas
åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet.
Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset
inom församlingarna för kyrkan och dess institutioner otvifvelaktigt blir

69

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2.

lidande af eu sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarna,
som tillkommit för att uppehålla församlingslifvet, synas förvandlade
till understödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten
af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva,
såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna
varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva
pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad
kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom,
att eu allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårigheter,
som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så störa,
att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande
stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst
bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken
på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden
något lägre. I jämförelse med det nuvarande tillståndet måste det
nämligen anses som eu stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone
ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka
från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto
hellre syntes kunna förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt
eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i
allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska
kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt
framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför
borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara
prästmän, hvilka pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle
anskaffas, har man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med
hänsyn till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den
anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk
för uppgifter, som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,
som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster
ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för
åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga
därtill, har af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar
rimligtvis böra, därest inga andra kunna beredas, för det ifrågasatta
syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets
tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och

70

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

andra kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,
tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för eu pensionering
i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén,
som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj.t att bestämma
antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle
få för ändamålet användas.

kärna?™''* ^in allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén
töneregte- behandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa
^—-frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder:

betänkande, 1- Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgilter af fast egendom
indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres
prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna
grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet
eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu
år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller
anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras,
dock sammanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för
hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för
hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning
icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet
påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder
beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga
medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet
med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar
skulle vara att vinna.

Krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet
hvilande bördan blefve i möjligaste mån lika för all sådan fastighet,
samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades
till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande
använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 7

ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande
fyrkar de kyrkliga krafvel! kunde inom nu försummade landsdelar allt
bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna ocli
afskrift!a tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter,
da den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings
medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt
svaga . församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas,
förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla
tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt
öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett
effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerskapets
olika. grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för
pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

Sedan utskottet sålunda, efter en historisk återblick och en kort framställning
af nu gällande ecklesiastika beskattnings- och lönesystem, erinrat
om nagra inom Riksdagen väckta förslag till reformer därutinnan samt
lämnat en redogörelse för de allmänna synpunkter, från hvilka enligt
prästlöneregleringskommitténs åsikt de föreliggande spörsmålen borde lösas,
öfvergår utskottet till en granskning af de författningsförslag, som innehållas
i Kungl. Maj:ts förevarande proposition, äfvensom af de med anledning
af samma proposition väckta motionerna.

II.

På sätt statsrådsprotokollet för den 6 mars 1908 (s. 121) gifver vid
handen, har departementschefen, då han för Kungl. Maj:t framlade förslag
till den nya, hufvudsakligen på prästlöneregleringskommitténs betänkande IV
grundade lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna
löne- och pensionsförhållanden syntes honom böra ordnas,
sedan tideu för nu gällande löneregleringar utlupit, ansett, att det vidlyftiga
ämnet skulle kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande
frågor, blefve utbrutna och från principiella synpunkter belysta, innan han
öfverginge till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen. I

72 Riksdagens Särskilda Utskotts (lSf;o 1) Utlåtande N:o 2.

enlighet härmed har departementschefen till en början behandlat hvar för
sig följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot
viss ersättning till kyrkan, om församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets
aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans
ställning till lagstiftningen’ angående reglering af prästerskapets aflöning
och därmed sammanhängande frågor.

Som utskottet finner denna plan för framställningen synnerligen
lämplig, kommer äfven utskottet att följa densamma.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell

innebörd.

Afskrifning (tf prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande
af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet till

prästerskapet aflöning.

Afskrifning af Kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket och afV
'' fn in g af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller,

ersättning m att nämnda tionde äfvensom alla andra till prästerskapet utgående afgifter
kg,kun. egendom skola, allteftersom gällande löneregleringar förfalla, in dragas

till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning
för prästerskapets tionde», därvid tiondepersedlarnas värde skall upptagas
till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegångsprisen under
åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för hvarje
församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum,
för all framtid utgå med den vid indragningen fastställda summan, och
skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från statsverket
till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket
indragna, skola successivt afskrifvas.

Enligt detta förslag skulle alltså staten träda i tiondegifvarnanas
ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan — skadeslös för
de till statsverket indragna afgifterna. Å andra sidan skulle kyrkan
ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas
uteslutande af statsfinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande»,
säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen en omgång, då det enklaste
tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den mån tionden frigjordes
från en församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan.
Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle
•emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare,
än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot värdet af tiondeafgifterna
svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets löner
inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens
slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 73

förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar
uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

Af yttranden, som infordrats öfver nu omhandlade förslag och hvilka
i hufvudsak återgifvits uti statsrådsprotokollet (s. 124—145) framgår, att
bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara afstyrkt förslaget,
hvaremot öfriga domkapitel äfvensom Stockholms stads konsistorium
understödja eller åtminstone icke afstyrka detsamma. Härvid uppställa likväl
domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen
det villkoret, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas
att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga eu relativt högre
församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar
förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring åt det nuvarande
prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida
förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet
i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet,
att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang
med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning
för den indragna tionden i den ena och andra formen, dels rörande garantierna
för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska
prästerskapet blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i Luleå sitt förord
till förslaget beroende af ett godkännande af vissa kraf på löneförbättring
m. m., och domkapitlet i Uppsala säger sig icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Bland de civila ortsmyndigheterna hafva öfverståthållareämbetet, och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget
i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i
Kopparbergs län finna val ej något att erinra mot tiondens afskrifning,
men motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att
med den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan, och anse, att staten
allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör
vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda emellan.
I motsats häremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som
bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna
skulle vid tiondens omsättning utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo
beräknad och kyrkofonden godrgjord efter enahanda procenttal af då
gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län hyser den åsikten, att, endast för den händelse det visar
sig att tionden, hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett
rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna
tiondeafskrifningen bör tagas under öfvervägande, men icke i frå Bih.

till Rikvd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afcl, 8 Saft. 10

74

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gång nuvarande läge; i hvarje fall bör, med ledning af nu bestående
förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål
bestämmas efter likartade grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands län anser det för förslagets godkännande vara
en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna tillsvidare vidkännas
en något högre afgift till prästerskapets aflöning än andra skatteobjekt.
Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län påyrkar, att
högre afgifter skola provisoriskt utgöras af jordbruksfastigheter. Bibehållande
vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres till
förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka
i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om
afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

Kammarkollegium, som i utlåtande af den 10 november 1905 i hufvudsak
instämmer uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar sin anslutning
till de principer, på Indika förslaget till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
blifvit byggdt.

Uti detta ämne har departementschefen till statsrådsprotokollet (s. 145
■—150) anfört följande:

»Att en omläggning af gällande grunder för deltagande i utskylderna
till prästerskapets aflöning är af förhållandena påkallad, torde väl numera
ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten,
att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är i viktiga delar
bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, på hvilka landskapslagarnas
stadganden i ämnet hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i
församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedt, ickegenom
reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen
fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tillämpade
grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till
samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning
angående ''prästerskapets uppbörd af allmogen’, som under 1600-talet kom till stånd och fick sitt förnämsta uttryck i nådiga förordningen
den 8 februari 1681. Denna åldriga lagstiftning, såvidt den var måttgifvande
för församlingarnas aflöningsplikt gentemot deras själasörjare,
upphäfdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflönin -

75

Riksdagens Särskilda (Utskotts N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gens utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade
pa aflöningsbeloppen. Tionden liksom afgifterna för bergverk, kvarnar,
fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stök®,
matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle visserligen enligt
§§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för
en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland
annat lända till efterrättelse ’de för riket i allmänhet eller särskild! för
vissa orter gällande författningar och stadgande^.

blågrå föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning å
skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle
träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll
nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte, att dittills bestående
gradering och klassificering skulle såvidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela
landet gällande normer med afseende å aflöningsbidrågens fördelning till
utgörande åt löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats,
hvilket framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering
för prästerskapet i särskilda delar af riket.

liondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyldiga fastigheterna
än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom
de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgrunder, såsom mantal,
tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes
understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de
dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika
normer i fråga om fördelningen af de afgifter, som skulle drabba vare
sig annan fastighet än tiondeskyldig jord eller inkomst och personer. Så
t. ex. skola nagra industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda
i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk
åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp.
I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå
med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen
med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola
i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremal,
i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under
det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen
skola i en församling personliga afgifter utgå såsom hufvudsakligt
församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas
^alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet reglerades alltså,

76 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

på sätt ock i 1897 års riksdagsskrivelse blifvit anmärkt, ''på ett synnerligen
skiftande sätt i olika orter’. Men äfven om man anser, att prästerskapets
aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och
att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom
hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få fördelas
på de bidragsskyldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar
skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning
å beskattningsföremålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af
1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar
inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa
för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta har uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda
skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af
grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva
nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika
skatt eobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen
bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är och den
lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden äfven angifver, meningarna
varit delade.

Prästlöneregleringskommittén har velat fastställa en gemensam och
lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i aflöningsbidragen
och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som
församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida eu viss, lågt satt gräns. Därmed
har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom
en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande
— åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet församlingar
— de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén å andra
sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung
äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom,
som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel af
ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgångar, som kunna
göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond
med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag
från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven
ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag
kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i
jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas
under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående

77

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning
åt'' vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet. En rationell
lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej — såsom
vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — allenast en
lönereglering, hvilken till sitt resultat väsentligen blefve beroende af de
tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin
själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af församlingarnas bidrag
till prästerskapets aflöning som af själfva löneförmånerna innebär uppenbarligen
en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem.
Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslag
till det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt för kyrkans
bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag
emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå enligt
kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör
ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngifvare
och löntagare i sina hufvuddrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett
till äfventyra icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa
sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven
motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens afskrifning
mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda
förslaget om påläggande af en viss låg församlingsafgift till prästerskapets
aflöning, och då vidare kammarkollegium, i enlighet med hvad jag
förut jämväl omförmält, i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november
1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning
af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på
några punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna
inskränka mig till att allenast hänvisa till hvad kommittén och nämnda
ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna
medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter,
hvilka skulle afskrifvas, en icke ringa betydelse. På statsverket
ställes nämligen anspråket att åtaga sig en utgift, som, beräknad efter
förhållandena ecklesiastikåret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit
inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett
årligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde väl dock knappast kunna
betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större
svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer
längre fram till detta ämne.

Såsom redan blifvit antydt, skulle enligt kommitténs förslag de in -

78 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dragna fastighetsafgifterna endast småningom minskas. Åfskrifningen borde
nämligen verkställas under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje
pastorat från och med det ecklesiastik år, då indragningen till statsverket
af berörda afgifter där äger rum. Den summa, som blir fastställd för
indragning, är äfven den summa, å hvilken åfskrifningen skall beräknas.
Första årets afskrifningsbelopp har föreslagits till trettio procent. För öfrigt
skulle skattejämkningen försiggå i den ordning att, efter det trettio procent
af indragningssumman första året afskrifvits, samt alltså endast sjuttio procent
af berörda summa detta år inbetalts till statsverket, skattskyldigheten
på liknande sätt begränsas under ett hvart af näst därpå följande fem år,
men att sedermera årligen erläggas under därpå följande fyra år sextio
procent, under därpå följande fyra år femtio procent, under därpå följande
fyra år fyratio procent, under därpå följande fyra år trettio procent, under
därpå följande fyra år tjugu procent och under de sista fyra åren allenast
tio procent; hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle
eftergifvas (§ 5).

Att nu exakt angifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som
skulle i framtiden indragas till statsverket, är uppenbarligen icke möjligt.
Kommittén har emellertid i anslutning till de förhållanden, som voro rådande
ecklesiastikåret 1896—97, uträknat huru stort belopp i fastighetsafgifter
hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas utlöpande, förfaller
till indragning — eller, på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift
under ett antal år i följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —,
samt å andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen
vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden. Den af kommittén
på grund häraf uppgjorda tablån (s. 53—54) utvisar, att de största
afgiftsbeloppen skulle indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt
är, de år, då de flesta löneregleringarna upphöra att gälla. Sista indragningen
sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år hela den
summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning skall beteckna
värdet af dessa afgifter, oafkortad ingår till kyrkofonden.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad
för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden
och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter
samtidigt successivt afskrifvas, har kommittén — jämväl med ledning
af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en
trettioårig öfvergångstid — beräknat, dels huru mycket från församlingarna
årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifterna inom en
hvar af dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket
erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänyn
till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria

7

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sin förbindelse till kyrkofonden. Af nämnda tablå, som återgifver resultatet
äfven af dessa beräkningar, framgår, att intill år 1931 kan med de
gamla fastighetsafgifterna bestridas mer än hälften af den till kyrkofonden
utgående årliga ersättningen, hvilken senare för år 1930 beräknats till 3,847,156
kronor, men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsafgifternas
ständiga aftagande, alltjämt öka tillskotten af egna medel för att
tillgodose anspråken från omförmälda fond. År 1951 kan af den gamla
fonden antagas återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen
af den sista posten, 195 kronor, skulle det dröja till år 1971.»
Ifrågavarande tablå har följande lydelse:

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 beräknade,
årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden
med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning samtidigt med
det att omförmälda afgifter varda afskrifna, enligt kommitténs förslag.

1.

2.

3.

4.

5.

År.

Indragen tionde
m. rn. under
året.

Kr.

Statsverket betalar
till kyrkofonden
såsom ersättning
för indragen
tionde m. m.

Kr.

, Församlingarna
betala, efter
afskrifning, till
statsverket.

Kr.

Statsverkets
nettotillskott till
kyrkofonden
för indragen
tionde m. m.

Kr.

1914....................

30,225

30,225

21,158

9,067

1915..............................

87,540

117,765

82.436

35.329

1916 ..................................

305,755

423,520

296.465

127,055

1917 ........................

509,774

933,294

653,307

279,987

1918.....................

590,400

1,523.694

1,066,587

457,107

1919 .................

548,019

2,071,713

1.450,200

621,513

1920 .....................

591,328

2,663.041

1,861.107

801,934

1921....................................

472,962

3,136,003

2,183.426

952,577

1922 ........................

351,700

3,487,703

2,399.040

1,088.663

1923 .................

184,849

3,672.552

2,477.456

1,195.096

1924 ............................

71,790

3,744.342

2,465,647

1,278.695

1925 ................

36,897

3,781.239

2.427.919

1,353.320

1926 ...............

24,289

3,805,528

2,355,213

1,450,315

1927 ...........

18,245

3,823,773

2,269,712

1,554.061

1928 .......................

6,308

3,830,081

2,176,895

1,653.186

1929 ........................

9,675

3,839,756

2,101,628

1,738,128

1930 ............

7,400

3,847,156

2,009,920

1,837.236

1931 ...................

11,067

3.858,223

1,915.704

1,942,519

1932 ..................

11,673

3,869,896

1,824,214

2,045,682

1933 ....................

17,092

3,886.988

1.752,313

2,134,675

1934 ..................

9,017

3,896,005

1,661,107

2,234,898

80

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

1.

2.

3.

4.

5.

År.

Indragen tionde
m. m. under
året.

Kr.

Statsverket betalar
till kyrkofonden
såsom ersättning
för indragen
tionde m. m.

Kr.

Församlingarna
betala, efter
afskrifning, till
statsverket.

Kr.

Statsverkets
nettotillskott till
kyrkofonden
för indragen
tionde m. m.

Kr.

1935 ....................................

3,896,005

1,558,176

2,337,829

1936 ....................................

—

3,896,005

1,457.775

2,438,230

1937 ....................................

—

3,896,005

1.372,803

2,523.202

1938 ....................................

—

3,896.005

1,274,117

1,169,478

2,621.888

1939 ....................................

—

3.896,005

2,726,527

1940 ...................................

—

3.896,005

1,068,175

983,203

2,827,830

1941 ....................................

—

3.896,005

2,912,802

1942 ....................................

1,949

3,897.954

885,883

3,012,071

1943 ....................................

3,897,954

781,241

3,116,713

1944 ....................................

—

3,897,954

679,938

3,218,016

1945 ....................................

—

3,897,954

594,966

3,302,988

1946 ....................................

—

3,897,954

496,279

3.401,675

1947 ...................................

—

3,897.954

391,640

3,506,314

1948 ....................................

—

3.897,954

293,164

3,604,790

1949 ....................................

—

3.897.954

216,945

3,681,009

1950 ....................................

—

3,897,954

148,836

3,749,118

1951....................................

—

3,897,954

95,174

3,802,780

1952 ....................................

—

3,897,954

55,739

3,842.215

1953 .....................................

—

3,897,954

34,323

3.863,631

1954 .....................................

—

3,897,954

25,346

3,872.608

1955 .....................................

—

3,897,954

18,979

3.878,975

1956 .....................................

—

3,897,954

14,713

3.883.241

1957 ....................................

1958 ....................................

—

3.897.954

3.897.954

11,782

9,983

3.886.172

3,887.971

1959 ....................................

—

3,897.954

7,306

3,890.648

1960 ....................................

—

3.897.954

5,470

3,892.484

1961 ....................................

1962 ....................................

—

3.897.954

3.897.954

4,363

3,196

3,893,591

3,894,758

1963 ....................................

—

3,897,954

1,487

3,896,467

1964 ....................................

—

3,897,954

390

3,897.564

1965 ....................................

—

3,897.954

390

3,897,564

1966 ....................................

—

3,897,954

390

3.897.564

1967 ...................................

_

3,897.954

390

3,897.564

1968 ....................................

—

3,897,954

195

3,897,759

1969 ....................................

—

3.897,954

195

3,897,759

1970 ...................................

—

3.897,954

195

3,897,759

1971 ....................................

—

3,897,954

195

3.897,759

1972 ...................................

—

3.897.954

—

3,897,954

81

Riksdagens Särskilda Utskotts (N''-o 1) Utlåtande N:o 2.

Hvad härefter beträffar frågan om ordnande af församlingarnas skatt-Församiingarskyldighet
till prästerskapets aflöning, sedan nu gällande löneregleringarskattskyldighet
Trädt ur kraft, innehåller kommitténs förslag till lag angående reglering af tillJ*ä*f*r~
prästerskapets aflöning bestämmelser härom. I den mån afkastning af bostads- aflöning.
boställe, på visst sätt beräknad, äfvensom öfriga för prästerskapet i ett visst
pastorat afsedda lönetillgångar ej äro tillräckliga för detta prästerskaps
aflöning — och endast i något sällsynt undantagsfall torde de göra till
fyllest — må nämligen på grund af § 7 i omförmälda lagförslag församlingsafgifter
utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning
af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger
ruin, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
50 öre.

Het församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende
å ena sidan af lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången
inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna —
skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder,
som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka
kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande
af förevarande aflöningsbidrag skall utgå eu personlig afgift
för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af
kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, får icke
sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan (s. 273—294) har kommittén, med tillämpning
af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i
förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med
hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig
kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen
lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén
upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar,
har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén
föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid
Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett
minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka
den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bi dragsskyldighet,
såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna
20 öre, allenast 10 öre för hvarje person».

Bil), till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 IRift.

It

82 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Åtskilliga länsstyrelser hafva i sina yttranden öfver nämnda lagförslag
uttalat sig mot personliga afgifter och därvid anfört bland annat: Då senare
tiders skattelagsstiftning med full rätt allt mer ginge i den riktningen, att
man sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform, och då denna
form särskildt i förevarande fall kunde anses vara af ännu mera ömtålig
art än eljest, syntes det högeligen önskvärd!, att bestämmelsen om personliga
afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes, äfven om
till följd däraf de efter fyrk eller bevillningskrona utgående församlingsafgifterna
skulle i någon mån ökas. Den personliga afgiften hade visserligen
fullt historiskt berättigande, och för densamma kunde hämtas ett
försvar ur det personliga förhållande, hvari åhörarna borde stå till sin
själasörjare, äfvensom från den omständigheten att enahanda utskyld
anträffades inom folkskolans utgiftsstat. Det läte ock — i enlighet med
komitténs uttalande —- principiellt säga sig, att * främjandet af religionsvården
ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den
mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende
bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något,
om ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med
fog kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen
bibehållas. Riksdagen hade i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 framhållit
särskildt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella
afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och
präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna
skulle komma att ordnas på i viss mån annat sätt än nu, syntes
detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af Riksdagen påpekade
olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter
komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen
i icke mindre grad framträda, än de gjort under nu gällande ordning.
För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgifter
till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom
obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget
hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till
hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.
Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet
i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med
det ändamål, som bland andra varit afsedt med kommitténs arbete, eller
att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. En personlig
skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan, måste
för mången skattebetalare, hvilken befunne sig i knappa omständigheter,.

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 83

synas orättvis och betungande och kunde därför mången gång uppväcka
motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de kyrkliga ändamålen,
som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem.

Äfven kammarkollegium tillstyrker afskaffande af personliga afgifter
till prästerskapets aflöning, under förmenande, att en dylik åtgärd ej skulle
behöfva hafva till påföljd ett minskadt intresse för de kyrkliga institutionerna.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet (s. 160—170) på följande
sätt uttalat sig beträffande nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet:

»På denna punkt af framställningen har jag icke för afsikt att meraö^“^™e"/s"
ingående yttra mig rörande det ecklesiastika boställsväsendet. För närvarande
torde jag få inskränka mig till det förklarandet, att jag delar
prästlöneregleringskommitténs uppfattning därom, att behållna af kastningen
af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe bör vid löneregleringen
uppföras såsom första posten bland aflöningstillgångarna för den befattning,
vid hvilken bostället är fäst.

Lika med kommittén är jag vidare, på sätt redan i det föregående
blifvit nämndt, af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen
och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyra förenade, från bostället
härledda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens
innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom
uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter en för samtliga beskattningsföremål
lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt
betungas mer än de andra.

Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån
församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande
af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Till ledning vid frågans bedömande har jag låtit verkställa utredning skyuigke]ens
angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att begränsning.
påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis
antagna skattesatser. Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda.
Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom
pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje
krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full
öfverensstämmelse med kommitténs förslag;

enligt alternativ 2 till 10 öre pr individ och 5 öre pr fyrk eller 50
öre pr bevillningskrona; samt

84

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

A andra sidan har jag i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets
löneanspråk afvikit från de af kommittén med afseende härå uppställda
grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna
blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till
4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjämte
beträffande lönerna för de lägst affönade ordinarie prästerna med 10 års
tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af
denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle
uppgå vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur
till minst 3,000 kronor. Äfven hafva företagits några andra, mindre jämkningar
uti hvad kommittén i hithörande delar föreslagit. Rörande samtliga
dessa frågor anhåller jag emellertid att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
jämväl på följande.

Till grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående
behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning
— hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster
äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos
den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af
Kungi. Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet;
och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgifterna — redovisade
i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella
uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevilbungsbelopp för år 1900
kommit till användning. Vid de af mig föranstaltade beräkningarna åter
har hänsyn tagits jämväl till organisatoriska anordningar, hvilka beslutats^
intill den 1 juli 1907, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till
syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på
uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och
bevillningsbelopp för år 1904.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa
enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden
verkställda beräkningar, —- nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs
förslag och 10,335,565 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna
däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna
framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under en
närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit
till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit

85

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

möjligt att förutse, i hvilken mån dess uti betänkandet III framställda förslag
till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva
genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande
organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid —
väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling Klifva åtminstone fullt
så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar,
som erfordras för prästerskapets aflönande, bar kommittén därför utgått
från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de
afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal
prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur.
Härigenom skulle föranledas en ganska afsevärd ökning i
utgifter utöfver den summa, som kunde göra till fyllest för upprätthållande
af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén,
svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas,
än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med
säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster
skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén
trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,
att indragnings förslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse
komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och
med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när
dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning
i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i
dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda
af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter
till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande
af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar
jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt
kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består
eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas en efter kommitténs
nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de
utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadssumman för nu
ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,649,482 kronor och
således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver den af mig i
sådant afseende först uppgifna kostnadssumman 10,335,565 kronor. Uti
den i enlighet härmed uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag
återkommer — hafva alltså bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa

86 ■ Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande JST:o 2.

10,649,482 kronor, nämligen en post å 10,324,034 kronor till löner för
kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar
samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig
tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

Till bestridande af omförmälda kostnader skulle nu vara att, bland
andra aflöningstillgångar, påräkna församlingsafgifter intill en viss maximihöjd.
Enligt den första af de i det föregående nämnda tre alternativa metoderna
för skattskyldighetens bestämmande uppgå dessa afgifter till 4,063,873
kronor — i stället för 3,581,672 kronor jämlikt kommitténs beräkningar
med användande af samma skattesatser (jfr betänkandet IV s. 293) —, enligt
det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje till
3,310,618 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församlingsbidraget
varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ 1, vinnes ett
öfverskott af lönemedel å 512,034 kronor. Tillämpas alternativ 2, uppstår
jämväl ett öfverskott, dock endast å 138,196 kronoi\ Däremot skulle en
finansplan, å hvars inkomstsida upptages ett församlingsbidrag beräknadt
enligt alternativ 3, komma att förete en brist å 241,221 kronor.

Jag har redan nämnt, att kommitténs finansplan visar ett öfverskott
af lönemedel å 783,049 kronor. Härvid bör dock beaktas, att, enligt de
på mitt föranstaltande verkställda beräkningar angående behofvet af dylika
medel för det ordinarie prästerskapet, aflöningsförmånernas värde skulle
med 839,723 kronor eller 8.56 procent öfverstiga värdet af samma förmåner,
sådana dessa beräknats i kommitténs finansplan.

Trots krafvet på rikligare aflöningsmedel än tillförne lärer det dock ej
finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock,
som kommittén anlagt. Tillämpas nämligen de i alternativ 2 upptagna
skattesatserna, hvilka ju äro något lägre än enligt kommitténs förslag, men
dock på grund af den under senare tiden icke oväsentligt stegrade skattekraften
inom församlingarna medföra ett gynnsammare resultat af uppskattningen
— nämligen 3,690,035 kronor i församlingsafgifter mot de af
kommittén i sådant afseende beräknade 3,581,672 kronor —, torde de särskilda
församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär
i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel,
tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under
mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen
tillgodosedt.

Visserligen är det i hög grad vanskligt att redan nu söka beräkna
framtidens behof af prästerliga aflöningsmedel. Att detta behof skall under
årens lopp växa, är dock påtagligt. Men äfven skatteförmågan växer. Så

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 87

visar statistiken, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer,
under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af
betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största
behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period
ökats med 100.89 procent för inkomst och med 24.67 procent för fastighet.

Utom det stöd förväntningarna på en framtida ökad skattekraft inom
församlingarna sålunda kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens
hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en
sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga
nu gällande löneregleringar. På sätt jag förut vid redogörelsen för kommitténs
framställning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden
påpekat och med exempel belyst, hafva nämligen de afgifter till prästerskapet,
som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde
å fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska
kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling
inom dessa delar af landet.

Allteftersom afgifternas belopp inom ekonomiskt framåtgående församlingar
växa, kunna otvifvelaktigt vid de återkommande, nya löneregleringarna
åtskilliga af anslagen från kyrkofonden till dessa församlingar
frigöras, för att placeras hos sådana församlingar i svagare ekonomisk
ställning, hvilka själfva ej förmå, där så erfordras, bereda medel till kyrkliga
nybildningar eller till höjning af lönerna för befintliga prästerliga
tjänster.

Äfven tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att den möjligheten
ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. 1 den
mån nämligen samma inkomster utgöras af arrendeafgifter för de till fonden
indragna löningsboställena eller af skogsförsäljningsmedel från samtliga
boställen, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för
mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon
betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet
till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle
få fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som
erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd
utginge allenast 10 öre och därutöfver för hvarje fyrk af hela
fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller för hvarje bevillningskrona 50 öre.

Det kan efter min mening icke betviflas, att sedan lönereglering inom
hvarje pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena
skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas lör
folkmängden. Emellertid anser jag icke lämpligt, att redan nu meddelas

88 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bestämmelse om skattskyldighetens begränsning i framtiden till 5 öre pr
fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

inkomsten Här jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs föryö°rmslattT
slag angående ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt
skyldighetens angår prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén
bestämmande, gjä.lf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,
utan att däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke
lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder,
såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller
bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens
område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 kommunalutskylder skola
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder
påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet
upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i
mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga
beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas
utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för
den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen
med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen
af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande.
Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jordbruksfastigheten
i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på
det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt
annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning
o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift
att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang
med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades
slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fyrktalssättningsmetoden
därhän, att alla beskattningsföremål fingo sig fyrktal åsätta
i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktalssättning, såsom en särskild anordning
för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och
de kommunala skattebidragen kunna där lika val som i stad utdebiteras
i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid har vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning
rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den
kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många
fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reforme -

89

Bilcsdac/ens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

rande i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria
händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin
egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att
underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende
å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

.En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har nyligen
blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag
till vissa, ändringar i de författningar, som reglera kommunernas själfverk
samhet, hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den
kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till
stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande
af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten
samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda
skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra,
huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande
proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet,
med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde
hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande
ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för
kommunalutskyldernas utgörande torde vara lämpligt att låta dessa utgå
i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad beskattningsbar
inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet,
en antagen inkomst. Därvid borde enligt föredragande departementschefens
åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen
— jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom
faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt,
och alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet
6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

I enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen
framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en
följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande,
icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda
§ 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen
till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder af
en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad
för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda
taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 12

90 , Bilesdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast
fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt
skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra
lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med
den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i
sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade
emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen,
att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett
af Riksdagen såsom livilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget
förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och
riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder
af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden,
och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning
därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande
till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika
från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan
anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma
beräknas efter förenämnda, villkorligt godkända kommunala beskattningsnorm,
d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den mån nämligen pastoratets
folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikt en.

Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits
för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,
nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona, skulle
alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med
10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar
inkomst -—• till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras
församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal
kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga
om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för
en hvar af pastoratets invånare.

Afskaffande Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederböaffgift°rlm
rande församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande
prästerskap eu af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöning
aflöning. pergon]jga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock
ej få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga
afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidra -

Bilisdagens Särskilda Utslcotts (N:o i) Utlåtande N:o 2. 91

get för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896 — 97 de personliga
afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst
uppgingo till endast 10.26 procent. Storleken af afgifterna växlade betydligt:
från 5 öre till 1 krona 50 öre eller mera, hvad beträffar de efter person
utgående afgifterna, under det att matlagsafgifterna stundom uppgingo
till väsentligen högre belopp. I medeltal för hela riket utgjorde ifrågavarande
afgifter 49.96 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift
nämnda ecklesiastikår utdebiterades.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig
att med eu personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga
till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket
afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande
af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt.
Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneringskommitténs
förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid
hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför
tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till
alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga
afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta
system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen
mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift,
hvilka båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde
bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,
att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde
vid den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga,
dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffa.
Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde
vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de
tiders förhållanden, under hvilka de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit
nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af
vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter
mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af
berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på
grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga
kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva
på skäl, som jag uti det föregående i hufvudsak meddelat, afstyrkt förslaget
om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

92 Riksdagens Särskilda TJlskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig icke
kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt
för kyrkostämma att pålägga dylika afgift er. -

M°‘afhe°r277 Frågan om ordnande af församlingarnas skattskyldighet till prästerj.
Bengtson, skåpets aflöning utgör föremålet för den af herr J. Bengtsson i Bjärnalt
väckta motionen n:o 277, hvari hemställes, »att Riksdagen måtte vidtaga
sådana ändringar i Kungl. Majts proposition med förslag till lag om reglering
af prästerskapets aflöning, att dels en allmän personlig afgift till
prästerskapet pålägges hvarje svensk man och kvinna, som fyllt 18 år,
och att denna afgift bestämmes till högst 50 öre för man och 25 öre
för kvinna om året, dels vid bestämmandet af församlingsafgift inkomsten
såväl af annan fastighet som af jordbruksfastighet beräknas till sex kronor
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda
taxeringslängd.»

Till stöd härför anför motionären:

»Främjandet af religionsvården ligger väl de flesta samhällsmedlemmar
om hjärtat, och den mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i
ekonomiskt hänseende bättre lottade att verka för detta ändamål genom
att lämna något, om ock ringa, bidrag till prästens aflöning. Med dessa
ord har prästlöneregleringskommitten angifvit, att den ingalunda anser en
personlig afgift till prästerskapets aflöning vara förkastlig. Och ehuru
kommittén icke velat förorda, att en sådan afgift ovillkorligen skall utgöras,
har kommittén dock föreslagit, att det borde öfverlåtas åt hvarje
församling att för sin del besluta om dess upptagande. Åtskilliga af de
myndigheter, som haft att yttra sig öfver kommitténs förslag, hafva ock
uttalat sig för personliga afgifter, men kommitténs förslag i denna punkt
har dock ej vunnit understöd af regeringen, på grund hvaraf det för Riksdagen
nu framlagda förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning
icke upptager någon bestämmelse om personlig afgift för detta
ändamål.

Det kan visserligen framhållas, att en sådan skatt skulle i någon man
drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar hårdare än de bättre
situerade, men man torde dock ej kunna förneka, att åtskilligt talar för
upptagande af en dylik skatteform i det kyrkliga beskattningssystemet.
Väl är det sant, att personliga afgifter i allmänhet torde vara mindre
tidsenliga; men det personliga förhållande, hvari församlingsmedlemmarna
stå eller åtminstone borde stå till sin själasörjare, torde — synes det mig —
göra en personlig afgift just till denna själasörjare mindre förhatlig. Hvarje
person — han må vara rik eller fattig — har ju behof af prästernas verk -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2. 93

samhet, och då det väl näppeligen torde kunna påstås, att den rikes behof
i detta afseende är större än den fattiges, synes det mig som om man
knappast kunde tala om någon orättvisa, i den händelse en afgift påfördes
utan hänsyn till skatteförmågan — allt dock under förutsättning, att denna
afgift ej sattes alltför hög. Under den förutsättningen betviflar ej heller
föredragande statsrådet ’att mången mindre bemedlad skulle vara villig
att med eu personlig afgift bidraga till fyllande af kyrkans behof af lönemedel,
då ju det ändamål, för hvilket afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens
upprätthållande, fortfarande af de flesta i vårt land inses och
erkännes såsom synnerligen betydelsefull’.

Afgiften bör dock, såsom nyss framhölls, vara låg; och dess utgörande
bör stadgas såsom obligatoriskt inom alla församlingar, ej blott -— såsom i
kommittéförslaget — i de församlingar, som själfva bestämt, om och till
hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter böra utgöras. Hvad
jag vill föreslå är därför, att en allmän personlig afgift till prästerskapet
pålägges hvarje svensk man och kvinna, som fyllt 18 år, och att denna
afgift bestämmes till högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna om året.
Eu sådan skatt skulle, enligt uppgift, för hela riket uppgå till något öfver
en million kronor.

Beträffande de församlingsafgifter, som under viss förutsättning skulle
komma att utgöras, föreslår Kungl. Maj:t, att det inkomstbelopp, som skall
läggas till grund för desamma, skall beräknas för jordbruksfastighet till
6 procent och för annan fastighet till 5 procent. Då jag icke finner
något skäl, hvarför inkomsten skall beräknas olika för de respektive slagen
af fastigheter, föreslår jag, att densamma för såväl annan fastighet som
jordbruksfastighet beräknas till 6 procent.»

Den af prästlöneregleringskommittén verkställda, mycket belysande
utredningen angående prästerskapets aflöningsförhållanden gifver vid handen,
att för ecklesiastikåret 1896—97 enligt gällande löneregleringresolutioner
utdebiterats i församlingsafgifter för hela riket en summa af 5,465,184
kronor, däraf inom landsbygdens församlingar 4,901,493 kronor. Jordbruksfastigheternas
andel af sistnämnda summa utgjorde 3,655,226 kronor
eller 74.58 procent — till ojämförligt största delen gammal tionde, som
ombildats till fixa afgifter, bestämda för femtio år —, under det att
1,246,267 kronor eller 25.42 procent fördelade sig på de öfriga beskattningsföremålen,
nämligen annan fastighet och inkomst samt, till öfvervägande
delen, personer.

Sammanföras församlingarna uti grupper, ordnade efter jordbruks -

Utikottet.

94

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fastigheternas relativa andel i församlingsbidraget, visar sig att denna
andel utgjorde för rikets landsbygd:

i 580 församlingar

> 825
» 449
» 483

> 50

öfver 90 procent af samtliga afgifter därstädes,
90 intill 80 procent af d:o
80 » 70 » »

70 » 30

30 procent och därunder.

Prästlöneregleringskommitténs utredning bekräftar således till fullo
den i Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 uttalade förmodan, att den
hufvudsakligaste bördan af församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet
fortfarande torde hvila på den tiondeskyldiga jorden.

Att i äldsta tider förhållandet skulle vara sådant, kan ej väcka förvåning,
då jordbruksnäringen ju ursprungligen var så godt som den enda
skattekraftiga näringen här i landet. Hvad som erfordrades till fyllande
af allmänna behof — världsliga såväl som kyrkliga — måste därför tillvägabringas
genom beskattning af jorden. I den mån näringslifvet på
oilka områden utvecklade sig, kunde emellertid den högre beskattning,
som sålunda i allmänhet tryckte jordbruket i jämförelse med andra näringar,
för den jordbrukande befolkningen icke te sig annat än såsom en
obillighet. Med tiden framkommo också från ägarna af icke privilegierad
jord yrkanden, till en början om lindring, sedermera om fullständigt utplånande
af ojämnheterna i beskattningsväg.

Hurusom dessa yrkanden slutligen kröntes med framgång visar senare
tiders skattehistoria. Sålunda föreskrefs genom nådiga kungörelsen den 5
juni 1885, att sedan ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i
kronans jordeböcker och räkenskaper sammanförts till en summa under
benämning grundskatt, nedsättning uti den kronan behållna grundskatten
skulle äga rum med 30 procent från och med år 1886. Därefter stadgades
genom lagen den 2 december 1892, att återstoden af grundskatten
skulle afskrifvas under loppet af 12 år, räknadt från och med år 1893.
Samtidigt härmed bereddes enligt lagar af den 5 juni 1885 och den 2
december 1892 motsvarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Vidare meddelades genom förordningen af den 14 oktober 1898 föreskrifter
angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser
utgående kyrkotionden, med undantag i regel af den kyrkotionde,
som åtföljer patronatsrättighet. Slutligen har i afseende å skyldigheten
att deltaga i kostnaderna för byggnad och underhåll af kyrka m. in.,
prästgård samt tingshus och häradsfängelse full likställighet mellan samtliga
beskattningsföremå 1 kommit till stånd enligt tre särskilda lagar af

O O Ö C1

95

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

deri 26 april 1905, liksom ojämnheterna mellan olika skatteobjekt i fråga
om deltagande uti väghållningsbesväret mildrats genom en lag af den 20
juni 1905.

Såsom en lämning efter ett föråldradt skattesystem kvarstår ännu, på
sätt redan blifvit nämndt, den jordbrukande befolkningens tiondeplikt, i
hvad den afser att bereda lönetillgångar åt prästerskapet. En rubbning
af jordbeskattningen härutinnan har dock svårligen kunnat ske, så länge
de löneregleringar för prästerskapet, hvilka bygga på denna tiondeplikt
såsom en nödvändig förutsättning för den kyrkliga organisationens vidmakthållande,
äga gällande kraft.

För den tid, som följer närmast efter det omförmälda löneregleringar
utlupit, har emellertid Kung!. Maj:t i omhandlade proposition föreslagit,
att de till prästerskapet utgående tiondeafgifterna skola indragas till statsverket
för att småningom afskrifvas.

Då tionden såsom skatteform ingalunda kan sägas stå i öfverensstämmelse
med de grundsatser, som enligt numera rådande uppfattning
böra verka bestämmande på ett lands skatteväsen, finner utskottet rättvisa
och billighet fordra, att denna skatt afskaffas, så snart omständigheterna
det medgifva. Men om den föreslagna reformen sålunda kan anses i
främsta rummet påkallad af nödig hänsyn till ändrade tidsförhållanden,
lärer den förvisso kräfvas jämväl af konsekvensens lag. Ty sedan kronotionden
och kyrkofonden blifvit aflägsnade ur skattesystemet, torde rimligtvis
icke kunna begäras, att utrymme där längre skall beredas för prästtionden, hvilken
med förstnämnda arter af tionde har gemensam härstamning, ehuru den
längre än dessa bibehållit sin ursprungliga egenskap att vara en skatt på
bruttoafkastningen af viss näring, ett förhållande, som i vår tid dock icke
ökar en skatts lämplighet.

Samma åtgärd — prästtiondens indragning till statsverket —, som
enligt Kungl. Maj:ts proposition är första steget till undanröjande af
nämnda skatt, afser å andra sidan att, efter skattebeloppets fördelande på
samtliga beskattningsföremål — icke uteslutande på jorden — bereda kyrkan
tillgång till lönemedel ej blott af sådan beskaffenhet, att de få tillgodonjutas
af prästerskapet i hvilken församling som helst, utan äfven af sådan
betydenhet, att med tillhjälp af dem lönerna för samtliga präster må
kunna, utan församlingarnas oskäliga betungande, uppbringas till erforderlig
höjd.

Detta resultat vinnes därigenom, att staten öfvertager ansvaret för
att ett belopp, motsvarande tiondens enligt vissa angifna grunder beräknade
värde, årligen öfverlämnas till kyrkan. Samtidigt med det att staten
sålunda uti sin skattepolitik, i hvad prästtioliden angår, gör sig oberoende

96 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af kyrkan, erhåller denna för kommande löneregleringar till fritt förfogande
tillgångar, som eljest skulle förblifvit bundna vid de olika församlingarna.

Enär med hänsyn till kyrkans behof af lönemedel tionden icke utan
vidare kan eftergifvas, har utskottet ej något att erinra mot den föreslagna
anordningen. För kyrkan innebär densamma den afsevärda fördelen,
att möjlighet därigenom yppar sig att bereda skäliga löner åt
prästerskapet öfver hela riket, således äfven i församlingar af mindre
ekonomisk bärkraft. Någon fullkomlig nyhet tillskapas för öfrigt ej härmed.
Sin motsvarighet och förebild har nämligen den blifvande kyrkofonden,
hvilken är afsedd att från statsverket mottaga tiondeersättningen,
i en redan förefintlig institution, prästerskapets löneregleringsfond, hvars
uppgift emellertid måst väsentligen begränsas i följd af dit ingående
medels otillräcklighet.

Utöfver ersättningen för de afgifter, som leda sitt ursprung tillbaka
från gammal tionde, »vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde»,
skulle, enligt hvad Kung]. Maj:t — därutinnan i full öfverensstämmelse
med prästlöneregleringskommittén — föreslagit, till kyrkofonden ingå ersättning
dels för alla andra afgifter af jordbruksfastighet, dels ock för
samtliga afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet.

Med afseende å förslagets omfattning i denna del erinrar kommittén
(s. 42), att när ersättning för jura stolle och andra extraordinarie afgifter
blifvit sammanförd med tiondeafgifterna i en summa, det numera ej torde
vara möjligt att utsöndra tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet.
Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande
liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har kommittén ansett, att någon
åtskillnad mellan de olika afgifter, som utgå af nämnda slags fastighet, icke må
göras — äfven där så kunde ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolte
m. m. fastställd summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla
beskattningsföremål, och således äfven å jordbruksfastighet •—, utan att alla
afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika slag eller jura stol®,
offer, komministerslön o. s. v., skola indragas till statsverket samt ersättas
kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder äfven de jämförelsevis obetydliga
afgifter, som i stället för tionde påförts säterier i Skåne och Halland.
Vidare framhåller kommittén, hurusom afgifter af annan fastighet till
uppkomst och natur hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna, samt
att det understundom skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om
en bestämnd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna,
hvarför med afgifter af annan fastighet torde böra förfaras på
samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af jordbruksfastighet.

97

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

Afgifterna af annan fastighet äro, säger kommittén, sådana som bestämts
i fasta belopp för hyttor, bruk, kvarnar, sågar samt andra verk och inrättningar
eller för delar däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock
alla de afgifter, som skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af
all slags »annan fastighet» —• således ej blott verk och inrättningar utan
äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. in. — eller i förhållande
till dylik fastighet påförd bevillning eller påfördt fyrktal. Enligt
sistnämnda grund utgöres af annan fastighet ersättning för påskpenningar,
jura stolm och andra liknande afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma
skall fördelas på samtliga skatteobjekt inom en församling.

Samtliga afgifter af jordbruksfastighet beräknades ecklesiastikåret 1896
—97 hafva ett värde af 3,699,450 kronor, under det att afgifterna af
annan fastighet för omförmälda år uppskattades till 198,504 kronor.

Departementschefen (s. 214) finner förslaget om öfriga fastighetsafgifters
likställande i förevarande fall med tiondeafgifterna, hvilket förslag »i väsentlig
mån föranledts af det sätt, hvarpå skattskyldigheten till prästerskapets
aflöning för närvarande är anordnad, vara grundadt jämväl med hänsyn
till den ingalunda oansenliga uppoffring, kyrkan obestridligen gör genom
att afstå från prästtionden».

Mot förslaget i denna del bär utskottet ej heller något att erinra.

I öfrigt tillåter sig utskottet att beträffande de grunder, på hvilka
förslaget om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför blifvit utarbetadt, hänvisa, förutom till
departementschefens ofvan intagna yttrande i ämnet, jämväl till den »allmänna
motiveringen» i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV (s.
cxcv—ccxl), hvilken motivering af utskottet till hufvudsakliga delar återgifvits
i det föregående (s. 52—70).

De till prästerskapets aflöning enligt nu gällande löneregleringar utgående
fastighetsafgifternas indragning till statsverket och ersättande medelst
statsanslag afser ej att utgöra någon brytning med den gamla kyrkliga
grundsatsen, att hvarje församling bör aflöna sitt prästerskap.

Församlingarnas skattskyldighet skall nämligen äfven för framtiden
bilda underlaget för upprätthållande af den prästerliga verksamheten inom
pastoraten. Men för att ej hädanefter blifva så betungande, som den för
närvarande i många fall är, skall denna skattskyldighet hållas inom jämförelsevis
snafva gränser. Dessa bestämmas i 7 § af förslaget till lag om
reglering af prästerskapets aflöning sålunda, att församlingsafgifter icke få
utgöras till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,
att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprät Bih.

till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Åfd. 2 Höft. 13

I

98 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

tade mantalslängd utginge 10 öre och därutöfver 5 öre för hvarje helt
eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet ; och
skall inkomsten därvid beräknas för jordbruksfastighet till 6 kronor och
för annan fastighet till 5 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet
jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst
af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning
till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Äfven om församlingsmedlemmarnas bidragsskyldighet på angifvet
sätt begränsas, är dock skattekraften inom åtskilliga pastorat, framför allt
stadspastoraten, så betydande, att dessa kunna med egna medel helt och
hållet bestrida sitt prästerskaps aflöning. För rikets samtliga pastorat blir
församlingsafgifternas summa ganska afsevärd. Departementschefens beräkningar
utvisa nämligen, att om de i församlingarna år 1904 rådande finansiella
förhållandena tagas till utgångspunkt, skulle, med tillämpning af de
i åberopade 7 § af löneregleringslagen angifna skattesatserna, ett sarnmanlagdt
belopp af 3,690,035 kronor kunna utdebiteras i dylika afgifter.

Under antagande att finansplanens siffror, hvilka, såsom naturligt är,
utgöra resultatet af beräkningar med många ovissa faktorer, äro i det hela
tillförlitliga — hvilket synts utskottet vara förhållandet —, finner utskottet
församlingarnas skattskyldighet, sådan den blifvit af Kung! Maj:t föreslagen,
vara väl afvägd. Den omständigheten, att en budget å nära 12
millioner kronor visar ett beräknadt öfverskott af 138,196 kronor, gifver
nämligen enligt utskottets åsikt ej berättigad anledning till nedsättning af
församlingsafgifterna. Men väl delar utskottet, med hämtadt stöd af utvecklingens
fortgång under senaste årtionden, i afseende å framtiden departementschefens
mening därom, »att sedan lönereglering inom hvarje
pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena
skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas för folkmängden».

Med anledning af herr J. Bengtssons i Bjärnalt yrkande därom, att
annan fastighet skall i lika förhållande som jordbruksfastighet utgöra bidrag
till prästerskapets aflöning, vill utskottet erinra, hurusom enligt 1861 års
bevillningsstadga bevillning skulle utgå af jordbruksfastighet med 3 öre
och af annan fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.
Dessa grunder för fastighetsbevillningens utgörande undergingo
ej förändring förrän i sammanhang med 1892 års urtima Riksdags
beslut om afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter samt om
lindring i rustnings- och roteringsbesvären. Den förmånligare ställning,
jordbruksfastigheten dittills åtnjutit i jämförelse med annan fastighet, upphörde
nämligen då. Tillika blef den förut skattefria afkastningen af det
i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet underkastad beskattning.

99

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Åt grundsatsen om skattskyldighet för omförmälda slag af kapital och
arbete gafs i bevillningsförordningen uttryck på det sättet, att, i stället
för den förut stadgade skatteprocenten 3 öre, bevillningen för jordbruksfastighet
i sin helhet sattes till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.

Att vid fastställande af grunderna för skattskyldighet till prästerskapets
aflöning, till nackdel för ägarna af annan fastighet, rubba det förhållande,
hvari allmänna utskylder eljest skola fördelas mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet, synes utskottet desto obilligare, som annan
fastighet i allt fall på många orter, i följd af nu föreslagna skattereform,
får sig pålagd en antingen helt och hållet ny eller åtminstone ökad utgiftsbörda.
Utskottet kan alltså icke tillstyrka att, i afseende å utgörande
af församlingsafgifter, annan fastighet försättes i en särskild, ogynnsam
undantagsställning, såsom förhållandet skulle blifva i händelse af bifall
till motionärens förslag därom, att inkomsten jämväl af annan fastighet
skall beräknas till 6 kronor för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet.

Beträffande det af samma motionär föreslagna stadgandet om förpliktelse
för alla personer af viss ålder att utgöra en afgift — högst 50 öre
för man och 25 öre för kvinna — såsom bidrag till prästerskapets aflöning,
kan väl antagas, att icke få församlingsmedlemmar, skulle såsom en
rättighet, hvilken de ej vilja afstå, betrakta skyldigheten att med en dylik
mindre afgift bidraga till sin själasörjares underhåll.

Å andra sidan hafva emellertid, på sätt i det föregående blifvit omförmäldt,
mot bibehållande af personliga afgifter, vare sig i allmänhet eller
särskild! inom det kyrkliga beskattningssystemet, anförts skäl, hvilkas betydelse
utskottet ej kan underkänna. Dessutom skulle den personliga skattskyldigheten,
äfven efter borttagandet af ifrågavarande afgifter till prästerskapets
aflöning, i allt fall komma att inom vårt lands skatteväsen kvarstå
i tre olika former, såsom af departementschefen ock blifvit framhållet.
Vidsträcktare användning lärer ej höra gifvas åt en skattetyp, enligt hvilken
hänsyn ej tages till skatteförmågan. Vid angifna förhållanden finner
sig utskottet icke heller i denna del kunna understödja motionärens
förslag.

100

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o. 2.

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Angående prästerskapets boställen stadgas i § 4 af 1862 års förordning
att boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall efter
viss angifven grund beräknas till en dess verkliga värde motsvarande inkomst,
samt i § 5, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet
kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter,
som därför äro af Ivungl. Maj:t särskild t meddelade. Indelningshafvare!
får alltså genom egen skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe,
men är naturligtvis oförhindrad att på eget ansvar utarrendera
detsamma för sin tjänstetid. Åt honom till äfventyra anvisadt. löningsboställe
skall, under den i § 5 nämnda förutsättningen, i författningsenlig
ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt betänkande af den 19 juni
1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika
boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe upplåtet åt. innehafvare
af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i förslaget till lag
angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen af sadant boställe
fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma
tjänst. Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som
anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta
hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4 mom. 2 i omförmälda lagförslag
föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning
inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall,
enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om
kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om Indika talas i § 9 inom. 2
af 1862 års förordning, och bland Indika här särskild! må framhållas de
som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplatna stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare
beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan
såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.
Afkastning af löningsboställe, hvilket ej är af församling'' eller
enskild person anslaget till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall
följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe
bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas,
har prästlöneregleringskommittén uttalat sig i förut omförmälda, den 20
december 1899 afgifna betänkande med förslag till förordning angående

101

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen.
Kommittén, som båller före, att det bör medgifvas prästerskapet större
frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för
längre tid utarrendera sina boställen, bär för en sådan utarrendering uppställt
följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenad! bostadsbostälie kan, utan inskränkning
till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning
af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af
arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet
pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga
ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före
utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom
göras förbehåll om vissa naturaprestation!’ till boställshafvaren. Af
samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall,
då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,
skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) I alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfva» och fastställas
af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

Den mera vidtgående frågan om lämpligheten af att prästerna bibehållas
vid innehafvet af sina jordbruksboställen, eller om icke dessa boställen
böra indragas till någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond,
har gjorts till till föremål för särskild utredning. Genom bref af den 12
februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. Maj:t kammarkollegium att, efterhörande
af samtliga domkapitlen i riket och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län, till Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt
yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde
anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda
präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af
menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes
allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland
äfvensom vedbrand samt boställena och deras afkastning i
öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt Indika en sådan anordning
skulle kunna bringas till stånd.

Bland de kyrkliga myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat
sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning,

102 Riksdagens Särskilda TJlskotls (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

omförmälda kungl. bref angifver. Ofriga domkapitel kafva gifvit uttryck
åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskild!
af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste
afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt
förslaget. Endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands,
Ålfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna
tillstyrka detsamma. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord
skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser
inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord
inom Norrbottens län. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets
boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden
få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget
bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas
indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande
tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen, och Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det vara omöjligt att
göra något för alla fall gällande uttalande.

Då kammarkollegium i utlåtande af den 20 januari 1905 (s. 51
—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika
jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag,
tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän
icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade
emellertid efter kollega mening en inskränkning i tillämpningen af
den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna
odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta
sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förlagd till en
mera bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning
hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet
en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst
råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof
än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende
af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke
ett boställe med jordbruk vore honom beredt. Hvad särskildt beträffar prästerna,
som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde,
anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning
mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de

103

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dagliga lifsförnödenlieterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna,
grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter
erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra
såväl i nu angifna hänseende som särskildt i fråga om de viktiga, ofta
förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka
på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfhing. Men endast i
angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång
till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,
att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter
mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig
kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti kungi. brefvet
den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och
deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars
intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det
den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära
en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen,
isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst
skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande
prästerskap. Yäl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen
af boställena skulle undantagas de boställen, som af menighet
inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten
hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga
svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med
afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa
den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen
ej varit fullständig, både den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets
sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke
få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad
en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig
hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot
det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser
kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu
tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna
hela af kastningen af förefinthga bostadsboställen med jordbruk.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening
med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de lönings -

104 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

boställen, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner
kollegium ej något att erinra.

Ehuru enligt kollegii mening bostadsboställen icke böra indragas till
någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma
vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst
öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks
förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så
stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet
att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet,
att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt
i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter,
som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.
Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika
slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och
föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej
själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga
lifsförnödenhet er och tjänstbarheter. Boställsjorden kan äfven vara så
obetydlig, att sedan däraf undantag^ hvad indelningshafvaren behöfver
till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå
för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin
försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader
saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens sj anständighet
eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde
i många fall visa sig som ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering
af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan
art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menighet
inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgiften
skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det
öfver prästlönegleringskommitténs betänkande IY afgifna utlåtandet af den
10 november 1905 (s. 103—106). Kollegium uttalar härvid den åsikten,
att en form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af
den utaf kommittén i dess betänkande föreslagna fakultativa utarrenderingen.
Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under en
öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera
fall, då obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskilt med hänsyn
därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium,
att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär
hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus
med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta

105

''Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter
kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars
genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet.
Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ
utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri
angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand
blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsj orden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser
kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket
omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar
kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden
att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,
bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk,
verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å
detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till
samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke,
samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för
en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om
utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom
skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort
torde det, fortsätter kollegium, icke vara möjligt att uppställa allmänt
giltiga regler för särskiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till
bostad med hvad därtill hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastig''
het. Frågan härom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål
för undersökning. Största svårigheten vid den obligatoriska utarrenderingen
torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång från
arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif. För sådant ändamål
finner kollegium det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen och arrendatorn
åtminstone erhålla särskilda bostäder, belägna på behörigt afstånd
från hvarandra.

Allmänna svenska prästföreningen meddelar i skrifvelse till Kungl. Maj:t af
den 1 mars 1905, att endast inom några få kretsar, hufvudsakligen från Gottland
och skogstrakter i öfra Sverige, helt visst i följd af särskilda förhållanden
den meningen gjort sig gällande, att indragning af boställena kunde tillstyrkas.
Men med bortseende från dessa undantag, hade i öfrigt från alla
landsdelar inom mer än 40 kretsar enstämmigt bland prästerskapet uttalats den
åsikten, att en sådan ändring i bestående ordning, som indragning af bostads Bih.

till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 14

106 Riksdagens Särskilda. Utskotts (N:o 1) Utlåtande A :o 2.

boställena, skulle lända till stort men för både församlingar och prästerskap.
Visserligen hade under senare tider förhallandena såtillvida förändrats, att
det blifvit svårare för prästen att själf med fördel drifva ett större jordbruk.
Med anledning däraf både på sina ställen prästerskapet uttalat önskan om
befrielse från de med större jordbruk förenade besvärligheterna, isynnerhet
som stora formella svårigheter yppat sig, när det gällt att på längre tid
få utarrendera boställena. Men dessa svårigheter syntes bäst lösas genom
eu arrendeförordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskominitténs
förslag med några smärre modifikationer. Därmed
skulle all anledning till en förändring i bestående förhållanden bortfalla.
För prästerskapets ämbetsutöfning vore det oundgängligen nödvändigt att,
när helst så påfordrades, hafva tillgång till skjuts i ämbetsärenden. De
ständigt växande klufven på prästernas arbete uti församlingarna med
andaktsstunder, tillsyn öfver skolorna, sjukbesök m. in. och, särskilt där
flera församlingar stode under samme pastors omedelbara ledning, den
söndagliga duplikationen, särskilda stämmor och sammanträden, läsning
med annexförsamlingens konfirmander, alla sadana ämbetsgärningar krafde
skjuts i ökad grad, allteftersom församlingslifvet utvecklades. Därtill
komme behofvet af skjuts för prästens eget hushåll. Om jordbruket skildes
från prästboställena, skulle detta behof ytterligare i hög grad ökas,
då prästen för inköp af sina lifsförnödenheter än mera skulle blifva hänvisad
till att hämta dem från stad. De svårigheter, hvilka, såsom erfarenheten
visat, redan nu mången gång mötte att på ett tillfredsställande sätt,
när så behöfdes, få all nödig skjuts utgjord af en boställsarrendator, skulle
i ännu högre grad förekomma, om arrendatorn icke vore i väsentligare
mån beroende omedelbart af boställshafvaren. Att genom tillfällig lega
erhålla skjuts vore oftast ogörligt, enär landtbrukarna själfva behöfde sina
hästar och tjänare. Under alla omständigheter komme skjutskostnaderna
äfven i endast medelstora pastorat att kräfva högst betydliga belopp, vida
högre än om ett eget, för hästars underhåll nödigt landtbruk stode till
förfogande. Äfven skulle omkostnaderna för lifsförnödenheter stegras, da
många af dessa senare måste genom mellanhänder anskaffas från annat
håll. Eu indragning af boställena skulle alltså, långt ifrån att blifva en
vinst, tvärtom tillskynda såväl prästerskap som församlingar svårigheter
och förluster. Blefve jordbruket öfverlämnadt till en arrendator, som ej
omedelbart berodde af boställshafvaren, måste en utbrytning och utflyttning
ske, hvilken komme att för ombyggnad af landtbrukets hus kräfva
kostnader, som kanske motsvarade en tioårig arrendeinkomst. Allmänna
svenska prästföreningen hemställde därför, att prästernas samtliga bostadsboställen
mätte bibehållas såsom indelning för tjänsteinnehafvarna, samt att

107

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

en arrendeförordning, nppgjord på grundvalen af prästlöneregleringskominitténs
förslag i ämnet, snarast möjligt måtte vinna nådig stadfästelse.

Enligt statsrådsprotokollet (s. 192—206) har departementschefen rörande Departements''
det ecklesiastika boställsväsendets ordnande till en början gjort följande Allmänna
uttalande: synpunkter.

»Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksboställen är en löneform, som
i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indragningen
på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civil- och militiestaterna
anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksboställen i regeln icke böra
ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att
innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas
behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna.
När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela
sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,
komme nämligen tjänstegörornålen att i större eller mindre mån eftersättas.
Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara
fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel
samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga, inventarier,
han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild
förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i
sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande.

Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en
naturlig följd däraf, att, genom utarrenderingen desamma antagligen komme
att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika
kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena
utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle
att nedlägga kostnader på jordens uppodling och förbättring samt därigenom
bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af
boställshafvaren på några få år eller under hans ovissa tjänstetid eller ock
innehades af honom själf under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med
tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om
det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande
oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med
någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en insats af personlig
och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Vid bedömandet af frågan om lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas
bibehållande under prästernas egen skötsel har, såsom jag

Jordbruk .
måste i vissa
fall bedrifvai
för boställshafvarens

egen räkning.

108 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af myndigheternas yttranden inhämtat, någon gång anlagts eu mera ideell
synpunkt än det betraktelsesätt, som vardigen gjort sig gällande vid meningsutbytet
rörande civil- och militiestaternas boställen. Så har man sagt, att
prästens »Barnlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare och innerligare,
då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska
villkor han delar», man har äfven framhållit, hurusom »den omständigheten,
att prästen ej står utanför hvad i församlingsbornas dagliga lif och
verksamhet förekommer, måste utgöra ett godt underlag för deras förtroende
för honom jämväl i högre och andliga frågor».

Jag vill ej alldeles underkänna betydelsen för prästens kall af en
dylik intressegemenskap med församlingsmedlemmarna, men anser mig
å andra sidan böra påpeka, att detta ideella moment icke för prästerna
själfva gjort sig så gällande, att de i allmänhet bibehållit skötseln af sina
boställen. På sätt framgår af en i prästlöneregleringskommitténs betänkande
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af
samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad på
grund af enskilda med indelningshafvarna träffade aftal. I fråga om de
olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade
och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska
betydligt. Huru under senare tid förhållandena i omförmälda hänseende
ställa sig särskildt inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungi. Maj:ts
befallningshafvandes i nämnda län förut återgitna utlåtande, enligt hvilket
år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna
själfva.

Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nödvändigheten
däraf, att för prästerskapets vidkommande mer än i fråga om
andra tjänstemän bibehälles den enligt senare tiders åskådning olämpliga
aflöningsformen med jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i iöljd
af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för
boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen
måste bibehållas. Med afseende å de undantagsförhållanden, på hvilka
jag sålunda syftar och som förnämligast härröra från svårigheten att i vissa
trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter
tillgodosedda af andra personer än dem, som tillhöra det egna hushållet,
tillåter jag mig hänvisa till hvad af en del ortsmyndigheter och kammarkollegium
härutinnan anförts och af mig förut i hufvudsak återgifvits..

109

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Rörande dispositionen af de med jordbruk förenade bostadsboställen,
som ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde, ning alltid
såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den mån de icke lönelö0rs^s
blifvit af menighet- inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon; häfvare».
för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid
förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga
myndigheterna äfvensom af prästerskapet, representeradt af allmänna svenska
prästföreningen. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskild! ur synpunkten
af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas
indragning till en fond skulle för åtskilliga församlingar framstå
såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Visserligen skulle löneregleringsproblemet
icke oväsentligen förenklas, om beträffande de olika tjänstebeställningarna
ej erfordrades någon uppskattning af de med dem förenade
jordbruksboställenas afkastning, utan denna finge, sådan den utfölle,
ingå bland kyrkans gemensamma lönetillgångar eller, för att använda
prästlöneregleringskommitténs terminologi, till kyrkofonden. Men så länge
aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna,
finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva
vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna
ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas
indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra
förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum
för skattskyldigheten redan förut uppnåtts.

Afkastning af bostad sboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller
icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneförmån
för den präst, till hvars bostad det är afsedt.

Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlönereglerings- Löningsbokommittén
föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande''^"6’ nfr det
hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva förening med
verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen b°fadsb°-''antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för präst-7es till kyrkt
gårdsbruket bidragande förhållanden’, såsom det heter i § 10 punkt 6 af fonden■
nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12
november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert
dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostadsboställen, och de torde
af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från
hu fvudgårdarna.

110 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af
dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl
enligt prästlöneregleringskominitténs hemställan, mot hvilken anmärkning
icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Härmed införes icke någon nyhet i det prästerliga aflöningsväsendet,
utan varder allenast i vidsträcktare omfattning än tillförne genomförd en
anordning, som leder sitt ursprung från 1862 års förordning. Där är
nämligen, såsom förut erinrats, i § 9 mom. 2 medgifvet, att inkomster,
hvilka grunda sig på ''arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen’, må
''från en till annan församling öfverflyttas’. Denna åtgärd har mera
sällan direkt vidtagits med ifrågavarande egendomar, utan har öfverflyttningen
i flertalet fall förmedlats genom prästerskapets löneregleringsfond,
till hvilken boställsafkastningen ingått, och från hvilken kontanta anslag
sedermera beviljats till förhöjande af prästerskapets löner.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,
som sålunda af mig tillstyrkes, skulle i allt fall tillföra de gemensamma
aflöningsmedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta
ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning
och organisation i hufvudsak bibehållas — framgår af en i inledningen
till prästlöneregleringskominitténs tabeller, serien D, sid. ix införd
tablå, hvilken uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka
jag anslutit mig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej skulle
komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman eller
lägenhet, som redan brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom att
alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar, med hvilka
de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för
hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda beräkningar,
hvilka grunda sig på uppskattningar för ecklesiastikåret 1896—97, gifva
vid handen, att till kyrkofonden årligen skulle inflyta ett belopp af 329,473
kronor, under det att enligt kapitalkontot till rikshufvudboken inkomst
af arrendemedel för redan indragna löningsboställen tillförts prästerskapets
löneregleringsfond med allenast 52,572 kronor 35 öre år 1896 och 86,255
kronor 29 öre ar 1906. Stegringen af arrendemedlen för de hittills indragna
löningsboställena antyder, att förstnämnda summa 329,473 kronor
i själfva verket torde komma att växa utöfver hvad sålunda beräknats.
Tvungen ut- Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostadsboställena—hvil af

jordbruks kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan
dvissa bostads tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna
boställen. sjijjfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet lik -

in

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

som ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i
allmänhet präster, såväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning
med jordbruk, medföra den konsekvensen, att jordbruk å deras bostadsboställen
bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra
händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets
aflöningsförhallanden, bör också enligt min mening obligatorisk
utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena
— hvilkas taxeringsvärden, på sätt. jag redan nämnt, år 1897 utgjorde.
45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens
tillgodogörande.

Några, synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna
af denna institution gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium bär
redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma,
frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmasteframtiden,
otvifvelaktigt skall i inånga fall komma att stranda på omöjligheten
att bereda lämplig bostad äfvensom andra för eu arrendator erforderliga
hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnebafvarens
personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den
största betydelse. Skall nämligen eu präst — såsom ju af vikt är —
kunna upprätthålla sin själfständighet gentemot församlingsborna såväl vid
fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han
i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp
af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och
bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af ett boställes
beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för
tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som
anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen
så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så
obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan
i sin helhet medföra en ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen,
etter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning,
kunde återstå upplätes på arrende, i ställer för att af tjänsteinnehafvaren
brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fåll
måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande löneregleringsnämnd
skulle, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag, hänskjutas att, i
samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i
ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering
bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af ut -

Frivillig utarrendering,

titan inskränkning
till boställshafvarens
besinningstid.

112 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 3.

arrendering, bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfuing och
till skydd mot intrång från arrendator^ linner jag detta förslag mycket
lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon mån nämndens besvär,
men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande
i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande
löneförslag, måste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på
prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Öfver bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obligatorisk,
tvungen, utarrendering, skulle indelningshatvaren, fortfarande såsom
hittills, äga att med eu viss frihet förfoga. Han kan således efter behag
själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt
honom upplåtna bostadsbostället.

Emellertid åsyftar prästlöneregleringskommittén med sitt den 20
december 1899 framlagda första betänkande, att åt boställshafvare skulle
inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket a sitt bostadsboställe,
i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas
till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens
ovissa besittningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellanform
mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren
på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af
det ecklesiastika boställsväsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.
Enligt hvad allmänna svenska prästföreningens nyss återgifna yttrande
utmärker, skulle den af kommittén sålunda föreslagna anordningen för
en stor del af prästerskapet te sig såsom en befrielse från de med boställsskötseln
förenade svårigheterna af olika slag och medföra just den
förändring i förevarande hänseende, som öfver hufvud anses erforderlig.
Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan
upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande
innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.»

Härefter öfvergår departementschefen till en granskning af de utaf
prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 års betänkande (s. 16
och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för den fakultativa, frivilliga,
utarrenderingen och framhåller, hurusom meningarna varit mycket delade
rörande lämpligheten af de utaf kommittén för denna utarrendering uppställda
Imfvudgrunderna, i hvad dessa afse dels skyldighet för arrendatorn
att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren, dels arrendetidens
begränsning i vanliga fall till 10 år. För egen del yttrar departementschefen
beträffande dessa frågor:

Riksdagens Särskilda Utskotts (JSJ:o 1) Utlåtande N:o 2. f|;113

»Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen lian vara af
en viss betydelse, att lian ej i hvarje förekommande fall frestas att tänka
pa kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår
såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag
likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendator, skulle
i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskl
lits eller bereda stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst
bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande
mahanda stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets
utöfning. Da det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar
mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt; förebygges, äfvensom
att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda
vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split
mellan de i förevarande fåll intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle
medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

.Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet
torde ej gifvas .-in att bestämma hela arrendet i penningar och —- där
vid utarrendering^ ej undantages så mycket af boställsjorden som anses
lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, boställshafvaren
kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren
att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot
viss i. kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för siooch
sm familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontraktet angifna

grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen och
årstider.

På sätt kammarkollegium jämväl hemställt, bör alltså efter min åsikt
ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet
för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa
nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar, denne
önskar själf halla.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen afliden
för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkänds-
Da en sa kort tid föreslagits, har afsikten därmed visserligen varit
att for en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna
af utarrendenngen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för
ändamalet torde erfordras, i betraktande däraf att arrendeaftalets uppgörande
ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasätta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt
gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det höra
medgifvas, att den normala upplåtelsetiden får utsträckas utöfver 10 å-r.

Bila till Biksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

15

114

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Med den af kommittén föreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna
förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas
kostnader, hviikas återgäldande först efter en längre tid kan
förväntas. Snarare kan väl befaras ett sådant från nationalekonomisk
synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan
i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och
kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar
äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år —
hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom
i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några
väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden,
men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet
öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning
och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes
mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af
grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.»

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande,
som enligt förslaget skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och vederbörande domkapitel gemensamt, fäster departementschefen uppmärksamheten
därpå, att af en del ortsmyndigheter anmärkts, att det
ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en ganska betydlig
tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade dem,
samt att ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda
ärenden skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,
toge befattning med desamma. Äfven departementschefen anser, att åt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bör uppdragas att ensam fullgöra, hvad
härutinnan enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlet samfälldt.

Sitt yttrande i detta ämne afslutar departementschefen sålunda:
Hufvudgren- il enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att
»BB^o/de''för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följande
ecklesiastika hufvudgrunder:

l,äslndet 1- Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt

löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad
det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe
eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens

115

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

besinningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra
väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning
eller personliga ställning, har nämnden att bos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af
de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendatorn,
dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som
till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller
andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar
Kungl. Maj:t, i samband med pröfn i ngen af det utaf nämnden uppgjorda
förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande
frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver,
där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma
skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

3. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan
inskränkning till boställshafvarens besittningstid, kunna upplåtas på arrende
efter ansökning åt vederbörande boställshafvare samt med godkännande
från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet,
efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen
kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse
utarrendering ej må äga rum.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas
bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de
särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens
tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall
indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

116

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mTefröraZl- ™g sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande af det

[utarrenderingecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra
nfetsrManeria,mväl Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och införemål
för arbetats i de förslag till lagar angående reglering af prästerskapets aflö''Konungene
ning och om kyrkofond, som iag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Makt

aimmistratii;« . , n »n t>*» i .Vp » ° 0

lagstiftning. att tramlagga till Kiksdagens profning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande såväl den
tvungna som 0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsbost
allena. Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området
för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens
medverkan ej lärer böra påkallas. Prästlöneregleringskommitténs
förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk
förenade bostad sboställen afser den frivilliga utarrenderingen. Detta
förslag torde kunna bilda grundvalen för den särskilda lagstiftning i
förevarande ämne, som ytterligare erfordras. En omarbetning i vissa hänseenden
af förslaget tarfvas likväl, och anser jag hvad kammarkollegium
i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i
allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen
af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning
äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen,
naturligtvis dock med iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning
till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen
är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af
prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara
lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade
rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med
utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena.
Såsom jag förut erinrat, innefattas föreskrifterna om löningsboställenas
utarrendering uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium
angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman

1 Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet
anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe
brukas den 11 juli 1862.»

Den kungl. propositionens förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning upptager i 6 § 1 och 4 inom., 12 § 3 mom. samt 30 §

2 mom. stadgande!!, hvilka blifvit utformade i enlighet med de af departementschefen
sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande af det

117

Riksdagens Särskilda TJtskoits (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ecklesiastika boställsväsendet. Af dessa lagrum beröra 6 och 12 §§ den
tvungna samt 30 § den frivilliga utarrenderingen.

Mot hvad Kungl. Maj:t i omförmälda hänseenden föreslagit rikta sig
fem af de till utskottet hänvisade motionerna, nämligen af herr G. Ros
inom Första Kammaren samt af herr D. Person i Tallberg, herr J. Johansson
i Kälkebo, herr J. A. Jonsson i Hökhult in. fl. och herr A. Henricson,
samtliga sistnämnda inom Andra Kammaren.

I herrar Perssons och Johanssons samt herr Jonssons m. fl. motioner
behandlas jämväl andra ämnen än det ecklesiastika boställsväsendet. Hvad
i sistnämnda hänseende yttrats af herrar Persson och Johansson utgör
endast motiveringen för mera vidtgående yrkanden, af herr Persson om
afslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition och af herr Johansson
om afslag å förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning, i
båda fallen med tillagd hemställan om framläggande af nya förslag. Endast
i den mån dessa båda motioner äfvensom motionen af herr Jonsson
m. fl. beröra det ecklesiastika boställsväsendet, komma de att i detta sammanhang
återgifvas.

Den af herr G. Ros väckta motionen, n:o 57, lyder sålunda:

»Prästlöneregleringskommitténs i så många afseenden förtjänstfulla Motion af
arbete har dock icke lämnat ett fullt tillfredsställande resultat, beroendeherr R°*''
pa ett alltför strängt fasthållande vid det kyrkliga aflöningssystemets
historiska grund. Man har åtminstone eljest svårt att förstå anledningen
till en så otidsenlig aflöningsform, som det ecklesiastika boställsväsendet,
sådant det framträder i kommittéförslaget, en aflöningsform, som på samma
gång den i de flesta fall tillskyndar löntagaren långt mera skada och
obehag än gagn blir en stor tunga för den skattdragande löngifvaren
och ingalunda bidrager till ett godt samarbete mellan prästerskapet och
församlingen. Afsevärda förbättringar äro dock vidtagna i Kungl. Maj:ts
propositioner, och särskildt har Kungl. Maj:t genom införande i § 6
punkt 4 af förslaget till ’Lag om reglering af prästernas aflöning’ af föreskrifterna
om obligatorisk utarrendering af boställsjorden, där omständigheterna
det medgifva, inslagit på en väg, som torde vara den enda rätta,
den vägen, som leder till samtliga eller åtminstone de flesta prästboställenas
skiljande från jordbruk.

Mot det ecklesiastika boställsväsendets ordnande i enlighet med grundtankarne
i 1904 års kungl. bref har man uppkonstruerat alla möjliga och
omöjliga hinder. Jag däremot hyser ingen tvekan om lämpligheten af
boställsindragningen eller om möjligheten af den prästerliga tjänsteutöfningen,
äfven om boställsj orden afskiljes från bostadsboställena, och jag

118 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N;o 2.

skulle sålunda mycket val kunna ansluta mig till herrar Dan. Perssons
och J. Johanssons motioner. Men å andra sidan skulle ett beslut om den
i dessa motioner föreslagna skrifvelsen orsaka nya, tidsödande utredningar.
Jag tvekar därför om lämpligheten af att inslå på denna nya väg och
alldeles bryta med de principer, på hvilka det kung! aflöningsförslaget
är byggdt.

Åtskilliga länsstyrelser hafva i sina utlåtanden uttalat sig för att den
nya regleringen af prästerskapets aflöning borde så ordnas, att den icke
lade hinder i vägen för ett successivt genomförande af reformen med
hänsyn till boställenas indragning i den mån detta pröfvades möjligt.

Då Kungl. Maj:t tyvärr icke fäst afseende vid dessa framställningar,
utan, antagligen därtill påverkad af nästan samtliga domkapitlens och
äfven prästföreningens bestämda afstyrkande, uppgifvit tanken på indragningen
och fastslagit det nuvarande boställssystemet, har jag ansett lämpligt
att draga frågan om möjligheten af en partiell indragning under Riksdagens
pröfning.

Detta torde möjliggöras genom införande i ''Lagen om reglering af
prästernas aflöning’ af en bestämmelse om, att den i nämnda lags § 2
omförmälda nämnd har att under vissa förutsättningar tillse, om jordbruksandelen
lämpligen kan från bostället afsöndras och försäljas.

Man kan ju mycket väl tänka sig sådana omständigheter, att boställsjorden
hvarken kan i enlighet med den i § 6 punkt 4 eller § 30 punkt 2
gifna bestämmelsen utarrenderas samt att boställshafvaren ej heller vill
själf bruka boställsjorden. Under sådana förhållanden borde väl en försäljning
vara fullt befogad, och för att möjliggöra detta har jag föreslagit
ett tillägg till lagens 6 paragraf.

Jag har ej förbisett de formella betänkligheter, som mot detta förslag
kunna anföras, och de rubbningar i denna lags eller kyrkofondslagens
och boställsförordningens detaljbestämmelser, som däraf kunna föranledas,
och tillåter jag mig därför hemställa, att vederbörande utskott måtte formulera
de ändringar i dessa lagförslag, som af min motion kunna föranledas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att
till § 6 i Lagen om reglering af prästernas aflöning må fogas en punkt 5
af följande lydelse:

’Möter hinder för jordbrukets utarrendering och äro vederbörande
församling och boställsinnehafvare ense om fördelen af boställets försäljning,
skall nämnden tillse, om jordbruksandelen med till bostället hörande skog
lämpligen kan från bostället afsöndras och försäljas, samt till Kungl.
Maj:t ingå med underdånig framställning om tillstånd till sådan försälj -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 119

ning äfvensom med uppgift på, huru stor andel af försäljningssummans
årliga afkastning bör beräknas dels såsom ersättning för tjänsteinnehafvaren
tillförsäkrad fri vedbrand, dels såsom lönebidrag, motsvarande i § 6
punkt 1 omförmälda bostä]lsafkastning och dels såsom i enbghet med denna
lags föreskrift tjänsteinnehatvaren eller kyrkofonden tillkommande andel af
skogsafkastning.

Genom försäljningen influtna medel skola ingå till kyrkofonden och
bokföras såsom en för vederbörande försambng afsatt lönefond eller lönekassa,
hvars årliga afkastning skall på sätt Kung! Maj:t bestämmer i enbghet
med denna lags föreskrift dels tillkomma vederbörande tjänsteinnehafvare
såsom vedbrandsersättning och såsom lönebidrag motsvarande afkastning
af jordbruk eller skog, dels under vissa förhållanden tillgodoföras
kyrkofonden såsom motsvarande densamma tillkommande andel af
skogsafkastning.’»

Herr D. Persson i Tällberg anför i motion n:o 288, såvidt nu är i
fråga:

»Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 innehåller förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond.

Dessa förslag, som i hufvudsak ansluta sig till det af prästlöneregleringskommittén
utarbetade, äro i viss mån byggda på grundvalen af nu
gällande aflöningssystem, så att aflöningen skulle utgå dels kontant och
dels genom inkomst af boställe.

Oaktadt anledning icke saknas, vill jag dock icke inlåta mig på någon
kritik rörande den föreslagna tiden och sättet för afskrifning af prästerskapets
tionde eller angående den vidlyftiga apparat, som skulle sättas i
gång för beräknandet af de respektiva aflöningsbeloppens storlek, eller om
det kan vara lämpligt, att Kung!. Maj:t. på administrativ väg skulle fastställa
dessa belopp.

Däremot kan jag icke underlåta att framhålla det olämpliga och otidsenliga
uti att i prästerskapets aflöning fortfarande skulle ingå boställen
med jordbruk.

Om ock denna aflöningsform kunde anses lämplig på den tid den
tillkom, torde den dock numera knappast från någon synpunkt vara att
förorda. Prästens ställning som själasörjare och öfriga i samband därmed
stående tjänsteåligganden lämnar den för sitt kall intresserade prästen

Motion af
herr

D. Persson.

120

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

föga tid för bedrifvande af rationellt jordbruk. Att prästerna själfva
kommit till insikt om att jordbruket icke lämpligen kan inpassas under
deras ämbetsgärning, därom vittnar det sakförhållandet, att mer än halfva
antalet af de präster, som hafva boställe med jordbruk, utarrenderat detsamma.
. Detta aflöningssystem har också öfvergifvits beträffande de flesta
andra tjänstemän.

Skulle nu dessutom afkastningen från prästboställenas skogar icke
vidare komma boställsinnehafvare!! till godo, blir det än mindre skäl för
bibehållandet af den föråldrade och för prästerna själfva ofta nog med
obehag förenade aflöningsformen.

Då jag sålunda anser, att prästerna böra befrias från jordbruk, kan
jag icke heller ansluta mig till det stadgandet i Kungl. Maj:ts i proposition
n:o 84 framlagda förslag till ecklesiastik boställsordning, som föreskrifver,
att »å andra och tredje klassens bostadsboställen på landet skola
alla laga hus nybyggas och underhållas af boställshafvaren». Tv om man
med fog kan säga, att prästens ämbetsställning och utbildning äro inriktade
på fyllandet af helt andra uppgifter än skötsel af jordbruk med därtill
hörande binäringar, så torde detta i än högre grad kunna sägas, då
det gäller uppförandet af åbyggnader. Prästen bör, ostörd af omsorgen
om skog, åker och äng, helt få ägna sin tid och sina krafter åt uppbyggande
af Guds församling och icke af lador och visthus in. in. Det synes
mig också vara meningslöst att ålägga prästen en sådan börda som att
sköta om byggande och underhåll åt hus, då han ändå skulle blifva berättigad
till full ersättning för därmed förenade kostnader.

Fastän jag sålunda anser, att präster böra likställas med de liesta
andra tjänstemän och befrias från jordbruk och i stället tilldelas kontant
aflöning, förefinnas dock stärka praktiska skäl, som tala för att församlingarna
böra anskaffa byggnadstomt och trädgårdsland samt bygga och underhålla
erforderlig bostad med nödiga uthus åt kyrkoherdar och komministrar
samt med dem jämställda prästmän. Ty i vissa församlingar torde
det möta afsevärda svårigheter för prästen att få hyra tjänlig bostad i
närheten af kyrkan. Och att ålägga prästen att på egen bekostnad bygga,
och underhålla erforderliga bostadshus vore att för hela landet fastslå
ett system, som ofta nog leder till konflikter mellan af- och tillträdare
samt skuldsättning och obehag af flera slaff.

Om det sålunda står klart för mig, att prästerna böra befrias från jordbruksboställen,
erbjuda sig dock åtskilliga svårigheter vid besvarandet af
spörsmålet om huru med dessa boställen skall förfaras, för att de allt
fortfarande skola blifva till största gagn för det ändamål, till hvilket der

121

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ursprungligen varit afsedda. Det vill synas som man i det afseendet i
hufvudsak hade endast två alternativ att välja: utarrendering eller försäljning.
I likhet med prästlöneregleringskommittén har Kungl. Maj:t
anslutit sig till det förra alternativet. Och föredragande departementschefen
synes icke ha hyst någon tvekan i annat afseende än att han betecknat
som mycket omtvistad den frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe
borde skötas af indelningsinnehafvaren själf eller för hans rakning
utarrenderas.

Oaktadt de obehag af flera slag samt kostnader för syner och dylikt,
som skulle blifva förknippade med boställenas utarrendering, torde* man
icke heller kunna förutsätta att därigenom få så stor afkastning till prästens
aflöning, som om boställsjorden med tillhörande skog försåldes och
af därför influtna medel en fond bildades.

Jag förbiser ingalunda, att allvarliga anmärkningar kunna framställas
mot förslaget att försälja ecklesiastiska boställe ordarna, då dessa kunna
vara af väsentligen olika natur. Men dels har man anledning antaga, att
den pågående utredningen rörande den saken i de flesta fall” skall bringa
klarhet därutinnan, och dels torde den omständigheten, att dessa jordar
på olika sätt tillkommit, icke få öfva alltför stort inflytande på frågans
bedömande. Ty om jorden är upplåten af staten eller församlingen eller
ock donerad af. enskild person, så är den dock upplåten för ett bestämdt
ändamål och till förmån för en viss institution. Och så länge denna institution
finnes kvar, och boställsjorden användes till dess befrämjande,
äfven om det sker under andra former än de ursprungliga, torde däremot
icke med skäl kunna göras några mer afsevärda anmärkningar.
Vanskligare blir frågan rörande de boställsj ordar, som upplåtits för att
bereda vissa församlingar lättnader i dem åliggande bördor för prästerliga
och kyrkliga ändamål. En lösning vore ju, att försäljningsmedlen bokfördes
och redovisades för respektive församlingar. Men därom vågar jag
icke framställa .något särskildt förslag, utan bör den frågan göras till föremål
för utredning.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen, må afstå Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 och i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till prästerskapets aflöning,
byggclt på de af mig här ofvan angifna grunder, nämligen:

. att församlingen skall tillhandahålla ordinarie tjänstehafvare bostad med
nödiga uthus och, såvidt möjligt, trädgårdsland; samt

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

16

122 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

att de ecklesiastika boställen, som äro förenade med jordbruk, försäljas,
och de därför inflytande medel afsättas till en fond för prästerskapets
aflöning.

Motion af herr j hithörande delar yttrar herr J. Johansson i Kälkebo uti motion

J. Johansson. o o a

n:o 289: . „ , , ,.

»De i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 aflatna lagförslagen hafva tör anledt

en del ändringsförslag, hvilket visar att uppmärksamheten är fästad
på hvad de innehålla. Detta är också förklarligt, enär dessa förslag innefatta
dels en skattereform och dels reglering af en stor ämbetsmannakårs
löneförhållanden.

Ehuru dessa förslag grunda sig på eu synnerligen omfattande utredning,
kan man det oaktadt ställa sig mycket tveksam, huruvida de böra
af Riksdagen bifallas. Åtminstone gäller detta beträffande förslaget om

reglering af prästerskapets aflöning. o

Detta sistnämnda förslag är i viss man byggdt pa nu gällande förhallanden.
Sålunda har bibehållits att lönernas storlek skall bestämmas särskildt
för hvarje tjänst och att jordbruksboställen skola bibehållas.

Beträffande bibehållande af jordbruksboställen såsom aflöningsförmån
har man svårt att förstå, hvilket egentligt gagn detta skulle medföra.
Dessa boställen hafva mångenstädes ett högt värde, men på. de flesta platser
äro de det oaktadt till ganska liten nytta, eller glädje för prästerskåpet.
Att prästerna icke finna det så fördelaktigt att idka jordbruk, kan
man sluta däraf, att mera än hälften af dessa boställen äro upplåtna pa
arrende. Prästlöneregleringskommitten har ansett att utarrendering skulle
underlättas, om möjlighet bereddes att för viss tid, högst 20 år, afsluta
aftal därom. På vissa orter kan nog detta äga betydelse, men man har
anledning att ställa sig frågande, hvad nytta boställe som sådant då kan
medföra, ty saken blir väl då den, att . bostället endast tjänar till att guva
inkomst i form af arrendemedel, hvilken inkomst manga gånger kan
vara svår och osäker att utbekomma. Men den risken finnes för boställshafvaren,
att han en gång måste ersätta, om bostället vanskötes. Dessutom
medfölja synekostnader m. m. en sådan boställsinstitution.

Såsom skäl för boställenas bibehållande har framhållits, att det kunde
möta svårigheter på en del ställen för prästerskapet, om de ej sattes i
tillfälle att själfva hafva hästar i fråga om ämbetsskjutsar. Om man
skulle tillåta sig en jämförelse, så torde kunna framhållas, att kronofogdar
och länsmän hafva minst lika många resor i tjänsten som prästerna,.

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 123

men icke har det försports någon svårighet öfver att dessa sakna boställen.

Samma skäl, som förut gjort sig gällande att indraga boställena för
andra statstjänstemän, gälla äfven i lika hög grad för indragning af prästboställena.

Däremot är det nog nödvändigt, åtminstone på landsbygden, att prästerna
förses med bostäder, hvilka böra både byggas och undei’hållas af
församlingarna. Att ställa underhållet på prästerna, då i allt fall församlingarna
skola hålla pengarne för samma underhåll, kan ej vara lämpligt
och däremot tala rent praktiska skäl. Till bostad bör höra trädgårdsland,

Att befria prästen från skatter för samma underhåll bör ej medgifvas.

Som en på ofvan angifna grunder byggd lönereglering nu svårligen
kan genomföras, emedan därför fordras en fullständig utredning, hvilken
utredning utskottet, som får denna motion till behandling, knappast kan
åstadkomma, samt emedan frågan icke är så synnerligen brådskande, så
synes Riksdagen gorå klokast att icke bifalla nu föreliggande förslag, utan
i stället anhålla hos Kung!. Maj:t om ny utredning.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, ho) att förslaget
till lag om reglering af prästerskapets aflöning ej må af Riksdagen bifallas,
och 2:o) att Riksdagen i skrifvelse hos Kung!. Maj:t anhåller om för
nyad utredning och förslag i saken på grundvalen af ofvanstående framställning.
»

Uti motion n:o 291 anför herr J. A. Jonsson i Hökhult m. fl. i fråga
om det ecklesiastika boställsväsendet:

»Man har kommit till den uppfattningen, att det ej varit lämpligt för sta-jf0^0"®/^
tens tjänstemän, att de skulle såsom lön få nyttjanderätt till åt dem an-'''' ''m. ji.
slagna vissa boställen, utan ha dessa indragits och utarrenderats för statsverkets
räkning. Detta har ock visat sig vara till fördel för tjänstemännen
och för staten, som därigenom fått större inkomster af dessa boställen, än
man beräknat, att de skulle lämna innehafvare!!.

Då man icke ansett det vara lämpligt, att statens militära och civila
tjänstemän skulle aflönas på sådant sätt, att de erhålla nyttjanderätt till åt
dem anslagna boställen, så kan det väl ej heller vara lämpligt, att prästerna
genom att tillika blifva jordbrukare såsom lön skola taga afkastning af till
dem upplåtna boställen, som mången gång äro för prästen ganska betungande
och besvärliga, antingen han nu skall bruka sitt boställe själf eller upplåta
det till arrende eller brukning af någon annan.

Det skulle nog vara bäst för prästerna själfva, om de vore befriade från

124 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

denna skyldighet att taga befattning med boställena för att af dem bereda
sig inkomst, Det skulle säkert gagna prästernas verksamhet i deras viktiga
kall, om de befriades från att själfva ordna med sådant.

Det är ej lämpligt, att prästerna äro landtbrukare och befatta sig med
jordbruk. De hafva icke tid därtill och ha i allmänhet dessutom ringa eller
ingen insikt i huru ett jordbruk bör skötas. Den präst, som under sådana
förhållanden skall öfvertaga ett landtbruk och sätta sig in i hvad till detsamma
och dess rätta bedrifvande (skötsel) hörer, han blir onekligen alltför
mycket upptagen af sådant, så att hans prästerliga verksamhet helt säkert
kommer att lida däraf.

Prästerna ha nog så tillräckligt med arbete i sina församlingar, om de
verkligen intressera sig för själavården, att de behöfva odeladt ägna hela sin
tid däråt, om de skola kunna fylla sin uppgift att vara lärare och herdar
för sin församling och kunna på ett rätt sätt förvalta det pund, som är dem
anförtro dt.

Prästboställena skulle lämna större inkomster till prästernas aflöning,
om de utarrenderades på en längre tid och på så sätt, att pastoraten befriades
ifrån prästboställenas nybyggnads- och underhållsskyldighet, uto m
hvad som rör själfva bostaden, sätesbyggningen, för prästerna med hvad därtill
hörer. Nybyggnads- och underhållsskyldigheten för alla de hus, som äro
nödvändiga och behöfliga för jordbruket och beröra detta, skulle arrendator n
af prästboställena svara för.

Vi hålla alltså före, att alla de jordbruksfastigheter, som äro upplåtna
till aflöning för prästerna, böra för detta ändamål utarrenderas på 20 års
tid. Vid upprättande af arrendekontrakt bör dock för prästens räkning förbehållas
frukt- och köksträdgård, och om sådan ej finnes, skall för sådant
ändamål undantagas lämplig jord. Likaså bör prästen från boställets skog,
där sådan finnes, enligt utsyning erhålla skog till nödig vedbrand.

Med hänsyn till prästens behof kunde boställena utarrenderas me d de
villkor, att i arrendet inginge skyldighet för arrendatorn att af boställets
skog efter utsyning hugga och hemforsla bestämdt antal famnar ved för
prästens räkning. Äfven borde i kontraktet bestämmas, att arrendatorn skall
vara pliktig att till ett bestämdt pris pr liter lämna mjölk till prästen för
hans behof.

Arrendatorn kunde väl också åläggas att mot en i kontr aktet fastställd
afgift per mil skjutsa ett bestämdt antal mil årligen.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksd agen behagade
besluta, att de i åberopade Kungl. Maj:ts proposition framlagda lagförslag
ändras därhän,

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

125

samt dels det med bostadsboställe förenade jordbruk äfvensom s. k.
löningsboställe och dylikt skola utarrenderas för prästernas aflöning på tjugu år.»

Herr A. Henricsom motion n:o 292 är af följande lydelse:

»Hvad i Kungl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag om regle-^0''^"jfJ^r
ring af prästerskapets aflöning m. in. föreslagits i afseende å förvaltningen af ’
de med jordbruk förenade bostadsboställen synes mig ej vara fullt tillfredslande.

Enligt det kungl. förslaget skall nämligen sådant boställe brukas af indelningshafvaren
utom för det i 6 § 4 mom. omförmälda fall, hvarjämte boställshafvare
enligt 30 § 2 mom. kan utverka sig tillstånd till sådant boställes
utarrenderande.

I syfte att en ändamålsenlig skötsel af boställena skall kunna ernås,
synes emellertid nödvändigt att stadga obligatorisk utarrendering, åtminstone
såsom regel.

Så länge boställe brukas af indelningshafvare, lärer boställets afkastningsförmåga
i allmänhet icke kunna hållas vid den normala, än mindre i någon
mera afsevärd mån däröfver uppdrifvas. Bland de härtill medverkande skälen
torde få erinras om följande. Prästen är i regel främmande för jordbrukarens
verksamhet. Särskildt måste han oftast anses sakna förutsättningarna för
bedrifvandet af ett mera intensivt jordbruk. Då prästen icke med säkerhet
kan beräkna längden af den tid, hvarunder han kan komma att innehafva
sitt boställe, afhålles han vanligen från att å bostället nedlägga sådana kostnader,
som ej omedelbart utan först efter någon tids förlopp skulle verka till
afkastningens förhöjande, såsom för täckdikning m. in. Snarare ligger i besittningsförhållandets
osäkerhet en uppfordran för honom att vid boställets skötsel
tänka mera på det närvarande ögonblicket, hvilket åter måste medföra nedsättning
i boställets afkastningsförmåga.

Boställes utarrendering under boställshafvarens tjänstetid kan, med hänsyn
likaledes till tjänstetidens osäkerhet, icke beräknas medföra någon utsikt
för att boställsj orden skall försättas i högre kultur.

Knappast synas några mera genomgripande förbättringar kunna förväntas
ens genom boställets utarrendering under en vanlig arrendeperiods längd, om
det sker tillfälligtvis, ty därest bostället därefter ånyo lägges under boställshafvarens
eget bruk, torde tillräcklig säkerhet ej förefinnas för jordbrukets
vidmakthållande i det förbättrade skick, hvartill det må hafva kommit under
arrendetiden.

Enda möjligheten för att af prästerskapets ifrågavarande boställen skola
kunna skapas jordbruk, som motsvara tidens fordringar, lärer därför vara att

126

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

införa en sådan ordning, att de alltid skola vara för längre tid utarrenderade,
med undantag blott för de fall, att särskilda förhållanden föranleda till att de
böra bibehållas under boställshafvarens eget bruk. Det torde med fog kunna
påstås vara till en stor nationalekonomisk förlust, så länge obligatorisk utarrendering
af prästerskapets bostadsboställen icke äger rum.

Härmed sammanhänger en annan fråga.

Innan jag går närmare in på denna fråga, torde få erinras om följande
bestämmelser i det kungl. förslaget.

För hvarje prästerlig beställning skall aflöningen beräknas till fixt belopp
efter vissa bestämda grunder. För aflöningens åstadkommande skall tagas i
anspråk i första hand den efter stadgade grunder uppskattade afkastningen
af det till beställningens innehafvare upplåtna bostadsboställe. Där ej nämnda
afkastning jämte andra närmare angifna aflöningsförmåner förslå till aflöningen,
skall bristen fyllas genom församlingsafgifter och, eventuellt, tillskott från den
s. k. kyrkofonden i enlighet med hvad därom föreskrifves.

Häraf följer, hurusom det för prästen är synnerligen angeläget att uppskattningen
af boställets afkastning är så noggrann att i händelse af boställets
utarrendering arrendebeloppet ej måtte understiga afkastningens uppskattade
värde. I händelse af boställets utarrendering på prästens egen begäran (enligt
30 §) kan det måhända sägas, att bristen må vara hans ensak. Men
därest bostället skall tvångsvis utarrenderas, måste det anses orättvist, om
prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.

Äfven ur denna synpunkt anser jag andra anordningar böra träffas än
hem, den kungl. propositionen anvisar.

Då prästens lön skall vara bestämd och ej i någon mån beroende af en
till äfventyrs större eller mindre afkomst af bostället, synes den utväg böra
anlitas, att vederbörande pastorat skall hafva att ansvara för att afkastningens
fastställda värde — detta och ej vare sig mer eller mindre — tillgodokommer
prästen; och torde i sådan händelse arrendelikviden böra ingå till församlingen.

Det i den kungl, propositionen föreslagna sättet för uppskattningens verkställande
synes ej heller vara fullt tillfredsställande. Den skall nämligen
verkställas af löneregleringsnämnden, hvars medlemmar ej äro eller åtminstone
ej behöfva vara valda med hänsyn till deras kunnighet i jordbruk. Ej
heller torde kunna ifrågasättas, att de skola företaga den lokala besiktning af
bostället, som förutsättes för uppskattningens tillförlitliga verkställande.

Lämpligare synes da vara, att före löneregleringsnämndens sammanträde
uppskattning äger rum af särskilt utsedde sakkunniga män, hvilka böra vara
De till antalet och väljas, en, som tillika skall vara ordförande, af landstinget,
eu af hushållningssällskapet och en af pastoratet. Genom en sådan anord -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2. 127

ning beredes möjlighet att för arrendeuppskattningen förskaffa sig för uppdraget
så lämpliga personer som domänintendent och hans biträden.

Enär prästen förutom den kontanta lönen bör erhålla fri bostad och å
landsbygden trädgård och gårdsplan till visst bestämdt område, böra erforderliga
bostadshus jämte lämpligt område undantagas vid uppskattningen.

Löneregleringsnämnden skall därefter granska den uppgjorda värderingen
och pröfva, huruvida i arrendekontraktet skola införas bestämmelser om tillhandahållande
af skjuts för prästens ämbetsresor mot gällande skjutslega och
af mjölk mot visst bestämdt pris.

Nämnden skall ock hafva att till yttrande upptaga fråga, huruvida boställe
med hänsyn till belägenhet eller andra särskilda förhållanden anses icke
utan synnerlig olägenhet kunna undandragas indelningshafvarens brukande och
förty icke böra utarrenderas. Sådan fråga bör dock underställas Kungl. Maj:ts
pröfning.

Därest Kungl. Maj:t vid pröfning af nämndens förslag förordnar, att boställe
skall utarrenderas, skall i öfrigt för utarrenderingen och arrendatorns skyldigheter
i tillämpliga delar gälla hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
är eller varder stadgadt, dock att hvad enligt nämnda stadganden
åligger domänstyrelsen skall tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
livarjämte hvad i nu gällande nådiga kungörelse den 10 november 1882 förekommer
i punkt 2 angående afskiljande af kronopark och i punkt 12: 3
angående undantagande af tjänstbarheter å kronopark ej skall äga tillämpning
å utarrenderadt ecklesiastikt boställe.

I händelse att i och för utarrenderingen erfordras, att för arrendatorn
uppföres nytt bostadshus eller att gammalt sådant flyttas till lämpligare plats,
bör sådant bekostas af pastoratet.

Vid arrendelikviden skall arrendatorn efter företedd och af prästen
bestyrkt räkning erhålla godtgörelse för åt prästen under året tillhandahållen
skjuts för ämbetsresor.

Jag har ej förbisett, att det af mig föreslagna sätt för utarrendering af
ifrågavarande boställen skiljer sig från hvad beträffande utarrendering af
prästerskapets annex- eller mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge
samt sådana hemman och lägenheter, som icke kunna utan olägenhet brukas
i förening med bostadsboställe, är stadgadt genom kungl. brefvet den 12
november 1858 och kungl. kungörelsen den 11 juli 1862. Skulle det befinnas
ändamålsenligare, att likformighet i afseende å samtliga ecklesiastika egendomar
införes, torde lämpligt vara, att de hufvudsakliga bestämmelserna om
utarrendering af kronans jordbruksdomäner utsträckas att gälla dem samtliga.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen
vid antagande af Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag till lag om regie -

128 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ring af prästerskapets aflöning behagade besluta sådan ändring i förslaget,
att med jordbruk förenadt bostadsboställe i regeln skall upplåtas på arrende
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i sådant afseende är eller varder
stadgadt angående kronans jordbruksdomäner samt i enlighet med hvad jag
i öfrigt här ofvan närmare angifvit.»

Kungl. Maj:ts förslag till ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet
hvilar i väsentliga delar på det beståendes grund. Så skola bland annat
bostadsboställe och dess afkastning bibehållas såsom löneförmåner för den
präst, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Häremot har utskottet desto
mindre något att erinra, som genom upprätthållande af nu gällande ordning
härutinnan bäst skyddas de enskilda församlingarnas rätt att för
aflöning af sitt prästerskap tillgodoräkna sig afkastningen af sådana boställen,
som blifvit donerade eller af menighet anskaffade, utan att alltid
fånget kan till fullo styrkas fulltygas.

I händelse af boställenas skiljande, vare sig genom försäljning eller
annorledes, från de särskilda prästerliga tjänsterna — i enlighet med hvad
herrar Persson och Johansson tillstyrkt — skulle, om boställsafkastningen
indroges till någon gemensam fond, säkerligen mången gång inträffa, att
den ena församlingen sålunda nödgades med sina tillgångar bidraga till
underhållet af den andra församlingens prästerskap, en aflöningsprincip,
som står i bestämd strid mot hittills följda grundsatser och Riksdagens uttalande
i skrifvelsen af den 5 maj 1897. Innan någon förändring i angifven
riktning vidtages med boställena, lärer under alla förhållanden böra
afvaktas resultatet af den, på framställning af Riksdagen, anbefallda och
sedan några år pågående utredningen angående de ecklesiastika boställen,
som blifvit af kronan till prästerskapets eller församlings understöd anslagna.

Hvad för öfrigt beträffar frågan om försäljning af ecklesiastika boställen,
vare sig dylika boställen öfver hufvud — hvilket herr Persson
uppställer såsom ett önskemål — eller, på sätt ''herr Ros föreslår, blott
när hinder möter för jordbrukets utarrendering, finner utskottet en dylik
åtgärd icke välbetänkt. Visserligen är det obestridligt, att genom försäljningen
en tillfällig fördel understundom skulle kunna tillskyndas pastoratet
eller dess prästerskap. Å andra sidan är det- ju en af erfarenheten
alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att stiga, en
tendens, som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men
den förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör
enligt utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyr -

129

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

kan, som ju måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande
anspråk på utvecklingen af hennes verksamhet.

Genom förslaget om obligatorisk utarrendering af prästerskapets bostadsboställen
har i den kung! propositionen inrymts en princip, hvilken
synes kunna blifva fruktbringande för det ecklesiastika boställsväsendets
reformerande och enligt utskottets åsikt bör i största möjliga omfattning
tillämpas.

Utskottet delar nämligen i allo de betänkligheter, som ej mindre i
statsrådsprotokollet än i förut omförmälda motioner anförts mot jordbruksboställen
såsom form för prästernas aflöning. Helt visst äro härvid att i
främsta rummet beakta de ofta menliga följderna af boställsväsendet
med afseende å ett behörigt fullgörande af det prästerliga kallet. Men
frågans nationalekonomiska betydelse — särskild! framhållen i herr Henricsons
motion — bör icke heller underskattas. Då det gäller jord med
ett värde af åtskilliga tiotal millioner kronor, kan det för landet i sin
helhet ej vara likgiltigt, huruvida skötseln af denna jord bedrifves på ett
rationellt sätt eller icke. Och att den prästerlige boställshafvaren såväl
som den af honom enskildt antagne arrendatorn icke alltid visat sig kunna
drifva ett rationellt jordbruk, må ej väcka förvåning.

Om än utskottet således anser sig böra på det kraftigaste understödja
förslaget om obligatorisk utarrendering af ecklesiastik boställsjord, förbiser
utskottet emellertid icke, att, på sätt departementschefen jämväl framhållit,
hinder af olika slag komma att härför möta. Oftast torde väl bristen
på särskild arrendatorsbostad omöjliggöra en sådan utarrendering. För
undanröjande af angifna hinder ifrågasätter herr Henricson i sin motion,
till och med att pastoratet skulle bekosta uppförandet af bostadshus för
arrendatorn. Ehuru uppenbart är, att utarrenderingen därigenom skulle
i hög grad främjas, lärer dock icke ett dylikt nytt kraf böra ställas på
församlingarna. Den förhöjda afkastning af bostället, som utarrenderingen
kan väntas medföra, skulle nämligen ytterst sällan leda till nedsättning
i forsamlingsafgifterna — hvilka i allt fall vanligen måste uttagas
intill medgifvet maximum — men väl minska behofvet af det till
utfyllande af boställshafvarens lön eljest erforderliga högre tillskottet från
kyrkofonden.

Ått en ovillkorlig föreskrift om utarrendering af alla de jordbruksfastigheter,
som äro upplåtna till aflöning för prästerna, skulle, i enlighet
med hvad herr Jonsson m. fl. yrkat, varda meddelad, kan utskottet alltså
icke tillstyrka. Men val instämmer utskottet i det af herr Henricson uttalade
önskemålet om införande af en sådan ordning, att prästerskapets

Bill. titt Riksd. Prof. 1908. 8 Smil. 1 Af cl. 2 Raft. 17

Prästlöneregleringskommittén.

130 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ifrågavarande boställen alltid skola vara för längre tid utarrenderade, med
undantag blott för de fall, att särskilda förhållanden föranleda till att de
böra bibehållas under boställshafvarens eget bruk.

Förslaget om frivillig utarrendering, utan inskränkning till boställshafvarens
besittningstid, erbjuder prästerskapet en utväg att vinna befrielse
från skötseln af jordbruket å sådana bostadsboställen, för hvilkas
obligatoriska utarrendering bestämda hinder mött. Ehuru förstnämnda
form för utarrendering icke synes kunna komma till någon större användning,
bör den dock enligt utskottets åsikt, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,
upptagas vid sidan af den obligatoriska. Den frivilliga utarrenderingen
torde måhända med största fördelen kunna användas beträffande en del
mindre boställen.

I fråga om de detaljbestämmelser, som, enligt hvad departementschefen
upplyst, komma att meddelas till ett fullständigt ordnande af
arrendeväsendet, såvidt angår prästerskapets boställen, tillåter sig utskottet,
med anledning af herr Henricsons motion, göra det uttalandet, att för utarrenderingen
och arrendator skyldigheter synes i tillämpliga delar böra
gälla hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är eller
varder stadgadt. Särskildt finner utskottet det vara af vikt, att vid detaljbestämmelsernas
utarbetande till öfvervägande upptagas frågorna, dels
huruvida och i hvilken mån optionsrätt må medgifvas vid arrendeupplåtelser
af nu ifrågavarande slag, dels om ej, till förebyggande af förluster
och obehag för tjänsteinnehafvaren, arrendeafgiften bör erläggas till kronans
eller vederbörande kommuns uppbördsman.

Vid granskning af förslaget till lag om reglering af prästerskapets
aflöning skall utskottet under 5, 6 och 12 §§ till behandling upptaga en
del andra med det ecklesiastika boställsväsendet sammanhängande frågor.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommittén
därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller
sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare
tillförsäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för
Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 131

landskaper deri 16 oktober 1723, samt återgifver några af privilegiernas
viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: - Skola alla
Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder
och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och
förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie
underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul
och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»
Därpå lämnas mer;!, detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll utskottet
anser sig böra nu återgifva allenast följande: »Allé Biskoppar, Superintendenter,
Theologite Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer
och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolarne
och allé Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd
sine Biskopps-Stift, Praebende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer
och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellanshemman
och Boställen, Kläckare-bord, Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk
och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna,
som anten urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas
därtil lyda, hvilka äger och tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll
skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta
till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tionde,
Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.
— •— —■ Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her bergen

af Konungs-Tijonden, som til —----------- underhåll och Lön förordnat

är,-----. Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning,
eller det bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen
utgiöras bör, efter eu viss anten redan stadgad eller lagligen till stadgande

tijondesättning. --- — Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet
behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt,
Land-gille, städsinål, åker och arbete häraf, jämte de inkomster ock förmåner,
som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättande»
sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst
aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen
för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning
utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom
minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras
af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen

132 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen
lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör
kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning
bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att
ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan
medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt
tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda
lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller
7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må
icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén
framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan
är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas
afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5),
liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder,
som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna
afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan
icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,
som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket
mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande
och utgörande (§§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt
i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan
uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning,
hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande
af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af
prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om
kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,
att vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering
för berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur,
att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af
allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande
af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»
(lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden
kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsende! i vårt
land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må
ländras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

133

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1J Utlåtande N:o 2.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som fäster
uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig
hysa stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är
med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades
kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring
eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna
hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och
någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna
äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke
medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från
privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde
sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra
de nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga
i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring,
kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Kung! Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium
(underdånigt utlåtande 10/11 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma
om, på hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,
som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida
alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med
kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt
riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg
måste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den
16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget
till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne
tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier
— vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande
af prästerskapets aflöning, på hvilka nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 hvilar —,
så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i
vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna,
hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphäfvas
utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen
annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än
att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning
med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen rörande denna frågaD<^arteme’1''s''
gjort följande uttalande: chefen.

134

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

»Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1868 samt i
regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga
utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma
öfverlämnar, hvarjämte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla
föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon
dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen,
utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i
kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller
förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet,
dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars
grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets
''friheter, donationer och föreningar samt andra deras ämbeten
tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag,
hvilka de åtnjuta’. Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt,
betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan
alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen
bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneförhållanden
m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets
pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna
formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de
förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet
eller som träda i

ruelser förenliga

dessas ställe, icke vara med grundlagens bestäm -

Uti de lika lydande motionerna n:o 54 inom Första Kammaren af herr
K. J. Ekman och n:o 295 inom Andra Kammaren af herr O. W. Beclelius
Motioner af uttalar sig en hvar af motionärerna i omfärmälda ämne på följande sätt:
^Ekman^öch ^ de vid Kungl. Maj ds proposition n:o 88 med förslag till lag om regel.
w.ÄedeZius.lering af prästerskapets aflöning in. in. fogade lagförslag förekommer ej,
såsom i prästlöneregleringskommitténs motsvarande förslag, någon bestämmelse
om att dessa lagar ej skulle få ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte.

1Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 135

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tiar nämligen
gjort gällande, att ett sålunda formuleradt tillägg ej vore med grundlagens
bestämmelser förenligt.

Härutinnan är jag fullt ense med herr statsrådet. Men å andra sidan
lärer icke kunna begäras, att svenska kyrkan, som nu i prästerskapets privilegier
åtnjuter ett det starkaste skydd för de kyrkliga aflöningstillgångarna,
skulle vid en omplacering af dessa tillgångar för vinnande af en ej blott för
kyrkan själ!'' utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning
af de kyrkliga aflönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet
afstå från detta skydd, beträffande de tillgångar, som sättas i stället för de
af kyrkan nu innehafda.

Jag tillåter mig med afseende härå erinra, hvilken genomgripande inverkan
i fråga om kyrkans rätt öfver sina tillgångar, den föreslagna omplaceringen
af desamma kommer att medföra. Kyrkan afstår helt och hållet
från rätten till fonden, hvilken hufvudsakligen utgår af fast egendom och
således är en mycket säker tillgång, äfvensom från öfriga privilegieskyddade
afgifter och får i stället utfästelsen af ett årligt vederlag i penningar och af
rätt att uppbära församlingsafgifter inom vissa gränser. Kyrkan afstår vidare
från den förhöjning i inkomst af tionden, som med hänsyn till den fortgående
stegringen af jordbrukets afkastning skulle inträffa, i fall tionden fullt
uttoges af den tiondeskyldiga jordens afkomst, och nöjer sig med att såsom
vederlag för tionden för all framtid mottaga det belopp, hvartill de nu faktiskt,
utgående afgifterna blifvit bestämda, ett belopp, som enligt prästlöneregleringskommitténs
uträkning för ecklesiastikåret 1896 — 97 icke uppgår till
ens hälften (47 procent) af hvad sades- och smörtionden hort utgöra, om den
författningsenligt uttagits i förhållande till spannmåls- och smörafkastningen.

Vid dessa förhållanden torde det ej kunna anses såsom en orättmätig
fordran från kyrkans sida, om denna gjorde anspråk på samma skydd för
sina tillgångar under de nya förhållandena som under de nu rådande.

Emellertid torde något särskilt skydd, beträffande deri del af de nya
tillgångarna, som kommer att utgå i form af församlingsafgifter, icke böra
äga rum. Det synes nämligen för vår tid mindre tilltalande att med särskildt
skydd omgärda afgifter, hvilka skola erläggas efter de för korum unalutskylders
utgörande i allmänhet stadgade grunder.

Däremot lärer kyrkan icke kunna eftergifva sin rätt till skydd för den
ersättning för tionden och därmed likställda afgifter, hvilken skulle komma
att från statsverket årligen inbetalas till kyrkofonden, äfvensom för själfva
denna fond och dispositionsrätten däröfver.

Då det för löneregleringsfrågans lyckliga lösning är af största vikt, att

136

Utskottet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

genom ömsesidigt tillmötesgående samförstånd i denna punkt uppnås, tillåter
jag mig framlägga det medlingsförslag härutinnan, som innefattas i nedan
upptagna lagbestämmelser; och får jag alltså vördsamt föreslå riksdagen att
i sammanhang med öfriga hithörande lagförslag för sin del antaga följande:

Förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om
prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter
skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna
dag utfärdad lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och
skall i afseende å kyrkofonden och dess afkastning iakttagas, att genom
öfverförande till denna fond af afkomst från prästerskapets boställen eller
detsamma eljest anslagna aflöningsmedel någon rubbning icke sker i den
prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade rätten att varda bibehållet
vid dessa aflöningsmedel.»

Enär genom antagande af förestående lagförslag kyrkans nuvarande
andel i lagstiftningen beträffande de ämnen, som utgöra föremål för Kung!.
Maj:ts ifrågavarande proposition, uppenbarligen icke skulle ökas, men väl
afsevärdt minskas, och enligt utskottets mening fullt fog för motionärernas
framställning förefinnes, tillstyrker utskottet bifall till berörda framställning,
med allenast den ändringen, att, till undvikande af missförstånd angående
lagens räckvidd, orden »detsamma eljest anslagna» i slutet af
lagen utbytes mot orden »fonden eljest tillkommande».

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

187

Granskning af författningsförslagens detaljer.

De af prästlöneregleringskommittén utarbetade författningsförslagen
hafva i allmänhet rönt erkännande och tillvunnit sig anslutning från de
hörda myndigheternas sida. Endast tre länsstyrelser hafva uttalat från
kommitténs väsentligen afvikande åsikter angående sättet för bestämmande
af skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen
torde kunna förlikas med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och
har öfverståthållareämbetet ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs
förslag om tiondeafskrifrung eller de andra förslagen. Jämväl domkapitlet
i Skara afstyrka- samtliga förslagen. Eljest vinna kommitténs olika
förslag, med bortseende från detaljanmärkningar, understöd af ortsmyndigheterna.
I utlåtande af den 10 november 1905 (s. 64) tillkännagifver
kammarkollegium sin anslutning i allt hufvudsakligt till de af kommittén
uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens ordnande och
förklarar sig jämväl vilja med sitt förord understödja samtliga förslagen
med hänsyn till deras allmänna innebörd.

Departementschefen uttalar sig (s. 213) angående förslagen i deras
helhet på följande sätt:

»I den mån jag icke redan förut varit i tillfälle att yttra min mening
angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af prästlöneregleringskommittén
framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika
beskattningsväsendet och af prästerskapets aflöniugsförhållanden
öfver hufvud, anhåller jag nu få förklara, att de grundtankar, som uppbära
kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta en i det hela lycklig
lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, en lösning som, med bibehållande
åt det bepröfvadt goda, af hjälper eller mildrar verkningarna af de
mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.»

Utskottet, som instämmer i detta uttalande, anser sig emellertid böra
tillägga, att genom den omarbetning, departementschefen låtit kommitté Bih.

till Rikta. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 18

138

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

förslagen i vissa afseenden undergå, innan de medelst Kung! Maj:ts förevarande
proposition framlagts för Riksdagen, förslagens förtjänster ökats.

För de erinringar mot en del bestämmelser i förslagen, som utskottet
funnit anledning framställa, går utskottet nu att redogöra.

Förslag’ till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

2 och 5 §§.

Utjämningen af nuvarande fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning
skall enligt ofvannämnda lagförslag icke försiggå på en gång inom
rikets alla pastorat, utan är för hvarje särskildt pastorat till tiden ställd
beroende däraf, att nu gällande lönereglering för prästerskapet därstädes
träd! ur kraft. När denna tidpunkt infaller, skola fastighetsafgifterna indragas
till statsverket (2 §), från och med den tidpunkten skall ock afskrifningen
taga sin början för att fortgå under 30 år (5 §).

Olika förslag till ändring härutinnan föreligga i tre inom Andra
Kammaren väckta motioner af herrar J. A. Jonsson i Hökhult, P. Nilsson
i Bonarp och J. Bengtsson i Bjärnalt.

Herr J. A. Jonssons motion, n:o 270, är af följande lydelse:
j0ti°njo{uson ^ Kung!. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förslag till lag
om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför vill jag framhålla några synpunkter med däraf följande
ändringsförslag.

Skattskyldigheten har från ålder hufvudsakligen hvilat på jordbruksfastigheten,
och detta egentligen på grund däraf, att inga andra skatteföremål
då funnos att tillgå, som man ansåg kunna bära någon beskattning.
Men allt eftersom utvecklingen fortgått, ha nya skattekäilor uppstått, som
kunna och böra tagas i anspråk och som lika väl tåla beskattning i samma
proportion som jordbruksfastigheterna.

Skattskyldigheten till prästerskapet tynger nu mycket hårdare på jordbruksfastigheterna,
jämför dt med andra beskattningsföremål, och man har
kommit till insikt om, att detta är oriktigt och att en utjämning eller förändring
härutinnan bör vidtagas. Kungl. Maj:t har ock med anledning
däraf föreslagit Riksdagen: att den på jordbruksfastigheten hvilande tiondeskyldigheten
skall indragas till statsverket och afskrifvas mot godtgörelse
i penningar.

Enligt § 2 af Kungl. Maj:ts förslag skall indragningen för hvarje

139

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med hvars
utgång den på grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen
den 1 november 1872 fastställda löneregleringen för prästerskapet i pastoratet
upphör att gälla.

Kommer Kungl. Maj:ts proposition att vinna Riksdagens bifall i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag, börjar afskrifningen af tiondeskyldigheten
å mycket olika tider i olika pastorat. Inom somliga pastorat t. ex.
går den nuvarande löneregleringen till ända redan 1914, och där skulle
afskrifningen således omedelbart taga sin början, medan det i andra pastorat
skulle dröja ända till år 1942, då nuvarande lönereglering för de sista pastoraten
utgår. Således skulle den på jordbruksfastigheten till prästerskapet
hvilande tiondeskyldigheten vara helt afskrifven för en del pastorat helt
få år härefter, då däremot en del andras skulle tyngas däraf ända till år
1942, hvilket ej kan vara riktigt.

Kan det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att då
en skattebörda, som hvilar på all jordbruksfastighet i hela landet, skall
indragas och afskrifvas, denna indragning skall försiggå på olika tider i
olika pastorat? Det enda riktiga synes väl vara, att denna indragning
och afskrifning verkställes på en gång öfver hela landet och ej så, att t. ex.
ett pastorat får sin tiondeskyldighet afskrifven 28 år tidigare än ett annat
möjligen angränsande pastorat, blott därför att i senare fallet den uppgjorda
och tillämpade löneregleringen ej gått till ända förr.

En så viktig och nödvändig reform som indragning och afskrifning
af tiondeskyldigheten till prästerskapet bör om möjligt ske samtidigt öfver
hela landet. Det, att de uppgjorda löneregleringarna tilländagå på olika
tider, borde icke utföra något hinder för den viktiga reformens genomförande
i alla pastoraten på en gång.

Då lönereglering uppgjorts för pastoraten och hvart och ett pastorat
ensamt för sig aflönat sitt prästerskap, då ha ju olikheterna kunnat existera,
men då en indragning och afskrifning af tiondeskyldigheten till prästerskapet
skall äga rum, bör det ske samtidigt för alla pastoraten i hela
landet, så att alla samtidigt få åtnjuta samma och lika förmåner.

Om åtskilliga pastorat skulle få den på jordbruksfastighet hvilande
tiondeskyldighet afskrifven 1—28 år tidigare än i eu del andra pastorat,
kommer detta helt säkert att väcka missnöje hos dem, som få betala
tiondeskyldighet så mycket längre. Man bör taga noga hänsyn till, att
beskattningen blir lika för alla och att, äfven då fråga är om lindring i
någon skattskyldighet, alla, hvilka denna lindring berör, komma att åtnjuta
samma förmån samtidigt.

Olikheter, som behöfva utjämnas, förekomma äfven i prästerskapets

140

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

aflöningar. På grund af löneregleringens inverkande omständigheter ha
lönerna i några fall sprungit upp till oskäligt höga belopp. Det är ej
meningen, att tjänstinnehafvarne skola afstå från dem tillförsäkrade löneförmåner,
men dessa undantagsfall böra ej hindra att på en gång genomföra
en reform, som är så nödvändig för hela landet.

Hvad som vid den blifvande, enligt de nya grunderna fastställda,
löneregleringen kommer att brista i de högre löneförmåner, tjänstinnehafvarne
i en del pastorat haft enligt nuvarande lönereglering, det bör
till vederbörande prästmäns afgång kunna fyllas ur kyrkofonden, eller,
om denna ej anses böra därtill anlitas, af statsmedel, då ju en liktidig
afskrifning bör mest ligga i statens intresse.

Skulle det föreliggande förslaget blifva lag, torde de ledigblifna pastoraten
tillsättas så, att den blifvande tillträdaren är skyldig att underkasta
sig de förändringar med afseende på de löneförmåner, som enligt
de nya grunderna kunna blifva en följd.

En svårighet vid den af mig föreslagna anordningen är att få de nu
gällande löneregleringsresolutionerna på en gång försatta ur gällande kraft.
Jag föreställer mig dock, att detta i de flesta fall bör kunna ske på frivillighetens
väg. I så fall bör i den blifvande lagstiftningen införas ett
stadgande därom, att tillämpning af de nya bestämmelserna må före gällande
löneregleringsresolutions utgång inträda, därest en församling oeli
dess prästerskap i önskan därom sig förena, eller, vid inträffande kyrkoledighet,
församlingen påyrkar gällande resolutions upphörande.

Under tiden indragningen till statsverket och afskrifningen af prästerskapets
tionde pågår, kommer jordbruksfastigheten att i viss mån bli
dubbelbeskattad. Jordbruksfastigheten får lika med andra beskattningsföremål
erlägga skatt efter samma grunder, enligt nya löneregleringen, och
på samma gång liksom förut betala tionde, tills denna blir afskrifven.
Det kan icke vara lämpligt, att en sådan beskattning skall utsträckas till
30 år.

Skall öfvergången och afskrifningen draga en tid af 30 år, så är icke
afskrifningen genomförd, när nya löneregleringen, som skall afse en tid af
20 år, går till ända.

Det går nog mycket val för sig att indraga och afskrifva tiondeskyldigheten
till prästerskapet på mycket kortare tid, än Kung!. Maj:t
föreslagit.

Det naturligaste och med billighet och rättvisa öfverensstämmande
vore helt säkert att hela den på jordbruksfastighet hvilande tiondeskyldigheten
indrogs och afskrefs till hela beloppet under ett år, men om, som
Kung]. Maj:t ansett, en öfvergångstid är nödvändig, bör den icke utsträckas

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

141

längre än till högst 20 år, så att af de till statsverket indragna afgifter
för hvarje pastorat till statsverket årligen erläggas under de första fem
åren endast sextio procent, under därpå följande tre år femtio procent,
under därpå följande tre år fyratio procent, under därpå följande tre år
trettio procent, under därpå följande tre år tjugu procent, och under de
sista tre åren allenast tio procent.

Jag tillåter mig att härvid åberopa hvad en af ledamöterna i prästlönereglerings
kommittén, herr Oscar Nyländer, i en af honom afgifven
reservation härom yttrar:

’Det torde icke kunna anses vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande
tionde skall — på sätt kommittén hemställt i § 5 af förslaget
till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför — af de tiondeskyldiga fastighetsägarne
fortfarande, i den mån denna tionde ej afskrifves, utkräfvas under hela
30 år efter det att de på grund af förordningen den 11 juli 1862 fastställda
löneregleringar upphört att gälla och sedan nya löneregleringar
börjat tillämpas, hvilka ålägga fastighetsägarne att, i likhet med andra
skattskyldiga, till prästerskapets aflöning bidraga.

Riktigast vore utan tvifvel, att tiondeskyldigheten af fast egendom
upphörde vid den tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflöningens
utgörande inom de respektive pastoraten börja tillämpas, och
att statsverket sålunda öfvertoge denna skyldighet, alltefter som de gamla
nu gällande löneregleringarna upphöra. Härigenom kunde ock hela föreslagna
anordningen för tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentlig:
grad förenklas.

I alla händelser synes mig den af kommittén föreslagna tidsperioden
af 30 år för ifrågavarande afskrifning vara alltför lång och kunna utan
svårighet begränsas till åtminstone 20 ecklesiastikår eller till samma tid,
hvarunder en enligt nya grunderna fastställd lönereglering är afsedd att
tillämpas.’

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Riksdagen
behagade besluta, att de i propositionen framlagda lagförslag ändras
därhän, att den föreslagna indragningen och afskrifningen af den på jordbruksfastigheter
hvilande tiondeskyldigheten och därmed likställda afgifter
kommer att på de af Kungl. Maj:t föreslagna villkor verkställas om möjligt
samtidigt i alla pastorat inom landet med början år 1914 eller något
annat mera lämpligt år;

samt att öfvergångstiden för denna indragning och afskrifning bestämmes
till högst 20 år i stället för af Kungl. Maj:t föreslagna 30 år.»

142

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

I motionen n:o 272 uttalar sig lierr P. Nilsson sålunda:

Motion af »I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 ingår i § o af förslaget
en . om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde den bestämmelsen, att ''de till statsverket indragna afgifter skola
under loppet af trettio ecldesiastikår, räknade för hvarje pastorat från och
med det år, då indragningen där vidtager, afskrifvas’.

I öfverensstämmelse med hvad en medlem af prästlöneregleringskommittén
— herr S. O. Nyländer — och åtskilliga af de myndigheter, som
yttrat sig i ärendet uttalat, finner jag den tid, som enligt det nu framlagda
förslaget skulle förflyta, innan den på jordbruket hyllande särskilda
skattebördan för prästerskapets aflöning varder på ett rättvisare sätt fördelad
mellan jordbruket och öfriga näringsgrenar, allt för långt utsträckt.
Såsom framgår af departementschefens yttrande till det lagförslaget bifogade
statsrådsprotokollet (sid. 222), skulle den senast fastställda löneregleringen
först år 1942 förfalla, hvadan den uteslutande på jordbruket
hvilande tionden först år 1972 skulle vara fullständigt afskrifven. Visserligen
kan det ha sina fördelar att ''skynda långsamt’, då det gäller omläggning
af våra beskattningsgrunder eller andra samhällsreformer;
men att i detta afseende vidtaga en omläggning, som först efter 64 år
skulle vara fullständigt genomförd, det förefaller mig i alla fall vara en
väl långt drifven försiktighet.

Rättvisa och billighet torde vara de förnämsta principer staten har att
taga hänsyn till och göra gällande vid skattebördornas fördelning. I forna
tider var ju på landsbygden jordbruket den enda näring, som i fråga om
prästernas aflöning såväl som i fråga om andra utskylder ägde någon bärkraft
såsom skatteobjekt, och att jordbruket i den tiden fick bära hela
bördan, kan ju både förklaras och försvaras. Nu äro ju dock förhållandena
helt annorlunda. I de flesta församlingar hafva nya näringsgrenar uppvuxit,
på hvilka en del af skattebördan kunnat läggas. Så har ju ock
skett i de flesta fall. Men i fråga om prästerskapets aflöning utgå ännu
på landsbygden nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget från jordbruksfastighetens
(18 procent utgöres af personliga afgifter — se sicl. 59
i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88) och uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens
belastning nära tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålen
tillhopa (se sid. 63 i samma proposition), eller i medeltal
för riket (städer och landsbygd) 27,09 öre per fyrk för jordbruksfastighet
mot 2,33 öre per fyrk för annan fastighet och för inkomst. Att
Riksdagen för att afskaffa denna numera alldeles orimliga och orättvisa
börda från jordbruket skulle tillgripa en utjämningstid af 64 år, kan ej
annat än förefalla oegentligt.

143

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Då en annan på jordbruket hyllande tunga, kronotionden, aflyftades,
skedde detta dels genom nedsättning och dels genom afskrifning under
en tidrymd af 19 år. Prästerskapets tionde är ju af samma natur som
kronotionden och af samma grunder tillkommen. Jag kan därför icke
förstå, hvarför det skulle behöfvas 64 år för den ena tiondeartens afskrifning,
då det ej behof des mer än 19 för den andra — isynnerhet då förslaget
om den förras afskrifning ej framkommit till Riksdagen förr än
3 år efter den senares fullständiga upphörande.

Ännu enklare gick det till, då den från de forna danska landskapen
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af vissa hemman i Ålfsborgs
län utgående kyrkotionde!! afskrefs. 1898 års Riksdag beslöt helt enkelt,
att ifrågavarande kyrkotionde skulle från och med år 1900 upphöra att
af de tiondeskyldiga utgöras.

1 den skrifvelse (n:o 122) som 1898 års Riksdag aflat till Konungen i
ärendet heter det bland annat:

''Billigheten af att, sedan beslut fattats om öfriga grundskatters fullständiga
afskrifning, motsvarande förmån må beredas ifrågavarande tiondegifvare,
torde vara allmänt erkänd, och likaledes torde endast en mening
förefinnas om lämpligheten af att genom kyrkotiondens afskrifning likställighet
i afseende å jordbeskattningen inom landet i dess helhet varder
befrämjad.’

''På sätt Eders Kungl. Maj:t föreslagit synes med afseende å de jämförelsevis
obetydliga belopp, hvarom här är frågan, afskrifning af förenämnda
onera böra ske på en gång och icke under en följd af år, såsom
beträffande grundskatterna är beslutadt.’

I samband härmed må ock anföras att från och med år 1900 afskrefs
den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskylden.

Ofvannämnda riksdagsskrivelse af år 1898 framhåller ett önskemål,
som genom kyrkotiondens afskrifning skulle vinnas och som man äfven
nu, då det gäller en annan afskrifning, borde taga hänsyn till, nämligen
''likställighet i afseende af jordbeskattningen inom landet i dess helhet’.

Såsom synes af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition (sid. 63) växla
de från jordbruksfastigheten å landsbygden till prästerskapets aflöning utgående
afgifterna, som i medeltal utgöra 27,29 öre per fyrk, från 3,53 öre
per fyrk (Gustaf Adolf i Karlstads stift) till 124,87 öre per fyrk (Karesuando
i Härnösands stift), och under det afgifterna i 41 församlingar ej
uppgå till mer än högst 10 öre per fyrk, stiga de i 69 församlingar till
mer än 60 öre per fyrk. Det är ej rimligt, att Riksdagen, då den går att
verkställa en efter lång och dyrbar utredning tilltänkt omreglering af hit -

144 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hörande förhållanden, skulle låta en sådan olikhet delvis kvarstå ända till

år 1972.

Lika orättvist synes det ock vara att låta den ojämnhet, som råder
med afseende å afgifterna från skilda jordbruksfastigheter inom en och
samma församling, delvis kvarstå ända till sistnämnda år.

Denna olikhet är, såsom framgår af utredningen i föreliggande kungl.
proposition (sid. 62), beroende därpå, att under det jordbrukets utveckling
varit mycket olika å olika hemman och taxeringsvärdet därigenom företett
stor växling, har i ett stort antal församlingar tionden — enligt bestämmelserna
vid löneregleringen — under hela tiden utgått efter de taxeringsvärden,
som åsatts fastigheterna året före vederbörande lönereglerings tilllämpning,
eller ock efter samma grunder (mantal, öresland, seland och
dylikt) som före löneregleringen.

Huru böra då alla de här påpekade orättvisor och ojämnheter i beskattningen,
som genom ett bifall till föreliggande kungl. proposition skulle
kvarstå, undanröjas?

Genom en absolut skatteutjämning inom hvarje församling, så att alla
till prästerskapets aflöning från församlingen utgående afgifter sammanfördes
i en summa, hvilken därefter lika fördelades på församlingens hela
fyrktal, skulle i städerna belastningen utgöra i medeltal 1,81 öre pr fyrk,
men i en stad, Falsterbo, uppgå till 13,19 öre per fyrk, under det på
landsbygden belastningen skulle utgöra (se sid. 95 i kungl. propositionen
n:o 88):

i

15

församlingar .............

............. o öre pr

»

112

»

.............. 5 till 10

567

»

............. 10 » 20

»

933

»

.............. 20 » 30

»

509

»

.............. 30 » 40

»

204

»

.............. 40 » 60

»

50

»

.............. öfver 60 C

lande,

Ojämnheten i belastningen skulle

och
■ fyrk.

bli så mycket mer i ögonen fal -

som

utjämningen skulle verka ytterst olika i olika församlingar,

belägna alldeles intill hvarandra. En sådan skattejämkning måste därför,
såsom prästlöneregleringskommittén med rätta anmärker, ''betraktas såsom
förfelad samt framstå i allt för bjärt motsats till grundskatteafskrifningen,
hvars ledande grundsats just varit, att lindringen af skattebördan borde
allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och likformig’.

Såväl prästlöneregleringskommittén som Kungl. Maj:t hafva ju utgått
från den förutsättningen, att prästerskapets aflöning icke blott är en församlings-
utan ock en statsangelägenhet, och att staten ej allenast äger

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o ll Utlåtande 1V:o 2. 145

att genom lagstiftning ordna kyrkans författning utan äfven är skyldig
att i ekonomiskt afseende draga försorg om de kyrkliga institutionernas
upp rätthållande. Det skulle då, synes det mig, legat närmast till hands
att vidtaga en sådan omläggning af grunderna för prästernas aflöning, att
härför nödiga afgifter kunde för hela riket komma att utgå efter samma
grunder och jämt fördelade på alla inkomsttagare efter deras inkomster
— vare sig dessa beräknas af fastighet, kapital eller arbete — och bestämda
bärkraft.

Prästiöneregleringskommittén och efter henne Kungl. Maj:t ha emellertid
gått en annan väg, och då ingen utsikt finnes att nu få fram ett
helt annat system för erhållande af de till prästerskapets aflöning nödiga
inkomsterna, vill jag ej inlåta mig på något förslag i denna riktning.

Emellertid synes det mig, att Riksdagen utan betänkande skulle kunna
förkorta den tid, 30 år, som föreslagits för aflyftande från fastigheterna
af på dem hvilande särskilda afgifter för prästerskapets aflöning, så att
afskrifningen af dessa afgifter må ske på en gång och för hvarje pastorat
året näst efter det, med hvars utgång den fastställda löneregleringen för
prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Om för denna afskrifning
nödiga medel utgå af statsverket, så blir ju — från och med 1942, då
den sist fastställda löneregleringen upphör att gälla — utjämningen af
denna skattebörda någorlunda fullständig. Visserligen komme enligt § 7
i Kungl. Maj:ts förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning
församlingsafgifter fortfarande att upptagas — olika för olika församlingar
allt efter det föreliggande behofvet — men då dessa afgifter begränsats
till 10 öre för hvarje person och 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt
tiotal kronor af inkomstbeloppet, så kan i alla fall olikheterna ej blifva
betydliga.

På hvad sätt statsverket skall erhålla medel för fyllandet af lönefondens
behof under den tid Kungl. Maj:t beräknat, att indragningen till
statsverket af prästerskapets tionde skulle äga rum, blir ju en särskild
fråga, som dock ej torde vara så svår att lösa. Enklast och rättvisast
torde väl vara, att medlen i fråga upptoges som en särskild post vid kronouppbörden.
Om en utdebitering af 3 öre för hvarje helt eller påbörjadt
tiotal kronor af hela inkomstbeloppet af såväl fastighet som af kapital och
arbete verkställdes, skulle enligt gjord beräkning ett tillräckligt kapital
för ändamålet erhållas. Tydligt är, att denna utdebitering ej skulle verkställas
inom andra pastorat än dem, för hvilka prästtionden afskrifvits.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag att Riksdagen
måtte vid antagandet af Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till

Bill. till Rilcsd. Prat. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft 19

146

Riksdagens Särskilda XJtskotts (Åko 1) Utlåtande N:o 2.

statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför vidtaga den ändring, att afskrifningen af nämnda tionde må äga
rum för hvarje pastorat året näst efter det, med hvars utgång den på
grund af förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november
1872 fastställda lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att
gälla och att statsverket till kyrkofonden inbetalar motsvarande belopp».

Herr J. Bengtsson anför i sin motion n:o 275 följande:

Moti°n herr275 *1 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om indragning till
j. Bengtsson, statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför har (i 5 §) föreslagits, att ’de till statsverket indragna afgifter
skola under loppet af 30 ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat från
och med det år, då indragningen där vidtager, afskrifvas’ på sätt nämnda
paragraf närmare angifver.

Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt öfverensstämmer med prästlöneregleringskommitténs.
Men kommittén har ej varit enhällig, utan en från
densamma afvikande mening har uttalats af kommittéledamoten Nyländer,
som ansett, att rättvisa och billighet fordra, att tiondeskyldigheten af fast
egendom upphör vid den tidpunkt, då helt andra grunder för prästaflöningens
utgörande inom de olika pastoraten börja tillämpas, eller åtminstone
att den föreslagna tidsperioden af 30 år för ifrågavarande afskrifning
begränsas till 20 år. Samma tankegång går igen i en del af de yttranden,
som afgifvits af domkapitel, länsstyrelser och andra myndigheter.

Äfven jag anser, att den föreslagna afskrifningsperioden är för lång.
Helst hade jag sett, att hela den på jordbruksfastighet hvilande tiondeskyldighet
indragits och afskrifvits under ett år, men då det är möjligt,
att en öfvergångstid skulle vara lämplig, vill jag inskränka mig till att
begära, att denna öfvergångstid göres så kort som ske kan.

Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen ville besluta sådan
ändring i Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning till statsverket och
afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför, att den i
5 § omförmälda afskrifningen måtte för hvarje pastorat äga ruin ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering
för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla eller — om detta
icke låter sig göra — under loppet af 20 ecklesiastikår, räknade för hvarje
pastorat från och med det år, då indragningen där vidtager.»

Omförmälda tre motioner öfverensstämma därutinnan, att i dem alla

Utskottet.

147

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

påyrkas förkortande af tiden för afskrifning af fastighetsafgifterna. Dessutom
föreslår herr Jonsson i sin motion, att indragningen till statsverket
af nämnda afgifter skall inom alla pastorat på en gång företagas, oberoende
af tiden när hvarje särskild lönereglering upphör att gälla,

En viss hänsyn bör enligt utskottets mening tagas till de sålunda
framställda krafven. För utskottet framstår det nämligen såsom ett önskemål,
att den rättvisare och jämnare fördelning af utskylderna till prästerskapets
aflöning, som är den föreslagna skattereformens syfte, med det
snaraste kommer till stånd, och det synes vara af icke mindre vikt, att
åtskilliga prästers nu alltför knappa lefnadsvillkor utan onödigt dröjsmål
förbättras. Men det måste ihågkommas, att tiondegifvarna och de lägst
aflönade prästerna icke äro de enda, som beröras af öfvergången till ett
nytt beskattnings- och lönesystem. Detta system skulle ju å andra sidan
verka till skatteförhöjning för en del församlingsmedlemmar, som för närvarande
endast obetydligt bidraga till prästerskapets aflöning, och kan
medföra löneförminskning för vissa präster, nämligen sådana som på grund
af gällande löneregleringar äro i besittning af högre inkomster, än som
enligt de föreslagna löneberäkningsgrunderna öfver hufvud få fastställas
för en i territoriell församling tjänstgörande präst eller åtminstone kunna
antagas komma att utgå för de beställningar, åsyftade präster innehafva.

Hvad nu till en början beträffar förslaget om rubbning af den stadgade
tiden för löneregleringarnas giltighet, i syfte att fastighetsafgifterna
skulle inom alla pastorat samtidigt indragas, vunnes väl genom en dylik
anordning den fördelen, att i framtiden samma grunder för skattskyldighet
och lönernas beräkning kunde från en gemensam tidpunkt allestädes
i församligarna tillämpas.

Men ur en annan synpunkt torde denna anordning ej vara tillfredsställande.
Följden skulle nämligen blifva deri, att nya löneregleringar för
prästerskapet i hela riket måste förberedas till fastställelse under ett och
samma år eller åtminstone några få närliggande år. Det kan måhända
antagas, att löneregleringsnämnderna, af hvilka en hvar får sin verksamhet
förlagd inom allenast ett län, skola på denna tid medhinna de utredningar
och uppskattningar af olika slag, som ingå i nämndernas åligganden.
Däremot lärer rimligtvis icke kunna begäras, att de centrala ämbetsverken,
hvilka med anledning af löneregleringarna för prästerskapet i
de omkring 1,400 territoriella pastoraten gifvetvis få sig förelagda åtskilliga
svårlösta spörsmål — särskild! beträffande ecklesiastika boställens
tillkomst och andra dem rörande omständigheter — skola inom loppet af

148

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ett eller två år hinna utföra hela det förberedande arbete, som på dem
ankommer, innan samtliga löneregleringsärenden blifvit bragta i sådant
skick, att de kunna underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Någon alltför stor olägenhet synes för öfrig! icke vara förbunden därmed,
att utlöpandet af den stadgade giltighetstiden af femtio år afvaktas beträffande
åtminstone de löneregleringar, som fastställts under tiden närmast
efter utfärdandet af 1862 års förordning, och af hvilka de 12 tidigast uppgjorda
förfalla den 30 april 1914. Sistnämnda år och de följande 9 åren
— således till och med år 1923 — upphöra 1,291 löneregleringar att gälla.

Af de 1,365 löneregleringar, som enligt prästlöneregleringskommitténs
upppgift blifvit fastställda intill ecklesiastikåret 1896—-97, utlöpa de återstående
74 å följande tider:

24 år 1924
16 » 1925
9 » 1926
5 » 1927
2 » 1928
2 » 1929

1 år 1930

2 » 1931

3 » 1932
7 » 1933
2 » 1934
1 » 1942.

Blefve sistnämnda, jämförelsevis få löneregleringars giltighet till tiden
begränsad, skulle, äfven om uppgörandet af de nya löneregleringarna måste
förläggas till ett och samma år, mot en dylik anordning säkerligen icke
kunna med skäl åberopas svårigheten för löneregleringsnämnder och myndigheter
att inom behörig tid verkställa erforderliga förarbeten. Men
genom dessa löneregleringars upphäfvande, innan den för dem bestämda
tiden utlupit, vunnes den enligt utskottets mening ej oväsentliga fördelen,
att fastighetsägarna inom de pastorat, för hvilkas prästerskap samma löneregleringar
för närvarande gälla, ej under flera år blefve utestängda från
förmånen af en skattelindring, som ju är afsedd äfven för dem, men som
tidigare beredes fastighetsägarna inom flertalet andra pastorat.

För det åsyftade målets vinnande synes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad herr Jonsson i motiveringen till sin motion antydt,
den utvägen böra beredas, att Kungl. Maj t, som fastställt löneregleringarna,
äfven finge sig tillerkänd rätt att, på framställning af pastoratet
och dess ordinarie prästerskap, medgifva, att vederbörande lönereglering
må tidigare, än föreskrifvet är, upphöra att gälla, i följd hvaraf då ock
fastighetsafgifterna kunde indragas och afskrifningsproceduren påbörjas
förr, än eljest varit möjligt. Ett dylikt ingrepp i det stadgade förloppet

149

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

torde dock, af redan angifvet skäl, ej böra tillåtas i vidsträcktare omfattning,
än att allenast de löneregleringar, som förfalla efter den 30 april
1923, sålunda skulle kunna försättas ur gällande kraft.

Om i följd af ledighet vid den eller de ordinarie prästerliga beställningar,
som finnas inom ett pastorat, icke någon tjänsteinnehafvares rätt
förnärmas genom löneregleringens upphäfvande, bör naturligtvis medgifvande
därtill kunna lämnas på ansökning af pastoratet ensamt.

I öfverensstämmelse med de af utskotttet sålunda uttalade åsikterna
bär tillägg gjorts till 2 §.

Beträffande härefter planen för fastighetsafgifternas afskrifning, anser
sig utskottet icke kunna tillråda, att dessa skatter skulle, på sätt herr
Nilsson föreslagit, för hvarje pastorat afskrifvas, i och med det att den
för pastoratets prästerskap på grund af 1862 eller 1872 års förordning
fastställda löneregleringen upphör att gälla.

Såsom departementschefen framhållit (s. 222), får det nämligen »icke
förbises, att en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande af nu
ifrågavarande skatter för innehafvarna af tiondeskyldiga fastigheter innebär
en direkt fördel, som beredes dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar
måste påtaga sig en ökad skattebörda». Vid reformens genomförande
bör därför enligt departementschefens åsikt en viss aktsamhet iakttagas.
«Varsamhet torde», fortsätter departementschefen, »vara att tillråda
jämväl ur synpunkten af statens förmåga att utan större svårighet fylla
budgetens kraf. Genom småningom fortgående nedsättning af de indragna
fastighetsafgifterna minskas nämligen efter hand statens inkomst af dessa,
medan ersättningsskyldigheten till kyrkan för de henne frångångna afgifterna
kvarstår oförändrad. Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket
och som beräknats vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå
till 3,897,954 kronor, måste fyllas.

Då emellertid departementschefen vid öfvervägande å ena sidan af
de omständigheter, som tala för ett förkortande af den tidrymd, under
hvilken fastighetsafgifternas afskrifning bör bringas till slut, och å andra
sidan af de omständigheter, som mana till varsamhet vid afskrifningsplanens
uppgörande, ej funnit anledning att afvika från prästlöneregleringskommitténs
förslag om en period af 30 år för regleringens genomförande,
vill det synas utskottet som om departementschefen i någon mån underskattat
vikten åt att ifrågavarande föråldrade skatteformer snarast möjligt
aflägsnas ur skattesystemet och å andra sidan öfverskattat betydelsen för
budgeten af den tillökning i utgifter, som föranledes af prästtiondens successiva
efterskänkande.

150

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

I detta sammanhang ligger det nära till hands att erinra, hurusom
enligt kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892
afskrifningen af grundskatterna försiggick från och med år 1886 till och
med år 1903 samt följaktligen slutfördes under en tidrymd af allenast 18
år. Från förloppet vid berörda skatteutjämning kan enligt utskottets förmenande,
och såsom herr Nilsson äfven framhållit, hämtas stöd för yrkandena
på förkortning af tiden för nu ifrågavarande afskrifnings genomförande.

Af en viss betydelse kan äfven den omständigheten anses vara, att
de blifvande löneregleringarnas giltighet skall begränsas till 20 år. Det
synes nämligen föga lämpligt att låta de gamla tiondeafgifterna, om än
förminskade, kvarstå, sedan tiden för de nya, första gången uppgjorda
löneregleringarna inom de särskilda pastoraten gått till ända.

Ett något större tillmötesgående än Kungl. Maj:ts förslag innebär, bör
alltså enligt utskottets förmenande visas tiondegifvarna i afseende å deras
anspråk på en snar utjämning af nu ifrågavarande bördor, och skulle,
såvidt utskottet är i tillfälle att därom döma, ett förkortande af afskrifningsperioden
ej behöfva för staten medföra några verkliga olägenheter
af finansiell art. Utskottet anser således, att, med ändring af 5 § i ombehandlade
lagförslag, den åsyftade skatteafskrifningen bör bringas till
slut under loppet af 20 år, såsom herrar Jonsson och Bengtsson alternativt
föreslagit, och försiggå enligt den planen, att under de första 10 åren
erläggas — i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag — 60 procent
af de till statsverket indragna afgifterna, under därpå följande 5 år 40
procent och under de sista 5 åren 20 procent, hvarefter från och med
det tjuguförsta året återstoden eftergifves.

Om denna plan följes, skulle, enligt gjorda ungefärliga beräkningar,
statsverket till exempel år 1920 hafva att till kyrkofonden utgifva 2,663,041
kronor såsom ersättning för indragen tionde, samtidigt med det att tiondegifvarna
vore skyldiga att till statsverket betala 1,597,824 kronor. Statsverkets
nettotillskott till kyrkofonden skulle således det året utgöra allenast
1,065,217 kronor. Sedermera, i den mån allt flera af de gamla löneregleringarna
förfalla, stegras årligen statsverkets utgifter, och efter det
den sista tiondeposten å 390 kronor år 1961 afskrifvits, har statsverket
att, utan något bidrag af tiondegifvarna, till kyrkofonden årligen inleverera
3,897,954 kronor.

Då det torde vara af ett visst intresse att, med hänsyn till deras
finansiella innebörd, sinsemellan jämföra de olika afskrifningsplanerna
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, har utskottet för ändamålet

151

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

uppgjort nedan intagna tablå. Med afseende å densamma tillåter sig utskottet
erinra, att enligt 5 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde skulle under
den trettioåriga afskrifningsperioden af de indragna afgifterna årligen erläggas
under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 4 år 50
procent, under därpå följande 4 år 40 procent, under därpå följande 4
är 40 procent, under därpå följande 4 år 20 procent och under de sista
4 aren allenast 10 procent, hvarefter från och med det trettioförsta året
återstoden eftergifves.

I nu ifrågavarande tablå betecknas Kungl. Maj:ts afskrifningsförslag
såsom »alternativ I» och utskottets såsom »alternativ II».

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896
- 97, under olika förutsättningar beräknade årliga kostnad för fullgörande
af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af kyrkotiondens
och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt med det att
omförmälda afgifter varda afskrifna.

1

2

3

4

5

G

7

År.

Indragen

tionde in m.

under året

kronor.

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom
ersättning för
indragen tionde
m. m.

kronor.

Församlingarna betala, efter
afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till
kyrkofonden för indragen
tionde m. m.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna-tiv I

kronor.

enligt alterna-tiv II

kronor.

1914

30,225

_

30,225

_

18,135

18,135

12,090

12,090

1915

87,540

—

117,765

—

70,659

—

70,659

—

47,106

—

47,106

—

1916

305,755

—

423,520

—

254,112

—

254,112

—

169,408

—

169,408

—

1917

509,774

—

933,294

—

559,976

—

559,976

—

373,318

—

373,318

—

1918

590,400

—

1,523,694

—

914,216

—

914,216

-—

609,478

—

609,478

—

1919

548,019

—

2,071,713

—

1,243,027

—

1,243,027

—

828,686

—

828,686

—

1920

591,328

—

2,663,041

—

1,597,824

—

1,597,824

—

1,065,217

—

1,065,217

—

1921

472,962

-

3,136,003

—

1,881,601

—

1,881,601

—

1,254,402

—

1,254,402

—

1922

351,700

—

3,487,703

—

2,092,621

—

2,092,621

—

1,395,082

—

1,395,082

—

152 Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

2

3

4

5

6

7

År.

Indragen
tionde m. in.

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom

Församlingarna betala, efter
afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till
kyrkofonden för indragen
tionde m. m.

under året

kronor.

ersättning för
indragen tionde
in. m.

kronor.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna-tiv I

kronor.

enligt alterna-tiv II

kronor.

1923

184,849

3,672,552

2,203,530

2,203,530

1,469,022

1,469,022

1924

71,790

—

3,744,342

—

2,243,582

—

2,240,559

—

1,500,760

—

1,503,783

—

1925

36,897

—

3,781,239

—

2,256,966

—

2,245,189

—

1,524,273

—

1,536,050

—

1926

24,289

—

3,805,528

—

2,240,964

__

2,198,611

—

1,564,564

—

1,606,917

-

1927

18,245

—

3,823,773

—

2,200,934

—

2,107,604

—

1,622,839

—

1,716,169

-

1928

6,308

—

3,830,081

—

2,142,656

—

1,993,309

—

1,687,425

—

1,836,772

—

1929

9,675

—

3,839,756

—

2,084,906

—

1,883,466

—

1,754,850

—

1,956,290

-

1930

7,400

—

3,847,156

—

1,999,637

—

1,752,132

—

1,847,519

-

2,095,024

—

1931

11,067

—

3,858,223

—

1,908,004

—

1,603,029

—

1,950,219

—

2,255,194

-

1932

11,673

—

3,869,896

—

1,817,776

—

1,437,738

—

2,052,120

—

2,432,158

-

1933

17,092

—

3,886,988

—

1,745,991

—

1,292,944

—

2,140,997

—

2,594,044

-

1934

9,017

—

3,896,005

—

1,654,514

—

1,168,347

—

2,241,491

—

2,727,658

-

1935

—

—

3,896,005

—

1,552,551

—

1,025,195

—

2,343,454

—

2,870,810

-

1936

—

—

8,896,005

—

1,452,890

—

864,594

—

2,443,115

—

3,031,411

-

1937

—

—

3,896,005

—

1,369,025

—

688,650

—

2,526,980

-

3,207,355

-

1938

—

—

3,896,005

—

1,271,506

—

532,338

—

2,624,499

-

3,363,667

—

1939

—

—

3,896,005

—

1,168,576

—

406,441

—

2,727,429

—

3,489,564

-

1940

—

—

3,896,005

—

1,068,175

—

279,315

—

2,827,830

—

3,616,690

—

1941

—

—

3,896,005

—

983,203

—

177,652

—

2,912,802

—

3,718,353

-

1942

1,949

—

3,897,954

—

885,688

—

102,497

—

3,012,266

—

3,795,457

-

1943

—

—

3,897,954

—

781,046

-

60,848

-

3,116,908

—

3,837,106

-

1944

—

—

3,897,954

—

679,743

—

42,752

—

3,218,211

—

3,855,202

—

1945

—

—

3,897,954

—

594,771

—

33,893

—

3,303,183

-

3,864,061

—

1946

—

—

3,897,954

—

496,084

—

26,821

—

3,401,870

-

3,871,133

—

1947

—

—

3,897,954

—

391,445

—

20,838

—

3,506,509

—

3,877,116

—

1948

-

—

3,897,954

—

293,164

—

16,157

—

3,604,790

-

3,881,797

—

1949

—

—

3,897,954

—

216,945

—

12,418

—

3,681,009

—

3,885,536

-

1950

—

—

3,897,954

—

148,836

—

10,938

—

3,749,118

-

3,887:016

—

1951

—

—

3,897,954

—

95,174

—

8,725

—

3,802,780

—

3,889,229

-

1952

—

—

3,897,954

—

55,739

—

6,001

—

3,842,215

—

3,891,953

—

1953

—

—

3,897,954

—

34,323

—

2,583

—

3,863,631

—

3,895,371

—

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 153

1

2

3

4

5

4

6

7

År.

Indragen
tionde m, m.

under året

kronor.

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom
ersättning för
indragen tionde
m. m.

kronor.

Församlingarna betala, efter
afskrifning, till statsverket

Statsverkets nettotillskott till
kyrkofonden för indragen
tionde m. m.

enligt alternativ

I

kronor.

enligt alternativ

II

kronor.

enligt alterna-tiv I

kronor.

enligt alterna-tiv II

kronor.

1954

_

_

3,897,954

25,346

•

780

3,872,608

3,897,174

1955

—

—

3,897,954

—

18,979

—

780

—

3,878,975

_

3,897,174

_

1956

—

—

3,897,954

—

14,713

—

780

—

3,883,241

—

3,897,174

_

1957

—

—

3,897,954

—

11,782

-

390

—

3,886,172

—

3,897,564

_

1958

—

—

3,897,954

—

9,983

—

390

—

3,887,971

_

3,897,564

_

1959

—

—

3,897,954

—

7,306

—

390

—

3,890,648

—

3,897,564

__

1960

—

—

3,897,954

—

5,470

—

390

—

3,802,484

—

3,897,564

_

1961

—

—

3,897,954

—

4,363

—

390

—

3,893,591

—

3,897,564

_

1962

—

—

3,897,954

—

3,196

—

—

—

3,894,758

_

3,897,954

_

1963

—

—

3,897,054

--

1,487

—

—

—

3,896,467

_

3,897,954

_

1964

—

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1965

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1966

—

—

8,897,95.4

—

390

—

—

—

3,897,564

—

3,897,954

_

1967

—

—

3,897,954

—

390

—

—

—

3,897,564

_

3,897,954

_

1968

—

--

3,897 954

—

195

—

—

—

3,897,759

—

3,897,954

_

1969

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

__

3,897,954

1970

—

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

—

3,897,954

1971

—

—

3,897,954

—

195

—

—

—

3,897,759

_

3,897,954

_

1972

—

—

3,897,954

—

—

-

—

3,897,954

_

3,897,974

Summa

3,897,054

-1

208,351,106

-1

46,775,48o|

-I

35,081,575

—

161,575,626

—

173,269,531

6 §•

Efter utskottets mening finnes ingen anledning att, sedan tionde och
andra, afgifter af fast egendom indragits till statsverket och sålunda blifva
_ likställda med andra utskylder till kronan, ålägga de afgiftspliktiga
fastighetsägarna att ersätta kronans uppbördsförvältning för densamma
åsamkad ökning i arbetet med uppbörden. Orden »mot ersättning af de
skattskyldiga» hafva därför uteslutits ur paragrafens första stycke?

. På uttrycket »gällande» löneregleringsresolution ej tillräckligt tydligt
an,silver, hvilken resolution afses, har i andra stycket af paragrafen en
förändring vidtagits, till utmärkande af att ifrågavarande lönere<derincrsresolution
skall vara meddelad på grund af 1862 eller 1872 års förordning.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. S Sami. 1 Ajd. 2 Höft. 20

154

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag har i viss man, särskild! hvad beträffar
själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och afser
i allt fall att ersätta denna liksom äfven förordningen angående ordnande
af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning
den 1 november 1872. Då förslagets betydelse torde klarare framstå genom
eu allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna däri, samtidigt med
det att några paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas, bar utskottet
trott sig böra meddela en —■ från statsrådsprotokollet (s. 228 och följ.)
hämtad — dylik inledande framställning, däri departementschefen anför:

»De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva
byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet
till prästerskapets aflöning, ehuru genom nämnda förordning
ändamål sen In gare anordningar för skattskyldighetens utgörande infördes.
Såvida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning
till statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt
om församlingsbidragets utgörande efter lika mattstock af alla skatteobjekt,
blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort
sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande
regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 ars
förordning har nämligen kommittén uppställdt den allmänna föreskriften,
att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig gorå later, efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller
andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning.. Någon säker
måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskildt fall
må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhallandet
af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva
åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, pa sätt skedde vid
de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 ars förordning, öfverlärnnas
åt Kung!. Maja.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande
lönesystemet -— aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster
och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke må komma .att
vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig
bärgning var, såsom jag redan antydt, begränsadt af tillgangarna

155

Riksdagens Särskilda Viskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å tossa, anslags
öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För
prästerskapet i de församlingar, hvilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga
för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften
i 1862 års förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla
anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid,
såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning,
statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom
anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma
tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså
kunna aiiöningens ojämnheter, i den mån de ej betingas af tjänstgöringen
och särskilda ortsförhållanden m. m., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter
angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna
tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar.
Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till
20 år — en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen
i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse
lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora
förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka voro rådande vid den tid,
då aflöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna
författningar utstakade, gränser allt hittills ägt att ensam bestämma
såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af samtliga
ecklesiastika lönetillgångar, och någon ändring härutinnan efter kommitténs
mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela
de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning.

En aflöningsförmån, som enligt kommitténs förslag bör tillkomma hvarje
präst, är fri bostad. Denna förmån skall beredas ordinarie tjänsteinnehafvare
antingen genom kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af en efter
tjänstegrad och ortens sed afpassad bostad eller genom kontant bidrag af
församlingen för förhyrande af sådan bostad eller — där med tjänsten är
förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af större eller mindre
omfattning åligger tjänsteinnehafvaren — därigenom att för den honom
åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten vid de laga husen bestämmes
en ersättning, som för ändamålet utgår. Tjänsteinnehafvaren
skall åtnjuta fri bostad utöfver de förmåner af olika slag, som eljest
kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest, såsom
kommittén föreslagit, till nämndernas ledning vissa grunder för beräkning
af prästerskapets inkomster föreläggas, och om församlingarnas bidrags -

156 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skyldighet, titan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställas
till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad,
lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna,
har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då
ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas afgörande
det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af
opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak
skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner,
som utöfver forsamlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag
om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen och den
prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlingsvarden; föreslå
beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af
ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit
för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon
ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad,
framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar
böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning
äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest äger åtnjuta; yttra sig
om lämpligheten af boställes utarrendering; föreslå beloppet af församlings
afgifter; anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen
och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning
anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla. Hvarje nämnd
skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad af
Kung! Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets
landsting utse hvartdera en, samt två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande
den ene löntagarna och den andre löngifvarna. Genom ordföranden
och de ständiga ledamöterna uppehälles en viss enhet i nämndens beslut,
och genom de tillfälliga ledamöterna tillföres nämnden den kännedom
om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af största betydelse
för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen och för ett lämpligt anordnande
af den prästerliga tjänstgöringen.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten
af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva,
utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma
hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de
föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets
aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i
ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon

157

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

svårighet. De för aflöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen
i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom
tjänstegrad, tjänstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen af predikoskyldighet,
pastoratets folkmängd och areal m. m., och dessa faktorer
hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden
med hänsyn till särskilda omständigheter —- t. ex. med tjänstens skötande
förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för
prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår
ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning
för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har
nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall
emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget,
således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna
för aflöningens beräkning utförda, värden än äfven dem, åt hvilka
i ett visst fall bör tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande
utöfver den normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse
för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning
för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter,
hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom
vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder
fastställclt, skall bereda ’en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och
ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda
förhållanden lämpad anständig bärgning’.

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis
förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för
aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande,
såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför gifver vid handen, af
skilda slag.. De hafva tillkommit på olika sätt, grundade än å dispositioner
af privaträttslig natur, än å sedvana och häfd, än å kungl. stadgar
och resolutioner. Villkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att
somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och
med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda
prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika
beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i
det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därför af största betydelse
för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval
för ^ lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda
lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

_ Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens
aktiva, företer en framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kom -

158 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som åsyftas i § 9
mom. 2 af 1862 års förordning, och ’som granda sig på statsanslag i
kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden
för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen’, skola nämligen enligt. kommitténs
förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodotöras kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess
tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person
— beräknas såsom tillgång till bestridande af atiöningen för särskildt
den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som
grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt
annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild
person för samma ändamål till församlingen gjort donation,. eller att
ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad
med egendom af nu angifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma
aflöningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter
omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning,
som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes
i första hand med forsamlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade
gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

I den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva
de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen
och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit
föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till vederbörande domkapitel
sitt särskildt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda
förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande
angående årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställe
— hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet
yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon
prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter
domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till
länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts
pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering
gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd
reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling
vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad.
Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjärdedelar
af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner

159

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kung! Maj:t
fastställdt. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande
af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja
sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande
åt kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga
med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut. Lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall
kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af
kyrkorådet betalas till vederbörande präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som
åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster
merendels giordés beroende af de tillgångar, som funnos inom
pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har förut äfven vid
bestämmandet af adjunkternas aflöning alltför mycket öfverlämnats åt tillfälligheter:
å ena sidan den goda viljan hos det ordinarie prästerskapet —
representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga
arfvoden åt adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att
på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder.
Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skola enligt
kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas,
och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflöningens
beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola
ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén
höra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon
betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för
adjunkternas aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom
ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet
för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom,
att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående
förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen
för. det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl.
Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften
uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter
Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna
hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven

160

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till någon del af kyrkotionde, för Indika anslag ersättning under senare
tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt
§ 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter
skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må
gälda de prostarfvoden, som varda fastställda för framtiden».

1 §•

Motion af lierr
O. W. Iiedelius.

Vid denna paragraf anför herr O. W. Bedelius i sin motion n:o 284:
»Då ingen lärer vilja eller kunna förneka lämpligheten häraf, att i
eu löneregleringslag någonting bestämmes om lönernas belopp, hemställer
jag vördsammast, att Riksdagen behagade besluta, att 1 § i Kungl. Maj:ts
förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning skall erhålla följande
ändra de lydelse:

1 §•

Mom. 1. Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad
och skjuts i tjänsteärenden, aflöning i öfrigt — — — — — (lika med
förslaget).

Mom. 2. Ej må lönen fastställas till lägre belopp än till

4.000 kronor för kyrkoherde,

2,500 kronor för komminister, och

1.000 kronor (utom vivre) för adjunkt.

Mom. 3. Ej må lönen fastställas till högre belopp än 10,000 kronor».

utskoitet. ])e af motionären föreslagna minimi- och maximibeloppen för kyrkoherdars
och komministrars löner äfvensom arfvodet för adjunkt öfverensstämma
med departementschefens förslag härutinnan (s. 291 och 297). Då
utskottet ej har något att erinra mot de särskilda beloppens storlek — hvarmed
utskottet ingalunda velat säga, att siffrorna för kyrkoherdes och komministers
minimilön skulle angifva den proportion, hvari dessa tjänsteinnehafvares
löneförmåner borde, i förhållande till hvarandra, under alla
omständigheter utmätas — samt utskottet anser, att ett stadgande i det af
motionären angifna syftet kan vara af betydelse lika väl för löntagarna
som för löngifvarna, har utskottet, efter någon omredigering, upptagit det
föreslagna tillägget till omhandlade paragraf.

Därvid har utskottet dock uteslutit, hvad motionärens förslag innehåller
om tillhandahållande af skjuts i tjänsteärenden, enär lämpligast
synes, att de präster, som äro i behof af dylik skjuts — hvithet näppeligen
kan sägas vara förhållandet med, bland andra, prästerna i stadsförsamlingar
-— själfva bereda sig densamma. År kostnaden härför å någon

*

161

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ort synnerligen betydande, måste uppenbarligen denna omständighet tagas
i betraktande vid bestämmandet af lönen för vederbörande tjänst,

Till frågan om lönernas beräkning för de särskilda tjänsterna in. in.
återkommer utskottet efter behandlingen af nu ifrågavarande lagförslag.

2 § 5 mom.

Liksom enligt 4 mom. af denna paragraf suppleanter skola utses för
nämndens ordförande och ständiga ledamöter, torde jämväl för vederbörande
pastorats representant i nämnden suppleant böra väljas; och har bestämmelse
härom af utskottet införts i 5 mom.

4 § 2 mom.

Enligt Riksdagens uttalande i skrifvelsen af den 5 maj 1897 borde
vid framläggandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning
hänsyn tagas till vissa angifna förhållanden, däribland huruvida icke vissa
komministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas till
pastorsbeställningar, samt huruvida en sammanslagning af smärre pastorat
måtte kunna äga rum. Prästlöneregleringskommittén fick sig också ålagdt
att taga särskild hänsyn till de i Riksdagens skrifvelse angifna spörsmålen,
och har kommittén i sitt betänkande rörande den kyrkliga indelningen och
organisationen (s. xxxiii—liv) redogjort för de allmänna grunder, som
varit bestämmande för kommittén vid fullgörande af dess uppdrag härutinnan.

Den kyrkliga ämbetsverksamheten bör, efter kommitténs åsikt, vara
så ordnad, att hvarje ämbete kan gifva sin innehafvare tillräcklig sysselsättning
och tillräcklig lön. Särskild! fordrar församlingsvården, att gudstjänstens
förrättande i öfverensstämmelse med ortens sed äfvensom religionsundervisning,
skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och kommunala
ämbetsplikter kunna af prästerskapet nöjaktigt fullgöras.

Skärskådar man, säger kommittén, efter denna måttstock förhållandena
inom vårt land, och särskild! å landsbygden, faller först i ögonen, att inom
vissa orter förefinnes ett stort antal pastorat, hvilka uppenbarligen äro alltför
små för att kunna bereda tillräcklig sysselsättning ens åt en prästerlig
tjänsteman. Men härtill kommer, att i många af dessa små pastorat finnas
tjänstgörande två präster, stundom till och med två präster vid en kyrka.
Enligt ett af kommittén uppgjordt sammandrag af tab. 5, tabellserien A,
utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 folkmängden för hvarje ordinarie prästerlig
tjänst:

Bill. till Rilcsd. Brok 1,908. S Sami. 1 Afd. 2 Raft.

21

162

Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:0 1) Utlåtande N:o 2.

högst 600 personer i 56 pastorat

601—1,000 » i 222

1,001—1,200 * i 181

1,201—1,500 » i 163

Innehafvare af prästerliga beställningar i dessa 572 pastorat, eller
mera än 45 procent af alla landspastoraten, kunna enligt kommitténs
mening svårligen af tjänsten hafva tillräcklig sysselsättning. Kommittén
framhåller emellertid, hurusom i några fall pastoratens ytvidd, aflägsna
läge eller betydande afstånd mellan kyrkorna kunna gifva fullgodt skäl
för upprätthållande af prästerliga tjänster, hvilka med hänsyn allena till
folkmängdssiffran kunna synas obehöfliga. Men det stora flertalet af de
pastorat, om hvilka här är fråga, förekomma i de tätast befolkade trakterna
af vårt land, i Mälardalen och på Östgötaslätten, i södra Skåne, i mellersta
Västergötland och på Gottland; deras ytvidd är högst 1, vanligen 1/
kvadratmil eller därunder. Också anser kommittén den af Riksdagen förordade
indragningen af dylika tjänster vara påkallad i främsta rummet af
kyrkans eget intresse, hvilket kräfver, att åt så många som möjligt af de
till hennes tjänst uppfostrade andliga krafterna må beredas ett tillräckligt
verksamhetsfält.

Påtagligast finner kommittén missförhållandet vara vid ett stort antal
komministraturer, hvilkas innehafvare genom tjänstens beskaffenhet alltför
lätt förledas till overksamhet. Komministrar, hvilkas tjänstgöring omfattar
allenast en gudstjänstförrättning hvar eller hvar annan söndag med därtill
hörande förberedelse samt biträde vid husförhör, nattvardsläsning och
smärre kyrkliga förrättningar, och hvilka icke hafva sysselsättning med
eller ansvar för den egentliga pastoralvården eller skoluppsikten, det kyrkliga
kommunallifvet eller kyrkbokföringen, kunna efter kommitténs åsikt
svårligen få tillräcklig sysselsättning inom pastorat, hvilkas folkmängd uppgår
till 2,000, 1,500, 1,000 personer eller mindre; och i alla de fall, där
tjästeinnehafvaren ej upprätthålles genom synnerlig lust för studier eller
större andligt nit, måste eu så begränsad tjänstebefattning nedsätta hans
andliga förmåga, på samma gång som de med tjänsten förenade knappa
lönevillkoren undergräfva hans ekonomiska ställning''.

Utan tvekan säger sig kommittén därför ock hafva tillstyrkt indragning
af ett ganska stort, antal komministraturer, hvilka icke ansetts behöfliga
vare sig för gudstjänstens upprätthållande efter ortens sed eller för
församlingsvården och församligens bekvämlighet.

Så har det synts kommittén obestridligt, att komministerstjänsterna
böra såsom obehöfliga indragas i 69 pastorat, hvilka bestå af allenast en
församling med en kyrka. Flertalet af dessa till indragning föreslagna

163

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

komministerstjänster förekommer i Uppsala (15) och Linköpings (24) stift.
De öfriga höra till Skara (3), Strängnäs (8), Västerås (12), Växjö (6) och
Karlstads (1) stift. Men äfven i fråga om sådana pastorat, som bestå af
två församlingar och hvilkas sammanlagda folkmängd och areal ej äro
större, än att de väl kunna skötas af en präst, har kommittén ansett sig
böra föreslå indragning af komministerstjänst, såvida afståndet mellan församlingarnas
kyrkor ej är större, än att en präst kan medhinna att äfven
under den mörkaste årstiden i båda kyrkorna upprätthålla söndaglig gudstjänst.

I de trakter af riket, där församlingslifvet sedan lång tid tillbaka vant
sig vid gudstjänstens al tornering mellan två eller flera mer eller mindre
närbelägna kyrkor, där således vanligen en kyrka af två hvar annan söndag
eller en kyrka af tre hvar tredje söndag är utan gudstjänst, är det,
efter kommitténs tanke, icke nödvändigt att behålla flera prästerliga tjänster,
än som högst erfordras för gudstjänstens förrättande i denna häfdvunna
ordning. Där sålunda i smärre pastorat med tre eller fyra kyrkor förefinnes
komministerstjänst, hvars innehafvare icke är erforderlig för annan
tjänstgöring än förrättande af en gudstjänst hvarje söndag, har sådan tjänst
föreslagits till indragning, allt under förutsättning, att prästerna böra
genom duplikation upprätthålla gudstjänsten i samma ordning mellan
kyrkorna som hittills varit stadgad. Under sådan förutsättning har föreslagits
indragning af:

28 komministerstjänster i Uppsala stift

23 » i Linköpings »

41 » i Skara »

21 » i Strängnäs »

2 » i Västerås »

22 » i Växjö »

7 » i Göteborgs »

11 » i Kalmar »

1 » i Karlstads »

2 » i Visby »

eller tillhopa 158 komministerstjänster i alla stiften.

Med tillämpning af anförda principer har kommittén alltså föreslagit
indragning af sammanlagdt 227 komministraturer, hvilka kommittén betecknar
såsom för gudstjänst och församlingsvård mer eller mindre öfverflödiga
och i vissa fall rent af såsom skadliga utväxter på den kyrkliga
organisationen.

De oegentligheter, som vidlåda den kyrkliga organisationen, anser kom -

164 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mitten dock icke kunna undanrödjas allenast genom indragning af öfverflödiga
komministerstjänster, enär isynnerhet i södra och mellersta Sveriges
landsbygd förefinnes ett mycket stort antal pastorat af så ringa omfattning,
att de svårligen kunna bereda ens sina kyrkoherdar tillräcklig sysselsättning.
Sådana pastoratsbildningar som Atlingbo med 220 invånare och
Hörsne med 383 i Visby stift samt Häggeby med 452 invånare i Uppsala
stift kunna ju, säger kommittén, betraktas som ytterligheter. Men kommittén
framhåller såsom verkligt betecknande för den kyrkliga organisationens
svaghet i detta hänseende, att å rikets landsbygd ecklesiastikåret
1996 — 97 funnos:

302 pastorat med folkmängd ej öfverstigande 1,500 inv.

191 * » » " » » 1,200 :>

117 » » » » » 1,000 »

29 » » » » » 600 »

I anseende till det motstånd, som från församlingarnas sida kan väntas
beträffande pastorats sammanslagning, förklarar sig kommittén hafva med
synnerlig varsamhet förfarit särskildt beträffande sådana förändringar och
nybildningar, som förutsätta indragning af kyrkoherdetjänster och sammanförande
af hittills själfständiga pastorat. Af de pastorat, som kommittén
föreslagit till förening med andra pastorat, har flertalet endast 1,000 invånare
eller därunder. De flesta äro belägna i Uppsala stift (11), Linköpings
stift (18), Västerås stift (10), Lunds stift (15) och Visby stift (11).

Ur synpunkten af kyrkans samfällda intresse betraktar kommittén slutligen
frågan om de prästerliga tjänsternas minskning — genom indragning
af komministratur eller sammanslagning af pastorat — och anför därvid
bland annat följande:

»Det är naturligtvis syn er ligen svårt att angifva några bestämda mått
å den folkmängd och den areal, som böra beräknas för hvarje prästerlig
tjänst, enär härutinnan så mycket beror å skiftande ortsförhållanden. Men
liksom man torde kunna säga att, där arealen icke är större än en kvadratmil,
den prästerlige tjänstemannen i regel .knappt har tillräcklig sysselsättning
med mindre folkmängd än omkring 2,000 invånare, så kan det å andra
sidan sägas, att där i en landsförsamling folkmängden öfverstiger 3,000 invånare,
begynner behof inträda af den prästerliga tjästebördans fördelning
vare sig genom anställande af biträdande prästman eller genom pastoratsdelning.
Om denna sats är riktig, så inses det lätt, att den nuvarande
kyrkliga indelningen i vårt land i detta hänseende kräfver ganska betydande
förändringar, och att det i landet norr om Dalälfven gifves godt
utrymme för de tillgängliga prästerliga krafter, som i landets mellersta
och södra delar ofta finna alltför otillräckliga verksamhetsområden.

165

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det kan icke heller bestridas, att den nuvarande anordningen innebär
en misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga aflöningsmedel.
I det stora flertalet af de fall, der prästerlig tjänst af kommittén
föreslagits till indragning, visar det sig, att den öfverflödiga tjänsten icke
blott är för församlingen onödigt betungande, utan äfven för sin tillvaro
förutsätter större eller mindre tillskott af kronotionde, vederlagsspannmål,
hemmansarrenden och anslag från prästerskapets löneregleringsfond. Skola
dessa tjänsters innehafvare förses med en efter tidens fordringar afpassad
anständig lön, kräfvas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från det allmännas
sida. Af de genom kommittén till indragning föreslagna komministraturer
och kyrkoherdebefattningar förekomma ock de flesta uti den
af kommittén upprättade tabell öfver det lägst aflönade prästerskapet, och
om de föreslagna indragningarna beslutas, skulle det af kommittén beräknade
behofvet af nya tillskott till. största delen försvinna. Men det måste
anses oegentligt att till upprätthållande af tjänster, hvilka för församlingsvård
och gudstjänst äro mer eller mindre obehöfliga, fortfarande använda
sådana gemensamma aflöningsmedel, som äro afsedda att fylla verkliga
behof.

Oegentligheten af ett sådant förfarande framstår i så mycket bjärtare
ljus, när det tillbörligt iakttages, att i hundratals vidsträckta församlingar
de prästerliga krafterna icke på långt när räcka till för den allra nödtorftigaste
församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen
icke heller på långt när förslå för upprättande af nya kyrkliga
beställningar. Det är för afhjälpande af sådana missförhållanden som
kyrkans gemensamma tillgångar böra företrädesvis användas, och det är
vid jämförelse med behofven på dessa håll som de på andra håll umbärliga
tjänsternas obehöflighet framstår i sin rätta dager.»

Enär mom. 2 af 4 § innehåller en del föreskrifter beträffande den
kyrkliga organisationen, har utskottet velat, på sätt som skett, erinra om
några af prästlöneregleringskommittén gjorda uttalanden i ämnet. Utkottet,
som finner dessa uttalanden i hög grad beaktansvärda, anser
sig böra framhålla vikten af att, i sammanhang med uppgörande af de
blifvande löneregleringarna, allvarlig uppmärksamhet ägnas åt de organisatoriska
spörsmålen, i syfte att en rättvisare och jämnare fördelning af
kyrkans såväl andliga krafter som materiella tillgångar må åstadkommas,
samt att tjänster, hvilka icke kunna antagas vara till gagn för det kyrkliga
lifvet, indragas.

Genom en omformulering af första stycket i 2 mom. har utskottet
afsett, att däråt skulle gifvas ett innehåll, hvarigenom nämnden uttryck -

166

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ligen förpliktades att taga under ompröfning, i hvilken man en reglering
af de prästerliga tjänsterna inom ett pastorat eller mellan flera pastorat
lämpligen borde äga ruin.

5 §•

Hela årliga behållna skogsafkastningen från boställe, som af menighet
anskaffats eller af enskild donerats, skall enligt 6 § — i motsats mot dylik
afkastning från andra boställen — komma vederbörande boställshafvare
till godo och inberäknas i den öfriga af kastningen af dylikt boställe. På
det att nämnden vid sin uppskattning af sådant boställes afkastning må
äga tillgång till uttalande af sakkunnig myndighet, har utskottet ansett,
att det borde medgifvas nämnden att för ändamålet påkalla biträde af
domänstyrelsen, som’ äger tillgång till skogshushållningsplan för bostället
och andra boställsskogen rörande handlingar.

Bestämmelse härom har inrymts i ett tillägg till 5 §, hvithet jämväl
innehåller anvisningar för skogsafkastningens beräknande i förevarande
fall. Med dessa anvisningar torde böra jämföras de i 6 § 3—6 mom. af
lagen om kyrkofond inrymda stadgandena, Indika gifva vid handen, att
kostnaderna för skogsindelning samt skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å boställen, som icke af menighet anskaffats eller
af enskild donerats, skola bestridas af kyrkofonden. Däremot erhåller fonden,
efter afdrag af försäljningskostnaderna, hela bruttoafkastningen från
skogen å sistnämnda boställen.

Enligt andra stycket af 5 § i förevarande lagförslag äger en hvar af
pastoratets ordinarie präster hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande
de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet
i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes. Utskottet
antager, att oaktadt en dylik rätt icke uttryckligen tillerkänts församlingarna,
det likväl bör stå eu hvar af dem öppet att skriftligen för
nämnden gifva sina önskningar till känna i omförmälda frågor. Tillhöra
nämligen flera församlingar ett pastorat, kan församling, inom hvilken
pastoratets ombud i nämnden icke är bosatt, vilja själf göra framställning
rörande sådana frågor, som församlingen finner vara af betydelse särskildt
för sig, något som icke torde böra förvägras densamma. Emellertid har
utskottet icke ansett det behöfligt, att någon bestämmelse härom intages
i paragrafen.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

167

6 §.

1 mom.

Flertalet bestämmelser i förevarande paragraf hänföra sig till prästerskapets
bostadsboställen och afse i 1 mom., bland annat, att gifva ledning
för uppskattningen af jordbrukets afkastning äfvensom att reglera fördelningen
af skogsafkastning från nämnda boställen.

Vid beräkning af den nettoafkastning, ett bostadsboställe med jordbruk
anses lämna, skall enligt prästlöneregleringskommitténs och Kungl.
Maj:ts förslag hänsyn naturligtvis tagas till erforderliga brukningskostnader,
hvaremot icke, på sätt föreskrefs i § 4 af 1862 års förordning, afdrag
må göras för byggnadskostnaden. Anledningen härtill är den, att sistberörda
kostnad skall på grund af § 26 i lagförslaget varda boställshafvaren
i annan ordning ersatt. Förmånen af fri bostad, som ju alltid skall åtnjutas
af boställshafvaren, undantages vid uppskattningen, likaså förmånen
af skogsfång till husbehof. Denna senare förmån, säger kommittén (s. 89),
tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare; men rätten
att, där skog finnes, fritt använda densamma för det egna hushållets och
gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren
skulle för denna rätt gifva ersättning därigenom, att hans
boställe i löncstaten uppfördes till en i betraktande af skogstillgången förhöjd
nettoafkastning.

Om boställshafvaren på grund af någon omständighet vid boställets
tillkomst — därför att det anskaffats af menighet eller donerats af enskild
— får sig tillerkänd andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet, bör
den större skogsafkastning, han då äger tillgodonjuta, enligt kommitténs
åsikt verka till förhöjning vid beräkningen af boställets afkastning. Har
bostället blifvit af enskild person doneradt till förmån för innehafvare!! af
viss prästerlig tjänst,__ skall hela behållna skogsafkastningen tillgodoföras
tjänsteinnehafvaren. År bostället af församlingen anskaffadt, anser kommittén,
att i regel bör förfaras på samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen
från boställe af sist angifna beskaffenhet vara så betydande,
att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter
beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
finner kommittén det icke lämpligt, att denne får åtnjuta skogsaf kastningen
oafkortad, enär i sådan händelse ett alltför stort missförhållande mellan
löneförmånerna vid olika prästerliga beställningar skulle uppstå. Nämnden
bör därför yttra sig om, huru stor andel af skogsafkastningen skäligen bör
tillkomma den tjänsteinnehafvare, åt hvilken dylikt boställe blifvit upplåtet,
och, i samband med löneregleringsförslagets afgifvande, hos Kungl.

168 Riksdagens Särskilda inskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Maj:t anmäla, att någon del af boställets behållna skogsafkastning ansetts
icke vara behöflig för aflönande af den präst, som innehar bostället. Kungl.
Maj:t bestämmer därefter, dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom
löneförmån tillfalla, boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och
myndigheter blifvit börda., huru återstoden skall användas till främjande
af andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

Beträffande kommitténs förslag i fråga om uppskattning af bostadsbosfälles
afkastning göra några domkapitel en del erinringar. Sålunda
anser domkapitlet " i Lund, att lika billigt som det är, att vid beräkning
af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång till husbehof icke
inbegripes, lika billigt är det också, att då ej tillgång till sådant skogsfång''
finnes, åt vederbörande tillerkännes skälig ersättning därför. En
annan omständighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig hänsyn
borde tagas, vore ämbetsskjutsen. Om icke skatter och onera frånräknades,
kunde stora oegentligheter inträda. Nödvändig vore eu bestämmelse
i lagen, som förpliktade till att vid en eventuell reglering taga
hänsyn till konkreta förhållanden i särskilda fall, på det att aflöningen
måtte komma att uppgå till afsedt belopp.

Kammarkollegium gör i utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 113)
det uttalandet, att hvad som blifvit anmärkt beträffande de af kommittén
föreslagna grunderna för uppskattning af boställsafkastning icke, efter kollegii
mening, påkallar någon ändring i förslaget. Såsom domkapitlet i
Lund betonat, vore det visserligen nödvändigt, att vid löneregleringen hänsyn
toges till konkreta förhållanden i särskilda fall. Det syntes emellertid
kollegium, som om något förbiseende därutinnan ej kunde läggas kommittén
till last. Sålunda yttrade kommittén (s. 64) med afseende å de
allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen borde göras gällande,
bland annat följande: »I vårt vidsträckta land med dess mångfaldigt skiftande
sociala och ekonomiska förhållanden samt olikheten i naturtillgångar,
hvithet, allt inverkar på lefnadssätt och varupris, skulle det, efter kommitténs
förmenande, innebära en obillighet, och en orättvisa, om vid bestämmandet
af hvad som erfordras för anständig bärgning, hänsyn icke toges
till de högre lefnadskostnaderna i en viss ort eller eljest till sådana förhållanden,
som medföra utgifter utöfver det vanliga måttet. Ett förbiseende
häraf skulle antagligen medföra eu rubbning af prästens ställning
i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans inflytande
såsom själasörjare.» Kollegium framhåller, huruledes kommittén vidare utvecklat
dessa tankar i motiven till förslaget till föreskrifter angående beräkning
af prästerskapets aflöning, där det (s. 171 o. följ.) heter: »Föröfrigt
kunna åtskilliga omständigheter, utom de särskildt påpekade, vara

169

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

af beskaffenhet att böra verka till förhöjning i lönebeloppen, om ej stötande
ojämnheter skola i verkligheten uppstå. Samtliga sådana omständigheter
måste i hvarje särskildt fall underkastas en samvetsgrann pröfning
af nämnderna, innan de framställa sina löneregleringsförslag, hvilka
ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna hafva inflytande på lönebeloppens
bestämmande. Svårligen lärer emellertid något lönesystem, som
tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess mångskiftande förhållanden,
betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen för de olika prästerliga beställningarna.
I enlighet med hvad ofvan blifvit utveekladt, har kommittén
ansett, att för den händelse med hänsyn till särskilda förhållanden
— såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest
ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet
— lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna
grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl. Maj:t må,
där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebolopp: för kyrkoherdebeställning
med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i Stockholm
eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan komministersbeställning
med högst 1,000 kronor.» Medelst ett omsorgsfullt afvägande
i hvarje särskildt fall af berörda förhöjningsbelopp, hvilka, säger
kollegium, kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler, torde löneförmånerna
för tjänstebefattningar å olika orter kunna med större rättvisa
bestämmas, än om vid uppskattning af boställsafkastningen de i förut
återgifva yttranden i sådant afseende framhållna olika synpunkterna skulle
beaktas.

Kollegium förklarar sig därför icke kunna tillstyrka, att vid ifrågavarande
förrättning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets
behållning, skall göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild
hänsyn till kostnad för ämbetsskjuts, till att boställe är skoglöst o. s. v.

Men väl anser kollegium, att all möjlig hänsyn bör tagas till ogynnsamma
omständigheter i nu nämnda eller andra afseende!), när det gäller
att afgöra, huruvida och i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna
beräknadt lönebelopp må förhöjas.

Med anledning häraf yttrar departementschefen till statsrådsprotokollet
(s. 246):

»Till fullo instämmer jag i kammarkollegii omförmälda yttrande, helst Departementsden
i allt fall vanskliga uppgiften att beräkna ett jordbruksställes af kast- chefenning
blefve än mer invecklad och försvårad, om afseende skulle fästas å
en del särskilda förhållanden, som ju i det hela äro för frågan främmande.

Dessutom är jag förvissad, att större rättvisa vid reglerandet af

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft. 22

170 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

lönerna för prästerliga beställningar i olika delar af landet vinnes därigenom,
att vid fastställandet af hvarje särskild lön hänsyn tages till alla
de omständigheter af mindre gynnsam beskaffenhet, som äro förbundna
med innehafvandet af en befattning, än om endast vissa sådana utsöndras
och få sig tillerkänd en särskild betydelse. Genom ett sådant förfarande
som det sistnämnda kunde måhända förbises andra omständigheter, som
vid en del befattningar verka synnerligen ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende
eller göra tjänstgöringen i hög grad betungande, och hvilka därför
kräfva icke mindre beaktande än de särskildt angifna ogynnsamma
omständigheterna.»

Motion af herr I sin förut omförmälda motion, n:o 292, yttrar herr A. Henricson i

A. Henricson. t ,,

detta ämne:

»För hvarje prästerlig beställning skall aflöningen beräknas till fixt
belopp efter vissa bestämda grunder. För aflöningens åstadkommande skall
tagas i anspråk i första hand den efter stadgade grunder uppskattade afkastningen
af det till beställningens innehafvare upplåtna bostadsboställe.
Där ej nämnda afkastning jämte andra närmare angifna aflöningsförmåner
förslå till aflöningen, skall bristen fyllas genom församlingsafgifter och,
eventuellt, tillskott från den s. k. kyrkofonden i enlighet med hvad därom
föreskrifves.

Häraf följer, hurusom det för prästen är synnerligen angeläget att
uppskattningen af boställets afkastning är så noggrann att i händelse af
boställets utarrendering arrendebeloppet ej måtte understiga afkastningens
uppskattade värde. I händelse af boställets utarrendering på prästens egen
begäran (enligt 30 §) kan det måhända sägas, att bristen må vara hans
ensak. Men därest bostället skall tvångsvis uttarenderas, måste det anses
orättvist, om prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.

Äfven ur denna synpunkt anser jag andra anordningar böra träffas
än dem, den kungl. propositionen anvisar.

Då prästens lön skall vara bestämd och ej i någon mån beroende af
en till äfventyra större eller mindre afkomst af bostället, synes den utväg
böra anlitas, att vederbörande pastorat skall hafva att ansvara för att afkastningens
fastställda värde — detta och ej vare sig mer eller mindre
tillgodokommer prästen; och torde i sådan händelse arrendelikviden böra
ingå till församlingen.

Det i den kungl. propositionen föreslagna sättet för uppskattningens
verkställande synes "ej heller vara fullt tillfredsställande. Den skall nämligen
verkställas af löneregleringsnämnden, hvars medlemmar ej äro eller
åtminstone ej behöfva vara valda med hänsyn till deras kunnighet i jord -

171

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bruk. Ej heller torde kunna ifrågasättas, att de skola företaga den lokala
besiktning af bostället, som förutsättes för uppskattningens tillförlitliga
verkställande.

Lämpligare synes då vara, att före löneregleringsnämndens sammanträde
uppskattning äger rum af särskilt utsedde sakkunniga män, hvilka
böra vara tre till antalet och väljas, en, som tillika skall vara ordförande,
af landstinget, en af hushållningssällskapet och en af pastoratet. Genom
en sådan anordning beredes möjlighet att för arrendeuppskattningen förskaffa
sig för uppdraget så lämpliga personer som domänintendent och
hans biträden.»

Jämväl herr C. G. Scedén uttalar sig i sin motion n:o 313 angående^0*''0”n:o 313
uppskattning af bostadsboställes afkastning och anför därvid: ° af ^dén.

»Enligt Kungl. Maj:t nu föreliggande förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning, 6 §, skulle nämnden uppskatta atkastningen till
visst penningbelopp utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens
fullgörande.

Denna nyhet följer af Kungl. Maj:ts förslag (löneregleringslagen §§
26 29, ecklesiastika boställsordningen §§ 20—21), att ersättningsbelopp

för nybyggnad och underhåll af jämväl jordbrukshusen skulle inom pastoratet
årligen afsättas, af kyrkorådet förvaltas och efter byggnadsarbetets
godkännande eller underhållsarbetets bevisliga fullgörande till boställshafvaren
utbetalas.

Det är dock knappast att antaga, att Riksdagen, därest den förpliktade
pastoratet att bygga och underhålla bostadshusen, skulle, såsom af
Kungl. Maj:t föreslagits, vilja förplikta pastoratet att jämväl vidkännas
kostnaden för. byggnad och underhåll af jordbrukshusen. Med boställshafvarens
rättighet att af pastoratet åtnjuta fri bostad borde gifvetvis
följa boställshafvarens skyldighet att utan pastoratets inblandning bygga
och underhålla jordbrukshusen, såsom Kungl. Maj:t föreslagit i nådig proposition^
åren 1889 och 1894 samt beträffande andra klassens boställen
jämväl år 1903. Bostadsboställes afkastning skulle alltså fortfarande uppskattas
med afdrag af kostnaden för den boställshafvaren åliggande byggnads-
och underhållsskyldigheten.

För denna boställshafvaren beträffande jordbrukshusen åliggande byggnads-
och underhållsskyldighet vore det dock synnerligen lämpligt, att
Kungl. Maj:ts förslag om årliga kostnadernas beräkning för hela löneregleringsperioden,
beloppets inbetalande till och medlens tillhandahållande
genom kyrkorådet gjordes gällande, dock att inbetalningen icke skulle
göras af pastoratet, utan af boställshafvaren eller arrendatorn. Sålunda

Utskottet.

172 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skulle de hittills vanliga ojämnheterna i byggnadskostnadernas fördelning
mellan olika boställshafvare såvidt möjligt utjämnas. Och genom dessa
kostnaders redovisning inför kyrkorådet skulle erfarenheter vinnas, som
efter hand skulle vid löneregleringens uppgörande medföra större säkerhet
beträffande beräkningen af såväl byggnadskostnaden för jordbrukshusen,
som ock därmed det afdrag, som borde göras vid uppskattningen af boställets
afkastning.»

Motionären hemställer på grund häraf, bland annat, att Riksdagen
måtte besluta, att 6 § af Kungl. Maj:ts förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

»Dylik afkastning skall nämnden med afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens
fullgörande •— — (§ i öfrig! oförändrad).»

Då uppskattningen af den afkastning, ett till bostadsboställe hörande
jordbruk anses gifva, under alla förhållanden är förenad med stor vansklighet,
men hädanefter blir så mycket mer grannlaga, som en möjligast
pålitlig uppskattning utgör ett oundgängligt villkor för en rättvis lönereglering,
vare sig denna ses ur löntagarens eller löngifvarens synpunkt —
enär ju en öfverskattning medför otillräcklig aflöning för den förre, eu
underskattning onödigt höga afgifter för den senare eller bidrag från kyrkofonden
— har prästlöneregleringskommittén, såsom framgår af dess betänkande
IV (s. 87) uppkastat den frågan, om icke löneregleringsnämnden
vid berörda uppskattning borde erhålla biträde af domänintendent, statsagronom
eller annan i landtbruk särskild! förfaren person. Men som kostnaden
för regleringsarbetet därigenom skulle icke obetydligt ökas, och det
kunde antagas, att nämnden inom sig kommer att innesluta den sakkunskap,
som erfordras för en lycklig lösning jämväl af ifrågavarande uppgift,
har kommittén icke framlagt något förslag härutinnan.

Äfven utskottet förmenar, att de af Kungl. Maj:t, domkapitlet och
länets landsting utsedda s. k. ständiga ledamöterna i nämnden skola jämte
pastoratets representant därstädes kunna med sakkunskap och oväld fullgöra
sitt uppdrag i denna såsom i öfriga delar. En ytterligare garanti
för en såvidt möjligt tillfredsställande uppskattning ligger väl äfven däri,
att icke blott de direkt intresserade parterna — prästerskapet och församlingarna
— utan äfven åtskilliga myndigheter komma att höras öfver
nämndens förslag, hvarvid myndigheterna blifva i tillfälle att belysa och
verkställa ytterligare utredningar med anledning af anmärkningar, som

173

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kunna hafva mot förslaget framställts af löntagare eller löngifvare. För öfrigt
skulle det enligt utskottets åsikt blifva förenadt med alltför stora kostnader att
för löneregleringsärendets förberedande anlita två sådana kommissioner
som regleringsnämnden och den af herr Henricson ifrågasatta uppskattningsnämnden,
särskildt i rikets öfre delar, där boställena äro belägna på långt
afstånd från hvarandra och betydliga ersättningsbelopp följaktligen måste
utgå för resor.

Så länge boställsafkastningen upptages såsom en löneförmån för boställets
innehafvare, är det måhända icke lämpligt, att, i enlighet med hvad
sist omförmälda motionär jämväl föreslagit, denna afkastnings beräknade
värde skulle på vinst och förlust af pastoratet utbetalas till boställshafvaren.
Huru än en dylik transaktion utfölle för pastoratet, kan befaras, att
det goda förhållandet mellan prästerskapet och församlingsborna icke skulle
därpå vinna, men väl förlora.

Till fullo instämmer utskottet i samma motionärs yttrande, att
därest bostället skall tvångsvis utarrenderas, det måste anses orättvist,
om prästen skall blifva lidande på grund af en otillförlitlig uppskattning.
Ett korrektiv häremot måste alltså uppställas. Detta bör enligt utskottets
mening bestå däri, att till täckande af uppkommen brist församlingsafgifter
må, när maximibeloppet för dem ännu icke uppnåtts, ytterligare uttagas
och, för den händelse sådant för bristens fulla täckande erfordras, jämväl
tillskott från kyrkofonden lämnas eller redan beviljadt tillskott förhöjas.
Ifrågavarande garantibestämmelser böra gifvetvis meddelas i samband med
beslutet om ett boställes obligatoriska utarrendering, eller alltså, på sätt
framgår af 12 §, vid löneregleringens fastställande. Utskottet har ock i
nu angifvet syfte föreslagit ett tillägg till 12 § 3 mom.

I anledning af Kungl. Maj:ts proposition, n:o 84, af den 6 mars
1908 med förslag till ecklesiastik boställsordning har utskottet i sitt
utlåtande n:o 2 föreslagit den ändringen i berörda proposition (13 och
14 §§), att å samtliga bostadsboställen af andra och tredje klasserna
äfvensom med sådant boställe i sambruk förenadt löningsboställe de
laga husen skola nybyggas och underhållas af pastoratet (13 § i
utskottets förslag), hvaremot enligt Kungl. Maj:ts förslag byggnadsskyldigheten
vid dylika boställen på landet skulle åligga boställshafvaren. Men
om synerätt finner, att på bostadsboställe eller därmed i sambruk förenadt
löningsboställe insynadt torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller nytt
sådant bör insynas eller insynad kvarn bör kvarblifva, skall enligt såväl
omförmälda proposition (22 §) som utskottets förslag (19 §) boställshafvaren
där uppföra och underhålla de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.

Någon annan byggnadsskyldighet än beträffande sist omförmälda s. k.

174 Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

gagneliga hus skulle följaktligen enligt utskottets förslag icke åligga boställshafvaren.
Då denne emellertid för fullgörande af berörda skyldighet
ej har att påräkna någon särskild godtgörelse, bör, vid uppskattningen af
boställets afkastning, hänsyn tagas till hans nybyggnads- och underhållsskyldighet
vid de sålunda insynade byggnaderna, hvilka enligt boställsordningens
bestämmelser icke äro laga hus. I anslutning härtill har ändring
vidtagits uti andra stycket af 1 mom.

Jämväl herr Ssedén föreslår i sin motion n:o 313, att afdrag skall
göras för den med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaden
för boställshafvaren. Men som denne motionär till förevarande spörsmål
intager en helt annan ståndpunkt än utskottet, i det att han vill bibehålla
boställshafvarens byggnadsskyldighet beträffande vissa laga hus, har utskottet
icke anledning att i detta sammanhang vidare uttala sig om motionärens
berörda förslag.

På det att icke den tillfälliga omständigheten, att bostadsboställe
lämnar skogsfång till husbehof eller att såcfant saknas, må föranleda alltför
stor ojämnhet i aflöningsförmåner vid olika tjänster, lärer det vara af vikt,
att en brist i angifna hänseende godtgöres genom lönebestämningen. Departementschefen
har ock framhållit, att denna såväl som andra ogynnsamma
omständigheter skulle komma att beaktas vid löneregleringen, hvartill författningsförslagen
otvifvelaktigt äfven föranleda. Vid sådant förhållande
har utskottet ansett sig sakna skäl att till den skenbara ojämnhetens undanrödjande
föreslå någon särskild åtgärd.

Genom en omarbetning af tredje stycket i 1 mom. har utskottet afsett,
att där inrymda stadganden rörande fördelning af skogsafkastningen vid
bostadsboställen skulle fullständigare upptaga hvad motiven i ämnet innehålla
och hvad genom lagstiftningen ock torde böra regleras.

För angifvande af boställen, hvilka på ett särskilt sätt kommit till stånd
såsom boställen, begagna sig lagförslagen — utan att afse skiljaktighet i
sak — af något växlande uttryck, nämligen å ena sidan: »boställe som af
församling anskaffats», »af församling inköpts», »af menighet inköpts»,
samt å andra sidan: »boställe som af enskild donerats», »af enskild för
ändamålet donerats». Utskottet har ansett lämpligast att, i förekommande
fall, för den förstnämnda gruppens boställen användes beteckningen: »boställe
som af menighet anskaffats», och för den sistnämnda gruppen: »boställe
som af enskild donerats».

2 mom.

Uttrycket »församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat
hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar»

175

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

har utbytts mot »menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat
annat hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar».

4 mom.

Förevarande moment har i någon mån omredigerats i syfte att starkare
betona vikten af att, där så lämpligen ske kan, bostadsboställe göres till
föremål för obligatorisk utarrendering.

_ Det har icke ansetts nödvändigt att i själfva lagen särskildt framhålla
»mjölk samt skjuts» såsom tjänstbarheter, hvilka genom arrendekontraktet
kunde behöfva förbehållas boställshafvaren.

12 §.

1 mom.

Ändring i andra stycket af detta moment föreslås af herr J. Byström Motion af
i motion n:o 283, däri anföres: f *err..

»I Kungl. Maj:ts proposition, n:o 88, angående förslag till lag om ’
reglering af prästerskapets aflöning heter det i f 12:

''Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikar,
räknade från det, da förut fastställd lönereglering upphör att
gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där
afsedt fall stadgas.’

Denna bestämmelse kommer, om den antages af riksdagen, att verka
därhän, att löneregleringarna inträffa på olika tider under perioder af 28
år. Man skulle för framtiden sålunda få hålla på årligen med ett större
eller mindre antal prästlöneregleringar. Någonting liknande förekommer
mig • veterligen icke inom något annat område, där Riksdagen har nåo-ot
att göra med en ämbetsmannakårs löner. Mig synes därför, att det vore
bättre att ställa det sa, att lönerna kunna om möjligt ordnas eller bestämmas
på en gång utöfver hela linjen.

Nu går det visserligen icke att göra detta för den första löneperioden,
som föreslagits att omfatta 20 år. Men det bör dock vara möjligt att
efter vissa år kunna komma därhän. Det synes mig nämligen kunna ske
på det. sättet, att lönerna regleras så med hänsyn till tiden, att de skola
åter blifva föremål för ny reglering det år, då den lön, som enligt 1862
års kungl. förordning sist reglerades, tilländagår, hvilket inträffar år 1942.

De första nya löneregleringarna eller de, som infalla 1914, skulle
då få en giltighetstid af 28 år, och de, som senast komme att regleras

176 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 2.

inom den tid, som nuvarande löneaftal gäller, skulle få en giltighetstid
af 8 år.

Sålunda skulle de löneregleringar, som vidtagas följande år, få här
angifven giltighetstid under den första lönetidsperioden:

12

regleras

1914

och få

en giltighetstid

af 28

år

eller till 1942.

34

»

1915

»

»

»

27

»

»

»

no

»

1916

»

»

»

26

»

»

179

»

1917

»

»

»

25

»

»

»

202

»

1918

»

7>

»

24

»

»

»

204

»

1919

»

»

»

23

»

»

»

222

»

1920

»

»

»

22

»

»

»

156

»

1921

»

»

»

21

»

»

»

113

»

1922

»

»

»

20

»

»

59

»

1923

»

»

»

19

»

»

»

24

1924

»

»

»

18

»

»

»

16

»

1925

»

»

»

17

»

»

9

»

1926

»

»

»

16

»

»

»

5

»

1927

»

»

»

15

»

»

»

2

»

1928

»

»

»

14

»

»

»

2

»

1929

»

»

»

13

»

»

»

1

»

1930

»

»

»

12

»

»

»

2

»

1931

»

»

»

11

»

»

»

3

»

1932

»

»

»

10

»

»

7

»

1933

»

»

9

»

»

»

2

»

1934

»

»

»

8

»

»

Af

denna

tabell

framgår, att 1,119 regleringar

finge

något längre

riltiarhetstid än

20 år. Då

det emellertid

ifrågasatts, att de nya löne-

J • ii

•eglermgarna borde

erhålla

en giltighetstid af 30

år

eller åtminstone 25

ir, ehuru man

nu

stannat

vid 20-års-perioden, torde icke

någon alltför

stor olägenhet få anses ligga däri, att vissa regleringar första gången de
fastställas få giltighetstiden bestämd till 21 å 28 år.

Däremot skulle någon betänklighet möjligen kunna anses ligga däri
att åt andra regleringar gifvas en afsevärd kortare tillämpningstid, men
då ingen skulle komma att gälla kortare tid än 8 år, och antalet af dem,
som skulle gälla 10 respektive 15 år och därunder, icke uppgår till mer
än 9 respektive 19 regleringar, så borde denna betänklighet ej heller
kunna tillmätas någon vidare betydelse.

Skulle tiden 21 å 28 år anses vara alltför lång för de löneregleringar,
som denna tidrymd afser, finnes emellertid en möjlighet att afhjälpa detta

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 177

därigenom att förhållandena så ordnas, att första giltighetstiden för alla
nya löneregleringar utginge redan 1934. Det är blott en nuvarande reglering,
som utlöper efter den tiden. Denna ena gäller prästlöneregleringen
i Hassela församling i Helsingland. Där ägde nämligen lönereglering rum
enligt nu gällande förordning så sent som år 1891. Med denna församlings
vederbörande bör det emellertid ej vara omöjligt att träffa öfverenskommelse
därom att äfven där ny lönereglering kunde få företagas åtta
år tidigare än som eljest skall ske eller år 1934. Om emellertid detta ej
skulle kunna låta sig göra på annat sätt, bör det gå för sig genom att
staten betalar det jämförelsevis ringa belopp, som kan behöfvas för att
hålla dem skadeslösa, som möjligen skulle kunna anse sig blifva under
dessa åtta år i någon mån orättvist betungade af skatter för den nya löneregleringens
skull. Skedde detta, då blefve ingen reglerings giltighetstid
längre än 20 år. Däremot blefve giltighetstiden för 17 regleringar endast
fem år eller därunder.

Att komma därhän att prästlöneregleringarna skedde på en och samma
gång för alla, anser jag från flere synpunkter vara särdeles önskvärd!.
Därigenom skulle man väsentligen undgå den ojämnhet och olikhet i prästernas
löner, som eljest lätteligen kan komma att förefinnas. Det skulle
ock göra det lättare att åstadkomma en del reformer på det statskyrkliga
området, hvilka möjligen komma att med tiden göra sig gällande.

Genom att åstadkomma den nu ifrågasatta gemensamhetstiden bli
lönenämnderna också obehöfliga för många år i taget. De behöfva anlitas
blott för en gemensam prästlönereglering hvart tjugonde år. Naturligtvis
måste de då sammansättas något annorlunda än som nu är föreslaget.

Utom det yrkande jag nu gör i 12 §, anhåller jag, att utskottet måtte
i öfrigt göra i lagförslaget de ändringar, som må finnas påkallade i händelse
af bifall till min nu gjorda framställning.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
ville besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, n:o 88, i
fråga om förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning § 12 mom.
1 andra punkten, att den må få följande lydelse:

Sålunda fastställd lönereglering skall, där den är afsedd att träda i
tillämpning före den 1 maj 1942, äga giltighet intill samma dag, men eljest
under tjugu ecklesiastikår, räknade från det då förut fastställd lönereglering
upphör att gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde
stycket för där afsedt fall stadgas.»

Utskottet har redan under 2 och 5 §§ af förslaget till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde framhållit de
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 23

Utskottet.

178

Riksdagens Särskilda UtskottsjCN:o 1) Utlåtande N:o 2.

högst betydande svårigheterna särskildt för de centrala ämbetsverken att,
för den händelse alla löneregleringar komma att utlöpa samma år, medhinna
det förberedande arbete, som måste föregå löneregleringarnas fastställande
af Kungl. Maj:t. Med åberopande häraf och då motionärens
syfte delvis skulle vinnas, om det af utskottet föreslagna tillägget till 2
§ af nämnda lag godkännes, anser sig utskottet ej kunna tillstyrka bifall
till förevarande motion.

2 mom.

I stället för uttrycket »skogsafkastning från bostadsboställe, som blifvit
af församling anskaffadt, är så betydande» har införts uttrycket »skogsafkastning
från bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats, antages
blifva så betydande».

3 mom.

Med afseende å det här införda tillägget hänvisas till hvad utskottet
under 6 § 1 mom. anfört.

16 § 2 inom.

Oberoende af huru uppbörden af församlingsafgifterna utfaller, bör
af kyrkorådet till vederbörande ordinarie präst utbetalas hvad i dylika afgifter
blifvit honom tillförsäkradt genom löneregleringen. Momentet har
i sådant afseende förtydligats. f''§

25—29 §§.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt den 17 augusti 1900 afgifna
betänkande II framlagt förslag till inrättande stiftsvis af ecklesiatika byggnadslånekassor,
hvilka skulle hafva till uppgift att anskaffa samt till
stiftets byggnadskyldiga prästerskap och pastorat eller församlingar utlåna
penningar till bestridande af vissa kostnader å laga hus vid bostadsboställen.
Genom dessa kassor skulle boställshafvarnas kapitalutlägg för nybyggnad
omsättas till annuiteter, och nybyggnadskostnaden sålunda kunna
med stor säkerhet beräknas. Samma betänkande innefattar äfven ett förslag
till ecklesiastik boställsordning, hvilande på förutsättningen att byggnadslånekassor
komme att inrättas.

179

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt
sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att
tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och
hjälp för prästerskapet. Enär de vanskligheter, som vid föregående tillfällen
förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas, hade
kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas
nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att ordnandet
af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och genom
löneregleringarna. I sådant syfte har kommittén i förslaget till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning, §§ 25—29, tillstyrkt följande
anordning.

Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande
å bostadsboställes laga hus — församlingens såväl som prästerskapets —
verkställes på domkapitlets anmodan af vederbörande synerätt, som därvid
skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i ecklesiastika boställsordningen,
hvilka äro af beskaffenhet att inverka på denna kostnad. För
den kostnad, som är förenad med fullgörandet af boställshafvaren — kyrkoherde
eller komminister — åliggande skyldighet att nybygga och underhålla
vissa laga hus, skall ersättning utgå från pastoratet; Då bostadsförmånen
utgör en del af afiöningen, fastställes ifrågavarande ersättning
i sammanhang med löneregleringen; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på grund af § 11 i lagförslaget att för sådant ändamål till
Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt anmäla löneregleringsnämndens förslag
och synerättens utlåtande beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning,
som bestämmes för nybyggnad och därmed likställd förbättring, särskiljes
från ersättningen till bestridande af underhåll, enär olika bestämmelser
skulle gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen.

Med hänsyn till olägenheterna af den nuvarande fördelningen mellan
boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen på
landet samt af gemensamheten i underhållet af pastoratets hus å samma boställen
finner kommittén det önskvärdt, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten
beträffande samtliga laga hus förenas i boställshafvarens hand.
Men äfven när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan
helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt kommitténs åsikt, medgifvas
pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna hänseendena å
boställshafvaren. Varder en dylik rätt tillerkänd pastoratet, skulle, säger
kommittén, helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan
boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jämväl tillses, att
den ersättning, pastoratet fått sig ålagdt att utgifva till boställshafvaren
för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å pastoratets

Departements chefen.

180 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

laga hus, fastställes till ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden,
anser kommittén, att pastoratet genom en dylik utjämning
af byggnadskostnaderna otvifvelaktigt skulle vinna en ganska afsevärd
fördel. Enligt kommitténs förslag har därför tillfälle beredts pastorat
att få sin nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga om laga
hus å bostadsboställe Överflyttad å boställshafvaren, sedan tilllämpning af
ny lönereglering vidtagit.

Afgifter, som skola bereda tillgång till gäldande af ersättning för
den boställshafvaren åliggande byggnadsskyldigheten i afseende å vissa
laga hus, betraktas af kommittén såsom vanliga församlingsafgifter och
skola fördenskull utdebiteras efter samma grunder som dessa.

Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva såsom ersättning
för bestridande af underhållskostnad anser kommittén lämpligen böra
omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas boställshafvaren, i
den mån han visar sig hafva gjort utgift för de laga hus, som det tillkommer
honom själf att underhålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga,
därför att pastorat eller församling därom gjort framställning.

Rörande frågan om reglering af kyrkoherdars och komministrars byggnadskostnader
vid bostadsboställen har departementschefen till statsrådsprotokollet
(s. 264 o. följ.) anfört bland annat:

»För Kungl. Maj:t anmälde jag den 6 september 1907 ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilken
jag anser böra utfärdas i sammanhang med fastställande af grunderna
för ny reglering af prästerskapets aflöning. Jag uttalade därvid mitt gillande
af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares
aflöning, som är afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader
vid bostället, skall utgå i form af ett särskildt årligt anslag,
som ej får användas för andra ändamål. Beträffande frågan, i hvilken
omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skall åligga kyrkoherdar
och komministrar vid deras bostadsboställen, framhöll jag, hurusom man
väl kan säga, att kommittén syftat därhän, att för framtiden alla laga hus
vid dessa boställen skola nybyggas och underhållas af boställshafvarna.
Kommittén hade ju föreslagit, att pastorat och församlingar skulle berättigas
att efter därom anmäld önskan få fullgörandet af deras nybyggnadsoch
underhållskyldighet vid dylika boställen, sedan ny lönereglering trädt
i tillämpning, Överflyttad! på vederbörande boställshafvare. Att kyrkoherdar
och komministrar på landet hafva att ansvara för hela byggnadsskyldigheten
vid sina boställen, innebure i och för sig icke något oegentligt
eller olämpligt. Tvärtom medförde en sådan anordning åtskilliga för -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 181

•delar framför de förhållanden, som råda, då pastoratet bygger. Sålunda
kunde vid förekommande byggnadsföretag boställshafvarens önskningar
och smak i många stycken lättare tillgodoses samt misshälligheter och
tvister mellan boställshafvaren och pastoratsborna undvikas. Det gällde
blott att tillse, det boställshafvaren af pastoratet erhölle tillbörlig godtgörelse
för de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna.

Jag förklarade mig med denna uppfattning anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten
vid såväl kyrkoherdars som komministrars boställen på
landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att
boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus
men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden,
h vil ket sätt att reglera förhållandet syntes vara att föredraga
framför det af prästlöneregleringskommittén föreslagna villkorliga
förfarandet. Men jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes
till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens
och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de i städerna
belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens
bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som
äro rådande i städerna; och mig veterligen hade sättet för byggnadsskyldighetens
fullgörande vid samma boställen ej gifvit anledning till klagomål.

Sedan jag jämväl framhållit, att om de af kommittén föreslagna grunderna
för nya löneregleringar blefve antagna, prästerskapets ställning till
de ecklesiastika byggnadslånekassorna skulle väsentligen förändras, samt
att jag vid sådant förhållande ej kunde Unna behofvet af kassornas inrättande
så stort, att det utgjorde tillräckligt skäl för vidtagande af denna ganska omfattande
och kostsamma anordning, framlade jag, i anslutning till kammarkollegii
i ämnet uttalade åsikter, följande grunder för reglering af kyrkoherdars och
komministrars byggnadskostnad^’ vid bostadsboställen på landet.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de
belopp, hvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden utgifvas
till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för
nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga
husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i
fråga. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande
samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de
äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje
boställe bokför särskildt de medel, som anslagits till gäldande af kostnader
för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskildt hvad
som afsetts till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring af boställshafvares laga hus

182 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda
kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas
skälig, erhålla godtgörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas
uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga medel för kostnadens fulla
godtgörande ej finnas samlade, skall hvad som brister jämte ränta — hvilken
synes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå efter fem för hundra
— tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda
medel inflyta. Om boställshafvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom
nu är fråga, blifvit till fullo godtgjord, bör det felande beloppet med
ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som därefter inträder
i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete
af nu ifrågavarande slag blifvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare,
hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens
bestridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas
tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda,
att då boställshafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift
för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning
föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den mån densamma icke öfverst-iger
den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet
beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas
af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda medel, som finnas
under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden
för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren
gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han jämväl
skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för
dylika utgifter, såvidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas
hafva varit af behofvet påkallade. I händelse af influtna medels otillräcklighet
äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles på
enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för nybyggnadskostnad.

I enlighet med angifna grunder hafva lagstadganden affattats och införts
i 20 och 21 §§ af det förslag till ecklesiastik boställsordning, som
Eders Kungl. Maj:t innevarande dag beslutat att genom nådig proposition
framlägga för Riksdagen. Med anledning af dessa stadganden har, såsom
tydligt är, en fullständig omarbetning af §§ 25—29 i kommitténs
förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning visat sig
af behofvet påkallad. Jämte det jag åberopar de utdrag af protokollet
öfver ecklesiastikärenden, som åtfölja omförmälda proposition, anhåller jag
att beträffande sistnämnda paragrafer — enligt den lydelse, jag anser böra
gifvas åt dem — få lämna några förklaringar.»

Biksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 183

Herr C. G. Scedén har i sin motion n:o 313 påyrkat, utom den under
6 § omförmälda ändringen i samma paragraf, jämväl ändring i 26—29 §§.
Under åberopande af motionärens vid 6 § införda motivering, återgifver utskottet
här hans ändringsförslag, i hvad det afser 26—29 §§. Sistnämnda
fyra paragrafer böra enligt motionären erhålla följande lydelse:

26 §.

»I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering
fastställer Kungl. Maj:t de belopp, som under löneregleringsperioden årligen
skola af boställshafvaren afsättas för bestridande af beräknade kostnader dels
för nybyggnad — — — oförändrade utgå.

27 § utgår. ''

28 §.

Medel, som på grund af 26 § afsättas af boställshafvaren, skola--

räntebärande.

Ej må — — — underhållskostnad.

29 §.

Boställshafvare äger att vid nybyggnad och för underhåll af de laga
hus å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet, hviska det
åligger honom att bygga och underhålla, erhålla godtgörelse--— bo ställsordning.

»

Som utskottet, på sätt framgår af dess utlåtande n:o 2 och jämväl
under 6 § här ofvan omförmälts, ansett, att byggnadsskyldigheten å kyrkoherdars
och komministrars bostadsboställen å landet bör ordnas enligt andra
grunder, än såväl Kungl. Maj:ts förslag till ecklesiastik boställsordning som
förenämnda motionärs förslag innebära, har utskottet uteslutit 25—29 §§
ur Kungl. Maj ds förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.
Herr Ssedéns motion i anförda del har därför icke kunnat vinna understöd
af utskottet.

Efter uteslutande af 25—29 §§ och då enligt utskottets åsikt 33 § i
Kungl. Maj:ts förslag bör uppflyttas å den plats, förutvarande 25 § intagit,
har utskottet åt de efter 29 § följande sex paragraferna i Kungl. Maj:ts
förslag gifvit följande nummerbeteckning:

Motion n:o
313 af herr
C. G. Scedén.

UtsJcottei.

184

Riksdagens Särskilda Utskotts (No 1) Utlåtande No 2.

25 § af utskottets förslag motsvarar

26 » » » » »

27 » » » » »

28 » » » » »

29 » » » » »

30 » » » » »

33 § af Kungl Maj:ts förslag.

30 » » » » »

31 » » » » »

32 » » » » »

34 » » » » »

35 » » » » »

25 § (33 § i kungl. prop.)

Beträffande Skåne finnes sedan länge en särskild lagstiftning om byggnadsskyldighet
vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller
nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december
1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna
ändringar. I dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på
landet, meddelas i afseende på- de laga husens antal och beskaffenhet samt
byggnads- och underhållsskyldighet äfvensom i andra frågor föreskrifter,
väsentligen afvikande från hvad därutinnan är föreskrifvet för det öfriga
riket. Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan
församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla
laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig byggnadsskyldighet,
som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutver
byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren.
Sedermera borttogs den årliga byggnadsskyldigheten, och boställshafvaren
berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han
vid sitt tillträde erlagt för öfverbyggnad som all under hans besittningstid
verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i
* 1870 och 1888 årens förordningar »all den utgift för prästgårdens byggnader,
hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch
tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller
blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter
synerätts föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här
således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga
utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas
för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år
1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,
och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur
denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans
tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde
måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för

185

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

skeende nybyggnad. Men för dessa försträckningar skulle kassan blifva
»ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren
borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva
viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande
reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser
om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan.

Frågan om sättet att bereda de skånska kyrkoherdarna på landet såväl
som prästerskapet i öfrigt uti riket fri bostad har gifvit departementschefen
(s. 275—276) anledning till följande uttalande:

»Som prästlöneregleringskommittén i sina förslag till ecklesiastik boställsordning
och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor undvikit
att beröra boställshafvarnas och socknemännens inbördes skyldigheter
med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll, ansåg kommittén,
att båda dessa författningar borde med några mindre jämkningar, till hvilka
kommittén afgaf förslag (s. 136—149), i sinom tid blifva gällande äfven
beträffande de skånska prästgårdarna, särskildt i fråga om reglering af
kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldigheten därstädes. Sedan
emellertid planen på anordnande af ecklesiastika byggnadslånekassor enligt
det af prästlöneregleringskommittén utarbetade systemet öfvergifvits, och då
det af mig framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning undantagits
från tillämpning i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare
äro delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa (73 §), kan nu
omhandlade § 33 i kommitténs förslag till löneregleringslag — hvilken paragraf
förutsätter antagande af de utaf kommittén framlagda, förutnämnda
författningsförslagen — uppenbarligen icke i sin nuvarande lydelse förordas
till godkännande.

Emellertid måste ju, om förmånen af fri bostad skall komma de skånska
prästgårdsinnehafvarna på landet i lika mån till godo som öfriga innehafvare
af ecklesiastika boställen i riket, tillses, att förstnämnda boställshafvare
undfå godtgörelse för sina afgifter till skånska prästerskapets byggnadskassa
äfvensom att underhållskostnaderna för deras boställen blifva
dem ersatta.

Vid uppskattning af skånsk prästgårdsinnehafvares kostnad för honom
åliggande byggnadsskyldighet bör därför synerätten, som enligt 25 § skall
afgifva utlåtande i frågan, taga till ledning den särskilda lagstiftning,
hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i
skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed
likställd förbättring skall uppskattningen sålunda gå ut på att finna
det belopp, som under löneregleringsperioden årligen bör inom pastoratet

Bih. till Riksd. Prot. 1008. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 24

Departements
chefen.

Utskottet.

186 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar
till omförmälda kassa, hvilka kunna antagas för berörda ändamål
ifrågakomma under nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, såsom
i 26 § förutsättes, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet,
såväl det belopp, hvilket erfordras för betäckande af boställshafvarens
afgifter till byggnadskassan, som det belopp, hvartill underhållskostnaden
beräknas komma att i medeltal årligen uppgå. Medel, som
böra vara att tillgå för fullgörande af pastoratets ersättningsskyldighet
till boställshafvaren för nybyggnad och underhåll, uttaxeras i den uti
27 § angifna ordning och förvaltas på sätt i 28 § föreskrifves.

De allmänna bestämmelserna i 25, 26, 27 och 28 §§ kunna således
icke omedelbart tillämpas i afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare
är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande § 33
torde därför böra angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet
påkallade.

Icke heller gäller beträffande omförmälda boställen den i 29 § meddelade
hänvisningen till ecklesiastik boställsordning, då ju förordningen
angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa
i afseende å dem lända till efterrättelse. Denna särskilda lagstiftning, i
hvilken Riksdagen icke deltagit, lärer emellertid böra underkastas revision
och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som nu föreslagits
i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet.»

Som 33 § i Kungl. Maj:ts förslag förutsätter tillvaron af de af utskottet
uteslutna 25—29 §§, har utskottet företagit en omarbetning af 33
§ i propositionen, hvilken omarbetning hufvudsakligen består däri, att innehållet
i 25—29 §§ återgifvits i 33 § (25 § i utskottets förslag) fullständigare
än förut. ''

I öfrigt tillåter sig utskottet framhålla — hvad jämväl departementschefen
betonat —, att den särskilda lagstiftningen angående byggnadsskyldighet
vid prästgårdarna på landet uti Skåne, bör i tillämpliga delar
bringas i närmare öfverensstämmelse med hvad i sådant hänseende kommer
att i allmänhet gälla.

26 § (30 § i kungl. prof.)

2 mom.

Liksom''förut i 6 § 4 mom., har i andra stycket af nu omhandlade lagrum
orden »mjölk samt skjuts eller andra» utbytts mot »vissa».

*

187

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Det har synts utskottet lämpligt, att i ingressen till förevarande lagförslag
uttryckligen utsäges, att förordningen angående allmänt ordnande
af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872 genom samma förslags upphöjande till lag försättas
ur gällande kraft. Dessa förordningar utgöra nämligen den lagstiftning,
hvarpå nu gällande löneregleringar hufvudsakligen äro grundade.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig
bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden
— desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén
ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning
varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visserligen i
första hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Kungl.
Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning. Kungl.
Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter,
är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri vidtaga erforderliga
jämkningar.

Det af kommittén utarbetade förslaget till dylika föreskrifter innehåller
en sammanfattning af de grunder, som synts kommittén böra vid
kommande regleringar tillämpas med afseende å, lönebeloppens beräkning.
I §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11—12
löneförmåner för adjunkter, i § 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse
åt vikarier.

Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättasbfverdkt öfver
till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000A ''”^»*1.
kronor för komministersbeställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen kyrkoherdar
uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- ochoch
maximigränser böra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen
med största möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana
med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att
böra öfva inflytande på lönebestämningen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det
mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebeställningar i jämförelse
med komministersbeställningar, dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad
i aflöningens storlek. Vidare måste vid lönebeloppens bestämmande
en ej ringa betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten
är förlagd till stadspastorat, hvarmed kommittén afser jämväl

1. Grundbelopp.

a) Städapastorat.

b) Landspastorat.

188 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

pastorat, som består af både städs- och landsförsamling. Särskildt de högre
lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt
för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den,
med hvilken deras ämbetsbröder i landspastoraten torde kunna åtnöjas.
Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsåliggandena
vara en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens bestämmande.
Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén,
att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter
äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens storlek och
någorlunda proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet
antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till
det förra slaget höra sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar
och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg
samt en stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,
konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt
kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa
expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna
dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande
inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande
pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd
och areal, fyllnad sbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för
kyrkoherde i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400
kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma
grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har
kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet
i regel begränsad till endast en gudstjänst hvarje predikodag, liksom
de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings
angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det
enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han
är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom
alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden
ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder
ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning
i grundbeloppet med 400 kronor. 1 samma riktning bör jämväl

180

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest linnes
endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten
afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst
duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade
besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild
förhöjning i grundbeloppet med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden,
såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar
flera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet 3,000
kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldigliet
är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre,
och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten
inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare
sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått
sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller
åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänst''r — hvilket
i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —,
bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600
kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat
(§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda:
för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men
kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3,000 kronor;
för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag
duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten
för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd
öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kiloineter.
1 sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd
utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och
med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000
och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter be -

!. Fyllnad,5-btlopp.

190 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

stämmes motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed
pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar
inom pastoratet, anser kommittén, att icke för en hvar af dem bör beräknas
fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan
alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för
kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50
kronor för hvarje fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och
med 1,000 och med 100 kronor för hvarje Överskjutande fullt 500-tal
kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000
kv.-kilometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda
fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

Hvad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl
det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten
ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran
för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af
prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men
kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt
färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och
måhända lika ofta, kunna underlätta densamma, och har det vid sådant
förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas
endast i land, icke tillika i vatten.

3. Modigt- Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad
Händighet er. predikoskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till föra)
sänkning afböjning i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén,
lönebelopp. (]e''j g, andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att
hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvilket föranledes däraf, att inom
pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon
minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom,
att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf
grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då
pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar
två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke
fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller
flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme
kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras
vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar,
då komministern duplicerar (§ 4).

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter
invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation

191

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på
eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera
församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar.
Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings
folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del
tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande
lönebelopp undfår godtgörelse med 20 öre för hvarje person af vederbörande
annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).

Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa om-0 Höjning af
ständigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för präster- WRf6e,<w''-skåpet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig
besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som
blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt,
alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja
sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för
komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst

2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000
kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 112), att bestämmelserna om dylik förhöjning
icke fa. betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna
föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast
de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föi*eskrifterna
och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,
som med hänsyn till krafvet pa anständig bärgning böra efter kommitténs
mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöjningsbeloppen
höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen
och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs
lönesystem helt och hållet förryckas.

Adjunktsarfvode, hvilket i § 11 namnes såsom en bland de extra b. Adjunkt*
ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med !öneförmåne^
800 kronor för ar räknadt, hvartill kommer, efter 5 års väl vitsordad
tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett
alderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring,
ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och
vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af
adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i
stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där
frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet,
och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år

192 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad
i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor da han är bosatt i annan stad,
500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Departements- Beträffande till en början löneförmånerna för kyrkoherdar och komchefen''
ministrar uttalar sig departementschefen (s. 289 — 295) på följande sätt: .

»Med afseende å de blifvande löneregleringarna har Riksdagen i sin
skrifvelse af den 5 maj 1897, bland andra önskemal, uttalat sig för en
utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika
församlingar och tjänstegrader’, så att hvarje präst må erhålla anständig
bärgning. En dylik relativ utjämning af lönevillkoren, hvilken ju är högeligen
önskvärd, kan naturligtvis icke komma till stånd, med mindre än att
i första rummet medel blifva tillgängliga för utjämningens åvägabringande,
där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig. Kyrkofonden
skall tillhandahålla sådana medel, när församlingsafgifterna icke förslå.
Men vidare fordras äfven, att normer uppställas till ledning vid utfinnandet
af det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Förevarande, författningsförslag
innehåller de normer, som prästlöneregleringskommitten
ansett för ändamålet tjänliga.

I viss mån ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget
till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller
nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af anständig
bärgning’ (§ 1), eller, beträffande adjunktsaflöningen, om tillhandahållande
af ''bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort’. (§ 18), om arfvode till eu hvar
af kontraktsprostarna (§ 28) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar
närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att. afpassa den
lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren
anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som
skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.

På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet, af föreskrifter
af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras.
Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag
står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu
angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser.

Af dessa äro utan tvifvel de af största vikt, hvilka .angifva aflöningens
maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar.
För båda slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,

193

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

10,000 kronor hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett
minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor
för komministratur.

o Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra.
Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i
likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser
äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade
inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet
för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning
för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kommittén
afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500
och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta, Än mera visar sig
detta vara förhållandet nu.

Sedan derå år hafva i följd af en fortgående prisförhöjning på allt,
som hör till lifvets nödtorft, den enskildes utgifter för de nödvändiga
lefnadsbehofven befunnit sig i eu oafbruten stegring, Med anledning af
den senaste tidens snabba utveckling i materiellt hänseende har ock inträdt
en höjning i den allmänna lefnadsnivån, hvilken orsakat en förskjutning i
de ekonomiska förhållandena till nackdel för dem, som af utvecklingen
mahända ej erfarit annat än höjda lefnadskostnader och stegrade anspråk
på lifvet. Med kommittén (s. 64) instämmer jag däri, att det icke rimligtvis
eller lämpligen kan begäras, att prästen skall, med den ställning han
bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som
i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om detta eljest är aktningsvärd!
Ett förbiseende af hvad som erfordras till beredande af ''anständig
bärgning’ skulle antagligen medföra en rubbning af prästens
ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans
inflytande såsom själasörjare. Dessutom är det högst angeläget, att om
för den prästerliga banan skola kunna vinnas begåfvade och dugliga män
i tillräckligt antal, det betryck i ekonomiskt hänseende, som nu mången
gång är förbundet med prästens kall, varder af hjälp t.

Det torde väl kunna antagas, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren,
som åtföljt den ekonomiska utvecklingen inom landet, skall, om
än med öfvergående växlingar, i stort sedt fortfara. Härtill kommer, att
de löneförmåner, som bestämmas vid de närmaste regleringarna — af hvilka,
dock åtskilliga skola verkställas först år 1920 och ännu senare — äro afsed''la
att oförändradt utgå under en period af 20 år.

1 betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet

Bill. till RiJcsd. Prof. 1,908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Raft. 25

194 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade
nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter
finner jag en aflöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs
förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.

Därest omständigheterna sådant medgifva, böra enligt min mening
de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegruppenna
höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000
kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver
synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka
under minst 10 år innehaft och med godt vitsord bestridt ordinarie befattning
inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af
denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt
alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och
vid komministratur till minst 3,000 kronor.

Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum
höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till
5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att
kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade
eu medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor
för komminister.

Anställda beräkningar gifva vid handen, att medellönerna enligt de
af mig tillämpade beräkningsgrunderna — således med inbegrepp jämväl
af antydda lönetillökning efter 10 år — skulle visa en ökning, uppgående:

i jämförelse med medellönerna ecklesiastikåret 1896—97, till 8.38
procent för kyrkoherdelön, 53.86 procent för komministerslön och 17.61
procent för prästlön öfver hufvud; samt

i jämförelse med medellönerna enligt prästlöneregleringskommitténs
förslag, till 6.02 procent för kyrkoherdelön, 13.88 procent för komministerslön
och 7.90 procent för prästlön öfver hufvud.

Lönen i medeltal för en ordinarie präst utgjorde 3,588 kronor ecklesiastikåret
1896—97, samt skulle uppgå till 3,911 kronor enligt, prästlöneregleringskommitténs
förslag, och, med tillämpning af mina beräkningsgrunder,
till 4,086 eller, om tillökningsbeloppen jämväl inbegripas, till
4,220 kronor, allt utöfver fri bostad.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att man under
senare tider genom utdelningar från löneregleringsfonden sökt uppbringa
minimilönen för komminister till 2,000 och, för kyrkoherde till 3,300
kronor samt, hvad Norrland och Dalarna vidkommer, till de högre belopp,
som med hänsyn till därstädes rådande dyrare lefnadskostnader pröfvats skäliga.

Till jämförelse med de af kommittén i dess fjärde betänkande (s. 175
o. följ.) införda öfversiktstabellerna Å och A, innefattande gruppering i

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

195

Öfversiktstabell 1

innefattande gruppering i klasser af kyrkoherdarnas löner, sådana dessa
beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och
organisationen den 1 juli 1907.

1

2

3

4

5

<5

1

8

9

10

it

12

13

Öl

CL

p4

Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp
beräknats uppgå till kronor

Lön i
medel-tal

Kr.

Stift.

intalet kyrko-

herdar

j4^

o

o

o

rf*.

tf*.

CD

CD

4,500-4,999

5,000—5,499

5,500—5,999

6,000—6,499

6,600—6,999

7,000—7,999

8,000-8,999

9,000—9,999

O

o

o

o

Hela riket.

Uppsala................................

171

125

14

9

9

4

3

4

1

2

4,548

Linköpings...................................

151

114

11

12

3

4

1

2

2

1

1

4^462

Skara .......................

123

70

24

13

7

3

1

3

1

1

4,676

Strängnäs ..................................

107

78

11

7

3

3

_

1

3

1

4V525

Västerås.......................

100

66

9

8

4

4

6

6

3

4'',814

Växjö ................................

96

57

25

9

3

—

_

_

1

1

4,532

Lunds .............................

240

27

15

73

44

47

13

9

5

3

4

5,689

Göteborgs ............................

114

24

17

29

17

7

4

4

7

3

2

6,584

Kalmar .........................

45

33

4

3

1

2

_

1

1

4,496

Karlstads ........................

61

17

11

9

10

5

3

4

1

]

5,304

Härnösands ............................

78

17

19

19

10

7

2

3

1

_

5,212

Luleå ....................................

50

4

8

9

6

4

6

8

1

2

2

6,178

Visby ...............................

44

42

1

_

_

_

_

1

4,167

9,787

Stockholms stad ..............................

13

1

4

8

Summa för kyrkoherdarna i riket

1,399

674

169

200

117

90

39

46

22

20

22

5,011

Landspastorat.

Uppsala...........................

161

123

13

8

8

3

2

4

4,424

Linköpings..........................

140

114

11

9

3

2

1

_

_

_

4^249

Skara ......................

113

70

24

11

6

2

_

4,464

Strängnäs ....................

97

77

9

6

3

2

_

_

_

_

4,294

Västerås ...................................

97

66

8

8

4

4

3

3

_

1

_

4r575

Växjö.......................................

93

57

25

9

2

4,414

Lunds ....................................

223

26

14

72

44

46

12

8

1

_

_

5,516

Göteborgs ...............

94

23

17

25

15

7

3

4

_

_

5,169

Kalmar ..................

42

32

4

3

1

2

_

_

_

4^339

Karlstads ................

57

17

11

9

9

5

3

3

_

_

_

5’l34

Härnösands ..............

74

17

19

18

10

7

2

1

_

_

_

öjlOO

Luleå ...........................................

45

4

8

8

6

3

6

8

1

2

_

6,026

Visby...........................................

43

42

1

4^085

Su rama för kyrkoherdarna i landspastorat

1,279

668

104

186

in

83

30

32

2

3

—

1 4,767

196

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Öfver siktstabell 2

innefattande gruppering i klasser af komministrars och vederlikars löner y
sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga
indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

1

2

3

*

5

6

7

« 1

9

10

11 1

12

B 2L
3,p

Antal komministerslöner, hvilkas belopp be- j
räknats uppgå till kronor

Lön i

B* p
e- ö

JO

JO

to

JO

JO

Cd

OS

OX

Stift.

p p

Cl

O

05

O

O

CO

o

"cd

o

O

O

*CU

o

©

©

eu

©

medel-

a>

3 ~

• w

O

1

JO

Ct

0

1

JO

05

0

1

JO

0

1

JO

CO

0

1

JO

0

1

os

©

i

os

0

1

rf*.

©

1

4x

CO

tal.

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

-T j

Kr.

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

CD

© |

Hela riket.

Uppsala...................................................

127

101

3

4

3

1

9

—

6

—

2,650

Linköpings................................................

113

98

3

2

l

—

2

3

4

—

2,617

Skara......................................................

122

83

9

7

7

5

10

1

—

—

2,629

2,673

Strängnäs ................................................

84

67

3

2

1

1

Ö

—

3

2

Västerås...................................................

76

49

3

2

2

3

15

2

—

—

2,724

Växjö......................................................

103

89

4

3

1

—

1

4

1

—

2,593

3,327

Lunds......................................................

50

11

1

1

4

3

6

9

15

—

Göteborgs ................................................

06

31

12

4

4

7

18

3

1

16

3,092

Kalmar ...................................................

37

32

—

1

—

—

3

—

—

1

2,632

Karlstads ................................................

81

Öl

9

3

6

1

9

2

—

—

2,662

Härnösands .............................................

571

24

4

7

6

1

11

3

1

—

2,826

Luleå ......................................................

43

8

4

6

2

4

11

6

1

1

3,047

Visby......................................................

6

4

—

—

1

—

1

—

—

—

2,653

Stockholms stad .......................................

41

41

4,500

Summa för komministrarna m. fl. i hela riket

1,036

648

55

42

38

26

101

33

32

61

2,819

Landspastorat.

Uppsala .................................................

112

101

2

4

1

—

4

—

—

—

2,543

Linköpings .................

96

93

2

1

2,507

Skara.................................................

103

83

8

3

6

3

—

—

—

—

2,554

Strängnäs ................................................

71

67

2

1

—

—

—

—

—

1

2,539

Västerås...............................................

58

49

1

2

1

3

2

—

—

—

2,570

Växjö...................................................

97

89

4

2

1

—

1

—

—

—

2,523

Lunds................................................

21

11

1

1

2

3

2

—

1

—

2,768

Göteborgs ........................................

71

31

11

4

4

6

14

1

—

—

2,741

Kalmar ..........................................

33

32

—

1

2,509

Karlstads ...........................

76

51

9

3

6

1

6

—

—

—

2,614

Härnösands ...........................................

53

24

4

7

6

1

10

1

—

—

2,741

Luleå...................................................

39

8

4

6

2

3

10

4

1

1

2,999

Visby....................................................

4

4

2,500

Summa för komministrarna m. fl. i landspastorat

834

643

48

35

29

20

49

6

2

2

2,601

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

197

olika klasser af kyrkorherdars och komministrars löner, anhåller jag fa
meddela följande två öfversiktstabeller för motsvarande löner, hvilka beräknats
med tillämpning af de utaf mig angifna fördelaktigare minimisatserna,
respektive 4,000 och 2,500 kronor.

Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna,
skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter,
utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes
det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från
kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid
löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller
nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst,
som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.

Någon användning — allra minst en utsträckt sådan — af principen
om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen
förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.
Till äfventyr kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande
af ålderstillägg, om en form med dylika visar sig öfver hufvud kunna
tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt
taget ännu är ett församlingarnas åliggande.

Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna
grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner
jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig
lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats
i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda
belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning
äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa
medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika
omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot
finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt
fastslå en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa
landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min
mening bör särskildt för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen
likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning
att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning
af lönerna utöfver det normala måttet.

Innan, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående beräkning af
prästerskapets aflöning utfärdas, lärer det vara af vikt, att undersökning
anställes beträffande verkningarna af sådana från kommitténs förslag afvikande
grunder härutinnan, som vunnit någon större tillslutning från
myndigheternas sida. »

198

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Härefter yttrar departementschefen (s. 297) angående adjunkts löneförmåner: »Af

samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och
komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra
tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden
utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år
Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor
efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre,
då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra
bestämmes till 700 i stället för 500 kronor.

Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det
i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd
såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas
till 1,500 kronor årligen.»

Motion n:o
306 af herr
€. G. Scedén.

Herr C. G. Scedéns i detta ämne väckta motion n:o 306 lyder sålunda:

»I motion n:r 281 har herr O. W. Redelius yrkat, att Riksdagen
skulle besluta, att i § 1 af Kungi. Maj:ts förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning skulle införas stadgande bland annat om att lönen
ej må fastställas till lägre belopp än 4,000 kronor för kyrkoherde och
2,500 kronor för komminister.

Ej mindre genom denna motion än ock genom Kungl. Maj:ts proposition
n:r 88 och föredragande departementschefens yttrande (sid. 291) om
det skäliga beloppet af minimilön för kyrkoherde och komminister har
särskildt denna visserligen mycket betydelsefulla fråga framdragits på ett
sådant sätt, att Riksdagen icke lär kunna undgå att däröfver yttra sig.

Huruvida bestämmelserna om minimilönernas belopp bör, såsom herr
Redelius föreslagit, få plats i själfva lagen om reglering af prästerskapets
aflöning eller, såsom prästlöneregleringskommittén och departementschefen
ansett, i de af Kungl. Maj:t efter domkapitlens hörande utfärdade föreskrifter
angående beräkning af prästerskapets aflöning, därpå skall jag
icke här inlåta mig. Men hvar dessa bestämmelser än må komma att inflyta,
är det enligt mitt förmenande af vikt, att minimibeloppen af aflöningen
för kyrkoherde och för komminister ställas till hvarandra i ett rättvist
förhållande.

Att förhållandet mellan kyrkoherdars och komministrars aflöning hittills
mångenstädes icke varit rättvist, är allmänt bekant och har äfven af Riksdagen
betonats, då Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897
bland annat säger: ''Särskildt synes en rättelse vara önskvärd i den olämpliga
proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes och komministers
aflöning inom samma pastorat’.

199

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

En tendens i riktningen af större rättvisa gentemot komministrarna har
ock försports i den fördelning af lönetillskott åt det lägst aflönade ordinarie
prästerskapet, soin af Kungl. Maj:t tid efter annan företagits ur
prästerskapets löneregleringsfond. Medan minimiaflöningen genom dylika
tillskott för knappast mer än 10 år sedan utgjorde för kyrkoherde och
komminister respektive 3,000 och 1,500 kronor, höjdes år 1899 minimilönen
för komminister till 1,700 kronor och utgör nu för kyrkoherde och
komminister respektive 3,300 och 2,000 kronor (kungl. prop. sid 292),
sedan 1903 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse (n:r 23) anhållit, att
Kungl. Maj:t vid utdelande af lönetillägg ur prästerskapets löneregleringsfond
behagade i främsta rummet tillgodose komministrarnes företintliga behof.

Prästlöneregleringskommittén har föreslagit att respektive 3,500 och
2,000 kronor skulle utgöra minimibeloppen af kyrkoherdes och komministers
aflöning.

Häremot har af en reservant yrkats minimibeloppens bestämmande
till respektive 3,600 och 2,400 kronor, ett yrkande, som biträdts af flera
så väl domkapitel och Konungens befallningshafvande som af kammarkollegium.
Också hafva äldre kyrkoherdar och komministrar i eu till
Kungl. Majestät hösten 1906 ingifven underdånig petition enat sig om att
begära att genom tillskott från prästerskapets lönereglerinsfond snarast
möjligt få sina löner höjda till de nämnda beloppen.

Beträffande prästlöneregleringskommitténs förslag till minimia Honing
för kyrkoherde och komminister yttrar departementschefen (sid. 290), att
han icke kan biträda det. Redan för den tid, då kommittén afgaf sitt
förslag, torde de ifrågavarande beloppen hafva varit för knappt tillmätta.
An mera visar sig detta vara förhållandet nu.’ Departementschefen uttalar
sig ^därpå. för minimilöner om respektive 4,000 och 2,500 kronor
med ett alderstillägg om 500 kronor för den, som minst 10 år innehaft
ordinarie befattning inom sin grad.

Det torde icke böra lämnas oanmärkt, att genom de af departementschefen
förordade minimibeloppen förhållandet mellan kyrkoherdes och
komministers minimiaflöning skulle till komministers nackdel förskjutas, i
jämförelse med den proportion, som förefinnes mellan de af reservanten
föreslagna och af flera myndigheter samt kommarkollegium tillstyrkta
beloppen. Ty da° dessa senare stå till hvarandra i proportionen 3,600:
2,400 = 24:76, stå de af departementschefen förordade beloppen till hvarandra
_ i proportionen 24:75. Till jämförelse förtjänar framhållas, att
minimilönerna för lektorer och adjunkter vid de allmänna läroverken, på
hvilka tjänsters innehafvare dock ställas mycket olika kompetensfordringar,
stå till hvarandra i förhållandet 4,000 : 3.000 = 24 : 18. Att märka är ock,
att de ifrågasatta minimilönerna skulle utgå till kyrkoherdar i äfven de allra

200 Riksdagens Särskilda Utskotts (X:o 1) Utlåtande N:o 2.

minsta pastoraten, t. ex. Kalmar i ärkestiftet med allenast 634 innevånare
på en areal af blott 47 kvadratkilometer, där dock arbetet för kyrkoherden
faktiskt skulla vara mindre än för mången komminister med den
föreslagna minimilönen i annexförsamling t. ex. i Blidö af samma stift
med dess 1683 innevånare. Under sådana förhållanden kan jag icke biträda
något som helst förslag, att Riksdagen skulle uttala sitt gillande af
en så obillig proportion mellan kyrkoherdes och komministers minimiaflöning,
som skulle följa af de af departementschefen förordade beloppen;
och det så mycket mindre som ett sådant Riksdagens gillande påtagligen
för långliga tider skulle förblifva normerande för ett gentemot komministrarna
mindre rättvist aflöningssystem.

Om man utgår från det för komministrarna relativt förmånligaste
och, efter hvad mig synes, det förhållandevis mest rättvisa bland de å
bane bragta förslagen, det att komministers och kyrkoherdes minimiaflöning
borde bestämmas till resp. 2,400 och 3,600 kronor, samt upptager departementschefens
åsikt om önskligheten af ålderstillägg åt innehafvarne af
minimilöner, synes mig, om alderstilläggen bestämdes till tvct om hvartdera
400 kronor, minimibeloppen inom hvardera tjänsteklassen komma att
ej mindre stå i ett rättvist inbördes förhållande än ock vara ägnade att
bereda tjänsteinnehafvarne en anständig bergning, då sålunda komministerlönernas
minimum komme att utgå med i de olika åldersklasserna 2,400,
2,800 och 3,200 kronor och kyrkoherdelönernas med 3,600, 4,000 och
4,400 kronor i stället för de af departementschefen förordade beloppen
2,500 och 3,000, resp. 4,000 och 4,500 kronor.

Beträffande den tjänstetid, efter hvilken ålderstillägg för minimilöners
innehafvare bör utgå, har departementschefen förordat 10 ordinarie tjänsteår
inom resp. befattningsgrad. Bestämmelsen skulle antagligen sålunda komma
i analogi med hvad som i allmänhet torde gälla beträffande villkor för
andra tjänstemäns åtnjutande af åld er stil lägg. Men prästerskapets ^ befordrmgsförhållanden
stå icke i analogi med andra tjänstemäns, _ då utan
hänsyn till förtjänst och skicklighet yngre präster ofta befordras till kyrkoherdar
framför betydligt äldre oförvitliga komministrar och den ene komministern
befordras till kyrkoherde efter endast få år vid en komministratur,
medan en annan vinner sin befordran först då han nått ålderdomen eller
— aldrig. Alderstilläggen synas därför böra utgå efter prästerliga tjänsteår,
på det att sålunda ojämnheterna, för att icke rent ut säga orättvisorna,
i befordringsväsendet, måtte så vidt möjligt genom ålderstilläggen uppvägas
och utjämnas. Mot sådan tjänsteårsberäkning för prästers åtnjutande
af ålderstillägg torde icke heller med skäl kunna åberopas det förhållande,
att läroverkslärarne numera icke äga att för ålderstilläggens åtnjutande

201

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. Jj

tillgodoräkna sig tjänsteår såsom extra ordinarie. Ty dels är läroverkslärarens
befordran något så när beräknelig efter objektiva grunder, då
prästens befordran snarare sker lotterivis, dels äro de af mig föreslagna
komministerlönerna om 2,400—3,200 kronor ganska blygsamma i jämförelse
med läroverksadjunkternas 3,000 — 5,000 kronor.

Om de af mig förordade båda ålderstilläggen om 400 kronor gåfves
komministrar med 10 och 15 p rast er liga tjänsteår och kyrkoherdar med
20 och 25 prästerliga tjänsteår, skulle det ordinarie prästerskapets minimiaflöning
— hvilken för komministrarna i regeln helt visst också blefve

maximum — komma att ställa sig som följer:

Komminister med mindre än 10 prästerliga tjänsteår .................. Kr. 2,400

» » » » 10—15 prästerliga tjänsteår............ » 2,800

» » mer än 15 prästerliga tjänsteår ............... » 3,200

Kyrkoherde med mindre än 20 prästerliga tjänsteår .................. » 3,600

» » » » 20—25 prästerliga tjänsteår......... » 4,000

» » mer » 25 prästerliga tjänsteår .................. » 4,400

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t tillkännagifva, att, enligt
Rikdagens mening, minsta aflöningen efter utgången af nu gällande löneregleringar
lämpligen synes böra utgöra för komminister 2,400 och för
kyrkoherde 3,600 kronor med inom hvardera tjänstegraden två ålderstilllägg
om hvartdera 400 kronor, hvilka böra få åtnjutas efter oförvitlig
tjänstgöring, af komminister det första ålderstillägget efter 10, det andra
efter 15 prästerliga tjänsteår och al kyrkoherden det första efter 20 och
det andra efter 25 prästerliga tjänsteår.»

En välbetänkt åtgärd har det efter utskottets mening varit att meddela
vissa, mera detaljerade föreskrifter till ledning vid utfinnandet af
det lönebelopp, som kan anses skäligt för en tjänst.

Enligt dessa föreskrifter skola å ena sidan vid lönebestämningen beaktas
en del omständigheter, hvilkas betydelse angifvas i ett slags tariff
— nämligen ämbetsställning, antal församlingar hvaraf ett pastorat består,
folkmängd, areal in. m. —, men därjämte lämnas utrymme för öfvervägande
jämväl af särskilda förhållanden, såsom synnerligen höga lefnadskostnader
i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter. Vidsträckt rätt tilllägges
alltså dem, som skola föreslå och fastställa lönebeloppen, att härvid,
såsom kammarkollegium i sitt utlåtande af den 10 november 1905
(s. 215) uttrycker saken, »laga efter omständigheterna», ett förfarande,
som väl också torde lämna det rättvisaste resultatet.

Riksdagen har icke blifvit anmodad att afgifva något yttrande öfver

Bikt till Riksd. Prof, 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 26

Utskottet.

202 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ifrågavarande förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning. Utskottet tillåter sig emellertid göra det uttalandet, att ehuru
förslaget, vid utskottets granskning, befunnits i stort sedt tillfredsställande,
anledning till några erinringar dock förekommit.

Sålunda anser utskottet, att den i förslaget gjorda principiella åtskillnaden
mellan stad och land, till ökning af löneförmånerna för präst i stad,
ej är tillräckligt grundad. Pastoralvården i stad är nämligen icke alltid
mera ansträngande, ej heller lefnadskostnaderna där alltid högre än på
landet. Många orter finnas på landsbygden, där lifsförnödenheterna i följd
af långa transporter ställa sig dyrare än i stad. Särskildt har den å landsbygden
bosatta prästen att för barnens undervisning i allmänna läroverk
vidkännas utgifter, från hvilka stadsprästen ofta är befriad.

Beträffande förslaget har utskottet dessutom ansett sig böra ifrågasätta,
huruvida icke godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre, då tjänstens
ordinarie innehafvare är bosatt å landet, kunde bestämmas till 600 kronor,
i stället för 700 kronor, såsom departementschefen tillstyrkt.

Att i fråga om prästerskapets aflöning i annan form eller i vidsträcktare
mån, än departementschefen förordat, tillämpa ett system med ålderstiliägg,
finner utskottet ej tillrådligt; och då, på sätt framgår af utskottets, med
anledning af herr Redelii motion, under 1 § i förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning gjorda uttalande, utskottet anslutit sig till
nämnda motionärs förslag om minimilön för kyrkoherde och komminister
till belopp af respektive 4,000 och 2,500 kronor, kan vid sålunda angifna
förhållanden utskottet ej understödja herr Ssedéns motion n:o 306.

Johansson" Den af herr J. Johansson i Kälkebo väckta motionen, n:o 289, har
'' utskottet i det föregående återgifvit, såvidt samma motion riktar sig mot
det af Kungi. Maj:t föreslagna sättet för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet.
Här skall af samma motion ytterligare intagas följande:

»De i Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 aflåtna lagförslagen hafva föranledt
en del ändringsförslag, hvilket visar att uppmärksamheten är fästad
på hvad hvad de innehålla. Detta är också förklarligt, enär dessa förslag
innefatta dels en skattereform och dels reglering af en stor ämbetsmannakårs
löneförhållanden.

Ehuru dessa förslag grunda sig på en synnerligen omfattande utredning,
kan man det oaktadt ställa sig mycket tveksam, huruvida de böra
•af Riksdagen bifallas. Åtminstone gäller detta beträffande förslaget om
reglering af prästerskapets aflöning.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

203

Detta sistnämnda förslag är i viss mån byggdt på nu gällande förhållanden.
Sålunda har bibehållits att lönernas storlek skall bestämmas särskildt
för hvarje tjänst och att jordbruksboställen skola bibehållas.

Beträffande den kontanta aflöningen synes det kunna ifrågasättas, om
ett sådant system är lämpligt. För andra statstjänare äro lönerna bestämda
efter tjänstegrad, och samma förhållande borde om möjligt tilllämpas
äfven för prästerna. Visserligen får man ej förbise, att tjänstgöringen
kan vara rätt olika i de olika pastoraten, men detta förhållande
bör icke få vara afgörande för att sätta dem i en undantagsställning.

Om lönerna bestämdes att utgå i dels grundlön och dels tjänstgöringspenningar,
så ordnades detta förhållande genom att grundlönen bestämdes
lika för hvarje tjänstegrad och tjänstgöringspenningarna bestämdes till olika
belopp allt efter den större eller mindre tjänstgöringen.

Genom att till grundlönen efter vissa tjänsteår lägga ålderstillägg
skulle äfven det ofördelaktiga befordringssättet i viss mån utjämnas.

Det i propositionen föreslagna sättet att bestämma lönernas storlek
för de olika platserna är icke tilltalande. Äfven om man bortser ifrån
de kostnader, som skulle komma att utgå till nämnderna, måste man hysa
fruktan för att dessa ej skulle blifva i stånd att kunna åstadkomma en
jämn och inbördes rättvis uppskattning öfver hela landet.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, l:o) att förslaget till
lag om reglering af prästerskapets aflöning ej må af Riksdagen bifallas,
och 2:o) att Riksdagen i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhåller om förnyad
utredning och förslag i saken på grundvalen af ofvanstående framställning. >

Enligt utskottets åsikt skulle ej någon fördel vinnas därmed, att ett
förslag till reglering af prästerskapets aflöning byggdes på de af motionären
angifna grunderna, i den mån dessa väsentligen afvika från dem, på
hvilka Kungl. Maj:ts förslag i ämnet hvilar. Då utskottet dessutom, i
motsats mot motionären, anser det vara af stor vikt, att den nu ifrågasatta
lagstiftningen snarast möjligt kommer till stånd — enär åtskilligt annat,
på löneregleringarna syftande, författningsarbete därefter måste vidtaga —
får utskottet tillstyrka afslag å motionen.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Prästlöneregleringskommittén (s. 190 o. följ.) erinrar därom, att då
kommittén fick sig anbefalldt att verkställa utredning angående möjligheten
af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder

Utskottet.

204 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga
de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, hade därvid icke giorts
någon antydan om, Indika allmänna grunder för pensioneringen borde
uppställas. I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Riksdagen framhöll, att
en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore
önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens
åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet
borde själf bidraga till sin pensionering.

Då det alltså ålåg kommittén att utfinna dylika grunder, har kommittén,
såsom utskottet i det föregående, vid redogörelsen för kommitténs
allmänna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden
m. m., angifvit, beträffande arten och omfattningen af pensioneringen
förklarat sig anse som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas
åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig
tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner,
Indika lämpligen kunde benämnas emeritilöner; och skulle omkostnaderna
för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar, för den händelse kommitténs förslag om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag,
att när kommittén grundat detta på den förutsättningen, att dylika
medel skulle vara att tillgå, det synts kommittén icke vara af behofvet
påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt
hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något
förpliktande för de prästerliga tjänsteinnehafvarna själfva att lämna bidrag
till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet
ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig
rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna
grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade kommittén
också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensionsafgifter
ej skulle af prästerna uttagas än de årsafgifter, som för pensioneringen
af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch
pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle
deltaga i kostnaderna för egen pensionering, framkallades däraf med all
säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk hvilka i slikt fall svårligen
torde kunna tillbakavisas.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet (s. 299 — 301) anfört i
detta ämne:

205

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

»Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet afDe^art‘ments''
emeritilöner inom gränsen af en summa å 500,000 kronor —, som kom- °e/e"''
mitténs förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till
den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl
för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén
framhåller, är en sanning, att präster, efter uppnådd sådan åldersgräns,
som eljest plägar uppställas för rätt att åtnjuta pension, icke sällan
äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande
från tjänsten skulle medföra en verklig förlust för kyrka och församling»,
måste det dock med afseende å det prästerliga kallet, lika väl som i fråga
om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i
allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då
vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid
tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen
minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för
församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också
har kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig
tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län afstyrker
förslaget, hufvudsakligen på den grund, att genom detsamma skulle i
stort sedt synnerligen litet vinnas’. Det vill dock synas, som om Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande alltför mycket underskattat förslagets
verkningar. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet införd
tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänsteinnehafvare
145 tillhörde 75-årsklassen och att antalet adjunkter, som uppnått
60 års ålder, samma år var 10. Dessa förhållanden hafva dock sedermera
förändrats, såsom jag längre fram skall visa. För den händelse emellertid
flertalet af åsyftade 155 präster — för hvilka, med tillämpning af de
utaf kommittén föreslagna grunder, emeritilönerna skulle uppgått till
sammanlagdt 539,600 kronor — träd! tillbaka för yngre krafter, skulle
helt visst såväl kyrkan som församlingarna däraf haft ett afsevärdt gagn.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska
sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär
efter min mening en lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna
fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och
kyrkomöte.

Visserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas,
att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att
själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade
kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits.

Utskottet.

206 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs
förslag i ämnet hvila!*, synes mig ett deltagande å prästerskapets
sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig
rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke
finnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan
hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna
för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik
lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de
lägre löneklasserna, torde det väl icke häller rimligtvis kunna begäras, att
de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den
lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget till lag om emeritilöner
gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagstiftning,
ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets
pensionering.

Förevarande lagförslag har, såsom kommitténs öfriga förslag, afseende
endast å det i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskapet,
vare sig ordinarie eller extraordinarie (§ 1). Det kan ifrågasättas, om
jämväl extraordinarie präst bör komma i åtnjutande af emeritilön, då ju
med afseende å civila tjänstemäns rätt till pension af statsmedel den
grundsatsen är gällande, att sådan rätt tillkommer endast ordinarie innehafvare
af befattning med lön å stat. I likhet med kommittén finner jag
emellertid öfvervägande skäl tala för att tillfälle till försörjning annorledes
än genom tjänstgöring i församling beredes extraordinarie präst,
som uppnått en högre ålder. Sådan tjänstgöring måste nämligen, såsom
kommittén framhåller, helt visst vara för den åldrige adjunkten mycket
betungande, då för honom knappast längre finnes utsikt att blifva befordrad
till ordinarie befattning. Mången gång lärer väl icke heller hans
användande i kyrkans tjänst vara synnerligen önskvärd!.

Då Kung! Maj:t ansetts böra, fortfarande som hittills, disponera
kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, med hvilka emeritilönerna skola
bestridas, och endast Kungl. Maj:t lärer vara i tillfälle att träffa det rätta
afgörandet mellan dem, som varda anmälda till emeritilöner, finner jag i
sin ordning, att Kung! Maj:t skall, såsom kommittén ock föreslagit, utse
innehafvare af emeritilön (§ 1).»

Mot de allmänna grunder, hvarpå Kungl. Maj:ts förslag om beredande
af pensioner eller emeritilöner åt präster hvilar, har utskottet ej något att
erinra. Val innehåller förslaget icke någon bestämmelse i syfte att tillmötesgå
den af Riksdagen uppställda fordran, att prästerskapet bör bidraga
till sin pensionering, men på de af departementschefen anförda skälen
torde detta icke böra ifrågakomma.

207

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

2 §•

Två af de till utskottet remitterade motionerna beröra denna paragraf,
nämligen de af herr S. O. Nyländer under n:o 290 och af herr C. G.°Sa3-dén under n:o 314 väckta motionerna.

Herr Nyländers motion har följande lydelse:

»På grundvalen af prästlöneregleringskommitténs i ämnet utarbetade Motion af herr
förslag har Kungl. Maj:t i proposition n:o 88 till innevarande Riksdag8-°-Nylandsrframlagt
bland andra förslag till reglering af prästerskapets aflöningsförhallanden,
jämväl förslag till lag om emeritilöner för präster’. I en
efter min uppfattning ingalunda oväsentlig punkt skilja sig emellertid
dessa förslag från hvarandra.

Prästlöneregleringskommittén ansåg, att emeritilön för ordinarie tjänsteinnehafvare
borde motsvara 80 procent af hans lön, beräknad på visst
sätt, samt att såsom minimum för emeritilön borde fastställas ett belopp
af 1,800 kronor och såsom maximum 5,000 kronor. Bestämmelser härom
intogos ock i § 4 af kommitténs förslag till lag om emeritilöner för
präster.

Mot dessa grunder för emeritilönernas beräkning har föredragande
departementschefen, pa sätt framgar af det vid den nådiga propositionen
fogade statsrådsprotokollet, i hufvudsak icke haft något att erinra. Men
departementschefen har ansett, att dessa grunder ej borde inrymmas i
själfva lagen, utan att det skulle öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att, efter
domkapitlens hörande, fastställa grunder för beräkning af emeritilöner,
därom 2 § i den kungl. propositionens förslag till lag om dylika löner
ock meddelar föreskrift.

Hvad departementschefen i detta ämne anfört tillåter jag mig här

o , • n «t O Ö

återgifva:

.Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående beräkning
af prästerskapets aflöning har jag uttalat mig för en förhöjning
af kyrkoherdars och komministrars minimiaflöning. Enligt min meningar
det nämligen önskvärdt, att lönen för dessa präster, när de innehaft
tjänst inom sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor
och för komminister 3,000 kronor.

I anslutning härtill anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör
höjas, sa att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under
alla förhållanden må uppgå till minst 80 procent af någotdera af nyssnämnda
belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,600
kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning
efter 80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig
för den till emeritilön berättigade. Bestämmas emeritilönernas minimibelopp

208 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt undantags*
fall inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad präst får sin
emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han i verkligheten
uppburit, nämligen om han icke i 10 år innehaft ordinaiie befattning inom
sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

&Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes
till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie
präst till ett för alla lika belopp af 1,800 kronor.

Emellertid synes det mig ej lämpligt, att i denna lag meddelas bestämmelser
om sättet att beräkna emeritilöner eller om deras maximi- och
minimibelopp, utan lärer det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att
fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af löner och
arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet.’

Till departementschefens här åberopade yttrande i dess sista del torde
man ej obetingadt kunna ansluta sig. Det måste nämligen anses vara
fullt lämpligt och af den allra största vikt för prästerna, att, om de —
såsom förslaget i öfrigt innebär skola förpliktas att, vid eu viss ^högre
ålder eller vid konstaterad oförmåga att uppehålla tjänsten, afgå från
densamma, rätten för dem att erhålla skäliga emeritilöner maste genom
lag tryggas och ej ställas helt och hållet beroende af de växlande omständigheter,
som kunna öfva inflytande på den administrativa lagstiftningen.
Utan en dylik trygghet för sina anspråk på försörjning under
ålderdomens och ohälsans dagar skulle prästerskapet komma i sämre ställning
än andra tjänstemannaklasser.

På grund af det anförda hemställes vördsamt, att Riksdagen ville besluta,
att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till ''lag om emeritilöner för präster’
skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara åttio procent
af hans lön, beräknad till det belopp, hvartill densamma bestämts
vid lönereglering, fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende a tjänsteinnehafvaren
icke vunnit tillämpning, till det belopp, eftei hvilket afgift
till prästerskapets änke- och pupillkassa senast utgått. Ej ma dylik emeritilön
understiga tre tusen sex hundra kronor för kyrkoherde och två tusen
fyra hundra kronor för komminister, ej heller öfverstiga fem tusen kronoi j
och skall, där vid uträkning efter ofvan angifva grund emeritilönen ej
uppgår till jämnt tiotal kronor, densamma böjas till närmast högre tiotal.

För extraordinarie präst skall emeritilön utgöra etttusen åtta hundra
kronor.»

209

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Den af herr Scedén väckta motionen n:o 314 är af följande innehåll:Motion n:«314

»I motiveringen till clet förslag till lag om emeritilöner för präster, sona sZdén'' °
innehålles i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 med förslag till lag
om reglering af prästerskapets aflöning in. m., förklarar föredragande departementschefen
(sid. 304), att det icke synts honom lämpligt, att i denna
lag meddelades bestämmelser om sättet att beräkna emeritilöner eller om
deras maximi- och minimibelopp, utan borde det öfver!ämnas åt Kungl.

Maj:t att fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af
löner och arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet. I öfverensstämmelse
med detta departementschefens uttalande har ur förslaget till
lag om emeritilöner i kungl. propositionen strukits de af prästlöneregleringskommittén
föreslagna bestämmelserna om emeritilöns beräkning samt
om sådan löns minimum och maximum.

Prästlöneregleringskommittén hade föreslagit, att för ordinarie tjänstinnehafvare
emeritilön skulle motsvara 80 procent af lönen, med ett minimum
af 1,800 och ett maximum om 5,000 kronor. För extra ordinarie
präster skulle den utgöra 1,800 kronor. Sedan departementschefen uttalat
såsom sin åsikt, att kyrkoherdars och komministrars aflöning, när de innehaft
tjänst inom sin grad i 10 år, ej bör öfverstiga resp. 4,500 och 3,000
kronor, har ock däraf ansetts böra följa, att emeritilönerna icke böra understiga
för kyrkoherde 3,600 och för komminister 2,400 kronor.

Med instämmande i denna departementschefens åsikt beträffande emeritilönernas
minimibelopp, har herr S. O. Nyländer i motion i Andra Kammaren,
n:o 290, uttalat sig mot att i kungl. propositionen uteslutits alla
bestämmelser rörande emeritilönernas beräkning samt desammas minimioch
maximibelopp. ’Det måste nämligen — yttrar motionären — anses
vara fullt lämpligt och af den allra största vikt för prästerna, att, om de
— såsom förslaget i öfrigt innebär — skola förpliktas att, vid en viss
högre ålder eller vid konstaterad oförmåga att uppehålla tjänsten, afgå
från densamma, rätten för dem att erhålla skäliga emeritilöner måste
genom lag tryggas och ej ställas helt och hållet beroende af de växlande
omständigheter, som kunna öfva inflytande på den administrativa lagstiftningen.
Utan en dylik trygghet för sina anspråk på försörjning under
ålderdomens och ohälsans dagar skulle prästerskapet komma i sämre ställning
än andra tjänstemannaklasser.’

I detta principuttalande instämmer jag med motionären. Däremot
kan jag icke gilla de af motionären i öfverensstämmelse med departementschefens
uttalande och prästlöneregleringskommitténs förslag påyrkade emeritilönsbeloppen,
då jag icke finner dessa stå i ett rättvist förhållande vare

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Halt.

27

210

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

sig till den under tjänstetiden åtnjutna aflöningen, ej heller till vederbörandes
behof af skälig ålderdomsförsörjning.

I dessa afseenden anser jag nämligen, att de föreslagna emeritilönerna
för ordinarie tjänstinnehafvare förete en oproportionerlig skillnad mellan
maximum och minimum. Emeritilönssystemet för präster får icke vara
byggdt uteslutande på analogier med pensionsväsendet för andra tjänstemän.
Mot sådana analogier tala här två skäl, dels att prästerna icke
själfva skulle inbetala pensionsafgifter och dels att befordringsväsendet
bland präster saknar analogi med andra tjänstemäns befordran, då det
företer eu annars exempellös ovisshet och ojämnhet. Då prästernas framgång
i befordran ingalunda alltid motsvarar deras förtjänst och skicklighet
och då kompetensfordringarna för de högst aflönade kyrkoherdebefattningarna
icke äro högre än för de lägst aflönade komministraturerna, bör
enligt mitt förmenande lagstiftningen beträffande emeritilönerna i sin mån
verka utjämnande på befordringsväsendets godtycke.

Denna tillbörliga utjämning söker man fåfängt i det nu föreliggande
förslaget och ännu mindre i kommitténs ursprungliga förslag. Enligt detta
skulle emeritilön för kyrkoherde och komminister växla mellan 5,000 och
1,800 kronor och enligt Kungl. Maj:ts förslag mellan 5,000 och 2,400
kronor — den ene prästens ålderdomsunderhåll skulle således blifva mer
än dubbelt så stort som den andres, ehuru båda fullgjort samma kompetensfordringar
och den enes befordran icke hvilat på någon objektivt
betygad högre grad af nit och skicklighet än den andres.

Gentemot dessa förslag anser jag det af en reservant, kommittéledamoten
Ekström, framlagda förslaget (kommittébetänkandet sid. 411—419)
vara att ur rättvisans och billighetens synpunkt obetingadt föredraga.

Enligt reservantens förslag skulle för ordinarie tjänstinnehafvare emeritilöns
minimum utgöra 8,000, dess maximum 4,500 kronor. Dock bör
för domprost emeritilön utgöra 5,000 kronor och för adjunkt 1,800 kronor.
För tjänstinnehafvare med 5,000 kronors lön skulle enligt båda förslagen
(se tabellen sid. 115) emeritilönen utgå med 4,000 kronor eller 80 procent
af lönen. Men under det kommittén inom sin ram låter dessa 80 procent
blifva bestämmande för alla emeritilöner, låter reservanten inom sin ram
procenttalet successivt falla för lönebeloppen uppåt och stiga för lönebeloppen
nedåt. Reservantens förslag befinner sig således i full öfverensstämmelse
med den moderna skattelagstiftningens principer. Och reservanten kan
beträffande prästerskapet åberopa sig på precedenslagstiftning för sitt förslag,
då nämligen pensionerna ur prästerskapets änke- och pupillkassa
bestämmas efter sådana grunder, att de med fallande lönebelopp utgå med
en stigande procent af dessa belopp (se tab. sid. 412).

Reservantens förslag, som i Kungl. Maj:ts proposition icke ens om -

211

■ Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

namnes, har dock under kommittéförslagens granskning ådragit sig berättigad
uppmärksamhet, och flera domkapitel och Konungens befallningshafvande
hafva uttalat sitt instämmande. Så t. ex. biträder domkapitlet i
Göteborg reservantens yrkande med afseende på emeritilönernas belopp,
därvid framhållande, hurusom det icke syntes obilligt, att de präster, som
innehaft de jämförelsevis bättre aflönade tjänsterna, vid afskedstagande!
finge åtnöjas med en årsinkomst, som något understege 80 procent af
lönen. Däremot syntes billigheten fordra, att de, som, ofta utan att vara
underlägsna i meriter eller nit och skicklighet, fått stanna på de lägre
aflönade platserna, på ålderdomen erhölle en inkomst, hvarigenom de vore
skyddade mot ekonomiskt betryck. Domkapitlet i Härnösand anser reservantens
förslag framför kommitténs utan tvifvel hafva företrädet af större
rättvisa och billighet. Det blefve sannolikt på det hela taget icke dyrare
kanske till och med mindre dyrt än kommitténs. Och Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län framhåller, att reservantens medlingsförslag
vore väl motiveradt och värdi att tagas under ompröfning.

På grund af det anförda» hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville
besluta, att 2 § i Kungl. Maj:ts förslag till ''Lag om emeritilöner för
präster’ skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Emeritilön för kyrkoherde och komminister utgör 3,000 kronor, då
med tjänsten varit förenad en aflöning om 3,000 kronor eller därunder,
och 4,500 kronor, då med tjänsten varit förenad en aflöning om 6,000
kronor eller därutöfver. Vid aflöningsbelopp mellan 3,000 och 6,000
kronor ökas emeritilönens minimibelopp af 3,000 kronor med 50 kronor
för hvarje 100-tal kronor, hvarmed aflöningen öfverstigit 3,000 kronor.
Lönen beräknas till det belopp, hvartill densamma bestämts vid lönereglering,
fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets aflöning
eller, om sådan lönereglering med afseende på tjänstiniiehafvaren icke vunnit
tillämpning, till medeltalet af de belopp, för hvilka bevillning för lönen
erlagts de sista tio åren före tjänstens frånträdande. Öfverskridet 50-tal
kronor af lönens belopp räknas såsom fullt 100-tal.

För domprost utgör emeritilön 5,000 kronor och för adjunkt 1,800
kronor.»

I sitt den 10 november 1905 afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs
förslag till lag om emeritilöner framhåller kammarkollegium
(s. 233), hurusom den omständigheten, att en del präster kunna anses
vara utan giltigt skäl missgynnade i befordringsväg icke innefattar tillräcklig
anledning att godkänna de utaf kommittéledamoten Ekström för

Utskottet.

212 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 2.

beräkning [af emeritilönernas belopp uppställda grunderna, hvilka högst
väsentligt] afvika från hvad vid pensionering inom andra verksamhetsområden
plägat anses vara öfverensstämmande med rättvisans och billighetens
fordringar. Under det att nämligen pensionsförmåner eljest vanligen motsvarade
allenast en större eller mindre del af de verkliga löneförmånerna,
skulle enligt omförmälde reservants förslag emeritilönerna för de lägst aflönade
prästerna ej sällan komma att i värde ganska afsevärdt öfverstiga
den kontanta lön, de under sin tjänstgöring uppburit, något som jämväl
blifvit antydt af domkapitlet i Härnösand. Toges dessutom i betraktande,
ej mindre att en ordinarie prästerlig tjänsteinnehafvare skulle få kvarstå
vid sin beställning till sjuttiofem år, än äfven att han under senare delen
af sin tjänstetid oftast vore nödsakad att påkalla biträde af adjunkt, vid
hvars aflönande han emellertid skulle vara berättigad erhålla ett ej obetydligt
bidrag af kyrkans gemensamma tillgångar, framträdde ännu skarpare
skillnaden mellan de principer, som gälla för det civila pensionsväsendet
och dem, hvilkas antagande i fråga om prästerskapets pensionering
reservanten påyrkat. Kollegium säger »sig därför icke kunna understödja
reservantens ifrågavarande förslag.

Under åberopande åt detta kammarkollegii uttalande och då herr Nyländer
enligt utskottets åsikt anfört goda skäl för sin motion — med hvilken
herr Saedéns öfverensstämmer såtillvida, att äfven han anser, det grunderna
för emeritilönernas beräkning böra införas i lagen — får utskottet,
med förordande af herr Ssedéns motion i angifna hänseende, tillstyrka bifall
till herr Nyländers motion; och har utskottet förändrat nu ifrågavarande
2 § till den af sist omförmälda motionär föreslagna lydelsen.

Förslag till lag om kyrkofond.

Därigenom att vissa gemensamma aflöningstillgångar kunnat öfverflytta
s från en till annan församling, har, säger prästlöneregleringskommittén
(s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring i det svagast aflönade
prästerskapets villkor, liksom en utjämning af lönerna kommit till
stånd; men förbättringen har varit otillräcklig och utjämningen ofullständig.
Kommittén framhåller, att båda önskemålen skola på ett fullkomligare sätt
genomföras, om till kyrkans förfogande ställas gemensamma aflöningsmedel
i den omfattning, förevarande förslag angifver.

De ecklesiastika tillgångar, hvilka enligt kommitténs åsikt böra användas
i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets
löneregleringsfond. Denna har för närvarande alldeles samma
uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande
af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket. För de ecklesiastika

213

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda
bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekostas skogskultur å
sadana ecklesiastika boställen, hvilka icke lämna så stort virkesöfverskott,
att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. Dock kunna ju i
själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln å ett ecklesiastikt
boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade lönetillgångar.
De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande.
Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, kan enligt
kommitténs mening icke någon berättigad invändning göras mot nämnda
fonders öfverförande till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels af domkapitel
äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka jämväl
leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att bereda
prästerskapet i de territoriella församlingarna vissa förmåner. Huruvida
med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges
till kyrkofonden, måste, säger kommittén, i hvarje särskildt fall
blifva föremål för en mycket noggrann utredning. Lönetillgångar, som
anskaffats åt eller till förman för en församling eller ett pastorat, eller
hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst,
i syfte att bereda denne ökad inkomst, falla nämligen helt och hållet
utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Det skulle tillkomma Kung!
Maj:t att, efter myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder
eller andra ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet
att kunna införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångar hafva karaktären af kapital, hvilka allenast eu
gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel
äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels afkastning af fondens
egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning
af jord- och skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är ersättningen af statsmedel
för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

Vidare skola till kyrkofonden ingå skogsförsäljningsmedel från prästerskapets
boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillförts
prästerskapet genom skogsaf kastning från deras bostadsboställen, fördelat
sig mycket ojämnt på olika år och tillika infört ojämnheter i prästerskapets
aflöningsförhållanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i
vanliga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet
bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogs -

214

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

försäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden,
liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke körnare
att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet,
som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe,
skiljas från de beställningar, med Indika de hittills varit förenade,
och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång.
Det är i följd häraf tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel
skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond
i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande
lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka
anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, anser kommittén nu icke kunna
annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i
sådant afseende utgöres för ecklesiastikåret 1913—14, efter hvars utgång
några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning
för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra persedelanslag
äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikår
komma prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet
åtnjutas.

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden,
kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Många
prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande
disposition af de kyrkliga, lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid
hinder icke förelinnas för rubbning i ett eller annat afseende af bestående
förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle
blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förrän den tidpunkt infaller, då
någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift
att fylla. Men när detta med den 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock
behof af att denna fond träder i verksamhet.

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja
prästerskapets ekonomiska intressen vare sig direkt genom lönebidrag och
arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt åldringar och
sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt
genom bekostande af skogsskötsel och skogsvård å prästerskapets boställen
samt genom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars
skogsatkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren är
betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå

215

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af
den kyrkliga organisationen, särskildt inom mera aflägset belägna trakter
af vårt land, där, såsom kommittén säger, behofvet af ökadt prästerligt
biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom hvad en
fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Sin ståndpunkt till förslaget i allmänhet angifver departementschefen
(s. 310) i följande ordalag:

»Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på0e?
hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggd!, samt äfven
i ölrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering
af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot
att, för den händelse kommitténs förslag komma att bringas till verkställighet,
en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade
lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla
de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem på ekonomiskt
svaga beställningar eller använda dem för tillgodseende af andra
kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december
1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver föreliggande
förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt
erinra mot detsamma. Det afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet i
Skara och öfverståthållareämbetet. Några af länsstyrelserna, hvilka i likhet
med sistnämnda myndigheter afstyrkt tiondeafskrifningsförslaget, anse, att
kyrkofondens inkomster böra bestämmas på väsentligen annat sätt än kommittén
föreslagit.»

artements chefen.

2 §.

Då endast i fråga om bostadsboställe, som icke af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, kyrkofonden kan göra anspråk på någon ersättning
vid försäljning eller utbyte åt bostället, har i paragrafen uttryckligen
angifvits, att ersättningsmedel blott från sådant boställe afses med undantagsbestämmelsen
i paragrafen.

3 § 2 mom.

Uttrycket »af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats»
har utbytts mot uttrycket »af menighet anskaffats eller af enskild donerats.»

216

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

6 § 3, 4 och 6 mom.

Det i ett hvart af omförmälda moment förekommande ordet »inköpts»
har ersatts med »anskaffats».

10 §*

MBerr h Herrar H. Sandén, S. J. Larsson, G. Månsson och 5. Nordström an sande»

m. ji. fora i sin motion, n:o 311:

»I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 88 till innevarande Riksdag
angående ny lönereglering för rikets prästerskap framhåller chefen för
ecklesiastikdepartementet gent emot prästlöneregleringskommitténs förslag
att sätta minimiaflöningen för komministrar till endast 2,000 kronor, att
detta belopp torde vara för knappt tillmätt ''redan för den tid, då kommittén
afgaf sitt förslag’ och att ''än mera visar sig detta vara förhållandet nu’ och
att därför minimiaflöningen bör bestämmas till 2,500 kronor med en
ytterligare tillökning af 500 kronor efter tio års väl vitsordad tjänstgöring.

Den löneförbättring, som sålunda ställes i sikte, kommer emellertid
icke att genomföras på en gång för alla komministrar, utan vinner tilllämpning
på högst olika tider inom olika pastorat. Häraf följer, att aflöningen
blifver synnerligen ojämn under öfvergångstiden, därest icke något
åtgöres för att redan under nuvarande löneregleringsperiod förbättra de
äldre komministrarnes aflöningsförhållanden.

Uti § 10 i det vid kungl. propositionen fogade förslag till lag om
kyrkofond finnes visserligen intaget ett stadgande, som kan gifva anledning
till den förhoppningen, att detta behof af löneförbättring skall, äfven
om löneregleringsfonden öfverföres till kyrkofonden, kunna genom särskild!
beslut af Kungl. Maj:t tillgodoses, men ordalydelsen i paragrafen är dock
icke sådan, att vi känna oss öfvertygade om, att så kan blifva förhållandet.
Uppenbart är emellertid, att prästerskapets löneregleringsfond, som ursprungligen
bildats med ändamål att reglera och i mån af behof höja prästerskapets
aflöning för den tid nu gällande lönekonventioner äga bestånd,
icke må reserveras för en kommande tids behof, innan först den närvarande
tidens kraf blifvit på nöjaktigt sätt tillgodosedda.

Bland det nu tjänstgörande prästerskapet finnes en kategori, om hvilken
det med sanning kan sägas, att de alltifrån sitt inträde i statskyrkans
tjänst varit högst otillfredsställande aflönade, ja, rent af saknat anständig
bärgning. Det är de komministrar, som prästvigdes före år 1899, då ännu
i det stora hela endast få och obetydliga lönetillskott beviljades ur fonden.
På 1870—1890-talet sutto dessa präster först med adjunktslöner, som jämte
fritt vivre belöpte sig till 250 å 300 kronor och om de voro äfven vice
pastorer till något hundratal däröfver. Med de studieskulder, de flesta af

217

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

dem hade att förränta, följde ock från första början ekonomiska svårigheter,
hvilka icke minskades, när de sedermera skulle jämte familj existera
pa en liten komministratur med 900—1,500 kronors årsinkomst, såsom
det var för flertalet. Härigenom har den stora mängden bland dem försatts
i det läget, att, ehuru de nu nominellt hafva 2,000 kronor i lön,
dock faktiskt, icke för. dem återstå mera än 1,200 å 1,500 kronor; det
öfriga åtgår till beräntning och amortering af skulder, som de ådragit sig
derigenom, att deras lön synnerligast under den törsta tiden varit alldeles
otillräcklig. De, som längst tjänat, äro sålunda i en ofördelaktigare ställning
än de yngre, som nu genast erhålla 2,000 kronor i lön. Därför
torde rättvisan bjuda, att dessa komministrar, som oförvitligt tjänstgjort
på sin plats under, minst 10, ofta nog ända till 30 å 40 år, först beredas
en anständig bärgning för innevarande löneregleringsperiod antingen genom
tillskott ur löneregleringsfonden, innan denna öfverföres till kyrkofonden,
eller ock genom sadant stadgande angående kyrkofondens användning,
att ^ dessa äldre komministrar icke blott bibehållas vid de ur fonden nu
utgående belopp, utan ock berättigas till lämplig löneförbättring därutöfver.
Härvid är ock att beakta, att flertalet bland dessa äldre komministrar i
och med. inföiandet af ifrågasatt ny vallag, som högst betydligt kominer
att främja kallandet af fjärde profpredikant vid kyrkoherdebefattningars
tillsättande, äga föga utsikt att vinna någon befordran; hvarför det ock
ur denna, synpunkt är billigt, att något atgöres till förbättring af ifrågavarande
tjänstemäns ställning.

Beträffande åter beloppet af en sådan löneförbättring och antalet
tjänstår, som för dess erhållande bör fordras, kunna gifvetvis olika meningar
göras gällande. För vår del tro vi, att det i rätt afsevärd grad
skulle radas bot för de öfverklagade olägenheterna, om åt komministrarne
beviljades utöfver redan utgående lönetillskott tvenne extra lönetillägg hvardera
å 500 kronor, att utgå efter respektive 10 och 20 års tjänstetid. Med eu
sådan .stigande skala blefve understödet satt i proportion till den tid, en
hvar tjänat under de ogynnsamma förhallandena. Då komme ock deras
löner att, om än fortfarande knappa, dock sta i något så när rimligt förhållande
till de i den nådiga propositionen för nästa period föreslagna
och större jämlikhet och rättvisa skulle därigenom åstadkommas.

För beräknande af det anslagsbelopp, som till ändamålet erfordras,
hafva vi latit upprätta och bifoga härjämte uppgift å antalet komministrar
och deras vederlikar, hvilka hafva minst tio ordinarie tjänstår, räknade från
utnämningsåret. Enligt denna beräkning skulle för fyllande af ifr ågavarande
behof kräfvas ett ärligt belopp af omkring 300,000 kronor, hvithet belopp
dock minskas i den mån de nya iönekonventionerna träda i kraft, nämligen:

Bih till. Rilcsd. Prot. ISOS. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bä/1. 28

218 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

för 283 komministrar med 10 a 20 ordinarie tjänstår kronor 141,500: —

» 156 » » öfver 20 » »_» 156,000: —

Summa kronor 297,500: —

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt få vi i afsikt att för tiden,
intill dess ny lönereglering enligt de i Ivungl. Maj:ts proposition angifna
grunder blifvit i samtliga pastorater genomförd, tillgodose äldre komministrar
med en löneförbättring, som i någon mån kunde utjämna förhållandena
under öfvergångstiden, härmed vördsamt hemställa under förutsättning,
att den kungl. propositionen eljest i hufvudsak godkännes: att
särskilda lönetillägg utöfver redan utgående belopp måtte, i afvaktan på
lönereglering enligt de af Kungl. Maj:t till innevarande års Riksdag framlagda
grunder, beviljas att utgå åt äldre komministrar med 500 kronor
efter tio års och med ytterligare 500 kronor efter tjugu års väl vitsordad
tjänstgöring, räknad från utnämningsdagen; samt att för detta ändamål
måtte antingen af prästerskapets löneregleringsfond. innan denna till
kyrkofonden öfverföres, afsättas erforderliga medel eller ock stadgande
meddelas, som ur kyrkofonden tillförsäkrar ifrågavarande tjänstemän en
dylik löneförbättring under öfvergångstiden.»

Vid omförmälda motion tinnes fogad följande tablå:

Antalet af komministrar och deras vederlikar, som hafva minst tio ordinarie
tjänstår, räknade från utnämning sår et. Uppgifterna gjorda i hufvudsaklig
anslutning till H. Th. Ohlssons statistiska matrikel af år 1907.

1 25 är

och där-| öfver

20-25

ur

15—20

år

10—15

år

Summa

Uppsala stift ......

14

5

12

21

52

Linköpings stift ...

17

12

22

18

69

Skara stift..............

8

13

13

21

55

Strängnäs stift .....

9

8

12

6

35

Västerås stift .........

4

5

15

10

34

Växjö stift..............

4

7

19

19

49

Lunds stift............

—

2

3

7

12

Göteborgs stift .....

14

5

6

15

40

Kalmar stift...........

3

1

6

8

18

Karlstads stift........

9

8

7

17

41

Härnösands stift .

2

2

8

12

24

Luleå stift...............

3

1

3

2

9

Visby stift...............

—

—

—

1

1

Summa

87

69

i 126

157

439

219

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Förbättring redan under nu löpande löneregleringsperiod af de sämst
aflönade ordinarie prästernas — dock icke blott komministrars, såsom herr
Sanden m. fl. föreslagit, utan äfven kyrkoherdars — aflöning, medelst användande
af kyrkans gemensamma tillgångar, är syftet jämväl med den af
herrar 0. A. Berg i Staby och P. Pehr sson i öster])}- väckta motionen n:o
316, af denna ydelse:

»Uti den kung! förordningen af den 11 juni 1862 har i dess § 1 upp-hi,oiion af
ställts följande grundstadgande för innevarande löneregleringsperiod: ^nZg och

Prästerskapets inkomster fördelas sålunda, att hvarje tjänstgörande präst- p- Pehrs:;onman,
så vidt sig göra låter, erhåller en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden
och lefnadskostnaderna i orten lämpad anständig bärgning.

Uti nu föreliggande nådiga proposition till Riksdagen, n:o 88, med
förslag till reglering af prästerskapets aflöning m. in., har Kungl. Maj:t
föreslagit en minimilön af 4,000 kronor för kyrkoherde och 2,500 kronor
för komminister, med ett ålderstillägg å 500 kronor för de lägst aflönade
prästerna, hvilka under minst 10 år innehaft ordinarie befattning inom
sin grad. Härigenom har i viss mån angifvits hvad som enligt tidsförhållandena
bör anses kunna vara minimum för ''anständig bärgning’ för
en man i prästens ställning.

Jämför man dessa siffror, hvilka icke torde kunna anses alltför högt
tilltagna i förhållande till de löner som gifvas åt de statens tjänstemän,
på hvilka ställas motsvarande kraf med afseende på utbildning o. s. v.
med de önskningar, som äro i nedanstående petition framställda, så måste
dessa erkännas vara mycket hofsamma.

Hösten år 1906 ingafs nämligen till Konungen en underdånig petition
af följande lydelse:

''Genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 15 december 1905
angående lönetillskott från prästerskapets löneregleringsfond afsågs minimilönernas
höjande för komministrar till 2,000 och för kyrkoherdar till
3,300 kronor. Med dessa belopp vanns en högst afsevärd löneförbättring
för det svagast aflönade ordinarie prästerskapet, och med största tacksamhet
har Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut hälsats.

Men det minimibelopp, som åt den yngre tjänsteinnehafvaren möjligen
kan bereda anständig bärgning, är icke tillräckligt för den äldre,
som i regeln har att draga försorg äfven om uppväxande barns uppfostran.
Och särskild! för oss äldre präster med minimilönsbefattningar
sällar sig till svårigheten af vår ekonomiska ställning äfven bitterheten
af ett befordringssystem, som faktiskt hittills beröfvat oss den befordran
till bättre aflönad tjänst, som många yngre, icke alltid mera meriterade,

220 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o'' 1) Utlåtande N:o 2.

framför oss vunnit, och som för många ibland oss äfven utsläckt hoppet
om att någonsin vinna sådan befordran.

En ledamot af prästlöneregleringskommittén har föreslagit, att minimilönerna
för komministrar och kyrkoherdar efter nu gällande löneregleringars
utgång måtte blifva resp. 2,400 och 3,600 kronor. Dessa belopp
hafva tillstyrkts af ett stort antal i ärendet hörda myndigheter, senast af
Eders Kungl. Maj:ts kammarkollegium. De torde icke heller vara många,
som anse dessa belopp för högt tilltagna, därest Eders Kungl. Maj:t skulle
för Riksdag och kyrkomöte föreslå desamma. Men om dessa belopp erkännas
böra inom jämförelsevis få år blifva minimibelopp utan hänsyn
till tjänsteålder, så drista undertecknade, kyrkoherdar och komministrar
med mer än 25 tjänsteår, i djupaste underdånighet hemställa till Eders
Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande, huruvida icke vi borde genom tillskott
från prästerskapets löneregleringsfond redan nu för vår anständiga bärgning
komma i åtnjutande af dessa belopp.

Då kyrkoherdarne genom Eders Kungl. Maj:ts ofvannämnda beslut
kommit i åtnjutande af en minimilön om 3,300 kronor utan hänsyn till
tjänsteåldei", så hemställa i underdånighet jämväl undertecknade komrnistrar
med mellan 20 och 25 tjänsteår, huruvida icke åt oss borde beviljas
lönetillskott för vinnande af en mot nämnda belopp svarande minimilön
om 2,200 kronor.

Hos Eders Kungl. Maj:t har i underdånig petition hemställts, att med
anlitande af prästerskapets löneregleringsfond det extra ordinarie prästerskapet
måtte utom vivre erhålla ett minimiarfvode om 800 kronor årligen.
Huru behjärtansvärd denna anhållan än må vara, drista vi oss i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t — innan på löneregleringsfondens
bekostnad arfvodena höjas åt dem, hvilka i allmänhet nyss inträdt
i ämbetet för att där kanhända komma att vinna snabb och förmånlig
befordran och hvilka i alla händelser aldrig skola hvarken som adjunkter
eller komministrar nödgas draga sig fram på så knapp aflöning, som varit
oss vid dessa tjänster beskärd — måtte taga i nådig ompröfning, huruvida
icke den nu af oss äldre minimilöns-ordinarier i underdånighet gjorda
hemställan om löneförbättring från prästerskapets löneregleringsfond må
kunna befinnas vara både formellt och reellt bättre grundad och äfven
utan hänsyn till denna jämförelse vara ägnad att vinna Eders Kungl.
Maj:ts snara nådiga bifall.’

Petitionärerna voro 178 kyrkoherdar och 115 komministrar med mer
än 25 tjänsteår och 62 komministrar med 20—25 tjänsteår. Antager man,
att alla dessa kyrkoherdar stodo nere vid kyrkoherdelönernas nuvarande
minimum, 3,300 kronor, skulle för uppbringande af deras aflöning till

221

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

3,600 kronor erfordras 53,400 kronor. Antager man, att alla de petitionerande
komministrarne stodo nere vid 2,000 kronor, skulle för uppbringande
af de 115 petitionärernas löner till 2,400 kronor erfordras 46,000
kronor och för uppbringande af de 62 petitionärernas till 2,200 kronor
ett belopp af 12,400 kronor såsom en trängande nödhjälp under de närmaste
åren^ innan de nya regleringarna börja tillämpas; alltså skulle erfordras
en årlig summa af inemot 112,000 kronor.

Från alla håll inom prästerskapet har denna äldre, svagt aflönade
prästmäns petition vunnit det allra lifligaste understöd. Så har Allmänna
Svenska Prästföreningen inför Konungen framburit följande underdåniga
uttalande:

''Allmänna Svenska Prästföreningens allmänna möte i Uppsala i september
år 1907 vill för sin del på det kraftigaste instämma i den underdåniga
petition, som hösten 1906 ingafs af svagt aflönade kyrkoherdar
och komministrar med öfver 25 tjänsteår och komministrar med 20--25
tjänsteår, att genom tillskott från prästerskapets löneregleringsfond få lönerna
höjda till resp. 3,600, 2,400 och 2,200 kronor och uttrycker den
vissa förhoppning, att dessa tillskott, hvilkas snaraste erhållande är af
ett trängande behof påkalladt, måtte af Kungl. Maj:t för innevarande
ecklesiastikår beviljas.’

Och samtliga svenska kyrkans biskopar aflämnade i december samma
år följande underdåniga tillstyrkan till petitionen:

''Genom de utdelningar af understöd från prästlöneregleringsfonden,
som enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga beslut upprepade gånger ägt rum,
hafva förbättringar skett i prästerskapets ekonomiska villkor. Detta erkänna
vi, den svenska kyrkans biskopar, med stor tacksamhet. Likväl
lider en icke ringa del af prästerskapet ännu verkligt betryck i ekonomiskt
hänseende och är i detta afseende afgjordt sämre ställd än öfriga landets
tjänstemän. Äfven oaktadt de förhöjningar, som på nämnda sätt ägt rum,
äro för många inkomsterna i förhållande till lefnadskostnaderna otillräckliga.
Dessa senare hafva i allmänhet under de sista åren blifvit mycket
höjda. På vissa orter äro de större än vanligt af det skäl, att lifsmedel
måste köpas från stad, hvarvid kostnaden för transport tillkommer, eller
äfven till följd af andra ogynnsamma förhållanden. De allra flesta präster
hafva skulder från studietiden, hvilka åtminstone under en följd af år
under deras första tjänstetid ökats, da ej tillgångar till deras förräntande
i vanliga fall förcfunnits. Därtill komma skulder, som de ådragit sig
genom byggnadsskyldighets fullgörande eller genom lösen af byggnader^
som väl nämnas öfverloppshus, men i de flesta fall äro nödvändiga för
prästgårdens skötsel. En synnerligt stor angelägenhet är ock, att det extra

222

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ordinarie prästerskapets aflöning ökas. Utsikten, att några unga män skola
våga blifva i församlingarna tjänstgörande präster, blifver eljest alltför
ringa. Synnerligen faller det i ögonen, att de teologie studerande, som
ägna sig åt den rent prästerliga banan, blifva för en lång tid af den
framtid, som en studerande kan tänka sig, i ekonomiskt hänseende vida
sämre lottade än de som ägna sig åt lärarebanan.

För att en förbättring i de sämst aflönade prästernas aflöning skall
kunna komma till stånd, synes oss ingen annan utväg vara, än att prästerskapets
löneregleringsfond i ännu högre grad än hittills anlitas. Detta
synes oss ock vara möjligt och tillrådligt. Från början voro de medel,
af hvilka denna fond insparats, icke afsedda att åstadkomma en sådan
kapitalbildning som den nu föreliggande. Någon ytterligare kapitalökning
i samma fond torde icke vara nödvändig eller med rättvisa och billighet
öfverensstämmande. Fn sådan skulle visserligen underlätta lönemedels
anskaffande för instundande löneregleringsperiod och förminska de utgifter,
som det svenska folket då komme att få vidkännas för prästerskapets aflöning.
Men det måste anses mycket obilligt, att många af de nuvarande
prästerna måste vara i nödställd belägenhet, för att i framtiden de skattskyldige
skola få något mindre utskylder för uppehållande af den kyrkliga
verksamheten i landet och af den tjänst för statens räkning, som af prästerskapet
utföres.

Vi hålla före, att under den nu löpande löneregleringsperioden ur
prästerskapets löneregleringsfond skulle kunna utdelas icke blott de å fondens
kapital fallande räntorna utan ock fondens andra härefter inflytande
årsinkomster, men jämväl någon del af det förut samlade kapitalet. För
framtiden synes det som om icke större kapital i fonden vore nödigt att
kvarhålla, än det, som förefanns vid tiden för det senaste kyrkomötet,
hvilket åter är något mer än det belopp, som prästlöneregleringskommittén
tagit i beräkning som en tillgång för näst instundande löneregleringsperiod
eller öfver hufvud för framtiden.

På grund af hvad nu blifvit anfördt få vi i underdånighet anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder vid blifvande utdelningar af understöd
åt svagt aflönade präster använda prästlöneregleringsfondens årsräntor
och andra årliga inkomster samt därjämte äfven den del af samma fonds
kapital, hvilken — oafsedt Elfdals pastorats regleringsfond — sedan det
senaste kyrkomötet tillkommit.’

Då löneregleringsfonden bildades, skedde detta i syfte att genom att
de sedermera så kallade rörliga eller gemensamma aflöningstillgangarna
lösgjordes från de församlingar, vid hvilka de dittills varit bundna, dessa
medel skulle användas ’till bidrag vid reglerande af prästerskapets afiö -

223

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ning’ eller ’för att i stället tilldelas annan prästman till förbättring i aflöningen'',
såsom det hette i Kung! Maj:ts nådiga skrifvelse till kungl. kammarkollegium
den 11 juli 1862. Dessa medel voro således afsedda icke
för fondering utan för att utdelas till det svagast aflönade prästerskapet.

Detta framgår allra tydligast af kammarkollegii och statskontorets
underdåniga utlåtande den 27 december 1867, där de framhålla, att ifrågavarande
aflöningsmedel icke voro att betrakta som statsmedel i den meningen,
att de kunde till statsverket indragas eller på annat sätt än till
prästerskapets aflöning användas. De båda kollegierna voro ock af den
meningen, att medlen skulle så fullständigt användas för sagda ändamål,
att de om prästerskapets löneregleringsfond förklarade, att den ’borde bildas,
men så snart löneregleringen blifva fullständigt genomförd, torde komma
att försvinna’.

Den fondering, som nu skett, har alltså vid fondens bildande icke
varit åsyftad. Tillräckliga medel för detta ändamål finnas sålunda, hopspara
af till prästerskapets underhäll under nuvarande löneregleringsperiod
afsätta medel.

För att tillmötesgå den i petitionen gjorda hemställan torde dock icke
det nu hopsparda kapitalet i sin helhet behöfva tillgripas. Kyrkomötet
anvisade år 1903 den utväg, som borde därför anlitas. Då kyrkomötet
i motiveringen till sin underdåniga skrifvelse den 9 okt. 1903 angående
utdelande af lönetillägg ur prästerskapets löneregleringsfond åt i främsta
rummet komministrar, som däraf vore i behof, säger, att man strängt taget
icke vågar räkna med mera än löneregleringsfondens årliga inkomster, så
innebär detta nämligen, att åtminstone denna fonds hela årliga inkomst i händelse
af behof borde tagas i anspråk. Efter detta 1903 års kyrkomötes uttalande
synes de följande årens inkomster böra ha i sin helhet användts till att
afhjälpa det mest skriande behofvet, och, då så icke skett, bör det sedan
dess till kapitalet lagda beloppet betraktas såsom sparade medel, som fortfarande
äro för sitt ursprungliga ändamål disponibla. Behållningen i
prästerskapets löneregleringsfond utgjorde vid 1902 års slut 3,874,604 kr.
68 öre och vid 1906 års slut 5,272,988 kr. 99 öre, hvilket utvisar en
total ökning af 1,398,384 kr. 31 öre, härifrån torde böra afgå omförning
från Älfdals pastorats löneregleringsfond år 1904 687,002 kronor 8 öre
och 1906 20,663 kr. 91 öre, hvadan under åren 1903—1906 besparade
medel utgör 690,718 kr. 32 öre.

Fondens förnämsta inkomst, skogsmedlen, äro i ständigt stigande, om
ock med tillfälligt nedgående för något eller några år, hvilket synes af
den tabell, som återfinnes i prästlöneregleringskommitténs betänkande IV,
sid. 214 och 215.

224

Utskottet.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Men äfven därförutan synes oss ytterligare ålderstillägg för den tid,
som återstår, innan nya regleringar komma att tillämpas, böra och kunna
utgå af dessa besparade medel jämte de årliga inkomsterna, hvaraf följer
att prästlöneregleringsfondens behållning icke heller bör upptagas i kyrkofondens
tillgångar med större behållning än den hade vid 1902 års slut, 3,87i
kronor 68 öre.

Det kan emellertid sättas ifråga, huruvida icke, om det föreliggande
förslaget till lönereglering antages, det kunde dragas den slutsatsen af den
i den kung], propositionen framlagda finansplanen, att Kungl, Majrt genom
att däri beräkna, att prästlöneregleringsfonden skulle vid löneregleringens
inträdande ingå i kyrkofondens tillgångar med den behållning, den hade
vid 1906 års slut, sedan skulle vara förhindrad att för nu sagda, behjärtansvärda
ändamål använda de under åren 1902 —1906 sparade medlen.
Det har därför synts oss nödigt att väcka en motion i syfte att förekomma
att en sådan uppfattning fastsloges och därigenom söka främja
de svagast aflönade äldre prästmännens petition om förbättrad ställning
under tiden intill ny reglerings inträdande.

På grund af hvad här ofvan anförts, tillåta vi oss därför vördsamt
hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta att i den i den nådiga
propositionen n:o 88 framlagda finansplanen gjorda beräkningen af ''ränta
och annan vinst å kyrkofondens tillgångar’, prästlöneregleringsfonden icke
måtte upptagas i kyrkofondens tillgångar till högre belopp än med den
behållning den hade vid 1902 års slut eller 3,874,604 kronor och 68 öre.»

Prästerskapets löneregleringsfond grundar sin tillvaro ytterst på följande
bestämmelser i § 9 åt 1862 års förordning, nämligen:

»Mom. 2. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de
af kronan upplåtna stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter, som
icke äro bostadsboställen, må, i den ordning här nedan stadgas, i händelse
åt befogenhet, från en till annan församling öfverflyttas eller alldeles indragas,
det senare dock endast i de fall, att de icke äro prästerskapet för
all framtid tillförsäkrade.

Mom. 3. Såvida för prästerskapets aflöning icke vidare behöfliga medel
af den beskaffenhet, hvarom i nästföregående moment, förmäles, finnas
en församling tilldelade eller ock församling för sitt prästerskaps anständiga
bärgning är i behof af understöd utaf dylika medel, äger nämnden
sådant hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla, då Kungl. Maj it, efter
vederbörandes hörande, vill om medlens indragning eller öfverflyttande

225

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

från en församling till annan eller ock rörande anvisande af nytt anslag
yttrande meddela.»

Vid uppkommen fråga huru med förvaltningen af vederlagsspannmål,
afkastning af hemman och dylika i § 9 mom. 2 af nämnda förordning
omförmäla, prästerskapet tilldelade inkomster, som, utan att till statsverket
indragas, vore eller blefve under pågående lönereglering skilda från
de prästerliga beställningar, med hvilka de förut varit förenade, borde förfaras,
intill dess beslut om samma inkomsters framtida användande kunde
komma att meddelas, utfärdade Kungl. Maj:t den 14 februari 1868 bref
till kammarkollegium och statskontoret angående uppbörd och förvaltning
af dylika medel. Detta bref, som kungjorts genom kammar koll egii och
statskontorets cirkulär den 10 mars 1868, innehåller, bland annat, att
sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit från
prästerlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, samma medel skola af
kronans uppbördsman debiteras och uppbäras och i räkenskapen redovisas
under särskilt konto med benämning »Prästerskapets löneregleringsmedel»,
samt levereras till landtränteriet, där medlen likaledes böra under särskild!
konto bokföras, och hvarifrån de skola insändas till kungl. räntekammaren,
hvarefter statskontoret, i den mån medlen inflyta, bör, på sätt lämpligen
ske kan, göra dem räntebärande, och skola de därstädes, under benämning
»Prästerskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt bokförda, be*
handlas utan sammanblandning med statsmedel. Äfven beträffande inkomster
af ecklesiastika boställens skogar — hvilka inkomster i enlighet med
stadgandet i 24 § af förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket eller till följd af särskilda beslut
höra i öfverensstämmelse med 1862 års förordning användas till bidrag
vid reglerande af prästerskapets aflöning — skola på grund af samma
cirkulär of vanberörda föreskrifter i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse.

Gentemot prästlöneregleringskommitténs förslag, att löneregleringsfonden
borde, liksom åtskilliga redan färdigbildade fonder, hvilka leda sitt
ursprung från ecklesiastika lönetillgångar, öfverföras till kyrkofonden, uttalade
en reservant inom kommittén (s. 423—438) den åsikten, att rätten
till de medel, som benämnas prästerskapets löneregleringsfond, tillhöra
prästerskapet under innevarande löneregleringsperiod. Det kunde först då
blifva fråga om upphörande af denna rätt, när hvarje präst erhållit anständig
bärgning; och borde såsom godtgörelse till prästerskapet för den
lönefyllnad, som tidigare undanhållits detsamma, vid innevarande löneregleringsperiods
slut hvad som då möjligen återstode användas på visst åf
honom föreslaget sätt.

Domänstyrelsen, som yttrat sig öfver kommitténs förslag till lag om

Bill. till Rikscl. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 29

226

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

kyrkofond, medgifver väl, att de tillgångar, som på grund af § 9 inom. 2
af 1862 års förordning finge i händelse af befogenhet från en till annan
församling öfverflyttas, ursprungligen ansetts icke kunna fonderas för en
längre framtid, utan antagits komma till fullständig användning under då
förestående löneregleringsperiod. Men därvid är, säger domänstyrelsen, att
märka, hurusom dessa tillgångar då beräknats bestå hufvudsakligen endast
af sådana inkomster, som grundade sig på statsanslag eller på arrenden
för de af kronan upplåtna hemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen.
Man torde då ännu icke hafva tänkt på att de inkomster, som
på grund af § 24 i den först den 29 juni 1866 utfärdade förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket skulle tilläggas
dessa tillgångar, komme att blifva synnerligen afsevärda. Hvilken stor
betydelse dessa sistnämnda skogsmedelsinkomster emellertid sedermera fått,
syntes af den i kommitterades betänkande sid. 214 och 215 intagna tablå.
Åt denna framginge, att, oberäknadt hvad af skogsmedel influtit före år
1872, dylika medel intill år 1901 tillförts fonden med i jäinna kronor
4,164,976 kronor, hvaremot öfriga inkomster, inberäknadt skogsmedel före
år 1872, uppgått till endast 1,907,385 kronor, förutom 1,786,977 kronor
intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer. Utan dessa skogsmedel
hade utan tvifvel inkomsterna behöfts och åtgått till lönebidrag,
någon fondbildning och därmed ränteafkastning hade alltså icke kunnat
ifrågakomma; knappast 2,000,000 kronor hade under denna tidsperiod funnits
tillgängliga att tilldelas svagt aflönade präster. I verkligheten hade
emellertid under samma period användts till lönebidrag ej mindre än
3,833,665 kronor, således betydligt mer än som i början — de sedermera
tillkomna skogsmedlen förutan — kunnat påräknas. När därtill komme
att fondens behållning vid 1901 års slut, 3,801,725 kronor, betydligt understege
hvad af skogsmedel opåräknadt influtit, torde tydligen framgå, att
reservantens skäl för hela fondens användande redan under innevarande
löneperiod saknade faktiskt underlag, liksom ock hans påstående, att fondens
medel lagligen tillhörde prästerskapet under samma period, torde
vara ogrundadt.

I sitt gemensamma utlåtande af den 6 december 1905 (s. 17) göra
kammarkollegium och statskontoret det uttalandet, att hvarken 1862 års
förordning eller 1868 års förenämnda bref gifver stöd åt åsyftade reservants
uppfattning, att de medel, som utgöra prästerskapets löneregleringsfond,
ovillkorligen böra under innevarande löneregleringsperiod konsumeras.
Efter det fonden blifvit, i den omfattning Kungl. Maj:t kan finna skäligt
medgifva, under innevarande löneregleringsperiod använd till upphjälpande
af de svagast aflönade prästernas ekonomiska ställning, anse ämbetsverken

227

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

laga hinder icke möta att, för möjliggörande af blifvande löneregleringar,
till kyrkofonden öfverföra hvad sedermera kan af samma fond återstå.

Hvad nu beträffar de af herr Sanden m. fl. föreslagna åtgärderna till
upphjälpande under innevarande löneregleringsperiod af vissa komministrars
tryckta ekonomiska belägenhet, faller frågan därom knappast inom ramen
föi de uppgifter, hvilkas lösning är syftet med Kungl. Maj:ts förevarande
pi oposition, och som hänföra sig till den tid, då nu gällande löneregleringar
utlupit.

Inti11 dess, på grund af 5 § i förslaget till lag om kyrkofond, prästlöneregleringsfonden
blifvit den 1 januari 1914 öfverförd till kyrkofonden,
lärer löneregleringsfonden komma att fortfarande såsom hittills disponeras
af Kungl. Maj:t. Det blir alltså beroende af Kungl. Maj:ts afgörande, i
hvilken omfattning löneregleringsfondens medel skola under tiden tagas i
anspråk för upphjälpande af prästerskapets löner.

I ett uttalande till statsrådsprotokollet den 15 december 1905 förklarade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet sig anse det ej vara
förenadt med någon risk att för ernående af åsyftad löneförbättring under
de närmaste åren höja löneregleringsfondens utgiftssumma från omkring
500,000 till omkring 700,000 kronor. Af kapitalkontot till rikshufvudboken
för år 1906 framgår emellertid, att utgiftssumman under året varit
757,559 kronor 31 öre, samt att fondens behållning minskats med 4,377
kronor 85 öre.

Vid sådant förhållande synes det som om prästerskapets löneregleringsfond
icke skulle kunna åtaga sig ökade förbindelser, därest trygghet för
deras fullgörande skall finnas. Det är nämligen, såsom departementschefen
vid anförda tillfälle jämväl framhöll, icke möjligt att »på förhand med fullständig
säkerhet förutse alla de omständigheter, som kunna inverka på
löneregleringsfondens inkomster». Att dessa inkomster numera böra i sin
helhet tagas i anspråk för att bereda prästerskapet förbättrade lefnadsvillkor,
finner utskottet vara uppenbart.

Oaktadt ordalagen i 10 § af förevarande lagförslag enligt utskottets
uppfattning ej gifva anledning till tvekan, huruvida behof af löneförbättring
för präst, hvilkens lön utgår enligt reglering fastställd på grund af 1862
års förordning, ma kunna tillgodoses, äfven sedan löneregleringsfonden öfverfart»
till kyrkofonden, har utskottet ansett sig böra, till undanröjande
af all ovisshet, här intaga prästlöneregleringskommitténs motivering till
nämnda paragraf. Kommittén yttrar (s. 255) följande:

»Utom den under § 5 här ofvan återgifna bestämmelse — att lönebidrag,
som från de i § 2 och § 3 mom. 3 omförmälda tillgångar blifvit

228

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

vissa präster tillförsäkrade före den tid, då sådana tillgångar till kyrkofonden
indragas, skola, i den mån samma lönebidrag finnas böra fortfarande
utgå, af kyrkofonden tillhandahållas — upptager förevarande paragraf
äfven det stadgande, att jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond,
ecklesiastika boställenas skogsfond och andra liknande fonder öfverförts
till kyrkofonden, Kungl. Maj:t må, intill dess på grund af lagen angående
reglering af prästerskapets aflöning fastställd lönereglering vunnit
tillämpning inom pastoratet, till förhöjande af aflöningen för ordinarie
prästerskapet i samma pastorat eller till utveckling af den kyrkliga organisationen
därstädes, bevilja nödiga anslag från kyrkofonden. I afbidan på
tillämpning af den nya löneregleringen, genom hvilken behofvet åt löneförhöjning
eller af ny tjänst kan antagas blifva behörigen tillgodosedt, bör
nämligen utväg beredas att genom kyrkofondens medel — Indika ju eljest
äro afsedda för genomförande af de kommande regleringarna — af hjälpa
under nu gällande lönereglering rådande missförhållanden i antydda hänseenden,
helst de indragna fonderna till äfventyrs kunnat utan någon som
helst tvekan för ändamålet anlitas.»

Enär, hvad härefter angår den af herrar Berg och Pehrsson väckta
motionen, Kungl. Maj:t, på sätt utskottet framhållit, disponerar prästlöneregleringsfondens
tillgångar, torde det ej tillkomma Riksdagen att meddela
någon föreskrift i fråga om det belopp, med hvilket nämnda fond
skall upptagas vid beräkning af den blifvande kyrkofondens tillgångar.
För öfrigt lärer ett angifvande af visst belopp i finansplanen — hvilken
icke har karaktären af stat för kyrkan — ej vara i något afseende bindande.
Skulle det belopp, med hvilket prästerskapets löneregleringsfond
kommer att ingå i kyrkofonden, blifva något mindre, än som törutsättes
i den af departementschefen uppgjorda kalkylen kunna de ekonomiska
förutsättningarna för löneregleringen därför icke anses blifva i betänklig
män rubbade, enär denna kalkyl visar ett öfverskott i årsinkomster af
138,196 kronor.

Utskottet anser sig alltså icke kunna i vidsträcktare mån, än hvad
ofvan antydts, understödja vare sig herr Sandens m. fl. eller herrar Bergs
och Pehrssons motioner.

Ur statsrådsprotokollet (s. 353) tillåter sig utskottet meddela följande:

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar..................................................................... kr. 10,324,034

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar » 325,448

Transport kr. 10,649,482.

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

229

Transport kr. 10,649,482

3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ........................... » 317,500

4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.
...................................................................................... » 15,000

5. Emeritilöner ................................................................................. » 500,000

6. Kostnad för skogsindelning..................................................... » 12,500

7. Kostnad för skogsskötsel ......................................................... » 210,000

8. Oförutsedda lönebidrag ......................................................... » 10,000

9. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande
utskylder och besvär ................................................ » 50,000

Öfverskott af kyiddiga aflöningsmedel................................. » 138,196

Summa kr. 11,902,678.

Inkomster:

1.

2.

3.

4.

5.

Afkastning af bostadsboställen ............................................

kr.

2,380,690

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna an-

skaffat eller genom donation erhållit .................................

a

82,682

Eörsamlingsafgifter....................................................................

3,690,035

Afkomst af enskildas donationer till särskilda präster-

liga tjänster .................................................................................

»

38,466

Kyrkofondens inkomster............................................................

»

5,710,805

Summa

kr.

11,902,678,

Dessutom har utskottet såsom bilaga till detta utlåtande fogat en jämväl
från statsrådsprotokollet hämtad, detsamma såsom bilaga åtföljande
tablå, hvilken utvisar prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestridande,
sådana de beräknats, under förutsättning att vissa i finansplanen
angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen genomföras.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog
å sitt boställe, angifves i § 20 af 1894 års skogsförordning sålunda, att när
ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver
boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen stål’ under hans egen vård,
erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas
ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan kostnaderna
för skogsindelning och skogsskötsel gäldats.

230

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

Prästlöneregleringskommittén (s. 260) fäster nu uppmärksamheten därpå,
att ett utskiftande af ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med omförmälda
§ 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem,
enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom
det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,
huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom
skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén,
på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet
ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag
från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela
behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på deri anordning,
kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning
icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande
kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna
skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma
aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade löner,
hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik
anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle
medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötsel
kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och
afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå
en boställshafvares — för öfrig! ganska naturliga — önskan att
under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I
betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens
utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen
dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras,
därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe
vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall
äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså
icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör
det efter kommitténs mening icke heller åläggas honom att bevaka och
sköta skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika
boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag
fortfarande i första hand gäldas kostnad för försäljningen. Därefter ingår
återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda
fonder komma i följd häraf att upphöra.

231

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Alla kostnader för skogsskötsel m. m., hvilka för närvarande gäldas
af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond,
skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på
det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning
för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

Om ordinarie virkesafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund
af gällande författningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras
för gårdens behof, skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara
förvaltning, öfverskottet jämlikt 21 § i skogsförordningen upplåtas till
arrendatorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261),
icke fördelaktig. Utom det af arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarar
värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas
jämförelsevis lagt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga
rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven
vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen
ej så sällan, att arrendatorn försummar ej mindre skogsvården, för
att bespara sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att
bereda sig desto större inkomst af skogen. Kommittén anser därför, att
upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes beräknade virkesöfverskott
icke bör för framtiden medgifvas, och att arrendatorns rätt till afkastning
af skog å ecklesiastikt boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas
till husbehofvet.

Enligt statsrådsprotokollet (s. 334 o. följ.) har departementschefen i
detta ämne uttalat sig sålunda:

»Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågava-z>epawe,
rande förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen, skola «»«/«»•
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen
för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och
prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

. Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på grund
af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt förslaget.
Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom öfverståthållareämbetet
synas icke hafva gjort detsamma till föremål för bedömande
i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip förslaget
eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse,
anser sig böra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och

Utskottet.

232 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

därvid särskilt understryka hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om
de fördelar för skogsskötsel^ som därigenom skulle vinnas. I samma
stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares
eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke,
skulle gifvetvis afverkning, skogsodling m. m. 0kunna bedrifvas vida mera
rationellt än under nuvarande förhållanden- A skogar med ringa virkeskapital
kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen
skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den
sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons
rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt
utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och
för den skc-gsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning
kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens
inkomster ökas. Det torde ock böra beaktas, att under nuvarande förhållanden
boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt
innebure frestelse för vederbörande att under sin besittningstid försumma
boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta
åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka
kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga
reparationer verkställts i tid.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag i hvad det
afser, att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes
beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i
viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning
i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbefallt
dom än styrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen
å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger
hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kungl.
Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens
omedelbara förvaltning.»

Äfven utskottet finner ifrågavarande förslag välgrundad!. Några erinringar,
som utskottet har att mot detsamma framställa, äro af hufvudsakligen
formell beskaffenhet.

Det synes nämligen utskottet mindre egentligt, att första stycket af
undantagsbestämmelserna icke meddelar någon bestämd föreskrift angående
dispositionen af medel för försåld skog från boställe, som af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, utan endast innehåller det stadgandet,

233

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

att fråga om disposition af skogsförsäljningsmedel från sådant boställe skall
underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Utskottet har därför omredigerat detta stycke till öfverensstämmelse
med innehållet i tredje stycket af 1 mom. 6 § ''i förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning. Sistberörda lagrum, enligt den af utskottet
föreslagna lydelsen, afser nämligen att uppställa normer för fördelning
af skogsafkastningen från olika slag af ecklesiastika boställen.

Nu ifrågavarande första stycke af undantagsbestämmelserna i förslaget
till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar
har af utskottet ställts sist i raden af de tre stycken, som meddela dylika
bestämmelser. Dessutom hafva samtliga styckena upptagits såsom ett särskild!
moment för sig vid sidan af de öfriga fyra moment, som innefatta
sagda grunder.

Det i berörda tre stycken förekommande uttrycket »af menighet inköpts»
har — såsom äfven eljest skett i lagförslagen — utbytts mot uttrycket
»af menighet anskaffats».

Såsom utskottet redan nämnt, yrka herrar D. Persson i Tall berg och
G. Kronlund afslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Vid granskning af de olika förslagen till ordnande af det ecklesiastika
boställsväsendet har utskottet redan återgifvit, hvad herr Perssons motion
i denna del innehåller. I öfrigt anför herr Persson i sin omförmälda
motion, n:o 288:

»Min af sikt är att söka åvägabringa ett på samma gång enkelt och Motion af herr
rättvist aflöningssystem, som såvidt möjligt är kan tillgodose både försam- Ferssonlingens
och prästens bästa. Och då jag icke kan finna, att Kungl. Maj:ts
på prästlöneregleringskommitténs framställning i hufvudsak grundade förslag
i något afseende kan leda till det målet, kan jag icke gilla detsamma.

Och lika litet kan jag gilla Kungl. Maj:ts förslag, att prästerna icke skulle
likställas med andra inkomsttagare i skattehänseende.

Beträffande förslaget därom, att ecklesiastika boställsskogarna skulle
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, kan det nog
från vissa synpunkter anses vara en lycklig lösning. Men i betraktande af
dessa skogars hvar för sig jämförelsevis obetydliga areal och deras inom
de respektive reviren vidt spridda lägen, skulle alltför stor del af skogsafkastningen
åtgå till förvaltningskostnader, och någon fördel sålunda
knappast vinnas genom ett godkännande af det förslaget.

Utan att här ingå i någon närmare detalj granskning af Kungl. Maj:ts

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 8 Samt. 1 Afd. 2 Raft. 30

234

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

förslag, vill jag blott angifva, att jag af alla de nu föreliggande förslag,
som angå prästerskapets aflöning, fått det intrycket, att vederbörande i
sin vällofliga sträfvan att bygga på historisk och på det beståndandets
grund råkat ut för den oturen att på en murken grund bygga ett antikveradt
system.

Då jag anser, att man vid hvarje aflöningssystem bör följa den grundsatsen
enkelhet och rättvisa, samt att alla rättmätiga anspråk, såväl deras,
som skola ha lönen, som deras, hvilka skola gifva den, i lika hög grad
böra tillgodoses, och jag förgäfves spårat efter denna grundsats i föreliggande
förslag, kan jag icke komma till annat resultat än ett afslagsyrkande
därå. Jag anser därför, att ett n}dt förslag bör utarbetas, byggd!,
på i hufvudsak följande grunder: Hvarje prästman skall, så snart han

tillträder en prästerlig befattning, af staten eller ock ur för ändamålet
bildad fond erhålla en viss grundlön, som till beloppet torde ställas lika
för alla präster, såväl extra som ordinarie, med rätt till ett eller flera
ålderstillägg efter vissa års oförvitlig tjänstgöring. När präst tillträder
ordinarie befattning, vare han tillika berättigad till tjänstgöringspenningar.
Dessa skola till beloppet afpassas efter arten och beskaffenheten af det
större eller mindre arbete, som är förenad! med tjänsten, och kunna således
blifva af betydligt växlande storlek. För ordinarie prästman skall
församlingen anskaffa byggnadstomt och trädgårdsland samt bygga och
underhålla bostadslägenhet med nödiga uthus. De nuvarande jordbruksboställena
med till dem hörande skog, med undantag af erforderlig byggnadstomt
samt trädgårdsland, försäljas, och därför influtna medel afsätta»
till eu särskild fond för prästerskapets aflöning eller öfverlämnas till redan
befintliga fonder, som äro afsedda för sådant ändamål.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen må afslå Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 och i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till prästerskapets aflöning,
byggd! på de af mig här ofvan angifna grunder, nämligen: att prästman,
så snart han tillträder prästerlig befattning, tilldelas kontant lön med rätt
till ålderstillägg efter vissa års oförvitlig tjänstgöring samt efter erhållen
ordinarie tjänst berättigas till tjänstgöringspenningar till ett belopp, afpassadt
efter med tjänsten förenad större eller mindre arbetsbörda; att
församlingen skall tillhandahålla ordinarie tjänstehafvare bostad med nödiga
uthus och, såvidt möjligt, trädgårdsland; samt att de ecklesiastika boställen,
som äro förenade med jordbruk, försäljas, och de därför inflytande medel
afsättas till eu fond för prästerskapets aflöning.»

235

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Herr Kronlunds motion, n:o 303, är ai följande lydelse: Motion af herr

»Genom kung!, propositionen n:o 88 för detta år föreslås en genom-Kronlund‘
gripande förändring i grunderna för prästerskapets aflöning i syfte att
dels utjämna församlingarnas utgifter i detta afseende och dels förbättra
prästerskapets löneförhållanden. Enligt detta förslag skall staten delvis
öfvertaga prästerskapets aflöning och sålunda utöfver nu utgående statsbidrag
efter viss tid årligen utgifva 3,897.000 kronor samtidigt med att
församlingens skyldighet att utgifva kyrkotiondet upphör.

Såsom ett löneregleringsförslag betraktad, företer ifrågavarande kungi.
proposition det märkliga, att Riksdagen skulle till aflöning åt prästerskapet
anslå nämnda högst betydande summa utgörande nära 40 procent
af hela prästerskapets lönebehof utan att Riksdagen skulle få tillfälle att
pröfva antalet behöfliga prästerliga tjänster eller lönebehofven.

Åt Ivungl. Maj:t skulle enligt förslaget öfverlåtas att bestämma ej
allenast lönernas storlek lör de olika prästerliga tjänsterna utan äfven församlingarnas
omfattning i storlek.

Kungl. Magt har ej ens aktat nödigt meddela Riksdagen några grunder
lör en tilläfventyrs skeende omreglering af de prästerliga tjänsterna,
och man har i detta afseende ej annan ledning än prästlöneregleringskommitténs
förslag, och Kungl. Maj:t bär blott i förbigående ansett nödigt
i motiveringen upplysa Riksdagen om att Kungl. Maj:t tänkt sig minimum
af kyrkoherdelön höra vara 4,000 kronor o. s. v.

Ofvannämnda kommitté yttrar i sitt betänkande på tal härom, att
det alltid skattats såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier,
att hennes stat varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet,
och att Kungl. Magt allena ägt i sista hand bestämma såväl de
prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma
lönetillgångar. Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet
skulle lämna sitt bifall till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf
eu förändring i kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde
blifva följden.

Det synes mig som om Riksdagen svårligen skulle kunna acceptera
ett dylikt betraktelsesätt. Statskyrkans speciella representation, kyrkomötet,
intager ingalunda någon sidoordnad ställning till svenska folkets
representation, den svenska Riksdagen, utan har sitt fortbestånd hos de
båda högsta borgerliga samhällsorganen konung och Riksdag samt kan af
dem afskaffas när tidsförhållandena så fordra.

Prästerskapets aflöning utgöres af svenska folket för närvarande till
hufvudsaklig del genom skattebidrag från respektive församlingar, men
för framtiden enligt kungl. proposition till betydande del genom medel

236 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

anslagna, af Riksdagen. Ifrågavarande anslag kan därför ingalunda såsom
kommittén tyckes vilja förmena, betraktas såsom någon ersättningsskyldighet
från statens sida till svenska statskyrkan eller dess organ, prästerskapet,
hvilket ej är annat än ett statens organ och därför är underordnad t
staten själf.

Det synes mig därför själf klart, att Riksdagen vid en lönereglering
för prästerskapet bör liksom vid alla andra löneregleringar, som kräfva
statens medverkan, häfda sin rätt att järnte Kung!. Maj:t pröfva lönebehofven.

Med hänsyn till såväl det högst betydande direkta bidrag till prästerskapets
aflöning, som sålunda skulle utgå af statsmedel, som äfven de störa
bördor som dessutöfver för samma ändamål åligga församlingarne själfva,
måste det för Riksdagen vara af största intresse att tillse såväl att man
genom denna statens mellankomst vinner en verklig rättvis utjämning af
de olika församlingarna åliggande bördor för prästerskapets aflöning som
äfven, att denna aflöning står i ett rimligt förhållande till det arbete
hvarje sådan löntagare i tjänsten kan antagas utföra.

Med ledning af kommitténs utredningar och förslag till omregleringar
af prästerliga tjänster kan man få ett ungefärligt begrepp om huru ytterst
skiftande dessa kunna vara och tillika sluta sig till, att eu hel del kyrkoherdebefattningar
exempelvis ej kunna anses till sin betydenhet motsvara
fordringarna på den minimilön, som är förutsatt för dessa, i synnerhet
då man tager i betraktande storleken af en hel del andra sådana befattningar
som kräfva blott en person.

" Nedanstående tabell visar exempel på mängden af små pastorat inom
olika stift.

Visby stift med
3 ''i landtpasto-rat och 4,400
personer .........

Antal

pastorat med
folkmängd
under 1,000
personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd

1,000—1,500
personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
1,500—2,000

personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
öfver 3,000

personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
under 1,500
personer och
två präster

Antal

pastorat med
folkmängd
it 1,500—2,000
personer och
två präster

6

15

10

—

—

9

Lunds stift ......

5

33

49

35

3

1

Uppsala stift ...

6

39

31

5

O

ö

2

Linköpings stift

1

27

36

8

1

2

Skara stift.........

3

14

24

—

—

—

! Strängnäs stift..

3

14

27

6

—

1

1 Göteborgs stift..

■—

2

9

16

—

—

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2-

237

Därtill må läggas, att Lunds stift liar 35 pastorat med öfver 3,000
personer däraf 9 pastorat med öfver 4,000 personer, hvilka pastorat alla
hafva en prästman.

För att ytterligare visa huru de af en prästman skötta pastoraten
inom de olika stiften kunna variera i folkmängd, upptages i nedanstående
tabell exempel på de minsta och största sådana pastorat.

Pastorat med eu prästman.

Uppsala

Stift:

Kalmar pastorat: 634

personer. -

Heisingtuna:

4,072.

Linköpings

»

Trehörna

» 889

» -

Tjällmo:

3,069.

Skara

»

Rockeby

» 834

»

Finnerödja:

2,945.

Strengnäs

»

Aspö

» 684

» -

Qvistbro:

3,747.

Vesterås

»

Hiimnsta

» 995

» -

Ludvika:

4,613.

Vexiö

»

Fanesjö

» 884

» -

Göteryd:

3,159.

Lunds

»

Stora Råby

» 830

» -

Husie:

5,585.

Göteborgs

»

Östad

» 1,126

» --

Vestra Frölunda.-

3,970.

Kalmar

»

Ås

» 1,039

» -

Fliseryd:

3,355.

Karlstads

»

Norra Finnskoga

» 1,585

Stora Kil:

3,571.

Hernösands

Häggdånger

» 1,099

» -

Nordingrå:

3,663.

Luleå

»

Örträsk

» 989

» -

Töre:

2,946.

Visby

»

Vall

» 779

» -

Klinte:

1,729.

Det synes mig sålunda att Riksdagen har fullt skäl påfordra, att
Kungl. Maj:t i samband med eu lönereglering för prästerskapet förelägger
Riksdagen ett etter beholvet af prästerliga tjänster afpassadt organisalionsförslag.
Vid uppgörandet af ett dylikt förslag synes man vida allvarligare
och grundligare än hvad prästlöneregleringskommittén synts vilja göra,
böra ställa sig till efterrättelse Riksdagens år 1897 uttalade önskan om
indragning af prästerliga tjänster.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen med afslag å kungl. proposition n:o 88 måtte i skrifvelse
till Kungl. Magt anhålla, att Kung]. Maj:t behagade låta utreda i hvad mån
för åstadkommande af likformighet mellan enahanda slag af prästerliga
befattningar eu effektiv och grundlig sammanslagning och indragning af
dylika befattningar må kunna äga rum och i samband därmed låta utarbeta
och för Riksdagen, samtidigt med att prästerskapets lönereglering ånyo
underställes Riksdagens pröfning, framlägga förslag till omreglering af de
prästerliga tjänsterna och därmed förenade löneförmåner.»

Vid granskning, i det föregående, af herr Perssons förslag om försäljning
af ecklesiastika boställen, som äro förenade med jordbruk, har
utskottet förklarat sig finna en dylik åtgärd mindre välbetänkt. Icke heller

Utskottet,

238 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

har utskottet ansett sig böra förorda tillämpning af ett lönesystem med
ålderstillägg, utöfver hvad som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag om beviljande
åt kyrkoherdar och komministrar af löneförhöjning efter vissa angifva
grunder. Då utskottet äfven till eu del andra spörsmål intager en
i viss mån annan ståndpunkt än denne motionär, finner utskottet sig föranlåtet
att afstyrka bifall till hans motion.

Med afseende å den af herr Kronlund väckta motionen har utskottet till
eu början ansett sig böra framhålla, att den af honom meddelade tabellen
öfver vissa pastorat inom olika stift — hvilken tabell synes vara sammanställd
efter tab. 2 i ser. D. af kommitténs tabeller — ej öfverensstämmamed
de siffror, som framgå ur kommitténs statistik angående sådana förhållanden,
som beröras af motionären i hans tabell. Utskottet har därför, i
anslutning till motionärens tabell, uppgjort följande tabell, med afseende å
hvilken — liksom äfven beträffande motionärens tabell — bör upplysas,
att den ej atser den nuvarande, utan den af prästlöneregleringskommittén
föreslagna, organisationen:

Visby stift med
32 landtpasto-rat och 4:4,000
personer .........

Antal

pastorat med
folkmängd
under 1,000
personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd

1,000—1,500

personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
1,500—2,000

personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
öfver 3,000
personer
och en präst

Antal

pastorat med
folkmängd
under 1,500
personer och
två präster

Antal

pastorat med
folkmängd
å 1,500-2,000
personer och
två präster

6

15

5

_

_

5

Lunds stift ......

5

29

46

35

4

3

Uppsala stift ...

7

38

26

5

o

O

5

Linköpings stift

1

26

34

O

O

1

2

Skara stift.........

O

O

15

22

•—

—

2

Strängnäs stift..

o

O

15

23

G

—

4

Göteborgs stift..

—

2

!)

16

—

1

Att emellertid den kyrkliga organisationen i vårt land företer många
svaga punkter, lärer väl knappast af någon bestridas. Utskottet, som anser
det vara af högsta vikt, att nu rådande missförhållanden såvidt möjligt
aflägsnas, har ock vid 4 § 2 mom. af förslaget till lag om reglering af
prästerskapets aflöning uttalat sig i den riktningen. Därvid har utskottet
dock ej förbisett, att en viss hänsyn måste tagas till de inom ett stift
eller en landsdel rådande vanorna och föreställningarna. I afseende härå
instämmer utskottet med prästlöneregleringskommittén, då densamma i sitt
betänkande angående den kyrkliga indelningen och organisationen (s. li)
yttrar: »Enligt kommitténs mening skulle nämligen ett försök att t. ex.

239

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

reglera pastoraten i Skåne efter samma grunder som i Norrland vara ett
missgrepp samt innebära ett underkännande af häfdens betydelse, hvilket
antagligen skulle vara till men för det kyrkliga lifvet inom förstnämnda
provins.»

Den omständigheten, att för den händelse tionden varder afskrifven,
godtgörelse med visst belopp skall af statsverket lämnas till kyrkan, kan
efter utskottets mening ej utgöra tillräcklig grund för en sådan omgestaltning
på det kyrkliga området, som motionären åsyftar, när han töreslår,
att de prästerliga tjänsterna och med dem förbundna löneförmåner skola
pröfvas och fastställas af Riksdagen. Genom en dylik anordning skulle
enligt utskottets åsikt de olika församlingarnas rätt trädas för nära. Ty
kostnaden för religionsvårdens upprätthållande kommer dock allt fortfarande
att i hufvudsak drabba församlingarna, så länge det åligger dem
icke blott att lämna bidrag till eller helt och hållet aflöna sitt prästerskap
utan äfven att tillhandahålla samtliga prästerna bostad.

Utskottet afstyrker därför bifall till herr Kronlunds motion, helst ett
bifall till denna — liksom till herr D. Perssons motion —- skulle medföra
uppskof med ordnandet af hithörande viktiga angelägenheter, ett uppskof,
som icke kan anses önskvärdt.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet
hemställa,

att Riksdagen

l:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager
de af utskottet här nedan under B), C) och E) upptagna
lagförslag, må, med bifall till herr K. J. Ekmans
motion n:o 54 och herr 0. W. Redelius’ motion n:o 295,
för sin del antaga det här nedan under A) upptagna
förslag till lag angående tillämpning i vissa fäll af
prästerskapets privilegier;

2:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager
de af utskottet här nedan under A), C) och E) upptagna
lagförslag, må, med förklarande att Kungl. Maj ds
förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning

Utskottets

hemställan.

Riksdagens Särskilda Utskotts (No 1) Utlåtande N:o 2.

därför icke kunnat oförändradt bifallas — i anledning
af såväl Kungl. Maj:ts omförmälda förslag som herr
J. A. Jonssons i Hökhult motion n:o 270, herr P. Nilssons
i Bonarp motion n:o 272 och herr J. Bengtssons
i Bjärnalt motion n:o 275 — för sin del antaga det
här nedan under B) upptagna förslag till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde
samt om ersättning därför;

3:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager
de af utskottet här nedan under A), B) och
E) upptagna lagförslag, må, med förklarande att
Kungl. Majrts förslag till lag om reglering af
prästerskapets aflöning icke kunnat oförändradt bifallas
— i anledning af såväl Kungl. Maj:ts omförmälda
förslag som herr A. Henricsons motion n:o 292
samt med bifall till herr O. W. Bedelius’ motion n:o
284. men med afslag å herr G. Bos’ motion n:o 57,
herr J. Bengtssons i Bjärnalt motion n:o 277, herr J.
Byströms motion n:o 283, herr D. Perssons i Tallberg
motion n:o 288, herr J. Johanssons i Kälkebo motion
n:o 289, herr J. A. Jonssons i Hökhult m. fl. motion
n:o 291 i hvad den afser nu förevarande ämne, herr

G. Kronlunds motion n:o 303, herr C. G. Scedéns motioner
n:ris 306 och 313, den sistnämnda i hvad den afser nu
förevarande ämne, och herrar O. A. Bergs i Staby och
P. Pehr ssons i österby motion n:o 316 — för sin del
antaga det här nedan under C) upptagna förslag till lagom
reglering af prästerskapets aflöning;

4:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager
de af utskottet här nedan under A), B), C),
och E) upptagna lagförslag, må, med förklarande
att Kungl. Maj ris förslag till lag om emeritilöner
för präster icke kunnat oförändradt bifallas — i
anledning af såväl Kungl. Majrts omförmälda förslag
som herr C. G. Scedéns motion n:o 314 samt med bifall
till herr S. O. Nyländers motion n:o 290, — för sin del
antaga det här nedan under D) upptagna förslag till lag
om emeritilöner för präster;

241

Bilus dagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

5 ro) under förutsättning att Riksdagen för sin del antager
de af utskottet här nedan under A), B), C), och F)
upptagna lagförslag och förslag till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, må, med
förklarande att Kungl. Maj:ts förslag till lag om kyrkofond
icke kunnat oförändradt bifallas —• i anledning af
Kungl. Maj:ts omförmälda förslag samt med afslag å herr

H. Sandéns in. fl. motion n:o 311 — för sin del antaga det
här nedan under E) upptagna förslag till lag om kyrkofond;
samt

6:o) under förutsättning att Riksdagen för sin del
antager de af utskottet här nedan under A), B), C),
och E) upptagna lagförslag, må, med förklarande att det
af Kungl. Maj:t framlagda förslag till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar
icke kunnat oförändradt bifallas, — i anledning af Kungl.
Maj:ts omförmälda förslag — för sin del antaga det här
nedan under F) upptagna förslag till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

A) Lag

angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets privilegier.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla om
prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter
skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna
dag utfärdad lag om indragning till statsverket och afskrifning åt prästerskapets
tionde samt om ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och
skall i afseende å kyrkofonden och dess alkastning iakttagas, att genom
öfverförande till denna fond af afkomst från prästerskapets boställen eller
fonden eljest tillkommande atlöningsmedel någon rubbning icke sker i den
prästerskapet genom privilegierna tillförsäkrade rätten att varda bibehållet
vid dessa atlöningsmedel.

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

31

242

Riksdagens Särskilda Utskotts (N\o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

Utskottets förslag:

B) Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af präster''
skåpets tionde samt om ersättning därför.

i §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde,
vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter
af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket
mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets
tionde».

2 §•

Indragningen skall för hvarje
pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars
utgång den på grund af förordningen
deri 11 juli 1862 eller förordningen
den 1 november 1872 fastställda
lönereglering för prästerskapet i pastoratet
upphör att gälla.

2 §•

Indragningen skall för hvarje
pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars
utgång den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen
den 1 november 1872 fastställda
lönereglering för prästerskapet i pastoratet
upphör att gälla.

Går tiden för dylik lönereglerings
giltighet till ända efter den 30 april
1923, äger Kungl. Maj:t, på framställning
af pastoratet och dess ordinarie
prästerskap, medgifva, att löneregleringen
må tidigare än i sådant
afseende är stadgadt, likväl ej före
den 30 april 1924, upphöra att gälla,
i hvilken händelse indragningen skall
försiggå från och med ecklesiastikåret
näst efter det, då löneregleringen
skatt enligt Kungl. Majds beslut an -

243

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kung!. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

ses hafva förfallit. Är kyrkoherdebeställningen
ledig eller, där flera ordinarie
prästerliga tjänster finnas i
pastoratet, samtliga dessa på en gång
lediga, må Kungl. Majd, på ansökan
af pastoratet ensamt, sålunda förkorta
den tid, hvarunder löneregleringen eljest
skolat vara gällande.

3 §•

För hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret
näst före det, efter hvars utgång indragningen skall äga rum, bort
i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje
fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna
motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio åren
1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det,
som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under
eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa
den summa i. penningar, till hvilken samtliga i 1 § omförmälda afgifter
skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

4 §•

Ersättning för de till statsverket indragna afgifter skall för hvarje
församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum,
för all framtid utgå med den af kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda
summa, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början
inlevereras från statsverket till kyrkofonden.

5 §.

§•

De till statsverket indragna afgifter
skola under loppet af trettio

De till statsverket indragna afgifter
skola under loppet af tjugu

244

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N.-o 2.

Kungl. Maj ds förslag;

ecklesiastikål’, räknade för hvarje pastorat
från och med det år, då indragningen
där vidtager, afskrifvas i sådan
ordning, att af den summa, kammarkollegium
enligt 3 § fastställt, inom
vederbörande församling till statsverket
årligen erläggas under de första
tio åren endast sextio procent, under
därpå följande fyra år femtio procent,
under därpå följande fyra år fyratio
procent, under därpå följande fyra
är trettio procent, under därpå följande
fyra år tjugu procent och under de
sista fyra åren allenast tio procent,
hvarefter från och med det trettioförsta
året återstoden eftergifves.

6 §•

I den man de till statsverket indragna
afgifter icke afskrifvits, skola
de, mot ersättning af de skattskyldiga,
af kronans uppbördsförvaltning debiteras,
uppbäras och redovisas i samband
med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att
hvad i gällande löneregleringsresolution
angående afgifterna stadgas skall
lända till efterrättelse, dock att i lön
ingående persedlar skola lösas med
penningar efter de i o § af denna,
lag angifna medelvärden. >■]

Öfverstiger vid uppbörden influtet
belopp hvad jämlikt 5 § bör
till statsverket gäldas, skall öfverskottet
ofördröjligen tillställas försam -

Utskottets förslag:

ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat
från och med det år, då indragningen
där vidtager, afskrifvas
i sådan ordning, att af den summa,
kammarkollegium enligt 3 § fastställt,
inom vederbörande församling till
statsverket årligen erläggas under de
första tio åren sextio procent, under
därpå följande fem år fyratio procent
och under de sista fem åren
tjugu procent, hvarefter från och med
det tjuguförsta året, återstoden eftergifves.

6 §•

I den mån de till statsverket indragna
afgifter icke afskrifvits, skola
de af kronans uppbördsförvaltning
debiteras, uppbäras och redovisas i
samband med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att
hvad i den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen
den 1 november 1872 meddelade löneregleringsresolution
angående afgifterna
stadgas skall lända till efterrättelse,
dock att i lön ingående
persedlar skola lösas med penningar
efter de i 3 § af denna lag angifna
medelvärden.

Öfverstiger vid uppbörden influtet
belopp hvad jämlikt 5 § bör till
statsverket gäldas, skall öfverskottet
ofördröjligen tillställas församlingens

245

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

lingens kyrkoråd; och xnå de afgifts- kyrkoråd; och må de afgiftsskyldiga
skyldiga själfva om användningen af själfva om användningen af sådant
sådant öfverskott besluta. öfverskott besluta.

7 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

C) Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut
gifna författningar finnes stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter
förordnas som följer:

1 §.

Hvarje tjänstgörande präst skall
erhålla, jämte fri bostad, aflöning i
öfrig!, så beräknad, att honom därigenom
beredes en efter tjänstegrad
och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna
i orten eller andra
särskilda förhållanden lämpad anständig
bärgning, utan att särskild
ersättning för honom på grund af
tjänsten åliggande förrättningar må

Med upphäfvande af förordningen
angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862
och förordningen angående ordnande
af prästerskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning
den 1 november 1872 äfvensom öfrig a
stadganden, sävidt de finnas stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter,
förordnas som följer:

1 §•

1. Hvarje tjänstgörande präst
skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning
i öfrigt, så beräknad, att honom
därigenom beredes en efter tjänstegrad
och ämbetsåligganden äfvensom
lefnadskostnaderna i orten eller andra
särskilda förhållanden lämpad anständig
bärgning, utan att särskild
ersättning för honom på grund af
tjänsten åliggande förrättningar må

246

Riksdagens Särskilda

Kungl. Maj ds förslag:

I enlighet med sålunda angifna
grunder och med hänsyn till befintliga
aflöningstillgångar meddelar
Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,
föreskrifter angående aflöningens
beräkning, så lämpade, att jämväl
krafvel på utveckling af den
kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses,
äro dels kyrkoherdar, komministrar
och adjunkter i alla territoriella
församlingar, med undantag af
Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar,
dels ock kontraktsprostarne
i riket.

Utlåtande N:o 2.

Utskottets förslag:

I enlighet med sålunda angifna
grunder och med hänsyn till befintliga
aflöningstillgångar meddelar
Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,
föreskrifter angående afiöningens
beräkning, så lämpade, att jämväl
krafvel på utveckling af den
kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses,
äro dels kyrkoherdar, komministrar
och adjunkter i alla territoriella
församlingar, med undantag åt
Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar,
dels ock kontraktsprostarne i
riket.

2. Lön må ej fastställas till
lägre belopp än fyratusen kronor för
kyrkoherde och tvåtusen femhundra
kronor för komminister, ej heller arfvode
för adjunkt till lägre belopp än
ettusen kronor.

Högsta lönebelopp vare tiotusen
kronor.

Utskotts (N:o 1)

■2 §.

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom
hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall länsvis
tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, på förslag af landshöfding
och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och
länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvardera en ledamot.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en
ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i
nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas
för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tillhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa
stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ord -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 247

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

förande; likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilkens stift allenast
ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskild! stift, skall vederbörande
domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel
bestai af allenast ett eller tva pastorat, bör anstå, intill dess nämndens
oidföiande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att
där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera landstinget
ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

o. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden
utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget
för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och
ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant
att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,
år medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas,
eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning; deltaga.

o. Hvarje pastorat äger utse 5. Hvarje pastorat äger utse en
en ledamot af nämnden att i dess ledamot af nämnden att i dess öföfverläggningar
och beslut deltaga, verläggningar och beslut deltaga, då
då fråga förekommer, hvilken afser fråga förekommer, hvilken afser
samma pastorat; börande denne till- samma pastorat, och företages därvid
fällige ledamot vara bosatt inom pasto- jämväl val af suppleant; börande
ratet eller någon närbelägen socken, denne tillfällige ledamot och suppleanten
för honom vara bosatta inom
pastoratet eller någon närbelägen
socken.

6- Förlag tm lönereglering beträffande pastorat, som består af två
e fei flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län,
där moderförsamlingen är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera
län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

... J'' Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel
för små förrättningar resekostnads- och traktamentsersättning till det belopp,
Kungl Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbitråde
åt nämnden.

248

Riksdagens Särskilda Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de
särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende
å den tid, regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall
nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan
underrätta domkapitlet härom.

4 §•

1. I enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående
beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig
beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den
aflöning som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren
af samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka
varit för nämnden bestämmande.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön uppgå till
skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet
varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå aen lön, som
bär tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle
inträffa.

2. Nämnden äger ock att hos
Kungl. Magt gorå under dåning framställning
ej mindre om delning af
pastorat eller inrättande af ny prästerlig
tjänst än äfven beträffande sammanslagning
af pastorat eller indragning
annorledes af befintlig tjänst,
liksom det tillkommer nämnden att

enahanda fr

rasor,

hvilka af Kungl.

Maj:t hänskjutas
gifva underdåniga

till nämnden,
utlåtanden.

af -

Finnes inom pastorat annan
prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning,
har nämnden att yttra sig, hu -

2. Nämnden skall taga under
ompröfning, huruvida a ena sidan
delning af pastorat eller inrättande
af ny prästerlig tjänst och a andra,
sidan sammanslagning af pastorat
eller indragning annorledes af befintlig
tjänst må kunna lämpligen
äga rum samt hos Kungl. Maj:t göra
den framställning, som anses af
omständigheterna påkallad; liksom
det tillkommer nämnden att i enahanda
frågor, hvilka af Kungl. Maj:t
hänskjutas till nämnden, afgifva underdåniga
utlåtanden.

Finnes inom pastorat annan
prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning,
har nämnden att yttra sig,

249

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

ruvida den tjänsten bör anordnas såsom
komministersbeställning eller
indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe
bör till främjande af församlingsvården
utbytas mot annan åt
prästerskapet upplåten fastighet, må
nämnden göra framställning om sådant
utbyte.

Göres af nämnden hemställan i
något af nu omförmäldä fall, skall
nämnden framlägga fullständigt förslag
till lönereglering, såväl under
förutsättning att dess hemställan varder
gillad, som ock för den händelse
att densamma icke vinner nådigt bifall.
År tillämpning af redan meddeladt
beslut om indragning eller
inrättande af prästerlig tjänst beroende
af tjänsteinnehafvares afgång,
skall nämnden uppgöra särskilt
förslag till lönereglering för den tid,
tjänsteinnehafvaren vid sin beställning
kvarstår.

Här nämnden beslutat föreslå
delning af pastorat eller indragning
af tjänst, skall anmälan därom af
nämnden ofördröjligen göras hos
domkapitlet; och kommer tjänst, som
med förslaget åsyftas, att, i händelse
af ledighet, endast på förordnande
uppehållas, intill dess samma förslag
blifvit pröfvadt.

Utskottets förslag:

huruvida den tjänsten bör anordnas
såsom komministersbeställning eller
indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe
bör till främjande af församlingsvården
utbytas mot annan åt
prästerskapet upplåten fastighet, må
nämnden göra framställning om sådant
utbyte.

Göres af nämnden hemställan i
något af nu omförmäldä fall, skall
nämnden framlägga fullständigt förslag
till lönereglering, såväl under
förutsättning att dess hemställan varder
gillad, som ock för den händelse
att densamma icke vinner nådigt bifall.
År tillämpning af redan meddeladt
beslut om indragning eller
inrättande af prästerlig tjänst beroende
af tjänsteinnehafvares afgång,
skall nämnden uppgöra särskild! förslag
till lönereglering för den tid,
tjänsteinnehafvaren vid sin beställning
kvarstår.

Har nämnden beslutat föreslå
delning af pastorat eller indragning
af tjänst, skall anmälan därom af
nämnden ofördröjligen göras hos
domkapitlet; och kommer tjänst, som
med förslaget åsyftas, att, i händelse
af ledighet, endast på förordnande
uppehållas, intill dess samma förslag
blifvit pröfvadt.

5 §• 5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, Från prästerskapet i det pastorat,
beträffande hvilket lönereglering beträffande hvilket lönereglering
Bill. till Kilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

32

250

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl, Maj ds förslag:

skall verkställas, infordrar nämnden
uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,
som utöfver församlingsafgifter
äro att tillgå, därvid prästerskapet
angående tillkomsten af dessa
förmåner och villkoren för deras åtnjutande
bör meddela så fullständiga
upplysningar, som kunna erhållas.

En hvar af pastoratets ordinarie
präster äger att hos nämnden göra
skriftlig framställning beträffande de
frågor, som hafva samband med löne -

Utskottets förslag:

skall verkställas, infordrar nämnden
uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,
som utöfver församlingsafgifter
äro att tillgå, därvid prästerskapet
angående tillkomsten af dessa
förmåner och villkoren för deras åtnjutande
bör meddela så fullständiga
upplysningar, som kunna erhållas.

Bär skog å boställe, hvithet af
menighet anskaffats eller af enskild
donerats, antages lämna afkastning
utöfver hvad som erfordras för boställets
husbehof eller församling åliggande
kyrko- eller prästgårdsbyggnad,
skall nämnden hos domänstyrelsen
göra framställning om utredning angående
skogens sannolika behållna afkastning
under de tjugu år, som följa
näst efter det förut fastställd lönereglering
för prästerskapet i pastoratet
upphör att gälla. Såsom behållen
skog saf kastning skall i förevarande
fall anses hvad af försäljningsmedel
för skog från bostället återstår efter
afdrag af kostnaderna dels för virkets
försäljning, dels för skogens indelning
samt skogsstatens öfriga bestyr
med skogen, dels för bevakning samt
skogsodlings- och andra arbeten för
skog sskötselns främjande å bostället,
dels ock för åtgärd eller anstalt, som
af ser tillgodogörande af virkesafkastning
eller motverkande af uppkommen
skada å skogen.

En hvar af pastoratets ordinarie
präster äger att hos nämnden göra
skriftlig framställning beträffande de
frågor, som hafva samband med löne -

251

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

regleringen för prästerskapet i pastoratet
eller med den kyrkliga organisationen
därstädes.

6 §•

1. År bostadsboställe upplåtet
åt innehafvare af viss prästerlig tjänst,
skall af kastningen af sådant boställe
beräknas såsom tillgång till bestridande
af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden,
utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens
fullgörande å boställets
laga hus men med tagen hänsyn till
erforderliga brukningskostnader, uppskatta
till visst penningbelopp, motsvarande
årliga medelvärdet af alla
de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger
att från bostället eller såsom ersättning
för därifrån upplåten jord eller
särskild rättighet åtnjuta, förmånerna
af fri bostad och af skogsfång till
husbehof häri dock icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på
sådant sätt, att på grund där af skogsafkastning
från samma boställe må
utöfver husbehofvet tillgodonjutas af
tjänsteinnehafvaren, skall dylik afkastning
särskildt beaktas vid uppskattningen.
Är skogsafkastningen så
betydande, att den, jämte annan afkastning
af bostället, i afsevärd mån
öfverskjuter beloppet af den aflöning,
som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
skall, där bostället är
af församlingen anskaffadt, endast så

regleringen för prästerskapet i pastoratet
eller med den kyrkliga organisationen
därstädes.

6 §•

1. År bostadsboställe upplåtet åt
innehafvare af viss prästerlig tjänst,
skall af kastningen af sådant boställe
beräknas såsom tillgång till bestridande
af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden,
med tagen hänsyn till såväl erforderliga
brukningskostnader som den bo~
ställshafvaren åliggande nybyggnadsoch
underhållsskyldigheten i afseende
å sådana insynade byggnader å bostället,
som ej är o laga hus, uppskatta
till visst penningbelopp, motsvarande
årliga medelvärdet af alla de förmåner,
tjänsteinnehafvaren äger att
från bostället eller såsom ersättning
för därifrån upplåten jord eller särskild
rättighet åtnjuta, förmånerna
af fri bostad och af skogsfång till
husbehof häri dock icke inbegripna.

Öfverstiger afkastningen af skog
å bostadsställe, hvilket af menighet
anskaffats eller af enskild donerats,
hvad som erfordras för boställshafvarens
husbehof eller församling åliggande
kyrko- eller prästgårdsbyggnad,
skall behållna skogsafkastningen, beräknad
på sätt i 5 § angifves, i sin
helhet komma boställshafvaren till godo
och af nämnden särskildt beaktas vid
uppskattningen af boställets afkastning.
Antages behållna skogsafkastningen
från boställe, hvilket af menighet an -

252

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag:

stor del af samma afkastning, som
tinnes skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren
; hvaremot nämnden beträffande
återstoden skall hos Kungl.
Maj:t göra anmälan.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till
försäljning eller utbyte af bostadsboställe,
hvars skogsafkastning öfverstiger
tjänsteinnehafvarens husbehof,
varder, om bostället icke af menighet
inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats, i sammanhang därmed
pröfvadt, huruvida någon del
af köpeskillingen eller, vid byte, af
mellangiften skall öfverlämnas till
kyrkofonden.

År förslag väckt om inrättande
af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst
och finnes inom den församling,
där tjänsteinnehafvaren skall
vara bosatt, fastighet, som vid tiden
för uppgörande af löneregleringen är
upplåten åt innehafvare af befintlig
tjänst men icke vidare för densamma
erfordras, skall dylik fastighet anses
såsom bostadsboställe för den föreslagna
tjänsten. Göres framställning
om inrättande ånyo af indragen tjänst,
vid hvilken funnits bostadsboställe,
skall, där hinder eljest icke möter,

Utskottets förslag:

skaffats, blifva så betydande, att den,
jämte annan afkastning af bostället,
i af sevärd mån öfverskjuter beloppet
af den aflöning, som anses böra tillkomma
tjänsteinnehafvaren, skall endast
så stor del af samma afkastning,
som finnes skälig, tillgodoföras
tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden
beträffande återstoden skall hos
Kungl. Maj:t göra anmälan. Ej må
skogsafkastning utöfver husbehofvet
från andra än nämnda slag af bostadsboställen
tillgodonjutas af boställenas
innehafvare.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till
försäljning eller utbyte af bostadsboställe,
hvars skogsafkastning öfverstiger
tj änsteinnehafvarens husbehof
varder, om bostället icke af menighet
anskaffats eller af enskild donerats,
i sammanhang därmed pröfvadt,
huruvida någon del af köpeskillingen
eller, vid byte, af mellangiften
skall öfverlämnas till kyrkofonden.

År förslag väckt om inrättande
af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst
och finnes inom den församling,
där tjänsteinnehafvaren skall
vara bosatt, fastighet, som vid tiden
för uppgörande af löneregleringen är
upplåten åt innehafvare af befintlig
tjänst men icke vidare för densamma
erfordras, skall dylik fastighet anses
såsom bostadsboställe för den föreslagna
tjänsten. Göres framställning
om inrättande ånyo af indragen tjänst,
vid hvilken funnits bostadsboställe,
skall, där hinder eljest icke möter,

253

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

samma fastighet likaledes såsom bostadsboställe
för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar
för samtliga prästerliga
tjänster inom ett pastorat skall nämnden
upptaga inkomster, som grunda
sig därpå, att församling till löneförbättring
för prästerskapet inköpt
annat hemman eller lägenhet än
bostadsboställe eller anskaffat andra
fördelar, eller att enskild person för
samma ändamål till församling'' gjort
donation, eller att ersättning lämnats
för jord eller annan förmån, hvilken
varit förenad med egendom af nu
angifven beskaffenhet; och skola jämväl
dessa inkomster af nämnden uppskattas
till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna
paragraf sägs, skall afse de tjugu år,
som följa näst efter det förut fastställd
lönereglering upphör att gälla.

4. Anser nämnden, att med jordbruk
förenadt bostadsboställe eller
del däraf lämpligen må kunna upplåtas
på arrende, och att en utarrendering
utan inskränkning till innehafvarens
besittningstid icke skulle
medföra väsentliga olägenheter för
boställshafvaren i afseende å hans
tjänsteutöfning eller personliga ställning,
har nämnden att hos Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning
om tillstånd till sådan utarrendering,
hvarvid skola noggrant angifvas ej
mindre de byggnader och jordområden,
som må upplåtas åt arrendatorn
eller bibehållas för boställshafvaren,
än äfven de särskilda förbe -

Utskottets förslag:

samma fastighet likaledes såsom bostadsboställe
för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar
för samtliga prästerliga
tjänster inom ett pastorat skall nämnden
upptaga inkomster, som grunda
sig därpå, att menighet till löneförbättring
för prästerskapet anskaffat
annat hemman eller lägenhet än
bostadsboställe eller heredt andra fördelar,
eller att enskild person för
samma ändamål till församling gjort
donation, eller att ersättning lämnats
för jord eller annan förmån, hvilken
varit förenad med egendom af nu angifven
beskaffenhet; och skola jämväl
dessa inkomster af nämnden uppskattas
till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna
paragraf sägs, skall afse de tjugu år,
som följa näst efter det förut''fastställd
lönereglering upphör att gälla.

4. Kan med jordbruk förenadt
bostadsboställe eller del däraf lämpligen
upplåtas på arrende, och anses
en utarrendering utan inskränkning
till innehafvarens besittningstid icke
medföra väsentliga olägenheter för
boställshafvaren i afseende å hans
tjänsteutöfning eller personliga ställning,
har nämnden att hos Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning
om tillstånd till sådan utarrendering-,
hvarvid skola noggrant angifvas ej
mindre de byggnader och jordområden,
som må upplåtas åt arrendatorn
eller bibehållas för boställshafvaren,
än äfven de särskilda förbehåll,
som till betryggande af boställs -

254 Iiiksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

håll, som till betryggande af boställs- hafvarens tillgång till vissa tjänstbarhafvarens
tillgång till mjölk samt heter finnas höra i arrendekontraktet
skjuts eller andra tjänstbarheter fin- intagas,
nas böra i arrendekontraktet intagas.

7 §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som
anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån
sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl
icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,
att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade
mantalslängd utginge tio öre och därutöfver fem öre för hvarje helt
eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet;
skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för
annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla etthundra kronor af
taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om
inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvithet
bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras; dock att vid beräkningen skola
uteslutas prästerskapet jämte tillhörande husfolk äfvensom prästerskapets
boställen och löneinkomster.

8 §.

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt
af de i 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas
genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet
af sådant tillskott.

9 §.

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad
innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst,
skall oafkortad komma samme tjänsteinnehafvare till godo.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrift^ beräkningar skall
nämnden sammanträda inom pastoratet.

255

Riksdagens Särskilda Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

ii §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda
förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor
skall särskild! för hvarje pastorat öfverläinnas till domkapitlet, öfver
nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 §
har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt
dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet
är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild
präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet
hörande församling.

Sedan handlingarna inkommit, öfverlämnar domkapitlet desamma jämte
sitt yttrande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med eget utlåtande
anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskild! beträffande hvarje pastorat dels
aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd,
dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre
församlingsafgifter från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när
dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,
räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att
gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där
afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda
fall, att skogsaf kastning från
bostadsboställe, som blifva af församling
anskaffaåt, är så betydande, att
den, jämte annan afkastning af bostället,
i afsevärd mån öfverskjuter
beloppet af den aflöning, som anses
böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande, föreskrifter angående
användande för andra kyrkliga
ändamål inom pastoratet af den del

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda
fall, att skogsafkastning från
bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats,
antages blifva så betydande,
att den, jämte annan afkastning af
bostället, i afsevärd mån öfverskjuter
beloppet af den aflöning, som anses
böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes
hörande, föreskrifter angående
användande för andra kyrkliga
ändamål inom pastoratet af den del

256

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

af samma afkastning, som finnes icke
böra af tjänsteinnehafvaren tillgoclonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 §
4 mom. sägs, gjort framställning om
utarrendering af med jordbruk förenad!
bostadsboställe, och medgifver
Kungl. Maj:t, att bostället eller del
däraf må på arrende upplåtas, utan
inskränkning till innehafvarens besittningstid,
varde i samband därmed
bestämmelser meddelade angående
hvad i afseende å utarrenderingen
skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga
tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen
skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj ds befallningshafvande.

Utskottets förslag:

af samma afkastning, som finnes icke
böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 §
4 mom. sägs, gjort framställning om
utarrendering af med jordbruk förenadt
bostadsboställe, och medgifver
Kungl. Majd, att bostället eller del
däraf må på arrende upplåtas, utan
inskränkning till innehafvarens besinningstid,
varde i samband därmed
bestämmelser meddelade angående
hvad i afseende å utarrenderingen
skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga
tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen
skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj ds befallningshafvande.

Vid löneregleringens fastställande
skall, för det fall, att vid utarrenderingen
icke skulle kunna betingas en
arrendeafgift, motsvarande det penningbelopp,
hvartill afkastningen af
boställets jordbruk beräknats, dels föreskrifvas,
i hvilken omfattning församlingsafgifter,
inom de i 7 § angifna
gränser, skola till betäckande af uppkommen
brist, sedan denna blifva af
Kungl. Maj ds befallningshafvande vitsordad,
ytterligare utgöras, dels stadgas
förbehåll om rätt för boställshafvaren
att af kyrkofondens medel uppbära,
hvad, utöfver församlingsafgifterna,
må finnas erforderligt till bristens
fulla betäckande.

257

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: JJtshottets förslag:

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande
framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga
handhafvande nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst
bibehålies eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen
deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver
afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där
tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till
bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning
af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott
från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad
eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angifvet
fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för
viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas
Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af
belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lämnas tillskott
från kyrkofonden.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd,
bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen,
som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf föranledt
bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill
samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna
lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd
för ärendets beredning tillsättes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag
till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet
stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft.

33

258

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet
för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare
bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till
prästerskapets aflöning.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans präster -

skap, som tillkommer vissa främman

2. Församlingsafgifterna skola
debiteras och uppbäras i samma ordning
som afgifter till kyrka och skola.
Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis
utbetala till kyrkoherde och
komminister hvad af församlingsafgifterna
tillkommer en hvar af dem.

Består pastorat af två eller flera
församlingar, skall pastoratets lönebidrag
årligen till utgörande fördelas
på de särskilda församlingarna i förhållande
till hvarje församlings hela
inkomstbelopp, beräknadt enligt de i
7 § angifna grunder.

3 trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola
debiteras och uppbäras i samma ordning
som afgifter till kyrka och skola.
Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis
utbetala till kyrkoherde och
komminister hvad af församlingsafgifterna
blifvit en hvar af dem tillför
säkradt.

Består pastorat af två eller flera
församlingar, skall pastoratets lönebidrag
årligen till utgörande fördelas
på de särskilda församlingarna i förhållande
till hvarje församlings hela
inkomstbelopp, beräknadt enligt de
i 7 § angifna grunder.

17 §.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister
skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning*
för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t
därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och
vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,
skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kung!.
Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall
adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet
utgående belopp.

259

Riksdagens Särskilda Utskotts (Wto 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

19 §.

Då extraordinarie präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning
eller sådan komministersbefattning r annexförsamling eller
kapellag, . med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under
pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen,
utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode
med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade
föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar,
tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode,
som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas
adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvilkens
tjänst han uppehåller, eller, da tjänsten är ledig, af den som åtnjuter
de med densamma förenade inkomster.

,.2'' AcUunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom
biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.
J

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 §
förutsatta fall, ätt extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningai,
skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,
gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall
under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet
af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen.

_ Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie
tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall
bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas
till vederbörande adjunkter.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa
senaie förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis

260

Riksdagen», Särskilda JJtskotts (N:o T) Utlåtande N.o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag.

utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid
förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom
tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla
annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att åt den,
som uppbär med den" senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godt
rörelse enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräk -

ning af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj :t arfvode efter

förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med darom
af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena galdas

från kyrkofonden.

24 S.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes
prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,
för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som
för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest asamjcr.

25 §.

Dd lönereglering är i ordningen
att företagas beträffande pastorat,
där b o stadsbo ställe af andra
eller tredje klassen på landet finnes,
skall domkapitlet påkalla husesyn
å sådant boställe för utrönande af
den kostnad, som föranledes afboställshafvaren
åliggande byggnadsskyldighet
vid de laga husen å bostället
under de tjugu år, för hvilka
löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna
i ecklesiastik boställsordning
skall sy ner ätten i fråga om hvarje

25 §.

1. Då lönereglering är i ordningen
att företagas beträffande
pastorat, där bostadsboställe, hvars
innehafvare är delägare i skånska
prästerskapets byggnadskassa, finnes,
skall domkapitlet joåkalla husesyn
å sådant boställe för utrönande
af den kostnad, som föranledes eif
bo.ställshgfvaren åliggande byggnadsskyldighet
vid de laga husen å
bostället under de tjugu år, för
hvilka löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna
angående prästgårdsby g g na -

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag:

laga hus å bostället, beträffande
hvithet byggnadsskyldighet åligger
beställshafvaren, noggrant uppskatta
den kostnad, som kan antagas böra
under löneregleringsperioden utgå
för boställshafvarens fullgörande eif
berörda, skyldighet vid samma hus,
och skall synerätten afgifva utlåtande
angående det belopp, hvartill
kostnaden särskildt för nybyggnad
och därmed enligt nämnda boställsordning
likställd förbättring och särskildt
för underhåll beräknas komma
i medeltal årligen uppgå.

26 §.

I sammanhang med pröfning
af uppgjordt förslag till lönereglering
fastställer Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp,
som under löreregleringsperioden
årligen skola inom
pastoratet afsättas såsom godtgörelse
till boställshafvaren dels för
nybyggnad och därmed enligt ecklesiastik
boställsordning likställdförbättring
af de laga husen å bostadsboställe
af andra eller tredje
klassen på landet, dels och för
husens underhåll; skolande dessa
belopp under lönereglering speriodens
särskilda år oförändrade utgå.

27 §.

Till bestridande af den iämlikt
26 § fastställda ersättning skola afgifter
utgå enligt de i 16 § för ut -

Utskottets förslag:

der i Skåne samt beträffande skånska
prästerskapets byggnadskassa
skall synerätten i fråga om hvarje
laga hus å bostället noggrant uppskatta
den kostnad, som kan antagas
böra under löneregleringsperioden
utgå för boställshafvarens
fullgörande af berörda skyldighet
vid samma hus, och skall synerätten
afgifva utlåtande angående det belopp,
hvartill särskildt afgifterna
till nämnda kassa och särskildt
kostnaden för underhåll beräknas
komma i medeltal årligen uppgå.

I sammanhang med, pröfning af
uppgjordt förslag till lönereglering
jästställer Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp,
som under löneregleringsperioden
årligen skola inom
pastoratet afsättas såsom godtgörelse
till boställshafvaren dels för
de afgifter, som det åligger honom
att erlägga till byggnadskassan,
dels ock för de laga husens underhåll;
skolande dessa belopp under
lönereglering speriodens särskilda år
oförändrade utgå.

2. Till bestridande af den jämlikt
1 mom. fastställda ersättning
skola afgifter utgå enligt de i 16
§ för utgörande af pastoratets lönebidrag
stadgade grunder, med iakttagande
af där angifna undantag.

Medel som på grund aj 1 mom.
afsättas inom pastorat, skola särskildt
för sig af vederbörande kyrkoråd
förvaltas och göras räntebärande.

262

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj tis förslag:

görande af pastoratets lönebidrag
stadgade grunder, med iakttagande
af där angifna undantag.

28 §.

Medel, som på grund af 26 §
afsättas inom pastorat, skola särskilt
för sig eif vederbörande kyrkoråd
förvaltas och göras räntebärande.

Ej må eif dessa medel hvad
som anslagits till gäldande eif kostnad
för nybyggnad och förbättring
sammanblandas med den del, som
är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

Utskottets förslag:

Ej må af dessa medel hvad
som anslagits för betäckande af
boställshafvarens af gifter till skånska
prästerskapets byggnadskassa
sammanblandas med den del, som
är afsedd till bestridande af underhållskostnad.

Af omförmälda medel äger boställshafvaren
att för verkställda
inbetalningar till byggnadskassan
och för underhåll af de laga husen
å bostället erhålla godtgörelse i enlighet
med hvad därom är särskildt
stadgadt.

29 §.

Boställshafvare äger att vid
nybyggnad och för underhåll af de
laga husen å b o stadsbo ställe af
andra eller tredje klassen på landet
erhålla godtgörelse af de i 28 §
omförmälda medel, på sätt stadgas
i ecklesiastik boställsordning.

30 §. 26 §.

1. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes,
åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och
behörigen insynadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad
för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande
klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela
tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför
bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

2. Önskar innehafvare af med jord- 2. Önskar innehafvare af med

bruk förenadt bostadsboställe, att bo- jordbruk förenadt bostadsboställe, att

263

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 2.

Kungl. Maj ds förslag:
stället eller del däraf må, utan inskränkning
till hans besittningstid,
upplåtas på arrende, göre hos vederbörande
domkapitel ansökning om tillstånd
därtill. Efter pastoratets och
kontraktsprostens hörande meddele
domkapitlet beslut, och må det sökta
tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen
linnes medföra väsentliga
olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller
personliga ställning.

Före utarrenderingen skola för
boställshafvarens räkning undantagas
bostad med nödiga ekonomi- och uthus
äfvensom visst jordområde, hvarjämte
i arrendekontraktet skola intagas
de särskilda förbehåll, som må
finnas erforderliga till betryggande
af boställshafvarens tillgång till mjölk
samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga
tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen
skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Utskottets förslag:

bostället eller del däraf må, utan inskränkning
till hans besittningstid,
upplåtas på arrende, göre hos vederbörande
domkapitel ansökning om tillstånd
därtill. Efter pastoratets och
kontraktsprostens hörande meddele
domkapitlet beslut, och må det sökta
tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen
finnes medföra väsentliga
olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller
personliga ställning.

Före uttarrenderingen skola för
boställshafvarens räkning undantagas
bostad med nödiga ekonomi- och uthus
äfvensom visst jordområde, hvarjemte
i arrendekontraktet skola intagas
de särskilda förbehåll, som må
finnas erforderliga till betryggande
af boställshafvarens tillgång till vissa
tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga
tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen
skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

31 §• 27 §.

h öreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom
visst stift lända till efterrättelse, så snart på grund af denna lag fastställd
lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat
vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön
utgår enligt äldre lönereglering, skall ej''mindre till kyrkofonden inbetala,
hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver
förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än
äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.

. Bestämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från-och med den 1
maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid
från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

264

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om
hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

Beträffande bostadsboställe, hvars
innehafvare är delägare i skånska
prästerskapets byggnadskassa, skall med
afseende å tillämpning af bestämmelserna
i 25, 26, 27, 28 och 29 §§
särskildt iakttagas följande:

Vid den i 25 § omförmälda uppskattning
af kostnad för boställshafvare
åliggande byggnadsskyldighet skola gällande
föreskrifter angående prästgårdsbyggnader
i Skåne samt beträffande
skånska prästerskapets byggnadskassa
lända till efterrättelse; och skall i fråga
om kostnad för nybyggnad äfvensom
därmed likställd förbättring uppskattningen
afse samtliga de af gifter, boställshafvaren
kan antagas böra under
löneregleringsperioden erlägga till
nämnda kassa.

Hvad i 26, 27 och 28 §§ stadgas
om medel, som skola inom pastoratet
afsättas till godtgörande af bosläUshafvares
kostnad för nybyggnad och
förbättring, skall, då fråga är om boställe
som nu är sagdt, gälla i afseende
å medel, hvilka ansetts erforderliga
för betäckande af boställshafvarens
af gifter till sagda kassa; ägande
boställshafvaren att för verkställda
inbetalningar till kassan erhålla godtgörelse
i enlighet med hvad därom
är särskildt stadgadt.

Kungl. Maj is förslag:
32 §.

Utskottets förslag:

28 §.

33 §.

265

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

34 §. 29 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering
för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid
likväl iakttages:

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen,
förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom
sig väljer eu ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet
vidtagas.

35 §. 30 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna x
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

D) Lag

om emeritilöner för präster.

l §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan
stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster,
hvilka tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i
Karlsborgs och Nya Varfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §•

Kungl. Majd fastställer, efter domkapitlens
hörande, grunder för beräkning
af emeritilöner.

Bih,. till Rilcsd. Prof. 1908. 8 Sami. 1

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare
skall emeritilön motsvara åttio procent
af hans lön, beräknad till det belopp,
hvartill densamma bestämts vid lönereglering,
fastställd på grund af lagen
om reglering af prästerskapets aflöning,
eller, om sådan lönereglering
rd. 2 Häft. 34

266

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

med afseende å tjänsteinnehafvaren icke
vunnit tillämpning, till det belopp,
efter hvithet afgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa senast utgått.
Ej må dylik emeritilön understiga tretusen
sexhundra kronor för kyrkoherde
och tvåtusen fyrahundra kronor
för komminister, ej heller öfverstiga
femtusen kronor; och skall, där vid
uträkning efter ofvan angifna grund
emeritilönen ej uppgår till jämnt tiotal
kronor, densamma höjas till närmast
högre tiotal.

För extraordinarie präst skall
emeritilön utgöra ettusen åttahundra
kronor.

3 §.

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än femhundratusen
kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kungl. Maj:t, huru
tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från
tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning
åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio
års ålder.

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj is förslag: Utskottets förslag:

267

5 §•

Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kungl. Maj:t anmäla, då
stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna
i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan
göras före slutet af december månad.

6 §•

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med
utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning
och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af
ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den
månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig,
vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik
lön förverkad.

8 §•

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

9 §•

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången
utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet
kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma
med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig
att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

268

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

TJtskottets förslag:

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms
stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

E) Lag

om kyrkofond.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer:

1 §•

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,
om hvilka i denna lag förmäles, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet
och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning
med statsmedel, förvaltas.

2 §.

Till kyrkofonden skola öfverföras
prästerskapets löneregleringsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond
äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
i hvarje särskild! fall,
sådana till aflöning för prästerlig tjänst
afsedda fonder och andra tillgångar,
hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,
som omförmälas i 6 eller 9 §§
af lagen om reglering af prästerska -

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras
prästerskapets löneregleringsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond
äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
i hvarje särskild! fall,
sådana till aflöning för prästerlig tjänst
afsedda fonder och andra tillgångar,
hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,
som omförmälas i 6 eller 9 §§
af lagen om reglering af prästerska -

269

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1V;o 2.

Kungl. Maj ds förslag:

pets aflöning; dock att ersättningsmedel
för säl dt eller utbytt bostadsboställe
må på grund af stadgandet
i 6 § 1 mom. af nämnda lag, efter
Kungl. Maj:ts förordnande, öfverlämnas
till kyrkofonden.

Utskottets förslag:

pets aflöning; dock att ersättningsmedel
för såldt eller utbytt bostadsboställe,
hvithet icke af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, må
på grund af stadgandet i 6 § 1 mom.
af nämnda lag, efter Kungl. Maj:ts
förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §•

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af statsverket
gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom,
hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

2. medel, som, efter afdrag af 2. medel, som, efter afdrag af

kostnaderna för försäljning, inflyta kostnaderna för försäljning, inflyta
för försåld skog från såväl bostads- för försåld skog från såväl bostadsboställen
som löningsboställen, järn- boställen som löningsboställen, jämväl
dem som varit anslagna till änkesäten,
så ock behållen afkastning i
öfrigt af samtliga löningsboställen,
hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,
äfvensom ersättningsmedel
för jord eller förmån, som
upplåtits från dylika löningsboställen,
dock med undantag, beträffande alla
i detta moment omförmälda aflöningsmedel,
af sådana inkomster, som dels
enligt (1 eller 9 §§ i lagen om reglering
af prästerskapets aflöning äro förbehållna
prästerskapet i visst pastorat,
dels härflyta från änkesäten, hvilka
af menighet anskaffats eller af enskild
donerats;

af statsverket ej mindre för de anslag i kronosamt
oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för
af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår,

väl dem som varit anslagna till änkesäten,
så ock behållen afkastning i
öfrigt af samtliga löningsboställen,
hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,
äfvensom ersättningsmedel
för jord eller förmån, som
upplåtits från dylika löningsboställen,
dock med undantag, beträffande alla
i detta moment omförmälda aflöningsmedel,
af sådana inkomster, som dels
enligt 6 eller 9 §§ i lagen om reglering
af prästerskapets aflöning äro förbehållna
prästerskapet i visst pastorat,
dels härflyta från änkesäten, hvilka
af menighet inköpts eller af enskild
för ändamålet donerats;

3. årlig

ersättning

och kyrkotionde
hvilka godtgörelse

270

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

som tilländagå!'' näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i
penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål
äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras
med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för
vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af
forsellön.

5 §.

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda
tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det
åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän
författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid
tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa
tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I inom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering
för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Hvad i öfrifft är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras
densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvode!! och
kostnadsersättningar, som j ämlikt lagen
om reglering af prästerskapets
aflöning skola af kyrkofonden gäldas,
så ock emeritilöner, hvilka i enlighet
med lagen om sådana löner blifvit
präster tilldelade;

6 §•

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar,
som jämlikt lagen
om reglering af prästerskapets aflöning
skola af kyrkofonden gäldas,
så ock emeritilöner, hvilka i enlighet
med lagen om sådana löner blifvit
präster tilldelade;

271

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj.is förslag:

2. lönetillökningsbelopp, som
jämlikt de af Kungl. Maj:t därom
meddelade föreskrifter skola utgå till
vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning

O O

å boställen, dock beträffande boställe,
som af menighet inköpts eller af enskild
donerats, endast i den mån
skog å dylikt boställe icke lämnar
så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden
kan däraf bestridas; 4.

ersättning för skogsstatens
öfriga bestyr med skog å boställen,
hvilka icke af menighet inköpts eller
af enskild donerats, med belopp, som
Kungl. Maj:t, enligt gällande grunder
för beräkning af dylik ersättning,
årligen i afseende å näst föregående
års verksamhet fastställer till gäldande
;

5. kostnad för bevakning samt
skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å de i 4
mom. omförmälda boställen, intill
belopp, som Kungl. Maj: t efter domänstyrelsens
förslag hvarje år för
det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt,
som, enligt Kungl. Maj:ts särskild!
meddelade tillstånd, må utföras
för tillgodogörande af virkesafkastning
eller motverkande af uppkommen
skada å skog till boställe, som
icke af menighet inköpts eller af enskild
donerats;

7. i den mån fondens tillgångar
det medgifva, anslag, som Kung!
Maj:t må Unna skäligt bevilja inne -

Utskottets förslag:

2. lönetillökningsbelopp, som,
jämlikt de af Kungl. Maj:t därom
meddelade föreskrifter skola utgå till
vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å
boställen, dock beträffande boställe,
som af menighet anskaffats eller af
enskild donerats, endast i den mån
skog å dylikt boställe icke lämnar
så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden
kan däraf bestridas
;

4. ersättning för skogsstatens
öfriga bestyr med skog å boställen,
hvilka icke af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, med belopp,
som Kungl. Maj:t enligt gällande
grunder för beräkning af dylik ersättning,
årligen i afseende å näst föregående
års verksamhet fastställer till
gäldande;

5. kostnad för bevakning samt
skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å de i 4
mom. omförmälda boställen, intill
belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens
förslag hvarje år för
det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt,
som, enligt Kungl. Maj:ts särskild!
meddelade tillstånd, må utföras
för tillgodogörande af virkesatkastning
eller motverkande af uppkommen
skada å skog till boställe,
som icke af menighet anskaffats eller
af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar
det medgifva, anslag, som Kungl.
Maj:t må finna skäligt bevilja inne -

272

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Knngl. Maj:ts förslag:

häfvare af ordinarie prästerlig tjänst,
med hänsyn till särskilda förhållanden,
som ej kunnat vid fastställandet
af dennes lön tagas i beräkning.

Utskottets förslag:

häfvare af ordinarie prästerlig tjänst,
med hänsyn till särskilda förhållanden,
som ej kunnat vid fastställandet
af dennes lön tagas i beräkning.

7 §•

Bär från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden,
må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl
å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom
skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna skattskyldighet.

8 §•

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården
utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning,
må sådant utbyte ske.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars
afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden,
skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma
tjänst, om hinder icke möter. ,

9 §•

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter
det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862
eller förordningen den 1 november 1872, upphört att gälla, aflöning för
kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp
än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten,
må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya
löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där
icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den
tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig
löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida
han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens
tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om
reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något
till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie
präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala

273

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:0 1) Utlåtande N:o 2.

Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva
utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode,
som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställa
t, är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills
gällande grunder.

10 §.

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas
skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden,
må Kungl. Maj:t, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom vederbörande
pastorat, till. förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet
eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja
nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

F) Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar.

l:o. Skog och hagmark å samtliga
åt prästerskapet i territoriella församlingar
upplåtna bostads- och löningsboställen
skola ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator
må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning
därå är införd eller icke.

l:o. Skog och hagmark å samtliga
åt prästerskapet i territoriella församlingar
upplåtna bostads- och löningsboställen
skola ställas under
skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator
må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning
därå är införd eller icke.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 8 Samt. 1 Afl. 2 Höft.

35

274

Bilisdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.
Kungl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

3:o. Hvad af skogens afkastning
icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för
församling åliggande kyrko- eller
prästgårdsbyggnad skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid
försäljningen, guldits kostnaden för
densamma, skall återstoden ingå till
kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe
skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna
medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnad ej mindre för bevakning
samt skogsodlings- och andra arbeten
för skogsskötselns främjande å boställe
än äfven för åtgärd eller anstalt,
som afser tillgodogörande af
virkesafkastning eller motverkande
af uppkommen skada å boställsskog,
så ock ersättning för skogsstatens
bestyr med dylik skog skola gäldas,
på sätt därom är stadgadt i lagen
om kyrkofond.

Hvad i punkt 3:o stadgas om
disposition af medel för försåld
skog gäller ej i fråga om ''boställe,
som af menighet inköpts eller af enskild
donerats; skolande fråga om
disposition af skogsförsäljningsmedel
från sådant boställe alltid
underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Kostnad för skogsindelning å boställe,
som af menighet inköpts eller
af enskild donerats, skall, i den mån
inflytande skogsförsäljningsmedel från

3:o. Hvad af skogens afkastning
icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för
församling åliggande kyrko- eller
prästgårdsbyggnad skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid
försäljningen, guldits kostnaden för
densamma, skall återstoden ingå till
kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe
skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna
medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnaderna ej mindre för bevakning
samt skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötelns främjande
å boställe än äfven för åtgärd eller
anstalt, som afser tillgodogörande al
virkesafkastning eller motverkande af
uppkommen skada å boställsskog, så
ock ersättning för skogsstatens bestyr
med dylik skog skola likaledes gäldas
eif kyrkofonden, på sätt därom är
särskildt stadgadt.

5:o. Följande undantagsbestämmelser
äro att iakttaga:

Kostnad för skogsindelning å boställe,
som af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, skall, i den
mån inflytande skogsförsäljningsme -

275

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.
Kunrjl. Maj ds förslag: Utskottets förslag:

bostället därtill lämna tillgång, gäldas
af dylika medel, eljest af kyrkofonden.

När boställe, som af menighet
inköpts eller af enskild donerats, icke
lämnar så stort virkesöfverskott, att
däraf kan bestridas kostnad, som omförmäles
i andra stycket af punkt
4:o, samt nödiga medel icke genom
vederbörandes försorg tillhandahållas,
har skogsstaten icke att taga någon
befattning med de arbeten, åtgärder
eller anstalter, som i afseende å dylikt
boställes skog må finnas erforderliga.
Icke heller må kostnaden för dem
gäldas af kyrkofonden.

Stockholm den 14 maj 1908.

del från bostället därtill lämna tillgång,
gäldas af dylika medel, eljest
af kyrkofonden.

När boställe, som af menighet
anskaffats eller af enskild donerats,
icke lämnar så stort virkesöfverskott,
att däraf kunna bestridas kostnader,
som omförmälas i andra stycket af
punkt 4:o, samt nödiga medel icke
genom vederbörandes försorg tillhandahållas,
har skogsstaten icke att taga
någon befattning med de arbeten,
åtgärder eller anstalter, som i afseende
å dylikt boställes skog må finnas
erforderliga. Icke heller må kostnaderna
för dem gäldas af kyrkofonden.

Lämna skogsförsäljningsmedel
från boställe, som af menighet anskaffats
eller af enskild donerats,
öfverskott, efter det förenämnda
kostnader blifvit guldna, skall detta
öfverskott användas till bestridande
af aflöning för prästerskapet i det
pastorat, bland hvars lönetillgångar
boställetförekommer, där icke Kungl.
Maj:t beträffande behållna skogsafkastningen
från b o stadsbo ställe,
som af menighet anskaffats, för ordnar,
att någon del af samma afkastning
skall tillgodogöras för
andra kyrkliga ändamål inom pastoratet.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

276

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestri förändringar

i nu bestående indelning

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

Stift.

Aflöning för

Lönetill-

ökning

för

kyrko-

herdar

och

kommi-

nistrar.

Arfvo-

dcn åt

kon-

trakts-

prostar.

Summa

aflöning

för

samtliga

präster.

A f 1 ö n

ingen bet

ä c k e s

kyrko-

herdar.

kommi-

nistrar.

afkastning

af bostads-

boställe.

tillgångar,
som för-samlingar-na själfva

anskaffat

eller

genom

donation

erhållit.

församlingsafgifter

(alternativ I)

(alternativ II)

(alterna-tiv III)

20 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk i

(prästerskapets egna
fyrkar undantagna).

10 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk
(prästerskapets egna j

fyrkar undantagna).

högst 5 öre pr fyrk
(prästerskapets egna
fyrkar undantagna).

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr-

Kr.

Hela riket.

Uppsala................

793,780

322,860

53,540

7,855

1,178,085

302,239

5,279

106,428

314,252

53,217

329,455

344,309

Linköpings ........

708,291

243,530

60,040

6,295

1,018,156

308,738

5,879

82,876

233,941

41,438

243,677

252,884

Skara....................

587,150

304,060

33,200

4,820

929,230

259,099

3,140

70,834

170,585

35,417

176,675

181,890

Strängnäs ............

506,985

192,470

33,820

4,616

737,890

226,455

4,319

70,306

199,263

35,153

209,181

218,985

Västerås................

540,613

180,180

34,500

5,210

760,503

122,427

7,723

80,685

266,197

40,343

275,532

283,530

Växjö....................

454,140

252,375

33,895

3,925

744,335

143,554

560

64,275

142,675

32,138

146,689

150,704

Lunds....................

1,404,230

213,154

5,950

7,930

1,631,264

482,317

30,863

157,531

475,260

78,789

503,001

529,896

Göteborgs ............

656,714

299,807

13,473

4,515

974,509

159,407

2,473

117,550

319,461

58,775

340,617

361,238

Kalmar ................

207,100

97,740

15,520

1,975

322,335

69,166

2,019

27,183

58,268

13,592

60,469

62,669

Karlstads ............

399,262

195,860

18,270

3,805

617,197

128,222

7,005

68,133

159,811

34,066

165,495

170,418

Härnösands ........

445,698

184,300

7,960

4,840

642,798

90,751

10,998

70,063

195,665

35,032

201,705

207,747

Luleå....................

348,030

162,250

2,360

4,640

517,280

49,757

220

60,597

151,445

30,298

153,116

154,606

Visby....................

183,330

15,920

12,920

1,250

213,420

38,558

704

10,682

28,877

5,341

29,794

30,712

Stockholms stad...

164,530

198,000

—

—

362,530

—

1,600

61,570

299,460

30,785

330,245

361,030

För hela riket

7,399,853

2,862,506

325,448

61,675

10,649,482

2,380,690

82,082

1,048,713

3,015,160

524,384

3,165,651

3,310,618

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

277

Bilaga

dande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansplanen angifna
och organisation genomföras.

1 1“

15

10

18

19

20

21

22

23

24

25

26

28

genom

Af aflöningen bet

1 c k e s

genom

tillskott frän kyrkofonden

tillgångar,

församlingsafgifte

r

af-

tillskott från
kyrkofonden

afkomst

som för-samlingar-

(alternativ 1)

(alternativ 11)

(alterna-tiv III)

komst

af do-

tion till

särskild

prästerlig

tjänst.

enligt

alternativ

I

enligt

alternativ

II

enligt

alternativ

III

af bo-

stads-bos t al le

na själfva

anskffat

eller

genom

donation

erhållit

20 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk
(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

10 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk
(prästerskapets egna
fyrkar undantagna)

högst 5 öre pr fyrk
(prästerskapets egna
fyrkar undantagna)

nation

till

särskild

präster-

lig

tjänst

enligt

alter-

nativ

I

enligt

alter-

nativ

11

enligt

alter-

nativ

III

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

%

358

449,479

487,487

525,850

25.66

0.45

9.03

26.08

4.51

27.97

29.22

0.03

38.15

41.38

44.64

1,483

385,239

416,941

449,172

30.32

0.58

8.14

22.98

4.07

23.94

24.84

0.14

37.84

40.95

44.12

1,131

424,441

453,768

483,970

27.88

0.34

7.62

18.36

3.81

19.02

19.58

0.12

45.68

48.83

52.08

1,758

235,789

261,024

280,373

30.69

0.59

9.53

27.00

4.70

28.35

29.67

0.24

31.95

35.37

38.81

3,718

279,753

310,760

343,105

16.10

1.02

10.61

35.00

5.30

36.23

37.28

0.4 9

36.78

40.86

45.11

143

393,128

421,251

449,374

19.28

0.08

8.04

19.17

4.32

19.71

20.25

0.02

52.81

66.59

60.37

28,757

456,536

507,537

559,431

29.57

1.89

9.06

29.13

4.83

30.84

32.48

1.76

27.99

31.11

34.30

320

375,298

412,917

451,071

16.36

0.25

12.06

32.7 9

6.03

34.95

37.07

0.03

38.51

42.38

46.29

224

165,475

176,865

188,257

21.40

0.63

8.43

18.08

4.21

18.76

19.44

0.07

51.33

54.87

58.40

485

253,541

281,924

311,067

20.77

1.14

11.04

25.89

0.52

26.81

27.61

0.08

41.08

45.68

60.40

—

275,321

304,312

333,302

14.12

1.71

10.90

30.44

5.45

31.38

32.32

—

42.83

47.34

61.S5

—

255,261

283,889

212,697

9.62

0.04

11.71

29.28

5.86

29.00

29.89

—

49.35

54.88

60.45

89

134,510

138,934

143,357

18.07

0.33

5.00

13.53

2.50

13.96

14.39

0.04

63.03

65.10

67.17

—

—

—

—

—

0.41

16.98

82.61

8.49

91.10

99.59

—

—

_

_

38,466

4,083,771

4,457,609

4,837,026

22.35

0.78

9.85

28.31

4.92

29.73

31.09

0.36

38.35

41.86

45.42

278

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Reservationer:

Vid A). Lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets
privilegier.

Af herr Bos mot motiveringen.

Af herrar Söderbergh, Henricson, Ström, Nilsson i Skärhus, Nydal och
Byström:

»Då något behof af särskildt skydd för prästerskapets ekonomiska intressen,
utöfver hvad som kan anses vara tillförsäkradt andra stånd eller
klasser af svenska folket, enligt vår åsikt, icke förefinnes, och i sammanhang
med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen
gynnsamt, sätt af deras aflöningsförhållanden snarare ett formligt upphäfvande
af prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, såsom numera
obefogade, bort äga rum, än att, på sätt här blifvit påyrkadt, genom en
ny lag berörda privilegier, icke allenast skulle ytterligare befästas, utan
äfven under privilegiiskydd dragas medel, som skulle utgå direkt ur statskassan,
hemställa vi, att herr K. J. Ekmans motion n:o 54 och herr O.
W. Redelius motion n:o 295 icke må af riksdagen bifallas.»

Vid B). Lag om indragning till statsverket oeli afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför.

Af herr Sjöcrona:

»Uti skrifvelse!! den 5 maj 1897, som legat till grund för utarbetandet
af nu föreliggande lagförslag, uttalade Riksdagen, att hänsyn borde tagas
bland annat därtill, huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende
å de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika
skatteobjekt och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen. Åt den
sålunda af Riksdagen uttalade åsikt hafva först prästlöneringskommitten
och därefter, trots" bestämda gensagor uti infordrade utlåtanden, äfven
Kungl. Maj:t ansett sig kunna gifva sådan tillämpning, att tionden och
andra utgifter af fast egendom skulle efter angifven afskrifningsplan. upphöra
och staten förpliktas härför utgifva ersättning, som, när afskrifningen
blifver genomförd, kommer att betunga statsverket med årlig utgift till
belopp af omkring 4,000,000 kronor. För min del har jag icke kunnat
finna en sådan utjämning öfverensstämmande med Riksdagens berörda uttalande
eller förenlig med skyldig hänsyn till statsverkets förmåga att till -

279

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

fredsställa ständigt växande mera berättigade anspråk. Riksdagens förutnämnda
uttalande i fråga om statsbidrag till prästerskapets aflöning syftar
enligt min uppfattning endast på bidrag, som kunde blifva erforderligt,
därest de utjämnade aflöningstillgångarna icke blefve tillräckliga för åstadkommande
af prästerskapets anständiga bärgning.

Då det emellertid måste vara ett statsintresse att den synnerligen väl
behöfliga regleringen af prästerskapets aflöning bringas till utförande på
grundvalen af kommitténs i de flesta hänseenden mycket förtjänstfulla
förslag, har jag ansett mig kunna förorda, att staten skulle åtaga sig gifva
ersättning för hälften af tionden och andra afgifter af fast egendom. Den
andra hälften skulle för utjämningens skull utgöras genom församlingsafgifter
af alla, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder, efter de för
sådana utskylder i allmänhet stadgade grunder. Enligt 7 § i förslaget till
lag om reglering af prästerskapets aflöning skola, därest de i 6 § omförinälda
tillgångar icke förslå till den aflöning, som anses böra tillkomma
■en hvar af pastoratets präster, i den mån sådant erfordras för bristens betäckande,
utgöras församlingsafgifter, likväl icke till sammanlagdt högre
belopp än som erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd enligt senast upprättade mantalslängd utginge tio öre och
däröfver fem öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet
inom pastoratet. Det sålunda för hvarje person beräknade

belopp borde enligt min åsikt höjas från 10 öre till 50 öre, således med

40 öre. Därigenom skulle, vid det förhållande att landets folkmängd icke
obetydligt öfverstiger 5,000,000, ersättning erhållas för den återstående
delen af tionden och öfriga fastighetsafgifter.

Om den nu antydda lösningen af frågan om utjämning och statsbidrag
vunne bifall, har jag ansett hinder icke möta, att för hvarje pa storat

tionden och fastighetsafgifterna i sin helhet afskrifvas då nu gällande
lönereglering upphör och ny lönereglering enligt den föreslagna
lagen börjar att tillämpas, en anordning som otvifvelaktigt skulle vara i
flera, hänseenden önskvärd.»

5 §.

Af herr Henricson:

»Det sätt, hvarpå såväl Kungl. Maj:ts om utskottet sökt lösa frågan om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde, synes
mig medföra orättvisa för de tiondeskyldiga inom sådana församlingar,
hvarest lönereglering för prästerskapet enligt de nya grunderna först senare
kommer att vidtaga. Dessa tiondeskyldiga få längre än de tiondeskyldiga
inom andra, mera gynnsamt ställda församlingar vänta på delaktighet i för -

280

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande 1\:o 2.

månen af tiondens afskrifning, men få dock under väntetiden bidraga vid
utgörandet af de ersättningsbelopp, statsverket skall hafva att inleverera
till kyrkofonden med anledning däraf att afskrifningen vidtagit inom andra
församlingar; och de komma att längre blifva betungade af tiondeskyldigheten.

Emot förslagen kan ock med skäl anmärkas, att allt för lång tid
komme att förflyta, innan afskrifningen blefve fullt genomförd, i det att
detta enligt utskottets förslag skulle inträffa först år 1962 och enligt Kungl.
Maj:ts förslag ej förr än år 1972.

Enligt min mening bör därför tiondeafskrifningen ordnas på sådant
sätt, att dels ofvanberörda orättvisa i största möjliga utsträckning undvikes
och dels tiondens fullständiga afskrifning slutföres på kortare tid, exempelvis
tjugu eller — om detta skulle befinnas för statsverket allt för betungande
— högst trettio år.

Då jag anser mig ej kunna föreslå att tiondens indragning — och
således ej heller afskrifningen — må kunna för hvart särskildt pastorat
ske under giltighetstiden för den för pastoratets prästerskap nu gällande
lönereglering’, utan indragningen torde böra ske i den ordning 2 § i ut o

o7 o O O

skottets förslag stadgar, torde ofvan angifna ändamål kunna vinnas på
följande sätt.

Beträffande de pastorat, inom hvilka nu gällande löneregleringar
tidigast — och således den 1 maj 1914 — upphöra att äga tillämpning
och hvarest alltså tiondens indragning först kommer att äga rum, skall afskrifningen
af de till statsverket indragna afgifterna verkställas i den ordning
utskottet (eller, om en 30-årig afskrifningsperiod anses lämpligare, Kungl.
Maj:t) i 5 § föreslagit. Inom dessa pastorat skulle alltså komma att af
den vederbörligen fastställda afgiftssumman till statsverket erläggas:

a) enligt utskottets förslag: under eckl.-åren 1914—24 sextio procent,
åren 1924—29 fyratio procent och åren 1929—34 tjuguen procent, hvarefter
fr. o. m. året 1934—35 återstoden eftergåfves; och

b) enligt Kungl. Maj:ts förslag: under eckl.-åren 1914—24 sextio
åren 1924—28 femtio procent, åren 1928—32 fyratio procent, åren 1932
—36 trettio procent, åren 1936—40 tjugu procent och åren 1940—44 tio
procent, hvarefter fr. o. m. året 1944—45 återstoden eftergåfves.

För de pastorat åter, hvarest indragning äger rum först senare än år
1914, skall afskrifningen ske i sådan ordning, att af vederbörande afgiftssumma
erlägges till statsverket för hvart särskildt år motsvarande procent
som för nyss omförmälda pastorat stadgats, så att t. ex. pastorat, hvarest
indragningen sker först år 1924, skall detta år till statsverket inbetala endast
40 (resp. 50) procent och pastorat, där indragningen äger rum

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 281

år 1935, omedelbart erhåller hela tiondebeloppet afskrifvet (resp. erlägger
endast 30 procent).

Hvilka kraf en indragning, som ägde rum på angifna sätt, skulle
komma att ställa på statsverket, framgår af efterföljande två tabeller, med
hvilka torde jämföras tabellen sid. 151—153 i utskottets utlåtande.

På grund åt det anförda och i anledning af herr J. A. Jonssons i
Hökhult motion n:o 270, herr P. Nilssons i Bonarp motion n:o 272 och
herr J. Bengtssons i Bjärnalt motion n:o 275 får jag hemställa,

att Riksdagen må, vid antagande af utskottets förslag
till lag om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
besluta att 5 § skall erhålla lydelse enligt ettdera af
följande alternativ:

a) De till statsverket indragna afgifter skola under
loppet af de tjugu ecklesiastikåren 1914—1934 afskrifvas
i sådan ordning, att af den summa kammarkollegium
enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling skall
årligen, räknadt från och med det år, indragning af tionden
skolat därinom enligt 2 § äga rum, till statsverket
erläggas under de tio åren 1914—1924 sextio procent,
under de fem åren 1924—1929 fyratio procent och under
de fem åren 1929—1934 tjugu procent, hvarefter från
och med ecklesiastikåret 1934—1935 återstoden eftergifves.

b) De till statsverket indragna afgifter skola under
loppet af de trettio ecklesiastikåren 1914—1944 afskrifvas
i sådan ordning, att af den summa kammarkollegium
enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling
skall årligen, räknadt från och med det år, indragning
af tionden skolat därinom enligt 2 § äga rum, till statsverket
erläggas under de tio åren 1914—1924 sextio
procent, under de fyra åren 1924—1928 femtio procent,
under de fyra åren 1929—1932 fyratio procent, under
de fyra åren 1932—1936 trettio procent, under de fyra
åren 1936—1940 tjugu procent och under de fyra åren
1940—1944 tio procent, hvarefter från och med ecklesiastikåret
1944—1945 återstoden eftergdfves.

JM. Ull Riksd. Prof. 1908. 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft.

36

282

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena eeklesiastikåret 1896—97 beräknade
årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden
med anledning af kyrkotiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt
med det att omförmälda afgifter varda afskrida.

1

2

3

4

5

År

Indragen
tionde m. rn.
under året

kronor

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom er-sättning för in-dragen tionde
m. m.

kronor

Församlingarna
betala efter af-skrifning till
statsverket

kronor

Statsverkets
nettotillskott till
kyrkofonden för
indragen tionde
m. m.

kronor

1914.....................................

30,225

30,225

18,135

12,090

1915.......................................

87,540

117,765

70,659

47.106

1916.......................................

305,755

423,520

254,112

169,408

1917.......................................

509,774

933,294

559,976

373,318

1918.......................................

590,400

1,523,694

914,216

609,478

1919.......................................

548,019

2,071,713

1,243,027

828,686

1920.......................................

591,328

2,663,041

1,597,824

1,065,217

1921.......................................

472,962

3,136,003

1,881,601

1,254,402

1922......................................

351,700

3,487,703

2,092,621

1,395,082

1923.......................................

184,849

3,672,552

2,203,530

1,469,022

1924.......................................

71,790

3,744,342

1,497,738

2,246,604

1925.......................................

36,897

3,781,239

1,512,497

2,268,742

1926......................................

24,289

3,805,528

1,522,213

2,283,315

1927.......................................

18,245

3,823,773

1,529,511

2,294,262

1928.......................................

6,308

3,830,081

1,532,034

2,298,047

1929.......................................

9,675

3,839,756

767,952

3,071,804

1930.......................................

7,400

3,847,156

769,432

3,077,724

1931.......................................

11,067

3,858,223

771,645

3,086,578

! 1932.......................................

11,673

3,869,896

773,980

3,095,916

1 1933.......................................

17,092

3,886,988

777,398

3,109,590

1934......................................

9,017

3,896,005

—

3,896,005

j 1935—1972 .......................

1,949

148,108,609

—

148,108,609

Summa i 3,897,954(208,351,106

22,290,101

186,061,005

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2

283

Tablå,

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena eeklesiastikåret 1896—97 beräknade
årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden
med anledning af kyrkotiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt
med det att omförmäla afgifter varda afskrida.

1 1

2

3

4

5

Å r

1

1

Indragen
tionde in. in.
under året

kronor

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom er-sättning för in-dragen tionde
m. m.

kronor

Församlingarna
betala efter af-skrifning till
statsverket

kronor

Statsverkets
nettotillskott till
kyrkofonden för
indragen tionde
m. m.

kronor

1914.....................................

30,225

30,225

18,135

12,090

1915.......................................

87,540

117,765

70,659

47.1061

1916.......................................

305,755

423,520

254,112

169,408

1917.......................................

509,774

933,294

559,976

373,318

1918.......................................

590,400

1,523,694

914,216

609,478

1919.......................................

548,019

2,071,713

1,243,027

828,686

1920.....................................

591,328

2,663,041

1,597,824

1,065,217

1921.......................................

472,962

3,136,003

1,881,601

1,254,402

1922.......................................

351,700

3,487,703

2,092,621

1,395,082

1923.......................................

184,849

3,672,552

2,203,530

1,469,022

1924.......................................

71,790

3,744,342

1,872,171

1,872,171

1925.......................................

36,897

3,781,239

1,890,620

1,890,619

1926....................................

24,289

3,805,528

1,902,764

1,902,764

1927.......................................

18,245

3,823,773

1,911,887

1,911,886

1928.......................................

6,308

3,830,081

1,532,032

2,298,049

1929...................................

9,675

3,839,756

1,535,902

2,303,854

1930.....................................

7,400

3,847,156

1,538,862

2,308,294

1931........................................

11,067

3,858,223

1,543,289

2,314,934

1932.......................................

11,673

3,869,896

1,160,969

2,708,927

1933.....................................

17,092

3,886,988

1,166,096

2,720,892

1934.......................................

9,017

3,896,005

1,168,802

2,727,203

1935................................

—

3,896,005

1,168,802

2,727,203

284

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

1

2

3

4

5

A r

Indragen
tionde m. m.
under året

kronor

Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom er-sättning för in-dragen tionde
m. m.

kronor

Församlingarna
betala efter af-skrifning till
statsverket

kronor

Statsverkets
nettotillskott till
kyrkofonden för
indragen tionde
m. m.

kronor

1936.......................................

3,896,005

779,201

3,116,804

1937.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1938.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1939.......................................

—

3,896,005

779,201

3,116,804

1940 .....................................

—

3,896,005

389,601

3,506,404

1941.......................................

—

3,896,005

389,601

3,506,404

1942.......................................

1,949

3,897,954

389,795

3,508,159

1943.......................................

—

3,897,954

389,795

3,508,159

1944-1972 ........................

—

113,040,666

—

113,040,666

Summa

3,897,954

208,351,106

33,903,493

174,447,613

Vid C). Lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Af herrar Byström, Nydal, Ström och Söderbergh mot vissa delar af
motiveringen i utskottets utlåtande i fråga om herr D. Perssons motion.

1 och 6 §§.

Af herrar Henricson, Nilsson i Skärhus och Söderbergh:

»Enligt vår mening bör prästen erhålla den vid regleringen bestämda
lön, hvarken mer eller mindre. Därjämte bör lönen vara beräknad med
hänsyn därtill, att präst erhåller allenast fri bostad med trädgård eller
planteringsland, men icke fri vedbrand. Afkomsten af själfva jordbruket,
hvilket enligt vår åsikt skall i regeln vara på arrende upplåtet, bör till
dess vid regleringen beräknade belopp tillhandahållas prästen af församlingen,
på hvars risk och räkning utarrenderingen alltså bör ske. — Hvad
vedbrand åter beträffar, bör prästens lön fastställas med hänsyn till den
kostnad, prästen kan komma att få vidkännas i och för inköp af bränsle.
— Vi ha därför ansett, att 1 och 6 §§ i lagen om reglering af prästerskapets
aflöning bort erhålla förändrad lydelse i enlighet härmed, samt
att vederbörliga bestämmelser i ofvannämnda hänseende böra intagas i förslaget
till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.»

. 285

Riksdagens Särskilda TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

5, 6 och 12 §§.

Af herr Olof Jonsson, med hvilken herrar Nydal och Ström instämt:

Enligt bestämmelserna i 6 § skall afkastningen af det med ett bostadsboställe
förenade jordbruk samt af andra därifrån upplåtna rättigheter,
utan hänsyn till huruvida bostället upplåtits af kronan, anskaffats af menighet
eller donerats af enskild, vid lönereglering beräknas såsom en första
aflöningstillgång, därefter enligt 7 § församlingsafgift intill ett visst maximum
och hvad därutöfver erfordras för ernående af skäligt aflöningsbelopp
utgå af kyrkofonden. Afkastning utöfver husbehofvet och församlingens
rätt till byggnadsvirke för vissa ändamål af boställets skog återigen får
blott beräknas såsom aflöningstillgång i de fåll att bostället anskaffats af
menighet eller donerats af enskild, under det att med nu gällande bestämmelser
präst eller församling åtnjuta all afkastning af på nyssnämnda sätt
tillkomna boställen, men af öfriga boställen i allmänhet hälften af dylik
afkastning mot att boställshafvaren håller tillsyn öfver skogen. En medverkande
orsak till att så sker torde nog vara att synbarligen blott ett fåtal
boställen upplåtits af kronan samt att i öfrigt boställenas tillkomst i kanske
de flesta fall ej fullt säkert kunnat utredas. Naturligtvis har under sådant
förhållande såväl rättsliga som billighetssynpunkter måst därvid blifva
bestämmande.

Mycket upplysande om prästboställenas tillkomst är den nu tillgängliga
utredning, som på grund af Riksdagens skrifvelse blifvit verkställd af kammarrådet
Thulin för Gäfleborgs län och Västernorrlands län. I det förra af
dessa län anses af 62 boställen, 10 helt eller till viss del hafva upplåtits
af kronan, 36 helt eller till viss del hafva anskaffats af menighet eller
donerats af enskild och 16 helt eller till viss del måst sannolikt tillkommit
på sistnämnda sätt; och i det senare anses af 68 boställen, 8 hafva helt
eller delvis upplåtits af kronan, 24 helt eller delvis anskaffats af menighet
eller donerats af enskild och de öfriga mer eller mindre sannolikt på sistnämnda
sätt. Alla här ofvan angifna boställen äro sådana, hvarmed ett
egentligt jordbruk anses förenad!.

Då, denna utredning sannolikt får anses belysande för huru i allmänhet
prästboställen tillkommit inom äfven öfriga delar af landet, så torde
däraf den slutsats kunna dragas, att eu slutlig objektiv pröfning af boställenas
tillkomst skall gifva till resultat att skogsafkastning i långt flera
fåll än departementschefen antagit kommer att vid lönereglering få beräknas
såsom en direkt lönetillgång. Men äfven om så blefve fallet med de
allra flesta boställen, komme alltid en mängd sådana att finnas som icke
församlingar Ange beräkna någon direkt skogsafkastning utaf vid Inne -

286

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

regleringen. Därmed är således icke den frågan afgjord huruvida utskottets
förslag, som|i afseende på disponerandet af behållen skogsaf kastning
från en mängd bostadsboställen, innebär en viktig ändring af hvad
nu gäller, är berättigad. För bedömandet af den saken har man att räkna
med andra faktorer.

Enligt min uppfattning synes man hafva utgått ifrån att alla pastorat,
som hafva med jordbruk förenade bostadsboställen, oafsedt hvilken afkastning
häraf än finge vid lönereglering beräknas såsom direkt lönetillgång, i
alla händelser blefve ekonomiskt likställda, eftersom pastoratet blott hade
att erlägga den efter angifven grund beräknade församlingsafgift, som med
sitt fixa belopp sedan komme att fördelas på församlingens skattskyldiga
per fyrk eller ett däremot svarande inkomstmått och hvad därefter fattades
uti det fastställda lönebeloppet komme att erläggas af kyrkofonden. Spörsmålets
innebörd belyses bäst, om vi jämföra tvenne, enahanda taxeringsvärden
åsätta boställen som af kronan upplåtits, hvardera gifvande t. ex.
4,500 kronors afkastning, det ena af jordbruk och det andra af skogsbruk.
Om då det fastställda lönebeloppet är 4,500 kronor, så blefve det ena pastoratet
befriadt från all församlingsafgift, medan det andra pastoratet
finge erlägga sådan efter kanske beräknadt maximum.

Skulle något dylikt kunna inträffa, så kan, enligt min mening, ingen
med framgång bestrida att icke principen om jämlikhet i beskattning blifvit
på ett betänkligt sätt åsidosatt.

Nu synes visserligen det stora flertalet af pastorat, som äro försedda
med bostadsboställen af jorbruksfastighets natur, icke komma att af utskottets
förslag röna någon inverkan i afseende på fastställd församlingsafgifts
belopp, enär detta i allmänhet måste beräknas till i § 7 medgifna maximum,
men i åtskilliga fall synes denna församlingsafgift icke alls eller till
blott någon del af detta maximum komma att utgå. Enligt kommitténs
tabellserie III D tabell 4 skulle nämligen till följd af jordbruksboställens
afkastning 54 landspastorat icke behöfva något aflöningsbidrag från kyrkofonden
och af dessa skulle i 2 pastorat ingen församlingsafgift komma att
utgå, i 2 pastorat till en obetydlighet och i de öfriga 50 till större eller
mindre del af hvad til! sådan församlingsafgift högst får beräknas. Visserligen
kunna dessa siffror i verkligheten komma att modifieras, dels tillfölje
af högre lön än kommittén beräknat och dels på grund af att blott
10 öre pr invånare får beräknas vid församlingsafgiftens bestämmande i
stället för kommitténs 20 öre; men så kan också å andra sidan den af
kommittén beräknade afkastning af boställen utfalla högre, därför att förhållanden
kunna uppstå, som för kommittén varit okända.

Det faktum synes mig alltså stå kvar att genom utskottets förslag

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 287

jämlikhet i beksattning onödigtvis åsidosattes utan att därmed kyrkofonden
tillföres någon väsentligt ökad inkomst eller något annat kyrkans intresse
däraf befordras. För undanröjande af denna oegentlighet så långt
inom förslagets ram synes möjligt har jag därför framställt det förslag
att behållen skogsafkastning från sådana boställen som vare sig kronan
upplåtit eller hvars tillkomst icke kan tillförlitligt utrönas väl skulle ingå
till kyrkofonden, men därefter med högst hälften af den för löneregleringsperioden
af vederbörande beräknade årsafkastning återigen från fonden
utgå till vederbörande präst såsom aflöningsbidrag. Att denna anordning,
som i hufvudsak håller sig inom hvad nu gäller, endast komme att i allmänhet
minska de bidrag till aflöning af pastoratets eller boställets innehafvare,
som eljest skulle utgå af kyrkofonden, med samma belopp, hvartill
anslaget för indragen skogsafkastning uppginge samt att således blott
för ett mindre antal pastorat kyrkofonden komme att drabbas af något
högre utgifter än efter utskottets förslag synes mig framgå dels däraf, att
det antal boställshafvare, som under de 10 åren 1888—1898 af skogsudde!
i årligt medeltal erhållit minst 500 kronor blott varit 57 och dels däraf
att det antal bostadsboställen, hvilkas areal — minst 300 hektar skogsmark
— kan antagas gifva någon mera betydande behållen skogsafkastning,
endast utgör 155, af hvilka naturligtvis ingen afkastning under alla
förhållanden komme att från en del ingå till fonden. Med detta mitt förslag
skulle den betänklighet försvinna, som med utskottets förslag är förenad,
nämligen att boställshafvaren förlorar allt intresse för tillsyn och
bevakning af skogen, en tillsyn som ingalunda kan medhinnas af skogsstaten
utan en betydlig och kostsam ökning af densamma. Genom förslaget
skulle också församlingens rätt att till sin prästs aflöning använda ett
boställes afkastning säkrare bevaras för framtiden, samt de bekymmersamma
vanskligheter, som i så många fall möta vederbörande vid bestämmandet
af huruvida en skogsafkastning får beräknas såsom en lönetillgång för ett
pastorat eller ej, att i högst väsentlig grad förmildras, enär det då icke
gällde ett afgörande emellan allt eller intet utan blott emellan något mer
eller mindre.

Jag har därför ansett att nedanstående §§ bort erhålla följande lydelse:

5 §•

Från prästerskapet — — — — — — — erhållas.

Där skog å boställe antages lämna afkastning utöfver
hvad som erfordras för boställets husbehof eller
församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall

288

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

nämnden hos domänstyrelsen göra framställning om utredning
angående skogens sannolika behållna afkastning
under de tjugu år, som följa näst efter det förut fastställd
lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör
att gälla. Såsom behållen skogsafkastning skall i
förevarande fall anses hvad af försälj ningsmedel för skog
från bostället återstår efter afdrag af kostnaderna, dels
för virkets försäljning, dels för skogens indelning samt
skogsstatens öfriga bestyr med skogen, dels för bevakning
samt skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns
främjande å bostället, dels ock för åtgärd eller
anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning
eller motverkande af uppkommen skada å skogen.

En hvar — — — — — — — — — därstädes.

6 § 1 mom.

1. Är — — — — — — — —---tjänst.

Dylik — — — — — — — — — — inbegripna.

Öfverstiger afkastningen af skog å bostadsboställe,
hvilket af menighet anskaffats eller af enskild donerats,
hvad som erfordras för boställshafvarens husbehof eller
församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad,
skall behållna skogsafkastningen, beräknad på sätt i 5 §
angifves, i sin helhet komma boställshafvaren tillgodo
och af nämnden särskild! beaktas vid uppskattningen åt
boställets afkastning. Antages behållna skogsafkastningen
för boställe, hvilket af menighet anskaffats, blifva
så betydande, att den, jämte annan afkastning af bostället,
i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning,
som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
skall endast så stor del af samma afkastning, som finnes
skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden
beträffande återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra
anmälan. Behållen skogsafkastning från andra än nämnda
slag af bostadsboställen skall med halfva sitt belopp beräknas
såsom lönetillgång för vederbörande boställshafvare,
men af denne tillgodonjutas såsom årligt anslag
från kyrkofonden, hvilket anslag dock ej må öfverstiga

289

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

hälften af det högsta belopp, hvartill församlingsafgift
får beräknas enligt nästföljande § 7.

Gifver — — — — — — — —- till kyrkofonden.
Är förslag väckt — — — — för den tjänsten
räknas.

12 § 1 inom.

1. Kungl. Maj:t — — —---erforderligt.

Där till innehafvare af bostadsboställe, hvilket icke
af menighet anskaffats eller af enskild donerats, skall
enligt 6 § l mom. såsom ersättning för sko g saf kastning
från bostället utgå visst årligt anslag från kyrkofonden,
bestämmer Kungl. Maj:t storleken af detta anslag, innan
behofvet af församling saf gifter och därutöfver erforderligt
tillskott frän kyrkofonden varder pröfvadt.

Sålunda — — — — — — — — —--gälla.

6 §.

Af herrar Bos och Ström:

Att vid reglering af prästerskapets aflöning bibehålla samtliga med
jordbruk förenade boställen på sätt, utskottet föreslagit, kan ofta blifva
förenadt med stora kostnader och besvär, vare sig bostället utarrenderas
eller brukas af boställshafvaren, och i många fall torde nettobehållningen
blifva ganska ringa.

I flera hänseenden för både prästerskapet och församlingarna fördelaktigt
vore det därför, om från de med jordbruk förenade boställena jordbruksandelen
och den till bostället hörande skogen afsöndrades och försåldes
och ränteafkastningen af försälj ningsmedlen användes till byggnad och
underhåll af kyrka och bostaden och till lönebidrag åt församlingens prästerskap
eller ock delvis inginge till kyrkofonden, beroende på, om boställets
natur och sättet för dess tillkomst därtill föranleder.

Ortsförhållandena äro dock i vårt vidsträckta land så olika, att hvad
som lämpar sig för den ena orten, kan annorstädes vara mindre fördelaktigt,
och därför har också förslaget om en allmän indragning af prästboställena
mångenstädes rönt starkt motstånd.

Omständigheterna kunna dock vara sådana, att jordbruket ej kan mot
skäligt arrende, ja kanske ej ens till något pris utarrenderas, och att
boställshafvaren snarare anser det som en börda, än som en fördel att själf

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 37

290 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

bruka detsamma. Under sådana förhållanden och då präst och församling
äro ense om fördelen af boställets försäljning, bör en möjlighet därtill
förefinnas, och vi anse därför att utskottet bort med anledning åt herrar
D. Perssons och J. Johanssons motioner och i anslutning till herr G. Ros’
motion hemställa, att Riksdagen må besluta ett så lydande tillägg i en ny
punkt 5 till 6 § i »Lag om reglering af prästerskapets aflöning»:

»5. Möter hinder för utarrendering mot skäligt
arrende af jordbruk å bostadsboställe, och äro vederbörande
församling och boställshafvare ense om fördelen
af boställets försäljning, skall nämnden tillse, om den
del af bostället, hvarå jordbruk bedrifves, lämpligen kan
jämte bostället tillhörande skog af söndras och försäljas
samt hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om
tillstånd till sådan försäljning och i sammanhang därmed
afgifva yttrande om det beräknade saluvärdet å dels
jordbruksandelen, dels skogen, äfvensom i fråga om huru
stor andel af försäljningssumman kan antagas motsvara
värdet af boställets virkesbehof öfverskj utande skogsafkastning.

Vid pröfning af uppgjordt förslag till löneregleringmeddelar
Kungl. Maj:t beslut jämväl rörande väckt fråga
om försäljning af boställe. Gifves tillstånd till dylik
försäljning, hvarvid skola för boställshafvarens räkningundantagas
nödiga bostads- och ekonomihus äfvensom
trädgårds- och planteringsland, meddelas tillika föreskrift,
huru stor del af försäljningssumman skall tillgodoföras
kyrkofonden såsom ersättning för mistad inkomst af boställets
skog. Återstoden af försäljningssumman öfverlämnas
till förvaltning af vederbörande kyrkoråd, och
skall årliga afkastningen af denna pastoratets prästlönefond
användas dels till byggnad och underhåll af kyrka
och boställets hus dels till bestridande af aflöningen för
pastoratets prästerskap.

Har bostadsboställe af menighet anskaffats eller af
enskild donerats, skall hela försäljningssumman för bostället
ställas under kyrkorådets förvaltning och ränteafkomsten
tillgodogöras för prästerskapets aflöning och
boställets underhåll.»

291

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

7 och 16 §§.

Af herrar Söderbergh, Henricson, Ström, Nilsson i Skärhus och Byström:

»Då i fråga om beräkningen af församlingsafgifter äfvensom beträffande
deras utgörande några undantagsbestämmelser lämpligen icke böra förekomma,
påyrka vi följande ändringar i nedannämnda paragrafer i utskottets
förslag till Lag om reglering af prästerskapets aflöning:

att i 7 § andra stycket orden: »dock att etc.--

prästerskapets boställen och löneinkomster» skola utgå;
och

att andra stycket i 16 § 1 punkten; »Till utgörande
etc. — — — prästerskapets aflöning» skall utgå.»

9 §.

Af herr Byström:

»Donation, som i § 9 afses, har naturligtvis tillkommit dels för att
förbättra den prästerlige tjänsteinnehafvarens lönevillkor och dels för att
med prästsysslan i vederbörande socken förena sådana ekonomiska fördelar
att man vid val af präst må kunna så vidt det beror på lönefrågan hafva
tillfälle att välja biand de bäste.

Ojämnheterna i prästlönerna hafva ock varit så stora, att man lätteligen
kan förstå att bättre ekonomiskt lottad och för kyrkan intresserad
person kan hafva velat tilldela en svagt aflönad präst en välbehöflig ökning
i hans inkomst. Flere af de donationer, som sålunda gifvits, äro till sitt
belopp fixerade. Andra åter bestå af fastigheter, hvars afkastning för
framtiden är mera oberäknelig. Ett doneradt hemman kan genom att
t. ex. en järnväg dragés öfver ägorna, en station bygges och ett nytt
lifligt samhälle uppstår, få ett så förökad t värde, att inkomsten däraf går
till ansenligt stora belopp.

Att en sådan större inkomst skall utan vidare tilldelas tjänsteinnehafvaren
utöfver den lön han åtnjuter, kan väl sättas i fråga, sedan staten
och kommunen gifvit honom en inkomst, som anses fylla krafvet på anständig
bärgning och hvarigenom väl åtminstone delvis de motiv, som
kunna antagas hafva dikterat donationen, förfallit. Skulle man icke under
sådana förhållanden kunna anse sig vederbörligen respektera donators vilja
äfven om någon del af eu sådan större inkomst finge gå till annat kyrkligt
ändamål. Prästlöneregleringskominittén har ock ansett att här åsyftad
särskild förmån skulle under vissa förutsättningar kunna vid prästlöneregleringen
användas annorledes än som Kungl.’ Maj:t föreslagit och utskottet
nu tillstyrkt. Jag har emellertid ansett att den ifrågavarande paragrafen
bort hafva följande lydelse:

292 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N;o 2.

Särskild förmån, som blifvit genom donation af
enskild tillförsäkrad innehafvare af viss prästerlig tjänst
i syfte att bereda denne ökad inkomst, skall komma
samme tjänsteinnehafvare tillgodo. Skulle emellertid
afkastningen af här åsyftad donation belöpa sig till
högre belopp än som motsvaras af hälften af den på
grund af löneregleringen fastställda lönen, meddelar Kungl.
Maj:t föreskrifter angående användande af återstoden af
denna afkastning.»

12 §.

Af herr Byström, med hvilken herr Ström instämt:

»Utskottet tillstyrker att § 12 mom. 1 andra stycket skall få följande
lydelse:

»Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,
räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att gälla,
dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt
fall stadgas.»

Denna bestämmelse kommer, om den varder lag, att verka därhän, att
löneregleringarna inträffa på olika tider under i hvarandra ingående perioder
om tjuguåtta år.

Man skulle för framtiden sålunda få hålla på årligen med ett större
eller mindre antal prästlöneregleringar. Någonting liknande förekommer
mig veterligen icke inom något annat område, där Riksdagen har att göra
med en ämbetsmannakårs löner. Det synes därför vara bättre att ställa
det så, att lönerna kunna ordnas eller bestämmas på en gång utöfver hela
linjen.

Nu o-år det visserligen icke att göra detta för den första lönepenoden,
som föreslagits att omfatta 20 år, emedan gällande aftal eller konventioner
lägga stora hinder däremot. Men det bör dock vara möjligt att efter vissa
år& kunna komma därhän. Detta synes mig lämpligen kunna ske på det
sättet, att lönerna regleras så med hänsyn till tiden, att de skola åter blifva
föremål för ny reglering det år, då den lön, som, på ett undantag när
(nämligen Hassela församling i Helsingland), enligt kungl. förordningen
den 11 juli 1862 sist reglerades, tilländagår, hvilket inträffar år 1934._

De första nya löneregleringarna, tolf till antalet, eller de som infalla
år 1914 skulle då få en giltighetstid af 20 år, de som därnäst eller år
1915 infalla, hvilka äro trettiofyra till antalet, skulle få en giltighetstid af
nitton år och de etthundratio löneregleringar, som infalla 1916, skulle få
en giltighetstid af aderton år o. s. v. såsom framgår af följande tabell:

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 2.

293

12

regleras

1914 och

få en

niti°dietstid

o o

af

20

år

34

»

1915

»

»

»

19

y>

no

»

1916

»

>

»

18

»

179

1917

»

»

17

»

202

»

1918

»

»

»

16

»

204

»

1919

»

»

15

»

222

1920

»

14

»

156

»

1921

13

»

113

1922

»

»

12

»

59

1923

»

»

11

»

24

1924

»

10

»

16

»

1925

7>

»

&

9

»

9

2>

1926

»

»

8

»

5

1927

»

»

7

»

2

»

1928

»

»

6

»

2

»

1929

»

»

»

5

1

»

1930

»

/I

2

»

1931

»

»

»

3

»

3

»

1932

»

»

2

7

»

1933

»

»

1

»

2

»

1934

»

»

»

—

Af denna tabell framgår, att 1,315 löneregleringar finge en giltighetstid
växlande mellan 10 och 20 år, under det att 15 Unge en giltighetstid
af 5 år eller därunder.

Det kan visserligen vara en olägenhet att somliga löneregleringar måste
göras för så kort giltighetstid, men detta skulle dock ej behöfva ske mer
än en gång och blott med ett fåtal.

Att komma därhän att prästlöneregleringarna, hvilka enligt nu gällande
bestämmelser äro 1,365, skedde på en och samma gång för alla, anser jag
från flera synpunkter vara särdeles önskvärdt. Därigenom skulle man väsentligen
undgå den ojämnhet och olikhet i prästernas löner, som eljest lätteligen
kan komma att förefinnas. Om i en socken prästens lön regleras
t. ex. 1914, under det att regleringen i en annan socken, som ligger näst
intill, sker tio eller femton år senare, då krafven kunna vara betydligt
annorlunda, är det ej sagdt att lönerna i dessa båda socknar blifva lika, och
dock kunna ämbetsåliggandena i båda socknarna vara sådana, att de betingade
samma löner.

Men ej blott lönerna bland prästerna skulle blifva mera jämna, om
de bestämdes på en gång. Det blefve också möjligare att åstadkomma

294 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

mera likhet i fråga om lönerna inom olika ämbetsmannakårer, hvilket på
många håll anses önskvärdt.

O t

Skulle man framdeles vilja att staten helt och hållet öfvertoge prästernas
aflöning, vore det lättare att kunna göra så, om löneregleringarna kunde
få företagas på samma år.

Redan nu pågår ett rätt kraftigt arbete för att kunna utjämna de
kommunala skattebördorna, och genom att staten öfvertoge ifrågavarande
aflöning skulle detta sträfvande underlättas i betydlig mån. Visserligen
sker genom nu ifrågavarande prästlöneregleringsförslag någon utjämning
kommunernas kyrkoskatter dels därigenom att staten ikläder sig en årlig
utgift på omkring 4,000,000 kr. såsom bidrag till prästernas löner, och
dels genom att kyrkoskatten inom kommunerna omlägges så, att i stället
för tionden, som väsentligen drabbat jordbruket, alla inkomster skola bidraga
proportionsvis lika till i frågavarande löner; men detta blir naturligtvis
ej tillfyiles.

Genom att åstadkomma den nu ifrågasatta gemensamhetstiden bli
också lönenämnderna under många år i taget snart sagdt obehöfliga, sedan
de fyllt sitt värf under den första besvärligare tjuguårsperioden. De behöfva
efter år 1984, då efter mitt förslag alla löner skulle omregleras,
användas i allmänhet taget blott hvart tjugonde år. Naturligtvis borde
nämnderna under sådana förhållanden blifva något annorlunda sammansatta
än som lagförslaget nu stadgar.

En invändning mot förslaget att lönerna utöfver hela linjen skola
framdeles regleras på en gång är att det blefve svårt för vederbörande
att kunna hinna åstadkomma detta.

För det första får väl nämnderna sammansättas så, att de kunna
hinna med sin uppgift. Vidare kunna säkerligen så väl länsstyrelse och
domkapitel göra de granskningar, som angående denna sak äro nödvändiga
inom respektive områden. Och Kungl. Maj:t, som, vare sig det förelägges
honom endast 222 löneregleringar på en gång eller 1,365 sådana, måste
lita väsentligen på sina goda underordnade, har alltid utvägar att kunna
åstadkomma det arbete, som lägges på honom. Man må ock komma ihåg,
att då detta arbete skall ske, har man att förnämligast gå efter det
schema som är successivt uppgjordt för hvarje pastorat under åren 1914
—1934 eller under först inträdande tjuguårsperioden.

Hvad i detta sammanhang kan angå utarrenderingen af prästboställe
må erinras om, att man naturligtvis kan utarrendera dem, när löneregleringen
sker, och då för samma tider. Det blir sålunda äfven det under
åren 1914—1934 för en del kortare tid än 20 år, men dels säger lagförslaget,
att löningsboställena skola utarrenderas på högst 20 år, och dels

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 295

är arrenderingsfrågan icke alldeles beroende med hänsyn till tiden af löneregleringsfrågan.

. , Ge„n?.m ,att \ § 12 1 laSen om reglering af prästerskapets aflöning
införa följande ord: °

»där den är af sedd att träda i tillämpning före den 1 mai 1934 äo-a
giltighet intill samma dag, men eljest» ö

har jag trött mig vinna den formulering af lagparagrafen, som åsyftas
med det ofvan sagda. J

På grund af hvad som nu anförts, har jag ansett att § 12 mom. 1
bort hafva följande lydelse:

1. Kungl. Maj:t fastställer särskild! beträffande
hvarje pastorat dels aflöning för kyrkoherden samt för
komminister, där sådan skall vara anställd, dels ock för
hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre
församlingsafgifter från pastoratet än äfven '' tillskott
fi ån kyrkofonden, när dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall, där den lir
afsedd. att träda i tillämpning före den 1 maj 1934,
äga giltighet intill samma dag, men eljest under tjuo-u
ecklesiastikår, räknade från det då förut fastställd lönereglering
upphör att gälla, dock med iakttagande af
hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där afsedt fall
stadgas.»

Af herr Nydal.

25 §.

Af herr Nilsson i Skärhus.

Vid E). Lag om kyrkofond.

1 *•.

Af herr Söderbergh, som hemställde att paragrafen måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna
afiöningsmedel, om hvilka i denna lag förmäles,
skola under benämning kyrkofonden af statskontoret förvaltas.
»

296 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

2 §.

Af herrar Bos och Ström: _

Under förutsättning att det af oss föreslagna tillägget till 6 § l »Lag
om reglering af prästerskapets aflöning» af Riksdagen godkännes, föreslås
fösande tillägg i en punkt 2 till 2 § i »Lag om kyrkofond»:

»2. Till kyrkofonden ingå äfven medel, som influtit
genom boställens försäljning i enlighet med punkt
5 i 6 § af »Lag om reglering af prästerskapets aflöning»
och hvilka medel tillkomma kyrkofonden såsom ersättning
för mistad inkomst af skog, och må däraf endast
årliga afkastningen användas till bestridande af kyrkofondens
utgifter.»

0 §.

Af herr Olof Jonsson, med hvilken herrar Nydal och Ström instämt:

»Under åberopande af min här ofvan vid C) Lag om reglering af
prästerskapets aflöning anförda motivering, hemställer jag att 6 § må antagas
med följande af mig föreslagna ändrade lydelse.

Af kyrkofonden skola utgöras:

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. Ersättning för skog safkastning från bostadsboställe,
hvilket icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats,
med belopp, som blifva af Kungi. Majd vid löneregleringen
faställdt;

2—8 lika med resp. 1 — 7 af utskottets förslag.»

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

297

Innehållsförteckning-.

Sid.

Återblick på de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt

land ................................................................................................ ..... 5.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna
tillämpade beskattnings- och lönesystem samt verkningarna
däraf..................................................................................................................; 16.

Viktigare inom Riksdagen väckta förslag til! ändring i prästerskapets

nuvarande aflöningsförhållandan ...................................................... 42.

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering framhållna
synpunkter *i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden
m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag......... 52.

IT.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell innebörd 72.
Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande
af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet

till prästerskapets aflöning ........................................................ 72.

Mot ion n:o 277 af herr J. Bengtsson.................................................. 92.

Ecklesiastika boställsväsendet .............................................................. 100.

Motion iko 57 af herr G. Ros............................................................... 117.

» » 288 » » D. Persson ...................................................... J19.

» » 289 » » J. Johansson ................................................... 122.

» » 291 » » J. A. Jonsson m. fl........................................ 12?.

» » 292 » » A. Henricson ...................................................-125.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor .................................... 130.

Motion n:o 54 af liera K. J. Ekman och n:o295 af herr O. W. Redelius 134.

Granskning af författa i ngsförslagens detaljer ................................................-137.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför............................................. 138,

Motion n:o 270 af herr J. A. Jonsson ................................................ 138.

» » 272 » » P. Kilsson....................................................... 142.

» >> 275 » > J. Bengtsson.,........,...,.............................. 146,

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ......................,,,, 154,.

Bill. till Rihsd, Prat. 1008. 8 Sami t Afd. 2 Haft. SB

298

Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

Motion n:o "284 af herr O. W. Redelius .............................................

» » 292 » » A. Henricson..................................................

» » 313 » » C. G. Scedén...................................................

» » 283 » » J. Byström.......................................................

» » 313 » » G. G. Scedén...................................................

» » 306 » » C. G. Scedén...................................................

» s> 289 » » J. Johansson...................................................

Förslag till lag om emeritilöner för präster ................................................

Motion u:o 290 af herr S. O. Nyländer..........................*..............■......

» » 314 » » G. G. Scedén...................................................

Förslag till lag om kyrkofond.........................................................................

Motion n:o 311 af herr H. Sanden in. fl...........................................

» » 316 af herrar O. A. Berg och P. Pehrsson.................

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställs slcogar.

........................................................................................................

Motioner innefattande af slagsyrkanden å den kungl. propositionen .........

Motion n:o 288 af herr D. Prrsson......................................................

» » 8()3 » » G. Kronhmd..................................................

Utskottets hemställan.......................................................................................

Tablå.................................................................................................................•

Reservationer ...................................................................................................

Sid.

160.

170.

171.
175.
183.
198.
202.
203.
207.
209.
212.
216.
219.

229.

233.

233.

235.

239.

276.

278.

Stockholm, Ivar Hssggströms Boktryckeri Ä.-B., 1908.