Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1905, kl. 11 f. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 1, i anledning af dels Kungl.

Maj:ts proposition n:o 79, med förslag till förordning
angående försäljning af brännvin, dels ock inom Riksdagen
i ämnet väckta motioner.

I den till särskilda utskottet n:o 2 hänvisade kungl. propositionen
n:o 79 har Kungl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 6 mars innevarande
år, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen vidfogadt förslag
till förordning angående försäljning af brännvin.

Förutom den kungl. propositionen har utskottet jämväl haft att
behandla fyrtio till utskottet öfverlämnade, här nedan förtecknade motioner
i ämnet.

Motioner inom Första Kammaren:

N:o 41, af herrar Th. af Ekenstam och G. Björlin, om ändrad lydelse af
§ 25 i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning af
brännvin;

N:o 42, af herr S. Wieselgren, om ändring af §§ 16, 17, 25, 36, 39, 40
och 42 i det kungl. förslaget;

N:o 44, af herr C. Swartz m. fl., om vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag
till fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen;

N:o 45, af herr C. H. von Mentzer, om ändrad lydelse af § 25 i Kungl.
Maj:ts förslag;

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (A*o 5).

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

N:o 46, af herr (). Björklund, om ändrad lydelse af § 15 mom. 4 i Kung!.
Maj:ts förslag;

N:o 47, af herr K. Åkerberg, om ändrad lydelse af § 25 och af öfvergångsstadgandena
i Kungl. Maj:ts förslag; samt
N:o 48, af friherre Johan Beck-Friis in. fl., om ändrad lydelse af öfvergångsstadgandena
i Kungl. Maj:ts förslag.

Motioner inom Andra Kammaren:

N:o 62, af herr G. S. Neigliek, om ändrad lydelse af § 31 i kungl. förordningen
angående villkoren för försäljning af brännvin m. m. den.
24 maj 1895;

N:o 154, af herr A. F. Burman, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
bestämmelse därom, att försäljning af eau de cologne i visst fall skall
likställas med utskärning af brännvin;

N:o 229, af herr H. Andersson i Västra Nöbbelöf, om viss ändring i den
vid Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning af
brännvin fogade bilaga;

N:o 230, af herr J. G. Hazén, om ändrad lydelse af § 29 i Kungl. Maj:ts
förslag;

N:o 234, af herr JSf. Broander, om ändrad lydelse af § 25 i Kungl. Maj:ts
förslag;

N:o 236, af herr J. Widén, om ändrad lydelse af § 3 och § 15 mom. 1
i Kungl. Maj-.ts förslag samt om viss ändring med afseende å den
därvid fogade bilaga;

N:o 238, af herr C. Vahlquist, om viss ändring i den vid Kungl. Maj:ts
förslag fogade bilaga;

N:o 239, af herr C. G. Johansson i Aflösa, om ändrad lydelse af § 15
samt om borttagande af § 16 i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 241, af herr K. E. von Geijer, om ändrad lydelse af §§ 8, 11, 13
och 21 i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 242, af herr O. W. Redelius, om indragning till statsverket af samtliga
brännvinsförsäljningsafgifter;

N:o 243, af herr A. A. Johansson i Möllstorp m. fl., om ändrad lydelse
af § 25 och af öfvergångsstadgandena i Kung]. Maj:ts förslag;

N:o 244, af herr C. J. Berggren m. fl., om ändrad lydelse af § 6 mom. 2
i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 245, af herr J. J. Byström m. fl., med yrkande att § 16 i Kungl.
Maj:ts förslag måtte afslås;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

,N:o 247, af herrar G. M. Sandin och C. J. Berggren, med förslag att vid
utminutering af brännvin priset per liter skall bibehållas oförändradt,
oberoende åt den större eller mindre mängd som köpes;

N:o 248, af herr O. N. Olsson i Heden, om ändring af §§ 2, 4—6, 8—10,
12 15, 17, 19—21, 24, 25, 28, 33, 39 och 40 samt öfvergångs stadgandena

i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 249, af herr ./. A. Jonsson i Hökhult, om vissa ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag;

N:o 252, af herr C. Sandquist m. fl., om tillägg till § 5 och om ändrad
lydelse af § 16 mom. 3 i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 253, af herr E. Räf, om ändrad lydelse af §§ 3, 16 och 17 mom. 2
samt § 25 i Kungl. Majds förslag m. m.;

N:o 254, af herr C. R. Johansson i Jönköping m. fl., om successiv indragning
till statsverket af kommunernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen
m. m.;

l\:o 255, af herr O. G. Eriksson i Öfre Odensvi m. fl., om successiv indragning
till statsverket af brännvinsförsäljningsmedlen;

N:o 256, af herr H. F. A. E. Pantzarhielm, om viss ändring i den vid
Kungl. Maj:ts förslag fogade bilaga;

N:o 257, af herr C. A. Danielsson m. fl., om tillägg till öfvergångsstadgandena
i Kungl. Maj:ts förslag;

N:o 259, af herr M. Matsson, om ändrad lydelse af § 16 i Kungl. Maj:ts
förslag;

N:o 263, af herr M. Matsson, om successiv indragning till statsverket af
kommunernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen;

N:o 264, af herrar A. Jönsson i Yngsjö och M. Andersson i Löfhult, om
ändrad lydelse af öfvergångsstadgandena i Kungl. Maj ds förslag;

N:o 265, af herr O. F. Trapp, om ändrad lydelse af § 25 i Kungl. Majds
förslag;

N:o 266, af herr G. A. Ahlstrand, om ändrad lydelse af § 25 i Kungl.
Maj ds förslag;

N:o 267, af herr L. K. Broek, om ändrad lydelse af § 16 mom. 1 och 4
samt § 17 i Kungl. Maj ds förslag;

N:o 268, af herr G. W. Roos, om ändrad lydelse af § 38 i Kungl. Majds
förslag;

N:o 269, af herr C. R. Johansson i Jönköping, om ändrad lydelse af § 16
mom. 1 i Kungl. Majds förslag;

N:o 270, af herr J. G. Pettersson i Södertälje m. fl., om tillägg till § 25
i Kungl. Maj ds förslag;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets

yttrande.

N:o 272, af herr P. Hörnsten, om ändring i § 14 af Kungl. Maj-.ts förslag
samt om indragning till statsverket af landskommunernas andelar
af brännvinsförsäljningsmedlen; samt
N:o 273, af herr A. Ekman m. fl., om ändrad lydelse af öfvergångsstadgandena
i Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt ofvan omförmälda utdrag af statsrådsprotokollet anförde chefen
för finansdepartementet vid föredragning inför Kungl. Maj:t af förevarande
författningsförslag till en början beträffande tillkomsten af förslaget följande:

»I skrifvelse den 12 maj 1902 har Riksdagen anhållit, det täcktes
Kungl. Maj:t dels låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt en ändring
i gällande bestämmelser om beskattning af tillverkning och försäljning
af brännvin kunde vidtagas i syfte att brännvinsbeskattningen, hvad
anginge den del af berörda skatt, hvilken nu utgår såsom försäljningsafgift,
måtte varda mera effektiv än hittills, samt därefter låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga de förslag, som för vinnande af nämnda
syftemål kunde anses lämpliga, dels ock låta uppgöra och för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser, hvarigenom, därest brännvinsbeskattningen
fortfarande såsom hittills ansåges böra uppdelas i tillverkningsskatt
och försäljningsafgift, en med billighet och rättvisa öfverensstämmande
fördelning af försäljningsafgifterna skulle kunna åvägabringas.

Sedermera har Riksdagen uti skrifvelse den 17 maj 1904 anmält, att
Riksdagen för sin del beslutit, att § 18 mom. 3 och § 33 i gällande brännvinsförsäljningsförordning
skulle erhålla viss ändrad lydelse.

Vidare hafva svenska nykterhetssällskapet i underdånig skrifvelse
den 20 december 1901 och utskänkningsbolagens förtroendenämnd i underdånig
skrifvelse den 26 september 1903 framställt vissa önskningsmål beträffande
ordnandet af brännvinshandeln.

Öfver Riksdagens sistberörda skrifvelse äfvensom förenämnda af
svenska nykterhetssällskapet och utskänkningsbolagens förtroendenämnd
aflåtna underdåniga skrifvelse!’ hafva infordrade yttranden afgifvits af Kungl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande, hvarefter under sistlidna års höst
inom finansdepartementet utarbetats förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning.
Öfver detta förslag hafva äfvenledes samtliga Kungl. Maj:ts
befallningshafvande inkommit med egna underdåniga utlåtanden jämte
yttranden af åtskilliga enskilde, utskänkningsbolag, kronofogdar, magistrater,
hushållningssällskap med flera, hvarefter förslaget i vissa delar omarbetats.»

Härefter afgaf chefen för finansdepartementet följande redogörelse
för de allmänna grunder, hvarå förslaget vore byggdt, äfvensom i samman -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 5

hårig därmed för det väsentliga af innehållet i ofvannämnda i ärendet afgifna
yttranden, i den män desamma synts vara förtjänta af beaktande:

»Då Riksdagen i sin ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902 ifrågasatt
möjligheten däraf, att den nuvarande uppdelningen af brännvinsbeskattningen
i tillverkningsskatt och försäljningsafgift borde bortfalla,
vill jag redan här förutskicka, att jag icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att framlägga något förslag i sådan riktning. Det förslag, jag
ärnar framlägga, är därför byggdt på den hittills gällande åtskillnaden
mellan beskattningen af tillverkning och beskattningen af försäljning af
brännvin.

Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå har i sina underdåniga
berättelser för tillverkningsåren från och med 1898—1899 till och
med 1902—1903 uppgifvit inom landet såld spirituösa till följande belopp:

A r.	L i	; e r	I procent af hela för-säljningen
af bolagen.	af andra.	af bolagen.	af andra.
1898—1899 .................	26,198,577	17,144,617	60	40
1899-1900 ..................	27,649,963	16,865,415	62	38
1900—1901 .................	28,241,318	16,297,587	63	37
1901-1902 .................	25,394,698	15,225,031	62	38
1902—1903 .................	23,220,971	15,684,008	60	40

Af den till försäljning disponibla kvantiteten hafva således bolagen
sålt omkring tre femtedelar och andra omkring två femtedelar. Härvid
är att märka, att under de sista åren en förskjutning ägt rum, så att
bolagens andel af försäljningen sjunkit, men öfriga försäljares i proportion
stigit. En dylik förskjutning är, om ock ringa, icke utan betydelse.
Den inkomst, som tillflyter det allmänna af bolagens brännvinshandel, är
nämligen proportionsvis betydligt större än den, som härflyter af denna
rörelse i öfrig!. Det visar sig sålunda, att den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,
som under ofvannämnda fem år härstammat från bolagen,
belöpt sig till i medeltal 40,2 öre för hvarje såld liter, medan försäljningsafgiften
för det brännvin, som annorledes försålts, lämnat en afkastning
af allenast 7,7 öre per liter.

Med hänsyn till berörda förhållanden synes det vara uppenbart, att,
om man önskar ernå större effektivitet i beskattningen af bränn vinsförsäljningen,
en synnerligen verksam åtgärd måste vara att söka ordna

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Förtroende nämndens skrifvelse.

lagstiftningen så, att så stor del af brännvinshandeln som möjligt kominer
att utöfvas af bolag.

Den ofvannämnda stora olikheten beror gifvetvis förnämligast däraf,
att bolagen äro skyldiga att, jämte erläggande af försäljningsafgifter, till
det allmänna afstå nettovinsten af sin rörelse.

Delvis har berörda olikhet äfven sin grund däri, att det brännvin,
som icke säljes genom bolag, på grund af det sätt, hvarpå försäljningsafgiften
bestämmes, i själfva verket till stor del undandrager sig den beskattning,
som med försäljningsafgiften är afsedd.

De former af brännvinsförsäljningen, som för närvarande i större
eller mindre mån undandraga sig försäljningsafgift, äro:

1) den, som utöfvas i stad på grund af burskap eller privilegium,

2) vissa gästgifvares,

3) försäljning på grund af rättighet, inropad å auktion,

4) försäljning på grund af öfverlåtelse från bolag, och

5) försäljning till enskilda i myckenhet af minst 250 liter.

Visserligen är i nu gällande förordning åsyftadt, att den under
1)—4) upptagna försäljning skall äga rum mot försäljningsafgift, motsvarande
det litertal brännvin, som afyttras, men, på sätt erfarenheten gifvit
vid handen och jag äfven senare får anledning närmare omförmäla, beräknas
ifrågavarande litertal ofta alldeles för lågt.

I ofvan omförinälda skrifvelse af utskänkningsbolagens förtroendenämnd
hemställer nämnden, bland annat, att de på §§ 6 och 7 i gällande
bränn vinsförsäljningsförordning grundade rättigheter måtte indragas eller,
om detta ej kunde ske, att i lag måtte bestämmas, det utskänkningsrättighet
endast finge användas för försäljning till förtäring på stället.

Till stöd för denna hemställan anför nämnden, att hinder i flera
viktiga hänseenden mötte för bolagen att gå tillräckligt långt i tillämpning
af det system, hvarefter de arbetade, och att framgången af deras
sträfvanden i mån häraf motverkades.

Styrkan i detta system — det s. k. göteborgssystemet — läge i
förutsättningen, att bolagen icke allenast ställde sig till efterrättelse hvad
lag föreskrefve beträffande handeln med spritdrycker, utan äfven vidtoge
de åtgärder därutöfver, som kunde befinnas ägnade att hålla dessas förbrukning
inom måttlighetens råmärken. Men bolagen, på hvilkas fullständiga
oberoende af ekonomisk vinning berörda förutsättning hvilade, vore
långt ifrån de enda, som dref ve spirituosahandel. Bolagen hade nämligen
att kämpa mot en stark konkurrens, däri allenast vinningslystnad utgjorde

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

drift] ad er n, och som därför ingalunda vore hugad att bringa några större
offer åt det allmänna bästa, än dem lagen bestämdt kräfde. Under sådana
omständigheter kunde bolagen svårligen göra några öfverloppsgärningar
med stort annan verkan, än att konkurrenternas kundkrets ökades.

Denna konkurrensens förlamande inverkan på bolagsarbetet framträdde
klart i redogörelsen för det möte, där förtroendenämnden blifvit utsedd.
Denna redogörelse visade, hurusom t. ex. bolagsstyrelsernas ombud vore
ense om nyttan ur sedlighetens synpunkt af ett gemensamt minimipris
och en gemensam maximistyrka å vissa slag af spritdrycker samt ett allmänt
förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af sådana varor
att å annan ort, än där rättigheten utöfvades, låta genom ombud eller kringresande
agenter utbjuda dem till salu eller därå upptaga beställning i små
poster, men å andra sidan ansåge, att bolagen ej kunde, i hvad på dem
berodde, genomföra dessa viktiga reformer i någon nämnvärd utsträckning,
emedan följden däraf endast skulle blifva, att en stor del af den spirituosahandel,
som nu läge i bolagens egen hand eller kunde af dem genom
öfverlåtelsekontrakt regelbindas, skulle öfvergå till de gentemot bolagen
själfständiga innehafvarne af försäljningsrätt.

Med daglig erfarenhet om den nu antydda konkurrensens förmåga
att paralysera gagnet af bolagens i sedligt syfte redan utförda reformarbete
och i betraktande af den hämsko, densamma äfven lade på en
framtida utveckling i denna riktning, hyste bolagen en liflig önskan att
blifva kvitt åtminstone de privilegierade försäljningsrättigheterna, och bolagens
styrelseombud hade fördenskull uppdragit åt förtroendenämnden att
i främsta rummet söka utverka privilegiernas afskaffande. Men då denna
fråga redan tagits under ompröfning vid införandet af nu gällande brännvinslagstiftning
och privilegiernas fortvara intill viss tid därvid blifvit
en gång för alla fastställd, hade ombuden gjort sig föga förhoppning om
någon ändring härutinnan och därför velat alternativt frambära ett annat
önskningsmål, hvars uppfyllande skulle i väsentlig mån förringa skadan
af den spirituosaförsäljning, som icke utöfvades eller behärskades af bolagen.
Den sålunda tilltänkta reformen, nämligen förbud för utskänkare
att afyttra spirituösa annorledes än till förtäring på försäljningsstället,
skulle visserligen äfven den innebära en inskränkning i den privilegierade
försäljningsrätten, men det vore en förändring, som ansåges gagnelig i
och för sig och därför skulle drabba samtliga rättighetsinnehafvare, bolagen
själfva ej undantagna. Det vore således icke meningen att söka på
en omväg rubba privilegieställningen; det skydd, denna åtnjöte, hade aldrig
varit så starkt, att det ansetts innefatta hinder för sådana lagstiftnings -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

åtgärder, som, oafsedt deras inflytelse på privilegierna, pröfvats vara nödvändiga
eller eljest lämpliga.

Det syntes äfven förtroendenämnden ligga en uppenbar inkonsekvens
däri, att lagen, på samma gång den bestämde, att lagad mat alltid borde
finnas att tillgå vid utskänkning, likväl i denna rörelsegren inrymde rättighet
att sälja till afhämtning. Det förra stadgandet visade klart, att
lagstiftaren helst såge, att de spritdrycker, som afyttrades på ett utskänkningsställe,
därstädes intoges gemensamt med mat, på det att denna måtte
i någon mån motverka deras rusgifvande eller hälsofientliga inflytande.
Men så länge hinder eller svårighet icke mötte för gästerna att från utskänkningsstället
hämta eller medföra rusdrycker och sedermera hvar som
helst förtära dem enbart, syntes nämnda önskningsmål ej kunna i någon afsevärd
grad vinnas. Utskänkningsbolagen ansåge det emellertid vara ytterst
viktigt, att, då begäret efter starka drycker ej kunde helt och hållet undertryckas,
arbetarbefolkningen åtminstone vandes så mycket som möjligt vid
att, i likhet med de i förmögenhet och bildning högre ställda samhällsklasserna,
betrakta brännvinet icke såsom en läskedryck, utan såsom en
krydda till maten, och på grund af denna uppfattning hade bolagen numera
allmänt inrättat sina utskänkningsställen till hufvudsakligen matanstalter,
hvarest brännvinsförsäljningen, så långt omständigheterna medgåfve,
vore inskränkt till servering vid måltider åt spisande gäster. Att
ett sådant system emellertid icke kunde nöjaktigt upprätthållas och utvecklas,
där brännvin tillhandahölles jämväl för afhämtning, syntes vara
tydligt.^

Åtskilliga utskänkningsbolag hade därför redan upphört med afhämtningsförsäljningen
å sina utskänkningsställen, och denna åtgärd skulle
säkerligen vidtagits af dem alla, om den därmed åsyftade fördelen kunnat
ernås under nu rådande förhållanden. Men då bland innehafvarne af privilegierade
eller på auktion inropade rättigheter ej färre än 131 vore försedda
med utskänkningsrättighet, som af flertalet användes till försäljning
afhämtningsvis, mångenstädes i mycket stor skala, insåges lätt, att nämnda
anordning icke förmådde åstadkomma någon synnerligt framgångsrik verkan,
utan snarare, särskild! i de delar af landet, hvarest de ifrågavarande
rättighetsinnehafvarne vore mera talrikt eller tätt etablerade, såsom i
Malmöhus, Hallands, Kristianstads och Älfsborgs in. fl. län, kunde medföra
skada än gagn genom att till förfång för den strängt reglerade bolagsrörelsen
gifva ökad styrka åt den dragningskraft, som dessa medtäflares
handtering utöfvade på allmänheten.

Då rättigheten för utskänkare att sälja till afhämtning sålunda
åstadkomme, att rusdrycker i små partier ohejdadt kunde spridas öfver

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

hela landet och därigenom med största lätthet införas äfven i den mindre
bemedlade befolkningens förbrukning, utan att det stode i utskänkningsbolagens
makt att medelst de restriktioner, de vidtagit i sin egen rörelse,
hindra eller i afsevärd måtto minska det onda, funnes, så ville det
förefalla förtroendenämnden, tillräckligt skäl för omförmälda rättighets
snara upphäfvande.

De myndigheter, som hörts i frågan, och de enskilda, som däri ytt- Yttranden
rat sig, hafva nästan utan undantag afstyrkt förslaget om indragning af
de privilegierade rättigheterna. ... . eller inskränk Öfverståthållareämbetet

samt Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i ning af s. k.
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Hallands län äfvensom de innehaf- privilegierade
vare af privilegierade eller på auktion inropade rättigheter, som yttrat sig rättigheter.
öfver förtroendenämndens framställning, hafva äfven afstyrkt nämndens förslag
att, om de privilegierade rättigheterna ej kunde blifva indragna, bestämmelse
måtte i lag införas därom, att utskänkningsrättighet endast
finge användas för förtäring på stället; dock hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs och Kalmar län förmält sig icke hafva något
att erinra mot den föreslagna begränsningen, därest den komrae att afse
endast de rättigheter, länsstyrelserna äga meddela.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har uttalat farhåga,
att gästgifverierna, om deras innehafvare ginge i mistning af rätten
till utminutering, skulle i långt högre grad än nu vore fallet, förvandlas
till krogar och att förbudet mot utminutering komme att kringgås på
det sätt, att de krogbesökande i medhafda kärl bortförde rekvireradt
brännvin.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har anmärkt, att,
ehuru den af förtroendenämnden föreslagna bestämmelsen skulle gälla
samtliga innehafvare af utskänkningsrättigheter, densamma i verkligheten
skulle afsevärdt drabba endast de privilegierade rättigheterna. Med en
sådan bestämmelse skulle nämligen dessa blifva för framtiden förhindrade
att sälja spirituösa i minut; och då denna försäljning i allmänhet torde
vara den betydligaste och mest vinstgifvande för rättigheternas innehafvare,
skulle en dylik bestämmelse, ehuru på en omväg, faktiskt verka nästan
detsamma som en indragning af rättigheterna.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har uttalat tvifvelsmål
om nyttan af den föreslagna bestämmelsen och erinrat, att de
privilegierade rättigheterna, hvilkas antal år från år alltmera minskades,
snart nog komme att upphöra.

Öfverståthållareämbetets afstyrkande af framställningen grundar sig
därpå, att af densamma oförtäckt framginge, hurusom afsikten med den

Bill. till Piksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 ffåft. 2

Särskilda Utskottets (.J\r:o 2) Utlåtande N:o 5.

ifrågavarande lagändringen skulle vara att förhindra eller inskränka de
privilegierade näringsidkarnes konkurrens med bolagen. Att sålunda ur
konkurrenssynpunkt företaga en lagstiftningsåtgärd till förfång för vissa
näringsidkare, de där i gällande lag fått sig tillförsäkradt att utöfva sin
näring oförkränkt, syntes, äfven om eljest skäl för åtgärden skulle förefinnas,
innebära en rättskränkning. Ämbetet har dessutom såsom sin mening
framhållit, att den föreslagna åtgärden icke skulle verka till nykterhetens
främjande, enär dess genomförande skulle alstra ökade krogbesök
och nödvändiggöra inrättande af nya utminuteringsställen, hvarjämte det
för utskänkningsidkaren blefve omöjligt att bedöma, huruvida något åt det
vid iskänkning inköpta brännvinet bortfördes af köparen.

Kungl.. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att eu
lagstiftning i antydd riktning visserligen skulle medföra inskränkning i
konsumtionen och därigenom gagna i sedlighetens och ordningens intresse,
men att den å andra sidan skulle innebära en kränkning af vederbörandes
en gång tillförsäkrade och lagenligt utöfvade rättigheter. Att utan
vederlag indraga dessa rättigheter syntes Kung!. Maj:ts befallningshafvande
således icke billigtvis böra ifrågakomma. Af samma orsak syntes
rätten till försäljning afhämtningsvis icke höra dem beröfvas utan motsvarande
vederlag. Om en lagstiftning sådan förtroendenämnden åstundade,
likväl skulle finnas nödvändig, borde sådana bestämmelser meddelas,
att . den enskildes på privilegier grundade och lagligen utöfvade rätt icke
därigenom förnärmades.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har väl funnit
lämpligt, att å utskänkningsställe icke finge försäljas annat eller mera än
som där förtärdes under iakttagande af härför stadgade ordningsregler.
Rätten att vid utskänkning sälja äfven till afhämtning hade dock hittills
varit af förhållandena påkallad, enär annars vid handel af spritvaror hvarje
konsument vore nödsakad att hvarje gång till afhämtning köpa minst en
liter, hvilket. utan tvifvel skulle för många kännas betungande och med
all säkerhet icke skulle främja nykterhet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunde således icke förorda bifall till förslaget om upphäfvande af
rnedgifvandet att vid utskänkning försälja äfven till afhämtning, med
mindre än att i sammanhang därmed det nu stadgade minimibeloppet vid
minuthandel sänktes så, att detsamma motsvarade minsta rymdmåttet för
de i handeln förekommande mindre kärl, hvarå särskild! finare spritvaror
plägade försäljas.

fill förtroendenämndens framställning, att vid utskänkning af spritdrycker
försäljning till afhämtning icke måtte tillåtas, bär bifall utan villkor
eller förbehåll tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stock -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

holms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län; och har,
sedan det remitterade förslaget upptagit bestämmelse i berörda hänseende,
densamma lämnats utan erinran af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Örebro, Västmanlands, Gäfleborgs och
Västerbottens län.

Kungl. Majtts befallningshafvande i Stockholms län har därvid anfört,
att de privilegierade rättigheterna, åtminstone där de åtföljde gästgifverihållning,
från början ej torde varit grundade å annat än en skyldighet
och sedermera rätt att tillhandahålla vägfarande brännvin mot betalning,
hvilket emellertid urartade till kroghållning och utminutering, den. senare
på sista tiden bedrifven i sådan utsträckning genom försäljning till personer
å annan ort, att den ej kunnat undgå att i hög grad menligt inverka
på nykterheten. Vid sådant förhållande och då berörda gästgifveriinnehafvare
i allt fall skulle få behålla, utöfver deras ursprungliga utskänkningsrätt
till vägfarande, äfven kroghållningen för ortens befolkning, syntes
Kungl. Maj ds befallningshafvande förtroendenämndens framställning böra
vinna nådigt afseende.

Kung]. Majtts befallningshafvande i Jönköpings län har efter en historisk
redogörelse för bestämmelserna om gästgifveinernas rätt till försäljning
af brännvin anfört i hufvudsak detsamma som Kungl. Majtts befallningshafvande
i Stockholms län och tillagt, att särskildt under de senaste tjugu
eller trettio åren de privilegierade gästgifverierna faktiskt bedrifvit en allt
mera växande försäljning till afhämtning, hvarigenom det missförhållandet
uppkommit, att försäljningen å sådant gästgifveri, hvilken genom den
inskränkta skjutstrafiken i allmänhet aftagit såsom iskänkning för de
resandes behof, numera allt oftare hufvudsakligen utöfvades sålunda, att
från gästgifveri et i större eller mindre kärl till närmare eller fjärmare
orter expedierades rekvirerade poster af spirituösa, understigande det för
partihandel bestämda mått, hvarvid expeditionen lämnades i händer på för
gästgifverihållningen främmande personer, hvilka genom kringresande, med
hvarje år allt talrikare uppträdande agenter befrämjade afsättningen af
brännvin oftast till pris, som understege de af brännvinsbolagen i städerna
och köpingarna satta pris, och med eu starkare alkoholhalt hos varan än
den af bolagen i allmänhet bestämda. Med hänsyn till den utveckling,
kommunikationerna vunnit, och möjligheten att i köpingar inrätta brännvinsförsäljningsbolag
förefunnes icke heller något behof att bibehålla den
af gästgifverierna idkade brännvinsförsäljningen i minut.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ur erfarenheten
från länet framhållit, att, därest ett utskänkningsställe på lands -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

bygden funnes vålla olägenheter i ordnings- och sedlighetsafseende, det
hufvudsakligen vore deri där bedrifna afhämtningsrörelsen, som därtill
vore vållande. Den förtäring af spritdrycker, som ägde rum på utskänkningsstället,
vore i viss mån begränsad genom det gällande förbudet mot
utlämnande af spritdrycker till den, som vore rusig, och till minderårig.
Men någon begränsning gåfves ej beträffande de spritvaror, som å utskänkningsställe
köptes till afhämtning, och denna rörelse vore desto mera
fördärf bringande som genom densamma spritdrycker spredes i små partier
och alltså gjordes åtkomliga för ringa penningbelopp, hvarförutom
vid dylik afhämtning ofta användes minderåriga, hvilka berusade sig af
de drycker, de skickats att inköpa, frånsedt att dessa minderårigas besök
på kroglokaler i dylika ärenden ej kunde vara för deras sedlighet gynnsamma.
Innehafvare af privilegierade försälj ningsrättigheter torde dessutom
i likhet med andra rättighetsinnehafvare vara underkastade de förändringar
i lagstiftningen, som funnes nödiga till främjande af ordning
och sedlighet, äfven om dessa förändringar innebure inskränkning i försäljningsrätten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, som likaledes
tillstyrkt framställningen i den del, hvarom här är fråga, har ansett ett
förbud för innehafvare af utskänkningsrättighet att försälja brännvin till
afhämtning i och för sig lämpligt. Att detta förbud komme att drabba
jämväl privilegierade utskänkningsrättigheter syntes icke vara stridande
mot den rätt till utskänkning, som vore Messa rättigheters innehafvare
tillförsäkrad. Att ett dylikt förbud skulle vålla en minskad inkomst för
de enskilda brännvinsrättigheternas innehafvare och ur konkurrenssynpunkt
vara till gagn för de legaliserade bolagen kunde icke utgöra något
skäl mot det ifrågasatta förbudet. För brännvinshandelns lämpliga ordnande
och superiets motarbetande vore det tvifvelsutan af nytta, om de
privilegierade rättigheterna kunde utan vidare indragas; men då så icke
ansetts kunna ske, skulle den inskränkning i rörelsen, som förtroendenämnden
begärde, verka gagneligt mot den osunda brännvinsförsäljning,
som understundom syntes idkas af de privilegierade brännvinsrättigheternas
innehafvare.

För bedömande af frågan, huruvida de rättigheter till försäljning
af brännvin, som grunda sig på 6 eller 7 § i gällande brännvinsförsäljningsförordning,
må kunna indragas eller inskränkas, torde det vara nödvändigt
att utreda, huru dessa rättigheter tillkommit och hvad de må
anses innebära.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kung!, gästgifvareordningen den 12 december 1734 innehåller i §
10, att gästgifvare skola till de resandes behof vara försedda med mat,
enkelt och dubbelt brännvin, Öl och svagöl, samt i § 31, att gästgifvare å
landet hafva frihet att till sina gäster sälja brännvin, hvarjämte i § 32
stadgas, att ingen på landet vare tillåtet på 2 mil när gästgifvaregården
att för de resande och för dem, som med skjuts fara, sälja öl, vin och
brännvin, utan stånde det gästgifvaren allena fritt; dock ägde ridderskapet
och adeln enligt deras privilegier frihet på V2 mil nära gästgifvaregården
att bygga och hålla krogar på deras frälseägor, hvilken rätt sedermera
upphäfdes genom kungl. kungörelsen den 22 augusti 1834.

1736 års lag, som i 28 kap. byggningabalken upptager gästgifvares
skyldigheter, innehåller — i olikhet med 1734 års gästgifvareordning
— icke något åliggande för gästgifvare att tillhandahålla brännvin utan
omförmäler endast i 4 §, att gästgifvare mä sälja vin och öl hanne- och
stoptals. ''Husmanskost och dricka, säng, ljus, ved och hästfoder skall
han alltid för vägfarande i förråd hafva.’

Genom kungl. kungörelsen den 26 november 1756 förbjöds all
bränn vinsförsäljning på källare, krogar och gästgifvaregårdar vid vite af

10 daler silfvermynt samt varans och gästgifverinäriagens förlust. Detta
förbud utfärdades i sammanhang med ett allmänt förbud öfver hela riket
mot brännvinsbränning, hvilket föxfaud, sedan brännvinsbränning och försäljning
åter tillåtits, därefter förnyades medelst kungl. kungörelsen den

11 september 1772.

Af kungl. kungörelsen den 28 november 1785 inhämtas, att från
den 1 januari 1786 brännvin tills vidare icke tick till salu hållas annorledes
än uti kronans egna lagerkällare och på de ställen, hvilka med den
10 år förut tillsatta direktionens öfver regale brännvinsbränningen tillstånd
därtill vore försedda, i följd hvaraf all slags försäljning af brännvin
på gästgifvaregårdar blef förbjuden. Detta förbud förnyades genom
kungl. brefvet den 2 december 1786 och gällde till den 3 maj 1787, då
det till all verkan upphörde.

I kungl. förordningen den 15 juni 1800, § 7, föreskrefs, att å gästgifvaregårdar
brännvin icke finge säljas i minut till andra än resande, och
kungl. förordningen den 4 november 1812 stadgade i § 2 mom. 3 straff
för gästgifvare, som dristade försälja brännvin i minut till andra än resande
eller då mat icke tillika njötes.

Vidare innehåller kungl. kungörelsen den 19 maj 1824, 5 art. 1 §,
att försäljning af brännvin i allmänhet icke var lofgifven under en kannas
belopp å andra ställen å landet än å gästgifvaregårdarna, dock att
jordbrukare fingo till underhafvande och sådana personer, som hos dem

Gästgifvares

rättigheter.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

förrättade arbete, försälja ett ringare kvantum men ej under lU kanna åt
enhvar. Enahanda stadgande med det sistnämnda innefattas äfven uti
kungl. förordningarna den 19 juni 1835, den 6 augusti 1841 och den 10
oktober 1851, dock med uttryckligt villkor uti de två sist åberopade förordningarna,
att å gästgifvaregårdarna mat alltid därjämte måste vara att
tillgå.

Den 18 januari 1855 utfärdades nya författningar dels om villkoren
för tillverkning och dels om villkoren för försäljning af brännvin.
Genom den förra afskaffades rättigheten till s. k. husbehofsbränning och
i sammanhang därmed stående rätt till försäljning af brännvin. I den
Senare förekomma rörande brännvin sförsäljning å gästgifveri utom. vissa
detaljföreskrifter följande bestämmelser: ''Gästgifvare vare ej pliktig att
brännvin till utskärning hålla’ och ''Gästgifveri å landet, för hvilket, vid
den tid då denna författning blifvit till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet
utöfvas, varde vid rättigheten fortfarande bibehållet, intill
dess densamma upphör genom uppsägning eller förverkas’, hvarjämte gästgifvare
var underkastad de för öfrig;! innehafvare af utskänkningsrätt gällande
ordningsstadganden, däribland att å utskänkningsställe mät alltid
skulle vara att tillgå.

Enahanda bestämmelser innehållas uti kungl. förordningarna om
villkoren för försäljning af brännvin den 27 november 1857, den 7 december
1860, den 18 december 1863, den 26 oktober 1866 och den 21
maj 1869.

I senare förordningar härom, nämligen af den 26 augusti 1873, den
18 september 1874, den 24 augusti 1877, den 29 maj 1885 och den 31
december 1891 samt i den nu gällande af den 24 maj 1895, är den förändring
vidtagen, att den vissa gästgifverier tillförsäkrade utskänkningsrättighet
finge tillgodonjutas endast af den, scm, då förordningen den 26
augusti 1873 blef gällande, d. v. s. den 1 januari 1874, var ägare till
sådant gästgifveri och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och
gästgifveri hållningen vid samma gä stgifveri själf eller genom annan behörig
person besörjer.

Af den sålunda lämnade redogörelsen torde få anses framgå, att
gästgifvares rätt till försäljning af brännvin icke någonsin ansetts som
ett dem tillkommande privilegium. Tid efter annan har denna rättighet
utvidgats eller inskränkts, och tidtals har den varit gästgifvarne fråntagen.

Vid den tid, då 1855 års förordning blef gällande, hade gästgifverierna
visserligen rätt att sälja äfven till afhämtning och till andra ån
resande, men denna rätt skilde sig föga från den rätt, som tillkom jord -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande Ako 5.

brukare i allmänhet; handel med brännvin till belopp af eu kanna och
däröfver var då fri, hvarförutom, såsom förut blifvit närnndt, jordbrukare
ägde att till sina arbetare och underhafvande afyttra ända ned till ! 4
kanna.

Den rätt till bränn vinsförsäljning, som ansågs i viss mån böra
tillförsäkras innehafvare af de gästgifverier, där utskänkningsrätt utöfvades,
då 1855 års förordning blef till efterlefnad gällande, torde emellertid
i själfva verket icke hafva varit någon annan än den, som gästgifverierna
såsom sådana redan tidigare under vissa perioder ansetts böra åtnjuta:
att åt resande i sammanhang med mathållning tillhandahålla brännvin.

Den har icke heller ansetts som en förmån för gästgifvaren, honom
medgifven till lättnad i skjutsningsbesväret. I sådant hänseende har gästgifverierna
blifvit förunnade något litet hemman eller något ängstycke,
hage eller torp i kronans utmark eller allmänning utan afgift äfvensom
frihet för rotering och skjutsfärdspenningar samt för utskrifning uppå sig
själf och fyra drängar in. m., på sätt 35 och 36 punkterna i 1664 års
krögar- och gästgifvarordning innehålla. Vissa gästgifverier hade och hafva
ännu hemmansräntor sig anslagne, och de, som voro vid stora stråkvägar
belägna, åtnjöto enligt kungl. brefvet den 9 september 1690 frihet jämväl
från utgörande af dagsverkspenningar.

Om dessa förmåner sägs i kungl. stadgan angående skjuts väsendet
den 31 maj 1878, 8 § 1 mom., att''innehafvare af nu varande gästgifveri,
vare sig att det såsom sådant bibehålies eller till skjutsstation inskränkes,
äge att fortfarande tillgodonjuta de friheter, räntor och andra dylika förmåner,
som blifvit detsamma i laga ordning tillerkända’. Däremot heter
det i 3 mom. af samma §:''År rättighet till utskänkning af brännvin med
gästgifveri förenad, lände i afseende å utöfning af sådan rättighet till
efterrättelse hvad i gällande förordning angående villkoren för brännvins
försäljning därom finnes stadgadt’.

Skjutsstadgan gör sålunda en bestämd skillnad mellan den utskänkningsrätt,
som tillkom vissa gästgifverier, och öfriga dem tillkommande
förmåner eller rättigheter; de senare kvarstå oförändrade, äfven om gästgifveri
inskränkes till skjutsstation, men den förra underkastas hvad
som därom stadgas i brännvinsförsäljningsförordningen. Då efter denna
stadgas trädande i tillämpning åtskilliga gästgifverier inskränktes till
skjutsstationer, fortforo icke dess mindre flera af de förutvarande gästgifvarne
såsom skjutsstationsföreståndare med sin utskänkning. I särskilda
mål, däri talan om ansvar för oloflig utskänkning mot sådana personer
väckts, har emellertid högsta domstolen förklarat, att, då vederbörandes
utskänkningsrättighet varit beroende af hans skyldighet att såsom

16 Särskilda Utskottets (iV:o 2) Utlåtande N:o 5.

gästgifvare lämna resande härbärge och förplägning, skjutsstation sföreståndare,
hvilka en dylik skyldighet icke ålåge, icke heller vore till utskänkning
berättigade.

Att genom en ny lagstiftning upphäfva den vissa gästgifvare tillkommande
rättigheten att åt resande utskänka brännvin torde icke vara
lämpligt, helst, äfven om en sådan åtgärd eljest kunde finnas önskvärd,
innehafvarne af ännu befintliga gästgifverier med utskänkningsrätt i allmänhet
torde hafva hunnit en ålder, som gör antagligt, att utskänkningsrätten
vid samma gästgifverier inom en icke alltför aflägsen framtid
kommer att upphöra. Med hänsyn därtill och till svårigheten att öfvervaka,
till hvilka personer utskärning äger rum, synes ej heller böra
ifrågasättas förbud för de nuvarande innehafvarne af dessa rättigheter att
utskänka brännvin till andra än vägfarande.

Om däremot det anses lämpligt och förmånligt att från utskänkning
skilja rättigheten att sälja till afhämtning, kan, på sätt af det föregående
framgår, den vissa gästgifverier förbehållna utskänkningsrätt svårligen anses
utgöra något hinder därför.

Ej heller kan ur billighetens synpunkt någon invändning med fog
resas mot den inskränkning i dessa gästgifveriers rätt, som häraf blir
följden. Genom borttagande af den allmänna rätten att sälja brännvin
till belopp af minst en kanna och jordbrukares än vidsträcktare rätt i
detta hänseende, genom en del gästgifveriers inskränkning till skjutsstationer
och genom den efter band skedda betydliga minskning af brännvinsförsäljningsställen
å landsbygden, eller från 472 ständiga rättigheter
år 1872—1873 till 135 dylika år 1902—1903, hafva innehafvarne af de
numera till ett antal af 77 återstående gästgifverier, där utskänkningsrätt
på grund af § 7 i gällande brännvinsförsäljningsförordning utöfvas, under
de senaste årtiondena skördat en högst betydande inkomst af sina gästgifverier,
så stor att dessas inköpspris säkerligen i de flesta fall en eller
måhända flera gånger erhållits tillbaka. Beaktas bör äfven att, på sätt i
åtskilliga fall kommit i dagen, det litertal brännvin, för hvilket de uppskattats,
långt understiger det i verkligheten försålda litertalet. 1 sistnämnda
hänseende anser jag mig böra i detta sammanhang närmare omförmäla
hvad Kristianstads läns hushållningssällskap därutinnan anför i
underdånig skrifvelse den 25 augusti 1902. Pröfningsnämnden i berörda
län hade i september 1901 nedsatt den beräknade myckenheten af vid
Bjernums gästgifveri såldt brännvin från det af taxeringsnämnden uppskattade
belopp 12,000 liter till 8,000 liter. Sedan Norra Akarps sockens
kommunalstämma öfver detta beslut anfört besvär, hade hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, hvars yttrande i ärendet infordrats, genom

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

uppgift från vederbörande järnväg,sstationsföreståndare erhållit kännedom
därom, att till Bjernums gästgifvaregård förts på järnväg, under försäljningsåret
1 november 1899—1 november 1900 47,005 kg., motsvarande
48,518 liter brännvin, samt under tiden från den 1 november 1901 till
den 1 mars 1902, d. v. s. ett tredjedels år, 20,894 kg., eller 19,716 liter
brännvin. Hushållningssällskapet ansåg det vara otvifvelaktigt, att å andra
liknande utskänknings- och utminuteringsställen förhållandet mellan
den myckenhet brännvin, som verkligen försålts, och den myckenhet, för
hvilken skatt erlagts, vore ungefär detsamma som på Bjernums gästgifvaregård.

Hvad beträffa]’ de s. k. privilegierade rättigheterna i städerna, är
till en början att märka, att vissa af dem, såsom grundade på äldre gästgifverirättigheter,
i förevarande afseende äro helt och hållet att likställa
med gästgifverierna å landet. Så är förhållandet med de rättigheter, som
förekomma, en i Ronneby och en i Ystad och tillhöra, den förra änkan
Louise Kindblad och den senare änkan Henriette Lindgren. Utom dessa
funnos, såvidt genom gjorda efterforskningar kunnat utrönas, vid 1904
års början endast fem ytterligare så kallade privilegierade rättigheter i
stad, tillkommande, en frimuraresamhället i Göteborg, en änkan Edla Lagerblom
i Gäfle, en änkan Emma Simen i Göteborg, en konditorn Johan
Åkerlund i Sundsvall och en änkan Gustafva Sundin i Östersund.

Beträffande den första af dessa, kvilken af ålder utöfvats, har genom
upplysningar från ortsmyndigheterna inhämtats, att någon till grund
för densamma liggande handling icke kunnat påträffas samt att den användes
endast för försäljning till förtäring på stället.

Änkan Lagerblom, hvars aflidne man sockerbagaren Carl Erik Lagerblom
den 29 november 1847 tillerkänts rätt att »tillverka och försälja
likörer med hvad därtill hörer», har enligt hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gäfleborgs län upplyst, under år 1904 upphört med ifrågavarande
rörelse. Då den bedrefs, användes rättigheten endast för försäljning
till förtäring på stället.

Änkan Simen, hvars aflidne man Johan Niklas Simen den 28 maj
1852 vann burskap såsom sockerbakare och schweizerbakare i Göteborg,
har den 29 mars 1899 slutat aftal med Göteborgs utskänkningsaktiebolag,
hvarigenom hon mot viss årlig ersättning till bolaget för sin återstående
lifstid öfverlåtit alla de rättigheter, som voro med hennes ifrågavarande
schweizerirörelse förenade.

Konditorn Åkerlund har genom kontrakt den 29 september 1877
emot en årlig ersättning af 5,500 kronor förbundit sig att under sin återstående
lifstid från och med den 1 oktober 1877 hvarken själf eller genom

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 3

Privilegierade
rättigheter
i stad.

Särskilda Utskottets (AT:o 2) Utlåtande N:o 5.

andra utöfva sin i Sundsvalls stad innehafvande schweizerirörelse med
densamma åtföljande rätt till utskänkning af spirituösa drycker, utan
öfverlåtit samma rättighet åt Sundsvalls utskänkningsbolag. Skulle rättigheten
genom förändrad lagstiftning inskränkas, har bolaget betingat sig
rätt att annulera kontraktet efter 3 månaders förut skedd uppsägning.

Med änkan Sundin, som är född den 17 september 1828, har utskänkningsbolaget
i Östersund för hvarje treårsperiod träffat aftal rörande
öfverlåtande å bolaget af hennes rätt, för hvilken öfverlåtelse bolaget betalat
ett årligt belopp af 5,000 kronor. Änkan Sundin har emellertid,
enligt hvad jag inhämtat, uttryckligen förklarat sig villig att under sin
återstående lifstid mot en årlig godtgörelse af femtusen kronor, afstå från
den henne tillkommande utskänkningsrättighet.

Då de så kallade privilegierade rättigheterna i städerna enligt nu
gällande brännvinsförsäljningsförordning tillförsäkrats fortvara endast i den
utsträckning, hvari desamma vid förordningens tillkomst varit gällande,
och de två förstnämnda af ofvan berörda fem rättigheter uppenbarligen
endast varit afsedda eller i hvarje fall endast utöfvats i form af försäljning
till förtäring på stället, torde man, om man vill inslå på en lagstiftning,
åsyftande att åtskilja utminutering^! och utskänkningen, så att
den senare endast kommer att omfatta försäljning för förtäring på stället,
endast behöfva hysa någon betänklighet i fråga _ om do änkan Simen, Åkerlund
och änkan Sundin tillhöriga rättigheter. Änkan Simen har emellertid
öfverlåtit sin rätt å utskänkningsbolaget i Göteborg, hvilket själft tillämpar
principen om utminutering» och utskänknings fullständiga särskiljande. Då
vidare svårighet icke lärer möta för att genom öfverenskommelse emellan
dels Åkerland och dels änkan Sundin, å ena, samt kronan, å andra sidan,
åstadkomma eu uppgörelse, hvarigenom sistbemälda personer afstå sina
ifrågavarande rättigheter mot undfående hvardera af eu årlig ersättning
under deras återstående lifstid, motsvarande den, som, enligt hvad jag
förut nämnt, på grund af omförmälda aftal af dem nu åtnjutes, synes
genom en sådan åtgärd äfven dessa hinder kunna undanröjas, så att för
städerna liksom beträffande landsbygden må kunna meddelas en allmän
föreskrift, hvarigenom utskänkningen inskränkes till att afse allenast försäljning
till förtäring på stället. Därest denna min uppfattning gillas,
lärer det emellertid blifva nödvändigt att, på sätt jag nyss nämnt, tillförsäkra
innehafvarne af ofvan omförmälda i Sundsvall och Östersund
förekommande rättigheter en årlig ersättning under deras återstående lifstid
för mistningen af berörda dem tillkommande rättigheter, hvilken ersättning
lämpligen synes böra utgå af brännyinsförsäljningsmedlen och utbetalas
af statskontoret. Någon minskning af de belopp, som tillkomma

Särskilda Utskottets (Ako 2) Utlåtande N:o 5.

landsting, landsbygdskommuner ro. fl., skulle härigenom icke komma att
äga rum; då utskänkningsbolagen i Sundsvall och Östersund icke vidare
skulle utbetala ifrågavarande ersättningsbelopp, komme de af dessa bolag
redovisade vinstandelar att i motsvarande mån ökas.

På de skäl, som af utskänkningsbo)agens förtroendenämnd äfvensom
af åtskilliga myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan, anförts, synes det
mig vara uppenbart, att en bestämmelse, hvarigenom utskänkningen inskränkes
att omfatta allenast rätt till försäljning för förtäring på stället,
skulle vara ägnad att i afsevärd mån främja nykterhet och sedlighet samt
möjliggöra brännvinsförsäljningens reglerande på ett sundare och bättre
sätt än med den nu rådande ordningen flerstädes kan ske; och anser jag
mig därför böra tillstyrka en sådan åtgärd. I flera städer, såsom Stockholm,
Göteborg och Karlskrona, har förbud mot försäljning till afhämtning
å utskänkningsställe utfärdats af de bolag, till hvilka brännvinsförsäljningsrättigheterna
öfverlåtits, och lärer erfarenheten hafva visat, att
en dylik anordning icke varit utan inflytande på det uppväxande släktets
nykterhet.

I de åtgärder för ordnande af brännvinshandeln, som före år 1855
vidtogos, finner man i allmänhet föga spår af någon sträfvan att inskränka
förbrukningen och minska de fördärfliga följder, som kunna uppstå af den
lagligen tillåtna brännvinsförsäljningen. Undantag gåfvos dock. År 1850
bildades i Falun ett utskänkningsbolag utan beräkning på enskild vinst
och med syfte att verka för arbetarnes i koppargrufvorna bästa. 1 liknande
sedligt syfte stiftades år 1852 i Jönköping ett utskänkningsbolag för
inrättande af spiskvarter under behörig tillsyn. Likaså bildades under de
närmast följande åren i några andra städer bolag, som fingo öfvertaga
brännvinsdetaljhandeln för att, såsom orden lydde, göra denna rörelse
mindre skadlig. I Riksdagen upplystes, att detta äfven för nämnda bolag
lyckats, och detta gaf anledning till, att i den för vår nyare bränn vinslagstiftning
grundläggande förordningen af år 1855 upptogs idén om bolag
med rätt att ''för befrämjande af allmänt väl'', såsom det hette i förhandlingarna,
öfvertaga all den minuthandel med och utskänkning af
brännvin i stad, som eljest skolat å auktion utbjudas. Denna bolagsidé
sattes i system och fick sitt namn genom uppkomsten år 1865 af Göteborgs
utskänkningsaktiebolag, som, ''stiftadt icke för vinnings skull utan
af välvilja för den arbetande klassen’, förklarade sitt ändamål vara att
genom ett förbättradt utskänkningsväsende minska brännvinsbruket.

Tid efter annan hafva allt flera städer öfvergått till bolagssystemet,
och för närvarande finnas blott 6 städer — Östhammar, Söderköping,
Skanör med Falsterbo, Hjo, Nora och Lindesberg — där under det sista

Auktions rättigheter.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

försäljningsåret brännvinsförsäljningsrättigheter utbjudits å auktion. Ehuru
mot vissa bolags sätt att handhafva brännvinsförsäljningen ingalunda obefogade
anmärkningar blifvit framställda — hvarom jag får tillfälle att
senare närmare yttra mig — torde det dock få anses gifvet, att i nykterhetens
intresse en anordning med försäljningsbolag är vida att föredraga
framför öfverlåtelser medelst auktion af försäljningsrättigheter. I senare
fallet blir rättighetsinnehafvarens enda intresse att så långt möjligt är uppdrifva
brännvinsförsäljningen; i det förra lärer däremot med den utveckling
af intresset för sedlighet och ordning, som i allmänhet utmärkt bolagen,
ett arbete för inskränkning inom måttlighetens gränser af rusdryckskonsumtionen
kunna förväntas.

A landsbygden finnas för närvarande bolag för detaljhandel med
brännvin inrättade i 12 köpingar och, på grund af Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande enligt kungl. bref den 18 december 1863, i en landskommun,
Trollhättan. Dessutom funnos under försäljningsåret 1902—1903 å landsbygden
inalles 20 rättigheter till minuthandel med brännvin, hvilka inropats
å auktion. Af dessa voro 8 förlagda i Kristianstads län, 3 i hvartdera
af Gottlands och Malmöhus län, 2 i hvartdera af Älfsborgs och Norrbottens
län samt 1 i hvartdera af Kalmar och Skaraborgs län. Då med nutidens
utvecklade kommunikationer utminutering af brännvin äfven efter indragning
af vissa gästgifveriers rätt att sälja till afhämtning endast undantagsvis
lärer finnas erforderlig å landsbygden och i sådant fall blott å tätt bebyggda
orter, synes någon svårighet att inordna äfven landsbygdens brännvinsminutering
under bolagsinstitutionen icke förefinnas. Däremot torde
sådant icke lämpligen kunna äga rum i socken, där endast utskänkningsrätt
upplåtes. 1 det förslag till förändrad lagstifning i ämnet, jag ärnar
framlägga, har därför under bolagens verksamhetsfält inrymts all detaljhandel
med brännvin i stad samt all detaljhandel med brännvin i landtkommun,
där vare sig endast utminutering eller såväl utminutering som utskänkning
äger rum.

Riksdagens önskemål om större effektivitet af den i form af brännvinsförsäljningsafgift
utgående beskattning torde härigenom och genom
indragning af vissa gästgifveriers samt burskaps- och privilegieinnehafvares
rätt att sälja till afhämtning blifva i icke oväsentlig mål vunnen.
Genom nämnda åtgärder torde visserligen en minskning af brännvinskonsumtionen
vara att förvänta. Men å andra sidan lärer den del af konsumtionen,
hvars tillgodoseende öfvergår från andra rättighetsinnehafvare till
bolagen, blifva så pass betydande, att bolagens vinstmedel därigenom
komma att ej oväsentligt stiga samt i följd däraf och med hänsyn till
den mångdubbelt större afkastning, det allmänna åtnjuter af bolagens för -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

säljning, jämförd med andra rättighetsinnehafvares, det allmännas behållning
af brännvinsförsäljningen i afsevärd mån ökas.

På sätt jag vid § 5 i förslaget till förordning närmare kommer att
omförmäla, innehåller samma § dels en bestämmelse afsedd att inskränka
salningen af brännvin, dels ett förbud för innehafvare af rättighet till
försäljning af brännvin att å annat ställe än det, där han utöfva!’ sin
försälj ningsrättighet, vid personligt besök eller genom ombud hos annan
än innehafvare af dylik försälj ningsrättighet till salu utbjuda eller upptaga
beställningar i mindre belopp än 250 liter. Äfven dessa stadganden
torde i viss mån verka till höjning af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet.

Det andra af de önskningsmål, som framlades i 1902 ars ofvanbe- Brännvinsrörda
riksdagsskrivelse, var en med rättvisa och billighet mer öfverensstämmande
fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen. Härom innehåller
förslaget bestämmelser i § 25; och torde det tillåtas mig att senare få
närmare redogöra för de grunder, som i sådant afseende blifvit följda.»

Hvad beträffar de hufvudprinciper, hvarå det kungl. förslaget är utskottets
byggd!, har utskottet icke ansett sig kunna förorda bifall till de af Kungl. yttrande.
Maj:t föreslagna bestämmelserna rörande fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen,
utan har utskottet i detta afseende framlagt ett här nedan
under 25 § närmare behandladt förslag, hvilket ej mindre med hänsyn
till storleken af de belopp, som skulle tillkomma hvarje i medlen anclelsberättigad,
än äfven i andra delar skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet har däremot för öfrigt i allt väsentligt anslutit sig till de
nya principer, som förekomma i det förevarande författnings förslaget och
hvilka fått uttryck i de af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelser angående
utskänkningens inskränkande till att omfatta endast förtäring på stället
samt angående öfverlåtande i större utsträckning än hittills åt bolag af
detaljhandeln med brännvin, äfvensom i vissa andra förslag, åsyftande nykterhetens
befrämjande eller att göra den i form af brännvinsförsäljningsafgift
utgående beskattningen mera effektiv.

I fråga om förslagets detaljer hafva från utskottets sida några mera
omfattande ändringsförslag icke blifvit framlagda.

Med hänsyn till ofvan angifna förhållanden har utskottet icke ansett
erforderligt att lämna någon mera ingående redogörelse för det föreliggande
förslagets bestämmelser, utan tillåter sig utskottet i fråga härom

Särskilda Utskottets (A:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Motion
IT: 248.

hänvisa till den kungl. propositionen; kommande utskottet att i efterföljande
redogörelse för de särskilda paragraferna i förslaget å vederbörliga
ställen anmärka ej mindre de af utskottet beslutade ändringsförslagen än
äfven de i ofvan uppräknade motioner framställda ändringsyrkanden.

Innan utskottet härmed öfvergår till att redogöra för de af utskottet
föreslagna ändringarna jämte hvad därmed har samband, vill utskottet
hafva anmärkt, att, för vinnande af likformighet med de af Kungl. Magt
för Riksdagen framlagda förslagen till förordning angående försäljning af
vin och maltdrycker samt till förordning angående försäljning af tillagade,
alkoholfria drycker samt svagdricka, vid paragrafbeteckningen i det föreliggande
författningsförslaget siffrorna blifvit ställda före paragraftecknet.

1 §•

De i paragrafens 2 moment vidtagna ändringar äro endast redaktionella.

2 §•

Vid denna paragraf i Kungl. Maj:ts förslag har chefen för finansdepartementet
enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
anfört:

»Enligt Riksdagens af mig förut omförmälda skrifvelse den 17 maj
1904 har Riksdagen för sin del beslutit, att den tillåtna minimistyrkan hos
brännvin skulle sänkas till 85 procent. Mot denna Sänkning har det stora
flertalet af dem, som i frågan yttrat sig, ej haft något att erinra. Med
hänsyn härtill har jag i förslaget låtit införa en dylik bestämmelse.» I

I motionen 11: 248 har herr Olsson i Heden föreslagit följande förändrade
lydelse af paragrafens andra moment:

»2. Egentligt brännvin, hvars styrka öfverstiger 42 % och annan
spirituösa, hvars styrka öfverstiger 46 % eller innehåller något för hälsan
skadligt ämne, får icke vid detaljhandel till salu hållas. Ifrån denna
bestämmelse är fritagen sådan sprit, som är afsedd för tekniskt eller
industriellt bruk och för sådant ändamål fordrar högre alkoholhalt.»

Till stöd för förslaget anföres i motionen:

»För en hvar borde det vara klart, att ju starkare en sprithaltig
dryck är, ju menligare måste den anses vara för människokroppen, om

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

större myckenhet förtäres. För att någon effekt skall vinnas med de bestämmelser,
Riksdagen ett par gånger vidtagit att sänka alkoholstyrkan på
brännvin, Indika företagits i sedlig afsikt, måste också en höjdgräns för
denna vara sättas, och i hvilket afseende 42 % borde, hvad egentligt
brännvin beträffar, anses tillräckligt. Däremot bör, hvad annan spirituösa
beträffar, eu styrka af 46 % vara lämplig, enär sådan vara mera sällan
förtäres annat än mycket uppblandad med vatten. Med undantag af
några få bolag föra de flesta brännvin af 46 %, och af annan spirituösa
50 k 54 % alkoholhalt. Ätt detta icke är i öfverensstämmelse med författningens
anda är uppenbart. Flera bolag föra jämväl svagare brännvin,
som de sälja till lågt pris, en omständighet som närmast är beroende af
att de använda denna vara som konkurrensartikel sins emellan och med
enskilda rättighetsinnehafvare. Indika senare i regeln alltid hålla ett svagare
brännvin.»

Utskottet har icke funnit skal att förorda bifall till herr Olssons i
tf eden berörda hemställan.

3 §•

Beträffande de af Kung! Maj:t i denna paragraf föreslagna bestämmelser
yttras i statsrådsprotokollet följande:

»För närvarande är vid minuthandel af brännvin det minsta tillåtna
försäljningsbeloppet en liter, men vid utskänkning må hur ringa belopp som
helst försäljas, vare sig till förtäring på stället eller till afhämtning. Allmänheten
är sålunda, utom å ett fatal orter, där utskänkningsbolagen förbjudit
innehafvare af utskänkningsrättigheter att sälja till afhämtning, i
tillfälle att inköpa och från försäljningsstället medföra brännvin, i myckenhet
vida understigande en liter. Om, på sätt i § 4 af förslaget blifvit
ifrågasatt, innehafvare af utskänkningsrättighet icke vidare skulle få sälja
till afhämtning, blefve vid alla dylika inköp minsta kvantiteten en liter.
Fn sådan anordning skulle i många fall säkerligen medföra en ökad förtäring
åt spritdrycker och äfven leda till salning. Till förekommande häraf
sattes i det remitterade förslagets § 3, motsvarande § 2 i nu gällande
förordning, minsta tillåtna försäljningsbeloppet till en half liter.

Denna nedsättning har blifvit afstyrkt af bland andra Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Värmlands, Västernorrlands
och Västerbottens län, hvarjämte öfverståthållarämbetet förklarat sig
anse densamma icke hafva något värde ur nykterhetens eller ordningens
synpunkt.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har anfört,
att såsom regel torde gälla, att ju mindre besvär det fordrades för att
hopbringa de för inköp af brännvin nödiga medlen, dess mera köptes
det af allmänheten; det vore därför snarare att antaga att en nedsättning
af minimibeloppet skulle leda till ökad konsumtion. En del brännvinsbolag
hade vidtagit den åtgärden att förbjuda föreståndare eller innehafvare
af utskänkningsställen att sälja brännvin till afhämtning. Det
hade emellertid, åtminstone vore erfarenheten sådan inom Södermanlands
län, icke visat sig att, fastän minsta utminuteringsbeloppet samtidigt varit
bestämdt till en liter, ökadt superi eller andra menliga verkningar härigenom
uppstått, utan hade ett motsatt förhållande ägt rum. Det vore
därför att befara, att den föreslagna nedsättningen skulle i afsevärd mån
omintetgöra de gagneliga verkningar, hvilka man ville vinna genom skiljande
af utminutering och utskänkning samt inskränkningen af den gästgifvare
på landet tillkommande försäljningsrätt med flera åtgärder, som
i nykterhetens och ordningens intresse föreslagits, och borde på grund
däraf den nu stadgade minimikvantiteten, en liter, bibehållas.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings flin, som jämväl hemställt,
att en liter måtte bibehållas såsom minsta tillåtna forsa,ljningsbelopp
vid utminutering, har till stöd för denna hemställan anfört, att till följd
af högre priser å utskänkningsställena och särskilda föreskrifter, som brännvinsförsäljningsbolagen
i allmänhet meddelat, så godt som all försäljning
i städerna af brännvin till afhämtning ägde rum å utminuteringsställena,
d. v. s. till belopp af minst eu liter, och syntes erfarenheten hafva ådagalagt,
att däraf hvarken superiet ökats eller salning tilltagit. Om en liter
fortfarande blefve det minsta försäljningsbeloppet för afhämtning, kunde
det väl någon gång hända, att en konsument nödgades köpa större kvantitet
än han för tillfället ville hafva, och detta innebure ju alltid något
för känslan motbjudande, men ett dylikt stadgande torde stå i full öfverensstämmelse
med principen att försvåra åtkomsten af brännvin, hvilken
princip redan länge tillämpats inom brännvinslagstiftningen och i stort
sedt syntes vara välgörande. För att i någon mån minska faran för salning
borde enligt Kung]. Maj:ts befallningshafvandes mening § 3 inrymma
stadgande därom, att vid utminutering brännvin icke finge utlämnas på
flaskor eller kärl, som rymde mindre belopp än en liter.

Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anser det vara
möjligt, att försäljningskvantitetens nedsättning till en half liter skulle
kunna verka till minskning af det, ofog, som nu bedrefves i form af så
kallad salning, men det vore ock möjligt, att en dylik sänkning icke komme
att hämma eller inskränka brännvinssalningen. En nedsättning skulle i

Särskilda Utskottets {Nio 2) Utlåtande N:o 5.

allt fall åstadkomma en ökad lätthet att anskaffa brännvin; och det hade
väl i allmänhet visat sig, att den försvårade åtkomsten af brännvin liksom
dettas fördyrande varit vapen i hand mot superiet. Med hänsyn till
dryckenskapens motarbetande borde således snarare ifrågakomma en höjning
af minuthandelskvantiteten än tvärtom. En sänkning af denna kvantitet
syntes ock stå i strid mot det man afsåga att vinna genom bestämmelsen,
att utskärning af brännvin allenast finge ske till förtäring på
stället. Att i så stor utsträckning som möjligt förlägga bränn vinsförtäringen
till utskänkningsställena, där man alltmer sträfvade efter att inskränka
antalet ''supar’ åt hvarje person och att så mycket som möjligt
minska ''disksupandet’ och servera brännvin allenast till mat, måste ur
nykterhetssynpunkt vara af betydelse, medan däremot ökad lätthet att afhämta
brännvin å utminuteringsställen torde leda till ökad supning i hemmen,
å gator oeh allmänna platser och således föra med sig ökad dryckenskap.
Kung!. Maj:ts befallningshafvande hemställer i följd af hvad sålunda
anförts, att minsta tillåtna beloppet vid utminutering icke måtte sänkas
utan åtminstone förblifva vid nuvarande myckenheten, en liter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands och Västerbottens
län hafva mot förslaget i förevarande del invändt, den förre, att försäljningsbeloppets
nedsättning helt visst icke skulle minska salning utan
snarare verka i motsatt riktning, och den senare, att i frågan meningarna
vore delade bland nykterhetsvännerna i länet.

Utskänkningsbolaget i Stockholm har ställt sig tveksamt gentemot
den föreslagna nedsättningen af minuthandelsminimum. Visserligen torde
densamma leda till minskning i någon man af den så kallade salningen;
huruvida den skulle leda till minskning af brännvinsförbrukningen
vore däremot högst tvifvelaktigt. Under sådana omständigheter
syntes den ifrågaställa reformen kunna betecknas som ett ytterst vågsamt
experiment. I och med vidtagandet af en åtgärd, hvarigenom åtkomsten
af brännvin skulle betydligt underlättas, loge man ett motsvarande
stort afsteg från den väg, som den svenska brännvinslagstiftn
i ngen år 1855, efter en lika sorglig som lång erfarenhet om följderna
af en alltför vidsträckt frihet inom hithörande område, omsider mera afgjordt
beträdde och alltsedan dess konsekvent följt med resultat, som,
när det sammanställdes med tidigare förhållanden och utan att man underskattade
värdet af det enskilda arbetet för nykterhetens främjande, torde
få betraktas såsom framgångsrikt. Sedan det visat sig, att liera af dem,
åt hvilka bolaget öfverlåtit minuthandelsrättigheter, vid försäljningen af
billigare s. k. bättre spirituösa, företrädesvis konjak — egentligt brännvin
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Håft. 4

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o å.

finge dessa rättsinnehafvare ej utminutera — förfarit på det sättet, att
den köpta varan visserligen icke till en och samma köpare utlämnats i
mindre belopp än det lagbestämda, eller en liter, men denna kvantitet
tillhandahållits köparen, fördelad på två eller flera kärl, ett till vägagående,
som uppenbarligen vore ägnadt att underlätta den salning, lagen velat
förebygga genom bestämmelsen, att mindre belopp än det minsta som
finge säljas i minuthandel ej heller finge utlämnas eller mellan flera köpare
fördelas, så hade bolaget, för att om möjligt minska den frestelse till
dryckenskap, hvartill antydda förhållanden kunde anses leda, numera i
öfverlåtelsekontrakten föreskrifvit, att vid försäljning under ett visst pris
af annan spirituösa än punsch varan icke finge utlämnas i mindre belopp
än en liter i hvarje kärl. Enahanda förbehåll hade gjorts af Göteborgs
och antagligen äfven andra städers utskänkningsbolag, och det vore i
bolagets tanke godt, om en liknande bestämmelse intoges i en blifvande
förordning.

Utskänkningsbolaget i Uppsala har ansett, att sänkning af minimikvantiteten
vid utminutering möjligen torde kunna motverka salning, men
att samma mål borde kunna nås, äfven om minimigränsen bestämdes till
ett visst penningbelopp i stället för till en viss volym.

Bestämmelsen i § 3 af förslaget att minsta tillåtna försäljningsbelopp
vid minuthandeln skulle utgöra en half liter i stället för nuvarande
en liter vore enligt utskänkningsbolaget,s i Göteborg åsikt en af dem,
rörande hvilkas ändamålsenlighet meningarna hos nykterhet svännerna i
vårt land vore mycket delade. Ett säkert omdöme, hvilken mening vore
den rätta, torde kunna vinnas endast genom en längre tids erfarenhet
Bolaget ansåge sig därför kunna tillstyrka förslaget med uttalande af den
mening, att, om den nya ordningen på en sådan ort som Göteborg skulle
medföra ogynnsamma verkningar, bolaget borde hafva fria händer att på
sina försäljningsställen utfärda särskild föreskrift, hvarigenom minimikvantiteten
där bestämdes till eu liter.

Ifrågasatta sänkningar af minuthandelsminimum har tillstyrkts afl
utskänkningsbolaget i Galle och kommunalstämman i Sundbybergs köping
äfvensom af åtskilliga andra myndigheter, däribland Kung!. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala, Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län.

En nedsättning af minimibeloppet vid minuthandel under nu bestämda
en liter vore enligt Gäfle spritförsäljningsbolags förmenande i hög
grad ägnad att icke blott befrämja minskning af rusdrycksförbrukningen
utan också förekomma salning mellan flera köpare, hvilket nu försigginge
i stor omfattning. Bestämmelsen om en liter såsom minimikvantitet medförde
otvifvelaktigt, att mången nödgades köpa mera brännvin, än han i

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

sjä l ( va verket önskade. Därmed följde också gifvetvis i många fall, att
konsumtionen klafve större än hvad den behöfde blifva, om en kund finge
köpa endast det mindre belopp, som han önskade erhålla. Bolaget ville
därför uttala sin lifliga anslutning till förslaget om sänkning af minimibeloppet
vid utminutering, men hyste den åsikt, att ändamålet med en
nedsättning skulle i ännu högre grad vinnas, om minimikvantiteten bestämmes
till 0,35 liter.

Sundbybergs köpings kommunalstämma anser, att den föreslagna
nedsättningen af minsta försäljningskvantum vid utminutering vore välbetänkt
och ägnad att i många fall minska förbrukningen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Hallands och Skaraborgs
län hemställa, att minsta försäljningskvantiteten vid minuthandel måtte
sättas till eu tredjedels liter.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län håller före, att
den föreslagna förändringen vore ett steg i rätt riktning.

Omgå, nu ej särskildt omförmälta myndigheter, Indika yttrat sig i
ärendet, hafva ej haft något att erinra vid denna del af förslaget.

Gifvet är, att på förhand icke kan med full visshet beräknas, huru
eu sänkning af minuthandelsminimum kan komma att verka; de skäl, som
tala för åsikten, att en dylik sänkning kommer att verka till förmån för
nykterheten, synas mig emellertid vara öfvervägande, hvadan jag ansett
mig böra föreslå en dylik sänkning.

I detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att i Norge, där
lägsta försälj ningsbeloppet vid minuthandel utgör 0,35 liter, brännvinskonsumtionen
är föga mer än en tredjedel så stor som i Sverige. Att sänka
minuthandelsminimum så långt som till 0,35 liter, hvilket vissa myndigheter
föreslagit, anser jag mig dock icke böra tillråda, desto mindre som
eu dylik sänkning skulle nödvändiggöra införande af ett nytt målkärl,
rymmande nyssnämnda myckenhet, utan har jag trott, att man bör
stanna vid det mått, som i det remitterade förslaget angifvits, eller eu
half liter.

Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att, på sätt utskänkningsbolaget
i Stockholm förordat, införa en bestämmelse om förbud för
innehafvare af rättighet till utminutering af brännvin att utlämna såldt
brännvin å kärl, rymmande mindre än det minsta belopp, dylik rättighetsinnehafvare
må försälja, har en sådan bestämmelse icke upptagits i
förslaget.» 1

1 fråga om 3 § föreligga flera ändringsförslag från enskilda motionärer.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

.Motion

11:236.

Motion

11:253.

Sålunda har i den inom Andra kammaren af herr Widén väckta
motioner) n:o 236 föreslagits, att minsta tillåtna försälj ningsbeloppet vid
utminutering måtte bestämmas till en liter.

Motionären har härom vidare anfört:

»I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79 med förslag till förordning
angående försäljning af brännvin har, bland annat, föreslagits i § 4, att
minsta tillåtna försäljningsbeloppet vid utminutering skall vara eu half
liter i stället för, såsom nu är fallet, en liter.

Det synes starkt kunna sättas i fråga, huruvida eu sådan nedsättning
kan vara gagnelig ur nykterhetssynpunkt. Ändamålet därmed skulle
enligt motiven vara, att, då innehafvare af utskänkningsrättighet icke vidare
skulle få sälja till afhämtning, ett bibehållande af det nuvarande minimibeloppet
skulle i många fall medföra en ökad förtäring af spritdrycker och
äfven leda till salning. Att en sådan påföljd kan inträda, kan visserligen
ej förnekas. Men såsom regel torde dock gälla, att ju mindre besvär som
fordras för att hopbringa de för inköp af brännvin nödiga medlen, dess
mera köpes det af allmänheten; och det är därför snarare att antaga, att
en nedsättning af minimibeloppet skall leda till ökad konsumtion. Eu del
brännvinsbolag hafva redan, såsom Konungens befallningshafvande i Södermanlands
län uti sitt i statsrådsprotokollet meddelade yttrande anfört, vidtagit
den åtgärden att förbjuda föreståndare eller innehafvare af utskänkningsställen
att sälja brännvin till afhämtning. Det hade emellertid, åtminstone
var erfarenheten sådan inom nämnda län, icke visat, sig, att,
fastän minsta utminuteringsbeloppet samtidigt varit bestämdt till eu liter,
ökadt superi eller andra menliga verkningar härigenom uppstått, utan hade
ett motsatt förhållande ägt rum. Det är därför att befara, att den föreslagna
nedsättningen, långt ifrån att i nykterhetsafseende blifva till gagn,
skall i afsevärd mån omintetgöra de gagneliga verkningar, hvilka afses
genom skiljandet af minutering och utskänkning samt inskränkningen af
de gästgifvare på landet tillkommande försäljningsrätt med flera åtgärder,
som i nykterhetens och ordningens intresse nu föreslagits. Häremot torde
de förmåner, som förmenats af nedsättningen kunna följa, särskildt till
förhindrande af salning, icke hafva någon afsevärd betydelse. På grund
af hvad sålunda anförts synes man med allt fog kunna påstå, att det varit
ur nykterhetssynpunkt mest gagneligt, att den nu stadgade minimikvantiteten,
en liter, i detta hänseende bibehållits.» I

I motionen II: 253 hemställer herr Mäf, »att, i den män praktiska svårigheter
ej lägga hinder i vägen, borde konsekvent, genomföras Riksdagens
uttalade önskan om större effektivitet vid bestämmande af försäljningsaf -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

giften, och borde därvid bland annat omredigeras § 3 i nu föreliggande
förslag i syfte att den, som icke äger rätt till detaljhandel med brännvin,
må blifva hindrad att till annat ändamål än för tekniska behof och
möjligen för omedelbar afsättning af det oöppnade kärlet begagna sig af
rättighet att köpa 250 liter».

Vidare göres i den af herrar Sandin och Berggren väckta motionen
II: 247 den hemställan, »att Riksdagen behagade besluta, att vid detaljhandel
— utminutering med brännvin till afhämtning och rekvisition — priset
pr liter bibehålies oförändradt, oberoende af den större eller mindre mängd
som köpes».

Till stöd för denna hemställan anföra motionärerna:

»1 allmänna motiveringen till Kungl. Maj:ts proposition n:o 79 med
förslag till förordning angående försäljning af brännvin finnas anförda
några af de önskemål utskänkningsbolagens förtroendenämnd uttalat med
afseende på innehållet i förenämnda proposition. Så framhålles på sid. 29,
hurusom förtroendenämnden uttalat önskvärdheten af visst pris pr liter
försåldt brännvin (ang. uttalandet hänvisas till propositionen). Detta
önskemål sammanfaller med de allmänna nykterhetssträfvandena. Det är
allmänt kändt, att bolag och andra försäljare af brännvin i konkurrenssyfte
bestämma olika pris pr liter för olika kvantitet. Särskildt brukar
detta äga rum före större högtider, till hvilka allmänheten har för vana
att inköpa spritd ryck er. Såsom exempel på denna nedsättning kan anföras
— ur annons —, att vid köp af 40 liter fick köparen varan för 95
öre, vid köp af 20 liter betaltes l,os kr., vid köp af 10 liter betalats 11
kr. men då 1, 2, 3, 4 etc. liter köptes, betaltes 1,40 kr. pr liter.

Det inses lätt, att detta förfarande är ägnadt att motverka nykterheten,
i det konsumenten därigenom lockan att köpa större belopp, än han
under andra förhållanden skulle hafva gjort. Men icke nog härmed. För
att komma i åtnjutande af ett billigare pris förledas förbrukarne af brännvin
att till större eller mindre antal förena sig om rekvisition, s. k.
salning. Uppenbart är, att såväl det ena som det andra sättet står i
strid mot det sedliga intresset och således bör motarbetas.»

Hvad i de motioner, för hvilka utskottet härofvan lämnat redogörelse,
föreslagits, har synts utskottet icke böra föranleda ändring i
Kungl. Maj:ts förslag till 3 §.

Motion
II : 247.

Utskottets

yttrande.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets

yttrande.

Motion
II: 248.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

4 §•

Chefen för finansdepartementet har i fråga om 4- § till statsrådsprotokollet
yttrat:

»På grunder, för hvilka jag förut redogjort, har jag ansett, att utskärning
bör innefatta endast försäljning till förtäring på stället. Bestämmelse
därom har införts i förevarande § af förslaget, motsvarande
§ 3 i nu gällande förordning.»

I herr Olssons i Heden förberörda motion II: 248 anföres rörande
denna paragraf följande:

»Hvad kungl. förslaget i denna § beträffar, att vid iskänkning
brännvin endast skall få försäljas till förtäring på stället, må det anses gagneligt,
utom i de fall som af stadgandet i §§ 9 och 10. kunna föranledas.
Dock må här anföras, att skälet, hvarför bolagen i Göteborg m. ti. städer
skilt minuthandeln och utskänkningen åt, måste i första rummet sökas i
den omständigheten, att bolagen icke på sina krogföreståndare kunnat
utöfva erforderlig kontroll, om på samma ställe skulle säljas brännvin
till så olika pris, som bolagen hålla vid minuthandel och iskänkning.
Att ett skiljande af minuthandeln och utskänkningen icke för bolagen
varit någon sedlighetsåtgärd utan hufvudsakligen en kontrollfråga,
torde sålunda vara uppenbart; vidare härom i motiveringen till §§ 9
och 10.»

I anslutning härtill hemställer motionären, att 4 § skall erhålla
följande lydelse:

»Vid iskänkning må brännvin försäljas till huru ringa belopp som
helst. Utom i de fall, som af stadgandet i §§ 9 och 10 kunna föranledas,
må vid iskänkning brännvin försäljas endast till förtäring på stället.»

Utskottet tillstyrker emellertid, att paragrafen måtte i oförändrad
form antagas.

5 §•

Chefen för finansdepartementet motiverar de af Kungl. Maj:t i 5 §
2 mom. föreslagna bestämmelser på följande sätt:

»I § 18 mom. 3 af nu gällande förordning är bolag förbjudet att
genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å brännvin.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

De förut omför mäl da i förslaget upptagna bestämmelserna rörande
särskiljande af utminutering och utskänkning göra, att innehafvare af gästgifverier
med utskänkningsrätt äfvensom innehafvare af privilegierade
rättigheter i städerna betagas rätten att utsända dylika ombud.

Innehafvare af på auktion inropad rättighet skulle icke heller vidare
få utsända försäljningsombud, därest, på sätt förslaget innehåller, dylik
rättighet hädanefter ej kommer att omfatta annan försäljning än den, som
äger rum till förtäring på stället.

Rättighet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar
å brännvin skulle sålunda återstå endast för personer, till hvilka
bolag öfverlåtit rättigheter till utminutering.

Ett bibehållande af denna rättighet skulle innebära, att afsikten med
indragningen af vissa gästgifvares och andras rätt till försäljning för afhämtning
och borttagande af auktionsförfarandet med afseende å utminuteringsrättigheter
skulle i väsentlig mån förfelas; det behof af spritdrycker,
som innehafvare af gästgifveri- och auktionsrättigheter genom utsändandeaf
ombud tillgodosett, skulle nämligen i sådant fall hädanefter komma att
i väsentlig mån tillfredsställas — icke, till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens
effektivitet, af bolagen -— utan af vinhandlare, d. v. s. af dem,
till hvilka bolagen öfverlåtit utminuteringsrättigheter. Till försvar för
denna rätt -— en rätt, som medgifvits vara oegentlig, då från bolagen
öfverlåtits en vidsträcktare rätt, än bolagen själfva innehafva — har visserligen
anförts, att om densamma borttoges, franska handelstraktatens bestämmelse,
rörande rätt för ''franska handelsresande, som färdas inom de
förenade rikena för franska handelshus’ att där ''upptaga beställningar,
med eller utan prof, skulle verka ett gynnande af utlänningar på svenska
medborgares bekostnad. Farhågorna i detta hänseende torde emellertid
vara betydligt öfverdrifna och synas icke böra utgöra hinder för meddelande
af ett förbud mot försäljning genom ombud, gällande för samtliga
innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter, därest ett sådant förbud
eljest tinnes önskligt och nyttigt.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag ansett, att det för
bolagen stadgade förbudet att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga
beställningar å brännvin bör utsträckas till alla innehafvare af rättighet
till brännvinsförsäljning. I syfte att förhindra kringgående af ett dylikt
förbud synes mig äfven böra meddelas bestämmelse, hvarigenom innehafvare
af eller delägare i firma, till hvilken utminuteringsrätt öfverlåtits,
förbjudas att själfva vid personligt besök utbjuda brännvin å annan ort
än den, där firman utöfvar sin verksamhet. Dock synes förbudet i intet -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 218.

Motion
II: 252.

derå fallet böra gälla utbjudande af brännvin eller upptagande af beställningar
hos dem, hvilka själfva innehafva rätt till försäljning af brännvin.»

Följande ändring af ifrågavarande moment föreslås i motionen 11:248
af herr Olsson i Heden:

»2 mom. Första och andra styckena oförändrade med uteslutande af
sista ordet ''eller’. 1 stället för sista stycket införes följande:

Endast den, som af bolag i stad å sig fått öfverlåten rätt. till utminutering,
må låta genom ombud å annan ort, än där han sin försäljningsrätt
utöfvar, upptaga beställningar å brännvin under 250 liter, dock
ej till lägre pris än 2 kr. netto per liter, såvida beställningen afser annan
än den, som innehar detaljhandel med brännvin.»

Motionären anför i fråga härom:

»Förändringen af andra mom. föreslås af många skäl, och i första
rummet däi’för, att landets egna invånare, som gjort sprithandteringen till
sin näring, skulle i sitt eget land sakna en rätt, som inom samma land tillkommer
hvilken person som helst af annan nation. Att stifta lagar till
förmån för andra än landets egna medborgare, som betala dryga afgifter
för sina rättigheter förutom skatter till stat och kommun, kan ej vara rätt.
Ett strängt genomförande af det kungl. förslaget skulle medföra ekonomisk
ruin för flertalet af de firmor, som handla med brännvin, hvarförutom äfven
alla de personer i öfrig!, uppgående till flera tusende, hvilka af i’örelsen
hafva sin existens, skulle förlora den. Att beröfva dessa firmor sin lagliga
rätt kan säkerligen icke motsvaras af den tvifvelaktiga fördelen, kungl.
förslaget synes åsyfta. . Af förändringen i § framgår, att endast sådana
firmor, som af bolag fått å sig öfverlåten rätt till minuthandel, skulle äga
att begagna ombud, och skulle således jämte bolag äfven innehafvare af
gästgifveri- eller auktionsrättighet frånkännas denna rätt.» I

I den inom Andra kammaren af herrar Sandquist m. fl. väckta
motionen n:r 252 anföres, bland annat, följande:

»1 Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79 med förslag till förordning
angående försäljning af brännvin förekommer icke något stadgande
därom, att innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin icke må
äga rättighet att genom annons i tidning utbjuda brännvin. Då brännvinsannsannoserna
ha till syftemål att väcka ökad^köplust hos den brännvinsköpande
allmänheten — ett syftemål, som nogsamt vinnes med åtföljande
forceradt superi, torde det vara väl betänkt, att ett slikt stadgande blefve
infördt, såsom ett 3 moment till § 5 uti det kungl. förslaget. Såsom ett
ytterligare skäl härför må anföras det faktum, att en och annan tidnings -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande iV:o 5.

redaktör till följd af dels eget nykterhetsintresse, dels ock med anledning
af erhållna påtryckningar ifrån en nykterhetsälskande befolkning vägrar
att intaga rusdrycksannonser. Tiden synes sålunda vara inne för införandet
af berörde, både behöfliga och välbetänkta stadgande.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa motionärerna att vid
5 § måtte fogas ett så lydande moment:

»innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må ej genom
annons eller tillkännagifvande i tidning eller genom cirkulär, postbefordradt
i korsband, utbjuda brännvin.»

Någon förändring i Kungl. Maj:ts förslag med anledning af ofvanberörda
yrkanden har utskottet icke funnit sig böra tillstyrka.

6 §•

Chefen för finansdepartementet yttrar rörande 6 § 2 momentet:

»Denna § motsvarar § 5 och § 36 mom. 1 i nu gällande förordning.

De ändringar, som vidtagits i mom. 2, åsyfta allenast förtydligande.
Tilläggas bör dock, att enär enligt förslaget utskänkning och utminutering
skulle från hvarandi''a åtskiljas, utskänkning af brännvin väl ansetts lämpligen
kunna förenas med försäljning af vin eller maltdrycker till förtäring
på stället men icke med försäljning af sådana drycker till afhämtning
likasom, å andra sidan, utminutering af brännvin ansetts böra förekomma
förenad endast med sådan försäljning af vin och maltdrycker, som sker
till afhämtning.»

Vid behandlingen af det nu berörda 2 mom. har utskottet förehaft
den af herrar Berggren, Sandin och Matsson väckta motionen II: 244,
hvilken lyder:

»I det förslag till förordning angående försäljning af brännvin, som
innehålles i Kungl. Maj:ts proposition rno 79, har § 6 mom. 2 följande
lydelse:

''Vid utskänkning af brännvin må mat och andra drycker än brännvin
tillhandahållas för förtäring på stället. Utminutering af brännvin må,
med undantag för försäljning till afhämtning af vin eller maltdrycker,
icke vara förenad med annan handel, till hvars drifvande särskild anmälan
fordras.’

Med detta stadgande fastslås, att rättighet för försäljning till afhämtning
af vin eller maltdrycker fortfarande som hittills må vara förenad med

Bill. till Riksd. Prat. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 5

Utskottets

yttrande.

2 mom.
Statsrådets
yttrande.

Motion

11:244.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

annan handel. Man hade dock med skäl kunnat vänta, att det ansetts
lämpligt och af förhållandena påkalladt att låta denna bestämmelse försvinna
ur förslaget-, som i så många andra hänseenden röjer omisskännliga
sträfvanden att inskränka de fördärfliga följderna af rusdryckshandeln.
Att så ej skett, måste lifligt beklagas, tv ifrågavarande handel har mer
än något i vidsträckta orter af vårt land bidragit till dryckenskapens utbredning
och rotfästande bland den manliga befolkningen. Till följd af
rättigheten att från sådan handel, för hvars utöfvande särskild anmälan
fordras, få till afhämtning sälja vin eller maltdrycker, ha som svampar
ur jorden den ena ölkrogen efter den andra uppstått. Detta svåra missförhållande
har allmänt varit både insedt och erkändt. Mångfaldiga motioner
ha vid riksdagen oupphörligen framkommit med yrkande om borttagande
af berörda rättighet. De hafva dock hittills ej medfört annat resultat,
än att förbud utfärdats, att vin eller maltdrycker till afhämtning
ej må från dylik handel försäljas till mindre belopp än 10 liter, en bestämmelse,
om hvars värde för nykterheten meningarna, som bekant, äro
mycket delade.

Man må emellertid hysa hvilken uppfattning som helst angående
ifrågavarande vin- och ölhandel, det synes i alla fall vara mindre lämpligt
eller åtminstone ej nödigt att i brännvinsförsäljningsförordningen intaga
bestämmelser därom. De borde, tyckes det, ensamt inrymmas i förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker etc.

Med hänvisning till hvad sålunda blifvit- anfördt, anhålles vördsamt,

att Riksdagen ville besluta, att förenämnda mom. skall vara af följande
lydelse:

Vid utskänkning —- — — på stället. Utminutering af brännvin
må icke vara förenad med annan handel, till hvars drifvande särskild
anmälan fordras.»

Det anmärktes inom utskottet, att det torde kunna vålla en viss
osäkerhet vid tolkningen af förordningen, om den i 2 mom. af denna §
förekommande bestämmelsen, att mat må vid utskänkning af brännvin
tillhandahållas, skulle kvarstå jämte det i 31 § befintliga, kategoriska
stadgandet att lagad mat alltid skall vid utskänkning vara att tillgå.

Utskottet har därför föreslagit, att ifrågavarande bestämmelse skall
ur 6 § 2 mom. utgå, i sammanhang hvarmed utskottet vidtagit en omformulering
af momentet. Det ofvan omförmälda af herr Berggren ra. fl.
framställda förslaget har dä-remot icke synts utskottet böra i vidare mån
vinna beaktande.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 35

Tredje momentet i 6 § motiveras i den kung], propositionen på
följande sätt:

»I förordningen angående villkoren för tillverkning af brännvin är
stadgadt, att med dylik tillverkning följande personer ej må befatta sig:
öfverståthållare, underståthållare, landshöfding, landssekreterare, landskamrerare,
kronofogde, länsman, lands- och stadsfiskal, polistjänstemän,
domare på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
ämbets- eller tjänsteman, kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst varande
läkare, brännerikontrollör eller tillsyningsman, så ock i allmänhet ämbetseller
tjänsteman, som till följd af sin befattning kan komma att deltaga i
beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå. I § 5 mom. 8 af
gällande förordning angående försäljning af brännvin stadgas, att den, som
enligt brännvinstillverkningsförordningen icke får befatta sig med tillverkning
af brännvin, äfvensom apotekare ej må tilldelas rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af brännvin.

Gifvet är, att den, som på grund af sin ämbetsställning kan komma
att deltaga i beslut om tillverkning eller försäljning af brännvin eller
kontroll därå, icke bör, vare sig såsom enskild person eller som delägare
i bränn vinsförsäljningsbolag, kunna tilldelas rätt till detaljhandel med
alkoholhaltiga drycker. Detsamma synes lämpligen böra gälla om präst.
Likaså bör egenskapen af kyrkobetjänt, lärare och tjänsteläkare utgöra
hinder för tillverkning eller försäljning för egen vinning af dylika drycker.
Däremot skulle det säkerligen vid flera tillfällen såväl i städerna som i
synnerhet på landsbygden, hvarest, på sätt jag förut antydt, bolag för
brännvinsförsäljning äfven skulle kunna inrättas, vara till vinning för det
mål, lagstiftaren uppställt för dessa bolag — att i sedlighetens intresse
handhafva bränn vinsförsäljningen — om personer, anställda i befattningar
af sistomförmälda slag, hvilka personer ofta till följd af sin verksamhet
äro besjälade af intresse för nykterhetssträfvandet, icke utestängdes från
deltagande i bolagens arbete.» 1

1 motionen II: 248 har herr Olsson i Heden beträffande detta moment
yrkat, att orden: »dock må kyrkobetjänt, lärare och i tjänst varande läkare
kunna vara delägare eller styrelseledamot i bolag, hvarom i §§ 12 och 14
förmäles» måtte ur förordningen utgå.

Detta yrkande har af motionären motiverats sålunda:

»Den förändring, som gjorts i denna §, går alldeles emot bestämmelsen
i kung!, förslaget, ty ingalunda kan behofvet påkalla eller det ens
anses nyttigt att såsom aktiva ledamöter i bolag indraga läkare- eller
lärarekåren. Den intelligens och den bildning, dessa kårer besitta, bör i

3 mom.
Statsrådets
yttrande.

Motion
II: 248.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Motion
IT: 241.

stället reserveras åt kritiken af bolags verksamhet, och må i stället personer
ur dessa läger kunna utses såsom kontrollanter eller revisorer i bolag.»

Utskottet anser, att den i propositionen framhållna fördelen af att
kyrkobetjänte, lärare och i tjänst varande läkare icke utestängdes från deltagande
i bolagens arbete, lämpligen kan vinnas, om medgifvande lämnas
att invälja nämnda personer i bolagens styrelser. Att däremot berörda
kategorier af tjänsteinnehafvare skulle kunna blifva såsom delägare ekonomiskt
intresserade i bolagen har synts utskottet icke böra medgifvas, och
har utskottet fördenskull velat i så måtto tillstyrka bifall till herr Olssons
ofvan omförmälda yrkande, att utskottet i sitt författningsförslag ur
momentet borttagit orden »delägare eller».

Denna förändring föranleder borttagandet af ordet: »heller» å första
raden i fjärde momentet.

B §•

Beträffande denna § har chefen för finansdepartementet yttrat till
statsrådsprotokollet:

»§ 34 i 1895 års förordning, som motsvarar förevarande §, stadgar
beträffande utskänkning, att betalning ej må sökas för brännvin i hvilken
myckenhet som helst, som blifvit utborgadt. Då vid utskänkning utborgning
af brännvin till större myckenhet än 50 liter torde förekomma allenast
vid större fester eller tillställningar, där anledning saknas att betaga säljaren
rätt att söka betalning för sin fordran, har jag ansett, att beträffande
utskänkning bör i förevarande hänseende gälla detsamma som nu är stadgadt
rörande utminutering. Vidare har, för att syftet med stadgandet i
förevarande § — att betalning ej må sökas för brännvin, som på en gäng
blifvit utborgadt i mindre post än 50 liter — må tydligare framgå, paragrafen
undergått erforderlig redaktionsändring.»

Herr von Geijt-r har i den af honom väckta motionen II: 241 hemställt,
bland annat, att orden »till mindre belopp än femtio liter» utbytas
mot »till mindre värde än femtio kronor».

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»I förslagets 8 § stadgas, att därest vid något tillfälle brännvin
blifvit utborgadt till mindre belopp än 50 liter, må betalning därför ej
kunna utsökas. Detta stadgande innebär en förändring i nu gällande bestämmelser
beträffande rätt att utsöka betalning för vid utskänkning borgade
varor. Som bekant kan nu för brännvin, som borgats på detta sätt,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

ehuru stor myckenheten må vara, betalning icke utsökas. Jag anser
denna förändring vara eu förbättring. Motivet angifver departementschefen
vara, att vid utskärning utborgning af brännvin till större
myckenhet än 50 liter torde förekomma allenast vid stora fester eller tillställningar,
där anledning saknas att betaga säljaren rätt att söka betalning
för sin fordran. Jag instämmer helt i denna motivering, men skulle
vilja taga steget något längre ut och utbyta orden Jill mindre belopp än
50 liter’ mot Jill mindre värde än 50 kronor’. De tillfällen, då finare
spritdrycker, och om sådana måste det härvidlag nästan uteslutande blifva
tal, vid ett enda tillfälle konsumeras till sådan myckenhet som 50 liter,
hvithet motsvarar 150 halfbuteljer, torde vara ytterst sällsynta. Jag fruktar
därför, att det afsedda syftet, hvithet jag, såsom nämnts, finner mycket
beaktansvärdt, med bestämmelsen oförändrad bibehållen, ej kommer
att nås.

Visserligen skulle den af mig föreslagna förändringen hafva inverkan
jämväl på utminuteringen, som af förslaget i denna del lämnats oberörd,
men finner jag för min del, att några betänkligheter ej böra uppstå
af en dylik konsekvens, så mycket mindre som samma billighetsskäl,
som härvidlag kunna åberopas för att en utskänkare ej bör betagas rätt
att utsöka sin fordran, kunna tillämpas jämväl på en utminuterare. Restriktionen
afser gifvetvis i främsta rummet egentligt brännvin och torde
under alla förhållanden vinna tillämpning på detta, hvarjämte jag vill
understryka, att paragrafen för sin tillämpning förutsätter, att utborgandet
skett på en och samma gång.»

Vidare förekommer i herr Olssons i Heden förberörda motion II: 248
det förslag, att 8 § skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Ej vare någon berättigad att söka betalning för brännvin, som
blifvit till mindre belopp än för femtio kronor utborgadt och hvarå säljarens
ombud upptagit beställning. Innehafvare af rättighet till detaljhandel
med brännvin vare dock alltid betalningsskyldig för brännvin, oafsedt
om beställningen skett genom säljarens ombud eller ej.»

Den af motionären äskade förändringen motiveras sålunda:

»Denna § har förändrats af följande skäl: Andra mom. i § 34 af nu
gällande författning, som tillkommit för att hindra försäljare af brännvin
att söka betalning för mindre än femtio liter utborgad spirituösa, har haft
dåliga verkningar till följd. En lag bör väl afse att ej demoralisera allmänheten,
hvithet nu tyvärr faktiskt blifvit en följd af denna bestämmelse.
Att under skydd af lagen krångla sig undan betalning för en vara, som
staten så hårdt beskattar, kan icke vara riktigt, och exempel saknas icke

Motion
TI: 348.

Särskilda Utskottets {N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

af vidrig beskaffenhet, såsom ofta framgår af rättegångsprotokoller. Till
och med personer ur burgen samhällsställning, hvilka själfva i bref o. d.
rekvirerat spirituösa under femtio liter, hafva sedan under skydd af lagen
vägrat betala, Experimentet har flerfaldiga gånger upprepats hos olika
rättighetsinnehafvare och bolag. För att någon gräns må sättas för dylik
skamlighet, fordrar väl moralen, att personer som själfinant rekvirerat sill
sprit också böra anses skyldiga att betala den. Exempel finnas till och med
att personer, som själfva hafva skyldighet att öfvervaka ordning och lag,
icke dragit sig för att vid fordrad likvid åberopa ofvannämnda lagbestämmelse
och till och med tagit postförskott för svar pa krafvel. Följande
brefsvar från en polisman, må citeras:

''Herr — — — — ; — — — — — — — — — —

Till svar å Eder skrifvelse till mig angående spritvaror, för hvilka
Ni fordrar betaldt, får jag upplysa, att dem trodde jag att Ni var så liberala
att Ni ville skänka mig. För om Ni tittar i Brännvinsförordningen
för d. 24/ö 1895 § 34 mom. 2, så finner Ni, att Ni ej kan söka betalning
för mindre än femtio liter. Tädan är nu i vederbörligt skick med tomflaskor
återsänd.

Högaktningsfullt
N. N.

Numera nykterhetsvän.’»

Utskottet finner en förändring böra vidtagas i den riktning, att
rätten att utsöka betalning för brännvin utsträekes på sätt af herr von
Geijer föreslagits.

Ifrågavarande bestämmelse har kommit att verka i två riktningar,
nämligen å ena sidan, i öfverensstämmelse med dess syfte, sä att den åtminstone
i någon mån torde afhålla försäljare från att utlämna spritvaror
på kredit. På grund af rådande konkurrensförhållanden synes obestämmelsen
dock icke hafva blifvit vidare verksam i detta afseende. A andra
sidan har bestämmelsen gifvit anledning till att personer rekvirera spritvaror,
särskildt af finare slag, och sedan vägra att betala desamma. Värdet
af på dylikt sätt åtkomna spritvaror kan gifvetvis stiga till ganska
betydliga belopp, då det utsökningsbara minimum är satt så högt som
50 liter.

Stadgandets tillkomst torde hafva motiverats af önskan att förhindra
utlämnande på kredit af egentligt brännvin i mindre partier. Genom att
bestämma det utsökningsbara minimum till 50 kronor skulle därför beträffande
egentligt brännvin ingen förändring i sak äga rum, då medel -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o ö.

värdet af en liter sådant brännvin torde kunna anses föga öfverstiga 1
krona. I nykterhetens intresse vunnes emellertid genom vidtagande af den
af utskottet nu tillstyrkta förändringen, att ej så stora kvantiteter dyrare
spritvaror som vid ett minimum af 50 liter kunde utan risk af lagsökning
af en köpare åtkommas.

Utskottet har föreslagit en formulering, som afviker från den af
herr von Geijer framlagda, hvarvid det af honom föreslagna ordet »värde»
blifvit ersatt med »försäljningspriset», en förändring, som utskottet ansett
vara icke utan betydelse i fråga om bevisning inför rätta. Värdet af en
vara kan nämligen ofta. vara svårt att fastställa,, hvaremot försäljningspriset
med större lätthet bör kunna utrönas.

9 och 10 §§.

I statsrådsprotokollet finnes beträffande 9 och 10 §§ anfördt följande:

»Dessa §§ motsvara nuvarande § 6 mom. 1 och §7. I fråga om.
dessa §§ torde, efter hvad jag anfört om privilegierade rättigheters och
vissa gästgifveri ers förändrade ställning, någon vidare redogörelse ej tarfvas.
Dock torde böra omförmä.las, att lydelsen af § 9 blifvit i viss mån
ändrad i syfte att förebygga ett till äfventyra möjligt återupplifvande af
äldre privilegierade rättigheter, som ej utöfvats, sedan kung], förordningen
den 18 januari 1855 trädde i tillämpning. Då en bestämmelse i sådan
riktning väl knappast torde böra möta någon betänklighet, lärer någon
närmare motivering däraf ej vara erforderlig.

Bestämmelsen i nu gällande förordnings § 6 mom. 2 har såsom
obehöflig uteslutits ur förslaget.»

Herr Olsson i Heden föreslår i sin merberörda motion II: 248 följande
från Kungl. Maj:ts förslag afvikande lydelse å 9 § och 10 § 1 mom.

»§ 9.

Har i stad, på grund af burskap eller särskildt privilegium, tillkommet
innan kungl. förordningen den 18 januari 1855 angående försäljning
af brännvin blef gällande, detaljhandel efter nämnda tid utöfvats och sedermera,
ej upphört, må sådan detaljhandel så länge den ej uppsäges eller
förverkas fortfarande äga rum, dock endast i hittills gällande utsträckning.

§ 10.

Har för gästgifveri å landet vid den tid. detaljhandel utöfvats och
sedermera icke upphört; då må samma handel, så framt rättigheten därtill
icke varder uppsagd eller förverkad, i hittills gällande utsträckning fortfarande
tillgodonjutas, dock endast af den som, då nådiga förordningen

Statsrådets

yttrande.

Motion
II: 248.

Särskilda Utskottets (Ako 2) Utlåtande N:o 5.

af den 26 augusti 1873 angående försäljning af brännvin blef gällande
till efterlefnad, var ägare till sådant gästgifveri, och af hans hustru så
länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri
själ!'' eller genom annan behörig person besörjer.»

Dessutom föreslår herr Olsson, att i 2 mom. af 10 § ordet »utskänkningsrättighet»
måtte utbytas mot »detaljhandel».

Den motionen åtföljande motiveringen lyder i fråga om dessa paragrafer
sålunda:

»Då kungl. förslaget i denna § (10 §) går ut på att beröfva ägarne till
de få gästgifverier, som ännu återstå, deras rätt till minuthandel med brännvin
under innehafvarens återstående lifstid, måste, till förekommande häraf,
en ändring af denna § ske, så att denna deras en gäng af Riksdagen och
Kungl. Maj:t tillförsäkrade rätt icke kränkes.

Före 1873 följde rätt till brännvinsförsäljning med den jord, som
tillhörde gästgifverierna. För att denna rätt en gång skulle upphöra,
gjordes rättigheterna nämnda år till personliga, så att de skulle få utöfvas
endast så länge någon af nuvarande innehafvarne lefde. Dä således Riksdagen
redan 1873 fattat beslut om dessa rättigheters upphörande vid innehafvarens
död, och gästgifverierna i gällande lag .varit tillförsäkrade rätt
att försälja brännvin jämväl till afhämtning; så bör väl Riksdagen icke
kunna upphäfva sitt en gång i frågan fattade beslut, ej heller bör Riksdagen
på uppmaning från konkurrenter till dessa rättigheter låna sig att
genom andra lagstiftningsåtgärder kringskära dessa innehafvarnes en gång
genom lag tillförsäkrade rättigheter. Efter att ursprungligen hafva funnits
472 sådana rättigheter, voro de redan år 1902—1903 blott 135 samt i
början af förra året endast 77. Sedan dess hafva två i Ålfsborgs och en
i Hallands län genom dödsfall försvunnit. Tages härjämte i betraktande,
att på ett par undantag när de återstående rättighetsägarne äro personer
med mycket hög ålder, kan med bestämdhet förutsägas, att inom fem år
blott en obetydlig bråkdel — om ens någon — af dessa rättigheter återstår.
Då förhållandena äro sådana och då brännvinsbolagens vinst, trots dessa
gästgifveriers tillvaro, på kortare tid än tio år fördubblats, torde skäl till
klagan från detta håll icke förelegat. Mot det sätt, hvarpå gästgifverierna
och de på auktion försålda rättigheterna utöfvats, har i fråga om ordningssynpunkt
icke någon befogad anmärkning kunnat göras, hvilket förhållande
beklagligtvis icke kan sägas om bolagen. Att, såsom bolagen önska, förvandla
återstående gästgifverier till krogar, torde vara farligt och är ett
bevis, som föga hedrar bolagens ’sedlighetssträfvande’. Att gästgifverierna
mer och mer frångått sin krogrörelse och lagt an på försäljning till afhämtning,
får nog också sökas i den naturliga motviljan mot alla obehag

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o o.

och oordningar, som gärna medfölja kroglifvet. Kommunala myndigheter
hafva därför med tillfredsställelse sett dessa inom lagens gränser välbetänkt
gjorda inskränkningar af ett fordom rådande kroglif. Bland gästgifverier,
som finnas kvar, hafva de allra flesta i skilda lokaler fördelat
minuthandeln och utskänkningen, och sålunda af egen drift och utan lagbestämmelser
vidtagit de förändringar vid utöfvandet af rörelsen, utskottet
vid 1853 och 1854 års riksdagar i sitt yttrande framhållit såsom
lämpliga. Samma utskott har ock på ett utomordentligt skarpt sätt brännmärkt
kroglifvets fördärfliga inflytande, och borde det mana hvarje om
ordning och nykterhet nitälskande person att icke understödja förslag om
återinförande af detta kroglif, som redan för femtio år sedan utdömdes.
Att icke några gästgifverirättigheter lagt eller ens kunnat lägga hinder i
vägen för bolag att följa författningen — såsom utskänkningsbolagens förtroendeman
velat göra troligt — kan ju bestämdt sägas. Rätta svaret på
framställningen att inskränka de privilegierade rättigheterna gifver också
öfverståthållareämbetet på ett tämligen oförblommeradt sätt, och betecknar
densamma också såsom framkommen endast ur konkurrenssynpunkt. Påståendet,
att gästgifveris och på auktion försålda rättigheter skulle undandraga
sig viss försäljningsafgift, har nog för några år tillbaka haft sin
riktighet, men att gästgifverierna i regeln nu äro hårdt taxerade, hafva
vederbörande bolag för längesedan ombesörjt. Att förhållandet, hvad beskattning
beträffar, är ännu hårdare för de flesta på auktion försålda rättigheter
är ostridigt. En stor del af det brännvin, som obeskattadt kommer
konsumenterna till godo, säljes tvifvelsutan af destilleringsverken, af hvilka
flera finnas, som fördela 250 liter på mindre kärl och föredraga en handel
direkt med konsumenten, enär denne gifver dem några öre mera pr liter,
än affären med återförsäljare. Lägges härtill det brännvin, som alla i
landet varande vinhandlande och vinfabriker använda vid förskäring af de
i naturligt tillstånd odrickbara tarragonavinerna och andra samt dessutom
de massor af sprit, som begagnas vid fabrikation af inhemska bärviner,
finnes lätt förklaringen, hvart större delen af det med försäljningsafgift
obeskattade brännvinet tagit vägen. Inom riket finnas minst 200
rörelseidkare, som begagna sprit till dylikt ändamål, bland dem många
bolag, och faktum är, att det finnes vinfirmor och fabriker, som använda
cirka 100,000 liter om året. Häraf framgår, att en beskattning af
brännvinet vid tillverkningen vore att föredraga framför den tvifvelaktiga
genom försäljningsafgift.»

De af chefen för finansdepartementet i redogörelsen för det kungl.
förslagets hufvudgrunder anförda skälen för de förändrade bestämmelser,

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 ffåft. 6

Utskottets

yttrande.

Särskilda Utskottets (]Sl:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets
yttrande.

Motion
IT: 241.

som 9 och 10 §§ innehålla angående privilegierade rättigheter och vissa
gästgifverier, böra enligt utskottets åsikt föranleda till bifallande i oförändrad
form af Rungl. Maj:ts förslag i nämnda paragrafer.

11 §•

Beträffande denna paragraf anför chefen för finansdepartementet:

»Denna § motsvarar § 8 i nuvarande förordning.

Stadgandet i sistnämnda § om skyldighet för magistraten att, äfven
om brännvinshandeln i staden blifvit ordnad för en period af mer än ett
år, årligen uppgifva antalet privilegierade brännvinsförsäljningsrättigheter
och efter vederbörandes hörande afgifva utlåtande i fråga om bränn vinshandelns
ordnande har i förslaget borttagits. Vidare har frågan om inrättande
af detaljhandel gjorts beroende af hos stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan väckt förslag, hvarjämte fråga härom ansetts böra hänskjutas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning endast i det fall,
att sådan handels inrättande beslutats. Den magistrat nu tillkommande
vetorätt i fråga om försäljningsställens antal har därjämte uteslutits. Slutligen
har föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet
skall kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna påbud
för staden vanligen meddelas, äfvensom att besvärstiden öfver sådant
beslut skall räknas från dagen för kungörandet.»

Herr von Geijer har i sin förut omnämnda motion II: 241 hemställt,
bland annat, »att tiden för upplåtande af rättighet till detaljhandel med
brännvin må, såvidt afses öfverlämnande af dylik rättighet till särskild!,
uteslutande för sådan handel bildad! bolag, bestämmas till minst fem år».

Berörda hemställan motiveras sålunda:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 79 med förslag till förordning
angående försäljning af brännvin bibehålies stadgandet, att upplåtelse af
rätt till detaljhandel med brännvin ej må lämnas på längre tid än högst
tre år.

Jag anser, att härutinnan hvad angår brännvinsbolagen lämpligen
kan vidtagas en förändring, och att upplåtelsetiden för dessa må sättas
till minst fem år.

I förslagets 15 § 2 mom. tiar införts hvad Riksdagen under fjolåret
för sin del beslutit med afseende å villkoren för bolags förvärf af
fastighet och företagande af större förändringar i fastighet, som äges af
bolag.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Bolagen komma i följd häraf — detta är ju bestämmelsens syfte —
att för framtiden för fyllandet af sitt behof af utskänkningslokaler vara
hänvisade hufvudsakligen till hyresaftal med enskilda personer. Redan nu
föreligger det i många fall svårighet för bolagen att på sådant sätt fylla
detta behof. Bolagens hyresmarknad är, territoriellt taget, starkt begränsad.
Eu värdshusrörelse kan ej förläggas hvar som helst i en stad,
och endast trångt begränsade områden däraf kunna anses lämpliga. Och,
oafsedt att hyresprisen, lydande den ekonomiska lagen om prisets beroende
af tillgång och efterfrågan, drifvits upp mycket högt, har det i
många fall visat sig omöjligt för bolagen att på annat sätt än genom
fastighetsförvärf råda bot på svårigheten. Det är gifvet, att dessa svårigheter
för framtiden skola föreligga i förhöjd grad och större i samma
proportion som bolagets ställning är osäker. Vidare har det visat sig,
att vid hyresaftalens ingående vederbörande fastighetsägare, som befunnits
vara villiga att för bolagens räkning och enligt deras anvisningar företaga
nybyggnader eller genomgripande omredningar af äldre hus, betingat sig
ganska lång hyrestid. I följd häraf hafva bolagen för möjligheten att erhålla
passande lokaler måst binda sig vid kontrakt, hvilkas giltighet utsträckts
utöfver bolagens endast treåriga koncession stid, men därvid dock,
enär bolagen ej kunnat frånse möjligheten af koncessionens indragning
före hyrestidens utgång, måst förbehålla sig rätt att för sådan händelse
varda hyresaftalet kvitt mot skyldighet att, ifall husägaren genom ett
sådant afbrott i hyrestiden komme att lida förlust, hålla honom skadeslös
därför. Att bolagen härigenom äro utsatta för en afsevärd ekonomisk
risk, som jämväl i viss mån måste verka hindrande på deras verksamhet,
torde vara uppenbart.

Men äfven andra skäl tala för en förändring sådan som den af mig
föreslagna. Departementschefen fäller det omdömet om utskänkningsbolagen,
att med fog kan sägas, att de i allmänhet fylla sin uppgift val och
sträfva att ställa sig till efterrättelse brännvin sförsäljningsförordningens föreskrifter
och dess i 18 § uttalade syfte, men gifvet är, att ju lugnare ett
bolag kan dlufva sin verksamhet, ju bättre kan detta syfte tillgodoses.
På restriktionens väg hafva bolagen sökt förverkliga detta, och ju längre
tid bolagen härvidlag hafva till sin disposition, ju bättre resultat.

Jag kan å andra sidan ej finna, att det föreligger någon som helst
risk att medgifva bolagen en längre koncessionstid, så mycket mindre som
det ju fortfarande må ligga i Konungens befallningshafvandes skön att,
därest särskilda omständigheter skulle sådant betinga, medgifva endast
kortare tid, och vidare förslaget innehåller åtskilliga nya bestämmelser om
skärpt kontroll å bolagens verksamhet.

Utskottets

yttrande.

Motionerna
II: 248, II:
253 och II.
272.

44 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Nu kan här sägas, att, enligt hvad den hittills vunna erfarenheten
visar, koncessionerna gång på gång förnyas för samma bolag och att förty
ingen särskild lagbestämmelse i sådant syfte som den af mig föreslagna
vore behöflig. Visserligen är det angifna sakförhållandet riktigt, men kan
jag ej annat finna än att denna omständighet likaväl kan åberopas till
stöd för min åsikt. Under alla förhållanden måste härigenom besvär och
omgång besparas samt en viss tryggande säkerhet beredas bolagen.»

De af motionären sålunda anförda förhållanden finner utskottet icke
vara af beskaffenhet, att på grund däraf en utsträckning af maximitiden
för beviljade försäljningsrättigheters upplåtande skulle vara af behofvet
påkallad; och hemställer utskottet fördenskull, att ifrågavarande ändringsyrkande
icke måtte vinna afseende.

12, 13 och 14 §§.

Förslag i syfte att brännvinsförsäljningsbolag icke må bildas å landsbygden
förekomma i tre inom Andra Kammaren väckta motioner nämligen:
n:o 248 af herr Olsson i Heden, n:o 253 af herr Räf och n:o 272 af
herr Hörnsten.

Herr Olssons yrkande i nyss angifna syfte ingår såsom led i ett af
honom framställdt förslag till brännvinshandelns ordnande såväl i stad som
å landet, i hvilket afseende han hemställer, att 12, 13 och 14 §§ i Kungl.
Maj:ts förslag skola erhålla följande förändrade lydelse:

»§ 12. _

1 mom. De i § 11 omförmälda försäljningsrättigheter må kunna

åt ett särskildt och uteslutande för ändamålet bildadt bolag öfverlåtas.
Magistraten skall etc. — —---— som med afseende å bolagens lämp lighet

äger antaga eller förkasta anbuden. Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke skäl antaga något af de gjorda anbuden, varde rättigheterna
före juli månads utgång och å minst fjorton dagar förut af magistraten
kungjord offentlig auktion utbjudna för den tid, som af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande blifvit bestämd åt den eller dem, som åtaga
sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder
utbjudas. Magistraten insände därefter det vid auktionen förda protokollet
jämte eget utlåtande till Konungens befallningshafvande, som äger att
pröfva gjorda anbud.

2 mom. Anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande något af anbuden
eller anbuden på alla rättigheterna för låga eller att anbudsgifvarne sakna

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande JSdo fi.

nödig behörighet och lämplighet för utöfvandet af sådan rörelse, äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordna om ny auktion. Därest vid
anbud skall fästas afseende, skall anbudsgifvare vid auktionstillfället och
före anbuds afgifvande lämna borgen för de anbud, han afgifver, älvensoin
frejdbetyg samt bevis därom att han råder öfver sig och gods sitt.

§ IB.

Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel än den, som kan
tillkomma gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre därom framställning
hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften af mars månad
året innan försäljningen skall börja. Kommunalnämnden skall före
slutet af samma månad däröfver afgifva yttrande och däri, om detaljhandel
tillstyrkes, föreslå försäljningsställenas antal, dels för utminutering och
dels för utskänkning, äfvensom i hvilken trakt hvarje försäljningsställe
må finnas, hvilken trakt dock icke må omfatta mindre än tio bebyggda
fastigheter.

Yttrandet — — — — — — — — — — inkomma med yttrande.

Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplåtande af rätt till
detaljhandel med brännvin, skall i beslutet meddelas, å huru lång tid de
sökta rättigheterna beviljats. Sådan tid skall utgöra högst tre år och må
försäljningsställenas antal icke sättas högre än hvad kommunalstämman
beslutat eller beviljas på längre tid än kommunalstämman förordat. Sitt
beslut gifve Kungl. Maj:ts befallningshafvande kommunalnämndens ordförande
i socknen samt vederbörande länsman i orten till känna.

§ 14.

1 mom. De enligt näst föregående paragraf medgifna försäljningsrättigheter
i socknen skola därefter före augusti månads utgång af länsmannen
på offentlig auktion, som minst 14 dagar förut skall vara genom
kungörelse i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudas för den af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande bestämda tid åt den eller dem, som åtaga sig
afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder
utbjudas.

Länsmannen insände därefter inom åtta dagar det vid auktionen
förda protokollet till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som äge att, efter
kommunalnämndens hörande, pröfva de gjorda anbuden och dem, med afseende
ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet än äfven å
den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

2 mom. Pröfvar Kungl. Maj:ts befallningshafvande något eller flera
af anbuden för låga eller anbudsgifvare sakna nödig behörighet eller lämplighet
för utöfvandet af sådan rörelse, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordna om ny auktion på den eller de rättigheter för hvilken för

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

lågt anbud afgifvits eller icke behörig person afgifvit anbud. Därest vid
anbud skall fästas afseende, skall anbudsgifvare vid auktionstillfället och
före anbuds afgifvande lämna borgen för de anbud, han afgifver, äfvensom
frej dbetyg samt bevis om att häri råder öfver sig och gods sitt.

3 mom. Beträffande försälj ningsrättigheters meddelande inom köping,
som icke utgör egen kommun, galle hvad som härutinnan stadgas om
socken å landet. Lag vare samma för köping, som före 1905 års början
icke inom köpingen haft detaljhandel med brännvin.

4 mom. För köping, som utgör egen kommun och som före år
1905 haft å bolag öfverlåten detaljhandel med brännvin inom köpingen,
galle i tillämpliga delar hvad som stadgats om stad.»

Motionären har i fråga om dessa förslag anfört:
vid § 12.

»Som synes är i denna § gjord den förändringen, att rättigheterna i
stad äfven må kunna åt enskilda på auktion öfverlåtas. Att bolag för
större städer, såsom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping m. fl.,
är att föredraga, måste anses riktigt, men däremot är det icke lika säkert,
då det gäller smärre samhällen, af hvilka många gjort sig ökända genom
sin bränn vin sh andel. I mindre samhällen bildas bolagen i allmänhet af
platsens ledande män, och kritik emot dessa vågar ingen inom samhället
tillåta sig, äfven om de största felaktigheter skulle ske i bolagets skötsel.
Exempel saknas icke, att länsstyrelserna ansett sig nödsakade bestämma
om rättigheternas försäljande på auktion i stället för att öfverlämna dem
åt bolag. Att auktionssystemet har stora förtjänster genom den skärpning,
som gjorts i ett andra mom. af denna §, torde erkännas, och det har
ännu icke visats, att ett bolag sköter spritförsäljningen bättre än flertalet
enskilda personer kunna göra, hvarför ett samhälle bör äga själfbestämmanderätt,
huruvida rättigheterna skola öfverlämnas åt bolag eller å auktion
försäljas. Att, såsom kung], förslaget innehåller, en gång för alla
fixera ett bolags vinst, torde ur sedlighetssynpunkt anses oriktigt, emedan
handeln då komme att användas i andra intressen. Att den stora vinstandel,
som nu genom bolagen tillföres städerna, icke äger något berättigande,
måste erkännas likaväl som bolagens vinster icke gärna kunna
framhållas såsom något så synnerligen förtjänstfullt, emedan den stora
vinsten ingenting annat är än ett oberättigadt brandskattande af den
enskilde, som förtär sprit. Då en liter brännvin inklusive tillverkningsskatt
kostar cirka 77 öre, och för sådan vara tages 1,30 å l,4o per liter i
minut och 30 % högre vid bolags iskänkning, huru pungslås då ej allmänheten
af bolagen? Som skäl mot enskilda rättighetsinnehafvare har framhållits,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

att dessa genom låga priser utöfva konkurrens. Frågas kan: hvem kommer
det lägre priset till godo? Icke rättighetens innehafvare, men väl

den del af allmänheten, d. v. s. den mindre bemedlade, som är dessa

rörelsers kunder. Ingen kan väl heller anse riktigt, att det för den

spintuosakonsumerande allmänheten skall vara så förmånligt att genom
lagtvång brandskattas till följd af bolagens vinstbegär. Finge blott bolagen
bort konkurrensen, blefve det snart ännu högre priser hos bolagen,
och för ett dylikt brandskattande bör väl allmänheten skyddas. Rättast
vore att beskatta brännvinet hufvudsakligast vid tillverkningen och minska
försälj ning safgift eu, ty då kornme största möjliga vinsten af brännvinshandeln
statsverket mera än enskilda samhällen till godo. Allmänt är det
kändt, att städerna genom bolagen på smärre platser söka draga annan
handel till staden. Auktionsrättigheter pa landet kunna icke på samma
sätt och i samma utsträckning användas i sådant syfte, emedan de innehafvas
af enskilda, som för desamma nödgas betala dryga afgifter. Blefve
däremot lag hvad kungl. förslaget åsyftar, komme hvarje större handelsplats
på landet att skaffa bolag, dels för att några enskilda skulle genom
skötseln erhålla löner och dels för att genom ett lågt brännvinspris draga
kunder till platsen. Förväntas kan därför, att, därest kungl. förslaget
blifver lag, bränn vinshandeln kommer att lämna mindre utbyte än den
nu gör. Det måste sålunda anses själfklart, att det tillägg, som gjorts i
§ 14 mom. 2 angående rättigheters auktionering, skulle, särskilda hvad
landtkommuner beträffar, ur sedlighetssynpunkt medföra större fördel än
om bolag där skulle bildas. Att bolag i stad skulle få öfvertaga äfven
en spritförsäljning å landet saknar hvarje skäl för sig och måste anses
kränkande för landsbygden. Äfven för en mindre stad skulle enligt kungl.
förslaget möjlighet förefinnas att utöfva ett förmynderskap öfver en stor
landsort, och detta blifver nog i längden olidligt.»
vid § 13:

»Förutom den ändring, som gjorts i denna § i fråga om gästgifveri,
har paragrafen ändrats så, att detaljhandel med brännvin på landsorten
endast må kunna å auktion försäljas. Skärpta bestämmelser för att sådan
rättighet må betalas med en rättvis afgift in. in. finnas intagna i § 14,
mom. 2, och hvad skälen för rättigheternas auktionering beträffar, hänvisas
till motiveringen under § 12.»
samt vid § 14:

»Beträffande motiveringen till ändring i denna §, 1 inom., hänvisas
till hvad som anförts om §§ 12 och 13. Hvad 2 mom. angår, inrymmes
i detta stor myndighet åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid anbuds
profvande. Att eu spekulant på auktionsrättighet skall före auktionen

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

lämna nödiga borgens- och behörig!]etshandlingar, är tillkommet i afsikt
att hindra personer att, såsom hittills ofta skett, af rent okynne och utan
minsta allvarliga afsikt bjuda på rättigheter, som de på grund af insolvens,
bristande lämplighet in. m. aldrig kunna blifva tilldelade. Hvad åter 3
och 4 mom. i denna § beträffar, bör köping, som icke utgör egen kommun,
jämnställas med landtkommunema. Samma lag bör äfven gälla för köping,
som utgör egen kommun, och som före 1905 års början icke haft rättighet
till detaljhandel med brännvin, ty härigenom skulle förekommas bildandet
af nya köpingar, hvilka ofta uppstått hufvudsakligen för att erhålla spritbolag.
Därför bör en gräns sättas för att handeln med sprit icke må
utgöra uteslutande motivet för köpings-rättigheters sökande. Att gränsen
satts före 1905 års början, har skett för att hindra bildandet af köpingar
mellan nu och den tid en ny förordning om brännvinshandeln möjligen
kommer att träda i kraft. Däremot bör köping, som utgör egen kommun
och som före 1905 haft detaljhandel med brännvin, bibehållas vid sina en
gång förvärfvade rättigheter ocli därför likställas med stad.»

Herr Räf har i sin nyss berörda motion i förevarande hänseende
anfört:

»Hvad slutligen beträffar momentet 3 här ofvan eller i fråga om brännvinsbolag
på landsbygden, så synes Kungl. Majrts förslag gå alldeles tvärt
emot Riksdagens önskan, så långt detta af föreliggande handlingar kan
tolkas. Herr Ivar Månsson och medmotionärer hade nämligen i ofvan berörda
motion ifrågasatt medgifvande att inom andra landtkommuner än
köpingar inrätta bolag för brännvinsförsäljning. Detta afslog emellertid
bevillningsutskottet. Reservanten herr Ericsson har, såsom jag förut angifvit,
förklarat sig vara emot motionärernas mening i denna punkt, och
i kamrarnas samfällda beslut och skrifvelse finnes ej heller ett enda ord,
som kan anses uttrycka ett gillande af motionärernas i detta afseende uttalade
önskan. — Äfven om landsbygden lian anses äga fullt ut lika stor
rätt till dessa, enligt mitt förmenande, farliga bolag som någonsin städerna,
så anser jag starka skäl förefinnas till att häfda Riksdagens ståndpunkt,
hvarföre jag i denna motions kläm yrkar afslag på hvad Kungl.
Maj:t i detta afseende föreslagit.»

Herr Hörnstens yrkande gar ut på, »att ''bolag för ordnande af detaljhandel
med brännvin, etc.’ icke måtte få bildas på landet eller i
municipalsamhällen och köpingar, som hädanefter uppstå eller vid den
nya lagens trädande i kraft sakna sådan handel.»

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o o.

Motionen innehåller, härom följande motivering:

»Under den rätt långa tid nykterhetsarbetet med ständigt stigande
intresse gått framåt inom vårt land, har krafvet på icke blott det enskilda,
utan äfven det allmänna, särskilt kommunintressets skiljande från
rusdryckshandteringens intäkter, gjort sig allt starkare och kraftigare gällande,
särskildt bland de samhällslager, Indika kännbarast få lida af rusdryoksintressets
framfart. Genom införande af det så kallade Göteborgssystemet
gjordes ock ett rätt afsevärdt afbräck i det enskilda rusdrycksintresset.
Men detta oaktadt tillskapades genom detta systems bolagsform
en annan möjlighet till enskildt intresse genom den snart sagdt obegränsade
tjänstemannakår, som bolagen kunna bland egna medlemmar
utse eller välja och som genom sina stundom nog så rundligt tilltagna
löner sluka eu afsevärd del af brännvinsförsäljningsmedlen. Därjämte
tillskapas ett kommunintresse, som i små kommuner kan blifva helt och
hållet suveränt gentemot den stora allmänhetens önskningar, hvilka på
grund af fyrkväldet hafva synnerligen svårt komma till sin rätt. Det
har också stått heta strider inom många kommuner angående inrättande
af utminuterings- och utskänkningsrättigheter, och det torde knappt vara
för någon af Riksdagens ledamöter obekant, huru dessa strider slutat inom
särskildt Gellivare kommun, hvarest just nu en ny kraftmätning förberedes
för att få bort den för tre år sedan beslutade detaljhandeln med brännvin
inom kommunen.

Ett bifall till kungl. propositionen n:o 79 angående bolags bildande
äfven i landskommuner skulle i hög grad försvåra striden mot försäljningsrättigheters
införande, i det att ej. ens Konungens befallningshafvande
kunde med fog afstå ansökningar om en så god’ åtgärd som att ’i sedlighetens
intresse’ bilda ett brännvinsbolag, hvithet naturligtvis i små kommuner
komme att bestå af samtliga genom brännvinsförsäljningens bedrifvande
nödvändiggjorda och aflönade tjänstemän i bolaget. Emot ett
dylikt ''bolagsvälde’ komme den stora allmänheten utan tvifvel att stå
tämligen hjälplös. Därför borde utskott och Riksdag noga behjärta nödvändigheten
af att bolag icke måtte få upprättas på landet, som för öfrigt
icke alls har behof af någon som helst detaljhandel med brännvin. Sammalunda
borde ock bli förhållandet med municipalsamhällen, köpingar och
städer med mindre än 10,000 invånare. Då emellertid dessa till största
delen redan hafva rättigheter, torde det för närvarande vara föga utsikt
till ändring i deras redan så inrotade intressen. Men att bestämma, att
de köpingar och municipalsamhällen, som ännu icke hafva ordnad försäljning,
och de, som framdeles komma att uppstå, icke händanefter fä införa
sådan, borde väl ligga inom möjlighetens gräns.»

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

Motion

11:336.

Statsrådets

yttrande.

Utskottets

yttrande.

I deri allmänna motiveringen för det kungl. förslaget har chefen för
finansdepartementet närmare angifvit de skäl, som varit bestämmande för
utsträckandet af bolagsidén till landsbygden i den af Kungl. Maj:t föreslagna
omfattning. Dessa skäl, hvilka återfinnas å sid. 20 i detta betänkande,
finner utskottet vara af den art, att utskottet tillstyrker bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, i hvad det afser rätten att å landsbygden upprätta
bolag för ordnande af brännvinsförsäljningen.

I motionen II: 236 af herr Widén yrkas »beträffande § 15 mom. 1,
att åt detta stadgande gifves sådan affattning, att bolag, som där afses,
må utöfva rättighet till detaljhandel med brännvin allenast inom den stad
eller socken, inom hvilken bolagets styrelse har sitt säte».

Härom anföres i motionen följande:

»Åt stadgandet i § 15 inom. 1 har i förslaget gifvits en sådan lydelse,
att därigenom möjlighet skulle beredas bolag att öfvertaga detaljhandeln
med brännvin jämväl i annan kommun än den, där bolagets styrelse har
sitt säte. Det kan väl sättas i fråga, om ej en dylik möjlighet kan leda
till missbruk och om det ej vore bäst att i detta hänseende bibehålla nu
gällande föreskrift. Något behof af ändring härutinnan har veterligen ej
heller yppats och torde ej heller framdeles göra sig, mera än nu, gällande.:

I den kungl. propositionen förekommer vid 15 § 1 mom. beträffande
bolags rätt att idka rörelse äfven i annan kommun än den, där bolagets
styrelse har sitt säte, följande uttalande:

»Det har ansetts lämpligt att bereda bolag möjlighet att öfvertaga
detaljhandeln med brännvin icke blott å den ort, där bolagets styrelse har
sitt säte, utan äfven, om sådant i något fall må finnas ändamålsenligt, i
annan kommun. Af denna anledning äfvensom med afseende därå, att
enligt förslaget brännvinsförsäljning äfven inom socken på landet kan tillkomma
bolag, har momentet fått i viss mån ändrad lydelse.»

Enligt nu gällande bestämmelser skall brännvinsförsäljningsbolag
vara bildadt inom den kommun, där det drifver rörelse. De af motionären
anförda skäl för bibehållande af den nuvarande ordningen synas utskottet
vara af den betydelse, att mera hänsyn måste tagas till dem än
till de af chefen för finansdepartementet till förmån för den af honom
ifrågaställa förändringen anförda lämplighetshänsyn. Utskottet tillstyrker
därför, att Kungl. Maj:ts förslag måtte förändras i det af herr Widén angifna
syfte.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Den ändring i förordningens text, som betingas häraf, torde vara
lättast verkställd därigenom, att, på sätt i utskottets författningsförslag
angifves, i 12 § orden »inom staden» och i 14 § orden »inom socknen»
inskjutas.

De af utskottet sålunda tillstyrkta ändringarna i 12 och 14 §§ föranleda
därtill, att 9 mom. i 15 § bör utgå.

I fråga om sättet för kungörande dels vid infordrandet från bolag
af anbud å öfvertagande af försäljningsrättigheter inom socken å landet
enligt 14 § 1 monn, dels ock af auktion för utbjudande af utskänkningsrättighet
inom socken enligt 14 § 2 mom. har utskottet föreslagit eu förändring.
Enligt det kungl. förslaget skall kungörelse i det förstnämnda
fallet uppläsas i socknens kyrka minst två söndagar och införas i någon
af ortens tidningar. Kungörelse enligt 14 § 2 mom. skulle däremot endast
uppläsas i socknens kyrka.

Inom utskottet har vid behandlingen af förevarande moment anmärkts,
att det vore obehöflig! och därjämte för mången stötande, att
uppläsning af dessa kungörelser skedde i kyrkorna. Införande i ortstidning
har synts utskottet vara eu för ifrågavarande ändamål fullt tillräcklig
kungörelseform, hvadan utskottet, med beaktande jämväl af den rådande
sträfvan att i möjligaste mån inskränka kyrkokungörelserna, tillstyrker,
att kungörande i de af utskottet nu behandlade fallen må ske
endast genom annonsering i tidning.

15 §.

Denna paragraf har blifvir föremål för flera ändringsförslag från utskottets
sida, hvarjämte beträffande densamma ändringsyrkanden förefinnas
i flera motioner.

Till en början äro att märka två af utskottet vidtagna redaktionella
förändringar, nämligen uppdelningen af andra momentet i två punkter
och den förändrade ordningen mellan tredje och fjärde momenten inbördes.

I motionen IT. 239 af herr Johansson i Aflösa yrkas, att orden »i
sedlighetens intresse» i paragrafens 1 moment måtte utgå, hvilket förslagutskottet
dock icke ansett böra bifallas. 1

1 fråga om 2 momentet finnes i herr Olssons i Heden motion IT 248
följande förslag till ändrad lydelse:

Utskottets

yttrande.

Motion
II: 239.

Motion
IT- 248.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

»2 mom. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärfvad
fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än den som påkallas
af fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utöfvande, utan samtycke,
i Stockholm af stadsfullmäktige, i annan stad som icke deltager i
landsting, af stadsfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
i öfriga städer af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget
i länet; icke förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga för
den rörelse som bolaget själft utöfvar; icke afsluta hyreskontrakt utan att
hela styrelsen förut besiktigat lokalen och godkänt hyresbeloppet; icke ingå
hyres- eller andra affärsaftal med enskilda styrelseledamöter i bolaget;
icke genom cirkulär eller fraktlindringar söka öka sin omsättning; icke
genom ombud utbjuda eller upptaga beställningar på brännvin; icke inköpa
brännvin och vin annat än i försäljningsfärdig form; icke till allmänheten
eller styrelsens ledamöter sälja varor på kredit; ej låta aflöningen
vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personerna vara
beroende på omsättningen af brännvin, vin eller maltdrycker, eller utgå
med viss del af vinsten; icke på egen fastighet gorå större årliga afskrifningar
än en procent å taxeringsvärdet.

Aflöningen till styrelsen och föreståndare i bolag skall af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande pröfvas och bestämmas samtidigt med att rättigheterna
blifvit å bolaget öfverlåtna, och må vid missnöje med denna
myndighets beslut, frågan hänskjutas till chefen för finansdepartementets
kontroll och justeringsbyrå för definitivt afgörande.

Såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande som ock den sistnämnda
myndigheten äge utan hänsyn till hvad som förut varit praxis i bolaget
bestämma det belopp, med hvilket lönerna skola utgå.»

Berörda ändringsförslag har utskottet icke funnit sig böra tillstyrka.
I samma motion framställas förslag till vissa ändringar i 1, 4, 5, 7 och
9 momenten i Kungl. Maj:ts förslag till 15 §. Som förutsättningen för
dessa ändringars vidtagande emellertid vore, att motionärens förslag om
förbud mot försäljningsbolags bildande å landsbygden vunnit tillstyrkande,
förfalla de beträffande ofvan uppräknade moment väckta ändringsförslagen.
Uti vissa efterföljande §§ har samme motionär föreslagit eu del ändringar
i den kungl. propositionen, hvilka jämväl grunda sig på nyssnämnda förutsättning,
hvarför desamma icke komma att af utskottet omnämnas vid den
närmare behandlingen af samma §§■

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Beträffande 4 mom. i Kungl. Maj:ts förslag till 15 § har chefen för Statsrådets
finansdepartementet anfört följande:

»I detta inom., som i öfrigt motsvarar § 18 mom. 6 i 1895 års

förordning, har

införts föreskrift om minsta antal delägare i bolag.

Då enligt förslaget bolag inom en kommun må kunna utöfva verksamhet
äfven i annan kommun, från hvilken i sådant fall delägare lämpligen höra
ingå i bolaget, har antalet af de delägare, som skola vara bosatta a
den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, blifvit nedsatt från sex till fem.

Mot bolagens sätt att fylla den dem anförtrodda uppgift hafva i
svenska nykterhetssällskapets förberörda skrifvelse framställts åtskilliga anmärkningar,
nämligen:

att vissa bolags försäljningspris varit synnerligen låga, till stor del
beroende på konkurrens med bolag i närbelägna städer, och att ett bolag
under veckan närmast före jul nedsatt sina försäljningspris;

att vissa bolag öfverträdt bestämmelsen att delägarne ej finge bereda
sig egen vinning utöfver årlig ränta med högst fem procent å de af dem
tillskjutna kontanta medel; i ett bolag hade delägarne godtgjort sig sex
procent ränta å rörelsekapitalet, i några andra bolag hade delägare utan
att vara ledamöter i styrelsen dock erhållit arfvode;

att åtskilliga bolag användt en eller annan utskänkningsrättighet
uteslutande till försäljning till afhämtning, således såsom eu slags minuthandel,
hvarifrån mindre kvantiteter än en liter försålts;

att ett bolag i strid mot förordningens uttryckliga föreskrift till
andra personer öfverlåtit samtliga utskär]kningsrättigheter inom staden och
själft endast utöfvat en minuthandelsrättighet;

att i den af utskär]kningsbolaget i en stad förhyrda försäljningslokalen
jämväl drifvits en verkställande direktörens enskilda vinaffär, vid
hvilken den af bolaget anställda personalen blifvit använd; samt

att tvenne bolag emot föreskriften att utskänkningsbolag icke få
förhyra andra lägenheter än dem, hvilka äro för bolagets egen rörelse
behöfliga, förhyrt hotell och sedermera däri uthyrt lokaler åt de personer,
till hvilka utskänkningsråttigheter öfverlåtits.

Enligt nykterhetssällskapets åsikt gåfve de anförda anmärkningarna
vid handen, att hvarken revisorernas årliga granskning af bolags förvaltning
och räkenskaper eller den tillsyn, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt gällande brännvinsförsäljningsförordnings § 18 mom. 9 och 10 samt
§ 52 utöfvade, varit till fyllest för ernående af en kraftig kontroll öfver
bolagens åtgöranden. De anmärkningar, som från finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrås sida framkomme, kunde ej heller i och för
sig verka nödig rättelse, där de ej förenades med kontrollerande myndig -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o o.

het, som genom återkommande inspektioner på stället och åtalsrätt med
eventuell påföljd af den lämnade oktrojens förverkande kunde gifva eftertryck
åt sina ord. Då emellertid kontrollbyrån därtill icke torde äga vare
sig befogenhet eller tillräckliga arbetskrafter, hemställde nykterhetssällskapet,
att Kungl. Maj:t, med afseende å föreliggande frågas samhällsviktiga
betydelse, täcktes vidtaga åtgärd för åstadkommande af en verksam inspektion
öfver det sätt, på hvilket brännvinsförsäljningsbolagen vid utöfningen
af sina uppgifter ställde sig gällande bränn vinsförsäljningsförordning och

Maj:ts samtliga befallningshafvande; ehuru i flera af dessa yttranden vitsordas,
att vissa af de anmärkta missförhållandena upphört, ha dock nästan
alla befallningshafvande varit eniga om nödvändigheten af skärpt kontroll
ä bolagens verksamhet. Öfverståthållareämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län hemställa, att
Kungl. Maj:ts befallningshafvande måtte tillerkännas befogenhet att i styrelsen
för hvarje brännvinsförsäljningsbolag utse en ledamot med samma
befogenhet som öfriga styrelseledamöter och med skyldighet att, då något
missförhållande yppade sig, omedelbart göra anmälan till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Eu liknande anordning har föreslagits af Kungl. Majtts
befallningshafvande i Östergötlands, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Alfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västernorrlands län, dock
att länsstyrelsens ombud, som skulle hafva rätt att närvara vid bolagsstämmor
och styrelsesammanträden samt utöfva tillsyn öfver bolagets verksamhet,
icke skulle vara ledamot af bolagsstyrelsen. Flera af länsstyrelserna
hafva ifrågasatt inspektion öfver bolagens verksamhet och utvidgande
af den befogenhet, som enligt § 18 mom. 10 i gällande brännvinsförsäljningsförordning
tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Om utskänkningsbolagen torde i allmänhet det omdöme med fog
kunna fällas, att de fylla sin uppgift väl och sträfva att ställa sig till
efterrättelse brännvinsförsäljningsförordningens föreskrifter och dess i § 18
uttalade syfte. Då likväl icke sällan missbruk förekommit, måste en skärpt
kontroll å deras verksamhet anses vara af behofvet påkallad. An nödvändigare
blir denna, om förslaget i § 25 rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
blir bifallet. Enligt detta skulle för städers, landstings
och hushållningssällskaps andelar sättas ett visst maximum; om försäljnmgsafgiften,
på grund af ofvan föreslagna bestämmelser blir mer effektiv
än hittills, lära i allmänhet ifrågavarande andelar utan särskilda åtgärder
eller svårighet stiga till maximum, i hvilken händelse nämnda korporationers
intresse för detaljhandeln med brännvin, för så vidt detta intresse

18 angitna sytte till efterrättelse,
rer nykterhetssällskapets skrifvelse h

dess i

a yttranden afgifvits af Kungl.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 55

är af ekonomisk art, mångenstädes torde komma att svalna. Af denna
anledning har föreslagits i förevarande mom., att Kung!. Maj:ts befallningshafvande
må äga att tillsätta en ledamot i styrelse för brännvinsförsäljningsbolag,
i mom. 5, att chefen för kontroll- och justeringsbyrån
eller af chefen för finansdepartementet förordnad person må när som helst
företaga granskning af bolags förvaltning och räkenskaper, samt i mom.
8, att vissa däri omförmäla åtgärder af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunna föranledas, icke endast, såsom nu, af vägrad ansvarsfrihet eller
framställning af någondera af de i mom. 7 nämnda myndigheter, utan
äfven af gjord revisionsanmärkning eller framställning '' från chefen för
kontroll- och justeringsbyrån eller den af Kung], Maj:ts befallningshafvande
förordnade ledamoten af bolagets styrelse.»

I sin förut omnämnda motion I: 46 anför herr Björklund bland annat:

»Då § 18 mom. 6 i nu gällande förordning enligt mitt förmenande
val motsvarar afsikten att åt de af bolagens verksamhet närmast intresserade
öfverlämna att genom insättande af ledamöter i bolagens styrelser
deltaga i ledningen af deras angelägenheter, då den så nyligen blifvit antagen,
att den måhända icke allestädes hunnit komma till användning, och
då den afsedda kontrollen lämpligen torde kunna vinnas, om åt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande gifves befogenhet att genom särskilt utsedda
ombud öfvervaka och kontrollera bolagens verksamhet, tillåter jag mig föreslå,

att § 15 mom. 4 i det nådiga förslaget, i hvad den gäller sammansättningen
af bolagens styrelser och utseende af ledamöterna i desamma,
må erhålla samma lydelse som motsvarande bestämmelse i § 18
i nu gällande brännvinsförsäljningsförordning, och att sådant tillägg göres
i samma, förslag, hvarigenom befogenhet tillerkännes Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att genom särskildt utsedda ombud, hvilka af vederbörande
bolag erhålla ersättning, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställes,
öfvervaka och kontrollera bolagens förvaltning.»

Emot detta moment svarar § 18 mom. 6 i nu gällande brännvinsförsäljningsförordning,
hvilket moment genom kungl. kungörelsen den 7
mars 1902 erhållit följande lydelse:

»6. Bolags styrelse skall bestå af fem ledamöter, af hvilka tre utses
af delägarne i bolaget, en af landstinget samt en af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, dock att i stad, som icke deltager i landsting,
stadsfullmäktige utse den ledamot, som eljest skulle af landstinget väljas.
I Stockholm utses två styrelseledamöter af stadsfullmäktige. Därest i stad,
som deltager i landsting, nytt bolag bildas å tid, då landstinget icke är

Motion
I: 46

Utskottets

yttrande.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o o.

samladt, må ordföranden i landstinget äga att utse en person att under
tiden, till dess styrelseledamot blifvit af näst sammanträdande landsting
utsedd, vara ledamot i styrelsen.

Styrelseledamot, som utses af landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller stadsfullmäktige, må icke vara delägare i bolaget.»

De af chefen för finansdepartementet anförda skälen för införande
af eu ökad kontroll å brännvinsförsäljningsbolagens verksamhet synas utskottet
äga fullt berättigande, hvaremot den af Kungl. Maj:t i sådant syfte
föreslagna befogenheten" för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att i bolags
styrelse utse en ledamot icke vunnit utskottets tillstyrkande. Utskottet
hår nämligen icke ansett lämpligt, att någon af de korporationer, inför
hvilka ett bolag är redovisningsskyldigt, beröfvas rätten att såsom hittills
utse en ledamot i bolagets styrelse. Genom de af Kungl. Maj:t nu föreslagna
bestämmelser angående bolagsstyrelses sammansättning skulle emellertid
hushållningssällskapen blifva utan representanter i samtliga bolagsstyrelser,
med undantag endast för styrelserna i de fyra städer, hvilka,
Stockholm oberäknad^ för närvarande icke deltaga i landsting. Då det
af herr Björklund framställda förslaget erbjuder en ordning, som, med bibehållande
af de olika intressenternas nuvarande inflytande med afseende
a styrelsernas sammansättning, synes möjliggöra utöfvandet af en lika
effektiv kontroll från statens sida som genom den af Kungl. Maj:t föreslagne
styrelseledamoten, har utskottet tillstyrkt införande i 15 § af bestämmelser
i’ enlighet med nämnde motionärs yrkande. Momentet har
härigenom, i hvad det afser bolagsstyrelse, erhållit samma lydelse som
§ 18 mom. 6 i gällande försäljningsförordning, med ett tillägg, som betingas
däraf, att enligt det kungl. förslaget försäljningsbolag skulle kunna
förekomma äfven å landsbygden.

Det af Kungl. Majrts befallningshafvande utsedda ombud skulle äga
att närvara vid styrelsesammanträden och å bolagsstämmor med rätt att
deltaga i öfverläggningar, men icke i beslut, hvarjämte ombudet skulle i
öfrigt utöfva tillsyn öfver bolagets verksamhet. T likhet med hvad som
är stadgadt beträffande det allmänna ombud, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnas vid solidariska banker och bankaktiebolag, skulle
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga att bestämma arfvode för här ifrågavarande
ombud, hvilka icke böra tillåtas vara delägare i det bolag, där
de äro förordnade.

Såsom utskottet förut erinrat, skulle, vid bifall till de af utskottet
tillstyrkta förändringarna i 12 och 14 §§, nionde momentet i 15 § bortfalla.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Denna paragraf innehåller Kungl. Maj:ts förslag till bestämmelser
rörande de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheterna, och hafva angående
densamma framställts yrkanden i åtskilliga af de motioner, utskottet haft
att handlägga.

Hela paragrafens borttagande har yrkats i två inom Andra Kamma- Motionerna
ren väckta motioner, nämligen: n:o 239, af herr Johansson i Aflösa, och
n:o 245, af herr Byström jämte ytterligare sexton af Andra Kammarens
ledamöter.

Dessa motioner hafva icke blifvit af utskottet tillstyrkta. utskottets

Utskottet har dock ansett ytterligare restriktioner, utöfver de af idkande.
Kungl. Maj:t föreslagna, vara erforderliga med afseende å förevarande slag
af utskänkningsrättigheter, i hvilket syfte utskottet förordar vissa ändringar
i paragrafen. För öfverskådlighetens skull vill utskottet här behandla
paragrafens moment hvar för sig med därtill hörande motioner och
ändringsförslag,.

Första momentet. För ett rätt förstående af momentets innebörd
torde här böra erinras om det i 5 § 1 mom. af Kungl. Maj:ts förslag
förekommande stadgandet, att då brännvin tillhandahålles inom klubb
eller annan förening, anses medlemmar af sådan såsom allmänhet.

Till förklaring af denna bestämmelse yttrade chefen för finans- statsrådets
departementet enligt det propositionen bilagda statsrådsprotokollet följande: yttrande.

»Första mom. i § 4 af nu gällande brännvinsförsäljningsförordning
lyder: Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin
i mindre belopp, än han själf äger försälja.

Denna bestämmelse, den s. k. salningsparagrafen, har i sin nuvarande
affattning ej sällan föranledt olika tolkningar. Svårigheten att afgöra hvad
som förstås med allmänhet har nämligen mången gång vållat, att brännvinsförsäljning
eller förmedlande af sådan kunnat försiggå i tämligen stor
utsträckning utan att detta ledt till någon ansvarspåföljd. Särskildt har
detta föranledt missbruk i sådana fall, då föreningar, sällskap eller andra
dylika sammanslutningar, utan att äga tillstånd till bränn vinsförsäljning,
för gemensam räkning medelst sammanskjutna medel inköpt brännvin för
att emellan föreningens eller sällskapets medlemmar fördelas i förhållande
till det af en hvar tillskjutna beloppet. Då i sådana fall väckta åtal för
oloflig brännvinsförsäljning ej sällan fått en frikännande utgång, innebär
detta tydligen en lockelse för dem, som vilja genom salning anskaffa bilBih.
till Rilcsd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 8

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
I: 42.

Motion
IT. 249.

ligt brännvin, — att för ändamålet bilda föreningar. Det har ock för mig
uppgifvits, att detta flerstädes, särskild! i Skåne, förekommit i ganska stor
utsträckning; och gifvetvis är det att befara, att ett dylikt förfarande,
hvilket tydligen icke är förenligt med eu god lagstiftning i ämnet, kan,
om det får ostördt fortgå, blifva ganska allmänt. Ifrågavarande lagbud
kräfver därför uppenbarligen, till förekommande af det omnämnda missbruket,
ett förtydligande tillägg, hvilket ock i förslaget införts.»

Beträffande det nu närmast ifrågavarande första momentet af 16 §
anförde departementschefen:

»Det förut nämnda i förslaget intagna tillägget till § 5 mom. 1 var
föranledt af nödvändigheten att hämma en särskild form af salning, hvilken
under sista tiden flerstädes förekommit. Nämnda tillägg afser emellertid
endast att förekomma en brännvinsförsäljning, som under viss form
bedrifves utan tillstånd och följaktligen undandrager sig all kontroll.
Däremot föreligger naturligen ej skäl att under alla omständigheter förbjuda
all utskärning inom klubbar eller föreningar. Men om sådan skall
förekomma, bör detta endast kunna ske efter föregången pröfning af vederbörande
myndighet och därpå grundadt tillstånd. I syfte af en härutinnan
önskvärd kontroll synes dock tiden för ett dylikt tillstånd icke böra utsträckas
öfver ett år i sänder. Bestämmelser härom hafva införts i mom.
1 af förevarande §.»

Åndringsyrkanden, som beröra detta moment, förefinnas i följande
sex motioner.

Herr Wieselgren föreslår i motionen 1: 42,

»att mom. 1 af förslagets 16 § utgår och att sifferbeteckningarna
för de återstående momenten i följd häraf ändras; samt

att efter mom. 2 af förslagets 17 § införes en punkt af följande lydelse:

Samma tillvägagående äge rum, där bolag skulle vilja till klubb eller
annan sådan förening under högst ett år i sänder mot bestämd afgift öfverlåta
rättighet till utskänkning af brännvin å viss uppgifven lokal till föreningens
medlemmar och inbjudna gäster.»

Herr Jonsson i Hökhult gör i motionen II : 249 följande uttalande
i fråga om beviljandet af utskänkningsrättighet åt klubbar och andra föreningar,
med yrkande att därmed öfverensstämmande ändring måtte vidtagas
i Kungl. Maj:ts förslag:

»Att klubbar, föreningar och sällskap kunna erhålla rättigheter till
utskänkning i sina lokaler och för sina medlemmar samt dessas gäster kan

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

jag icke heller finna vara rätt, detta så mycket mindre, som sådana institutioner
väl må anses kunna vara utan spirituösa, då de samlas för sina
syften. Det ligger i möjligheten af sådan utskänkningsrätt den faran, att
föreningar kunna bildas i huru stor utsträckning som helst med sken af
något godt ändamål, men med syfte att erhålla utskänkningsrättighet.
Sådana klubbar, föreningar och sällskap, hvilkas verksamhet och syfte äro
göda, böra också kunna reda sig utan spirituösa drycker, hvilka icke gärna
kunna verka på annat sätt, än att medlemmarna blifva mindre lämpliga
att fylla sin uppgift. Det kan icke heller för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vara så lätt att afgöra, hvar rättighet skall ges eller icke, då,
om en förening erhåller sådan rättighet, äfven andra kunna anse sig lika
befogade att på samma sätt varda gynnade.»

Herr Räf hemställer i motionen II: 253 att, för vinnande af större
effektivitet vid bestämmande af försäljningsafgiften, beträffande hela § 16
måtte stadgas, »att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall bestämma, från
hvilket eller hvilka hrännvinsbolag brännvin skall inköpas».

I motionen II: 259 framlägger herr Malsson två alternativa förslag
till ändrad lydelse af 16 §. Enligt det ena af dessa förslag skulle denna
§ endast innehålla bestämmelse angående tillfällig utskänkningsrättighet ä
vissa passagerarefartyg, medan i alternativet föreslås följande ändrade lydelse
för första momentet:

»1. Klubb eller annan förening må uppå ansökning kunna af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilldelas rätt under högst ett år i sänder att
utskänka brännvin åt sina medlemmar.»

Yrkandet i den af herr Brodi väckta motionen II: 267 afser, »att
vederbörande kommunalstyrelse skall lämnas tillfälle att yttra sig, dels
då bolag vill till annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning
och dels i de uti § 16 mom. 1 och 4 af förslaget omnämnda fall, i det
sista fallet, då tillståndet kan afse en tid af minst fjorton dagar».

Till stöd för detta förslag, i hvad det afser 16 §, har motionären
anfört följande:

»I mom. 1 af 16 § är föreslaget, att klubb eller annan förening kan
få rätt att utskänka brännvin åt sina medlemmar och inbjudna gäster.
Uti redan afgifna motioner • har föreslagits, dels att denna bestämmelse
skulle alldeles bortfalla, och dels att låta en sådan rätt få samma karaktär
som de rättigheter, hvilka bolaget enligt 17 § 2 mom. må öfverlåta. Mot
beviljandet af en sådan rätt kan emellertid med fog anmärkas, dels att

Motion
II: 253.

Motion
II: 259.

Motion
II: 267.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

klubben alltid komme att mer eller mindre behålla karaktären af enskildt
sällskap, hvadan det blefve svårt för polismyndigheten att där öfva tillsyn,
och dels att afgiften nog komme att blifva den minsta möjliga, enär det
skulle ligga i klubbens intresse att sälja varan så billigt som möjligt.
Skall emellertid rättigheten kunna tilldelas klubb eller förening, bör upplåtelsen
utgå från bolaget, och kommunal styrelsen i ty fall äga att afgifva
yttrande.

På grund af det afgörande inflytande, som principiellt tillerkänts
kommunalstyrelsen i fråga om detaljhandel med brännvin, synes det ock
lämpligt, att uti det i 16 § 4 mom. af förslaget angifna fall, kommunalstyrelsen
må afgifva yttrande, innan rättigheten beviljas, åtminstone då
rättigheten skall afse längre tid än några dagar.»

Motion
II: 269.

Slutligen återstår att i detta sammanhang nämna motionen II: 269
af herr Johansson i Jönköping, hvilken motion är af följande lydelse:

Som erfarenheten otvetydigt gifvit vid handen, att den brännvinsutskänkning,
som enligt nu gällande brännvinsförsäljningsförordning ansetts
tillåtlig inom klubbar och andra föreningar, kan leda till hvarjehanda
missbruk och i det hela är olämplig, borde man kunnat vänta, att i förslaget
till ny brännvinsförsäljningsförordning bestämmelser intagits om
fullständigt förbud mot dylik utskänkning.

Då emellertid så icke skett, och då svårighet torde möta att nu få
ett sådant ovillkorligt förbud till stånd, synes desto mera angeläget att
förebygga, det tillstånd till dylik utskänkning icke må komma att i allt
för stor utsträckning meddelas. I intet fall synes dylikt tillstånd böra af
klubb eller förening kunna erhållas, med mindre vederbörande kommunalstyrelse
blifvit hörd och förklarat sig icke hafva något att däremot erinra.
Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa, det Riksdagen ville besluta,
att § 16 mom. 1 i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning
af brännvin måtte förändras till följande lydelse:

Klubb eller annan förening må uppå ansökning kunna af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, sedan å landet vederbörande kommunalstämma
och i stad stadsfullmäktige eller allmän rådstuga blifvit i ärendet hörda
och förklarat sig icke hafva något att mot ansökningen invända, tilldelas
rätt under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar
och inbjudna gäster.»

Utskottets Såsom af utskottets författningsförslag framgår, har utskottet till yttran

e. g£yr].^ att vid fråga om beviljande af utskänkningsrättighet åt klubb
eller annan förening vederbörande kommunalstyrelse skall i ärendet höras.

Särskilda Utskottets (N:o 3) Utlåtande, N:o 5.

Analogien med upplåtandet af allmänna utskänkningsrättigheter i
stad eller på landet synes utskottet tala för att jämväl beträffande upplåtande
af ifrågavarande slags tillfälliga rättigheter vederbörande kommunalstyrelses
yttrande''bör inhämtas. Skäl kunna däremot icke anses förefinnas
att, på sätt af herr Johansson i Jönköping föreslagits, åt kommunerna
inrymma veto i fråga om dessa rättigheter. Den af utskottet nu
föreslagna anordningen torde skänka all önskvärd garanti emot beviljande
af dylika rättigheter i en af vederbörande kommun icke önskad utsträckning,
då Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke lärer utan giltiga skäl i
ett dylikt ärende handla i strid mot ett af eu kommun gjordt uttalande.

Hvad i de vid nu förevarande moment omförmälda motioner i öfrigt
yrkats, har utskottet ansett icke böra vinna bifall.

Andra momentet. I fråga om de föreslagna bestämmelser i detta Statsrådets
moment anförde chefen för finansdepartementet följande: yttrande.

»Med hälsobrunnar och badorter äro i afseende å behofvet att erhålla
en ordnad brännvinsutskänkning likställda en del andra under senare
tider uppkomna kurorter. Med anledning däraf ha i inom. 2 orden
’hälsobrunn eller badort’ utbytts mot orden ''hälsobrunn, badort eller annan
kurort’.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att medgifva rätt
till brännvinsutskänkning för kortare tid än år vid hälsobrunnar och
badorter har någonstädes blifvit tillämpad sålunda, att i stad med badortsanläggning,
där bolag öfvertagit all minuthandel med och utskänkning
af brännvin, särskild rättighet på grund af § 13 i gällande brännvinsförsäljningsförordning
meddelats till utskänkning å hotell. Till förekommande
häraf ha i förslaget efter ordet ’kurort’ införts orden ’å landet’.»

Med hemställan om ändring i Kung!. Maj:ts förslag i den mån ut- Motion
talandet därtill kunde gifva anledning, yttrar herr Jonsson i sin förut om- 11''249-förmälda motion II: 249 följande angående nu ifrågavarande utskänkningsrättigheter
:

»Ett annat slag af utskänkningsrättigheter, som icke heller kan anses
hvarken nödigt eller nyttigt, äro sådana rättigheter vid hälsobrunnar,
badorter eller andra kurorter. Många auktoriteter förklara på det bestämdaste,
att spritdrycker äro skadliga för friska människor, huru mycket mera
skada de icke då de svaga och sjuka. Om utskänkningsställen finnas på
hälsoorterna, är det att befara, att mången icke kan motstå begäret att
begagna rusdrycker, och därigenom blefve hälsoortens annars välgörande
verkningar hämmade, och på det sättet skulle de äfven här vara till stor

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 259.

Utskottets

yttrande.

Motion
II: 252.

skada. Meningarna äro ju delade om lämpligheten af att utskänkning
öfver hufvud taget bör äga rum på någon plats, men därom borde väl
dock alla kunna enas, att sådan åtminstone icke bör finnas vid hälsoorter,
där de svaga och sjuka borde få vara i lugn och ro och befrias för
frestelsen.»

I det här ofvan omnämnda, i motionen II: 259 af herr Matsson
framställda alternativet föreslås följande lydelse för 16 § 2 mom.:

»2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalnämnd och kommunalstämma-
för hvarje särskild gång tillstyrkt ansökningens bifallande, meddela
rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid än ett år.»

Utskottet har icke ansett sig böra tillstyrka bifall till någotdera af
de nyssnämnda yrkandena. Däremot har utskottet funnit lämpligt föreslå
den inskränkning med afseende å utöfningen af de utskänkningsrättigheter,
som i 2 mom. afses, att utskänkning af egentligt brännvin därvid må äga
rum endast vid måltider åt spisande gäster.

Enär utskänkningsrättigheter af nu ifrågavarande slag skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag ifrågakomma endast å landet, anser utskottet ordet
»kommunalstyrelse» lämpligen kunna utbytas mot »kommunalstämma».

Tredje momentet. Detta moment har vid behandlingen inom utskottet
icke undergått annan förändring än att sista punkten borttagits.
Det däri förekommande stadgandet har befunnits öfverflödigt, vid det förhållande
att utskottet föreslagit till införande i 29 § en bestämmelse, inrymmande
åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt att vid meddelande
af tillstånd till detaljhandel med brännvin i allmänhet stadga de inskränkningar,
som kunna anses erforderliga.

Andringsyrkanden med afseende å förevarande moment hafva framställts
dels i motionen 11: 252 af herrar Sandquist jämte två medmotionärer
dels ock i motionen II: 259 af herr Matsson.

I den förstnämnda motionen yrkas den ytterligare inskränkning i
Kung]. Maj:ts förslag till detta moment, att utskänkning endast skulle få
äga rum åt passagerare, som innehar biljett å minst 75 öre för resa med
fartyget.

Såsom skäl till denna förändring anföres i motionen följande:

»Som man finner af § 16 mom. 8 uti förslaget, sakna de kommunala
myndigheterna all yttranderätt angående beviljandet af rättighet till

Särskilda Utskottets (.N:o 2) Utlåtande N:o 5.

utskärning å passagerare fartyg. Vid sådant förhållande nödgas man inom
de. kommuner, som äro belägna utefter sjökommunikationsleder, med tätt
intill hvarandra liggande ångbåtsbryggor — för så vidt detta moment antages
sådant det nu föreligger — härefter såsom hittills med djup ledsnad
åse, hurusom brännvinsutskänkningen i förening med ölförsäljningen å de
''flytande krogarna’ utöfvar sitt sedefördärfvande och demoraliserande inflytande,
utan att kunna på något verksamt sätt däremot ingripa. För
att i någon mån råda bot häremot synes det vara af behofvet påkalladt,
att ett sådant tillägg göres till detta moment, att utskänkning må endast
äga rum till förtäring ombord å fartyget åt sådan passagerare, som innehar
biljett för minst 75 öre i och för resa med fartyget.»

Herr Matssons förut berörda motion II: 259 innehåller beträffande
utskänkning å passagerarefartyg ett så lydande förslag, af motionären
afsedt att alternativt utgöra hela 16 § eller dess tredje moment:

»3. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg, som anlöper utländsk
hamn, må på ansökning kunna medgifvas af Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, hvarest fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskänkning
må endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och må
allenast ske till dem, som i fartygets restauration slokal intaga måltid;
ägande Ivungl. Maj:ts befallningshafvande att jämväl i öfrigt beträffande
utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna befinnas nödiga.»

Missförhållanden torde kunna i vissa afseende! anses förefinnas i
fråga om rätten till utskänkning å passagerarefartyg. Särskilt har utskottet
velat i detta hänseende uttala sig mot behöfligheten af spritutskänkning
ombord å passagerarefartyg, Indika användas endast till fart
inom skärgårdar eller eljest å kortare router. Det har emellertid för utskottet
ställt sig tvifvelaktigt, huruvida dylika och andra anmärkta missförhållanden
stå att på ett effektivt sätt af hjälpa genom lagbestämmelser, utan har utskottet
funnit, att korrektivet i detta hänseende torde böra sökas i Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att vägra tillstånd till dylik utskänkning
och att föreskrifva erforderliga inskränkningar i afseende å rättighets
utöfning, äfvensom att i händelse af behof återkalla beviljad rättighet. Af
nu anförda grunder har utskottet icke föreslagit annan förändring af momentet
än ofvan anförts.

Fjärde momentet. Detta moment beröres af den redan vid denna
paragrafs första moment omnämnda motionen 11: 267 af herr Broek med
yrkande, så vidt nu är i fråga, att vederbörande kommunalstyrelse skall

Motion

11:259.

Utskottets

yttrande.

Särskilda Utskottets (N~:o 2) Utlåtande N:o 5

Statsrådets

yttrande.

lämnas tillfälle att yttra sig, då ansökning om rättighet till brännvinsutsbänkning
enligt detta moment afser längre tid än 14 dagar. De i
detta moment åsyftade rättigheter torde hufvudsakligen afse rent tillfälliga
sådana,, som kunna ifrågakomma i anledning af offentlig tillställning af
ett eller annat slag.

Utskottet har därför trött sig finna eu bestämmelse sådan som den
af motionären föreslagna sakna praktisk betydelse.

It §•

Chefen för finansdepartementet anför i fråga om denna paragraf
följande:

»Mom. 1. Den ändring, som gjorts i mom. 1 af denna §, jämfördt
med mom. 1 af § 15 i gällande förordning, betingas af förslaget att hädanefter
endast vissa utskänkningsrättigheter å landsbygden må på auktion
inropas.

Mom. 2. motsvarar § 18 mom. 2 i nu gällande förordning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har i sitt ofvan
omförmälda yttrande anfört, bland annat, att bolagen icke borde få öfverlåta
någon rättighet till utminutering af brännvin; dylika rättigheter kunde
bolagen själfva utan svårigheter utöfva.

Under försäljningsåret 1902—1903 voro enligt tillgängliga uppgifter
utminuteringsrättigheter till nedan uppgifna antal öfverlåtna från brännvinsförsäljningsbolagen: a)

i större städer: 52 i Stockholm, 23 i Göteborg, 6 i Malmö, 2 i
Norrköping och 4 i Gäfle;

b) i städer med ett invånarantal mellan 20,000 och 30,000: 2 i
Hälsingborg, 4 i Karlskrona och 1 i Uppsala; i Örebro och Jönköping
voro inga dylika rättigheter öfverlåtna;

c) i städer med ett invånarantal mellan 10,000 och 20,000: 3 i
Lund, 1 i Sundsvall 1 i Kristianstad och 3 i Uddevalla; i Borås, Halmstad,
Landskrona, Linköping, Karlstad, Eskilstuna, Kalmar, Västerås, Söderhamn,
Falun och Ystad voro ej några utminuteringsrättigheter öfverlåtna;

d) i städer med ett invånarantal mellan 5,000 och 10,000: 2 i
Karlshamn; däremot hade i rikets öfriga 16 städer af ifrågavarande kategori
samt i alla mindre städer och köpingar, där bolag för detaljhandel med
brännvin varit inrättade, dessa bolag själfva utöfvat alla upplåtna och
använda utminuteringsrättigheter.

Inalles funnos under sistnämnda år å sammanlagdt 100 orter bolag
inrättade för detaljhandel med brännvin, åt hvilka upplåtits inalles 261

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

rättigheter till utminutering af brännvin; af dessa voro å tillhopa 13 orter
sammanlagdt 104 rättigheter öfverlåtna.

För förverkligande af det mål, som är afsedt med bolagsinstitutionen,
är det gifvetvis af vikt, att, såvidt möjligt är, all utminutering af brännvin
omhändertages omedelbart af utskänkningsbolagen. Förhållandena torde
dock för närvarande icke medgifva en sådan anordning. Jag har därför
icke ansett mig böra tillstyrka intagandet i nu förevarande förslag till
förordning af någon bestämmelse i dylik riktning.

Mom. 3 och följande äro i hufvudsak lika lydande med motsvarande
mom. i nuvarande § 15.

Då bland de allmänna bestämmelserna i § 1 förekommer en bestämmelse
att i fråga om försäljning af punsch skall, utöfver de i denna förordning
meddelade föreskrifter, gälla hvad särskild! är stadgadt, har den
i § 17 mom. 5 af den nuvarande brännvinsförsäljningsförordningen intagna
hänvisningen till de särskilda bestämmelser, som finnas meddelade
rörande stämpelafgift för punsch, icke ansetts erforderlig och därför ur
förslaget uteslutits.»

Beträffande första momentet föreligger endast ett ändringsyrkande,
framställdt af herr Olsson i Heden i motionen II: 248, hvilket yrkande,
såsom sammanhängande med motionärens förut afstyrka förslag, att rättigheter
i stad äfven för framtiden skulle få utbjudas å auktion, icke föranleder
vidare uttalande från utskottets sida.

Vid andra momentet finnes i samma motion följande förslag till
ändrad lydelse å momentet:

»2 mom. Bolag vare förbjudet att till annan öfverlåta utminuteringsrättighet
med egentligt brännvin. Äfven vare bolag förbjudet att utöfver
det antal utminuteringsrättigheter med annat brännvin, som före år 1905
blifvit till annan öfverlåten, före 1925 vidare utlämna dylika rättigheter
eller till annan öfverlåta mer än en utminuteringsrättighet.»

Till förklaring af detta förslag har motionären anfört:

»2 mom. Hvad detta mom. beträffar har en ny punkt ansetts nödig
för att hindra bolag från att till enskild utlämna någon minuthandel med
egentligt brännvin. Samma mom. innefattar jämväl förbud för bolag att
före 1925 vidare utlämna minuthandelsrättigheter med bättre spirituösa.
Sådana rättigheter funnos från början endast i Stockholm, Göteborg och
Malmö,, och liera af dessa rättigheter hafva uppstått långt före bolagsinstitutionens
införande och måste fortfarande ur många synpunkter anses
nödvändiga, bland annat för näringens höjande. Men då sådana rättig Bih.

till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 9

Motion
IT: 248.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 267.

heter på senare åren utlämnats icke allenast af omnämnda städers bolag,
utan äfven af en del smärre städers bolag, har antalet blifvit för stort.
Faktum är, att om handeln för dessa rättsinnehafvare skulle inskränkas
till endast lokalförsäljning, skulle enligt kungl. förslaget ingen kunna
existera, hvarför antalet sådana rättigheter icke må under ett visst antal
år ökas, utan snarare något minskas.»

I sin förberörda motion II: 267 hemställer herr Broch om införande
af bestämmelse, att vederbörande kommunalstyrelse skall lämnas tillfälle
att yttra sig, då bolag vill till annan öfverlåta rättighet till utminutering
eller utskärning.

Förslaget motiveras af motionären på följande sätt:

»Genom bestämmelserna i 11 § af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående försäljning af brännvin har åt stadsfullmäktige
tillerkänts ett afgörande inflytande på frågan, huruvida detaljhandel
med brännvin skall få äga rum inom ett stadssamhälle. Konsekvent vore
naturligtvis ock, att stadsfullmäktige finge ett visst inflytande jämväl på
frågan, huru de ifrågasatta rättigheterna skola utöfvas. Vid afgörandet
af frågan, huruvida några försäljningsrättigheter öfver hufvud taget skola
beviljas, är denna synpunkt beaktad endast genom bestämmelsen, att stadsfullmäktiges
beslut kan innehålla, i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
må finnas. Då det vidare i 12 § är föreskrifvet, att de i 11 §
omförmälda försäljningsrättigheterna få upplåtas endast åt särskildt bolag,
och detta bolag skulle hafva till ändamål att i sedlighetens intresse ordna
och handhafva detaljhandeln med brännvin, kan det tyckas, att stadsfullmäktige
ej behöfva vidare höras. Detta må vara sant, så framt nämligen
bolaget själft utöfvar rättigheterna. Är det åter fråga om öfverlåtelse på
enskild person af någon rättighet, särskildt utskänkningsrättighet, synes
det mig synnerligen lämpligt, att stadsfullmäktige erhålla tillfälle att yttra
sig därom. Ur ekonomisk synpunkt synes det vara behöfligt, då en afsevärd
inkomst genom öfverlåtelsen kan frångå bolaget och därmed staden,
utan att den person, på hvilken rättigheten öfverlåtes, kommer att betala
ett tillnärmelsevis däremot svarande belopp. Framför allt synes det emellertid
vara behöfligt ur ordningssynpunkt. Efter öfverlåtelse på en person
af rätt att i en viss tomt eller hus eller å ett visst område utöfva en utskänkningsrättighet,
kan denne nämligen, intresserad som han är af att
erhålla största möjliga inkomst, komma att bedrifva rörelsen på högst olika
sätt och i högst olika omfattning, därvid god ordning ofta kan åsidosättas.
Frågan om rörelsens omfattning har ock, synes det mig, fått en särskild
betydelse genom den i 4 § af förslaget intagna bestämmelsen, att vid ut -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

skärpning brännvin endast får försäljas till förtäring på stället. Enligt
Kungl. Maj:ts utslag den 25 febr. 1897 ansågs det ej straffbart att låta
personers för hvilkas räkning spritvaror inom tillåten tid utlämnats från
utskänkningslokalen, förtära dem i afskilda resanderum å tid, då utskänkningen
var förbjuden. Då emellertid enligt det nu föreliggande förslaget
utskänkning ej innebär försäljning till afhämtning, torde med antagande
af förslaget, riktigheten af sagda förfarande blifva minst sagdt tvifvelaktig.
_ Huru härmed än må förhålla sig, är det, efter hvad jag ofvan framhållit,
nödigt, att vidden och omfattningen af en på enskild person öfverlåten
utskänkningsrättighet noggrant bestämmes; och att yttra sig härom
bör i första hand tillkomma stadsfullmäktige, då det gäller ett frångående
af deras enligt 11 och 12 §§ fattade beslut om upplåtelse af försäljningsrättigheter
till särskildt bolag. Hvad jag nu anfört om stadsfullmäktige,
gäller naturligtvis i motsvarande delar om kommunalstämman.»

Herr Wieselgren har i motionen I: 42 hemställt,

»att mom. 1 af förslagets 16 § utgår och att sifferbeteckningarna
för de återstående momenten i följd häraf ändras; samt

att efter mom. 2 af förslagets 17 § införes en punkt af följande
lydelse:

Samma tillvägagående äge rum, där bolag skulle vilja till klubb
eller annan sådan förening under högst ett år i sänder mot bestämd afgift
öfverlåta rättighet till utskänkning af brännvin å viss uppgifven lokal
till föreningens medlemmar och inbjudna gäster.»

De skäl motionären anfört för den af honom begärda förändringen
finnas intagna härofvan vid 16 § 1 mom.

Slutligen beröres förevarande moment i herr Käfs motion II: 253,
dår motionären framställer yrkande, att 17 § 2 mom. måtte omredigeras
i syfte »att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall bestämma, från hvilket
eller hvilka brännvinsbolag i berörda paragrafer omnämnda brännvin skall
inköpas.»

Motionären anför, att en dylik föreskrift bör införas i och för ett
konsekvent^ genomförande, i den mån praktiska svårigheter ej lägga hinder
i vägen, af Riksdagens i ofvan omförmälda skrifvelse af den 12 maj 1902
uttalade önskan om större effektivitet med afseende å brännvinsförsäljningsafgiften.

Motion
I: 42.

Motion
II: 253.

Af de förslag till ändring af ifrågavarande moment, som sålunda Utskottets
föreligga, har utskottet funnit sig böra förorda bifall till det af herr Räf yttrande■

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets

yttrande.

framställda, dock endast i fråga om öfverlåtelse af utskänkningsrättighet.
I anledning däraf har utskottet föreslagit ett tillägg till paragrafens 2
moment, af innehåll att med öfverlåtelse från bolag af utskänkningsrättighet
skall följa skyldighet för den nye rättighetsinnehafvaren att hos
bolaget inköpa all spirituösa, som erfordras vid utöfvandet af den öfverlåtna
rättigheten.

Enligt uppgifter, som stått till utskottets förfogande, hade samtliga
brännvinsförsäljningsbolagen i riket för försäljningsåret 1902—03 åt andra
öfverlåta sammanlagdt 298 utskänkningsrättigheter. Af dessa rättigheter
hade öfverlåtits: 109 utan skyldighet att inköpa varor af bolaget, 49 med
skyldighet att inköpa egentligt brännvin af bolaget och 140 med skyldighet
att inköpa all spirituösa af bolaget. I det öfvervägande antalet fall eller 189
fanns sålunda skyldighet i berörda hänseende, om ock i olika omfattning,
stadgad. Detta förhållande, hvilket torde ådagalägga att praktiska svårigheter
icke förefinnas i detta afseende, har synts utskottet utgöra ett skäl
för införande af lagstadgad skyldighet för innehafvare af öfverlåtna
utskänkningsrättigheter att från det öfverlåtande bolaget fylla det för
rättighetens utöfvande erforderliga behofvet af spirituösa.

Genom möjligheten för bolagen att jämväl vid dylik försäljning höja
prisen lärer en sådan bestämmelse kunna afsevärdt bidraga till en effektivare
beskattning af brännvinsförsäljningen. Ett utsträckande af berörda
skyldighet äfven till innehafvare af öfverlåtna utminuteringsrättigheter
skulle visserligen verka vidare i nämnda riktning samt till minskning af
antalet dylika rättigheter. Principens genomförande i sådan omfattning
torde dock för närvarande möta svårigheter i tillämpningen, hvarför
utskottet icke ansett sig böra nu tillstyrka stadgande i detta afseende.

18 §.

I fråga om det i denna paragraf framställda förslaget att försäljningsår
hädanefter skulle sammanfalla med kalenderår yttrar chefen för
finansdepartementet:

»Sedan äldre tid tillbaka räknas försäljningsåret i stad från den 1
oktober och å landet från den 1 november. Under erinran om den svårighet,
som med afseende därå att revisionsberättelserna angående utskänkningsbolagen
omfattade ett försäljningsår räknadt från den 1 oktober,
under det landstingets räkenskaper omfattade kalenderår, vid revision af
dessa räkenskaper förekomme vid beräknandet af landstingets största in -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

komstpost, brännvinsförsäljningsafgifterna, hemställde Stockholms läns landsting
i underdånig skrifvelse den 18 september 1894 om sådan ändring i
försäljningsförordningen, att försäljningsåret finge räknas från den 1 januari.
Öfver denna skrifvelse hördes Kungl. Maj:ts befallningshafvande, af hvilka
en del tillstyrkte, men flertalet afstyrkte den föreslagna ändringen. De
skäl, som anfördes däremot, voro, att den af Stockholms läns landsting
anförda olägenheten ej vore af någon nämnvärd betydelse och att den för
öfrigt icke skulle afhjälpas genom ändringen, enär den öfverldagade svårigheten
vid beräkningen af landstingets inkomst af brännvinsmedlen delvis
berodde på bestämmelsen om fördelning efter folkmängden af de till statskontoret
ingående medlen; att förslaget fordrade åtskilliga andra ändringar
i förordningen, hvilka af landstinget icke ifrågasatts; att revisionen af utskänkningsbolagens
räkenskaper icke skulle hinna afslutas före revisionen
af landstingets räkenskaper; att bolagens vinstmedel skulle komma att
levereras tre månader senare än förut; att svårighet skulle uppstå för
innehafvare af försäljningsrättigheter vid förhyrande af lokaler, då ju flyttningstiden
i stad infälle den 1 oktober, samt äfven vid anskaffande af
tjänstfolk; att varuinköpen i allmänhet företoges på hösten och att detta,
hvad särskildt de norrländska städerna beträffade, till följd af kommunikationerna
vore alldeles nödvändigt; samt slutligen att städerna i december
månad uppgjorde sin inkomst- och utgiftsstat för följande år och således
vid nuvarande beräkning af försäljningsåret därvid exakt kände sin inkomst
af utskänkningsbolagets vinstmedel, hvilket icke vidare skulle blifva
förhållandet, om försäljningsåret sammanfölle med kalenderåret. De länsstyrelser,
som förordade förändringen, ansågo däremot, att inga svårigheter
skulle möta mot dess genomförande, och påpekade dessutom, att ordning
och reda i räkenskaperna skulle vinnas genom densamma, äfvensom, ifall
de nuvarande tidsbestämmelserna angående åtgärders vidtagande för försäljningsrätts
vinnande bibehölles, längre tid erhölles för försäljningens
ordnande, hvarjämte ett par af dessa länsstyrelser förklarade sig anse de
mot förslaget gjorda invändningarna, däribland äfven den rörande hyresaftalen,
icke äga någon afgörande vikt.

Några länsstyrelser hade, innan de afgifvit sina underdåniga utlåtanden,
lämnat utsk’änkningsbolagens styrelser tillfälle att uttala sig i frågan.
Af dessa hade några afstyrkt förändringen under anförande af ett eller
flera af de ofvan omförmälda skälen, hvarjämte en framhållit, att den vid
försäljningsårets slut nödvändiga, vid flera bolag ganska omständliga inventeringen
af inneliggande lager skulle komma att infalla på den brådaste
tiden. Däremot hade styrelserna för utskänkningsbolagen i Stockholm och
fem andra städer samt två köpingar förklarat, att från bolagens sida intet

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

hinder mötte mot förändringens genomförande. Slutligen hade magistraterna
i några städer afstyrka förändringen, under det att Stockholms stads
drätselnämnds första afdelning förklarat, att från stadens sida intet funnes
att erinra mot densamma, om blott bolagets vinstmedel inbetalades före
den 1 augusti, hvarjämte två kronofogdar framhållit önskvärdheten af förändringen
af det skäl, att större likformighet med kronoräkenskaperna
därigenom vunnes, enär brännvinsförsäljningsmedlen vore det enda konto
i nämnda räkenskaper, som icke redovisades efter kalenderår.

Stockholms läns landstings ifrågavarande framställning föranledde
icke någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd vid aflåtande af nådiga propositionen
till Riksdagen den 8 mars 1895 angående förändrad lydelse af
vissa §§ i brännvinsförsäljningsförordningen. Flertalet af de hinder, som
då uppställde sig mot genomförande af den ifrågasatta ändringen, äro
emellertid i förevarande förslag undanröjda; bolagens vinstmedel skola
enligt detta redovisas inom samma tid, före februari månads utgång, som
enligt nu gällande bestämmelser; landstingen skola erhålla sina andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen ensamt från statskontoret, som torde komma
att verkställa utdelning däraf dels i mars eller april månad af bolagens
nettovinst, afgifter för öfverlåtna rättigheter samt årsafgifter för första
halfåret och dels i juli eller augusti månad af årsafgifter för andra halfåret;
något hinder att bilda bolag så tidigt, att det kan göra sina inköp
under hösten före försäljningsåret, föreligger icke i förslaget. Då härtill
kommer, att, om nytt bolag skall efterträda förutvarande, det nya svårligen
kan ha sina lokaler iordningställda samma dag försäljningen skall
börja, hvadan det i de flesta fall torde vara en fördel, att försäljningsåret
ej sammanfaller med hyresåret, har jag — med hänsyn särskildt till lämpligheten
i räkenskaps- och statistiskt hänseende och äfven därtill, att det
öfvervägande flertalet af de myndigheter, som yttrat sig öfver det remitterade
förslaget, lämnat utan anmärkning den föreslagna bestämmelsen att
försäljningsår skulle sammanfalla med kalenderår — ansett mig böra hemställa
om intagande i förordningen af en dylik bestämmelse.

Den i § 12 af nuvarande förordning förekommande bestämmelse, att
den, hvilken uppsagt eller förverkat rättighet till minuthandel med och
utskänkning af brännvin, ej må å nyo vinna rättighet till dylik handel
annorlunda än i § 9 eller § 11 af gällande förordning medgifves, har
såsom obehöflig ansetts kunna utgå.»

Emot hvad Kungl. Maj:t i här anförda hänseenden föreslagit har
utskottet icke funnit något att erinra.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

19 §.

Af herr Olsson i Heden yrkas i motionen II: 248 beträffande 19 §
2 inom., att det i detta mom. förekommande ordet »brännvinsutskänkning»
borde utbytas mot ordet »detaljhandel med brännvin».

Som det af motionären vid 10 § framställda förslaget om bibehållande
för de i nämnda § omförmälda gästgifverier af rätt till utminutering
utgör förutsättning för nu ifrågavarande yrkande, men förstnämnda förslag
icke blifvit af utskottet tillstyrkt, erfordras här intet vidare uttalande
af utskottet.

20 §.

I statsrådsprotokollet finnes beträffande denna paragraf anfördt:

»Då bolag hädanefter torde komma att öfvertaga flertalet rättigheter
till detaljhandel med brännvin, och i följd häraf det beräknade minsta
litertalet för hvarje rättighet har föga betydelse, samt den nu befintliga
skillnaden i förevarande afseende mellan stad och landsbygd näppeligen
numera är af förhållandena påkallad, har minsta litertalet ansetts böra i
båda fallen beräknas lika, eller till samma belopp, som för närvarande
gäller beträffande landsbygden, d. v. s. 1,500 liter. I öfrigt innehåller
§ 20, där nu ifrågavarande stadganden förekomma, enahanda bestämmelser
som nuvarande § 17.»

Utskottet har intet att i sak erinra mot hvad Kungd. Makt föreslagit.

Då den nu rådande olikheten i beräkningen af minsta litertalet
för hvarje försäljningsrättighet i stad och å landet enligt Kungl. Maj:ts
förslag skulle bortfalla, böra emellertid orden »i stad» utgå ur 20 §
1 mom.

I herr Olssons i Heden motion II: 248 förekommer ett förslag om
bestämmande af den enligt 20 § 2 mom. utgående försäljningsafgiften
»till fem öre för hvarje liter af det brännvin, som enligt § 20 blifvit beräknad
eller hvarför afgift åtagen är», äfvensom angående bestämmande
af afgiften enligt 3 mom. till fem öre för hvarje liter brännvin, som
under året blifvit försåld. Dessa förslag har utskottet icke velat tillstyrka.

Motion
IT: 248.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Utskottets

yttrande.

Särskilda Utskottets (JV:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets

yttrande.

Motion
II: 241.

21 §.

Chefen för finansdepartementet har rörande 21 § i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet anfört:

»Denna § motsvarar nuvarande § 18 mom. 4.

Enär enligt förslaget försäljningsåret sammanfaller med kalenderåret,
innebär ifrågavarande §, att den tid efter försäljningsårets slut, inom hvilken
bolag har att atlämna vissa bolaget åliggande afgifter samt nettovinsten
å rörelsen, varder åtskilligt kortare än nu är fallet. Då revisionen
af bolags räkenskaper skulle komma att äga rum under mars och april
månader och bolagen således böra hafva upprättat sina bokslut för föregående
år inom februari månads utgång, torde emellertid den föreslagna
tidsfristen för aflämnande af bolagens afgifter och vinstmedel få anses
tillräcklig.»

I den inom Andra Kammaren af herr von Geijer väckta motionen
n:o 241 hemstålles beträffande förevarande §, »att tiden, inom hvilken
bolag, som jämlikt § 12 eller § 14 fått öfvertaga all detaljhandel med
brännvin inom kommun, skall till vederbörande hafva öfverlämnat uppburna
afgifter för öfverlåtna rättigheter samt nettovinsten, må bestämmas
till utgången af mars månad efter försäljningsårets slut».

Denna hemställan motiveras af motionären sålunda:

»Såsom departementschefen anför, räknas sedan äldre tider brännvin
sförsäJjningsåret i stad från den 1 oktober och å landet från den 1
november. I denna de! innehåller förslaget, att kalenderår skall utgöra
försäljningsår. I § 21 bibehålies emellertid nu gällande stadgande, att
bolag skall inom februari månads utgång efter försäljningsårets slut hafva
till vederbörande öfverlämnat, utom afgifter för öfverlåtna rättigheter,
hela nettovinsten. Tiden, inom hvilken dessa medel skola af bolag öfverlämnas,
har sålunda förkortats med tre femtedelar af den förut medgifna.
Jag finner, att denna tid är för kort tilltagen. Vid sammanträde här i
staden under sistliden månad med ombud för brännvinsbolagen i riket
uttalades ock enhälligt den meningen, att som det skulle möta stor svårighet,
ja stundom blifva hardt när omöjligt för bolagen, om försäljningsåret
bestämdes till kalenderår, att redan inom februari månad redovisa
sin nettovinst, respittiden måtte utsträckas till utgången af april månad.
Då emellertid redan en månads utsträckning af denna tid må anses afsevärd
och skal ej torde föreligga att allt för mycket afvika från Kungl.

Särskilda Utskottets (N;o 2) Utlåtande N:o 5.

Maj:ts förslag, vill jag hemställa, att tidsfristen bestämmes till utgången
af mars månad efter försäljningsårets slut.»

Utskottet finner sig icke kunna biträda chefens för finansdepartementet
här ofvan anförda åsikt, att äfven för den händelse försäljningsåret
lomme att, på sätt Knngl. Maj:t föreslagit, räknas från och med den
1 januari, den i 21 § till februari månads utgång begränsade tiden
för aflämnande af bolagens afgifter och vinstmedel borde vara tillräcklig.

Det torde nämligen, enligt utskottets förmenande, kunna yppa sig
svårighet för bolagen att samtidigt med boksluten, hvilka väl i allmänhet
icke hinna blifva färdiga förrän i februari, hafva medel tillgängliga för
aflämnande inom samma månads utgång af ifrågavarande afgifter och
vinstmedel. Då tidens förlängande med en månad icke heller torde kunna
antagas i menlig grad försena försäljningsmedlens utbetalande till vederbörande,
tillstyrker utskottet bifall till herr von Geijers ifrågavarande
yrkande.

24 §.

Chefen för finansdepartementet har angående denna paragraf anfört:

»§ 21 i nu gällande förordning, som svarar mot § 24 i förslaget,
innehåller bland annat, att stad, magistrat, socken eller kommunalnämnd
må anföra besvär öfver beslut, som taxeringsnämnd meddelar i fråga om
beräkning af det litertal brännvin, för hvilken försäljningsafgift skall erläggas,
eller rörande bestämmandet af sådan afgift. I öfverensstämmelse
med hvad eljest gäller om anförande af besvär å kommuns vägnar öfver
beslut af taxeringsnämnd har däremot i förslaget dylik rätt tillerkänts
stadsfullmäktige eller i stad, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt
kommunalstämma.

Nu gällande förordning bestämmer, att försäljningsafgiften skall utan
hinder af förd klagan utgå efter det af taxeringsnämnd bestämda litertal,
intill dess ändring däri blifvit vidtagen genom beslut, som vunnit laga
kraft. Om det af taxeringsnämnden åsätta litertal höjes af pröfningsnämnden,
kan pröfningsnämndens beslut sålunda ej bringas till verkställighet
förr än det vunnit laga kraft. Om vederbörande rättighetsinnehafvare ser
sin fördel i att fördröja dylik verkställighet, kan detta lätteligen ske genom
Överklagande af pröfningsnämndens beslut och sedermera, om anledning
Bill. till Iliksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 10

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 248.

Utskottets

yttrande.

Kungl.
Maj:ts
förslag.

därtill gifves, af kammarrättens utslag i äi*endet. Med anledning häraf
och för att bringa förfarandet uti ifrågavarande hänseende i öfverensstämmelse
med bevillningsförordningens föreskrifter med afseende å debitering
och uppbörd har i förevarande §:s mom. 2 ordet ''taxeringsnämnd’ utbytts
mot ''pröfningsnämnd''.»

I herr Olssons i Heden motion 11: 248 yrkas utbyte af det af
Kungl. Maj:t på ofvan angifna grunder föreslagna ordet ''pröfningsnämnd''
mot ''taxeringsnämnd’.

Motionären motiverar sitt förslag sålunda:

•>•>2 mom. I detta mom. i kungl. förslaget förekommande ordet ''pröfningsnämnd’
är i detta ändrade förslag utbytt mot ordet ''taxeringsnämnd''.
Denna förändring har gjorts därför, att, när det gäller beskattning af sådana
rörelser, hvarom här i beskattningshänseende är fråga, bör en taxeringsnämnd,
som består af personer tillhörande den trakt, där sådan rörelse
utöfvas och med bättre kännedom om ortsförhållandena än pröfningsnämnden,
som består af personer kanske från länets öfriga delar, vara i
detta hänseende den bestämmande parten. I taxeringskommittén sitter
äfven kronofogden såsom kronans ombud, och denne torde äfven bättre
än landskamreraren i länet såsom kronans ombud i pröfningsnämnden
känna den rörelse, som finnes inom fögderiet.»

Utskottet hemställer om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

25 §.

I fråga om fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen föreslår
Kungl. Maj:t i denna § följande:

»De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst af rörelsen, som
bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:
för stad, som ej deltager i landsting:

sju tiondedelar, dock ej mer än hvad i den vid denna förordning
fogade bilaga angifves såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insättes i statskontoret;
för stad,, som deltager i landsting:

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

fem tiondedelar, dock ej mer [In hvad i nämnda bilaga angifves
såsom högsta andel för hvarje stad, tillfalla staden;
återstoden insattes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna :
hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall statskontoret
utdela:

till landstingen:
fyra tiondedelar och
till hushållningssällskapen:
tre tiondedelar,

dock att dessas andelar sammanlagdt må utgöra, landstingens högst
två millioner kronor och hushållningssällskapens högst en million fem hundra
tusen kronor.

Till grund för fördelningen mellan hushållningssällskapen skall
läggas deras områdens folkmängd. Till grund för fördelningen mellan
landstingen skall läggas landstingsområdenas folkmängd med iakttagande
att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket
ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads
folkmängd.

Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden mellan
landsbygdskommunerna och de städer, där rättighet enligt § 11 icke blifvit
upplåten.»

Till det vid Kungl. Maj:ts proposition bilagda statsrådsprotokollet Statsrådets
har chefen för finansdepartementet beträffande 25 § anfört:

»Denna § svarar mot § 22 i nu gällande förordning.

I Kungl. förordningen angående villkoren för försäljning den
24 augusti 1877 stadgades angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning: att

i stad, som deltager i landsting, tre femtedelar skulle tillfalla
staden, en femtedel landstinget och en femtedel hushållningssällskapet,

att i Stockholm brännvinsförsäljningsmedlen skulle i sin helhet tillfalla
staden,

att i annan stad, som icke deltoge i landsting, fyra femtedelar skulle
tillfalla staden och en femtedel hushållningssällskapet, samt

att å landet en femtedel skulle tillfalla landstinget, en femtedel hushållningssällskapet
och tre femtedelar fördelas mellan länets socknar efter
deras folkmängd.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Med tillämpning af dessa bestämmelser tillföllo under försäljningsåren

	1877-1878	1883-1884
	Kr.	Kr.
Stadskommunerna..............	3,700,696-25	3,593,830 25
Landstingen.................	746,130-24	632,916-13
Hushållningssällskapen............	926,096-68	807,787-23
Landsbygdskommunerna...........	212,424-95	164,331-86

Genom Kungl. förordningen den 29 maj 1885 blefvo stadgandena
härom förändrade. Dessa stadgande^ Indika icke undergått förändring
vare sig genom kungl. förordningen den 31 december 1891 eller den 24
maj 1895, äro:

Brännvinsförsäljningsmedlen skola på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, såvida brännvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insattes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då brännvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:
a) då brännvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag-:

n • o

fem tiondedelar tillfalla staden;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då brännvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

sju tiondedelar fördelas mellan länets samtliga landsbygdskommuner
efter folkmängden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap.

I köping, där minuthandel med och utskänkning af brännvin blifvit
åt bolag öfverlåten, skola brännvinsförsäljningsmedlen fördelas efter lika
grunder som för stad, i hvilken brännvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

De andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, som ingå till statskontoret,
skola fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma
stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller
hvarje landstingsområde, äger landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvardera en fjärdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Den sålunda stadgade fördelningen har under försäljningsåren 1885—
1886, 1890—1891, 1895—1896, 1900—1901 samt 19Ö2—1903 medfört
nedan upptagna inkomster för stadskommuner, landsting, hushållningssällskap
och landsbygdskommuner:

Å r.	Stads- kommuner. Kr.	Landsting. Kr.	Hushållnings- sällskap. Kr.	Landsbygds- kommuner. Kr.
1885-1886 ..........	3,235,611-80	974,140-78	728,543-88	724,079-20
1890-1891 ...........	3,677,433-84	1,097,155-72	814,143-10	777,653-46
1895-1896 .........	5,215,49529	1,381,728-36	1,021,455-42	962,447-18
1900-1901 ........	6,820,936-10	2,092,402-75	1,514,211-94	1,436,775-47
1902—1903 ..........	6,832,603-16	2,056,955-81	1,498,651-21	1,513,916-25

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Tillväxten under ifrågavarande år af brännvinsförsäljningsmedlen
har inneburit en ökad inkomst för städerna med omkring 2 kronor för
invånare, eller från omkring 4 kronor till omkring 6 kronor, och för landsbygden
med omkring 18 öre för invånare, eller från omkring 19 öre till
omkring 37 öre. Den starka ökningen för städerna, som fortgått nästan
oafbrutet under tiden efter år 1885, har gifvit anledning till upprepade
motioner inom Riksdagen, afseende att till landsbygdens förmån göra ändring
i den stadgade fördelningsgrunden. Sålunda väcktes vid 1889 och 1890 års
riksdagar motioner med syfte att nedbringa de större städernas andelar från
resp. 8, 7 och 6 tiondedelar till resp. 7, 6 och 5 tiondedelar samt de mindre
städernas från resp. 5 och 4 till resp. 3 och 2 tiondedelar. En annan motion
vid 1890 års riksdag innebar minskning af samtliga städers andelar med
två af de till dem utgående tiondedelar. Vid 1891 års riksdag återupptogs
yrkandet om ändring till landsbygdskommunernas förmån i två motioner,
åsyftande, den ena att minska städernas andel med en af de till dem utgående
tiondedelarna, den andra, jämte viss minskning af städernas andelar,
att landstingens och hushållningssällskapens andelar skulle till beloppet
fixeras. Sistnämnda motion återkom vid 1892 och 1893 års riksdagar.
Vid 1896 års riksdag föreslogs i en motion likställighet mellan städerna
och landsbygden; dock att de städer, som ej deltoge i landsting, skulle
erhålla högre belopp än de öfriga. Denna motion framfördes ånyo vid
1898 års riksdag. I motion vid 1897 års riksdag föreslogs, att alla städer,
äfven de som ej deltoge i landsting, skulle åtnöjas med fyra tiondedelar,
af de medel, som i städerna inflöte. Samtliga dessa motioner hade väckts
inom Andra kammaren. År 1898 föreslogo motionärer i Riksdagens bägge
kamrar, att af de till städerna utgående tiondedelarna fyra skulle tillfalla
landtkommunerna; landstingen och hushållningssällskapens andelar skulle
icke få öfverstiga vissa belopp. En annan inom Andra kammaren väckt
motion innehöll förslag till fullständig utjämning i ifrågavarande hänseende
mellan land och stad.

I flera motioner, däribland några af ofvan omförmälda, hade äfven
yrkats, att bränn vinsmedlen skulle, antingen till en del 15, 20 eller
50 procent — ingå till statsverket eller ock i sin helhet successivt
till statsverket indragas, hvarjämte en motionär vid 1898 års riksdag
hemställde, att en del af samma medel skulle afsättas till arbetarförsäkringsfonden.
Redan dessförinnan, vid 1889 års riksdag, framställdes i en
inom Andra kammaren väckt motion, yrkande att hushållningssällskapens
andelar af ifrågavarande medel skulle öfverflyttas till landstingen.

Någon Riksdagens åtgärd föranledde emellertid ej någon af ofvan
omförmälda motioner.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Den 18 maj 1900 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, den s. k.
kommunalskattekornmittén, med uppdrag bland annat att afgifva förslagtill
ändringar i gällande bestämmelser om kommunalbeskattningen i syfte,
att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte
kommunerna beredas i den för de skattskyldiga minst betungande och
efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ordning.

Vid öfvervägande om och i hvilken utsträckning staten borde, utöfver
hvad redan vore förhållandet, träda kommunerna till hjälp genom direkt
understöd fäste kommittén uppmärksamheten därpå, att de utgiftsposter,
Indika hårdast tryckte särskildt de ekonomiskt svagare kommunernas budget,
vore skolväsen och fattigvård, af hvilka staten, erkännande de ungas
utdaning till dugliga medborgare vara lika mycket ett stats- som ett
kommunalt intresse, redan funnit sig manad att kraftigt understödja den
förra. Men alltmera började den åsikt göra sig gällande, att äfven omvårdnaden
om de fattiga och orkeslösa i samhället icke vore blott och
bart en kommunal angelägenhet, utan af hög betydelse äfven för statslifvets
kraft och hälsa samt därför kunde göra anspråk på statens understöd.
Kommittén hade emellertid ansett, att icke hvilka statsmedel som
helst kunde utan åtskillnad användas. Men bland statens inkomstkällor
funnes en, hvilken redan på grund af sitt ursprung syntes företrädesvis
ägnad att i män af behof afledas från staten till kommunerna för att
lämna bidrag till dessas utgifter för fattigvård, sjukvård samt ordningsväsen
och som därför äfven redan till sin ena hälft, om än under särskild
benämning, tillerkänts kommunerna, nämligen de s. k. brännvinsmedien.
Ty att den inkomst, som tillflöte det allmänna af brännvins tillverkning,
och den, som härflöte af dess försäljning, skulle vara af så olika art, att
den förra på grund af sin natur måste vara en statsinkomst, den senare
en kommunal inkomst, borde icke rimligtvis kunna påstås. Då det gällde
att ur nu befintliga statsinkomster tilldela kommunen något ökadt understöd,
hade därför kommittén hållit före, att härvid något bättre medel
icke stode lagstiftningen till buds än att åt kommunerna inrymdes viss
andel i b ränn vinstill verkningsskatten.

Denna utgjorde, då kommittén afgaf sitt utlåtande, för allt inom
landet tillverka^ brännvin med undantag af skattefria 2 procent 50 öre
för hvarje liter af normalstyrka. Genom höjning af denna skatt från 50
till G0 öre och genom öfverförande därifrån af 20 öre till en särskild
tillverkningsafgift, hvilken skulle fördelas mellan kommuner, landsting och
hushållningssällskap, skulle, oaktadt en jämväl föreslagen nedsättning af
brännvinsförsäljningsafgiften, eller från i5 till 5 öre för liter, de bränn -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

vinsmedel, som för tillverkningsåret 1897—1898 tillfallit städer och köpingar,
landsbygdskommuner och landsting, enligt kommitténs beräkning ökas
för städer och köpingar:
från kronor 6,257,391 till kronor 6,827,197;
för landsbygdskommuner:

från kronor 1,299,428 till kronor 8,337,540; och
för landsting:

från kronor 1,835,114 till kronor 1,838,580.

Däremot skulle hushållningssällskapens andel minskas från kronor
1,352,669 till kronor 942,011.

Grunden för dessa medels fördelning skulle vara kommunernas
(städers, socknars, landstingsområdens) folkmängd, dock att af bolags
nettovinst hälften skulle gå till den kommun, där bolags verksamhet drefves.
Uppginge nämnda hälft till högre belopp, än som motsvarade 5 kronor
å hvar och en af kommunens invånare, skulle den kommunen tillkommande
andel nedsättas till det belopp, som efter nämnda beräkningsgrund
på kommunen belöpte. Hushållningssällskapens sammanlagda andel skulle
icke få öfverstiga en million kronor.

Emot kommitténs förslag uti nu ifrågavarande hänseende anfördes
emellertid af flera ledamöter reservationer, för hvilkas innehåll det dock
skulle vara för vidlyftigt att här redogöra.

Öfver kommunalskattekommitténs förslag infordrades och afgåfvos
yttranden af öfverståthållarämbetet och länsstyrelserna. Förslaget i den
del, hvarom i förevarande hänseende är fråga, tillstyrktes därvid af länsstyrelserna
i Kalmar och Gäfle och föranledde endast mindre detaljanmärkningar
af länsstyrelserna i Malmö och Halmstad. Däremot ansågo samtliga
öfriga länsstyrelser och öfverståthållarämbetet, att samma förslag icke
borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Skälen till afstyrkandet
voro hufvudsakligen,

att de i betänkandet framställda förslag ej föregåtts af en fullständig
och allsidig utredning såväl angående kommunernas behof af statsunderstöd
till bestridande af sina utgifter och lämpligaste sättet för beredande
af dylikt understöd, som angående de sannolika verkningarna af de
särskild! i stadskommunernas ekonomi djupt ingripande förslagen;

att statsverket ej vore i tillfälle att afvara så mycket som ifrågasatts,
utgörande för år 1898 omkring 3,800,000 kronor, utan att nödgas
uttaga ersättning genom nya skatter; samt

att medan nu utgående bidrag till kommunerna beräknades icke
efter kommunernas invånarantal utan afpassades efter deras olika behof,
det af kommittén föreslagna bidraget skulle utgå till hvarje kommun efter

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

antalet af dess medlemmar, oberoende af kommunens finansiella förhållanden,
hvadan skattefria eller endast lindrigt beskattade kommuner skulle
begåfvas med medel, af hvilka de till äfventyra icke hade behof, under
det kommuner med stor fattigvårdstunga och hög kommunalskatt men
ringare folkmängd i långt mindre grad kornme i åtnjutande af den ifrågavarande
förmånen.

En länsstyrelse framhöll äfven, att, om på föreslaget sätt kommunerna
gjordes delaktiga af brännvinsmedlen, deras inkomster från denna
källa inom kort skulle komma att betraktas såsom ett lifsvillkor för kommunernas
ekonomiska bestånd och härigenom, till oberäknelig skada för
vårt folks sunda utveckling och framåtskridande, mäktiga hinder resas
mot arbetet för rusdryckskonsumtionens inskränkande.

Kommunalskattekommitténs förslag i fråga om afgifter å tillverkning
och försäljning af brännvin gjordes till föremål för en motion, som
år 1902 väcktes inom Riksdagens Andra kammare. Det var denna motion,
som gaf anledning till Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 12 maj 1902.

I en af förut omförmälda motioner framhölls, att under tidernas
lopp brännvinshandeln från att vara en binäring till jordbruket öfvergått
till att blifva en näringsgren, hvars afkastning under olika former hufvudsakligen
komme städernas invånare till godo. Missbruket af brännvin
vållade dock kostnader icke blott för städerna utan äfven för landsbygden,
hvars utskylder, jämförda med skatteförrnågan, i allmänhet vore mer betungande
än de, som ålåge städernas inbyggare.

En jämförelse mellan uttaxeringar för kommunala ändamål år 1902
i stads- och landskommunerna visar:

Uttaxeringen utgjorde per bevillningskrona

i omkring 55 procent af stadskommunerna högst 5 kronor,

» » 45 » » » öfver 5 kronor.

Till mer än 7 kronor 50 öre per bevillningskrona belöpte sig uttaxeringen
endast i 3 städer och 1 köping.

1 landskommunerna utgjorde uttaxeringen per fyrk

i omkring 32 procent högst 50 öre,
x » 38 » mellan 51 och 75 öre,

» » 19 » » 76 öre och 1 krona

» » 10 » öfver 1 krona.

Att den kommunala uttaxeringen i allmänhet tynger hårdare å landsbygden
än i städerna, torde sålunda icke kunna förnekas. Tillströmningen
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Håft. 11

Särskilda Utskottats (.N:o 2) Utlåtande N:o 5.

af folk till städerna och hopningen af kapital därstädes gorå äfven, att
skillnaden i berörda hänseende mellan stads- och landskommuner blir för
hvarje år större.

Till afhjälpande af detta missförhållande diar, såsom ofvan nämnts,
blifvit ifrågasatt att minska städernas nuvarande inkomster af brännvinsförsäljningsmedlen
och i motsvarande grad öka landskommunernas. En
sådan åtgärd synes dock vara förenad med stora betänkligheter. Städerna
hafva med beräkning af dessa inkomsters fortsatta åtnjutande grundat
företag, ofta till gagn äfven för landsbygden, och upptagit lån; om någon
afsevärd minskning af samma inkomster skulle inträda, biefve följden häraf
åtminstone för vissa städer en stegring af uttaxeringen, som för de skattskyldiga
knappast biefve möjlig att bära. En minskning synes dock befogad,
nämligen för Stockholms stad från åtta till sju tiondedelar af i staden
inflytande brännviusförsäljningsmedel. Städer, som icke deltaga i landsting,
böra gifvetvis bekomma de två tiondedelar, som annars skulle tillfalla
landstinget; däremot synes Stockholm, som bör hafva samma intresse af jordbrukets
utveckling och förkofran som Göteborg, Malmö och andra större städer,
icke mer än dessa böra komma i åtnjutande af den tiondedel, som, därest
staden legat inom området för ett hushållningssällskap, skolat tillfalla detta.

Om sålunda i allmänhet någon minskning af städernas andelar uti
ifrågavarande medel icke ansetts tillrådlig, torde däremot anledning icke
förefinnas att låta städerna komma i åtnjutande af den ökade inkomst af
brännvinsförsäljningsmedlen, som efter hand torde komma att inträda dels
till följd af folkmängdens ökning och dels till följd af ofvan föreslagna
åtgärder till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet. 1 det
remitterade förslaget infördes därför i förevarande § bestämmelse, att stad
ej skulle få åtnjuta mer än hvad i en vid förslaget fogad bilaga angafs
såsom högsta andel för hvarje stad, hvilken andel beräknats lika med inkomsten
under försäljningsåret 1902—1903, därvid beloppen afrundats för
städer, som under samma år åtnjutit ett belopp, motsvarande högst fem
kronor för invånare, till närmast högre tusental och för öfriga städer till
närmast lägre tusental. Skulle emellertid det sålunda bestämda maximum
för någon stadskommun understiga hvad samma kommun skolat erhålla,
om den icke haft stadsrättigheter, var i bilagan till förslaget införd bestämmelse.
att beloppet skulle förhöjas med skillnaden. Beträffande ny
stad var i samma bilaga föreslaget, att dess högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen
skulle utgöra det belopp, som motsvarade fem kronor för
hvarje invånare i staden vid utgången af första året, hvarunder stadsrättigheter
åtnjutits. Vidare föreslogs i förevarande §, att stad, där rättighet
enligt § 11 icke blifvit upplåten, skulle likställas med landskommun. •

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Då den beräknade ökade inkomsten af brännvinsförsäljningsmedlen
ansetts böra odelad komma landskommunerna till godo, hade jämväl för
landstingens och hushållningssällskapens andelar af dessa medel föreslagits
maxima, för de förra sammanlagdt 2,000,000 kronor och för de senare
sammanlagdt 1,500,000 kronor, Indika belopp ungefärligen motsvara de
andelar, som under de senare åren kommit landstingen och hushållningssällskapen
till godo. För vissa landsting och hushållningssällskap komme
enligt förslaget andelarna att ökas, för andra däremot att minskas;
detta berodde därpå, att till grund för fördelningen lagts, icke hvad som
inom de olika landstings- och hushållningssällskapsområdena influtit af
brännvinsförsäljningsmedel, utan uteslutande områdenas folkmängd.

Af de utskänkningsbolag och myndigheter, hviska yttrat sig i ärendet,
hafva åtskilliga ej haft något att erinra mot de bestämmelser, som
föreslagits med afseende å fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen;
bland dessa äro Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Däremot hafva, jämte åtskilliga utskänkningsbolag, kommunalstyrelser,
magistrater och kronofogdar, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län och öfverståthållareämbetet ansett, att nu gällande bestämmelser
angående brännvinsförsäljningsinedlens fördelning borde lämnas orubbade.

De skäl, som till stöd för denna uppfattning anförts, äro hufvudsakligen
följande.

Vore bränn vinshandeln '' ett statsinonopol, kunde ju staten disponera
öfver inkomsterna, huru den funne för godt, men så vore ej förhållandet.
Försäljningsafgiften vore en afgift för att i en viss kommun få idka handel
med brännvin i detalj och den erlades företrädesvis af kommunens
invånare, vinsten vore resultatet af en inom kommunen idkad rörelse, som
bedrefves af kommunens medlemmar. Rätteligen borde dessa medel tillfalla
kommunen liksom den behållna inkomsten af viss, utaf städerna bedrifven
industri eller verksamhet såsom vatten-, gas- och elektricitetsverk.
Städerna, hvilka i olikhet med landsbygden själfva finge aflöna de för
rättvisans handhafvande och kronouppbörden anställda tjänstemän, måste
äfven, just för brännvin shandelns skull, för polis och gatubelysning in. in.
vidkännas dryga uppoffringar, hvarjämte man syntes kunna antaga, att
fattigvårdstungan inom städerna ökades till följd af denna handel. Med
beräkning af inkomster utaf brännvinsförsäljningen hade städerna grundat
företag, ofta till gagn för landsbygden, och upptagit lån, så att en afsevärd
minskning af dessa inkomster skulle åtminstone för vissa städer
medföra en ökad uttaxering, svår att bära. Det hade uppgifvits, att den

Särskilda Utskottets (iVro 2) Utlåtande N:o ö.

kommunala uttaxeringen vore tyngre å landet än i städerna. Detta vore
dock till stor del endast skenbart, beroende på den i allmänhet synnerligen
låga bevillningstaxeringen å jordbruksfastighet; det kunde inträffa, att
å landsbygden de kommunala utskylderna kunde till siffran vara dubbelt
så höga som i staden, utan att de i själfva verket tyngde hårdare å den
skattskyldige. För de mindre städerna kunde man ej tala om någon
kapitalökning; för de större ökades ständigt invånarantalet och därmed
utgifterna, medan samtidigt penningvärdet vore stadt i sjunkande. Det
vore vidare icke blott obilligt utan jämväl principiellt oriktigt att för städer,
som väsentligen finge draga tungan af en ökad brännvinsförsäljnilig,,
deras andelar af inkomsten därför en gång för alla fixerades, under det
att kommuner, som icke hade det ringaste att göra med brännvinshandel,
finge en ökad inkomst däraf blott därför att invånarantalet stege. Med
ett fastslående af städernas vinstbelopp kunde äfven inträffa, att en stad,
hvars folkmängd under ett tiotal af år nära fördubblades och hvars utvecklingskraft
och utvecklingsmöjlighet vore långt större än en annan stads,
hvilkens ökning i invånarantal under samma tid varit obetydlig eller
ingen, erhölle ett proportionsvis lägre belopp än den stad, som hade hämmats
eller blifvit efter i utvecklingen. Hvad särskildt anginge den
tiondedel, som Stockholm åtnjöte på den grund att staden icke läge
inom området för något hushållningssällskap, borde enligt öfverståthållareämbetets
åsikt staden fortfarande få vara i besittning af densamma. Hushållningssällskapen
borde väl främja icke endast jordbruk utan äfven andra
näringar, och för främjande af näringar bidroge Stockholms stad till underhållande
af tekniska skolan och borgarskolan. Vissa andra stadens utgifter
såsom för veterinärer och kreaturshandel vore just sådana, till
hvilka jiushållningssällskapen plägade bidraga.

Åtskilliga af de myndigheter, som yttrat sig i frågan, medgifva
billigheten af en ändrad fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen men
gilla icke det sätt, hvarpå frågan härom blifvit löst i det remitterade förslaget.
Vissa af dessa myndigheter föreslå, att städer, landsting, hushållningssällskap
och landskommuner fortfarande skola hvardera tilldelas vissa
kvotdelar af dessa medel, därvid de städerna tillkommande kvotdelarna
kunde minskas och de öfrigas däremot ökas; andra yrka i likhet med kommunalskattekommitén,
att invånareantalet skal! läggas till grund för fördelningen;
ytterligare andra uttala beträffande stadskommunerna den åsikt,
att de olika kommunernas behof skall härvidlag ensamt tillmätas betydelse;
slutligen anse somliga, att vid fördelningen mellan stadskommunerna hänsyn
bör tagas såväl till invånareantalet som till behofvet, bedömdt efter
den kommunala uttaxeringen.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Att fastställa ett maximibelopp för de andelar, som skulle tillfalla
städerna, synes åtskilliga vara i flera hänseenden mindre lämpligt. Försälj
ningsmedlens totalbelopp kunde, måhända till väsentlig del genom
städernas bidrag därtill, stiga i sådan grad, att det skulle blifva en uppenbar
obillighet att bibehålla det först bestämda andelsbeloppet. Enahanda blefve
förhållandet, därest städernas folkmängd underginge en märklig förändring
t. ex. genom inkorporering med staden af nya områden eller af annat
skäl, eller om städernas näringslif af en eller annan anledning ändrade
karaktär af beskaffenhet att öfva inflytande på brännvinshandeln. Vidare
vore det vanskligt att använda brännvinsmedlens fördelning för ett enda
år såsom norm för andelsbeloppet under all framtid, därför att konjunkturer
och andra tillfälliga förhållanden kunde inverka på utfallet under
det året, något som inträffat beträffande flera städer. Skulle något år
härvidlag vara normgifvande, syntes enligt somligas mening försäljningsåret
1903—1904, enligt andras försäljningsåret 1906—1907 vara lämpligare
än det föreslagna året 1902—1903. Äfven har yrkande framställts därom,
att städerna vid bestämmande af maximum måtte få räkna sig till godo
högsta försäljningsvinsten under den period, som omfattas af de fem sista
försäljningsåren, innan förordningen träder i gällande kraft; vissa myndigheter
vilja utsträcka denna tidrymd till tio år eller till alla de år, för
hvilka städerna erhållit några vinstandelar af brännvinsförsäljningsmedlen.
Vidare har den mening uttalats, att maximibeloppen borde bestämmas
efter medeltalet af hvarje stads vinstandelar för en följd af år.

Vissa städers myndigheter hafva af olika anledningar hemställt om
höjning af de maxima, som föreslagits för samma städer.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna påpeka, att förslaget borde innehålla
föreskrifter om ett förändradt beräkningssätt för vinstandelsmaximet för
de städer, som uppnådde sådan folkmängd, att de ej vidare komme
att deltaga i landsting.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Örebro,
Kopparbergs och Jämtlands län m. fl. myndigheter hålla före, att, om en
fixering af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen nu skulle
äga rum, denna borde blifva bestämmande endast för en viss tidsperiod,
efter hvilken ny fixering borde beslutas med hänsyn till de förändrade
förhållanden, som kunde komma att göra sig gällande. Den tidsperiod,
för hvilken fixeringen ansetts böra gälla, har varit fem eller tio år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län, som anser, att
till grund för medlens fördelning borde läggas det större eller mindre
behofvet och ej den större eller mindre folkmängden, föreslår, att landstingens,
hushållningssällskapens och landsbygdskommunernas andelar måtte

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

fördelas, med tre fjärdedelar efter folkmängden och med en fjärdedel efter
ytvidden hos landstingens, hushållningssällskapernas och landskommunernas
områden.

Med afseende å storleken af den andel af brännvinsförsäljningsmedlen,
som ansetts böra utgå till landstingen i riket, har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge län uttalat som sin mening, att denna icke,
såsom i förslaget skett, borde begränsas utan utgå på samma sätt som
hittills. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anser, att, då
de förbindelser, landstingen ikiädt sig, icke torde kunna regleras utan ökad
landstingsskatt, ifall deras andelar af brännvinsförsäljningsmedlen afsevärdt
minskades, landstingen vid fördelningen af dessa medel borde bibehållas
vid åtminstone de inkomster, som de under de senaste åren uppburit.

Hvad hushållningssällskapens andel af brännvinsförsäljningsmedlen
beträffar, hafva Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Östergötlands, Blekinge,
Kopparbergs och Jämtlands län samt Östergötlands läns hushållningssällskap
såsom sin mening uttalat, att någon begränsning af denna andel till

1.500.000 kronor icke borde ifrågakomma.

Gottlands läns hushållningssällskap, med hvilket Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands län instämt, har ansett, att de för hushållningssällskapen
afsedda medlen borde fördelas på ett sådant sätt, att först
hvarje hushållningssällskap tilldelades ett lika stort belopp, exempelvis

25.000 kronor, och återstoden af medlen därefter fördelades emellan de
olika hushållningssällskapen efter arealen af odlad jord inom hvarje sällskaps
område, eller, om detta icke skulle kunna godkännas, efter invånareantalet
inom hvarje sällskaps område. Sällskapet hemställer äfven, huruvida
icke hushållningssällskapens maximiandel skulle kunna något ökas,
detta särskilt med hänsyn till de många nya uppgifter, som alltmera
komme att blifva föremål för hushållningssällskapens verksamhet, exempelvis
främjandet af föreningsverksamheten och den nya egnahemslånerörelsen.
Det lika stora bidraget till hvarje hushållningssällskap motiveras därmed,
att för hvarje hushållningssällskap förekomme vissa utgifter, Indika
måste anses oundgängliga, såsom förvaltningskostnader, anslag, hvilkas
anvisande utgör villkor för erhållande af statsbidrag äfvensom bidrag
till åtskilliga andra för samtliga hushållningssällskap gemensamma ändamål.

Rörande landsbygdskommunernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, huruvida
icke den landsbygdskommun, där brännvinshandel finnes anordnad,
skäligen borde tillkomma en viss andel utöfver det belopp, som enligt förslaget
skulle tillfalla andra kommuner. Det vore nämligen att antaga, att

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o ö. 87

en sådan kommun finge underkasta sig ekonomiska uppoffringar t. ex. för
polisväsendet.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hemställer,
att de s. k. municipalsamhällena måtte tilldelas något understöd, då dessa
samhällens invånare själfva få bekosta de utgifter, som betingas af tillämpningen
af eu del för städerna gällande stadgar och andra för större platser
nödvändiga anordningar.

Hvad vissa utskänkningsbolag och myndigheter anfört till stöd för
yrkandet, att nu gällande bestämmelser angående brännvinsförsäljningsinedlens
fördelning borde lämnas orubbade, finner jag icke hållbart. Att
till följd af den nyare brännvinslagstiftningen handeln med brännvin i
allmänhet flyttats till städerna bör visserligen medföra och har äfven medfört;
en ökad inkomst för dessa af brännvinsförsäljningen. Häraf följer
emellertid ingalunda, såsom man från vissa håll velat göra gällande, att
inkomsten af den brännvinsförsäljning, som drifves i städerna, ovillkorligen
också bör i sin helhet tillkomma dessa. Då lagstiftaren ansett, att
vinsten af brännvinshandeln i viss man bör tillgodokomina, icke den enskilde,
som däraf skulle finna sig föranlåten att uppdrifva omsättningen
af brännvin, utan det allmänna, böra ock beträffande fördelningen af dessa
vinstmedel andra synpunkter få göra sig gällande än frågan om platsen
för handelns drifvande i det särskilda fallet. Redan vår nuvarande lagstiftning
har ju därutinnan intagit en sådan ståndpunkt. Därigenom
kunna ock de utgifter, som på grund af brännvinsförbrukningen drabba
det allmänna tyngre än eljest skulle vara fallet, såsom för fattigvård,
sjukvård, polis m. m., åtminstone delvis godtgöras. Den ofvan omförmälda
stegringen af städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen har
emellertid utan tvifvel förorsakat, att dessa andelar blifvit vida större än
hvad de skolat vara, om städernas och landsbygdens andelar af samma
medel utmätts efter hvarderas behof. Väl må det vara sant, att kännedomen
om uttaxeringen per fyrk icke är tillräcklig för bedömande af den
kommunala uttaxeringens tyngd å vissa af de skattskyldige, nämligen
ägarne af fastighet. Skatternas ganska starka stegring å landsbygden,
medan de samtidigt minskas eller åtminstone ej ökas i städerna, och det
förhållande jag förut berört, att städernas inkomst af brännvinsförsäljmngsmedel
för närvarande uppgår till omkring 6 kronor per invånare,
under det att landsbygden ej når högre än till omkring 37 öre per invånare,
ådagalägga, synes det mig, att Riksdagens begäran om en med
rättvisa och billighet mera öfverensstämmande fördelning af samma medel
än den nuvarande är till alla delar fullt befogad.

Särskilja Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Att, på sätt åtskilliga myndigheter i likhet med kommunalskattekommittén
föreslagit, utan vidare bestämma städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
i förhållande till deras folkmängd eller med visst
belopp för hvarje invånare skulle lör vissa städer förorsaka en af omständigheterna
icke berättigad, ganska betydlig stegring af deras andelar, förandra
städer däremot, om beloppet för invånare sattes exempelvis till 4
eller 5 kronor, vålla en betänklig rubbning af deras ekonomi. Sålunda
skulle t. ex. staden Kungsbacka, som för året 1902—1903 af ifrågavarande
medel erhöll 21,764 kronor 96 öre, få nöja sig, om beloppet sattes till 4
kronor för invånare, med omkring 4,000 kronor och, om beloppet sattes
till 5 kronor för invånare, med omkring 5,000 kronor. Det mål, som
genom en förändrad lagstiftning rörande fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
torde böra eftersträfvas, nämligen att öka landsbygdens andelar
utan att äfventyra städernas förmåga att fullgöra åtagna förbindelser, synes
mig därför icke kunna genom ett dylikt ordnande af frågan ernås.

För vinnande af den önskade förändringen härutinnan skulle under
andra förhållanden enda möjliga utvägen vara att minska städernas och i
samma mån öka landsbygdens andelar. De i §§ 4 och 5 föreslagna förändringarna
i den nuvarande lagstiftningen, hvilka ändringar säkerligen i
icke oväsentlig grad komma att öka den behållna inkomsten af bolagens
brännvinshandel och därmed äfven det allmännas behållning af brännvinsförsäljningen,
torde dock möjliggöra ett tillgodoseende af landsbygdens
intressen, utan att städernas berättigade kraf att få bibehålla så stor andel
af brännvinsmedlen, som må anses behöflig för uppehållandet af vissa
af städerna med beräkning af deras nuvarande inkomster grundade företag
eller förräntande af för sådana ändamål tagna lån, därigenom äfventyras.
En sådan förändring till förmån för landsbygden synes därför
lämpligen kunna ske på sätt det remitterade förslaget innehåller. Enligt
detta förslag skulle städerna behålla den kvotdel af brännvinsförsäljningsmedlen,
de för närvarande åtnjuta, dock med den begränsning uppåt, att
inkomsten icke skulle få öfverstiga det belopp, hvartill densamma uppgått
under det senaste år, för hvithet granskade räkenskaper föreligga, eller
försäljningsåret 1902—1903. För de städer, där medelinkomsten under
de fem sista åren uppgått till högre belopp än inkomsten under året 1902
—1903 men sistnämnda års inkomst understigit 5 kronor för invånare,
har jag dock ansett mig böra föreslå den jämkning i de grunder för fördelningen,
som det remitterade förslaget innehåller, att maximum i dessa
städer skulle höjas till nämnda medelinkomst, dock icke till högre belopp
än som motsvarar 5 kronor för hvarje invånare, som staden ägde den 31
december 1902.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

Dessutom har den förändring vidtagits i det remitterade förslaget
att maximum för städer, som utträda ur landsting, blifvit höjd, så att den
då kommer att motsvara den andel af ifrågavarande medel, sju tiondedelar,
hvilken städer, som ej tillhöra landsting, åtnjuta, hvarjämte nödig
bestämmelse om sänkning af maximum för städer, hvilka återinträda i
landsting, tillfogats.

Till belysning af huru en fördelning af brännvinsförsäljningsmedlen
skulle hafva gestaltat sig, därest de i förslaget angifna grunder tillämpats
år 1902—1903, har jag låtit uppgöra en tabell, hvilken torde såsom bilaga
få åtfölja detta protokoll.

Om, i enlighet med hvad jag ofvan anfört, för städernas andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen fastställes ett maximum, grundad! icke på
folkmängd utan på förut uppnådd inkomst af detaljhandel med brännvin,
blir däraf en gifven följd, att uppkommande ökning af folkmängden icke
bör förorsaka höjning af'' ifrågavarande maximum. Detta synes mig böra
gälla äfven om folkökningen är beroende på inkorporering med en stad
af socken eller sockendel. Förbrukningen inom dylikt område af brännvin
har säkerligen i de allra flesta fall blifvit tillgodosedd från den närgränsande
staden och har sålunda redan före inkorporeringen bidragit till den
inkomst, staden åtnjutit af sin bränn vinshandel, hvilken inkomst i sin
ordning legat till grund för det i förslaget till förordning ifrågaställda
maximum.

Det från visst håll framställda förslaget, att landskommun, där detaljhandel
med brännvin må komma att äga rum, bör tillerkännas högre andel
af brännvinsförsäljningsmedlen än annan landskommun, anser jag mig böra
på det bestämdaste afråda. Helt visst skulle en bestämmelse i sådan riktning
inom ett stort antal landskommuner, där brännvinsförsäljning nu
ej förekommer, medföra inrättande af sådan, något som ingalunda torde
böra genom lagstiftningen befordras.

Gifvetvis kunna för fördelningen mellan de olika hushållningssällskapen
och landstingen äfvensom landskommunerna utaf de andelar af
brännvinsförsäljningsmedlen, som anses böra dem tillkomma, uppställas
olika grunder, hvilka hvar för sig kunna hafva goda skäl för sig. Då
någon tillförlitlig beräkning icke kan göras, huru mycket brännvin, som
förtäres inom de olika orterna, kan man icke såsom fördelningsgrund
uppställa den olika förbrukningen och däraf från de olika orterna uppkommande
inkomst. Vid sådant förhållande torde någon rättvisare fördelningsgrund,
gällande såväl fördelning mellan hushållningssällskapen och
landstingen som mellan landskommunerna, än folkmängden icke finnas.

Bill. till JRiksd. Prof. 1903. 8 Sami. 1 A fä. 5 Höft. 12

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

De yrkanden, som framställts rörande revision hvart femte eller
tionde år af grunderna för fördelning af bränn vin stör säl i nin gs medlen, finner
jag icke förtjäna afseende. Statsmakterna äro ju utan bestämmelse
härom oförhindrade att, när helst sådant finnes lämpligt, öfverse och ändra
dessa bestämmelser.»

Af de till utskottet hänvisade motionerna beröra ett flertal frågan
om dispositionen af brännvinsförsäljningsmedlen. Dessa motioner kunna
med hänsyn till de i desamma framställda yrkanden lämpligen grupperas
på följande sätt.

1. Motioner, soin åsyfta brämivinsförsäljniiigsmedlens indragning, helt eller

delvis, till statsverket:

a) omedelbar indragning af samtliga medel:

motionen II: 242, af herr O. W. Redelius;

b) successiv indragning af samtliga medel:

motionen II: 255, af herr O. G. Erikson i Öfre Odensvi ra. fl.

c) successiv indragning af kommunernas andelar:

motionen II: 254, af herr C. R. Johansson i Jönköping m. fl. och
» II: 263, af herr M. Matsson;

d) omedelbar indragning af landskommunernas andelar:

motionen II: 272, af herr P. Hörnsten.

2. Motioner, som innehålla från Kungl. Maj:ts väsentligen afvikande förslag

till brännvinsförsäljningsmedlens fördelning:

Motionen I: 47, af herr K. Åkerberg;

» II: 243, af herr A. A. Johansson i Möllstorp in. fl.;

» II: 248, af herr O. N. Olsson i Heden;

» II: 253, åt herr E. Räf; samt

» II: 265, af herr O. F. Trapp.

3. Motioner, som innebära modifikationer af Kungl. Maj:ts förslag till med lens

fördelning:

a) allmänt yrkande utan bestämdt förslag:

motionen II: 249, af herr J. A. Jonsson i Hökhult;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 91

b) angående beräkningsgrunden för de städerna tillkommande högsta an delar: motionen

1: 44, af herr C. Swartz in. fl. och
» II: 236, af herr J. Widén;

c) angående höjande af vissa städers högsta andelar:

motionen II: 229, af herr H. Andersson i Västra Nöbbelöf;

» II: 238, af herr C. F. Vubiquist; och

» II: 256, af herr H. F. A. E. Pantzarhielm;

d) angående förändrad beräkningsgrund för fördelningen af hushållnings sällskapens

andelar;

motionen I: 41, af herrar Th. afl Ekenstam och G. Björlin samt
» II: 234, af herr N. Broander;

e) angående begränsning jämväl af de enligt sista punkten i Kungl. Maj:ts

förslag till 25 § utgående andelar m. in.:
motionen I: 45, af herr C. H. von Mentzer;

f) angående förändrad grund för fördelningen af de i sista punkten af

Kung]. Maj:ts förslag till 25 § åsyftade medel:
motionen II: 266, af herr Å. Ahlstrand;

g) angående afsättande af viss del af brännvin sförsäljningsmedlen till

nykterhetsverksamhetens främjande:
motionen II: 270, af herr J. G. Pettersson i Södertälje m. fl.;

It) angående användningen af de fördelade medlen m, m.:
motionen I: 42, af herr S. Wieselgren.

För de i de särskilda motionerna framställda yrkanden och förslag
lämnas här en redogörelse, hvarvid ordningen mellan motionerna
är densamma som i ofvanstående förteckning.

I motionen II: 242, af herr Redelius, hemställes, »att Riksdagen
måtte i sedlighetens och nykterhetens intresse besluta, att samtliga brännvinsförsäljningsafgifter,
hvaraf delar enligt förslaget skulle tillkomma städer,
landsting, hushållningssällskap och landskommuner, skola helt och hållet
ingå till statsverket». I

I motionen II: 255 föreslår herr Erikson i Öfre Odensvi jämte fyra
andra ledamöter af Andra Kammaren, »att Riksdagen för sin del måtte
besluta om sådan ändring uti det förslag till förordning angående försäljning
af brännvin, som innefattas i Kungl. Maj:ts proposition n:o 79, att
utaf de för detaljhandeln med brännvin utgående bevillningsafgifter af 15
öre för liter endast 2/s fortfarande må utgå till fördelning emellan städer,

Motion
II: 242.

Motion
II: 255.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

landsting, hushållningssällskap och landskommuner, men att V3 skall ingå
direkt till statsverket, efter 10 år ytterligare Vs öfverföras till statsverket
och att efter tjugu år hela den ifrågavarande bevillningsafgiften skall
oafkortad ingå till statsverket».

Till stöd för förslaget anföra motionärerna:

»Ehuru det ifrågavarande förslaget tvifvelsutan i vissa fall är en förbättring
af förut gällande brännvinsförsäljningsförordning, torde detsamma
dock icke till alla delar vara fullt tillfredsställande.

Riksdagen har i skrifvelse af den 12 maj 1902 ifrågasatt möjligheten
däraf, att den nuvarande uppdelningen af brännvinsbeskattningen i
tillverkningsskatt och försäljningsafgift borde bortfalla, men herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet har icke funnit tillräcklig anledning
att framlägga något förslag i sådan riktning. Det torde dock vara
påtagligt, att den bevillningsafgift af 15 öre för liter, som uti det föreliggande
förslaget fortfarande föreslås att erläggas för rättighet till detaljhandel
med brännvin, borde direkt ingå till statsverket i likhet med tillverkningsskatten
och öfriga bevillningsafgifter och icke, såsom Kungl. Maj:t
fortfarande föreslår, fördelas emellan städer, landsting, hushållningssällskap
och landskommuner. De till en del kommuner synnerligt rikt flödande inkomster
af brännvinshandeln hafva kommit att betraktas som ett lifsvillkor för
kommunernas ekonomiska bestånd, och härigenom har, till skada för vårt
folks sunda utveckling, ett mäktigt hinder lagts emot arbetet för rusdryckskonsumtionens
inskränkande; oss synes det vara uppenbart, att det icke
kan vara med en sund utveckling förenligt, att kommunernas inkomster, i
så hög grad som nu, skola vara beroende på inkomster för försäljning af
rusdrycker, hvarigenom tillfälle beredes att ockra på lasten. Om det än
kan vara med billighet och rättvisa förenligt, att de kommuner, där brännvinsförsäljning
idkas, erhålla den drygaste anparten af den vinst, som uppkommer
af försäljningen, så synes det oss icke kunna vara rättvist, att den
bevillning, som skall erläggas för rättighet till detaljhandel med brännvin
och som är en skatt af sådan natur, att densamma borde odelad ingå
till statsverket, skall, som förut skett och som uti den föreliggande kung],
propositionen föreslås, komma till fördelning emellan kommuner efter
sådan grund, att en del kommuner kunna erhålla 10 ä 12 kronor för individ
och andra kommuner endast några ören för individ.

Att de i vissa fall oskäligt störa inkomsterna för brännvinsförsäljningen
kunna förleda till inrättande af sådan försäljning, är påtagligt. Detta
antydes äfven af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, som
uti motiven för 25 § uti det föreliggande förslaget anför: »Det från visst
håll framställda förslaget, att landskommun, där detaljhandel med brännvin

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

må komma att äga rum, bör tillerkännas högre andel af brännvinsförsäljningsmedlen
än annan landskommun, anser jag mig böra på det bestämdaste
afråda. Helt visst skulle en bestämmelse i sådan riktning inom ett stort
antal landskommuner, där brännvinsförsäljning nu ej förekommer, medföra
inrättande af sådan, något som ingalunda torde böra genom lagstiftning
befordras.

Emot denna herr statsrådets uppfattning torde knappast någon befogad
anmärkning kunna göras; tvifvelsutan har den lyckliga omständighet,
att landskommunerna icke kunnat komma i tillfälle att på samma sätt som
städerna få åtnjuta den drygaste anparten af vinsten för inom kommunen
idkad detaljhandel med brännvin, mäktigt bidragit därtill, att brännvinshandeln
så väsentligt minskats på landsbygden; helt och hållet motsatt
ställer sig förhållandet hvad städerna beträffar.

Då vi hålla före, att den för brännvinshandeln utgående bevillningsafgift
af 15 öre för liter bör direkt ingå till statsverket, och då vi för
öfrigt anse, att kommunernas rikliga inkomster genom försäljning af rusdrycker
utgöra ett mäktigt hinder för arbetet mot nisdrycksmissbruket, så
anse vi oss böra hemställa om sådan ändring uti det föreliggande kungl.
förslaget till förordning angående försäljning af brännvin, att den för
rättighet till detaljhandel med brännvin utgående bevillningsafgift skall
ingå till statsverket. Då det emellertid för en del kommuner, som inlåtit
sig på företag och till väsentlig del grundat sin budget på de förut rikligt
flödande brännvinsmedlen, torde vålla alltför stora rubbningar, om
deras ifrågavarande inkomster skulle på en gång minskas med omkring
hälften, torde följaktligen den minskning vi föreslå och anse vara både
rättvis och välgrundad böra genomföras under en öfvergångstid af 20 år.
Den ifrågasatta öfverföringen direkt till statsverket af de ifrågavarande
bevillningsafgifterna skulle äfven vålla, att landstingens och hushållningssällskapens
inkomster minskades i samma mån som kommunernas; vi tro
dock, att äfven denna olägenhet mycket väl kan öfvervinnas och regleras
under öfvergångstiden, så att inga nämnvärda svårigheter skola uppstå för
nämnda institutioner att kunna fungera.»

Herr Johansson i Jönköping jämte ytterligare elfva af Andra Kammarens
ledamöter framställa i motionen II: 254 det förslag, »att Riksdagen
i samband med antagandet af Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till ny förordning
angående försäljning af brännvin ville fatta beslut om ett tillägg
till samma förordning, genom hvilket stadgas:

a) att den enligt nämnda förslag hvarje kommun tillkommande
andel af inkomsten å brännvinsförsäljningen skall under det första året

Motion
II: 254.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

efter det förordningen trädt i kraft minskas med V40, under det andra
året med 2/40 och så vidare, till dess hvarje andel i sin helhet indragits, samt

b) att de sålunda indragna medlen skola ställas under statskontorets
förvaltning för att enligt de närmare föreskrifter, hvilka Riksdagen kommer
att framdeles utfärda, användas till bekostande af åtgärder, som afse
att motarbeta missbruket af rusgifvande drycker och upphäfva de fördärfliga
verkningarna af ett sådant missbruk».

Motionärerna anföra såsom motivering följande:

»Villigt bör erkännas, att det i Kung!. Maj:ts nådiga proposition n:o
79 för Riksdagen framlagda förslaget till ny förordning angående försäljning
af brännvin innehåller åtskilliga bestämmelser, om hvilka man har anledning
hoppas, att de i tillämpningen skola visa sig ägnade att i någon
män verka hämmande på brännvinsförbrukningen. Fullt tillfredsställande
i detta afseende synes oss emellertid icke förslaget. Syftet att motverka
och inskränka brännvinsförbrukningen framträder i alltför ringa grad. Med
hänsyn till det allmänt erkända sakförhållandet, att nämnda förbrukning
i den utsträckning, som den för närvarande sedan lång tid tillbaka har,
utgör eu verklig kräftskada för landet, synes det likväl oneklig!, att detta
syftes främjande vid lagstiftningen på ifrågavarande område bör utgöra en
af de hufvudsakligaste uppgifterna.

Såsom en af de väsentligaste punkterna i förslaget framträder utvidgningen
af holagsinstitutionens användning vid brännvinshandeln. En
sådan förändring är visserligen välbetänkt, alldenstund därigenom ernås,
att vinsten af brännvinsförsäljningen undandrages det enskilda vinstbegäret
och i stället kommer det allmänna till godo. Men man får icke dölja för
sig, att de växande inkomsterna af brännvinshandeln, äfven där de tillfalla
det allmänna, kunna blifva ett hinder för vinnandet af det nyss påpekade
viktiga syftet att motverka brännvinsförbrukningen. Erfarenheten
har nogsamt visat, att äfven för kommuner och andra korporationer, som
erhålla en stor och fritt disponibel inkomst af brännvinsförsäljning, den
frestelsen ligger nära till hands att för bibehållandet och ökandet af denna
inkomst rent af främja brännvinsförbrukningen eller åtminstone underlåta
vidtagandet af åtgärder, som skulle vara ägnade att minska denna förbrukning.
Den i det föreliggande förslaget förordade åtgärden att begränsa
städernas inkomster af brännvinsförsäljningen till ett för hvarje stad särskild!
bestämdt högsta belopp, innebär uppenbarligen icke något tillräckligt skydd
mot denna frestelse. Städerna skulle allt framgent vara direkt ekonomiskt
intresserade i brännvinsförsäljningen och frestas att vidmakthålla denna
åtminstone i sitt nuvarande omfång, och för landsbygdens vidkommande
skulle inkomsterna af brännvinsmedel högst betydligt ökas, utan att här

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

flen ringaste motvikt skulle komma att finnas mot intresset att för utsikten
till en växande inkomst främja brännvinsförsäljningsrörelsen.

En af hufvudgrunderna för det s. k. Göteborgssystemet, hvilket har
gifvit upphof till bolagsinstitutionens införande på brännvinshandelns område,
var — som bekant — att utestänga vinningslystnaden från utsikt
till profit af brännvinsförsäljningen. Därför skulle vinsten af denna försäljning
enligt den ursprungliga planen för nämnda system icke tillfalla
enskilda personer och ej heller kommuner för bestridande af deras ordinarie
utgifter, utan i stället anslås till »något eller några för den arbetande
klassen gagnande ändamål». Då erfarenheten i mer än tillräcklig grad
gifvit vid handen, att vidhållandet af denna ursprungliga grundsats är
nödvändigt, för så vidt hufvudändamålet med bolagsformens användning
vid brännvinsförsäljningen skall vinnas, så synes man vid utarbetandet af
det föreliggande förslaget hafva bort gifva plats äfven för en tillämpning
af ifrågavarande grundsats. Det borde ju förefalla synnerligen angeläget
att, i samband med en väsentlig utvidgning af bolagsformens användning
vid brännvinshandeln, söka i möjligaste mån förebygga de olägenheter och
missbruk, som visat sig kunna vara förenade äfven med ett ordnande af
brännvinsförsäljningen etter dylika grunder.

För vår del anse vi det af synnerlig vikt, att brännvinsförsäljningen
fullständigt lösgöres från det ekonomiska intresse — ej mindre kommuners
än enskildas —, hvilket knyter sig till denna handtering och utgör ett
hinder för dess ståtande. I synnerhet bör en utvidgning af bolagsformens
användning på detta område icke ske utan att samtidigt bringas i tilllämpning
den ursprungliga grundsatsen om vinstens användning för ändamål,
som ligga utanför räckvidden af enskild och kommunal vinningslystnad.
Visserligen kan en sådan tillämpning numera icke på en gång genomföras
beträffande hela vinsten, sedan man under en lång tid följt andra
grundsatser i detta afseende och därigenom åvägabragt förhållanden, hvilka
icke utan allvarsamma olägenheter kunna omedelbart upphäfvas. Det är
uppenbart, att man icke på en gång kan beröfva kommunerna den inkomst,
som de under en följd af år haft af brännvinsförsäljningen, och som föranledt
många bland dem att för den närmaste framtiden åtaga sig utgifter,
som icke skulle kommit i fråga, om nämnda inkomst ej varit att påräkna.
Däremot böra inga hinder möta för en successiv indragning af ifrågavarande
medel, genomförd under en längre tidsperiod, t. ex. 40 år.

Vi tillåta oss därför föreslå, att Riksdagen i samband med antagandet
af föreliggande förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning ville
fatta beslut jämväl om en dylik successiv indragning af kommunernas andelar
utaf brännvinsförsäljningsvinsten. De indragna medlen böra ställas

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 263.

under statskontorets förvaltning, och bör af desamma understöd enligt af
Riksdagen fastställda grunder kunna af regeringen beviljas till kommuner,
andra korporationer och enskilda för upprättande af alkoholisthem, asyler
för obotliga drinkare, hem för fallandesjuka och idioter och i allmänhet
anstalter, som åsyfta botandet af skador, fysiska eller psykiska, hvilka
kunna antagas ha sin förnämsta orsak i missbruk af rusdrycker. Vidare
bör understöd af samma medel kunna beviljas för anordningar och anstalter,
som afse förebyggandet af rusdrycksmissbruk, såsom barnhem,
skyddshem, arbets- och läsestugor, undervisningskurser i alkohologi, folkbibliotek,
folkbad, lek- och idrottsplatser m. m., samt slutligen och i tredje
rummet äfven för andra humanitära ändamål, såsom fattigvård, sjukvård,
hospitalsvård, fångvård och därmed sammanhängande förbättringsanstalter
o. s. v.

Endast om inkomsterna af brännvinsförsäljningen på detta sätt blefve
undandragna det kommunala såväl som det enskilda vinstbegäret och i
stället anvisade till bekostande af åtgärder, hvilka afse att motverka rusdrycksmissbruket
och bota de skador, som af detsamma vållats, kan man
af den föreslagna förordningen vänta en kraftigare verkan i riktning af
brännvinsförbrukningens inskränkning. Såsom ofvan påpekats, måste främjandet
af ett sådant syfte anses som en af hufvuduppgifterna för hvarje
mera genomgripande lagstiftningsåtgärd på detta område.»

Yrkandet i herr Matssons förberörda motion II: 263 går ut på, »att
Riksdagen uti det vid Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79 af den
6 mars 1905 fogade förslag till förordning angående försäljning af brännvin
beslutar sådan ändring,

att den enligt nämnda förordning hvarje kommun tillkommande
andel af de afgifter, som inflyta för rättigheterna till detaljhandel med
brännvin, äfvensom af den nettovinst, som bolag enligt § 21 i förslaget
skall afstå, minskas under det andra året, efter det brännvinsförsäljningsförordningen
träd! i kraft, med en sextiondedel, under det tredje med
två sextiondedel, under det fjärde med tre sextiondedelar och så vidare,
till dess kommunalandelarna helt och hållet indragits,

samt att de sålunda indragna medlen skola af statskontoret förvaltas».

Motiveringen till detta förslag lyder sålunda:

»Inom den nutida samhällsutvecklingen i vårt land har tendensen för
statsförvaltningens centralisation blifvit alltmera framträdande på nästan
alla områden. Särskild! har denna benägenhet tagit sig uttryck uti allt
oftare återkommande kraf på att det ena efter det andra af de onera, som
nu åligga kommunerna, skola lättas eller aflyftas genom beviljande af stats -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

bidrag eller genom att. öfvertagas af staten helt och hållet. Statsmakterna
ha äfven visat beredvillighet att, i den mån sådant utan rubbningar i planen
för statshushållningen befunnits möjligt, gå dessa anspråk till mötes.
Då det också utan tvifvel är riktigt, att man söker utjämna skattetungan,
hvilken nu är synnerligen ojämnt fördelad öfver de särskilda delarna af
landet, genom att småningom öfverflytta på staten i dess helhet sådana
utgifter, som nu åligga kommunerna, men som hufvudsakligen afse att
fylla något statsändamål, så måste man tillse att statens inkomster tillväxa
i samma mån som fordringarna på statens mellankomst ökas. I detta
sammanhang måste man likaledes finna rimligt, att, jämsides med det kommunernas
skattetunga sålunda lättas, kommunerna jämväl få till staten
afstå motsvarande anpart af de kommunerna nu tillgodokommande brännvinsförsäl
j ningsafgifterna.

Såframt allt hvad som nu åtgöres i nykterhetens intresse, såväl på
lagstiftningsväg som genom upplysning och fostran, icke skall blifva verkningslöst,
har man att motse, det statens inkomster af sprithandteringen
småningom skola minskas. Inför ett sådant framtidsperspektiv kan det
vara välbetänkt att, under det dessa inkomster ännu flyta rikligt in, draga
försorg om, att tillflödet till statskassan får påfyllnad från annat håll, så
att det icke alltför hastigt sinar ut. Äfven så seclt, tyckes det mig välbetänkt,
att kommunernas andelar af brännvinsförsäljningsafgifterna indragas
till staten.

En sådan åtgärd innebär ingen kränkning af kommunernas rätt,
ty enligt den tanke, som ursprungligen var grundläggande för det numera
i viss mån förvanskade göteborgssystemet, skulle försäljningsvinsten ingalunda
tillfalla kommunerna för bestridande af löpande utgifter, utan skulle
kommunernas vinstandelar i stället anslås till ''något eller några för den
arbetande klassen gagnande ändamål’, hvilket — såsom erfarenheten visar —
minst lika väl kan anförtros åt staten som åt kommunerna.

En plötslig indragning af kommunernas andel i afgifterna för detaljhandel
med brännvin skulle emellertid orsaka en betänklig rubbning i
kommunernas finanser, enär dessa ordnats under förutsättning, att ifrågavarande
inkomst med säkerhet vore att påräkna under en lång framtid.
Då kommunernas skuldsumma enligt statistiska centralbyråns underdåniga
berättelse för år 1900 ökats ifrån icke fullt 50 millioner kronor 1^74 till
nära 246 millioner kronor år 1900, och då en stor del af de i allmänhet
för improduktiva ändamål upptagna kommunallånen utaf nyss anfördt skäl
är ställd på lång återbetalningstid, synes det mig vara försiktigast att företaga
den af mig påtänkta reduktionen successivt under en lång följd af år
med ett för hvarje år ökadt procenttal utaf den andel i detaljhandelsBih.
till Riksd. Prat. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 13

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

afgifterna och nettovinsten för samma år, som, om sådan indragning icke
skedde, skulle tillfalla kommunerna. I allmänhet torde nog de nu upptagna
kommunallånen vara slutbetalda på 40 år. Men, om detaljhandelsafgifternas
indragning till staten skulle på nu antydda sätt fullt genomföras
på 40 år, finge nog kommunerna svårt att reda sig med de sista
årens amorteringar, emedan kommunernas afgiftsandelar då nedgått till en
obetydlighet. Det förefaller mig af denna anledning vara lämpligare att
indraga en sextiondedel af kommunernas andel mera för hvarje år, så att
hela indragningen komrne att försiggå på sextio år.

Då — såsom jag förut anfört — det icke ursprungligen afsetts, att
de medel, hvars indragning från kommunerna till staten jag nu sätter i
fråga, skulle ställas till kommunernas oinskränkta förfogande, utan att dessa
medel i stället skulle af kommunerna användas till åtskilliga filantropiska
ändamål, ligger det visserligen nära till hands att taga i öfvervägande,
huruvida icke jämväl statens dispositionsrätt öfver dessa medel borde på
liknande sätt begränsas. Men jag tror icke man kan på sådant sätt besluta
om statsutgifter för framtiden, hvaremot jag gärna tror, att staten i
känsla af den moraliska förpliktelse, dessa medels förvaltning innebär, icke
skall komma att undandraga de syften, hvartill medlen ursprungligen varit
afsedda, sitt kraftiga understöd. Vid sådant förhållande anser jag, att
man för närvarande bör inskränka sig till en successiv öfverflyttning af
kommunernas andelar i detaljhandelsafgifterna och bolagens nettovinster
till staten, hvithet äfvenledes ur nykterhetssynpunkt torde vara det förmånligaste,
eftersom alla kommunala och enskilda intressehänsyn på sextant
sätt efter hand utsöndras.»

Motion
II: 272.

Herr Hörnsten föreslår i motionen II: 272 i fråga om brännvinsförsäljningsmedlens
fördelning, att »de försäljningsafgifter, som genom den
nya lagens antagande skulle öfverflyttas från städer till landsbygd, i stället
må ingå till statsverket för att efter Riksdagens profvande i form af speciella
understöd tilldelas landskommuner till hjälp vid missväxt och andra
af naturkrafter förorsakade skador, till förebyggande af epidemiska sjukdomars
spridande och dessutom i allmänhet till nykterhetsundervisningens
befrämjande och botande af de skador rusdrycksbruket framkallat».

1 motionen anföres vidare rörande detta yrkande:

»Då vidare den begränsning, som föreslagits i ofvannämnda kungl.
proposition och de i ämnet väckta motionerna i afseende på städernas
andelar i försäljningsafgifterna, skulle afsevärdt komma landskommunerna
till godo, hvarigenom dessas intresse för rusdryckshandteringen skulle i
afsevärd mån stärkas, samtidigt med att intresset för vårt folks höjande

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

ur rusdrycksbrubets förnedring lika gifvetvis skulle slappas och åtgärder
från statens och enskilda föreningars sida att genom undervisning om rusdryckernas
farlighet fostra ett kommande släkte till välbehöflig större fysisk
och moralisk styrka skulle i rätt betänklig grad motverkas, så borde landskommunernas
andelar i brännvinsförsäljningsmedlen icke i någon mån ökas
utöfver nuvarande, utan i stället enligt motion n:o 254 af Rob. Johansson
m. fl. minskas successivt under 40 år. Det genom reducering af städernas
andelar uppkomna öfverskottet skulle därjämte ingå direkte till statsverket
för att därifrån enligt Riksdagens hörande och beslut användas till understöd
och lindring åt landskommuner i speciella fall, såsom af missväxt,
skador genom förödande naturkrafter, hjälp mot epidemiska farsoter, samt
eljest till botande af de skador, rusdrycksbruket framkallat och till nykterhetsundervisningens
befrämjande.»

I motionen I: 47 föreslår herr Åkerberg, att 25 § jämte öfvergångsstadgandena
skola erhålla följande från Kungl. Maj:t''s förslag afvikande
lydelse:

»§ 25.

De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst af rörelsen, som
bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:

Motion

1:47.

för stad:

en fjärdedel af bolagets nyssnämnda afgifter och nettovinst tillfalla
staden;

återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygd:

hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall statskontoret
utdela:

a) till landstingen och städer, som ej deltaga i landsting:

ett belopp motsvarande en femtedel af samtliga afgifter och vinstmedel
för riket;

b) till hushållningssällskapen:

ett belopp motsvarande en åttondedel af samtliga afgifter och vinstmedel
för riket.

Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och städer, som
ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållningssällskapen skola läggas

100

Särskilda Utskottets .(N:o 2) Utlåtande N:o 5.

i det förra fallet landstingsområdenas och nämnda städers, i det senare
fallet hushållningssällskapsområdenas folkmängd.

c) återstående medel fördelas efter folkmängden mellan samtliga
kommuner i riket.

Ofvergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907
samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.

Bolags nettovinst för det försäljningsår, som börjar i stad den 1
oktober 1906 och å landsbygden den 1 november samma år, fördelas enligt
föreskrifterna i kung!, förordningen den 24 maj 1895 angående försäljning
af brännvin.

Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1907 samt å
landet den 1 november 1907, skall anses sluta med den 31 december 1908.

Städerna skola de första nio åren, under hvilka denna förordning
äger tillämpning, åtnjuta, utöfver de genom § 25 dem tillerkända andelar,
af de i hvarje stad inflytande brännvinsförsäljningsmedlen

första	året ......	22,5	hundradedelar,
andra	» ......	20	»
tredje	» ......	17,5	»
fjärde	» ......	15	»
femte	» ......	12,5	»
sjätte	» ......	10	»
sjunde	» ......	7,5	»
åttonde	»......	5	»
nionde	» ......	2,5	»

För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst åt
brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas de öfriga orter, i hvilka
under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskänkning af
brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj
1895 öfverlåtna åt bolag.

Till konditorn Johan Åkerlund i Sundsvall och änkan Gustava Sundin
i Östersund skall, under villkor att de afstå från dem tillkommande utskänkningsrättigheter,
utbetalas godtgörelse, till Åkerlund med 5,500 kronor
och till änkan Sundin med 5,000 kronor om året, räknadt från och med
den 1 oktober 1907 till och med de kvartal, under hvilka de med döden
afgå. Dessa belopp utgå af de medel, som jämlikt § 25 i denna förordning
skola insättas i statskontoret, hvarefter stadgad fördelning af dessa
medel äger rum.»

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

101

I motionen II: 243 föreslår herr Johansson i Möllstorp jämte två
andra ledamöter af Andra Kammaren, »att Riksdagen måtte besluta, det
§ 25 i Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående försäljning af brännvin
måtte få följande förändrade lydelse:

»§ 25.

för stad, som ej deltager i landsting:

sex tiondelar tillfalla staden;

för stad, som deltager i landsting:

fyra tiondelar, dock ej mer än högst fyra kronor för hvarje af stadens
invånareantal efter näst föregående års folkmängdsuppgift, tillfalla
staden;

återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka — —--— — — — — — —--

enligt § 11 icke blifvit upplåten.

Vidare anse vi, att som öfvergångsstadgande vore lämpligt förordna:

Har stad under försäljningsåret 1902—1903 haft större inkomster
än som enligt § 25 skulle densamma tillfalla, skall den bibehållas vid
samma inkomst till så stor del, att inkomsten för hvarje år efter det denna
förordning trädt i gällande kraft endast nedsättes med V20 årligen af det
belopp, staden uppbar för försäljningsåret 1902—-1903, intill dess beloppet
nedgått till hvad i § 25 stadgas såsom gällande.

Detta öfvergångsstadgande skulle tillämpas på alla städer, vare sig
de deltaga eller icke deltaga i landsting.»

Motionärerna anföra följande till stöd för det af dem framställda
förslaget:

»Vi kunna icke finna, att förenämnda kungliga proposition motsvarar
hvad i Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1902 afsågs i fråga
om en med billighet och rättvisa öfverensstämmande fördelning af försäljningsafgifterna.
I det obilliga förhållande, som nu gör sig gällande, att af
brännvinsförsäljningsmedlen blott 37 öre pr invånare tillfaller landskommunerna,
under det omkring sex kronor pr invånare tillfaller stads -

Motion

11:243.

102

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

kommuner, är föga rättelse vunnen genom hvad Kung!. Magt föreslagit.
Och äfven om man utgår från den förutsättningen, att brännvinsförsäljningsmedlen
böra fördelas på de samhällens invånare, som konsumerat
desamma, hvilket vi dock icke obetingadt vilja godkänna, så ställer sig
saken dock otvifvelaktigt så, att en långt större del af spritvarorna konsumeras
å landsbygden än den kvotdel af försäljningsafgifterna utgör, som
efter Kungl. Maj:ts förslag skulle tillkomma landsbygdskommunerna.

Rent till det orimliga arta sig dessa förhållanden i en del köpingar
och mindre städer, hvilka af försäljningsmedlen uppbära ända till 20 å 25
kr. pr invånare och stundom ännu mera och det oaktadt skulle efter
Kungl. Maj:ts förslag under vissa förutsättningar få behålla nästan hela
dessa belopp för obegränsad tid.

Ställer man sig på en medlande ståndpunkt, att behofvet om lindring
i de kommunala skattebördorna bör i väsentlig grad göra sig gällande vid
försäljningsafgifternas fördelning, så framkomma äfven synnerligen starka
skäl för en annan fördelning än den af Kungl. Magt föreslagna.

Detta framgår redan af hvad i Kungl. Majds proposition anföres å
sid. 71, men de kommunala skattebördorna för landtkoramunerna ställa
sig dock vida mera betungande än där angifves, då man besinnar, att i
de angifna siffertalen för landsbygden icke tinnes hvarken utgiften för
prästlöner eller den allmänna och den enskilda väghållningen; tagas äfven dessa
poster med, så uppgå i de allra flesta landskommuner de kommunala
skatterna till mer än tio gånger den allmänna bevillningen, och på icke så
få ställen springa de upp till 15 å 20 gånger nämnda bevillning, utan att
dock för landsbygden beredas samma fördelar i fråga om belysning och
vattenledning m. in., som ofta ingå i städernas budgeter.

De talrika skatteobjekt, som för städerna uppstå därigenom, att de
flesta statens ämbetsmän bo i städerna, att i städerna äro förlagda de allmänna
läroverken, de flesta mera inkomstgifvande bankinrättningar och en
hel mängd andra allmänna institutioner, samt icke minst administration
och kommunala skatter från själfva brännvinsförsäljningsbolagen, hvilka
verka i hög grad till minskande af de kommunala bördorna å städernas
invånare i förhållande till deras inkomster; så finnas alldeles icke giltiga
skäl att för någon längre tid bibehålla den synnerligen ojämna fördelning
af försäljningsinkomsterna, som gör sig gällande efter Kungl. Maj:ts
proposition.

Talande skäl finnas dock för, att minskningen i städernas och därmed
jämförliga samhällens inkomster icke bör ske annorledes än småningom
under en skälig öfvergångstid, som lämpligen torde böra bestämmas
till 10 å 15 år.»

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

103

Herr Olsson i Heden framlägger i motionen II: 248 följande förslag
till fördelning af bränn vinsförsäljningsmedlen:

»§ 25.

De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin äfvensom den nettovinst af rörelsen, som
bolag enligt § 21 skall afstå, skola på följande sätt fördelas:

för stad, som ej deltager i landsting:

a) om detaljhandeln är å bolag öfverlåten:

sex tiondedelar tillfalla staden, återstoden jämte i § 20 mom. 3
bestämd försäljningsafgift insattes i statskontoret;

b) om detaljhandeln är genom auktion öfverlåten:
sex tiondedelar tillfalla staden;

för stad, som deltager i landsting:

a) om detaljhandeln är å bolag öfverlåten:

fyra tiondedelar tillfalla staden, återstoden jämte i § 20 mom. 3
bestämd försäljningsafgift insättes i statskontoret;

b) om detaljhandeln är genom auktion öfverlåten:
fyra tiondedelar tillfalla staden;

för landsbygdskommunerna:

hela afgifteri insättes i statskontoret.

Af de andelar och afgifter, hvilka sålunda ingå till statskontoret,
skall statskontoret utbetala:
till landstingen:

två millioner kronor;
till hushållningssällskapen:

en millionfemhundratusen kronor;
till nykterhetens befrämjande:

fyratioåttatusen kronor;
till afsättning till drinkareasyler:

etthundratusen kronor;
till arbetareförsäkringsfond:
trehundratusen kronor;

återstoden delas lika efter folkmängd mellan städer och köpingar, i
hvilka detaljhandeln icke varit å bolag öfverlåten samt landsbygdskommunerna.

Till grund för fördelningen---Samma stads folkmängd.

Motion
II: 248.

104

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Vid fördelningen till landsbygdskommuner samt till de städer och
köpingar, där detaljhandel med brännvin icke blifvit upplåten, skall hvarje
sådan kommun erhålla del efter sin folkmängd.

Medel till nykterhetens befrämjande må hufvudsakligast utgå såsom
hyresbidrag till samlingslokal och läsrum samt till inköp af för nykterheten
och sedligheten ändamålsenlig litteratur.

Ansökan om sådana medel skall skriftligen göras, i stad hos stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga och. på landet hos kommunalstämman,
och bör sådan ansökan vara åtföljd af noggrann uppgift, på hvad sätt
medlen skola användas. Därest bifall af den kommunala myndigheten
erhållits, skall dennas protokoll af sökanden till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ingifva^, som äger slutligen pröfva gjord ansökan och densamma
bifalla eller afstå.

Bifaller Kungl. Majrts befallningshafvande gjord ansökan, äger statskontoret
att det beviljade beloppet utbetala.

Ansökan om medel till nykterhetens befrämjande skall vara inlämnad
till den kommunala myndigheten inom december månad före det år, ansökningen
afser, och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast före
första april nästföljande år.

Högst tvåtusen kronor äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande inom
hvarje län sammanlagdt till inkomna ansökningar bevilja. Hvad reserverade
medel till asyl för drinkare och arbetareförsäkringsfond beträffar, äger
endast Riksdagen däröfver besluta.»

Till stöd för detta fördelningsförslag anföres:

»Ändring i denna § torde vara nödvändig, om en någorlunda rätt
grund skall få bli gällande vid brännvinsmedlens fördelning. För att ernå
eu sådan torde en fixering af städernas vinst anses förkastlig, och andra
sätt böra uppfinnas för att målet skall nås.

Genom motiveringen under § 10 i detta förslag har påvisats, att
den mängd brännvin, som användes vid förskäringar och fabrikation af
viner samt punsch jämte den massa brännvin, destillerierna sälja, undandrages
försäJjningsafgift. Då detta brännvin svårligen kan beläggas med
sådan afgift, så ledes tanken därpå, att vid själfva tillverkningen pålägga
brännvinet med en extra skatt af tio öre per liter, hvilken skatt skulle
tillfalla sådana städer och köpingar, i hvilka ingen detaljhandel finnes, äfvensom
landsbygdskommunerna.

Denna skatt kan ju af Riksdagen beslutas antingen såsom en förhöjning
i den nu utgående tillverkningsafgiften (samt därjämte i tullstadgan)
eller ock såsom en del af nu stadgade försäljningsafgiften att utgå
af allt brännvin redan vid dettas utsläppande till försäljning från bränneri
eller tullnederlag.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

105

En tillverkningsskatt på tio öre är dock icke nog för att uppväga
städernas vinstandelar, utan föreslår jag, att, samtidigt med försäljningsafgiftens
sänkning till fem öre per liter, äfven bolag skulle vara skyldiga
att inbetala samma för säljning saf gift som enskilda rättighetsinnehafvare.

Denna afgift jämte en jämväl föreslagen minskning af bolagens
vinstandelar med en tiondedel skulle vederbörligen utjämna förhållandena

och säkerligen tillfredsställa alla parter.

Förslaget skulle ställa sig på följande sätt:
för i riket tiilverkadt brännvin c:a 36 millioner liter (af normalstyrka)
å tio öre per liter............. 3,600,000

beräknad försäljningsafgift (å alla slag).......... 2,500,000

tillkommer andelen af bolags vinst, som skall inbetalas till

statskontoret cirka................. 4,000,000

tillsammans kronor 10,100,000

Häraf skulle enligt förslaget tillfalla landstingen, hushållningssällskapen
in. fl. kronor.............. 3,948,000

och således återstå kronor............... 6,152,000

som efter folkmängd skulle delas lika mellan de städer och köpingar,
hvilka icke hafva detaljhandel, äfvensom landsbygdskommunerna.

Genom ett sådant förslag skulle städerna och landsbygdskommunerna
nå sitt mål och städerna förlora endast en tiondedel af sina nuvarande
vinstandelar samt en fixering af städernas vinst blifva onödig, och
blefve jämväl det brännvin, som nu undandrages försäljningsafgiften, besk
attadt.

Förslaget i denna § om afsättandet af vissa andelar som bidrag till
nykterhetens befrämjande, till asyler för drinkare och till en arbetareförsäkringsfond,
torde hafva starka skäl för sig och icke närmare behöfva
motiveras.»

Följande fördelningsförslag har blifvit framställdt i den inom Andra
Kammaren af herr Bäf väckta motionen n:o 253, i hvars syfte två andra
af kammarens ledamöter instämt:

»De afgifter, som enligt föreliggande förslag till förordning inflyta
för rättigheterna till detaljhandel med brännvin, äfvensom den nettovinst
af rörelsen, som bolag skall afstå, skola oafkortade ingå till statskontoret

och där på följande sätt fördelas:

till landstingen ...................... 2,000,000 kr.

» hushållningssällskapen .... 1,500,000 »

eller inalles 3,500,000 kr.,

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

Motion
II: 253.

106

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

hvilka i öfrigt fördelas enligt Kungl. Maj:ts förslag. Af resten: till
Stockholms stad högst kr. 4 pr invånare; till andra städer, som ej deltaga
i landsting, högst kr. 3,50 pr invånare; till städer, som deltaga i landsting,
högst kr. 3 pr invånare, och till landsbygdskommuner med högst
kr. 1 pr invånare, eller i proportion till dessa siffror, där medlen ej
motsvara fördelning enligt desamma.

Af sannolikt uppkommen behållning fördelas under första verksamhetsåret
högst 23A millioner kronor, andra 272 millioner, tredje 274
millioner och så vidare, fallande med lU million kronor pr hvarje år under
en öfvergångsperiod af 10 år, till de städer, hvilkas inkomster af brännvinsförsäljningsafgifter
komma att understiga motsvarande inkomster från
försäljningsåret 1902—1903, och skall denna fördelning ske i proportion
till berörda minskning.

Möjligtvis uppkommande återstod afsättes till förökade åtgärder för
ändamålsenlig vård åt sinnessjuka och idioter, dryckenskapens bekämpande,
betäckande af oförmodade utgifter såsom tillfällig hjälp vid farsoter, missväxt,
större frost- och hagelskador, eldsvådor och andra olyckor, där
större arbetspersonaler blifva arbetslösa och skadade, etc.»

1 fråga om det af honom afgifna förslaget yttrar motionären följande:

»I afseende på moment 1 hafva de 24 motionärer, som vid 1902 års
riksdag -bragte frågan på tal, uttalat, att af bränn vinsbolagens nettovinst
borde hälften tillfalla den kommun, där bolaget har sin verksamhet, dock
icke öfver 5 kronor prv samma kommuns invånare, och andra hälften
jämte möjligen blifvande öfverskott insättas i statskontoret, hvilket i sin
ordning fördelar det efter folkmängden med 76 på rikets samtliga landstingsområden
och de städer, som ej deltaga i landsting, och 5/e emellan
rikets samtliga stads- och landsbygdskommuner.

Därpå har vederbörande utskott svarat, att det måste, medgifvas, a,tf,
anspråken på en annan fördelning sprund af br ännvinsför säljning safgifterna
icke torde med fog i längden kunna afvisas, men att utskottet genom
motionärernas sammanblandning af frågan om afgifter för tillverkning
och afgifter för försäljning nu icke vore i tillfälle framkomma med
något förslag.

Och hvad utskottsreservanten, herr Ericsson, hvars reservation i
detta afseende blef Riksdagens beslut, i hufvudsak velat, det framgår af
bland annat följande mening i hans reservation: »I sak anser jag således
såväl kommunalskattekommitténs som motionärens därpå stödda åsikt i
berörda afseenden vara fullt riktig.»

Att också finansministern rätt uppfattat denna Riksdagens önskan
framgår nogsamt af ärendets behandling i statsrådet den 6 sistl. mars,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

107

dock finner han en sådan åtgärd som en minskning af städernas och motsvarande
ökning af landskommunernas inkomster af brännvinsförsäljningsrnedlen
vara förenad med stora betänkligheter. Därför föreslår han, att städerna
på det hela taget skola få behålla såsom maximum, hvad som tilldelas dem,
och landsbygden erhålla de förhoppningar, som närmare framgå af förslaget.

Då emellertid, sedan Riksdagens beslut fattades, ingenting förekommit,
som kan anses framkalla upphäfvande! af detsamma, så kan jag ej finna någon
giltig anledning för Riksdagen att nu frånträda sin därmed uttalade mening.

Då denna min motion endast afser att hänvisa till hvad skattekommittén,
enskilda motionärer, vederbörande utskott, större meningsgrupper
inom Riksdagen och sedermera Riksdagen uttalat i saken, så har jag ej
ansett mig böra ingå i några detaljer eller uppvisa nya synpunkter. Jag
kan dock icke underlåta att i förbigående erinra om att de flesta omkostnaderna
vid brännvinsförsäljningen, såsom hyror, löner, skatter etc., blifva
direkta eller indirekta förmåner för respektive städer och köpingar, och
utgjorde dessa omkostnader för verksamhetsåret 1902—1903 ej mindre än kr.
5,112,947 eller i genomsnitt nära 5 kronor pr invånare i dessa.samhällen.»

Herr Trapp hemställer i motionen II: 265, »att Riksdagen, med anslag
å Kungl. Maj:ts förslag till § 25 i förordningen angående försäljning
af brännvin, måtte besluta att åt denna § gifva följande lydelse:

sex tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:

fyra tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;
för landsbygdskommunerna :

hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka sålunda ingå till statskontoret, skall statskontoret
utdela:
till landsting:

tjugu hundradelar af den behållna inkomsten af årets brännvinsförsäljningsmedel
i hela riket, och
till hushållningssällskapen:

tolf och en half hundradelar af den behållna- inkomsten af årets
brännvinsförsäljningsmedel i hela riket.

Motion
II: 265.

108

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Till grund för fördelningen emellan landstingen skall läggas landstingsområdenas
folkmängd med iakttagande att folkmängden för hvarje
landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting,
minskas med samma stads folkmängd. Till grund för fördelningen mellan
hushållningssällskapen skall läggas deras områdens folkmängd.

Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden mellan
samtliga kommuner i riket.»

Motionären anför i motionen såsom motivering följande:

»En af de ledande grundsatserna för lagstiftningen om försäljning af
brännvin har af ålder varit, att inkomsterna af dithörande afgifter, skulle
komma den kommun till godo, inom hvilken försäljningen ägt rum, för
att sätta kommunen i stånd att, utan att alltför mycket betunga sina invånare,
på ett tillfredsställande sätt handhafva ordningens upprätthållande
samt fattig- och sjukvården, hvilka bestyr, oaktadt de på grund af sin
natur falla inom området för statens verksamhet, författningsenligt åligga
kommunerna. Då emellertid 1855 års lagstiftning i ämnet medförde en
brännvin shandelns starka koncentrering i de mera tätt bebyggda samhällena,
gaf detta anledning därtill, att omförrnälda grundsatser modifierades
så, att äfven kommuner, där sådan brännvinshandel, som lagstiftningen
afser att ordna, ej idkas, finge del af de från denna handel fallande afgifter
och vinster. Denna modifikation strider tydligen icke mot sagda
hufvudgrundsats, under förutsättning att, såsom hittills förfarits, orterna
för handelns bedrifvande få behålla full ersättning för sysslandet med försäljningen
och för de drygare, ständigt växande utgifter till ordningsmaktens
vidmakthållande, fattigvård och sjukvård, som enligt sakens natur
blifva en följd bland annat häraf, att de i främsta rummet få vidkännas
olägenheterna af brännvinshandeln och framför allt af utskänkningen. Ökningen
i omförrnälda utgifter utgör, synes det oss, ett fullgiltig! skäl, att
ej, såsom Kungl. Maj:t gjort i årets proposition n:o 79, en gång för alla
fastslå ett högsta belopp, utöfver hvilket en stads inkomster af dess brännvinshandel
ej må stiga. Med en dylik metod följer äfven den väsentliga
olägenhet, att medel ej blifva beredda för att möta de betydligt ökade
utgifter för allmän säkerhet, fattigvård och sjukvård, som vållas af sådana
på dagordningen allmänt stående annekteringar af kringliggande landsbygd,
som påkallas af hänsyn till nödvändigheten att i det allmännas intresse
bota rådande bostadsbrist genom nedbringande af oskäligt uppdrifna
hyror och skaffa egna, tillfredsställande hem åt mindre vällottade medlemmar
af samhället. Polisväsendets bekostande i stad är nästan uteslutande
en kommunens angelägenhet, hvaremot å landet ordningens upprätthållande
icke kräfver några nämnvärda penningbidrag från kommu -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 109

nerna. År 1901 farinös å landsbygden 3,85 och i städerna 6,85 understödstagare
i medeltal å hvarje etthundra invånare. Utgifterna för sundhetsvården,
som delvis bekostas af staten, uppgingo samma år i landsbygdskommunerna
till 1,113,922 men i städerna till 3,391,044 kronor.

Det nu sagda torde kunna berättiga till det omdöme, att de andelar
i brännvinsförsäljningsmedlen, som efter flera nedsättningar numera
tillkomma städerna, ej äro så stora, att någon allmängiltig anledning att
ytterligare minska dem för närvarande tinnes. De allt kraftigare försöken
att öka landsbygdskommunernas andelar i dessa medel mana emellertid
att göra ett medgifvande åt sådant håll, för att om möjligt för en längre
framtid bilägga denna tvist emellan stad och land.

Nu angifna syfte bör enligt min åsikt kunna vinnas genom den
ändringen i Kungl. Maj:ts förslag, att vid första fördelningen städernas
andelar nedsättas med en tiondedel, men att till motvägande i någon,
visserligen ej stor, mån af den därigenom uppkommande förlusten, medgifvande
lämnas städerna att med landsbygdskommunerna efter folkmängden
få del af det öfverskott, som uppkommer, när alla förut bestämda
andelar utgått. Denna delning å alla kommuner är så mycket mer att
förorda, som det ej kan vara riktigt att därvid utesluta stadssamhällena
från en förmån, hvilken tillerkännes den omgifvande landsbygd, som ofta
ligger långt aflägset från den stad, från hvilken medlen komma. Denna
tanke har äfven framställts och vunnit ganska starkt understöd inom kommittéer,
som tid efter annan nedsatts för att yttra sig om ändring af vår
brännvinslagstiftning.

De med ett bifall till ofvan angifna förslag följande nedsättningar i
städernas nuvarande inkomster af brännvinsförsäljning äro visserligen så
betydande, att de kunde berättiga till ett stadgande därom, att minskningen
skulle successivt tillämpas i syfte att förekomma, att fullgörandet
af de låneförbindelser, som städerna iklädt sig med stöd af försäkran om
ifrågavarande slag af inkomster, komme att medföra ytterligare stegring
af redan förut högt uppdrifna kommunalutskylder, men för att bereda
stadga åt denna lagstiftning hafva vi afstått från att ifrågasätta ett dylikt
öfvergångsstadgande.»

Under anförande att det med hänsyn till vissa af motionären påvisade
förhållanden vore både rättvist och billigt, att fördelningen mellan
stad och land blefve jämnare, hemställer herr Jonsson i Iiökhult i den
ofvan omförmälda motionen II: 249, »att det af Kungl. Maj:t framlagda
förslag till förordning angående försäljning af brännvin måtte undergå de
ändringar, hvartill det jag ofvan anfört må gifva anledning». .

Motion
II: 349.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motionerna
1:44 och
II: 236.

I deri inom Första kammaren af herr Swartz jämte ytterligare tio
af kammarens ledamöter väckta motionen n:o 44 samt i den inom Andra
kammaren af herr Widén väckta motionen n:r 236, i hvilken tre af denna
kammares ledamöter instämt, hafva framställts från Kungi. Maj:ts afvikande
förslag till beräkningsgrund för de andelar, hvilka högst skulle tillkomma
städerna.

Härutinnan föreslår herr Swartz jämte medmotionärer »att Riksdagen
ville besluta:

dels att de städer och vissa köpingar tillkommande högsta andelar
af brännvinsförsäljningsmedlen måtte bestämmas till den högsta inkomst,
stad eller köping i sådant hänseende åtnjutit under något af försäljningsåren
1885/1886—1903/1904, med afrundning till jämna tusental i enlighet
med hvad Kung!. Maj:t å sidan 72 i det vid den nådiga propositionen
fogade utdrag af statsrådsprotokollet angifvit;

dels att för den händelse socken eller sockendel inkorporeras med
stad, stadens högsta andel af brännvinsförsäljningsmedlen skall höjas med
det belopp, afrundadt enligt de å sidan 72 i Kung! Maj:ts proposition
angifna grunder, hvartill socknens andel af sagda medel uppgick året näst
före inkorporeringen, eller — i händelse af sockendels inkorporering —
till ett på ofvan nämndt sätt afrundadt belopp, motsvarande den enligt
invånareantalet på sockendelen belöpande andelen af de året före inkorporeringen
socknen i dess helhet tillkommande brännvinsförsäljningsmedel.»

I motionen finnas följande skäl anförda till stöd för motionen:

»Uti § 25 af det genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79
Riksdagen förelagda förslaget till förordning angående försäljning af brännvin
stadgas bland annat, att städernas andelar af brännvinsmedlen ej må
öfverstiga hvad i den vid förordningen fogade bilagan finnes angifvet såsom
högsta andel för hvarje stad.

Dessa maximibelopp motsvara i allmänhet de inkomster, städerna
haft under försäljningsåret 1902—1903, dock med jämkningar i vissa fall,
såsom inhämtas af departementschefens å sidan 78 af den kungl. propositionen
återgifna uttalande till statsrådsprotokollet.

Ehuruväl städernas, särskild! de störres, utgifter ej minst för sådana
med brännvinshandeln nära samband ägande ändamål som polis- och
ordningsväsen, gatubelysning, fattigvård och sjukvård in. in. visa en afgjord
tendens att stiga i vida hastigare progression, än med all säkerhet
städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen skulle stegras, för den
händelse intet fixt maximum för desamma fastställdes, och således befogade
anmärkningar skulle kunna framställas mot en dylik fixering, torde en
sådan dock under förhandenvarande förhållanden ej kunna undvikas.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

111

Så mycket angelägnare vill det då synas, att maximibeloppen bestämmas
på ett sådant sätt, att de olägenheter i ekonomiskt afseende för
städerna, hvilka blifva den oundvikliga följden af hvarje fixering af deras
andelar i brännvinsförsäljningsmedlen, icke öfver höfvan stegras.

Departementschefen framhåller å sidan 71 i den nådiga propositionen,
hurusom städerna med beräkning af dessa inkomsters fortsatta åtnjutande
grundat företag, ofta till gagn äfven för landsbygden, och upptagit lån,
samt huruledes, om någon afsevärd minskning af samma inkomster skulle
inträda, följden däraf åtminstone för vissa städer bl ef ve en stegring af uttaxeringen,
som för de skattskyldige knappast blefve möjlig att bära. Till
fullo instämmande häri, tillåta vi oss emellertid tillägga, att vid ingåendet
af förbindelser af ofvan omnämnd beskaffenhet städerna, åtminstone mångenstädes,
räknat med sannolikheten af framtida stegring i inkomsterna af
brännvinshandeln, hvilken stegring kunde tillåta städerna att vid sidan af öfriga
af deras fortgående utveckling med naturnödvändighet påkallade, ökade utgifter
bära jämväl annuiterna å de lån, hvilka särskild! för fattigvårdsoch
sjukhusanstalters ändamålsenliga anordnande i riklig mängd upptagits.
För mången stad torde därför stegringens uteblifvande komma att medföra
följder af enahanda beskaffenhet som de, hvilka af departementschefen
framhållits såsom sannolika i händelse af en afsevärd minskning af nuvarande
inkomster.

Det måste i följd häraf anses stå i fullkomlig öfverensstämmelse
med grundtanken i departementschefens ofvan åberopade uttalande, att
maximum för hvarje stad bestämmes till det högsta belopp staden uppburit
under något af de år efter 1885, då nuvarande fördelningsgrunder
bestämdes, hvilka föregått förslagets framläggande för Riksdagen, således
under perioden 1885—1904.

1 flera fall torde detta maximum sammanfalla med det af Kungl.
Maj:t föreslagna, i andra har det ernåtts under något år, före 1902, och i
återigen andra fall torde det hafva uppnåtts under försäljningsåret 1908
— 1904.

Att med en sådan grund som den nu omförmälda för bestämmandet
af stads maximiandel i brännvinsförsäljningsmedlen det af departementschefen
åsyftade ändamålet att sätta staden i stånd att utan ökade svårigheter
för de skattdragande fullgöra redan ingångna förbindelser vida säkrare
vinnes än genom fastställandet af ett visst gifvet års resultat såsom
maximum, torde ligga i öppen dag. Ej heller torde med skäl kunna sägas,
att något annat befogadt intresse genom en dylik anordning skulle trädas
för nära, då i alla händelser ingen enda stad skulle komma att få uppbära
mera af brännvinsförsäljningsmedlen, än hvad den redan förut gjort.

112

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Uti sistnämnda princip vilja vi, såsom ock i det föregående yttrats,
ingalunda ifrågasätta någon rubbning, ty de ändrade bestämmelser, Indika
vi — förutom ofvan angifna — i ett särskilt afseende tillåta oss föreslå,
kunna vi ej finna på något sätt stå i strid mot sagda princip.

Enligt uttalande å sidorna 78 och 79 i den kungl. propositionen
har departementschefen ej funnit anledning att låta en framtida inkorporering
af socken eller sockendel med stad verka förhöjning af stadens
maximiandel i brännvinsförsäljningsmedlen. Såsom skäl härför anföres, att
förbrukningen af brännvin inom sådant område säkerligen i de flesta fall
blifvit tillgodosedd från staden och sålunda redan medverkat till framkallandet
af det maximum, som blifvit för staden bestämdt.

Utan att vilja förneka riktigheten, åtminstone i åtskilliga fall, af
detta förhållande, tillåta vi oss dock fästa uppmärksamheten därpå, att, så
länge inkorporering ej äger rum, den eller de beträffande landskommunerna
komma i åtnjutande af vederbörliga andelar af brännvinsförsäljningsmedlen.
Att dessa andelar i händelse af socknarnes till större eller mindre
del skeende inkorporering med stadskommun ej skulle få öfvergå på den
kommun, uti hvilken socknarne uppgå, utan i stället fördelas på öfriga
landskommuner samt öka dessas andelar af bränvinsförsäljningsmedlen,
kunna vi ej finna öfverensstämmande med vare sig billighet och rättvisa
eller med det allmännas och socknarnes eget välförstådda intresse.

Sagda medel måste väl i främsta rummet anses vara afsedda att
utgöra en hjälp för kommunerna att bära utgifterna för den allmänna
ordningens och fattigvårdens handhafvande. Inom nu ifrågavarande kommuner
öfvertagas ju dessa åligganden af stadskommunen, och då synas rättvisan
och billigheten kräfva, att stadskommunen ock för framtiden äger
uppbära eller rättare behålla de till dessa bördors underlättande särskilt
afsedda medlen, i stället för att dessa skulle fördelas mellan kommuner,
hyilka ej hafva något med de nämnda socknarnes förpliktelser i sagda
hänseende att skaffa. Billigheten af en sådan anordning framträder så
mycket tydligare, då man besinnar, att stadskommunen med fullkomlig
visshet får för de nytillkomna delarna underkasta sig betydligt större utgifter
i nu ifrågavarande hänseenden, än de respektive socknarne vidkändes
före inkorporeringen. Ett godkännande af det i den nådiga propositionen
uttalade åskådningssättet skulle helt visst i sin mån bidraga att försvära
inkorporering af kringliggande landsbygd med stad. Då en dylik
inkorporering på många ställen, särskild! invid våra större städer, måste
anses önsklig ur synpunkten såväl af den allmänna ordningen som ej
minst af den beträffande landsbygdens eget intresse, synas från statens
sida åtgärder af detta slag snarare böra främjas än motarbetas.»

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

113

Herr Widéns berörda motion afser åter, »att de i den vid Kungl.
Maj:ts fö rf; it t ni n g sför s lag fogade bilaga bestämda, städerna och vissa köpingar
tillkommande högsta andelar af brännvinsförsäljningmedlen måtte
bestämmas med ledning af den medelinkomst, som stad eller köping i
sådant hänseende åtnjutit under de fem försäljningsåren 1898/99—1902/03,
med afrundning till jämna tusental i enlighet med hvad Kungl. Maj:t å
sid. 72 i det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
angifvit».

Det förändrade beräkningssätt, motionären föreslår, motiveras af
honom sålunda:

»Att en grundligare förändring af brännvinsförsäljningsförordningen
icke nu kan försiggå utan en begränsning af städernas andelar af dessa
medel torde väl få antagas. Huru och i hvilken mån en sådan begränsning
skall äga rum, därom hafva likväl rådt mycket delade meningar.
Under förutsättning, att den nu i den kung], propositionen antagna principen
kommer att följas, synes mig emellertid med fog kunna framställas
anmärkningar mot det sätt, hvarpå den i vissa detaljer tillämpats. Vid
bestämmande af det maximum, hvartill städernas andelar af brännvinsförsäljningsmedlen
för framtiden skulle begränsas, har Kungl. Maj:t tagit till
norm det belopp, hvartill dessa andelar uppgått under försäljningsåret
1902—1903, dock med den jämkning att för städer, där medelinkomsten
af dessa andelar under de fem sista åren uppgått till högre belopp än
1902—1903, men sistnämnda års inkomst understigit 5 kr. för invånare,
detta maximum höjts till nyssnämnda medelinkomst, dock icke till högre
belopp, än som motsvarar 5 kronor för hvarje invånare, som staden ägde
den 31 december 1902.

Grundade anmärkningar kunna visserligen framställas mot själfva
principen om en dylik fixering af städernas andelar af försäljningsmedlen.
Men den torde måhända icke kunna undvikas. I sådant fall synes det
emellertid icke vara billigt eller rättvist att taga ett år, låt vara det sista,
för hvilket räkenskaperna äro kända, och säga, att detta skall utgöra normen.
Hvarför då ej lika gärna taga året 1903—1904, som ju numera är
det sist, tilländalupna, äfven om kontroll- och justeringsbyrån ännu icke
fått in fullständiga uppgifter för detsamma. Hvilket år man än tager, blir
likväl normen orättvis. För en del bolag har detta försäljningsår möjligen
värit särdeles gynnsamt, för en del andra har motsatsen ägt rum, utan
att i någotdera fallet vinsten kan anses vara den normala. Jämnare och
rättvisare blefve utan tvifvel beräkningen af det till grund för maximum
liggande inkomstbeloppet, om det toges efter medeltalen af inkomsten utaf

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 15

114

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

bränn vinsmedel under de fem sista åren, såsom Kungl. Maj:t för vissa
städer, dock med viss begränsning, föreslagit. För hela riket synes detta
visserligen komma att något höja det för städerna beräknade maximum,
men denna höjning vore dock jämförelsevis obetydlig. Rättvisan i ett
sådant beräkningssätt synes mig dock vara påtaglig.»

Motionerna I de förut omförmälda, inom Andra kammaren väckta motionerna

ii: 238 angående höjande af några städers andelar i försäljningsmedlen till högre
och II: 256. belopp än hvad i den vid Kungl. Maj:ts proposition fogade bilaga för dem
angifves såsom maximum, framställas följande yrkanden, i motionen n:o
229 af herr Andersson i Västra Nöbbelöf att Ystads andel måtte höjas från
33,000 till 52,000 kronor, i motionen n:o 238 af herr Vahlquist att Motalas
andel måtte höjas från 13,000 till 23,000 kronor och i motionen n:o 256
af herr Pantzarhielm, att Landskronas andel höjes från 39,000 till 74,000
kronor.

Motionerna En ny beräkningsgrund för fördelandet af de andelar af brännvins försäljningsmedlen,

som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle tillkomma hushållningssällskapen,
har framlagts i motionerna I: 41 af herrar af Ekenstam
och Björlin samt II: 234 af herr Broander, i hvilken senare motions
syfte trettioen ledamöter af Andra kammaren instämt. Motionärerna anhålla,
att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts förslag hvad angår § 25
i den af Kungl. Maj:t föreslagna förordningen angående försäljning af
brännvin, måtte besluta, att nämnda § skall erhålla en i här anförda delar
från Kungl. Maj:ts förslag afvikande lydelse:

»De afgifter — — — — — — — — — — — —

högst en million femhundratusen kronor.

Vid fördelningen mellan hushållningssällskapen skall hvarje hushållningssällskap
först erhålla ett belopp af 25,000 kronor. Till grund för
fördelningen af hvad därutöfver återstår af hushållningssällskapen tillkommande
andel skall läggas deras områdens folkmängd på landsbygden.

Till grund för fördelningen mellan landstingen — — — — —

icke blifvit upplåten.»

Båda motionerna åtföljas af lika lydande motivering, hvilken i transsumt
här återgifves, varande därjämte vid motionen II: 243 fogade tre
bilagor, till Indika hänvisas:

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

115

»I skrifvelse den 12 maj 1902, som delvis utgör anledningen till
Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79 med förslag till förordning angående
försäljning af brännvin, anhöll Riksdagen, bland annat, det
täcktes Kungl. Maj:t låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser, hvarigenom en med billighet och rättvisa öfverensstämmande
fördelning af bränn vinsförsäljningsafgifterna skulle kunna
åvägabringas.

I Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag till förordning angående
försäljning af brännvin återfinnas bestämmelserna angående brännvinsmedlens
fördelning i förslagets 25 §, som är af följande lydelse:

Utan att ingå i någon pröfning af förslaget hvad beträffar dels
dessa medels fördelning mellan städerna, landsbygskommunerna, landstingen
och hushållningssällskapen, dels grunden för fördelningen mellan
de olika städerna, landsbygdskommunerna och landstingen, anse vi oss
böra föreslå en ändrad grund för fördelningen af de brännvinsmedel, som
enligt Kung!. Maj:ts förslag från statskontoret skola till hushållningssällskapen
utdelas.

Såsom fördelningsgrund härför har Kungl. Maj:t föreslagit de olika
hushållningssällskapens områdens folkmängd. Denna fördelningsgrund, äfven
om den af bekvämlighetsskäl och i viss mån äfven af lämplighetsskäl ej
kan helt och hållet öfvergifvas, bör, då det gäller hushållningssällskapen,
något modifieras. Detta af det skäl, att hushållningssällskapens utgifter
ej stå i samma sammanhang med folkmängden som fallet är med städerna,
landsbygdskommunerna och landstingen.

För hushållningssällskapen ha brännvinsmedlen eu helt annan
betydelse än för de senare. Under det att brännvinsmedlen för dessa
utgöra en jämförelsevis liten del af de medel, som de förfoga öfver,
och de dessutom för bestridande af sina utgifter äga beskattningsrätt,
utgöra åter för hushållningssällskapen brännvinsmedlen den hufvudsakliga
inkomsten. — Under det att stads- och landskommunernas sammanlagda
inkomster eldigt 1902 års statistik uppgå till kronor 102,409,456 och
brännvinsmedlen härmed bidraga med kronor 8,153,720 samt landstingens
sammanlagda inkomster uppgå till kronor 6,074,774, hvaraf brännvinsmedel
kronor 2,049,287, uppgå hushållningssällskapens sammanlagda inkomster
till kronor 2,439,075, hvartill brännvinsmedlen bidraga med icke mindre
än kronor 1,478,436. Brännvinsmedlen sålunda utgörande respektive 7,96,
33,40 och 66,15 procent af samtliga inkomsterna. — Då på grund häraf de
olika hushållningssällskapens förmåga att fylla sin maktpåliggande uppgift
att främja särskildt jordbruket och dess binäringar i allra högsta grad är

116

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

beroeede på, huru mycket de uppbära af brännvinsmedel, är det uppenbarligen
af allra största betydelse, att, då fördelningsgrunden för dessa
medel skall bestämmas, denna göres så rättvis som möjligt, på det att
hushållningssällskapen må komma i tillfälle att i möjligaste lika grad
kunna fylla sitt ändamål.

För hvarje hushållningssällskap gifves det vissa utgifter, som äro
oundgängligen nödvändiga, såsom förvaltningskostnader, aflöning åt konsulenter,
anslag, hvilkas anvisande utgör villkor för erhållande af statsbidrag
äfvensom bidrag till åtskilliga för samtliga hushållningssällskap gemensamma
ändamål. Äfven om dessa utgifter för olika hushållningssällskap
växla till storleken, beroende på områdenas storlek och andra förhållanden,
gifves det en gräns, som dessa utgifter icke kunna understiga, såvida
hushållningssällskapet på ett något så når tillfredsställande sätt skall kunna
motsvara sitt ändamål.

Hvarje hushållningssällskap borde af denna anledning, oberoende af
folkmängden eller någon annan omständighet, af brännvinsmedlen tillförsäkras
en viss minimiandel, och endast hvad som därutöfver återstår borde
efter lämplig och rättvis fördelningsgrund fördelas mellan de olika hushållningssällskapen.

Angående storleken af denna minimiandel ha vi med ledning af
landtbruksstyrelsens berättelse för år 1902 öfver hushållningssällskapens
inkomster och utgifter ansett lämpligt, att den bestämmes till 25,000
kronor, till hvilket belopp i afrundadt tal de minsta hushållningssällskapens
utgifter för nyssnämnda ändamål med afdrag af statsbidragen uppgå för
närvarande.

Som hushållningssällskapens antal är 26, skulle för dessa bestämda
andelar åtgå kronor 650,000:—. Om man antar, att hushållningssällskapens
andel i brännvinsmedlen skulle komma att uppgå till det belopp, som är
enligt kung], förslaget såsom maximum bestämdt eller kronor 1,500,000: —,
skulle till fördelning återstå kronor 850,000: —.

Vid öfvervägandet af hvilken fördelningsgrund härför skulle vara
den bästa ha vi ansett, att den med billighet och rättvisa mest öfverensstämmande
och på samma gång den bekvämaste beräkningsgrunden vore
folkmängden inom hushållningssällskapens områden, med frånräknande af
de inom området belägna städernas folkmängd.

Att städernas folkmängd skall öfva inflytande på huru stor andel
af brännvinsmedlen skall tillfalla de olika hushållningssällskapen, anse vi
vara oriktigt, dels därför, att städerna därförutan erhålla så stor del af
brännvinsmedlen och dels emedan hushållningssällskapens utgifter icke i

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

117

nämnvärd grad påverkas af huruvida en eller flera städer äro belägna
inom deras område eller icke.

Det senare påståendet torde bevisas af att enligt landtbruksstyrelsens
ofvannämnda berättelse hushållningssällskapens utgifter utgå för följande
ändamål:

utgifter för jordbruket och landtbruket i allmänhet, för hästafveln,
för nötboskapsafvel och mejerihandtering, för annan husdjursskötsel,
för veterinärväsendet, för trädgårdsskötsel, för skogshushållning och
jaktvård, för fiskerinäringen, för husslöjden, för belöningar för olika
ändamål, för möten och utställningar, för förvaltningskostnader, för öfriga
utgifter. De utgiftstitlar, hvarpå befintligheten af städer möjligen skulle
kunna utöfva något inflytande, skulle vara veterinärväsendet, husslöjden
och fisket. Härvid är emellertid att märka, dels att hushållningssällskapens
utgifter härför uppgå inalles endast till kronor 341,347, dels att icke
alla hushållningssällskap lämna bidrag till veterinärväsendet och fisket
och dels att landstingen till ofvannämnda utgiftssumma bidraga med tillsammans
kronor 126,689.

Dessutom kan framhållas, att städerna inom ett hushållningssällskaps
område i hög grad äro ägnade att bereda landtbruket förmåner genom de
afsättningsmöjligheter, som därigenom äro för handen.

Till stöd för vår framställning åberopa vi vidare Gottlands läns hushållningssällskaps
och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Gottlands län
i kungl. propositionen omnämnda yttranden, hvilka såsom bilaga hosslutas.

Dessutom vidfogas eu jämförande tabell öfver hushållningssällskapens
andelar i brännvinsförsäljningsmedlen dels efter nuvarande bestämmelser,
dels enligt Kungl. Maj:ts förslag och dels enligt vårt förslag,
hvaraf med tydlighet torde framgå, att enligt det sistnämnda åstadkommes
en jämnare och rättvisare fördelning af dessa medel.»

Motionen I: 45 af herr von Mentzer är af följande lydelse:

»Uti det genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 79 framlagda
förslag till förordning angående försäljning af brännvin har den beaktansvärda
grundsatsen icke fått göra sig gällande, att de andelar af brännvinsförsäljningsmedlen,
hvilka tillfalla det allmänna, böra anslås till sådana
ändamål, som afse att minska dryckenskapen och att bota de skador,
densamma förorsakar. För att låta denna grundsats åtminstone i någon
mån blifva erkänd, och då landsbygdskommunerna samt de städer, där
rättighet enlighet förslagets § 11 icke blifvit upplåten, lika väl som öfriga,
hvilka skola hafva del af brännvinsförsäljningsmedlen, böra vidkännas en så -

Motion
I: 45.

118

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 266.

dan begränsning, att intresset för medlens bibehållande och förökande i möjligaste
måtto tillbakahålles, synes det vara lämpligt, att belopp fastslås,
hvaröfver andelarna till förstberörda kommuner och städer ej få stiga,
och att de försäljningsmedel, som möjligen återstå, sedan de högsta anslagen
till kommuner och korporationer biff vit utlämnade, anslås till bildande
af en fond att användas efter nyss angifna grundsats. Vid bestämmande
af den såsom lämplig ansedda storleken å den högsta andel,
som bör tillfalla hvarje landsbygdskommun och stad af förut omförmäld
beskaffenhet, torde det utskott, som skall taga denna motion om
hand, i likhet med hvad förslaget gör för annat fall, kunna utgå från
den inkomst, hvarje landsbygdskommun erhållit under försäljningsåret
1902—1903.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade besluta, att § 25 i det genom kungl. propositionen
n:o 79 framlagda förslaget till förordning angående försäljning
af brännvin efter den formulering, som särskilda utskottet n:o 2, till hvithet
denna motion torde blifva hänvisad, kan komma att affatta, ändras
sålunda, att en gräns bestämmes, hvilken andelarna till landsbygdskommunerna
och de städer, där rättighet enligt förslagets § 11 icke blifvit
upplåten, ej få öfverstiga, och att, sedan städer, landsting, hushållningssällskap
och landsbygdskommuner erhållit de högsta belopp, som blifva
dem tillerkända af brännvinsförsäljningsmedlen, återstoden af dessa medel
anslås till bildande af en fond för sådana ändamål, som afse att minska
dryckenskapen och bota de skador, densamma åstadkommer.» I

I motionen II: 266 har herr Ahlstrancl anfört:

»En af de ledande grundsatserna för lagstiftningen om försäljning
af brännvin har af ålder varit, att inkomsterna af dithörande afgifter skulle
komma den kommun till godo, inom hvilken försäljningen ägt rum, för
att sätta kommunen i stånd att, utan att alltför mycket betunga sina
invånare, på ett tillfredsställande sätt handhafva ordningens upprätthållande
samt fattig- och sjukvården, Indika bestyr, oaktadt de på grund af sin
natur falla inom området för statens verksamhet, författningsenligt åligga
kommunerna. Då emellertid 1855 års lagstiftning i ämnet medförde en
brännvinshandelns starka koncentrering i de mera tätt bebyggda samhällena,
gaf detta anledning därtill, att omförmälda grundsatser modifierades så,
att äfven kommuner, där sådan brännvinshandel, som lagstiftningen afser
att ordna, ej idkas, finge del af de från denna handel fallande afgifter och
vinster. Denna modifikation strider tydligen icke mot sagda hufvudgrundsats,
under förutsättning att, såsom hittills förfarits, orterna för handelns

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

119

bedrifvande få behålla full ersättning för sysslandet med försäljningen och
för de drygare, ständigt växande utgifter till ordningsmaktens vidmakthållande,
fattigvård och sjukvård, som enligt sakens natur blifva en följd
bland annat däraf, att de i främsta rummet få vidkännas olägenheterna
af brännvinshandeln och framför allt af utskänkningen. Ökningen i omförmälda
utgifter utgör, synes det oss, ett fullgiltigt skäl, att ej, såsom
Kung]. Maj:t gjort i årets proposition n:o 79, en gång för alla fastslå ett
högsta belopp, utöfver hvilket en stads inkomster af dess brännvinshandel
ej må stiga. Med en dylik metod följer äfven den väsentliga olägenhet,
att medel ej blifva beredda för att möta de betydligt ökade utgifter för
allmän säkerhet, fattigvård och sjukvård, som vädas af sådana på dagordningen
allmänt stående annekteringar af kringliggande landsbygd, som
påkallas af hänsyn till nödvändigheten att i det allmännas intresse bota
rådande bostadsbrist genom nedbringande af oskäligt uppdrifna hyror och
skaffa egna, tillfredsställande hem åt mindre vällottade medlemmar af samhället.
Vill man, såsom sig bör, undvika att äfventyra en stads förmåga
att bestrida omförmälda ökade utgifter och på samma gång vinna det af
Kungl. Maj:t eftersträfvade målet att förekomma öfverdrifna inkomster af
stadens brännvinsförsäljning, synes den enklaste och riktigaste utvägen
vara att, på samma gång en gräns sättes för de andelar af brännvinsmedlen,
som vid första fördelningen odeladt tillkomma staden, låta denna
få rätt att efter folkmängden dela med andra kommuner i riket det öfverskott,
som återstår sedan statskontoret lämnat landstingen och hushållningssällskapen
hvad dem tillerkänts. Detta är så mycket mer att förorda,
som det ej kan vara riktigt att vid en dylik fördelning utesluta stadssamhällena
från en förmån, hvilken tillerkännes dem omgifvande landsbygd,
som ofta ligger långt aflägsen från den stad, från hvilken medlen komma.
Denna tanke har äfven framställts och vunnit ganska starkt understöd inom
kommittéer, som tid efter annan tillsättas för att yttra sina ändringar i
sin bränn vinslagstiftning.

Hvad nu yttrats föranleder mig anhålla:

att Riksdagen, med ändring af Kungl. Maj:ts förslag till § 25 i
förordningen angående försäljning af brännvin, måtte besluta att åt denna
§ gifva följande lydelse:

De afgifter, som enligt denna förordning — — — — (lika

lydande med Kungl. Maj:ts förslag) — — — — — — minskas

med samma stads folkmängd.

Återstående medel fördelas af statskontoret efter folkmängden mellan
samtliga kommuner i riket.»

120

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion I deri af herr Pettersson i Södertälje jämte ytterligare 45 af Andra

II. 270. Kammarens ledamöter väckta motionen 11: 270 hemställes,

»att Riksdagen måtte för sin del besluta det tillägg till 25 § i den af
Kungl. Maj:t föreslagna förordningen angående försäljning af brännvin,
att ett belopp, motsvarande en procent af samtliga brännvinsförsäljningsmedlen
för hela riket, skall af den i statskontoret insatta behållningen
af ifrågavarande medel årligen afsättas till en under statskontorets förvaltning
ställd fond att efter Kungl. Maj:ts förordnande användas till
nykterbetsverksamhetens främjande.»

Motionärerna anföra till stöd för berörda hemställan följande:

»1 15 § af Kungl. Maj:ts för innevarande Riksdag framlagda förslag
till förordning angående försäljning af brännvin föreskrifves, att bolag,
som i §§ 12 och 14 omförmäles, skall hafva till ändamål endast att i sedlighetens
intresse ordna och handhafva detaljhandel med brännvin. Närmare
anvisning huru brännvinshandeln skall ordnas för att verka i sedlighetens
intresse gifves. Utan att nu ingå på frågan huru så skall kunna
ske vilja vi erinra därom att staten och kommunerna redan nu få vidkännas
dryga utgifter i form af polis-, fångvårds-, fattigvårds- och hospitalskostnader
etc. med anledning af den dryckenskap, den osedlighet och
den nöd, som följer af brännvinsbolagens verksamhet, äfven om denna år
ordnad »i sedlighetens intresse». Om detta uttryck icke skall vara endast
en vacker skylt, synes det vara nödvändigt att se till, att åtminstone någon
del af brännvinsbolagens vinst anslås till åtgärder, afsedda att förekomma
dryckenskap, hvarigenom ock den ekonomiska fördelen vinnes, att
utgifterna till fattigvård, fångvård etc. kunna nedbringas. Sådant kan
enligt vårt förmenande lämpligast ske därigenom att ett ej för obetydligt
belopp af ifrågavarande vinstmedel afsättes till främjande af en kraftig
och väl planerad nykterhetsverksamhet bland vårt folk. Nykterhetsverksamheten
har hos oss hittills hufvudsakligen ledts, utförts och bekostats
af enskilde, oftast af personer i små ekonomiska villkor. Det torde ej
vara för tidigt, att staten beslutar sig för en kraftigare insats i denna
verksamhet och sålunda söker i någon mån förverkliga de vackra grundsatser,
som utgöra kärnan i det s. k. göteborgssystemet.»

Motion 1:42. Slutligen har af herr Wieselgren i motionen I: 42, så vidt nu är

i fråga, föreslagits, att till förslagets 25 § måtte fogas,

»dels föreskriften, att de i enlighet med paragrafens bestämmelser
fördelade medlen af städer, landsbygdskommuner och landsting i främsta
rummet skola användas till bestridande af utgifter för fattigvård, sjuk -

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

121

vård och barnavård eller andra, företrädesvis för de arbetande klasserna
nyttiga ändamål, däribland särskild! deras behof af egna hem»,

dels ock tredje momentet af § 22 i kungl. förordningen angående
villkoren för försäljning af brännvin m. m. den 24 maj 1895.

Berörda moment lyder sålunda:

»3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
brännvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,
där chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda
departement af vederbörande afgifvas.»

Den motionen åtföljande motiveringen är beträffande det förevarande
förslaget så lydande:

»I tredje momentet af 22 § i nu gällande förordning den 24 maj
1895 stadgas skyldighet för vederbörande att, då chefen för finansdepartementet
sådant fordrar, till sagda departement afgifva redogörelse rörande
användningen af de medel, som genom handeln med brännvin tillflyta
städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap.

Detta moment återfinnes icke i nu föreliggande förslaget, sannolikt
därför att det aldrig tillämpats.

Och dock har det en långt ifrån ringa betydelse. Det innefattar
ett lagstiftarens erkännande af att dessa medel både äro af alldeles särskild
natur och att de därför icke heller böra huru som helst användas.
Man kan ej underlåta att i den anförda bestämmelsen finna en vink gifven
vederbörande att för alldeles särskilda syften anlita dem tilldelade brännvinsmedel.

Hvilka dessa syften må vara påpekar kommunalskattekommittén af
den 18 maj 1900 ganska oförställdt, då den i sitt betänkande, på tal om
statens förpliktelse att stödja kommunerna, förklarar sig anse, att icke
hvilka statsmedel som helst kunde för sådant ändamål utan åtskillnad
användas. Men, säger kommittén, en bland statens inkomstkällor vore
redan på grund af sitt ursprung företrädesvis ägnad att i mån af behof
afleda s från staten till kommunerna för att lämna bidrag till dessas utgifter
för fattigvård, sjukvård samt ordningsväsen och hade därför äfven
redan till sin ena hälft, om än under särskild benämning, tillerkänts
kommunerna, nämligen de så kallade brännvinsmedlen. Ty att den inkomst,
som tillflöte det allmänna af brännvinstillverkning, och den, som
härflöte af dess försäljning, skulle vara af så olika art, att den förra på
grund af sin natur måste vara en statsinkomst, den senare en kommunal
inkomst, borde icke rimligtvis kunna påstås. — Om man nu gärna vidgår
riktigheten af denna uppfattning, som innerst måste innebära ett
erkännande af den svåra tunga, staten genom att medgifva brännvins Bili.

till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 16

122

Särskilda Utskottets (N:0 2) Utlåtande N:o 5.

tillverkning i landet ådrager kommunerna, bör emellertid vara lika
oförnekligt, att de brännvinsmedel, som tillerkänts kommunerna, i främsta
rummet borde användas för betäckandet af just de utgifter, hviska till
så stor del vållas af de obemedlade klassernas bränn vinsförbrukning; och,
som bekant, var detta syfte långt ifrån främmande för det »Göteborgssystem»,
hvilket i så mångt och mycket införlifvats med vår brännvinsförsäljningslag.
Dess stiftares tillkännagifvande, att det bragts till stånd
»af välvilja för den arbetande klassen», afsåg ju att betona, hurusom den
bolagsvinst, som kunde uppstå, icke skulle tillfalla bolagets delägare,
utan i stället användas till fromma för den samhällsklass, som till sin
egen skada genom sin brännvinsförbrukning sammanbragte bolagsinkomsterna.
Dessa, så var meningen, skulle på ett eller annat sätt
återställas, till gagn för dem, från hvilka de utgått, och därmed ock till
fördel för de kommuner, hvilka annars skulle för hårdt fått höta för
samhällsordningens erkännande af brännvinstrafiken såsom en loflig näring.
Men denna etiska kärna för systemet fick ej sitt uttryck i vår försäljningslag;
och det blef dess vantolkare desto lättare att just i denna brist
finna desto starkare skäl för en dålig utläggning af dess syften. Den,
som under årtionden måst inför utlandet häfda dessas verkliga beskaffenhet,
vet bättre än någon, att ingen anklagelse mot svenska brännvinslagstiftningen
väckt så mycken uppmärksamhet och vållat mera misstroende
emot den än påståendet, att vårt bolagssystem i själfva verket
blott afsåge att genom ett klokt tillvaratagande af de medel, arbetarne
offra för sitt brännvinsbegär, lindra de bemedlade samhällsmedlemmarnas
skattebörda. Om än i viss mån systemet har denna följd, var det dock
aldrig dess syfte. Och hade ofvan anförda bestämmelse i 22 §:s 3:e
moment fullständigats genom någon föreskrift med hänsyn till brännvinsmediens
användning, skulle detta lättare, än nu varit fallet, kunnat tillförlitligen
bestyrkas.

Likasom redan i försäljningslagens 15 §, 1 mom., införts förklaringen,
att bolagen i fråga skola hafva till ändamål endast att i sedlighetens
intresse ordna och handhafva detaljhandeln med brännvin och ej
må afse att utöfver viss ränta å tillskjutna medel bereda delägare vinst
eller kommunen ekonomisk fördel utöfver hvad förordningen bestämmer,
borde ovillkorligen ock någon anvisning af densamma lämnas med hänsyn
till användningen af de medel åtminstone, kommuner och landsting
från bolagen erhålla.

Vid 1885 års riksdag väckte jag förslag i detta syfte. Om det än
då undansköts såsom afseende en blott »b o k fö r i n g s åtgärd» utan verklig

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

123

betydelse, tillåter jag mig dock nu återupptaga frågan. Den »bokföring»,
som därmed åsyftas, är visserligen icke betydelselös; den är tvärtom af
den största betydelse, ej blott i fråga om lagens inre fullständigande,
utan äfven med hänsyn till uppfattningen däraf både inom och utom landets
gränser.»

I sin merberörda skrifvelse den 12 maj 1902 begärde Riksdagen,
såsom förut erinrats, framläggande af förslag till bestämmelser, hvarigenom
en med billighet och rättvisa öfverensstämmande fördelning af försäljningsafgifterna
skulle kunna åvägabringas. Härmed hade Riksdagen
uttalat, att de resultat, det nu gällande fördelningssättet gifver, icke syntes
Riksdagen ur de angifna synpunkterna tillfredsställande.

I den nu föreliggande kung!, propositionen erkännes också uttryckligen
rättmätigheten af de kraf, som framställts på en förändring till
landsbygdskommunernas förmån med afseende å fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen.
Det af Kungl. Maj:t i 25 § framlagda förslaget
synes emellertid utskottet icke tillförsäkra landsbygdskommunerna så stora
bidrag till bestridande af dem åliggande utgifter, som med hänsyn till den
uti ifrågavarande kommuner i allmänhet högre kommunala beskattningen
och öfriga på frågan inverkande omständigheter rättvisligen böra kunna
fordras.

Chefen för finansdepartementet har på grund af de stora svårigheter,
hvarmed en sådan åtgärd syntes vara förenad, icke velat förorda,
att genom en minskning af städernas nuvarande inkomster af brännvinsförsäljningsmedlen
landskommunernas inkomster i motsvarande grad ökades.
Landsbygdens intresse af större andel i dessa försäljnings medel skulle
därför enligt det kungl. förslaget blifva tillgodosedt hufvudsakligen genom
den ökade inkomst af ifrågavarande medel, som enligt chefens för
finansdepartementet beräkning torde komma att inträda dels till följd af
folkmängdens ökning och dels till följd af de af Kung]. Maj:t föreslagna
åtgärder till höjande af brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet.

Den andel i brännvinsförsäljningsmedlen, som, med tillämpning å
försäljningsåret 1902—03 af den af Kung]. Maj:t föreslagna fördelningsgrunden,
skulle varit att påräkna för landsbygdskommunerna, framgår af
följande ur den kung!, propositionen hämtade tabell:

Utskottets

yttrande.

124

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

	I medeltal	I medeltal	Under försäljningsåret 1902—	-1903
	under åren	under åren
	1893/94-1902/03.	1898/99-1902/03.	enligt JLöyö års förordning.	enligt förslaget.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
Hela riket.
Städer ............	6,035,382	61	6,762,615	83	6,832,603	16	6,528,041	03
Landsting..........	1,794,849	29	2,036,864	32	2,056,955	81	2,000,000	—
Hushållningssällskap.....	1,317,113	84	1,484,711	31	1,498,651	21	1,500,000
Landsbygd..........	1,276,516	54	1,450,585	34,	1.513,916	25	1.874,085	40
Summa	10,423,862	28	11,734,776	80	11,902,126	43	11,902,126	43

Enligt tabellen skulle sålunda Kungl. Maj:ts förslag, tillämpadt under
försäljningsåret 1902—03, hafva för landsbygdskommunerna medfört
ett tillskott af kronor 360,169: 15 utöfver de belopp, som enligt nu gällande
bestämmelser kommit dem till godo. I förhållande till de i tabellen utsatta
medeltalen för tioårsperioden 1893/94—1902/03 och femårsperioden
1898/99—1902/03 skulle det för landsbygden angifna beloppet enligt
Kungl. Maj:ts förslag inneburit en ökning af resp. kronor 597,568:86 och
kronor 423,500: 06.

_ Eet torde icke vara möjligt att med någon säkerhet angifva, huruvida
och i hvad mån vidare ökning i landskommunernas andelar kan i framtiden
uppstå utöfver den ökning, som enligt hvad nyss visats Kungl.
Maj:ts förslag omedelbart skulle medföra. En stigande folkmängd ssiffra
synes nämligen icke i och för sig föranleda höjning af brännvinsförsäljningsmedlen.
Till belysande häraf har utskottet i efterföljande tabell
sammanställt några ur den officiella statistiken hämtade uppgifter.

Folkmängden i riket den 31 december nedanstående år.	Brännvinsförsäljningsmedel
försäljnings- år.	hela riket. Kr.	stadskommu-nernas an-delar. Er.	landskommu-nernas an-delar. Kr.
1898 ..........	5,062,918	1898/99	11,673,670-96	6,754,854-41	1,429,006-70
1899 ..........	5,097,402	1899/1900	12,404,404-79	7,143,529-21	1,518,651-90
1900 ..........	5,136,441	1900/01	11,901,423-01	6,820,936 10	1,436,775-47
1901..........	5,175,228	1901/02	10,946,469-50	6,261,156-37	1,354,576-33
1902 ..........	5,198,752	1902/03	11,937,060-28	6,832,603 16	1,513,916-25

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

125

Under de i tabellen angifva åren har befolkningen varit stadd i
konstant ökning, medan såväl brännvinsförsäljningsmedlen i sin helhet som
jämväl de landsbygdskommunerna tillkommande andelar däraf under samma
period än stigit och än sjunkit, ett förhållande som tyder på, att äfven
andra faktorer än folkmängdens tilltagande öfva inflytande i fråga om
nämnda medels ökning.

Icke heller för framtiden lärer kunna väntas en stadigt stigande
vinstmedelssiffra, utan torde denna komma att fortfarande förete liknande
fluktuationer som beträffande föregående år påvisats.

I fråga om de af Kungl. Maj:t föreslagna åtgärder till höjande af
brännvinsförsäljningsafgiftens effektivitet, för hvilka utskottet i det föregående
redogjort, har chefen för finansdepartementet framhållit, hurusom
genom nämnda åtgärder en minskning af brännvinskonsumtionen visserligen
torde vara att förvänta, men att å andra sidan den del af konsumtionen,
hvars tillgodoseende komme att öfvergå från andra rättighetsinnehafvare
till bolagen, torde blifva så pass betydande, att bolagens vinstmedel
därigenom komme att ej, oväsentligt stiga samt i följd däraf och
med hänsyn till den mångdubbelt större afkastning, det allmänna åtnjuter
af bolagens försäljning jämförd med andra rättighetsinnehafvares, det allmännas
behållning af brännvinsförsäljningen i afsevärd mån ökas.

Att nu beräkna storleken af den ökning, som chefen för finansdepartementet
sålunda ställt i utsikt, lärer icke vara möjligt.

Om ock efter hand landskommunernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen
komme att stiga, synas dock, enligt hvad det nu anförda
gifver vid handen, under eu säkerligen ganska lång tid framåt proportionerna
mellan de andelar, som skulle tillfalla städerna och landskommunerna,
komma att gestalta sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
i den å sid. 124 först intagna tabellen angifves. Härigenom skulle emellertid
endast i ganska ringa mån medel erhållas till afhjälpande af de
inom landskommunerna rådande missförhållanden i afseende å beskattningen
och sålunda det af Riksdagen uttalade önskemålet i afseende å
brännvinsförsäljningsmedlens fördelning icke i tillbörlig mån vinnas.

Den af Kungl. Maj:t föreslagna fixeringen till vissa maximibelopp
af städernas andelar finner utskottet jämväl innebära en väsentlig olägenhet.
Då för framtiden de af Kungl. Maj:t föreslagna maxima undantagslöst
torde komma att uppnås, skulle nämnda anordning lägga hela risken
af en eventuell nedgång i försäljningsmedlen på landskommunerna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, finner utskottet sig icke
kunna tillstyrka bifall till det af Kungl. Maj:t framlagda fördelningsförslaget.

126

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Sedan utskottet sålunda funnit Kung]. Maj:ts förslag icke böra läggas
till grund för blifvande bestämmelser angående försäljningsmedlens
fördelning, har utskottet, som icke ansett indragning af dessa medel till
statsverket böra i någon form ifrågakomma, till granskning upptagit de
af enskilda motionärer väckta förslag i berörda hänseende, hvilka i den
å sid. 90 och 91 meddelade öfversikt betecknats såsom innehållande
väsentliga afvikelse!’ från det kungl. förslaget.

Fördelningen bör enligt utskottets åsikt anordnas enligt ett på alla
punkter rörligt system utan fastslagna maxima, så att eventuellt uppkommande
ökning eller minskning kommer att beröra alla andelsberättigade.

Denna princip, jämte fördelningsgrunder i öfrigt, som bättre än
Kungl. Maj:ts förslag tillgodose landsbygdskommunerna, har utskottet funnit
förefinnas a uti det förslag, som framställts i den inom Första kammaren
af herr Åkerberg väckta motionen n:o 47, hvilken motion af utskottet
lagts till grund för utskottets förslag till 25 §.

Utskottet har emellertid icke ansett, att synpunkten af en jämnare
fördelning mellan stad och land bort ensam komma till uttryck i det
af utskottet förordade fördelningsförslaget. I flera af de motioner, som
nu förelegat till utskottets behandling hafva förslag framställts i syfte, att
någon del af brännvinsförsäljningsmedlen borde anslås till åtgärder, afsedda
att förekomma dryckenskap. Denna grundsats har utskottet funnit
nu böra vinna beaktande och tillstyrker utskottet därför, att i anslutning
till det i motionen II: 270 af herr Pettersson i Södertälje jämte 45
medmotionärer framställda förslag ett belopp, motsvarande en procent af
samtliga brännvinsförsäljningsmedlen för hela riket, skall af den till statskontoret
inlevererade behållningen af ifrågavarande medel årligen afsättas
för att efter Kungl. Maj:ts förordnande användas till främjande af nykterhet
och motarbetande af dryckenskapens följder.

Genom afsättande af ett dylikt belopp skulle vinnas den fördel, att de
anslag af tillfällig natur, som för närvarande för härmed likartade ändamål
beviljas af vare sig Riksdagen eller Kungl. Maj:t, bortfölle. Utskottet har
genom formuleringen af 25 § i korthet antydt de ändamål, för hvilka
ifrågavarande medel enligt utskottets förmenande böra användas. Af dessa
medel borde kunna utgå anslag till anordnande af föreläsningar i nykterlietsfrågor,
till föreningar med nykterhetsundervisning till ändamål, till
undervisning af lärare och lärarinnor i och för ett tillfredsställande ordnande
af den dem ålagda undervisningen om rusdryckerna och deras
verkningar in. fl. nykterhet främjande ändamål. Motarbetandet af dryckenskapens
följder torde åter kunna ske genom anslag för upprättande af

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

127

stats- eller kommunasyler för alkoholister samt i form af understöd åt
privata alkoholistasyler in. m.

Om ock utskottet funnit en fördelning af försäljningsmedlen i den
af Riksdagen förut angifna riktning icke kunna åvägabringas utan minskning
af städernas hittillsvarande inkomster af dessa medel, har utskottet
likväl ansett denna minskning icke kunna omedelbart inträda. En nedsättning,
sådan som utskottets förslag innebär, skulle, på en gång tillämpad,
otvifvelaktigt medföra en kanske i många fall allvarlig rubbning af
städernas ekonomi. För att undanröja denna olägenhet har utskottet föreslagit
bestämmandet af en tidsperiod, under hvilken öfvergången från de
nuvarande förhållandena skulle stegvis äga rum. Utskottet har i så måtto
föreslagit, att de första nio åren, under hvilka den nya förordningen tilllämpas,
städerna och öfriga uti ifrågavarande hänseende med dem likställda
samhällen skola åtnjuta, utöfver de genom 25 § dem tillerkända andelar,
af de i hvarje stad inflytande brännvinsförsäljningsmedlen

V io 1907 — 31/i2 19081 O0 , , tji

Vn 1907—31/i2 1908/'' '' • 22''s hundradedel»!

1909 .......... 20 »

1910 ..........17,5 »

1911 .......... 15 »

1912 .......... 12,5 »

1913 ..........10 »

1914 ......... . 7,5 »

1915 .......... 5 »

1916 .......... 2,5 »

En sålunda anordnad öfvergångstid skulle lämna ifrågavarande samhällen
rådrum att utan häftigt afbrott förbereda och ordna de förändringar
i deras inkomst- och utgiftsstater, som kunde föranledas af de minskade
inkomsterna af brännvinsförsäljningsmedlen.

28 §.

I fråga om denna paragraf har chefen för finansdepartementet anfört:

»I stället för orden ''mönstring med beväringsmanskap’, äro i förevarande
§ insatta orden ''inskrifningsförrättning eller mönstring med
värnpliktige’. I öfrigt öfverensstämmer paragrafen med § 25 i 1895 års
förordning.»

Statsrådets

yttrande.

128

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
II: 248.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Motion
II: 230.

Herr Olsson i Heden har i motionen II: 248 föreslagit, att paragrafens
1 mom. måtte erhålla följande lydelse:

»A landet, där ej särskild polis finnes anställd, vare detaljhandel
med brännvin förbjuden inom 0,2 mil från det ställe, där auktion, marknad,
torgdag eller uppbördsstämma hålles samt, oafsedt om polis finnes
anställd, alltid under pågående inskrifningsförrättning eller mönstring med
värnpliktige.»

Såsom skäl för den af honom äskade förändringen yttrar motionären: »Ändringen

i denna § är föranledd däraf, att stängning af en rörelse
på landet, där polis finnes anställd, bör likställas med stängning af en
rörelse i stad. Nu gällande bestämmelser, som i detta hänseende äro lika
med de i denna punkt i kung!, förslaget, hafva visat sig obehöfliga och
opraktiska. På grund af dessa bestämmelser hafva auktioner tillställts af
rent okynne under själfva julveckan, för att hindra spritrörelses lojala
utöfvande, och har sådant tillvägagående förorsakat mycket obehag och
onödig tidsförlust för personer, som kommit från aflägsen belägen plats för
att köpa brännvin.

Däremot bör sådan rörelse, där icke polis finnes anställd, hållas
stängd.»

Utskottet har funnit de af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
böra bibehållas oförändrade.

29 §.

Chefen för finansdepartementet anför beträffande denna §:

»Enligt nuvarande § 26 må minuthandel med brännvin, som får äga
rum endast å söckendagar, begynna tidigast klockan 8 förmiddagen och
sluta senast klockan 7 eftermiddagen. I mom. 1 af förevarande § har
föreslagits, att utminutering ej må begynna tidigare än utskärning eller
klockan 9 förmiddagen och4 å dagar före sön- och helgdag sluta senast
klockan 5 eftermiddagen.

I nu gällande förordning finnes ej stadgadt, när utskärning må
begynna å sön- och helgdagar. Med afseende härå har det i gällande förordning
befintliga stadgande om sådan tid i fråga om söckendagar utsträckts
att gälla äfven för sön- och helgdagar.»

Uti motionen II: 230 yrkar herr Hctzén, att 29 § skall erhålla följande
lydelse:

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

129

»1. Utminutering af brännvin må äga rum endast söcknedagar från
klockan 9 förmiddagen och skall sluta å dagar före sön- eller helgdag senast
klockan 5 eftermiddagen samt öfriga dagar senast klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af brännvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara
längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar samt å dagar före sön- och helgdagar
senast efter klockan 5 eftermiddagen må utskänkning af brännvin ej äga
rum; dock må Kungl. Maj:ts befallningshafvande på framställning af kommunalstyrelse
samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande åt särskilda
utskänkningsställen för måltider åt spisande gäster medgifva undantag
från det sålunda meddelade förbud.

4. Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller
kommunalnämnds hörande därom förordna.

5. Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.»

Utskottet har icke funnit sig böra tillstyrka, att i förordningen införas
bestämmelser, som ytterligare inskränka tiden för utminutering och
utskänkning af brännvin.

Däremot har utskottet funnit ett stadgande, motsvarande den bestämmelse,
som förekommer i 17 § 1 mom. första punkten af det för
innevarande Riksdag af Kung!. Maj:t framlagda förslag till förordning angående
försäljning af vin och maltdrycker, hafva sitt berättigande äfven
i förevarande förordning. I sådant hänseende har utskottet föreslagit en
bestämmelse, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande må vid meddelande af
tillstånd till detaljhandel med brännvin stadga de inskränkningar, som
kunna anses erforderliga, äfven i andra afseenden än de i Kungl. Maj:ts
förslag till 29 § omförmälda.

Den nu föreslagna bestämmelsen har ansetts lämpligen få sin plats
i 29 §, där den blifvit insatt i 5 mom. Detta mom. enligt Kungl. Maj:ts
förslag utgör 6 mom. i utskottets förslag.

31 §.

Såsom en åtgärd, hvilken ur nykterhetssynpunkt icke torde sakna
betydelse, har utskottet föreslagit att i 31 § införes bestämmelse, att friskt
dricksvatten ständigt skall tillhandahållas i utskänkningslokal.

Dih. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Håft.

Utskottets

yttrande.

Utskottets

yttrande.

130

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Statsrådets

yttrande.

Motion
II: 63.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

Denna bestämmelse har blifvit insatt såsom ett särskildt moment,
hvilket föranledt en omnumrering inom paragrafen.

34 §.

I statsrådsprotokollet anföres i fråga om denna paragraf:

»Beträffande brännvinsutdelning utan betalning är i förevarande §
föreslaget, att sådan, utom å de platser eller vid de tillfällen, som omförmälas
i den nuvarande § 31, ej må äga rum vid torghandel och ej
heller uti lägenheter hörande till i öppen salubod bedrifven handelsrörelse.
Sistnämnda tillägg är föranledt af det flerstädes öfverklagade förhållande,
att innehafvare af salubod ej sällan kringgått det i förevarande § meddelade
förbud genom att i kontor eller magasin eller annan sådan, ej till
själfva boden hänförlig lägenhet bjuda på brännvin utan att ett sådant
förfarande enligt nu gällande bestämmelser ansetts kunna medföra straffpåföljd.
»

I motionen il: 62 har af herr Neiglick yrkats, att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att § 31 i kungl. förordningen angående villkoren för
försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
den 24 maj 1895 skall erhålla följande lydelse:

»Den, som i öppen salubod idkar handel med andra varor än brännvin,
må icke vare sig i saluboden eller i kontorsrum eller förvaringsrum,
som användes för handelns idkande, äfven utan betalning utdela brännvin
å tid, då handelsboden hålles för allmänheten öppen. Vid auktioner äfvensom
vid handel med lappbefolkningen vare dylik brännvinsutdelning likaledes
förbjuden.»

Det i Kungl. Maj:ts förslag till 34 § stadgade förbud mot brännvinsutdelning
omfattar jämväl de af motionären åsyftade lokaler, hvadan
utskottet finner förevarande motion vara besvarad genom hvad i 34 §
af Kungl. Maj:t föreslagits och af utskottet blifvit tillstyrkt.

35 §.

Chefen för finansdepartementet har angående denna paragraf anfört
följande:

»Förteckningen på de myndigheter, hvilkas anmälningar om oordningar
vid utskänkning må föranleda vissa åtgärder, är i denna §, hvilken
jämväl i 1895 års förordning bär ordningsnummern 35, fullständigad.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o ö.

131

§§ 37 och 48 i 1895 års förordning innehålla vissa föreskrifter
rörande försändning af brännvin. I fråga om dessa stadgande^ indika
förekommo redan i 1855 års brärmvinsförsäljningsförordning, yttrade det
särskilda utskott vid 1853—1854 års riksdag, som förehade hithörande
frågor till behandling, att de ''förklaras lätt utur den nödvändiga omtankan,
att oloflig införsel må förekommas’. Enär emellertid samma stadganden
torde hafva sin rätta plats, icke i brännvinsförsäljningsförordningen,
utan i tullstadgan, som i § 49 äfven innehåller föreskrifter i berörda
hänseende, hafva de ur förslaget uteslutits.»

Paragrafen har af utskottet blifvit tillstyrkt i oförändrad form.

36 §.

Ansvarsbestämmelserna i det kungl. förslaget innefattas i 36—53 §§
och äro dessa stadganden med några mindre väsentliga ändringar desamma,
som innehållas i §§ 38—47 samt 49—56 i nu gällande försäljningsförordning.

Herr Wieselgren har i sin förberörda motion 1:42 anfört följande:

»Slutligen tillåter jag mig ock påpeka nödvändigheten af att icke
låta de bötesansvarsbestämmelser, som i nyssnämnda, nu gällande kungl.
förordning förekomma, alldeles oförändrade öfvergå till den nya förordning,
det kungl. förslaget afser att åstadkomma. De bötesbelopp af från 30
till och med 60 kronor och från 60 till och med 120 kronor, som stadgas
i förslagets 36 § för oloflig brännvinsförsäljning eller salning, första och
andra gången, datera sig från en tid, som nu ligger snart fyrtio år tillbaka;
så göra ock ej mindre de i 39 §:s andra moment förekommande
bötesbelopp af från 15 till och med 30 och från 30 till och med 60
kronor för den, som idkar detaljhandel med brännvin under tid, hvarför
afgift icke är i föreskrifven ordning erlagd, än äfven de bötesbelopp, som
möta i förslagets 40 och 42 §§. Samtliga ingingo första gången i kungl.
förordningen den 26 oktober 1866 angående försäljning af brännvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker. Man behöfver ju blott
besinna, huru penningvärdet under mellanliggande tider fallit, för att inse,
huru föga straffhotet i de föreslagna bötesbeloppen nu motsvarar det, som
år 1866 i dem tydligen innelåg. Då vid förhöjningen sistsagda år af de
i försäljningslagen den 27 november 1857 bestämda bötesbeloppen så tillvägagicks,
att maximum för bötesgraden dittills dädanefter blef minimum,

Utskottets

yttrande.

Motion
I: 42.

132

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

Motion
II: 154.

torde det väl nu icke kunna anses för strängt, om jag förutsätter lämpligheten
af samma förfaringssätt nu; och föreslår jag alltså,

att i enlighet härmed de i förslagets 36, 39, 40 och 42 §§ förekommande
bötesbelopp må varda skäligen förhöjda.»

Den af motionären ifrågasatta förhöjningen af bötesbeloppen i nämnda
§§ har icke synts utskottet vara af behofvet påkallad, med anledning hvaraf
utskottet afstyrker motionärens yrkande beträffande desamma.

38 §.

I motionen II: 154, af herr Burman, hvilken motion efter att hafva
varit hänvisad till Riksdagens bevillningsutskott, sedermera blifvit till särskilda
utskottet öfverläinnad, anföres följande:

»I de trakter af vårt land, som ännu blifvit skonade från legaliserad
försäljning af spirituösa drycker, uppdyka gifvetvis lönnkrögare mer ån
annorstädes. Så är t. ex. förhållandet inom Västerbottens läns lappmarker.
Genom polismaktens vakenhet hålles dock olaga försäljning af de drycker,
som enligt lagens mening äro spirituösa, inom trånga gränser, men där
idkas äfven en lika fördömlig spirituosaförsäljning, som icke nås af lagens
arm, emdan det fluidum, som säljes, ehuru mycket rusgifvande, icke är
hänförligt till spirituös dryck. (Se Kungl. Maj:ts bifogade dom af den 20
mars 1903). Detta fluidum är eau de cologne, som i stor myckenhet införes
till lappmarkerna och . tillhandahålles befolkningen såsom rusdryck.
En sådan ovana som att förtära eau de cologne kan måhända förefalla
mången löjlig, men såsom förklaringsgrund till densamma vill jag påpeka,
att här är fråga om bygder, belägna tjogtals mil och därutöfver från
närmaste krog, samt att den vara, som tillhandahålles, i allmänhet endast
består af starkt brännvin, tillsatt med minsta möjliga delar essenser och
är sålunda särskild! tillverkad! för att af en brännvinstörstig person, som
är mindre nogräknad, kunna förtäras. Den användes äfven minst af allt
till parfym, utan säljes och förbrukas såsom rusgifvande dryck, i hvilken
egenskap den af folkhumorn fått namnet ’kolijox’.

Då detta kringgående af lagen synes vara i tilltagande och sannolikt
kommer att mycket ökas, sedan förbud utfärdats mot spritdryckers försändande
med posten, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen inkomma med förslag till sådant
tillägg till eller ändring i gällande förordning angående försäljning af

Särskilda Utskottets (iV:o 2) Utlåtande N:o 5.

133

brännvin m. in. den 24 maj 1*95, att försäljning af eau de cologne, då
anledning förekommer att antaga, att varan är ämnad att såsom rusgifvande
medel användas, måtte likställas med olaga iskänkning af
brännvin.

Motionen II: 268, af herr Boos, berör samma ämne som ofvan in- Motion
tagna motion och är af följande lydelse: 11:268.

»I vissa delar af vårt land lärer såsom rusdryck i ganska stor omfattning
förtäras eau de cologne, hoffmansdroppar med dera till drycker
icke afsedda alkoholhaltiga vätskor. Till förekommande häraf torde vara
lämpligt att i visst hänseende och under viss förutsättning likställa försäljningen
af dessa vätskor med försäljningen af brännvin. Jag hemställer
därför,

måtte erhålla följande lydelse:

1. Om den, som ej innehar rättighet till detaljhandel med brännvin,
försäljer till dryck i vanlig mening ej hänförlig alkoholhaltig vätska,
och försäljningen sker under omständigheter, hvilka kunna gifva säljaren
skälig anledning antaga, att vätskan varit afsedd att användas såsom
dryck, stånde ansvar såsom i § 36 sägs.

2. Öfverskrides den i § 6 mom. 4 stadgade rättighet till brännvinsförsäljning
i visst fall å apotek, galle jämväl hvad i § 36 är stadgadt.»

Inom utskottet har blifvit bestyrkt, att de af motionärerna påvisade utskottets
missförhållanden med afseende å användande till förtäring af eau de yttrande.
cologne, hoffmansdroppar och andra till dryck icke afsedda alkoholhaltiga
vätskor förefinnas i den omfattning, att lagstiftningsåtgärder synas af behofvet
påkallade till stäfjande af detta missbruk. Försäljning af förenämnda
slags vätskor under sådana omständigheter, som af motionärerna angifvits,
bör otvifvelaktigt i öfverenstämmelse med brännvinsförsäljningsförordningens
anda och mening likställas med olaga brännvinsförsäljning. Det af
herr Burman anförda domstolsprejudikatet, hvilket finnes återgifvet vid
hans motion, utvisar emellertid, att enligt gällande rättsuppfattning nuvarande
stadgan den angående försäljning af brännvin icke i dylika fall
äga tillämplighet.

Kung]. Maj:ts förslag innehåller i förevarande hänseende i sak samma
stadgariden som 1895 års försäljningsförordning, hvadan utskottet tillstyrker
att för fyllande af den lucka i lagstiftningen, som enligt utskottets åsikt
härutinnan förefinnes, en bestämmelse i enlighet med det af herr Roos
framställda förslaget måtte i 38 § af förordningen inflyta.

att § 38 i den blifvande förordningen om försäljning af brännvin

134

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

Statsrådets

yttrande.

40 §.

I Kungi. Maj:ts förslag till denna §, motsvarande nuvarande § 42,
är gjordt ett tillägg om ansvar för den, som förbryter sig mot hvad i
§ 5 mom. 2 är stadgadt angående utbjudande till salu eller upptagande af
beställningar å brännvin genom ombud.

Med anledning af den utaf utskottet i 16 § 2 mom. föreslagna inskränkning
beträffande utöfningen af där omförmäld utskänkningsrättighet,
har utskottet utsträckt den i sista stycket af förevarande § stadgade
ansvarsbestämmelsen att gälla äfven vid öfverträdelse af 16 § 2 mom.

Öfvergångsstadganden.

I fråga om de i Kungl. Maj:ts författningsförslag befintliga öfvergångsstadganden
har chefen för finansdepartementet anfört följande:

»Då flerstädes detaljhandeln med brännvin redan är ordnad för en
tid, som i stad utgår med den 30 september 1907 och å landet med den
31 oktober samma år, har den nya förordningen icke ansetts böra träda i
kraft förr än, i fråga om stad den 1 oktober 1907 och beträffande landet
den 1 november samma år.

Särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag anförde såsom skäl,
hvarför vid fördelningen af brännvinsförsäljningsmedlen städerna tillagts
större andelar än landskommunerna, dels den olika ställning, hvaruti
städernas styrelse och förvaltning befunne sig emot landskommunerna,
dels den vana och häfdvunna rätt, som städerna hade att hvar för sig
omedelbart draga inkomsterna af starka dryckers försäljning. Om än
dessa skäl fortfarande i viss mån äga giltighet i fråga om städerna, kunna
de däremot svårligen åberopas med afseende å köpingarna. I det remitterade
förslaget hade därför köpingarna uti ifrågavarande hänseende likställts
med landskommunerna; dock föreslogs för underlättande af en dylik reglering
eu öfvergångstid af 20 år, under hvilken tid de köpingar, hvarest
under försäljningsåret 1903—1904 bolag funnits inrättade, skulle i fråga
om fördelningen behandlas lika med städerna.

Emot förslaget härutinnan ha invändningar gjorts af, bland andra,
kommunalnämnden och kommunalstämman i Sundbyberg, municipalstyrelsen
och kommunalstämman i Malmköping samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms och Kalmar län, hvilka framhållit, att köpingarna inrättat
sina utgifter och sin ekonomi med beräkning af dem tillerkända andelar

O O

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 135

:tf brännvinsförsäljningsmedlen. Då just med hänsyn härtill öfvergångstiden
föreslagits så lång som 20 år, har hvad nyssnämnda myndigheter
sålunda anfört icke synts böra föranleda någon ändring af förslaget. Ej
heller har jag ansett mig böra fästa afseende å en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län gjord hemställan, att öfvergångstiden
måtte sättas till 40 år. Däremot hafva enahanda jämkningar,
som i det. remitterade förslaget vidtagits i fråga om beräkningen af de
städerna tillerkända maxima af brännvinsförsäljningsmedlen, tillämpats
äfven beträffande de med städerna under öfvergångstiden likställda
köpingarna.»

Åtskilliga förslag till ändring af Kungl. Maj:ts öfvergångsstadganden
hafva af enskilda motionärer blifvit framställda.

Herr Olsson i Heden föreslår sålunda i motionen 11: 248 följande
lydelse för öfvergångsstadgandena:

»Denna förordning träder i kraft i stad den 1 oktober 1910 och å landsbygden
den 1 november 1910. Bolags nettovinst för försäljningsåret från
och med den 1 .oktober 1909 till den 1 oktober 1910 fördelas eldigt föreskrifterna
i nådiga förordningen den 24 maj 1895 angående försäljning af
brännvin. Det försäljningsår, som börjar i stad den 1 oktober 1910
och å landsbygden den 1 november 1910 slutar med den 31 december
1911.»

Motionären yttrar i motionen beträffande detta sitt förslag:

»Ändringar i dessa måste anses nödvändiga af många skäl, hvilka
icke här nedan torde behöfva påpekas. Då nuvarande brännvinsförordningen
med några mindre förändringar existerat i cirka 40 år och verkningarna
däraf visat sig i hufvudsak goda, finnes ingen anledning att vidtaga
så våldsam rubbning i bestående förhållanden, som kungl. förslaget innebär.
Då sprithandeln i vårt land jämväl berör så många intressen, skulle
en hastig förändring ur ekonomiska m. fl. synpunkter helt visst komma
att medföra olyckliga följder.» I

I motionen II: 257, väckt af herrar Danielsson och två andra ledamöter
af Andra kammaren, föreslås ett tillägg till första punkten af
öfvergångsstadgandena. Motionen är af följande lydelse:

»Enligt de öfvergångsstadganden, som finnas intagna i Kungl. Maj:ts
genom nådiga propositionen n:o 79 för innevarande års Riksdag framlagda
förslag till ny brännvinsförsäljningsförordning, skall nämnda förordning

Motion
It 248.

Motion
IT: 257.

136

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Motion
I: 47.

Motion
IT: 243

träda i kraft först år 1907 — i fråga om stad den 1 oktober och beträffande
landsbygden den 1 november.

Såsom skäl för detta långa uppskof med förordningens trädande i
kraft anföres, att detaljhandeln med brännvin flerstädes redan är ordnad
för tiden till nyssnämnda dagar.

Detta skäl bör emellertid icke utgöra något hinder för cn tidigare
tillämpning af en viss bestämmelse i förordningen. Af den utredning,
som verkställts rörande ursprunget till och omfattningen af de
utskänkningsrättigheter, Indika utöfva^ å gästgifverier på landet jämlikt §
7 mom. 1 i nu gällande brännvinsförsäljningsförordning, har med all önskvärd
tydlighet framgått, icke blott att dessa rättigheter från början saknat
privilegienatur och i stället varit samt fortfarande måste anses vara underkastade
möjligheten att genom ändringar i brännvinslagstiltningen bli
utan vederlag inskränkta eller indragna, utan äfven, att i desamma alldeles
icke ingått någon rätt att försälja brännvin till afhämtning, hvilken förmenta
rätt sålunda strängt taget icke existerar. Vid dylikt förhållande,
och då den minuthandel med brännvin, hvilken vid sådana gästgifverier
utöfvas, enligt hvad allmänt är kändt vållar stora olägenheter och är till
synnerlig skada för nykterhet och sedlighet i de trakter, där den förekommer,
synes det lämpligt och riktigt, att denna minuthandel snarast
möjligt och senast med detta års utgång upphör. En bestämmelse härom
synes därför böra inflyta i öfvergångsstadgandena, och synes densamma
lämpligen kunna erhålla den formen, att § 4 bestämmes skola träda
i kraft med ingången af år 1906 med afseende på omförmälda, i förslagets
§ 10 omnämnda gästgifverier. Vi tillåta oss därför vördsamt föreslå,

att första punkten i ’Öfvergångsstadganden’ i Kungl. Maj:ts förslag
till ny förordning angående försäljning af brännvin må erhålla ett
tillägg, så att den i sin helhet kommer att lyda sålunda: ''Denna förordning
träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907 och beträffande
landsbygden den 1 november 1907. Dock skall § 4 med ingången af år 1906
träda i tillämpning beträffande sådana gästgifverier, som omförmälas i § 10.’»

Redan vid 25 § hade utskottet anledning redogöra för det förslag till
öfvergångsstadgande, som framställts af herr AJcerberg i motionen I: 47,
hvarför det här icke ånyo återgifves. I

I motionen II: 243 har herr Johansson i Möllstorp jämte två medmotionärer
förklarat sig anse följande öfvergångsstadgande lämpligt:

»Har stad under försäljningsåret 1902—1903 haft större inkomster
än som enligt § 25 skulle densamma tillfalla, skall den bibehållas vid

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

137

samma inkomst till så stor de], att inkomsten för hvarje år efter det denna
förordning trädt i gällande kraft endast nedsättes med 1,/2o årligen af det
belopp, staden uppbar för försäljningsåret 1902—1903, intill dess beloppet
nedgått till hvad i § 25 stadgas såsom gällande.»

Inom Första Kammaren har af friherre Johan Beck-Friis jämte elfva
andra af kammarens ledamöter och inom Andra kammaren har af herr
Ekman jämte ytterligare sexton af denna kammares ledamöter väckts lika
lydande motioner, hvilka äro betecknade, den förstnämnda med n:o 48 och
den senare med n:o 273, samt af följande lydelse:

»Den i § 25 af Kungl. Maj:ts proposition n:o 79 med förslag till
förordning angående försäljning af brännvin föreslagna fördelningen af
brännvinsförsäljningsmedlen innehåller beträffande hushållningssällskapens
och landstingens andelar, att dessa skola beräknas efter de respektive områdenas
folkmängd. Om än en sådan grund för fördelningen må anses
rättvis, vållar den emellertid för vissa hushållningssällskap och landsting
en så betydlig nedsättning i deras nuvarande inkomster, att de svårligen
framdeles kunna fullgöra sina nu åtagna förbindelser eller fortsätta sin
verksamhet i samma utsträckning som hitintills. På det att de besparingar
och förändringar, som sålunda, i händelse af bifall till Kung].
Maj:ts proposition, måste vidtagas inom dessa institutioner, ej må åstadkomma.
alltför stora olägenheter och häftiga rubbningar, tillåta vi oss
föreslå, att eu lämplig öfvergångstid, t. ex. 2 år från och med den dag
förordningen träder i kraft, fastställes, och få på grund häraf hemställa,

att vid fördelningen af de medel, som skola tillkomma landsting och
hushållningssällskap, iakttages, att under tiden till den 1 januari 1910 de olika
landstingen och hushållningssällskapen erhålla andelar i förhållande till
hvad de åtnjutit under året 1902—1903, och att alltså häraf föranledd
ändring vidtages i öfvergångsstadgandet.»

I motionen II: 264, af herrar Jönsson i Yngsjö och Andersson i
Löfhult anföres följande:

»Därjämte innehåller Kung], Maj:ts nu föreliggande förslag följande

Ofvergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober
1907 samt beträffande landsbygden den 1 november 1907.

För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst af brännvinsförsäljningsrnedlen
till städerna räknas de köpingar, i hvilka under för Bih.

till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft.

Motionerna
T: 48 och
IT: 273.

Motion
II: 264.

138

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o o.

säljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskärning af brännvin varit
jämlikt §11 mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag.

Af ofvan stående bestämmelser framgår , att det endast är sådana
köpingar, indika under innevarande försäljningsår hafva åt bolag öfverlåtit
minuthandel med och utskänkning af brännvin, som komma i åtnjutande
af delaktighet i försäljningsmedlen under den i förordningen medgifna
öfvergångsperioden. En sådan begränsning synes oss dock icke vara
öfverensstämmande med rättvisa och billighet. Väl är det sant, att
nämnda köpingar i allmänhet inrättat sina utgifter och sin ekonomi med
beräkning af dem tillerkända andelar af brännvinsförsäljningsmedlen —
och af det propositionen bilagda statsrådsprotokollet framgår, att den föreslagna
öfvergångstiden satts så lång som 20 år just med hänsyn härtill
— men det torde också vara visst, att icke så få köpingar finnas, inom
hvilka spirituosautskänkning bedrifves, utan att denna af en eller annan
anledning blifvit ordnad i öfverensstämmelse med bestämmelserna i § 11
mom. 2 i kungl. förordningen den 24 maj 1895. Äfven dessa köpingar,
hvilka i olikhet med municipalsamhällen äro skyldiga att utan bidrag af
allmänna medel aflöna sina polismän, hafva helt visst i de flesta fall
beräknat sina ekonomiska angelägenheter just med hänsyn till den enligt
nu gällande lagstiftning medgifna rätt att bilda bolag för öfvervägande
af detaljhandeln med brännvin. Det synes oss, som om äfven dylika
köpingar borde äga berättigad! kraf på andel af försäljningsmedier! —
synnerligast som de själfva icke alltid varit orsaken till att försäljningsrätten
icke blifvit öfverlämnad åt bolag. Det saknas nämligen icke exempel
på att köpingar ingått till Kungl. Maj:t med ansökan, att minuthandel
med och utskänkningen af brännvin inom samhället måtte få öfverlåtas
åt för ändamålet bildad! bolag, hvilken ansökan emellertid, ehuru tillstyrkt
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, blifvit afslagen af den anledning,
att omarbetning af vissa delar utaf brännvinslagstiftningen vore
förestående. Den slutsatsen ligger då nära till hands, att dessa köpingar,
därest de något tidigare inkommit med sina ansökningar, skulle fått dem
beviljade och sålunda kommit att tillhöra dem, som enligt Kungl. Maj:ts
nu föreliggande förslag under öfvergångstiden skulle komma att med
afseende å inkomsten af brännvinshandeln intaga en fördelaktigare ställning.
Med tanke härpå kan man knappt värja sig för känslan, att sådana
köpingar i det kungl. förslaget blifvit rätt styfmoderligt behandlade, och
näppeligen torde man kunna säga, att Riksdagens i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 12 maj 1902 framställda begäran om framläggande af förslagtill
bestämmelser, ''hvarigenom, därest brännvinsbeskattningen fortfarande

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

139

såsom hittills anses höra uppdelas i tillverkningsskatt och försäljningsafgift,
en med billighet och rättvisa öfverensstämmande fördelning af
försäljningsafgifterna må kunna åvägabringas’, åtminstone i detta afseende
blifvit fullt tillgodosedd- Oss synes det nämligen, att dessa köpingar,
som icke redan under innevarande försäljningsår öfverlåtit försäljningsrätten
af brännvin åt bolag, blifvit ganska orättvist behandlade. Och
härtill kommer en annan sak: enligt Kungl. Maj:ts förslag medgifves rätt
för stad, som för närvarande icke har brännvinsbolag, att bilda dylikt
bolag, och nytillkomna städer medgifvas samma rättighet. Hvarför skall
då icke samma rätt kunna gifvas åt redan färdigbildade köpingar, i synnerhet
som åtskilliga af dessa kunna uppvisa ett långt större invånarantal
än åtskilliga städer?

Då erhållande af andel utaf brännvinsförsäljningsmedlen efter samma
grunder som städerna är en fråga af stor ekonomisk vikt icke blott för
de köpingar, inom Indika minuthandeln med och utskänkning af brännvin
redan äro öfverlåtna åt bolag, utan äfven för öfriga köpingar, enär äfven
dessa, såsom ofvan visats, i allmänhet inrättat sin ekonomi med beräkning
att inom en ej alltför aflägsen framtid genom spirituosahandteringens
öfverlåtande åt bolag med afseende på inkomsten af denna handtering
blifva likställda med städer, få vi vördsamt föreslå,

att fjärde stycket i öfvergångsstadgandena uti Kungl. Maj:ts förslag
till förordning angående försäljning af brännvin måtte erhålla följande
förän dra de lydelse:

För tiden till och med år 1925 skola med afseende å inkomst åt
brännvinsförsäljningsmedlen till städerna räknas icke blott de köpingar,
i hvilka under försäljningsåret 1904—1905 minuthandel med och utskänkning
af brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 i kungl. förordningen
den 24 maj 1895 öfverlåtna åt bolag, utan äfven alla de samhällen, hvilka
vid tiden för den nya förordningens trädande i kraft innehafva köpingsrättigheter
och före utgången af år 1925 af Kungl. Maj:t erhållit tillstånd
att åt bolag öfverlåta berörda försäljningsrätt.»

Såsom vid 25 § omförmälts har utskottet tillstyrkt bifall till de i
herr Akerbeigs motion I: 47 föreslagna öfvergångstadganden, hvilkas
hufvudsakliga skiljaktighet från motsvarande af Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelser består i den öfvergångstid af nio år, under hvilka städerna
skulle åtnjuta tillägg enligt fallande skala utöfver de andelar, som genom
det af utskottet tillstyrkta förslaget till 25 § skulle tillkomma dem. Under
25 § har utskottet äfven anfört de skäl, som för utskottet varit afgörande
vid tillstyrkandet af denna öfvergångstid.

Utskottets

yttrande.

140

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Genom den af utskottet nu föreslagna lydelsen af öfvergångsstadgandena
hafva äfven några uttryck i andra, till innehållet oförändrade
delar af Kungl. Maj:ts förslag till dessa stadganden blifvit omredigerade.

Af de här ofvan omförinälda af enskilda motionärer väckta förslag
beträffande öfvergångsstadgandena äro några af den beskaffenhet, att de
däri föreslagna bestämmelser skulle kunna ingå i öfvergångsstadgandena
jämte de af utskottet tillstyrkta bestämmelserna, men utskottet har icke
funnit anledning förorda bifall till något af berörda förslag.

o Ö O

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag till förordning angående försäljning
af brännvin icke kunnat i oförändradt skick
bifallas, måtte — i anledning dels af berörda förslag
dels ock af motionerna

I: 46 af herr Björklund;

I: 47 » » Åkerberg;

11:236 » » Widén, i hvad denna motion af ser

12, 14 och 15 §§;

II: 241 » » von Geije.r, i hvad denna motion

afser 8 och 21 §§;

SI: 248 » » Olsson i Heden, i hvad denna

motion afser 6 §;

11:267 » » Broek, i hvad denna motion afser

16 § 1 inom.;

11:268 » » Roos; och

II: 270 » » Pettersson i Södertälje m. fl. —

antaga det härefter bifogade författningsförslaget; samt
2:o) att motionerna

I: 41 af herrar afl Ekenstam och Björlin;

I: 42 af herr Wieselgren ;

I: 44 » »: Sioartz m. fl.;

I: 45 » » von Mentzer;

II: 62 » » Neiglick;

II: 154 » » Burman;

II: 229 » » Andersson i Västra Nöbbelöf;

Särskilda Utskottets (N:o	2) Utlåtande N:o o. 141
II: 230	af herr	Hazén ;
II: 234	»	»	Biländer;
II: 236	»		Widén, i de delar denna motion icke afser 12, 14 och 15 §§;
II: 238	»	»	Vahlquist;
II: 239	»	»	Johansson i Aflösa;
II: 241	»	»	von Geijer, i hvad denna motion icke afser 8 och 21 §§;
II: 242	»	»	Redelius;
II: 243	»	»	Johansson i Möllstorp m. fl.;
II: 244	»	»	Berggren in. fl.;
II: 245	»	»	Bo ström in. fl.;
II: 247	»	herrar Sandin och Berggren;
11: 248	»	herr Olsson i Heden, i hvad denna motion icke af ser 6 §;
II: 249	»	»	Jonsson i Hökhult;
II: 252	»	»	Sandquist m. fl.;
II: 253	»	»	Räf;
13: 254	»	»	Johansson i Jönköping; Erikson i Öfre Odensvi m. fl.;
II: 255	»	»
II: 256	»		Pantzarhielm;
II: 257	»	»	Danielsson m. fl.;
II: 259	»	»	Matsson;
11: 263	»	»	Matsson;
II: 264	»	herrar	1 Jönsson i Yngsjö och Andersson i Löfhult;
II: 265	»	herr	Trapp;
II: 266	»	»	Ahlstrand;
II: 267	»	.»	Broek, i hvad denna motion icke afser 16 § 1 mom.;
II: 269	»		Johansson i Jönköping;
II: 272	»	»	Hörnsten; samt
II: 273	»	»	Ekman m. fl.
icke måtte till :	någon	Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1905.

På utskottets vägnar:
GUSP. LAGERBRING.

142

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj.is förslag.

Utskottets förslag.

Förslag

till

Förordning angående försäljning

af brännvin.

I. Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Försäljning af brännvin delas i partihandel och detaljhandel; detaljhandel
må äga rum antingen till afhämtning (utminutering) eller till
förtäring på stället (utskänkning).

2. Med brännvin afses i denna
förordning utom egentligt brännvin
äfven

andra brända in- eller utländska
alkoholhaltiga drycker samt sprit;

med bränd, alkoholhaltig vätska
tillagade drycker, hvarvid dock såsom
tillagning icke skall anses så
kallad förskäring af viner;

så ock i allmänhet alla drycker,
hvilka hålla en högre alkoholhalt
än 25 procent.

Föreskriften i § 2 mom. 1 afser
dock endast egentligt brännvin.

2. Med brännvin afses i denna
förordning utom egentligt brännvin
äfven

andra brända in- eller utländska
alkoholhaltiga drycker samt sprit;

drycker, tillagade med bränd alkoholhaltig
vätska, hvarvid dock såsom
tillagning icke skall anses så
kallad förskäring af viner;

så ock i allmänhet drycker, hvilka
hålla en högre alkoholhalt än 25
procent.

Föreskriften i 2 § 1 mom. afser
dock endast egentligt brännvin.

3. Utöfver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller
för försäljning af punsch hvad därom är eller varder särskildt stadgadt.

4. Angående villkoren för försäljning af denatureradt brännvin
meddelas särskilda bestämmelser af Kungl. Maj:t.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

143

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2 §.

1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår
till minst 35 procent, får vid detaljhandel éj hållas till salu.

2. Ej heller får vid detaljhandel hållas till salu brännvin, som är
försatt med något för hälsan skadligt ämne.

3 §•

Vid partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 250 liter
samt vid utminutering en half liter, och får hvad såldt blifvit icke i
mindre belopp än det minsta, som i hvardera fallet må säljas, utlämnas
eller mellan flera köpare fördelas; ej heller får något af det sålda förtäras
på försäljningsstället.

4 §•

Vid utskänkning må brännvin försäljas till huru ringa belopp som
helst, dock endast till förtäring på stället.

5 §■

1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af brännvin
i mindre belopp än han själf äger försälja. Då brännvin tillhandahålles
inom klubb eller annan förening, anses medlemmar af sådan såsom
allmänhet enligt detta mom.

2. Innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin må ej å annan
ort än den, där han utöfvar sin försäljningsrättighet,

mot eftertraf för köpeskillingen eller genom ombud till köpare utlämna
brännvin i mindre belopp än 250 liter eller

vid personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare af
dylik försäljningsrättighet till salu utbjuda brännvin eller upptaga beställningar
därå i mindre belopp än nyss är nämndt.

6 §•

1. Rättighet till detaljhandel med brännvin må ej tilldelas eller
öfverlåtas å annan än den, som har medborgerligt förtroende, gjort sig

144

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

känd för ordentlighet, kan försvarligt skrifva och räkna, råder öfver sig
och sitt gods samt pröfvas i öfrigt vara lämplig till rörelsens utöfvande.

2. Vid utskänkning af brännvin
må mat och andra drycker än brännvin
tillhandahållas för förtäring på
stället. Utminutering af brännvin
må, med undantag för försäljning
till afhämtning af vin eller maltdrycker,
icke vara förenad med annan
handel, till hvars drifvande
särskild anmälan fordras.

3. Rättighet till detaljhandel
med brännvin må ej tilldelas öfverståthållare,
underståthållare, landshöfding,
landssekreterare, landskamrerare,
kronofogde, länsman, landseller
stadsfiskal, polistjänstemän, domare
på landet, borgmästare eller
annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
ämbete- eller tjänsteman,
kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst
varande läkare, brännerikontrollör
eller tillsyningsman vid brännvinsnederlag,
eller i allmänhet ämbetseller
tjänsteman, som till följd af
sin befattning kan komma att deltaga
i beslut om brännvins försäljning
eller kontroll därå; dock må
kyrkobetjänt, lärare och i tjänst varande
läkare kunna vara delägare
eller styrelseledamot i bolag, hvarom
i §§ 12 och 14 förmäles.

4. Apotekare må ej heller annorledes
än som delägare eller styrelseledamot
i bolag, som nyss är
närnndt, tilldelas rättighet till detaljhandel
med brännvin. Sådant

2. Detaljhandel med brännvin må
icke vara förenad med annan handel,
till hvars drifvande särskild anmälan
fordras; dock att vin och andra
drycker må tillhandahållas vid utminutering
till afhämtning och vid
utskänkning till förtäring gå stället.

3. Rättighet till detaljhandel
med brännvin må ej tilldelas öfverståthållare,
underståthållare, landshöfding,
landssekreterare, landskamrerare,
kronofogde, länsman, landseller
stadsfiskal, polistjänstemän, domare
på landet, borgmästare eller
annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
ämbets- eller tjänsteman,
kyrkobetjänt, folkskollärare, i tjänst
varande läkare, brännerikontrollör
eller tillsyningsman vid brännvinsnederlag,
eller i allmänhet ämbetseller
tjänsteman, som till följd af
sin befattning kan komma att deltaga
i beslut om brännvins försäljning
eller kontroll därå; dock må
kyrkobetjänt, lärare och i tjänst varande
läkare kunna vara styrelseledamot
i bolag, hvarom i 12 och
14 §§ förmäles.

4. Apotekare må ej annorledes
än som delägare eller styrelseledamot
i bolag, som nyss är
nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel
med brännvin. Sådant må>

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

145

Kungl. Majds förslag.

må dock å apotek säljas för medicinskt
ändamål på behörig läkares
recept, hvilket bör kvarlämnas och
förvaras å apoteket; och gäller hvad
medicinalförfattningarna föreskrifva
i afseende å försäljning’ af sådana
läkemedel, som innehålla brännvin.

Byteshandel med brännvin vare

§ 8.

Därest vid något tillfälle brännvin
blifvit utborgadt till mindre
belopp än femtio liter, må betalning
därför ej kunna utsökas. 11

Utskottets förslag.

dock å apotek säljas för medicinskt
ändamål på behörig läkares recept,
hvilket bör kvarlämnas och förvaras
å apoteket; och gäller hvad medicinalförfattningarna
föreskrifva i afseende
å försäljning af sådana läkemedel,
som innehålla brännvin.

§•

lika med brännvinsförsäljning ansedd.

8 §•

Därest vid något tillfälle brännvin
blifvit utborgadt till myckenhet,
för hvilken försäljningspriset understiger
femtio kronor, må betalning
därför ej kunna utsökas.

11. För säljning srättigheter.

9 §•

Har i stad på grund af burskap eller särskilt privilegium, tillkommet
innan kungl.. förordningen den 18 januari 1855 angående försäljning
af brännvin blef gällande till efterlefnad, utskänkningsrörelse efter
nämnda tid utöfvats och sedermera ej upphört, må sådan utskärning,
så länge den ej uppsäges eller förverkas, fortfarande äga rum, dock
endast i det omfång, denna förordning bestämmer.

10 §.

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då kungl. förordningen
den 18 januari 1855 angående försäljning af brännvin blef gällande
till efterlefnad, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört;
då må samma handel, såframt rättigheten därtill icke varder uppsagd
eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock blott i det omfång
denna förordning bestämmer och endast af den, som, då kungl. förord Bih.

till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Håft. 19

146

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungi. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

ningen den 26 augusti 1873 angående försäljning af brännvin blef
gällande till efterlefnad, var ägare till sådant gästgifveri, och af hans
hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid samma
gästgifveri själf eller genom annan behörig person besörjer.

2. Där gästgifveri håll ning är fördelad mellan flera åbor, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas utan af hvardera endast
under den tid, han besörjer gästgifverihållningen. Den, som vill
uppsäga sin andel i utskänkningsrättigheten, vare därtill berättigad, där
uppsägning sker inom den tid, som i 19 § 3 mom. bestämmes.

11 §•

Om annan detaljhandel med brännvin än den, som kan äga rum
jämlikt 9 § här ofvan, anses böra i stad idkas, må förslag därom väckas
hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga. Stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del beslut i
ärendet; börande beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin anses
böra medgifvas, innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering
och dels för utskänkning äfvensom, där så anses nödigt, i hvilken trakt
af staden hvarje försäljningsställe må finnas.

Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,
skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. .Maj: is
befallningshafvande upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må
försäljningsställenas antal ej sättas högre än det af stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan beslutade, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters upplåtande,
hvilken tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Majrts befallningshafvandes beslut i ämnet skall delgifvas
magistraten och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande af
besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.

§ 12.

De i § 11 omförmälda försäljningsrättigheter
må upplåtas endast
åt särskild^ uteslutande för detaljhandel
med brännvin bildadt bolag

12 §.

De i 11 § omförmälda försäljningsrättigheter
må upplåtas endast
åt särskild!, inom staden uteslutande
för detaljhandel med brännvin bildadt

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

147

Kungl. Ma,j:ts förslag.

och må icke mellan flera bolag fördelas.
Magistraten skall genom minst
en månad förut utfärdad offentlig
kungörelse inom viss utsatt tid infordra
skriftliga anbud å öfvertatagande
under den af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande bestämda tid af
ifrågavarande rättigheter. Inkomna
anbud, som böra åtföljas af bolagets
stadgar, granskas af magistraten,
hvilken, efter det stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga hörts, insänder handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl.
Majds befallningshafvande, som med
afseende å bolagens lämplighet äger
antaga eller förkasta anbuden. Finner
Kungl. Ma j ds befallningshafvande
icke skäl antaga något af de gjorda
anbuden eller har inom den utsatta
tiden något anbud ej inkommit, skall
ny kungörelse med infordrande af
anbud utfärdas. Föranleder ej heller
denna kungörelse, att anbud inkommer,
som finnes antagligt, vare
Kungl. Majds befallningshafvandes
beslut om försäljningsrättigheters
upplåtande förfallet.

Utskottets förslag.

bolag och må icke mellan flera bolag
fördelas. Magistraten skall genom
minst en månad förut utfärdad offentlig
kungörelse inom viss utsatt tid
infordra skriftliga anbud å öfvertagande
under den af Kungl. Majds
befallningshafvande bestämda tid af
ifrågavarande rättigheter. Inkomna
anbud, som böra åtföljas af bolagets
stadgar, granskas af magistraten, hvilken,
efter det stadsfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, allmän rådstuga
hörts, insänder handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl.
Majds befallningshafvande, som med
afseende å bolagens lämplighet äger
antaga eller förkasta anbuden. Finner
Kungl. Majds befallningshafvande
icke skäl antaga något af de gjorda
anbuden, eller har inom den utsattatiden
något anbud ej inkommit, skall
ny kungörelse med infordrande af
anbud utfärdas. Föranleder ej heller
denna kungörelse, att anbud inkommer,
som finnes antagligt, vare
Kungl. Maj ds befallningshafvandes
beslut om försäljningsrättigheters
upplåtande förfallet.

13 §.

Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel med brännvin än
den utskänkning, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken
å landet idkas, göre därom framställning hos kommunalnämndens ordförande
inom första hälften af mars månad året innan försäljningen skall
börja. Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad däröfver afgifva
yttrande och däri, om detaljhandel tillstyrkes, föreslå antal försäljningsställen
dels för utminutering och dels för utskänkning, äfvensom i

148

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

hvilken trakt af socknen hvarje försäljningsställe må firmas. Yttrandet
öfverlämnas till ordföranden i kommunalstämman, hvilken före april månads
utgång på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å råd pålyst,
inhämtar socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af
kommunalstämman ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman
tillstyrkt inrättande af detaljhandel, insände, inom tre veckor från det
kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet
och kommunalnämndens yttrande jämte eget utlåtande i ämnet till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande afslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
därest trakt inom kommunen, hvarest detaljhandel skulle utöfvas, är så
belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan
inom denna kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med
föreläggande för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall
till framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten
att i frågan vidare höras, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma
med yttrande.

Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplåtande af rätt till
detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas antal ej sättas högre
än det, som kommunalstämman förordat; och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters
upplåtande, hvilken tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall delgifvas länsmannen
i orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om detaljhandel
blifvit väckt, äfvensom kungöras i den tidning i länets residensstad, där
allmänna påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande
af besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.

§ 14.

1. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt nästföregående
§ medgifvit upplåtande inom socken
af rättighet till utminutering af
brännvin eller till såväl utminutering
som utskänkning af brännvin, må
de beviljade försäljningsrättigheternä
upplåtas endast till särskildt, uteslu -

14 §.

1. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt nästföregående
§ medgifvit upplåtande inom socken
af rättighet till utminutering af
brännvin eller till såväl utminutering
som utskänkning af brännvin, må
de beviljade försälj ningsrättigheternä
upplåtas endast till särskildt, inom

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

149

Kungl. Maj:ts förslag.

tande för detaljhandel med brännvin
bildadt bolag och icke mellan flera
bolag fördelas. Kommunalnämnden
skall genom minst en månad förut
utfärdad offentlig kungörelse, som
bör uppläsas i socknens kyrka minst
två söndagar och införas i någon af
ortens tidningar, inom viss utsatt
tid infordra skriftliga anbud å öfvertagande
af ifrågavarande rättigheter
under den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämda tid. Inkomna
anbud, som böra åtföljas af bolagets
stadgar, granskas af kommunalnämnden,
hvilken, efter det kommunalstämman
blifvit hörd, insänder handlingarna
jämte eget utlåtande till
Kungl. Maj ds befallningshafvande,
som med afseende å bolagens lämplighet
äger antaga eller förkasta anbuden.
Finner. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke skäl antaga
något af de gjorda anbuden, eller
har inom den utsatta tiden något
anbud ej inkommit, skall ny kungörelse
med infordrande af anbud
utfärdas. Föranleder ej heller denna
kungörelse, att anbud inkommer, som
finnes antagligt, vare Kungl. Majds
befallningshafvandes beslut om försälj
ningsrättigheters upplåtande förfallet.

2. Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt nästföregående
§ medgifvit upplåtande inom socken
af rättighet endast till utskänkning
af brännvin och förslag, hvarom kommunalnämnden
erhållit meddelande,

Utskottets förslag.

soclcnen uteslutande för detaljhandel
med brännvin bildadt bolag och icke
mellan flera bolag fördelas. Kommunalnämnden
skall genom minst
en månad förut utfärdad kungörelse,
som införes i någon af ortens tidningar,
inom viss utsatt tid infordra
skriftliga anbud å öfvertagande af
ifrågavarande rättigheter under den
af Kungl. Majds befallningshafvande
bestämda tid. Inkomna anbud, som
böra åtföljas af bolagets stadgar,
granskas af kommunalnämnden, hvilken,
efter det kommunalstämman
blifvit hörd, insänder handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som med afseende
å bolagens lämplighet äger antaga
eller förkasta anbuden. Finner
Kungl. Maj :ts befallningshafvande
icke skäl antaga något af de gjorda
anbuden, eller har inom den utsatta
tiden något anbud ej inkommit, skall
ny kungörelse med infordrande af
anbud utfärdas. Föranleder ej heller
denna kungörelse, att anbud inkommer,
som finnes antagligt, vare
Kungl. Majds befallningshafvandes
beslut om försäljningsrättigheters
upplåtande förfallet.

2. Därest Kungl. Majds befallningshafvande
enligt nästföregående
§ medgifvit upplåtande inom socken
af rättighet endast till utskänkning
af brännvin och förslag, hvarom
kommunalnämnden erhållit med -

150

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj.is förslag.

blifvit väckt inom socknen att öfverlåta
densamma till särskild!, uteslutande
för detaljhandel med brännvin
bildadt bolag, skola bestämmelserna
i nästföregående mom. i fråga om
sådan öfverlåtelse tillämpas, dock att,
om antagligt anbud ej afgifves inom
den i kungörelsen utsatta tid, ny
kungörelse ej skall utfärdas, utan
skola i sådant fall äfvensom då fråga
om rättigheternas öfverlåtande till
särskild! bolag icke uppstått inom
socknen, samma rättigheter inom augusti
månads utgång af länsmannen
på offentlig auktion, som minst 14
dagar förut skall vara genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifven,
utbjudas för den af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda
tid åt den eller dem, som
åtaga sig afgift för högsta litertal,
och må härvid allenast en rättighet
i sänder utbjudas. Länsmannen insände
därefter utan dröjsmål det vid
auktionen förda protokoll till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som äger
att efter kommunalnämndens hörande
pröfva de gjorda anbuden och dem,
med afseende ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än
äfven å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta.

Utskottets förslag.

delande, blifvit väckt att öfverlåta
densamma till särskilda, inom socknen
uteslutande för detaljhandel med
brännvin bildadt bolag, skola bestämmelserna
i nästföregående mom.
i fråga om sådan öfverlåtelse tilllämpas,
dock att, om antagligt anbud
ej afgifves inom den i kungörelsen
utsatta tid, ny kungörelse
ej skall utfärdas, utan skola i sådant
fall äfvensom då fråga om
rättigheternas öfverlåtande till särskild!
bolag icke uppstått inom
socknen, samma rättigheter inom
augusti månads utgång af länsmannen
på offentlig auktion, som minst
14 dagar förut skall vara genom
kungörelse i någon af ortens tidningar
tillkännagifven, utbjudas för
den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämda »tid åt den eller
dem, som åtaga sig afgift för högsta
litertal, och må härvid allenast en
rättighet i sänder utbjudas. Länsmannen
insände därefter utan dröjsmål
det vid auktionen förda protokoll
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som äger att efter kommunalnämndens
hörande pröfva de
gjorda anbuden och dem, med afseende
ej mindre å de bjudandes
behörighet och lämplighet än äfven
å den erbjudna afgiftens belopp, antaga
eller förkasta.

3. Beträffande försäljningsrättigheters meddelande inom köping,
som utgör egen kommun, galle i tillämpliga delar hvad som härutinnan
stadgas om stad.

Särskilda Utskottets (Nio 2) Utlåtande N:o 5.

151

Kungl. Maj.is förslag.

Utskottets förslag.

15 §.

1. Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hafva till ändamål
endast att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel
med brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning
utöfver årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna
kontanta medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst,
som enligt denna förordning kan tillkomma densamma.

2. Bolag må icke inköpa fastighet
eller inom redan förvärfvad
fastighet vidtaga annan mera omfattande
förändring än den, som påkallas
af fastighetens underhåll eller
rörelsens behöriga utöfvande, utan
samtycke, i Stockholm af stadsfullmäktige,
i annan stad, som icke deltager
i landsting, af stadsfullmäktige
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och i öfriga städer af
stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott
och landstinget i länet samt å landet
af kommunalstämman, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott
och landstinget i länet; icke förhyra
andra lägenheter än dem, hvilka äro
behöfliga för den rörelse, som bolaget
själft utöfvar; icke ingå hyrestid’
andra affärsaftal med enskilda
styrelseledamöter i bolaget, ej heller
låta aflöningen vare sig till styrelsen
eller till de hos bolaget anställda
personer vara beroende på omsättningen
af brännvin, vin eller malt -

Bolag mä icke förhyra andra
lägenheter än dem, hvilka äro behöfliga
för den rörelse, som bolaget
själft utöfvar; icke ingå hyres- eller
andra affärsaftal med enskilda styrelseledamöter
i bolaget, ej heller
låta aflöningen vare sig till styrelsen
eller till de hos bolaget anställda
personer vara. beroende på omsätt -

152

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Majds förslag.

drycker eller utgå med viss del af
vinsten.

8. Bolags räkenskaper skola föras
enligt föreskrifter och formulär, som
utfärdas af chefen för kungl. finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå.

4. Bolags delägare skola vara
minst nio, af hvilka åtminstone fem
böra vara boende å den ort, där
bolagets styrelse har sitt säte. Bolags
styrelse skall bestå af fem ledamöter,
af hvilka tre utses af delägarne
i bolaget och en af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande; skolande
den femte ledamoten väljas i Stockholm
af stadsfullmäktige, i annan
stad, som icke deltager i landsting,
af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
samt i öfriga städer
äfvensom landskommuner af landstinget.

Styrelseledamot, som utses af
hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige, landstinget
eller Kungl. Majrts befallningshafvande,
må icke vara delägare i bolaget.

Utskottets förslag.

ningen af brännvin, vin eller maltdrycker
eller utgå med viss del af
vinsten.

3. Bolags delägare skola vara
minst nio, af hvilka åtminstone sex
böra vara boende å den ort, där
bolagets styrelse har sitt säte. Bolags
styrelse skall bestå af fem ledamöter,
af hvilka tre utses af delägarne
i bolaget, en af landstinget
samt en af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, dock att i stad,
som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige
utse den ledamot, som
eljest skidle a.f landstinget väljas. I
Stockholm, utses två styrelseledamöter
af stadsfullmäktige. Därest å landet
eller i stad, som deltager i landsting,
nytt bolag bildas å tid, dä landstinget
icke är samladt, må ordföranden
i landstinget äga att utse en
person att under tiden, till dess styrelseledamot
blifvit af näst sammanträdande
landsting utsedd, vara ledamot
i styrelsen.

För utöfvande af tillsyn öfver
bolagets verksamhet skall Kungl.
Majds befallningshafvande utse ett
ombud, hvillcet å bolagsstämmor
och vid styrelsens sammanträden äger
att deltaga i öfverläggningar men
icke i beslut. Ombudet skall af bolaget
erhålla arfvode till belopp, som
af Kungl. Majds befallningshafvande
bestämmes.

Af landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott eller stadsfidlmäktige
utsedd, styrelseledamot

153

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

samt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utsedt ombud må icke vara
delägare i bolaget.

4. Bolags räkenskaper skola föras
enligt föreskrifter och formulär, som
utfärdas af chefen för kungl. finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå.

5. Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper skall hvarje
år i mars eller april månad å dag, som af Kungl. Maj ds befallningshafvande
bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår af fem revisorer,
af hvilka två utses, i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
allmän rådstuga och å landsbygden af kommunalstämman, en af landstinget,
en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt en af Kungl. Maj ds
befallningshafvande. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige
jämväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses tre revisorer af stadsfullmäktige och två af öfverståthållareämbetet.
Revisorerna skola antingen ibland eller utom sig utse två personer
att å deras vägnar deltaga_ i inventering af bolagets tillgångar vid
löpande försäljningsårets slut. öfver revisionen afgifva revisorerna berättelse,
. hvilken, utom redogörelse för bolagets ekonomiska ställning och
förvaltning samt hvad öfrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall
innehålla dels yttrande, huruvida bolaget förvaltats i öfverensstämmelse
med det i 1 mom. här ofvan angifna syfte, dels till- eller afstyrkande af
ansvarsfrihet. Af revisionsberättelsen, vid hvilkens affattande de föreskrifter
skola iakttagas, som meddelas af chefen för kontroll- och justeringsman»
skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara sig öfver

i. berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, före maj månads utgång revisorerna
öfversända exemplar till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
landstinget, hushållningssällskapets förvaltningsutskott, stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan eller kommunalstämman samt nyssnämnda byrå,
och . skall inom samma tid revisionsberättelsen jämte af bolagets styrelse
möjligen afgifven förklaring på bolagets bekostnad offentliggöras i någon
af ortens tidningar. Bolagets styrelse må äfven till nämnda myndigheter
insända sin förklaring.

Granskning af bolags förvaltning och räkenskaper må äfven när som
helst företagas af chefen för kontroll- och justeringsbyrån eller af person,
som chefen för finansdepartementet för ändamålet förordnat,

Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Raft.

154

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj.is förslag.

Utskottets förslag.

6. Revisorerna samt deras här ofvan nämnda ombud äga att af bolaget
åtnjuta ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.
Enahanda ersättning utgår för resor till styrelsens sammanträden till styrelseledamot,
som icke här sin hemvist å den ort, där bolagets styrelse
har sitt säte.

7. Om ansvarsfrihet för bolag besluta: i Stockholm stadsfullmäktige;
i annan stad, som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott; i stad, som deltager i landsting, stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och landstinget; samt i landskommun kommunalstämman, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och landstinget. Vägrar någon af dessa
ansvarsfrihet, skola skälen därför uppgifvas och ärendet hänskjutas till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken däri fatte beslut.

8. Bolag vare pliktigt ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan meddela, vare sig med anledning
af vägrad ansvarsfrihet, gjord
revisionsanmärkning eller framställning
från chefen för kontroll- och
justeringsbyrån, den af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordnade ledamoten
af bolagets styrelse eller någon
af de i nästföregående mom.
nämnda myndigheter. Tredskas bolaget
fullgöra sålunda gifna föreskrifter,
äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förelägga lämpligt
vite eller återkalla bolagets rättighet
till detaljhandel med brännvin att
upphöra med löpande försäljningsårs
utgång.

9. Om bolag utöfvar verksamhet
i flera kommuner, skall för hvarje
kommun särskild förvaltning äga
rum och särskilda räkenskaper föras.
De ledamöter af styrelsen, som icke

8. Bolag vare pliktigt ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan meddela, vare sig med anledning
af vägrad ansvarsfrihet, gjord
revisionsanmärkning eller framställning
från chefen för kontroll- och
justeringsbyrån, det af Kungl. Maj ds
befallningshafvande förordnade ombudet
eller någon af de i nästföregående
mom. nämnda myndigheter.
Tredskas bolaget fullgöra sålunda
gifna föreskrifter, äger Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förelägga lämpligt
vite eller återkalla bolagets rättighet
till detaljhandel med brännvin
att upphöra med löpande försäljningsårs
utgång.

(9 mom. bortfaller i utskottets
förslag.)

Särskilda Utskottets {N:o 2) Utlåtande N:o 5.

155

Kungl. Maj:ts förslag.

utses af bolagets delägare eller
Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
väljas af den myndighet, som enligt
mom. 4 varit därtill behörig, om
bolaget utöfvat verksamhet endast i
den kommun, där dess styrelse har
sitt säte. Revisorer utses särskilt
för hvarje kommun.

§ 16.

1. Klubb eller annan förening
må uppå ansökning kunna af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilldelas
rätt under högst ett år i sänder att
utskänka brännvin åt sina medlemmar
och inbjudna gäster.

2. Vid hälsobrunn, badort eller
annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom
gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
sedan vederbörande
kommunalstyrelse lämnats tillfälle
att yttra sig, meddela rättighet
till brännvinsutskänkning för kortare
tid än år.

3. Rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt säte. Sådan
utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och
må, under det fai’tyget ligger i

Utskottets förslag.

16 §.

1. Klubb eller annan förening
må, efter vederbörande kommunalstyrelses
hörande, kunna af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilldelas
rätt under högst ett år i sänder att
utskänka brännvin åt sina medlemmar
och inbjudna gäster.

2. Vid hälsobrunn, badort eller
annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom
gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
sedan vederbörande
kommunalstämma lämnats tillfälle
att yttra sig, meddela rättighet
till brännvinsutskänkning för kortare
tid än år, dock att vid sådan utskänkning
egentligt brännvin må tillhandahållas
endast vid måltider åt
spisande gäster.

3. Rättighet till utskänkning å
passagerarefartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt säte. Sådan
utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och må,
under det fartyget ligger i hamn

156

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag.

hamn eller vid land, allenast ske till
besättningen och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid;
ägande Kungl. Maj ds befallningshafvande
att jämväl i öfrig! beträffande
utskänkningen föreskrifva de
inskränkningar, som kunna finnas
nödiga.

4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse
för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till brännvinsutskänkning
på därom af vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Majds befallningshafvande.

17 §.

1. På auktion enligt 14 § 2 mom. inropad rättighet till utskänkning
af brännvin må ej på annan person öfverlåtas, utan att denne efter
kommunalnämnds hörande af Kungl. Maj ds befallningshafvande pröfva^
lämplig och i öfrigt behörig.

2. Bolag må ej till annan öfverlåta all utminutering eller all utskänkning
af brännvin inom kommun, men skulle bolag vilja mot bestämd
afgift åt annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning,
göre bolaget därom framställning hos Kungl. Majds befallningshafvande,
som äger efter magistratens eller kommunalnämndens hörande att med
afseende såväl å skälen och villkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten
och behörigheten hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasattes, som
ock å afgiftens förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna
komma att afyttras, bifalla eller afstå framställningen.

Med öfverlåtelse af utskänkningsrättighet
följer skyldighet för den,
till hvilken sådan rättighet hlifvit
öfverlåten, att hos bolaget inköpa
allt för rörelsen erforderligt brännvin.

3. öfverlåtelse af annan rättighet till detaljhandel med brännvin
vare ej medgifven.

Utskottets förslag.

eller vid land, allenast ske till besättningen
och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

157

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

4. Aflider den, som på annan grund än burskap eller sådant medgifvande,
hvarom sägs i 16 §, innehar rättighet till detaljhandel med
brännvin, må rörelsen för stärbhusdelägarnes räkning icke fortsättas längre
än till slutet af löpande försäljningsår och endast under villkor, att sådant
behörigen anmäles samt att rörelsen förestås af person, som efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
pröfvas behörig och lämplig.

5. Aflider den, som på grund af 16 § 2, 3 eller 4 mom. innehar
rättighet till brännvinsutskänkning, må rörelsen för stärbhusets räkning
fortsättas till utgången af den tid, för hvilken rättigheten blifvit medgifven,
med villkor att sådant behörigen anmäles och att för rörelsens
utöfvande ställes person, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvas
behörig och lämplig.

18 §.

Kalenderår utgör försäljningsår. III.

III. Af gifter.

19 §•

1. För hvarje sådan näringsidkare, hvarom förmäles i 9 §, skall
årligen, så länge hans rättighet fortfar, vederbörande taxeringsnämnd beräkna
det litertal brännvin, som må anses komma att af honom under
det nästföljande försäljningsåret i staden föryttras, ifall han sin rätt till
brännvinsförsäljning då fortfarande utöfvar.

2. Hvarje år, så länge sådan rättighet till brännvinsutskänkning,
hvarom förmäles i 10 §, tillkommer innehafvare af gästgifveri å landet,
skall, innan bevillningstaxeringsnämnden för socknen sammanträder, kommunalnämnden
beräkna det litertal brännvin, som må anses komma att
under det nästföljande försäljningsåret å gästgifveriet försäljas, ifall rättigheten
där fortfarande utöfvas. Taxeringsnämnden pröfve beräkningen
och bestämme det litertal, för hvilket afgift skall erläggas.

3. I denna § omförmälda näringsidkare och gästgifvare, hvilka
icke inom en månad från det taxeringsnämndens förrättning blifvit afslutad
hos vederbörande magistrat eller kronofogde uppsagt sin rätt till detalj -

158

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

handel med brännvin, vare underkastade den afgift, som bör under det
nästföljande försäljningsåret utgå för det litertal, hvilket i nu stadgad
ordning blifvit bestämdt.

§ 20.

1. Vid den beräkning, som i
nästföregående § föreskrifves, må
litertalet för hvarje rättighet till
detaljhandel med brännvin i stad ej
sättas under 1,500. Auktionsanbud,
som enligt § 14 antages, får ej understiga
1,500 liter.

20 §,

1. Vid den beräkning, som i
nästföregående § föreskrifves^ må
litertalet för hvarje rättighet till
detaljhandel med brännvin ej sättas
under 1,500. Auktionsanbud, som
enligt 14 § antages, får ej understiga
1,500 liter.

2. För sådan rättighet till detaljhandel med brännvin, som i 9 § eller
10 § omförmäles, äfvensom för de genom inrop å auktion enligt 14 §
förvärfvade utskänkningsrättigheter erlägges afgift med 15 öre för hvarje
liter af det brännvin, som eldigt 19 § blifvit beräknadt eller hvarför
afgift åtagen är.

3. Bolag, som jämlikt 12 § eller 14 § fått öfvertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, skall för hvarje sålunda öfvertagen rättighet
erlägga årlig afgift för 1,500 liter med 225 kronor.

4. Brännvin, som denatureras under de villkor och den kontroll,
hvarom särskildt är föreskrifvet, är ej underkastadt försäljningsafgift.

§ 21.

Bolag, som jämlikt § 12 eller
§ 14 fått öfvertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, skall
till fördelning enligt de i § 25 angifna
grunder afstå förutom den
försäljningsafgift, som enligt § 20
åligger bolaget, dels utan afdrag de
afgifter, hvilka bolaget uppburit på
grund af öfverlåtelse af försäljningsrättighet
enligt § 17 mom. 2, dels

21 §.

Bolag, som jämlikt 12 § eller
14 § fått öfvertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, skall
till fördelning enligt de i 25 § angifna
grunder afstå förutom den
försäljningsafgift, som enligt 20 §
åligger bolaget, dels utan afdrag de
afgifter, hvilka bolaget uppburit på
grund af öfverlåtelse af försälj ningsrättighet
enligt 17 § 2 inom., dels

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

159

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ock hela den nettovinst, som uppkommit
af all den rörelse, bolaget
idkat. Bolaget åligger att inom
februari månads utgång efter försäljningsårets
slut hafva till vederbörande
afl ämnat nyssnämnda afgifter
för öfverlåtna rättigheter samt
nettovinsten; skolande de andelar
däraf, som icke tillkomma den kommun,
där bolagets styrelse har sitt
säte, aflämnas i Stockholm till statskontoret
och i länen till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Då bolag
upplöses, skall, där ej annorledes
i laga ordning bestämts, jämväl det
öfverskott af bolagets tillgångar, som
kan uppstå sedan bolagets samtliga
skulder blifvit guldna samt de af
delägarne tillskjutna medel återbetalats,
fördelas på sätt är stadgadt
i § 25.

ock hela den nettovinst, som uppkommit
af all den rörelse, bolaget
idkat. Bolaget åligger att inom mars
månads utgång efter försäljningsårets
slut hafva till vederbörande
aflämnat nyssnämnda afgifter för
öfverlåtna rättigheter samt nettovinsten;
skolande de andelar däraf,
som icke tillkomma den kommun,
där bolagets styrelse har sitt säte,
aflämnas i Stockholm till statskontoret
och i länen till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Då bolag upplöses,
skall, där ej annorledes i laga
ordning bestämts, jämväl det öfverskott
af bolagets tillgångar, som kan
uppstå sedan bolagets samtliga skulder
blifvit guldna samt de af delägarne
tillskjutna medel återbetalats,
fördelas på sätt är stadgadt i 25 §.

22 §.

Arsafgift för rättighet till detaljhandel med brännvin skall för hvarje
halfår förskottsvis erläggas och inbetalas till vederbörande uppbördsman.

23 §.

1. Då rättighet till brännvinsutskänkning meddelas enligt 16 §,
underrätte Kungl. Maj:ts befallningshafvande därom vederbörande för den
åtgärd, som ankommer på taxeringsmyndigheterna.

2. Afgiften för dylik utskänkning bestämmes af den för bevillningstaxering
näst därefter sammanträdande nämnd, men får ej understiga det
belopp, som för den ifrågavarande tiden svarar mot den afgift, hvilken
enligt de i 20 § stadgade beräkningsgrunder för år minst bör utgå.
Skulle tiden ej uppgå till 14 dagar, må dock afgiften ej för kortare tid

160

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

beräknas. Innan utskänkningen må företagas, skall nyssnämnda belopp
erläggas förskottsvis till vederbörande uppbördsman.

3. Afgiften för rätt till utskänkning å passagerarefartyg skall uppbäras
i den kommun, där rederiet har sitt säte.

§ 24.

1. Öfver beslut, som taxeringsnämnd,
jämlikt § 19 mom. 1 eller 2,
meddelar i fråga om beräkning af
det litertal brännvin, för hvilket försälj
ningsafgift skall erläggas, eller
jämlikt § 23 rörande bestämmandet
af sådan afgift, äger såväl den skattskyldige
som vederbörande landsting,
hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
stadsfullmäktige eller i stad,
där sådana ej finnas, allmän rådstuga
samt kommunalstämma att hos pröfningsnämnd
anföra besvär inom den
tid och i den ordning, som för öfverklagande
af taxeringsnämndens beslut
i allmänhet äro bestämda; äfvensom
pröfningsnämnd tillkommer att,
ehvad dylikt beslut blifvit öfverklagadt
eller ej, däri vidtaga förändringar,
som finnas skäliga; och
må vidare klagan öfver pröfningsnämnds
beslut, i den ordning förordningen
angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst i allmänhet
bestämmer, fullföljas af dem,
Indika, enligt hvad nyss är sagd!,
äga anföra besvär öfver taxeringsnämnds
beslut.

24 §.

1. Öfver beslut, som taxeringsnämnd,
jämlikt 19 § 1 eller 2

inom., meddelar i fråga om beräkning
af det litertal brännvin, för
hvilket försäljningsafgift skall erläggas,
eller jämlikt 23 § rörande
bestämmandet af sådan afgift, äger
såväl den skattskyldige som vederbörande
landsting, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige
eller i stad, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga samt kommunalstämma
att hos pröfningsnämnd
anföra besvär inom den tid
och i den ordning, som för Överklagande
af taxeringsnämndens beslut
i allmänhet äro bestämda. Pröfningsnämnd
tillkommer att, ehvad
dylikt beslut blifvit öfverklagadt
eller ej, däri vidtaga förändringar,
som finnas skäliga; och må vidare
klagan öfver pröfningsnämnds beslut,
i den ordning förordningen
angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst i allmänhet
bestämmer, fullföljas af dem, hvilka,
enligt hvad nyss är sagdt, äga anföra
besvär öfver taxeringsnämnds
beslut.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

161

KungJ. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2. Utan hinder af förd klagan skall försäljningsafgiften utgå efter
det åt pröfningsnämnd bestämda litertal, intill dess förändring däri blifvit
vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.

§ 25.

De afgifter, som enligt denna
förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom
den nettovinst af rörelsen,
som bolag enligt § 21 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

för stad, som ej deltager i landsting: sju

tiondedelar, dock ej mer än
hvad i den vid denna förordning
fogade bilaga angifves såsom högsta
andel för hvarje stad, tillfalla staden
;

återstoden insättes i statskontoret
;

för stad, som deltager i landsting: tern

tiondedelar, dock ej mer än
hvad i nämnda bilaga angifves såsom
högsta andel för hvarje stad,
tillfalla staden;

återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela beloppet insättes i statskontoret.

Af de andelar, hvilka sålunda
ingå till statskontoret, skall statskontoret
utdela:

till landstingen:

fyra tiondedelar och

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 8 Sm

25 §.

De afgifter, som enligt denna
förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, äfvensom
den nettovinst af rörelsen,
som bolag enligt 21 § skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

för stad:

en fjärdedel af bolagets nyssnämnda
afgifter och nettovinst tillfalla,
staden;

återstoden insättes i statskontoret;

för landsbygd:

hela beloppet insättes i statskontor!
t.

Af de andelar, hvilka sålunda ingå
till statskontoret, skall statskontoret

dels afsätta ett belopp, motsvarande
en hundradedel af samtliga afgifter
och vinstmedel för riket, för
att efter Kungl. Maj:ts förordnande,
användas till främjande af nykterhet
och motarbetande af clryckenskapens
följder;

dels ock utdela:

till landstingen och städer, som ej
deltaga i landsting:

ett belopp motsvarande en femtedel
af samtliga brännvinsförsäljningsmedlen
;

1 Afä. 5 Ilåft:

162

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till hushållningssällskapen:
tre tiondedelar,

dock att dessas andelar sammanlagdt
må utgöra, landstingens högst
två millioner kronor och hushållningssällskapens
högst en million
fem hundra tusen kronor.

Till grund för fördelningen mellan
hushållningssällskapen skall läggas
deras områdens folkmängd. Till
grund för fördelningen mellan landstingen
skall läggas landstingsområdenas
folkmängd med iakttagande
att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvithet ligger
stad, som ej deltager i landsting,
minskas med samma stads folkmängd.

Återstående medel fördelas af
statskontoret efter folkmängden mellan
landsbygdskommunerna och de
städer, där rättighet enligt § 11
icke blifvit upplåten. IV.

till hushållningssällskapen:
ett belopp motsvarande en åttondedel
af samtliga brännvinsförsäljning
smedlen.

Till grund för fördelningen dels
mellan landstingen och städer, som
eg deltaga i landsting, dels ock mellan
hushållningssällskapen skall läggas
i det förra fallet landstingsområdenas
och nämnda städers, i det
senare fallet hushållningssällskapsområdenas
folkmängd.

Återstående medel fördelas af
statskontoret ef ter folkmängden mellan
samtliga kommuner i riket.

IV. Ordningsföreskrifter.

26 §.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa
och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek
samt hållas i ordentligt skick.

27 §.

Försäljningen må ej börjas förr, än besiktning å den lägenhet, där
rörelsen skall drifvas, hållits i stad af stadsfiskal och på landet af krono -

168

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande, N:o 5.

Kung!., Maj.is förslag. Utskottets förslag.

betjänt järnte två personer utsedda af magistrat eller kommunalnämnd
samt besiktningsmännen utfärdat bevis därom, att föreskrifterna i näst
föregående § blifvit uppfyllda. Hvad här är sagdt galle ock då försäljningsställe
ombytes. ''

28 §.
o

1. A landet vare detaljhandel med brännvin förbjuden på eller
inom 0,2 mil från ställe, där auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma
eller inskrifningsförrättning eller mönstring med värnpliktige hålles.

2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller där i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom. omförmäles,
anledning förekommer till enahanda förbud, äge för landet
Kung]. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet
att därom meddela föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridningv
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill inträdeskort
försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres
eller mottages, eller till hvilken allmänheten eljest har tillträde, må
iskänkning af brännvin icke äga rum i lokal eller å plats, därifrån är
utsikt till skådebanan eller annan plats, där föreställningen gifves; dock
må Kung!. Maj:ts befallningshafvande för särskilt tillfälle medgifva undantag
från det sålunda meddelade förbud.

29 §.

1. Utminutering af brännvin må äga rum endast söcknedagar från
klockan 9 förmiddagen och skall sluta å dagar före sön- eller helgdag
senast klockan 5 eftermiddagen samt öfriga dagar senast klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af brännvin må begynna tidigast klockan 9 förmiddagen
och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre än till klockan
10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af brännvin
tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

164

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

5. Äfven i öfrigt må Kungl.
May.ts befallningshafvande vid meddelande
af tillstånd till detaljhandel
med brännvin stadga de inskränkningar
därvid, som kunna anses erforderliga.

6. Under gudstjänst skall utskänknirigsställe alltid vara tillstängdt.

30 §.

1. Vid tider, då brännvinshandel enligt nästföregående § ej är
tillåten, vare allt utlämnande af brännvin från försäljningsställe förbjudet.

2. Det vare ock förbjudet att, då utskärning ej är medgifven,
låta brännvin å utskänkningsställe förtäras.

31 §.

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. 1 utskänkning slok al skall

friskt dricksvatten ständigt tillhandahållas.

3. Brännvin må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som är
rusig, ej heller till minderårig.

4. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, där
han förtärt starka drycker, eller lämnas utan vård.

OC) C

Öl

Under det detaljhandel med brännvin pågår, får dörren till försäljningsrummet
ej vara läst.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

165

Kvngl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

33 §.

1. Där detaljhandel med brännvin idkas, skall vara anbragt skylt,
som utvisar rörelsen.

2. I försäljningsrummet skall ett exemplar af denna förordning
vara anslaget.

3. A gästgifveri, där rörelsen är mellan flera åbor fördelad, skall
en af kronobetjänt påtecknad uppgift om den tid, hvardera åbon är till
brännvinsutskänkning berättigad, vara anslagen i försäljningsrummet hos
den, som för tillfället utöfvar rättigheten.

34 §.

1 öppen salubod för handel med andra varor än brännvin äfvensom
i de för rörelsen använda lägenheter, vid torghandel och auktioner samt
vid handel med lappbefolkningen vare brännvinsutdelning äfven utan betalning
förbjuden.

35 §.

1. Polismyndighet i stad samt kronobetjänt och kommunalnämnd
å landet åligge tillse, att, å ställe, där detaljhandel med brännvin idkas,
ordning samt de i denna författning meddelade föreskrifter noga iakttagas;
och äga dessa myndigheter anbefalla stängning af lokalen och rörelsens
inställande, när störande oordning förekommer eller anledning finnes att
befara sådan.

2. Förekomma å gästgifveri eller å annat ställe, där detaljhandel
med brännvin utöfvas, vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att
innehafvaren af rättigheten icke kan anses fortfarande lämplig att utöfva
densamma, eller har någon af de enligt 16 § meddelade utskänkningsrättigheter
visat sig föranleda störande oordningar, må Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
på anmälan i stad af magistraten eller stadsfullmäktige
eller, där stadsfullmäktige ej finnas, allmänna rådstugan och på landet af
kronobetjänt eller socknens eller angränsande sockens kommunalnämnd,
efter vederbörlig undersökning äga att inskränka eller indraga förenämnda
rättighet eller ock därifrån skilja innehafvaren; dock äge innehafvare af
rättigheten i sådant fall att af redan erlagd försäljningsafgift återfå så
stor del, som motsvarar den tid, hvarunder rättigheten ej utöfvats.

166

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

KungI. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

V. A nsvar sbestämmelser.

36 §.

1. Den. som genom detaljhandel afyttrar brännvin utan att i stadgad
ordning hafva förvärfvat rättighet därtill eller som. på sätt i 3 § sägs,
fördelar brännvin mellan flera köpare eller, mot föreskriften i 5 § 1 inom.,
tillhan dagår med anskaffande af brännvin, böte första gången från och
med 30 till och med 60 kronor och andra gången från 60 till och med
120 kronor. Den, som tredje gången eller oftare beträdes med sådan förbrytelse,
dömes till böter från 120 till och med 600 kronor eller till
fängelse i högst ett år.

2. Bedrifves oloflig detaljhandel yrkesmässigt, må, där till böter
dömes, straffet ökas med böter från och med 60 till och med 600 kronor;
och må redan för andra gången föröfvad sådan förbrytelse, som afses i
detta moment, kunna dömas till fängelse i högst 6 månader.

3. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga eller eljest
uppenbarligen för försäljning afsedda brännvin till och med 150 liter och,
då till ansvar för yrkesmässigt bedrifven oloflig detaljhandel dömes, till
och med 300 liter tillika med kärl, som äro tjänliga för deras afhämtning,
underkastade beslag och förbrutna.

4. Förbrytaren varde därjämte dömd att, då oloflig detaljhandel
ägt rum, utgifva försälj ningsafgift för det litertal, som, efter hvad utredas
kan, blifvit olofligen föryttradt, dock ej under det belopp, som svarar mot
en fjärdedel af hvad, enligt den i 20 § stadgade grund, för år minst bör
utgå; skolande, där deri. sorti idkar utminutering, gör sig skyldig till
oloflig utskänkning, eller den, som idkar utskänkning, gör sig skyldig till
oloflig utminutering, den här stadgade påföljd ådömas oberoende af den
forsa! jningsaf gift, som erlägges för den rättighet, deri skyldige innehar.

o. Har förbrytelse, hvarom i denna § sägs, skett å sön- eller helgdag,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

37 §.

Om den, som är berättigad till utminutering af brännvin, andra
gången beträdes med oloflig utskänkning, vare häri tillika förlustig sin ut -

Särskilda Utskottets (iV:o 2) Utlåtande N:o 5.

167

Knngl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

minuteringsrättighet. Om den, som är berättigad till utskänkning af
brännvin, andra gången beträdes med oloflig utminutering, vare han likaledes
förlustig sin utskänkningsrättighet.

38 §.

Ofverskrides den i § 6 inom.
4 stadgade rättighet till brännvinsförsäljning
i visst fall å apotek,
galle hvad i § 36 är stadgadt.

38 §.

1. Om den, som ej innehar
rättighet till detaljhandel med brännvin,
försäljer till dryck ej hänföflig
alkoholhaltig vätska, och försäljningen
sker under omständigheter, livilka
kunna gifva, säljaren skälig anledning
antaga, att vätskan varit af sedd
att användas såsom dryck, stånds
ansvar såsom i 36 § sägs.

2. Ofverskrides den i 6 §
4 mom. stadgade rättighet till brännvinsförsäljning
i visst fall å apotek,
galle jämväl hvad i 36 § är stadgadt.

39 §.

1. Underlåter den, som erhållit rättighet till detaljhandel med brännvin,
att inom föreskrifven tid erlägga afgift därför, varde afgiften genast
utmätt. Vid sådan underlåtenhet andra gången vare rättigheten förverkad,
och varde försäljningen genast inställd, i stad af magistraten och å landet af
kronofogden; men näringsidkaren vare ändock pliktig att under försäljningsåret
fortfarande utgöra afgiften.

2. Den, som idkar detaljhandel med brännvin under tid, hvarför
afgift icke är erlagd i föreskrifven ordning, böte första gången från
och med 15 till och med 30 kronor och andra gången från 30 till och
med 60 kronor.

3. Underlåter bolag att inom den i 21 § föreskrifna tid aflämna
till vederbörande där omnämnda afgifter för öfverlåtna rättigheter och
vinstmedel, varde afgifterna genast utmätta.

168

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

40 §.

Idkar någon detaljhandel med brännvin vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej får utöfvas, eller å annat ställe, än därtill uppgifvet är,

eller förbryter sig någon mot hvad i 5 § 2 inom. är stadgadt om
brännvins utlämnande eller utbjudande till salu eller om upptagande af
beställningar därå,

eller tillåter den, som icke är berättigad till utskakning, att, då
han i parti eller genom utminutering säljer brännvin, något af det sålda

på försäljningsstället förtäres eller
berättigad föryttra,

eller förbryter sig den, som
till detaljhandel med brännvin berättigad
är, mot § 29 mom. 3 eller 5
eller mot § 30,

afhämtas i mindre belopp, än han är

eller förbryter sig den, som till
detaljhandel med brännvin berättigad
är, mot 29 § 3 eller 6 inom.
(iller mot 30 §,

böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt
andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom andra
gången sin rätt till detaljhandel förlustig.

Utöfvar den, som erhållit rättighet
till utskänkning å passagerarefartyg,
densamma annorledes än i
§ 16 inom. 3 är inedgifvet eller
utan att iakttaga de inskränkningar
därvid, som i öfrigt jämlikt samma
lagrum kunna hafva blifvit föreskrifna
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
vare underkastad enahanda
ansvar, som nyss är sagdt.

Utöfvar den, som erhållit rättighet
till utskänkning enligt 16 §
2 eller 3 mom., densamma annorledes
än i dessa moment är medgifva
eller utan att iakttaga de inskränkningar
därvid, som i öfrigt
kunna hafva blifvit föreskrifna af
Kung!. Maj:ts befallningshafvande,
vare underkastad enahanda ansvar,
som nyss är sagdt.

41 §.

Förbrytelse mot 34 § straffes enligt 40 §.

42 §.

1. Förbrytelse mot 2, 27, 31, 32 eller 33 §§ straffes med böter
från och med 10 till och med 50 kronor.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

169

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2. Då förbrytelse skett mot 2 §, vare tillika det till salu hållna
brännvin underkastadt beslag och förbrutet.

43 §•

Skulle deri, som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning,
själf beträdas med oloflig brännvinsförsäljning, vare han förfallen till dubbla
böter och miste tjänsten.

44 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot förordningen, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han varder lagligen
förvunnen härtill, för hvarje gång stämning därför utfärdats och
delgifvits, fällas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade
för sådan förbrytelse; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga ett år.

45 §.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som med hans vetskap begås
mot denna förordning af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, liksom vore förbrytelsen gjord af husbonden själf.

46 §.

Böter, som äro ådömda efter denna förordning, skola, om tillgång
till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

47 §.

Då försäljningsafgift jämte böter blifvit ådömda enligt denna förordning,
må, där tillgång saknas till afgiften eller någon del däraf, böterna
ej kunna gäldas med penningar, utan skall den sakfällde i stället undergå
motsvarande förvandlingsstraff.

48 §.

Af böter, så ock af försäljningsafgift, som enligt denna förordning
ådömas, samt värde af brännvin, som anses förbrutet, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, där
Bih. till Riksd. Prat. 1905. 8 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 22

170

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den åtalade förbrytelsen är begången. Finnes särskild angifvare, tage han
hälften af åklagarens andel.

49 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande
af hvad i denna förordning är stadgadt.

50 §.

1. Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, hvilka
särskildt antagas att vaka öfver förordningens efterlefnad, åligge att åtala
förbrytelser mot densamma.

2. I öfrigt äge en hvar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej barn mot föräldrar eller tjänstehjon, så länge de äro i tjänsten,
mot husbondefolk.

3. Då åtal anställes af annan än den, som är nämnd i 1 inom.
af denna §, gifve han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

51 §.

1. A landet bör kommunalnämnd och i stad vederbörande kommunalmyndighet
ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att förbrytelser
mot denna förordning varda angifna till åtal.

2. Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i 50 § 1 mom.
omförmälda allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.

52 §.

Ej vare någon jäfvig att bära vittne angående oloflig brännvinsförsäljning
endast på den grund, att han därvid tillhandlat sig eller förtärt
brännvin.

53 §.

Förbrytelser mot denna förordning höra åtalas och afdömas vid allmän
domstol, dock att åtal för oloflig brännvinsförsäljning i stad, där
poliskammare finnes, skall behandlas i hittills vanlig ordning.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

171

Kungl. Maj.is förslag. Utskottets förslag.

Ofvergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft, i fråga om stad den 1 oktober 1907

samt beträffande landsbygden den 1
Bolags nettovinst för försäljningsåret
från och med den 1 oktober
1906 till den 1 oktober 1907 fördelas
enligt föreskrifterna i kungl.
förordningen den 24 maj 1895 angående
försäljning af brännvin.

Det försäljningsår, som börjar i
stad den 1 oktober 1907 samt å
landet den 1 november 1907, skall
anses sluta med den 31 december
1908.

För tiden till och med år 1925
skola med afseende å inkomst af
brännvinsförsäljningsmedlen till städerna
räknas de köpingar, i hvilka
under försäljningsåret 1904—1905
minuthandel med och utskänkning af

november 1907.

Bolags nettovinst för det försäljningsår,
som börjar i stad den 1
oktober 1906 och å landsbygden den
1 november samma år, fördelas en-"
ligt föreskrifterna i kungl. förordningen
den 24 maj 1895 angående
försäljning af brännvin.

Det försäljningsår, som börjar i
stad den 1 oktober 1907 samt å
landet den 1 november samma år,
skall anses sluta med den 31 december
1908.

Städerna skola de första nio försäljningsåren,
under hvilka denna
förordning äger tillämpning, åtnjuta,
utöfver de genom 25 § dem tillerkända
andelar, af de i hvarje stad inflytande
brännvinsförsäljningsmedlen

första året	. . 22,5	hundracledelar
andra »	. . 20	»
tredje »	. • 17,5	»
fjärde »	. . 15	»
femte »	. . 12,5
sjätte »	. . 10	»
sjunde året	. . 7,5	»
åttonde »	. . 5	»
nionde »	2 5 • • w
För tiden till och	med år 1925
skola med	afseende	å inkomst af

brännvinsförsäljningsmedlen till städerna
räknas de öfriga orter, i hvilka
under försäljniugsåret 1904—1905
minuthandel med och utskänkning af

172

Särskilda Utskottet (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2 brännvin varit jämlikt § 11 mom. 2
i kungl. förordningen den 24 maj i kungl. förordningen den 24 maj
1895 öfverlåtna åt bolag. 1895 öfverlåtna åt bolag.

Till konditorn Johan Åkerlund i Sundsvall och änkan Gustava Surdin
i Östersund skall, under villkor att de afstå från. dem tillkommande
utskänkningsrättigheter, utbetalas godtgörelse, till Åkerlund med 5,500
kronor och till änkan Sundin med 5,000 kronor om året, räknadt från
och med den 1 oktober 1907 till och med de kvartal, under hvilka de med
döden afgå. Dessa belopp utgå af de medel, som jämlikt 25 § i denna
förordning skola insättas i statskontoret, hvarefter stadgad fördelning af
dessa medel äger rum.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

173*

Reservationer:

vid 2 § i utskottets förslag

af herr Waldenström, som anfört:

»Enligt min åsikt hade utskottet bort med anledning af herr Olssons
i Heden motion n:o 248 föreslå en alkoholgräns uppåt lika väl som
nedåt. Det förra torde i nykterhetshänseende ha större betydelse än det
senare. Jag tillåter mig därför föreslå, att Riksdagen må besluta att till
§ 2 mom. 1 skall fogas följande tillägg:

Ej heller må brännvin, som försäljes till förtäring
på stället, innehålla mer än 42 procent alkohol.»

vid 3 §

af herr Waldenström, som anfört:

»Ehuru skäl kunna anföras för nedsättning af den minsta kvantitet
brännvin, som må säljas vid utminutering, från en till en half liter, så
synas dock skälen för bibehållande af nu gällande bestämmelse vara öfvervägande,
och jag tillåter mig därför att i enlighet med herr Widéns motion
n:o 236 hemställa,

att Riksdagen må antaga § 3 i det kungl. förslaget
med den ändring, att orden ’en half liter’ ändras
till ’en liter’.»

vid 12 §

af herrar Berlin och Almgren, hvilka ansett att Kungl. Maj:ts förslag
bort beträffande denna § oförändradt bifallas.

174

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:a 5.

vid 14 §

af herrar Berlin och Wallis,

af herr Almgren, som ansett, att paragrafens 1 mom. bort tillstyrkas
i dess af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse;

af herr Waldenström, som anfört:

»Kungl. Maj:ts förslag om inrättande af brännvinsbolag på landet
kan vid första påseende förefalla tilltalande, men vid närmare begrundande
torde det befinnas vara ett för nykterheten ganska farligt förslag.
Det skall, om det blir lag, säkerligen leda därtill, att sådana bolag komma
att upprättas i en mycket stor mängd socknar. Därmed äro många lokala
personliga intressen förenade, ej blott intresse för kommunalskatt, som
bolaget hade att erlägga, utan ock för aflönade befattningar såsom direktörer,
kassörer o. s. v. Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall också få
ytterst svårt att motsätta sig bildandet af bolag, hvilkas uppgift enligt
lagens ord är att verka för nykterhet och sedlighet. 1 flera motioner
äro också vådorna häraf framhållna. Till följd häraf tillåter jag mig
hemställa,

att Riksdagen må med afslag ä Kungl. Maj:ts
och Utskottets förslag i denna punkt besluta, att rättighet
till detaljhandel med brännvin på landet, skall på
offentlig auktion utbjudas.

Ifall detta förslag bifalles, hemställer jag vidare,
att uppdrag må lämnas utskottet att vidtaga den
omarbetning af § 14 äfvensom andra redaktionella förändringar,
som däraf kunna föranledas.»

vid 15 §

af herr Almgren, hvilken ansett, att paragrafens 9 mom. bort bibehållas.

vid 16 §

af herrar Berlin och G. Jansson;

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o ö.

175

åt herrar Björklund ocli Paulson, hvilka ansett, att 16 § bort erhålla
följande lydelse:

»1. Utskottets förslag.

2. » »

3. » »

4. » *

5. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna § må Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt kunna
anses nödiga.»

af herr Almgren, som ansett, att paragrafen bort antagas i dess af
Kung!. Maj:t föreslagna lydelse;

af herr Wallis, beträffande paragrafens 3 inom.;

af herr Waldenström, hvilken anfört:

beträffande paragrafens 1 inom.:

»Det kan icke sägas vara af något behof påkalladt, att Konungens
befallningshafvande skall kunna meddela klubb eller annan förening rätt
att utskänka brännvin ej blott åt egna medlemmar utan äfven åt inbjudna
gäster, äfven om vederbörande kommunalstyrelse sätter sig däremot. Med
all aktning för Konungens befallningshafvande kan man dock icke blunda
för det faktum, att Sverige både haft och har landshöfdingar, som varit
eller äro, minst sagdt, ytterst moderata nykterhets vän ner. Och med hänsyn
därtill bör kommunalstyrelsen äga rätt till veto mot bildande af sällskap
med u t sk än kn ingsrättighet.

Jag hemställer därför,

att Riksdagen må antaga § 16 mom. 1 med den
ändring, att orden: ''efter vederbörande kommunalstyrelses
hörande’ utbytas mot: ''där vederbörande kommunalstyrelse
sådant tillstyrker’.»

beträffande paragrafens 2 inom.:

»När eu kommun lyckats hålla sig fri från all brännvinsutskänkning,
bör det enligt min åsikt icke vara konungens befallningshafvande medgifvet
att korsa samma kommuns nykterhetssträfvande genom att tillåta utskänkning
vid kurort, som tilläfventyrs ligger inom dess område, och det så
mycket mindre som brännvin tvärtom borde, såsom hälsofarligt, vara

176

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

absolut bannlyst från hvarje plats, där människor samlas för att söka
sin hälsa.

Jag hemställer alltså,

att Riksdagen må antaga utskottets förslag med
den ändring, att orden: Jämnats tillfälle att yttra sig’,
utbytas mot: ''därtill lämnat sitt bifall’.»

beträffande 3 inom.:

»Att ■ utskälla brännvin på passagerarefartyg är enligt min åsikt
lika onödigt som att göra det på bantåg. Kunna passagerare resa på tåg
från Stockholm till Malmö eller Luleå utan att få brännvin, så böra de
också kunna färdas på båt från Stockholm till Vaxholm eller Visby utan
brännvin. Bäst voro alltså att förbjuda all utskänkning af brännvin ombord
på passagerarefartyg. Då emellertid utländska fartyg, som anlöpa
svenska hamnar, hafva utskänkning om bord, så torde man icke kunna
fråntaga svenska fartyg, som anlöpa utländska hamnar, samma rätt.

På grund häraf hemställer jag alltså, i anslutning till herr Matssons
motion n:o 259,

att Riksdagen må antaga utskottets förslag med
den ändring, att till orden: ''å passagerarefartyg’, tilllägges:
''som anlöper utländsk hamn’.»

af herr A. A. W. Ericsson, som ansett, att paragrafens 2 och 3
mom. bort hafva följande lydelse:

»2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, mä på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats tillfälle
att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid
än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt brännvin må tillhandahållas
endast vid måltider af lagad mat; ägande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att jämväl i öfrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.

3. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt säde. Sådan utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn
eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

177

restaurations]okal intaga måltid; ägande Kung!. Maj:ts befallningshafvande
att jämväl i (ifrigt beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar,
som kunna finnas nödiga.»

vid 11 §

af herr Berlin;

af herrar Björklund, Paulson, Almgren och A. A. Tf7. Ericsson
hvilka ansett, att paragrafen bort oförändrad tillstyrkas i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag;

af herr Waldenström, som anfört:

»Angående mom. 2 af denna § har jag inom utskottet varit af den
mening, att bolag ej må till annan öfverlåta utminutering af brännvin.
Ett undantag må dock kanske skäligen böra göras för finare spirituösa.
Jag hemställer därför i enlighet med herr Olssons i Heden motion n:o 248,

att Riksdagen må antaga utskottets förslag med
den ändring, att begynnelseorden i mom. 2 få följande
lydelse: Bolag må ej till annan öfverlåta utminutering
af egentligt brännvin — — — — — — — — »

vid 23 §

af herr Almgren, med yrkande om bifall till den af herr O. F.
Trapp väckta motionen II: 265.

vid 29 §

af herr Berlin;

af herrar Björklund, Paulson och A. A. TF. Ericsson, hvilka ansett,
att paragrafen bort, oförändrad tillstyrkas i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag.

Härjämte hafva herrar Åkerberg och G. Jansson begärt få antecknadt,
att de icke deltagit, den förstnämnde i den slutliga behandlingen af 16 §
och den sistnämnde i den slutliga behandlingen af 1 16 §§.

Bill. till Biksd. Prot. 1,905. 8 Sami 1 Afd. 5 Raft. 23

Bilaga till Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Tabell

utvisande städernas och köpingarnas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen för
försäljningsåret 1902—03 samt de ungefärliga belopp, som med tillämpning af
utskottets förslag å detta försäljningsår skulle tillfallit nämnda samhällen.

!	Folk- mängd 31/19 1902.	Enligt gällande förordning: andel 1902 —1903. Er.		Enligt utskottets	förslag.
25 % af stadens av-gifter och vinstmedel. Er.	Efter invånare-antalet i rikets samtliga kommuner. Er.	Af landstings och större städers andelar. Er.	Summa. Er.	Minskning. Er.
Stockholm.....	305,819	2,107,60977	673,029-30	299,274.47	140.438-20	1,112,741-97	994,867-801
! Sigtuna......	540	6,943-28	3,471-64	528-44	—	4,000 08	2,943-20
\| Öregrund......	1,099	3,ol6''85	1,658-43	1,075-48	—	2,733-91	582-94
i Södertälje.....	8,551	45,649-14	22,824-57	8,368-01	—	31,192-58	14,456-56
Norrtälje......	3,398	12,164 59	6,082-30	3,325-28		9,407-58	2,757-01
Östhammar.....	790	6,635''51	3,317-76	773-09		4,090-85	2,544-66
Vaxholm......	2,147	20,822-58	10,411-29	2,101-05	—	12,512-34	8,310-24
Sundbyberg.....	2,659	17,068-81	8,534-41	2,602 10		11,136-51	5,932-30
Uppsala......	23,803	87,470-17	43,735-09	23,293-62	__	67,028 71	20,441-46
Enköping......	4,395	28,663 55	14,331-78	4,300-95		18,632-73	10,030-82:
Nyköping.....	7,681	46,060-51	23,030-26	7,516-63		30,546 89	15,513-62
Eskilstuna.....	13,622	82,98459	41,492-30	13,330-49		54,822-79	28,161-80)
Strängnäs .....	2,428	17,418-33	8,706-67	2,376.04	—	11,082-71	6,330-62:
Torshälla......	1,809	7,431-89	3,715''96	1,770-29	—	5,486-24	1,945-65''
Mariefred......	1,180	9,462-80	4,731-40	1,154-75	—	5,886-15	3,576-65,
Trosa.......	797	9,512-59	4,756-30	779-94	—	5,536-24	3,976-35)
Malmköping ....	581	20,516 98	10,258-49	568''57	—	10,82706	9.689-921
Linköping.....	14,793	115,031-10	57,515-55	14,476-43	—	71,991-98	43,039-12
] Norrköoing.....	42,033	225,589-981 80,076-97	41,133-49	19,302-39	140,512-85	85,077-13

Anm. Såsom beräknade med ledning af 1902—1903 års förhållanden utvisa de i ofvanstående
tabell angifna andelsbeloppen enligt utskottets förslag icke den ökning, som sannolikt är att förvänta.

Bill. till Rikad. Prof. 1905. 8 Sand. I Afd.

Bilaga till Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

1	Folk- mängd 31/l2 1902.	Enligt gällande förordning: andel 1902 -1903. Kr.		Enlig	utskottets förslag.
25 % af stadens ut-gifter och vinstmedel. Kr.	Efter invånare-antalet i rikets samtliga kommuner Kr.	Af landstings och större städers andelar. Kr.	Summa. Kr.	jMinskning.; \| Kr. !
Söderköping ....	1,917	9,308-12	4,654-06	1,875-98		6,530-04	2,778-08
Vadstena......	2,378	10,250-5ö	5,125,28	2,327-11	■ ''	7,452-39	2,79817
Skenninge.....	1.353	7,066-92	3,533-46	1,324-05	—	4.857-51	2,209-41
Motala.......	2,944	11,790-72	5,895-36	2,880-99	_	8,776-35	3,014-37
Jönköping.....	23,151	69,891-71	34,945-86	22,655-57		57,601-43	12,290-28
Eksjö.......	3,840	22,666-66	11,333-38	3,757-82	~	15,091-15	7,575-51
Grenna.......	1,167	2,463-95	1,231-97	1,142-08	—	2,374--	89-95
Växjö.......	7,528	61,341-38	30,670-69	7,366-90	—	38,037-59	23.303-79!
Ljungby ......	860	8,409-75	4,204-88	841-60	—	5,046-48	3,863-27
Kalmar......	13,256	98,568-89	49,284-45	12,972-32	_	62,256-77	36,312-12''
Västervik.....	8,734	22,867-94	11,433-97	8,547-09	—	19,981-06	2,886-88
Vimmerby.....	2,274	14,794-60	7,397-33	2,225-34	—	9,622-67	5,171-99
Borgholm......	984	10,613-81	5,306-91	962-94	—	6,269-85	4,343-96
Oskarshamn ....	7,360	38,932-63	19,466-32	7,202-50	—	26,668’82	12,263-81
Mönsterås.....	1,287	13,526-65	6,763-33	1,259-46	—	8,022-79	5,503-86
i Nybro.......	811	17,425-58	8,712-79	793-64	—	9,506-43	7,919-15
Visby.......	8,620	34,057-30	17,028-65	8,485-53	—	25,464-18	8,593-12!
Karlskrona.....	25,442	93,480-75	46,740-38	24,897-54	_	71,637-92	21,842-83
Karlshamn.....	7,106	35,678-80	17.839-15	6,953-93	—	24,793-08	10,885-22
Sölvesborg .....	2,151	14,609-07	7,304-54	2,104-97		9,409-51	5,199-56
Konneby......	3,197	18,608,19	9,304 10	3,128-58	—	12,432-68	6,175-51
Kristianstad ....	10,514	57,041-71	28,520-86	10,289-—	_	38,809-86	18,231-85
Ängelholm.....	3,129	21,819-39	10,909-70	3,06204	—	13,971-74	7,847-66
Simrishamn ....	2,05o!	5,915-21	2,957-61	2,006-13	—v.	4,963-74	951-47
Båstad.......	630	6,963-45	3,481-73	616''52	—	4,098-25	2,86520
Hessleholm.....	2,328\|	18,772-81	9,886-41	2,278-18	—	11,664-59	7,108-22

Bilaga till Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

Enligt utskottets förslag.

	Folk- mängd S1/ia 1902.	Enligt gällande förordning: andel 1902 —1903.	25 % af stadens af-gifter och vinstmedel.	Efter invånare-antalet i rikets samtliga kommuner.	Af landstings och större städers andelar.	Samma.	Minskning.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Er.
Malmö.......	64,653	252,99666	90,53703	63,26943	29,689-95	183,496-41	69,500-25
Landskrona.....	14,846	36,608''02	18,30401	14,528-30	—	32,832-81	3,775-71
Ystad.......	10,044	32,522-41	16,261-21	9,829-06	—	26,090-27	6,432 14
Lund.......	17,141	60,038-20	30,01910	16,774-18	—	46,793-28	13,244-92
Hälsingborg ....	25,667	122,132 12	61.066''06	25,117-73	—	86,183 79	35,948 33
Skanör och Falsterbo	923	232-02	116-01	903 25	—	1,019 26	Ökning. 787-24
Trelleborg.....	3,048	22,636-77	11,318-39	2,982 77	_	14,30116	Minskning. 8.335-61
Eslöf........	2,062	24,310-72	12,155-36	2,017-87	—	14,17323	10,137-49
Hörby.......	1,453	10,850-92	5,425-46	1,421-91	—	6,847-37	4,003 55!
Halmstad......	15,903	48,323 25	24,161-63	15,562-68	—	39,72481	8,59894
Varberg......	6,253	35,260-09	17,630-05	6,11919	—	23,749 24	11,510-85,
Laholm.......	1,799	12,10710	6,053''5 5	1,760-50	—	7,81405	4,29305
Falkenberg.....	2,702	21,771-38	10,88569	2,644-18	—	13,529-87	8,241-61
Kungsbacka ....	1,001	21,76496	10,882-48	979 58	—	11,862 06	9,902-90
Göteborg......	133,625	671,20805	239,667-87	130,765-43	61,363-27	431,796 57	239,411-48
Uddevalla.....	10,172	58,407-41	29,203-71	9,954-32	—	39,15803	19,249-38
Marstrand.....	1,596	9,432-92	4,716-46	1,561-85	—	6,278-31	3,154-61
Kungälf......	1,201	18,952-39	9,476-20	1,175-30	—	10,651-50	8,300-89
Strömstad.....	2,866	26,123-35	13,061-68	2,804-67	—	15,866 35	10,257-—
Lysekil......	3,284	33,840-26	16,920 13	3,213-72		20,133-85	13,706-41
Vänersborg.....	6,836	30,770-00	15,385''—	6,689-71	-	22,074-71	8,695-29
Borås.......	16,383	63,903-41	31,951-71	16,032-40	—	47,984-11	15,919-30
Ulricehamn.....	1,520	14,536 65	7,268-33	1,487-47	—	8,75580	5,780 85
Alingsås......	3,500	21,938-06	10,969 03	3,425-10	—	14,394 13	7,543-93
Åmål.......	3,565	16,322-75	8,161-38	3,488-71	-	11,65009	4,672 66
Trollhättan.....	5,992	i 25,505''31	12,752 66	5,86377	1	18,616-43	6,888-88

Bilaga till Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

		Enligt gällande förordning: andel 1902 -1903.		Enligt	utskottets	förslag.
	Folk-mängd sl 12 1902.	25 % af stadens af-gifter och vinstmedel.	Efter, invånare-antalet i rikets samtliga kommuner.	Af landstings och större städers andelar.	Summa.	Minskning.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Marisstad.....	3,853	38,573-91	19,286-96	3,770.55		23,057-51	15,516-40
Lidköping.....	5,500	37,646-68	18,823-34	5,382-30	—	24,205-64	13,441-04
Skara.......	4,600	35,945 06	17,972-53	4,530-92	—■	22,503-45	13,441-61
Hjo........	1,752	8,547-87	4,273-94	1,714-51	—	5,988-45	2,559''42
Sköfde.......	4,946	42,496.80	21,248-40	4,84016	: —	26,088-56	16,408 24
Falköping.....	3,237	36,820-44	18,410-22	3,16773	■ —	21,577 95	15,242-49
Vara........	667	22,561-82	11,280-91	r- 52-73	—	11,933-64	10,628-18
Karlstad......	12,807	84,267-10	42.138''5 5	12,532-93	_	54,666-48	29,600-62
Kristinehamn ....	7,050	49,896-42	24,948-21	6,899-13	—.	31,847-34	18,04908
Eilipstnd......	3,724	35,073 91	17,536-96	3,644-31	—	21,181-27	13-892-64
Arvika .......	3,535	35,764-28	17,882-14	3,459-35	....	21.341-49	14,422-79
Sefflo.......	1,582	15,957-61	7,978-81	1,548-15	---	9,526-96	6,430*65
Örebro . , .....	23,500	138,438-41	69,219-21	22,997-10	—	92,216-31	46,222 10
Askersund.....	1,764	17,234-22	8,61711	1,72625	—	10,348-36	6,890-86
Nora........	1,658	11,796-36	5,898-18	1,622 52	—	7,52070	4,275-66
Linde.......	2,049	17,065-80	8,532 90	2,005 15	—	10,538-05	6,527-75
Västerås ......	12,592	73,785-28	36,892-64	12,322-53	; - ''	49,215-17	24,570-n
Arboga.......	5,217	18,907-28	9,453-64	5,105-36	—	14,559''—	4,318-28
Köping.......	4,694	25,645-14	12,822 57	4,593''5 5	—	17,416-12	8,229-02
Sala........	7,043	54,115-54	27,057-77	6,892.28	—	38.950-05	20,165-49
Falna.......	10,478	75,111-50	37.555 75	10.253-77	—	47,809-52	27,301 98
Hedemora.....	1,890	10,422-64	5,211 32	1,849-55	—	7,060-87	3,361-77
Säter.......	718	1,470-40	735-20	70263	—	1,437 83	32-57.
Gäfle.........	30,540	139,113 14	49,127-50	29,886''44	14,024-58	93,038-52	46,074-62
Hudiksvall.....	4,852	55,481-25	27,740-68	4,748-17	—	32,488-80	22,992-45.
Söderhamn.....	11.460	46,923''2t	23,461-61	11,214-76	—	34,676-37	12,246-84

Bilaga till Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 5. 5

		Enligt gällande förordning: andel 1902 —1903,	Enligt utskottets förslag.
	Folk- mängd »Via 1902.	25 % af stadens ut-gifter och vinstmedel.	Efter invånare-antalet i rikets samtliga kommuner.	Åf landstings och större städers andelar.	Summa.	Minskning.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Härnösand . . .	8,246	59,672-76	29,836-38	8,069''5 4	_	37,905-92	21,766-84
Sundsvall . . .	15,671	100,586-05	50,293-03	15,335-64	—	65,628''6 7	34,957-38;
Örnsköldsvik . .	2,729	33,780-22	16,890-11	2,670-60 .	—	19,560-71	14,219-51
Östersund . . .	7,023	63,273-20	31,636-60	6,87271	—	38,509-31	24,763-89!
Umeå.....	4,373	49,42954	24,714-77	4,279-42		28,994-19	20,435-35
Skellefteå . . .	1,349	26,057-42	13,028-71	1,32013	—	14.348-84	11,708-58
Luleå.....	9,406	45,156-67	22,578-34	9,204-71		31,783 05	13,373-62
Piteå.....	2,702	17,882-42	8,941-21	2,644-18	—	11,585-39	6,297 03;
Haparanda . . .	1,336	17,993-70	8,996-85	1,307-41	—	10,304-26	7,689-44-
Summa Kr.	6,882,608-36	2,850,481-77	1,140,797-13	264,818-39	4,256,097 29	2,576,50607

Jämförelse mellan brännvinsförsäljningsmedlens fördelning.

	Enligt gällande förordning 1902—1903.	Enligt utskot-tets förslag, tiilämpadt å försäljningsåret 1902—1903.	Ökning.	Minskning. 1
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Städer samt köpingar med bolag ....	6,832,603-36	4,256,097-29	—	2,576,50607
Landsting...............	2.056,955-81	2,122,593-67	65,637-86	_
Hushållningssällskap..........	1,498,651-21	1,492,132-53		6,51868
Landsbygdskommuner....... . . .	1,513,916-25	3,946,866''19	2,432,949-94
Provisioner m. m............	34,933''85	—	—
Anslag till nykterhetens befrämjande . .	—	119,370-60	—	-
Summa Kr.	11,937.06028	11,937,060-28	,