Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

]

N:o 4*

Auk. till Riksd. kansli den 28 april 1902, kl. 3 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande (n:o 2), i anledning af Kongl.

May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 5 kap. /, 2, 3 och 6 §§ sträf -lagen, till lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvång suppfostran samt till lag, innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
minderårige.

Utskottet har till förberedande behandling fått mottaga Kongl.
Majds proposition n:o 7, hvari Kongl. Maj :t,''under åberopande af de
vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll,
jemlikt § 87 regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga
här nedan intagna förslag till

1) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen;

2) lag angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran;
samt

3) lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige.

Bih. till Riksd, Prof. 1902. 8 Samt, 1 Afd. 4 Raft. (N:o 4.)

1

2

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

^tillkomst* Såsom utskottet i sitt den 21 innevarande april afgifna utlåtande

* i0mi" i anledning af, bland annat, Kong!. Maj:ts nådiga proposition n:o 30
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn haft tillfälle omförmäla, äro de med hvarandra nära sammanhängande
frågor, som behandlas i nyssnämnda proposition och den nu förevarande,
bragta å bane genom framställning af Riksdagen. I skrifvelse
den 25 april 1896 anhöll nemligen Riksdagen, att Kongl. Majd täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för
beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels
ock åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse beslöt Kongl. Maj:t
den 16 oktober 1896 att åt särskilda komiterade anförtro utredningen
af denna fråga; dervid Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga
utredning, som å ena sidan beträffande minderåriga förbrytare kräfdes
och å andra sidan med afseende på öfriga mindre välartade barn vore
erforderlig, samt för att komitén vid sitt omfattande arbetes utförande
ej måtte blifva alltför talrik, fann lämpligt att, på samma gång en del
ledamöter erhöllo i uppdrag att deltaga i komitéarbetet i hela dess omfattning,
öfriga ledamöter utsågos särskild! för frågan angående uppfostringsanstalter
för minderåriga förbrytare och särskild! för frågan angående
dylika anstalter för öfriga i sedligt afseende försummade barn.

Af de två betänkanden, komitén afgaf, innefattar det första, betecknadt
med n:o I och dagtecknadt den 26 oktober 1898, särskilda
förslag angående minderåriga förbrytares behandling, hvilka förslag i
vissa afseenden omarbetades inom justitiedepartementet. Härefter beslöt
* Kongl. Maj:t den 17 november 1899 att inhemta högsta domstolens utlåtande
öfver de sålunda utarbetade förslagen.

På grund af de anmärkningar af delvis ganska genomgripande
art, som framstäldes af högsta domstolen i dess den 17 oktober 1900
afgifna utlåtande, blefvo åtskilliga förändringar å nyo inom justitiedepartementet
vidtagna.

I den form förslagen härigenom erhöllo, föredrogos de den 29
november 1901 för Kongl. Maj:t, som dervid beslöt, att de skulle föreläggas
Riksdagen till antagande.

Förslagets X)e två hufvudsakliga reformer, dessa förslag afse att införa, äro

^sakliga dels att åldersgränsen för kriminel tillräknelighet skulle blifva, ej blott
innebörd.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 4. 3

såsom bu vilkorligt, utan undantagslöst bestämd till 15 år, dels ock att
för den, som fylt 15 men ej 18 år, straff för lindrigare förbrytelser
skulle kunna utbytas mot intagande i allmän uppfostringsanstalt.

Hvad nu först beträffar bestämmande af åldersgränsen för den kriminella
tillräkneligheten till 15 år, innebär detta ej mindre afskaffandet
af den nu domstol tillkommande befogenhet att förordna om tilldelande
af aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt af barn, innan
det fylt 15 år, än äfven borttagandet af den nu gällande bestämmelsen,
enligt hvilken, om gerning blifvit begången af den, som fylt 14 men
ej 15 år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning att inse gerningens
brottslighet, gerningsmanneu i vissa fall kan af domstol ådömas straff.
I båda dessa afseenden sammanhänger förevarande förslag med det,
som förelagts Riksdagen genom propositionen n:o 30, enligt hvilken
åt en kommunal myndighet, barnavårdsnämnden, skulle uppdragas, bland
annat, omhändertagandet och insättandet i skyddshem af barn under 15
år, som visat sådan vanart, att hemmets och skolans uppfostringsmedel
befinnas otillräckliga för den vanartades tillrättaförande. Bifall till förevarande
förslag beträffande åldersgränsen för den kriminella tillräkneligheten
skulle nemligen innebära, att brottslig gerning af barn, som ej
fylt 15 år, betraktades blott såsom bevis på vanart och komme att föranleda
barnavårdsnämndens inskridande i de fäll, då omständigheterna
i öfrigt gjorde sådant lämpligt.

Såväl komiténs förslag som det först inom justitiedepartementet
utarbetade innehöllo endast borttagandet af ofvanberörda stadgande,
att den, som fylt 14 men ej 15 år, skulle kunna i vissa fall dömas till
straff. Deremot bibehölls i dessa förslag den nu gällande bestämmelsen
om befogenhet för domstol att förordna om tilldelande af aga åt eller
insättande i allmän uppfostringsanstalt af barn, som ej fylt 15 år. Anledningen
hvarför dylikt stadgande icke förekommer i det förslag, som
nu förelagts Riksdagen, ha:- föredragande departementschefen (sid. 43)
angifyit.

Inom högsta domstolen anfördes nemligen, att det syntes vara af
synnerlig vigt, att bestämmelserna om behandlingen af såväl kriminella
som icke kriminella, vanartade eller sedligt försummade barn blefve i
möjligaste måtto likformiga. Det kunde näppeligen sägas vara i förhållandenas
egen natur grundad! att så strängt, som i de till högsta
domstolen remitterade förslagen ifrågasattes, skilja mellan å ena sidan
minderåriga förbrytare och å den andra sådana vanartade barn, som ej
öfvert.ygats om egentlig brottslighet, i hvarje fall icke då fråga vore

Åldersgrän
sen för
kriminel
tillräknelig
liet.

4

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

om barn under femton år. Ingen kunde betvifla, att antalet af de
utaf barn begångna snatterier och andra smärre förbrytelser, hvilka
icke komme under åtal inför domstol, vore mycket stort, ojemförligt
större än det, som blefve föremål för laglig beifran, och det kunde följaktligen
i särdeles många fall sägas bero på en ren tillfällighet, huruvida
ett vanartadt barn komme att hänföras till förbrytarnes klass eller
icke. Det behandlingssätt, hvilket föreslagits såsom det ojemförligt
kraftigaste och mest verksamma, vore för såväl kriminel som icke kriminel,
vanartad ungdom barnets skiljande från sin förra omgifning och
insättande i en under offentlig kontroll stående uppfostringsanstalt. En
dylik åtgärd vore, såsom sjelfva orden innebure, att anse, ej såsom ett
straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsom ett pedagogiskt
behandlingssätt, betingadt icke, eller åtminstone icke företrädesvis, af
någon enstaka gerning från barnets sida, utan fastmera deraf, att detsamma
befunnits lefva i en omgifning, der någon kraftigare reaktion
mot de onda böjelserna ej vore att förvänta. Men om så vore förhållandet,
så måste det erkännas vara synnerligen angeläget, att beslutanderätten
lades i händerna på en myndighet, som kunde antagas ega
nödiga förutsättningar för att i hvarje förekommande fall bilda sig
en rigtig uppfattning om nödvändigheten eller lämpligheten af en
dylik åtgärd. Åtminstone i de större städerna — och det vore ju
hufvudsakligen der lagen tänktes skola komma till användning — kunde
domstolarne ej antagas ega dessa förutsättningar. Ej heller syntes
domstolarne i allmänhet sjelfva vara i tillfälle att företaga de noggranna
undersökningar, som dock otvifvelaktigt borde eg a rum, innan man
tillgrepe en så allvarlig åtgärd som att draga ett barn undan föräldravården.

Utskottet, som instämmer i detta uttalande, anser rigtigt, att den sålunda
angifna uppfattningen gjort sig gällande i nu förevarande lagförslag.

Hvad beträffar valet af just 15-års-åldern för inträdandet
af den s. k. straffmyndigheten, har under frågans behandling ingen
meningsskiljaktighet förekommit. Den har förordats såväl af komitén
i dess båda betänkanden som af högsta domstolen och de båda föredragande
departementscheferna. I detta afseende har förslaget motiverats
ej blott med hänvisning till den häfdvunna svenska rättsuppfattningen
och bestämmelserna inom de flesta under senare tid tillkomna
utländska lagstiftningar, utan äfven med den i allmänhet gängse åsigten,
att eu person vid denna ålder bör hafva uppnått icke endast den utveckling
i intellektuel afseende, som är en förutsättning för att kunna
skilja mellan tillåtliga och otillåtliga handlingar, utan också den stadga

5

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

i karakteren och viljerigtningen, som gifver förmåga att oberoende af
tillfälliga bevekelsegrunder välja det rätta eller det orätta.

Till stöd för samma uppfattning kan jemväl anföras, att den ojemförligt
största delen af Sveriges befolkning kort före uppnåendet af
denna ålder afslutat sin skolgång och konfirmerats, samt att den då i
lifvet och arbetet utträdande ungdomen, om än fortfarande omyndig,
likväl i civilrättsligt afseende intar en annan ställning än förut, i det
att den unge då tillätes råda öfver hvad han kan förvärfva genom eget
arbete och icke heller bar en lika oinskränkt fordran som förut att af
föräldrarna erhålla sitt uppehälle.

Af dessa skäl bar utskottet funnit förslaget äfven i detta afseende
välgrundad!.

Beträffande förslagets andra hufvudbestämmelse, som, enligt hvad Utbytandet
redan anförts, innebär, att för den, som fylt 15 men ej 18 år, straff för motuppfostlindrigare
förbrytelser skulle kunna utbytas mot intagande i allmän ringsmedel.
uppfostringsanstalt, anser utskottet, att denna del af förslaget innebär
ett mycket beaktansvärdt steg i rätt rigtning. Utskottet har emellertid
icke förbisett, att i de fall, då domstol vid afdömande af mål angående
brott, begångna af någon, som fylt 15 men ej 18 år, funne straffet
böra utbytas mot uppfostringsmedel, äfven andra sådana medel än
insättning i allmän uppfostringsanstalt kunde anlitas.

Komitén föreslog i detta afseende, att insättande i dylik anstalt
skulle användas endast i stället för ådömdt fängelsestraff (om högst
6 månader), men att bötesstraff, i derför egnade fall, skulle utbytas mot
aga. Detta förslag grundades på möjligheten att en brottsling, som
fylt femton år, kunde »på grund af försenad utveckling, försummad
uppfostran eller ogynsamma omständigheter i öfrigt befinna sig på ett
barns ståndpunkt». Mot en sådan person skulle förty med framgång
kunna användas samma uppfostringsmedel, som mot minderåriga under
15 år. I fråga särskilt om lämpligheten af att låta aga träda i stället
för ådömdt bötesstraff anför komitén (sid. 91, 92), att på grund af
obetydligheten af de förseelser, som vanligen medförde detta straff,
undergående af kroppsaga icke sällan torde vara till fyllest för att på
samma gång straffa och rätta den felande. Under erinran, att komiténs
förslag åsyftade allenast att utsträcka agans användning såsom uppfostringsmedel
till ytterligare några åldersklasser utöfver dem, inom
hvilka densamma sedan gammalt varit medgifven, yttrar komitén vidare,
att agan i detta fall skulle få karakteren af en åtgärd i uppfostrande
syfte, tillämpad å personer, som, om än hunna öfver den absoluta straff -

6

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

frihetsgränsen, likväl icke kunde auses ännu hafva öfverskridit. den
ålder, då kroppslig tuktan kunde utöfva nyttig verkan.

I det först inom justitiedepartementet utarbetade förslaget inflöt
emellertid icke någon sådan bestämmelse som den nyssberörda, af *''
komitén föreslagna, utan affattades stadgandet så, att insättandet i
uppfostringsanstalt skulle blifva det enda uppfostringsmedel, mot hvilket
straff, ådömdt person, som fylt 15 men ej 18 år, skulle kunna utbytas.
Denna förändring i förslaget motiverades af föredragande departementschefen
(sid. 10, 11) dermed, att, då det af Riksdagen i
skrifvelse den 13 maj 1898 väckta spörsmålet om införande af mera
affliktiva straff för närvarande, jemte andra djupt ingripande straffrättsliga
frågor, vore föremål för en utredning, hvilken icke kunde väntas
blifva under den närmaste framtiden afslutad, det icke kunde anses
lämpligt att nu söka genomföra någon lagändring med afseende å användningen
af aga som tuktomedel för minderårige.

»Deremot» — fortsätter härefter departementschefen — »möter
det icke något hinder att utan afvaktan af förenämnda omfattande utrednings
resultat upptaga frågan om beredande af uppfostran åt minderåriga
förbrytare och hvad dermed står i oskiljaktigt sammanhang.
Hvilka förändringar af nu använda straffarter än må befinnas nödiga
och lämpliga, kommer dock alltid att qvarstå behofvet deraf, att under
vissa förutsättningar minderåriga förbrytare i stället för straff underkastas
tvångsuppfostran. Då inrättandet af anstalter, som för meddelandet
af sådan uppfostran erfordras, uppenbarligen krafvel- en ganska
lång tid, är det också af största vigt, att förslag till lagbestämmelser
om uppfostran af minderåriga förbrytare snarast möjligt underkastas
slutlig pröfning. Det vore eljest att befara, att ifrågavarande åtgärder
till. bekämpande af den tilltagande förvildning hos ungdomen, som allmänt
och icke utan skäl öfverklagas, skulle alltför länge uppskjutas.»

I den sålunda väckta frågan om lämpligheten af att, utan att afvakta
resultatet af den pågående utredningen om de affliktiva straffen,
vidtaga ändringar i gällande lagstiftning samt inrätta de uppfostringsanstalter,
om hvilkas behöflighet ingen meningsskiljaktighet förefunnes,
förenade sig flertalet af högsta domstolens ledamöter om följande uttalande
(sid. 25):

»Här är icke platsen att ingå i någon undersökning, huruvida de
stora förväntningar, man för närvarande på många håll synes göra sig
om verkan af prygelstraffets återinförande, må anses välgrundade. Men
derom torde väl alla, hvilken ståndpunkt de än i denna fråga intaga,
vara ense, att, om öfver hufvud detta slags straff skall med vårt rätts -

Särskilda Utskottet? (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 7

system införlifvas, det företrädesvis bör användas emot de unga förbrytarne.
Under sådana förhållanden synes det knappast välbetänkt att,
utan att afvakta utredningen af det utaf Riksdagen uppstälda spörsmål,
redan nu söka lösa den dermed på det närmaste sammanhängande frågan
om minderåriga förbrytares behandling.»

Departementschefen vidblef emellertid sin förut uttalade åsigt och
anförde till stöd för densamma vid ärendets slutliga föredragning inför
Kong], Maj:t följande (sid. 44):

»Åt den komité, hvilken blifvit tillsatt för utredning af vissa
straffrättsliga frågor, har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig,
lemnats i uppdrag att deribland upptaga till behandling frågan om
skärpning af de kortvariga frihetsstraffen. På begäran bär af ordföranden
i denna komité blifvit meddeladt, att komitén tagit i öfvervägande,
bland annat, huruvida det kunde vara lämpligt, "att kroppsstraff
i egentlig mening eller prygel användes såsom medel till skärpande
i svårare fall af omedelbart ådömda korta frihetsstraff, hvilken fråga
komitén betraktat jemväl med särskild hänsyn till unga förbrytare, samt
att komitén _ enhälligt stannat i den mening, att ifrågavarande slag af
kroppsstraff icke borde såsom skärpningsmedel användas. De skäl, som
tala emot prygelstraffets användande såsom skärpningsmedel, kunna i
ännu högre grad åberopas mot dess användande såsom sjelfständig
straffart. Vid sådant förhållande torde allt skäl saknas för uppskof
med behandlingen af den påträngande frågan om beredande af nödig
uppfostran åt unga förbrytare i afbidan på den slutliga lösningen af
spörsmålet om införandet af mera aifliktiva straff.»

Utskottet, som delar departementschefens åsigt om nödvändigheten
att så fort ske kan bereda ändamålsenlig uppfostran åt unga förbrytare,
anser emellertid, att aga, tilldelad minderårig, som på grund af sin sinnesbeskaffenhet
och förståndsutveckling finnes vid bedömandet af en begången
brottslig gerning böra likställas med barn, icke bör betraktas
såsom straff, utan såsom uppfostringsmedel, och att frågan om agans
användbarhet följaktligen bör bedömas ur synpunkten af dess lämplighet
såsom sådant medel, hvilken synpunkt ju legat till grund för komiténs*
förslag i denna del.

Derjemte kan enligt utskottets åsigt ifrågasättas, huruvida icke
domstol bör tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället
för straff meddela varning eller annan tillrättavisning. Ett i denna
retning gående yttrande fäldes jemväl inom högsta domstolen (sid. 30).

I fråga om de straff, som skulle kunna utbytas mot uppfost -

8 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ringsmedel har inom högsta domstolen (sid. 30, 31) framhållits, att, då
enligt förslaget endast böter samt fängelse i högst 6 månader skulle
kunna af domstolen utbytas mot insättning i allmän uppfostringsanstalt,
den hjelp till åstadkommande af en förändrad sinnesrigtning,
som vistelsen å en uppfostringsanstalt måste utgöra, i allmänhet
icke skulle komma dem till del, hvilka begått stöld, ett brott,
som — så framt det icke vore begånget under synnerligen förmildrande
omständigheter — i gällande lag vore belagdt med straffarbete. Och
dock gåfve erfarenheten otvetydigt vid handen, att det, åtminstone i de
större städerna, just vore inom denna kategori af unga förbrytare,, som
man oftast anträffade för tvångsuppfostran lämpade subjekt. Ej ens
vid lindrigare fall af inbrottsstöld borde möjligheten att insätta brottslingen
i uppfostringsanstalt vara utesluten.

Detta uttalande föranledde emellertid icke någon ändring i förslaget,
och yttrade departementschefen såsom motiv härför (sid. 44—46) följande:

»Ehuru en sådan utsträckt tillämpning af tvångsuppfostringssystemet
äfven efter min mening antagligen skulle visa sig fördelaktig, synes
dock med hänsyn till de kostnader, som derigenom komme att förorsakas,
för närvarande icke böra föreslås någon ändring i det angifna
syftet. Komiterade för utredning af frågan om åtgärder för beredande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn hemstälde, att två uppfostringsanstalter
skulle af staten inrättas, en af mildare art, afsedd för 150, och
en af strängare art, afsedd för 100 elever; och var den förstnämnda af
dessa anstalter hufvudsakligen bestämd för gossar under 15 år. För
beräkningen af antalet 15—18-åringar, hvilka skulle komma att insättas
i den strängare uppfostringsanstalten, införskaffades af komitén
genom fångvårdsstyrelsen uppgifter å antalet personer af sådan ålder,
hvilka under år 1896 undergingo fängelsestraff i högst sex månader,
och huru många af dessa kunde efter den erfarenhet, som vid fängelset
vunnits om dem, anses med hänsyn till vilja och förståndsutveckling
icke hafva hunnit större mognad, än att de lämpligare bort insättas i
allmän uppfostringsanstalt. Enligt dessa uppgifter hade under år 1896
sammanlagdt 64 ynglingar mellan 15—18 år undergått fängelsestraff i
högst sex månader, och antogos af dessa 27 eller ungefär 42 procent
snarare hafva bort insättas i allmän uppfostringsanstalt. Med beräkning
af i medeltal en treårig vistelse vid anstalten och med tagen hänsyn
dertill, att vid den strängare anstalten måste beräknas åtskilliga platser
för att kunna från öfriga uppfostringsanstalter emottaga de mest förhärdade,
svårhandterliga och på sina kamrater dåligt invei''kande elever,

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 9

ansåg komitén, att man för den strängare anstalten ej borde ifrågasätta
ett lägre antal platser än 100. Byggnadskostnaderna för en sådan
anstalt hafva af komitén beräknats till ungefär 100,000—125,000 kronor.
Af kostnadsförslag, upprättadt af sakkunnig arkitekt, till två elevbyggnader
och en ekonomibyggnad, beräknade för 100 elever, framgår
emellertid, att kostnaderna för uppförandet endast af dessa byggnader
komma att högst väsentligt öfverstiga hela det af komitén uppgifna
beloppet. Den årliga kostnaden för hvarje i anstalten intagen elev
har komitén beräknat till 350 kronor.

För att erhålla någon ledning vid beräknandet af huru många
ytterligare elevplatser, som skulle blifva erforderliga vid en utsträckning
af tvångsuppfostringens tillämpning i den rigtning, som inom
högsta domstolen blifvit ifrågasatt, har jag låtit undersöka, huru många
personer som under åren 1898 och 1899 blifvit dömda till straffarbete
i högst sex månader för tjufnadsbrott, begångna efter fylda 15 men
före uppnådda 18 år; och har antalet sådana förbrytare befunnits utgöra
106 under år 1898 och 124 under år 1899. Om man antager — hvilket
icke torde kunna anses osannolikt — att i ungefär hälften af dessa
fall domstolarne kunde hafva funnit lämpligt att förordna om straffets
utbytande mot tvångsuppfostran, skulle således, äfven om man tager
hänsyn dertill, att i några fall må hända samme minderårige dömts mera
än en gång under året samt att bland angifna antalet finnas några
qvinnor, genom en utsträckning af tvångsuppfostringens tillämpning i
nu antydt omfång komma att erfordras plats för ytterligare omkring
50—60 elever årligen; och för att mottaga detta antal skulle det, om
man utgår från den uppfattning, att ett antal af öfver 100 elever är för
stort att sammanföras i en uppfostringsanstalt af strängare art, blifva
nödigt att inrätta ytterligare två anstalter af sådan art utöfver den af
komitén föreslagna. Kostnaderna för inrättandet och underhållet af så
många tvångsuppfostringsanstalter skulle uppenbarligen blifva större, än
att erforderliga medel lämpligen kunna af Riksdagen på en gång begäras,
och det torde derjemte med fog kunna ifrågasättas, om det vore tillrådligt,
att, innan någon praktisk erfarenhet här i landet vunnits om det
nya systemets verkningar, inrätta så många anstalter. Lämpligare synes
det i alla afseenden blifva att först efter det sådan erfarenhet vunnits
vidare fortgå på den nu inslagna vägen.»

Som man finner, har departementschefen ingalunda dragit i tvifvelsmål,
att förslagets utsträckning i det af högsta domstolen angifna syfte
vore nyttig och önskvärd, och utskottet är äfven för sin del öfvertygadt
om, att tvångsuppfostran i många fall skulle vara synnerligen ändamålsBih.
till Biksd. Prat. 1902■ 8 Sand. 1 Afd. 4 Häft. 2

10

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

enlig gent emot minderåriga föröfvare af tjufnadsbrott samt andra personer
mellan 15 och 18 år, hvilkas brott icke kan försonas med lägre
straff än straffarbete.

Ehuru utskottet sålunda ej kunnat undgå att finna synnerligen
önskligt, om i nu ifrågavarande lagförslag redan från början kunnat
beaktas de synpunkter och önskningsmål, som utskottet nu framhållit
såväl i fråga om de uppfostringsmedel, hvilka utom tvångsuppfostran
kunna komma till användning i stället för straff, som beträffande arten
af de straff, hvilka må utbytas mot uppfostringsmedel af ena eller andra
slaget, har utskottet dock ej af denna orsak ansett sig böra afstyrka
antagandet i hufvudsakliga delar af det föreliggande förslaget.

Härvid har utskottet ledts af den lifiiga öfvertygelsen derom, att
det är af största vigt, att vederbörande myndigheter så snabbt som möjligt
sättas i tillfälle att bekämpa den öfverklagade förvildningen hos
ungdomen genom medel, som bättre än de nu tillgängliga kunna leda
till det åsyftade målet.

Erfarna personer hafva samstämmande betygat, att de straff, som
i nu gällande lag stadgas för förbrytelser, begångna af minderåriga, i
många fall verka motsatsen mot hvad med straff i allmänhet och
särskildt med afseende på minderåriga i främsta rummet åsyftas, nemligen
en förbättring i sinnesrigtningen.

De i utskottets utlåtande öfver Kongl. Maj:ts proposition n:o 30
åberopade vittnesbörd från utlandet angående den välsignelsebringande
verkan, vistelsen i uppfostringsanstalter åstadkommit med hänsyn till
minskningen af antalet begångna förbrytelser ej blott bland de minderåriga
utan jemväl, i den mån verkningarne kunnat sträcka sig öfver
flera generationer, bland de vuxna, tala ett tydligt språk med hänsyn
till de stora fördelar, som äfven hos oss skulle stå att vinna genom
tillämpande af motsvarande grundsatser med afseende å behandlingen
af minderåriga förbrytare.

Kongl Maj:t har i propositionen n:o 1 angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagit Riksdagen att till uppförande af byggnader
för en tvångsuppfostringsanstalt vid Bona anslå 395,000 kronor, hvaraf
136,000 kronor för år 1903, under förutsättning, bland annat, att nu ifrågavarande
lagförslag af Riksdagen bifalles.

Skulle lagförslaget nu ej antagas, följer alltså deraf, att ett uppskof
på minst ett år med påbörjandet af sagda byggnadsföretag skulle
uppstå.

Med hänsyn till hvad ofvan anförts, finner utskottet det emellertid
af högsta vigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas i lagförslagets lågt -

11

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ning. Dertill kommer, att, innan ytterligare anstalter blifvit uppförda,
redan af utrymmeskäl lagen ej kan utsträckas att omfatta flera än de
nu i densamma upptagna kategorier af minderåriga förbrytare. Men
utskottet håller före, att, i mån som de goda verkningarna af lagens bestämmelser
inträda — hvarom utskottet är öfvertygadt — såväl Kong].
Maj:t. som Riksdagen skola låta sig angeläget vara att vidtaga sådana
åtgärder, som möjliggöra lagens utsträckning till alla de fall, der en
lycklig verkan af dess bestämmelser kan vara att påräkna; och i samband
med en dylik utvidgning af lagens verkningskrets torde tillfälle erbjuda
sig att taga i öfvervägande, i hvad mån jemväl de öfriga af utskottet
antydda uppfostringsmedel kunna och böra komma till användning.

Då utskottet härefter öfvergår till granskning af de framlagda Förslaget till
lagförslagens detaljbestämmelser, får utskottet först meddela, att utskottet^ onl ä.nd''
icke funnit anledning till erinran mot förslaget till lag om ändrad ly- §§ i s kap.
delse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen. strafflagen.

Beträffande detta liksom öfriga i förevarande proposition Riksdagen
förelagda lagförslags trädande i kraft, anser utskottet lika med
Kongl. Maj:t tiden härför icke kunna bestämmas tidigare än den 1
januari 1905, alldenstund för tillämpning af de nya lagbestämmelserna
erfordras eu af staten upprättad allmän uppfostringsanstalt för minderåriga
förbrytare, hvilken icke kan vara färdig förr än vid sagda tid.
Af skäl, som utskottet i sitt utlåtande med anledning af propositionen
n:o 30 utvecklat, är utskottet emellertid af den åsigten, att tiden för
de i sistberörda proposition framlagda lagförslags trädande i kraft icke
är beroende af, att de nu förevarande förslagen trädt i kraft.

Enligt 1 § i förslaget till lag angående verkställighet af domstols Förslaget till
förordnande om tvångsuppfostran, skall allmän uppfostringsanstalt vällaq
i regeln upprättas af staten, men Konungen skulle dock ega att såsom af domstols
dylik anstalt erkänna jemväl anstalt, som af kommuner eller enskilde/öror*t“W(ie
blifvit, med eller utan bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af uppfostran.
vanartade minderårige. Angående skälen, hvarför sistnämnda bestäm- (i §.)

12 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

ruelse lemnas utan erinran, hänvisar utskottet till hvad utskottet yttrat
angående 12 § i förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn, hvilken § motsvarar den nu
förevarande (se sid. 26, 27 i utskottets utlåtande i anledning af propositionen
n:o 30).

(S §.) I 3 § har Kongl. Maj:t föreslagit, att allmän uppfostringsanstalt

skall vara så anordnad, att en hvar af dess elever må komma i åtnjutande
af den särskilda handledning, som för hans uppfostran erfordras.
Motsvarande stadgande i 15 § 4 mom. af förslaget till lag angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn innehåller,
att skyddshem bör »vara så anordnad!, att en hvar af dess skyddslingar
må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och vård, som erfordras
för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet».

Då denna olikhet i de båda stadgandenas affattning till äfventyrs
kunde framkalla den föreställning, att någon olikhet förefinnes i afseende
å de särskilda anstalternas uppfostrande syftemål, hvilket väl icke varit
afsedt, föreslår utskottet, att 3 § i förevarande lagförslag måtte affattas
i öfverensstämmelse med nyss anförda stadgande om skyddshem.

C10ochu §§.) X fråga om kostnaderna för elevs vård och underhåll vid allmän

uppfostringsanstalt har Kongl. Maj:t i 10 § föreslagit, att det lattigvårdssamhälle,
der eleven egen hemortsrätt, skulle till anstalten halfårsvis
erlägga 40 öre för hvarje dag, eleven vårdats inom anstalten,
dock icke för längre tid, än till dess eleven uppnått 18 år. Enahanda
ersättningsskyldighet, dock begränsad till högst 30 öre om dagen,
skulle jemväl åligga fattigvårdssamhället, derest dylik anstalt fått vidkännas
kostnad för elev, som, utan att ännu hafva blifvit utskrifven från
anstalten, af dess styrelse öfverlemnats till enskild vård och tillsyn
eller anstälts i tjenst eller yrke. För den utgift, fattigvårdssamhälle sålunda
fått vidkännas'', skulle fattigvårdssamhället vara berättigad! uttaga godtgörelse
af elevens egna medel eller hos den, hvilken det ålåge att ansvara
för elevens försörjning. I 11 § har härjemte föreslagits stadgande, att,
om elevs hemortsrätt ej kunde utrönas, uppfostringsanstalten skulle ega
uttaga godtgörelsen omedelbart af elevens egna medel eller hos den,
hvilken det ålåge att ansvara för elevens försörjning, samt att, för hvad
som brister, anstalt, som ej upprättats af staten, skulle undfå ersättning
af statsmedel.

Det sålunda framstälda förslaget, att elevs hemortskommun skulle
till väsentlig del bidraga till betäckandet af kostnaderna för hans vård

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 13

och underhåll, kan utskottet icke biträda. Kostnaderna för verkställighet
af de straff, som domstol ådömt, hafva med allt skäl ansetts böra
åligga staten ensam. Om nu, såsom man hoppas, genom förevarande
lagstiftning åstadkommes ett bättre medel för vissa brottslingars behandling,
ett medel, hvarigenom staten i framtiden kan vinna äfven ekonomisk
fördel till följd af besparing å fångvårdskostnaden, finnes häri
ingen anledning att frånträda den förut följda grundsatsen. Såsom skäl
för Kongl. Maj:ts förslag kunde må hända åberopas, att dessa minderåriga
förbrytare i afsevärdt olika grad härstamma från olika kommuner, och att
den kommun, som genom försummelse att behörigen taga vård om den
uppväxande ungdomen och förty kunde anses i viss mån bära ansvar för
don större brottslighet, hvartill densamma efter uppnådd straffmyndighet
gjorde sig skyldig, äfven borde vidkännas någon del af kostnaderna för
dess tillrättaförande. Men häremot bör genmälas, att den kommun, der den
unge brottslingen uppvuxit, i många fall torde vara en annan än den,
der han har hemortsrätt, när han sedermera gör sig skyldig till brott.
Deremot instämmer utskottet uti Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det
afeer ersättningspligt för eleven sjelf eller hans föräldrar. Utskottet har
derför i stället för hvad Kongl. Maj:t föreslagit i 10 och 11 §§ framlagt
förslag till ett i en § sammanfattad! stadgande i nyssberörda syfte,
hvilket stadgande skiljer sig från det af Kongl. Maj:t föreslagna jemväl
i det afseende!, att orden »hos den, hvilken det åligger att för elevens
försörjning ansvara» utbytts mot orden »hos hans föräldrar». På grund
af 3 ''§ i gällande fattigvårdsförordning, jemförd med 1 §, kunna nemligen
föräldrar icke anses hafva sådan ovilkorlig underhållspligt gent
emot barn öfver 15-års-åldern, som utskottet funnit rättvist och lämpligt
att dem ålägges, hvadan uttrycklig föreskrift bör derom meddelas. Sådan
ersättningsskyldighet torde åter näppeligen kunna eller böra af andra
än föräldrar utkräfvas. ♦

I utskottets förslag har icke heller intagits stadgandet, att allmän
uppfostringsanstalt skulle ega halfårsvis göra gällande sin rätt till ersättning.
Då anstalten har att med sitt kraf vända, sig omedelbart mot
eleven eller hans föräldrar, synes anstalten böra tillerkännas rätt att i
afseende å valet af tiden härför förfara, som för hvarje fall finnes lämpligast.

Ändringarna i 12 §, som i utskottets förslag erhållit numret 11,
äro beroende af hvad utskottet hemstält i afseende å de båda nästföregående
§§.

(12 §.)

Förslaget
till lag, innefattande

vissa bestämmelser
om
förfarandet
i brottmål
rörande
minderårige.

14 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Mot öfriga stadgande!) i detta lagförslag har utskottet icke funnit
något att erinra.

Hvad beträffar förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande minderårige, har utskottet
ingen erinran att framställa mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit, men anser
sig böra föreslå ett tillägg till 1 §.

Då komiténs förslag första gången föredi-ogs i statsrådet, yttrade
departementschefen:

»Såsom rigtigt måste det äfven anses, att åt domstol förbehålles
pröfningen deraf, om i ett särskildt fall en minderårig förbrytare skall
undergå det förskylda straffet eller i stället insättas i uppfostringsanstalt.
Det bör nemligen af nära till hands liggande, principiella skäl ankomma
på domstol att meddela den eftergift af straffet, som ligger i ett förordnande
om dess ersättande med tvångsuppfostran. Dessutom synas
våra underrätter, på landet till följd af nämndens deltagande och i
städerna på grund af domstolsledamöternas förtrogenhet med administrativa
göromål, i allmänhet synnerligen väl egna sig för bedömande af
tvångsuppfostråns lämplighet.»

Ehuru inom högsta domstolen intet yrkande framstäldes derom,
att ifrågavarande pröfning skulle uppdragas åt annan myndighet än
domstol, yttrades dock tvifvel, huruvida domstolarne i hvarje förekommande
fall kunde eg a tillgång till de upplysningar, som vore nödiga
för att bilda sig en rigtig uppfattning om nödvändigheten och lämpligheten
af uppfostringsåtgärd.

Häremot anförde departementschefen vid frågans senare föredragning,
att för domstolarne icke torde möta någon svårighet att i förekommande
fall från vederbörande införskaffa de särskilda upplysningar,
hvilka vore af nöden för en rigtig uppfattning om lämpligheten af den
unge förbrytarens insättande i tvångsuppfostringsanstalt; och hänvisade
departementschefen till det i 22 § i förslaget till lag angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn intagna stadgande
om skyldighet för barnavårdsnämnd att, på begäran af allmän åklagare,
meddela de i nämndens protokoll och anteckningslängd tillgängliga upplysningar
om den tilltalades uppförande och de förhållanden, under
hvilka i han uppvuxit.

Utskottet, som af skäl, hvilka angifvits å sid. 31, 32 i utskottets
utlåtande i anledning af propositionen n:o 30, hemstält, att sistberörda
stadgande icke måtte inflyta i lagen angående uppfostran åt vanartade

15

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N.o 4.

och i sedligt afseende försummade barn, finner sig böra hemställa om
intagande i nu föreslagna lag icke blott af ett mot det nyssberörda
svarande stadgande, utan jemväl af bestämmelse om något mera vidtgående
skyldigheter för barnavårdsnämnderna i detta hänseende. I
barnavårdsnämnds protokoll och anteckningslängd finnas nemligen icke
upplysningar om andra barn än dem, med hvilka nämnden på ett eller
annat sätt tagit befattning. Men det är gifvet, att äfven andra barn
inom nämndens verksamhetsområde kunna efter uppnådd 15-års-ålder
komma att begå brott af sådan art, att fråga kan uppstå om den brottsliges
intagande i allmän uppfostringsanstalt. Åtminstone i de flesta
fall torde barnavårdsnämnd äfven rörande dessa minderårige ega eller
med lätthet kunna förskaffa sig nödiga upplysningar. Barnavårdsnämnderna
synas i detta afseende vara just de mest ändamålsenliga
organen.

Slutligen vill utskottet erinra, att komitén föreslagit sådant tillägg
till 20 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, att utslag, hvarigenom underrätt förordnat om insättande i
allmän uppfostringsanstalt, skulle till Konungens befallningshafvande
afsändas senast fjorton dagar efter utslagets afkunnande. I denna fråga,
hvilken tillhör Kongl. Maj:ts afgörande, har utskottet endast velat uttala
önskvärdheten, att för afsändandet af sådant utslag bestämmes samma
tid som för afsändandet af utslag i mål angående häktad, en bestämmelse,
för hvilken intet hinder synes utskottet föreligga.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa: l:o att

Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna del, måtte antaga följande

Lag om

ändrad lydelse af 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1, 2, 3 och 6 §§ strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

16

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

1 §•

Gerning, som eljes straffbar är, vare strafflös, om den begås af
barn, innan det fyllt femton år.

2 §•

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall
dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med
sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss
tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,
dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve
domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.

3 §■

Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt femton, men ej
aderton år, och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst sex
månader; må domstolen, der den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgifning
samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda,
förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,
insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd
till straff, skall detta straff, så vidt det utgöres af fängelse eller böter
och de förskylda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i mera än
sex månader, anses inbegripet i förordnandet.

Inträffar sådant fall, att meddeladt förordnande, enligt hvad särskild!
stadgas, är förfallet, gälle om det ådömda straffets förening eller
sammanläggning med annat straff och om dess verkställande hvad eljest
är föreskrifvet.

6 §•

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af
kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen
skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan
för strafflös anses efter 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 2 § sägs;

Särskilda Utskottets (JSf:o 2) Utlåtande N:o 4, IT

och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas
under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

2:o

Under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under
Do hemstält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen
måtte, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till
lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostran icke kunnat af Riksdagen oförändrad!
antagas, för sin del antaga följande

Lag

angående verkställighet åt domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Allmän uppfostringsanstalt, som i 5 kap. 3 § strafflagen afses,
upprättas af staten. Konungen eger såsom dylik anstalt erkänna jemväl
anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan bidrag
af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige; sådant
erkännande kan när som helst återkallas.

Ehvad allmän uppfostringsanstalt upprättats af staten eller af
kommun eller enskilde, skall den stå under sådan särskild uppsigt, som
af Konungen bestämmes.

2 §.

Har domstol jemlik! 5 kap. 3 § strafflagen förordna! om minderBih.
till Bi/esd. Prof. 1903. 8 Sami. 1 Afd. 4 Häft. 3

18

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

årigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall den minderårige
genom Konungens befallningshafvandes försorg till sådan anstalt öfverlemnas.
Förordnandet gånge genast i verkställighet utan hinder deraf
att det ej vunnit laga kraft.

Kongl. Maf.ts förslag.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall
vara så anordnad, att en hvar af dess
elever må komma i åtnjutande af
den särskilda handledning, som för
hans uppfostran erfordras.

Elever af olika kön må ej i
samma anstalt intagas.

Utskottets förslag.

3 §•

Allmän uppfostringsanstalt skall
vara så anordnad, att en hvar af dess
elever må komma i åtnjutande af
den särskilda handledning och vård,
som erfordras för hans uppfostran
till gudsfruktan och arbetsduglighet.

Elever af olika kön må ej i
samma anstalt intagas.

4 §•

Har minst ett år förflutit, sedan elev blifvit i allmän uppfostringsanstalt
intagen, ege anstaltens styrelse, derest sådant finnes för eleven
gagneligt, tills vidare eller för viss tid öfverlemna honom till enskild
vård och tillsyn eller anställa honom i tjenst eller yrke. Sådan åtgärd
må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda,
och den myndighet, som öfver anstalten eger uppsigt, dertill samtycker.

Då elev sålunda öfverlemnas till enskild vård och tillsyn eller
anställes i tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens
styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig
återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill
föranleder.

Öfver elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öfva tillsyn.
För sådant ändamål eger styrelsen påkalla biträde af presterskap,
kommunal- eller polismyndighet.

5 §•

Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga
i sinnesrigtning och uppförande, skall han från anstalten utskrifvas.

19

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande JV/o 4.

Utan särskilt tillstånd af den myndighet, som öfver anstalten eger
uppsigt, må dock utskrifning ej ske, förr än två år efter det eleven
intogs i anstalten.

Senast då elev uppnått tjugu år, skall lian utskrifvas från anstalten.

6 §.

Under den tid, elev är vid allmän uppfostringsanstalt inskrifven,
stände han uuder dess styrelses och föreståndares husbondevälde samt
vare underkastad disciplinär bestraffning af dem.

Styrelsen bär att för elev, som utskrifves, utse första anställningen,
hvilken eleven icke eger att utan styrelsens tillstånd lemna, förr
än ett år efter utskrifningen förflutit.

7 §■

Misstänkes den, som på grand af domstols förordnande blifvit i
allmän uppfostringsanstalt intagen, att hafva före intagandet i anstalten
begått brott, derför han icke undergått ransakning; må, ändå att brottet
under allmänt åtal hörer eller det af målsägande!! till åtal angifvits,
allmän åklagare ej derå tala, utan att Konungens befallningshafvande
i den ort, der brottet är begånget, dertill lof gifver.

Lag samma vare, der den, som i allmän uppfostringsanstalt intagits,
misstänkes att hafva efter intagandet i anstalten och innan han
derifrån utskrifvits gjort sig skyldig till brott.

8 §•

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i
allmän nppfostringsanstalt, men innan han från anstalten utskrifvits,
öfvertygad att hafva begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och
annat beslut, hvarigenom samma person blifvit dömd till straff, vare
förordnandet ock förfallet, så framt detta straff är af svårare art än
fängelse, eller ock de förskylda straffen tillsammans uppgå till fängelse
i mera än sex månader.

9 §•

Har ej domstols förordnande om minderårigs insättande i allmän

20

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utålande N:o 4.

uppfostringsanstalt gått i verkställighet, innan lian uppnått aderton år,
vare förordnandet förfallet.

Katigt. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

10 §.

Såsom bidrag till elevs vård och
underhåll vid allmän uppfostringsanstalt
skall det fattigvårdssamhälle, der
eleven eger hemortsrätt, till anstalten
half årsvis erlägga 40 öre för hvarje
dag eleven inom anstalten vårdats,
dock icke för längre tid än till dess
eleven uppnått aderton är. Har till
följd af åtgärd, som i 4 § l mom.
afses, anstalten under nu sagda tid
vidkänts kostnad för elevs vård och
underhåll utom anstalten, vare fattigvårdssamhället
pligtigt att derför godtgöra
anstalten, dock ej med högre belopp
än 30 öre för hvarje dag.

Fattigvård ssarnhälle ege, i den män
fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl
till eftergift, af elevens egna medel
eller hos den, hvilken det åligger att
för elevens försörjning ansvara, njuta
ersättning för utgift, hvarom i denna
§ förmäles.

10 §.

Allmän uppfostringsanstalt eger att
för elevs värd och underhäll inom
anstalten af elevens egna medel eller
hos hans föräldrar uttaga godtgörelse
intill ett belopp af 40 öre för hvarje
dag, eleven vårdats vid anstalten, dock
icke för längre tid än till dess eleven
uppnått aderton år. För kostnad,
som anstalten fått vidkännas för elevs
vård och underhåll utom anstalten
till följd af åtgärd, som afses i 4 §
1 mom., eger anstalten rätt till dylik
godtgörelse, dock ej med högre belopp
än 30 öre för hvarje dag. För hvad
af förenämnda godtgörelse ej kan utfås,
ege anstalt, som ej upprättats af
staten, undfå ersättning af statsmedel.

11 §•

Kan ej elevs hemortsrätt utrönas,
må allmän uppfostringsanstalt af elevens
egna :medel eller hos den, hvilken
det åligger att för elevens försörjning
ansvara, uttaga hvad anstalten enligt

21

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N;o 4.

Kongl. Maj:ts förslag.

LO § tillkommer. För hvad som brister
ege anstalt, som ej upprättats af
staten, undfå ersättning af statsmedel.

12 §.

1 afseende på handläggning af
ärende, som i 10 eller 11 § af ses,
skall livad om frågor angående ersättning
för lemnad fattigvård är
stadgadt ega motsvarande tillämpning;
dock att allmän uppfostringsanstalt
eger att anställa talan mot
fattigvärdssamhälle om utbekommande
af stadgadt bidrag till elevs vård
och underhåll inom en tid af ett år,
efter det eleven blifvit från anstalten
uskrifven.

Utskottets förslag.

11 §.

I afseende på handläggning af
ärende, som af ses i 10 §, skall hvad
om frågor angående ersättning för
lemnad fattigvård är stadgadt ega
motsvarande tillämpning; dock att
allmän uppfostringsanstalt eger att
anställa talan om utbekommande af
stadgad godtgörelse för elevs vård
och underhåll inom en tid af ett år,
efter det eleven blifvit från anstalten
utskrifven.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

3:o.

Under förutsättning, att hvad utskottet ofvan under
l:o hemstält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen måtte,
med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till lag, innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderårige, icke kunnat af Riksdagen oförändradt
antagas, för sin del antaga följande

Lag-,

innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande

minderårige.

Härigenom förordnas som följer:

22

Särskilda litskottds (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Kongl. Maj:ts förslag.

1 §•

Tilltalas den, som ej fylt aderton
år, för gerning, som i allmänna
strafflagen är med straff belagd, skall
i protokollet upptagas, utom hvad
i allmänhet för ransakningens fullständighet
erfordras, jemväl upplysning
om de förhållanden, under
hvilka den tilltalade uppvuxit, samt
huruvida han tillförene gjort sig
känd för vanart.

Utskottets förslag.

1 §•

Tilltalas den, som ej fylt aderton
år, för gerning, som i allmänna
strafflagen är med straff belagd, skall
i protokollet upptagas, utom hvad
i allmänhet för ransakningens fullständighet
erfordras, jemväl upplysning
om de förhållanden, under
hvilka den tilltalade uppvuxit, samt
huruvida han tillförene gjort sig
känd för vanart.

Barnavårdsnämnd skalf på begäran
af allmän åklagare, meddela de
i nämndens protokoll och anteckningslängd
tillgängliga upplysningar i
ofvannämnda afseenden äfvensom
yttrande rörande de omständigheter i
öfrigt, som kunna inverka på bedömande
af frågan om lämpligheten
af den tilltalades intagande i tvängsupp
fostring sanstalt.

2 §•

Ej må domstol jemlikt 5 kap. 3 § strafflagen meddela förordnande
om minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, med mindre
den minderåriges målsman blifvit, der så ske kan, i målet hörd.

3 §•

Sedan vid underrätt ransakning i mål mot den, som ej fyllt aderton
år, blifvit till slut förd, skall dom afsägas samma dag eller senast nästa
dag, der ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder derför möter.

Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 4.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.

23

Stockholm den 25 april 1902.

På utskottets vägnar:

C. A. SJÖORONA.