Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1902, kl. 10 f. m.
Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande (n:o T), i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, dels ock vissa inom Riksdagen i ämnet väckta
motioner.
Till förberedande behandling har särskilda utskottet n:o 2 fått mottaga
Kongl. Maj:ts proposition n:o 30, hvari Kongl. Maj:t, under åberopande
af det vid propositionen fogade, i statsrådet förda protokoll, föreslagit
Riksdagen att
dels antaga här nedan intagna förslag till
l:o) lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn, samt
2:o) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36,
och 39 §§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862;
dels medgifva:
att till styrelse för skyddshem måtte till bestridande af kostnaderna
för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård utgå ett
årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdades i
skyddshemmet;
att till betäckande af de för barns uppfostran i enskildt hem eller
barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna
Bill. till Riksd. Frot. 1202. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. (N:o 2.) 1
2 < Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser stannat å
barnavårdsnämnd, måtte för den tid, barnet på nämndens föranstaltande
njöte sådan uppfostran, till nämnden utgå ett årligt statsbidrag af 40
kronor, om barnet vårdades i barnhem, och hälften af dessa kostnaders
belopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet vore anförtrodt åt enskild!
hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt
att det skulle ankomma på Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags
utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrig!,
som kunde finnas erforderliga;
dels förklara, att Kongl. Maj:t skulle ega att för tiden från början
af år 1903, till dess lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn i allo trädde i kraft, utdela understöd för barns
uppfostran i skyddshem och barnhem, med tillämpning, så vidt ske kunde,
af omförmälda grunder för statsbidrags utgående och i enlighet med de
närmare föreskrifter Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela;
dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie stat
under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag, med titel
»uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade
barn», å 70,000 kronor.
Derjemte hafva till utskottet öfverlemnats följande inom Riksdagens
Andra Kammare väckta motioner, nämligen:
l:o) (n:o 172) af herr IL Hedlund, deri hemstälts:
att § 8 i ofvan förstnämnda lagförslag måtte få angifven förändrad
lydelse; samt att § 10 måtte ur lagen utgå;
2:o) (n:o 173) af herr ./. Widén, som yrkat:
dels att till 10 § i lagen angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn måtte fogas ett ytterligare moment af
följande lydelse:
»Befinnas, efter det barn blifvit på grund af barnavårdsnämnds
beslut skildt från sitt hem, förhållandena i hemmet vara sådana, att barnet
der kan erhålla lämplig vård och uppfostran, må barnet till föräldrar
eller målsman återlemnas»;
och dels att efter 19 § i sagda lag måtte inskjutas en ny paragraf af
följande lydelse:
»Öfver den, som genom barnavårdsnämnds försorg i enskildt hem
eller barnhem erhållit vård och uppfostran, bör nämnden, äfven efter det
han lemnat detta hem, fortfarande hafva tillsyn, intill dess han uppnått
myndig ålder. För sådan person, som ännu icke fylt 18 år, eger nämnden
utse tjenst eller anställning, hvilken han icke före denna ålder må, utan
nämndens tillstånd, lemna.
Särskilda Utskottets (iVro 2) Utlåtande N:o 2.
3
Hvad här är stadgadt galle ock för skyddshems styrelse med afseende
på skyddsling, som från skyddshemmet utskrifvits, dock att han i
intet fall må utan styrelsens tillstånd lemna tjenst eller anställning, som
styrelsen åt honom utsett, förr än ett år efter utskrifningen förflutit».
3:o) (n:o 190) af herr F. Berg angående ändrad lydelse af vissa
§§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.
Den fråga, till hvars lösning den kongl. propositionen innefattar
förslag, är bragt å bane genom framställning af Riksdagen.
I skrifvelse den 25 april 1896 framhöll nemligen Riksdagen, hurusom
allvarsam fara hotadé vår samhällsordning genom den sedliga förvildningen
hos en del af det uppväxande slägtet. Genomgripande åtgärder
häremot måste enligt Riksdagens öfvertygelse vidtagas. Skulle någon varaktig
förbättring kunna åstadkommas, måste bemödandena i främsta rummet
rigta sig på att i tid förekomma det onda genom beredande af lämplig
uppfostran åt sådana barn, hvilka, ehuru ej dömde brottslingar, genom
sin vanart stode nära brottslighetens gräns, äfvensom åt sådana, hvilka
visserligen ännu ej vore vanartade, men genom försummelse och sedlig
vanvård från föräldrarnes eller målsmännens sida löpte största fara att
blifva det.
Såsom väsentliga medel för utförande af det räddnings- och uppfostringsarbete,
som här erfordrades, hänvisade Riksdagen till inrättande af
särskilda anstalter, af hvilka de, som skulle afses för minderåriga förbrytare,
borde upprättas af staten, som äfven skulle, med bidrag af vederbörande
målsmän, draga kostnaderna för deras verksamhet, de åter, som
skulle hysa vanartade och i sedligt afseende försummade barn, borde anordnas
och upprätthållas af landstingen och de städer, som ej i landsting
deltoge, med bidrag af staten och målsmännen för deras hållande i verksamhet,
medan hem för barn, som försummade skolgång, skulle inrättas
af vederbörande skoldistrikt och af dem, med bidrag af målsmännen, underhållas;
och uttalade Riksdagen såsom allmän regel, att smärre uppfostringsanstalter
egde .företräde framför större sådana.
Det statens ingripande, som härvid ifrågasatts, grundades af Riksdagen
derpå, att, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, en tillfredsställande
lösning af frågan om bekämpande af brottsligheten och vanarten hos de
minderårige icke stode att vinna uteslutande genom bemödanden af enskilda,
äfven om dessa förfogade öfver synnerligen storartade tillgångar.
Jemte det staten ekonomiskt skulle träda emellan, borde staten genom
4
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Utländska
förhållan
den.
lagbestämmelser ordna de olika slagen af tvångsuppfostran samt hafva tillsyn
öfver de upprättade anstalternas verksamhet. Hvad lagbestämmelserna
anginge, kunde de, enligt Riksdagens åsigt, närmast ansluta sig till
de stadganden i strafflagens kap. 5, indika rörde af minderårig person
begångna förbrytelser, äfvensom till lagen angående lösdrifvares behandling,
hvilken lag i sitt nuvarande skick saknade hvarje föreskrift om behandlingen
af de minderåriga lösdrifvarne, samt till folkskolestadgans §
51, som för närvarande väl gåfve skolstyrelse makt öfver barn, som försummade
sin skolgångsskyldighet, men icke öfver barn, som visade sig
vanartade eller i moraliskt afseende groft försummade.
Under åberopande af hvad i skrifvelsen anförts anhöll Riksdagen,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om åtgärder för beredande af lämplig'' uppfostran dels åt minderåriga
förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn.
Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse beslöt Kongl. Maj:t
den 16 oktober 1896 att åt särskilda komiterade anförtro utredningen af
denna fråga; dervid Kongl. Maj:t med hänsyn till den skiljaktiga utredning,
som å ena sidan beträffande minderåriga förbrytare kräfdes och å
andra sidan med afseende på öfriga mindre välartade barn vore erforderlig,
samt för att komitén vid sitt omfattande arbetes utförande ej måtte
blifva alltför talrik, fann lämpligt, att, på samma gång en del ledamöter
erhöllo i uppdrag att deltaga i komitéarbetet i hela dess omfattning, öfriga
ledamöter utsågos särskildt för frågan angående uppfostringsanstalter
för minderåriga förbrytare och särskildt för frågan angående dylika anstalter
för öfriga i sedligt afseende försummade barn.
Komitén afgaf två betänkanden, af hvilka det ena, betecknadt med
n:o I och innefattande förslag angående minderåriga förbrytares behandling,
ligger till grund för Kongl. Maj:ts proposition n:o 7, öfver hvilken
utskottet jemväl har att afgifva utlåtande. Komiténs betänkande n:o II,
som afgafs den 26 oktober 1899, innehåller deremot förslag angående vanartade
och i sedligt afseende försummade barns behandling och utgör
grundvalen för Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning.
Såväl komitén som föredragande departementschefen hafva egnat uppmärksamhet
åt de åtgärder, som i förevarande hänseende vidtagits i åtskilliga
främmande länder, och komiténs betänkande I innehåller härom en sakrik
och omfattande utredning. Då emellertid flera år förflutit, sedan denna
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
5
utredning verkstäldes, har utskottet ansett lämpligt att här meddela det
vigtigaste af hvad som kommit till utskottets kännedom rörande senare
arbete inom andra länder för främjande af ifrågavarande behjertansvärda
syfte.
För konungariket Preussen utfärdades den 2 juli 1900 en lag om offentlig
uppfostran åt minderåriga (G-esetz iiber die Fiirsorgeerziehung Minderjähriger).
Ur denna lag jemte de detaljbestämmelser i ämnet, som sedermera utfärdats af
inrikesministern, torde följande bär böra meddelas:
Enligt lagen kan åt minderårig, som ännu icke fylt 18 år, offentlig uppfostran
beredas i följande fall:
1. Om den minderåriges andliga eller kroppsliga välfärd äfventyras derigenom,
att hans fader (eller moder, om föräldrarätten eller dess utöfning tillkommer
benne) missbrukar rätten att sörja för den minderåriges person, vanvårdar
den minderårige eller gör sig skyldig till ett vanhedrande eller osedligt lefverne,
allt under förutsättning att offentlig uppfostran är nödvändig för undvikande af
den minderåriges vanartande;
2. Om den minderårige begått straffbar handling, för hvilken han med
hänsyn till sin ungdom (= ej fyllda 12 år) ej kan straffas enligt lag, och
offentlig uppfostran med hänsyn till handlingens beskaffenhet, föräldrarnes eller
annan uppfostrares personlighet äfvensom öfriga lefnadsförhållanden finnes vara
erforderlig till förebyggande af den minderåriges fortsatta sedliga försummande;
3. Om offentlig uppfostran, utom i ofvannämnda fall, på grund af otillräcklighet
i föräldrarnes, annan uppfostrares eller skolans uppfostrande inverkan befinnes
nödvändig till förebyggande af den minderåriges fullständiga moraliska
förderf.
Rätten att pröfva, huruvida något af nu nämnda fall föreligger, tillkommer
den så kallade Yormundschaftsgericht, en domstol, hvilken har till åliggande bland
annat att utse och entlediga förmyndare samt egna erforderlig uppsigt åt förmynderskapets
utöfvande. Denna domstol har emellertid endast att konstatera
sakförhållandet och att förordna om den minderåriges omhändertagande. På
hvithet sätt detta omhändertagande skall ske, afgöres af vederbörande kommunala
myndighet, som äfven har att draga försorg om verkställigheten.
Domstolen fattar beslut antingen ex officio eller på anmälan, hvartill endast
vissa angifna myndigheter äro berättigade. Innan domstolen fattar beslut, skola
den minderåriges föräldrar eller målsman höras, om så kan ske utan betydande
svårigheter. Blifva de ej hörda, kunna de fordra sakens återupptagande. Dessutom
skall yttrande affordras eller tillfälle till afgifvande af sådant beredas vissa, uppräknade
personer och myndigheter, hvaribland vederbörande prestman och lärare.
Sedan domstolen fattat beslut, skall detsamma delgifvas de anmälningsberättigade
myndigheterna, den minderåriges målsman äfvensom den minderårige
sjelf, derest han uppnått 14 års ålder, och ega dessa jemväl rätt att öfver beslutet
anföra besvär, den minderårige och hans målsman dock endast om beslutet
lyder på omhändertagande till offentlig uppfostran. Besvär fullföljas hos högre
rätt. Öfverklagadt beslut går icke i verkställighet, dock kan, om uppskof anses
innebära fara, förmynderskapsdomstolen förordna om den minderåriges omhändertagande
tills vidare.
Preussen.
(3
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Har domstolen förordnat, att minderårig skall erhålla offentlig uppfostran,
åligga, som nämndt, såväl verkställigheten af beslutet som valet af det sätt, på
hvithet sådan uppfostran skall ske, vederbörande kommunala myndighet (Kommunalverband).
De utvägar, som härvid kunna anlitas, äro öfverlemnande till en för
ändamålet lämplig familj (enskildt hem) samt intagning i passande anstalt. Saknas
utvägar att öfverlemna de minderårige till lämpliga familjer eller till offentliga,
kyrkliga eller privata anstalter, hafva de kommunala myndigheterna att sörja
för upprättandet af uppfostrings- och förbättringsanstalter (Erziehungs- und Besserungsanstalten).
Föreståndare för en under statens eller kommunal myndighets förvaltning
stående anstalt har under alla omständigheter en förmyndares rättigheter och
skyldigheter mot anstaltens skyddslingar, ej blott medan de äro intagna vid anstalten,
utan äfven efter utskrifningen ända tills de uppnå myndig ålder. Under
vissa förutsättningar kan sådant förmynderskap uppdragas äfven åt föreståndare
för andra anstalter.
För hvarje i enskildt hem intagen minderårig skall den kommunala myndigheten
till öfvervakande af den minderåriges uppfostran och skötsel utse en
vårdare (Fursorger), dertill äfven qvinnor kunna antagas.
De närmare föreskrifterna angående den minderåriges uppfostran vare sig
i enskildt hem eller i anstalt äro icke meddelade i lagen utan i ofvanberörda, af
inrikesministern utfärdade särskilda förordning, ur hvilken följande här torde
vara af intresse att återgifva:
Som allmän regel uppställes, att skyddslingarna böra uppfostras till gudsfruktan
och sedlighet samt utbildas till dugliga arbetare, företrädesvis i landthushållning.
Om den minderårige icke öfverskridit skolåldern och hans sedliga
förderf icke är af synnerligen svår beskalfenhet, är uppfostran i ett enskildt hem
att föredraga framför uppfostran i anstalt; och bör dervid företrädesvis utväljas
hem på landet eller i mindre städer, hvaremot i större städer bosatta familjer
om möjligt böra undvikas. Derjemte skall tillses, dels att den familj, till hvilken
den minderårige öfverlemnas, lefver i ordnade förhållanden och har tillräckligt
stor bostad, dels äfven, der så låter sig göra, att den minderårige lemnas till en
familj, som icke bor allt för nära den minderåriges förra vistelseort. Då den
minderårige sålunda skall omhändertagas i ett enskildt hem, skall vederbörande
kommunala myndighet ingå eu skriftlig öfverenskommelse med familjefadern
(Familienhaupt) i det nya hemmet, deri denne förbinder sig att upptaga den
minderårige i sin familjekrets, att uppfostra honom till tukt, ordning, gudsfruktan
och arbetsamhet, att tillse att han ordentligt besöker skola och kyrka, samt att
lära och använda honom i lämpliga arbeten. Anställandet i fabrik är förbjudet,
användandet till hemslöjd medgifvet endast efter särskildt tillstånd.
Har en minderårig deremot visat högre grad af vanart, skall han intagas
i en anstalt, dervid bör iakttagas, att om möjligt sådana anstalter undvikas, som
äro belägna i stora städer eller stora industricentra. I anstalten, hvilken ej bör
inrymma större antal skyddslingar, än att hvarje der intagen skyddsling kan
noggrant öfvervakas, skall uppfostran vara byggd på sedligt-religiös grund samt
skyddslingen åtnjuta nödig skolundervisning och sysselsättas med jordbruks- och
trädgårdsarbete eller annat arbete, som kan vara skyddslingen till nytta, sedan
tagas i skilda anstalter; dock
han lemnat hemmet. Såsom
ar åt olika kön böra in -
rede! gäller, att sk''
Särskilda Utskottets (iV:o 2) Utlåtande N:o 2.
7
vilkor intagas i samma anstalt. Skyddling bör emellertid icke qvarhållas i anstalten
längre, än att kan hunnit vänja sig vid tukt och ordning samt blifvit
»kroppsligen och andligen stärkt». Så snart detta mål anses vunnet, skall han
öfverflyttas till uppfostran i enskildt hem, dervid dock skall göras förbehåll om
hans återtagande till anstalten, derest omständigheterna skulle sådant föranleda.
Äfven sedan skyddslingen lemna! anstalten, står han under dess föreståndares uppsigt.
Yare sig den minderårige åtnjutit uppfostran i enskildt hem eller i anstalt,
upphör den offentliga uppfostran, då han nått myndighetsåldern, men han
kan, om den offentliga uppfostrans ändamål uppnåtts eller på annat sätt tryggats,
utskrifvas redan före nämnda tid efter beslut af vederbörande kommunala myndighet,
dervid dock, om så pröfvas nödigt, förbehåll bör göras om hans återtagande
i anstalten eller i hemmet. Beslut om utskrifning fattas af den kommunala
myndigheten vare sig ex officio eller på ansökning af den minderåriges föräldrar
eller målsman, hvilka jemväl ega rätt att, om ansökningen ej bifalles, anföra besvär
hos förmynderskapsdomstolen. Ansökan, som afslagits, får ej förnyas förr
än efter sex månader.
Vidkommande de till följd af en minderårigs uppfostran i enskildt hem
eller anstalt uppkomna kostnader, stadgar lagen, att det fattigvårdssamhälle, der
den minderårige har hemortsrätt, är betalningsskyldig! för de utgifter, som uppkomma
genom den minderåriges transport till enskildt hem eller anstalt och åter
till det egna hemmet, vidare för de utgifter, som uppkomma genom den första
nödiga utrustningen, äfvensom för begrafningskostnader i händelse af den minderåriges
död under vistandet i det enskilda hemmet eller anstalten. Öfriga kostnader
skola vidkännas af vederbörande kommun, som af statsverket erhåller bidrag
intill två tredjedeler af kostnadernas belopp. Såväl kommunerna som fattigvårdssamhällena
äro berättigade att utkräfva godtgörelse för de af dem i nämnda
afseende häfda kostnader antingen af den minderårige sjelf eller af den, som enligt
allmän lag är pligtig att underhålla honom. Två tredjedelar af det belopp,
som sålunda kan utkräfvas, tillkommer statsverket för dess bidrag. Vägras berörda
godtgörelse, kan saken dragas inför domstol.
Slutligen torde böra framhållas, att lagen stadgar straff — fängelse i
högst 2 år och böter eller någotdera af dessa straff — för den, som undandrager
minderårig det rättsförfarande, som vidtagits för hans omhändertagande, eller den
uppfostran, som för honom anordnats, eller förleder honom att undandraga sig
nämnda rättsförfarande eller uppfostran eller är honom i sådant afseende uppsåtligen
behjelplig. Jemväl försök till dylikt brott är straffbart.
Med erinran att England varit det enda land i Europa, der en på moderna
principer grundad lagstiftning i förevarande ämne under någon längre tid tillämpats,
meddelades af komitén värderika uppgifter om det aftagande i brottslighetsfreqvensen,
som den engelska statistiken hade att uppvisa och som enligt
komiténs uppfattning kunde till väsentlig del tillskrifvas just det gagneliga inflytandet
af de på nu ifrågavarande område vidtagna åtgärder. Emellertid
hafva under den sistförflutna femårsperioden ännu bättre resultat uppnåtts.
Såsom af komitén meddelades, hade antalet barn under 16 år, som i England
dömts för brott, under år 1869 uppgått till 10,314 men år 1894 nedgått till
2,252. Under år 1899 har motsvarande tal sjunkit till 1,358. 1 procenttal af
samtliga inom landet begångna förbrytelser utgöra nämnda siffror 1,4 5 2 för år
England.
8
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Norge.
1894 och 0,8 7 7 för år 1899. Denna minskning i procenttal är så mycket mera
anmärkningsvärd, som i England antalet brott i det hela betydligt minskats
under samma tid.
För år 1899 uppgick antalet brott till endast 76,025 eller 239,3 3 på 100,000
invånare. Men i den officiella statistiska redogörelsen beräknas, att om antalet
begångna brott stått i samma förhållande till folkmängden som år 1868, detta
antal år 1899 skulle hafva uppgått till 146,704. Orsakerna till en så betydande
minskning af brottsligheten äro naturligtvis många, såsom ökadt välstånd m. m.
Men det torde utan fara för misstag kunna påstås, att Englands kloka lagstiftning
i afseende å behandlingen af vanartade och sedligt försummade barn
varit en kraftigt medverkande faktor till uppnåendet af detta resultat.
I Norge har lagen af den 6 juni 1896 på grund af särskild! derom fattadt
beslut trädt i kraft den 1 september 1900. Såsom af komiténs betänkande I
framgår, skall i Norge uppfostran för sådana barn, hvilkas skiljande från hemmet
Vsergeraadet beslutit, ombesörjas — oafsedt anbringandet i enskilda hem eller
i privata barnhem samt insättandet i skolkareskolor — genom intagning i s. k.
»Skolehjem», af hvilka finnas två slag, ett mildare och ett strängare, det senare
afsedt för barn öfver 12 år, som föröfvat gröfre förbrytelser eller hvilkas uppförande
på annat sätt utvisat en högre grad af sedligt förderf. Till detta slag
af anstalter kunna likaledes öfverföras i andra skolhem upptagna barn, hvilka
under vistandet derstädes på ett eller annat sätt visat sig tarfva ett strängare
behandlingssätt.
Af staten har redan upprättats fyra anstalter, nemligen ett strängare
skolhem för gossar, tills vidare afsedt för 90 elever, ett strängare hem för flickor
med 25 platser och två mildare hem för flickor, hvartdera afsedt att rymma 20
skyddslingar. Såsom skolhem af det mildare slaget för gossar äro af staten erkända
tre på enskild! initiativ upprättade anstalter med plats för resp. 150, 55 och 30 gossar.
Den strängare anstalten för gossar är anlagd på en ö, Bastö, i Kristianiafjorden,
för hvilken inköpssumman belöpte sig till 96,000 kronor. Anläggningskostnaderna
beräknades till 360,000 kronor,, men uppgingo till kr. 485,126:40.
Anstaltens centrala del, omfattande bland annat skolbyggnad, gymnastiklokal och
matsal, är afsedd för 180 elever. Dessas bostad är deremot förlagd i sex skilda
hem, hvart och ett med sin husfader, som tillika är lärare. Af dessa hem uppfördes
från början tre. Men i statsverkspropositionen till pågående storting har
begärts anslag för ytterligare två hem. Vid ärendets föredragning i regeringen
anförde departementschefen, att, ehuru lagen icke varit i kraft mer än ett år,
behofvet af platser visat sig vida större än som beräknats. I de tre färdiga hemmen
hade plats måst beredas för 100 i stället för 90 barn. Enahanda hade förhållandet
varit i de mildare, för flickor afsedda skolhemmen, på grund hvaraf
proposition afläts om utvidgning af det ena af dessa. Deremot hade af de 25
platserna i det strängare hemmet för flickor endast sju blifvit tagna i anspråk.
Om lagens verkningar i öfrigt fäller departementschefen — med ledning
af den från departementet företagna inspektion samt inkomna besvär från föräldrar
— det omdöme, att Yeergeraaden syntes hafva på ett lyckligt sätt utöfvat
sin myndighet, i det att de, i stort sedt, träffat rigtiga afgöranden och handlat
med urskilning.
9
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Jemväl beträffande de i Sverige befintliga anstalter för nu ifrågavarande Svenska förändamål
bar komitén förebragt ett rikhaltigt statistiskt material. Något full- hållanden.
ständigande af detta är utskottet icke i tillfälle att förebringa i afseende å Stockholm.
andra orter än Stockholm. Af de hufvudstaden tillhörande anstalter har komitén
meddelat uppgifter dels angående de under enskild ledning stående anstalterna
Lindgrenska trasskolan (för gossar) och skyddshemmet för flickor å Stora Ersta,
dels och beträffande den af kommunen upprättade uppfostringsanstalten för gossar
å Skrubba.
Den 1 oktober 1897 öppnades emellertid en ny, till ifrågavarande kategori
hänförlig anstalt, nemligen Stockholms folkskolors skolkar^hem, med plats för
20 gossar. Denna står under ledning af öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor.
På folkskolornas stat kommer emellertid endast en mindre del åt kostnaden
för hemmet, ity att stadens fattigvårdsnämnd för de i hemmet intagna
gossar, af hvilkas föräldrar ersättning icke kan utbekommas direkt af hemmets
styrelse, utbetalar bidrag till underhållskostnaden med högst en krona för hvarje
underhållsdag. Hemmet är ett fullständigt internat. Inom detsamma meddelas
vanlig undervisning, hvarförutom gossarne sysselsättas med träget arbete, förnämligast
trädgårdsarbete. Vid hemmet hafva under åren 1897—1901 vistats i
medeltal 16 gossar hvarje år. Under denna tid hade vid hemmet intagits tillsammans
83 gossar och utskrifvits 73. Af dessa sistnämnda hade 5 såsom vanartade
måst öfverlemnas till anstalten Skrubba, 10 hade utackorderats eller
intagits i enskildt barnhem. 8 hade konfirmerats och erhållit anställning. De
återstående 49 hade fått återvända till egna hem och vanlig skolundervisning.
Den ännu förefintliga bristen på skyddshem för vanartade barn, tillhörande
Stockholms kommun, nemligen för flickor af denna kategori, torde inom
kort komma att fyllas, ity att Stockholms stadsfullmäktige bifallit ett i maj
1901 af särskilde komiterade afgifvet förslag, att till anläggande af eu dylik
anstalt skulle få användas en under stadsfullmäktiges förvaltning stående enskild
fond, hvars behållning uppgår till öfver 200,000 kronor. Anstalten skulle förläggas
till landet och ordnas med utrymme för 30 flickor. För närvarande pågår
arbete för anskaffande af lämplig plats för detta skyddshem.
Utom de nu omtalade anstalterna underhåller Stockholms kommun ytterligare
två sådana, hvilka båda, i trots af namnolikheten, närmast torde vara att
hänföra till den grupp af anstalter, som i den kongl. propositionen betecknats
med benämningen barnhem, nemligen Stockholms stads uppfostringsanstalt för
flickor samt Stockholms stads barnhem n:o 1, jemväl afsedt för flickor. I dessa
båda anstalter finnas resp. 50 och 30 platser.
Såväl i afseende å behöfiiglieten af lagstiftning i förevarande ämne Lagstiftsom
beträffande de hufvud (/runder, å hvilka densamma bör hvila, delar ff''.h
utskottet till fullo den uppfattning, som uttalats både af komitén och af hwfvudförednigande
departementschefen. Af den utredning, komitén förebragt, grunder.
Bili. till Riksd. Prof. 1002 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft. 2
10
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
(? §■)
(» §■)
torde med all önskvärd tydlighet framgå — hvad jemväl för en hvar är
tillräckligt bekant — dels att bland den uppväxande ungdomen finnas
element, för hvilka hemmets och skolans uppfostringsmedel visat sig otillräckliga
och hvilkas förvildning och vanart derför tarfva särskilda uppfostringsmedel,
dels och att ett stort antal hem äro sådana, att barnen
i dem icke kunna förväntas erhålla nödig uppfostran och tillsyn, utan
fast mer löpa den största fara att under sin uppväxt komma att rekrytera
den vanartade och förvildade ungdomens led.
Att ett ingrepp från det allmännas sida i de enskilda hemmens
uppfostringsåtgärder mångenstädes är nödvändigt, torde alltså icke kunna
förnekas. Och som samhället måste fordra, att hvarje dess medlem
såväl icke genom ett brottsligt eller lastbart lefnadssätt sätter sig emot
samfundsordningen, som äfven efter måttet af sina krafter deltager i det
gemensamma kulturarbetet, följer deraf, att staten är berättigad för detta
måls vinnande anlita de nödiga åtgärderna, äfven der detta ej kan ske
utan intrång i föräldrarätten. Ty föräldrarätten, som ju beror af föräldrapligten,
måste, om känslan af denna pligt saknas eller ej gör sig rätt
gällande, vika för barnens ännu mera betydelsefulla rätt till ändamålsenlig
uppfostran. Att skydda denna sistnämnda rätt faller icke blott inom statsmaktens
befogenhet, utan är äfven dess oafvisliga skyldighet, på samma
gång som staten af dess iakttagande har det största intresse.
Om det sålunda får anses obestridligt, att staten eger rätt att, på
det sätt, som finnes nödigt, ingripa i barnens uppfostran, är det dock.—
såsom framhållits såväl af komitén som af departementschefen — önskligt,
att sådana ingrepp icke göras större, än omständigheterna kräfva. En
af vederbörande myndighet till föräldrarne rigtad offentlig förmaning
att bättre uppfylla sina uppfostringspligter äfvensom, om barnet visat
vanart, en detsamma tilldelad varning eller aga torde mången gång kunna
åstadkomma nödig rättelse och alltså möjliggöra, att barnets uppfostran
fortfarande kan försiggå i det egna hemmet, något som i sådant fall måste
anses lyckligast för barnet.
Om deremot antingen förhållandena i hemmet äro sådana, att de
intryck och lärdomar, barnet derifrån erhåller, måste betraktas såsom
öfvervägande dåliga, eller ock barnet sjelft, oafsedt förhållandena i hemmet,
visar sådana tecken till vanart, att ingen förhoppning om dennas stäfjande
genom hemmets och skolans inflytande förefinnes, torde samhällets
ofvanberörda rätt och pligt gent emot barnet befinnas så mycket starkare
än föräldrarnes, att dessas befogenhet att ombesörja barnets uppfostran
måste anses tills vidare upphäfd och Överflyttad på det allmänna, 1 sådana
fall måste barnet alltså fullständigt skiljas från hemmet och omhän
-
11
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
dertagas till allmän uppfostran på sådant sätt och under så lång tid, att
faran för hemmets dåliga inflytelser kan anses häfd eller den minderårige
nått nödig bättring och stadga.
Till de hufvudgrunder, på hvilka den kongl. propositionen i öfverensstämmelse
med komiténs förslag hvilar, torde äfven få räknas den af
utskottet till fullo gillade grundsatsen, att, då det allmänna, på sätt nyss (25 §.)
utvecklats, måst omhändertaga barn, föräldrarne äro skyldiga att i afsevärd
män bidraga till härigenom orsakade kostnader. Vådan af att i sådant
hänseende utan vidare frikalla föräldrarne är uppenbar. Frikallelsen skulle
ju kunna leda till förslappande af familjebanden och till det missförhållandet,
att föräldrar genom afsigtlig missvård af barnen på samhället
öfverflytta omsorgen om deras vård.
Då utskottet härefter öfvergår till granskning af förslagets detalj- Förslits
bestämmelser, är den första fråga som uppställer sig till besvarande den, stämmelser.
hvilka barn som böra utgöra föremål för ifrågavarande lagstiftning\
Bestämmelsen härom i 1 § i mom. i den af Kongl. Maj:t före- (i §■)
slagna lag är visserligen alldeles likalydande med motsvarande stadgande
i komiténs förslag. Men såsom af departementschefen (sid. 59) framhållits,
är Kongl. Maj:ts förslag likväl afsedt att omfatta en grupp af barn, som
enligt komiténs förslag icke skulle hafva kommit under behandling enligt
denna lag. Om nemligen det af Kongl. Maj:t i propositionen n:o 7 framlagda
förslag till ändring i vissa §§ af 5 kap. strafflagen blir antaget af Riksdagen,
skulle åldersgränsen för kriminel tillräknelighet blifva, ej blott
såsom nu vilkorligt, utan undantagslöst bestämd till 15 år. Derigenom
komme att upphöra den nu domstol tillkommande befogenhet att förordna
om tilldelande af aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt af
den, som ej fy It 15 år. Tillika skulle den bestämmelse i nu gällande
strafflag komma att bortfalla, enligt hvilken, om gerning blifvit begången
af den, som fylt 14 men ej 15 år, och han pröfvas hafva egt nog urskilning
att inse gerningens brottslighet, gerningsmannen i vissa fall kan
af domstol ådömas straff. Brottslig gerning af den, som ej fylt 15 år,
skulle alltså hädanefter betraktas endast såsom bevis på vanart och gerningsmannen
behandlas enligt nu förevarande lag.
Utskottet, som gillat härför anförda skäl, har vid behandlingen
af nu föreliggande förslag tagit i öfvervägande, huruvida icke i lagens
1 § uttryckligen borde utsägas, att såsom sådan vanart, hvarom
12
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
{2 §).
paragrafen talar, är att räkna, bland annat, begåendet af brottslig gerning;
men har utskottet beslutit hemställa om §:ns antagande i oförändradt
skick. En sådan affattning af §:n, hvarigenom brottslig gerning
särskild! betecknades såsom vanart, torde å ena sidan få anses onödig, alldenstund
vederbörande myndigheter icke kunna antagas råka i tvifvelsmål
om sin befogenhet att ingripa i dylika fall, om förhållandena i öfrigt föranleda
dertill. A andra sidan synes ett särskild! omnämnande af brottslig
gerning i detta sammanhang mindre lämpligt, ity att de myndigheter, åt
hvilka afgöranderätten i fråga om barns omhändertagande skulle anförtros,
icke egentligen hafva att ransaka om brottet, utan endast att bedöma
barnets belägenhet och sedliga beskaffenhet i det hela.
Handhafvande! af vården om vanartade och i sedligt afseende försummade
barn skulle enligt komiténs förslag alltid tillkomma en särskild
myndighet, barnavårdsnämnden. Enligt den kongl. propositionen deremot
skall barnavårdsnämnden i regel utgöras af skolrådet, dock med rätt för
vederbörande distrikt att befria skolrådet från detta uppdrag genom inrättande
af en särskild barnavårdsnämnd.
I denna fråga har utskottet lika med Kongl. Maj:t ansett, att i
flertalet af rikets kommuner icke finnes behof af en ny myndighet för
fullgörande af de barnavårdsnämnden åliggande funktioner. Vid valet
mellan de redan befintliga kommunala myndigheter, som härvid kunna
ifrågakomma, nemligen kyrkorådet och skolrådet, skulle väl kunna ifrågasättas,
att kyrkorådet i detta afseende vore lämpligare, då ju denna myndighet
redan enligt gällande författning har att upptaga, bland annat,
frågor om vårdslösad barnuppfostran samt om sedernas vård, åligganden
hvarifrån kyrkorådet hvarken enligt komiténs eller Kongl. Maj:ts förslag
skulle befrias. Härtill kommer, att skolrådet i egenskap af barnavårdsnämnd
skulle nödgas taga befattning med barn, som antingen ännu icke
inträdt i skolåldern eller redan hunnit ur densamma.
Intet af dessa skäl har emellertid synts utskottet böra tillmätas
afgörande betydelse. Det torde nemligen icke kunna bestridas, att kyrkorådets
hufvudsakliga uppgift är handläggandet af kyrkliga frågor, och att
det allmännas befattning med den uppväxande ungdomens uppfostran —
hvarunder nu föreliggande förslag ju faller — utöfvas genom vederbörande
skolstyrelser. Att nu åt kyrkorådet uppdraga de uppfostringsåtgärder,
som hafva afseende å den vanartade och sedligt försummade ungdomen,
och särskildt urskiljandet af de fall, der de för densamma afsedda exceptionella
åtgärder äro nödiga, skulle innebära ett uppdelande på två myndigheter
af funktioner, som böra ligga i en och samma myndighets hand.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
13
Något hinder för skolrådets verksamhet såsom barnavårdsnämnd kan icke
gerna uppstå till följd af åtgärder, som vidtagas af kyrkorådet på grund
af de för denna myndighet gällande bestämmelser. Att slutligen skolrådet
i egenskap af barnavårdsnämnd kan få taga befattning med barn, som
icke befinna sig i skolåldern, synes icke utskottet medföra någon olägenhet.
Hvad beträffar den korta tid, som kan förflyta mellan utträdet ur skolåldern
och uppnåendet af femtonårsåldern, torde skolrådet på grund af
sin under barnets skoltid vunna kännedom om detsamma bäst lämpa sig
för vidtagandet af de uppfostringsåtgärder, som härunder kunna befinnas
nödiga. Mot barn, som ännu icke uppnått skolåldern, torde sådana uppfostringsåtgärder,
som afses i nu ifrågasatta lagstiftning, icke blifva så
vanliga, att några afvikande bestämmelser för dem äro behöfliga.
Utskottet förordar alltså bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att barnavårdsnämnd
skall utgöras af skolrådet eller den myndighet, som eljest
utgör skolstyrelse, dock att dervid tillfälle må lemnas att befria skolrådet
från detta uppdrag genom inrättande af en särskild barnavårdsnämnd.
Rätten att fatta beslut härom synes, på sätt Kongl. Maj:t jemväl föreslagit,
kunna uppdragas åt vederbörande skoldistrikt och alltså utöfvas å kyrkostämma.
Deremot kan utskottet icke förorda förslaget i hvad det rör
beredandet af möjlighet för skoldistrikt, som består af två eller flere
pastorat och i hvilket tillsättandet af särskild barnavårdsnämnd beslutits,
att blifva fördeladt i distrikt med särskilda barnavårdsnämnder. Det torde
vara föga sannolikt, att de skoldistrikt, om hvilka här är fråga, nemligen
ett fåtal af rikets större städer, skulle begagna sig af ett sådant medgifvande.
Dessa skoldistrikt lära nog finna det ändamålsenligast, att de för
folkskoleväsendet synnerligen betydelsefulla och utan samband med detta
svårskötta barnavårdsfunktionerna uppdragas åt folkskolans egen styrelse,
hvadan tillsättandet af särskilda barnavårdsnämnder blir en sällsynthet.
Om likväl i följd af skoldistriktets storlek och arbetets deraf beroende
omfattning eller af andra orsaker tillsättandet af särskild barnavårdsnämnd
komme att beslutas i något distrikt, håller utskottet före, att ett sådant
distrikt af flere grunder skulle anse det med sin egen fördel bäst förenligt
att tillsätta endast en barnavårdsnämnd för hela distriktet. Men utom det
att det kan synas mindre nödigt att stifta lagbud, som icke hafva någon
sannolikhet att vinna tillämpning, vill utskottet framhålla, att, om mot
förmodan ett skoldistrikt skulle af någon anledning önska distriktets fördelning
i flere barnavårdsdistrikt, detta från synpunkten af de grundsatser,
som här böra vara de bestämmande, måste anses både olämpligt och till
och med skadligt. Så betungande torde icke barnavårdsnämndens arbete
blifva, att det icke lämpligen kan utföras af en enda myndighet för hvilken
W it
1 mom.)
27 §
2 inom
14 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
soin helst åt Sveriges städer. Och å andra sidan kan en sådan splittring
åt arbetet i smådistrikt icke vara annat än menlig för detsammas behöriga
bedrifvande, synnerligast med hänsyn till de talrika flyttningar
från en stadsdel till annan, som äro så vanliga bland de mindre skötsamma
familjer, med hvilka barnavårdsnämnderna till det mesta skulle få
att skaffa. Genom sådan flyttning skulle en familj, med hvilken en barnavårdsnämnd
börjat taga befattning och öfver hvilken nämnden kanske just
börjat vinna något inflytande, plötsligt undandraga sig dess handledande
verksamhet. Om icke annat skulle gagnet af den kännedom om fallet,
nämnden derunder vunnit, gå förloradt. Häremot kan icke invändas, att
en barnavårdsnämnd i ett distrikt af exempelvis Stockholms storlek icke
skulle kunna besitta den nödiga kännedomen om förhållandena i stadens
olika delar och bland dess talrika familjer med vanartade och sedligt försummade
barn. Ty för tillhandahållandet af den nödiga personal- och
lokalkännedomen är sörjdt genom det i lagförslagets 3 § intagna stadgandet,
att nämnden jemväl utom sina egna ledamöter kan utse kretsombud,
hvilka ega närvara vid nämndens sammanträden och göra anmälningar
om sådana missförhållanden, hvilka utgöra föremål för nämndens ingripande.
(6 och 7 §§). Beträffande de åtgärder, nämnden har att iakttaga, då anmälan in
kommit,
att barn är försummadt i sedligt afseende eller vanartas, äfvensom
under den fortsatta handläggningen af dylikt ärende, har utskottet
intet att invända mot de af Kongl. Maj:t föreslagna stadgande^, Men
utskottet har funnit sig böra hemställa om den redaktionella ändringen,
att bestämmelserna om den rätt, barnavårdsnämnden, i likhet med kyrkoråd,
skulle ega, att vid viss påföljd kalla till inställelse inför nämnden,
icke, såsom skett i Kongl. Maj:ts förslag, fördelas på två skilda ställen i
lagen (2 och 27 §§) utan sammanföras till ett stadgande, hvithet i sådant
fall bör hafva sin rätta plats i 7 § och der sättas såsom ett särskildt
moment (5). Härigenom vinnes jemväl den fördelen, att ordet kyrkoråd i
27 § 5 mom. kan utbytas mot skolråd och sålunda den motsägelse undvikas,
som synes förefinnas mellan, å ena sidan detta inom. i hvad rör
dess stadgande, att i afseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i
särskild barnavårdsnämnd skall i motsvarande tillämpning gälla hvad som
finnes stadgadt för kyrkoråd, i hvilket qvinnor ej kunna inväljas, och å
andra sidan 3 inom. i samma §, der sådan valbarhet uttryckligen tillerkännes
qvinnor.
(tf § l mom). Beslutar barnavårdsnämnd, att barn skall skiljas från hemmet och
öfverlemnas till annan för vård och uppfostran, böra uppenbarligen såväl
15
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
för parternas som för högre profvande myndighets skull skälen för sådant
beslut uttryckligen angifvas och antecknas i det protokoll, barnavårdsnämnden
i likhet med öfriga kommunala myndigheter är skyldig föra;
och har utskottet ansett, att uttryckligt stadgande härom lämpligen bör
intagas i lagen (8 § 1 mom).
Befogenheten att mot föräldrarnes bestridande skilja dem från vården (s § 3 och 4
om deras barn kan icke gerna läggas i en kommunal myndighets hand mom).
utan rätt för vederbörande att få frågan pröfvad af högre myndighet.
Stadganden härom äro jemväl föreslagna såväl af komitén som
af Kongl. Maj:t, men skilja sig från hvarandra ej mindre i afseende
å hvilken den högre myndigheten bör vara, i det att komitén härtill tänkt
sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande, men i den kongl. propositionen
föreslagits domkapitlet, än äfven beträffande sätten för frågans dragande
under sådan myndighet, i hvilket afseende båda förslagen innehålla stadganden
om underställning af beslutet, medan komitén härjemte velat tillerkänna
föräldrar eller målsman besvärsrätt, hvilket af Kongl, Makt ansetts
obehöflig!
Till stöd för förslaget, att icke länsstyrelse utan stiftsstyrelse borde
utgöra andra instans i barnavårdsärenden, har af föredragande departementschefen
åberopats det skäl, att enligt hittills gällande rättsordning
kommunala uppfostringsanordningar ansetts höra under stiftsstyrelses bedömande,
och att, endast för så vidt de varit af rent ekonomisk natur,
länsstyrelse egt att med dem taga befattning. Detta bestyrktes bland
annat af landshöfdinge-instruktionen den 10 november 1855, der det
visserligen i § 8 hette, att »Konungens befallningshafvande bör i allt, hvad
på honom ankomma kan, tillse, att stadgandena till upprätthållande af
religionens helgd, allmänna gudstjensten, sedlighet och uppfostran behörigen
iakttagas», men der det ock omedelbart derefter tillädes, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande skulle, »om något deremot stridande sig tilldrager,
derom underrätta vederbörande stiftsstyrelse», hvilken alltså äfven
här betecknades såsom den rätta mellaninstansen i uppfostringsfrågor mellan
kyrkostämman och dess delegationer å ena sidan samt Kongl. Maj:t å
den andra.
Ett tredje sätt för lösande af denna vigtiga fråga har föreslagits i
ofvanberörda, af herr Hedlund väckta motion, hvari yrkats, att föräldrar
eller målsman, som icke åtnöjdes med barnavårdsnämnds beslut om barns
skiljande från hemmet, skulle ega kräfva ärendets afgörande genom vederbörlig
domstol. Underställning af beslutet blefve i sådant fall icke erforderlig,
ity att beslutet endast behöfde delgifvas nämnda personer,
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1(5
men ingen förklaring affordras dem, huruvida de samtyckte till beslutets
verkställande eller icke.
Till stöd för detta yrkande anför motionären — efter en erinran
om innehållet i Kongl. Maj:ts förslag i förevarande afseende — följande:
»Det förefaller böra tagas allvarligt i öfvervägande, huruvida föräldrarätten,
härledande sig af det naturliga bandet af huld och skydd
mellan föräldrar och barn samt berörande de ömtåligaste personliga förhållanden,
skall kunna upphäfvas på administrativ väg, såsom i den kongl.
propositionen är ifrågasatt. I det första af de båda komitébetänkanden,
hvilka ligga till grund för Kongl. Maj:ts propositioner n:o 7 och n:o SO
rörande tvångsuppfostran af unge förbrytare och uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn, lemnas å sid. 22—62 en öfversigt
af den utländska lagstiftningen i ämnet, och häraf framgår, att öfver
allt, der lagstiftningen gifvit offentlig myndighet rätt att skilja vanartade
och i sedligt afseende försummade barn från deras hem, hon låtit denna
åtgärd vidtagas antingen omedelbart af domstol eller åtminstone under
något slags rättslig kontroll. I England är det domstol förbehållet att
förordna om sådana barns intagande i de så kallade Industrial Schools,
liksom ock domstolen bestämmer, huru länge barnet skall der qvarstanna.
I Tyskland tillkommer befogenheten att skilja vanartigt eller sedligt försummadt
barn från hemmet den så kallade Vormundschaftsgericht, en
domstol, hvilken har till åliggande bland annat att utse och entlediga
förmyndare samt egna erforderlig uppsigt åt förmynderskapets utöfvande.
I Frankrike öfverlemnar lagen af 24 juli 1889 nämnda befogenhet åt
domstolen. I det norska »Vtergeraadet», hvilket är beklädt med motsvarande
befogenhet, sitter ortens domare som ledamot. I Danmark föreligger
hittills endast ett komitéförslag till ordnande af dessa förhållanden;
det upptager emellertid den norska »Vaergeraads»-tanken och låter ortens
domare vara sjelfskrifven ledamot af »Vaergeraadet».
Enligt det kongl. förslaget åter — deruti öfverensstämmande med
komiténs förslag — skulle det bero på kommunens barnavårdsnämnd och
— i händelse föräldrar eller målsman ej godkänna dess beslut — på domkapitlet
att skilja barnet från dess hem. I sista hand kan Kongl. Maj:t
få med saken att skaffa. Domkapitlet bör anses benäget att gifva barnavårdsnämnden
rätt i tvifvelaktiga fall, och åtgörande! hos Kongl. Maj:t
måste påtagligen blifva ganska summariskt.
Den omständigheten, att hvarje sådan åtgärd kostar kommunen penningar,
kommer utan tvifvel till regeln att öfva sitt inflytande på barnavårdsnämnden
i den rigtningen, att den ej utan verkligt nödfall ingriper
och understundom kanske snarare ingriper för litet än för mycket. Men
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
17
fall af ovis nitälskan låta också tänka sig, i synnerhet under de förhållanden,
då hemmet undergått sådan förändring till det bättre, att föräldrarne
böra med allt skäl få sitt barn åter, men de af andra grunder än sådana, som
höra till lefvernet, icke lyckats återförvärfva barnavårdsnämndens förtroende.
Äfvenledes bör det sättas i fråga, huruvida barnavårdsnämnden alltid
eger förutsättningen för att kunna göra en sådan undersökning, som här
ej sällan blir af nöden, exempelvis huruvida ett barn begått den handling,
som stämplar det såsom vanartigt eller ej.
Vidare är att befara, att åtskilliga af barnavårdsnämnden fattade, af
domkapitlet faststälda beslut icke skola få nödig auktoritet, i det att de
komma att, med eller utan verklig grund, framställas såsom frukt af otillfredsställande
utredning eller af religiös eller annan fördom.
Dessa olägenheter synas förebyggda, om man låter vederbörande
domstol afgöra i sådana fall, der föräldrar eller målsman icke åtnöjas med
barnavårdsnämndens beslut. Såsom lätt är att se, skulle ett sådant förfarande
äfven blifva åtskilligt enklare. Och domstols utslag i en dylik
fråga skulle ega nödig vederhäftighet och helgd.
Emot sagda anordning vill man måhända invända, att domstolarne
skulle blifva öfverhopade med dylika mål, i det att föräldrarne endast
undantagsvis torde åtnöjas med barnavårdsnämndens beslut samt, äfven
efter det att barnet blifvit från hemmet skildt, komrne att söka få det åter.
Men dels komme säkerligen åtskilliga föräldrar att draga sig för den granskning
af deras lefverne, hvarför de i sådant fall skulle utsätta sig inför rätta.
Dels kunde domstolen, der den så funne skäligt, utsätta viss tid, hvarunder
barnet skall vara i främmande vård, och förlänga den, der så visar sig nödigt.
Dels upptagas redan nu domstolarne af allehanda småärenden, hvilket
ingen finner olämpligt, då deras uppgift är att i stort och smått skipa rätt.
Vidare kan sägas, att barn under femton år sålunda emot lagens
mening skulle dragas inför rätta. Det skulle dock icke ske i andra fall,
än der föräldrar eller målsman så ville i syfte att fria barnet i stället
för att anklaga det. Vidare kan rätten låta sådana förhandlingar ske för
lykta dörrar. Och der barnavårdsnämndens beslut ej gäller vanartade,
utan sedligt försummade barn, är det föräldrarne, som stå till svars, men
ej barnen, hvarjemte varnartade barn ej heller behöfva inkallas, annat än
då domstolen finner det nödigt för sakens tillbörliga utredning.
Som en annan möjlig invändning kan anföras, att den svenska rättegången
med sin formella bevisning mindre lämpar sig för dylika ärenden,
der mycket beror på omdöme om barnets eller hemmets beskaffenhet och
enskilda bevisade fakta ej alltid göra till fyllest. Men domstolarne hafva
redan nu ärenden sig förelagda, deri de måste grunda sina utslag på
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 1 Afd. 2 Hälft. 3
18
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
vittnesgille och trovärdige mäns omdöme — exempelvis ett flertal af sådana
mål, deri sakkunnige höras, äfvensom frågor om personers försättande
i omyndigt tillstånd. Och utsigten till att beslutet kan komma
under domstols pröfning, utgör för barnavårdsnämnden en maning att ej
bygga detsamma på lösa grunder.
Slutligen kan sägas, att det skulle blifva dyrare för föräldrar och
målsmän att få barnavårdsnämnds beslut reviderad! af domstol än af
domkapitel, dit det utan vidare af nämnden skulle insändas, så snart föräldrar
eller målsman anmält missnöje. Men dels är det icke synnerligen
dyrt att vid svensk underdomstol söka rätt, dels uppväges nämnda nackdel
af den större rättssäkerheten.»
På grund häraf har motionären hemstält
att 8 § i det föreliggande förslaget måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
1. Pröfvar — — — — öfverlemnas.
2. Beslut —--— målsman. Der dessa icke med beslutet åt
nöjas,
ega de kräfva ärendets afgörande genom vederbörlig domstol.
3. (Utgår.)
4. (Utgår.)
samt att 10 § måtte ur lagen utgå.
Motionären har således påyrkat, att ifrågavarande ärenden skulle i
tvistiga fall dragas under domstol och icke tillhöra administrativ myndighets
handläggning.
Då motionären till stöd härför åberopat, att i utlandet dessa frågor
redan i första instans äro öfverlemnade åt domstol, måste till en början
ihågkommas, att utlandets domstolar äro inrättade och fungera på helt
annat sätt än våra underdomstolar. Hvad särskildt England och Tyskland
vidkommer, må vidare bemärkas, att det icke är de allmänna domstolarne,
som upptaga ifrågavarande ärenden. I England tillkommer det i regel
fredsdomarne (i Skottland en Magistrate) att förordna om barns öfverlemnande
till Industrial Schools; i vissa fall äro skolstyrelserna (District och
Parochial Schools) dertill berättigade. I Tyskland fungerar i detta hänseende,
enligt hvad i’edan är omförmäldt, s. k. Vormundschafts-Gericht,
som skulle kunna jemföras med en förmyndarekammare med något förstärkt
befogenhet. Att i Sverige anförtro barnavårdsärendenas handläggning
på föreslaget sätt åt underrätt skulle sålunda vara att i detta afseende
vidtaga en anordning af helt annat slag, än man i de nämnda båda
länderna funnit nödigt och lämpligt.
Större skäl funnes otvifvelaktigt att, om föredömen skola tagas från
utlandet, vända sig till våra grannländer, Norge och Danmark. Deras lag
-
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
19
stiftning och lagförslag gå emellertid icke heller i den retning, att förevarande
ärenden skulle vara domstolsärenden. Tvärtom framhålles i motiven
till den norska lagen med bestämdhet, att det icke vore tillfredsställande
att förlägga afgörande! om barns skiljande från föräldrarne, för
att särskild! uppfostras, till domstolarne. Och det norska Vsergeraadet är
— likasom den liknande myndighet, som föreslagits i Danmark — uppenbarligen
en administrativ eller rättare kommunal myndighet — ett förhållande
som icke ändras genom den omständigheten, att en domare är,
såsom i Norge, ledamot eller, såsom för Danmark föreslagits, ordförande
i detta råd. Att dessa frågor både i Norge och Danmark ansetts vara
af administrativ natur framgår för öfrigt deraf, att enligt norska lagen
vederbörande regeringsdepartement (kyrko- och undervisningsdepartementet)
är öfverinstans öfver Vsergeraadet och att enligt det danska förslaget
andra instans skulle utgöras af det rent administrativa Overvaergeraadet.
Hvad angår motionärens skäl i öfrigt, vill utskottet icke bestrida
möjligheten, att fall af ovis nitälskan kunna förekomma, då barnavårdsnämnderna
läte sig bestämmas af andra grunder än sådana, som höra till
lefverne!. Men utskottet anser icke, att större trygghet häremot skulle
vara vunnen genom att tillägga föräldrar eller målsman rätt att, såsom
motionären föreslår, kräfva ärendets afgörande genom vederbörlig domstol än
genom dess hänskjutande till lämplig administrativ myndighet. Det kan till
och med ifrågasättas, huruvida icke i frågor af sådan art som de hithörande
administrativ myndighet snarare kan åstadkomma ett i alla afseenden välgrundadt
beslut än domstol. Denna sistnämnda får nemligen som material
för frågans bedömande i allmänhet intet annat, än hvad parterna
andraga. Administrativ myndighet deremot har möjlighet och skyldighet
att sjelfmant anskaffa den ytterligare utredning, som med lätthet åstadkommes
genom dess underlydande organ och särskild! bör rigtas på skyddandet
af barnets rätt till ändamålsenlig uppfostran.
Onekligen äro vidare praktiska olägenheter förbundna med den af motionären
föreslagna anordningen. Derigenom skulle såväl barnavårdsnämnd som
föräldrar betungas med skyldigheten att inställa sig inför domstolen, nämnden
i allmänhet genom ombud och föräldrarne antingen personligen el''er, i de
fall då domstolen icke har sitt säte tillräckligt nära deras boningsort
eller då de af andra skäl icke kunna sjelfva utföra sin talan, likaledes genom
särskild! ombud. Inför administrativ myndighet deremot torde i allmänhet
icke ifrågakomma annat än vexling af skrifter, som kunna insändas med posten.
Genom det af Kongl. Maj:t föreslagna och af motionären utan anmärkning
lemnade stadgandet, att barnavårdsnämnds beslut om barns
20
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
skiljande från hemmet skall bringas till verkställighet utan hinder deraf, att
det ej vunnit laga kraft, skulle visserligen den förnämsta olägenheten
af ett långt dröjsmål med efterpröfningen vara undanröjd. Men det synes
i alla fall mindre lämpligt — icke minst i och för kostnadsfrågan — att
gifva tillfälle till så långt uppskof med den slutliga pröfningen, som förhållandet
kunde blifva, om ärendet skulle efter barnavårdsnämndens handläggning
få dragas genom tre domstolsinstanser.
Utskottet kan ej heller tillbakahålla den erinran, att utvägen att
draga saken under domstol antagligen oftast komme att anlitas af personer,
som funne en tillfredsställelse i anställandet af rättegångar, samt att barnavårdsnämnderna
af denna anledning mången gång kunde känna sig benägna
att undandraga sig omhändertagandet af barn äfven i fall, då detta
vore högeligen önskvärdt.
Utskottet anser alltså, att herr Hedlunds motion icke bör vinna
Riksdagens godkännande.
Denna motion har emellertid gifvit utskottet särskild anledning att
egna uppmärksamhet åt valet mellan de administrativa myndigheter, som
föreslagits såsom andra instans i barnavårdsärenden. Utskottet har härvid
funnit sig böra förorda, att dessa ärenden måtte handhafvas af vederbörande
länsstyrelse; och får utskottet till stöd härför andraga följande.
Det enda af departementschefen till stöd för det kongl. förslaget
åberopade skälet är, att stiftsstyrelse i öfriga uppfostringsfrågor utgör
rätta mellaninstansen mellan kyrkostämman och dess delegationer å ena
sidan samt Kongl. Maj:t å den andra. Häremot kunna åberopas andra
analogier, som gå i motsatt rigtning, och som enligt utskottets uppfattning
i denna fråga väga tyngre. Utom hvad komitén i sådant afseende
anfört vill utskottet erinra om det, som finnes stadgadt rörande
besvär öfver kommunala myndigheters beslut i fattigvårdsfrågor, särskildt
hvad beträffar vägrad fattigvård enligt 1 § i fattigvårdsförordningen; och
får utskottet i sammanhang härmed erinra, att barnavårdsfrågor ofta kunna
gifva anledning till krafmål mellan särskilda fattigvårdssamhällen, hvilka
mål ju skola handläggas och pröfvas af länsstyrelse.
Såsom utskottet nyss anmärkt, kan det i många fall vara angeläget,
att den utredning, som åvägabragts i ett från barnavårdsnämnd inkommet
ärende, sjelfmant fullständigas af den högre myndigheten. För detta
ändamål har domkapitlet ingen annan underordnad att anlita än kyrkoherden,
hvilken redan såsom barnavårdsnämndens ordförande afgifvit yttrande.
Konungens befallningshafvande deremot har till sitt förfogande
jemväl kronofogde och länsman samt polismyndighet i stad.
21
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
En icke oväsentlig betydelse torde jemväl böra tillmätas den omständigheten,
att hos Konungens befallningshafvande åtminstone en juridiskt
bildad person deltager i ärendets handläggning, då det deremot är ovisst, om
domkapitlet ens har tillgång till juridiskt biträde.
Skulle slutligen — såsom anförts af herr Hedlund — någon gång
kunna inträffa, att ett af barnavårdsnämnd fattadt beslut, med eller
utan verklig grund, inför allmänheten framställes såsom frukt af religiös
fördom, är uppenbarligen domkapitlets efterpröfning af frågan icke i samma
grad som Konungens befallningshafvandes egnad att undanrödja farhågorna
i sådant hänseende.
Om utskottet alltså i fråga om hvilken myndighet, som bör utgöra
andra instans i barnavårdsärenden, finner sig böra ansluta sig till komiténs
förslag, biträder utskottet deremot den i propositionen uttalade åsigt om
obehöfligheten att vid sidan af den föreslagna underställningsskyldigheten
i alla tvistiga ärenden angående barns skiljande från hemmet i lagen intaga
föreskrift om rätt för föräldrar eller målsman att öfverklaga dylikt
beslut af barnavårdsnämnd. De för denna åsigt af departementschefen
(sid. 64) anförda skäl synas utskottet tillfyllestgörande.
I afseende å förfarandet inför den myndighet, som skall blifva andra (10 § lock 2
instans i barnavårdsärenden, har utskottet funnit två ändringar i det mom-''>
kongl. förslaget önskvärda. Den i 10 § 1 mom. stadgade rätt för barnavårdsnämnd
att erhålla underrättelse om tid för förhör i saken synes nemligen
icke alltid medföra det gagn, som dermed åsyftas. Inställelse — om än
genom ombud — torde i regel falla sig olämplig för barnavårdsnämnden.
Härförutom kan det lätt tänkas, å ena sidan, att nämnden väntat sig gensagor
från motparten, men att sådana uteblifva, i hvilket fall nämnden
föranledes i onödan iakttaga inställelse, och, å andra sidan, att nämnden
tror sig kunna uteblifva, men misstager sig i sin förmodan och sålunda
går förlustig möjligheten att gendrifva motpartens invändningar. För
nämnden torde derför vara under alla omständigheter fördelaktigare, om
densamma i de fall, då saken gifver anledning dertill, genom myndigheten
lemnas tillfälle att med påminnelser bemöta motpartens yttrande.
Vidare har utskottet för sin del icke kunnat godkänna stadgandet i
10 § 2 mom. om skyldighet att, då föräldrar eller målsman i fall, som
omförmäles i 8 § 4 inom., icke kunnat anträffas med delgifning af barnavårdsnämnds
beslut, från dem infordra yttrande genom kallelse i allmänna
tidningarna. Detta kallelsesätt innebär, särskildt för det fall, att föräldrar
eller målsman endast genom en tillfällighet icke fått del af barnavårdsnämndens
beslut enligt 8 § 4 inom., en alltför otillräcklig säkerhet
22
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
derför, att de erhålla del af den å dem utgångna kallelsen; och i fall föräldrarnes
eller målsmannens vistelseort är och förblir okänd, är den ju i
allt fall ändamålslös, då det gäller sådana personer, som säkerligen icke
taga del af allmänna tidningarna. Ganska väsentliga kostnader måste derigenom
ock tillskyndas barnavårdsnämnden. I stället har utskottet föreslagit,
dels att föreläggande enligt 9 § 1 mom. skall i hvarje fall, således
äfven det i 8 § 4 mom. omförmälda, genom Konungens befallningshafvandes
försorg delgifvas föräldrar eller målsman, och dels att, om för
delgifning af föreläggande att afgifva yttrande i ärendet hinder möter derigenom,
att föräldrars eller målsmans vistelseort är okänd, eller att de
vistas å utrikes ort, Konungens befallningshafvande ändå skall hafva rätt
afgöra ärendet på de skäl, som äro för handen. Med hänsyn till de medel,
som stå Konungens befallningshafvande till buds i fråga om en persons eftersökande
för delgifning, torde sistberörda stadgande icke innebära någon
som helst fara för här ifrågakommande personers rätt.
ss°i°utskot I 21 § af det komitéförslag, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts
tets1 förslag.) proposition, var föreslaget, dels att barnavårdsnämnd skulle ega målsmansrätt
öfver den, som på grund af dess beslut blifvit skild från sitt hem,
intill dess han uppnått myndig ålder, hvilken rätt, om barnet blefve intaget
i skyddshem, skulle öfvergå på dess styrelse, och dels att denna
målsmansrätt kunde till föräldrar eller förutvarande målsman återställas
eller till pålitlig annan person öfverlåtas, der sådant på.grund af särskilda
omständigheter pröfvades lämpligt.
Under erinran härom har herr Widén i sin ofvanberörda motion
framstäf yrkande om införande i den nu föreslagna lagen af stadganden,
som på visst sätt motsvara de ofvanberörda, hvilka på anförda skäl icke
intagits i den kongl. propositionen, och i hvilkas ställe endast intagits
föreskrift derom, att skyddshems styrelse och föreståndare skulle ega rätt
att ålägga skyddsling disciplinär bestraffning.
»Häraf har likväl» — yttrar nu motionären — »blifvit en följd, att
uppfostringsmyndigheternas befogenhet att öfva tillsyn öfver barn, som
genom deras försorg beredts uppfostran, upphör i och med detsamma som
denna anses afslutad och barnet lemnät det hem, hvarest det vårdats. Men
häri ligger en stor fara. Erfarenheten från andra länder har bestyrkt,
hvad för öfrigt ligger i förhållandenas natur, att den unga person, som
lemnat ett barnhem eller ett skyddshem, just under den närmast derpå
följande tiden är synnerligen utsatt för lockelsen att återvända till det
förra hemmet eller den förutvarande omgifningen med dess merendels
dåliga inflytelser. Och härigenom äfventyras i väsentlig mån ett fram
-
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
23
gångsrikt resultat af de ansträngningar, som gjorts för att återvinna denna
person till en nyttig medlem i samhället.
Den lämpligaste utvägen att, med bibehållande i öfrigt af den föreslagna
lagen, så vidt möjligt aflägsna nämnda fara synes vara att, utan
upphäfvande af föräldrarnes målsmansrätt, tillägga barnavårdsnämnd eller
skyddshems styrelse liknande rätt med den, som enligt nu gällande legostadga
och näringsfrihetsförfattning tillkommer föräldrar att åt omyndig
utse tjenst eller anställning. I enlighet med hvad som skett i det förslag
till ny lag om tjensteaftal, som af dertill förordnade komiterade utarbetats,
torde emellertid denna rätt kunna begränsas att omfatta endast tiden till
dess personen i fråga fylt 18 år, dock att han i intet fall bör få, utan
tillstånd, lemna sådan tjenst eller anställning förr, än ett år förflutit från
det han afgått från det hem, der han vårdats.
I sammanhang härmed synes emellertid vara lämpligt att — likvisst
med den förändring, som af eljest vidtagna ändringar betingas — återupptaga
i lagen den i komiterades ofvan omförmälda förslag jemväl intagna
erinringen om rätt för föräldrar eller förutvarande målsman att
kunna återfå ett barn, som skilts från hemmet för att genom barnavårdsnämndens
försorg uppfostras, då förhållandena i det gamla hemmet sedermera
befinnas vara sådana, att barnet der kan erhålla lämplig vård Och
uppfostran.»
Utskottet instämmer med hvad herr Widén sålunda anfört och yrkat.
Hvad beträffar begränsningen af den rätt, motionären velat tillägga barnavårdsnämnd
eller skyddshemsstyrelse att utse tjenst eller anställning för
omhändertagen minderårig till den tid denne ännu icke fylt 18 år, torde
sådan begränsning vara så mycket mer af nöden, som stadgandet i motsatt
fall skulle i något fall kunna framkalla samma missförhållande, som komitén
och jemväl Kongl. Maj:t velat förebygga genom bestämmande af
samma åldersgräns för minderåriges qvarhållande i skyddshem, nemligen
att styrelsen kunde qvarhålla honom i ändamål att för skyddshemmets
räkning draga nytta af någon hans inöfvade färdighet.
Utskottet har sålunda i sitt nedan intagna förslag dels under § 10
intagit ett med det af motionären föreslagna likalydande stadgande, att
omhändertaget barn må återleinnas till föräldrar eller målsman, der förhållandena
i hemmet befinnas vara sådana, att barnet der kan erhålla
lämplig vård och uppfostran, dels ock med ordningsnummer 20 infört en
§ angående rätt för barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse att, efter
utskrifningen af omhändertagen minderårig, för denne utse tjenst eller
anställning, hvilket stadgande endast i afseende å några smärre redaktionella
ändringar skiljer sig från det af motionären föreslagna. För att ej
24
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
(11 och
§§■)
(11 § 2 n,
samt 14
genom hvad nu föreslagits paragrafernas nummerföljd må ändras mer än
nödigt är, har 9 § i Kongl. Maj:ts förslag af utskottet satts som ett 5 mom.
i 8 § samt 10 § erhållit ordningsnumret 9. Icke heller genom insättandet
af nyssnämnda 20 § har någon större rubbning af ordningsföljden vållats,
ity att utskottet af skäl, som nedan komma att utvecklas, hemstält, att
22 § måtte ur lagen utgå, och alltså 20 och 21 §§ erhållit ordningsnumren
21 och 22.
12 I afseende å vården af sådana barn, hvilkas uppfostran barnavårds
nämnden
funnit icke kunna på ett tillfredsställande sätt åstadkommas utan
deras skiljande från hemmet, har Kongl. Maj:t i likhet med komitén föreslagit,
att för de barn, som höra till de sedligt försummades grupp,
uppfostran skulle beredas i första hand genom öfverlemnande till enskilda
fosterhem, och att endast i de fall, då sådant hem icke funnes att tillgå,
barnhem skulle få anlitas. Beträffande de vanartade barnen deremot har
insättandet i skyddshem uppstälts som regel och anlitandet af enskildt hem
medgifvits endast i det fall, att våda för andra barns sedliga utveckling
icke kan befaras uppkomma derigenom, i hvilket fall jemväl barnhem
skulle få användas. Beträffande hvad sålunda föreslagits har utskottet
endast att tillkännagifva sitt instämmande.
°lh- I fråga om sättet för åstadkommande af det nödiga antalet barnhem
och skyddshem afviker deremot Kongl. Maj:ts förslag väsentligt från komiténs,
i det Kongl. Maj:t ansett erforderligt att i lagen fastslå ovilkorlig
skyldighet för skoldistrikten att inrätta och underhålla erforderligt antal
barnhem och för landstingen enahanda skyldighet i afseende å skyddshem.
Komitén hade deremot, hvad barnhemmen beträffar, ansett, att man kunde
öfverlemna omsorgen om deras upprättande åt det frivilliga filantropiska
intresset, som redan i vårt land visat så mycken lifaktighet.
Jemväl i fråga om skyddshemmen hade komitén ansett ett tillmöteskommande
af den filantropiska verksamheten vara att förvänta, så mycket
mer som denna nu hade att med visshet påräkna ekonomiskt understöd
af det allmänna; men hade dock härvid komitén, som ansett upprättandet
af skyddshem böra vara eu landstingsområdenas och de större städernas
angelägenhet, ansett lämpligt, att i lagen inflöte en vädjan till landsting
och vederbörande stadsfullmäktige att, der skyddshem ej till erforderligt
antal annorledes kommit till stånd, draga försorg om deras upprättande.
I denna fråga har utskottet ansett sig böra ansluta sig till
komiténs förslag. Hvad barnhemmen beträffar, är ju deras anlitande en
utväg, som enligt lagens uttryckliga stadgande icke bör ifrågakomma i annat
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
25
fall, än att lämpligt enskildt hem icke finnes att tillgå. Det är härvid så
mycket mindre nödigt att anse tillgången på lämpliga fosterhem begränsad
till dem, hvilka kunna förekomma inom barnavårdsnämndens eget distrikt,
som — på sätt komitén å sid. 66 i sitt betänkande I med kraft framhållit
— det i flertalet förekommande fall måste anses önskvärdt, att barnen
vistas på sådant afstånd från sin förutvarande omgifning, att all beröring med
densamma, såvidt ske kan, förhindras. Då det sålunda i ett stort antal
kommuner bör endast såsom undantagsfall förekomma, att en barnavårdsnämnd
ser sig nödsakad tillgripa utvägen att insätta ett barn
i barnhem, vill det synas utskottet obehöfligt att meddela något stadgande
om skyldighet för skoldistrikten i detta afseende, hvilken för
dem skulle innebära så mycket större tunga, som, för den händelse de af
ett sådant stadgande tvungits att möta ett tillfälligt behof af barnhem
genom att sjelfva upprätta sådana, de, när behofvet måhända inom kort
tid upphördo» skulle finna, att de belastats med obehöfliga utgifter.
Af dessa skäl har utskottet, i fråga om barnhemmen, i sitt förslag
11 § 2 mom. intagit ett likalydande stadgande med det af komitén föreslagna,
endast med inskjutande af de från Kongl. Maj:ts förslag upptagna
orden »för ändamålet lämpadt barnhem» hvilka föranledas deraf, att åtskilliga
anstalter, som bära namnet barnhem, äro afsedda för vissa särskilda
slag af barn, såsom obotligt sjuka, andesvaga, m. fl., med hvilka
de nu ifrågavarande barnen icke synas böra sammanföras.
Hvad derefter beträffar den af Kongl. Maj:t föreslagna skyldigheten
för landsting och vederbörande stadsfullmäktige att upprätta och underhålla
skyddshem, ställer sig ju visserligen saken så till vida olika mot
hvad förhållandet blir med barnhemmen, som insättandet i skyddshem i
regel bör anlitas för de vanartade barnen, och det förty måste anses ömkligt,
att sådana hem i erforderligt antal finnas, om icke inom hvarje landstingsområde,
så dock i olika delar af landet Detta oaktadt är utskottet af den
öfvertygelsen, att ett sådant tvång gent emot landstingen, som Kongl. Maj:ts
förslag innebår, icke skulle vara egnadt att gagna saken. Det får härvid
icke förglömmas, att en lag, som innefattar så många nya förpligtelse!-för det allmänna och af det krafvel’ så stora offer, icke kan väntas bära
göda frukter, om den icke har att påräkna frivillighet och förtroende
från allmänhetens sida, utan skall framdrifvas med tvång. Såväl landstingen
som stadsfullmäktige i de stora städerna hafva i många kulturella
frågor ådagalagt så mycket intresse och offervillighet, att det icke finnes
någon anledning antaga, att de icke äfven i fråga om de vanartade barnens
uppfostran — hvars försummande vållat och fortfarande kommer att
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 4
26
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande AT:o 2.
U2 §).
vålla det allmänna mycket men — skola vidtaga de åtgärder, som påkallas
af behofvet.
Men såväl detta behof som de lämpligaste utvägarne att fylla det
kunna i olika landsdelar vara mycket olika. Och just dessa efter de lokala
förhållandena lämpade och derför mest ändamålsenliga utvägar löpa
fara att afstängas genom ett alltför kategoriskt laghud, som i stället kan
befaras frambringa kasernartade inrättningar, vida dyrare men till sina
praktiska verkningar vida underlägsna de små hemliknande anstalter, hvaraf
redan många i vårt land danats af den enskilda filantropien och som
kunna förväntas uppstå i ännu större omfattning, när de med full visshet
hafva att påräkna ett kraftigt ekonomiskt stöd af stat, landsting och
kommuner.
I detta sammanhang vill utskottet angifva skälen till, att utskottet
icke funnit sig böra hemställa om någon ändring i Kongl. Maj:ts förslag i
12 § i förevarande lag, att till skyddshem är att räkna äfven annan af Konungen
erkänd uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga. Detta stadgande
står i motsvarighet mot det i 1 § i förslaget till lag angående
verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran förekommande
och af utskottet jemväl utan anmärkning lemnade stadgandet, att Konungen
skulle eg a att såsom sådan allmän uppfostringsanstalt, som afses i 5
kap. 3 § strafflagen, erkänna jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde
blifvit, med eller utan bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran
af vanartade minderårige. Dessa båda stadganden tillsammantagna
skulle kunna innebära, att en anstalt kan vara på en gång skyddshem för
vanartade under 15 år, som omhändertagits af barnavårdsnämnd, och uppfostringsanstalt,
till hvilken skulle kunna hänvisas sådan brottsling mellan
15 och 18 år, om hvars intagande i dylik anstalt domstol förordnat.
Då utskottet icke gjort någon anmärkning mot förslagen i detta afseende,
beror detta på, att utskottet, som, enligt hvad nyss nämts, icke velat
förorda ett obligatoriskt inrättande af uppfostringsanstalter, ansett, att
med endast det antal dylika anstalter, som för närvarande finnes i landet,
ett sådant sammanförande af olika kategorier af barn i en och samma
anstalt icke torde stå att undvika. Men utskottet vill på samma gång på det
kraftigaste betona, att eu sådan anordning bör betraktas såsom en nödfallsutväg,
som endast tills vidare får anlitas, och att det bör förväntas,
att å ena sidan staten och å den andra landstingen och vederbörande
stadsfullmäktige, så snart sig göra låter, vidtaga sådana mått och steg,
att för hvarje grupp af barn finnes att tillgå nödigt antal af de anstalter,
som lämpa sig för deras vård.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
27
Såsom en direkt följd af tvånget för landstingen och vederbörande {15 §3 mom.)
städer att upprätta och underhålla egna skyddshem och i afsigt att lindra
deras kostnader härför, har, enligt hvad uttryckligen angifves af departementschefen
i hans anförande till statsrådsprotokollet, i den kongl. propositionen
föreslagits andra bestämmelser i afseende å högsta tillåtna barnantalet
i hvarje skyddshem, än som innehållas i komiténs förslag. Komitén
hade nemligen ansett att i lagen borde utsättas en maximisiffra af 30 för
antalet barn, som — utom för visst angifvet fall — skulle få vara samtidigt
intagna i ett skyddshem, dervid dock komitén, med hänsyn dels till
redan befintliga anstalter, dels till möjligen i särskild! fall föreliggande
omständigheter, velat bereda tillfälle att med Konungens medgifvande få
i ett och samma skyddshem intaga ett högre antal. I stället för detta
förslag innehåller den kongl. propositionen endast det stadgande, att
Konungen skall ega bestämma högsta antalet skyddslingar, som samtidigt
få vara intagna i hvarje särskilt skyddshem. Vid första påseende kunde
måhända synas, som skulle icke någon väsentlig skilnad föreligga mellan
de båda förslagen, då båda lägga i Konungens hand att medgifva hvilket
barnantal som helst. Af departementschefens motivering (sid. 66) framgår
emellertid, att siffran 30 ansetts »onödigt låg, om man, med fäst afseende
å vigten af att begränsa kostnaderna för skyddshems uppförande
och underhåll, vill söka en maximisiffra, som dock möjliggör eu personlig
handledning af skyddslingar na och ett verksamt öfvervakande af dem,
förutsatt att antalet af den vid skyddshemmet anställa personal ej blir
alltför inskränkt». Departementschefen, som härefter hänvisar till förhållandena
vid den 175 elever rymmande åkerbrukskolonien Hall och de
såsom goda vitsordade resultaten af dess verksamhet, betecknar visserligen
sistberörda siffra såsom icke tillrådlig att uppnå i hvarje skyddshem, men
anser sig deraf kunna »vinna stöd för den åsigten, att maximisiffran
för de i ett sådant intagna skyddslingar bör utan fara kunna höjas
öfver 30».
Då departementschefen beledsagat sitt förslag med eu sådan motivering,
torde fog finnas för det påståendet, att, om än komiténs förslag,
hvad lagtexten beträffar, endast innehåller en anvisning om det antal, som
i regel icke bör öfverskridas, det kan antagas leda till ganska olika följder,
om Riksdagen nu antager komiténs eller Kongl. Maj:ts förslag. Och
finner utskottet häraf full anledning att angifva sin ståndpunkt i fråga
om betydelsen af skyddshemmens storlek.
Utskottet vill härvid såsom sin öfvertygelse uttala, att de små
hemmen böra tillmätas ett afgjordt företräde. Ett stort barnantal medför
icke blott den olägenheten, att föreståndaren, som ju äfven med allt skäl
28
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
tilldelas titeln husfader, samt husmodern icke kunna så som erfordras
träda i personlig beröring med hvarje skyddsling eller på honom utöfva
ett tillräckligt individualiserande, handledande inflytande, utan leder jemväl
till den enligt utskottets förmenande menliga följden, att anstaltens samtliga
lokaler måste göras så störa, att de mista sin hemliknande prägel.
Härtill kommer slutligen den vid sådana anstalter som de ifrågavarande
alltid förefintliga faran, att de bättre elementen taga intryck af de sämre,
hvaremot intet annat värn finnes, än att elevernas antal så begränsas att
nödig kontroll kan utöfvas på hvar och en enskild.
Hvad beträffar fixerandet af just siffran 30 såsom maximital, lider
naturligtvis detta, såsom alltid i dylika fall, af en viss godtycklighet. För
att välja just detta tal, såsom vägande jemnt mellan de motsatta önskemålen
att erhålla så små hem som möjligt och att icke göra kostnaderna
för stora, torde intet annat kunna åberopas än en vunnen praktisk erfarenhet
såväl i vårt land som i utlandet. I detta afseende kan särskildt
påpekas, att norska regeringen i sin ofvan omförmälda anhållan till pågående
storting om anslag till uppförande af två nya hem å uppfostringsanstalten
Bastö anfört, att regeringen tillstält anstaltens styrelse förfrågan,
om de nya hemmen ansåges utan olägenhet kunna göras större än för 30
barn såsom de ti’e redan uppförda, men till svar härå erhållit en kraftig
afrådan från eu sådan anordning, hvadan regeringens förslag jemväl afser
de nya hemmens inredande med plats för allenast 30 barn.
Då utskottet af nu anförda skäl finner sig ej kunna tillstyrka antagandet
af ett stadgande om skyddshemmens storlek, hvilket ej innehåller
den af komitén föreslagna anvisning om maximiantalets fixering till 30,
sker det — såsom framgår af nyss anförda exempel från Norge — under
den förutsättning, att hvarje dylik anstalt, ej innehåller mer än ett hem.
Deremot har utskottet med det nu anförda naturligtvis icke velat tillråda,
att hinder lägges för uppförande af anstalter efter samma plan som t. ex.
Bastö med flera skilda småhem om högst 30 platser samt gemensamma
byggnader för skollokaler, förvaltning in. in. Då utskottet emellertid icke
föreslagit annan lydelse af nu ifrågavarande stadgande än den af komitén
utarbetade, har detta berott på, att utskottet ansett sistberörda anordning
icke böra tillåtas utan vissa garantier för barnens isolering vare sig genom
hemmens förläggande på nödigt afstånd från hvarandra eller genom dessas
inhägnande, hvilka garantier torde böra göras till föremål för Kong!. Maj:ts
pröfning i hvarje särskildt fall.
Som denna fråga synes utskottet vara af stor betydelse för hela den
föreslagna nya lagstiftningen, torde utskottet böra bemöta några invändningar,
som gjorts mot krafvet på små skyddshem.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
20
Den första af dessa utgöres af hänvisningen till utlandet, hvarest
finnas anstalter rymmande flere hundra elever. Härpå torde endast höra
genmälas, att ett förhållande, hvartill stora, tätt befolkade länder tvungits
på grund af det stora antal barn, som der måst omhändertagas af det
allmänna, och af nödvändigheten att icke uppdrifva kostnaden för alla
dessas vård till alltför oerhörda summor, icke utgör något efterföljansvärdt
exempel för ett mindre land, hvarest möjlighet förefinnes för bättre anordningar.
1 utlandet har flerstädes visat sig eu sträfvan efter att minska
skyddshemmens storlek, särskilt i England genom det s. k. Cottage-Homesysteraet,
eller just detsamma, efter hvilket Bastö är anlagdt.
Det har vidare anförts, att det måhända skulle vara lättare att erhålla
en verkligt god föreståndare för en större anstalt än för en mindre,
hvars ekonomi icke skulle kunna bära kostnaderna för en sådans aflönande.
Men en föreståndare, som på grund af stor duglighet krafvel’ hög lön, är
väl i allmänhet eu skicklig administratör, men eger kanske mindre håg
och förmåga att till barnen träda i ett så direkt och personligt förhållande,
som just kräfves för ett framgångsrikt arbete inom skyddshemmen.
Dessa äro säkerligen bäst betjenta af att husfadern i så stor utsträckning
som möjligt är barnens lärare, hvarigenom han bäst lär känna dem. Användes
Cottage-Home-systemet, finnes tillfälle att såsom hela anstaltens
föreståndare anställa en person med de först antydda qvalifikationerna samt
att till husfäder i de särskilda hemmen välja personer, som samtidigt
kunna vara barnens lärare.
Det har slutligen yttrats, att skyddslingarne i en större anstalt skulle
erhålla bättre tillfälle till utbildning i hvarjehanda olika yrken efter hvars
och ens olika fallenhet. Utom det att denna anmärkning naturligtvis icke
träffar en anstalt, anlagd efter nyssberörda system, vill utskottet å anmärkningen
endast genmäla, att det i flertalet fall torde vara mindre önskligt
att barnen uppfostras till yrkesarbetare, hvilket skulle kifva till följd, att
de efter ''sin utskrifning helst sökte sig till städerna, der frestelserna för
dem blefve störst. Det lämpligaste torde i allmänhet vara, att skyddshemmen
anordnas så, att skyddslingarne inom dem erhålla undervisning företrädesvis
i jordbruk, trädgårdsskötsel och annat i samband dermed stående
arbete, så att de efter utskrifningen kunna anställas i tjenst på landet.
Såsom framgår af nedan
har utskottet ur 11 och 15 §§
Maj:ts förslag förekommande stadganden angående inspektion af barnhem 2 mom.)
och skyddshem. På grund häraf har åt 30 § 2 inom. måst gifvas en
något förändrad lydelse. Uteslutandet af stadgandena om inspektion i
intagna , af utskottet förordade lagförslag, (n k2 niom?
uteslutit de i motsvarande §§ af Kong!. 15samt30*$
30
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
11 och 15 §§ har dock haft en olika orsak i de båda der afsedda fallen.
Hvad beträffar skyddshemmen, hvarom talas i 15 §, har utskottet i likhet
med Kongl. Maj:t ansett, att desamma alltid borde vara underkastade inspektion.
Uteslutandet af stadgandet härom har skett, emedan utskottet
ansett något särskilt sådant stadgande obehöflig^ i det Kongl. Maj:t, i
hvars hand lagts rätten att förordna om all inspektion af de i denna lag
omnämnda anstalter, icke lärer underlåta att förordna om inspektion af
skyddshemmen. Hvad deremot beträffar barnhemmen, torde, om, såsom
utskottet föreslagit, ingen skyldighet för skoldistrikten att inrätta sådana
beslutes, icke heller vara möjligt att förordna om ovilkorlig skyldighet för
de barnhem, som anlitas af barnavårdsnämnderna, att underkasta sig inspektion.
Det enda, som i detta afseende kan föreskrifvas, torde vara, att
barnavårdsnämnd, som anlitar barnhem, hvilket icke står under statens
inspektion, icke eger för deri insatt barn åtnjuta statsbidrag.
Hvad åter angår sättet för utförandet af inspektionen, är utskottet
i sak af annan åsigt än den, som utvecklats af departementschefen. Denne
har nemligen uttalat den mening, att inspektionen af barnhemmen lämpligen
kunde anförtros åt folkskoleinspektörerna, men att det deremot vore
nödvändigt, att för inspektionen af skyddshemmen anställa en eller flere
särskilde inspektörer. Såsom skäl härför har af departementschefen hufvudsakligen
anförts, att för åvägabringandet af de ändringar och förbättringar
i de särskilda skyddshemmen, som efter hand kunde visa sig vara
af nöden, erfordrades en man med mera erfarenhet i fråga om Tätta ordnandet
och skötseln af ett skyddshem, än hvad som i regel kunde förväntas
af folkskoleinspektörerna, hvilkas verksamhet vore inskränkt till ett
jemförelsevis ringa område. Utan att helt och hållet vilja bestrida, att
något fog kan finnas för eu sådan åsigt, vill utskottet framhålla en annan
synpunkt, som enligt utskottets förmenande väger vida tyngre. Såsom
redan af komitén »framhållits, råda nemligen inom olika landsdelar så stora
olikheter i folklynne och åskådningssätt, att det är önskvärdt, att organisationen
af de särskilda skyddshemmen anpassas härefter. I följd häraf
bör också inspektionen uppdragas åt personer, som äro förtrogna med
ortens egendomligheter och vid bedömandet af skyddshemmens verksamhet
taga nödig hänsyn härtill. Härtill kan äfven läggas, att folkskoleinspektörerna.
ega en särskild qvalifikation genom den kännedom om det personliga
materialet för skyddshemmens arbete, de ega från sin erfarenhet i
folkskolan.
Af dessa skäl vill utskottet förorda, att för den inspektion vare sig
af barnhem eller af skyddshem, Kongl. Maj:t kan komma att förordna,
företrädesvis må användas folkskoleinspektörerna.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
31
Deremot har utskottet väl tagit i öfvervägande, om icke gransk- (15§ 1 mom.)
ningen af skyddshems reglemente kunde anförtros åt lokal myndighet, men
emellertid beslutit hemställa om bifall till förslaget, att sådant reglemente
borde fastställas af Konungen; och har utskottet härvid fästat särskildt
afseende å hvad departementschefen i samband med inspektionsfrågan
yttrat derom, att fastställandet af ett skyddshems reglemente blott borde
»afse att betrygga, att anstalten i hufvudsak vore ändamålsenligt inrättad,
och att man ej ville allt för strängt binda de olika skyddshemmen vid en
viss form eller en viss metods detaljer».
I 22 § har från komiténs förslag upptagits stadgande om skyldighet (22 §.)
för barnavårdsnämnd att, derest den, som ej fylt 18 år, ställes under
åtal, ur sitt protokoll och den i 21 § omförmälda anteckningslängd, på
begäran af allmän åklagare, meddela tillgängliga upplysningar om den tilltalade.
Detta stadgande synes utskottet ej lämpligen böra bibehållas i
förevarande lag, enär densamma ju har afseende endast å personer under
15 år, hvilka ej skulle för brottslig gerning tilltalas inför domstol. Stadgandet
har således tillämplighet endast på de förhållanden, som beröras i
propositionen n:o 7, och står i samband med 1 § af derin sistberörda proposition
ingående lag, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i
brottmål rörande minderårige. Utskottet har derför ansett berörda stadgande
böra i sin helhet öfverflyttas till sistnämnda lag, hvarom utskottet
jemväl gjort hemställan i sitt öfver propositionen n:o 7 afgifna utlåtande.
Förslagets 23 § innefattar bestämmelser, huru de genom barns om- (33 §.)
händertagande uppkommande kostnader skola bestridas, i mån desamma
ej gäldas genom bidrag af statsmedel. Föredragande departementschefen
har (sid. 69—77) utvecklat de grundsatser, som varit bestämmande vid
utarbetandet af detta förslag. Han har härvid utgått från den beräkningen,
att ett barns vård skulle kosta: i skyddshem 350 kronor, i barnhem
180 kronor samt i enskildt hem eller under anställning i arbete, tjenst
eller yrke 150 kronor. Då enligt den kongl. propositionen vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige skulle vai''a skyldiga att upprätta och underhålla
skyddshem, skulle landstinget eller stadsfullmäktige vara i sista
hand ansvariga för kostnaderna för barns vård i skyddshem äfvensom för
de kostnader, som uppkomma, då barn enligt 16 § från skyddshem
öfverlemnades till enskildt hem eller anstäldes i arbete, tjenst eller yrke.
1 alla öfriga fall, då barn åtnjöte uppfostran enligt förevarande lag, skulle
barnavårdsnämnden vara i sista hand ansvarig.
32
Särskilda Utskottets [Nio 2) Utlåtande N:o 2.
Den, som sålunda vore i sista hand ansvarig, skulle åtnjuta bidrag
till kostnaderna enligt följande grunder:
a) För barn, som vårdades inom skyddshem, skulle landstinget eller
stadsfullmäktige genom sin representant, skyddshemmets styrelse, ega uppbära
af staten 100 kronor och af barnavårdsnämnden i 50 kronor. På
landstinget eller stadsfullmäktige sjelfva beräknades alltså stanna ett belopp
af endast 100 kronor. Skulle i något fall hela kostnaden ej uppgå till
250 kronor, komme barnavårdsnämndens bidrag att i samma mån minskas.
b) För barn, som efter intagning i skyddshem utackorderades af dess
styrelse, skulle styrelsen ega att af barnavårdsnämnden uppbära hela kostnaden,
om den ej uppginge till 150 kronor, men annars detta belopp.
c) Om barn vore intaget i barnhem, skulle barnavårdsnämnden af vederbörande
fattigvårdssamhälle uppbära högst 100 kronor och af staten 40
kronor. På nämnden sjelf beräknades alltså stanna likaledes 40 kronor.
Om hela kostnaden i något fall icke uppginge till 140 kronor, borde minskningen
komma fattigvårdssamhället till godo, men statsbidraget alltid
utgå oafkortad!, till hvilket belopp kostnaden än uppginge.
d) Fattigvårdssamhället skulle likaledes för utackorderadt barn betala
högst 100 kronor. Den öfverskj utande kostnaden skulle delas lika mellan
staten och barnavårdsnämnden; dock att statsbidraget aldrig finge öfverstiga
25 kronor. Om kostnaden i dylikt fall ej öfverstege 100 kronor, skulle
påtagligen intet statsbidrag utgå, och om den ginge derunder, komme fattigvårdssamhällets
bidrag att i samma mån minskas.
Af det till högst 150 kronor uppgående bidrag, barnavårdnämnden
i förstnämnda båda fall skulle hafva att lemna till skyddshems styrelse
för i skyddshemmet intaget eller derifrån utackorderadt barn, skulle
nämnden uppbära högst 100 kronor af vederbörande fattigvårdssamhälle.
Med vederbörande fattigvårdssamhälle afsåges det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts.
Hade barnet icke hemortsrätt i detta, vore dess fångvårdsstyrelse berättigad
att af det fattigvårdssamhälle, der barnet hade hemortsrätt, utbekomma
godtgörelse för den kostnad, styrelsen fått vidkännas.
Det fattigvårdssamhälle, som slutligen fått vidkännas utgift för
barns vård och uppfostran, vore berättigad! till ersättning af barnets föräldrar
eller den, hvilken eljest borde ansvara för dess försörjning. Kostnaden
skulle betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.
Bidrag skulle i intet af nu nämnda fall kunna fordras för längre
tid än fem år.
För mera öfverskådlighets skull har departementschefen uppstält
följande tablå öfver förhållandet mellan de särskilda bidragen, sådana
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande JSf:o 2.
33
dessa skulle blifva, under förutsättning att kostnaderna i hvarje fall uppginge
till ofvan beräknade belopp.
Bidrag från |
Om barnet fostras i |
||
skyddshem |
barnhem |
enskildt hem |
|
Föräldrar eller fattigvård........................... |
100 |
100 |
100 |
Staten............................ |
100 |
40 |
25 |
Barnavårdsnämnd .......................................... |
so |
40 |
25 |
Landsting eller stadsfullmäktige ................... |
100 |
— |
— |
Summa kronor |
350 |
180 |
150 |
Mot detta förslag och deraf beroende bestämmelser i 23 § har utskottet
icke funnit skäl till erinran.
Då emellertid utskottet, af skäl som ofvan (sid. 24—26) utvecklats,
funnit sig böra hemställa, att det i 14 § af Kongl. Maj:t föreslagna stadgande
om ovilkorlig skyldighet för landsting eller stadsfullmägtige att
upprätta skyddshem icke måtte af Riksdagen godkännas, blir det nödvändigt
träffa bestämmelse, att landsting och stadsfullmäktige skola, utöfver
de bidrag, hvartill de enligt §:ens stadgande!! äro berättigade, i
hvarje fall ansvara för kostnad för barns uppfostran i skyddshem och utom
detsamma enligt 16 §. Stadgande härom har af utskottet införts i 2 mom.
af 23 §.
Särskildt med hänsyn till det fallet, att landsting eller stadsfullmäktige
icke upprättat skyddshem, synes det önskligt, att underrättelse
meddelas dem af barnavårdsnämnd, så snart ett af nämnden fattadt beslut
om barns insättande i skyddshem gått i verkställighet. Stadgande härom
har af utskottet införts i slutet af 23 § 4 mom.
Beträffande sammansättningen af särskild barnavårdsnämnd är uti (27 §.)
27 § stadgadt, att qvinna äfven kan inväljas, likasom ju förhållandet är i
fråga om skolråd. Utskottet håller före, att denna bestämmelse skäligen
bör gälla såväl gifta som ogifta qvinnor, men har likväl icke ansett sig
kunna nu föreslå ändring i bestämmelsens affattning, i syfte att undanrödja
tvekan i nämnda hänseende. Riksdagen har nemligen redan beslutit
skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari anhålles om framläggande af förslag till
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 5
(29 §.)
34 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
sådan lagstiftning om qvinnas valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse,
att dylik befogenhet otvetydigt må tillkomma äfven gift qvinna. Vid pröfningen
af frågan härom lärer Kongl. Majd utan tvifvel komma att taga i
öfvervägande, om och i hvad män alla gällande bestämmelser angående
qvinnas valbarhet till kommunala uppdrag må vinna tillämpning å gift
qvinna.
Som utskottet på ofvan (sid. 20, 21) anförda skäl hemstält, att
andra instans i barnavård sfrågor skulle vara icke domkapitel, utan Konungens
befallningshafvande, samt utskottet på det enda ställe i lagen, der
det fortfarande skulle talas om domkapitel, eller i 27 § 3 mom., insatt,
att det här förekommande stadgande skulle i motsvarande tillämpning gälla
konsistorium i Stockholm, torde 29 § kunna ur lagen utgå.
Mot öfriga i lagförslaget förekommande stadganden har utskottet
icke funnit skäl till erinran.
Hvad deremot beträffar förslaget, att denna lag icke skulle träda i
kraft förr än den 1 januari 1905, är detta, såsom framgår af departementschefens
uttalande å sid. 79, orsakadt dels af det samband denna lag
ansetts ega med de i propositionen n:o 7--framlagda lagförslag, hvilka icke
kunna träda i kraft förr än vid nämnda tidpunkt, då den föreslagna uppfostringsanstalten
vid Bona ansetts kunna vara färdig, dels ock deraf att
landsting och stadsfullmäktige icke kunde förväntas förr hafva upprättat
skyddshem.
Då förevarande lagförslag ingalunda kan anses stå i något oskiljaktigt
beroende af den tilltänkta tvångsuppfostringsanstalten vid Bona, synes det,
som om hufvudskälet för det ifrågasatta långa uppskofvet skulle bortfalla,
i händelse enligt utskottets förslag landsting och stadsfullmäktige icke såsom
en oafvislig förpligtelse ålägges att hvar för sitt område upprätta skyddshem.
Men bortfaller denna förpligtelse, så bortfaller äfven den fulla säkerheten
för att vid någon viss tidpunkt hvarje landstingsområde och hvarje
stad, som ej deltager i landsting, skola hafva erhållit sitt skyddshem, och
någon egentlig grund för att uppskjuta lagens trädande i kraft utöfver
den 1 januari 1903 synes då ej längre förefinnas. Skäl saknas för öfrigt
icke för den förhoppning, att enskild offervillighet samt landstingens och
stadsfullmägtiges nitälskan skola, så fort ske kan, afhjelpa behofvet åtminstone
genom provisoriska anordningar.
Dessutom vill utskottet erinra, dels att åtskilliga anstalter för
vanartade redan finnas i landet, i hvilka antagligen icke så få nya platser,
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
35
åtminstone tills vidare, skulle kunna beredas, då anstalt för hvarje af barnavårdsnämnd
öfverlemnadt barn erhåller så betydande ekonomiskt understöd,
som nu är ifrågasatt, dels ock att mått och steg redan äro vidtagna för
inrättande af nya anstalter, på sätt det ofvan från Stockholm anförda
exemplet utvisar.
Huru nu än förhållandet kan blifva med utrymmet för de vanartade
barnen, kan det dock — och detta torde väl vara det vigtigaste skälet
mot ett så långt uppskof med lagens ikraftträdande, som Kongl. Maj:t
föreslagit — svårligen anses välbetänkt att för det jemförelsevis ringa antal
barn, som äro vanartade och för hvilka plats i skyddshem först vid
en något senare tidpunkt kan beredas, uppskjuta den vård, lagen afser att
tillförsäkra det vida större antal barn, som endast äro sedligt försummade,
men häraf löpa fara att blifva vanartade.
Af dessa skäl, och då det synes vara på högsta tid, att en väl ordnad
och med erforderlig myndighet utrustad verksamhet för motarbetande
af den sedliga förvildningen bland ungdomen börjas snarast möjligt, har
utskottet ansett, att förevarande lag bör träda i kraft redan den 1 januari
1903.
Mot Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändrad lydelse af §§
1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 har utskottet icke funnit
skäl till erinran, men hemställer, att densamma måtte träda i kraft på
samma gång som nyss behandlade lag eller den 1 januari 1903.
I ofvanberörda af herr F. Berg väckta motion hemställes, att Riksdagen
måtte för sin del besluta vissa angifna ändringar i §§ 1, 2, 9, 11
och 18 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863.
Motionären erinrar till en början, att Kongl. Maj:t, i olikhet med
hvad komitén hemstält, icke föreslagit motsvarande ändringar i denna förordning
som i den ofvan nyss berörda, samt att föredragande departementschefen
såsom skäl härtill anfört följande:
36
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
»Vidkommande härefter förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, skalle det ligga närmast
till hands att nu i densamma ifrågasätta förändringar, motsvarande
dem, som föreslagits i afseende å allmänna kyrkostämmoförordningen. Förslag
har emellertid väckts om att i kyrkostämmoförordningen för Stockholm
vidtaga åtskilliga förändringar i sammanhang med att folkskoleväsendet
i nämnda stad skulle förklaras utgöra en angelägenhet, hvilken staden
såsom kommun egde att vårda; och flere af de paragrafer i förordningen,
som i förevarande sammanhang borde af mig ifrågasättas till ändring,
skulle jemväl beröras af nyssnämnda ärendes utveckling. Då det är möjligt,
att denna fråga hinner blifva så beredd, att den kan underställas
Eders Kong!. Maj:ts pröfning och sedermera föreläggas Riksdagen år 1903,
synes mig det ej vara lämpligt att nu föreslå ändringar i kyrkostämmoförordningen
för Stockholm. Blefve dylika ändringar nu med anledning
af förevarande lagförslag verkstälda, är det antagligt, att delvis samma
paragrafer i kyrkostämmoföroi’dningen skulle behöfva ändras redan vid
nästa riksdag och således innan de hunnit träda i full kraft. Bifalles åter
icke det tilltänkta förslaget rörande folkskoleväsendet i Stockholm, lärer
det med hänsyn till den jemförelsevis aflägsna tidpunkt, då lag om uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle träda
i full tillämpning, ändock medhinnas att få de nödiga ändringarna i behörig
tid genomförda.»
Sedan motionären härefter erinrat om de nyss anförda skål, som
legat till grund för Kong!. Maj:ts förslag, att lagen om uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn skulle träda i kraft först
den 1 januari 1905, samt anfört i hufvudsak samma skäl, som, enligt hvad
nyss utvecklats, varit bestämmande för utskottets hemställan, att lagen
måtte träda i kraft redan den 1 januari 1903, fortsätter motionären:
»Skulle emellertid Riksdagen besluta, att lagen skall tillämpas redan
från och med nästa års begynnelse, blir det uppenbarligen nödvändigt att
redan nu vidtaga åtskilliga ändringar i gällande förordning om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. I motsatt fall måste
nemligen det egendomliga komma att inträffa, att lagen åtminstone under
ett års tid blefve omöjlig att tillämpa inom ett af de samhällen, der den
allra bäst behöfves.»
Mot hvad motionären sålunda anfört och hemstält har utskottet icke
funnit något att erinra.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
37
Kongl. Maj:t har vidare i förevarande proposition gjort hemställan
om vissa medgifvanden från Riksdagens sida ej mindre beträffande de
statsanslag, som skulle få utbetalas som bidrag till kostnaderna för de af
barnavårdsnämnderna omhändertagna barns vård och uppfostran på något
af de i ofvan först afhandlade lag angifna sätt, än äfven i fråga om rätt
för Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags utbetalande anordna den kontroll
och meddela de bestämmelser i öfrigt, som kunde finnas erforderliga.
Mot hvad i detta afseende föreslagits har utskottet intet annat att
erinra, än att — för tydligare framhållande af den grundsats, som, enligt
hvad utskottet närmare utvecklat vid granskningen af 23 § i förslaget till
lag ang. uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn,
vore uttryckt i de föreslagna bestämmelserna om förhållandet mellan statsbidraget
och fattigvårdssamhällets bidrag till barns underhåll i barnhem,
nemligen att, äfven om kostnaden för sådant underhåll ej uppginge till
140 kronor, staten likväl skulle erlägga 40 kronor och fattigvårdssamhället
endast det återstående beloppet — orden »stannat å» i det stycke,
som handlar om nu förevarande fråga, synas böra utbytas mot »skola bestridas
af».
Om utskottets hemställan, att nu ifrågavarande lagförslag skola träda
i kraft den 1 januari 1903, vinner Riksdagens bifall, torde det i propositionen
ifrågasatta medgifvande af Riksdagen om rätt för Kongl. Maj:t att
under viss tid före lagarnes ikraftträdande utdela understöd för barns uppfostran
i skyddshem och barnhem icke vara erforderligt.
Slutligen har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för nu angifna
ändamål på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett
förslagsanslag med titel »uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt
afseende försummade barn» å 70,000 kronor.
Mot detta förslag har utskottet icke funnit anledning till erinran.
38
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:
1:0.
att Riksdagen, med förklarande att Kong!. Maj:ts
förslag till lag angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn icke kunnat af Riksdagen
oförändradt antagas, måtte, i anledning af Kong].
Maj:ts ifrågavarande proposition äfvensom herr Widéns
motion, men med afslag å herr Hedlunds hemställan, för
sin del antaga följande:
Lag
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn.
Härigenom förordnas som följer:
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
1 §•
1. Denna lag afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn
under femton år, Indika på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet,
vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende
så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för
att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets och
skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.
2. Huru vanartadt barn i visst fall må kunna äfven efter fylda
femton år omhändertagas för uppfostran, stadgas i 12 §.
2 §•
2 §•
I hvarje skoldistrikt skall finnas I hvarje skoldistrikt skall finnas
en barnavårdsnämnd, hvilken det eu barnavårdsnämnd, hvilken det
39
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
åligger att i enlighet med denna lags
bestämmelser taga vård om sådana
i 1 § omförmälda barn, som vistas
inom distriktet. Denna nämnd utgöres
i de distrikt, der ej särskild
barnavårdsnämnd tillsättes enligt 27
§, af skolrådet eller den myndighet,
som eljest utgör skolstyrelse; skolande
härvid i afseende å skolstyrelse
i motsvarande tillämpning gälla hvad
föreskrifvet är om kallelse till inställelse
inför kyrkorådet i ordningsoch
sedlighetsmål.
Utskottets förslag.
åligger att i enlighet med denna lags
bestämmelser taga vård om sådana
i 1 § omförmälda barn, som vistas
inom distriktet. Denna nämnd utgöres
i de distrikt, der ej särskild
barnavårdsnämnd tillsättes enligt 27
§, af skolrådet eller den myndighet,
som eljest utgör skolstyrelse.
3 §•
I fall af behof eger barnavårdsnämnd att för utöfvande af sin verksamhet
indela sitt distrikt i kretsar och att för hvarje sådan till sitt biträde
årligen utse kretsombud antingen bland sina egna ledamöter eller ock
bland andra män eller qvinnor, hvilka nitälska för ungdomens uppfostran.
4 §•
Kretsombud samt för vederbörande skoldistrikt anstäld särskild folkskoleinspektör
ega att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden och
att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
5 §•
Barnavårdsnämndens ledamöter och kretsombud böra hafva uppmärksamhet
derå, att barn ej må blifva försummade i sedligt afseende eller
vanartas, samt, om sådant förekommer, derom göra anmälan hos nämnden.
Sådan anmälan må ock göras af någon statens eller kommunal myndighet
eller ock af ernbets- eller tjensteman, hvilken i denna sin egenskap erhållit
kännedom om förhållanden, som föranleda till anmälan.
40
Särskilda Utskottets (jV;o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj.is förslag.
Utskottets förslag.
6 §.
1. Har anmälan enligt 5 § blifvit gjord, skall barnavårdsnämndens
ordförande för ärendets beredande oförtöfvadt söka inhemta noggrann kännedom
om barnets lefnadsförhållanden och uppförande.
Finnes anledning antaga, att barns vanart är beroende på sjuklighet
till kropp eller själ, skall ordföranden inhemta läkares yttrande härom.
2. Till deltagande i nämndens öfverläggning om anmäldt barn skola
kallas det ombud, till hvars krets barnet hör, och skoldistriktets särskilde
folkskoleinspektör samt den lärare eller lärarinna inom distriktet, af hvilken
barnet senast åtnjutit undervisning; börande läraren eller lärarinnan, om
hinder möter för personlig inställelse, till nämnden afgifva skriftligt
yttrande.
Tillhör barnet församling af främmande trosbekännare och är denna
församlings föreståndare bosatt inom distriktet, skall tillfälle beredas honom
att yttra sig i ärendet.
7 §•
1. Finner barnavårdsnämnd anmäldt
barn vara i sedligt afseende
försummadt, skall nämnden inför sig
eller genom särskild! utsedt ombud
tilldela dem, hvilka det åligger att
hafva vård om barnet, en allvarlig
förmaning att bättre uppfylla sina
uppfostringspligter.
2. Visar barnet vanart, skall
nämnden, på sätt nu är sagd!, tilldela
det en allvarlig varning och,
om sådant anses gagneligt, jemväl
föreskrifva, att barnet skall inom
viss tid och i oj afviga vittnens närvaro
tilldelas lämplig aga; skolande
nämnden draga försorg derom, att
agan varder genom dertill af nämnden
utsedd lämplig person behörigen
verkstäld.
7 §■
1. Finner barnavårdsnämnd anmäldt
barn vara i sedligt afseende
försummadt, skall nämnden inför sig
eller genom särskild! utsedt ombud
tilldela dem, hvilka det åligger att
hafva vård om barnet, en allvarlig
förmaning att bättre uppfylla sina
uppfostringspligter.
2. Visar barnet vanart, skall
nämnden, på sätt nu är sagdt, tilldela
det en allvarlig varning och,
om sådant anses gagneligt, jemväl
föreskrifva, att barnet skall inom
viss tid och i oj afviga vittnens närvaro
tilldelas lämplig aga; skolande
nämnden draga försorg derom, att
agan varder genom dertil l af nämnden
utsedd lämplig person behörigen
verkstäld.
41
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.
3. Har nämnden beslutit åtgärd,
hvarom i 1 eller 2 mom. sägs, bör
nämnden uppdraga åt någon af sina
ledamöter eller åt kretsombud eller
annan lämplig person att med särskild
uppmärksamhet följa barnets
lefnadsförhållanden och öfvervaka
dess uppförande samt lemna råd och
bistånd vid dess uppfostran.
4. Då åtgärd enligt 1 eller 2
mom. vidtages, skola barnets föräldrar
eller målsman tillika erinras
om den påföljd, som, der rättelse ej
vinnes, skall enligt 8 § inträda, och
om den ersättningsskyldighet, som i
sådan händelse jemlikt 25 § åligger
dem.
8 §•
1. Pröfvar barnavårdsnämnd i
särskilt fall de i 7 § anvisade åtgärderna
vara gagnlösa eller hafva
sådana åtgärder vidtagits, men icke
medfört åsyftad verkan, eger nämnden
skilja barnet från hemmet att
för vård och uppfostran till annan
öfverlemnas.
3. Har nämnden beslutit åtgärd,
hvarom i 1 eller 2 mom. sägs, bör
nämnden uppdraga åt någon af sina
ledamöter eller åt kretsombud eller
annan lämplig person att med särskild
uppmärksamhet följa barnets
lefnadsförhållanden och öfvervaka
dess uppförande samt lemna råd och
bistånd vid dess uppfostran.
4. Då åtgärd enligt 1 eller 2
mom. vidtages, skola barnets föräldrar
eller målsman tillika erinras
om den påföljd, som, der rättelse ej
vinnes, skall enligt 8 § inträda, och
om den ersättningsskyldighet, som i
sådan händelse jemlikt 25 § åligger
dem.
5. I afseende å barnavårdsnämnds
rätt att kalla till inställelse
och påföljd för underlåtenhet att
hörsamma kallelsen gäller i motsvarande
tillämpning hvad som finnes
stadgadt för kyrkoråd.
8 §•
1. Pröfvar barnavårdsnämnd
särskild! fall de i 7 § anvisade åtgärderna
vara gagnlösa eller hafva
sådana åtgärder vidtagits, men icke
medfört åsyftad verkan, eger nämnden
skilja barnet från hemmet att
för vård och uppfostran till annan
öfverlemnas. Skälen för barnavårdsnämndens
beslut härom skola i beslutet
angifvas och antecknas i protokollet.
Bill. till Riksd Prot. 1902. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
6
42
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
2. Beslut om barns skiljande
från liemmet skall skriftligen delgifvas
dess föräldrar eller målsman,
och skall dervid tillika affordras dem
förklaring, huruvida de samtycka
till beslutets verkställande; skolande
behöriga intyg om såväl delgifningen
som den afgifna förklaringen
förvaras bland nämndens handlingar
samt vid dess nästa sammanträde
föredragas och i protokollet antecknas.
3. Om föräldrar eller målsman
icke lemna sådant samtycke, som i
2 mom. sägs, skall nämnden, med
redogörelse för hvad i ärendet förekommit,
senast fjorton dagar efter
den, då beslutet bevisligen delgafs,
underställa detsamma domkapitlets
pröfning.
4. Hafva barnets föräldrar eller
målsman icke inom fjorton dagar
efter beslutets fattande kunnat anträffas,
skall beslutet underställas
domkapitlets pröfning inom fjorton
dagar efter utgången af sagda tid.
Utskottets förslag.
2. Beslut om barns skiljande
från hemmet skall skriftligen delgifvas
dess föräldrar eller målsman,
och skall dervid tillika affordras dem
förklaring, huruvida de samtycka
till beslutets verkställande; skolande
behöriga intyg om såväl delgifningen
som den afgifna förklaringen
förvaras bland nämndens handlingar
samt vid dess nästa sammanträde föredragas
och i protokollet antecknas.
3. Om föräldrar eller målsman
icke lemna sådant samtycke, som i
2 mom. sägs, skall nämnden, med
redogörelse för hvad i ärendet förekommit,
senast fjorton dagar efter
den, då beslutet bevisligen delgafs,
underställa detsamma Konungens befallning
skaf vandes pröfning.
4. Hafva barnets föräldrar eller
målsman icke inom fjorton dagar
efter beslutets fattande kunnat anträffas,
skall beslutet underställas
Konungens befallning skaf vandes pröfning
inom fjorton dagar efter utgången
af sagda tid.
5. Utan hinder af underställning
må barnavårdsnämnds beslut
bringas till verkställighet.
5 §.
Utan hinder af underställning
må barnavårdsnämnds beslut bringas
till verkställighet.
43
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.
10 §.
1. Har underställning jemlikt
8 § 3 mom. skett, skall domkapitlet
låta delgifva barnets föräldrar eller
målsman föreläggande att antingen
å viss tid hos domkapitlet, personligen
eller genom ombud, inställa sig
för att höras i ärendet eller ock
inom samma tid med skriftligt yttrande
inkomma, vid äfventyr, om
sådant försummas, att ärendet ändå
afgöres. Barnavårdsnämnden skall
om tiden för förhöret underrättas
för att blifva i tillfälle att genom
ombud eller skriftligen i ärendet sig
yttra.
2. Har underställning jemlikt 8
§ 4 mom. skett, ege domkapitlet, sedan
barnets föräldrar eller målsman
genom kallelse i allmänna tidningarne
anmanats att inom viss tid i ärendet
sig yttra, att, äfven om yttrande
ej inom förelagd tid inkommit, i
ärendet besluta.
3. Varder nämndens beslut om
barnets skiljande från hemmet af
domkapitlet faststäldt, må ändring
sökas bos Konungen genom besvär,
som skola till ecklesiastikdepartementet
ingifvas inom den tid, som
för underdåniga besvär öfver domkapitlets
beslut i allmänhet är bestämd.
9 §.
1. Har underställning jemlikt 8 §
skett, skall Konungens befallningshafvande
låta delgifva barnets föräldrar
eller målsman föreläggande att antingen
å viss tid, personligen eller genom
ombud, inställa sig hos Konungens befallningshafvande
för att höras i ärendet
eller ock inom samma tid inkomma
med skriftligt yttrande, vid äfventyr,
om sådant försummas, att ärendet
ändå afgöres. Om föräldrars eller
målsmans vid förhör eller skriftligen
afgifna yttrande föranleder dertill, bör
Konungens befallningshafvande lemna
barnavårdsnämnden tillfälle att bemöta
detsamma med påminnelser, innan
ärendet afgöres.
Hav för delgifning af föreläggande,
hvarom här sägs, mött hinder, ity
att föräldrars eller målsmans vistelseort
är okänd, eller att de vistas å
utrikes ort, må Konungens befallningshafvande
ändå afgöra ärendet på
skäl, som äro för handen.
2. Varder nämndens beslut om
barnets skiljande från hemmet faststäldt
af Konungens befallningshafvande,
må ändring sökas hos Konungen
genom besvär, som skola ingifvas
till ecklesiastikdepartementet inom
den tid, som i allmänhet är bestämd
för Överklagande af förvaltande
myndigheters och embetsverks beslut.
44
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
11 §•
1. Skall ett i sedligt afseende
försummadt barn enligt barnavårdsnämnds
beslut skiljas från heinmet,
bör nämnden sätta det i annat enski/dt
hem, om hvilket nämnden på
grund af inhemtade upplysningar
kan antaga, att barnet der kommer
att på ett tillfredsställande sätt vårdas
och uppfostras.
2. Finnes icke sådant hem att
tillgå, bör nämnden bereda barnet
plats i ett för ändamålet lämpad t
barnhem. Sådana anstalter skola af
skoldistrikten i mån af behof inrättas
och underhållas samt vara underkastade
den inspektion, som Konungen
bestämmer.
3. När barnet hunnit den ålder
och nått den stadga, att det anses
kunna i tjenst eller yrke anställas,
skall nämnden söka bereda barnet
lämplig anställning och tillse, att
det erhåller nödig utrustning.
4. Utöfver det kalenderår, under
hvilket barnet fyller sexton år,
bör godtgörelse för dess vård och
10 §.
Befinnas, efter det barn blifva
på grund af barnavårdsnämnds
beslut skildt frän sitt hem, förhållandena
i hemmet vara sådana, att
barnet der kan erhålla lämplig värd
och uppfostran, må barnet återlemnas
till föräldrar eller målsman.
11 §•
1. Skall ett i sedligt afseende
försummadt barn enligt barnavårdsnämnds
beslut skiljas från hemmet,
bör nämnden sätta det i annat enski/dt
hem, om hvilket nämnden på
grund af inhemtade upplysningar
kan antaga, att barnet der kommer
att på ett tillfredsställande sätt vårdas
och uppfostras.
2. Finnes icke sådant hem att
tillgå, bör nämnden söka bereda barnet
plats i ett för ändamålet lämpadt
barnhem.
3. När barnet hunnit den ålder
och nått den stadga, att det anses
kunna i tjenst eller yrke anställas,
skall nämnden söka bereda barnet
lämplig anställning och tillse, att det
erhåller nödig utrustning.
4. Utöfver det kalenderår, under
hvilket barnet fyller sexton år,
bör godtgörelse för dess vård och
45
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.
uppfostran i enskildt hem eller barnhem
icke af nämnden utfästas; och
eger för i strid häremot utfäst godtgörelse
rätt till ersättning enligt 23
eller 25 § icke rum.
uppfostran i enskildt hem eller barnhem
icke utfästas af nämnden. För
godtgörelse, som utfästes i strid häremot,
eger rätt till ersättning enligt
23 eller 25 § icke ruin.
12 §.
1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd
att ombesörja, att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget i ett
för vanartade barn afsedt skyddshem, hvartill äfven är att räkna annan af
Konungen erkänd uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga. Har barn
under '' tiden närmast innan det fyller femton år visat synnerligen grof
vanart, må det kunna intagas i skyddshem äfven sedan det uppnått nämnda
ålder, dock ej efter fylda sexton år.
2. Till vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem, på sätt i
11 § sågs, må nämnden öfverlemna jemväl vanartadt barn, så framt icke
våda för andra barns sedliga utveckling kan befaras derigenom uppkomma.
13 §.
Visar barn, som enligt 11 § eller
12 § 2 mom. öfverlemnats till enskildt
hem eller barnhem, vanart af
den beskaffenhet, att dess samvaro
med andra barn måste anses innebära
våda för dessas sedliga utveckling,
skall den barnavårdsnämnd,
som om barnets skiljande från
hemmet beslutit, draga försorg om
dess intagande i skyddshem.
Sådan åtgärd bör ock vidtagas,
der den eljest pröfvas vara af behofvet
påkallad.
13 §.
Visar barn, som enligt 11 § eller
12 § 2 mom. öfverlemnats till enskildt
hem eller barnhem, vanart af
den beskaffenhet, att dess samvaro
med andra barn måste anses innebära
våda för dessas sedliga utveckling,
skall den barnavårdsnämnd,
som beslutit barnets skiljande från
hemmet, draga försorg om dess intagande
i skyddshem.
Sådan åtgärd bör ock vidtagas,
der den eljest pröfvas vara af behofvet
påkallad.
46
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
14 §.
Landsting och stad, som ej i
landsting deltager, åligger att, hvar
för sitt område, upprätta och underhålla
skyddshem i den män sådana
erfordras för mottagande af barn
från området. Uppstår fråga om
upprättande af gemensamt skyddshem
för två eller flere af nämnda
områden eller om rätt för ett område
att mot viss afgift fä barn intagna
i ett af annat område eller af
förening eller enskild upprättadt
skyddshem, underställes frågan Konungens
pröfning.
15 §.
1. Skyddshem skall stå under
ledning af en styrelse och vara försedt
med ett af Konungen godkändt
reglemente samtvara underkastadt den
inspektion, som Konungen bestämmer.
2. Barn af olika kön må ej i
samma skyddshem intagas.
3. Högsta antalet skyddslingar,
som må samtidigt vara intagna i ett
skyddshem, bestämmes af Konungen.
r
4. Skyddshem bör i fråga om
den vid detsamma anstälda personal
äfvensom i andra afseenden vara så
anordnadt, att en hvar af dess skyddslingar
må komma i åtnjutande af
14 §.
För hvarje landstingsområde samt
för hvarje stad, som ej deltager i
landsting, bör finnas nödigt antal
skyddshem. Hafva sådana hem till
erforderligt antal icke kommit till
stånd på annan väg, böra landsting
eller stadsfullmäktige låta sig angeläget
vara att draga försorg om deras
upprättande.
15 §.
1. Skyddshem skall stå under
ledning af en styrelse och vara försedt
med ett af Konungen godkändt
reglemente.
2. Barn af olika kön må ej i
samma skyddshem intagas.
3. Antalet samtidigt i ett skyddshem
intagna skyddslingar må ej utan
Konungens medgifvande öfverstiga
trettio, derest icke tillämpningen af
bestämmelsen i 16 § om skyldighet
för skyddshem att i visst fall återtaga
skyddsling föranleder dertill.
4. Skyddshem bör i fråga om
den vid detsamma anstälda personal
äfvensom i andra afseenden vara så
anordnadt, att en hvar af dess skyddslingar
må komma i åtnjutande af
47
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
flen särskilda handledning och vård,
som erfordras för hans uppfostran
till gudsfruktan och arbetsduglighet.
5. Inom skyddshem skall meddelas
skolundervisning, som till omfånget
ej må trängre begränsas än
gällande folkskolestadga medgifver.
6. Rätt till disciplinär bestraffning
af skyddsling tillkommer skyddshems
styrelse och föreståndare.
Utskottets förslag.
den särskilda handledning och vård,
som erfordras för hans uppfostran
till gudsfruktan och arbetsduglighet.
5. Inom skyddshem skall meddelas
skolundervisning, som till omfånget
ej må trängre begränsas än
gällande folkskolestadga medgifver.
6. Rätt att disciplinärt bestraffa
skyddsling tillkommer skyddshems
styrelse och föreståndare.
16 §.
Har ett år förflutit, sedan skyddsling blifvit i skyddshem intagen, eger
styrelsen att, derest sådant finnes för skyddsengel! nyttigt, tills vidare eller
för viss tid för vård och uppfostran öfverlemna honom till enskildt hem
eller anställa honom i arbete, tjenst eller yrke; styrelsen obetaget att
tidigare vidtaga dylik åtgärd, der i särskildt fall omständigheterna sådant
påkalla.
Då skyddsling sålunda öfverlemnas till enskildt hem eller anställes
i arbete, tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för skyddshemmets
styrelse'' att när som helst återtaga skyddslingen; och vare styrelsen
skyldig återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande dertill
föranleder.
17 §.
1. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet
anses icke vidare vara för honom behöflig, må styrelsen besluta hans utskrifning.
Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall han från hemmet
utskrifvas.
2. Styrelsen skall söka bereda skyddsling lämplig anställning vid
utskrifningen samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.
48
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
18 §.
1. Barnavårdsnämnden bör öfvervälla
de barns uppförande och uppfostran,
som till enskildt hem eller
barnhem af nämnden öfverlemnats.
2. Tillhör det enskilda hem eller
barnhem, till hvilket ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt
barn blifvit af barnavårdsnämnd
öfverlemnadt, annan nämnds
distrikt, skall underrättelse om barnets
öfverlemnande ofördröjligen
meddelas denna nämnd.
3. Finner nämnden, att barn,
som inom dess distrikt är af annan
barnavårdsnämnd eller af styrelse för
skyddshem till enskildt hem eller
barnhem öfverlemnadt, ej erhåller
nödig vård och uppfostran eller att
det genom sin vanart utöfvar menlig
inverkan på ändra barn, skall underrättelse
härom ofördröjligen meddelas
vederbörande nämnd eller
styrelse.
4. Leder sådant meddelande icke
till åsyftad verkan, skall barnavårdsnämnden
inom det distrikt, der barnet
vistas, om förhållandet göra
anmälan hos domkapitlet, som har
att förständiga vederbörande nämnd
eller styrelse att vidtaga lämplig
åtgärd för barnets uppfostran. Tillhör
denna nämnd eller styrelse annat
stift, öfverlemnar domkapitlet ärendet
till handläggning af domkapitlet
derstädes.
Utskottets förslag.
18 §.
1. Barnavårdsnämnden bör öfvervälta
de barns uppförande och uppfostran,
som till enskildt hem eller
barnhem af nämnden öfverlemnats.
2. Tillhör det enskilda hem eller
barnhem, till hvilket ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt
barn blifvit af barnavårdsnämnd
öfverlemnadt, annan nämnds
distrikt, skall underrättelse om barnets
öfverlemnande ofördröjligen
meddelas denna nämnd.
3. Finner nämnden, att barn,
som inom dess distrikt är af annan
barnavårdsnämnd eller af styrelse för
skyddshem till enskildt hem eller
barnhem öfverlemnadt, ej erhåller
nödig vård och uppfostran eller att
det genom sin vanart utöfvar menlig
inverkan på andra barn, skall underrättelse
härom ofördröjligen meddelas
vederbörande nämnd eller
styrelse.
4. Leder sådant meddelande icke
till åsyftad verkan, skall barnavårdsnämnden
inom det distrikt, der barnet
vistas, om förhållandet göra
anmälan hos Konungens befallningshafvande,
som har att förständiga
vederbörande nämnd eller styrelse
att vidtaga lämplig åtgärd för barnets
uppfostran. Tillhör denna nämnd
eller styrelse annat län, öfverlemnar
Konungens befallning skaf vande ärendet
till handläggning af Konungens
befallningshafvande derstädes.
4!)
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
19 §.
Domkapitlet eget* att äfven i
andra fall, än som i 18 § 4 inom.
afses, tillhålla barnavårdsnämnd, som
underlåter vidtaga åtgärd, då sådan
för ett i sedligt afseende försummadt
eller ett vanartadt barns uppfostran
erfordras, att sin skyldighet fullgöra.
20 §.
Ordförande i barnavårdsnämnd
och föreståndare för skyddshem ega
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami.
Utskottets förslag.
19 §.
Konungens befallningshafvande
eger att äfven i andra fall, än som
i 18 § 4 mom. afses, tillhålla barnavårdsnämnd,
som underlåter vidtaga
åtgärd, då sådan för ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt
barns uppfostran erfordras, att
sin skyldighet fullgöra.
20 §.
Öfver den, som genom barnavårdsnämnds
försorg erhållit vård.
och uppfostran i enskildt hem eller
barnhem, bör nämnden, äfven efter
det han lemnat detta hem, fortfarande
hafva tillsyn, så länge han
ännu icke uppnått myndig ålder.
Intill dess sådan person fy It aderton
år, eger nämnden för honom utse
tjenst eller anställning, hvilken lian
icke utan nämndens tillstånd må
lemna före denna ålder.
Hvad här är stadgadt gälle ock
för skyddshems styrelse med afseende
på skyddsling, som utskrifvits från
skyddshemmet, dock att han i intet
fall må utan styrelsens tillstånd,
lemna tjenst eller anställning, som
styrelsen utsett, förr än ett år förflutit
efter utskrifning en.
21 §.
Ordförande i barnavårdsnämnd
och föreståndare för skyddshem ega
1 Afd. 2 Käft. 7
50
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
att, der så pröfvas nödigt, påkalla
biträde af presterskap, kommunaleller
polismyndighet.
21 §.
öfver de barn, om hyll ka
barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt
7 eller 8 §, skall af nämnden
föras en längd, hvari antecknas barnets
namn, födelseår och födelseort,
föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars
namn, yrke och bostad
samt de åtgärder, som för barnets
u ppfost rån v i dt agi ts.
22 §.
Tilltalas den, som ej fylt aderton
år, för gerning, som i allmänna
strafflagen är med straff belagd,
skall barnavårdsnämnd på begäran
af allmän åklagare meddela de i dess
''protokoll och anteckningslängd, tillgängliga
upplysningar om den tilltalades
uppförande och de förhållanden,
under hvilka han uppvuxit.
23 §.
1. Till betäckande af de kostnader,
barnavårdsnämnd fått vidkännas
för barns uppfostran i enlighet
med bestämmelserna i denna,
o
lag i enskildt hem eller barnhem,
att, der så pröfvas nödigt, påkalla
biträde af presterskap, kommunaleller
polismyndighet.
§■
Öfver de barn, om hvilka
barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt
7 eller 8 §, skall af nämnden
föras en längd, hvari antecknas barnets
namn, födelseår och födelseort,
föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars
namn, yrke och bostad
samt de åtgärder, som för barnets
uppfostran vidtagits.
23 §.
1. Till betäckande af de kostnader,
barnavårdsnämnd fått vidkännas
för barns uppfostran i enlighet
med bestämmelserna i denna
lag i enskildt hem eller barnhem,
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
51
Kongl. Majds förslag.
dit barnet af nämnden öfverlemnats,
skall, med den inskränkning i 3 inom.
sägs, det fattigvårdssamhälie, inom
hvilket barnet vistades, då dess skiljande
från hemmet beslöts, lemna
bidrag med ett belopp af 100 kronor
för år räknadt eller det lägre belopp,
som må vara tillräckligt för hela
den årliga kostnadens ersättande.
2. Till betäckande af kostnader
för barns uppfostran jemnlikt denna
lag i skyddshem, eller utom skyddshem
i enlighet med 16 §, är barnavårdsnämnd,
på hvars föranstaltande
barnet öfverlemnats till skyddshemmet,
skyldig att för en tid af högst
fem är till dess styrelse erlägga
bidrag med ett belopp af 150 kronor
för år räknadt eller det lägre belopp,
som må vara tillräckligt för
hela den årliga kostnadens betäckande;
skolande, med den inskränkning
i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle,
som afses i 1 inom., ersätta
barnavårdsnämnden med ett årligt
belopp af 100 kronor eller det mindre
belopp, nämnden måst utgifva.
3. Kostnad, som, enligt hvad
nu är sagdt, skall hvila & ett fattigvårdssamhälle,
utgår ej i den mån
godtgörelse till barnavårdsnämnden
frivilligt lemnats af barnets föräldrar
Utskottets förslag.
dit barnet af nämnden öfverlemnats,
skall, med den inskränkning i 3 mom.
sägs, det fattigvård ssamhälle, inom
hvilket barnet vistades, då dess skiljande
från hemmet beslöts, lemna
bidrag med ett belopp af 100 kronor
för år räknadt eller det lägre belopp,
som må vara tillräckligt för hela
den årliga kostnadens ersättande.
2. Landsting och stad, som ej
deltager i landsting, skola, hvar för
sitt område, ansvara för kostnaden
för uppfostran i skyddshem, eller
utom skyddshem i enlighet med 16 §,
af barn, som på föranstaltande af
barnavårdsnämnd inom området varder
till skyddshem öfverlemnadt.
Till betäckande af den kostnad, landsting
eller stadsfullmäktige i sådant
hänseende fått vidkännas, är barnavårdsnämnden
skyldig att för en tid
af högst fem av till landstinget, eller
stadsfullmäktige erlägga bidrag med
ett belopp af 150 kronor för år räknadt
eller det lägre belopp, som må
vara tillräckligt för hela den årliga
kostnadens betäckande; skolande, med
den inskränkning i 3 mom. sägs, det
fattigvårdssamhälle, som afsesi linom.,
ersätta barnavårdsnämnden med ett
årligt belopp af 100 kronor eller det
mindre belopp, nämnden måst utgifva.
3- Kostnad, som, enligt hvad
nu är sagdt, skall hvila å ett fattigvårdssamhälle,
utgår ej i den mån
godtgörelse till barnavårdsnämnden
frivilligt lemnats af barnets föräldrar
52
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kong!. Maj:ts förslag.
eller målsman samt ej för längre
tid än sammanlagdt fem år, derunder
barnet njutit uppfostran enligt denna
lag. Kostnaden skall betraktas såsom
kostnad för lemnad fattigvård.
4. Barnavårdsnämnd åligger att,
så snart ett af nämnden fattadt
beslut om barns skiljande från hemmet
gått i verkställighet, om beslutet
underrätta fattigvårdsstyrelsen i
det samhälle, hvarom ofvan förmäles,
hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att
vid sitt nästa sammanträde låta i
protokollet anteckna hvad sålunda
meddelats; skolande understöd för
barnet anses vara beviljadt från och
med den dag meddelandet blifvit
i protokollet intaget eller bort der
intagas.
Utskottets förslag.
eller målsman samt ej för längre
tid än sammanlagdt fem år, derunder
barnet njutit uppfostran enligt denna
lag. Kostnaden skall betraktas såsom
kostnad för lemnad fattigvård.
4. Barnavårdsnämnd åligger att,
så snart, ett af nämnden fattadt
beslut om barns skiljande från hemmet
gått i verkställighet, om beslutet
underrätta fattigvårdsstyrelsen i
det samhälle, hvarom ofvan förmäles,
hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att
vid sitt nästa sammanträde låta i
protokollet anteckna hvad sålunda
meddelats; skolande understöd för
barnet anses vara beviljadt från och
med den dag meddelandet blifvit
i protokollet intaget eller bort der
intagas.
Sådan underrättelse skall jemväl,
då barn intagits i skyddshem, meddelas
vederbörande landsting eller
stadsfullmäktige.
24 §.
Har barn, som blifvit från hemmet skild!, icke hemortsrätt i det
fattigvårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande från hemmet egde
rum, är fattigvårdssamhället berättigad! att af det fattigvårdssamhälle,
hvarest barnet har hemortsrätt, utbekomma godtgörelse för häfd kostnad,
hvarom i 23 § sägs.
25 §.
Den kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag, som på
grund af bestämmelserna i 23 och 24 §§ drabbat fattigvårdsstyrelse i
det samhälle, hvilket slutligen fått vidkännas utgift härför, skall, i den
mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af barnets föräldrar
eller den, hvilken eljest bör ansvara för dess försörjning, ersättas.
Särskilda Utskottets (N:u 2) Utlåtande N:o 2.
53
Kongl. Majits förslag.
Utskottets förslag.
26 §.
1. Om barnets hemortsrätt ej kunnat utrönas eller detsamma ej är
svensk medborgare, gäller beträffande kostnad, hvarom i 23 § är nämndt,
enahanda rätt för fattigvårdssamhälle till godtgörelse af staten, hvarom
i § 29 mom. 3 af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871
för der afsedt fall stadgas; skolande jemväl beträffande ordningen för
upptagande och fullföljande af frågor om ersättning enligt 24 eller 25 §
af denna lag i motsvarande tillämpning gälla hvad för dylika fall är
stadgadt i händelse fattigvårdsstyrelse beviljat fattigvård enligt § 1 af
nämnda förordning.
2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständigheten
att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke
inverkan på frågan om den hemortsrätt,
27 §.
1. Vederbörande skoldistrikt
eger, såsom i 2 § sägs, tillsätta särskild
barnavårdsnämnd. 1 denna
nämnd är kyrkoherden eller den hans
embete förestår ordförande.
2. Efter dertill af Konungen på
gjord ansökning lemnadt tillstånd må
dylik nämnds verksamhetsområde,
som hestår af två eller flere pastorat,
fördelas i distrikt med särskilda
barnavårdsnämnder.
Omfattar nämndens verksamhet
två eller flere pastorat, skall den af
pastoratens kyrkoherdar vara ordförande,
som af nämndens ledamöter
dertill väljes å sammanträde, hvilket,
då sådant val första gången erfordras,
utlyses af den till lefnadsåren äldste
kyrkoherden.
3. Till ledamöter i särskild
barnavårdsnämnd skola å kyrko
-
barnets fader eller moder tillkommer.
27 §.
1. Vederbörande skoldistrikt
eger, såsom i 2 § sägs, tillsätta särskild
barnavårdsnämnd. I denna
nämnd är kyrkoherden eller den hans
embete förestår ordförande.
2. Omfattar dylik nämnds verksamhet
två eller flere pastorat, skall
den af pastoratens kyrkoherdar vara
ordförande, som af nämndens ledamöter
dertill väljes å sammanträde,
hvilket, då sådant val första gången
erfordras, utlyses af den till lefnadsåren
äldste kyrkoherden.
3. Till ledamöter i särskild
barnavårdsnämnd skola å kyrko
-
54
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
stämma utses minst fyra för nit om
ungdomens uppfostran kända män
eller qvinnor. Väljes qvinna till
ledamot af nämnden, eger hon att
när som helst afsåga sig uppdraget.
Då val af ledamöter i nämnden
eger rum, må, der i vederbörlig ordning
så beslutes, jemväl utses hälften
sä många suppleanter som ledamöter
i nämnden eller, då dessas antal icke
är jemn!, det antal, som är närmast
öfver hälften.
Angående val af ledamöter och
suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,
hvars verksamhet omfattar
två eller flere pastorat, eger Konungen
att på framställning af stiftets domkapitel
förordna.
4. Nämnden väljer inom sig för
hvarje år en vice ordförande.
5. I afseende å valbarhet till
ledamot eller suppleant i särskild
barnavårdsnämnd, ledamots eller
suppleants tjenstgöringstid och afgång,
fyllnadsval efter ledamot, som
under tjenstgöringstiden afgått,
nämndens rätt att kalla till inställelse
och påföljd för underlåtenhet
att hörsamma kallelsen äfvensom angående
kallelse till nämndens sammanträden,
antal ledamöter, som skola
vara tillstädes för att ärende må
handläggas, omröstning, protokolls
förande och justering, skriftvexling,
vård om nämndens handlingar och
upprättande af register samt utse
-
Utskottets förslag.
stämma utses minst fyra för nit om
ungdomens uppfostran kända män
eller qvinnor. Väljes qvinna till
ledamot af nämnden, eger hon att
när som helst afsåga sig uppdraget.
Då val af ledamöter i nämnden
eger rum, må, der i vederbörlig ordning
så beslutes, jemväl utses hälften
så många suppleanter som ledamöter
i nämnden, eller, då dessas antal icke
är jemn!, det antal, som är närmast
öfver hälften.
Angående val af ledamöter och
suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,
hvars verksamhet omfattar
två eller flere pastorat, eger Konungen
att på framställning af stiftets domkapitel
eller i fråga om Stockholms
stad af dess konsistorium särskildt
förordna.
4. Nämnden väljer inom sig för
hvarje år en vice ordförande.
5. I afseende å valbarhet till
ledamot eller suppleant i särskild
barnavårdsnämnd, ledamots eller
suppleants tjenstgöringstid och afgång
samt fyllnadsval efter ledamot,
som under tjenstgöringstiden afgått,
äfvensom angående kallelse till nämndens
sammanträden, antal ledamöter,
som skola vara tillstädes för att
ärende må handläggas, omröstning,
protokolls förande och justering,
skriftvexling, vård om nämndens
handlingar och upprättande af register
samt utseende af kassaförvaltare
gäller i motsvarande tillämpning
hvad för skolråd linnes •'' stadgadt.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
55
Köngl. Majds förslag.
ende af kassaförvaltare gäller i motsvarande
tillämpning hvad för kyrkoråd
finnes stadgadt.
6. För hvarje år åligger det
särskild barnavårdsnämnd att uppgöra
ett utgifts- och ett inkomstförslag.
Om dessa förslags uppställning
och framläggande för kyrkostämma,
om debitering och uppbörd
af de med anledning af desamma
utaf kyrkostämman beviljade medel
samt om nämndens räkenskaper,
dessas granskning och ledamots ansvarighet
gäller i motsvarande tilllämpning
hvad i dessa afseenden för
kyrkoråd finnes stadgadt.
7. För de fall, då enligt 3 mom.
på Konungen ankommer att förordna
om val af ledamöter och suppleanter
i särskild barnavårdsnämnd, meddelar
Konungen nödiga bestämmelser
i afseende å de frågor, som omförmälas
i 6 mom.
Utskottets förslag.
6. För hvarje år åligger det
särskild barnavårdsnämnd att uppgöra
ett utgifts- och ett inkomstförslag.
Om dessa förslags uppställning
och framläggande för kyrkostämma,
om debitering och uppbörd
af de med anledning af desamma
utaf kyrkostämman beviljade medel
samt om nämndens räkenskaper,
dessas granskning och ledamots ansvarighet
gäller i motsvarande tilllämpning
hvad i dessa afseenden för
skolråd finnes stadgadt.
7. För de fall, då enligt 3 mom.
på Konungen ankommer att förordna
om val af ledamöter och suppleanter
i särskild barnavårdsnämnd, meddelar
Konungen nödiga bestämmelser
i afseende å de frågor, som oraförmälas
i 6 mom.
28 §.
1 de fall, då i vederbörlig ordning tillsatt särskild skolstyrelse på
grund af 2 § utgör barnavårdsnämnd, skola, i afseende å afgifvande af
utgifts- och inkomstförslag för utöfvande af skolstyrelsens verksamhet i
nämnda egenskap, beviljande af medel härtill, dessa medels handhafvande,
granskning af skolstyrelsens förvaltning och räkenskaper äfvensom ansvarsfrihet
för skolstyrelsen i samma egenskap, i motsvarande tillämpning
gälla de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan skolstyrelses
handhafvande af folkskoleväsendet.
56
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
29 §.
Hvad i denna lag säges om domkapitel
gäller i Stockholm stadens
konsistorium.
SO §.
1. Om statsbidrag till bestridande
af kostnader för uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn är särskild! stadgadt.
2. Kostnaderna för den af konungen
anord,nade inspektionen öfver
skyddshem och barnhem bestridas af
statsmedel.
29 §.
1. Om statsbidrag till bestridande
af kostnader för uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn är särskildt stadgadt.
2. Angående inspektion af barnhem
och skyddshem förordnar Konungen.
Kostnaderna för sådan
inspektion bestridas af statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den l
januari 1905, dock att erforderliga januari 1903.
åtgärder för att lagen då må kunna
tillämpas skola redan före nämnda
tidpunkt vidtagas.
2:o
under förutsättning att hvad utskottet ofvan under
l:o hemstält vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen
måtte i anledning af Kongl. Maj:t förslag antaga följande
-
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
.it
Lag
angående ändrad lydelse åt'' §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.
§ I
Hvarje
kyrkoförsamling, så i stad soin på landet, eger att, för vården
af kyrkans och folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter,
i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och
beslut, på sätt denna förordning stadgar.
diar Kongl. Maj:t förordnat, att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling,
skall utgöra särskildt skoldistrikt, galle om sådan kommun, i
afseende å vården af folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter,
hvad i denna förordning är om kyrkoförsamling stadgadt.
§ 2.
Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:
1) åtgärder — — — — — —-------gudstjensten;
2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;
3) kyrko- och skolråds, särskild barnavårdsnämnds, kyrkovärdars,
folkskolelärares, orgelnisters, klockares och annan kyrkobetjenings tillsättande
och afskedande, der ej annorlunda stadgadt är;
4) kyrkomedel användande samt granskning af kyrko- och skolråds
räkenskaper;
5) hushållning — — — — — — — — — — — — egendom;
6) byggnad--—- — —----— — — — kyrkobetjente;
7) bestämmande af afgifter till kyrka och folkskola jemte dithörande
anstalter samt för uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn; ,
8) fördelning — — — — — — — — •— — — — — kyrkan;
9) ordnande — — — — — — — •— — — egendom; äfvensom
10) överenskommelser — — — — — — — — — löneförmåner.
Bill. ''till Riksd. Prof. 1002, 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
8
58
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
§ 9-
Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: deri första inom
maj månads utgång för besluts fattande om föregående årets räkenskaper
och förvaltning; den andra i oktober för bestämmande af utgifts- och
inkomststat för kyrka och skola samt för uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn, enligt hvad i § 36 sägs; och den tredje
inom utgången af december för debiteringslängdens granskning samt för
anställande af val till de under kyrkostämma hörande befattningar, hvilka
vid årets slut blifva lediga, äfvensom för val af revisorer.
§ 10.
Kyrkostämma hålles äfven, när Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
domkapitlet, visitationsförrättare, magistraten, kyrko- eller skolrådet eller
ock särskild barnavårdsnämnd, der sådan linnes, det äskar, eller då ordföranden
sådant nödigt finner.
Enskild — — — — — beslut.
§ 13.
De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra
förut vara vederbörligen beredda, antingen af kyrko- eller skolrådet eller
af särskild barnavårdsnämnd, der sådan finnes, eller ock af särskild! dertill
utsedda personer, då kyrkostämman, med afseende på ärendets beskaffenhet
eller andra förhållanden, finner sådant lämpligt eller nödigt.
§ 19.
Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans protokoll
tillställes kyrko- eller skolrådet eller särskild barnavårdsnämnd, der sådan
finnes, eller de andra personer, åt hvilka verkställighet af stämmans beslut
uppdrages. För öfrigt eger enhvar, som det åstundan att af protokollet
taga afskrift och att utan lösen få afskriftens rigtighet af ordföranden
bestyrkt.
Protokollen — — — — — — ---——---— förvaras.
Särskilda, Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
59
§ 22.
Kyrkorådet — — — — — — — — —--— angelägenheter.
Skolrådet — — —--— — —------uppdragen.
Om skolrådets befattning med ärenden angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn galle hvad derom särskildt
stadgas.
Såväl — — — — —1--—--- —---— — infordras.
§ 30.
j|*t # 4 MIO H l(f i ; Ii''»#? | ? . •; v, ; 4• •,> ij- •
Vid behandling af de ärenden angående folkskoleundervisningen,
hvilka det tillkommer skolrådet att handlägga, skola de stadgar lända till
efterrättelse, som rörande denna undervisning gifna äro.
§ 36.
För hvarje år åligger det kyrkorådet att för kyrkan, samt skolrådet
att såväl för skolan som, der särskild barnavårdsnämnd ej finnes, för uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, uppgöra ett
utgifts- och ett inkomstförslag.
I utgiftsförslaget----—--— — — — -— — utgå.
Uti inkomstförslaget---------— — påräkna.
§ 39.
Kyrko- och skolrådens räkenskaper skola afslutas med kalenderår
samt senast den 1 derpå följande mars afiemnas till de för deras granskning
utsedda revisorer.
Revisionsberättelsen —------------skall.
Hvad — —--— —--— — — —--— — stadgadt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2
60
3:o
under förutsättning att hvad utskottet ofvan under
l:o och 2:o hemstält vinner Riksdagens godkännande,
att Riksdagen, med bifall till herr Bergs motion, måtte
för sin del antaga följande
Lag
angående ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 11 och 18 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.
§ I
Mom.
1. Hvarje territoriel kyrkoförsamling eger att för vården af
kyrkans och folkskolans samt, dermed sammanhängande angelägenheter i
kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och beslut,
på sätt denna förordning stadgar.
Mom. 2. Kyrkostämma — — — — ~ —------hålla».
§ 2.
Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:
1) åtgärder--—-----------gudstjensten;
2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;
3) val af kyrkovärdar — — — — -— — — — — — eger utse;
4) orgelnisters — — — —1 — — — — — — — — afskedande;
5) användande — — — — -------- folkskoleräkenskaper;
6) hushållning — — — — — — —-----egendom;
7) byggnad--------—-----kyrkobetjente;
8) bestämmande — — — -— — — — — — — — — boställe;
9) fördelning — —-----------kyrkan;
10) ordnande ---------—----tillhörighet;
11) öfverenskommelser — — — — — — — — — löneförmåner.
Om vård och förvaltning — — — — — — — — — behandla.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
(it
§ B.
Mom. 1. Kyrkostämma hålles äfven när öfverståthållareembetet,
konsistorium, visitationsförrättare, kyrko- eller skolrådet eller särskild barnavårdsnämnd.
derest sådan finnes, det äskar eller när ordföranden sådant nödigt
finner.
Mom.. 2. Enskild — — — — — — — — — — — — beslut.
§ 11.
De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas, böra
förut vara vederbörligen beredda antingen af kyrko- eller skolrådet eller af
särskild barnavårdsnämnd, derest sådan finnes, eller ock af dertill särskilt
utsedda personer, då kyrkostämman med afseende på ärendets beskaffenhet
eller andra förhållanden finner sådant lämpligt eller nödigt.
§ 18.
Mom. 1. Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans
protokoll tillställes kyrko- eller skolråd eller särskild barnavårdsnämnd,
derest sådan finnes, eller de andra personer, åt hvilka verkställighet af stämmans
beslut uppdrages.
För öfrigt eger enhvar, som det åstunda!'', att af protokollet taga
afskrift och att utan lösen få afskriftens riktighet af kyrkonotarien bestyrkt.
Mom. 2. Protokollen — — -— — — — — —--— förvaras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.
4:o
under förutsättning att hvad utskottet ofvan under
l:o hemstält vinner Riksdagens godkännande, att Riksdagen
måtte
Särskilda Utskottets (Ar:o 2) Utlåtande N:o 2.
dels medgifva,
att till styrelse för skyddshem må till bestridande
af kostnaderna för hvarje på grund af lag angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn i skyddshemmet intaget barns vård utgå ett
årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen
vårdas i skyddshemmet;
att till betäckande af de för barns uppfostran i
enskildt hem eller barnhem eller under anställning i
arbete, tjenst eller yrke uppkomna kostnader, som på
grund af nyssnämnda lags bestämmelser skola bestridas
af barnavårdsnämnd, må för den tid barnet på nämndens
föranstaltande njuter sådan uppfostran till nämnden
utgå ett årligt statsbidrag af 40 kronor, om barnet
vårdas i barnhem, och hälften af dessa kostnaders belopp,
dock ej öfver 25 kronor, om barnet är anförtrodt
åt enskildt hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller
yrke; samt
att det må ankomma på Kongl. Maj:t att vid
nämnda statsbidrags utbetalande anordna den kontroll
och meddela de bestämmelser i öfrigt, som kunna finnas
erforderliga;
dels ock, för att till nu angifna ändamål användas,
på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel
bevilja ett förslagsanslag, med titel »uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt afseende försummade barn»,
å 70,000 kronor.
Stockholm den 21 april 1902.
På utskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
63
Reservation
af herr Olsson i Mårdäng, som yttrat:
»Beträffande de föreslagna bestämmelserna, att barnavårdsnämnd
(= skolråd) skall vara skyldig åtaga sig och ansvara för en del af den
kostnad, som uppkommit derigenom, att nämnden omhändertagit och beredt
vård och fostran åt i sedligt afseende försummadt eller vanartadt
barn, som tillhör annat samhälle än det, i hvilket nämnden har sitt verksamhetsområde,
har jag icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts af utskottet
tillstyrkta förslag, utan yrkat, att i lagen måtte stadgas antingen att barn,
tillhörande annat samhälle, som anses behöfva vård och fostran enligt
denna lag, må kunna öfverlemnas till barnavårdsnämnden i det samhälle,
der barnet har sin obestridda hemortsrätt, eller ock att nämnden må tillerkännas
rätt att af hemortssamhället utbekomma det belopp, hvartill kostnaden
för omhändertaget barns vård och fostran uppgått.
Den årliga utgift för ifrågavarande ändamål, som enligt den kongl.
propositionen barnavårdsnämnd får vidkännas för barn från annat samhälle,
uppgår i de fall kostnaden ej öfverstiger de i denna beräknade belopp
för barns vård i enskildt hem 25 kronor, i barnhem 40 kronor och
i skyddshem 50 kronor. Öfverstiger kostnaden den beräknade, ökas nämndens
utgift med motsvarde belopp.
I den kongl. propositionen motiveras det åsyftade förslaget dermed,
att det samhälle, i hvilket ett barn vistas, är skyldigt sörja för och bekosta
dess skolundervisning.
Detta skäl kan dock enligt min mening icke gälla längre än medan
barnet är i skolåldern. Enligt 12 § i denna lag kan dock barnavårdsnämnd
i visst fäll få svara för kostnad för barns vård, tills det fylt
16 år. Och lika litet torde det få anses ega giltighet, om ett i sedligt
afseende försummadt barn anses behöfva vård före fylda 7 år. Men dess
giltighet synes kunna ifrågasättas äfven med afseende å barn under skolåldern,
ty i regeln lärer det blifva fråga endast om sådana barn, som tillfälligt
vistas inom annat samhälle än det, i hvilket de hafva hemortsrätt.
64
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Den närmaste följden torde blifva, att barnavårdsnämnderna i samhällen
med en del mera rörlig befolkning, och hvilka på grund af just
detta förhållande torde få vidkännas afsevärda kostnader för vård och
fostran åt egna barn, icke skola låta sig angeläget vara att taga hand
om främmande barn och ändamålet med den föreslagna lagen i vissa fall
icke vinnas.»
Sttftfcholln 1902. Kungliga boktryckeriet, P. A. Nwsrtédt & Söafcr.