Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
1
N:o 6.
Allt. till Riksd. kansli den 12 april 1901, kl, 3 e. in.
Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om
åstadkommande af bestämmelser till motverkande af de
med sjöfarten förbundna faror.
Särskilda utskottet har fått till sig hänvisade två inom Andra Kammaren
väckta motioner, n:is 8 och 15, i hvilka ifrågasattes skrifvelse till
Kongl. Maj:t i hufvudsakligt syfte att åstadkomma bestämmelser till motverkande
af de med sjöfarten förbundna faror.
Den förra af dessa motioner, hvilken afgifvits af herr J. A. Kinnman,
slutar med hemställan, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta föreskrifva bestämmelser angående säkerhetsåtgärder
å fartyg, särskildt beträffande
användande af kondemnerade fartyg,
fartygs nedlastning,
däckslasters höjd och fastgörande,
lifbergnings- och eldsläckningsredskap,
undersökning och profning af ångpannor och ångrör,
undersökning af signallanternor och sättet lör deras fästande,
kompetens för befälhafvare i inrikes fart,
bemanning och tjenstetid i inrikes fart och kustfart,
ansvar för vårdslöshet eller oredighet genom förtärande af starka
drycker vid utöfvande af inagtpåliggande befattning å fartyg i inrikes fart,
Bih. tiU Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 1 Afd. ‘ 6'' Häft. (N:o O). 1
o
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o G.
utrustning med medikaments- och förbandsartiklar,
ventilation af besättningsrum, och
inspektion af fartyg
samt till Riksdagen föreslå de ändringar i allmän lag och sjölag, som härför
erfordras.
I motionen n:o 15 hemställer herr E. Smith, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t måtte begära, det täcktes Kong!. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lag angående
anbringande af ett lastmärke å åtminstone i den utrikes sjöfarten
använda fartyg,
begränsning af däckslasten å såväl lastfartyg som passagerareångare,
möjligen med undantag för mindre kustfarare använda i inrikes fart,
besigtning för utrönande af fartygs sjöduglighet, med uteslutande af
en del mindre kustfarare i inrikes fart,
bemanningsregler för alla fartyg med undantag för mindre kustfarare
i inrikes fart,
besigtning och profning af lastångares ångpannor, samt
dessutom förslag till sådana ändringar i nu gällande sjölag, som orsakas
af de här ofvan begärda nya lagarne.
För de skäl, motionärerna förebragt till stöd för de af dem sålunda
framstälda yrkanden, kommer redogörelse till någon del att lemnas vid
behandling af de särskilda förslagen, men tillåter sig utskottet att i (ifrigt
hänvisa till motionerna.
Frågan, i hvilken mån de särskilda vådor, Indika äro förenade med
sjöfartsnäringens utöfvande, påkalla ingripande från de lagstiftande myndigheterna,
har sedan åtskilliga år tillbaka varit föremål för uppmärksamhet
såväl här i landet som i andra länder.
Allmänt bekant torde vara, hurusom på förevarande område särskildt
i England rådt en liflig rörelse, väsentligen härledande sig från en engelsk
parlamentsledamot, rnr Plimsoll, hvilken i början af 1870-talet bragte å
bane åtskilliga hit hörande spörsmål, såsom bland annat angående åtgärder
i afseende på fartygs behöriga bemanning, förbud mot eller inskränkning
i rätten att föra däckslast, bestämmande af viss lastlinie, hvaröfver
fartyg ej skulle få nedlastas, samt _ obligatorisk årlig besigtning af fartyg.
3
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
I samtliga dessa ämnen äro numera lagbestämmelser genomförda. Sålunda
linnes lag angående besättnings antal. Rätten att föra trälast a däck är
begränsad för fartyg, engelska eller utländska, som under viss årstid ankomma
till engelsk hamn. Lastlinie är såsom regel föreskrifven och åsättes
med ledning af faststälda tabeller. Jemväl beträffande främmande
fartyg utöfvas i engelska hamnar kontroll derå, att fartygen icke nedlastas
djupare än som öfverensstäm.mer med de engelska reglerna om lastlinie.
Periodiskt återkommande besigtning är obligatorisk för fartyg, som fora
passagerare, och för andra handelsfartyg kan offentlig myndighet vid
förekommen anledning förordna om besigtning.
England intager emellertid i fråga om lagstiftningen på detta område
en undantagsställning. Så vidt utskottet har sig bekant, har intet land
följt det föredöme England gifvit. Tvärtom hafva flere länders regeringar
gjort föreställningar mot att de engelska lagbestämmelserna
tillämpas på främmande skepp i engelska hamnar, dock utan att dessa
föreställningar ledt till någon påföljd.
I Norge hafva förevarande ämnen varit föremål för grundlig behandling
utaf eu den 2 maj 1894 af stortinget tillsatt kommission, med uppdrag
att taga under öfvervägande, huruvida och i hvilken omfattning statskontroll
af fartygs sjövärdighet kunde anses vara af behofvet påkallad.
Penna kommission, hvilken derefter afgifvit utlåtande i frågan, har enhälligt
föreslagit lagbestämmelser om bland annat besättningens antal i
förhållande till fartygs tontal och arbetstiden ombord. Deremot liar
endast eu minoritet inom kommissionen ansett sig kunna tillstyrka fast.
ställande af lastlinie. Beträffande önskvärdheten af allmän statskontroll
å fartygs sjövärdighet har enighet varit rådande bland kommissionens
medlemmar, men majoriteten och minoriteten hafva framlagt skilda förslag
till kontrollens genomförande. Äfven i fråga om däckslast föreligga olika
förslag från majoriteten och minoriteten. Till någon lagstiftning hafva
kommissionens uttalanden hittills icke föranleda
Hvad vårt land vidkommer, torde angående frågans tidigare utveckling
till en början förtjena erinras, hurusom under påverkan af den Plimsoliska
rörelsen den 24 maj 1877 tillsattes en komité för utarbetande af
förslag till ändringar och tillägg i sjölagen, egnade att i möjligaste mån
förekomma och inskränka olyckor till sjös. Efter att med ledning af
Englands lagstiftning i ämnet hafva förehaft de till detsamma hörande
spörsmål fann denna komité sig icke kunna förorda lagbestämmelser angående
vare sig lastlinie, däckslast eller allmän statskontroll å handelsfartygs
sjöduglighet, men fäste deremot mycken vigt vid att befälhafvares
ansvarighet för fårtygs sj.''»värdighet och lastning mätte blifva tydligt och
4
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
fullständigt bestämd samt tillförlitlig utredning vinnas angående de i hvarje
särskildt fall förekommande orsakerna till sjöolyckor.
Till samma uppfattning anslöt sig den komité, genom hvilken nu
gällande sjölag utarbetades. Under uttalande, att det verksammaste skyddet
mot olyckor till följd af fartygs bristande sjövärdighet otvifvelaktigt måste
sökas i befälh af varens fulla medvetenhet om den ansvarighet, som i detta hänseende
enligt sakens natur måste åligga honom, föreslog komitén en klarare
och fullständigare affattning af lagens stadgande härom. Bland Ofri ga i
komiténs förslag innehållna föreskrifter, afsedda att förekomma användande af
sjöodugliga fartyg, framhöll komitén särskildt de i 292 § gifna straffbestämmelser
för redare, som medverkade till utsändande af dylikt fartyg, samt
den i 87 § besättningen medgifna rätt att lemna fartyg, som icke" vore i
sjövärdigt skick, men ansåg dock den kraftigaste kontrollen i sådant afseende
vara att förvänta af den noggranna och sakkunniga undersökning,
som enligt förslagets 13 kap. skulle efter inträffad sjöolycka ega rum och
hvarigenom en tillförlitlig utredning åt orsakerna till olyckan borde vinnas.
Utskottet kommer att här nedan närmare redogöra för hvad gällande
sjölag i nämnda hänseenden föreskrifver.
Vid 1899 års riksdag väcktes af herr A. Johansson i Möllstorp i Andra
Kammaren förslag i ämnet af hufvudsakligen samma innehåll, som det
af herr Smith nu framlagda. Motionen afstyrktes af lagutskottet och blef
af Första Kammaren afslagen, hvaremot Andra Kammaren biföll motionärens
hemställan.
Sedermera har den s. k. handels- och sjöfartskomitén haft hithörande
frågor under behandling, dervid komitén funnit sig icke böra göra någon
hemställan i fråga om anordnande af särskild statskontroll öfver lastfartygs
sjövärdighet och ansett tvångslagstiftning om lastlinie och om
sättet för fartygs lastning vara hvarken af behofvet påkallad eller eljest
lämplig. Lika litet har komitén kunnat förorda några lagstadganden om
fartygs, bemanning utöfver de redan befintliga. Komitén, som sålunda
stält sig afvisande mot stadgande!), som skulle från befälhafvaren och
redaren aflyfta ansvaret för fartygs lastning och bemanning, har deremot
föreslagit vissa åtgärder i syfte att skärpa insigten om detta ansvar och
lätta beifrandet af förseelser, som hafva sjöolyckor till följd. I fråga om
kondeinnerade fartygs användande i fraktfart har komitén förordat lagbestämmelse
i visst afseende.
Ytterligare torde förtjena nämnas, att vid fjerde nordiska sjöfartsmötet
i Stockholm år 1897 under öfverläggning varit bland annat frågorna
angående åtgärder till förekommande af kondemnerade fartygs användande
i fraktfart, utan att deras sjövärdighet efter reparation blifvit styrkt, an
-
5
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
gående bestämmande genom lag af fartygs besättningsstyrka samt angående
utfärdande af lag om bestämd lastlinie. Beträffande det förstberörda af
dessa spörsmål beslöt mötet uppdraga åt Nordiska Skeppsredareföreningens
styrelse att i skrifvelse till Sveriges, Norges och Danmarks regeringar
påpeka den oegentlighet, som ligger i att kondemnerade fartyg efter kondemnationen
och utan att deras sjövärdighet blifvit styrkt kunna användas
i fart, och hemställa till regeringarna, att effektiva åtgärder måtte vidtagas
till snarast möjliga afhjelpande af denna oegentlighet. Att genom
lag bestämma fartygs besättningsstyrka förklarade sig mötet i afgifven
resolution anse opraktiskt, och angående den ifrågasätta lagstiftningen om
lastlinie uttalade mötet med alla röster utom en, att sådan lagstiftning i
de länder, mötet representerade, icke ansåges nödvändig eller önskvärd
utan fastmer skadlig, och att det med förtroende kunde öfverlemnas åt
kaptenerne såsom de mest sakkunnige att bestämma, huru fartygen skola
lastas för att blifva på bästa sätt sjövärdiga.
De stadganden i gällande sjölag, Indika afse förekommande af sjöolyckor,
gå hufvudsakligen ut på att fastslå befälhafvare!? och redares ansvarighet
för att fartyg vid resans början befinner sig i sjövärdigt skick
och under resans fortgång så förblifver. Hufvudstadgandet innehålles i
2B § sjölagen, som är af följande lydelse:
»Befälhafvaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i sjövärdigt
skick för resan, behörigen utrustadt och bemannadt, så ock tillräckligen
försedt med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är ångfartyg,
med kol och öfxdga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom
att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska instrument
finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last intages,
än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som inlastas, behörigen
stufvas, att fartyget är försedt med allt, hvad till lastens betryggande
erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att
skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen
föras, bör den vara försedd med stöttor och sa anbragt, att den icke
väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går fartyget i barlast, har
befälhafvaren att tillse, det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så
anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan.»
Vidare är att märka 32 §, som ålägger befälhafvare att under resa
göra hvad i hans magt står för att hålla fartyget i sjövärdigt skick.
292 § innehåller för befälhafvare, som utan nödtvång gått till sjös med
6 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
åsidosättande af de honom enligt 26 § åliggande skyldigheter, bestämmelser
om straffpåföljder af fängelse i högst sex månader eller böter till och
ined 1,000 kronor, eller, der skada vållas, af fängelse i högst ett år, der
ej ger ningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Lika
med befälhafvare straffas redare eller annan, som å redares vägnar haft
befattning med fartyget, om han uppsåtligen förledt befälhafvare till sådan
förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat. I 314—321 tj§
förekomma stadganden angående undersökning om orsakerna till inträffade
sjöolyckor, åsyftande bland annat att leda till ansvar för den, som i sådant
afseende latit någon förseelse komma sig till last. Bestämmelserna
om skyldighet för befälhafvaren att rörande åtskilliga förhållanden göra
anteckningar i skeppsdagboken tjena äfvenledes till att ej mindre hos
honom inskärpa känslan af hans ansvarighet än äfven underlätta tillsynen
dela, att han fullgör sina åligganden. Man har lagt synnerlig vigt på
att allt, som rör fartygets sjövärdighet i ordets allmännaste betydelse, bör
i dagboken anmärkas, och särskildt har med hänsyn till däckslasts farlighet
ansetts nödigt, att uppgift om dennas mängd och höjd intages.
Jemväl besättningen är tillerkänd kontrollrätt i fråga om fartygs sjövärdighet.
87 § stadgar sålunda befogenhet för besättning att dels‘erhålla
entledigande, om fartyg et icke är i sjövärdigt skick för den resa, som skall
dermed företagas, och befälhafvaren underlåter att vidtaga erforderlig
åtgärd för dess försättande i sadant skick, dels påkalla besigtning till utrönande
af fartygs sjövärdighet; dock att, der vid anstäld besigtning
linnés, att skälig anledning till klagan saknats, de. som begärt besigtningen,
skola ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust samt jemlik
302 § under vissa förutsättningar äro till ansvar förfallne.
Preventiv besigtning är i svensk rätt stadgad endast i fråga om passagerareångfartyg
och utvandrarefartyg och skall för förstnämnda slag af fartyg,
jemlik! kongl. förordningen den 12 februari 1864, ega ruin hvarje år,
innan första resan dermed företages, eller, derest resorna under vintern
fortsättas, inom loppet af ett år, samt verkställas af tre utaf öfverståthållareembetet
eller Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande förordnade
^ besigtningsmän, bland hvilka en skall vara kunnig i skeppsbyggeri,
en i ängmaskiners sammansättning och skötsel och en i sjömanskap.
Förutom hvad 26 § sjölagen innehåller derom, att fartyg skall vara
försedt med nödiga bergningsredskap, finnes i en kong], förordning den 1
juli 1898 bestämmelser angående de r äddni ngs i n rät tn in gar och eldsläckningsredskap,
hvilka ångfartyg under resor med passagerare skola medföra.
Fn synnerligen vigtig förutsättning för att fartyg skall kunna anses
rustadt att möta de med sjöfarten förbundna vådor utgöres helt naturligt
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
deraf, att befälhafvare!! är fullt lämplig och kompetent för sin ansvarsfulla
befattning. Med hänsyn dertill att sjölagen hufvudsakligen grundar den
trygghet till lif och egendom, som ofvanberörda stadganden afse att åvägabringa,
på befälhafvarens vilja och förmåga att fullgöra de mångahanda
honom åliggande skyldigheter, torde möjligen nämnda förutsättning till
och med kunna anses vara den mest betydelsefulla bland betingelserna i
förevarande afseende. Bestämmelser angående kompetens vilkor för befälhafvare
finnas för närvarande i kongl. förordningen angående befälet å
svenska handelsfartyg den 22 november 1878.
Innan utskottet öfvergå!’ till att yttra sig öfver de särskilda i nu
föreliggande motioner innehållna förslag, vill utskottet i korthet angifva
sin allmänna ställning till frågan om en sådan sjöfartslagstiftning som den
af motionärerne förordade.
Genomförandet af dylik lagstiftning skulle innebära en principförändring
i vår sjörätt, i det att de faktorer, som för fartygs sjövärdighet i ordets
allmännaste betydelse äro hufvudsakligen bestämmande, skulle komma att
regleras genom detaljstadganden i lag, medan deremot lagstiftningen hittills
inskränkt sig till att meddela generella föreskrifter och öfverlemnat
åt redare och befälhafvare att tillämpa desamma på förekommande fall.
Ansvaret skulle sålunda till väsentlig del aflyftas från dem, som med sjöfarten
omedelbart hafva befattning, och komma att hvila på de lagstiftande
myndigheterna. Denna förändring synes utskottet vara egnad att
mötas med mycken betänksamhet. Med hänsyn till den säregna och mångskiftande
beskaffenheten af de förhållanden, om Indika här är fråga, torde
det blifva ytterligt svårt, för att icke säga omöjligt, att åstadkomma en
lagstiftning, som för hvarje fall blefve nöjaktig och betryggande. Det
torde till och med kunna befaras, att efterlefnaden af dylika detaljföreskrifter
mången gång skulle föröka de vådor, som afsigten vore att genom
dem förebygga. Vid beaktande af denna i sakens egen natur liggande
betänklighet mot all lagstiftning i nu ifrågasatt rigtning torde man hafva
anledning att icke inlåta sig på densamma annat än med mycken försigtighet
och i den mån det visas, att sådan åtgärd är påkallad af svåra
missförhållanden, Indika icke kunna på nuvarande lagstiftnings grund afhjelpas.
Någon sådan bevisning har emellertid icke synts utskottet vara
åvägabragt, utan har tvärtom utskottet med den kännedom om sjöfartsförhållandena,
som stått utskottet till buds, kommit till den uppfattningen, att
gällande lagbestämmelser i ämnet utgå från eu rigtig och sund princip
8
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
samt jemväl i praktiken visat sig verka i hufvudsak tillfredsställande.
Oförnekligt torde vara, att ett mycket godt skydd för besättningen ligger
i den redare och befälhafvare nu tillkommande befogenhet att efter omständigheterna
besluta i enlighet med hvad gammal erfarenhet och god
sjömanssed kräfva. Befälhafvares och redares egna intressen stå nemligen
härvid i öfverensstämmelse med besättningens. På samma gång genom
fartygs bristande sjövärdighet besättningens lif vedervågas, utsättes jemväl
befälhafvaren för lifsfara och löper redaren, åtminstone i regel, risken af
ekonomisk förlust. Såsom utskottet ofvan påpekat, finnas dessutom ganska
allvarliga straffbestämmelser för underlåtenhet af befälhafvare eller redare
att fullgöra de i dessa hänseenden dem åliggande skyldigheter.
En annan synnerligen beaktansvärd sida af saken är hänsynen till de
internationella förhållandena. Utskottet har redan haft tillfälle omnämna,
att af alla länder hittills endast England vågat lägga på sin sjöfartsnäring
bördan af eu lagstiftning, motsvarande den af motionärerna nu förordade.
Såsom jemväl blifvit antydt, har emellertid icke ens denna öfverlägsna
sjömagt med dess utomordentliga resurser ansett sig kunna vidtaga sådan
åtgärd utan att samtidigt — med hänsyn till den ogynsamma ställning
landets fartyg eljest skulle komma att intaga i den internationella konkurrensen
— uppställa den fordran, att de engelska lagbestämmelserna i
hithörande ämnen i hufvudsak skola ega tillämpning äfven på främmande
fartyg i engelska hamnar. Någon sådan fordran skulle af naturliga skäl
Sverige knappast kunna uppställa och genomdrifva.
Vårt lands sjöfartsnäring har länge lefvat under ganska tryckta förhållanden,
men, som bekant, hafva under den sista tiden och jemväl under
denna riksdag förslag varit å bane, åsyftande att om möjligt bereda uppsving
åt denna för våra förhållanden så naturliga och uppmuntransvärda
näring. De af motionärerna ifrågasatta lagstiftningsåtgärder äro deremot
i regel af beskaffenhet, att, om desamma nu sattes i verket, de skulle i
hög grad förringa möjligheterna för den svenska sjöfarten att bestå i täflan
med andra länder och sålunda sannolikt komma att utöfva en ödesdiger
inverkan i alldeles motsatt rigtning mot den ofvan angifna. I betraktande
häraf torde genomförande hos oss af dylika lagbestämmelser åtminstone
icke böra ifrågakomma i annan mån, än de vinna anslutning af öfriga
sjöfarande nationer och särskilt af våra närmaste grannar.
9
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Herr Kinnman, hvilken i sin förevarande motion i törsta rummet upptagit
frågan angående säkerhetsåtgärder beträffande lcondemnerade fartygs
användande, har härom anfört följande:
»Hvad först beträffar användandet af fartyg, som kondemnerats eller
förklarats icke vara iståndsättliga jemlikt § 6 sjölagen, så inträffar det
ofta, att ett fartyg, som, inkommet i haveri, vid företagen besigtning jemlikt
§ 41 sjölagen finnes behöfva en rätt betydlig och dyrbar reparation
för att blifva försatt i sjövärdigt skick till resans fortsättande, förklaras
icke vara inståndsättligt, emedan fartyget efter den dyrbara reparationen
icke skulle blifva värdt så mycket, som det då skulle kosta, hvarpå fraktslutet
häfves och fartyget får distansfrakt eldigt § 160 sjölagen. Sedan
detta ordnats, tages fartyget ofta till ett varf för reparation och repareras
der mycket enkelt till kanske endast en liten del af den kostnad, som
första besigtningen ansett nödig för att fartyget skulle kunna försättas i
sjövärdigt skick. Ett par nya besigtningsmän, som ofta icke känna till
detaljerna af den första besigtningen, gifva derefter ett intyg, att fartyget
reparerats till vissa delar och efter deras åsigt är försatt i sjövärdigt skick.
På grund af ett sådant intyg blir fartyget å nyo infördt i allmänna fartygsregistret
och användt i fraktfart.
Det ligger emellertid i öppen dag, att ett sådant fartyg icke kan
vara så sjövärdigt, att det erbjuder den erforderliga säkerheten för de
ombordvarandes lif, och detta framstår så mycket tydligare, som den
första besigtningen är en af laglig myndighet förordnad officiel förrättning
samt rederiet sjelft i de flesta fall vid denna första besigtning framhåller
nödvändigheten af den fullständigaste reparation för åstadkommande
af den för rederiet så fördelaktiga kondemneringen. Den enklaste rättvisa
borde emellertid fordra, att ett kondemneradt fartyg icke finge å nyo
införas i det allmänna fartygsregistret eller godkännas såsom fartyg förr,
än alla de arbeten, som den första besigtningsförrättningen föreskrifvit
såsom absolut nödiga för fartygets försättande i sjövärdigt skick, blifvit
fullständigt och med förrättningsmännens godkännande utförda. Tilltaget
att gå med gamla osjövärdiga fartyg skulle i sig sjelft betydligt stäfjas,
i fall § 160 sjölagen ändrades derhän, att fartyg, som sprungit läck i
öppen sjö, icke skulle hafva rätt till distansfrakt. Lika rättvist som det
kan vara, att ett fartyg, som råkat ut för grundstötning, kollision eller
annan verklig olyckshändelse, får distansfrakt, lika orätt är det deremot,
att ett fartyg, som kondemnerats endast emedan det sprungit läck i öppen
sjö, skall erhålla distansfrakt, hvilken i detta fall rent af verkar som ett
premium till gamla osjövärdiga fartyg».
Eldigt utskottet från kommerskollegium meddelad upplysning hafva
Bill. till Riksd. Prat. 1901. 8 Samt. 1 Afd. G luft. 2
10 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
under åren 1892—1900 ur derstädes fördt fartygsregister 150 fartyg afförts
såsom kondemnerade samt 10 bland dessa ånyo införts i registret.
Vidkommande motionärens framställning, torde det icke vara fullt
otvifvelaktigt, hvad lian med densamma åsyftat. Skulle emellertid hans
uppfattning vara, att allmänt förbud borde utfärdas mot användande i
fraktfart af kondemnerade fartyg, kan utskottet icke i detta afseende instämma
med honom. Enligt gällande bestämmelser om kondemnering, så
som desamma i praxis tillämpas, torde dylik åtgärd icke behöfva innebära
annat, än att det antingen icke låter sig göra eller skulle blifva
förenadt med i förhållande till fartygets värde allt för stora kostnader att
åter försätta fartyget i sjödugligt skick för den resa, hvarom fråga är, och
med den last, som tinnes ombord å fartyget. Deremot ligger i kondemneringens
begrepp intet, som hindrar, att fartyget efter undergången reparation
för en måttlig kostnad kan blifva fullt lämpligt till sjöfarts bedrifvande
på andra, mindre farliga farvatten eller med annan last.
Som emellertid den omständigheten, att ett fartyg eu gång lidit sådan
skada, att det förklarats icke iståndsättligt, i allt fall är egnad att väcka
berättigade misstankar angående fartygets framtida sjövärdighet, torde det
icke vara obefogadt att i afseende å kondemnerade fartyg uppställa strängare
regler i fråga om rätten till sjöfarts bedrifvande än de för fartyg i
allmänhet gällande. Eldigt hvad utskottet har sig bekant, har äfven kommerskollegium
med hänsyn härtill sökt genomföra den grundsats, att då
kondemneradt fartyg efter anmälan — hvilken fartygets egare vid straffpåföljd
är pligtig verkställa — blifvit ur fartygsregister atfördt, förnyad
registrering icke må ske, med mindre bevis företes om fartygets sjövärdighet.
Beträffande hvad sålunda tillämpas ansluter sig utskottet till den af
handels- och sjöfartskomitén uttryckta uppfattning, att denna praxis borde
beredas stödet af fastställelse, i lag eller administrativ förordning; och
hyser utskottet så mycket mindre någon betänklighet mot att förorda en
bestämmelse i. sådan retning, som densamma icke i någon mån skulle stå
i strid mot de af utskottet ofvan uttalade principer för lagstiftningen på
förevarande område.
I nästa punkt berör herr Kinnman den vigtiga och mycket omtvistade
frågan angående bestämmande för hvarje fartyg af en lastlinie, afsedd att
utmärka det största djup, hvartill fartyget får nedlastas. Jemväl herr
Smith har i sin motion bragd denna fråga å bane, i det han förordat anbringande
af lastlinie åtminstone å fartyg, använda i utrikes sjöfart.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
11
Herr Kinnman har i ämnet anfört följande:
»Beträffande frågan om fartygs nedlastning torde det vara tillräckligt
att framhålla den stora risk, för hvilken ett fartyg utsättes genom att
vara för djupt nedlastadt, såväl med afseende på öfverbrytande sjö som
på svårigheten att hålla detsamma flytande, om det råkar ut för en tillfällig
läcka. Sjölagen ålägger visserligen befälhafvaren och redaren att
tillse, att ett fartyg ej lastas för djupt; men i saknad af hvarje föreskrift
till ledning eller bedömande af den gräns för nedlastning, som lagen anser
tillåtlig, är det svårt såväl för domare som för befälhafvare eller redare
att afgöra, när denna gräns är uppnådd eller öfverskriden. Sjölagens
föreskrifter om detta och liknande saker äro rena godtycklighetsföreskrifter,
och det bör naturligtvis lemnas bestämda föreskrifter om den nedlastningsgräns,
hvars öfverskridande är förenad med ansvar enligt lagen. Bestämda
föreskrifter angående lastlinie finnas införda i andra länder och böra äfven
införas här i landet.»
Att finna någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje fartyg
lämpligaste lastlinie skulle kunna bestämmas, utgör till sin natur ett
mycket svårt, om icke olösligt problem. Huru djupt ett fartyg utan våda
kan nedlastas, är nemligen beroende icke blott af dess storlek och byggnadssätt
utan äfven af eu mängd vexlande och tillfälliga förhållanden, såsom
lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder, de farvatten detsamma
skall besöka och den årstid, hvarunder en resa skall företagas
m. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke hafva vunnit någon betryggande
lösning. I England finnas visserligen utaf den centrala engelska
sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, faststälda tabeller, i enlighet med
hvilka lastlinie skall åsättas, men rigtigheten och tillförlitligheten af dessa
tabeller har icke blifvit i andra länder erkänd, och jemväl erfarenheten
från tillämpningen af de på dem byggda engelska bestämmelserna lär gifva
vid handen, att den åsätta lastlinien icke alltid motsvarar fartygets verkliga
bärkraft. Under det att sålunda den engelska lastlinien i allmänhet
lär sitta jemförelsevis lågt, förekomma äfven fall, då densamma satts högre
än att fartyget med iakttagande af vanlig försigtighet kan så djupt nedlastas.
De allestädes förefintliga svårigheterna att tillförlitligt och nöjaktigt
bestämma lastlinie skulle dessutom i särskildt hög grad göra sig gällande
för de kring vårt land belägna farvatten med deras olika salthalt och
efter årstiderna mycket skiftande förhållanden.
Begås vid lastliniens åsättande misstag, är detsamma, helt naturligt, i
hvilken rigtning det än .går, af synnerligen olycklig inverkan. År linien
för låg, skadas härigenom handelns och sjöfartens intressen; och med
12 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
kännedom om att de enda hittills tillämpade regler för lastlinies bestämmande
visat sig i allmänhet verka i denna rigtning, torde med fog kunna
befaras, att införande af lastlinie skulle leda till skada för vår sjöfartsnäring.
Sättes åter lastlinien för högt, ligger häri eu frestelse att intaga större
last, än fartyget tål. Särskilt i de fall, då helt fartyg befraktas mot visst
belopp för viss resa (frakt per rus), konnne helt säkert lastegaren att påyrka
nedlastning till lastlinien; och skulle sådant svårligen kunna af befälhafvaren
förvägras, äfven om fartyget härigenom lastades tyngre än hvad
han, med kännedom om dess lastningsförmåga och med hänsyn till fara
för nedisning med mera, skulle med obunden pröfningsrätt hafva varit
benägen medgifva. Någon trygghet för sjöfolket kan alltså lastlinie på
det hela taget icke anses innebära. En förändring af den svenska sjölagen
i förevarande hänseende skulle för öfrigt rubba den likhet, som mellan
de skandinaviska folkens sjölagar varit åsyftad.
Ungefär enahanda erinringar kunna göras vid den fråga, som båda
motionärerna närmast derefter vidrört, nemligen huruvida och under hvilka
förutsättningar fartyg böra ega att föra däckslast.
Herr Kinnman har till stöd för sin framställning i detta afseende anfört,
att fartyg ofta toge så höga däckslaster, att den säkra stabilitetsgränsen
öfverskredes, och att då dessa däckslaster ofta vore otillräckligt
fästade vid fartyget samt merendels hade otillräckligt skydd på sidorna,
de utgjorde en källa till fara för besättningen och andra ombordvarande
personer.
Härvid torde emellertid böra beaktas, att fartygs förmåga att föra
däckslast är beroende af fartygets byggnadssätt och lastens beskaffenhet,
samt att jemväl i detta fall hänsyn bör tagas till årstid och farvatten. En
i allmän form gifven regel kan derför icke gerna passa för alla förhållanden.
Herr Smith har hänfört sig till de engelska bestämmelserna i ämnet,
hvilka afse endast trälast och gälla blott för sådana fartyg, engelska eller
främmande, som under vissa årstider ankomma till hamn inom engelskt
område från hamn utom detsamma. Dessa bestämmelser, hvilka, äfven
under förutsättning af lagstiftning i ämnet, knappast torde förtjena att
lända till efterföljd, ega så till vida för oss ett särskildt intresse, som genom
dem en stor del af vår trävaruexport redan är underkastad reglering i
förevarande afseende.
13
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Ytterligare har herr K in n man, under erinran om att för ångfartyg,
som föra passagerare, finnas föreskrifter om utrustning med lifbergning soch
eldsläckning små ter iel, gjort hemställan i syfte att dylika bestämmelser
måtte blifva meddelade jemväl för andra fartyg. Det torde emellertid
icke vara utan fog, lagstiftningen i detta afseende gjort skilnad mellan
passagerarefartyg och andra fartyg. Under det att sjöfolket eger både
förmåga och tillfälle att kontrollera, att fartyg är i nämnda hänseenden
vederbörligen utrustadt, är så i regel icke förhållandet med passagerarne.
Då för öfrigt något behof af särskilda bestämmelser i ämnet icke blifvit
påvisadt och efterlefnaden af dylika svårligen skulle kunna kontrolleras,
finner utskottet ingen anledning, hvarför lagstiftningen i förevarande ämne
skulle gå längre än som redan skett genom den i 26 § sjölagen befintliga
föreskrift, att fartyg skall vara försedt med nödiga bergningsredskap.
Om man vidare följer de genom motionerna framlagda förslag i den
ordning, desamma i herr Kinnmans motion förekomma, möter härnäst
frågan om undersökning och profning af ängpannor och ängrör, jemväl
berörd af herr Smith genom hans framställning om besigtning och profning
af lastångares ångpannor.
Utskottet kommer här till ett ämne, i hvilket utskottet anser sig böra
skänka motionärerna sitt understöd. Medan öfriga betingelser för ett fartygs
sjövärdighet äro af beskaffenhet att kunna med ledning af vanligt
sjömanskap tillförlitligt bedömas, är så ej fallet, med nu ifrågavarande fartygsdelars
tillstånd, utan fordras för granskning af detsamma särskilda insigter,
hvilka icke, med hänsyn till kompetensfordringarna för befälhafvare, kunna
förutsättas hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningarna.
I betraktande af den synnerliga fåra för lif och egendom, soin
bristfälligheter i ångpannor och ångrör äro egnade att medföra, torde det
derför böra anses lämpligt och önskvärdt, att dessa fartygsdelar blefve
underkastade periodvis återkommande besigtningar af sakkunniga personer.
1 fråga om passagerareångfartyg finnes sådan besigtning redan föreskrifven
i ofvan omförmälda kongl. förordning den 12 februari 1864. Till hvilka
klasser af ångfartyg besigtningen bör utsträckas, är ett spörsmål, om hvilket
utskottet i frågans nuvarande outredda skick tvekar att uttala någon
mening. Att alla lastångfartyg finge undergå besigtning, synes väl vara
att förorda, men mera tvifvelaktig ter sig en inom utskottet framstäld
önskan, att jemväl t, ex. lustfartyg och kolibribåtar skulle träffas af möjligen
blifvande bestämmelser i ämnet. Att vid utöfvande af kontroll öfver
14 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
fartygens ångpannor och ångrör intyg från enskilda ångpanneföreningar,
försäkringsbolag och klassifikationssällskap må kunna anses innebära tillräcklig^
bevisning om ångpannors och dithörande fartygsdelars behöriga
underhåll, håller utskottet för troligt.
Utskottet hyser emellertid den öfvertygelse^ att dylik kontroll hvarken
kan pa tillfredsställande sätt anordnas eller skall ernå afsevärd effektivitet,
med mindre till ledning af och inseende öfver densamma inrättas en teknisk-administrativ
centralmyndighet, ett önskningsmål, som äfven med hänsyn
till all annan yrkesinspektion har berättigande; och hvad utskottet ofvan
io ämnet anfört, eger sålunda giltighet endast under förutsättning, att eu
sådan myndighet kommer till stånd, hvarom dock något förslag nu icke
föreligger.
Beträffande vederbörliga signallanternors befintlighet ombord å fartyg
och sättet för deras fästande — i hvilken fråga herr Kinnman äfvenledes
pakallat Riksdagens åtgärd — finnas redan, i utskottets tanke nöjaktiga,
bestämmelser i dels 26 § sjölagen, dels marinförvaltningens kungörelse
angående signallanternor för fartyg den 4 mars 1898. Om de sålunda
gifna stadganden icke efterlefva?, torde sådant bero på bristande kontroll
och sammanhänger alltså med frågan om inspektion å fartyg, till hvilken
fråga utskottet sedermera återkommer.
till stöd för gjord framställning om ytterligare bestämmelser angående
kompetens för befälhafvare i inrikes fart, har herr Kinnman yttrat
följande:
»Kompetens hos befälhafvare för utöfvande af sin ansvarsfulla befattning
är gifvetvis ett nödvändigt vilkor icke allenast till de ombordvarandes
säkerhet, utan äfven till säkerheten för andra fartyg, som
komma i närheten och som genom felaktig manöver kunna utsättas för
kollision.
Föreskrifter angående nödiga kompetensvilkor finnas också utfärdade
för befälhafvare å utomskärs gående ångfartyg af viss storlek samt för
segelfartyg i allmänhet för fart bortom Skagen, norska hamnar undantagna;
men för fart på inomskärs farvatten med lastångfartyg och fart på
hela Östersjön, Kattegat och norska hamnar med äfven de största segelfartyg
äro absolut inga andra kompetensvilkor föreskrifna än en ålder af
minst 21 år.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
15
Med den utveckling, som sjöfarten på senaste årtiondena tagit, fordras
ovilkorligen hos en befälhafvare äfven i dessa farvatten åtminstone någon
praktisk erfarenhet och kännedom om hvad iakttagas bör till undvikande
af ombordläggning, för att icke såväl det egna som mötande fartyg jemte
deras besättningar skola utsättas för fara. Den enklaste försigtighet eller
omtänksamhet borde förutsätta, att ingen skulle hafva rättighet att föra
befäl på något fartyg utan att han har normalt färgsinne, har kännedom
om hvad som iakttagas bör till förekommande af fartygs ombordläggning
och har åtminstone någon praktik på sjön.»
Såsom utskottet redan haft anledning uttala, är det långt från
utskottet att underskatta betydelsen deraf, att befälhafvare å fartyg må
vara fullt kompetente att utöfva sin magtpåliggande befattning. Utskottet
har sig emellertid bekant, att Kongl. Maj:t den 15 oktober
1897 uppdragit åt särskilde komiterade att företaga revision af gällande
bestämmelser angående befälhafvarekompetens, samt att desse komiterade
den 29 september 1898 afgifvit utlåtande i frågan; och då densamma
alltså redan är under Kongl. Maj:ts pröfning, anser sig utskottet
icke böra tillstyrka Riksdagen att nu vidtaga någon åtgärd i detta afseende.
Frågan om fartygs behöriga bemanning har upptagits af båda motionärerna,
af herr Smith med undantag för mindre kustfarare i inrikes fart,
hvaremot herr Kinnman afsett just den inrikes sjöfarten.
Herr Kinnman, hvilken jemväl särskildt fäster sig vid besättnings
arbetstid, yttrar:
»Vid fart på inrikes farvatten och efter kusterna inträffar det ofta,
i synnerhet sommartiden, att på fartyg, som anlöpa många hamnar under
vägen, der lossning och lastning skall ske, besättningen hålles dermed
så sysselsatt under uppehållen i hamn, att de ej få tillräcklig hvila för
att kunna med full vigör fullgöra sina pligter under resorna, då inträdande
slapphet eller sömnighet, orsakad af otillräcklig hvila, lätt kan
blifva en källa till stor fara för de ombordvarande. Detta kan afhjelpas
genom en något ökad bemanning, så att nödigt ombyte för hvila kan göras.»
Herr Smith anför:
»Med underbemanning menar man eu allt för fåtalig eller ung besättning,
som icke på ett tillfyllestgörande sätt förmår att handtera det
fartyg, hvarå den är inmönstrad. Det är ej blott önskligt, utan rent af
nödvändigt, att några bestämmelser med afseende å besättningens såväl
qvalifikationer som antal fastställas, dels af det skäl, att man börjar å
16 Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
i synnerhet lastångare, ja, till och med passagerarebåtar använda sjåare
i stället för fullgodt sjöfolk och man nog kan förstå, hvad gagn dessa
kunna göra vid en oförutsedd och hastigt påkommande olycka, då båfarne
skola sättas i sjön, eller andra åtgärder vidtagas för räddning af menniskor,
och dels emedan en allt för fåtalig och ung besättning, i synnerhet
å segelfartyg, der än i dag alla arbeten förrättas med menniskokraft,
lätt öfveranstränges, förderfvas eller tager skada till lifvet, hvarjemte
äfven fartyg och last riskeras. För att ett segelfartyg skall vara fullt
sjövärdigt, fordras sannerligen i första rummet, att besättningen är tillräckligt
manstark, kroppsstark och sjövan samt hemmastadd i alla olika
sjömansarbeten.»
Jemte det utskottet framhåller, hurusom motionärerna i fråga om
behofvet af föreskrifter i förevarande hänseende intaga alldeles olika
ställning, hyser utskottet den uppfattning, att den generella bestämmelsen
i 26 § sjölagen — enligt hvilken befälhafvare skall, innan resa
anträdes, tillse, att fartyget är behörigen bemannadt — är att föredraga
framför mera i detalj gående stadganden. A ena sidan ansluter sig nemligen
utskottet till den af många sakkunniga vid skilda tillfällen uttalade
åsigt, att det möter synnerliga svårigheter att finna någon allmängiltig norm
för bestämmande af fartygs besättningsstvrka, särskildt som vid bedömande
af besättningens tillräcklighet i förhållande tillo fartyget jemväl andra faktorer
än antalet böra komma i betraktande. A andra sidan finner utskottet
förberörda stadgande i sjölagen vara för sitt ändamål tillfyllestgörande,
särskildt som detsamma kompletteras af andi’a bestämmelser. 8 § af
kongl. förordningen den 4 juni 1868 angående sättet och ordningen för
sjöfolks på- och afmönstring m. in. föreskrifver sålunda, att om, efter det
sjömansrulla för fartyg utfärdats och innan tiden för densammas giltighet
tilländalöper, någon af besättningen afgår från fartygets tjenst, befälhafvaren
är pligtig att i den afgångnes ställe förhyra annan person. Sker
icke sådant fullständigande af besättningen, utan fullgöres skeppstjensten
af de qvarvarande, skall, enligt 95 § sjölagen, den eller de afgångnes
hyra för den tid, fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne, en
föreskrift, som i hufvudsak beröfvar redaren allt ekonomiskt intresse af
besättningens förminskning. Någon utredning är ej heller förebragt derom,
att ytterligare lagstiftning i ämnet är af behofvet påkallad.
Det af herr Kinnman påpekade missförhållandet, att öfveransträngning
sker under lastning och lossning i hamn, synes utskottet icke egentligen
beröra frågan om besättningens tillräcklighet, utan lämpligast afhjelpas
derigenom, att befälhafvaren för sådana göromål i mån af behof
anlitar hjelp i land.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o G.
1?
Med hänsyn till det sätt, hvarpå vår mindre sjöfart och kustfart i
regel bedrifves, skulle strängare bestämmelser i förevarande afseende blifva
för densamma mycket betungande.
Herr Kinnman har vidare ifrågasatt åtgärder beträffande ansvar för
vårdslöshet eller oredighet genom förtärande af starka drycker vid utöfvande
af magtpåliggande befattning å fartyg i inrikes fart, angående
fartygs utrustning med medikaments- och förband sartiklar samt angående
ventilation af besättningsrum.
Intet af dessa förslag synes utskottet förtjena Riksdagens bifall.
Vidkommande det förstnämnda bland dem inskränker sig utskottet till
det uttalande, att erforderliga bestämmelser torde innefattas i 306 och
308 §§ sjölagen, af hvilka den förra stadgar ansvar af böter eller fängelse
i högst ett år för sjöman, hvilken genom vårdslöshet eller försummelse är
vållande till sjöolycka, och den senare innehåller, att sjöman, som eljest
gjort sig skyldig till förseelse i tjensten eller brutit mot ordning och skick,
straffas med böter.
I fråga om medikainenter och förbandsartiklar torde ett tillfyllestgörande
stadgande utgöras af den i 26 § sjölagen förekommande bestämmelsen,
att fartyg skall vara tillräckligen försedt med läkemedel.
Att de ombord å fartyg befintliga besättningsrum ofta äro ganska
otillfredsställande, är icke utskottet obekant; men om någon lagstiftning i
detta afseende skall företagas, synes det utskottet mindre välbetänkt att
göra början med en så svårkontrollerad och på individuel uppfattning beroende
omständighet som åtstadkommande af luftvexling.
Af de särskilda yrkanden motionärerna framstält återstår nu endast
herr Kinnmans förslag om inspektion af fartyg och herr Smiths hemställan
om besigtning för utrönande af fartygs sjöduglighet, med uteslutande af en
del mindre kustfarare i inrikes fart.
Herr Kinnman har i ämnet anfört följande:
»Att en inspektion af fartyg i allmänhet i analogi med yrkesinspektionen
i farligare yrken på land är en af behofvet påkallad sak, som i
väsentlig mån skulle bidraga till säkerheten för utöfvarne af sjömansyrket,
torde icke kunna bestridas. •
En fullständig inspektion af alla fartyg kan ju icke genast anordnas;
men det vore eu stor fördel, att inspektörer tillsattes för att, i likhet med
inspektörerna för passagerareångfartyg, besöka fartyg mera tillfälligt och
Vill. till Rikta. Prof. 7.901. 8 Samt. / A fä. G imf t. 3
18
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
efterse, att bestämmelserna i gällande författningar angående säkerhetsåtgärder
verkligen vore iakttagna. Endast medvetandet, att inspektören
när som helst kunde infinna sig för inspektion, skulle orsaka större aktsamhet
och påpasslighet vid föreskrifternas iakttagande.
Någon stor kostnad för staten i och för denna inspektion skulle icke
heller orsakas, om de redan nu tillförordnade inspektörerna för passagerareånglartyg
finge äfven den allmänna inspektionen sig uppdragen mot
lämplig tillökning i löneförmåner, så att de helt kunde egna sig åt inspektionsväsendet.
»
Herr Smiths i ämnet afgifna framställning lyder sålunda:
»Aro anbringandet af ett lämpligt lastmärke och en praktisk begränsning
af däckslasten mycket svårlösta problem, hvilket jag ej vill
dölja, så kan detsamma ingalunda sägas om fartygets besigtning, hvilken
kan ske både ganska lätt och grundligt vid dockning, slipning eller till
och med kölhalning af fartyget.
Våra förluster af fartyg genom slopning, kondemnering, abandonnering
och förlisning samt strandning och grundstötning, hvilka senare tilldragelser
stundom frivilligt eller ©vilkorligt framkallats genom fartygets usla beskaffenhet,
äro oroväckande många och bland de största inom någon
handelsflotta i hela verlden. Sålunda förlorade vi år 1898 icke mindre
än 7,57 procent af hela vår seglande handelsflottas tonnage och tillsammans
115 fartyg, af hvilka 49 förolyckats och 6(i kondernnerats eller slopats. Detta
är omisskänneliga siffror, som tydligt tala om, hvilka fåror som utom de yttre,
såsom storm, ombordläggning m. m., hota de sjöfarande å vår handelsflotta.
Men dessa faror kunna minskas genom besigtning af skrof och rigg
m. in. Att verkställa dessa besigtningar årligen, såsom herr Johansson
föreslagit, torde dock hvarken vara behöfligt eller ens öriskligt. År fartyget
godt, bör det kunna erhålla besigtningsintyg gällande för flera år,
hvarunder ny besigtning endast efter inträffad grundstötning, ombordläggning
eller annan dermed jemförlig tilldragelse bör kunna ifrågakomma.
Äfven är det naturligt, att dessa besigtningar icke i lika hög grad böra
utöfvas å kustfarare i inhemsk sjöfart som å utrikes gående fartyg. Dock
torde det vara behöfligt, att åtminstone de små fartyg, som segla mellan
Gotland och Öland samt fastlandet, underkastas eu lindrig besigtning, då
det vid flera tillfällen visat sig, att dessa fartyg och i synnerhet de från
Gotland äro mycket dåliga, ja, rent ut riskabla att föra den farliga lasten
af osläckt kalk, hvarmed de i allmänhet ankomma till fastlandet.»
Enligt Sveriges officiella statistik har antalet förolyckade, vår handelsflotta
tillhörande fartyg under åren 1895—1899, efter hvilken tid någon
statistik hittills ej är tillgänglig, utgjort följande:
19
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
år 1895....................... 56 segelfartyg och 5 ångfartyg,
» 1896 ......................... 42 » » 3
» 1897............................ 39 » »7 .»
» 1898 ............................ 49 » » 6 » samt
» 1899.............................. 38 » »7 »
Om än utskottet icke finner de anförda siffrorna egnade att väcka
betänklighet, vill utskottet dock ingalunda förneka önskvärdheten al att åstad’
komma strängare kontroll å efterlefnaden af sjölagens bestämmelser angående
fartygs sjövärdighet, men utskottet har icke trott sig finna någon nöjaktig
lösning pa spörsmålet, huru denna kontroll skulle lämpligen genomföras.
Icke lärer det kunna förordas att för fartyg i allmänhet föreskrifva
sådan årligen återkommande besigtning, som för närvarande är stadgad
i fråga om passagerareångfartyg. Bortsedt från svårigheten att allestädes
utefter våra kuster finna lämpliga besigtningsman, skulle en sådan anordning
vålla tidsförlust samt högst betydande kostnader, hvilka, derest desamma, såsom
väl får antagas, skulle bäras af vederbörande redare, komme att utgöra
en mycket svår tunga å sjöfartsnäringen. Om, såsom herr Smith ansett
lämpligt, dylika periodiska besigtningar skulle förekomma endast med
längre tids mellanrum, skulle visserligen kostnaderna nedsättas, men å
andra sidan nyttan af besigtningen väsentligen förringas. En sådan
periodvis skeende besigtning skulle dessutom bereda trygghet blott i afseende
å sjelfva fartygets beskaffenhet. De på sjövärdigheten lika mycket
inverkande lastningsförhållandena skulle af densamma lemnas oberörda.
Herr Kinnman har tänkt sig en annan möjlighet och ifragasatt, att
fartygsinspektionen skulle ordnas i hufvudsaklig öfverensstä rnruelse med
den på land förekommande yrkesinspektionen samt inspektörer alltså tillsättas
för att mera tillfälligt besöka fartyg och efterse, att bestämmelserna
i gällande författningar angående säkerhetsåtgärder verkligen vore iakttagna,
ett uppdrag, som motionären ansett lämpligen kunna lemnas åt de
redan nu förordnade inspektörerna för passagerareångfartyg. Det torde
emellertid förtjena beaktande, att fartygsinspektionen skulle komma att
verka under helt andra förhållanden än den allmänna yrkesinspektionen.
Medan sålunda inspektion af en fabrik eller annan anläggning å land
kan verkställas utan att förhindra rörelsens fortgång och sålunda utan
större olägenhet för egaren, vore det för sjöfarten mycket menligt, om
fartyg, färdiga till afgång, skulle underkastas den tidsutdrägt, som inspektion,
om densamma skall vara effektiv, måste föranleda. Någon fullt betryggande
effektivitet torde dessutom i allt fåll besigtningen icke kunna
ernå'', då det svårligen torde böra medgifvas eu inspektör rätt att t. ex.
fordra bottenbesigtning af ett lastadt fartyg.
20 Särskilda V/skottets (N:o 2) Utlåtande N:o 6.
Med hänsyn till hvarje anordning i förevarande syfte möter den betänklighet,
att densamma, ehuru säkerligen af behofvet påkallad endast
i ett. jemförelsevis ringa antal fall, måste medföra olägenheter för alla
fartyg. Det vill ock synas, som om åtgärden redan ur kostnadssynpunkt
icke skulle kunna genomföras i afseende å de mindre fartygen, hvilka framför
andra torde vara i behof af besigtning, men att åter de större fartygen,
hvilka lättare skulle kunna bära kostnaderna, minst vore i behof af densamma.
Fartyg, som äro afsedda för trafik ä aflägsnare farvatten, måste
nemligen för att med framgång kunna täfla på fraktmarknaden inregistreras
hos något af de stora utländska klassifikationssällskapen. Såväl i anledning
häraf som ock för erhållande af assurans är således en stor del af
vår handelsflotta, utan statens ingripande, underkastad grundliga, periodiskt
återkommande besigtningar.
Under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet:
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar
Kinnmans och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
om och i hvad mån föreskrifter lämpligen
kunna meddelas dels till förebyggande deraf, att kondemnerade
fartyg användas i fraktfart, utan att deras
sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd,
dels och i syfte att kontroll må komma att utöfvas å
beskaffenheten af ångfartygs pannor och ångrör;
2:o) att herr Kinnmans förenämnda motion i öfrigt
icke må af Riksdagen bifallas; samt
3:o) att ej heller herr Smiths ifrågavarande motion
uti öfriga delar må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 april 1901.
På särskilda utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.
Särskilda Utskottets (Nio 2) Utlåtande N:o 6.
21
Reservationer: (
af herrar Wiclén, ölingren och Johansson:
Att den genom 26 och 32 §§ i vår nu gällande sjölag uttalade principen,
att ansvaret för ett fartygs sjövärdighet, såväl vid sjöresas anträdande
som under densamma, hvilar på befälhafvaren, är rigtig och bör fasthållas,
är visserligen utom allt tvifvel. Likaså torde det få erkännas, att de i
förstnämnda lagrum meddelade allmänna föreskrifter rörande hvad till ett
''fartygs sjövärdighet hörer äro i det hela tillfredsställande och, derest de
kunde göras fullt effektiva, äfven betryggande i förenämnda afseende.
Deremot lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att kontrollen
öfver dessa föreskrifters efterlefnad lemnar åtskilligt öfrigt att önska.
1877 års komité likasom författame till 1891 års sjölag, hvilka båda erkände
statens skyldighet att, »både till bevarande af menniskolif och för
tillgodoseende af de mångfaldiga vid sjöfartens största möjliga säkerhet
fastade enskilda intressena», i detta afseende ingripa, sökte ernå erforderlig
kontroll på den repressiva vägen, genom fullständigare bestämmelser rörande
befälhafvares och redares ansvar samt, förnämligast, genom noggrannare
och mera sakkunnig undersökning angående inträffade sjöolyckor.
Att de förväntningar, som de i detta hänseende hyste, icke blilvit uppfylda,
torde väl få anses allmänt erkändt. I de yttranden, som af den
sista handels- och sjöfartskomitén infordrades från handels- och sjöfartsnämnderna
i riket, föreningar för främjande af handelns och sjöfartens
intressen, sjöförsäkringsbolag in. fl., klagas, enligt hvad komitén konstaterar,
skarpt deröfver, att sjölagens ifrågavarande bestämmelser icke efterlefvas.
Och handels- och sjöfartskomitén sjelf erkänner, att missförhållanden förefinnas
i afseende å lagens tillämpning och öfvervakande, ehuru den icke
för sin del ville göra någon hemställan om anordnande af särskild statskontroll
öfver lastfartygs sjövärdighet.
Behofvet af en effektivare kontroll torde jemväl framgå, pa sätt den
af nämnda komité föranstaltade statistiska utredningen gifver vid handen,
deraf att, ehuru antalet sjöolyckor för svenska fartyg, i förhållande till
handelsflottans storlek, under tiden efter år 1880 minskats, detta icke skett
i samma grad som i de flesta öfriga länder, i synnerhet då hänsyn tages
till tontalet. Och ett efterblifvande på detta område är gifvetvis att anse
som ett tillbakagående.
Härtill kommer, att föreskrifterna i 26 § sjölagen i en del afseende!!
deribland sådana som de af eu bland motionärerna påpekade om lifberg
-
22 Tillfälliga. Utskottets (N:o 2) Utlåtande Nio 6.
nings- och eldsläckningsredskap, om utrustning med medikaments- och
förbandsartiklar, om besättningsrummens bättre förseende med luft, torde
vara i och för sig nog knapphändiga och böra, i likhet med- hvad åtminstone
delvis egt rum i våra grannländer, något fullständigas.
På grund häraf och då, hvad beträffar den privata kontroll, som af
försäkringsbolag må utöfvas, staten, såsom den för förevarande frågors
utredande tillsatta norska komitén yttrar, »icke kan låta sig nöja med
att så vigtiga samfundsintressen som sjömäns lif och helsa göras beroende
allenast af de till förmån för privata intressen uppstapla regler och träffade
anstalter», är en verksammare kontroll öfver fartygs sjövärdighet
nödig och i sjöfartsnäringens eget intresse önskvärd. Och enär den rep res-"
siva kontrollen visat sig icke vara effektiv, bör en preventiv kontroll i
detta afseende anordnas genom besigtningar eller inspektioner af fartyg.
Huru sådana besigtningar skola anordnas lärer här hvarken kunna
eller böra närmare angifvas. Att detta skall låta sig göra, utan att sjöfarten
deraf till skada betungas, torde dock få anses visst, helst om, såsom
utskottet i annat sammanhang antydt och såsom för nu ifrågavarande
ändamål torde blifva oundgängligt, den centrala myndighet, som har att
handlägga hithörande ärenden, utrustas med tekniskt-administrativa krafter
med kompetens jemväl på detta område.
I anslutning till hvad vi sålunda anfört anse vi, att utskottet bort,
i anledning af de förevarande motionerna, utöfver hvad som skett genom
l:a punkten i dess föreliggande utlåtande, hemställa:
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Ivongl.
Maj:t täcktes taga under öfvervägande jemväl dels i hvad
mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande må
kunna meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbergnings-
och eldsläckningsredskap samt med medikaments-
och förbandsartiklar, och dels huruvida och på
hvilket sätt, till ernående af mera tillfredsställande kontroll
å fartygs sjöduglighet, besigtningar må kunna anordnas
äfven å andra fartyg än passagerareångfartyg;
samt att punkterna 2:o) och 3:o) i utskottets utlåtande,
deri hemställes, att herrar Smiths och Kinnmans
motioner måtte i öfriga delar icke bifallas, ändras i
öfverensstämmelse härmed;
af herr Wallenberg, som ansett utskottet hafva bort i punkten l:o)
hemställa,
23
Tillfälliga Utskottets (N:o 2) Utlåtande. N:o 6.
att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Kinnmans
och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse anhålla,
att liongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas
dels till förebyggande deraf, att kondemnerade
fartyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet
blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, dels i syfte att
kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs
pannor och ångrör, dels ock till vinnande af
betryggande kompetens hos befälhafvare;
af herrar Lundgren och Ödman emot viss del af motiveringen.
Herr Fröberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.