Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 14 mars 1901, kl. 1 e. m.
Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande
af förslag till ändring i gällande sjölag, beträffande
försäkringsgifvares rätt att i vissa fall vid
domstol föra talan m. m.
Till särskilda utskottet har hänvisats en af herr J. A. Kinnman
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 19, af följande lydelse:
»Uti § 214 mom. 1 af gällande sjölag finnes föreskrifvet, att om
någon, som eger del i ett haveri, vill påkalla dispacheutredning, vare
han dertill berättigad.
§ 326 i samma lag stadgar, att den, som icke åtnöjes med dispache,
skall göra sin klandertalan anhängig vid i samma paragraf föreskrifven
domstol.
Det synes alltså, enligt mitt förmenande, vara lagens afsigt, att
hvar och en, hvars rätt beröres af en dispacheutredning, skall vara berättigad
icke allenast att påkalla, utan äfven att öfverklaga en dylik utredning.
Jemlikt §§ 250 och 251 sjölagen åligger det försäkringsgifvare att
ersätta alla de bidrag och kostnader, som genom dispache påförts försäkrade
föremål. Då föremål äro försäkrade, berör dispachen således icke
egarens, utan nästan uteslutande försäkringsgifvarens intressen.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 3 Haft. (N:o 3.)
1
2
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
Egarens eller försäkringstagarens intressen kunna för öfrigt ibland
stå i direkt strid mot försäkringsgifvarens intressen, och i sådana fall lärer
den förre ingalunda hjelpa försäkringsgifvaren genom att å hans vägnar
öfverklaga dispachen. Fall inträffa, då lastegaren tillika är egare af fartyget,
och har han då försäkrat lasten och frakten, som ofta representera
ett ganska stort värde, under det fartyget går oförsäkradt, ser han icke
ogerna, att försäkringsgifvaren får betala större andel i haveriet, än han
rätteligen borde. Ofta kan äfven svårighet uppstå derigenom, att lastegaren
är bosatt långt bort, t. ex. i Sydafrika, och då är det ej tid för
försäkringsgifvaren att hinna få dokumenten före den korta fatalietidens
utgång.
Försäkringsgifvare torde alltså höra vara lagligen berättigade att i
denna sin egenskap ej mindre påkalla och öfverklaga en dispache, som
berör hos dem försäkrade föremål, än äfven vid domstol föra talan i mål,
som berör försäkringsgifvares intressen i de fall, der ersättning till det
hela eller delvis skall af försäkringsgifvare gäldas.
Genom ett Kongl. Maj:ts utslag den 28 oktober 1897 i dispachemål
angående skonerten Miranda har emellertid uttalats, att en försäkringsgifvare
å last i denna sin egenskap icke enligt sjölagens nuvarande lydelse
är berättigad att föra klandertalan mot dispache. En ändring af sjölagen
i denna del är således nödig, och jag vågar derför vördsamt föreslå, att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t måtte
låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
gällande sjölag, att försäkringsgifvare å fartyg, last, frakt eller andra föremål
skall vara berättigad att i denna sin egenskap ej mindre påkalla och
öfverklaga dispache än äfven vid domstol föra talan i mål, som angå försäkringsgifvares
intressen i de fall, der ersättning till det hela eller delvis
skall af försäkringsgifvare gäldas.»
I enlighet med gällande sjölag åligger det befälhafvare å fartyg
att, så snart gemensamt haveri egt rum, utan dröjsmål föranstalta om
utredning och fördelning af detsamma, s. k. dispache, hvilken här i landet
upprättas af dertill förordnad tjensteman, dispachör. Om någon, hvilken
eljest eger del i haveriet, vill påkalla sådan utredning, är han, såsom
motionären erinrat, dertill berättigad. Den, som icke åtnöjes med dispache,
har, enligt af motionären jemväl omförmäldt stadgande, att anhänggöra
klandertalan vid rådstufvurätten i den stad, der dispachen är utgifven,
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3
och öfver rådstufvurättens utslag i sådana mål kan klagan föras hos
Konungen.
Befalhafvaren har sålunda i första rummet fått sig ålagd tillsyn
derå, att den vid dylikt haveri uppkommande säregna och ofta mycket
invecklade rättsgemenskapen mellan fartygets och lastens egare må blifva
genom vederbörande myndighets försorg reglerad, och detta synes äfven
väl öfverensstämma med den befalhafvaren tillkommande allmänna ställning,
enligt hvilken han i första hand eger pligt och befogenhet att i
alla förhållanden bevaka rederiets och lastegarnes intressen samt inför
redare och lastegare är ansvarig för, att de i sådant afseende erforderliga
åtgärder blifva behörigen vidtagna.
Såsom ofvan blifvit nämndt, har lagen gifvit delegare i haveriet
rätt att påkalla och öfverklaga dispaclieutredning. Till delegare kan
emellertid icke räknas försäkringsgifvare, på sätt jemväl blifvit fastslaget
genom högsta domstolens af motionären omförmälda utslag den 28 oktober
1897.
Oförnekligt är väl, att försäkringsgifvaren kan lika mycket eller
mer än det försäkrade föremålets egare hafva intresse af dispachens
utgång, i det att han är pligtig gälda vid full försäkring hela och vid partiel
försäkring en motsvarande del af det belopp, som påföres nämnda
föremål, men häraf må man icke, såsom motionären antagit, draga den
slutsats, att försäkringsgifvaren skulle anses såsom delegare i den rättsgemenskap,
som genom haveriet uppkommit mellan egarne af fartyg,
frakt och last, samt såsom sådan ega påkalla ckspache eller föra talan i
målet. Det lärer knappast kunna anses såsom någon i vår lagstiftning
erkänd grundsats, att en person, hvilken utan att vara part i ett visst rättsförhållande
likväl medelbart är deraf intresserad — t. ex. i anledning
af honom åliggande förpligtelse att ersätta den skada, som till följd af
rättsförhållandet kan drabba någon af parterna i detsamma — skulle
allenast på denna grund ega att föra talan angående berörda rättsförhållande,
utan torde tvärtom sådan befogenhet i regel tillkomma endast den
omedelbare rättsegaren. Att försäkringsgifvaren, i denna sin egenskap,
blifvit frånkänd befogenheten att uppträda såsom part i dispachemål,
synes alltså vara i öfverensstämmelse med hvad eljest i vår rätt gäller
för likartade fall.
Det torde jemväl förtjena beaktande, att om försäkringsgifvare
skulle erkännas Båsom part i dispachemål, samma behörighet af enahanda
skäl borde finnas jemväl för den, som å det försäkrade före
-
4
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.
målet lenmat återförsäkring och. i förhållande till försäkringsgifvaren
innehar samma ställning, som denne intager till föremålets egare. Väl
är det utskottet bekant, att reassuradörerna förbinda sig att åtnöjas med
den uppgörelse, som af assuradören träffas, men lagstiftaren har ej att
taga hänsyn till sålunda träffade enskilda aftal utan till allmänna principer,
och samma grunder, som anföras till stöd för assuradörs rätt till
talan i förevarande fall, skulle medföra en liknande rätt för återförsäkraren.
Vid sådant förhållande och då ett fartyg kan vara försäkradt hos flere
försäkringsgifvare och till exempel en styckelast hos ett flertal sådana,
skulle antalet parter i dispachemål ofta erhålla en synnerligt stor utsträckning,
med påföljd att målens afgörande försvårades och fördröjdes.
I sina konseqvenser skulle en dylik rättsuppfattning möjligen ock kunna
föranleda till rubbning af den vigtiga principen, att i redarnes och lastegarnes
frånvaro befälhafvaren bör vara ensam beslutande och ensam
ansvarig representant för de med fartyg och last förbundna intressen.
Försäkringsgifvarne äro i allt fall ingalunda uteslutna från möjligheten
att vid haveritillfällen bevaka sina rättigheter. Enligt 245 §
sjölagen skall försäkringstagare vid första underrättelse om olycka, som
träffat försäkradt föremål och faller under försälcringsgifvarens ansvarighet,
om samma olycka underrätta försäkringsgifvaren och inhemta dennes
föreskrift om, hvad lämpligast bör åtgöras till de försäkrade föremålens
bergning och vård äfvensom till afvärjande af större förlust. Försäkringsgifvaren
synes sålunda i förhållande till försäkringstagaren ega ‘ beslutanderätt
ifråga om <le åtgärder, som kunna erfordras i omedelbart
sammanhang med haveriet. Anser försäkringsgifvare önskvärdt att äfven
kunna påkalla dispacheutredning och att under densamma ega att inför
vederbörande myndigheter föra talan för försäkradt föremål, finnes i
vår lagstiftning intet, som hindrar honom från att låta på sig öfverflytta
den rätt i berörda afseenden, som eljest skulle tillkomma försäkringstagaren.
För dylik öfverlåtelse kunna tänkas olika former. Dels kan
försäkringsgifvaren erhålla redares eller lastegares fullmagt eller tillförsäkra
sig behörigt innehaf af konnossement å last, dels kan ock öfverlåtelsen
göras till vilkor för försäkrings meddelande och bestämmelse
härom intagas antingen i de särskilda försäkringspoliserna eller i den
allmänna svenska försäkringsplanen. Det lärer alltså bero af försäkringsgifvarne
sjelfve att förskaffa sig den befogenhet, motionären förmenar böra
dem tillkomma, och vid sådant förhållande torde anledning saknas att
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 5
af hänsyn till deras intressen vidtaga någon åtgärd i den rigtning, motionen
angifver.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att förevarande motion icke må af Kiksdagen
bifallas.
Stockholm den 14 mars 1901.
På särskilda utskottets A ägnar:
ROBERT DICKSOK
Sill. till Riksd Prof. 8 Sami. 1 Afd. 3 Saft.
‘i