Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1
JT:© 2.
Ant. till Riksd. kansli den 4 mars 1901, kl. 3 e. m.
Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af Kongl.
Majds proposition med förslag till lag om inteckning
i fartyg, lag om ändring i 10 och 11 kapitlen handelshalken,
lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen,
lag om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen,
lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen,
lag om ändrad lydelse af 11 § i förordningen den i
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning,
lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16
juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden samt lag om antecknande
i fartygsregistret af tvist om fartyg eller fartygslott.
Genom proposition n:o 25 af den 19 januari innevarande år, hvilken
blifvit till särskilda utskottets behandling hänvisad, har Kongl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domBih.
till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 Afä. 2 Höft. (N:o 2). 1
2
Särskilda Utskotts N:o 2) Utlåtande N:o 2.
stolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till
l:o) lag om inteckning i fartyg;
2:o) lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken;
3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
4:o) lag om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen;
5:o) lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen;
6:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning;
7:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden;
samt
8:o) lag om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller
fartygslott.
Innan utskottet öfvergår till behandling af det i förevarande proposition
innefattade förslag att i vårt lands lagstiftning införa ett nytt rättsinstitut,
afsedt att bereda panträtt och förmånsrätt i fartyg, anser utskottet
sig böra lemna en kort öfversigt af de i nu gällande lag befintliga
stadganden angående panträtt och förmånsrätt, hvilka antingen direkt
afse sjöfartsförhållandena eller i allt fall på dem ega tillämpning.
En särskild ställning för sig intager den förmånsrätt i ett under
byggnad varande fartyg, som uppkommer, då den, för hvars räkning fartyg
bygges, för byggnadens verkställande gifvit eller utfäst sig att gifva
varfsegaren eller byggmästaren förskott af penningar eller byggnadsämnen,
och, när afhandling derom upprättats, densamma intecknas hos
magistraten i den stad, der byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten
är belägen å landet, i närmaste stad. Enligt 17 kap. 5 § handelsbalken
njuter sådan förskottsgifvare förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena
och det, som med förskottet är tillverkadt.
Bland de pant- eller förmånsrätter, som gälla i det färdiga fartyget,
träda enligt 17 kap. 2 § handelsbalken och 267 § sjölagen i första rummet
de i 11. kap. sjölagen omförmälda sjöpanträtterna. Vissa från sjöfarten sig
härledande fordringar, hvilka till den s. k. sjöförmögenheten — fartyg,
frakt och last — stå i det särskilda förhållande, att denna är deras enda
eller åtminstone hufvudsakliga föremål, ega nemligen en privilegierad rätt till
betalning ur sjöförmögenheten. Dessa s. k. sjöfordringar utgöras hufvudsakligen
af dels de anspråk, som grunda sig på transaktioner, hvilka
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
3
blifvit af befälhafvare under resa å främmande ort ingångna, dels de s. k.
ersättningskrafven, hvilka härleda sig från skada, åstadkommen genom fel
eller försummelse i tjensten af befälhafvaren eller någon af besättningen,
dels alla de fordringar, hvilka uppkommit genom lemnadt biträde i en
eller annan form till sjöförmögenhetens bevarande, dels ock befälhafvarens
och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse, hvartill de pa
grund af sin anställning å fartyget äro lagligen berättigade. För dessa
fordringar, hvilka närmare angifvas i 268 § sjölagen, häftar fartyget såsom
pant. Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons vållande
gått förloradt eller lidit skada, skola de borgenärer, hvilka hafva
panträtt i fartyget, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande ersättning.
Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häftar
deremot icke i pantens ställe. Förändring i eganderätten till fartyg lemnar
i allmänhet den panträtt, som förefinnes i detsamma, oberörd. Endast
om fartyget försäljes utmätningsvis eller efter att på grund af timad
skada hafva förklarats icke vara iståndsättligt, upphör panträtten, men
öfvergår i sistnämnda fall till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden.
Derefter kommer enligt 17 kap. 3 § handelsbalken den, som har
lös pant i händer. Då emellertid öfverlemnande af fartyg såsom handpant
medför den olägenhet, att egaren derigenom utestänges från möjligheten
att använda fartyget för sjöfarts bedrifvande, lär sådan pantsättning
endast sällan ifrågakomma.
Samma förmånsrätt tillkommer jemväl enligt 17 kap. 3 § handelsbalken
handtverkare för arfvode å det gods, som är qvar hos honom.
Om t. ex. fartyg reparerats och ännu besittes af den, som verkstält
reparationen, åtnjuter han enligt detta lagrum förmånsrätt i fartyget för
reparationskostnaderna.
Är gäldenären försatt i konkurs, tillkommer enligt 17 kap. 4 §
handelsbalken härefter förmånsrätt i all boets egendom vissa fordringar,
såsom begrafnings- och bouppteckningskostnad, läkarelön, tjenstehjonslön
med flere. Efter dem intager den i i 7 kap. 5 § handelsbalken upptagna
förmånsrätt sin plats i förmånsrättsordningen.
Enligt 17 § sjölagen skall, om redare försummar att vid anfordran
erlägga beslutet'' bidrag till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen
påkallas, och detta bidrag af hufvudredaren eller annan redare
förskjutes, borgenären för sin fordran åtnjuta panträtt i den försumliges
andel i fartyget äfvensom förmånsrätt, om hvilken närmare bestämmes i
17 kap. 7 § handelsbalken.
4
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Slutligen anmärkes, att den förmånsrätt, som enligt 17 kap, 8 §
utsökningslagen vinnes genom utmätning af lösegendom, gäller äfven i
fartyg.^
Såsom af det ofvan anförda torde finnas, utgör det enligt svensk
rätt för aftalsmessigt förvärfvande af panträtt i ett färdigt fartyg en nödvändig
förutsättning, att det fartyg, som skall pantsättas, öfverlemnas
såsom handpant. De fall, i hvilka panträtt kan förefinnas i fartyg, utan
att panträttsinnehafvaren har detsamma i handom, äro sådana, då lagen,
oberoende af aftal, knutit panträtt till vissa fordringar. Aftalsvis förvärfvad
underpant i fartyg är deremot för vår rätt främmande.
För den utländska lagstiftningen är åter inteckning i fartyg eller,
såsom begreppet allmännare benämnes, fartygshypoteket eller det maritima
hypoteket ett välbekant institut. De flesta sjöfartsidkande stater i
Europa lära hafva införlifvat detsamma med sin rätt.
I Norge är pantsättning af fartyg och fartygslott genom s. k.
tingslysning allt sedan år 1857 megifven, men detta stadgande lär sakna
egentlig praktisk betydelse. Förslag att införa fartygsregistrering och
dermed äfven ett ordnadt inteckningsväsende för fartyg hafva flere gånger
genom kongl. propositioner varit förelagda stortinget, men utan att
vinna detsammas bifall. Denna utgång anses hufvudsakligen hafva berott
derpå, att enhet ännu icke vunnits beträffande frågan, huruvida registreringen
bör centraliseras eller ske distriktsvis.
I Danmark, der bestämmelserna i ämnet innehållas i Skibsregistreringsloven
af den 1 april 1892, finnes en central registreringsmyndighet,
men dessutom är landet indeladt i registreringsdistrikt. Den centrala
byrån är registreringskontor för Köpenhamn. För andra distrikt bestämmes
särskildt, hvilken tullkammare derinom skall vara distriktsregistreringskontor.
Registreringspligten inträder vid 20 tons drägtighet. I fartygsregistret
antecknas egares åtkomst äfvensom de å fartyget hvilande
inteckningar och andra deröfver förvärfvade rättigheter, som innebära inskränkning
i egarens förfogande. Ofverlåtes eganderätten till registreradt
fartyg eller del i sådant, skall anmälan derom göras, och åligger det den,
till hvilken öfverlåtelsen skett, att insända åtkomsthandlingarna. Panträtt
i registreradt danskt fartyg eller del af sådant stiftas i regel endast
genom pantbrefvets registrering i enlighet med hvad om åtkomsthandlingar
till fartyg eller fartygslott gäller. Är panträtt förvärfvad i ett
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
5
icke i Danmark registreradt fartyg, måste den, för att bevara sin giltighet,
registreras enligt dansk lag inom tre månader, efter det fartyget
blifvit der i riket, ad interim eller slutligt, registreradt.
För Finland gällande stadganden om inteckning i fartyg återfinnas
dels i vissa §§ af finska sjölagen den 9 juni 1873, sådana desamma lyda
enligt förordning den 11 november 1889, dels i förordningen om skeppsregister
af sistnämnda dag. Registreringspligtiga äro fartyg af minst 19
registertons drägtighet. Skeppsregistreringen är lokaliserad, och registret
föres af städernas magistrater och ordningsrätter, hvar för sitt registerområde.
Vid inskrifning i registret antecknas bland annat det fång, hvarigenom
fartyg eller fartygsdel af egaren åtkommits. Redares eganderätt
styrkes genom handlingarna öfver hans och hans företrädares fång; der
något i utredningen brister, kan redaren tillåtas att med ed fästa sina
uppgifters rigtighet. Öfverlåtelse af registreringspligtigt fartyg eller del
i sådant skall ske skriftligen och med två vittnen samt derefter anmälas
till införande i registret, under iakttagande af hvad för den första registreringen
föreskrifvits. Vill egare af registreradt fartyg pantsätta detsamma
för gäld, skall han göra det skriftligen, och skall pantförskrifningen
intecknas i skeppsregistret. Inteckning kan blott ske för visst
belopp i penningar. Fartygsdel må ej intecknas, ej heller flere fartyg
gemensamt för en fordran. För inteckning erfordras, att den eller de,
som utfärdat pantförskrifningen, äro i registret inskrifna såsom fartygets
egare. Blir fartyg, som utomlands för gäld intecknats, sedermera registreradt
i Finland, skall panträtten, derest den ej upphört, innan fartyget
blifvit finsk egendom, fortfara ett år efter registreringen samt, om inteckning
före nämnda tids utgång sökes och vinnes, jemväl derefter. I detta
fall gäller ock panträtt i fartygsdel, dock ej längre än ett år efter registreringen.
Erfarenheten rörande verkningarna af ifrågavarande lagstiftning i
sist nämnda båda länder synes vara tillfredsställande. Möjligheten att göra
fartyg till underpant för fordringar lär anlitas i ganska vidsträckt samt
ständigt tilltagande omfattning, och särskildt i Finland lär det anses, att
inteckningsinstitutet väsentligt främjat sjöfartsnäringens utveckling.
Beträffande öfriga länders lagstiftning i ämnet torde någon redogörelse
här icke erfordras, och i fråga om verkningarna af densamma inskränker
sig utskottet till det från handels- och sjöfartskomiténs utlåtande
hemtade meddelande, att i England och Frankrike det maritima hypoteket
begagnas i vexlande omfattning, samt att i det förra landet, der an
-
6
Frågans ut
veckling.
Särskilda TJtskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 2.
talet inteckningar i fartyg under senare år minskats, man i allt fall
erkänner, att förevarande institut varit af den allra största betydelse för
utvecklingen af landets sjöfart.
Från det utländska lagstiftningsarbetet på området må ytterligare
nämnas, att belgiska regeringen år 1890 framstäf förslag till en internationel
konvention, innefattande bland annat ömsesidigt erkännande af
fartygshypotek, men att detta förslag hittills icke ledt till något resultat.
I vart land bragtes frågan om beredande af rätt till inteckning i
fartyg första gången offentligen å bane vid ett år 1883 i Göteborg hållet
skandinaviskt sjöfartsmöte, som efter öfverläggning i ämnet såsom sin
åsigt uttalade, att det vore för sjöfarten i hög grad fördelaktigt och i
allmänhet lämpligt, att inteckningsrätt i fartyg i lag medgåfves.
Härefter upptogs frågan af den komité, den s. k. sjölagskomitén, som
år 1882 tillsattes med uppdrag att granska 1864 års sjölag. Uti sitt den
22 februari 1887 afgifna betänkande förordade denna komité lagstiftning
i ämnet, hvilken dock, liksom den dermed i nära samband stående lagstiftningen
angående fartygs registrering, ansågs lämpligast böra upptagås
i en särskild författning. Förslag till lagar angående dels registrering af
fartyg och dels inteckning i fartyg hade ock af ledamöter i komitén utarbetats
samt blefvo jemte sjölagsförslaget till Kongl. Maj:t öfverlemnade. Dessa lagförslag
voro byggda hufvudsakligen på de grunder, att registreringsväsendet
skulle förläggas till rådstufvurätterna, hvar med sitt registreringsområde,
hvarförutom i full öfverensstämmelse med de särskilda områdenas fartygsregister
skulle föras ett för hela riket gemensamt register, att i registret
skulle upptagas, bland annat, det fång, hvarigenom fartyg eller fartygslott
af egaren atkommits, att vid anmälan till registrering skulle fogas
åtkomst- eller andra handlingar, som styrkte rigtigheten af de i anmälan
leinnade uppgifter, att vid förändring af eganderätten anmälan derom
skulle ske till registret och nye egarens åtkomst styrkas, att behörig myndighet
för intecknings meddelande skulle vara rådstu fv ur ätten i den stad,
der fartyget vore registreradt, samt att registrets uppgifter angående eganderätten
till fartyget skulle tillerkännas vitsord i fråga om rätten till inteckning.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
7
Öfver dessa förslag afgafs utlåtande af kommerskollegium, som efter
hörande af vissa handels- och sjöfartsnämnder förklarade sig icke kunna
för det dåvarande biträda förslaget om införande i vårt land af fartygshypoteket.
Liknande uppfattning uttalades af den s. k. sjöfartsnäringskomitén
af år 1890, hvilken ansåg, att medgifvande af inteckning i fartyg, äfven
om det i några fall kunde visa sig vara till fördel, icke i det stora hela
lände sjöfartsnäringen till det gagn man åsyftat, eller att tillföra densamma
billigt och rikligt kapital, utan att detta mål bäst skulle ernås
genom bildande af aktiebolag för rederiföretag.
Några förslag till lagar om fartygsregistrering och inteckning i fartyg
blefvo ej heller i samband med sjölagsförslaget förelagda 1891 års
Riksdag. Förordning om fartygsregistrering utfärdades, som bekant, i administrativ
ordning den 27 november 1891, dervid kommerskollegium
blef registreringsmyndigbet och den i ofvannämnda förslag uppstälda fordran
på styrkande af åtkomst till fartyg i regel eftergafs.
Sedermera bar det fjerde nordiska sjöfartsmötet i Stockholm år 1897
yttrat sig i frågan samt, med vidhållande utaf den af 1888 års sjöfartsmöte
uttalade uppfattning, uppdragit åt styrelsen för nordisk skeppsredareförening
att i ämnet göra framställning till Sveriges och Norges regeringar.
En sådan framställning har ock derefter afgifvits.
1898 års Riksdag anhöll i skrifvelse den 18 maj samma år, med
anledning af enskild motionärs framställning, bland annat, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, hvilka åtgärder kunde vidtagas till beredande
af lättnader för och till höjande af den svenska sjöfartsnäringen,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill omständigheterna kunde
föranleda; och framhöll Riksdagen, under erinran om behofvet af åtgärder
för beredande af nödig kapitaltillgång för rederirörelsen, såsom ett medel
för befordrande af detta ändamål genomförande af lagbestämmelser, hvarigenom
fartygsegare erhölle möjlighet att inteckna sitt fartyg.
Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t
den 1 juli 1898 åt en komité, den s. k. handels- och sjöfartskoinitén,
att utreda, hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas för ernående af de
i skrifvelsen omförmälda syftemål. Denna komité, till hvilken jemväl
öfverlemnades ofvanberörda, af nordisk skeppsredareförenings styrelse gjorda
framställning, har derefter den 28 november 1898 afgifvit särskilt utlåtande
i fråga om medgifvande af rätt till inteckning i fartyg, dervid
komitén hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för in
-
Kongl. May.ts
förslag.
8 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
förande, sa snart ske kunde, i den svenska lagstiftningen af rättsinstitutet
inteckning i fartyg, samt att vid utarbetande af förslag till lag i ämnet måtte
läggas till grund vissa allmänna principer för den åsyftade lagstiftningen,
hvilka af komitén angifvits såsom ur sjöfartsnäringens synpunkt lämpliga
eller önskliga.
Bland dessa allmänna principer, hvilka af komitén uttalats vid jemförande
granskning utaf dels sjölagskomiténs förslag till lag om inteckning
i fartyg, dels ett af nordisk skeppsredareförenings styrelse framlagdt förslag
i samma ämne, torde följande böra bär omnämnas. Inteckningsväsendet
syntes kunna förläggas till kommerskollegium med för mottagandet af
sådana ärenden lämpade arbetskrafter eller ock till någon i nära förbindelse
med kollegiet stäld, för ändamålet behörigen utrustad myndighet,
men, derest sa numera ansåges kunna ske, borde, i sammanhang med
lokalisering af fartygsregistreringen, såväl denna som inteckningsväsendet
förläggas till radstufvurätterna. Vid ansökan om inteckning borde fogas
sjövärdighetsbevis för fartyget. Rätten till inteckning kunde begränsas
att gälla endast under förutsättning, att till registret gjorts förbehåll om
sådan rätt till visst, angifvet belopp. Bestämdare och strängare föreskrifter
än de nu gällande vore erforderliga angående styrkande vid
fartygs anmälan till registrering af det fång, hvarigenom fartyget eller
fartygslott åtkommits. Då fartyg, som förklarats icke vara iståndsättligt,
abandonnerades till försäkringsgifvarne, borde inteckningshafvaren åtnjuta
samma rätt till försäkringssumman, som han i händelse af fartygets försäljning
skulle ega till köpeskillingen, så länge den utestode ogulden.
Den maritima lagstiftningen borde i största möjliga utsträckning tillförsäkras
internationel giltighet.
I anledning af hvad sålunda förekommit, utarbetades inom lagbyrån
de lagförslag, som funnos erforderliga för införande af hypotek i fartyg.
Vid föredragning af desamma inför Kongl. Maj:t den 30 december 1899
yttrade chefen för justitiedepartementet bland annat följande:
»Från rättssäkerhetens synpunkt är det uppenbarligen af nöden, att
beviljande af inteckning i fartyg föregås af en undersökning rörande
eganderätten till fartyget. Det kunde sättas i fråga att i detta afseende
Särskilda Utskotts CN:o 2) Utlåtande N:o 2.
9
åtnöjas med den pröfning, som eger rum, då fartyget införes i fartygsregistret
eller förändring i eganderätten sedermera hos registreringsmyndigheten
anmäles. Fartygsregistreringen torde emellertid, sådan den nu är
anordnad, icke vara egnad att i berörda hänseende tjena till underlag för
intecknings väsendet. Registreringens uppgift är för närvarande närmast
att fastställa tillvaron af betingelserna för ett fartygs rätt att föra svensk
flagga; och dess inskränkning till detta syftemål har haft till följd, att
visserligen en vid bestämda föreskrifter bunden pröfning af eganderätten
företages vid ett fartygs första införande i registret, men i fråga om sedermera
inträffande förändringar i eganrätten lika stränga kraf på formel
bevisning ej ansetts böra uppställas.
Att med hänsyn till den nu ifrågasatta inteckningslagstiftningen i
nyssberörda hänseende skärpa vilkoren för registrering af eganderättsförvärf
lärer ej heller lämpligen kunna ifrågakomma. Så länge nemligen
den svenska handelsflottan till en icke ringa del består af smärre
fartyg, hvilka näppeligen komma att i mera betydande grad användas
såsom hypotek, skulle en dylik skärpning helt visst för större delen af
sjöfartsnäringens idkare komma att te sig som en betungande och af
ingen fördel uppvägd börda. I detta afseende torde ledning kunna hemtas
från Norge, der förslag till lagstiftning om registrering och fartygshypotek
vid upprepade tillfällen förkastats på grund af betänkligheter af nyss
angifna slag.
Om alltså registreringen icke under alla förhållanden kan läggas till
grund för inteckningsväsendet, torde annan lämplig utväg ej återstå än att
låta den erforderliga eganderättspröfningen ega rum i sjelfva inteckningsärendet.
En dylik anordning, hvilken för vissa fall eger motsvarighet i
lagstiftningen om inteckning i fast egendom, synes ej vara förenad med
någon afsevärd betänklighet, men deremot medföra den betydande fördel,
att tyngden af den strängare bevisskyldighet angående behörigt eganderättsförvärf,
som en intecknings meddelande förutsätter, drabbar allenast den
fartygsegare, som vill begagna sitt fartyg såsom underpant.
Derest den för intecknings meddelande nödiga eganderättspröfningen
ej ställes i samband med registreringen, torde anledning ej förefinnas att
förlägga inteckningsväsendet till registreringsmyndigheten, helst sådant
näppeligen skulle kunna ske med mindre eu förändring i nämnda myndighets
organisation och stat komme till stånd, utan torde behandlingen
af förevarande inteckningsärenden böra i likhet med dem, som angå fast
egendom, förläggas till allmän domstol, med skyldighet för denna att, i
Bill. till Biksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 2 Käft. 2
10
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
den män sådant tarfvas, genom registreringsmyndigheten inhemta upplysningar
nr fartygsregistret.
I Öfrig! har lagstiftningen om inteckning i fartyg ansetts böra, så
vidt ske kan, ansluta Sig till de i fråga om inteckning i fast egendom
gällande rättsregler.»
Inom högsta domstolen, hvars yttrande öfver förslagen inhemtades,
erinrades emellertid, hurusom, då åtskilliga bestämmelser i den föreslagna
inteckningslagen vore byggda på förutsättning af gällande eller påtänkta
nya bestämmelser i förordningen om registrering, den oegentlighet skulle
uppstå, .att en författning af allmän lags natur sattes i beroende af en
administrativ stadga, och aiisågos de bestämmelser om fartygsregistrering,
hvilka i inteckningslagen förutsattes, höra erhålla civillags natur.
Med hänsyn härtill och till åtskilliga inom högsta domstolen framstälda
detaljanmärkningar mot förslagen hafva dessa underkastats jemkning
i vissa delar, innan de i sålunda omarbetadt skick förelagts Riksdagen.
Utskottet öfvergår nu till att i korthet omnämna de vigtigaste specialbestämmélserna
i förslagen samt de skäl, som blifvit åberopade till
stöd för desamma.
Föremål för inteckning äro fartyg, som ega en drägtighet af tjugu registerton
eller derutöfver och äro i fartygsregistret införda. Om förslaget
i denna del har chefen för justitiedepartementet yttrat följande:
jiOlika meningar hafva yppats derom, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
borde ega tillämpning på alla fartyg af den drägtighet, som
medför registreringspligt, eller inskränkas till att gälla fartyg af viss
högre drägtighet. Till stöd för den senare meningen har anförts, att det
•egentliga syftemålet, med fartygsinteckningens upptagande i lagstiftningen
vore att. understödja anskaffandet af större fartyg. Då emellertid, på sätt
1898 års komité framhållit, äfven- anskaffandet af mindre fartyg för lokaltrafik
torde förtjena att understödjas, synes anledning ej förefinnas att
inskränka inteckningens användning på sätt nyss är antydt.»
Departementschefen har ock påpekat, att, om man, såsom ifrågasatt
blifvit, vilie inskränka inteckningslagstiftningens tillämpning till fartyg af en
viss högre drägtighet och i samband härmed föreskrifva en strängare registrering
endast för dessa, mot eu dylik anordning kunde göras gällande, att
införandet äf två skilda former af registrering, en strängare och en lindrigare,
till äfventyrs skulle kunna leda till förringande af de på registreringen
Särskilda Utskotts (No 2) Utlåtande No, 2i
n
grundade nationalitetsbevisens anseende i utlandet, något soin enligt erfarenhetens
vittnesbörd skulle kunna medföra olägenheter och förvecklingar,
så för enskilde som för det allmänna.
Till stöd för förslagets bestämmelse, att inteckning ej får meddelas
i fartygslott eller i flere fartyg för samma fordran, har af departementschefen
anförts, att densamma vore föranledd af bemödandet att åstadkomma
enkelhet och reda i: de genom inteckning uppkommande rättsförhållanden,
samt att med hänsyn till det ändamål, som afsåges med fartygsinteckningen,
någon betänklighet emot en dylik begränsning af inteckningens användning
ej torde förefinnas.
Inteckningsväsendet är enligt förslaget centraliseradt och; skall, handhafvas
af Stockholms rådstufvurätt. Iförande hvad sålunda föreslagits,
har departementschefen yttrat:;
»Af grunder, som i det föregående angifv.its, hafva ärenden, angående
inteckning i fartyg ansetts böra tillhöra allmän domstols upptagande.
Fråga kan uppstå, huruvida behandlingen af dessa ärenden helst skall
uppdragas åt flere, hvar för sitt distrikt behöriga domstolar eller- för hela
riket centraliseras hos en viss domstol, i, sådant fall naturligen hufvudstadens
rådstufvurätt. Då emellertid den förra af dessa utvägar medför;
den väsentliga olägenhet, att det understundom kan vara förenadt med
svårighet att afgöra, hos hvilken myndighet upplysning skall sökas- angående
ett fartygs häftande för intecknad, gäld, torde,, med, fästadt afseende
jemväl å fördelen af en lätt förbindelse mellan inteckningsdomstolen
och registreringsmyndigheten, inteckningsväsendete centraliserande hos
Stockholms rådstufvurätt vara att föredraga.
Allmänhetens intresse af eu beqväm beröring med inteckningsmyndigheten
synes kunna, på, lämpligt sätt tillgodoses; genom anställande
hos inteckningsdomstolen af en kommissionär, som uti ifrågavarande
ärenden förmedlar förbindelsen mellan rätten, och allmänheten,;, och anhåller
jag att efter förslagets, slutliga behandling få. återupptaga frågan.
härom.»
Angående den eganderättspröfning, som skall anställas, då inteckning
i fartyg sökes, har departementschefen utlåtit sig sålunda:
»Ehuru, såsom förut blifvit antydt, den omständigheten, atit någon
är i fartygsregistret inskrifven såsom egare af ett fartyg, ej alltid kan
anses till fyllest ådagalägga hans befogenhet att låta inteckna fartyget,
är det härmed ej sagd t-,, att. all betydelse i afseende å eganderättspröb
ningen skulle frånkännas fartygsregistret. Att fartygsregister angifver
12
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
en person såsom egare lärer i hvarje fall böra utgöra ett hinder emot
fartygets intecknande på grund af medgifvande utaf någon annan.
Vidare torde den första registreringen i och för sig utgöra tillräcklig
bevisning om den dervid inskrifne egarens åtkomst. Det ligger nemligen
i sakens natur, att da fråga första gången förekommer, huruvida
ett fartyg skall ega föra svensk flagga, bevisning om den uppgifne egarens
förvärf måste kräfvas, och detta har också iakttagits i gällande
registreringsförordning, hvilken såsom vilkor för registrering uppställer
ingifvande af vissa handlingar, som äro egnade att styrka sökandens
åtkomst. Vid detta förhållande och då, särskild! hvad angår från utlandet
inköpta fartyg, det icke lärer skäligen kunna ifrågakomma att sträcka
krafvet pa bevisning utöfver hvad registreringsförordningen innehåller,
nemligen att den fångeshandling, hvarigenom fartyget kommit i svensk
ego, företes, har man ansett vidare bevisning om åtkomsten ej böra af
den först inskrifne egaren kräfvas.
Har åter efter registreringen förändring i eganderätten inträda
måste såsom regel fordras, att inteckningssökanden styrker det eller
de fång, genom hvilka eganderätten från den först inskrifne egaren
öfvergått å den, som medgifvit inteckningen. Som emellertid fall kunna
tänkas, då detta vilkor kunde blifva för sökanden öfver höfvan betungande
och någon gång kanske omöjliggöra inteckning, samt en inskrifning,
som under längre tid lemnats oklandrad, synes erbjuda tillräckliga
garantier från rättssäkerhetens synpunkt, har från regeln om åtkomstens
fullständiga ådagaläggande ansetts kunna göras det undantag, att, om
den, som inteckningen medgifvit, ensam eller i förening med dem, från
hvilka han bevisligen härleder sin rätt, under fem år stått inskrifven
såsom egare samt klander å åtkomsten ej förekommit, vidare bevisning
derom ej tarfvas.»
Härvid har departementschefen jemväl erinrat derom, att, så vidt rörer
fartygslott, 21 § sjölagen redan föreskrifver öfverlåtelsens kungörande
genom registreringsmyndighetens försorg. Dylik åtgärd syntes dock ej
nödig beträffande helt fartyg, då det, särskildt med hänsyn till bestämmelmelserna
om nationalitetshandlingar, ej gerna kunde antagas, att obehörig
person skulle kunna under den tidrymd, hvarom fråga vore, vara inskrifven
såsom egare, utan att rätt egare derom erhölle kännedom.
Till afgörande af möjligen uppstående kollision mellan öfverlåtelse
af eganderätt till fartyg och upplåtelse af panträtt i detsamma innehåller
13
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
7 § af den föreslagna inteckningslagen bestämmelser, hvilka af departementschefen
motiveras på följande sätt:
»De rättsgrundsatser, som hos oss gjort sig gällande beträffande besittningstagandets
betydelse såsom skydd för förvärf af lösegendom, torde,
derest ^den nu ifrågasatta formen för fartygs förpantning varder införd,
ej vara tillräckliga för att skydda en köpare af fartyg emot förpantningsåtgärder
från förre egarens sida, och det lärer derför vara nödvändigt att
bereda köparen en utväg att härutinnan betrygga sin rätt. Å andra sidan
synes ej heller den, som mottager en pantförskrifning i fartyg såsom
säkerhet, böra lida rättsförlust i följd af en eganderättsöfverlåtelse, hvarom
han ej kunnat ega kännedom. För att tillgodose den enes som den andres
rätt synes en regel, motsvarande den som för enahanda fall gäller beträffande
fast egendom, böra tillämpas, och i detta hänseende har i 7 §
föreslagits, att inteckning på grund af förre egarens medgifvande ej ma
beviljas, sedan nye egaren anmält sitt fång till fartygsregistret, men att
deremot anmälan, som göres å en senare dag än inteckningen söktes, ej
utgör hinder för dess beviljande.
Blifver ifrågavarande stadgande godkändt, torde i registreringsförordningen
böra införas bestämmelser i det syfte, att fartygsregistret i hvarje
fall må utvisa, å hvilken dag anmälan till registret gjorts och registrering
egt rum, äfvensom att, der fartyg tillhör flere, förändring i eganderätten
till lott i fartyget må kunna anmälas ej allenast, såsom för närvarande
gäller, af hufvudredaren, utan ock af den nye egaren sjelf.»
Om hos rätten upplyses, att klander å den af inteckningssökanden
uppgifne fartygsegarens åtkomst blifvit vid domstol anhängiggjordt, och
det ej visas, att klandret är ogilladt genom laga kraft egande beslut,
afslås ansökningen. Bestämmelsen härom kompletteras genom ett förslag till
lag om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg eller fartygslott.
Kollision mellan inteckningsansökning och utmätning afgöres enligt
9 §:s bestämmelser. För hvad sålunda föreslagits och skälen dertill har
departementschefen lemnat följande redogörelse:
»De skäl, som föranledt det i 1 § upptagna förbud emot intecknande
af fartygslott, synas jemväl utgöra anledning att förebygga, det en i helt
fartyg meddelad inteckning upphör att gälla beträffande viss lott i fartyget,
men qvacstår i de öfriga. Derför torde den grundsats böra uppställas,
att exekutionsåtgärder, som afse allenast en lott i ett fartyg, ej
hafva någon inverkan på en i fartyget gällande inteckning. Att sålunda
låta en inteckning ega bestånd efter exekutiv försäljning af en del af den
14 Särskilda Utskotts (No 2) Utlåtande N:o>2i.
intecknade egendomen är emellertid detsamma som att gifva inteckningshafvare
företräde framför de borgenärer, hvilkas fordringar skola ur
köpeskillingen utgå, och innebär således bland annat, att inteckning, hvarom
här är fråga, under alla förhållanden medför bättre förmånsrätt än utmätning,
; något som ock är iakttaget i det föreslagna tillägget till 5 S i 17
kap. handelsbalken.
Då emellertid ett dylikt bestämmande af inteckningshafvares förmånsrätt
skulle kunna bereda möjlighet för en fartygsegare att medelst fartygets.
intecknande omintetgöra verkan'' af en redan skedd utmätning, synes
till förekommande häraf böra, på sätt 1 9 § är föreslaget, stadgas, att
inteckning ej får beviljas, der domstolen erhåller upplysning, att fartyget
eller lott deri är under utmätning.»
För att åt domstolen bereda sådan upplysning föreslås vid 85 § utsökningslagen
skyldighet för utmätningsman att om utmätning af fartyg, som
biff vit i fartygsregistret infördt, göra anmälan hos Stockholms rådstufvurätt.
bill belysning af det i 11 § upptagna stadgande om inteckningsdomstolens
skyldighet att från registreringsmyndigheten införskaffa alla
för ärendets afgörande erforderliga upplysningar har departementschefen
erinrat, att den omständigheten, att inteckningsväsendet och registreringen
icke lämpligen kunna hos oss, såsom! i andra länder, förenas hos samma
myndighet, ej synes böra för de inteckningssökande föranleda ökadt besvär
eller särskild kostnad.
De stadganden, som 13. § innehåller om panträttens utsträckande
jemväl till fartygets tillbehör, äro, enligt hvad departementschefen jemväl
erinrat, i, allo öfverensstämmande med hvad 268 § sjölagen i detta afseende
bestämmer, i fråga om sjöpanträtt.
Ersättning, till hvilken egare af fartyg på grund af tagen försäkring
eller eljest är berättigad för skada å fartyget, häftar icke i fartygets ställe
för intecknad fordran. Härom har departementschefen anfört följande:
»Sjölagen innehåller i 270 § med afseende å sjöpanträtt den bestämmelse,
att ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, icke häftar
i pantens ställe. De skäl, som föranledt detta stadgande, torde hafva sin
giltighet äfven med afseende å fartygshypotek. Det synes ej vara med
allmänna rättsgrundsatser öfverensstämmande, att inteckningshafvaren skall
njuta fördel deraf, att fartygsegaren slutit ett aftal, som ådragit honom
kostnader och hvars ingående berott af hans godtfinnande. Ej heller
skulle ett stadgande om panträttens öfvergång å försäkringssumman ensamt
vara tillräckligt betryggande för inteckningshafvaren, i det denne, äfven
Särskilda Utshrrfts (N:o 2J inlåtande N:o -2.
15
om han vid inteckningens mottagande kunde förvissa sig om att försäkring
egt rum, dock saknade garanti för att försäkringen hölles vid magt.
Vid sådant förhållande synes det böra öfverlemnas åt inteckningshafvaren
sjelf att aftalsvis trygga sig mot faran af skada å fartyget, antingen genom
att vid inteckningens belånande betinga sig, att låntagaren håller
fartyget försäkradt på sådana vilkor, att försäkringen kommer långifvaren
till godo, eller ock genom att sjelf taga särskild försäkring å sin i fartyget
intecknade fordran. Till stöd för ''denna uppfattning torde ock
kunna framhållas, att de flesta främmande lagstiftningar intaga en liknande
ståndpunkt, samt att sa/mma uppfattning delats af en på belgiska
regeringens föranstaltande åt* 1888 hållen internationel kongress för behandling
af åtskilliga ämnen inom handels- och sjörättens område.
Att förslaget ej heller medgifver panträttens öfvergång å ersättning,
som tillkommer fartygsegare, då fartyg i gemensamt haveri eller i följd
af någons vållande gått förloradt eller lidit skada, innefattar deremot en
afvikelse från hvad sjölagen i 270 § bestämmer. Denna afvikelse har
synts vara af nöden för att undgå de invecklade rättsförhållanden, som
skulle kunna uppstå, om panträtten konime att häfta dels vid ett fartyg
och dels vid en foi*dran, med möjlighet af särskilda exekutioner å de
olika panterna. Olägenheterna häraf skulle nemligen te sig helt annorlunda
i fråga om en panträtt, som är afsedd att ega längre varaktighet,
än ‘hvad förhållandet är med sjöpanträtterna, och något synnerligt gagn
af anordningen skulle i hvarje fall ej för inteckningshafvaren kunna påräknas.
»
Förslagets stadgan den om intecknings förnyande, nedsättande och dödande
ansluta sig i allmänhet nära till motsvarande bestämmelser angående
fastighetsinteckning.
Att panträtten enligt 20 § af förslaget upphör i ett fartyg, som
kondemnerats och derefter försålts, öfverensstämmer med hvad sjölagen
under enahanda förhållanden stadgar i afseende å sjöpanträtt. Deremot
har, enligt hvad departementschefen anfört, den i sjölagen upptagna föreskriften
om panträttens öfvergång å köpeskillingen ansetts, såsom varande
af ringa praktisk betydelse för en inteckningshafvare, men egnad att vid
tillämpning på inteckningar medföra afsevärda svårigheter, böra här utelemnas.
Paragrafens redaktion har underkastats jemkning med hänsyn till
i högsta domstolen framstå]d anmärkning, att, der försäljning åt kondeanneradt
fartyg egde rum ä exekutiv auktion, inteckning i fartyget öppen
-
16
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
barligen borde medföra den rättsverkan, att inteckningsinnehafvaren åtnjöte
förmånsrätt i köpeskillingen.
Innehållet i 27 och 28 §§ samt skälen till der föreslagna, bestämmelser
framgå utaf följande yttrande af departementschefen:
»Så länge icke internationella öfverenskommelser om ömsesidigt erkännande
af fartygshypoteket kommit till stånd, innebär onekligen möjligheten,
att fartyget kommer under ett annat lands flagga, en fara för
inteckningshafvarens rätt. Med hänsyn härtill har 1898 års komité efter
föredömet af vissa främmande lagstiftningar ifrågasatt stadganden om
straff för den, som utan inteckningshafvarens medgifvande säljer det
intecknade fartyget till utlandet. Men oafsedt att, med sjölagens ståndpunkt
i afseende å vilkoren för ett fartygs rätt att föra svensk flagga,
ett fartyg kan förlora sin svenska nationalitet i följd af åtskilliga omständigheter,
hvilkas inträffande ej kan genom straffbestämmelser förebyggas,
kan det näppeligen anses billigt att införa en bestämmelse, hvarigenom
egare, som vill till utlandet försälja sitt fartyg, hänvisas att dertill utverka
inteckningshafvarens medgifvande; det kan gifvas tillfällen, såsom vid
hotande krigsfara, då det är af vigt, att en försäljning till utlandet snarast
möjligt kan vidtagas, och det vore säkerligen en dålig tjenst åt sjöfartsnäringen
att under sådana omständigheter göra redarne beroende af
inteckningshafvarnes godtycke. Det synes också, som om en sjöfordringsegare
skulle genom fartygets försäljning till utlandet kunna råka ut för
samma svårigheter som en inteckningshafvare, men sjölagen innehåller
dock ej något i sjöfordringsegarens intresse gifvet förbud mot fartygs försäljning
till utlandet. Deremot har sjölagen valt en annan utväg för att
skydda fordringsegaren: oberoende af om panträtten går förlorad eller
icke, ålägger den säljaren en viss personlig ansvarighet för sjöfordringar,
som förut allenast häftade vid fartyget. Ett dylikt stadgande synes vara
på sin plats äfven här; jemväl med afseende å intecknad gäld kan det
inträffa, att fartygsegaren ej är personligen ansvarig, och han skulle måhända
i ett sådant fall finna en fördel i att sälja fartyget just till ett
land, som ej erkände inteckningens giltighet. Men frestelsen härtill försvinner,
om han genom en sådan åtgärd ådrager sig personlig ansvarighet
för gälden, i synnerhet om inteckningshafvaren sättes i tillfälle att
strax kunna kräfva betalning. Förslagets 27 § innehåller bestämmelser i
nu angifna syfte.
Med hänsyn till den fara för rättsförlust, hvilken, på sätt nyss angifvits,
för en inteckningshafvare uppstår, då det intecknade fartyget upp
-
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
17
hör att vara svenskt, lärer vid en dylik förändring i fartygets nationalitet
inteckningshafvaren böra sättas i tillfälle att, utan afseende å aftal om
förfallotid för den intecknade fordringen, göra sin panträtt i fartyget gällande,
så snart tillfälle dertill erbjudes. Samma rätt har af liknande anledning
ansetts böra honom medgifvas ej mindre då fartyget kondemnerats,
än äfven då det af egaren vanvårdas eller förderfvas.»
Enligt det ursprungliga af lagbyrån upprättade förslaget skulle
inteckning i fartyg, hvilken beviljats på grund af medgifvande af annan
än rätt egare, ändock vara gällande, om inteckningshafvaren var i god
tro, när han densamma åtkom. Häremot anmärktes af högsta domstolen
följande:
»Då här är fråga om panträtt i lös egendom utan besittning af panten,
samt den offentliga inskrifning, som afses med förslaget, icke lär kunna
ersätta besittningsstadgandet, torde, äfven för det fall att, såsom vilkor för
inteckningsrätt i fartyg, mera betryggande föreskrifter lemnas i fråga om
bestyrkandet af uppgifven egares åtkomst, än i förslaget upptagits, förevarande
bestämmelse icke böra. godkännas. Olämpligt synes ock vara att
i fråga om verkan af god tro hos inteckningshafvare uppställa olika regler
för det fall att inteckningen gäller fartyg och för det fall att den afser
fast egendom.»
På grund häraf har det föreslagna stadgandet utbytts mot föreskrift
derom, att sådan inteckning skall vara ogill, dervid dock, med hänsyn till
bestämmelserna i 5 § af förordningen den 27 november 1854, gjorts
undantag för der afsedda särskilda fall.
o _
89 § innehåller föreskrifter om rätt för den, som innehar en i utlandet
meddelad inteckning i fartyg, hvilket derefter blifvit svenskt, att
genast få betalning ur panten under förutsättning, att inteckningshafvaren
inom ett år från fartygets registrering här i riket kräfver betalning genom
stämning eller lagsökning. Rörande de grunder, på hvilka dessa föreskrifter
hvila, har departementschefen upplyst följande:
»Att åt en inteckning, som vidlåder ett från utlandet inköpt fartyg,
ej tillerkännes obegränsad giltighet, torde från rättssäkerhetens synpunkt
vara af vigt, helst det ej alltid torde gifvas någon tillförlitlig utväg att
erhålla kännedom om en dylik intecknings tillvaro. Men å andra sidan
synes rederinäringens behof af kredit böra tillgodoses äfven då det är
fråga om fartygs inköpande från utlandet, så mycket mera som vår handelsflotta
i väsentlig mån rekryteras på detta sätt. Af sådan anledning
synes en i utlandet meddelad inteckning böra respekteras under så lång
Bih. till Biksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 3
18
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
tid, som skäligen kan erfordras för att inteckningshafvaren må kunna
göra sin fordran gällande eller förmå fartygets egare att ersätta den
gamla inteckningen med en här i riket meddelad.»
Den föreslagna 7 § i 10 kap. handelsbalken innehåller förbud mot
fartygs öfverlemnande såsom handpant. Beträffande anledningen till den
sålunda ifrågasatta lagändringen har departementschefen yttrat:
»Enligt gällande lag kan fartyg liksom andra lösören lemnas såsom
handpant, och der sådant skett är, jemlikt 17 kap. 3 § handelsbalken,
panthafvaren berättigad att med förmånsrätt framför andra i samma
kapitel afsedda borgenärer utfå sin fordran ur fartyget. Vid införande
af lagbestämmelser om inteckning i fartyg är det emellertid uppenbarligen
af nöden att förebygga, det dylik inteckning kan göras värdelös genom
en efter inteckningens meddelande tillkommen pantsättningsåtgärd. För
sådant ändamål ligger det närmast till hands att vid bestämmande af den
plats i förmånsrättsordningen, som skall tillkomma innehafvare af inteckning
i fartyg, gifva honom företräde framför innehafvare af lös pant och
dermed äfven framför öfriga i nyssnämnda paragraf eller senare i 17
kapitlet upptagna borgenärer. En dylik åtgärd lärer dock näppeligen
böra ifrågakomma, då ej mindre sådan fordran för reparation å fartyget,
som enligt 3 § skall utgå med förmånsrätt, än ock de i 4 § omförmälda
fordringar uppenbarligen äro af beskaffenhet att böra sättas framför den
intecknade fordringen. Att åter, såsom jemväl blifvit föreslaget, låta inteckningshafvaren
stå efter nyss angifna borgenärer, men det oaktadt
stadga, att panthafvarens förmånsrätt ej må lända till minskning i inteckningshafvarens
rätt, synes ej lämpligt, dä en dylik anordning under
vissa omständigheter skulle kunna föranleda väsentliga oegentligheter och
förvecklingar. Vid sådant förhållande torde annan utväg ej återstå än
att, i afseende å fartyg af beskaffenhet att kunna för gäld intecknas,
stadga förbud mot pantsättning medelst öfverlemnande af besittningen;
och lärer någon betänklighet häremot näppeligen kunna anföras, då i allt
fall nyssberörda form för fartygs pantsättning uppenbarligen endast sällan
skulle kunna komma till användning.»
117 kap. 5 § handelsbalken äro föreslagna bestämmelser angående den
med fartygsinteckning förbundna förmånsrätt, som erhållit plats efter de
i 4 § omförmälda fordringar, men före medredares förskott och utmätning.
De föreslagna förändringarna i utsöknings- och konkurslagarne hafva
hufvudsakligen till syfte att vid exekutiv försäljning och konkurs bereda
den borgenär, som har inteckning i fartyg, enahanda ställning som inne
-
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-o 2. 19
häfvare af fastighetsinteckning. Så föreslås (66 § utsökningslagen), att
särskild exekution å fartygs tillbehör ej må ega rum. I olikhet mot
hvad 107 § utsökningslagen stadgar för det fall, att inrop af fast egendom
å auktion skett, inedgifves dock icke åt den, som å auktionen inropat
fartyg, någon ovilkorlig rätt att fullgöra den första afbetalningen
medelst aflemnande af skuldebref, som i fartyget intecknats. Svårigheten
att på förhand beräkna, i hvilken mån en inteckning skulle vid ny auktion
blifva betäckt af köpesumman, förhindrar detta. Pa utmätningsmannen
må det ankomma att efter omständigheterna pröfva, huruvida ett dylikt
skuldebref kan godkännas såsom pant eller icke.
Den förändrade lydelse, 2 § sjölagen enligt förslaget erhållit, eger sin
förklaring hufvudsakligen deri, att de bestämmelser angående fartygs registrering,
hvilka ansetts böra erhålla civillags natur, blifvit i denna § införda.
I 52 § af samma lag har införts en föreskrift om åliggande för befälhafvare
att, då fartyget å utländsk ort blir föremål för en exekutiv
åtgärd, samt skeppshandlingarna visa, att i fartyget finnes inteckning,
gifva inteckningshafvaren underrättelse om åtgärden. Enligt hvad departementschefen
meddelat, har för att åt detta stadgande gifva ökad betydelse
utväg ansetts böra beredas inteckningshafvaren att pa ett eller annat sätt
få inteckningen omnämnd i skeppshandlingarna, men har eu föreskrift i
angifna syfte synts lämpligast hafva sin plats i registreringsförordningen.
Då utskottet nu går att för egen del yttra sig i frågan, finner utskottet
visserligen, att inteckning i fartyg icke kan åt innehafvare!! bereda en
säkerhet, som är jemförlig med den, hvilken inteckning i fast egendom
lemnar. De sjöfordringar, hvilka tillkommit i hela fartygets intresse,
måste alltid åtnjuta rätt framför inteckningar deri. Till den osäkerhet,
som häraf blifver en följd, kommer ovissheten, huruvida en efter hemlandets
lag meddelad inteckning skall respekteras, i fall det blir af nöden
att göra den gällande inom en främmande stat, i händelse fartyget under
uppehåll i utlandet blir föremål för exekution eller öfvergår i utländsk
ego. För den risk, för hvilken innehafvaren af inteckningen således är
utsatt, kan han icke till fullo trygga sig genom en vanlig försäkring,
utan måste han jemte denna taga sig försäkring i eu särskild, i vårt land
ej förekommande art af försäkringsinrättningar (pretention and indemnity
associations), utan att dock all risk härmed kan blifva täckt. I följd
häraf skulle det kunna antagas, att lån mot säkerhet af inteckning i fartyg
Utskottets motivering.
20
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
icke skulle kunna erhållas på andra än synnerligen ofördelaktiga vilkor.
Man har vidare framhållit, att aktiebolaget vore den form, som bäst egnade
sig för att åt sjöfartsnäringen bereda nödigt kapital, och i sammanhang
dermed har uttalats den farhåga, att inteckning i aktiebolagets fartyg eller
redan möjligheten att sådan inteckning kunde beviljas skulle menligt inverka
på de enskilda aktieegarnes utsigt att kunna använda aktierna såsom
säkerhet för lån.
Såsom utskottet äfven framhållit, hafva emellertid de flesta sjöfartsidkande
länder i Europa i sin lagstiftning upptagit fartygshypoteket. Tid
efter annan hafva ock i vårt land från sjöfartsnäringens målsmän framkommit
framställningar, afseende rätten att såsom säkerhet för lån lemna
inteckning i fartyg, hvilka hittills icke kunnat användas såsom hypotek
annorledes än under den förkastliga formen af fingerad försäljning. Att
här är fråga om en ganska värdefull säkerhet, framgår deraf, att svenska
handelsflottan år 1898 räknade 2,004 segelfartyg och 817 ångfartyg af
öfver tjugu tons drägtighet och att sammanlagda tontalet utgjorde 557,886
tons. Att lättad tillgång till förlagskapital skall främja sjöfartsnäringens
utveckling, torde icke behöfva bevisas. Om än inteckningen i fartyg
icke kan blifva en med fastighetsinteckningen jemförlig säkerhet, så
torde den dock egna sig att i större penninginrättningar belånas och
särskildt att dervid utgöra en förstärkning af låntagarens personliga kredit.
Uppfattningen att'' rättigheten att inteckna fartyg skulle minska aktieegarnes
personliga kredit synes ej rätt grundad, då ju en akties värde och
användbarhet såsom pant är beroende af bolagets allmänna affärsställning
och ej af den omständighet, att för viss bolagets gäld är lemnad särskild
realsäkerhet, På hvarje aktiebolag, som eger fartyg, ankommer ju ock
att bereda trygghet mot fartygens intecknande genom att i bolagsordningen
inrymma dels förbud mot fartygens intecknande och dels föreskrift, att
bolagsordningen i denna del endast må efter tidsödande former ändras.
Vid sådana förhållanden och då en underlåtenhet att följa det föredöme,
andra länder i förevarande hänseende lemnat, skulle kunna komma
vårt lands sjöfartsidkare att under den internationella konkurrensen anse
sig tillbakasätta, tvekar ej utskottet att förorda, att institutet inteckning i
fartyg må upptagas i vår lagstiftning.
Utskottet finner jemväl, att uppgiften att i lagstiftningen inpassa det
nya institutet blifvit på ett i allmänhet lyckligt sätt löst i den kongl.
propositionen. Den nuvarande fartygsregistreringen lemnas i allt väsentligt
orubbad. Om det än, med afseende å hvad inom högsta domstolen an
-
Särskilda JJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
21
förts, funnits nödigt att i 2 § sjölagen upptaga vissa i kongl. förordningen
om registrering af svenska fartyg den 27 november 1891 förekommande
stadganden, hafva redarne dock icke ålagts annan ny skyldighet än att,
då fartyg första gången registreras, förete offentlig myndighets intyg, utvisande,
när, hvar och af hvem fartyget är bygdt, samt, der ej den,
som byggt fartyget, sjelf anmäles vara egare, styrka, att eganderätten till
fartyget från honom öfvergått till den, hvilken såsom egare anmäles, dock
att, der fartyget varit i utländsk ego, hvad sålunda är stadgadt ej eger
tillämpning i vidare mån, än att utländsk egares rätt skall visas hafva
öfvergått å den, som till registret anmäles såsom egare. Med antagande,
att till offentlig myndighet i detta fall kommer att räknas jemväl länsman,
håller utskottet före, att förslaget icke innebär något äfven för egare
af mindre fartyg tyngande, och af sj elfva ordalagen framgår, att den
ifrågasatta skyldigheten endast drabbar den redare, hvilken efter den 1
januari 1902 till registrering anmäler nybygdt eller från utlandet inköpt
fartyg. Pröfningen af åtkomsten i öfrigt har blifvit helt och hållet förlagd
till inteckningsdomstolen, och de lättnader, som lemnats i fråga om
åtkomstens styrkande, synas ej innebära något äfventyr. Att inteckningsärendena
hänskjutas till den domstol, Stockholms rådstufvurätt, som har
sitt säte i samma stad som registreringsmyndigheten, kommerskollegium,
synes bereda lättnader både för allmänheten och myndigheterna.
Att handläggningen af sjelfva inteckningsfrågan och den dermed förenade
pröfningen af åtkomsten blifvit förlagd till domstol betingas så
väl af sakens egen natur som af den offentlighet, som bör vara förenad
med inskrifningsärenden. Såsom departementschefen påvisat, skulle ock
ifrågavarande bestyr icke kunna uppdragas åt kommerskollegium med
mindre förändringar vidtoges i verkets organisation och stat. Visserligen
skulle det synas, som om det för rederierna vore fördelaktigare att få inteckningsärendena
upptagna af närmaste rådstufvurätt, men då de för
registreringsärenden behöfva anlita kommissionär i Stockholm, synes
olägenheten att jemväl anlita honom i och för inteckningsärendena icke
vara afsevärd. *1 händelse ett fartyg förändrar hemort, måste derom ske
anmälan hos rådstufvurätten i den gamla och den nya hemorten, samt
afskrift af den förra rättens inteckningsprotokoll, såvidt rörer fartyget, öfversändas
till den senare, hvilket för rederiet torde medföra kostnader. Understundom
måste det dock blifva förenadt med svårighet att afgöra, hos
hvilken myndighet upplysning skall sökas angående ett fartygs häftande
för intecknad gäld. För ärendenas skyndsamma behandling hos embets
-
*
22 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
verken måste det vara en fördel, att inteckningsdoinstolen är endast en
och har sitt säte i Stockholm. Särskildt torde det kunna antagas, att
underrättelse om verkstäld utmätning i fartyg på nu föreslaget sätt säkrare
och lättare skall komma vederbörande till hända.
Den plats i förmånsrättsordningen, som leinnats åt fartygsinteckningen
mellan de i 17 kap. 4 § handelsbalken omförmälda tysta förmånsrätter
och redares förmånsrätt för förskott närmast efter de för fartygs
byggande lemnade förskott, torde vara den rätta. Emot förslaget att, till
undvikande af kollision mellan handfången pant och fartygsinteckning,
frånkänna laga verkan åt pantsättning af fartyg, som kan intecknas, har
utskottet intet att invända, helst sådan pantsättning icke utom helt undantagsvis
torde förekomma.
I allt väsentligt ansluter sig således utskottet till den kongl. propositionen.
Vissa detalj bestämmelser har utskottet emellertid funnit föranleda
till nedan omförmälda yttranden.
Lagominteck- Med anledning af en inom utskottet yttrad tvekan vill utskottet
mng »fartyg. u^aja> för intecknande af aktiebolags fartyg icke kräfves medgifvande
af de enskilda aktieegarne. Aktiebolagets medgifvande i ty fall lemnas,
allt efter bolagsordningens innehåll, af styrelsen eller bolagsstämman.
* 1Jt'' Att, såsom i 14 § af förslaget till lag om inteckning i fartyg föreslås,
panträtten icke skulle öfvergå å ersättning, som tillkommer fartygsegare,
då fartyg i gemensamt haveri eller i följd af någons vållande gått förloradt
eller lidit skada, innefattar en afvikelse från hvad 270 § sjölagen
beträffande sjöfordringarna bestämmer. Förhållandena ställa sig dock helt
olika. År fartyget iståndsättligt, bör ju ersättningen af redaren användas
till dess reparation, och dess användning är ju således till fördel för inteckningshafvaren,
som i detta fall icke bör ega anspråk på ersättningen.
Skulle fartyget vara förstördt eller kondemneradt, är det tvifvelaktigt, om
rättigheten att hålla sig till ersättningssumman skulle för inteckningshafvaren
medföra någon fördel. Mot de äfventyr, som med en sjöresa
äro förenade, har inteckningshafvaren att skydda sig genom försäkring.
Att ett mellan försäkringstagare och försäkringsgifvare slutet aftal
om försäkring icke i och för sig för tredje man medför någon rätt, är
emellertid otvifvelaktigt. Om i vissa brandstodsbolag för försäkring af
fastighet inteckningshafvare tillerkännes rätt till brandskadeersättning,
beror sådant på stadgande i bolagets reglemente eller i polisen. Härmed
öfverensstämmer ifrågavarande lagrum likasom 270 § sjölagen. Den
säkerhet, innehafvaren af fartygsinteckning vill vinna, bör han således
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
23
bereda sig antingen genom aftal med låntagaren eller genom särskild
försäkring. Att han i följd af sådant aftal kan blifva berättigad till del
i den ersättning, försäkringsanstalten lemnar, faller af sig sjelft och behöfver
icke i denna lag lika litet som i sjölagen eller i lagstiftningen om
inteckning i fast egendom utsägas.
Utskottet anser sig jemväl böra framhålla, att en ändring af nu
ifrågavarande § skulle medföra behofvet af ändring i stadgandena om
utsökande af fordran, om utmätning och auktion å fartyg samt om fördelning
af köpeskillingen derför eller en ganska omfattande omarbetning
af det nu föreliggande förslaget.
För att bereda en skyndsammare handläggning, då innehafvare af
fartygsinteckning måste vid domstol utsöka sin fordran, bar utskottet ansett,
att talan i så fall skall anhängiggöras vid rådstufvurätt, äfven om
den, som käres till, har sitt bo och hemvist å landet.
Då enligt utländsk lag inteckning i fartyg kan meddelas för obestämdt
belopp och jemväl i frakt eller eljest under former, som icke af
svensk lagstiftning kunna godkännas, måste man öfvergifva all tanke på
att, sedan utländskt fartyg blifvit svenskt, fartygsinteckningar, som deri
förut meddelats, skulle kunna upptagas i inteckningsboken. Den i propositionen
föreslagna föreskrift, att, då fartyget blifvit svenskt, innehafvaren af
den främmande inteckningen genast eger att ur fartyget njuta betalning,
synes åter vara att förorda. Ett undantag anser utskottet dock böra göras
för det fall, att utländsk man lemnat försträckningen under vilkor, att,
äfven sedan fartyget blifvit svensk egendom, med betalningen skulle anstå.
Den tid, inom hvilken inteckningshafvare skall utsöka sin fordran,
finner utskottet kunna förkortas från ett år till sex månader.
Lagen om inteckning i fartyg har påkallat vissa ändringar i utsökningslagen,
afseende att reglera förfarandet vid utmätning och auktion å
fartyg i närmare öfverensstämmelse med hvad om fastighets utmätande
och försäljning är stadgadt. Utskottet har funnit, att förändringen bör utsträckas
jemväl derhän, att, då fartyg öfver tjugu ton blifvit utmätningsvis
såldt, särskildt sammanträde bör utsättas för köpeskillingens gäldande och
fördelande. Då ett sådant sammanträde i de flesta fall blifver nödigt,
undvikes genom. utskottets förslag den särskilda kallelsen till ett sådant.
För samtliga vederbörande lärer det ock finnas fördelaktigt att på så vis
få alla frågor om fördelningen pröfvade och liqviden tillgänglig redan 14
dagar efter auktionen. De ändringar, utskottet föreslagit vid 92, 93, 118,
119, 120 och 141 §§, äro föranledda häraf.
§ 88.
§ 89.
Lag om ändring
i vissa
delar af utsökning
8-lagen.
24
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
F\''“omändrad9 Den vid 52 § sjölagen föreslagna föreskrift, att, då fartygå utländsk
lydelse af 2, 3 ort tages i mät eller för gäld belägges med qvarstad, och af skepps°ch
ia m *JÖ" hanc^''ngariia finnes, att fartyget är för gäld intecknadt, befälhafvaren skall
agen. ofördröjligen om utmätningen eller qvarstaden underrätta inteckningshafvaren,
der denne är för honom känd, lärer komma att i administrativ
väg kompletteras genom en föreskrift, huru, sedan fartyg blifvit intecknadt,
bevis derom skall öfversändas till fartygets befälhafvare och derefter
genom viss myndighets försorg fästas vid certifikatet. En hänvisning
till ett sådant förordnande har utskottet ansett böra inrymmas i 52
§ sjölagen.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:
l:o
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
förslag till lag om inteckning i fartyg icke kan oförändradt
godkännas, måtte för sin del antaga följande
Lag
om inteckning i fartyg.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Fartyg, som har en drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver
och :* är ,|i fartygsregistret infördt, må, der egaren det medgifver, intecknas
för fordran, efter ty här nedan sägs; och njute, der det skett, fordringsegaren
panträtt i fartyget. Tillhör fartyget flere gemensamt, må
ej inteckning meddelas, med mindre samtliga delegare dertill lemnat
medgifvande.
Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar, ej
heller i fartygslott eller i flera fartyg för samma fordran.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
25
2 §.
Medgifvande af inteckning i fartyg skall tecknas å handling, hvarå fordran
grundas, samt innefatta uppgift om det nummer, hvarunder fartyget
är i fartygsregistret infördt; och varde medgifvandet af vittnen styrkt.
3 §.
Inteckning i fartyg sökes hos Stockholms rådstufvurätt.
'' : , ■■ ; 4 §. '' V.'' ; ■
Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen i hufvudskrift till
rätten ingifvas; och läte rätten handlingen offentligen uppläsas samt införas
i protokollet öfver inteckningar i fartyg.
5 §• :
Finnes ej å handlingen bevittnadt medgifvande, som i 2 § sägs,
varde ansökningen afslagen.
6 §.
Ej må inteckning beviljas, der ej den, som inteckningen medgifvit,
blifvit i fartygsregistret inskrifven såsom egare af fartyget. Har före honom
annan varit inskrifven såsom egare, må ej inteckning beviljas, med
mindre vid rätten styrkes, att den först inskrifne egarens rätt öfvergått å
den, som inteckningen medgifvit, eller ock, der fartyget i fem år näst
före ansökningen varit i registret infördt, den, som inteckningen medgifvit,
finnes hafva under hela den tid varit i registret inskrifven såsom
egare eller bevisligen härleder sin rätt från den, som vid början af samma
tid var i nämnda egenskap inskrifven.
Ej må i inteckningsärende andra än skriftliga bevis gälla i fråga om
åtkomst till fartyg.
7 §•
Öfverlåter någon till annan fartyg eller fartygslott, och har, innan
ny egares fång anmäles till fartygsregistret, inteckning blifvit sökt på
Bih. till Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 4
26
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nco 2.
grund af tidigare egares medgifvande, utgöre öfverlåtelsen ej hinder för
inteckningens beviljande.
Sökesi inteckning samma dag ny egares fång anmäles till fartygsregistret
eller derefter, skall ansökningen afslåe, utan så är att nye egaren
iklädt sig förbindelse att låta fartyget intecknas på grund af tidigare
egares medgifvande eller eljest är med honom lika förbunden.
8 §.
Varder hos rätten upplyst, att klander å den af sökanden uppgifne
fartygsegarens åtkomst blifvit vid domstol anhängiggjordt, och visas ej
att det klander är genom laga kraft egande beslut ogillädt, varde ansökningen
afslagen.
9 §.
Upplyses, att före den dag inteckningen söktes eller ock samma dag
ansökningen gjordes fartyget eller lott deri tagits i mät, och visas ej att
utmätningen upphört att gälla, skall ansökningen afslås.
I» f.
Afträjdes fartyg eller fartygslott till konkurs, medan ansökan om inteckning
i fartyget är på pröfning beroende, må ansökningen af rätten pröfvas
utan hinder af’ konkursen* men verkan af inteckningen, der den beviljad
varder, bestämmes på sätt särskild! är stadgadt.
II §.
Finnes ej ansökan om inteckning böra genast afslås, anskaffa rätten,
innan yttrande öfver ansökningen meddelas; från den'' myndighet, som
förer fartygsregister afskrift af hvad deri finnes infördt om det fartyg
ansökningen afser.
12 §''.
Då inteckning'' blifvit beviljad, teckne rätten1 bevis derom å fordringsbandlingen.
Särskilda Utskotts ,(N:o 2) .Utlåtande Nw 2.
27
13 §.
Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jemväl
fartygets tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller ''bränsle,
ej heller å ångfartyg ‘kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.
14
Är egare af fartyg på grund af tagen försäkring eller eljest berättigad
till ersättning för skada å fartyget; den ersättning häfte icke i fartygets
ställe för fordran, som är i fartyget inteoknad.
15 §.
Ej må panträtt, som inteckning medför, särskildt göras gällande i
viss lott af det intecknade fartyget.
16 §.
Inteckning i fartyg skall förnyas :i den ordning, som i 17 l§ bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades, och sedermera
inom tio år från hvarje förnyelse. Sker det ej, vare inteckningen förfallen,
ändå att inom nämnda tid vidtagits sådan åtgärd, som i sista stycket
af 18 § sägs.
17 §•
Vill någon låta förnya inteckning i fartyg, uppvise hos inteckningsdomstolen
fordringshandlingen i hufvudskrift; och värde bevis om förnyelsen
der tecknadt å handlingen. Sökanden stande ock .fritt att ^inför
annan underrätt förete inteekningshandlingen: den vätt läte, .då sådant
sker, i sin dombok korteligen intagas hvad handlingen innehaller med
dag och årtal, då den utgafs, när och under hvilken paragraf i protokollet
inteckningen är beviljad och när inteckningen förnyades,^ nedsattes
eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis a handlingen,
att den varit företedd .till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan
ingifve sökanden protokollet deröfver till .inteckningsdomstolen inom tid,
som i 16 !§ sägs; och vare detta så gillt, som om handlingen der !blifva
företedd.
28
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
18 §.
Vill någon låta inteckning helt och hållet eller för visst belopp dödas,
uppvise fordringshandlingen i hufvudskrift för inteckningsdomstolen;
och varde bevis om dödandet der tecknadt å handlingen.
Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad angående intecknings dödande nu är sagdt.
19 §.
År helt fartyg såldt efter utmätning eller eljest i den ordning,
som om utmätt fartyg tinnes stadgad, vare, sedan köpeskillingen blifvit
emellan borgenärerna fördelad, inteckning för fordran, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas,
utan verkan. Sådan inteckning varde, ändå att inteckningshandlingen
ej i hufvudskrift företes, dödad, der ny egare af fartyget eller lott
deri, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det äskar och till inteckningsdomstolen
ingifver bevis om de inteckningar, som vid fartygets försäljning
deri funnos, så ock handling, som visar köpeskillingens fördelning,
samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga kraft.
20 §.
Varder intecknadt fartyg, som efter timad skada förklarats icke
vara istandsättligt, derefter försåldt, upphöre panträtten i fartyget; och
ma, pa ansökan utaf ny egare af fartyget eller lott deri, inteckningen
dödas, ändå att fordringshandlingen icke i hufvudskrift företes.
Har inteckning, på grund deraf att konkurs inträffat, blifvit genom
laga kraft egande beslut förklarad vara utan verkan, då må ock, på ansökan
af egare, inteckningen dödas utan hinder deraf, att fordringshandlingen
icke i hufvudskrift företes.
21 §.
Har intecknad fordringshandling kommit i gäldenärens eller, der
det intecknade fartyget tillhör annan, i dennes hand, och är ej sådant
fall för handen, att inteckningen kan dödas utan att handlingen i hufvudskrift
företes, må den å nyo utgifvas med fortfarande inteckningsrätt.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
29
22 §.
Borgenär, som för sin fordran har inteckning till högre belopp än
fordringen, njute, i den mån sådant för falla gäldandet af hans fordran
nödigt är, säkerhet i det intecknade fartyget till hela det belopp, hvarå
inteckningen lyder.
23 §.
Är intecknadt fartyg i annans ego än gäldenärens, och räcker ej
faryget till intecknade gäldens betalning, vare egaren ej till ansvar för
bristen bunden, der han ej gälden å sig tagit eller eljest derför i gäldenärens
ställe svara bör.
24 §.
Låter innehafvare af intecknad fordran ny egare till fartyget a inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager skulden,
vare förre gäldenären fri från sin förbindelse, der ej annorlunda är
aftaladt.
25 §.
Har innehafvare af skuldförbindelse, till säkerhet hvarför inteckning
blifvit faststäld i fartyg, som sedermera kommit i annan egares hand,
låtit inteckningen utan samtycke af förbindelsens utgifvare helt och hållet
eller för visst belopp dödas eller ock förfalla eller nedsättas, och kan
fordran till följd deraf icke ur fartyget uttagas, vare utgifvaren från
ansvar för fordringen fri. Hvad nu är sagdt om förbindelsens utgifvare
galle ock om annan egare af fartyget, som skulden å sig tagit eller eljest
derför i utgifvarens ställe svara bör.
26 §.
Varder intecknadt fartyg utmätningsvis såldt, njute alla borgenärer,
som hafva inteckning i fartyget, genast derur betalning hvar efter sin
rätt, ändå att deras fordringar eljest ej äro till betalning förfallna; och
vare förre egaren fri från ansvar för hvad af köpeskillingen kunnat
gäldas.
30
Särskilda Utskotts (N.‘o 2) Utlåtande Nio 2.
.27 §.
Är fartyg intecknadt för fordran, och öfvergår i annat fall än i
förra stycket af 20 § sägs egariderätten till fartyget genom frivillig öfverlåtelse
till utländsk man, eller öfverlåtes å utländsk man så stor lott i
fartyget, att detta jemlikt 1 § sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare,
der ej inteckningshafvaren till öfverlåtelsen samtyckt, öfverlåtaren med
allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej förut
honom ålåg; och må, ehvad aftal om förfallotiden gjordt är, beloppet
genant hos öfverlåtaren utsökas. Äro flere délegare i fartyget, vare de,
som i öfverlåtelsen tagit del eller dertill samtyckt, en för alla och alla
för en ansvarige för den intecknade fordringen, der de ej redan förut
voro till sådan ansvarighet förbundne; och vare fordringen genast emot
en hvar af dem förfallen till betalning.
:28 §.
Varder intecknadt fartyg af egaren vanvårdadt eller förderfvadt, så
att inteckningshafvarens säkerhet märkligen minskas, eller har fartyget
i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara iståndsättligt, eller
inträffar sådan förändring i afseende å de omständigheter, som i 1 § sjölagen
omförmälas, att fartyget upphör att vara svenskt, ege inteckningshafvaren
att ur fartyget njuta betalning för sin ifordran, ändå att den ej
är förfallen.
29 §.
Da utmätning skett af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
eller jeinlikt 51 § konkurslagen äskats, att intecknadt fartyg må utmätningsvis
säljas, skall, sedan i enlighet med 85 § utsökningslagen bevis
härom inkommit till inteckningsdomstolen, beviset å nästa rättegångsdag
för inteckningsärenden uppläsas och införas i protokollet öfver inteckningar
i fartgg. Visas, att utmätningen upphäfts, eller att frågan
om fartygets försäljning eljest förfallit, varde ock sådant i protokollet
antecknadt.
Har vid försäljning af fartyg i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
fordran, som är i fartyget intecknad, kunnat till fullo gäldas
af köpeskillingen, skall anmärkning derom göras i det protokoll, som
nyss är sagdt, der ny egare, sedan försäljningen vunnit laga kraft, det
31
Särskilda Utskotts (N:o'' 3> Utlåtande N:o 2:
äskar och till rätten ingifver bevis om de inteckningar, som vid. fartygets
försäljning deri'' funnos, så ock handling, som- visar köpeskillingens
fördelning, samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit
laga kraft.
30 §>.
Inkommer till inteckningsdomstolen handling, som utvisar, att fartyg
i den ordning sjölagen stadgar förklarats icke vara istandsättligt, och är
fartyget för gäld intecknadt, vare lag, som i 2.9 § sägs om bevis rörande
utmätning af fartyg.
31 §•
I öfverensstämmelse med protokollet öfver inteckningar i fartyg
skall vid inteckningsdomstolen föras bok, så inrättad, att deraf lätteligen
kan'' ses hvarje fartyg, deri inteckning blifvit sökt, tiden då det skett,
sökandens namn, beloppet af fordran, hvarför inteckning är sökt, sa ock,
der inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt eller dödad,
tiden då sådant skedde. Då enligt 29 eller 30 § anteckning skett i
protokollet, varde ock det i boken anmärkt.
De närmare föreskrifterna om. bokens förande meddela^ af Konungen.
32 §.
Å protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angående inteckning i
fartyg, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den
i 31 5 nämnda bok.
33 §.
Ärende angående inteckning i fartyg må upptagas endast å måndag
eller, om helgedag då inträffar, nästa söknedag derefter; dock att
fråga om inteckningsförnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.
34 §.
Den'', som ej. nöjes åt domstols beslut i ärende angående inteckning
i fartyg, ege deröfver föra klagan i enahanda ordning som gäller för
fullföljd af talan mot beslut i ärende angående inteckning i fast egendom.
32
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Mops förslag. Utskottets förslag.
35 §.
Har beslut, hvarigenom ansökan om intecknings beviljande helt och
hållet eller till någon del afslagits, blifvit till följd af besvär ändradt af
högre rätt, vare sökanden pligtig att inom tre månader från det utslaget
om ändringen vunnit laga kraft, det hos inteckningsdomstolen förete, vid
äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af utslaget beviljas,
gäller så som vore den sökt först å den dag, utslaget vid inteckningsdomstolen
företes.
36 §.
Utan hinder af inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet
lagligen pröfvas.
37 §.
Varder inteckning i fartyg beviljad på grund af medgifvande af
annan än rätt egare, vare inteckningen ogin. Huru i visst fall rätte
egaren ej må å inteckningen tala, derom är särskilt stadgadt.
38 §.
Vill inteckningshafvare vid domstol
utsöka sin fordran ur det intecknade
fartyget, eller yppas tvist
om giltigheten af meddelad inteckning,
gånge saken till den rätt, der
den, som käres till, skall svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Tillhör intecknadt fartyg flere
redare, ege i sak, som nu är sagd,
inteckningshafvaren söka hufvudredaren
eller, der hufvudredare ej är
38 §.
Vill inteckningshafvare vid domstol
utsöka sin fordran ur det intecknade
fartyget, eller yppas tvist
om giltigheten af meddelad inteckning,
gånge saken till rådstufvurätten
i den stad, der den, som käres
till, har sitt ho och hemvist, eller, om
denne har sitt hemvist å landet eller i
stad der rådstufvurätt ej är, till den
rådstufvurätt, som är närmast.
Tillhör intecknadt fartyg flere
Särskilda Utskotts (N- o 2) Utlåtande N:o 2.
38
Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.
vald, någon af redarne, hvilken han
helst vill.
89 §.
öfvergår utländskt fartyg i svensk
ego, eller inträffar eljest i afseende
å fartyget sådan förändring, att det
jemlikt 1 § sjölagen skall såsom
svenskt anses, och är fartyget för
fordran intecknadt, ege inteckningshafvaren
att ur fartyget genast nytta
betalning, ändå att fordringen ej är
fotfallen.
Har ej inteckningshafvaren inom
ett år från det fartyget blifvit i
fartygsregistret här i riket infördt,
genom stämning eller lagsökning
kraft betalning, vare inteckningen
derefter utan verkan.
redare, ege i sak, som nu är sagd,
inteckningshafvaren söka hufvudredaren
eller, der hufvudredare ej är
vald, någon af redarne, hvilken
han helst vill.
39 §.
Öfvergår utländskt fartyg i svensk
ego, eller inträffar eljest i afseende
å fartyget sådan förändring, att det
jemlikt 1 § sjölagen skall såsom
svenskt anses, och är fartyget för
fordran intecknadt, ege inteckningshafvaren
genast njuta betalning ur
fartyget, der lian ej förbundit sig att
låta med betalningen anstå, ändå att
sådan förändring timar.
Har ej inteckningshafvaren inom
sex månader från det fartyget blifvit
i fartygsregistret här i riket infördt,
genom stämning eller lagsökning
kraft betalning, vare inteckningen
derefter utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
’ . ■, . ■ „ • : ■ , !";V'' d >1.1 ''
V ; .••••■ : ■ '' '' ’ DlS It''.'' '' t
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft.
34
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
2:o
att Riksdagen, med bifall till förevarande proposition
i den delen, måtte antaga följande
Lag
om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 10 kap. 7 § samt 17 kap. 5 § handelsbalken
skola erhålla följande lydelse:
10 kap.
7 §•
Fartyg, som är för fordran intecknadt eller eger den drägtighet, att,
enligt hvad särskildt är stadgadt, inteckning deri kan meddelas, må ej
med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagdt.
17 kap.
5 §.
Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året, och för sista tre
månaders kost, af det gods, som i huset är. Häfver husvärd ej något
af det gods inne; njute ej bättre rätt, än andra borgenärer, derom i
16 § sägs.
Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren eller
byggmästaren förskott i penningar eller byggnadsämnen; är afhandling
derom upprättad och med afhandlingen så förfaret, som i 3 § sjölagen
sägs, njute förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de lemnade byggnadsämnena
och det, som med förskottet är tillverkadt.
Derefter njute borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg,
förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt
för ränta, som före utmätning eller början af konkurs är upplupen, för
längre tid än tre år. År fartyget intecknadt för fleres fordringar, ege
den företräde, som först sökt inteckning; hafva flere sökt inteckning samma
35
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
dag, ege lika rätt. Är inteckning för fordran vunnen på grund af medgifvande,
som lemnats efter fordringens tillkomst, och varder den, som
inteckningen medgifvit, eller, der flere äro, som den medgifvit, någon af
dem försatt i konkurs, som börjas inom en månad efter det inteckningen
söktes, vare inteckningen utan verkan. Ej heller galle inteckning, som
blifvit sökt samma dag konkurs börjats eller derefter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
8:o
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
icke kan oförändradt bifallas, måtte för sin del
antaga följande
Lag
om ändring i vissa delar af utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att nedannämnda paragrafer i utsökningslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
Kronofogde eger att föK bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande
antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen
och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan
komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af fast egen
-
36
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
dom eller af fartyg, som i 92 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling
för fast egendom, eller för lös egendom i fall, då enligt 119 eller 120 §
sammanträde för fördelningen erfordras.
I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda
ansvarighet och med det förbehåll i afseende å försäljning af fartyg
samt fördelning af köpeskilling för lös egendom, som för kronofogde
här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må föreskrifva,
för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som
af öfverexekutor antagen är.
4 §•
o Konungens befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom visst
område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar
i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman
galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas; dock må han
ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre förordnandet
innehåller särskilt medgifvande, befatta sig med försäljning af fast egendom
eller af fartyg, som i 92 § sägs, eller med fördelning af köpeskilling
i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.
13 §.
År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär
för betalningen hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos
öfverexekutor i den ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit
af en till annan öfverlåten, må, innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren
utan hinder af öfverlåtelsen sökas. År tvist om eganderätten antecknad
i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom egare har egendomen
i besittning.
Vill borgenär, för hvars fordran fartyg är intecknadt, hålla sig allenast
till fartyget, söke egaren, der denne skall svara i mål, som i 12 §
afses. Tillhör fartyget flere redare, ege borgenären söka hufvudredaren,
eller, om hufvudredare ej är vald, någon af redarne, hvilken han helst vill.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
28 §.
37
Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistig^ till domstol
förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid
äfventyr af utmätning.
Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, som är
för hans fordran intecknad, och varder fordringen faststäld till betalning
ur den egendom, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen ma, utan
föregående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
stadgas; och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.
66 §.
Ej må något, som till fartyg hörer, tagas i mät annorledes än genom
utmätning af fartyget.
67 §.
Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller
innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är
berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta.
År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må
utmätas, eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt förordnadt,
att derifrån utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät;
lände det till efterrättelse.
85 §.
Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät,
genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen
uppgifvit auktionsställe, såsom i 96 § sägs, gifva det till känna.
Då fast egendom blifvit utmätt, vare utmätningsmannen pligtig att
genast å landet till domaren och i stad till rätten insända bevis om utmätningen,
innefattande uppgift om beloppet af den fordran, för hvilken
utmätningen egt rum, samt huruvida samma fordran är intecknad eller
icke intecknad, äfvensom hvad i öfrigt kan vara erforderligt för att tydligt
utmärka, hvilken den fordran är, hvarför utmätningen skett.
38
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Utinätes fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt, åligger utmätningsmannen
att ofördröjligen till Stockholms rådstufvurätt insända bevis
om utmätningen med angifvande af fartygets registreringsnummer. Sker
utmätning af fartygslott, insände utmätningsmannen ofördröjligen bevis
derom till den myndighet, som förer fartygsregistret; och varde i det
bevis intagna de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras.
Myndighet, som enligt 28 § meddelat förordnande om fast egendoms
försäljning eller hos hvilken, jemlikt 51 § konkurslagen, äskats, att fastighet
eller intecknadt fartyg må utmätningsvis säljas, vare ock pligtig att
bevis derom ofördröjligen insända, då fråga är om fastighet, till rätten
eller domaren i den ort, der fastigheten är belägen, och, då fartyg skall
säljas, till Stockholms rådstufvurätt.
89 §.
Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan
auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 inom. sägs, kortare tid för
kungörandet nödig finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras
minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång, vare det gillt, om första kungörandet skett inom tid,
som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der förbud enligt
75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.
Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst
fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att
de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i utmätt fartyg
hafva inteckning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,
på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De
borgenärer, hvilka jemlikt 11 kap. sjölagen ega rätt till betalning ur det
utmätta eller i utmätt fartyg hafva inteckning, skola derjemte, derdeäro
kände och inom riket boende, underrättas om auktionen genom särskilda
kallelsebref, hvilka böra afsändas med posten så tidigt, att de må kunna
komma vederbörande till hända minst fjorton dagar före auktionen.
År fråga om försäljning af fartyg, som blifvit i fartygsregistret infördt,
ängkafle utmätningsmannen gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, der utmätningsmannen det äskar, borgenären pligtig att förskjuta den
för bevisets utlösande nödiga kostnad.
Särskilda Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 2.
39
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
90 §.
Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under
panträtt i handom, varde, der ej panthafvaren är pligtig att för sin fordran
taga betalning ur köpeskillingen eller på sätt i 71 § sägs förklarat
sig dermed nöjas, före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen
sker med bibehållande af panthafvarens rätt.
Vid försäljning af lott i fartyg tillkännagifve utmätningsmannen, att
försäljningen ej medför rubbning i panträtt, som i hela fartyget gäller;
meddele ock före utropet underrättelse om de fordringar, för hvilka fartyget
veterligen utgör pant.
92 §.
Skall försäljning ske af fartyg,
som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en drägtighet
af tjugu registerton eller derutöfver,
uppläse utmätningsmannen
före utropet gravationsbevis, der enligt
89 § sådant skall vara anskaffadt,
och gifve tillkänna, å hvad
tid köpeskillingen sist skall inbetalas;
anmane ock dem, hvilka äro
tillstädes och hafva fordran, som
skall vid auktionen bevakas, att sådant
anmäla. Varder fordran anmäld
hos utmätningsmannen, meddele
han före utropet derom underrättelse.
92 §.
Skall försäljning ske af fartyg,
som enligt mätbref eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en drägtighet
af tjugu registerton eller derutöfver,
uppläse utmätningsmannen
före utropet gravationsbevis, der enligt
89 § sådant skall vara anskaffadt,
och gifve till känna, å hvad
tid köpeskillingen sist skall inbetalas
; anmane ock dem, hvilka äro
tillstädes och hafva fordran, som
skall vid auktionen bevakas, att
sådant anmäla. Varder fordran anmäld
hos utmätningsmannen, meddele
han före utropet derom underrättelse.
Innan auktionen afslutas, meddele
auktionsförrättaren underrättelse om
tiden, då efter 119 § sammanträde
för fördelning af köpeskillingen hållas
skall, så ock om stället för sammanträdet.
40
Särskilda Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
93 §.
Den, som inropat fartyg, hvarom
i 92 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjettedel
af köpeskillingen i reda penningar
eller ställa pant eller borgen såsom
för egen skuld för en femtedel af
köpeskillingen. Sker det ej, varde
fartyget genast ånyo utropadt.
Hvad af köpeskillingen ej må
vara vid inropet erlagdt skall sist
å trettonde dagen efter auktionen gäldas.
Visar köparen, att inteckningshafvare,
hvars rätt till betalning ur
köpeskillingen är af gäldenåren, så
ock, der köpeskillingen ej förslår till
alla fordringars gäldande, af öfrige
borgenärer, medgifven, låtit köparen
öfvertaga den intecknade skulden
och lemnat anstånd med betalningen,
njute köparen till godo de
vilkor, som dervid blifvit tingade.
Finnes, sedan för samtliga fordringar
beräknats utdelning, öfverskott å
köpeskillingen och beviljar gäldenären
anstånd med betalning deraf, njute
köparen ock det anstånd till godo.
Varder ej inom tretton dagar
efter auktionen köpeskillingen till
fullo gulden eller anstånd lemnadt
efter ty nyss är sagdt, vare köpet
ogillt och besörje genast utmätningsmannen,
att fartyget varder till försäljning
ånyo utlyst, som i 88 och
89 §§ sägs. Går fartyget vid nya
utropet till mindre än den förra
Utskottets förslag.
93 §.
Den, som inropat fartyg, hvarom
i 92 § är sagdt, åligger att genast
efter inropet gälda en sjettedel af
köpeskillingen i reda penningar eller
ställa pant eller borgen såsom för
egen skuld för en femtedel af köpeskillingen.
Sker det ej, varde fartyget
genast å nyo utropadt.
Hvad af köpeskillingen ej må
vara vid inropet erlagdt skall gäldas
sist å det sammanträde, som i 119 §
sägs. Visar köparen, att inteckningshafvare,
som skall nr fartyget
erhålla betalning, låtit köparen öfvertaga
den intecknade skulden och
lemnat anstånd med betalningen,
njute köparen till godo de vilkor,
som dervid blifvit tingade. Finnes,
sedan för samtliga fordringar beräknats
utdelning, öfverskott å köpeskillingen,
och beviljar gäldenären
anstånd med betalning deraf, njute
köparen ock det anstånd till godo.
Varder ej sist å det sammanträde,
hvarom förut är sagdt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd
lemnadt efter ty nyss är sagdt, vare
köpet ogillt och besörje genast utmätningsmannen,
att fartyget varder
till försäljning å nyo utlyst, som i
88 och 89 §§ sägs. Går fartyget
vid nya utropet till mindre än den
förra köpeskillingen med laga ränta
derå från den dag, då betalning
sist bort ske, ersätte förre köparen
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
41
Kongl. Maj:ts förslag.
TJislcottets förslag.
köpeskillingen med laga ränta derå
från den dag, då betalning sist bort
ske, ersätte förre köparen skilnaden;
går fartyget till mera, hafve förre
köparen ej rätt till öfverskottet.
Kostnaden för senare försäljningen
skall ock af förre köparen gäldas,
der den ej kan genom öfverskott
å köpeskillingen godtgöras. Är pant
eller borgen stäld för köpeskillingen,
läte utmätningsmannen, der sådant
erfordras till gäldande af hvad
förre köparen utgifva bör, ofördröjligen
försälja panten i den ordning,
som om utmätta lösören stadgas,
eller utsöka borgensförbindelsen hos
löftesmannen.
Varder köpeskillingen gulden,
ege köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i
köparens hand fritt från all förre
egarens gäld, der ej köparen, efter
ty förut i denna § sägs, gälden
öfvertagit.
94
skilnaden; går fartyget till mera,
hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet.
Kostnaden för senare
försäljningen skall ock af förre köparen
gäldas, der den ej kan genom
öfverskott å köpeskillingen godtgöras.
Är pant eller borgen stäld
för köpeskillingen, läte utmätningsmannen,
der sådant erfordras till
gäldande af hvad förre köparen utgifva
bör, ofördröjligen försälja panten
i den ordning, som om utmätta
lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.
Varder köpeskillingen gulden,
ege köparen genast komma i besittning
af fartyget; och vare det i
köparens hand fritt från all förre
egarens gäld, der ej köparen, efter
ty förut i denna § sägs, gälden öfvertagit.
§•
Annan lös egendom än i 92 § sägs skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under nytt utrop. Utmätningsmannen
stånde dock fritt att på eget äfventyr lemna anstånd med betalningen.
95 §.
Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der
ej i 9 G § annorledes stadgas.
96 §.
Å landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall
hållas å landskansli eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären
Bill. till Biksd. Urat. 1901. 8 Sand. 1 Afd. 2 Hitft. (i
42
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande U:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förlag.
annat ställe i orten, må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor pröfvar
stället lämpligt. Har ej gäldenär vid utmätningen eller, der enligt
28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som ega
auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor,
hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat
ställe än landskansli, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.
I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum
eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.
Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilde öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der
hufvudgården eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst
uppskattade fastigheten är belägen; är det å landet, varde auktionen
hållen å landskansliet.
118 §.
Borgenär, som, då lös egendom
för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva
den under panträtt i handom, eller
ock egde rätt att till säkerhet för
sin fordran hålla egendomen qvar,
vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs,
undfå betalning, så vida han derom
hos utmätningsmannen före auktionen
framstäf yrkande. Skall* under
konkurs fartyg eller gods i fartyg
utmätningsvis försäljas, ege jemväl
borgenär, som för sin fordran
har förmånsrätt enligt 4 eller 7 §
i 17 kap. handelsbalken, den rätt,
nu är sagd.
Har fartyg, som är för fordran
intecknadt, blifvit utmätningsvis
118 §.
Borgenär, som, då lös egendom
för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva
den under panträtt i handom, eller
ock egde rätt att till säkerhet för
sin fordran hålla egendomen qvar,
vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå
betalning, så vida han derom hos
utmätningsmannen före auktionen
framstäf yrkande. Skall under
konkurs fartyg eller gods i fartyg
utmätningsvis försäljas, ege jemväl
borgenär, som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17
kap. handelsbalken, den rätt, nu
är sagd.
Har fartyg, som är för fordran
intecknadt, blifvit utmätningsvis
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
43
Kong! Maj:ts förslag.
såldt, skall den å inteckningshafvarens
fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå,
ändå att fordringen ej blifvit anmäld.
Skall ränta utgå, varde den
beräknad för ett år, der ej sist
å sammanträde, som i 119 eller
120 § afses, visadt varder, att den
för annan tid innestår.
119 §.
Nu har, då lös egendom blifvit för
en borgenärs fordran utmätt, annan
borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än
utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 118 § sägs, blifvit af
borgenär inom föreskrifven tid franistäldt,
eller utgöres egendomen af fartyg,
som är för fordran intecknadt: finnes
ej full tillgång för borgenärerna och
kunna de ej åsämjas, huru medlen skola
fördelas; bestämme utmätningsmannen
viss tid för medlens fördelning och kalle
borgenärerna, så ock, då fråga är om
fordran, hvarför ej utmätning skett och
för hvilken ej heller borgenären haft det
utmätta i handom såsom pant, gäldenären
att med utmätningsmannen å uppgifvet
ställe sammanträda för att sin
rätt i afseende å fördelningen iakttaga
och bevaka. Sådan kallelse skall tre
gånger, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes
så tidigt underrättas om $am
-
Utskottets förslag.
såldt, skall den å inteckningshafvarens
fordran enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning utgå,
ändå att fordringen ej blifvit anmäld.
Skall ränta utgå, varde den
beräknad för ett år, der ej sist å
sammanträde, som i 119 § afses,
visadt varder, att den för annan
tid innestår.
119 §.
Då fartyg, hvarom i 92 § sägs, blifvit
utmätningsvis såldt, ege de, hvilka
anse sig hafva rätt till betalning ur
köpeskillingen, så ock gäldenären att å
fjortonde dagen efter auktionen å utsatt
ort och timme inför auktionsförrättaren
sammanträda för att höras angående
köpeskillingens fördelning.
Har, på klagan öfver utmätningen
eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande af vidare åtgärd i
målet, och kan förty sammanträde ej
hållas å den derför bestämda tid, varde
det, så vidt ske kan, kungjordt i tidning
inom orten; upphör hindret, utsätte
auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid
för sammanträdet och läte kungörelse
derom införas tre gånger i allmänna
tidningarna och, der så ske kan, i tidning
inom orten, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, der ej alla rättegande
annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de sjelfva eller
genom ombud kunna sig der infinna.
44
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj.ts förslag.
manträdet, att de sjelfva eller genom
ombud kunna sig der infinna.
Då sammanträde för köpeskillingens
fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant sammanträde
hålla, insände han genast de
medel, som fördelas skola, samt protokollet
öfver utmätningen och öfriga till
ärendet hörande handlingar till fogden,
som derefter vidare förfar på sätt ofvan
är stadgadt.
120 §.
Har yrkande om betalning ur köpeskilling
för utmätt lös egendom blifvit
enligt 118 § framstäldt af borgenär, som
ej vunnit utmätning, eller fordran yppats,
för hvilken jemlikt nämnda § betalning
ur köpeskillingen må oberoende af yrkande
utgå, och är ej sådant fall för
handen, att för köpeskillingens fördelning
skall hållas sammanträde, som i
119 § af ses; då skall, der ej visadt
varder, att gäldenären medgifva betalning
ur köpeskillingen, hvad å fordringen
belöper hållas inne samt borgenären
och gäldenären, såsom ofvan sägs, kallas
till sammanträde för att sin rätt
bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer
uppehållas i sin rätt till utdelning.
År utmätnings för rättar en ej behörig
att sammanträdet hålla, galle hvad för
ty fall i 119 § sägs.
Utskottets förslag
120 §.
Nu har, då annan lös egendom, än
i 119 § sägs, blifvit för en borgenärs
fordran utmätt, annan borgenär, som
derå jemväl vunnit utmätning, påstått
bättre förmånsrätt, än utmätningen medför,
eller har sådant yrkande, som i
118 § sägs, blifvit af borgenär inom
föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full
tillgång för borgenärerna och kunna de
ej åsämjas, huru medlen skola fördelas-,
bestämme utmätningsmannen viss tid för
medlens fördelning och kalle borgenärerna,
så ock, då fråga är om fordran, hvarför
ej utmätning skett och för hvilken
ej heller borgenären haft det utmätta i
handom såsom pant, gäldenären att med
utmätningsmannen å uppgifvet ställe
sammanträda för att sin rätt i afseende
å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan
kallelse skall tre gånger, första
gången minst tio dagar före sammanträdet,
i allmänna tidningarna införas,
der ej alla rättegande annorledes så tidigt
underrättas om sammanträdet, att de
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N-''0 2.
45
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
sjelfva eller genom ombud kunna sig
der infinna.
Finnes i fall, som bär förut är sagdt,
full tillgång till alla fordringarnas gäldande,
eller åsämjas borgenärerna om
fördelningen, men gitter ej borgenär, som
efter 118 § yrkar betalning utan att
han fått utmätning, visa att gäldenären
; 11 v medgifva honom betalning ur köpeskil
lingen]
hålle utmätningsmannen inne
hvad å sådan borgenärs fordran belöper
och kalle, såsom ofvan sägs, honom och
gäldenären till sammanträde för att sin
rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer
uppehållas i sin rätt till utdelning.
Då sammanträde för köpeskillingens
fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren
ej är behörig att sådant
sammanträde hålla, insände han genast
de medel, som fördelas skola, samt protokollet
öfver utmätningen och öfriga till
ärendet hörande handlingar till fogden,
som derefter vidare f örfar på sätt ofvan
är stadgadt.
122 §.
Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det
fall att enligt 93 eller 110 § egendom gått under nytt utrop, förre inroparen
skyldig att utgifva ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen
fördelad.
123 §.
Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättniugsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar,
för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller
utdelning ändock må beräknas; och ege derefter tillstädesvarande borge
-
46
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
närer samt gäldenären, der han när är, att andraga hvad de till beva
kande
af sin rätt akta nödigt.
130 §.
Då enligt 118 eller 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att
fordringsbeviset blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas,
varde bestämmelse tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det
fall att detsamma eller någon del deraf sedermera finnes ej böra tillkomma
den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.
133 §.
Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller
öfverexekutors beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom
derigenom tillagdt blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller
borgen för hvad han lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta,
att lyftning må utan sådan säkerhet ske.
Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,
om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i 118, 127 och 128 §§
stadgade grunder; då må, utan hinder af hans uteblifvande från sammanträdet,
de borgenärer, som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må
ske utan pant eller borgen; och vare det gillt, der ej gäldenären det bestrider,
eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.
137 §.
Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag
samma vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären
ej inom fyra veckor derefter medlen lyfter.
_ Är enligt 118 eller 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt
och år efter det fördelningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant
eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 § kunna tillfalla.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:0 2.
47
Nuvarande lydelse:
141 §.
Då sammanträde för fördelning
af köpeskilling för lös egendom skall
ega rum, vare utmätningsmannen
pligtig att utsätta sammanträdet att
hållas inom fjorton dagar eller, om
kungörelse i allmänna tidningarna
erfordras, inom fyra veckor efter
försäljningen.
Utskottets förslag.
• fl'',. i , ‘ i !'' i ’ , i . * ■■ , . • * • . ■
U1 §.
Då enligt 120 § satnmantriide
för fördelning af köpeskilling för lös
egendom, skall ega rum, vare utmätningsmannen
pligtig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton dagar
eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra
veckor efter försäljningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902. Mål, som vid den
tid äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag.
4:o
att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande proposition
i den delen, måtte antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 51, 90 och 117 §§ konkurslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
51 §.
Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej
alla vid sammankomsten närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill
samtycka. Är sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej inteckningshafvare, hvilkens rätt är
48
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
deraf beroende, det medgifver och för inteckningens dödande aflemnar inteckningshandlingen
till den, som af inteckningshafvaren och köparen utses;
sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände
äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför
desamma enligt lag bör ur egendomen utgå, der ej borgenärerna i
den ordning, 59 och 60 §§ stadga, till den försäljning lemna bifall, så
ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är af försäljningen beroende, dertill
samtycka och för inteckningarnes dödande aflemna inteckningshandlingarne
efter ty nyss är sagdt. Kan försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerna
hos vederbörande myndighet äska försäljning i den ordning,
som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskilt är stadgad.
Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion, den der
blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerna i den ordning, som i 59
och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen eller någon del deraf må säljas
under hand, samt rättens ombudsman efter gäldenärens hörande dertill
lemnar bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller annan förmånsrätt,
som endast i viss egendom gäller, må ej i något fall utan hans
samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas,
ega borgenärerna, der fartyget finnes å ort inom riket, hos vederbörande
utmätningsman äska försäljning i den ordning, som om dylik egendom,
den der blifvit utmätt, särskildt är stadgad. Är fartyg, som säljas skall,
för gäld intecknadt, må det ej annorledes än utmätningsvis säljas, med
mindre inteckningshafvare, hvilkens rätt är af försäljningen beroende, dertill
samtycker och för inteckningens dödande aflemnar inteckningshandlingen
till den, som af inteckningshafvaren och köparen utses.
90 §.
Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom eller inteckning
i gäldenärens fasta gods eller i honom tillhörigt fartyg eller rätt till betalning
ur fartyg, frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. sjölagen sägs,
njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning
ur annan konkursboets egendom än den, som för fordringen sålunda häftar.
Sådan borgenär vare ock pligtig, der det äskas, att, innan han betalning
ur egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna
borgenärsed fästa. Äskas sådan ed; förelägge rätten eller domaren, såsom
i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet erhållit del,
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
49
att till rätten eller domaren ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt:
utsätte ock viss tid af högst en månad, inom hvilken den, som edgången
yrkat, har att delgifvandet ombesörja och med bevis derom inkomma, vid
den påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnda § stadgas. Ej må i
detta fall föreläggandets införande i tidning såsom delgifning godkännas.
Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden med edgångsbevis
inkomma eller laga förfall derför visa; då må egendomen, såsom
annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomännen om
händer tagas, och utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina
fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.
117 §.
1 mom. För fordringar, hvarå ränta är utfäst eller eljest lagligen
eger rum, upphöre, emellan fordringsegarne inbördes, ränteberäkning från
den dag, offentlig stämning gafs, der ej boet förslår till gäldande af ränta
å alla bevakade fordringar, utom böter. Räcker boet dertill; då beräknas
å fordran, för hvilken ränta ej är utfäst och viss betalningstid ej heller
bestämd, ränta efter fem för hundrade om året från den dag, den offentliga
stämningen gafs.
2 mom. Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta till
den dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått
uppbära betalning; dock galle ej i intecknad egendom förmånsrätt till ränta,
som före konkursens början upplupen är, för längre tid än tre år. Är för
fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss betalningstid ej heller
bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade om året derå beräknad
från den dag, den offentliga stämningen utfärdad blef.
3 mom. För fordran, som eljest ej förfallen vore, må utdelning eller
qvittning i konkurs ske: skall ränta ej gäldas före förfallodagen; beräknas
utdelningen å det belopp, som efter en räntefot af fem för hundrade om
aret utgör sådan fordrans värde den dag, då offentliga stämningen gafs,
eller, der fordran utgår fullt eller med förmånsrätt, den dag, som för utdelning
bestämd är, om betalning dessförinnan ej fått uppbäras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
Bik. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 1 AJd. 2 Häft.
7
50
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
5:o
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
förslag till lag om ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§
sjölagen icke kan oförändradt godkännas, måtte för sin
del antaga följande
Lag
om
ändrad lydelse åt'' 2, 3 och 52 §§ sjölagen.
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 52 §§ sjölagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:
2 §•
öfver alla svenska fartyg, hvilka äro afsedda att nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande och ega en drägtighet af tjugu registerton
eller derutöfver, skall föras register, innehållande för hvarje sådant
fartyg de uppgifter, som pröfvas nödiga för fartygets säkra urskiljande,
så ock upplysning angående eganderätten till fartyget, beskaffenheten af
inskrifven egares fång samt tiden då fartyget i registret införts eller förändring
i eganderätten inskrifvits; skolande, sedan fartyg i registret antecknats,
derom utfärdas bevis, som bör åtfölja fartyget.
Då fartyg anmäles till införande i registret, skall företes offentlig
myndighets intyg, utvisande när, hvar och af hvem fartyget är bygdt,
samt, der ej den, som bygt fartyget, sjelf anmäles vara egare, styrkas, att
eganderätten till fartyget från honom öfvergått till den, hvilken såsom
egare anmäles; dock att, der fartyget varit i utländsk ego, hvad sålunda
är stadgadt ej eger tillämpning i vidare mån, än att utländsk egares
rätt skall visas hafva öfvergått å den, som till registret anmäles såsom
egare. Vid fartygs införande i registret skall visst nummer tilldelas
fartyget; och må det nummer ej sedermera ändras eller tilläggas annat
fartyg. Varder fartyg, som ur registret afförts, deri ånyo upptaget,
behålle det sitt förra nummer. Göres anmälan om förändring i eganderätten
till fartyg, som är i registret infördt, men finnes den, hvilken
såsom egare anmäles, ej kunna i sådan egenskap inskrifvas, skall ändock
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
51
Kongl. Majits förslag. Utskottets förslag.
i registret göras anteckning, som utvisar hans namn, det uppgifva fangets
beskaffenhet samt dagen då anmälan skett. Fartyg, som blifvit i registret
infördt, må ej derur afföras i annat fall än då fartyget förolyckats, upphuggi
ts eller annorledes förstörts, eller enligt 258 § ma anses förloradt,
eller efter timad skada förklarats icke vara istandsättligt, eller ock upphört
att vara svenskt.
Vill egare af svenskt fartyg, som ej på grund af hvad här förut
blifvit stadgadt skall vara i fartygsregistret upptaget, låta det i registret
införas, vare dertill berättigad; och skall, der fartyget varder till registrering
anmäldt, hvad här förut är i afseende a registreringspligtigt
fartyg stadgadt ega tillämpning.
Vidare föreskrifter, huru fartygsregister skall vara inrättadt och
registrering ske, så ock i fråga om det intyg om fartygs byggande, som,
enligt hvad här förut är sagdt, skall vid dess anmälande till registrering
företes, meddelas af Konungen.
3 §•
Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande
gifvit eller utfäst sig att gifva varfsegaren eller byggmästaren
förskott af penningar eller byggnadsämnen, ege han, när afhandling
derom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos magistraten i
den stad, der byggnaden verkställes, eller, om byggnadsorten är belägen
å landet, i närmaste stad; och njute sedan förmånsrätt, som i 17 kap.
handelsbalk^! sägs.
52 §.
Befälhafvaren skall under resans
fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans
förlopp, derunder slutna aftal och
ingångna förbindelser samt angående
allt, hvarom kännedom eljest kan
vara till nytta för redaren. Innan
åtgärder af vigt vidtagas, bör han,
Befälhafvaren skall under resans
fortgång gifva redaren underrättelse
om fartygets tillstånd, resans
förlopp, derunder slutna aftal och
ingångna förbindelser samt angående
allt, hvarom kännedom eljest kan
vara till nytta för redaren. Innan
åtgärder af vigt vidtagas, bör han,
52
Särskilda Utskotts (Nro 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Mapts förslag.
der omständigheterna det medgifva,
inhemta föreskrift af redaren sjelf
eller det ombud, denne anvisat.
Erfordras penningar för fartygets
behof och kan icke redarens föreskrift
afvaktan, åligge befälhafvaren
att till medlens anskaffande anlita
den utväg, som för redaren är
förenad med minsta uppoffring; ej
må han utan i yttersta nödfall föryttra
något af lasten.
Varder fartyget å utländsk ort
taget i mät eller för gäld belagdt,
med qvarstad, och finnes af skeppshandlingarne,
att fartyget är för
gäld intecknadt, åligge befälhafvaren
att ofördröjligen om utmätningen
eller qvarstaden underrätta inteckningshafvaren,
der denne är för
honom känd.
Utskottets förslag.
der omständigheterna det medgifva,
inhemta föreskrift af redaren sjelf
eller det ombud, denne anvisat.
Erfordras penningar för fartygets
behof och kan icke redarens föreskrift
afvaktas, åligge befälhafvaren
att till medlens anskaffande anlita
den utväg, som för redaren är
förenad med minsta uppoffring; ej
må han utan i yttersta nödfall föryttra
något af låsten.
Varder fartyget å utländsk ort
taget i mät eller för gäld belagdt
med qvarstad, och finnes af skeppshandlingarne,
att fartyget är för
gäld intecknadt, åligge befälhafvaren
att ofördröjligen om utmätningen
eller qvarstaden underrätta inteckningshafvaren,
der denne är för
honom känd.
Huruledes bevis om inteckningsåtgärd
må biläggas skeppshandlingar ne,
derom förordnar Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
53
6:o
att Riksdagen, med bifall i den delen till förevarande
proposition, måtte antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning.
Härigenom förordnas, att 14 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription och om årsstämning skall erhålla följande ändrade
lydelse:
År borgenärs fordran intecknad i fast egendom eller i fartyg, eller
har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom;
njute han ur den egendom, som sålunda häftar, betalning ända att han
ej, efter årsstämning, sin fordran angifver. Om rätt till qvittning för
genfordran vare ock lag som i 7 § sägs, ända att den fordran ej blifvit
efter årsstämning angifven.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
54
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
7:o
att Riksdagen, med godkännnande af propositionen
i den delen, måtte antaga följande
Lag
om ändrad lydelse al* 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar
i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, morgongåfvobref och afhandlingar om lösöreköp.
Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen skall för hvarje ärende ä
brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares eller intecknas,
samt uti öfriga protokollen för ärende, som angår inregistrering af bouppteckning
eller bevakning af testamente, den dödes namn och för annat
ärende namnet å den person, ärendet rörer.
Vid rådstufvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskildt
protokoll öfver förlagsinteckningar. I det protokoll skall för hvarje
ärende å brädden tecknas förlagstagarens namn jemte uppgift om rörelsens
beskaffenhet och orten, hvarest den drifves.
Hos Stockholms rådstufvurätt varde ock särskildt protokoll fördt
öfver inteckningar i fartyg; och skall i det protokoll för hvarje ärende å
brädden tecknas namnet å det fartyg, hvarom fråga är, samt det nummer,
hvarunder fartyget blifvit i fartygsregistret infördt.
Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det
i protokollet anmärkt.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
55
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
samt
8:o
att Riksdagen, med bifall jemväl i den delen till
propositionen, måtte antaga följande
Lag
om antecknande i fartygsregistret af tvist om fartyg
eller fartygslott.
Härigenom förordnas som följer:
Hvar som till domstol instämt klander å annans åtkomst till fartyg,
som är i fartygsregistret antecknadt, eller lott i sadant fartyg, vare skyldig
låta klandret antecknas i registret. Har sådan anteckning ej skett,
då käroinålet till handläggning förekommer, gifve rätten käranden nödig
tid dertill, och hvile emellertid käroinålet. Försummas den tid,1 vare
käroinålet förfallet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1902.
Stockholm den 4 mars 1901.
På särskilda utskottets vägnar:
ROBERT DICKSON.
56
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Reservationer:
af herr Fröberg, som ansett, att Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af
39 § 2 mom. i lag om inteckning i fartyg bort tillstyrkas;
af herr Åkerman, som yttrat:
»Då endast ett jemförelsevis litet fåtal af landets fartygsegare kan
få gagn af den föreslagna inteckningsrätten i fartyg, kan jag icke finna
skäligt, att de för de mindre fartygen redan allt för betungande registreringsbestämmelserna
än vidare skärpas för andra fartyg än dem, i hvilka
man önskar erhålla inteckning, och anser jag derföre, att registrering af
fartyg utan skärpta fordringar på samma sätt som hittills hör försiggå i
kommerskollegium, men att det derjemte för de fartyg, i hvilka inteckning
åstundas, i Stockholms rådstufvurätt skall föras ett för sagda ändamål
afsedt tilläggsregister, som utom de för sådana fartyg ur kommerskollegii
register hemtade uppgifterna tillika bör innehålla de för intecknings
meddelande nödiga upplysningar rörande eganderätten. Härigenom skulle
den fördel kunna uppnås, att förmedelst strängare bestämmelser större
säkerhet erhölles beträffande eganderätten till intecknade fartyg, utan att
den stora massan af fartyg, som aldrig komma att intecknas, derigenom
betungades med en i ringaste mån ytterligare försvårad registrering.
För mig är emellertid hufvudsaken, att icke sjöfarten i allmänhet
betungas för att ett mindretal fartyg må kunna intecknas, och till undvikande
af ett års uppskof kan jag derföre äfven biträda den mindre förändring
af nu föreliggande förslag, att andra momentet af § 2 sjölagen
beröfvas sin fordran af bilbref och eganderättens styrkande.»
af herrar Melin och, Ödman, som instämt med herr Åkerman;
af herr Lundgren, som dels instämt med herr Åkerman och dels helst
sett, att inteckningsmål skolat handläggas vid rådstufv urätterna i fartygens
hemorter.
Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1901.