Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
It ii) ii'' t. V>rur .4 ■ JOff? r/)i /y:os> \ JTfOiK
bitti r*!!4> - .''■i ili 1 \ ; j ffO *’ UK v* U‘! •''
Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1898, kl. 11 f. m.
Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension eller
lifränta och dels vissa inom Riksdagens Andra Kammare
väckta motioner.
Till förberedande handläggning har utskottet fått emottaga:
1) Kongl. Maj:ts proposition n:o 55, i hvilken Kongl. Maj:t, under
åberopande af det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den !21 februari 1898, föreslagit Riksdagen att antaga
här nedan införda förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension eller lifränta;
2) åtta särskilda inom Riksdagens Andra Kammare väckta motioner,
i hvilka yrkats:
i motionen n:o 178 af herr J. Nilsson i Sorröd:
»att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till en allmän pensionering eller
lifränta för alla Sveriges medborgare efter fylda 50 lefnadsår, kapitaliseradt
efter de belopp, som af staten och föräldrar eller kommun för barn af ett
års ålder blifvit afsatte.»;
i motionen n:o 222 af herr A. Norrman:
»att Riksdagen måtte, under förutsättning, att Kongl. Majts ifråga
Bih.
till Riksd. Prot. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. (N:o 2). 1
2
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
varande förslag antages, hemställa om följande ändringar uti detsamma,
innan det som lag stadfästes, nemligen:
l:o) att åldersgränsen för försäkringspligt uppflyttas från 30 år till
40 år;
2:o) att åldersgränsen för pension eller lifränta likaledes nedflyttas
från 65 till 60 år och för invalidpension till 40 år;
3:o) att gränsen för pensions- och lifränte-afgifts erläggande sättes till
55 år i stället för 50 för personer, som äro arbetsföra;
4:o) att bestämmelsen »kontant» utgår i § 1 och 5, och bestämmelsen
1,800 kronor uti § 1 mom. 2 utbytes mot 1,500 kronor, oberoende af det
sätt, hvarpå aflöningen utgår (om kontant eller in natura eller båda delarna);
5:o) att uti 2 § 2 mom. måtte göras den ändring, att det kommer att
heta »största delen af en kalendervecka» i stället för alla söckendagar i
en kalendervecka.»;
i motionen n:o 226 af herr D. Bergström, m. fl.:
»att, i händelse en lag angående försäkring för beredande af pension
eller lifränta i anslutning till det framlagda regeringsförslaget af Riksdagen
antages, detta må ske med vidtagande af ändringar i nedan nämnda
afseenden:
1) att den i § 14 förekommande åldersgränsen 50 år för rätt till
pension vid varaktig oförmåga till arbete borttages;
2) att såsom ett tillägg till bestämmelserna i § 15 fastställes ett
minimibelopp för pensionerna till de försäkringspligtige af respektive 100
kr., 75 kr. och 50 kr. i de olika pension sklasserna;
3) att den i § 4 förekommande åldersgränsen 30 år för den nuvarande
generationens medtagande i pensionsförsäkringen ändras till 40 år.»;
samt i motionen n:o 228 af herr E. Lindblad:
att Riksdagen behagade för sin del göra vissa tillägg till och ändringar
uti det lagförslag, Kongl. Maj:t i propositionen n:o 55 framburit för Riksdagen.
Dessa tillägg och ändringar, angående hvilka utskottet i öfrigt tillåter
sig hänvisa till motionen, gå hufvudsakligen derpå ut:
a) att ordet »kontant» må utgå ur 2 §;
b) att jemväl tillfällig sysselsättning, omfattande blott hel dags arbete,
skall anses såsom med försäkringspligt förenad anställning;
c) att hustru till försäkrad man skall utan särskild afgift anses försäkrad,
äfven om hon sjelf innehar med försäkringspligt förenad anställning.
d) att de försäkrade skola indelas i endast två pensionsklasser, bestående:
den första klassen af män och den andra af qvinnor, och att
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 3
pensionsafgiften i den första klassen skall utgöra 20 öre och i den andra
10 öre;
e) att efterlemnadt oförsörjdt barn under 15 år eller äldre sådant,
som af vanförhet eller lyte sig ej försörja kan, må erhålla de för fadern
eller modern gjorda insatsernas summa utan ränta;
f) att högsta pensionsåldern sänkes till 60 år;
g) att pensionsbeloppet må beräknas till endast 1 ''/* procent af inbetalda
afgifter, derest den pensionsberättigade kan anses ega minst 800
kronors årsinkomst;
h) att hustruns rätt till pension utan särskild afgift m. m. äfven må
i tillämpliga delar gälla i fråga om lifränteförsäkringen;
i) att fondens förvaltning skall ske efter föreskrifter, som derom efter
Riksdagens hörande utfärdas;
k) att statens bidrag ej må ingå till fonden, utan tillskjutes i mån
af behof till de utgående pensionerna eller lifräntorna; samt
l) att försäkringen utsträckes till dem, som vid dess början ej fylt
40 år.
Vidare har yrkats i motionen n:o 229 af herr Hj. Branting:
att till § 15 fogas ett mom. 2 af innehåll, att pension, som tillerkännes
på grund af invaliditet, skall höjas med ett tillskott lika stort
som skilnad en mellan pensionens belopp, om den uttagits först vid 65 år,
och dess belopp enligt i mom. 1 angifna regel;
att i § 14 undantagsbestämmelsen »dock ej förr än efter fylda 50
år» strykes;
att antingen genom höjning af den föreslagna pensionsafgiften för
den första pensionsklassen eller genom höjning af statsbidraget eller genom
en kombination af dessa utvägar höja särskildt första klassens pensioner;
att ett tillägg till § 25 göres i syfte att vid sidan af pensionsstyrelsen
upprättas ett arbetareförsäkringsråd, ungefär med det verksamhetsområde
den första arbetareförsäkringskomitén förordade, nemligen att »med uppmärksamhet
följa riksförsäkringsanstaltens verksamhet i dess olika rigtningar,
öfvervaka efterlefnaden af de för denna verksamhet utfärdade författningar
samt föreslå åtgärder till afhjelpande af deri sig företeende
brister äfvensom för en vidare utveckling af denna del af lagstiftningen
och förvaltningen». Medlemmarne i detta råd borde utses dels af Konungen,
dels af Riksdagens kamrar;
att efter § 26 inskjutes en ny paragraf, som stadgar, att pensionsnämnder
distriktsvis skola tillsättas af och bland de försäkrade sjelfva
genom val efter lika rösträtt, med uppgift att öfvervaka, det lagens stad
-
4 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
ganden inom distriktet efterlefvas, samt att samverka med tilläfventyrs
utsedde ombud;
att § 33 ändras derhän, att de hufvudsakliga föreskrifterna utöfver
denna lag skola stadgas i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt;
samt att den nuvarande generationen i största möjliga utsträckning upptages
i försäkringen;
hvarjemte i motionen n:o 230 herrar P. O. Lundell och Elis Nilson
hemstält om vissa ändringar i Kongl. Maj:ts förslag. Dessa ändringar,
angående hvilka utskottet i öfrigt tillåter sig hänvisa till motionen, gå
bland annat ut på att åstadkomma likställighet mellan obligatorisk och
frivillig försäkring samt, med afseende på de hufvudsakliga detaljerna:
a) att om försäkrad gift man med döden afgår och efterlemnar barn
under 15 år samt för honom under försäkringstiden erlagts minst 7 kr. i
medeltal för hvarje försäkringsår, till hvart och ett af dessa barn skall
utgå ett uppfostringsbidrag af 30 kronor årligen, tills barnet uppnått 15
års ålder;
b) att till försäkringspligtige icke skola hänföras de, som, då lagen
träder i kraft, fylt 40 år, och till försäkringsberättigade icke de, som vid
samma tidpunkt fylt 55 år;
c) att för hvarje kalendermånad, under hvilken med försäkringspligt
förenad anställning egt rum, pensionsafgift skall för arbetstagare, intill
dess han fylt 50 år, oberoende af arbetsdagarnes antal, erläggas med 65
öre för man och 45 öre för qvinna, såvida föregående tids försäkringspligt
är fullgjord, men eljest med 75 öre för man och 50 öre för qvinna; att
försäkringspligt skall anses fullgjord, derest årliga inbetalningarna från försäkringens
början i medeltal uppgå till 7 kronor för man och 5 kronor
för qvinna; samt att i händelse de sålunda verkstälda inbetalningarna ej
äro tillräckliga för att berättiga till full normalpension, som utgör 150
kronor för man och 100 kronor för qvinna, inbetalningen skall fortsättas
tills detta inträffar, dock ej längre än till 55 års ålder;
d) att om försäkrad man dör och efterlemnar enka, hon skall vara
berättigad att uppbära hälften så stor pension, som skolat tillfalla mannen,
om han lefvat, dock icke öfver 100 kronor årligen;
e) att de i 6 § stadgade afgifter skola af arbetstagaren sjelf inbetalas
för löpande månad eller annan längre tid efter önskan, men att arbetsgivare,
som antager försäkringspligtig arbetare, skall vara skyldig att i
pensionsboken efterse, huruvida pensionsafgift för näst föregående månad
blifvit erlagd, och i annat fall senast å tredje dagens aflöning innehålla
en manads pensionsafgift och inom en månad derefter inbetala densamma;
5
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
f) att försäkrad må ega att på särskild begäran erhålla rätt till afkortad
pension redan vid sextio års ålder till belopp, som bestämmes
genom särskild uträkning, på sätt Konungen stadgar;
g) att pensionens belopp skall för hvarje för rätt till normalpension
erlagd pensionsafgift utgöra två procent af afgiftens belopp för hvarje
helt år, som förflutit från den dag, afgiften erlades, till den dag, från
hvilken pensionen utgår; dock att belopp af pension, som utgår på grund
af inbetalningar, gjorda mellan den försäkrades 45:e och 55:e år, beräknas
efter särskilda, af Konungen faststälda grunder, och att äfven tilläggspension
utgår efter beräkning, som af Konungen fastställes, och i mån åt
gjorda insatser;
h) att pension må lyftas för hvarje kalenderqvartal efter ingången af
qvartalets tredje månad;
i) att de afgifter, som vare sig obligatoriskt eller frivilligt inbetalas,
skola användas till bildande af dels normalpensioner, utgående med högst
loO kronor för man och högst 100 kronor för qvinna, dels tilläggspensioner,
hvilka få utgå med högst 400 kronor så väl för man som för
qvinna, och att endast de insatser, som gjorts utöfver det för normalpensions
bildande erforderliga beloppet, må användas till bildande af tilläggspension;
k)
att kommun skall vara skyldig att utse sådana personer, som i 26
§ 2 mom. af kongl. propositionen omförmälas;
l) att statens bidrag inskränkes till hälften af de för bildande af normalpensioner
afsedda afgifter och till bestridande af enkepensionering och
uppfostringsbidrag.
I motionen n:o 234 har herr E. Sahlin föreslagit,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägga förslag till lag om ålderdomsunderstöd
åt behöfvande genom samverkan mellan stat och kommun utan upptagande
af personliga försäkringsafgifter».
Slutligen har grefve H. E. G. Hamilton i motionen n:o 235 yrkat,
»att Riksdagen ville i det af Kongl. Maj:t framlagda lagförslaget göra
den ändring, att man, som varit obligatoriskt försäkrad under tvålmndrasextio
veckor, må ega, äfven sedan han upphört att innehafva försäkringspligtig
anställning, erlägga försäkringsafgifter med den verkan, att dessa
anses erlagda jemväl för hans hustru, på sätt i förslaget angående obligatorisk
försäkring stadgas, och utan att inskränkning härigenom göres i
hans rätt att deltaga i den frivilliga försäkringen.»
6 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
„ Angående föreliggande frågas uppkomst och föregående behandling
tillåter sig utskottet här återgifva följande ur 1895 års Riksdags särskilda
utskotts utlåtande n:o 2 hemtade korta redogörelse:
Frågan om arbetareförsäkringens ordnande i vårt land genom de
lagstiftande magternas ingripande har först framkommit från Riksdagens
sida.
Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion anhöll nemligen
Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 11 maj 1884, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga
för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande
möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer samt derefter göra de
framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till
hvilka förhållandena kunde föranleda.
Sedan Kongl. Maj:t den 3 oktober nämnda år tillsatt en komité med
uppdiag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning samt
derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning, aflemnade
denna komité under loppet af åren 1888 och 1889 åtskilliga lagförslag,
af hvilka tvenne föranledt till utfärdande af lagar, nemligen lagen
om skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen om sjukkassor
af den 30 oktober 1891.
Ett tredje, af komitén afgifvet förslag afsåg försäkring för olycksfall
i arbetet. Enligt detta förslag skulle samtliga hos arbetsgifvare i vissa
rörelser anstälde personer vara försäkrade för följderna af i arbetet inträffande
olycksfall. Afgifterna för försäkringen skulle bekostas af vederbörande
arbetsgifvare. Ersättning skulle utgå vid kroppsskada till den
skadade med högst 60 procent af den skadades förutvarande årliga arbetsförtjenst
samt vid dödsfall till efterlefvande anhöriga med, förutom begrafningshjelp,
högst 50 procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.
Detta förslag blef af Kongl. Maj it lagdt till hufvudsaklig grund för
särskilda propositioner till Riksdagen dels år 1890 och dels år 1891.
Framställningarna behandlades vid båda riksdagarne af särskilda utskott
(se 1890 års särskilda utskotts utlåtande n:o 2 samt 1891 års särskilda
utskotts utlåtande n:is 1 och 3). Vid intetdera tillfället vann framställningen
bifall inom någon af kamrarne.
Ett fjerde af förenämnda komité afgifvet författningsförslag afsåg en
lag om alderdomsförsäkring. Enligt detta förslag skulle en hvar svensk
undersåte, som vore i riket mantalsskrifven, vara pligtig att genom försäkring
i en särskild anstalt, benämnd Riksförsäkringsanstalten, till hvars
anordnande komitén afgaf ett särskildt förslag, bereda sig en årlig lifränta
7
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
för ålderdomen. Genom erläggande i försäkrangsafgift af 25 öre för vecka
eller 13 kronor för år från och med det kalenderår, då han fylde 19 år,
till och med det, då han fylde 28 år, skulle en hvar ega att vid uppnådda
60 år från nämnda anstalt utbekomma en lifränta af 72 kronor.
Genom frivilliga afgifter kunde lifränta till högre belopp eller vid tidigare
ålder erhållas. För vissa personer skulle kommunerna erlägga afgift.
Sistnämnda förslag blef den 30 oktober 1891 för Kongl. Maj:t föredraget,
dervid, med åberopande af anmärkningar, som mot förslaget från
deröfver hörda myndigheter och andra framstälts, samt på i öfrigt anförda
skäl, framhölls, att frågan om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen
då ännu icke kunde anses hafva vunnit den utredning, att
ett tillfredsställande förslag i ämnet kunde derpå grundas, samt att denna
försäkring, likasom äfven olycksfallsförsäkringen, möjligen borde sättas i
samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen. Med
anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t åt en, samma dag tillsatt, ny komité
att, efter utredning af hithörande förhållanden, inkomma med underdånigt
yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes
böra föranleda. Denna komité aflemnade den 30 mars 1893 af motiv och
utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension vid varaktig oförmåga till arbete.
Detta förslag, i vissa delar inom civildepartementet omarbetadt, lades
till grund för Kongl. Maj:ts proposition till 1895 års Riksdag och var
bygdt på följande hufvudgrunder:
1 :o) att pensionsförsäkringen med vissa- undantag skulle omfatta alla
hos arbetsgivare anstälde arbetstagare, män och qvinnor, som fylt 18 år
och hvilkas aflöning ej öfverstege 1,800 kronor om året, men ej de egentligen
lösa arbetarne;
2:o) att pensionsförsäkringen skulle vara obligatorisk;
3:o) att pension skulle för försäkrad person utgå vid hvarje fall af
invaliditet, så framt stadgade afgifter för minst 260 veckor eller 5 år
erlagts, och äfven utan sådant vilkor, då invaliditet förorsakats af olycksfall,
samt sist vid 70 års ålder;
4:o) att afgifterna för de försäkrade, som indelats i tre klasser, skulle
för hvarje vecka utgå med 40 öre i första, 25 öre i andra och 15 öre i
tredje klassen, deraf arbetstagaren skulle bidraga med omkring 2/a och
arbetsgifvaren med omkring V3, med rätt likväl för arbetsgivare, hvars
uppskattade inkomst vore synnerligen låg, att af statsmedel återbekomma
sitt bidrag;
5:o) att afgift skulle på arbetsgifvarens föranstaltande erläggas genom
8 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
infästande af pensionsmärken i en för den försäkrade utfärdad pensionsbok;
,
6:o) att pensionerna skulle för år utgå med ett belopp af ,50 kronor,
med tillägg för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgift erlagts, af 10 öre
i första, 5 öre i. andra och 2 öre i tredje pensionsklassen, hvarigenom
medelpensionerna i de särskilda klasserna beräknades skola uppgå till
resp. 250, 150 och 90 kronor;
7:o) att med berörda rätt till pension för de försäkrade i vissa fall
jemväl följde rätt till pension för hustru och uppfostringshjelp för minderåriga
barn;
8:o) att förvaltningen skulle uppdragas åt en för hela riket gemensam
pensionsstyrelse och särskilda pensionsnämnder i orterna;
9:°) att kostnaden för dessa nämnder skulle bestridas af vederbörande
kommuner, men förvaltningen i öfrigt bekostas af staten;
10:o) att af statsmedel ytterligare skulle bestridas, utom hvad som
skulle till förut omnämnda lågt beskattade arbetsgifvare återbetalas, kostnaden
ej mindre för ofvanberörda hustrupensioner och uppfostringshjelp
än äfven för de en gång försäkrades qvarstående i försäkringen, oaktadt
de lernnat försäkringspligtig anställning, samt hvad som beräknats åtgå
för att kunna medgifva den vid lagens trädande i kraft lefvande generation,
. som ej. fylt 40 år, att på samma vilkor som öfrige försäkringspligtige
ingå i försäkringen;
11:°) att, derest, vid tid efter annan anstäld undersökning af pensionsfondens
ställning, en på vetenskapliga grunder gjord sannolikhetsberäkning
skulle visa, att fonden ej försloge till fullgörande af fondens förbindelse^
beräknad brist skulle af statsmedel fyllas; samt
12:o) att, i sammanhang med den obligatoriska försäkringen, efter
särskilda grunder^ föreslagits en för hvarje svensk man och qvinna, som fylt
15 år, öppen stående frivillig försäkring till beredande af lifränta vid
in validitet eller vid uppnådd ålder af 70 år.
o Ärliga totalkostnaden för den obligatoriska försäkringen, bortsedt
från kommunernas bidrag, beräknades sålunda:
vid försäkringens början:
arbetarnes bidrag ................................................................■........ 3,414,000 kr.
arbetsgivare d:o.................................;...................................... 1,813,000 »
statens d:o....................................................................................... 3,390,000 »
Summa 8,617,000 kr.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 9
efter 30 år och derefter till 80 är:
arbetarnes bidrag..;........:................... 4,927,000 kr.
arbetsgifvarnes d:o.................................................. 2,631,000 »
statens d:o .............................................................. 4,398,000 »
Summa 11,956,000 kr.
efter 80 år:
arbetarnes bidrag........................................... 4,927,000 kr.
arbetsgifvarnes d:o .................................... 2,631,000 »
statens d:o.................................................. 3,015,000 »
Summa 10,573,000 kr.
Folkmängdens sannolika ökning hade vid dessa beräkningar ej tagits
i betraktande.
Fondbildningen antogs efter 80 år uppgå till 570 millioner, och hade
till grund för kostnadsberäkningarne lagts en räntefot af 3Y2 procent.
Vid detta förslags behandling af 1895 års särskilda utskott n:o 2
ansåg utskottet sig böra föreslå, att Riksdagen, med förklarande, att propositionen
i dess då föreliggande form icke kunde af Riksdagen bifallas, måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade låta föranstalta
om ny utredning rörande lämpligaste sättet att bereda arbetare
och med dem jemförliga personer understöd vid ålderdom, skada genom
olycksfall eller eljest inträffande varaktig oförmåga till arbete samt till
Riksdagen afgifva det förslag, som deraf kunde föranledas.
För sin del ansåg utskottet sig böra förorda, att vid utarbetande af
nytt lagförslag i ämnet afvikelser från grunderna till 1895 års förslag
skulle göras i så måtto:
att lagen koinme att omfatta, utöfver de i förslaget upptagne arbetarne,
äfven s. k. lösa arbetare, betings- och styckarbetare, jordtorpare
samt mindre sjelfförsörjare, såsom handtverkare med flere;
att vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjelp åt
minderåriga barn afseende fästes äfven vid de oäkta barnen i de fall, der
sådant läte sig göra;
att såsom en fyllnad till de genom lagen tillförsäkrade invaliditetsunderstöden
och i så nära samband med dessa som möjligt anordnades en
frivillig försäkring, som vore för arbetarne mera fördelaktig än den uti
lagförslaget ifrågasatta; samt
Bill. till Riked. Prol. 1698. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft.
2
10
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande. N:o 2.
att vid de matematiska beräkningarnas utförande en lägre räntefot
begagnades än den vid ifrågavarande lagförslags uppgörande använda.
Hvad utskottet sålunda hemstält och anfört blef emellertid ej af
någondera kammaren godkändt, utan anhöll Riksdagen i skrifvelse den
10 maj 1895, med anmälan att propositionen icke kunnat af Riksdagen
bifallas, att Kong! Maj:t behagade taga frågan under förnyad pröfning
samt, efter vidtagande af erforderlig utredning, för Riksdagen framlägga
det förslag, Kongl. Maj:t kunde finna påkalladt.
Med anledning häraf har nu, såsom af det till förevarande proposition
fogade statsrådsprotokoll af den 21 februari 1898 framgår, enligt Kong].
Maj:ts den 5 november 1897 meddelade nådiga föreskrift, upprättats det
nya förslag till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta,
som i propositionen meddelas.
De hufvudpunkter, i hvilka detta nya förslag skiljer sig från det äldre
förslaget af år 1895, finnas utförligt angifna i Kongl. Maj:ts proposition,
men torde här i största korthet böra återgifvas.
Skiljaktigheterna mellan de båda förslagen bestå hufvudsakligen deruti:
1) att den enligt det äldre förslaget flertalet arbetsgifvare ålagda skyldighet
att bidraga till den obligatoriska försäkringen borttagit® och blifvit
ersatt med motsvarande bidrag af statsmedel, som fixerats till hälften
af de försäkrades egna afgifter;
2) att de försäkrades inom första pensionsklassen afgifter nedsatts
med en femtedel eller från tjugufem till tjugu öre;
3) att för att tillgodose ej mindre de obligatoriskt försäkrades behof af
större pensioner än äfven det inom andra klasser af befolkningen befintliga
behofvet af försäkring, föreslagits en för hvar och en tillgänglig frivillig
lifränteförsäkring efter enahanda grunder som den obligatoriska;
4) att statens bidrag till den obligatoriska försäkringen utöfver ofvan i
1) nämnda bidrag och förvaltningskostnadens bestridande, hvilka förmåner
skulle tillkomma jemväl den frivilliga försäkringen, inskränkes till erläggande
af de afgifter, som erfordras till försäkring inom tredje pensionsklassen
af hustrur till försäkrade män (den s. k. hustrupensioneringen);
5) att under det att pension enligt det äldre förslaget skulle utgå vid
inträffad arbetsoförmåga och senast vid fylda 70 år, denna åldersgräns
nu bestämts till 65 år, men med den inskränkning, att pension ej utgår
före fylda 50 års ålder;
6) att pensionsafgifternu, som enligt det äldre förslaget skulle erläggas
till dess pension erhölls, enligt det nya förslaget ej skola erläggas
längre än till 50 års ålder;
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
11
7) att beloppet af den pension (och vid den frivilliga försäkringen af
den lifränta), som för de erlagda afgifterna erhålles, beräknas efter en för
alla fall gemensam regel, så att hvar och en erhåller hvad som enligt
försäkringstekniska grunder honom tillkommer i förhållande till såväl
antalet och beloppet af erlagda afgifter som ock den tid, som förflutit
sedan desamma erlades; för den, som mellan 18 — 50 år erlagt stadgade
afgifter, blifver vid 05 års ålder pensionsbeloppet för andra och ''tredje
pensionsklassen ungefär detsamma som medelpensionsbeloppet enligt det
äldre förslaget eller resp. 150 och 100 kronor; för den första pensionsklassen
uppgår motsvarande pensionsbelopp, i följd af den obligatoriska
afgiftens minskning, till endast 200 kronor; vid tidigare erhållande af
pension på grund af invaliditet blifva deremot pensionerna lägre enligt
det nya förslaget än enligt det äldre; genom frivilliga insatser kan pensionsbeloppet
ökas med högst 234 kronor;
8) att i följd af de förändringar, som vidtagits i fråga om de tekniska
grunderna för försäkringen, det äfven blifvit möjligt ,att införa vissa
förenklingar i förvaltningen, såsom borttagande af det s. k. märkessystemet
för afgifternas erläggande och afskaffande af pensionsnämnderna; enligt
det nya förslaget skulle nemligen inbetalning?» af afgifterna komma att
ske på liknande sätt soin insättningarne i postsparbanken, och i stället
för pensionsnämnderna hafva dels de äfven i 189.5 ars förslag föreskrifna
pensionsstyrelsens ombud bibehållits, dels jemväl stadgats rätt för
kommunerna att genom af dem utsedda personer ytterligare öfvervara
lagens efterlefnad;
9) att af den vid försäkringens trädande i kraft lefvande generationen
nu endast skulle i den obligatoriska försäkringen medtagas de, som
vid nämnda tidpunkt ännu icke fy It 30 år.
De kostnader, som antagandet af detta nya förslag skulle komma att
medföra, hafva beräknats sålunda:
under första året:
arbetarnes bidrag ............................................................................ 2,033,000 kr.
statens
l,927yOOO »
Summa 3,960,000 kr.
under det 2lista, året och derefter:
arbetärnes bidrag .............................
statens »
3.668.000 kr.
3.234.000 »
Summa 6,902,000 kr.
12 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Beräkningarna, som äfven nu hänföra sig till 1890 års befolkningsförhållanden,
hafva denna gång utförts efter en räntefot af 374 procent.
Fondens slutliga belopp beräknas blifva omkring 370 millioner kronor
eller 200 millioner kronor mindre än enligt det äldre förslaget.
Innan utskottet öfvergår till granskning af Kongl. Maj:ts förslag och
de motioner, Indika afse förändringar i detsamma, anser sig utskottet böra
angifva sin ställning till herr J. Nilssons och herr E. Sahlins motioner, enär
dessa båda motioner förorda tillämpningen af principer, som äro grundväsentligt
skilda från dem, på hvilka Kongl. Maj:ts förslag hvilar.
Herr J. Nilsson, som motionerat om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förslag till allmän pensionering af hela befolkningen, har ansett
eu dylik pensionering kunna åstadkommas genom insättning till visst belopp
^för hvarje barn, som uppnått ett års ålder, och föreslår, att staten
för sådant ändamål skall för hvarje barn afsätta eu summa af 25 kronor
samt att ^föräldrarne skola bidraga med en insats af 10 kronor. Härigenom
skulle på vanligt sätt genom ränte- och arfsvinster en fond bildas, af
hvars ränteafkastning jemte de årliga insatserna pensioneringen, som föreslås
skola börja vid uppnådda 50 års ålder, skulle bestridas.
Antager man nu, för att visa, hvarthän ett dylikt förslag skulle leda,
att folkmängden i riket vore konstant, så att hvarje år samma antal barn
föddes, så skulle mot 100,000 årligen födda barn svara ett antal pensionärer,
^ som i olika fall, allt efter som pensionsåldern vore 50, 55, 60
eller 65 år, skulle i rundt tal utgöra:
antal qvarlefvande öfver 50 år 1,395,000
* » »55 » 1,104,000
» » » 60 » 832,000
» » » 65 » 587,000,
allt under förutsättning, att dödligheten vore densamma som efter statistiska
byråns dödlighetstabell för hela riket under årtiondet 1881—90.
Insättes nu för hvarje barn af ett års ålder jemnt 100 kronor, så erhålles
härför, enligt en räntefot af 3 % procent — denna räntefot har i följande
exempel blifvit vald, emedan för detta fall nödiga hjelptabeller äro att
tillgå; efter en räntefot af 31/i procent skulle resultaten icke blifvit
väsentligt annorlunda vid sagda pensionsåldrar en pension af ungefär
följande belopp:
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Pensionsålder. |
Pensionsbelopp. |
50 år |
54 kr. |
55 » |
77 » |
60 » |
116 » |
65 » |
187 » |
Då hela pensioneringen trädt i |
full verksamhet, skulle således den totala |
Pensionsålder. |
Pensionsutgift. |
50 år |
75 Vs millioner kronor |
55 » |
85 » » |
60 » |
96 Va » '' » |
65 » |
109 3/4 » » • |
Då vidare af 100,000 årligen födda barn, enligt samma dödlighetstabell,
88,950 uppnå ett års ålder, och insatsen för hvarje sådant barn antogs
utgöra 1U0 kronor, så skulle den härigenom uppkommande årsinkomsten
utgöra 8,895,000 kronor, och således återstoden af pensionsutgiften för
hvarje år blifva resp. i runda tal:
66 72, 76, 87 Va och 101 millioner kronor.
Dessa summor skulle derför utgöra ränteinkomsten af den samlade fonden,
hvilkens belopp, efter en räntefot af 3 V2 procent, således i de olika fallen
skulle komma att uppgå till resp.
1,900, 2,170, 2,500 och 2,880
millioner kronor.
De nu anförda siffrorna gälla för ett antal af 100,000 årligen födda
barn. Vid tiden omkring år 1890 var emellertid antalet årligen födda
barn omkring en tredjedel större. Om således en dylik försäkring vid
sagda tidpunkt påbörjats, skulle motsvarande siffror för detta fall hafva
blifvit ungefär följande:
Pensionsålder. Pensionens storlek. Framtida pensionsutgift. Slutlig fond.
'' --- 2,530 millioner
2,890
3,330
3,840
50 år |
54 kr. |
100 millioner |
55 » |
77 » |
113 |
60 » |
116 » |
129 |
65 » |
187 » |
146 |
och fonden således blifva 7 å 8 gånger så stor som för den obligatoriska
försäkringen enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Utgår man från de i motionen angifna förutsättningar, nemligen att
insatsen för hvarje barn skulle utgöra 35 kronor och pensionen utfalla
från fylda 50 år, erhållas följande siffror:
14
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Årliga insatser, omkring .............................................. 4,150,000 kronor
Slutlig fond, omkring ......................................................... 885 millioner kronor
Pensionens årliga belopp ............................................... 19 kronor.
Redan det nu anförda torde vara tillräckligt för att visa de enorma
svårigheter, som skulle uppstå, om man enligt dylika principer ville genomföra
en s. k. allmän pensionering. I hvarje fall erhölles en fond af
för våra förhållanden oerhörd storlek, i följd hvaraf äfven vexlingarna i
räntefoten skulle få en genomgripande betydelse. Härtill komma vidare
de olägenheter, som alltid åtfölja eu ren ålderdotnsförsäkring, d. v. s. en
sådan pensionsförsäkring, i hvilken pensionens undfående är bundet vid
uppnåendet af en viss lefnadsålder; sättes pensionsåldern lågt, t. ex. till
50 eller 55 år, blifva pensionerna relativt små; tages åter en högre pensionsålder,
t. ex. 60 eller 65 år, blifva visserligen pensionsbeloppen större i förhållande
till de gjorda insatserna än i förra fallet, men antalet af dem, som
komma i åtnjutande af pension, blifver vida mindre och försäkringen i följd
häraf mindre effektiv. Slutligen må äfven påpekas den långa tid, som skulle
förflyta, innan någon pension komme att utbetalas, och som skulle utgöra
50—65 år, under hvilken tidrymd försäkringsinstitutionens hela verksamhet
skulle bestå endast i att upptaga och fruktbargöra de inflytande medlen.
Herr E. Sahlins motion ställer sig på en i flera afseenden alldeles
motsatt ståndpunkt. Motionären söker till en början uppvisa, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna obligatoriska försäkringen i följd af dess i flera
afseenden begränsade omfattning icke skulle blifva tillräckligt effektiv, att
denna olägenhet icke torde komma att undanrödjas genom införande af
den föreslagna frivilliga lifränteförsäkringen, att vidare den omständighet,
att statens bidrag till den obligatoriska försäkringen skulle blifva betydligt
större än till den frivilliga, innebure eu orättvisa, samt att slutligen den
i förslaget förutsatta fondbildningen både skulle medföra relativt dryga
kostnader för den nu lefvande generationen och i finansielt hänseende
blifva betänklig. Efter denna kritik af Kongl. Maj:ts proposition öfvergår
motionären till positiva förslag och hänvisar i sådant syfte till den danska
ålderdomsförsörjningslagen af år 1891, hvars principer han i hufvudsak
godkänner, om också sjelfva lagen efter hans förmenande icke omedelbart
eller utan revision af detaljerna torde böra öfverflyttas till vårt land.
Hufvudbestämmelserna i denna danska lag äro följande:
1) (§§ 1 och 2). Berättigad att erhålla understöd enligt lagens bestämmelser
är den, som efter att hafva fylt 60 år blifver ur stånd att förskaffa
sig sjelf eller dem, till hvilka han har full försörjningspligt, hvad
nödigt är till underhåll eller till sjukvård, förutsatt
15
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
a) att vederbörande ej är genom dom befunnen skyldig, till en i
juridisk mening vanärande handling, för hvilken han icke erhållit »iEresoprejsning»;
b)
att behofvet icke har sin grund i handlingar,. genom hvilka lian
till förmån för barn eller andra har afhändt sig sjelf medlen till sitt
underhåll, eller i oordentligt och slösaktigt lefverne eller är på annat
liknande sätt sjelfförvålladt;
c) att han under de 10 år, som förflutit närmast före mgifvandet åt
ansökan om ålderdomsunderstöd, har varit bofast i landet och inom
samma tid icke har mottagit fattigvårdshjelp eller är befunnen skyldig till
lösdrifveri eller betlande. .
2) (§ 5). Understödet bör utgöra hvad som vid hvarje tid behöfves
för den understöddes och hans familjs nödvändiga underhall eller, i händelse
af sjukdom, för sjukvård, men kan för öfrigt bestå sa väl i penningar
som i understöd in natura och, der omständigheterna tala derför, i intagande
på särskilda dertill inrättade asyler eller liknande anstalter.
3) (§ 6). Så vida den understöddes behof icke har haft sin grund i
tillfälliga orsaker, såsom ötvergående sjukdom, arbetslöshet och dylikt,
behåller han det honom en gång beviljade understödet, så länge hans förhållanden
förblifva oförändrade.
Skulle lian begå handlingar, som skulle utestängt honom från rätt
att erhålla ålderdomsunderstöd, eller skulle han förslösa hvad han erhåller
i understöd, bortfaller detta.
4) . Af kommunernas utgifter för ålderdomsunderstöd tillskjuter statskassan
hälften, dock icke mer än 2 millioner kronor om aret.
Utan att nu ingå på en belysning af de punkter, som af motionären
i hans kritik af Kongl. Maj:ts förslag blifvit berörda, och till hvilka utskottet
vid sin behandling af samma förslag återkommer, vill utskottet
hår endast angifva sin uppfattning af den danska lagens betydelse och
motionärens derpå grundade förslag. .
Det vill då synas utskottet, som om nämnda lag sjelf ej skulle göra
anspråk på att utgöra något för mer än ett slags utvidgning af den vanliga
fattigvården. Bortser man från åldersvilkoret, torde någon annan verklig
skilnad mellan innebörden af den danska lagens första paragraf och motsva
rån de paragraf i den svenska fattigvardsförordningen icke förefinnas,
än att den danska lagen förutsätter endast, att den behöfvande sjelf är
urståndsatt att förskaffa sig och de sina nödigt underhall, under det att
den svenska förordningen äfven fordrar, att den behöfvande saknar.underhåll
och vård af andra. Men äfven denna skilnad förlorar påtagligen en
del af sin betydelse genom de inskränkningar, som innehallas i den danska
16 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
lagens § 2, enligt hvilken såsom vilkor för erhållande af understöd bland
annat ^stadgas, att den behöfvande under de 10 närmast föregående åren
icke får hafva mottagit fattigvårdshjelp.
Härtill kommer vidare, att understödet hvarken till sitt belopp eller
till sin beskaffenhet är genom lagen bestämdt, utan att detta afgöres för
hvarje särskildt fall (§ 5). Understödet kan således, liksom vid den vanliga
fattigvården, allt efter kommunens bestämmande, utgå i penningar
eller i understöd in natura och till och med bestå i personens »intagande
på särskilda dertill inrättade asyler eller liknande anstalter». Huru man
under sådana förhållanden, i likhet med motionären, kan anse, att den
gamles frihet och sjelfbestämningsrätt ej inskräukes, förefaller anmärkningsvärdt.
Motionärens åsigt, att bestämmelserna i den danska lagens § 6 innebära,
att den, som en gång fått understöd, skulle vara skyddad mot godtycklig
nedsättning af understödets belopp, så att detsamma finge karakteren af
en lifstidspension, synes ej stämma öfverens med den bestämmelsen, att den
understödde behåller det en gång beviljade understödet endast >så länge
hans förhållanden förblifva oförändrade», eller att understödet bortfaller,
derest »han skulle förslösa hvad han erhåller i understöd».
De beviljade understöden synas ej heller till sina belopp vara större,
utan snarare mindre än de, som hos oss motsvara s. k. full fattigförsörjning.
Under år 1896, det sista år, för hvilket statistiska data varit för
utskottet tillgängliga, uppgick ålderdornsunderstödet för hvarje individ i
medeltal till omkring 76 kronor, medan beloppet för hvarje särskildt fall,
således familjeförsörjningen inräknad, uppgick till 136 kronor för städerna
och 92 kronor för landsbygden, eller till nästan precis samma belopp, som
den svenska fattigvården i medeltal består såsom fattigförsörjning för hvarje
fullt försörjd individ.
Att man med den danska lagen hittills icke ernått och ännu mindre
torde komma att i framtiden ernå någon väsentligare utvidgning af fattigvården,
så att derigenom en verklig arbetareförsäkring skulle blifva obehöflig,
synes jemväl framgå af den hittills vunna erfarenheten i fråga om
de uppoffringar, som kommunerna för ändamålet åtagit sig. Såsom motionären
sjelf med siffror angifver, hafva sålunda landtkommunerna, hittills
åtminstone, icke åtagit sig större utgifter för denna ålderdomsförsörjning,
än hvad ungefär svarat mot den deraf följande minskningen i fattigvårdskostnaden.
Man måste derför, hvad dessa kommuner beträffar, skrifva allt,
som hittills vunnits, på statsbidragets räkning. I fråga om stadskommunerna
torde förhållandet hafva varit något annorlunda, i det att dessa
kommuners totalutgifter för fattig- och ålderdomsförsörjning synas hafva
vuxit något hastigare, än om ifrågavarande lag icke funnits.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 17
I hufvudsak synes sålunda det, som hittills gjorts för den s. k. ålderdomsförsörjningen
i Danmark, hafva åstadkommits genom statsbidraget.
Detta bidrag har emellertid redan vid slutet af år 1896 uppnått sitt stadgade
maximibelopp af två millioner kronor, och det torde derför vara
ganska troligt, att lagen hädanefter kommer att blifva ännu mindre effektiv
än under de första åren af dess tillvaro.
Slutligen har motionären äfven sökt framhålla, att den danska lagen
skulle »verka enligt principen om hjelp till sjelfhjelp», nemligen derigenom,
att vilkoret om att den behöfvande under de 10 nästföregående åren icke
mottagit fattigvårdshjelp eller befunnits skyldig till betlande, skulle kraftigt
egga till »ansträngning att under denna tid hjelpa sig sjelf». »I många
fall», säger motionären vidare, »kräfves nog en ganska betydlig sjelfhjelp
genom denna föreskrift.» »Man kan också», yttrar han vidare, » i någon
mån påräkna hjelp af barnen under denna tid och af den enskilda välgörenheten.
»
Bortsedt från beskaffenheten af denna något egendomliga form för
sjelfhjelp, vill det synas utskottet, som om lagen i allmänhet snarare skulle
vara egnad att motverka sjelfhjelp än tvärtom. Och lagen är sjelf icke
blind för denna fara, då den i § 2 mom. b) stadgar såsom vilkor för understöds
erhållande, att behofvet icke må hafva sin grund i handlingar, genom
hvilka den behöfvande till förmån för barn eller andra aihändt sig sjelf
medlen till sitt underhåll. Den rätt till understöd, som lagen erbjuder
den behöfvande gamle, kan nemligen åtminstone icke öka vederbörandes
intresse att göra egna besparingar, då ju hans utsigt att få sådant understöd
blifver så mycket mindre, ju större tillgångar han sjelf eger, medan
å andra sidan lagen för den, som gjort dylika besparingar, medför frestelse
att afhända sig dessa till förmån för anförvandter, för att sjelf komma i
åtnjutande af understödet.
Af hvad nu blifvit anfördt torde framgå, att utskottet för sin del icke
kan finna annat, än att motionären tillagt den danska ålderdomsförsörjningslagen
en vida större betydelse, än den sjelf gör änspråk på, och att
denna lag i sjelfva verket endast åsyftar att i fråga om ålderstigna behöfvande
möjliggöra tillämpningen af en i vissa afseenden liberalare och
mindre tryckande uppfattning än den vanliga fattigvården, men att lagen
deremot icke gör anspråk på att fylla det behof, som en verklig s. k. arbetareförsäkring
söker afhjelpa.
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
3
18
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Då utskottet nu öfvergår till granskning af Kongl. Maj:ts förslag, vill
utskottet till en början framhålla, att utskottet ansett sig böra ansluta sig
till de båda hufvudprinciper, på hvilka förslaget hvilar, nemligen:
1) att vissa klasser af befolkningen genom lag. om obligatorisk försäkring
åläggas att under sin arbetskraftigaste tid afsätta en ringa de! —
1 å 2 procent — af sin arbetsförtjenst för att bereda sig ett nödtorftigt
uppehälle under äldre dagar, och att det allmänna härtill bidrager med
ett efter vissa grunder afpassadt belopp; samt
2) att genom en verksamt understödd, frivillig försäkring tillfälle
lemnas en hvar att bereda sig liknande fördelar.
Att den obligatoriska försäkringen, åtminstone till en början, icke
omfattar hela befolkningen, utan endast vissa klasser af densamma, synes
vara välbetänkt både ur praktisk och principiel synpunkt. Af hvad utskottet
ofvan, i fråga om herr J. Nilssons motion, anfört, kan man beräkna, att
beredandet af en pension å 100 kronor åt hvarje person öfver 50, 55 eller
60 år i framtiden skulle leda. till en årlig, utgift af resp. 186, 147 och
111 millioner kronor. Och vare sig man ville åstadkomma dessa medel
genom samlandet af en för vårt lands förhållanden oerhördt stor fond
eller genom direkt uttaxering eller beskattning eller ock genom att kombinera
dessa båda utvägar, skulle man stöta på så godt som oöfvervinneliga
finansiella svårigheter.
A andra sidan kan ej bestridas, att såsom den s. k. nya arbetareförsäkringskomitén
(Betänk. I, pag. 45) framhåller, »behofvet af en försäkring,
som afser att skydda mot nöd och elände, är mycket olika inom samhällets
olika klasser». »Visserligen», säger komitén vidare, »är statistiken
i detta afseende mycket bristfällig, och för närvarande finnes ej annat att
tillgå än 1884 års komités undersökning angående fullt försörjda fattighjon,
men man erhåller dock med stöd af de siffror, denna undersökning lemnat,
en ganska tydlig föreställning om förhållandena härutinnan. Emot 10,000
fullvuxna personer, tillhörande någon af nedannämnda yrkesgrupper, svarade
nemligen följande antal fullt försörjda fattighjon, hvilka tillhört dessa
yrken:
jordegare (män)......................................... 31 fattighjon,
inhyses- och backstuguhjon (män) ............ 37 »
jordtorpare (män) ......................................... 145 »
manliga tjenstehjon och arbetare............... 250 »
qvinliga tjenstehjon ....................................... 225 »
19
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
»I fråga om de öfriga yrkena aro motsvarande siffror betydligt
mindre tillförlitliga, men visa i hufvudsak samma resultat, nemligen att
antalet fattighjon, som tillhört tjenstehjonens eller arbetarnes klasser,
är mångdubbelt — 8 till 10 gånger — större än antalet af dem, som
förut tillhört de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, allt i förhållande till
totalantalet inom hvarje klass. Den låga siffran för de s. k. inhyses- och
backstuguhjonen visar, såsom 1884 års komité framhållit, att äfven i den
ringaste lefnadsställning bofastheten gifver ett visst skydd emot nöden.
•Jordtorparne intaga en mellanställning emellan tjenstehjon och arbetare,
å den ena sidan, samt de sjelfständiga yrkesidkarne, å den andra.»
Från dessa synpunkter sedd synes den obligatoriska försäkringens begränsning,
på sätt i förslaget skett, vara i hufvudsak tillfredsställande och
dessutom gjord med den försigtighet, som i fråga ombett ännu så opröfvadt
område som det ifrågavarande till en början måste iakttagas. De
klasser af befolkningen, som skulle komma att af försäkringen omfattas,
äro nemligen hufvudsakligen sådana, inom hvilka a ena sidan både
faran för den enskilde att en gång falla den allmänna eller enskilda
välgörenheten till last är synnerligen stor, och derjemte ^förmåga att göra
mindre besparingar för ålderdomen icke saknas, medan a andra sidan den
omständighet, att samtliga de försäkrade skola vara hos arbetsgivare anstälde
arbetstagare, gör det möjligt att åstadkomma en enkel organisation
af försäkringen.
Utskottet biträder jemväl den i det kongl. förslaget uttalade grundsatsen,
att rätt till pension skall förvärfvas genom erläggande af vissa afgifter,
och att pensionen alltså icke, såsom enligt den danska alderdomsförsörjningslagen,
lemnas under formen af ett efter den försäkiades ekonomiska
vilkor afpassadt understöd af allmänna medel.
Utskottet anser sig nemligen böra framhålla, att lagförslaget icke har
till syfte att så småningom fullständigt af sk afla fattigvardsförsörjningen af
alla ålderstigna behöfvande personer. Fn förändring af nuvarande förhållanden
i detta syfte skulle i sjelfva verket förutsätta eu fullständig
omgestaltning af hela den grund, på hvilken sagda försörjning hvilar, och
skulle för öfrig!, om den konseqvent genomfördes, komma att medföra vida
större uppoffringar för stat eller kommun, än som ifragasättas för genomförandet
af den obligatoriska försäkring, som afses i Kongl. Maj:ts förslag.
Detta utesluter dock ingalunda, att den ifrågasätta obligatoriska försäkringen
är anordnad jemväl med särskild hänsyn till fattig v ardsförhallandena.
Dess närmaste uppgift är nemligen just att söka skydda dem, som skulle af
försäkringen omfattas, mot faran att på äldre dagar nödgas anlita den för
20 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
så många förhatliga fattigvården. Men förslaget vill åstadkomma detta genom
att för de klasser af befolkningen, om hvilka här är fråga, införa vissa
förpligtelse^i ändamål att skydda både dem sjelfva mot att på äldre dagar
lalla lattigvarden till last och samhället mot att nödgas försörja jemväl
alla dem, som under sin arbetskraftiga ålder väl kunnat, men försummat
att göra nagra besparingar. I fråga åter om dem, som äfven under nuvarande
förhållanden på allt sätt spara för att bereda sig och de sina eu
tryggare _ existens, asyftar försäkringen att på ett för dem fördelaktigare
sätt, än i regel eljest kunnat ske, omsätta en del af dessa besparingar till
en om ock. ringa utkomst under den tid, då arbetskraften tryter.
De afgifter, sou) sålunda aläggas de af den obligatoriska försäkringen omfattade
samhällsklasserna, komma närmast dem sjelfva till godo. Men å
andra sidan kommer jemväl det allmänna att häraf draga er” icke obetydligt
vinst genom den minskning af fattigvårdsbördan, som deraf blifver en
följd. Denna omständighet synes i högre grad än allt annat, som i sådant
afseende anförts, motivera den skyldighet att verksamt understödja och
bidraga till försäkringen, som man ansett böra åligga det allmänna och
hvilken skyldighet Kongl. Majrts förslag så godt som helt och hållet vill
ålägga staten. Huru stor den vinst bör skattas, som uppstår för det allmänna
genom fattigvårdsbördans minskning, låter sig naturligtvis ej afgöra, då
ju icke ens den fullständigaste statistik öfver hittillsvarande förhållanden
skulle gorå det möjligt att draga tillförlitliga slutsatser med afseende å
framtiden. Men äfven om det, derest försäkringen genomföres, skulle visa
sig, att det bidrag, som staten enligt förslaget lemnar försäkringen, koinme
att blifva något större än den beräknade vinsten, torde, enligt utskottets
förmenande, de socialpolitiska fördelarne af försäkringens genomförande
mer än väl uppväga den öfriga kostnaden.
Vid sidan af den obligatoriska försäkringen föreslår Kono-1. Makt
äfven föreskrifter angående anordnandet af en frivillig lifränteförsäkring
Angående denna del af förslaget yttrar departementschefen i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokoll bland annat följande:
0 * Emellertid är det tydligt, att de pensionsbelopp, som kunna erhållas
pa grund af den obligatoriska försäkringen, icke blifva större, än att de
nätt och jemt kunna anses tillräckliga för att skydda arbetaren för att på
sm ålderdom nödgas anlita den allmänna fattigvården. Och då jag icke
i fråga om samhällsklasser, som äro i ekonomiskt afseende så svagt stälda
s°I1j. om hvilka det här handlar, vågat föreslå större obligatoriska
afgifter, än som ofvan anförts, torde det blifva nödvändigt att genom
införande af en verksamt understödd frivillig försäkring bereda tillfälle
21
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
till erhållande af ökning i ålderdornsunderstödet. Härtill kommer jemväl
det förhållandet, att äfven bland andra klasser af befolkningen, såsom
jordtorpare, mindre jordbrukare och handtverkare och dylika, om också i
mindre grad än i fråga om de egentliga arbetarne och tjenarne, ett allmänt
erkändt behof af ålderdomsförsäkring af liknande beskaffenhet förefinnes,
och att det således äfven för dessa samhällsklasser skulle vara af största
betydelse att kunna komma i åtnjutande af en dylik försäkrings förmåner.
Jag har derför jemväl ansett mig böra på det lifligaste tillstyrka genomförandet
af den frivilliga försäkring, hvarom det nya förslaget innehåller
nödiga bestämmelser.»
»Enligt detta förslag skulle tillfälle till sådan frivillig försäkring,
hvilken till skilnad från den obligatoriska pensionsförsäkringen blifvit
benämnd lifränteförsäkring, stå öppet för hvarje svensk man eller qvinna
mellan 18 och 50 år, således i den arbetskraftigaste åldern, då förmågan
att göra besparingar bör kunna förutsättas vara störst, och med samma
åldersgränser, som gälla för pensionsförsäkringen. Till de frivilliga insättningarna
eller lifränteafgifterna skulle staten bidraga i samma proportion
som till de obligatoriska afgifterna, d. v. s. med 50 procent. I följd häraf
skulle jemväl bestämmelserna angående tidpunkten för lifräntas erhållande
och sättet för beräkningen af lifräntans belopp blifva alldeles desamma
som vid pensionsförsäkringen. Men då denna frivilliga försäkring egentligen
är afsedd att komma de mindre bemedlade, arbetande klasserna till
godo, så har jag, för att söka förhindra, att de bemedlade klasserna i
någon högre grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten skulle lemna
till afgifterna, varit betänkt på att föreslå vissa inskränkningar och i sådant
syfte i det nya förslaget begränsat insättningarnas belopp till högst 12
kronor om året, motsvarande vid 65 års ålder en lifränta af omkring 235
kronor. För enkelhetens skull har derjemte föreslagits, att lifränteafgiftens
belopp ej skulle få understiga en krona och endast utgå i helt antal
kronor. I öfrigt kunna lifränteafgifterna erläggas på hvilka tider och till
hvilka belopp som helst.»
»Man finner häraf, att hvad som skiljer den obligatoriska försäkringen
från den frivilliga med afseende å de förmåner, som genom den erbjudas,
är den s. k. hustrupensioneringen, som bekostas af staten för de obligatoriskt
försäkrade männens hustrur.»
Äfven utskottet finner anordnandet af en dylik frivillig försäkring
vara nödvändigt för att söka fylla de behof, som genom den obligatoriska
försäkringen antingen endast ofullständigt eller ock alldeles icke tillfredsställas.
22
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Visserligen bär man ofta uttalat tvifvel derom, huruvida den frivilliga
försäkringen skulle leda till något afsevärdt resultat, och dervid hänvisat
till den erfarenhet, som i andra länder vunnits i detta afseende. Särskildt
hafva de försök till åstadkommande af effektiv ålderdomsförsäkring på
rivillighetens grund, som gjorts i Frankrike, England och Tyskland, icke
edt till önskadt resultat i fråga om de arbetande klassernas deltagande i
iförsäkringen.
Äfven utskottet håller före, att frivillig lifr&nteförsäkring under den
lönn, som vanligen förekommit, nemligen med utbetalning af lifräntorna
från en på förhand bestämd ålder och utan effektivare understöd från det
allmänna, ofta äfven med bestämda terminer för premiernas inbetalande
och komplicerade tabeller för lifräntornas beräknande, i allmänhet icke
torde vara lämplig för de mindre bemedlade klasserna eller komma att
af dem i vidsträcktare mån användas.
Den i Kong! Maj:ts proposition föreslagna formen för dylik försäkring
förefaller emellertid vida mer ändamålsenlig, dels i följd af den möjlighet,
som derigenom beredes den försäkrade att erhålla eu reducerad lifränta,
i händelse oförmåga till arbete inträdt före uppnåendet af den eljest faststälda
pensionsåldern, dels ock deri, att afgifterna kunna erläggas när som
helst och — inom de föreskrifna gränserna — till hvilka belopp som helst
för hvarje gång, hvartill kommer, att lifräntans belopp beräknas efter en
för alla fall gemensam regel, och att afgifterna kunna inbetalas på hvilket
postsparbankskontor som helst.
Redan dessa nu anförda omständigheter gifva vid handen, att den
föreslagna försäkringen är vida lämpligare och beqvämare samt i högre
grad tillgodoser just de behof, den afser att fylla, än någon af de institutioner,
hvilka hittills veterligen blifvit för liknande ändamål inrättade.
Då härtill kommer, att denna frivilliga försäkring icke skulle fungera ensamt
för sig, utan i samband med en obligatorisk försäkring, byggd på
väsentligen samma grunder som den frivilliga, torde man vara berättigad
att hoppas, det försäkringens idé skall blifva allmännare spridd och erkänd.
En motionär — herr E. Sahlin — har i fråga om statens bidrag till
den frivilliga försäkringen anmärkt, »att gåfvan icke vore synnerligen
mycket värd, då man i ett enskildt bolag (Skandia) för 1*2 kronors premie,
erlagd under liden från 18 års ålder till 50, kan vid 65 års ålder
erhålla en större lifränta, än man genom inbetalning skulle erhålla enligt
Kongl. Maj:ts förslag, ehuru staten der till samma premie årligen betalar
ett tillskott af 6 kronor». Utskottet vill med anledning af denna anmärkning
och efter inhemtade upplysningar anföra följande.
23
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Det af motionären åsyftade bolaget bar pa hans begäran meddelat,
att årspremien mellan 18—50 år för en lifränta af 100 kronor från 65
års ålder skulle utgöra
för män....................................... 5 kronor 7 öre
» qvinnor................................ 5 » 35 »
och således i medeltal för båda könen — hvilka i Kongl. Maj:ts förslag
blifvit likstälda — 5 kronor 21 öre. För en arspremie af 12 kronor
skulle sålunda i medeltal erhållas en lifränta af i rundt tal 230 kronor.
Enligt det kongl. förslaget skulle för samma årsafgift från den försäkrades
sida.vid 65 års ålder erhållas en lifränta af 234 kronor, således — såsom
ock i statsrådsprotokollet framhålles — ungefär samma belopp.
Härvid bör dock till en början erinras, att bolaget icke medgifvit rätt
för den försäkrade att i händelse af invaliditet erhålla en till beloppet
reducerad lifränta vid tidigare ålder. Derest bolaget, i likhet med Kongl.
Maj:ts förslag, äfven velat medgifva denna förmån, skulle bolaget icke
kunnat bevilja högre pension vid 65 års ålder än icke fullt 190 kronor
eller omkring Vs mindre än i förra fallet. Att detta belopp ändock öfverskjuter
hvad enligt det kongl. förslaget, med hänsyn till statsbidraget, för
lika stora inbetalningar erhålles, förklaras mer än väl deraf, att bolaget
beräknat premien efter en vida högre räntefot (4 procent), än hvad det
kongl. förslaget förutsätter (3 7* procent). Hade bolaget, användt samma
beräkningsgrunder som de vid uppgörande af Kongl. Maj:ts förslag valda,
skulle den försäkrade för sin premie af 1-2 kronor vid 65 års ålder af
bolaget naturligtvis erhålla en lifränta till ett belopp af endast, tva tredjedelar
af motsvarande belopp enligt Kongl. Maj:ts förslag, d. v. s. omkring
156 kronor.
Med hvad nu anförts har utskottet icke velat fälla något- sola helst
omdöme om lämpligheten af de premier, som lifförsäkringsbolagen i vart
land i allmänhet fordra för sina lifränteförsäkringar. Det torde nemligen
vara allmänt bekant, och dessa bolag lära utan tvifvel vara de första att
erkänna rigtigheten häraf, att lifränterörelsen af bolagen numera endast
drifves i mycket ringa utsträckning, och att, om detta icke vore fallet,
utan denna rörelse skulle blifva af någon större omfattning, de nu gällande
premierna skulle tarfva en betydlig förhöjning. Så som förhållandena för
närvarande ligga, leder i alla händelser, pa sätt ofvan anförts, jemförelsen
tilli det resultat., att man för 12 kronors premie enligt det kongl. förslaget
vid 65 år får en lifränta af 234 kronor, men dessförinnan, i händelse
af invaliditet, eu mindre lifränta, under det att det enskilda bolaget —
24 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
med nuvarande beräkningsgrunder — under förutsättning af samma möjlighet
af tidigare pension, vid 65 års ålder endast skulle lemna en pension
af knappt 190 kronor eller omkring Va mindre än i föregående fall.
Såsom ofvan framhållits, har utskottet anslutit sig till de grundprinciper,
på hvilka Kongl. Maj:ts förslag hvilar. Med afseende å detaljerna
har utskottet emellertid ansett sig böra föreslå vissa ändringar i och tilllägg
till förslaget i syfte att öka försäkringens effektivitet och att underlätta
lagens tillämpning. De vigtigaste bland dessa förändringar och tilllägg,
för hvilka längre ned utförligare redogöres, äro följande:
1) att åldersgränsen för dem, som vid försäkringens början skulle i
densamma^medtagas, utsträckes från 30 till 40 år, och att för dessa äldre
personer såväl pension som lifränta beräknas efter en särskild, förmånligare
regel än eljest (4 § och öfvergångsbestämmelsen);
2) o att de båda första pensionsklasserna sammanslås till en, så att
man far endast tvenne grupper, män och qvinnor, hvarvid veckoafgiften
bestämmes för män till 20 öre och för qvinnor till 10 öre (5 §);
3) att märkesystemet införes fakultativt, så att arbetsgifvare må kunna,
vid afgifternas erläggande, välja mellan att göra detta å postsparbankskontor
eller genom att på förhand köpa märken och, då så erfordras,
sjelf infästa märkena i den försäkrades pensionsbok (9 §);
4) att man, som varit obligatoriskt försäkrad under sammanlagdt 260
veckor, derefter, äfven om han icke innehar med försäkringspligt förenad
anställning, far rättighet att fortfarande inbetala stadgade pensionsafgifter
och dervid åtnjuta förmånen af den s. k. hustrupensionerinsren
(13 §); samt
5) mildring af ansvarsbestämmelserna för arbetsgifvare (31 §).
Då utskottet nu öfvergår till att redogöra för resultatet af sin granskning
af de särskilda paragraferna, må påpekas, att i följd dei’af, att utskottet
ur Kongl. Maj:ts förslag uteslutit 5 § och framför 14 § insatt en ny
paragraf, paragrafnummerna 5—13 i Kongl. Maj:ts och utskottets förslag
icke svara mot hvarandra. Denna ändring har i det följande iakttagits
på det sätt, att motsvarande paragrafer i Kongl. Maj:ts förslag angifvits
inom parentes.
25
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
2 §•
Denna paragraf, som tillika med 3 § angifver den obligatoriska försäkringens
omfattning, är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
motsvarande paragraf i 1895 års regeringsförslag.
Mot densamma har från flera håll gjorts den anmärkning, att allt
för fä klasser af samhället skulle komma att underkastas försäkringspligt,
i det att flere kategorier af »arbetare och med dem jemförliga personer»,
för hvilka försäkringen jemväl skulle vara af största betydelse, blifvit från
försäkringen uteslutna, såsom betings- och styckarbetare, jordtorpare, mindre
jordegare och handtverkare m. fl., äfvensom alla de s. k. lösa arbetare,
som icke på grund af stadgandet i paragrafens andra moment skulle
blifva försäkringspligtige.
Hvad då först beträffar sistnämnda arbetare, eller dem, som icke ens
hafva sysselsättning under hel kalendervecka hos en och samma arbetsgivare,
så vill utskottet ingalunda bestrida, att behofvet af försäkring för
dem är fullt ut lika stort som i fråga om många bland dem, hvilka enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle obligatoriskt försäkras. Men i likhet med nya
arbetareförsäkringskomitén och i anslutning till motiveringen af 1895 års
förslag, har utskottet ansett det väl kunna försvaras att, åtminstone till
en början, innan större erfarenhet om lagens verkningar vunnits, ej i försäkringen
upptaga element, som skulle betydligt försvåra dess genomförande,
hvilket uppenbarligen blefve händelsen, derest hvarje tillfällig
sysselsättning hos en arbetsgivare skulle vara förenad med försäkringspligt.
Det förtjenar i öfrigt anmärkas, att inom utskottet till och med
påyrkats en ännu längre gående inskränkning än enligt Kongl. Maj:ts
förslag, i det man velat ersätta den i andra momentet föreskrina kalenderveckan
med en ännu längre tidrymd. Då emellertid hufvudsvårigheten
i fråga om dessa arbetare torde blifva undanröjd genom det tillägg, som
utskottet föreslagit till 10 §, och till hvilket utskottet här nedan återkommer,
har utskottet ej funnit skäl att gå detta yrkande till mötes.
Frågan om de s. k. jordtorparnes och andra mindre sjelfförsörjares
ställning till den obligatoriska försäkringen har synts utskottet värd ännu
större uppmärksamhet. Det stora flertalet af de till dessa kategorier hörande
personer hafva nemligen, innan de blifvit sina egna, under någon
tid innehaft försäkringspligtig anställning. Sålunda har torparen merendels
varit under 5 till 10 år dräng eller statkarl, innan han fått sitt torp;
likaså har handtverkare!! ofta förut i egenskap af lärling och gesäll, den
mindre handlanden åter i egenskap af handelsbetjent, i yngre år varit
obligatoriskt försäkrad. Och då dessa mindre sjelfförsörjare ofta icke kunna
Bill. till Riksd. Prat. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 4
2G Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
sägas hafva en väsentligt bättre eller tryggare ställning än vanliga arbetare,
så kan det väl förefalla obilligt att genom att hänvisa dem till den
frivilliga lifränteförsäkringen för den öfriga tiden beröfva dem den förmån,
som särskildt tillkommer den obligatoriskt försäkrade, nemligen hustrupensioneringen.
Det är också för att fylla denna lucka i den föreslagna
lagstiftningen, som utskottet i öfverensstämmelse med i ämnet väckt motion
ansett sig böra föreslå den utvidgning af försäkringen, som innehålles i
13 § af utskottets här nedan anförda författningsförslag.
Hvad åter angår de s. k. styck- och betingsarbetarne, kunna, enligt
utskottets uppfattning, dessa icke genom paragrafens ordalydelse anses
principielt uteslutna från den obligatoriska försäkringen. Utför en dylik
arbetare sitt arbete för viss arbetsgifvares räkning och är hans ställning
till denne senare icke endast af tillfällig beskaffenhet, synes han böra
anses såsom hos arbetsgifvaren anstäld och således försäkringspligtig. I
samma rigtning går äfven det uttalande, som finnes i det till 1895 års
förslag fogade statsrådsprotokollet (pag. 37), der det heter: »Ofta lärer
arbetsaftalet mellan betings- och styckarbetarne, å ena sidan, och arbetsgifvarne,
å andra sidan, vara sådant, att tvifvel ej kan råda derom, att
arbetarne måste anses vara anstälde i arbetsgifvarens arbete för hela den
tid arbetet fortgår och sålunda icke kunna hänföras till sådana, som
hafva allenast ''tillfällig sysselsättning’.»
Man har äfven anmärkt, att den obligatoriska försäkringen icke skulle
blifva tillräckligt effektiv i fråga om tjenstehjonen, och för att styrka
detta hänvisat till deras fördelning på de olika åldersgrupperna. Hvad
då först angår de manliga tjenstehjonen på landet, hvilkas antal är
ungefär åtta gånger så stort som i städerna, så är det tydligt, att deras
relativa fåtalighet inom de äldre åldersgrupperna — bortsedt från inflytandet
af dödsfall, befolkningens successiva tillväxt, in. m. — i regeln beror antingen
derpå, att de öfvergå till att blifva statkarlar eller yrkesarbetare, i hvilket
fall de fortfarande komma att omfattas af den obligatoriska försäkringen,
eller ock derpå, att de blifva jordtorpare eller sjelfständiga jordbrukare,
för Indika fall åter den af utskottet föreslagna 13 § blefve tillämplig.
I viss mån enahanda är förhållandet med de qvinliga tjenstehjonen,
som, derest de ej, hvilket väl torde vara undantagsfall, öfvergå till sjelfständig
yrkesutöfning, i regel upphöra att vara försäkringspligtiga antingen
derigenom att de gifta sig med försäkringspligtiga män och då erhålla
försäkringen gratis, eller ock gifta sig med män, som icke omfattas af den
obligatoriska försäkringen, och i sådant fall hafva den frivilliga lifränteförsäkringen
att tillgå. Att den i 13 § föreslagna bestämmelsen jemväl för
dem kan blifva af synnerligt stor betydelse, torde knappast behöfva särskildt
framhållas.
27
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
I sammanhang med livad nu anförts torde äfven fa erinras, att sadana
»hemmavarande» söner eller döttrar till torpare, mindre hemmansegaro,
in. fl., hvilka stanna i hemmet för att ersätta en dräng eller piga, äfvenledes
utan tvifvel i flera fall böra räknas såsom försäkringspligtigt anstälde.
Man har äfven gjort den invändning, att städernas befolkning skulle
i vida högre grad draga nytta af den obligatoriska försäkringen än landsbygdens.
Med afseende härå vill utskottet framkalla, att af de 300,000
manliga arbetstagare, som skulle af föi''säkringen omfattas, tva tredjedelar
tillhöra landsbygden och en tredjdedel städerna, och att naturligen äfven
af sistnämnda tredjedel många utgöra sadana arbetare och tjenare, som
endast för någon tid dragits från landsbygden till städerna. Skulle den
i 13 § af utskottet ifrågasatta utvidgningen af försäkringen komma till stånd,
hvilken utvidgning har sin största betydelse för de mindre sjelfförsörjarne
på landet, synes ännu mindre fog finnas för ofvan berörda invändning.
Häraf framgår, att efter utskottets mening tillräckliga skäl för en
väsentligare förändring af förevarande paragrafs bestämmelser icke äro för
handen. Endast i tvenne hänseenden har utskottet föreslagit ändringar,
nemligen dels i fråga om den i paragrafen angifna öfre lönegränsen, som,
i öfverensstämmelse med hvad herr Norrman i sin motion yrkat, ansetts
böra nedsättas från 1,800 till 1,500 kronor, enär yrkesbiträden och förmän
med en aflöning af 1,500 kr. och deröfver icke synts kunna likställas med
de egentliga arbetarne och tjenarne, dels ett förtydligande tillägg af mindre
vigt till paragrafens andra moment.
3 §.
I förening med 6 (7) § angifver denna paragraf den fördel, som Kongl.
Maj:t ansett de obligatoriskt försäkrade, till ersättning för det dem ålagda
tvånget, böra hafva framför dem, som begagna sig af den frivilliga lifränteförsäkringen.
Denna fördel utgöres, såsom redan blifvit nämndt, af den s. k.
hustrupensioneringen.
Utan tvifvel kan den särskilda fördel, som äfven enligt utskottets åsigt bör
lemnas de obligatoriskt försäkrade, beredas äfven pa åtskilliga andra sätt än
det af Kongl. Maj:t ifrågasatta. Det vill dock synas utskottet, som om den
i förslaget valda utvägen skulle vara den, som i förhållande till den erforderliga
kostnaden vore mest till gagn både för de försäkrade sjelfva och för
det allmänna. Man har t. ex. i Tyskland varit betänkt på att för de
obligatoriskt försäkrade anordna en enke- och barnpensionering, och denna
idé har jemväl upptagits af herrar Lundell och Elis Nilson i deras ofvan
omförmälda motion. En dylik anordning skulle emellertid vålla vida större
28 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
kostnader än den af Kongl. Maj:t föreslagna hustrupensioneringen. I
Tyskland har man beräknat, att en dylik enke- och barnpensionering
för de 7V2 millioner manliga arbetare, som den tyska lagen omfattar,
äfven med en sa ringa enkepension som 60 mark (= 54 kronor) och med en
pension af 30 mark (=27 kronor) för hvarje faderlöst barn under 15 år,
skulle erfordra en kostnad af 120 millioner mark (= 107 millioner kronor)
om aret. Man kan vidare beräkna, att kostnaden för en dylik pensionering
för hvarje enskild arbetare, som vid 20 års ålder inträdde i försäkringen,
skulle belöpa sig till omkring 10 kronor om året. Äfven det af herr
Lindblad väckta förslaget om återbetalning i visst fall af erlagda pensionsafgifter
skulle i ej oväsentlig mån fördyra försäkringen, utan att medföra motsvarande
gagn. Under sådana förhållanden har utskottet ansett det ändamålsenligast
att stanna vid den anordning, som föreslås i Kongl. Maj:ts proposition.
Den förändring, som utskottet föreslagit i fråga om paragrafens ordalydelse,
. är endast redaktionel och torde icke erfordra någon särskild
utläggning.
4 §■
I fråga om första stycket af denna paragraf har framstälts den anmärkning,
att de i »kommuns tjenst anstälde tjensteman och betjente» äfvensom
»befälhafvare och besättning å fartyg» icke bort, såsom i förslaget
skett, undantagas från försäkringspligt. Utskottet har likväl icke funnit
tillräcklig anledning att i förevarande afseende frångå Kong], Maj:ts förslag.
Beträffande kommunens »tjensteman och betjente», hvilket uttryck
icke torde kunna missförstas, hyser utskottet i likhet med nya arbetareförsäkringskoinitén
den uppfattningen, att kommunerna — t. ex. med tillhjelp
af den frivilliga lifränteförsäkringen -— sjelfva böra kunna draga försorg
om deras pensionering.
Rörande åter sjömännen, hvilka enligt det ursprungliga af nya arbetareförsäkringskomitén
framlagda förslaget skulle vara underkastade försäkringspligt,
men hvilka i 1895 års regeringsförslag på grund af kommerskollegii
utlåtande undantogos, har utskottet, på grund af de skäl, som då anfördes,
trött sig höra tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag i detta afseende, men vill
på . samma gång uttala den mening, att, om icke, såsom blifvit stäldt i
utsigt, en bättre anordning än de nu befintliga för sjömännens pensionering
skulle komma till stånd, desamma i så utsträckt mån som möjligt böra
medtagas i den nu ifrågasatta obligatoriska försäkringen.
Med afseende a det andra stycket af ifrågavarande paragraf hafva de
flesta af de ofvan omförmälda motionärerna, i fråga om dem, som vid
försäkringens början skulle medtagas, yrkat en framflyttning af den före
-
29
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
slagna åldersgränsen af 30 år till 40 år. Statsrådet ocli chefen för
civildepartementet har ej heller stält sig bestämdt afvisande mot en dylik
utvidgning af försäkringen. I det oftanämnda statsrådsprotokollet af den
21 februari innevarande år anför han rörande denna fråga bl. a. följande:
»Den ena af dessa båda olägenheter består, såsom jag redan framhållit,
deri, att af den nuvarande generationen endast de skulle medtagas
i den obligatoriska försäkringen, som vid försäkringens trådande i kraft
äro yngre än 30 år, i följd hvaraf denna generation ej i någon högre
grad skulle komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, och dennas
verkningar derför ej heller kunna så snart träda i dagen, som eljest skulle
varit fallet. Såsom jag redan visat, är dock frågan härom endast att betrakta
såsom en ren kostnadsfråga, som ej har något att skaffa med de
grunder, hvarpå förslaget i öfrigt är bygdt.
»Vid årets riksdag äro motioner väckta, deri såsom skäl för en större
afsättning till arbetareförsäkringsfonden än Eders Kongl. Maj:t ifrågasatt
just åberopats, att försäkringen borde så anordnas, att den komme äfven
den nuvarande generationen till godo. Innan emellertid sig visat, huruvida
inom Riksdagen åsigterna äro skäligen eniga i den uppfattning, att
förmånerna af en dylik anordning kunna anses motsvara den derför erforderliga,
såsom jag ofvan visat, betydande kostnaden, har jag, som med
anledning af frågans utgång år 1895 särskildt haft att eftersträfva kostnadernas
nedbringande, ansett mig för närvarande icke böra ifrågasätta
ändring i denna del i det uppgjorda förslaget.»
De skäl, som anförts för framflyttande af den föreslagna åldersgränsen,
hafva äfven synts utskottet högeligen b ehj er tan svärda, och har utskottet
derför låtit undersöka, i hvad mån en dylik framflyttning kunde åstadkommas,
utan att pensionerna skulle blifva alltför små och den erforderliga
kostnaden för betungande. Derjemte har utskottet ansett, att, om
i ''förevarande syfte särskilda förmåner kunde beredas de obligatoriskt försäkrade,
som vid försäkringens trädande i kraft äro äldre än 30 år, motsvarande
fördelar jemväl borde beredas dem, som begagna sig af den frivilliga
försäkringen. Vid undersökningen af de utvägar, som härvid
kunnat tagas i öfvervägande, och af hvilka en blifvit i den kong!. propositionen
omförmäld, har utskottet slutligen stannat vid att föreslå dels
åldersgränsens framflyttning till 40 år, dels ock att genom bidrag af statsmedel0
de, som vid försäkringens början äro mellan 30 och 40 år gamla,
skulle komma i tillfälle att i allmänhet bereda sig en pension elle/lifränta
till ungefär det belopp, som eu trettioårig enligt förslaget skulle kunna
förskaffa sig. Det af utskottet i sådant syfte utarbetade förslag finnes intaget
i öfvergångsbestämmelsen vid slutet af författningsförslaget och gar
30
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
ut derpå, att det i 15 § för beräkningen af pensions- och lifräntebeloppen
angifna procenttalet 2 skulle för dessa äldre försäkrade höjas till 2,2 procent
för dem, som fyllt 30 år, 2,4 procent för dem, som fyllt 31 år, o. s. v.
För att visa innebörden af denna bestämmelse må följande exempel
här anföras.
En person, som uppnått 29, men icke 30 års ålder, tänkes för hvarje
år, till dess han fyllt 50 år, inbetala en afgift af 10 kronor årligen. Med
tillämpning af den i 15 § gifna regeln skulle då pensionens eller lifräntans
belopp blifva:
vid 50 år : 42 kronor,
» 65 » : 105 »
Höjes den i § 15 angifna procentsatsen på nyssberörda sätt skulle pensionsbeloppen
för dem, som vid försäkringens början äro äldre än 30 år
och erlägga 10 kronor om året intill fylda 50 år, i de olika fallen blifva
i helt kronetal:
Ålder nästa |
Pensionens |
storlek |
födelsedag. |
vid 50 år |
vid 65 år |
31 |
42 |
108 |
32 |
41 |
109 |
33 |
40 |
no |
34 |
38 |
109 |
35 |
36 |
108 |
36 |
34 |
106 |
37 |
31 |
102 |
38 |
28 |
98 |
39 |
25 |
93 |
40 |
22 |
88 |
, som skulle blifva erforde |
en sådan anordning, bör, enligt utskottets förmenande, utgöras af statsmedel.
Såsom af det följande framgår, blir denna kostnad väsentligt mindre
än efter den i propositionen anförda utvägen och endast en bråkdel
af hvad i nya arbetareförsäkringskomiténs förslag och i 1895 års proposition
ifrågasattes för motsvarande ändamål.
I samband med den af utskottet sålunda föreslagna framflyttningen af
åldersgränsen för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen
har utskottet_ur lagförslaget uteslutit sista meningen i förevarande paragrafs
andra stycke, enär det å ena sidan icke synes finnas något skäl för att
ställa hustrur öfver 40 år i en gynsammare ställning än andra personer
af samma ålder, och å andra sidan bibehållandet af nämnda bestämmelse
31
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1 följd af pensionsbeloppens obetydliga storlek, icke skulle hafva någon
nämnvärd praktisk betydelse.
I fråga om sista stycket af denna paragraf har utskottet, med afseende
å vigten af att redan bestående, af arbetsgivare och arbetare bildade,
pensionskassor så litet som möjligt störas i sin ofta gagnande verksamhet,
ansett sig kunna taga för gifvet, att vilkoren för eu sådan anordning,
som här afses, icke göras allt för betungande.
5 § (5 och 6 §§).
De manliga försäkrades fördelning på två klasser, på sätt Kongl. Maj:t
ifrågasatt, bar motiverats dels dermed, att för arbetare med mindre
kontant lön än 10 kronor i veckan den för de högre aflönade arbetarne
föreslagna veckoafgiften skulle kunna vara för dryg, dels ock dermed, att
den högre kontanta lönen skapade något större behof och i följd deraf
äfven borde motsvaras af en något större pension.
Af flere motionärer bar emellertid yrkats, att de bada pensionsklasserna
för män skulle sammanslås till en enda, och att veckoafgiften för
denna skulle bestämmas till 20 öre, såsom i den nu föreslagna, första
klassen. Då härigenom onekligen större enkelhet vid tillämpningen skulle
vinnas ocli jemväl den genom indelningen i pensionsklasser framträdande
skilnaden mellan landsbygd och stad samt emellan jordbruk och industri
skulle bortfalla, har äfven utskottet ansett, att första och andra pensionsklasserna
borde förenas till en. Och då enligt utskottets förmenande
en veckoafgift af 20 öre för de manliga försäkrade i hvarje fall icke torde
blifva allt för betungande, så har utskottet jemväl härutinnan ansett sig
böra biträda motionärernas förslag.
Då under förutsättning af en sådan förändring de obligatoriskt försäkrade
skulle komma att delas i blott två klasser, den ena omfattande
män och den andra qvinnor, synes jemväl begreppet »pensionsklass» kunna
undvaras och i öfverensstämmelse härmed 5 och 6 §§ i Kongl. Maj:ts förslag
böra, på sätt utskottet nedan angifvit, sammandragas till en.
6-8 §§ (7-9 §§)
I dessa paragrafers lydelse har utskottet endast vidtagit mindre
betydande formella förändringar, hvilka ej synas påkalla särskild förklaring.
9 § (10 §).
Det sätt, som i denna paragraf af Kongl. Majtts förslag angifves för
erläggandet af pensionsafgifternn, låter lätt tillämpa sig i de fall, då det
gäller fast anstälde arbetare och tjenare eller i allmänhet sadana arbets
-
32 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
tagare, som hafva en längre tids anställning hos arbetsgifvaren. I dylika
fall behöfver nemligen arbetsgifvaren i regeln ej ombesörja afgifternas erläggande
oftare än några få gånger om året, och torde derför det dermed
förbundna besväret icke vara afsevärdt.
Men i de fall, då det gäller sådan anställning, som omförmäles i andra
momentet af 2 §, och hvilken ej behöfver vara längre än en kalendervecka,
skulle det töreskrifna erläggandet af pensionsafgiften å postsparbankskontor
eller annat dylikt ställe icke allenast kunna medföra stor
omgång och tidsutdrägt för arbetsgifvaren, utan i vissa fall rent af blifva
omöjligt att verkställa, om de gifna föreskrifterna strängt skulle följas.
Da det° är fråga om tillfällig sysselsättning, kan nemligen arbetsgifvaren
först, på lördagen veta, om sysselsättningen under veckan skall räknas
såsom försäkringspligtig anställning eller icke. Om arbetstagaren då upphör
med sin sysselsättning hos arbetsgifvaren, och lön skall till honom
utbetalas samma dag, skall arbetsgifvaren vara nödsakad att dessförinnan
infinna sig å något af de i denna paragraf omförmälda ställen för att
ombesörja afgiftens erläggande, något som för honom ganska ofta ej vore
möjligt att utföra. Då nu härtill kommer, att arbetsgifvaren enligt 31 §
kan ställas till ansvar för uraktlåten inbetalning af pensionsafgift, framträder
den ifrågavarande föreskriftens olämplighet i nämnda fåll ännu
bjertare.
Med anledning af denna svårighet i fråga om det af Ivongl. Maj:t
föreslagna sättet för pensionsafgifternas erläggande, då det gäller tillfälligt
sysselsatta arbetare, och da utskottet, för att ej allt för väsentligt minska
försäkringens effektivitet, ej velat föreslå någon längre gående inskränkning
i fråga om de s. k. lösa arbetarnes försäkringspligt än hvad i 2 §
2 mom. stadgas, har utskottet tagit i öfvervägande, huruvida icke svårigheten
kunde lösas på annat sätt. Utskottet har härvid kommit till det
resultat, att den anmärkta svårigheten lättast torde afhjelpas genom att
återupptaga det i nya arbetareförsäkringskomiténs och 1895 års förslag
genomförda s. k. märkesystemet, dock icke såsom i nämnda förslag obligatoriskt,
utan endast fakultativt. Det skulle således, i enlighet med utskottets
förslag, stå en arbetsgivare fritt att, der han så funne för godt, i
stället för att inbetala afgifterna direkt på postsparbankskontoret, ombesörja
erläggandet af afgifterna genom att på förhand inköpa pensionsmärken
och derefter sjelf infästa dem, då så erfordrades, i den försäkrades
pensionsbok. Härigenom skulle icke allenast de ofvan framhållna särskilda
svårigheterna i fråga om de tillfälligt sysselsatta arbetande vara undanröjda,
i det att arbetsgifvaren endast behöfde vara på förhand försedd med
det fåtal märken, som för sådana mer eller mindre oförutsedda fall kunde
38
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
erfordras, utan äfven under andra förhållanden arhetsgifvarens besvär
minskas.
I fråga om dessa märken torde det vara gifvet, att märken, afsedda
jemväl för längre perioder än en vecka, således äfven för manad, qvartal
o. s. v., komma att utgifvas. Makuleringen af de infästa märkena skulle
göras af arbetsgifvaren genom påteckning af namn och datum enligt
särskild föreskrift.
Den i 8 mom. af utskottets ändringsförslag gifna bestämmelsen, att
märkena skola vara försedda med beteckning för det år, de från statsverket
utgifvits, är endast afsedd att underlätta kontrollen och innebär
naturligtvis icke hinder lör att inköpta märken med beteckning för tidigare
år få användas.
Utskottet har derjemte ansett lämpligt att i 1 mom. af förevarande
paragraf föreslå införandet af föreskrift derom, att med pensionsafgifts erläggande
ej må anstå längre än ett år efter utgången åt den vecka, afgitten
gäller. Ändamålet med denna bestämmelse skulle vara att förebygga den
möjlighet, att arbetsgifvaren, t. ex. i fråga om ett tjenstehjon, icke ens
vid årets slut utbetalade »full aflöning», och härigenom beredde sig formel
rätt att ännu längre uppskjuta afgiftens erläggande.
11 § (12 §)•
Beträffande denna paragraf har utskottet ansett, att en bestämmelse
bör inflyta om rättighet för den, som inlemnar pensionsbok till pensionsstyrelsens
granskning, att häröfver afgiftsfritt erhålla bevis. Under den
tid boken är till granskning inlemnad skulle då detta bevis i det fall,
som i 10 § 1 mom. afses, öfverlemnas till arbetstagaren i stället för boken,
hvilken arbetstagaren, efter anmälan å något postspai’bankskontor, mot
återlemnande af beviset, sedermera sjelf finge afhemta.
13 §.
Såsom utskottet redan vid behandlingen af 2 § framhållit, har det
synts högeligen önskvärdt att öka försäkringens effektivitet genom att
bereda dem, som vid yngre år lemnat den obligatoriska försäkringen genom
att öfvergå till annan lefnadsställning, således i regeln mindre jordegare,
torpare, mindre handtverkare och handlande m. fi., äfvensom många s. k.
lösa arbetare, tillfälle till försäkring på förmånligare vilkor än genom den
frivilliga lifränteförsäkringen. För sådant ändamål har utskottet i denna nya
paragraf föreslagit, att den, som under sammanlagdt minst 260 veckor varit
obligatoriskt försäkrad, skulle ega rätt att, äfven om han icke innehar försäkringspligtig
anställning, fortsätta försäkringen och dervid åtnjuta den för
Bih. till Rikad. Vrot. 1898. 5 Sami. 1 AJd. 2 Höft. 6
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
den obligatoriska försäkringen stadgade förmånen af hustru försäkring genom
statsbidrag. Det föreslagna vilkoret, att den, som skulle få begagna sig af
nämnda rättighet, dessförinnan skulle hafva varit obligatoriskt försäkrad
under minst 260 veckor, har tillkommit i syfte att förhindra missbruk.
14 och 15 §§.
Utskottet har för sin del icke velat föreslå annan ändring i dessa
paragrafers lydelse, än att meningen »som motsvarar hans krafter och
färdigheter», såsom icke innebärande något verkligt förtydligande, uteslutits
ur 14 §.
Åtskilliga af motionärerna hafva framstäf yrkanden på mera genomgripande^
förändringar, såsom högsta pensionsålderns nedflyttning från 65
till °60 år, borttagande eller framflyttning af den nedre åldersgränsen af
50 år, stadgande af minimibelopp för pensionerna o. s. v., allt i ändamål
att göra försäkringen förmånligare.
Men om nu också flertalet af dessa föreslagna förändringar utan tvifvel
i ^ och för ^sig skulle innebära väsentlig förbättring af försäkringsvilkoren.
sa är det å andra sidan uppenbart, att hvarje dylik förbättring skulle antingen
öka kostnaden för det hela eller medföra en motsvarande försämring
i ^ annat afseende, såsom i fråga om pensionsbeloppens storlek m. m.
Sålunda skulle t. ex. genomförandet af alla de i motionen n:o 226 föreslagna
förändringarna, äfven under förutsättning af samma omfattning för
försäkringen och samma vilkor i öfrig! (exempelvis 5 års väntetid) som i
1895 års förslag, medföra en ökning af totalkostnaden till nära samma
belopp, som beräknades för nämnda förslag, och således, då arbetsgifvarne
ej skulle deltaga i kostnaden, för statsverket innebära ungefar°en fördubbling
af dess ^utgifter för försäkringen; och blott en framflyttning
af högsta pensionsåldern till 60 år, såsom af andra motionärer ifrågasatts,
skulle,. om . avgifter och statsbidrag bibehölles oförändrade, verka till en
väsentlig minskning af pensionsbeloppen för denna ålder. Den högsta pensionen
i den obligatoriska försäkringen skulle i sådant fall nedgå från 203
till omkring 140 kronor o. s. v. Härtill kommer, att i många af dessa
fall en högst väsentlig komplicering af hela organisationen, icke minst i fråga
om den frivilliga försäkringen, som väl då svårligen skulle kunna byggas
på samma grunder som den obligatoriska, blefve den nödvändiga följden.
I fråga om pensionsåldern har man framhållit, att genom de afvikelser,
som i detta hänseende gjorts från 1895 års förslag, försäkringen i hufvudsak
35
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
icke längre skalle vara en invaliditetsförsäkring, utan väsentligen skulle
blifva en ålderdomsförsäkring, och att således en af de hufvudprinciper,
som i fråga om nämnda förslag vunno allmänt bifall, nu öfvergifvits.
Häremot vill utskottet till en början påpeka, att högsta pensionsålderns
sänkning från 70 till 65 år visserligen i så måtto innebär ett närmande
till den rena ålderdomsförsäkringens princip, som flertalet af dem, hvilka
erhålla pension, kommer i åtnjutande häraf just vid sistnämnda ålder, men
att detta i och för sig icke kan uppfattas såsom ett öfvergifvande af
invaliditetsprincipen och väl i alla händelser ej kan anses såsom en försämring
af försäkringens grunder. I fråga åter om den nedre åldersgränsen
af 50 år, äro de fall af invaliditet, som dessförinnan ^inträffa, relativt
så få, att man ej heller af denna anledning lär kunna pasta, att invaliditetsprincipen
blifvit öfvergifven. Af dem, som vid i medeltal 20 års ålder
inträda i den obligatoriska försäkringen, blifva visserligen, enligt de den
kongl. propositionen bilagda tabellerna, ungefär 8 proc. invalider före
50 års ålder, men äfven af dem skulle mer än Va vid nämnda ålder få
pension. Betänker man vidare, att man vid upprättandet af nämnda
tabeller, för säkerhetens skull, betjenat sig af från tysk erfarenhet hemtade
siffror rörande utsigten att blifva invalid, hvilka siffror efter all sannolikhet
äro för höga, då det gäller en befolkning med så gynsamma
mortalitetsförhållanden som den svenska, så blifver den anmärkta olägenheten
af ännu mindre betydelse. Härtill kommer, att det i statsrådsprotokollet
i utsigt stälda förslaget till arbetsgifvares ansvarspligt för
olycksfall i arbetet inom . vissa yrken just för åldersklasserna under 50 år
skulle få en väsentlig betydelse.
Den i förevarande paragraf angifna regeln, enligt hvilken pensionsbeloppet
för erlagd afgift beräknas till två procent af afgiftens belopp för
hvarje helt år, som förflutit sedan afgiften erlades, hvilar på vissa förutsättningar
angående ränte-, dödlighets- och invaliditetsförhallanden äfvensom
statsbidragets storlek, så att, om dessa förhallanden undergå, väsentligare
ändringar, jemväl den i paragrafen angifna procentsatsen i. sadant
fall bör undergå en motsvarande ändring. Da det ansetts vara af intresse
att utröna, huru betydande dylika förändringar skulle blifva i olika fall,
har utskottet häröfver låtit anställa beräkningar, hvilkas hufvudresultat
här meddelas.
Antager man först, att räntefoten undergått sådan förändring, att beräkningarna
för framtiden anses höra baseras pa en annan räntetot, men
att öfriga förhållanden kunna påräknas förblifva i hufvudsak oförändrade,
så skulle procentsatsen i olika fall blifva ungefär följande:
36
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Räntefot.
Procentsa ts.
3% procent
2,38
2,18
2,00
1,83
1,68
1,54
3 V* »
3 V* »
3 »
2%
2Vj
motsvarande således en sänkning i pensionsbeloppet af 8 till 9 procent
för hvarje sänkning af V4 procent i räntefoten. En nedgång af räntefoten
från 3 U till exempelvis 2 7, procent skulle alltså medföra en minskning
af pensionsbeloppen med icke fullt 25 procent.
Om man åter skulle vilja bibehålla den i paragrafen utsatta procentsatsen
oförändrad, men i stället i motsvarande mån ändra beloppet af
statsbidraget, som enligt förslaget skall utgå med 50 procent af hvarje
afgift, skulle detta bidrag i olika fall komma att utgå med föliande procent
af af giften: 1
•J?n af räntefoten med V4 procent skulle följaktligen, under
angifva ^förutsättning af att 15 § icke ändrades, medföra en förhöjning i
statens årliga. bidrag till afgifterna och hustrupensioneringen med inemot
i början .................................. 400,000 kronor,
„ „ efter 20 ar............................. 700,000 » ,
allt efter 1890 års befolkningsförhållanden.
o ^vad vidare dödlighetsförhallandena angår, så är det bekant, hurusom
\ lar‘d sedan decennier ett i jemförelse med andra civiliserade länders
förhållanden ovanligt starkt aftagande af dödligheten gjort sig gällande.
Ett sadant aftagande skulle, om det fortfore, komma att, i likhet med ett
eventuel!; fallande af räntan, verka, att antingen pensionerna måste efter
hand minskas eller ock afgifter eller statsbidrag höjas. Sålunda skulle ett
sa starkt aftagande af dödligheten, som egt rum från perioden 1871—80
till 1881—90, ensamt för sig i förevarande afseende hafva nästan samma
verkan, som om räntefoten sjönke med l/t procent. Härvid bör dock
Räntefot.
Statsbidrag.
3 */« procent
3 Vi ''»
3 *''4 »
26 procent af afgiften
38
50 » »
64 » »
79 >
95 » »
37
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
märkas, att de med aftagande dödlighet naturligen äfven aftagande invaliditetssannolikhetstalen
verka i motsatt rigtning och till en icke oväsentlig
del neutralisera verkningarna af dödlighetens aftagande, samt vidare att
de antaganden angående invaliditeten, som vid beräkningarna till förslaget
användts och hvilka grundats på tysk erfarenhet, redan i och för sig innebära
en ytterligare motvigt, som till sin verkan kan skattas ungefär lika
med en höjning af räntefoten med V* procent.
28 §.
Beträffande kostnaden för försäkringen och förvaltningen samt andra
härmed i sammanhang stående förhållanden vill utskottet anföra följande.
Enligt de beräkningar, som åtfölja det kongl. förslaget, skulle kostnaden
för den obligatoriska försäkringen, om man utgar från 1890 ars
befolkningsförhållanden, ställa sig på ungefär följande sätt:
Arbetarnes bidrag
Statens bidrag:
a) till afgift ernå............
b) » hustrupensionerii
c) » förvaltningen .....
I början. |
Efter 20 ar. |
................... 2,033,000 |
3,668,000 |
.......... 1,017,000 |
1,834,000 |
n ................... 610,000 |
1,100,000 |
.......................... 300,000 |
300,000 |
Summa kronor 3,960,000 |
6,902,000 |
Genom de af utskottet föreslagna förändringarna i förslaget skulle
denna kostnad ökas i följande afseenden.
Först och främst komme kostnaden att under de närmaste aren ökas
derigenom, att i försäkringen jemväl skulle upptagas de, som vid densammas
början vore mellan 30 och 40 år gamla. I följd häraf skulle under
den första tiden af försäkringens bestånd antalet försäkrade (om man för
enkelhetens skull icke tager hänsyn till, att hustrur, som vore äldre än
40 år, icke skulle medtagas) blifva:
mellan 18—40 år: i klass I......................
» » » » II..........................
» » » » III.........................
jemte hustrur till de obligatoriskt försäkrade
148.000,
93.000,
160.000,
94.000.
Skulle de tre pensionsklasserna bibehållas, blefve i följd häraf kostnaden
i början:
38 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Arbetarnes bidrag ............................................................. 3,037,000: —
Statens bidrag:
a) till afgifterna................................................................... 1,519,000: —■
b) » hustrupensioneringen.................................... 911,000: —
c) » förvaltningen ....................................... 300,000: —
Summa kronor 5,767,000: —
Statens bidrag skulle således under den första tiden blifva 2,730,000
kronor eller 803,000 kronor större är enligt det kongl. förslaget.
Dernäst skulle en ökning i kostnaden vållas genom de båda första
pensionsklassernas sammanslagning till en enda. I följd häraf skulle de
försäkrades bidrag blifva
i början .......................................... kronor 3,274,000
efter 10 år ....................................... » 3,948,000
och statens bidrag till dessa afgifter ökas i samma proportion. Deremot
skulle kostnaden för hustrupensioneringen förblifva densamma och således
den i paragrafen för detta ändamål föreslagna summan af 30 procent af
samtliga pensionsafgifter kunna nedsättas till ungefär 27 procent af samma
afgifter. Utskottet har emellertid af skäl, som nedan anföras, ansett försigtigheten.
bjuda att bibehålla samma bestämmelse i detta afseende, som
Kongl. Maj:ts förslag innehåller.
Kostnadsberäkningen skulle i enlighet härmed komma att ställa sig
på följande sätt:
X början. Efter 10 år.
Arbetarnes afgifter................. kr. 3,274,000 3,948,000
Statens bidrag
a) till afgifterna.................................. » 1,637,000 1,974,000
b) till hustrupensioneringen ............. » 982,000 1,184,000
c) till förvaltningen .......... > 300,000 300,000
Summa kronor 6,193,000 7,406,000
Statens bidrag blefve således:
i början.......................................... kronor 2,919,000
efter 10 år ....................................... » 3,458,000
eller resp. 992,000 och 224,000 kronor mera än enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Härtill komme slutligen kostnaden på grund af öfvergångsbestämmelsen
enligt ° utskottets förslag, hvilken kostnad jemväl skulle bestridas af
staten. Da utskottet trott det vara lämpligast att denna kostnad utgöres,
icke på sätt i 1895 års förslag angafs, genom amortering af dess
Särskilda JJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
39
kapitalvärde, utan derigenom att de stadgade tilläggsbeloppen i mån af
behof tillskjutas direkt till pensionerna, och då i alla händelser en noggrannare
beräkning af denna kostnads kapitalvärde icke är möjlig, vill
utskottet åtnöja sig med att här anföra resultaten af en öfverslagsräkning.
Man finner lätt, att den erforderliga tilläggspensionen motsvarar i
genomsnitt ett inbetaldt kapital af i runda tal för hvarje man 100 och för
hvarje qvinna 50 kronor; och som antalet försäkringspligtiga män mellan 30
och 40 år utgör i rundt tal 90,000 samt under försäkringen inbegripna
gifta och ogifta qvinnor af samma åldersklasser kunna beräknas till lika
antal, blifver hela kostnadens kapitalvärde ungefär 13 ''/■> millioner kronor.
Då med särskild hänsyn till den nuvarande generationens medtagande i en
blifvande arbetareförsäkring 4,200,000 kronor redan blifvit af Riksdagen
afsätta, och under förutsättning, att den summa af 2 millioner kronor, som
vid innevarande års riksdag för samma ändamål begärts, jemväl beviljas,
skulle, om räntevinsten medräknas, vid försäkringens början kapitalvärdet
af den återstående kostnaden belöpa sig till endast omkring 7 millioner
kronor. Såsom redan antydts, har dock utskottet tänkt sig, att denna
post eller hvad deraf kan återstå, i händelse jemväl nästa års Riksdag
kommer att besluta en liknande afsättning, icke skulle direkt gäldas till
försäkringsinstitutionen, utan utgöras genom fyllande af pensionerna för
dem, som vid försäkringens trädande i kraft vore mellan 30 och 40 år
gamla. Tänker man sig t. ex. denna amortering tillgå på det sätt, att
ungefär halfva beloppen af tilläggspensionerna bestridas med de för ändamålet
samlade medlen, hvilka derför torde böra förvaltas särskildt, såsom
för närvarande eger rum, och att den åsterstående delen bestrides direkt
af statsmedel, så åsamkas statsverket en efter ungefär 60 år upphörande
årlig utgift, som, i början obetydlig, efter omkring 30—35 år växer till
ett maximum för att derefter åter aftaga. Då utgiften uppnått sitt största
belopp, komme den att uppgå till ungefär 15 procent å det kapitalvärde,
som vid början återstått att täcka.
Ofvan anförda kostnadsberäkning är, såsom nämndt, byggd på befolkningsförhållandena
vid 1890 års slut och kan derför icke utan vidare
gälla med afseende på framtiden. Med hänsyn dertill, att man vid densammas
uppgörande förutsatt, att hvarje obligatoriskt försäkrad skulle erlägga
pensionsafgifter för 51 veckor åt året, hvilket väl icke alltid torde
blifva fallet, vågar utskottet dock antaga, att kostnaden under den första
tiden åtminstone icke skulle komma att öfverstiga beräkningsresultaten.
Äfven torde den ökade utgiften för 30—40-åringa: nes upptagande i försäkringen
snarare komma att blifva mindre än större, än hvad ofvan angifvits.
Deremot är det tydligt, att den så att säga regelbundna års
-
40
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
utgiften för försäkringen kommer att växa i mån af befolkningens tillväxt
och möjliga förskjutningar inom yrkena och näringarna.
Postsparbanksstyrelsen har i sitt den kongl. propositionen bifogade
utlåtande anslagit förvaltningskostnaderna under första året till omkring
330,000 kronor, under förutsättning att den i förslaget omnämnda pensionsstyrelsen
skulle blifva en afdelning af förstnämnda styrelse. Utskottet
anser emellertid sannolikt, att den framtida kostnaden i verkligheten icke
blir så stor, som styrelsen i sin med stor försigtighet uppgjorda beräkning
antagit. I följd deraf, att afgifterna skulle kunna erläggas för längre
perioder, dock ej öfverstigande ett år, torde det nemligen i verkligheten
gestalta sig så, att afgifter för tjenstehjon och fast anstälde
arbetare komme att erläggas 3 å 4 gånger om året, samt att endast i
fråga om de s. k. lösa arbetarne kortare perioder skulle förekomma, och
under sådana förhållanden skulle den för närvarande för postsparbanksinsättningar
faststälda provisionen af 2 öre för hvarje insättning — hvilken
provision synes utskottet för ändamålet tillräcklig — icke blifva oskälig.
I sjelfva verket synes den summa af 300,000 kronor, som i den kongl.
propositionen anslagits till ändamålet, böra vara tillräcklig. Den har, enligt
hvad utskottet erfarit, beräknats på följande sätt:
Kostnad för centralförvaltningen............................................... kr. 150,000
Provision, motsvarande 2 öre för 10 insättningar om året för
hvar och en af 500,000 försäkrade ................................ » 100,000
Oförutsedda och öfriga utgifter ..... ................................. » 50,000
Summa kr. 300,000.
Att kostnaden under de första åren upptagits till samma summa, beror
på att man tänkt sig särskilda utgifter för organisation m. m. Skulle det
af utskottet afgifna förslaget om pensionsmärkens införande såsom fakultativt
betalningsmedel vinna afseende, torde man hafva ännu mera anledning
antaga, att kostnaden kommer att hålla sig inom det beräknade
beloppet.
I fråga om förvaltningen vill utskottet jemväl, i anslutning till hvad
i den kongl. propositionen anförts, såsom sin mening uttala, att det synes
utskottet särdeles lämpligt, om bestyret med afgifternas erläggande och
pensionernas utbetalande äfvensom administrationen i öfrigt komme att
anförtros åt postsparbanksstyrelsen. Deremot är utskottet mera tveksamt
om ändamålsenligheten af att åt sagda styrelse, på sätt densamma i sitt
omförmälda yttrande förordat, jemväl öfverlemna förvaltningen af de till
fonden inflytande medlen. Hvilken anordning för sådant ändamål kan vara
den lämpligaste, torde emellertid icke nu behöfva utredas, alldenstund
41
Särskilda Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 2.
frågan härom icke är af brådskande art. Då denna angelägenhets ordnande
synes utskottet vara af den vigt för hela landet, att Riksdagen
i beslutet derom bör deltaga, har utskottet, i likhet med några af motionärerna,
ansett nödigt föreslå, att i paragrafen intages ett uttryckligt stadgande
derom, att fonden skall »förvaltas i enlighet med de grunder, som
af Konung och Riksdag gemensamt fastställas».
Vid sådant förhållande och med förvaltningen anordnad på ofvan
angifna sätt synas tillräckliga skäl ej förefinnas för bifall till herr Brantings
förslag om inrättandet af ett »arbetareförsäkringsråd» och pensionsnämnder
i orterna. Hvad i öfrigt angår de sistnämnda, torde bestämmelserna om
dem hafva hört till de delar af 1895 års förslag, som väckte minst bifall.
Utöfver de kostnader, om hvilka utskottet ofvan yttrat sig, tillkommer
den ytterligare kostnad för statsverket, som kan komma att förorsakas
af lagförslagets bestämmelser rörande den frivilliga lifränteförsäkringen
samt, derest utskottets ändringsförslag vinner bifall, af bestämmelsen
i 13 § angående frivillig fortsättning af den obligatoriska försäkringen
med samma förmåner, som för denna äro föreslagna. Till hvilka
belopp statens bidrag till dessa båda slag af frivillig försäkring komma att
uppgå, beror naturligtvis så godt som uteslutande på det omfång, i hvilket
försäkringen anlitas. Det är uppenbart, att eu noggrannare utredning
af denna fråga ligger utom möjlighetens gränser.
Hvad emellertid till eu början beträffar den i 13 § af utskottets ändringsförslag
gifna bestämmelsen, så har införandet af densamma, såsom
ofvan framhållits, haft till hufvudsakligt syfte att inom den obligatoriska
försäkringens ram söka qvarhålla dem, som, efter att någon tid i egenskap
af tjenare eller arbetare hafva varit omfattade af denna försäkring, derefter
skulle utgå ur densamma. Härigenom skulle således antalet i den obligatoriska
försäkringen för hvarje år inträdande nya försäkrade egentligen icke undergå
någon förändring, utan endast de luckor fyllas, som i de äldre åldersklasserna
uppstå derigenom, att en försäkrad man öfvergår från försäkringspligtigt
till icke försäkringspligtigt yrke. Man torde kunna uppskatta antalet
af dessa ur försäkringen afgående män inom åldersklasserna 18 — 50
år till ungefär en sjettedel af samtliga manliga försäkrade, eller i rundt
tal till omkring 50,000, efter 1890 års befolkningsförhållanden. Nu skulle
sannolikt endast eu del af dem komma att begagna sig af den rättighet,
som 13 § medgifver, men å andra sidan måste man för försigtighetens
skull förutsätta, att denna rättighet skulle efter hand föranleda ett antal
hemmansegare, handtverkare, jordtorpare in. fl. att icke allenast för egen
utan äfven för sina hemmavarande söners del deraf begagna sig genom att
låta sonen i egenskap af dräng deltaga i försäkringen, samt att den erfor
Bih.
till Rilcsd. Vrot. 1898. 8 Sami■ 1 AJd. 2 Häft. 6
42
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
derliga kostnaden härigenom blefve icke obetydligt ökad. Dock har
utskottet trott sig kunna antaga, att den genom begagnande af 13 § i
framtiden uppkommande kostnaden icke skulle öka utgiften för det hela
med mer än högst en tiondel, d. v. s. för statens del med högst 3 å 400,000
kronor om året.
De, som komme att göra bruk af medgifvandet i 13 §, blefve emellertid,
af näraliggande skäl, nästan uteslutande gifta män. I följd häraf skulle
det framdeles kunna inträffa, att den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen,
att statens bidrag i och för hustrupensioneringen skall beräknas
till 30 % af samtliga erlagda pensionsafgifter, icke längre fullt motsvarade
sitt ändamål, utan statsbidraget behöfde sättas till eu något högre
procentsiffra. Då emellertid å ena sidan man icke med någon säkerhet
vet, huru bestämmelsen i 13 § kan komma att verka, och dessutom något
bruk af sagda paragraf först efter 5 år från försäkringens början kan
komma i fråga samt å andra sidan, såsom ofvan framhållits, den i nu
förevarande paragraf för statsbidragets storlek föreslagna procentsiffran,
derest utskottets hemställan om sammanslående af pensionsklasserna för
män vinner afseende, är något högre än hvad egentligen torde vara behöfligt,
har utskottet icke funnit anledning att föreslå någon förändrin°‘ af
nämnda siffra.
Vida sva rare. än. i fråga om 13 § är det att beräkna den utsträckning,
i hvilken den frivilliga lifränteförsäkringen kan komma att begagnas. I
följd af den i fråga om saväl insättningarnas storlek som åldersgränserna
gjorda inskränkning, hvilken omöjliggör både insättningar för minderårige
och kapitalinbetalningar till beredande af genast börjande lifränta, torde
emellertid de mera bemedlade klasserna icke komma att i vidsträcktare
man för egen räkning begagna sig af denna försäkring. Antagligen skulle
insättningar mest ifrågakomma för vuxna barn och tjenare.
Egentligen torde väl lifränteförsäkringen få sin största betydelse
för tjenstebjonen och yrkesarbetarne, hvilka af eget eller arbetsgifvarens
initiativ komme att begagna densamma för att förskaffa sig en något
högre pension, än den obligatoriska statsförsäkringen ensam erbjuder.
Under det att således den i 13 § inedgifna fortsättningen af den obligatoriska
försäkringen hufvudsakligen får antagas komma mindre hemmansegare,
torpare, mindre handtverkare och handlande till godo, torde lifränteförsäkringen
få sin största betydelse för yrkesarbetarne och tjenarne.
Antager man, att hela befolkningen — till ett antal af ungefär 2
millioner mellan 18 50 ar — skulle begagna sig af lifränteförsäkringen
i hela dess medgifna utsträckning, skulle man komma till enorma siffror.
Efter en insats för hvar och en af 12 kronor skulle då summan af insättnin
-
43
Särskilda Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 2.
garna uppgå till 24 millioner kronor om året, motsvarande för statsverket ett
årligt bidrag af 12 millioner, förutom förvaltningskostnaden. I verkligheten
torde dock förhållandena med all säkerhet komma att gestalta sig helt
annorlunda, och utskottet skulle för sin del redan anse det såsom ett
vackert resultat, om de frivilliga insättningarna till lifränteförsäkringen
under den första tiden finge antagas uppgå till 500,000 kronor om året,
således motsvarande en årlig statsutgift af 2 till 300,000 kronor.
Huru härmed nu i verkligheten än skulle komma att förhålla sig, har
man ju dock alltid i sin hand att när som helst i fråga om denna del af
lagen vidtaga de ytterligare inskränkningar, som blifva erforderliga, derest
det visar sig, att antingen lifränteförsäkringen kommer de mera bemedlade
klasserna i högre grad till godo än skäligt är, eller ock att de af lifränteförsäkringen
förorsakade statsutgifterna blifva för betungande.
I enlighet med hvad nu anförts, skulle således utskottets förslag, i
jemförelse med Kongl. Majits äfvensom med 1895 års förslag, hvilket för
fullständighetens skull här jemväl upptages, för statsverket medföra följande
kostnader:
1895 års Kongl. Maj:ts Utskottets
förslag. förslag. förslag.
lista året ............ kr. 5,203,000 2,033,000 2,919,000
ll:te » .............. » — 2,730,000 3,800,000
2 lista » ............... » — 3,234,000 4,000,000
3 lista » ............... » 7,029,000 3,234,000 5,000,000
6 lista » ............. » 7,029,000 3,234,000 3,800,000
8 lista » » 5,646,000 3,234,000 3,800,000
Med afseende å ofvanstående jemförelse torde uppmärksamheten böra
fästas derå:
1) att i fråga om 1895 års förslag arbetsgifvarnes bidrag inräknats i
statsbidraget;
2) att kostnaden för den frivilliga lifränteförsäkringen, hvilken kostnad
är densamma enligt Kongl. Majits och utskottets förslag och i öfrigt svårligen
kan uppskattas, icke medräknats;
3) att kostnaden för tillämpningen af den af utskottet föreslagna 13 §
upptagits till 350,000 kronor om året;
4) att bestridandet af kostnaden för de den nuvarande generationen
genom utskottets förslag beredda fördelar antagits utgå på ofvan angifna
sätt, så att kostnaden först efter 10 år skulle förorsaka någon utgift men
derefter år efter år växa och efter 30—35 år uppnå ett maximum af något
mer än en million kronor och sedermera åter aftaga för att efter omkring
60 år upphöra; samt
44
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
5) att alla de anförda siffrorna hänföra sig till 1890 års befolknings
förhållanden.
Utskottet anser sig böra tillägga, att, derest man, i stället för att
bestrida den under 4) omnämnda kostnaden genom tillägg till de utgående
hustrupensionerna, skulle vilja bestrida samma kostnad genom att från
början under t. ex. 20 års tid genom årliga afsättningar till belopp af
500,000 kronor amortera dess återstående kapitalvärde af 7 millioner,
motsvarande kostnadssiffror skulle blifva:
Hvad angår beloppet af den fond, som enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle samlas, så har detta belopp i den kongl. propositionen beräknats
komma att efter 70—80 år utgöra omkring 370 millioner kronor, och torde,
om den af utskottet förordade sammanslagningen af första och andra
pensionsklasserna kommer till stånd, böra anslås till fullt 400 millioner
kronor. Härtill kommer den ökning af fondens belopp, som blifver en
följd af den frivilliga såväl lifränteförsäkringen som fortsättningen af den
obligatoriska försäkringen enligt 13 §, hvilken ökning, om man får utgå
från de ofvan såsom möjliga angifna siffrorna, torde få anslås till ytterligare
50 å 100 millioner, samt slutligen den ökning, som blifver en följd
af befolkningens sannolika tillväxt.
Frågan om betydelsen för vårt land af en så afsevärd fondbildning
som den nämnda har blifvit så ofta och så mångsidigt afhandlad, att det
icke erfordras att här ingå på en förnyad uttömmande behandling af densamma.
Utskottet inskränker sig derför till att här återgifva, hvad i detta
afseende i motiveringen till 1895 års proposition (sid. 50) af dåvarande
chefen för civildepartementet anfördes:
»Betänkligheter hafva uttalats rörande det menliga inflytandet, som en
dylik fondsamling kunde komma att. hafva på näringslifvet i allmänhet,
och kommerskollegium har anmärkt, utom faran för ett betydligare räntefall,
dels att kapitalets fastläsande på ett ställe, nemligen hos den myndighet,
som skulle hafva penningförvaltningen om hand, skulle försvåra dess
fördelande öfver hela landet, dels ock att säkerheterna vid placeringen
måste vara af yppersta slag och i följd häraf placeringen blifva förknippad
med svårigheter. I afseende å dessa anmärkningar vill jag ju icke förneka
att, om ej anordningar vidtagas för att fördela de besparingar, som
under första tiden inflyta, svårigheter visserligen kunna möta att göra dem
för 1 :sta året
kr. 3,419,000
» 4,300,000
» 4,500,000
» 3,800,000
» 1 Ute »
» 20:de »
* 2lista » och derefter .........
45
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
på bästa möjliga sätt fruktbärande, men jag håller före att, då anspråken
från fondens sida ej behöfva ställas högre än å en ränta af omkring Bi1/2
procent, tillräckligt goda säkerheter att upptaga ett kapital, som för år
icke öfverstiger hvad under hvart och ett af de senaste åren samlats och
vunnit placering emot i allmänhet vida högre ränta, ej lära saknas. Om
man tager i betraktande förhållandena under de senast förflutna 40—50
åren, så skulle man under denna tid, t. ex. vid bildandet af hypoteksföreningarna
och vid byggandet af jernvägar, utan tvifvel tvärtom ansett
det för en stor fördel för vårt land, om man då kunnat begagna sig af
en dylik fond för att få de behöfliga lånemedlen för billigt pris. Och
hvad särskilt jordbruket beträffar, har detta fortfarande, såsom nogsamt
är bekant, stort behof af billigare låneräntor, och det är anledning hoppas
att för denna näring fonden må kunna blifva till gagn och nytta.»
»Att uti hopsparandet af en fond se endast faror och svårigheter, men
icke tänka på de minst lika stora fördelar, som för ett land som Sverige
af en dylik fondbildning måste härflyta, synes vara väl ensidigt. Det vill
till och med förefalla, som om dessa fördelar, äfven om en del enskilda
intressen under öfvergångstiden skulle komma att något lida, hvilket dock
icke är påtagligt, redan i och för sig fullt uppväga de möjliga svårigheterna,
och att man skulle i skapandet af en dylik fond lika väl kunna
finna ett ytterligare skäl för genomförandet af arbetareförsäkringen som
för motsatsen.»
I sitt anförande till statsrådsprotokollet till föreliggande kong! proposition
yttrar nuvarande departementschefen i samma fråga:
»Af skäl, som blifvit anförda vid framläggandet för Riksdagen af
1895 års förslag till arbetarepensionering, anser äfven jag de från några
håll uttalade farhågorna angående verkan af eu så småningom skeende
fondbildning, åtminstone till det belopp, hvarom det nu skulle komma att
handla, vara mycket öfverdrifna. Och de skäl, som ej mindre i försäkringstekniskt
än äfven i nationalekonomiskt hänseende framstälts till förmån
för fondbildningssystemet, synas mig ega full giltighet. I sammanhang
härmed förtjenar måhända att omnämnas, att jemväl den tyska riksregeringen
i sitt nu föreliggande ändringsförslag angående ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringslagen funnit sig föranlåten att förorda en omedelbar
öfvergång från det hittills tillämpade systemet med efter hand växande
utgifter och en relativt mindre fondbildning till det system, som jemväl
ligger till grund för förevarande lagförslag, nemligen systemet med fasta
utgifter och en större fondbildning».
Mer än en gång har ifrågasatts att minska fondbildningen genom att
låta antingen hela statsbidraget eller någon del deraf icke utgå direkt så
-
46
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
som tillägg till afgifterria utan först såsom tillägg till pensionerna. I fråga
härom vill utskottet endast framhålla, att ett sådant tillvägagående skulle
leda derhän, att statens utgift för sagda ändamål i framtiden blefve jemt
sa mycket större, än da medlen fonderas, som ränteinkomsten af den fond,
hvilken i. motsatt fall skulle varit samlad. Sålunda skulle, om t. ex. statens
bidrag till hustrupensioneringen, hvilket beräknats till något öfver en
million kronor om aret, i stället för att från början årligen utgå med detta
belopp, utginge på det sätt, att staten betalade sitt bidrag i form af ett
tillägg till de utgående hustrupensionerna, detta visserligen för statsverket
medföra den fördel, att sagda utgift under de 10 första åren blefve inbesparad,
men deremot för kommande generationer medföra den betänkliga
olägenheten, att ifrågavarande utgift, hvilken efter hand skulle blifva allt
större och större, till slut, efter (JO—70 år, då den uppnått sitt maximum,
— bortsedt från befolkningens tillväxt — komme att uppgå till i rundt tal
3 gånger det belopp, som eljest erfordrats, för att sedermera alltjemt hålla
sig vid denna höga siffra.
Då. således den besparing, som den nuvarande generationen genom
ett dylikt förfaringssätt skulle kunna för sin del åvägabringa, icke synes
stå i rimlig proportion till de uppoffringar, som derigenom skulle åläggas
framtida generationer, har utskottet icke funnit anledning att i förevarande
afseende tillstyrka någon förändring i det af Kongl. Maj:t föreslagna systemet.
Vidare har i koinmerskollegii år 1894 afgifna betänkande blifvit
framhållet, att fondkapitalets fastläsande på ett ställe eller hos den myndighet,
som skulle hafva penningeförvaltningen om hand, komme att försvåra
dess fördelande öfver hela landet; men då i statsrådsprotokollet till
1895 års kongl. proposition i ämnet af dåvarande föredragande departementschefen
anförts, att han icke ville förneka, att anordningar möjligen
erfordrades för att fördela de besparingar, som under första tiden inflyta,
anser sig utskottet kunna antaga, att vid fråga om fondernas blifvande
förvaltning, tillfyllestgörande bestämmelser komma att meddelas i syfte
att göra denna fond så fruktbärande som möjligt.
30-32 §§.
Jemte det utskottet i dessa paragrafer föreslagit några förtydligande
redaktionella ändringar, har utskottet ansett minimigränsen för böterna böra
för vissa fall sättas något lägre än hvad Kongl. Maj:t ifrågasatt, hvarjemte
i öfverensstämmelse med hvad i nyare lagar i allmänhet skett, bötesbeloppen
ansetts i sin helhet böra tillfalla kronan.
47
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
I fråga om den af utskottet föreslagna öfvergångsbestämmelsen får
utskottet hänvisa till hvad under 4 § här ofvan anförts.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
l) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension eller lifränta icke kunnat oförändradt antagas,
ville, i anledning af såväl Kongl. Maj:ts berörda proposition
som de af herrar Norrman, D. Bergström
m. fl., Lindblad, Branting, Lundell och Elis Nilson,
samt grefve H. E. G. Hamilton i ämnet väckta motioner,
n:is 222, 226, 228, 229, 230 och 235, för sin
del antaga följande
48
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
in; i.] in !>( in
Lag
angående försäkring för beredande af pension eller lifränta.
•’ ''• • L.vt} J i! ! Hot! *i . »U.i •* V/7- ; UM*. •
1 kap.
Pensionsförsäkring. (Försäkringspligt).
1 §•
I ändamål att pension ma varda de här nedan i 2 § nämnde arbetstagare
beredd, skola dessa, män och qvinnor, från det de fylt aderton nr
försäkras enligt de närmare bestämmelserna i denna lag.
2 §.
1 mom. Arbetstagare, hvilka enligt
denna lag skola försäkras, äro
hos arbetsgivare mot kontant aflöning
anstälde:
1) arbetare, gesäller, lärlingar,
tjenstehjon, statkarlar samt andre,
hvilka i fråga om anställningen äro
med dem jeinförliga; samt
2) biträden vid utöfvande af handel,
yrke eller jordbruks- eller annan
näring, hvilka icke afses i 1), samt
verkmästare, inspektörer, rättare och
dylika arbetsförmän, derest den kontanta
aflöningen ej uppgår till ett
tusen åtta hundra kronor för år
räknadt.
2 §.
1 mom. Arbetstagare, hvilka enligt
denna lag skola försäkras, äro
hos arbetsgivare mot kontant aflöning
anstälde:
1) arbetare, gesäller, lärlingar,
tjenstehjon, statkarlar samt andre,
hvilka i fråga om anställningen äro
med dem jemförliga; samt
2) biträden vid utöfvande af handel,
yrke eller jordbruks- eller annan
näring, hvilka icke afses i l), samt
verkmästare, inspektörer, rättare och
dylika arbetsförmän, derest den kontanta
aflöningen ej uppgår till ett
tusen fem hundra kronor för år
räknadt.
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
49
Kongl. Maj:ts förslag.
2 mom. Såsom med försäkringspligt
förenad anställning skall jemväl
anses tillfällig sysselsättning,
derest arbetstagaren varit under alla
söckendagar i en kalendervecka hos
samma arbetsgivare sysselsatt.
3 §-
År gift man försäkrad enligt denna
lag, skall hustrun, äfven om hon icke
sjelf är enligt 2 § försäkringspligtig,
ändock anses försäkrad och sålunda
vara berättigad att, enligt hvad här
nedan närmare stadgas, åtnjuta pension.
4 §.
Från försäkringspligt undantagas:
i statens eller kommuns tjenst anstälde
tjensteman och betjente, befälhafvare
och besättning å fartyg samt
de, hvilka uppenbarligen äro till arbete
varaktigt oförmögne.
Försäkringen omfattar ej heller
dem, som, då denna lag träder i
kraft, fy It trettio år; dock gäller i
fråga om försäkrad mans hustru stadgandet
i 3 § oberoende af hustruns
ålder.
På Konungens pröfning ankommer,
om och under hvilka vilkor medlem
af pensions- eller lifränteanstalt må
kunna från föi''säkringspligt enligt
denna lag undantagas.
5 §•
De försäkrade indelas i tre pensionsklasser,
hvilka omfatta:
Utskottets förslag.
2 mom. Såsom med försäkringspligt
förenad anställning skall jemväl
anses tillfällig sysselsättning,
derest arbetstagaren dervid varit under
alla söckendagar i en kalendervecka
hos samma arbetsgivare sysselsatt.
3 §>
Är gift man försäkrad enligt 2 §,
skall hustrun, äfven om hon icke sjelf
är försäkringspligtig, ändock anses
försäkrad och sålunda vara berättigad
att, enligt hvad här nedan närmare
stadgas, åtnjuta pension.
4 §•
Från försäkringspligt undantagas:
i statens eller kommuns tjenst anstälde
tjensteman och betjente, befälhafvare
och besättning å fartyg samt
de, hvilka uppenbarligen äro till arbete
varaktigt oförmögne.
Försäkringen omfattar ej heller
dem, som, då denna lag träder i
kraft, fylt fyratio år.
På Konungens pröfning ankommer,
om och under hvilka vilkor medlem
af pensions- eller lifränteanstalt må
kunna från försäkringspligt enligt
denna lag undantagas.
Dill. till Riksd. Frot. 1898. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft.
7
50
Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
Första klassen: män, hvilkas kontanta
aflöning för vecka uppgår till
tio kronor eller derutöfver;
Andra klassen: män, hvilkas kontanta
aflöning för vecka ej uppgår
till tio kronor; och
Tredje klassen: qvinnor.
6 §•
För hvarje kalendervecka, under
hvilken med försäkringspligt förenad
anställning egt rum, skall för arbetstagare,
intill dess han fylt femtio år,
pensionsafgift erläggas:
inom första pensionsklassen med
tjugu öre;
inom andra pensionsklassen med
femton öre; och
inom tredje pensionsklassen med
tio öre.
7 §•
År försäkrad man gift och är ej
hustrun på grund af egen anställning
försäkringspligtig, skola de under
äktenskapet för mannen erlagda
pensionsafgifter anses såsom erlagda
jemväl för hustrun, dock ej i annan
klass än den tredje.
8 §.
För det i 10 § angifna ändamål
skall en hvar försäkringspligtig arbetstagare
vara försedd med en pensionsbok
enligt faststäldt formulär.
Utskottets förslag.
5 §.
För hvarje kalendervecka, under
hvilken med försäkringspligt förenad
anställning egt rum, skall för arbetstagare,
intill dess han fylt femtio år,
pensionsafgift erläggas:
för man med tjugu öre; och
för qvinna med tio öre.
6 §.
År försäkrad man gift och är ej
hustrun på grund af egen anställning
försäkringspligtig, skall halfva beloppet
af de under äktenskapet för mannen
erlagda pensionsafgifter anses såsom
erlagdt jemväl för hustrun.
7 §.
För det i 9 § angifna ändamål
skall en hvar försäkringspligtig arbetstagare
vara försedd med en pensionsbok
enligt faststäldt formulär.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
51
Kongl. Maj:ts förslag.
Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas
allmänheten å postsparbankskontor
och å de öfriga ställen,
som dertill kunna utses, till pris, som
af Konungen bestämmes.
9 §•
Då arbetstagare tillträder anställning,
med hvilken försäkringspligt är
förenad, skall han till arbetsgifvaren
öfverlemna sin pensionsbok. År
arbetstagaren ej med pensionsbok försedd,
skall sådan af arbetsgifvaren
anskaffas. Genom dennes försorg
skall boken förses med anteckning
om arbetstagarens fullständiga namn,
födelse-år och dag, samt födelse- och
boningsort.
10 §.
De i 6 § stadgade afgifter skola
genom arbetsgifvarens försorg för
arbetstagarens räkning erläggas senast
innan full aflöning för vecka
eller längre tid till denne utbetalas.
Erläggande af pensionsafgift skall
ega rum å postsparbankskontor eller
annnat ställe, som dertill kan utses,
dervid anteckning om erläggandet,
på sätt särskildt bestämmes, göres i
arbetstagarens pensionsbok, hvilken
då skall för sådant ändamål af arbetsgifvaren
företes.
Utskottets förslag.
Dylika pensionsböcker skola till,
handahållas allmänheten å postsparbankskontor
och å de öfriga ställen,
som dertill kunna utses, till pris, som
af Konungen bestämmes.
§ §.
Då arbetstagare tillträder anställning,
med hvilken försäkringspligt
är förenad, skall han till arbetsgifvaren
öfverlemna sin pensionsbok. Vägrar
arbetstagaren detta eller är lian ej
med pensionsbok försedd, skall sådan
af arbetsgifvaren anskaffas. Genom
dennes försorg bör boken förses med
anteckning om arbetstagarens fullständiga
namn, födelseår och -dag
samt födelse- och boningsort.
5 §.
1 mom. De i 5 § stadgade afgifter
skola genom arbetsgifvarens
försorg för arbetstagarens räkning
erläggas, innan full aflöning för vecka
eller längre tid till denne utbetalas,
dock att pensionsafgift ej må
för någon kalendervecka erläggas senare
än ett år efter veckans utgång.
2. mom. Pensionsafgift skall erläggas
antingen genom inbetalning å
postsparbankskontor eller annat ställe,
som dertill kan utses, dervid anteckning
om erläggandet, på sätt särskildt
bestämmes, göres i arbetstagarens
pensionsbok, hvilken då skall
för sådant ändamål af arbetsgifvaren
52
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
11 §•
1 mom. Arbetsgivare skall under
den tid, försäkringspligtig arbetstagare
hos honom innehar anställning,
förvara dennes pensionsbok, hvilken,
då anställningen upphör, skall till
arbetstagaren öfverlemnas.
2 mom. I pensionsbok må ej göras
anteckning om arbetstagares uppförande
eller arbete eller om annat,
som ej har afseende på rätt till pension
enligt denna lag.
3 mom. Har pensionsbok förkommit
eller blifvit för sitt ändamål
obrukbar, skall ny pensionsbok anskaffas
och deri, på anmälan å något
af de i 10 § omförmälda ställen, så
fort ske kan, införas bevis om de
pensionsafgifter, som finnas hafva
blifvit för den försäkrade inom de
särskilda pensionsklasserna erlagda.
Priset för ny pensionsbok skall af
Utskottets förslag.
företes, eller ock genom infästande
till behörigt belopp i arbetstagarens
pensionsbok af särskilda för ändamålet
utfärdade pensionsmärken, dervid
det åligger arbetsgifvaren att genom
påteckning enligt faststäldt formulär
makulera de infästa märkena.
3 mom. Pensionsmärken, hvarom
i 2 mom. förmäles, skola genom statsverkets
försorg tillhandahållas allmänheten
till åsätta, värden och vara
försedda med beteckning för det år,
under hvilket de från statsverket utgifvits.
10 §.
1 mom. Arbetsgivare skall under
den tid, försäkringspligtig arbetstagare
hos honom innehar anställning,
förvara dennes pensionsbok, hvilken,
då anställningen upphör, skall till
arbetstagaren öfverlemnas.
2 mom. I pensionsbok må ej göras
anteckning om arbetstagares uppförande
eller arbete eller om annat,
som ej har afseende på rätt till pension
enligt denna lag.
3 mom. Har pensionsbok förkommit
eller blifvit för sitt ändamål
obrukbar, skall ny pensionsbok anskaffas
och deri, på anmälan å något
af de i 9 § omförmälda ställen, så
fort ske kan, införas bevis om de
pensionsafgifter, som finnas hafva
blifvit för den försäkrade erlagda.
Priset för ny pensionsbok skall af
arbetsgifvaren, derest den förra boken
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
53
Kongl. Maj:ts förslag.
arbetsgivare!!, derest den förra boken
förkommit eller blifvit obrukbar under
tid, då den af arbetsgifvaren
skolat förvaras, men eljest af arbetstagaren
gäldas.
12 §.
På det att pensionsstyrelsen må
komma i tillfälle att granska de pensionsböcker,
i livilka bevis om erlagda
afgifter införts, åligger det arbetsgivare
att, en gång om året, å något
af de i 10 § omförmälda ställen inlemna
de pensionsböcker, som han
bar i sitt försvar.
För enahanda ändamål skall pensionsbok,
som ej af arbetsgifvare förvaras
och som ej förut under året af
pensionsstyrelsen granskats, genom
den försäkrades försorg inlemnas vid
äfventyr att eljest, der skiljaktighet
mellan pensionsboken och pensionsstyrelsens
räkenskaper yppar sig,
dessa räkenskaper skola hafva vitsord
i fråga om de pensionsafgifter,
som icke underkastats granskning..
Under tid, då pensionsbok är till
pensionsstyrelsens granskning inlemnad,
skall bevis om erlagda pensionsafgifter
meddelas genom interimsqvitto
enligt faststäldt formulär.
13 §.
För erlagda pensionsafgifter, så ock
för anskaffad pensionsbok, derför
Utskottets förslag.
förkommit eller blifvit obrukbar under
tid, då den af arbetsgifvaren
skolat förvaras, men eljest af arbetstagaren
gäldas.
U §.
På det att pensionsstyrelsen må
komma i tillfälle att granska de pensionsböcker,
i hvilka bevis om erlagda
afgifter införts, åligger det arbetsgifvare
att, en gång om året, å något
af de i 9 § omförmälda ställen inlemna
de pensionsböcker, som han
har i sitt förvar.
För enahanda ändamål skall pensionsbok,
som ej af arbetsgifvare förvaras
och som ej förut under året af
pensionsstyrelsen granskats, genom
den försäkrades försorg inlemnas vid
äfventyr att eljest, der skiljaktighet
mellan pensionsboken och pensionsstyrelsens
räkenskaper yppar sig,
dessa räkenskaper skola hafva vitsord
i fråga om de pensionsafgifter, som
icke underkastats granskning.
Bevis om inlemnande af pensionsbok
skall af giftsfritt meddelas.
Under tid, då pensionsbok är till
pensionsstyrelsens granskning inlemnad,
skall bevis om erlagda pensionsafgifter
meddelas genom interimsqvitto
enligt faststäldt formulär.
12 §.
För erlagda pensionsafgifter, så ock
för anskaffad pensionsbok, derför
54
Särskilda Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
priset ej enligt 11 § 3 mom. skall af
arbetsgifvaren gäldas, må arbetsgifvaren,
senast vid nästa utbetalning
till arbetstagaren af full aflöning för
vecka eller längre tid, göra afdrag å
aflöningen. Arbetsgifvaren åligge
dock att genom uppvisande af pensionsboken
eller, i fall som i 12 §
afses, af interimsqvitto styrka afdragets
behörighet.
14 §.
Rätt till pension enligt denna lag
inträder vid fylda sextiofem år eller
dessförinnan vid varaktig oförmåga
till arbete, dock ej förr än efter fylda
femtio år.
Varaktig oförmåga till arbete skall
anses vara för handen hos den, som
befinnes till följd af kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
vara ur stånd att genom sådant arbete,
som motsvarar hans krafter och färdigheter,
vidare sig försörja.
Utskottets förslag.
priset ej enligt 10 § 3 mom. skall af
arbetsgifvaren gäldas, må arbetsgifvaren,
senast vid nästa utbetalning till
arbetstagaren af full aflöning för
vecka eller längre tid, göra afdrag å
aflöningen. Arbetsgifvaren åligge
dock att genom uppvisande af pensionsboken
eller, i fall som i 11 §
afses, af interimsqvitto styrka afdragets
behörighet.
13 §.
Man, som under minst tvåhundrasextio
veckor varit försäkrad till erhållande
af pension enligt denna lag,
eger att äfven derefter, ändå att han icke
innehar med för säkring saligt förenad
anställning, fortsätta försäkringen genom
att erlägga pensionsafgifter enligt
stadgandet i 5 §, och skola jemväl vid
sådant fortsättande af försäkringen
de af gifter, som för gift man erläggas,
gälla för hans hustru på sätt i 6 §
omförmäles.
14 §.
Rätt till pension enligt denna lag
inträder vid fylda sextiofem år eller
dessförinnan vid varaktig oförmåga
till arbete, dock ej förr än efter fylda
femtio år.
Varaktig oförmåga till arbete skall
anses vara för handen hos den, som
befinnes till följd af kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
vara ur stånd att vidare sig försörja.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
55
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
15 §.
Pensionens belopp skall för hvarje erlagd pensionsafgift utgöra två
procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag,
afgiften erlades, till den dag, från hvilken pensionen utgår.
16 §.
Pension utgår till försäkrad från den dag, rätt till pension enligt
14 § inträda hvilket, då annat förhållande ej visas, anses hafva skett den
dag pensionen sökes.
Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren
aflidit.
17 §•
Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur
riket, eger han ej rätt uppbära pension för tid, under hvilken han är å
utrikes ort bosatt.
18 §.
1 inom. Ansökning om pension
skall göras skriftligen å något af de
i 10 § omförmälda ställen uti till
pensionsstyrelsen stäld inlaga; och
skola vid sådan ansökning fogas
följande handlingar:
1) prestbevis angående sökandens
ålder samt, i fråga om pension för
hustru på grund af mannens försäkring,
angående den tid äktenskapet
varat;
2) läkareintyg angående sökandens
helsotillstånd; skolande sådant intyg
tillika innehålla uppgift huruvida
sökanden enligt läkarens uppfattning
må anses vara till varaktigt arbete
oförmögen, på sätt i 14 § sägs; och
18 §.
1 mom. Ansökning om pension
skall göras skriftligen å något af de
i 9 § omförmälda ställen uti till
pensionsstyrelsen stäld inlaga; och
skola vid sådan ansökning fogas
följande handlingar:
1) prestbevis angående sökandens
ålder samt, i fråga om pension för
hustru på grund af mannens försäkring,
angående den tid äktenskapet
varat;
2) läkareintyg angående sökandens
helsotillstånd; skolande sådant intyg
tillika innehålla uppgift huruvida
sökanden enligt läkarens uppfattning
må anses vara till varaktigt arbete
oförmögen, på sätt i 14 § sägs; och
56
Särskilda Utskottets (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag.
3) de handlingar, som i (ifrigt erfordras
till utredande af sökandens
rätt till pension.
Har sökanden fylt sextiofern år,
är sådant intyg, som i 2) omförmäles,
ej erforderligt.
2 mom. Beviljas pension, utfärdas
derå pensionsbref af pensionsstyrelsen.
19
Utskottets förslag.
3) de handlingar, som i öfrigt erfordras
till utredande af sökandens
rätt till pension.
Har sökanden fylt sextiofem år,
är sådant intyg, som i 2) omförinäles
ej erforderligt.
2 mom. Beviljas pension, utfärdas
derå pensionsbref af pensionsstyrelsen.
§•
Utbetalning af pension verkställes å postsparbankskontoret i den
ort, der pensionstagaren vistades då ansökning derom gjordes, derest icke
i ansökningen uppgifvits annat kontor. I pensionsbref skall lemnas uppgift
å det postsparbankskontor, der utbetalning af pensionen kommer att ske.
Afflyttar pensionstagaren till annan ort eller önskar han af annan anledning
pensionens utbetalande å annat än förut uppgifvet postsparbankskontor,
må, på ansökning hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens
verkställande å annat kontor.
Pension må lyftas för hvarje kalendermånad efter ingången af derpå
följande månad; dock att, om pensionens belopp understiger tolf kronor,
pension utbetalas endast för hvarje år efter ingången af derpå följande år.
20 §.
Rätt till pension enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty ej
för gäld i mät tagas.
2 kap.
Lifränteförsäkring (frivillig).
21 §.
En hvar svensk man eller qvinna emellan aderton och femtio års
ålder eger genom erläggande af lifränteafgifter varda försäkrad till erhållande
af lifränta enligt denna lag.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
57
Kong!. Majds förslag.
Utskottets förslag.
22 §.
Ej må för någon under ett kalenderår erläggas lifränteafgifter till
högre sammanlagdt belopp än tolf kronor, ej heller för hvarje gång mindre
än en krona eller, der högre belopp erlägges, annorlunda än med helt
antal kronor.
23 §.
Vid erläggande • af första lifränteafgift utlemnas för den försäkrade
eu lifräntebok enligt faststäldt formulär till pris, som af Konungen bestämmes.
24 §.
T fråga om ställe, der lifräntebok
tillhandahålles och der lifränteafgifter
böra erläggas, om anteckningar
i lifräntebok, om utfående af ny lifräntebok,
då äldre sådan förkommit
eller blifvit för sitt ändamål obrukbar,
om granskning af lifräntebok,
om rätt till lifränta, om lifräntas
belopp, om tid, då lifränta börjar
att utgå och upphör, om afbrott i
rätt till lifränta, om ansökning att
utfå lifränta, om utbetalning af lifränta
samt om öfverlåtelse af rätt
till lifränta skall hvad i 8 och 10
§§, 11 § 3 mom. samt 12, 14, 16,
17, 18, 19 och 20 §§ angående pensionsbok,
pensionsafgifter och pension
är stadgadt i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.
llih. till liilcsd. Prof. 1898. 8 Sami. / /.
24 §.
I fråga om ställe, der lifräntebok
tillhandahålles och der lifränteafgifter
böra erläggas, om anteckningar
i lifräntebok, om utfående af ny lifräntebok,
då äldre sådan förkommit
eller blifvit för sitt ändamål obrukbar,
om granskning af lifräntebok,
om rätt till lifränta, om lifräntas
belopp, om tid, då lifränta börjar
att utgå och upphör, om afbrott i
rätt till lifränta, om ansökning att
utfå lifränta, om utbetalning af lifränta
samt om öfverlåtelse af rätt
till lifränta skall hvad i 7 och ,9 §§,
10 § 3 mom. samt 11, 14, 15, 16,
17, 18, 19 och 20 §§ angående pensionsbok,
pensionsafgifter och pension
är stadgadt i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
i 2 imf t.
8
58
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Majt:s förslag.
Utskottets förslag.
3 kap.
Förvaltning och statsbidrag.
25 §.
Ärenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola
handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse.
Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas
af Konungen.
I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast
före klockan tolf å trettionde dagen från delfåendet, dagen, då detta skedde,
likväl oräknad.
26 §.
1 mom. För att öfvervaka det staclgandena i denna lag efterlefvas,
eger pensionsstyrelsen att, der sådant anses erforderligt, för visst län eller
mindre distrikt deraf utse ombud, som har att på anfordran af pensionsstyrelsen
meddela utlåtande i frågor angående beviljande af pension eller
lifränta samt i öfrigt vid utöfning af sin befattning ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som kunna varda ombudet meddelade.
2 mom. Kommunalstämma å landet samt stadsfullmägtige i stad
eller i stad, der sådana ej finnas, allmän rådstuga må jemväl, om förhållandena
dertill gifva anledning, för kommunen eller, derest densamma anses
böra i flera distrikt fördelas, för hvarje sådant distrikt utse lämplig
person, som eger tillse, att i denna lag stadgad försäkringspligt uppfylles,
samt med råd och upplysningar i ämnet arbetsgifvare och arbetstagare
tillhandagå.
27 §.
1 mom. Derest tvekan uppstår
eller tvist förekommer, om hvem
som enligt denna lag skall såsom
arbetsgifvare rätteligen anses, eller
27 §.
1 mom. Derest tvekan uppstår
eller tvist förekommer, om hvem
som enligt denna lag skall såsom
arbetsgifvare rätteligen anses, eller
Särskilda Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 2.
59
Kongl. Maj:ts förslag.
huruvida arbetstagare skall enligt
denna lag försäkras, eller till hvilken
pensionsklass manlig arbetstagare
skall räknas, må utlåtande i sådan
fråga inhemtas af person, som enligt
26 § af kommun blifvit utsedd att
tillse det försäkringspligt uppfylles
eller, om någon sådan icke är för
kommunen eller distriktet i fråga
utsedd, af ordförande i vederbörande
kommunalnämnd, magistrat eller
stadsstyrelse.
2 mom. Den som ej åtnöjes
med utlåtande, som i 1 mom. omförmäles,
och hvilket, derest begäran
derom framställes, bör skriftligen
meddelas, må underställa frågan
pensionsstyrelsens afgörande genom
en af utlåtandet åtföljd inlaga, som
må till styrelsen insändas eller inlemnas
å något af de i 10 § oinförmälda
ställen. Intill dess pensionsstyrelsens
beslut i ämnet meddelas,
skall det besked, som utlåtandet
innehåller, lända till efterrättelse.
28 §.
Pensions- och lifränteafgifterna
skola prgå till en fond, som förvaltas
i enlighet med de närmare föreskrifter,
som derom utfärdas.
Till nämnda fond skall för hvarje
år af statsmedel ingå ett belopp, som
motsvarar halfva beloppet af de under
året erlagda pensions- och lifränteafgifterna.
Utskottets förslag.
huruvida arbetstagare skall enligt
denna lag försäkras, må utlåtande
i sådan fråga inhemtas af person,
som enligt 26 § af kommun blifvit
utsedd att tillse det försäkringspligt
uppfylles eller, om någon sådan icke
är för kommunen eller distriktet i
fråga utsedd, af ordförande i vederbörande
kommunalnämnd, magistrat
eller stadsstyrelse.
2 mom. Den som ej åtnöjes med
utlåtande, som i 1 mom. omförmäles
och hvilket, derest begäran derom
framställes, bör skriftligen meddelas,
må underställa frågan pensionsstyrelsens
afgörande genom en af utlåtandet
åtföljd inlaga, som må till
styrelsen insändas eller inlemnas å
något af de i 9 § omförmälda ställen.
Intill dess pensionsstyrelsens
beslut i ämnet meddelas, skall det
besked, som utlåtandet innehåller,
lända till efterrättelse.
28 §.
Pensions- och lifränteafgifterna
skola ingå till en fond, hvilken förvaltas
i enlighet med de grund,er, som
af Konung och Riksdag gemensamt
fastställas.
Till nämnda fond skall för hvarje
år af statsmedel ingå ett belopp, som
motsvarar halfva beloppet af de under
året erlagda pensions- och lifränteafgifterna.
60
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj ds förslag.
Utskottets förslag.
För bestridande af kostnaden för
den i 3 § stadgade förmån skall jemväl
af statsmedel till samma fond
ingå ett belopp, som motsvarar trettio
procent af samtliga under året erlagda
pensionsafgifter.
För bestridande af kostnaden för
den i 3 § stadgade förmån skall jemväl
af statsmedel till samma fond
ingå ett belopp, som motsvarar trettio
procent af samtliga under året erlagda
pensionsafgifter.
29 §.
1 mom . Inom fem år efter det lagen träd t i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande, anställas
en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,
huruvida pensions- och lifränteafgifterna äro i förening med stadgadt bidrag
af statsmedel tillräckliga till bestridande af pensioner och lifräntor åt dem,
som på^ grund af bestämmelserna i 2 och 21 §§ derefter inträda i försäkringen.
Framgår af denna undersökning behof af förändring i gällande bestämmelser
rörande försäkringsvilkoren, må dock sådan förändring ej afse redan
då beviljade pensioner eller lifräntor, och för dem, hvilka, då'' förändring
vidtages, äro försäkrade, blott afse de pensions- och lifränteafgifter, som
derefter erläggas, eller de pensions- och lifräntebelopp, som svara mot sistnämnda
afgifter, samt ega rum endast efter af Konung och Riksdag derom
fattadt beslut.
2 mom. I sammanhang med sådan undersökning, som i 1 mom. är
nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är så stor, att
den minst motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som med dess
medel skola bestridas.
Visar sig dervid brist, skall denna ersättas af statsmedel.
30 §. .
Förutom den utgift för kommuner,
hvartill bestämmelserna i 26 § 2 mom.
och 27 § kunna föranleda, bestridas
kostnaderna för försäkringsväsendets
förvaltning af staten.
30 §.
Med undantag af den utgift för
kommuner, hvartill bestämmelserna
i 26 § 2 mom. och 27 § kunna
föranleda, bestridas kostnaderna för
försäkringsväsendets förvaltning af
staten.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
61
Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottets förslag.
4 kap.
Ansvarsbestämmelser.
31 §•
1 mom. Arbetsgivare, som underlåter
att fullgöra hvad honom enligt
10 och 12 §§ åligger, straffas med
böter från och med fem till och med
femtio kronor.
2 mom. Förseelse mot stadgandet
i 11 § 2 mom. straffas med böter
från och fem till och med femhundra
kronor.
32 §.
/ mom. Förseelse, som i 31 § omförmäles,
åtalas af allmän åklagare
vid allmän domstol.
2 mom. Böter, som enligt denna
lag ådömas, tillfalla till ena hälften
kronan och till andra hälften åklagaren.
Saknas tillgång till sådana
böters gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
31 §•
1 mom. Arbetsgifvare, som underlåter
att fullgöra hvad honom enligt
9 och 11 §§ åligger, strafffs med
böter från och med två till och med
femtio kronor.
2 mom. Bryter någon emot livad
i 10 § 2 mom. finnes stadgadt, straffes
med böter från och med fem till och
med femhundra kronor.
32 §.
1 mom. Förseelse, som i 31 § omfönnäles,
åtalas af allmän åklagare
vid allmän domstol.
2 mom. Böter, som enligt denna
lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till sådana böters gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
33 §.
De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1900. januari 1900.
62
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.
För dem, som då fylt trettio, men
icke fyrtio år, skall beloppet af pension
eller lifränta, utöfver hvad i
15 § stadgats, för hvarje erlagd pensions-
eller lifränteafgift utgöra:
för den, som fylt 30 år: 0,2 procent,
» » 31 » 0,4 »
» » 32 » 0,6 »
» » 33 » 0,8 »
» » 34 » l,o »
» » 35 » 1,2 »
» » » 1,4 »
» » 37 » 1,6 »
» » tJc? » »
» » 39 > 2,o »
d/ afgiftens belopp för hvarje helt är,
som förflutit frän den dag, afgiften
erlades, till den dag, från hvilken
pensionen eller lifräntan utgår.
Den kostnad, som af denna bestämmelse
för anledes, bestrides af statsverket.
2) att herr J. Nilssons motion, n:o 178, icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
3) att herr Sahlins motion, n:o 234, icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 april 1898.
På utskottets vägnar:
A. G. SVEDELIUS.
c
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
63
Reservationer:
vid 2 § 2 mom.:
af herrar Bergström, Ekströmer, Asker och Bondesson, hvilka anfört:
»Enligt föreliggande lagförslag utgöras de klasser af befolkningen, som
skulle vara underkastade försäkringspligt, d. v. s. genom lagens band
tvungna att för viss arbetstid betala viss pensionsafgift, väsentligen af dem,
som °äro mot aflöning anstälde hos arbetsgifvare och hvilkas anställning
är af mera stadigvarande natur, men tillika skulle såsom med försäkringspligt
förenad anställning jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren
varit under alla söckendagar i en kalendervecka hos samme arbetsgifvare
sysselsatt.
Utom det att en sådan bestämmelse som den sistnämnda lätteligen
skulle kunna kringgås derigenom, att arbetstagare och arbetsgifvare komme
öfverens om, att arbetstagaren en söckendag i hvarje vecka vore från arbete
hos arbetsgivare!! fri, skulle genom ett dylikt stadgande en mängd
s. k. lösa arbetare väl såsom försäkringspligtige _ tvingas att betala
pensionsafgifter för en eller annan vecka, men antagligen icke sa uthålligt
dermed fortfara, att något väsentligt gagn vare sig för staten eller dem
sjelfva deraf blefve en följd. Fast hellre skulle i många fall de obetydliga
afgifter, som af dem erlagts, endast komma att belasta bokföringen under
en längre tidsföljd af år. Vidare skulle särskild! för landsbygden tvångspensioneringen
för de på så lösligt sätt anstälde jordbruks- och skogsarbetarne
medföra ett väsentligt onus för arbetsgifvarne i fråga om tillsynen
och kontrollen öfver att pensionsafgifterna blefve behörigen inbetalda;
och då härtill kommer, att vid sidan af tvångsförsäkringen finnes en frivillig,
af staten garanterad lifränteförsäkring, hvarigenom en arbetstagare,
som vill för sin ålderdom trygga sin existens, har sig obetaget att af besparade
medel bereda sig lifränta, synes tvångsförsäkringen åtminstone till
en början icke böra utsträckas till andra än dem, som hafva en icke
allt för tillfällig sysselsättning.
Under sådana förhållanden hafva vi ansett det vara naturligast och
klokast att vid pensionsförsäkringens början i vårt land såsom vilkor för
försäkringspligt vid tillfällig sysselsättning fastslå, att arbetstagaren under
64
Särskilda Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 2.
minst fyra pa hvarandra följande kalender veckor skall hafva varit hos
samme . arbetsgivare sysselsatt. Af en sådan bestämmelse skulle icke
ovilkorligen följa, att arbetstagaren hvarje dag hade arbete hos arbetsgivare^
utan att, om arbetstagaren under en eller annan dag af de fyra
kalenderveckorna saknat arbete hos arbetsgifvaren, försäkringspligten i allt
fall ansages hafva inträdt och pensionsafgift följaktligen skola utgöras. De
förmaner, som åtfölja försäkringspligten, nemligen pension för såväl arbetaren
sjelf som, derest ban vore gift, för hans hustru, skulle härigenom blifva
en sporre för arbetstagaren att genom mera stadigvarande arbete kunna fullgöra
sin försäkringspligt och uppbringa pensionen till högsta möjliga belopp.
Något hinder för att framdeles i den obligatoriska pensionsförsäkringen
inrymma jemväl de lösa arbetare, hvilka hafva en ännu kortare tids sysselsättning
hos samme arbetsgivare än en månad, kan ju härigenom icke
uppstå, men deremot vinnes fördelen af att vid försäkringsrörelsens början
densamma icke blefve sa vidtomfattande, att de gjorda beräkningarna
knappast blefve hållbara.
Pa grund af hvad nu anfördt blifvit, få vi härmed hemställa, att
Riksdagen matte besluta, att 2 § 2 mom. i det föreliggande förslaget skall
erhålla följande förändrade lydelse:
2 inom.. Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall jemväl
anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under fyra på
hvarandra följande kalenderveckor hos samme arbetsgivare sysselsatt;
vid 9 §:
af herrar Bergström, Ekströmer, Asket'', Bondesson och Brodin, hvilka
anfört:
»Om den af särskilda utskottet föreslagna lydelse af 9 § (motsvarande
10 § i lagförslaget enligt Kong! Maj:ts proposition) skulle af Riksdagen
godkännas, blefve deraf en följd, att pensionsafgifter, som afse en viss
arbetstid under t. ex. april manad ett ar, först i april månad nästpaföljda
ar behöfde af vederbörande erläggas. Då det emellertid för
sjelfva förvaltningskontrollen torde vara mindre lämpligt, att afgifter, som
belöpa för. ett kalenderår, först i nästpåföljda års räkenskaper blifva synliga,
samt ordning och reda härutinnan i väsentlig mån vunnes, derest bestämmelse
meddelades derom, att de i 5 § (6 §) stadgade afgifter skola vara
erlagd.a senast före hvarje kalenderars slut, få vi, som äro med utskottet
ense i fråga om dess förslag till förändring i öfrigt af ifrågavarande
paragraf,, härmed hemställa, att Riksdagen ville bifalla särskilda utskottets
förslag till lydelse af denna paragraf, dock med den förändring, att
1 mom. i paragrafen skall erhålla följande lydelse:
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
65
1 inom. De i 5 § stadgade afgifter skola genom arbetsgifvarens för
sorg
för arbetstagarens räkning erläggas senast före hvarje kalenderårs slut»;
vid 13 §
af herrar Brodin, O. Persson och Öberg, hvilka anfört:
»För att bereda jordlöpare, mindre yrkesidkare m. fl., hvilka i egenskap
af tjenare varit obligatoriskt försäkrade, men icke längre innehafva
med försäkringspligt förenad anställning, möjlighet att i vidsträcktare män
än enligt utskottets förslag fortfarande vara obligatoriskt försäkrade och
derigenom erhålla förmånen af hustrupensionering, få undertecknade, hvilka
anse den i 18 § af utskottets förslag bestämda tiden af tvåhundrasextio
veckor vara för lång, föreslå, att denna tid måtto nedsättas till etthundra
veckor och sagda paragraf sålunda erhålla följande lydelse:
13 §.
Man, som under minst etthundra veckor varit försäkrad till erhållande
af pension enligt denna lag, eger att äfven derefter, ändå att han icke
innehar med försäkringspligt förenad anställning, fortsätta försäkringen
genom att erlägga pensionsafgifter enligt stadgandet i 5 §, och skola jemväl
vid sådant fortsättande af försäkringen de afgifter, som för gift man
erläggas, gälla för hans hustru på sätt i 6 § omförmäles.»
mot utskottets hemställan i fråga om Kongl. Maj:ts proposition.
af herr Åkerlund, hvilken anfört: »Ehuru varm vän af att staten
ställer sig i spetsen för att på ett med dess verkliga resurser förenligt, varaktigt
sätt söka bereda flertalet af landets kroppsarbetare tillfälle att försäkra
sig om en någorlunda tryggad ålderdom, äfvensom deraf att understöd
må kunna beredas desamma vid inträffade olycksfall i arbete samt
vid långvarigare sjukdomsfall, anser jag mig dock icke kunna biträda det
beslut, hvartill utskottet kommit, emedan jag befarar, att staten icke i
framtiden skall kunna bära de bördor, som antagandet af utskottets förslag
komme att ålägga densamma, och jag derför utan tvekan anser mig
kunna förutse, det staten inom en icke allt för aflägsen framtid skall
nödgas svika de löften till landets arbetare, som i det kongl. förslaget såväl
som ock i utskottets betänkande finnas afgifna, hvarigenom endast den
sista villan blefve värre än den första.
Derjemte befarar jag att den obligatoriska försäkringen, med det mången
gång helt visst olidliga tvång, som densamma skulle ålägga såväl arbetare
Bih. till Rilcsd. Prol. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. i)
66 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
som i ännu högre grad arbetsgivare, alls icke skulle vara välkommen efter
att hafva pröfvats någon tid. De allra flesta utlåtanden från arbetaresamfund,
som afgifvits i frågan under senaste tid, hafva ganska otvetydigt
gifvit vid handen, att de socialpolitiska fördelar, man säger sig vänta af
förslagets genomförande icke, kunna vara att påräkna, utan att tvärt om
just den nu ifrågasatta försäkringslagen skulle komma att nära ständigt
missnöje, derest icke sådana medgifvanden sedermera göras, som till arbetarnes
förmån skulle komma att hart när ruinera staten. Men dessutom
befarar jag, att antagandet af lagförslaget skall komma en mycket stor del
af representationen och må hända äfven Kongl. Maj:t att anse, det så mycket
derigenom blifvit gjordt för arbetarnes bästa i framtiden, att inga vidare
kraf för deras räkning på länge höra beaktas eller tillgodoses, änskönt man
utan tvekan kan våga påstå, att om man i lugn förbidan på de välsignelser
en försäkring, åvägabringad hufvudsakligen genom att aftvinga landets
arbetare eu del af deras arbetsförtjenst, i en aflägsen framtid skall åstadkomma,
försummar att vidtaga kraftiga åtgärder, hvilka redan nu kunna
bereda våra arbetare eu mera tryggad framtid och förbättrad social ställning,
sådana ändrade förhållanden äfven inom en så kort tidrymd som
några få årtionden kunna uppkomma i vårt vexlingsrika tidehvarf, att
hela försäkringsfonden med tillhörande attiralj alldeles icke skall främja de
ändamål, man naturligtvis främst afsett med dess tillkomst: de socialpolitiska.
Visserligen uppgifver utskottet, att fonden för den obligatoriska försäkringen
icke skulle behöfva stiga till högre belopp än »inemot 400,000,000
kr.» och för den frivilliga försäkringen till 50 å 100 millioner — redan
dessa belopp för våra förhållanden mycket stora — men oafsedt att dylika
beräkningar ofta slå fel, bör erinras derom, att äfven förslagets varmaste
förfäktare inom utskottet medgifvit, det den nu ifrågasatta lagen endast är
en begynnelse af livad som komma skall, i det en god del personer, hvilka
nu blifvit uteslutna, framdeles böra finnas pligtiga och berättigade att ingå
i den obligatoriska försäkringen, och att ingen hänsyn tagits till befolkningens
sannolika tillväxt eller till den under senaste decennier tilltagande
medellifslängden i landet, hvilka förhållanden synbarligen komma att ställa
mycket ökade kraf på staten, samt att helt säkert räntefoten blifvit beräknad
för hög.
Då jag dessutom anser, det försigtigheten bör bjuda oss att icke blifva
de första att följa Tysklands exempel i denna fråga, innan ännu någon
annan stat gjort detsamma, och systemet i sitt hemland ännu blifvit allt
för litet pröfvadt för att man skulle kunna bilda sig några vissa åsigter
om dess verkningar, vågar jag tro, det den obligatoriska försäkringens an
-
67
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
tagande hos oss ännu någon tid bör få anstå, och att statsmagterna handlade
vida betänksammare, derest sådana berättigade kraf från arbetarnes sida
först tillgodosåges, som omedelbart kunde blifva dem till gagn, såsom af
staten understödd olycksfallsförsäkring, höjda bidrag till sjukkassor, beredande
af lättnader för arbetare att kunna förvärfva egen jord och egna
hem, samt inrättande af eu med statsmedel understödd, frivillig försäkringsanstalt.
Men förutom nu anförda skäl emot utskottets och Kongl. Maj:ts förslag
vågar jag framlägga ännu ett, nemligen stadgandet om att, derest tillgång
till böter för uraktlåtenhet att fullgöra de ganska krångliga åligganden,
lagförslaget vill pålägga landets arbetsgivare, saknas, dessa skola förvandlas
enligt allmän strafflag. Jag anser nemligen att en lag, hvilken
som denna skulle komma att ålägga tusentals små arbetsgivare, hvilkas
ekonomiska ställning nära nog i de allra flesta fall kan befaras vara vida
sämre än deras arbetares, betungande och för dem, hvilka sent och bittida
måste arbeta för egen och de sinas försörjning, mycket lätt bortglömda
pligter, ej bör stadga detta straff, hvilket helt säkert allt för ofta skulle
komma att tillämpas.
På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, får jag hemställa:
att Riksdagen ville afslå såväl Kongl. Maj:ts nådiga
proposition som utkottets hemställan i fråga om obligatorisk
arbetareförsäkring;
att Riksdagen ville antaga det af herr 0. V.
Redelius i hans, utskottets betänkande bifogade reservation
afgifna förslaget till upprättande af en med statsmedel
understödd frivillig försäkringsanstalt.»
af herr Redelius, hvilken anfört: »För att kunna bedöma, huruvida det
är möjligt att bereda pension eller lifränta åt rikets arbetande befolkning
vid 50, 60 eller 65 års ålder, erfordras kännedom om antalet af dem, som
upplefva nämnda ålder. Härom finnes till den föreliggande kongl. propositionen
en beräkning, som uppgifves vara uppgjord enligt statistiska centralbyråns
dödlighetstabell för 1871 —1880 för hela riket och för bada könen
gemensamt. Under antagande, att årligen samma antal barn föddes, och
detta antal vore 100,000, skulle antalet, qvarlefvande öfver 60 år utgöra
721,389 och antalet qvarlefvande öfver 65 år utgöra 498,687, samt antalet
invalider enligt på. anförda ställe (sid. 9—12 i bil. 3 till kongl. propositionen)
åberopade tyska invaliditetssannolikhetstalen utgöra 139,639 i ålders
-
68
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande. N:o 2.
klasserna 50—64. Men då antalet i riket födda barn under åren 1876—
I™0'' medeltal 135,160 årligen, så torde det förutnämnda talet
100,000 utbytas mot 135,000. Med i öfrigt samma förutsättningar, som
_namndes> skulle då antalet qvarlefvande öfver 60 år beräknas till
öoé r fa och antalet öfver 65 till 673,209 och antalet invalider till 188,495
J.1/, :''V V'' Detta är resultatet enligt det kongl. förslaget (se ock bil. 1
till denna reservation). Något annorlunda blifva siffrorna, om beräkmngarna
i detta fall göras enligt statistiska byråns dödlighetstabell för
aren 1881 18JO enligt »Sveriges officiella statistik i sammandrag 1896».
Antalet qvarlefvande öfver 60 år uppgår då till resp. 832,623 och 1,124 04 1
och antalet qvarlefvande öfver 65 år resp. 587,519 och 793,150 (se bil 2)
De relativt lägsta talen 673,209 och 188,495 läggas här till grund''för
följande beräkningar. Om nu dessa 861,704 skulle, såsom några synas
vilja, utan afseende pa insatsernas antal, erhålla »fulla pensioner», hvar™77
mahända^förstas de, som »i de vanliga fallen d. v. s. vid 65 ars
ålder blifva något mer än resp. 200, 150 och 100 kronor >, så erfordrades
it de lägre pensionerna a 100 kronor en summa till utdelning af 86.170 400
, ronor och till de högre pensionerna å 200 kronor eu summa af 172,340,800
u-onor (se bil. 3). Om halfva antalet pensionärer finge den lägre och
celin ei(te" 1Ögre pension eu, blefve slutsumman 43,085,200 +
86 170,400 - 129,2o5,600 kronor, hvartill ytterligare skulle läggas pensionsbeloppen
enligt den frivilliga försäkringen. Då till sådan utdelning boll
es,,tn77 °nC om mer än tre milliarder, torde det vara uppenbart för
a a, att allmän pensionering är omöjlig, vare sig insättningar dertill göras
i barndomen eller vid äldre år och till hvilka belopp som helst.
Da icke alla kunna erhålla pension, måste bestämmas, om uteslutning
ykall ske pa grund af ekonomisk ställning eller på grund af social ställning
1 detta hänseende har blifvit yrkadt, att de rika böra uteslutas och alla
de, som åtnjuta pension af staten. Bifalles detta, måste ändock en gräns
kornst^ntfKl°ngh ''Jiar före^git en gräns vid 1,800 kronors inkomst,
sa att de, hvilka hafva högre inkomster, icke skola medtagas i förandra^
T i‘ar flyttat ned grusen till 1,500 kronor, och
andra vilja nedflytta den ännu mer. På försök kan man väl gå ned ett
par hundra kronor till och sätta 1,300 kronors inkomst såsom gräns, och
stannar man der ett ögonblick och beräknar följderna, visar sig, att den
skatta^ 1Ck- St(Jrt vDf yder * dct, stora hela'' emedan antalet af dem, som
. katta för namnda belopp eller för högre inkomster, är så ringa, att genom
dessas frånraknande ålderspensionärernas antal ej skulle minskas med fler
emW 5 ^ ^^ämnda statistik, i städerna funnos
endast 36,801 personer med hvardera tio (10) bevillningskronor eller mer
69
Särskilda Utskottts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
och å landsbygden blott 36,653 personer, som påförts ett fyrktal af 100
och deröfver. Vill man då, för att göra saken möjlignre, frånräkna alla,
som hafva beskattningsbar inkomst, och alla fastighetsegare ända ned till
egare af fastighet till endast 100 kronors taxeringsvärde, _och icke fästa
afseende på rätten till pension på grund af egna insättningar, sa lärer
man ej skäligen kunna gå längre; ty då finge man qvar endast dem, som
stå under det s. k. kommunala strecket. Antalet af dem, som stå öfver
strecket, d. v. s. de, som påförts fyrktal, utgjorde enligt meranämnda
statistik 688,836 personer. Fördelade proportionsvis lika på alla åldersklasser
från 20 år och deröfver, kommer på klasserna öfver 65 år ej fullt
100,000. Om desse, med hänsyn till dels folkökningen, dels att många
äro gifta, räknas dubbelt, skulle ändå återstå 473,209 ålderspensionärer
och 160,000 invalider, inalles mer än 630,000 »behöfvande». För att desse
skulle kunna erhålla endast den lägre pensionen om ett hundra kronor hvar,
erfordrades utöfver årsbidragen, om än dessa ökades till 10 eller 12 millioner
kronor årligen, en fond af mer än en och en half milliard (1,500,000,000)
kronor; och ändå hade ingen frivillig försäkring tagits med i beräkningen.
Om på allvar ifrågasättes att ga till väga pa anförda sätt, ma ej förbises,
att ingen vid 20 eller 30 års ålder vet, om han någonsin kommer i behof
af pension, ej heller bör det förgätas, att den rike kan blifva fattig och
den fattige rik.
På grund af det anförda och då man svårligen kan framtvinga
erforderliga försäkringsafgifter af de i ekonomiskt hänseende sämst lottade,
har man icke mägtat vidhålla den tanken att åt de mest behöfvande bereda
pension eller lifränta på grund af deras egna insättningar. Man har sett
sig föranlåten att ställa frågan på en annan basis och försökt lösa den,
åtminstone nominelt och partielt, genom att utvälja vissa kategorier i sådan
ställning, att man trott sig kunna för deras räkning af andra framtvinga
de erforderliga bidragen genom lagens hot om böter och fängelse. Pa
detta sätt har beräknats, att inemot en tredjedel af åldersklasserna 18 — 50
år skulle nås af försäkringen; hvadan omkring en tredjedel af alla, som
uppnå pensionsåldern, också skulle få någon pension, då afseende ej göres
på större eller mindre behof deraf. Resultatet skulle då blifva ungefär
följande:
'' Fn tredjedel af 188,495 invalider är 62,832 till större delen män,
emedan de mer än qvinnor äro utsatta för olycksfall. Här beräknas män
och qvinnor vara lika många; alltså
70
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
31,416 män med en medelpension af 161,73 gör tillhopa 5,080,909 kr.
31,416 qvinnor » » » » 80,865 » » 2,540,454 »
En tredjedel af 673,209 är 224,403,
således 112,201 män a 200 gör tillhopa 22,440,200 »
°ch 112,202 qvinnor å 100 » » 11,220,200 »
Summa 41,281,763 kr.
Med dylika ( »vanliga»?) pensioner erfordrades sålunda för sådan partiel
försäkring utöfver årsbidragen, om dessa uppskattas till 7,000,000 kronor,
räntor till ett belopp åt 34,281,763 kronor, hvartill kräfdes en fond af mer
än milliard kronor, och ändå är icke medräknaat, hvad som behöfves för
den frivilliga försäkringen. I det statsrådsprotokoll, som är bilagdt den
kongl. propositionen, beräknas årsbidragen till 6,902,000 kronor, och fondbildningen
till 365 millioner »eller något mer» (sid. 20 — 21). Årligen skulle
således blifva disponibla omkring 19 (högst 20) millioner. Detta belopp
räcker till att gifva 200 hvar åt 100,000 (stads- eller fabriksarbetare?), ty
det gör tillhopa 20,000,000. Men då blefve ingenting öfver åt alla de
andra. Om flere finge pension, måste följaktligen pensionerna blifva mindre.
Särskildt har blifvit, anmärkt, att jordbrukare, heinmansegare, arrendatorer
och torpare m. fl. icke kunna erhålla någon pension, fastän de skulle aftvingas
försäkringsafgifter. Till föga tröst för dem har man påstått, att arbetarne
på landet, i. synnerhet till nyssnämnda grupper hörande, skulle vara i mindre
behof af hjelp än stadsarbetarne. Här bör dock framhållas och betonas,
att lagförslaget icke utlofvar pensioner till vissa bestämda belopp, men
gör deras storlek helt och hållet beroende på insättningarnas belopp och
de tider dessa erläggas och den tid, då pensionerna utfalla. De skulle
derför komma att utgå till tusentals olika belopp. Maximi- och minimipensionernas
storlek ses i bil. 4 och 5.
Af dessa bilagor, särskildt n:o 5, kan inhemtas, att de lägsta pensionsbeloppen,
dä afgift blifvit erlagd under blott en del af ett år eller för
allra sista aret endast, uppgå till nagra öre, men de högsta pensionerna,
under förutsättning att försäkringsafgifterna blifvit erlagda utan något afbrott
från fylda 18 år till fylda 50 år, och pensionerna få uppbäras först
efter fylda 65 år, uppgå till 203 kr. Men ehuru teoretiskt rigtiga torde
val dylika pensioner kunna betraktas såsom endast ytterligheter eller
såsom idealpensioner, hvilka sannolikt aldrig komma att utgå. Det sannolikaste
blir väl det, att 50—100 kronors-pensionerna blifva de vanliga,
fastän i en mängd fall derunder. Tvifvelaktigt synes mig, att så stora
belopp skola i medeltal kunna åstadkommas enligt det nu föreliggande
lagförslaget. Ty alldeles förbises bör ej, enligt min åsigt, det förhållande,
71
Särskilda Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 2.
som jag i bil. 2 jemförd med bil. 1 påpekat, att antalet qvarlefvande
öfver 65 års ålder ökas i anmärkningsvärd grad. Enligt beräkningar för
perioden 1871 —1880 uppgå dessa till 498,687 och för perioden 1881 1890
till 587,519 efter en nativitet af 100,000 årligen. Efter en nativitet af
135,000 blir antalet resp. 673,209 i förra och 793,150 i senare fallet. Tydligt
är, att det inverkar i hög grad på pensioneringen, om de lägre eller
de högre siffrorna följas. Kongl. Maj:t och utskottet har med minst lika
goda skäl kunnat följa de högre siffrorna som de lägre, enär de högre
siffrorna äro de af statistiska centralbyrån senast framlagda; och intet
tvifvel lärer förefinnas, att byrån är lika pålitlig i sina senaste uppgifter
som i de föregående. Obestridligt är, att, om antalet qvarlefvande efter
fylda 65 år ökas, innebär denna omständighet eu fara för försäkringen,
enär pensionsbeloppen måste sänkas eller afgifterna höjas eller också pensionsåldern
inträda senare, t. ex. vid 70 år eller ännu senare. Denna för
försäkringen farliga omständighet hade, enligt mitt förmenande, bort mera
uppmärksammas och icke lemnats utan afseende. I detta sammanhang
torde det äfven vara af intresse att uppmärksamma några siffror ur den
s. k. yrkesberäkningen sid. 22— 23 i bil. till kongl. proposition. Der beräknas
antalet af hemmansegares in. fl. hemmavarande barn och magar,
tjenstehjon, arbetare med och utan angifvet yrke, torpare, förmän, bokhållare,
biträden, jernvägstjenstemän och betjente samt sjömän, upptagne
i 11 grupper i åldern 15—70 år och deröfver till 993,289, hvaraf öfver
65 år endast 34,916. Enligt den officiella statistiken 1896 funnos i riket
inom nämnda åldrar resp. 2,898,185 och 397,944. Denna stora olikhet
förefaller mig egendomlig, emedan den icke lärer kunna förklaras pa sa
sätt, att arbetsgifvare och kapitalister kunna antagas vara flere än arbetstagarne,
emedan antalet af dem, som skatta för 1,300 kronors inkomst
eller mer, i hela riket beräknats till blott några och sjuttio tusen. Skulle
åter det stora öfvervägande antalet vara lösa arbetare eller arbetare i icke
försäkringsbar anställning, så synes mig deraf oemotsägligen framgå, att
detta lagförslag är i högsta grad otillfredsställande för de mest behöfvande
i samhället, det är de i ekonomiskt hänseende sämst lottade.
Om tvängsförsäkringsafg tf terna kan sägas, att de, antingen arbetsgifvaren
eller arbetstagaren anses betala dem, i alla fall äro en skatt pa
arbetet och på produktionen, en skatt, som faller mycket ojemn!, då hänsyn
icke tages till skatteförmågan. Den mindre bemedlade kunde komma att
få betala mer än den rike både relativt och absolut. Detta skulle inträffa
i de fall, då å ena sidan den rike lefver af sina goda inkomster utan att
vara direkt arbetsgifvare, men å andra sidan näringsidkaren behöfver flera
biträden för att kunna förvärfva nödtorftigt uppehälle, t. ex. vid jordbruk,
72
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
handtverk och flera industriella verksamhetsgrenar. Än mer: då skatten
skulle framtvingas med hot om böter och fängelse, komme gäldstugusystemet
åter till användning. Genom dessa tvångsafgifter skulle de arbetande^
besparingar hopsamlas och undandragas de betalandes egen
disposition, äfven vid största behof, och förvandlas till fastläst kapital,
hvaraf de ursprunglige egarne i de flesta fall aldrig finge något tillbaka,
ej heller deras råttsinnehafvare. Härtill kommer dessutom svårigheten
att. framtvinga afgifterna af dem, hvilka sakna beskattningsbar inkomst
enligt gällande bevillningsstadga, eller af dem som sakna utmätningsbar
egendom. Lagförslaget saknar bestämmelse om, huru det i sådana fall
skulle gå, med afgifternas erläggande, då dessa icke kunna uttagas, antingen
staten då skall erlägga dem eller de skola förfalla. Skulle det blifva
händelsen, ° att afgifterna i antydda fall skola anses förfallna och aldrig
uttagas, så blefve följden den, att försäkringen i sådant fall förfelat sitt
ändamål och fängelsestraffet för den försumlige och den, som saknat tillgång
till böternas och rättegångskostnadernas erläggande, har äfvenledes
blifvit betydelselöst för pensioneringen. Slutligen bör äfven framhållas,
att den ifrågasatta tvångslagen skulle, enligt mitt förmenande, förorsaka
stor oro, mycket missnöje och ökade svårigheter, förvecklingar och betydande
skada för alla stilla i landena’.
Den förespeglade förmånen af minskad fattigtunga till följd af tvångsförsäkringen
är icke mycket värd. Den allmänna fattigvården Ange alltid
qvar de värnlösa barnen, hvilka utgöra mer än tredjedelen af alla fattighjon,
alla värnlösa mödrar, gifta och ogifta, döfstumma, blinda, idioter,
sinnessjuke, vanföre och andra invalider under 65 år och äfven åldringar
öfver 65 ar från de lösa arbetarnes, sjelfförsörjarnes, torparnes och jordbrukarnes
grupper. Fattigvårdstungan komme sannolikt icke att minskas,
åtminstone icke i betydande grad. Men skulle någon lättnad i denna,
börda uppstå i följd af försäkringen, så komme den företrädesvis de rike
till godo, da desse hafva stort fyrktal, men de mindre bemedlade, som
kanske erlagt de mesta afgifterna till försäkringen, finge ganska ringa eller
alls ingen lättnad, emedan arbetsgivare finnas i icke ringa antal, hvilka icke
ega beskattningsbar inkomst och derför icke blifvit påförda något fyrktal,
till följd hvaraf ^de ingenting betala till den legala fattigvården och derför
icke kunna erhålla något afdrag på sin skatt. De betalande i allmänhet
finge ingen afsevärd lättnad i detta hänseende. Och de, hvilka försäkringen
afser att skydda mot faran att på äldre dagar nödgas anlita den
för sa manga förhatliga fattigvården’, skola icke få det afsedda gagnet
af försäkringen; ty dertill blifva pensionsbeloppen allt för otillräckliga,
73
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
i synnerhet om något stort antal få pension. Men bestämmas :S vissa fall
pensionerna så stora, att de kunna afvärja nyssnämnda »fara», blifva de
alltför få, som kunna erhålla denna förmån. De allra flesta behöfvande
komma i alla fall att söka hjelp hos den allmänna fattigvården, och detta
så mycket vissare, som det är visst, att de mest behöfvande, icke komma
med i försäkringen. .... I, '' Mri.u -vr in
Äfven
med hänsyn till statskassan kan anmärkning göras emot förslaget,
dock ingalunda deremot, att den skall anlitas för detta ändamål,
men deremot, att den skulle anlitas så starkt till förmån, för den kommande
generationen, att det kunde blifva; svårt att på något kraftigare
sätt bispringa den nu lefvande generationen, "t,, ex. genom olycksfallsförsäkring.
sjukkassor, egna hem in. ,in., hvartill kan läggas sträfvandet att
bereda tillfälle för de mindre bemedlade att förvärfva egna jordbruk,
hvartill möjligen ouppodlade sträckor å statens domäner skulle kunna få
användning, om på statens bekostnad vattendränkta marker torrläggas
och upplåtas åt enskilde på sådana vilkor, att mången derigenom kunde
erhålla sin bergning med hem under eget tak.
Till sist vill jag anmärka ännu en sak, som synes mig påkalla särskild
uppmärksamhet, nemligen fondbildningen; ty vanskligbeter kunna
uppslå i afseende på placeringen och fruktbargörandet af så störa fonder,
som erfordras för försäkringen. Denna fondbildning blir; enligt min
mening, större än utskottet anser troligt. Men herr professor Lindstedt
yttrar i sin skrift, bil. sid. 19, 20: »I verkligheten torde dock dessa
summor komma att utfalla något annorlunda, dels i följd af folkmängdens
ökning, dels äfven på grund deraf, att de försäkrades fördelning i pensionsklasser
icke hvilar på fullt säkra antaganden», samt »att fonden i verkligheten
blifver något större». Detta tror jag också. Enligt mitt förmenande
erfordras till de obligatoriska och frivilliga försäkringarna tillhopa en
fond om minst en milliard kronor. Frågan om dennas placering kan icke
anses löst dermed, att Konungen får bestämma om organisationen af den
styrelse, som skall förvalta medlen, ej heller derigenom, att en lag skall
stiftas angående denna förvaltning; ty först och främst föreligger intet
lagförslag derom, dels må erinras derom, att ingen styrelse eger magt att
placera och fruktbargöra kapital utöfver vissa gränser, öfver hvilka gränser
de icke råda. Det synes mig icke tillrådligt att antaga såsom säkert, att
ifrågavarande fond skulle, såsom några tyckas tro, med fördel kunna
placeras i riksgäldskontoret och i allmänna hypoteksbanken och användas
till betalning af rikets skuld. Ty huruvida detta låter sig göra eller ej,
det beror icke, såvidt jag förstår, på tillgången af svenska papper (sedlar,
obligationer, aktier in. fl.) men på tillgängligt guld eller varor. Förmår
Bih. till Riksd. Rrot. 1898. 8 Sand. 1 Afd. 2 Raft. 10
74 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
riket producera så mycket, att, sedan de egna beliofven blifvit fylda, för
export återstår tillräckligt att dermed betäcka importen och derutöfver
tillräckligt att ränta och amortera all rikets skuld till utlandet, då är sådan
placering möjlig. Men om än de inhemska näringarna uppnådde en sådan
blomstring, att detta läte sig göra i goda år, så lärer dock icke kunna
undgås, att resultatet blir det motsatta, om missväxt inträffar och handelskriser
uppstå. Då härtill lägges, att ingen utredning härom föreligger,
skulle det, edligt min åsigt, vara allt för mycket vågadt att antaga en lag
på så lösa grunder.
På grund af allt det anförda har jag icke kunnat vara med om den
ifrågasatta tvångsförsäkringen.
Enligt min åsigt hade utskottet bort hemställa,
i i vf • KifV > Pv/*" J>7 ''iCti .* ii, • t,: '' i i; *;;; j ; • •'')] * ’ i* '' .5 : V • •• i
l:o) att Riksdagen icke måtte bifalla Kongl. Maj:ts
föreliggande proposition, såvidt den afser obligatorisk
försäkring.
Beträffande åter den frivilliga försäkringen ställer sig saken annorlunda.
Visserligen kunna anmärkningar rigtas äfven mot denna. Men
otvifvelaktigt är, att den är fri från de svåraste anmärkningar, som kunna
göras mot tmnysförsäkringen. Den frivilliga försäkringen har derjemte
den obestridliga förtjensten att tillerkänna alla lika god rätt, uppmuntrar
till sparsamhet och är ett medel till sjelfhjelp. Denna försäkringsform är
lättare att administrera och är mera utförbar, om den skiljes ifrån än
om den sammanbindes med den obligatoriska. Är det dertill sant, att
»lifränteförsäkringen skulle få sin största betydelse för yrkesarbetarne och
tjenarne», och om än i mindre grad (sid. 17) än för desse, vara af stor
betydelse för »jordtorpare, mindre jordbrukare och handtverkare o. d.», så
synes skäl förefinnas att antaga en dylik försäkring, till en början på
försök, som enligt lagens egna bestämmelser kan rättas om 5 eller 10 år,
om så visar sig erforderligt. Derför vill jag icke motsätta mig förslaget i
denna del. Jag har derför ansett, att utskottet bort hemställa,
2:o) att Riksdagen i så måtto bifaller den kongl.
propositionen, att Riksdagen för sin del antager följande
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
75
Förslag
'' till
Lag
angående försäkring för beredande af lifränta.
v i .»
1 kap.
Lifränteförsäkring (Försäkringsrätt).
In
''ifi/ft!!
VI Vt
1 §•
En hvar svensk man eller qvinna emellan aderton och femtio års ålder
eger genom erläggande af lifränteafgifter varda försäkrad till erhållande
af lifränta enligt denna lag.
2 §•
Ej inå för någon under ett kalenderår erläggas lifränteafgifter till
högre sammanlagdt belopp än tolf kronor, ej heller för hvarje gång mindre
än en krona eller, der högre belopp erlägges, annorlunda än med helt
antal kronor.
3 §•
Vid erläggande af första lifränteafgift utleinnas för den försäkrade eu
lifräntebok enligt faststäldt formulär.
Dylika lifränteböcker skola tillhandahållas allmänheten å postsparbankskontor
och å de öfriga ställen, som dertill kunna utses, till pris, som af
Konungen bestämmes.
4 §•
Lifränteboken skall förses med anteckning om försäkringstagarens
fullständiga namn, födelseår och dag samt födelse- och boningsort.
5 §•
Erläggande af lifränteafgift skall ega rilm å postsparbankskontor eller
annat ställe, som dertill kan utses, dervid anteckning om erläggandet, på
sätt särskild!, bestämmes, göres i försäkringstagarens lifräntebok.
76,
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2
6 §•
Har lifräntebok förkominit^.eller blifvit för sitt ändamål obrukbar,
skall ny lifräntebok anskaffas och deri, på ansökan å något af de i 5 §
omförmälda ställen, så fort ske kan, införas bevis om de lifränteafgifter,
som finnas hafva blifvit för den försäkrade erlagda.
7 §•
De lifränteböcker, i hvilka bevis om erlagda afgifter införts, skola eu
gång om året, å något af de i 5 § omförmälda ställen, till granskning
inlemnas vid äfventyr att eljest, der skiljaktighet emellan lifränteboken och
lifräntestyrelsens räkenskaper yppar . sig, dessa räkenskaper skola hafva
vitsord i fråga om de afgifter, som icke underkastats granskning.
?/ 1.
•Dian ofiunff i'';-,'' n d r/j • ’?o.i id k au >r<: •?«•/»
Rätt till lifränta enligt dénna lag inträder vid fylda sextiofem år eller
dessförinnan vid varaktig oförmåga till arbete, dock fej förr än efter fylda
femtio år.
Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,
som befinnes till följd af kropps- eller sinnessjdkdorn, vanförhet eller lyte
vara ur stånd att genom arbete vidare sig försörja.
i i'' ‘ ■ f ‘ i tJ •! i • , t; {t . . • f .• 11: y • >11 ■ • *. ’•:’<> J r)i i • ’1 ’■ * •: , * l ? • '' t • > \ • ''. |. v , [ i -1
9 §•
Lifräntans belopp skall för hvarje erlagd lifränteafgift utgöra två
procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från den dag,
afgiften erlades, till den dag, från hvilken lifränta!! utgår.;
lina
10
Lifränta utgår till försäkrad från den dag, rätt till: lifränta enligt 8 §
inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses hafva skett den dag,
lifränta sökes. ■'' ’*
Lifränta lipphör med utgången af den månad, under hvilken lifräntetagaren
aflidit; io<! • > ... Mv,
It §.
>!, Flyttar någon, som är berättigad till lifränta enligt denna lag, ur
riket, eger han ej rätt uppbära lifränta för tid, under hvilken han är å
utrikes ort bosatt, i.i; m >r.vgi; ignfiaiaiöt i * nöu ~ i: or"
77
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
12 §.
1 mom. Ansökning om lifränta skall göras skriftligen å något, af de
i 5 § omförmälda ställen uti till lifräntestyrelsen stäld inlaga, och skola
vid sådan ansökan fogas följande handlingar:
1) prestbevis angående sökandens ålder,
2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd; skolande sådant ihtyg
tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden enligt läkarens uppfattning må
anses vara till varaktigt arbete oförmögen, på sätt i 8 § sägs; och
3) de handlingar, som i öfrigt erfordras till utredande af sökandens
rätt till,lifränta. ( . ;; >, .''''4. o: •
Har sökanden fylt sextiofem år, är sådant intyg, som i 2) omförmäles,
ej erforderligt. . ; , ... , , i;,no: i., . '' ''
2 inom. Beviljas lifränta, utfärdas derå lifräntebref af lifräntestyrelsen.
13 §.
Utbetalning af lifränta verkställes å postsparbankskontoret i. den ort,
der lifräntetagaren vistades, då ansökning derom gjordes, derest icke i ansökningen
uppgifvits annat kontor.- I lifräntebrefvet skall lemnas uppgift
å det postsparbankskontor, der utbetalning af lifräntan kommer att ske.
Afflyttar lifräntetagaren till annan ort eller önskar han af annan anledning
lifräntans utbetalande å annat än förut uppgifvet postsparbankskontor,
må, på ansökning hos styrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens
verkställande å annat kontor.
Lifränta må lyftas qvartalsvis i mars, juni, september och december
månader,
14 §. .
Rätt till lifränta enligt denna lag kali ej öfverlåtas och må förty ej
för gäld i mät tagas.
'' • , - . '' • , ■ , r '' ’ • ‘ • • '' j '' -1, 1 , , 1 / ''
2 kap.
, i i m :r, Förvaltning öbh statsbidrag.
15 §.
Ärendén rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola
handläggas af en för hela riket gemensam lifräntestyrelse.
Styrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmes af
Konungen.
I styrelsens beslut må ändring sökas hos Konungdi senast före klockan
tolf å trettionde dagen från delfaendet, dagen, da detta skedde, likväl
oräknad. , . , i.,,, . . n. ..
78
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
- 16 §> ■ ,
För att öfvervaka, det stadgandena i denna lag efterlefvas, eger lifräntestyrelsen
att, der sådant anses erforderligt, för visst län eller mindre
distrikt deraf ^utse ombud, som har att på anfordran af styrelsen meddela
utlåtande i frågor angående beviljande af lifränta samt i öfrigt i utöfning
af sin befattning ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som
kunna varda ombudet meddelade.
17 §.
Litränteafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas enligt särskild,
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad, lag.
Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett belopp,
som motsvarar halfva beloppet af de under året erlagda lifränteafgifterna.
18 §.
1 mom. ° Inom tern år efter det denna lag trädt i kraft och sedermera
minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande, anställas
undersökning, huruvida lifränteafgifterna äro i förening med stadgadt
bidrag af statsmedel tillräckliga till" bestridande af lifräntor åt dem,
som derefter inträda i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof
af förändring i gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoren, må
dock sådan förändring ej afse redan då beviljade lifräntor, och för dem,
hvilka, då förändring vidtages, äro försäkrade, blott afse de lifränteafgifter,
som derefter''jerläggas, eller “*de lifräntebelopp, som svara mot sistnämnda
afgifter, samt ega rum endast efter åt Konung och Riksdag derom fattadt
beslut.
2 mom. I sammanhang med sådan undersökning, som i 1 mom. är
nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är så stor, att
den minst motsvarar kapitalvärdet åt alla de utbetalningar, som med dess
medel skola bestridas.
Visar sig dervid brist, skall denna ersättas af statsmedel.
19 §.
Kostnaden för lifränteförsäkringsväsendets förvaltning bestrides af staten.
20 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för denna lags tilllämpning,
meddelas af Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
79
samt af herr Betiedicks hvilken anfört:
">Som jag icke kunnat instämma i det hufvudsakliga tillstyrkande af
Kongl. Maj:ts till utskottet hänskjutna proposition, hvarom utskottets flertal
förenat sig, får jag till stöd för min afvikande mening i korthet anföra
följande.
Oförnekligt torde vara, att den utveckling till det bättre, som nutiden
på de flesta områden medfört, i synnerligt hög grad kommit de kroppsarbetande
klasserna till godo, i det att desamma både absolut, i förhållande
till deras ställning under gångna tider, och relativt, i jemförelse med andra
klasser, gått framåt i välmåga. De härtill förnämligast bidragande orsakerna
äro nykterhetens och sparsamhetens tillväxt, den stigande upplysningen
samt den rika tillgång på arbete, som under senare tider förefunnits.
Emellertid låter det sig icke bestrida, att äfven under nuvarande gynsamma
förhållanden de klasser, hvilka för sitt förvärf uteslutande äro
hänvisade till kroppsligt arbete, mer än andra äro i sin ekonomiska ställning
hotade af faror, för hvilka det vore önskvärdt att bereda dem skydd.
Dessa faror äro förnämligast sjukdom, olycksfall, invaliditet och ålderdom
samt,'' hvad de efterlefvande beträffar, familjeförsörjarens död.
Kongl. Maj:ts förslag afser att mot ålderdom och delvis mot invaliditet
betrygga kroppsarbetarnes ekonomiska välfärd. Mot öfriga ofvan anförda
vådoi^ erbjuder förslaget intet skydd; dock ställer Kongl. Maj:t i utsigt,
att, om förslaget vinner Riksdagens bifall, detsamma snart skall efterföljas
af ett förslag till lag om olycksfallsförsäkring. Emellertid torde det
med skäl kunna sägas, att, om en ordentlig och förtänksam arbetare ej
drabbas af sjukdom, olycksfall eller förtidig död, han i allmänhet bör
hädanefter såsom hittills kunna betrygga sin ålderdom och sin familjs
existens. Försäkringar mot sjukdom, olycksfall och död — i förhållande
till hvilkas ekonomiska följder arbetaren och hans familj stå värnlösa
— äro följaktligen de för dem vigtigaste och förtjena i främsta rummet
beaktande från statens sida.
Den del af Kongl. Maj:ts förslag, som afser obligatorisk försäkring,
kan jag under inga förhållanden tillstyrka.
Det kongl. förslaget bygges på tvång. En sådan princip måste i och
för sig göra detsamma synnerligen impopulärt. Erkännas måste, att det
förefaller föga tilltalande att under större delen af lifvet tvingas till umbäranden,
för att vid 65 års ålder under en kortare tid — enligt hvad
statistiken utvisar i medeltal 12V? år — komma i åtnjutande af en redan
efter nuvarande förhållanden mager pension.
80
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Rörande ^ tvångsförsäkringens verkningar i öfrigt tillåter jag mig att
hänvisa till Tyskland, det enda land, der en motsvarande lagstiftning är
fullständigt genomförd. Vid upprepade besök i detta land har jag gjort
det till särskild uppgift för mig att undersöka verkningarne af denna lagstiftning
och funnit stort missnöje bland alla samhällsklasser. Alla de
många arbetsgivare, som jag samtalat med, äro missnöjda såväl med de
direkta kostnaderna, hvilka utgöra ett orättvist öfverflyttande af arbetarnes
egna bördor pa andra klasser samt dessutom, enär de bestämmas efter
antalet använda arbetare och icke efter den ekonomiska bärigheten, drabba
arbetsgifvarne. med synnerlig ojemnhet, som -särskild! dermed, att genom
den skatt, hvilken genom lagen lägges på produktionen, deras ställning i
konkurrensen med utlandet försämras. Likaledes beklaga de, att insättningarna
i sparbanker aftagit, och att arbetarne använda de penningar,
de fatt öfver, männen till öl och qvinnorna till grannare kläder. Och
arbetarne, hvilka i främsta rummet skulle tänkas njuta af lagens förmåner,
äro icke mer tillfredsstälda. De klaga dels deröfver, att de^beröfvas möjligheten
att använda sina besparingar för närvarande behof, hvilka ofta
äro mera trängande än behofvet att försäkras mot farorna i en framtid,
som de kanhända aldrig uppnå, dels öfver att hafva fråntagits möjligheten
att. lemna sina besparingar åt sina efterkommande, dels ock, att de pensioner,
staten lemnar, äro i förhållande till insatserna allt för .obetydliga,
så att besparingarna kunnat på annat sätt göras mera fruktbärande för
framtiden. Beaktas bör, hurusom äfven små besparingar, samlade under
ett längre antal ar, till sist bilda afsevärda belopp. Antager man, att eu
person under åldern 18-65 år för hvarje år sparade 10 kronor 40 öre,
sålunda den afgift, det kong!, förslaget ålägger arbetaren, samt att dessa
besparingar kapitaliserades med ränta på ränta efter 5 resp. 6 procent,
hvilken vinst i allmänhet torde kunna med säkerhet beräknas i handel
och vandel, då det ej gäller bankinsättningar, skulle han vid slutet af
denna tid ega ^ett kapital af omkring 1,900 resp. 2,000 kronor. Det
torde kunna ifragasättas, huruvida icke en arbetares ålderdom är genom
mnehafvandet af ett sadant kapital mera betryggad än genom en försäkring
enligt förslaget.
En anmärkning mot den tyska lagen, hvilken jag funnit hos alla
klasser, är den om obehaget och det oberättigade i det statsförmynderskap,
som tvångsförsäkringen innebär.
Den allmänna klagan öfver pensionernas otillräcklighet blir så mycket
mer anmärkningsvärd, om man sammanställer densamma med de kostnader,
som åstadkommandet af dessa pensioner imedför. Tyska rikets
81
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
arbetareförsäkringsanstalt hade under år 1895, då folkmängden var cirka
51 millioner, i inkomster:
för sjukförsäkringen........................... 156,746,000 mark (1 mark = 89 öre)
» olycksfalls » ............................ 88,936,700 »
» invaliditets » ........................... 132,140,000 »
Summa 377,822,700 mark;
i utgifter:
för sjukförsäkringen ......... 148,437,000 mark
» olycksfalls » 68,424,000 »
» invaliditets » 132,140,000 »
Summa 349,001,000 mark;
deribland för förvaltningen:
för sjukförsäkringen............................. 6,987,000 mark
» olycksfalls » 10,372,000 »
» invaliditets » .......................9..... 5,990,000 »
Summa 23,349,000 mark.
Anmärkas bör, att kostnaderna för hela försäkringen på ett år stigit från
näst föregående år med cirka 24 millioner mark, under det att skadeersättningarne
m. m. vid olycksfallsförsäkringen stigit från 9,681,447 mark år 1888 till
14,464,303 mark år 1889,
20,315,320 » » 1890,
26,426,377 » » 1891,
32,340,178 » » 1892,
38,163,770 » » 1893,
44,281,736 » * 1894,
50,125,782 » » 1895, samt
57,347,673 » » 1896,
eller i medeltal med cirka 6 millioner mark årligen.
Detta Tysklands exempel verkar så mycket mer afskräckande, om
man behjertar den sanningen, att har man en gång slagit in på, den väg,
det kongl. förslaget angifver, torde det blifva omöjligt att gå tillbaka,
äfven om man snart nog komme till insigt om, att vägen icke är den rätta.
Försäkringsinstitutionens byggande på en stor fondbildning ingifver
Villiga farhågor i bland annat följande afseenden:
Bill. till Rikxd. Vrot. 1898. 8 Sand. 1 Afd. 2 Höft.
11
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
i första rummet, att räntans fall till sist komme att omöjliggöra försäkringens
tillvaro efter denna princip. Redan nu ställes ju i utsigt, att
svenska statens obligationer om två år skola konverteras till 3 i England
finnas redan 21/.1 procents statsobligationer, och lär statsskulden i dess helhet
komma att om fyra år konverteras till samma räntefot. Med den storartade
och raska. kapitalbildning, som pågår i Sverige, torde utsigt finnas,
att räntan ytterligare kommer att falla. Vidare, att genom storleken af
statens bidrag, hvilket, da vid beräkningarna för förslaget ingen hänsyn
tagits till folkökningen och medellifslängdens ständigt fortgående tillväxt,
med säkerhet komme att högst betydligt öfverstiga det beräknade beloppet,
statsfinanserna till sist skulle förderfvas och staten sättas ur
stånd att fylla äfven andra berättigade kraf, till hvilka jag vill räkna
större bidrag till sjukkassor samt bidrag till en rättvis, ömsesidig olycksfallsförsäkring
och till åstadkommande af egna hem för arbetarne; slutligen,
att penningvärdets fall skulle hafva till följd, att de blifvande
pensionernas framtida värde icke skulle i någon mån uppväga de kostnader
och försakelser, den nuvarande generationen finge underkasta sig
för fondens bildande.
Den fördel, som skulle beredas genom fattigvårdsbördans framtida
minskning, blefve sannolikt aldrig synnerligen afsevärd, då flere af de
klasser, hvilka mest tynga ned kommunernas fattigvårdsbudget, lemnas
alldeles oberörda af förslaget. Jag vill exempelvis erinra om klasserna
idioter, sjuka och vanföra personer samt oförsörjda barn. Dessutom skulle
ingen minskning förekomma förr än i den ganska aflägsna framtid, då
utdelningen af pensioner skulle börja.
Mot en frivillig lifränteförsäkring med särskild hänsyn till de kroppsarbetande
klasserna har jag principielt intet att erinra, men anser mig
icke kunna tillstyrka bifall till det kong!, förslaget i denna del, innan dels
utredning vunnits rörande de sannolika kostnader, som genomförandet af
sådan försäkring skulle medföra, dels den förbindelse i fråga om lifräntornas
storlek, staten ikläder sig, blifvit sålunda omformulerad, att staten
kan fullgöra densamma oberoende af räntans fall (enligt nu föreliggande
lagförslag utlofvar staten i 15 § en bestämd pension i förhållande till afgifterna,
men återtager sedermera i 29 § detta löfte); dels tillfälle beredts
de försäkrade att, om de så önska, utbyta lifränteförsäkringen mot lifeller
kapitalförsäkring, hvilket skulle göra försäkringsinstitutionen för
allmänheten mera tilltalande; dels ock statens deltagande i försäkringen
begränsats till garanti för densamma samt förvaltningskostnadernas bestridande
och måttliga bidrag.
Skall en arbetareförsäkring genomföras, torde densamma dessutom
höra grundas på den princip, som särskildt i Nordamerikas Förenta stater
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
83
samt äfven i England och Frankrike med underbar framgång tillämpats
vid lifförsäkring, nemligen principen af ömsesidighet, hvilken i förening
med grundsatsen om försäkringsafgifternas uttaxering i mån af behof gör
det möjligt att i hufvudsak undvika den stora fondbildningen med dess
beroende af räntans fall.
Såsom ett önskningsmål vid sidan af dylik-frivillig ömsesidighetsförsäkring
och såsom ett fullständigande af denna skulle jag vilja ställa
ett kraftigt understöd af sträfvandet att bereda arbetarne egna hem. Om
staten genom försträckande af förlagskapital mot billig amortering och
ränta beredde såväl stads- som landtarbetare tillfälle att i så stor utsträckning
som möjligt förskaffa sig egna bostäder, skulle en omedelbart välsignelsebringande
förbättring i arbetareklassens ställning åstadkommas, eu
förbättring, hvilken blefve i hög grad populär och på samma gång medförde
den moraliska lyftning, som innehafvandet af ett eget. hem alltid
innebär. Sannolikt skulle äfven eu sådan anordning blifva lika effektiv
för betryggandet af arbetarnes ålderdom som något tvång, då den ginge
i samma rigtning som arbetarnes käraste önskningar och af denna anledning
säkerligen komme att af dem i stor utsträckning användas. Hvilket
kraftigt skydd, bofastheten utgör mot faran af ekonomisk ruin, framgår
af följande ur nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande hemtade tabell,
hvilken utvisar, huru många fullt försörjda fattighjon svara mot 10,000
fullvuxna personer, som tillhört någon af nedannämnda yrkesgrupper:.
Jordegare (män) ............................................................. 31 fattighjon
Inhyses- och backstuguhjon (män) ......................................... 37 »
Jordtorpare (män)....................................................................... 145
Manliga tjenstehjon och arbetare ........................................... 250
Qvinliga tjenstehjon ........................................................... 225
På grund af nu anförda skäl,
att tvång till försäkring under alla förhållanden är förkastligt och
genom sparsamhetens minskande motverkar försäkringens eget syfte;
att försäkringens byggande på stor fortbildning ingifver lifliga farhågor
i betraktande af räntans och penningvärdets fall samt de stora
kostnader, som skulle läggas på statsverket;
att försäkringens grund leder till orättvisa mellan de olika klasserna,
till ojemnhet i beskattningen och till försvårande af konkurrensen med
utlandet; samt
att före antagandet af en lag om frivillig försäkring erfordras dels utredning
i vissa hänseenden, dels en genomgripande omarbetning af det
kongl. förslaget i denna del,
får jag hemställa, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke må af Riksdagen bifallas.»
84
Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.
Bil 1.
»Enligt statistiska centralbyråns dödlighetstabell för 1871—80 för båda
könen gemensamt.»
Af 100,000 samtidigt födda |
Af 135,000 sa |
mtidigt födda |
||
i åldern |
qvarlefva |
aflida |
qvarlefva |
aflida |
60 år............................................. |
46,949 |
1,145 |
63,381,15 |
1,546 |
61 »............................................ |
45,804 |
1,204 |
61,835,40 |
1,625 |
62 »................................................... |
44,600 |
1,262 |
60,210,— |
1,704 |
63 »................................................ |
43,338 |
1,327 |
58,506,30 |
1,792 |
64 ».................................... |
42,011 |
1,395 |
56,714,— |
1,883 |
60—64 år....................................... |
222,702 |
6,333 |
300,646,85 |
8,550 |
65 år..................................................... |
40,616 |
1,471 |
54,831,60 |
1,986 |
66 »................................................... |
39,145 |
1,545 |
52,845,75 |
2,085 |
67 »................................................ |
37,600 |
1,612 |
50,760,- |
2,177 |
68 »................................................... |
35,988 |
1,679 |
48,583,80 |
2,266 |
69 » ... ................................................... |
34,309 |
1,749 |
46,317,15 |
2,361 |
70 »..................................................... |
32,560 |
1,818 |
43,956,— |
2,455 |
71 »...................................................... |
30,742 |
1,870 |
41,501,70 |
2,524 |
72 »..................................................... |
28,872 |
1,917 |
38,977,20 |
2,588 |
73 »...................................................... |
26,955 |
1,956 |
36,389,25 |
2,641 |
74 » ............-......................................... |
24,999 |
1,987 |
33,748,65 |
2,682 |
75 ».................................................. .. |
23,012 |
2,003 |
31,066,20 |
2,704 |
76 »................................................... |
21,009 |
2,000 |
28,362,15 |
2,700 |
77 ».................................................... |
19,009 |
1,981 |
25,662,15 |
2,675 |
78 »...................................................... |
17,028 |
1,940 |
22,987,80 |
2,619 |
79 ».................................................... |
15,088 |
1,865 |
20,368,80 |
2,517 |
80 »...................................................... |
13,223 |
1,770 |
17,851,05 |
2,390 |
81 »...................................................... |
11,453 |
1,654 |
15,461,55 |
2,233 |
82 »...................................................... |
9,799 |
1,536 |
13,228,65 |
2,073 |
83 ».............................................. ....... |
8,263 |
1,407 |
11,155,05 |
1,900 |
84 »...................................................... |
6,856 |
1,272 |
9,255,60 |
1,717 |
85 »..................................................... |
5,584 |
1,129 |
7,538,40 |
1,524 |
86 »..................................................... |
4,455 |
979 |
6,014,25 |
1,322 |
87 »..................................................... |
3,476 |
833 |
4,692,60 |
1,131 |
88 »...................................................... |
2,638 |
701 |
3,561,30 |
947 |
89 »...................................................... |
1,937 |
562 |
2,614,95 |
758 |
90 »................................................... |
1,375 |
424 |
1,856,25 |
573 |
91 »...................................................... |
951 |
306 |
1,283,85 |
413 |
92 »..................................................... |
645 |
216 |
870,75 |
291 |
93 »................................................... |
429 |
151 |
579,15 |
204 |
94 »..................................................... |
278 |
105 |
375,30 |
142 |
95 »................................................... |
173 |
71 |
233,55 |
96 |
96 »................................................. |
102 |
45 |
137,70 |
61 |
97 »................................................... |
57 |
27 |
76,95 |
36 |
98 ».................................................... |
30 |
14 |
40,50 |
19 |
99 »................................................ |
16 |
8 |
21,60 |
11 |
100 »................................................. |
8 |
4 |
10,50 |
5 |
101 »............................................... |
4 |
2 |
5,40 |
3 |
102 ».......................... |
2 |
1 |
2,10 |
1 |
103 »...................................................... |
1 |
1 |
1,35 |
1 |
65-103 år ................................................ |
498,687 |
40,616 |
673,229 |
54,831 |
60-103 » ............................................ |
721,389 |
46,949 |
973,875 |
63,381 |
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Enligt Sveriges officiella statistik i sammandrag 1896.
85
Bil. 2.
Af 100,000 samtidigt födda |
Af 135,000 samtidigt födda |
||||
i åldern |
qvarlefva |
aflida |
qvarlefva |
aflida |
|
60 år ................................... |
51,344 |
1,105 |
69,314,40 |
1,492 |
|
61 » ........................................... |
50,239 |
1,160 |
67,822,65 |
1,566 |
|
62 » ............................................ |
49,079 |
1,216 1.284 |
66,256,65 |
1,641 |
|
63 » .................................... |
47,863 |
64,615,05 62,881,65 |
1,734 |
||
64 »..................................................... |
46,579 |
1,355 |
1,829 |
||
60 —64 år............................................. |
245,104 |
6,120 |
330,890,40 |
8,262 |
65 år
66 » .
67 ».
68 •» ..
69 »
70 » ..
71 »
72 »
73 » .
74 ».
75 ».
76 » .
77 ».
78 ».
79 » .
80 » .
81 » .
82 » .
83 ».
84 ».
85 ».
86 » .
87 ».
88 »
89 »
90 »
91 »
92 »
93 »
94 »
95 »
96 »
97 »
98 »
99 »
100 »
101 »
102 »
103 »
104 »
105 »
106 »
45,224 |
1,438 |
61,052,40 |
1,941 |
43,786 |
1,522 |
59,111,10 |
2,055 |
42,264 |
1,598 |
57,056,40 |
2,157 |
40,666 |
1,664 |
54,899,10 |
2,247 |
39^002 |
1,747 |
52,652,7 0 |
2,358 |
37^255 |
1,833 |
50,294,25 |
2,475 |
35,422 |
1,920 |
47,819,70 |
2,581 |
33,510 |
1,982 |
45,238,50 |
2,676 |
31,528 |
2,049 |
42,562,80 |
2,766 |
29,479 |
2,103 |
39,796,65 |
2,839 |
27,376 |
2,147 |
36,957,60 |
2,898 |
25,229 |
2,177 |
34,059,15 |
2,939 |
23^052 |
2,178 |
31,120,20 |
2,941 |
20,874 |
2,152 |
28,179,90 |
2,905 |
18,722 |
2,113 |
25,274,7 0 |
2,852 |
16,609 |
2,064 |
22,422,15 |
2,787 |
14,545 |
1,984 |
19,635,75 |
2,678 |
12,561 |
1,879 |
16,957,35 |
2,537 |
10,682 |
1,744 |
14,420,70 |
2,354 |
8,938 |
1,591 |
12,066,30 |
2,148 |
7,347 |
1,408 |
9,918,45 |
1,901 |
5,939 |
1,235 |
8,017,65 |
1,667 |
4,704 |
1,063 |
6,350,40 |
1,435 |
3,641 |
895 |
4,915,35 |
1,208 |
2,746 |
726 |
3,707,io |
980 |
2,020 |
565 |
2,727,- |
763 |
1,455 |
425 |
1,964,25 |
574 |
1,030 |
318 |
1,390,50 |
429 |
''712 |
239 |
961,20 |
323 |
437 |
173 |
638,55 |
233 |
300 |
116 |
405,- |
157 |
184 |
75 |
248,40 |
101 |
109 |
46 |
147,15 |
62 |
63 |
28 |
85,05 |
38 |
35 |
16 |
47,25 |
22 |
19 |
9,4 |
25,65 |
13 |
9,6 |
4,o |
12,96 |
6,6 |
4,7 |
2,5 |
6,34 |
4,o |
1,2 |
1,2 |
2,9 7 |
1,9 |
0,o |
0,6 |
1,35 |
1,3 |
0,4 |
0,3 |
0,54 |
0,5 |
Öl |
0,1 |
0,13 |
0,1 |
587,519 |
45,224 |
793,150 |
61,052 |
832,623 |
51,344 |
1,124,041 |
69,314 |
65-106 år
60-106 » .
86
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Bil 3.
P e n s i |
o n s t a |
||
År |
Ålder |
Årsklasser |
Af ålder |
1920 |
50 år |
Enligt bil. 1 af 135,00( |
|
21 |
51 » |
samtidigt födda |
|
22 |
52 » |
||
23 |
53 » |
__ |
__ |
24 |
54 » |
__ |
__ |
25 |
55 » |
__ |
__ |
26 |
56 » |
__ |
__ |
27 |
57 » |
__ |
__ |
28 |
58 » |
__ |
__ |
29 |
59 » |
__ |
__ |
1930 |
60 » |
__ |
__ |
31 |
Öl » |
__ |
__ |
32 |
62 » |
___ |
__ |
33 |
63 » |
__ |
__ |
34 |
64 » |
__ |
__ |
1935 |
65 » |
54,831 |
__ |
36 |
66 » |
52,845 |
54,831 |
37 |
67 » |
50,760 |
107,676 |
38 |
68 » |
48,583 |
158,436 |
39 |
69 » |
46,317 |
207,019 |
1940 |
70 » |
43,956 |
253,336 |
41 |
71 » |
41,501 |
297,292 |
42 |
72 » |
38,977 |
338,793 |
43 |
73 » |
36,389 |
377,770 |
44 |
74 » |
33,748 |
414,159 |
45 |
75 » |
31,066 |
447,907 |
46 |
76 » |
28,362 |
478,973 |
47 |
77 » |
25,662 |
507,335 |
48 |
78 » |
22,987 |
532,997 |
49 |
79 » |
20,368 |
555,984 |
1950 |
80 » |
17,851 |
576,352 |
51 |
81 » |
15,461 |
594,203 |
52 |
82 » |
13,228 |
609,664 |
53 |
83 » |
11,155 |
622,892 |
54 |
84 » |
9,255 |
634,047 |
55 |
85 » |
7,538 |
643,302 |
56 |
86 » |
6,014 |
650,840 |
57 |
87 » |
4,692 |
656,854 |
58 |
83 » |
3,561 |
661,546 |
59 |
89 » |
2,614 |
665,107 |
1960 |
90 » |
1,856 |
667,721 |
61 |
91 » |
1,283 |
669,577 |
62 |
92 » |
870 |
670,860 |
63 |
93 » |
579 |
671,730 |
64 |
94 » |
375 |
672,399 |
65 |
95 » |
233 |
672,684 |
66 |
96 » |
137 |
672,917 |
67 |
97 » |
76 |
673,054 |
68 |
98 » |
40 |
673,130 |
69 |
99 » |
21 |
673,170 |
1970 |
00-103 Sr |
18 |
673,191 |
1971 |
65—103 » |
673,209 |
673,209 |
Af
invaliditet
5,341
■6,965
6,664
7,450
8,326
9,300
10,378
11,566
12,868
14,285
15,816
17,455
19,191
21,008
22,882
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
188,495
Summa
5,341
11,306
17,970
25,420
33,746
43,046
53,424
64,990
77,858
92,143
107,959
125,414
144,605
165,613
188,495
243,326
296,171
346,931
395,514
441,831
485,787
527,288
566,265
602,654
636,402
667,468
695,830
721,492
744,479
764,847
782,698
798,159
811,387
822,542
831,797
839,335
845,349
850,041
853,602
856,216
858,072
859,355
860,225
860,804
861,179
861,412
861,549
861,625
861,665
861,686
861,704
861,704
Pensionernas summa
å 100 kronor
534,100
1.130.600
1.797.000
2.542.000
3.374.600
4.304.600
5,342,400
6.499.000
7,785,800
9,214,300
10.795.900
12.541.400
14.460.500
16,561,300
18.849.500
24.332.600
29.617.100
34.693.100
39.551.400
44.183.100
48.578.700
52.728.800
56.626.500
60.265.400
63.640.200
66.746.800
69,583,000
72.149.200
74.447.900
76.484.700
78.269.800
79.815.900
81.138.700
82.254.200
83.179.700
83.933.500
84.534.900
85.004.100
85.360.200
85.621.600
85.807.200
85.935.500
86.022.500
86.080.400
86.117.900
86.141.200
86.154.900
86.162.500
86.166.500
86.168.600
86.170.400
86,170,400
å 200 kronor
1,068,200
2,261,200
3.594.000
5.084.000
6.749.200
8.609.200
10.684.800
12.998.000
15.571.600
18.428.600
21.591.800
25.082.800
28.921.000
33.122.600
37.699.000
48.665.200
59.234.200
69.386.200
79.102.800
88.366.200
97,157,400
105.457.600
113.253.000
120.530.800
127.280.400
133.493.600
139.166.000
144.298.400
148.895.800
152.969.400
156.539.600
159.631.800
162.277.400
164.508.400
166.359.400
167.867.000
169.069.800
170.008.200
170.720.400
171.243.200
171.614.400
171.871.000
172.045.000
172.160.800
172.235.800
172.282.400
172.309.800
172.325.000
172.333.000
172.337.200
172.340.800
172,340,800
ä 235 kronor
1,255,135
2,656,910
4,222,950
5,973,700
7,930,310
10,115,810
12,554,640
15,272,650
18,296,630
21,653,605
25,370,365
29,472,290
33,982,175
38,919,055
44,296,325
57,181,610
69,600,185
81,528,785
92,945,790
103,830,285
114.159.945
123,912,680
133,072,275
141,623,690
149.554.470
156,854,980
163,520,050
169,550,620
174,952,565
179,739,045
183,934,030
187,567,365
190.675.945
193,297,370
195,472,295
197,243,725
198.657.015
199,759,635
200.596.470
201,210,760
201,646,920
201,948,425
202.152.875
202,288,940
202,377,065
202,431,820
202.464.015
202.481.875
202,491,275
202,496,210
202,500,440
202,500,440
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
87
Bil. 4.
»Fulla» invalidpensioner i åldern 50—64 enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Årsklass |
Antal invalider |
Enkel pensionslott |
Hela pensions-beloppet för |
Årsklasser |
Hela pensi 1 klass |
onsbeloppet Irsklasser 2 klass |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|||
50 år..................... |
5,341 |
103: 16 |
550,977 |
50 år |
550,977 |
275,488,5 |
51 »..................... |
5s965 |
109: 82 |
655,076 |
50-51 » |
1,206,053 |
604,026,5 |
52 ».................... |
6,664 |
146: 48 |
776,222 |
50-52 » |
1,982,275 |
991,137,5 |
53 ».................... |
7,450 |
123: 13 |
926,035 |
50-53 » |
2,908,310 |
1,454,155 |
54 »..................... |
8,326 |
129: 89 |
1,081,464 |
50-54 » |
3,989,774 |
1,994,887 |
55 »..................... |
9,300 |
136: 54 |
1,269,822 |
50—55 » |
5,259,596 |
2,629,798 |
56 »..................... |
10,378 |
143: 20 |
1,486,129 |
50-56 » |
6,745,725 |
3,372,862,5 |
57 »..................... |
11,566 |
149: 86 |
1,733,280 |
50-57 » |
8,479,005 |
4,239,502,5 |
58 »..................... |
12,868 |
156: Öl |
2,013,970 |
50—58 » |
10,492,975 |
5,246,487,5 |
59 »..................... |
14,285 |
163: 17 |
2,330,883 |
50-59 » |
12,823,858 |
6,411,929 |
60 »..................... |
15,816 |
169: 82 |
2,685,873 |
50- 60 » |
15,509,731 |
7,754,865,5 |
61 »....................... |
17,455 |
176: 48 |
3,080,458 |
50-61 » |
18,590,189 |
9,295,094,5 |
62 »..................... |
19,191 |
183: 14 |
3,514,639 |
50-62 » |
22,104,828 |
11,052,414 |
63 ;>..................... |
21,008 |
189: 79 |
3,987,108 |
50—63 » |
26,091,936 |
13,045,968 |
64 » ................... |
22,882 |
196: 35 |
4,492,880 |
50—64 » |
30,584,816 |
15,292,408 |
Summa |
188,495 -- -- |
Medium af invalidpension i 1 kl. 161 kr. 73 öre och i 2 kl. 80 kr. 86 öre,
Full ålderspension ......... il» 203 » » i 2 » 101 » 50 »
allt under förutsättning, att insättningar utan afbrott egt rum under tiden 18—50 är med inalles
332 kr. 80 öre och 166 kr. 40 öre.
88
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Bil. 5.
Enligt den obligatoriska försäkringen.
Försäkringsafgifter |
Invalidpensioner efter fyllda 50 år |
Ålderspensioner efter fyllda 66 |
år |
||||||||||||||||||
Eris |
g d |
a |
Lägsta |
Högsta |
L |
ä |
g s t |
a |
H ö g |
sta |
|||||||||||
för tid |
1 klass |
2 klass |
män |
qvinnor |
män |
qvinnor |
män |
qvinnor |
män |
qvinnor |
|||||||||||
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
Ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
||
1 vecka ...... |
— |
20 |
— |
10 |
— |
0,4 |
— |
0,2 |
_ |
12,4 |
_ |
6,2 |
_ |
6 |
_ |
3 |
_ |
18,1 |
9,2 |
||
5 veckor...... |
1 |
— |
— |
50 |
— |
2 |
— |
1 |
— |
62 |
— |
31 |
— |
30 |
— |
15 |
_ |
92 |
_ |
46 |
|
10 |
» ...... |
2 |
— |
1 |
— |
— |
4 |
— |
2 |
1 |
24 |
— |
62 |
— |
60 |
— |
30 |
1 |
84 |
_ |
92 |
15 |
» ...... |
3 |
— |
150 |
— |
6 |
— |
3 |
1 |
86 |
0 |
93 |
— |
90 |
— |
45 |
2 |
76 |
1 |
38 |
|
20 |
» ...... |
4 |
— |
2 |
— |
— |
8 |
— |
4 |
2 |
48 |
1 |
24 |
1 |
20 |
— |
60 |
3 |
68 |
1 |
84 |
25 |
» ...... |
5 |
— |
2 50 |
— |
10 |
— |
5 |
3 |
10 |
1 |
55 |
1 |
50 |
— |
75 |
460 |
2 |
30 |
||
3U |
» ...... |
6 |
— |
3 |
_ |
— |
12 |
— |
6 |
3 |
72 |
1 |
86 |
1 |
80 |
_ |
90 |
5 52 |
2 |
76 |
|
35 |
» ...... |
7 |
— |
3 50 |
— |
14 |
— |
7 |
4 |
34 |
2 |
17 |
2 |
10 |
1 |
05 |
6 44 |
3 |
22 |
||
40 |
» ...... |
8 |
— |
4 |
— |
— |
16 |
— |
8 |
4 |
96 |
2 |
48 |
2 |
40 |
1 |
20 |
7 36 |
3 |
68 |
|
45 |
» ...... |
9 |
— |
4j50 |
— |
18 |
— |
9 |
5 |
58 |
2 |
79 |
2 70 |
1 |
35 |
8 28 |
4 |
14 |
|||
50 |
» ...... |
10 |
— |
5 |
— |
— |
20 |
- |
10 |
6 |
20 |
3 |
10 |
3 |
— |
1 50 |
9 20 |
4 |
60 |
||
1 |
år............ |
10 |
40 |
520 |
20,8 |
10,4 |
6 |
65,6 |
3 |
33 |
3 |
12 |
1 |
56 |
9 56 |
4 |
78 |
||||
2 |
»............ |
20.80 |
1040 |
— |
62,4 |
— |
31,2 |
13 |
10 |
6 |
55 |
6 |
45 |
3 |
22,5 |
18,92 |
9 |
46 |
|||
3 |
»............ |
3120 |
15 60 |
Ij24,8 |
— |
62,4 |
19 |
34 |
9 67 |
9 98 |
4 |
99 |
28108 |
1404 |
|||||||
4 |
»............ |
4160 |
20,80 |
2 08 |
1 |
04 |
25 |
37 |
12,68,5 |
13 |
73 |
6 |
86,5 |
37 02 |
1851 |
||||||
5 |
»............ |
52 |
— |
26 |
_ |
312 |
1 |
56 |
31 |
19 |
15!59,5 |
17 |
68 |
8 |
84 |
45 75 |
22187,51 |
||||
0 |
» ............ |
62 40 |
31120 |
4|36 |
2 |
18 |
36 |
81 |
18 40,5 |
21 |
84 |
10 |
92 |
54128 |
27:14 | |
||||||
7 |
»............ |
7280 |
36 40 |
5 |
82 |
2 |
91 |
42 |
21 |
21 10,5 |
26 |
20 |
13 |
10 |
62 60 |
3ll30 |
|||||
8 |
»............ |
8320 |
41 60 |
7 |
48 |
3 |
74 |
47 |
51 |
23 |
70,5 |
30 |
78 |
15 |
39 |
70''72 |
35 |
36 |
|||
9 |
»............ |
9360 |
46 80 |
9 |
36 |
4 |
68 |
52 |
41 |
26 |
20,5 |
35 |
56 |
17 |
78 |
78:62 |
39 |
31 |
|||
10 |
»........... |
104 |
— |
52 |
— |
11 |
44 |
5 |
72 |
57 |
19 |
28 |
59,5 |
40 |
56 |
20 |
28 |
86 |
32 |
43 |
16 |
11 |
» ... |
114 40 |
57 20 |
13 |
72 |
6 |
86 |
61 |
77 |
30 |
88,5 |
45 |
76 |
22 |
88 |
93 |
80 |
46 |
90 |
||
12 |
»......... |
124:80 |
6240 |
16 |
22 |
8 |
11 |
66 |
13 |
33 |
06,5 |
51 |
16 |
25 |
58 |
101 |
08 |
50 |
54 |
||
13 |
» ... |
135 20 |
67 60 |
18 |
92 |
9 |
46 |
70 |
29 |
35 |
14,5 |
56 |
78 |
28 |
39 |
108 |
16 |
54 |
08 |
||
14 |
» ... |
145 60 |
72 80 |
21 |
84 |
10 |
92 |
74 |
25 |
37 |
12,5 |
62 |
60 |
31 |
30 |
115 |
02 |
57 |
51 |
||
15 |
»...... |
156 |
— |
78 |
— |
24 96 |
12 |
48 |
77 |
99 |
38 |
99,5 |
68 |
64 |
34 |
32 |
121 |
68 |
60 |
84 |
|
10 |
»............ |
166(40 |
83 20 |
28 28 |
14 |
14 |
81 |
53 |
40 |
76,5 |
74 |
88 |
37 |
44 |
128 |
12 |
64 |
06 |
|||
17 |
»............ |
176:80 |
88 |
40 |
31 82 |
15 |
91 |
84 |
85 |
42 |
42,5 |
81 |
32 |
40 |
66 |
134 |
36 |
67 |
18 |
||
18 |
»............ |
18720 |
93 |
60 |
35 56 |
17 |
78 |
87 |
97 |
43 |
98,6 |
87 |
98 |
43 |
99 |
140 |
40 |
70 |
20 |
||
19 |
»........... |
19760 |
98 |
80 |
39 52 |
19 |
76 |
90 |
89 |
45 |
44,5 |
94 |
84 |
47 |
42 |
146 |
22 |
73 |
11 |
||
20 |
»............ |
208 — |
104 |
— |
4S 68 |
21 84 |
93 |
59 |
46 |
79,5 |
101 |
92 |
50 |
96 |
151 |
84 |
75 |
92 |
|||
21 |
»............ |
218 40 |
109 |
20 |
48 04 |
24 02 |
96 09 |
48 |
04,5 |
109 |
20 |
54 |
60 |
157 |
24 |
78 |
62 |
||||
22 |
» ... |
228 80 |
114 |
40 |
52 62 |
26 31 |
98!37 |
49 |
18,5 |
116 |
68 |
58 |
34 |
162 |
44 |
81 |
22 |
||||
23 |
» ... |
239 20 |
119 |
60 |
57 40 |
28 70 |
100 45 |
50 |
22,5 |
124 |
38 |
62 |
19 |
167 |
44 |
83 |
72 |
||||
24 |
»...... |
249:60 |
124 |
80 |
62 40 |
31 20 |
102 33 |
51 |
16,5 |
132 |
28 |
66 |
14 |
172 |
22 |
86 |
11 |
||||
25 |
» ............ |
260 |
— |
130 |
— |
67 60 |
33 80 |
103;99 |
51 |
99,5 |
140 |
40 |
70 |
20 |
176 |
80 |
88 |
40 |
|||
26 |
»............ |
270 40 |
135 |
20 |
73 |
— |
36 50 |
105 45 |
52 |
72,5 |
14872 |
74 |
36 |
181 |
16 |
90 |
58 |
||||
27 |
» ... |
280 80 |
140 |
40 |
78 62 |
39 31 |
106 69 |
53 |
64,5 |
157 24 |
78 |
62 |
185 |
32 |
92 |
66 |
|||||
28 |
» ... |
291.20 |
145 |
60 |
84 44 |
42 22 |
107 73 |
53 |
86,5 |
165 98 |
82 |
99 |
189 |
28 |
94 |
64 |
|||||
29 |
» .. |
301 60 |
150 80 |
90 48 |
45 24 |
108 57 |
54 |
28,5 |
174:92 |
87 46 |
193 |
02 |
9651 |
||||||||
30 |
» |
312 |
— |
156 |
— |
96172 |
48 |
36 |
10919 |
54 |
54,5 |
184:08 |
92104 |
196 |
56 |
98! 28 |
|||||
31 |
»........ |
322 40 |
161 20 |
103 16 |
51 |
58 |
109 61 |
54 |
80,5 |
193 44 |
96(72 |
199 |
88 |
99|94 |
|||||||
32 |
332.80 |
166:40 |
109,82 |
54 |
91 |
109 82 |
54 |
91 |
203 |
— |
101[50 |
203 |
— |
101:50 |
De högsta liksom de lägsta beloppen äro »ideab-pensioner, som sannolikt aldrig komma att utgå.
Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
89
Bil. 6.
Lifräntor enligt den frivilliga försäkringen efter Kong!. Maj:ts förslag.
Erlagda afgifter
Lifränta efter fylda 60 år
Lifränta efter fylda 66 år
Enkel lifränta.? storlek
för tid |
Belopp |
lägst |
högst |
lägst |
högst |
från 51—64 år |
|||||||||
Kr. |
ö. |
Kr. '' |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
||||||
i |
år |
12 |
— |
24 |
7 |
68 |
3 |
60 |
11 |
04 |
vid |
51 |
0 ar |
126: 72 |
|
2 |
» |
24 |
— |
72 |
15 |
12 |
7 |
44 |
21 |
84 |
» |
52 |
» |
126: 72 + 7: 68 = 134: 40 |
|
3 |
» |
36 |
— |
1 |
44 |
22 |
32 |
11 |
52 |
32 |
40 |
» |
53 |
» |
134: 40 + 7: 68 = 142: 08 |
4 |
» |
48 |
— |
2 |
40 |
29 |
28 |
15 |
84 |
42 |
72 |
» |
54 |
» |
142: 08 + 7:68 = 149: 76 |
5 |
» |
60 |
— |
3 |
60 |
36 |
— |
20 |
40 |
52 |
80 |
» |
55 |
» |
149: 76 + 7: 68 = 157: 44 |
6 |
» |
72 |
— |
5 |
04 |
42 |
48 |
25 |
20 |
62 |
64 |
56 |
» |
157: 44 + 7: 68 = 165:12 |
|
7 |
» |
84 |
— |
6 |
72 |
48 |
72 |
30 |
24 |
72 |
24 |
» |
57 |
» |
165:12 + 7: 68 = 172: 80 |
8 |
» |
96 |
— |
8 |
64 |
54 |
72 |
35 |
52 |
81 |
60 |
» |
58 |
172: 80 + 7: 68 = 180: 48 |
|
9 |
108 |
— |
10 |
80 |
60 |
48 |
41 |
04 |
90 |
72 |
» |
59 |
» |
180:48 + 7:68 = 188:16 |
|
10 |
» |
120 |
— |
13 |
20 |
66 |
— |
46 |
80 |
99 |
60 |
» |
60 |
» |
188:16 + 7: 68 = 195: 84 |
11 |
132 |
— |
15 |
84 |
71 |
28 |
52 |
80 |
108 |
24 |
» |
61 |
» |
195: 84 + 7: 68 = 203:52 |
|
12 |
144 |
— |
18 |
72 |
76 |
36 |
59 |
04 |
116 |
64 |
» |
62 |
» |
203: 52 + 7: 68 — 211: 20 |
|
13 |
» |
156 |
— |
21 |
84 |
81 |
12 |
65 |
52 |
124 |
80 |
» |
63 |
» |
211: 20 + 7: 68 = 218: 88 |
14 |
» |
168 |
— |
25 |
20 |
85 |
68 |
72 |
24 |
132 |
72 |
» |
64 |
» |
218: 88 + 7: 68 = 226: 56 |
15 |
» |
180 |
— |
28 |
80 |
90 |
— |
79 |
20 |
140 |
40 |
» |
65 |
» |
226: 56 + 7: 68 = 234: 24 |
16 |
» |
192 |
— |
32 |
64 |
94 |
04 |
86 |
40 |
147 |
84 |
||||
17 |
» |
204 |
— |
36 |
72 |
97 |
92 |
93 |
84 |
155 |
04 |
||||
18 |
» |
216 |
— |
41 |
04 |
101 |
52 |
101 |
52 |
162 |
— |
||||
19 |
» |
228 |
— |
45 |
60 |
104 |
88 |
109 |
44 |
168 |
72 |
||||
20 |
» |
240 |
— |
50 |
40 |
108 |
— |
117 |
60 |
175 |
20 |
||||
21 |
» |
252 |
— |
55 |
44 |
no |
88 |
126 |
— |
181 |
44 |
||||
22 |
» |
264 |
— |
60 |
72 |
113 |
52 |
134 |
64 |
187 |
44 |
||||
23 |
» |
276 |
— |
66 |
24 |
115 |
92 |
143 |
52 |
193 |
20 |
||||
24 |
» |
288 |
— |
72 |
— |
118 |
08 |
152 |
64 |
198 |
72 |
||||
25 |
» |
300 |
— |
78 |
— |
120 |
— |
162 |
— |
204 |
— |
||||
26 |
» |
312 |
— |
84 |
24 |
121 |
68 |
171 |
60 |
209 |
04 |
||||
27 |
324 |
— |
90 |
72 |
123 |
12 |
181 |
44 |
213 |
84 |
|||||
28 |
336 |
— |
97 |
44 |
124 |
32 |
191 |
52 |
218 |
40 |
|||||
29 |
» |
348 |
— |
104 |
40 |
125 |
28 |
201 |
84 |
222 |
72 |
||||
30 |
» |
360 |
— |
in |
60 |
126 |
— |
212 |
40 |
226 |
80 |
||||
31 |
7> |
372 |
— |
119 |
04 |
126 |
48 |
223 |
20 |
230 |
64 |
||||
32 |
» |
384 |
— |
126 |
72 |
126 |
72 |
234 |
24 |
234 |
24 |
Bill. till Rik8d. Prat. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.
12