RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Andra Kammaren. N:o 40.

Måndagen den 4 maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 27 nästlidne april.

. §2-

Vid föredragning för remiss af herr O. R. Themplanders i senaste
sammanträdet bordlagda motion, n:o 242, angående pension åt
enkan efter aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditionen O. O.
Afzelius, begärdes ordet af

Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Jag har icke varit i
tillfälle att se den nu förevarande motionen, men enligt hvad föredragningslistan
utvisar, skulle den afse tilldelande af pension, d. v. s.
en årlig statsutgift, till den i motionen namngifna personens enka.
Om denna motion således väckts inom den i § 55 riksdagsordningen
stadgade tid, skulle den hafva hänvisats till statsutskottet. Men. då
nu flera månader efter denna tid förflutit, kan jag icke finna, att
denna motion nu kan remitteras till statsutskottet. Och om man ser
på motionens innehåll, finner man lätt, att den icke heller är af natur
att kunna hänvisas till ett tillfälligt utskott.

Jag skall således på grund häraf hemställa, att förevarande motion
utan vidare måtte läggas till handlingarne.

Herr vice talmannen Östberg anförde: Då den nu ifrågavarande
motionen är föranledd deraf, att den deri namngifna personen under
riksdagens lopp aflidit, torde man väl få anse, att det är en under
riksdagen inträffad händelse, som gifvit anledning till denna frågas
upptagande. Jag vågar derför hemställa, att motionen måtte remitteras.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 40.

1

No 40. 2

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Herr Hedin: Jag vet icke hvad denna motion innehåller, endast
hvad den i hufvudsak går ut på, nemligen beredande af pension åt
enkan efter en afliden tjensteman. Det i detta fall inträffade förhållandet,
nemligen att en person med döden afgått under riksdagens
lopp, men efter att den ordinarie motionstiden förflutit, har af Riksdagen
förut ansetts vara ett fullgiltigt skäl för att till statsutskottet
remittera en likadan motion och få den ''vederbörligen behandlad.
Derpå tror jag, att en stor del af kammarens ledamöter hafva exempel
i minnet.

Jag kan sålunda icke se någon möjlighet att nu vägra remiss
af denna motion. Hvad sedan kan komma att ske med densamma,
det blir en annan sak.

Herr Anderson i Tenhult: Det kan väl vara, att den ifrågavarande
personen aflidit under riksdagens lopp. Men detta anser jag
i alla fall icke vara en sådan händelse, att den innefattar giltig grund
för att väcka en motion, som skulle remitteras till statsutskottet.
När det förut varit fråga om dylika pensioner, har det alltid varit
vanligt, att man fått uppgift om sterbhusets ställning, så att man kunnat
bedöma om pensionen vore behöflig eller icke. Jag vet icke heller,
huruvida nu ifrågavarande enka är berättigad till pension från annat
håll eller icke. Men i hvad fall som helst borde väl någon utredning
i dessa hänseenden förebringas. För några år sedan — jag
tror, att det var år 1889 —■ väcktes i sista dagarne af riksdagen en
dylik motion om beviljande af pension åt en enka, och i en hastig
vändning blef pensionen också beviljad. Men det visade sig vid den
kort derefter förrättade bouppteckningen, att enkan erhöll ur boet
mer än 70,000 kronor. Om förhållandet möjligen är likartadt i detta
fall, det känner jag icke. Men i hvilket fall som helst anser jag mig
hafva anledning att vidhålla mitt yrkande, att motionen icke måtte
remitteras till vare sig statsutskottet eller annat utskott.

Herr Danielson: Jag kan visserligen icke neka till att jag
tycker, att den uppfattning, som herr Johan Anderson i Tenhult uttalat,
i och för sig är rigtig. Men jag tror, att vi i alla fall nu icke
komma någon hvart med att här vägra remiss. Inom Första Kammaren
är nemligen väckt en precist liknande motion med denna, och
den motionen är redan remitterad till statsutskottet och ligger der
till behandling. Under sådana förhållanden lärer det icke vara möjligt
för oss att slippa ifrån denna fråga i alla fall, utan Andra
Kammaren måste nog pröfva densamma och se till hvad deråt kan
göras. Jag kan dock icke underlåta att uttala den uppfattningen,
att det är märkvärdigt, att man så brådskande inkommer med begäran
om pension, redan innan den person, hvars enka det nu är
fråga om att pensionera, nätt och jemt hunnit, så att säga, blifva
begifven.

Emellertid anser jag för min del lämpligast, att denna motion nu
remitteras till statsutskottet, eftersom det, som sagdt, redan fått en
alldeles liknande motion till sig remitterad från Första Kammaren.

3 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Herr Hedin: Hvad den förste talaren i ordningen anförde i sitt
senaste anförande, det rörde sjelfva sakfrågan. Han ingick på ett
bedömande af lämpligheten af att bevilja en pension, innan till äfventyra
anskaffats nödig utredning om sterbhusets ställning och det verkliga
behofvet af pensionen i fråga. Men denna sakfråga har alls icke
något att göra med sjelfva formfrågan, och hvad denna formfråga
angår, upprepar jag, att just en sådan under riksdagen inträffad händelse,
som nu är fallet, förut gält såsom ett oomtvistligen giltigt,
formelt skäl för motionens remitterande.

I och med detta har jag nu icke velat uttala mig det allra
ringaste i afseende å lämpligheten af motionens innehåll och syfte
för öfrigt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, yttrade:

Herr talmannen: Här hafva framstälts tvenne yrkanden, dels
om motionens remitterande till statsutskottet och dels, att densamma
icke skulle remitteras. Då emellertid 55 § riksdagsordningen gifver
kamrame rättighet att med anledning af en under riksdagen inträffad
händelse till ständigt utskott remittera en motion äfven efter den
lagstadgade tidens utgång, anser jag mig icke kunna förvägra remiss,
och icke heller anser jag mig kunna upptaga yrkandet om motionens
läggande till handlingarna, utan får jag hemställa, att kammaren behagade
hänvisa motionen till behandling af statsutskottet.

Med godkännande af denna herr talmannens uppfattning, beslöt
kammaren hänvisa den ifrågavarande motionen till statsutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets
memorial n:o 67.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarne sammansatta stats- och
lagutskottets memorial n:o 10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande dels framställningar med afseende å delning af
Hernösands stift, dels ock förslag om ändring i förordningen angående
allmänt kyrkomöte.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden n:is 73, 74 och 75; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23.

N:r 40. 4

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Angående
anslag för
införande af
elektrisk belysning
vid
Karl Gustafs
stads gevärsfaktori.

§ 6.

Till behandling företogs statsutskottets utlåtande, n:o 50, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition, angående anslag för införande af
elektrisk belysning vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts berörda framställning hemstälde
utskottet i detta utlåtande: att Riksdagen måtte, för införande af
elektrisk belysning vid Karl Gustafs städs gevärsfaktori, på extra stat
för år 1897 anvisa 27,000 kronor.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Aulin: Det är med anledning af ett yttrande i stats utskottets

betänkande, som jag har begärt ordet.

Utskottet yttrar i sin motivering: “Då det mellan Kongl. Maj:t
och kronan samt Eskilstuna stad den 15 september 1836 ingångna
aftal om upplåtelse till staden af vissa vattenverk vid Eskilstunaån
icke lärer kunna förhindra det nu ifrågasatta utsträckta användandet
af vattenkraften i ån, får utskottet“ o. s. v. “hemställa1. Med anledning
häraf skall jag be att i största korthet få omnämna, huru med
denna uppgörelse har tillgått.

År 1836 den 15 september köpte Eskilstuna stad af Kongl. Maj:t
och kronan för 18,298 riksdaler, 27 skillingar och ett runstycke banko
fyra vattenverk i Eskilstunaån, ditintills kronan tillhöriga. I öde
punkten af det köpekontrakt, som då upprättades, förbehöll sig kronan
förmånsrätt till vattnet för gevärsfaktoriets behof. Orsaken till detta
förbehåll var hufvudsakligen den, att det dåvarande stora gevärsfaktoriets
verkstadsbyggnad var under uppförande, och att ingen med
visshet kunde veta, huru stor vattenkraft, som skulle erfordras för
gevärsfaktoriet. Derför inrycktes i köpekontraktet detta förbehåll till
förmån för gevärsfaktoriet.

Det är visserligen sant, att detta förbehåll äfven gälde för framtiden,
så till vida, att Eskilstuna stad icke skulle få utvidga eller ombygga
de af staden inköpta verken och inrättningarna utan att derom
hos Kongl. Maj:t och kronan göra ansökan och dertill erhålla tillstånd;
detta då för att gevärsfaktoriets förmånsrätt till vattenkraften
icke skulle på något sätt förminskas.

Men som herrarne veta, har gevärsfaktoriet under årens lopp
oupphörligt utvidgats och behöft allt större och större vattenkraft.
Detta åter har haft till följd, att vattentillgången för de ifrån kronan
af staden inköpta verken blifvit allt mer och mer knapp. Med anledning
häraf anstälde också Eskilstuna stad år 1878 en undersökning
angående den vattenkraft, som stadens verk kunde disponera. Det
var en firma Quist och Giers, som gjorde beräkningen åt den vattenkraft,
som stadens verk och inrättningar egde; och denna vattenkraft
beräknades då till 177 hästkrafter. Sedermera har emellertid gevärsfaktoriets
behof af förökad vattenkraft ytterligare stigit, så att för

5 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

närvarande uppgår den kraft, som disponeras af stadens verk, endast
till 105 hästkrafter. Och om nu Kongl. Maj:ts, af statsutskottet tillstyrkta
förslag skulle vinna Riksdagens bifall, så skulle ifrån dessa 105
hästkrafter afdragas ytterligare 65, och då återstår för de verk och
inrättningar, som Eskilstuna stad har köpt af kronan, en vattenkraft
af 40 hästkrafter. . Att det är omöjligt att drifva dessa verk med så
otillräcklig kraft, torde för hvar och en vara alldeles solklart.

Då gasbelysning skulle införas i gevärsfaktoriet, var det aldrig
fråga om att vid gevärsfaktoriet anlägga ett särskilt gasverk, utan
då inleddes ifrån gaslysningsaktiebolaget i Eskilstuna en gasledning
till gevärsfaktoriet, hvilken ännu begagnas. Nu, då det är fråga om
att införa elektrisk belysning vid gevärsfaktoriet, kan det deremot ej
gå an att begagna sig af det elektriska bolag, som finnes i Eskilstuna,
och draga några trådar från denna inrättning, som ligger ett
par tre hundra meter från gevärsfaktoriet, samt få tillräcklig och billig
belysning; utan nu skall man taga bort minst 40 hästkrafter af den
svaga vattentillgång, som linnés, för att skaffa gevärsfaktoriet denna
fördel. Jag hemställer till herrarne, om det kan anses vara med
billighet och rättvisa förenligt, att staten, då den en gång har sålt
vattenverken, handlar på detta sätt och tager bort vattenkraften, men
låter staden behålla byggnaderna, som blifva till ringa eller ingen
nytta.

Det kan äfven vara ganska tvifvelaktigt, huru vida elektrisk belysning
ingår bland de vilkor, som afses med gevärsfaktoriets förmånsrätt
till vattenkraften. Enligt min tanke skulle det vara endast för
gevärstillverkning och icke för dylika särskilda ändamål, som denna
förmånsrätt skulle göras gällande. Detta är emellertid en fråga, som
jag ej anser mig kunna bedöma, men jag har likväl velat fästa uppmärksamheten
på densamma.

Då den plan för den elektriska belysningen vid Karl Gustafs stads
gevärsfaktori, hvilken nu åberopats i utskottets betänkande, år 1892
uppgjordes, kunde naturligtvis icke alla de omständigheter, som sedan
dess tillkommit, tagas i beräkning, och jag vågar derför å min sida
sätta i tvifvelsmål, huru vida dessa beräkningar nu kunna vara så
särdeles pålitliga. Jag vill äfven påpeka, att i utskottsbetänkandet
talas det om, att 115 nya maskiner skola insättas i gevärsfaktoriet
i och för den nya gevärstillverkningen, men det nämnes ingenting om,
huru vida några af de gamla maskinerna skola borttagas.

Jag kan icke, herr talman, i egenskap af representant för Eskilstuna
stad, hvars intressen här stå på spel, göra annat än på det bestämdaste
yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets
hemställan.

Herr Zetterstrand: Jag är alldeles öfvertygad, att flertalet af

kammarens ledamöter önska ett bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, som ju äfven är synnerligen väl grundad. Men ä andra
sidan är jag också förvissad, att kammarens ledamöter icke vilja, att
detta arbete utföre.? så, att det i vidsträcktare mån än nödvändigt är
kommer i strid med enskilda intressen.

Angående
anslag för
införande af
elektrisk belysning
vid
Karl Gustafs
stads gevärsfaktori.

(Forts.)

N:0 40. 6

Angående
anslag för
införande af
elektritk belysning
vid
Karl Gustafs
städs gevärsfaktori.

(Korta.)

Måndagen den 4 Maj, e m.

För att nu såväl de allmänna som de enskilda intressena i denna
sak skola blifva tillgodosedda, skall jag taga mig friheten här framställa
ett yrkande, nemligen: ‘‘att Riksdagen må, för införande af

elektrisk belysning vid Karl Gustafs städs gevärsfaktori på extra stat
för år 1897 anvisa 27,000 kronor, samt i sammanhang dermed uttala
den önskan, att i den mån, sådant låter sig göra, arbetet så anordnas,
att minsta möjliga olägenhet derigenom tillskyndas de öfriga egarne
af vattenverk i Eskilstunaån‘.

Häruti instämde herrar Hammarskjöld, Wellander, Rydberg och
Jansson i Taberg.

Herr Danielson yttrade: Ja, det förundrar mig icke alls, att

representanten för Eskilstuna stad i denna fråga anfört det, som vi
nyss hört. Jag vill dock försäkra herrarne, att vi inom statsutskottet
grundligt pröfvat de handlingar, som han omnämnde, i synnerhet det
kontrakt, som här åberopas i utskottets utlåtande; och jag får säga
att deraf framgår med all tänkbar tydlighet, att kronan vid den ifrågavarande
uppgörelsen med Eskilstuna stad förbehållit sig sådana framtida
rättigheter, som här afses. Eskilstuna stad har sålunda på grund
af aftalet om inköp af vissa vattenverk vid Eskilstunaån icke den
ringaste rätt att uppställa några nva vilkor för att kronan skall få
rätt att i utsträckt mån använda vattenkraften deri. Detta kontrakt
är så utmärkt och fullständigt affattadt, att det varit rigtigt glädjande
att se, att någon menniska på den tiden kunnat så till fullo iakttaga
kronans rätt, som detta kontrakt gifver vid handen. Derom är alls
icke något tvifvel, och vi pröfvade den frågan ganska grundligt. Vi
hade ritningar öfver strömmens läge, och på dessa funnos betecknade
såväl kronans fabriker som de fabriker, hvilka staden såsom sådan
eger, och vi kommo alla till den öfvertygelsen, att här icke är fråga
om ringaste intrång på hvad som aftalats eller på Eskilstuna stads
rättigheter, ty det lins alldeles klara papper på den saken. Jag tror
derför, att vi icke kunna göra annat än rent bifalla Kongl. Maj:s förslag
och utskottets hemställan. Hvad det beträffar, att man fruktar för
att de, som skola bygga detta, skulle taga mer vattenkraft än de behöfva,
så får man väl antaga att de äro förståndiga män med uppfattning
af hvad som bör göras, utan att Riksdagen behöfver göra
något särskildt uttalande. Jag tror derför att, då Första Kammaren
bifallit förslaget, vi icke böra framställa några särskilda vilkor, och
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: För den händelse Eskilstuna stad icke skulle finna

sig uti en sådan tolkning af det med kronan för många decennier
sedan ingångna aftalet, som Kongl. Maj:t och statsutskottet här hafva
gjort gällande, så kan man emotse ett rätt långt uppskof, i fall frågan
dragés under domstolarnes pröfning, ja, ett mycket längre uppskof
med åstadkommandet af ifrågavarande företag, än om Riksdagen nu
afslår Kongl. Maj:ts proposition, och hela frågan blir föremål för ny
utredning och nv öfverenskommelse.

Jag instämmer med herr Aulin.

7 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

N:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående upplåtelse till skjutfält af en del af kronoparken Grötaström
i Toftervds socken, Östbo härad och Jönköpings län;

N:o 52, i anledning af Ivongl. Maj:ts proposition om beviljande
af ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska centralinstitutet; och

N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Kristinehamns
hospital för Vermlands läns räkning af en vårdanstalt för
sinnessjuke.

§ 8.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande,
n:o 54, i anledning af väckt motion om åtgärder för vissa förändringar
inom riksdagshuset.

I detta utlåtande hemstälde utskottet: att Riksdagen, med anledning
af herr C. W. Collanders m. fl. förevarande inom Andra Kammaren
afgifna motion n:o 142, måtte uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontor
att, för anskaffande af rymligare mat- och kafélokaler,
låta inom Riksdagens hus utföra vissa förändringar i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett på föranstaltande af fullmägtige uppgjordt förslag,
som beräknats betinga en kostnad af 7,650 kronor.

Efter uppläsande af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Daniel son, som inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu yttrade: Jag ber, herr talman, om ursäkt, men då jag reserverat
mig mot denna hemställan, kan jag icke underlåta att säga några ord.

Jag har den uppfattningen att det är alldeles onödigt att nu göra
denna Kila förändring. Beloppet är ju icke synnerligen stort, men
det är alldeles bortkastade penningar. Jag har tyckt att, då ett nytt
riksdagshus nu är under byggnad, och de nuvarande lokalerna kunnat
begagnas i trettio år eller sedan det nya statsskickets införande, så
skulle det vara obehöfligt att nu göra någon förändring, helst som
denna förändring, då riksdagshuset sedermera kommer att användas
för något annat ändamål, antagligen kommer att göras om igen.

Sedermera har jag ett annat skäl och det är att, då Riksdagen nu
har en vice värd för riksdagshuset, denne väl också bör bo i huset,
om det skall vara någon betydelse med det, tv när riksdagen är slut

Om. åtgärder
för vissa förändringar
inom-
riksdagshuset.

N:o 40. 8

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om åtgärder och det blir tyst och öde på allla håll, så lins det ju icke eljest någon
för vista för- menniska att vända sig till med undantag af ett par vaktmästare, som
om biktdag!- ^a^va bostad här. Det skulle då icke finnas någon husbonde, som
huset. kunde se till det ena eller det andra, men mig synes att, om Riksdagen

(Forts.) fortfarande anser det värdt att hafva en vice värd, denne bör vara en

person, som bor här. Dessutom tillkommer, att man skall såsom ersättning
för den mistade bostaden betala vice värden 1,200 kronor om
året, hvilket således blir en ny utgift, och hvad skall detta tjena till,
helst då lokalerna icke blifva bättre genom den föreslagna förändringen?
Så skulle till exempel det enda tillträdet till de föreslagna
lokalerna blifva genom den lilla porten och den trånga lilla förstugan
till konstitutionsutskottets nuvarande lokal.

Vidare har jag tyckt, att detta förslag strider mot Andra Kammarens
uppfattning i sådana här frågor. Icke är det val kammarens
mening att utvidga kafélokaler, i synnerhet dä de äro fullt tillräckliga.
Jag har, såsom herrarne veta, rätt länge tillhört Riksdagen, men aldrig
märkt några egentliga olägenheter. Tvärtom har jag funnit, att det
i allmänhet är godt om rum uti dessa lokaler, och hvad särskildt kafélokalerna
beträffar, så blifva de till all glädje mer och mer tillräckliga
för hvarje år. I början af min riksdagstid var nog kafélifvet annorlunda,
men det är godt, att det nu blifvit bättre, och derför tror jag
icke att detta är något behof, som Andra Kammaren bör uttala, ty
det passar icke i stycke, då vi stå i begrepp att bygga ett nytt riksdagshus.
Jag kan således icke vara med om detta förslag dels på
grund af det lilla besparingsskäl, som jag anfört, dels derför att vi
böra hafva en vice värd här och dels på grund af min uppfattning,
att en utvidgning af kafélokalerna icke är så nödvändig.

Ku kommer man och säger mig, att matsalarna äro trånga och
att der är för knappt utrymme. Ja, det kan man säga, och det hafva
vi sett på pleniqvällarna, att det är trångt, då vi alla komma ner dit.
Men det är så få pleniqvällar, och de öfriga qvällarna stå matsalarna
nästan tomma, ty då är det litet folk i en enda sal, och de båda andra
äro alldeles tomma.

Hvarför utskottet icke velat afböja detta förslag, det beror, såsom
herrarna torde kunna finna, derpå, att utskottet ansett sig icke böra
sjelft bedöma denna sak, utan velat öfverlemna frågan till kammarens
eget bedömande, ty det hade ju icke varit rätt, om utskottet afböjt
saken. Första Kammarens ledamöter i utskottet sade också, att de
för artighetens skull icke ville afböja förslaget och icke ville visa sig
afvoga, om Andra Kammaren önskade en sådan här förändring. På
detta sätt har frågan framkommit från utskottet, men jag tycker, att
det passar bäst i stycke med Andra Kammarens uppfattning af sådana
saker att icke utvidga sina kafélokaler och att icke göra ett stort
stort nummer af detta, då det blott är några få år qvar, tills vi få ett
nytt riksdagshus.

Af dessa skäl har jag velat bringa frågan på tal inom kammaren,
och, om jag är den enda, som hyser dessa betänkligheter, så har jag
icke kunnat underlåta att uttala min uppfattning, som jag fortfarande
vidhåller, då jag nu yrkar afslag å utskottets hemställan.

9 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Elis Nilson,
Hammarström, Broström, Alsterlund, Jönsson i Mårarp, Andersson i
Löfhult, Pehrson i Norrsund, Andersson i Skeenda, Sjöberg, Larsson
i Mörtlösa, Truedsson, Norberg och Nordin i Hammerdal.

Vidare anförde:

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mina herrar! I
händelse ledamöterna från Första Kammaren hade afstyrkt den gjorda
framställningen, skulle det icke alls hafva förundrat mig, ty ledamöterna
från den kammaren besöka riksdagshusets mat- och schweizerilokaler
ganska sällan, men att någon person från denna kammare och en,
som så ofta besöker dessa lokaler, kan göra ett sådant yrkande, det
har jag svårt att fatta.

Ett af de hufvudskål, som herr Danielson såväl i utskottet som
nu i afton i kammaren anfört för afslag å utskottets hemställan, var
det, att, då vi hafva en vice värd, denne bör vara boende i huset.
Jag kan dock icke förstå detta skål, ty såsom vi se af ritningarna,
som äro bifogade utskottets betänkande, är det meningen att upplåta
ett ganska stort expeditionsrum åt denne vice värd, och jag föreställer
mig, att han under pågående riksdag skall vara skyldig att vissa
timmar på dagen vara tillstädes i detta expeditionsrum, för den händelse
någon af Riksdagens ledamöter skulle vilja träffa honom. Under
den tid, då riksdag icke pågår, anser jag det icke så nödvändigt, att
vice värden är tillstädes, ty då lins det två vaktmästare, som med
familjer äro bosatta här, förutom en gårds- eller husdräng, och det
är väl dessa personer, som vid alla tillfällen få sköta de angelägenheter
och göromål, som äro förenade med vicevärdskapet, så att riksdagshuset
blir nog ej utan tillsyn, äfven om vice värden icke bor här.

För öfrigt tror jag, att det fins så många motskäl att anföra att
de kunna mer än uppväga dem, som herr Danielson har åberopat.

Hvad först angår frågan om utrymmet i de nuvarande lokalerna,
så är det erkändt, att det är mycket knappt tilltaget, äfven om blott
Andra Kammarens ledamöter besöka dem. Äfven om det icke händt
herr Danielson, emedan han i allmänhet har sin reserverade plats i
matsalen, så har det många gånger efter slutadt aftonplenum, då alla
andra lokaler i staden varit stängda, inträffat, att man för att få en bit mat
nödgats icke blott att här nere stå i ko en lång stund, utan ock att
sedan vistas i en atmosfer, jemförlig med den här i kammaren efter
5 eller 0 timmars plenum. Här är då 25 ä 26 grader varmt med en
luft, som lemnar mycket öfrigt att önska, och då är det icke angenämt
att, för att inmundiga sin mat, behöfva gå in i eu öfverfull lokal
med lika dålig luft som här i kammaren. Detta är ett ganska talande
skäl.

För öfrigt, icke blott för riksdagsmännens egen skull, utan äfven
af hänsyn till främlingar, som besöka riksdagshuset för att öfvervara
öfverläggningarna, hör man vidtaga en sådan förändring, som här är
föreslagen. Det har väl vid många tillfällen varit ganska obehagligt,
då man kommit i trappuppgången här, att känna oset från köket af

Om åtgärder
för vissa förändringar
inom
riksdagshuset.

(Forts.)

N:0 40. 10

Om åtgärder
för vista förändringar
inom
riksdagshuset.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

åtskilliga matsorter, för att icke tala om huru ofta man kommit i
kollision med slagtardrängar, fiskargummor, bryggar- och bagardrängar
etc. Jag kan icke tycka, att dessa trappor äro en entré, som
anstår en representantförsamling. Det gör ett obehagligt intryck icke
minst på de personer, som stå utom Riksdagen men vilja öfvervara
öfverläggningarna.

Det finnes ännu ett ganska vigtigt skäl för bifall till denna
framställning. Samvaron mellan Första och Andra Kammarens ledamöter
är, såsom vi veta, ringa, för att icke säga nästan ingen, och
jag tror, att anledningen härtill ligger till stor del deri, att dessa
matsalar — om man får kalla dem matsalar, då de rättare sagdt äro
matrum — och schweizerilokalen äro så trånga, att icke några Första
Kammarens ledamöter vilja gå dit. Jag tror, att en sådan samvaro
skulle utöfva ett ganska godt inflytande på både Första och Andra
Kammarens ledamöter och att det skulle vara af stor vigt för riksdagsarbetet,
om man, så att säga, mellan skål och vägg finge utbyta
tankar med hvarandra. Jag tror, att ett sådant utbyte af tankar skulle
hafva ett ganska godt inflytande.

Som sagdt, då icke flere eller vigtigare skäl äro anförda för afslag
å framställningen, skall jag, på grund af hvad jag anfört, be att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Sjö: Den talare, som nu slutade sitt anförande, nämnde, att,
då Första Kammaren bifallit utskottets förslag, han ansåg det märkvärdigt,
att ett yrkande om afslag kunde framkomma i denna kammare.
Ja, man ser ju saker från olika synpunkter, men jag får bekänna, att
jag ser denna sak från samma synpunkt som den förste talaren.
Här är det ju, såsom utskottet sjelft säger, icke mer än 6 eller 7 år,
till dess vi, som vi hoppas, få ett nytt riksdagshus och inom detsamma
rymliga och präktiga lokaler för både det ena och andra ändamålet.
Jag hemställer då, om det vid sådant förhållande kan vara
skäl att man, då man ju är i restauranten den tid man vill, uppgör
nya förslag till en sådan restauration, som här är i fråga. Min öfvertygelse
är, att det stannar icke vid dessa 7,650 kronor, utan det
kommer att uppgå till två eller tre gånger så mycket. Den byggmästare
Sällström, som uppgjort kostnadsförslaget för arbetet, säger,
att, derest han får de materialier, som blifva öfver, han tror, att han
skall kunna göra det för det belopp, som utskottet föreslagit. Häraf
följer, att det blir en hel mängd materialier som skola uppköpas.
Det är endast arbetskostnaden, som upptagits i förslaget, och kanske
dessa materialier tagas till så rundligt, att ersättningen icke blir så
obetydlig.

Då detta förslag för 13 år sedan förelåg, då hade det ju kunnat
vara skäl att bifalla det. Då hade vi ännu icke börjat att taga ihop med
en ny riksdagsbyggnad. Nu har riksdagsmännens antal blifvit fixeradt.
och det kan icke blifva något större antal hvarken i Första eller
Andra Kammaren, så länge detta stadgande finnes i riksdagsordningen.

Jag ansluter mig derför till det vrkaude, som gjorts af den förste
talaren, nemligen om afslag å utskottets hemställan.

11 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Jag vet icke, om man
rätteligen kan säga, såsom den förste talaren sade, att, om man beviljade
det anslag, som nu är i fråga, det skulle vara bortkastade
penningar. Vore det så, som han två gånger under sitt anförande
betonade, att man hufvudsakligen afsåg en utvidgning af kafélokalen,
skulle jag instämma med honom, men jag vägar påstå, att det är icke
så. Hufvudändamålet med denna ändring är, såsom herrarne veta, att
få rymligare matlokaler för de riksdagsmän, som intaga sina måltider

i riksdagshuset. Att de nuvarande matlokalerna äro både till utrymmet
otillräckliga och med afseende å ventilation m. m. högst
oangenäma, torde vara bekant för litet hvar.

I likhet med den siste talaren ber jag att få säga, att det varit
högst önskligt, om denna åtgärd varit vidtagen för länge sedan, men
deraf följer icke, att den icke kan göras nu; ty om detta må sägas:
“bättre sent än aldrig4''.

Det har blifvit sagdt, att det dröjer blott 6 eller 7 år, till dess
det nya riksdagshuset blir färdigt, och att, om man tålt sig hittills,
så kan man tåla sig till dess med dessa dåliga lokaler. Rigtigheten
af den spådomen, att det nya riksdagshuset skall blifva färdigt om 6
eller 7 år, tilltror jag mig icke att bedöma. Men det kan hända, att
det dröjer ännu längre, och i hvilket fall som helst är redan dessa 6

ii 7 år en tidrymd alldeles för lång för att dragas med dessa trånga,
osunda och otretiiga lokaler. Jag vet icke, hvarför riksdagsmännen
skola behöfva hålla till godo med det sämsta i den vägen, och jag
vill betona hvad herr Andersson från Malmö sade, att det icke karl
vara med god anordning öfverensstämmande, att uppgången till representanternas
samlingsrum skall vara fyld med matlukt.

Då ensamt denna sistnämnda omständighet torde vara nog för att
föranleda bifall till förslaget, skall jag yrka bifall till detsamma.

Herr Anderson i Hasselbol: Jag har icke heller kunnat öfvertyga
mig om rigtigheten af de skäl, som utskottet framstält, och
hvarken den siste talarens eller representantens från Malmö anföranden
hafva kunnat öfvertyga mig om behofvet af denna ändring. Jag anser
tvärtom, att det skulle taga sig högst underligt ut att göra en
sådan förändring, då ett nytt riksdagshus är under byggnad och
lokalerna i detta gamla riksdagshus, som således snart "skall öfvergifvas,
dock icke äro omöjliga, utan tvärtom mycket väl kunna användas
under de återstående åren.

För min del anser jag det underligt, att statsutskottet så enigt
har tillstyrkt ifrågavarande ändringsförslag, men det oaktadt anser jag
reservantens skäl vara så talande för afslag, att jag ber att få instämma
i reservationen.

Herr Nyl andel” Det har länge varit ett önskemål, att de nuvarande
högst tränga mat- och kafélokalerna inom riksdagshuset skulle
på något sätt utvidgas och förbättras. Redan år 1883 förelåg förslag
i detta hänseende, men det ledde icke till någon åtgärd; och anledningen
dertill var hufvudsakligen den, att de rum, som härför lämpade

Om åtgärder
för vissa förändringar
inom
riksdagshuset.

(Forts.)

N:0 40. 12

Om åtgärder
för vista förändringar
inom
riksdagshuset.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

sig, då icke voro disponibla. Men genom förut varande vice värdens
afgång från sin befattning, har dennes bostadslokal nu blifvit ledig;
detta har gifvit motionärerna, af hvilka jag är en, anledning att ånyo
draga denna fråga under Riksdagens ompröfning: och har nu utarbetats
detta af riksgäldsfullmägtige förordade förslag, genom hvars
antagande ifrågavarande olägenheter i afseende på lokalerna skulle i
väsentlig mån och för jemförelsevis billigt pris kunna afhjelpas.

Hvad nu särskildt beträffar kostnadsfrågan, som herr Sjö vidrörde,
så torde man icke hafva någon som helst anledning att betvifla, att
den af byggmästaren Sällström uppgjorda beräkning deröfver är fullt
rigtig.

Utan att vilja upprepa de många skäl, som kunna anföras för
behöfligheten och önskvärdheten af dessa lokalers utvidgning och
förbättring, kan jag till fullo instämma uti hvad i detta hänseende
af herrar Andersson från Malmö och Pehrson i Törneryd anförts och
ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman! Jag vill, då jag hyser
samma åsigt som min granne till höger, nämna ett skäl, som ännu
icke anförts af någon, nemligen att det ju är meningen att för denna
utvidgning använda konstitutionsutskottets lokaler, och jag tror icke,
att vi gerna kunna umbära dessa lokaler. Jag har visserligen hört
uppgifvas, att konstitutionsutskottet i stället skulle få särskilda utskottets
lokal; men vi hafva väl litet hvar reda på, att den behöfves
för annat ändamål, nemligen om vi få ett särskildt utskott. Sålunda
hafva vi icke råd att taga konstitutionsutskottets lokaler.

Nu har man klagat öfver detta matos, som vi skulle vara så
besvärade af i trappuppgången. Jag frågar då, om det är bättre att
få detta matos in i kammaren. Tv det skulle komma oss närmare
och sannolikt tränga in hit.

Hvad slagtardrängar och fiskargummor beträffar, så har jag för
min del icke haft något ondt af dem, så att det vill jag icke höra
talas om.

Jag instämmer i yrkandet om afslag å utskottets hemställan,
emedan jag tror, att, när vi bergat oss så länge med de nuvarande
lokalerna, så kunna vi också göra det hädanefter.

Herr Ivar Månsson i Trää: Det är verkligen icke utan förvåning
man hör så stort motstånd mot denna lilla sak. Vi skola ju komma
ihåg och gifva akt på, att det icke är fråga om någon stor summa,
utan endast 7,650 kronor. Och hvad vidkommer det tviflet, som uttalades
af herr Sjö, ber jag att få säga, att det är ett så bestämdt
erbjudande gjordt af denne byggmästare Sällström, och han är en så
gammal och praktiskt erfaren byggmästare, att det icke alls kan
komma i fråga att det blir någon högre siffra. De material, han
förbehållit sig, äro sådana af sten, golf och dylikt, så att det kan
icke ifrågakomma annat än att han skall hafva dem. Då kan man
icke heller behöfva sätta i tvifvel, att summan skall hålla sig inom
de gränser, som här äro angifna.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

13 N:o 40.

Beträffande behofvet, synes det mig, som om man verkligen
skulle hafva fått erfarenhet i det fallet. Ty såvidt jag vet, har det
inträffat och inträffar ständigt i allmänhet efter middagsplena och
vissa qvällsplena, att det är rentaf omöjligt nära nog för ens hälften
af ledamöterna att komma in der. Åtminstone vore det betydligt
flere, som ville komma in och äta middag, om der vore plats. Man
måste lämpa sin tid efter andra och man måste stanna på klubben
och vänta, tills det blir plats, eller ock måste man gå på annat ställe
i staden. Då nu här gifves ett sådant tillfälle, att vice värdens lokal
står tom och den kan på så lämpligt sätt användas och då det är beslutadt
af riksgäldsfullmägtige, att det skall blifva särskild ersättning åt
honom, synes det mig, som om alla skäl talade för, att Riksdagen
toge denna lokal till användning. Jag kan för min del icke se annat,
än att det vore högst egendomligt, om icke Riksdagen toge denna
lokal och använde den, då det kan ske på ett så lämpligt och billigt
sätt, som här ar ifrågasatt.

Beträffande konstitutionsutskottets lokal äro de rum, som erbjudas
det, ungefär lika med dem det nu haft. Angående de lokaler, som,
enligt hvad herr Nils Petersson nämnde, skulle gå förlorade för särskilda
utskott, innehåller förslaget att man i stället skulle erbjuda de
nuvarande matsalarne åt dessa särskilda utskott. Således förlora vi
ingenting i det fallet.

Herr talman, iag anhåller, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag.

Herr Jonsson i Hof. Herr talman, mine herrar! Jag skulle
gent emot herr Sjö, som hade det yttrandet att, om denna åtgärd
hade föreslagits för 6 å 7 år tillbaka, det skulle varit mycket goda
skäl att bifalla framställningen, men att deremot nu, då det icke
kan återstå mer än 6 å 7 år, till dess det nya riksdagshuset kan tagas
i anspråk, det icke skulle vara skäl att bifalla denna framställning,
vilja säga, att det är först nu som dessa lokaler kunna tagas i anspråk
för ändamålet, emedan den afgångne vice värden i riksdagshuset var
tillförsäkrad denna bostad och icke ville frivilligt afstå från sin lokal.
Och hvad beträffar den andra frågan, huruvida Riksdagen inom 6 ä 7
år skulle kunna få träda in i det under byggnad varande riksdagshuset,
så vill jag till en början påminna om, att motionärerna 1887
förutsatte, att dessa byggnader skulle på 6 å 7 år vara färdiga. Men
sedan dess har det gått 8 år, och ännu är icke grunden färdig till
riksdagshuset. Jag ber herrarne komma ihåg, att ännu är en tvist
om strandrättigheter och dylikt långt ifrån afgjord, och att innan den
affären är slutklarerad och afgjord man icke gerna kan göra någon
början med bankhusets byggande och att, om riksdagshuset skulle
kunna blifva färdigt, det likväl icke skulle kunna tagas i anspråk för
begagnande, förrän äfven den andra byggnaden är klar, emedan det
iu är alldeles naturligt, att området mellan riksdagshuset och bankhuset,
under hela den tid bankhuset står under byggnad, blir belamradt
af byggnadsmaterial i skilda rigtningar; och när ingångarne för
körslor och eu massa saker skola vara från denna vestra sida till

Om åtgärder
f ör ritsa förändringar
inom
riksdagshuset.

(Forts.)

N:0 40. 14

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om åtgärder
för vifta förändringar
inom
riktdagshutet.

(Forts.)

riksdagshuset, är det klart, att det icke går an att taga detta nya
riksdagshus till begagnande, förrän hela byggnadsaffären är klar. Det
kan, efter mitt förmenande, dröja 10, kanske 12 år, innan den är färdig:
och då är det ju ett sakskäl att göra den föreslagna förändringen
nu. Ty det gäller här icke blott några få år, som herrarne tro. På
dessa skäl anhåller jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fjällbäck: Den förste talaren hade särskildt bekymmer
för att kafélokalen skulle ökas till obehöflig storlek. Men man kan
på den framlagda planen se, att ökningen af densamma icke blir så
synnerligen stor. Nu är kafélokalen så stor som två boningsrum af
vanlig storlek i en liten tvårumslägenhet, och den skulle verkligen
ökas med omkring 50 procent. Ett af de rum, som skulle få den tillökningen,
är 12 fot i fyrkant eller 144 qvadratfot, och det andra
något större. Icke behöfver man befara, att det blir förökadt kafélif
på grund af de charmanta lokalerna.

Hvad vidare angår frågan om trappuppgången, så är den verkligen
så beskaffad — det må man väl vara ense om — att icke ens
en hyresgäst, åtminstone här i Stockholm, som har råd att betala
1,000 kronor i hyra om året, skulle underkasta sig att hafva en sådan
uppgång till sin bostad. Här har man i regeln anspråk på, att det
är särskild uppgång till köket och särskild till våningen, och jag tror,
att Andra Kammaren skulle kunna med temligen godt fog försvara
sig inför sina sparsamhetsvänlige valmän, om den kostade på sig 1,000
kronor om året under de återstående 7 åren för att i någon mån
förbättra hufvudsakligast sina matsalar. Och det skulle icke verka i
moraliskt afseende något skadligt vare sig för representanternas återval
eller för lifvet här, om man kostade på sig denna förbättring.
Eller är det möjligt, att det är för att i någon mån spara in de millioner,
som förut gått, som man fraktar att gifva detta lilla anslag?
För oss stockholmare är frågan i det hela likgiltig; men jag tycker,
att vi gerna kunna unna landsortsborna att hafva något treflig!;, och
de synas vara ärligt förtjenta af att få spisa som menniskor, om man
ock för öfrigt kan hafva någonting emot dem. Jag skall be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Det kan ju vara''sant, att kafélokalerna
äro små och icke så beqväma som kanske kunde vara ömkligt.
Men jag skulle likvisst hafva förstått motionärerna bättre, om
de motionerat om att få denna lokal, Andra Kammarens lokal, något
bättre, särskildt hvad ventilationen beträffar. Ty jag kan icke föreställa
mig ändå, att de, som komma efter oss, skola hålla sig i kaféet
mera än i kammaren. På grund deraf anser jag det vara af mycket
liten vigt att ändra om lokalerna der, under det man fortfarande låter
det vara lika bedröfligt stäldt här uppe i kammaren som det är. Vi
hafva förstört oss här i mer eller mindre grad litet hvar, vågar jag
nästan påstå, på grund af den dåliga ventilationen, som råder här.
För öfrigt kan jag väl icke tro, att den förändring, som nu ifrågasatts,
skall för framtiden blifva till egentligt gagn, utan kanske tvärtom

15 N:o 40.

Mådagen den 4 Maj, e. m.

till skada, då detta hus icke längre skall begagnas för detta ändamål,
för hvilket det nu begagnas.

På grund häraf ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af den näst föreföregående
talarens yttrande, att det varit mera önskvärdt, om motionärerne
föreslagit någon förbättring med afseende å ventilationen i
denna sal och annat, som dermed står i samband, ber jag att få upplysa,
att det från riksgäldskontoret för hvartenda år göres försök i
både ena och andra rigtningen. Man har tillkallat ingemörer och sakkunnige
både här- och derifrån för att rådföra sig med dem om, hvad
som vore att göra för att få ventilationen här, i detta rum i synnerhet,
i bättre skick, än den i allmänhet varit. Men de i följd häraf
anstälda försöken stranda än på en, än på eu annan svårighet. Och
det hjelper, snart sagdt, ej något. Än spännes ny och gles väf i taket;
än öppnas ventilationstrummor i väggarne och än sättas upp nya
dörrar till de nedre lokalerna eller vidtagas andra åtgärder i ändamål
att utestänga osund och dålig luft. Detta kommer nog att blifva
ganska svårt, äfven om det föreliggande förslaget bifalles. Men jag
tror för min del — det har varit hvad som hos mig gjort sig gällande,
då förslaget upprättades hos fullmägtige — att, om mat- och kafelokalerna
kunde flyttas till de föreslagna rummen, derigenom en icke
oväsentlig förbättring skulle vinnas med afseende å ventilationsförhållandena,
i ty att då en del af matoset, som drager upp genom
trapporna och ända hit in, ju kunde komma ut på andra vägar och
icke behöfva tränga hit upp, så att äfven ur den synpunkten den
föreslagna förändringen synes mig vara nyttig och önskvärd.

Derjemte vill jag också erinra, att i det årliga anslaget till riksdagskostnader
det upptages 25,000 kronor, som användas till förändringar
och förbättringar på detta riksdagshus. Herrarne kunna tycka,
att detta är ett mycket stort belopp; men jag vill nämna, att det
förra året åtgick ej mindre än 15 tusen och några hundra kronor.
Då kan man fråga, hvar gjorde man af de penningarne? Ja, det är
svårt att på rak arm angifva. Vi hafva så mycket småsaker, som
skall göras och ändras, ej endast på sjelfva huset, utan äfven beträffande
inredning och möblering både r ena och i andra afseendet.
Om det nu föreliggande förslaget, med afseende å hvilket jag ber att
få erinra, att den byggmästare, som gjort upp det, förklarat sig villig
att göra hela den ifrågasatta förändringen för den uppgifna summan,
så att. det ej behöfde kosta mera — om ifrågavarande förslag komme
till utförande, skulle jag för min del nästan tro, att fullmägtige icke
behöfde öfverskrida det förut för riksdagshuset bestämda anslaget till
nästa år, utan snarare tvärtom. Och har man då vunnit förbättringar,
sådana som de här afsedda, tror jag, att man kan vara synnerligen
belåten med den saken.

Dessa förändringar kunde hafva egt rum redan 1882 eller 1883. Jag
var då medlem af en komité, som föreslog ungefärligen detsamma,
som nu föreligger; men då strandade förslaget på svårigheten, att

Om åtgärder
för vitia förändringar

inom riiidagihuiet.

(Forts.)

N:o 40. 16

Om åtgärder
för vissa förändringar
in -am riksdagshuset.

(Forta.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

vice värden ej ville afstå från sin våning i detta hus och de fördelar,
som åtföljde densamma. Sedan ombyte af vice värd nu egt rum, har
det blifvit möjligt att kunna få taga vice värdens våning i anspråk
för annat ändamål. Och skulle rummen icke komma att tagas i anspråk
för det ändamål, som nu blifvit föreslaget, så finnas andra behof
för Riksdagens räkning, hvartill de kunna användas. Någon vice
värd tror jag ej vidare kommer att bo i detta hus.

Herr Danielson: Endast ett par ord med anledning deraf, att
det uttalats mycket allvarsamt från ett par talare från malmöhuslänsbänken,
att de förundrade sig, att en person som jag vågade göra
yrkande på afslag. Det var en mycket allvarsam förvåning, som uttalades.
Jag får säga, att jag verkligen förvånar mig öfver, att dessa
talare förvåna sig öfver, att jag vill försöka hålla igen mot ett oklokt
förslag. Detta är ej något annat.

Och hvad beträffar den värde talarens yttrande om, att vi kunde
få sällskap med Första-Kammar-ledamöterne vid bordet middagar och
qvällar, tror jag, att det skall vara svårt för honom att gifva förhoppning
derom. Ty herrarne i Första Kammaren äro i allmänhet
icke mycket böjda för vårt sällskap, och vi kunna väl också i det
fallet draga oss något. Det fins ju så många finare lokaler på andra
håll i staden, och de hafva helt andra lefnadsvanor än vi. Jag tror
ej, att den värde talaren skall få många med sig från Första Kammaren,
äfven om vi fä denna utvidgning till stånd.

Vidare har det påpekats, att det skulle vara så präktiga lokaler,
som vi nu skulle komma i besittning af. Men herrarne hafva väl varit
inne i dem och sett dem. Hvad är det för rum? De äro ej bättre
än dem vi nu hafva och som skulle afstås för andra ändamål. Det är
egentligen ej något, som skulle vinnas. Jag är säker på, att det
skulle blifva föga bättre. Jag kan ej biträda den uppfattningen. Nog
har hvar och en, som vill, tillfälle att äta sina måltider härnere.
Och hvad hjelper det, att vi få lokalerna litet större? Om alla
kammarens ledamöter rusade ned på en gång — tro herrarne, att det
skulle finnas rum i de nya lokalerna för 228 personer? Det är omöjligt
naturligtvis. Och hvad man sagt i det afseendet är blott ett
märkvärdigt tal.

Äfven har det talats om matos, som skall vara så förskräckligt,
och om matkorgar med kött och fisk och sådant. Jag har ej varit
utsatt för dylikt eller haft hinder deraf. Då vi alla hvarje dag äflas
om födan och söka krafla oss till inkomster på alla håll, skall det
väl ej vara farligt att träffa på matos. Det är ju oskiljaktigt från
hvad vi vilja hafva och sträfva för allesammans. Jag kan ej gilla
uppfattningen, att det är något farligt i detta fall.

Herr Svanberg: Ehuru jag för min del mycket sällan besöker
ifrågavarande mat- och schweizerilokaler, kan jag dock icke underlåta
att i denna fråga säga några ord.

Det har väckt min stora förvåning, att det rest sig en så mägtig
opposition mot ett förslag, som är framkalladt af Önskningar från en

Måndagen den 4 Maj, e. m.

IT N:o 40.

stor del af kammarens ledamöter. Mine herrar! Det är nog säkert,
att vi få blifva qvar i detta riksdagshus både ett decennium och
kanske ännu längre. Och vi kunna ej undvara dylika lokaler. Då
är det väl bättre att hafva dem någorlunda rymliga och i hygieniskt
afseende tillfredsställande än att hafva dem som nu, då de både äro
trånga och äfven eljest lemna mycket öfrigt att önska.

Med hänsyn till det obetydliga belopp, hvarom här är fråga, och
då i likhet med Första Kammarens ledamöter jag gerna vill visa tillmötesgående
mot dem af Andra Kammarens ledamöter, som besöka dessa
lokaler, samt vi nu hafva ett godt tillfälle att kunna få dem i något
bättre skick, än de för närvarande befinna sig, skall jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner, dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 101 ja, men 103 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 9.

I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 55, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af statsbidrag
för ny reglering af viss del af Mariestad i följd af den staden
år 1895 öfvergångna brand.

I eu den 10 april till Riksdagen aflåten proposition (n:o 58)
hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, för ny reglering af viss
del af Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand, åt
nämnda stad bevilja, såsom bidrag till inlösen af mark, som erfordras
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 40. 2

Om åtgärder
för vissa förändringar

inom riksdagshuset.

(Forts.)

N:C 40. 18

Måndagen den 4 Maj, e. m.

till utläggning af gator, torg och andra platser, samt till bestridandeaf
de med regleringens genomförande i öfrigt förenade kostnader,,
ett understöd af tillhopa etthundrafemtiotusen kronor, deraf femtiotusen
kronor såsom anslag utan återbetala ngsskyldighet och etthundratusen
kronor såsom lån, att lyftas under år 1897 och tillgodonjutas
på de vilkor i öfrigt, som omförmälas i ett propositionen bifogadt
utdrag af protokoll öfver civilärenden.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, att Riksdagen, för ny reglering af viss del af
Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand, åt nämnda
stad beviljar, såsom bidrag till inlösen af mark, som erfordras till
utläggning af gator, torg och andra allmänna platser, samt till bestridande
af de med regleringens genomförande i öfrigt förenade
kostnader, ett låneunderstöd af 150,000 kronor, att lyftas i riksgäldskontor
under år 1897, mot vissa af utskottet föreslagna vilkor.

I fråga härom anförde:

Herr Amnéus: Efter den utgång, denna fråga i lördags förmiddag
rönte i Första Kammaren, inser jag mer än väl, att ett yrkande från min
sida kommer att blifva temligen fåfängt, helst i denna kammare ingen
reservant mot utskottets hemställan finnes. Det torde dock icke förtänkas
mig, om jag, såsom representant för Mariestad, det oaktadt
ber att i denna fråga få göra ett uttalande till kammarens protokoll.

Jag skall alldeles icke ingå i någon tvist med statsutskottet,
utan jag skall endast be att få konstatera, hvad jag genom talrika,
enskilda meddelanden och tidningsartiklar fått alldeles klart för mig,
nemligen att man der nere i Mariestad är allvarsamt bekymrad för
framtiden. Utgifterna ökas, förnämligast derigenom, att staten på
grund af byggnadsstadgan för rikets städer tvingar samhället anlägga
en del nya gator och en bred esplanad, som går öfver stadens bästa
tomter. Inkomsterna minskas, dels derigenom, att en del fastigheter
försvinna ur taxeringslängderna, dels också derigenom, att åtskilliga
inkomsttagare söka sig verksamhet på andra håll eller flytta af fruktan
för blifvande höga kommunalutskylder. Och det är ingen småsak
för ett litet samhälle på tre tusen fyra hundra invånare att i ett slag
och för en lång följd af år få sina årliga utgifter ökade med 6,900
kronor. Hade det derför kunnat ställas på sätt reservanterna från
Första Kammaren hemstält, eller så, att räntefrihet för lånet meddelats
för åtminstone 7 år, så hade samhället, förutom att det derigenom
erhölle en direkt fördel, hunnit lugna sig och icke alldeles
tappa modet, samt fått litet längre rådrum att på ett klokt sätt söka
ordna sina affärer. Såsom frågan nu föreligger, skall jag emellertid
icke tillåta mig att framställa något yrkande, åtminstone till dess jag
får se, huruvida icke någon här i kammaren, hvilken mer än jag har
kammarens öra och hvars ord väger mer än mitt, möjligen vill

Måndagen den 4 Maj, e. m.

19 N:o 40.

ställa sig på min sida. Tills vidare har jag således intet yrkande
att göra.

Häruti instämde herrar Nilson från Lidköping och Fredholm i
Saleby.

Herr Nordström: På samma gång jag till fullo instämmer med
den föregående talaren, kan jag icke annat än beklaga, att statsutskottet
icke haft mera medkänsla för den lilla staden. Hvad
utskottets ledamöter kanhända icke så noga tänkt på eller tagit i
betraktande, är, att den del af staden, som nedbrunnit, var just den,
som skulle kunnat lemna någon inkomst; det är nemligen sjelfva
affärscentrum, som gått förloradt. Om det nu varit en stad sådan
som Gefle eller som Sundsvall eller många andra dylika städer, då
funnes det resurser; spekulanter skulle våga nedlägga kapital för
återuppbyggande af de nedbrända stadsdelarne. Men då ju så här
icke är förhållandet, våga icke några kapitalstarka personer lägga
ned sin förmögenhet på dylika byggnader, utan resultatet af denna
olyckliga brand är, att de af köpmännen och industriidkarne, hvilkas
verksamhet ledde till ortens förkofran och uppehälle, flyttat, den ene
till en ort, den andre till en annan, under det att deremot de äldre,
som icke hafva några krafter, måste stanna qvar under nuvarande
ogynsamma förhållanden. Och det är då verkligen ledsamt, att ett
så litet samhälle nödgas duka under genom denna utskottets sparsamhetskänsla,
synnerligast som, då man jemför detta anslag med
hvad Riksdagen förut i liknande fall beviljat till städer, som hemsökts
af eldsvåda, jag tror-, att staden blifvit alltför hårdt behandlad.
Ty detta lilla samhälle har likvisst i en lång följd af år betalat, i
förhållande till sitt relativt ringa invånareantal, en ganska dryg andel
i statens inkomster. Jag tror, att, om man jemför Mariestad med
manga andra samhällen, det förra skall stå framför flertalet städer
med en folkmängd, som icke öfverstiger den i Mariestad. Men lika
med den föregående talaren vågar icke heller jag göra något yrkande,
då frågan icke fått mera medhåll.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Företogs handläggning af sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 7, i anledning af väckta motioner rörande folkskolelärares
aflöning.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 31) hafva herrar
C. Persson i Stallerhult och L. J. Jansson i Djursätra föreslagit:

l:o) att Riksdagen måtte besluta, att bestämmelsen derom, att åt
ordinarie lärare och lärarinna borde anskaffas sommarbete och vinterföda
för en ko, eller ock. der hinder eller svårighet af lokala eller

Rörande

folkskole lärares aflöning.

N:o 40.

20

Rörande

folkskole lärares aflöning (Ports.

)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

andra förhålanden derför skulle möta, minst värdet af 8 hektoliter
25 liter spanmål af visst slag i ersättning lemnas, måtte upphöra att
gälla, samt att i stället gocltgörelse för ifrågavarande naturaprestation
skulle under benämning “ersättning för kofoder“ utgå med 100 kronor
för år, med rätt för skoldistriktet att af statsmedel såsom bidrag
härtill erhålla två tredjedelar af beloppet eller 66 kronor 67 öre;
dock att sådan lärare eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då
stadgandet härom trädde i kraft, erhölle kofoder in natura eller ersättning
derför till högre belopp än 100 kronor för år, måtte vara
berättigad att vid sådan förmån bibehållas, hvad ersättningen vidkomme
dock ej längre, än hvartill beslutet föranledde, men att skoldistriktet
äfven i dessa fall skulle ega rättighet att åtnjuta nyssnämnda
statsbidrag 66 kronor 67 öre för år; samt

2:o) att för bestridande af statens andel i ofvannämnda ersättning
Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 350,000 kronor.

Under punkten 1 åt föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vidare hade i en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 98, herr E. Hammarlund föreslagit:

l:o) att Riksdagen — på det att ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola, som i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under tio
år, måtte utöfver hittills faststälda löneförmåner erhålla ett andra
ålderstillägg å 100 kronor, så att lönen för åtta månaders undervisning
skulle utgöra minst 800 kronor jemte stadgade naturaförmåner
eller ersättning derför, och på det att ifrågavarande andra ålderstillägg
måtte utgå helt och hållet af statsmedel — måtte bevilja en höjning
af förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och
småskolor med 355,000 kronor; samt

2:o) att Riksdagen — på det att äfven det genom kongl. kungörelsen
den 5 oktober 1891 faststälda ålderstillägget å 100 kronor
för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, som oförvitligt
tjenstgjort fem år, måtte kunna utgå helt och hållet af statsmedel,
och skoldistrikten sålunda befrias från den dem för närvarande åliggande
skyldigheten att härtill bidraga med en tredjedel — måtte
besluta en ytterligare höjning af förslagsanslaget till lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor med 155,000 kronor.

I sammanhang med sist omfÖrmälda motion hade utskottet till
behandling förehaft eu inom Andra Kammaren af herr J. G. O.
Högstedt från Helsingborg väckt motion (n:o 65), deri föreslagits, att
Riksdagen ville besluta tillerkänna ordinarie lärare och lärarinnor vid
folkskola, hvilka företedde intyg om 10 års oförvitlig tjenstgöring,
ett andra ålderstillägg af 100 kronor, samt att derför erforderligt
belopp måtte ur statsmedel utgå och på ordinarie stat från och med
år 1897 uppföras.

21 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Under punkten 2 hemstälde utskottet: Rörande

“a) att Riksdagen, i anledning af hvad i förevarande af herr folksholeHammarlund
och herr Högstedt väckta motioner föreslagits i fråga aflöning
om beredande af ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare och (Forts!)
lärarinnor vid folkskolor, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under
hvilka vilkor ordinarie lärare vid folkskola må, utöfver nu bestämda
löneförmåner, erhålla ett andra ålderstillägg, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunna föranleda;

b) att hvad i herr Hammarlunds omförmälda motion föreslagits
rörande det nu utgående ålderstillägget för ordinarie lärare och
lärarinnor vid folkskolor ej må vinna Riksdagens bifall.”

''Reservationer i ämnet hade anmälts:
vid punkten Ilo:

af herrar M. G. Bruzelius, Runtorp, A. Göransson, O. W. Redelius och Ollas A. Ericsson'',
vid punkten 2:o:

af herrar N. Petersson och A. Göransson;

af herr O. Jonsson i Hof beträffande motiveringen, samt

af herr

Efter föredragning till en början af punkten 1 begärdes ordet af

Herr Persson i Stallerhult, hvilken yttrade: Då båda de första
punkterna i förevarande utskottsbetänkande handla om lönefrågor för
en och samma lärarecorps, så vågar jag härmed hemställa, att äfven
andra punkten måtte i sammnhang med den första föredragas, så att
diskussionen får röra sig om båda de första punkterna, och man således
kan bli i tillfälle att framställa de yrkanden, till hvilka man
kan finna sig af omständigheterna befogad.

Med bifall till denna hemställan föredrogs nu jemväl punkten 2,
hvarefter ordet å nyo lemnades till

Herr Persson i Stallerhult, som nu anförde: Jag och min sidokamrat,
herr Jansson i Djursätra. hafva i vår motion framstält ett
förslag, som redan ett par gånger förut i denna kammare framburits,
sista gången år 1892. Vi åberopade till motivering för vårt förslag
alldeles detsamma, som då androgs i denna, år 1892 väckta och mycket
väl motiverade motion, äfvensom de motiv, som statsutskottet då hade
för sitt tillstyrkande af samma motion. Några andra skäl ansågo vi
oss icke behöfva framställa; vi trodde dem vara tillfyllestgörande för
ett bifall från utskottets sida till vårt förslag. Så har nu icke blifvit
händelsen, utan utskottet har behagat afstyrka vår framställnig.

Då samma motion var före till pröfning af 1892 års Riksdag,
tillstyrkte utskottet, såsom nyss nämndes, detta förslag. Ett likadant
förslag som det i punkten 2 afhandlade var äfven då föremål för
utskottets pröfning, men utskottet behagade då afstyrka förslaget,

N:o 40.

22

Madagen den 4 Maj, e. m.

Börande

folkskole lärares aflöning.

(Forts)

hvilket det nu åter i viss mån tillstyrkt. Förhållandet är således nu
helt och hållet omvändt. Jag för min del kan icke finna, att detta
sätt att behandla samma frågor är alldeles korrekt, utan jag har trott,
att, då utskottet behagat tillstyrka nummer 2, om jag så må uttrycka
mig, utskottet äfven bort tillstyrka vårt förslag. Då hade man
kunnat säga, att utskottet handlat konseqvent; nu kan man icke se,
att så är.

Vi hafva med vårt nu återupptagna förslag afsett, att kommunerna
i någon mån skulle kunna få lindring, ersättning, hjelp till
aflönande af sina skollärare, på samma gång som dessa senare i allmänhet
skulle få högre aflöning, derigenom att kofodersersättningen
skulle bestämmas till fixt belopp, 100 kronor. Jag tror, att på
landet i allmänhet skollärarne härigenom skulle komma att erhålla
högre aflöning, på samma gång en dylik anordning också skulle lända
kommunerna till gagn. Nu är förslaget, såsom sagdt, afstyrka så
att någon hjelp för kommunerna i det fallet väl icke är att påräkna.
Om kammaren nu bifaller utskottets hemställan om afslag å vårt
yrkande i första punkten och likaså bifaller utskottets förslag i punkten
nummer 2, så få vi komma hem till våra kommuner med den underrättelsen,
att någon hjelp från Riksdagens sida för kommunerna icke
är att vänta, men väl att man bereder kommunerna ökade utgifter.
Jag för min del har trott, att man skulle hjelpa bådadera, såväl
kommunerna som skollärarne, om man gåfve sitt bifall till begge
förslagen. Huruvida kammaren är benägen till detta, är svårt att på
förhand veta. Jag för min del skall i alla fåll våga mig på att framställa
ett yrkande, som kanhända icke går så långt, som i vår motion
begäres, men som sammanbinder frågorna så, att kammaren kan
hoppas, det begge frågorna bli lösta, så att, på samma gång man
förhöjer lärarnes aflöning, det ock skulle bli en väl behöflig hjelp
för de hårdt betryckta kommunerna till aflöningen af lärarne. Jag
skall be att få uppläsa detta mitt skriftligen affättade förslag. Jag
tror icke, att det skall möta hinder att få proposition å detsamma
framstäf. Skulle så icke kunna ske, får man väl underkasta sig
sådant; jag förmodar emellertid, att proposition icke kommer att
vägras. Förslaget innehåller:

natt kammaren med ogillande af utskottets hemställan i punkt l:o
och i anledning af hvad herrar Carl Persson och L. J. Jansson samt
herrar Flammarlund och Högstedt i väckta motioner föreslagit i fråga
om dels upphörandet af bestämmelsen derom, att åt ordinarie lärare
och lärarinna vid folkskola skall anskaffas sommarbete och vinterföda
för en ko och dels beredande af ett andra åldersiillågg åt lärare
och lärarinna vid folkskola, må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under
hvilka vilkor såväl nu in natura utgående kofoder eller deremot svarande
spanmålslösen må kunna ersättas med visst penningbelopp, samt
likaledes under hvilka vilkor ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola
må, utöfver nu bestämda löneförmåner, erhålla ett andra ålderstilldgg,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna
kunna föranleda.“

23

N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Genom ett antagande af detta förslag blifva frågorna åtminstone
sammanstälda så, att kommunerna icke blifva ålagda några högre
utgifter för sitt skolväsen utan att på samma gång få en välbehöflig
hjelp från statsverket i form af anslag.

Jag skall anhålla, herr talman, om proposition å detta mitt
yrkande.

Herr von Friesen yttrade: Jag vill icke yttra mig om den
formella sidan af det yrkande, som blifvit gjordt af talaren på skaraborgslänsbänken,
men det förefaller mig, som om motionärerna, herrar
Hammarlund och Högstedt, borde kunna hafva berättigade anspråk
på att få sina motioner af kammaren afgjorda utan att hopblandas
med något annat, som de icke föreslagit. Derom vill jag emellertid
icke yttra mig, utan endast påpeka, att följden åt ett kammarens
bifall till det yrkande, som nu blifvit gjordt, utan tvifvel skulle blifva,
att alla dessa frågor för denna riksdag kornine att förfalla. Vill man
således tillmötesgå de enligt min tanke berättigade anspråken på
löneförhöjning från folkskolelärarnes sida, så kan man icke annat än
skilja på dessa två punkter i beslutet. Ett bifall till herr Carl Perssons
nu gjorda yrkande är således, som sagdt, detsamma som ett afslag
på alla framställningar, som denna riksdag blifvit gjorda om löneförhöjning
åt folkskolelärarne. Det är endast detta, som jag velat
framhålla.

Jag skall nu be att få inskränka mig till den första punkten.
Med afseende på denna har jag af skäl, som jag här icke behöfver
upprepa, alltid stått på samma sida som motionärerna, och det är
derför jag nu äfven ber att få yrka afslag på utskottets hemställan i
första punkten och bifall till motionärernas förslag. Föredragningslistan
är lång, det är sent på riksdagen, och det kan nu icke blifva
något annat af denna fråga än en förnyad opinionsyttring från kammarens
sida, eftersom ju Första Kammaren redan afslagit motionen.

Derför vill jag icke längre upptaga kammarens tid, utan ber
endast att få yrka bifall till motionen.

När vi sedan komma till andra punkten, skall jag be att, med
anledning af min vid den samma fogade reservation, få särskildt yttra
mig om den punkten.

Herr Zotterman förklarade sig instämma med herr von Friesen.

Herr Ericson i Kansta: Hvad beträffar den första punkten i
utlåtandet, har jag redan en gång förut här i kammaren yrkat bifall
till en dylik framställning och har icke heller haft skäl att sedermera
ändra denna min åsigt, hvarför jag äfven nu, till den kraft och verkan
det hafva må, ber att få yrka bifall till motionärernas förslag samt
afslag å utskottets afslagsyrkande.

Kommer jag så till punkten 2, herr Hammarlunds m. fl. motioner,
så skall jag be att der få yrka bifall till utskottets förslag, dock med
afslag å ett par punkter i motiveringen. Jag skulle gerna velat yrka
bifall till motionärernas förslag, men äfven uti detta finnes åtskilligt,

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(.Forts.)

No 40.

24

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

som icke lämpar sig för direkt bifall. Det torde nemligen vara nödvändigt,
att en närmare utredning rörande detta af dem yrkade lönetillägg
först göres, innan man har utsigt att vinna kammarens bifall.
Åtskilligt i utskottets motivering rörande detta anslag anser jag derför
ha sina skäl, men, såsom jag nyss sade, jag skall dock be att ur
utskottets motivering måtte utgå ett par punkter. På sid. 5 i utskottsbetänkandet
börjar, nederst på sidan, eu punkt, som låter sålunda:
“Vidare har utskottet velat påpeka, att ett ej obetydligt antal folkskolelärare
jemte denna tjenst bestrida befattningar, hvarigenom de
bereda sig en ^förtjenst till sådant belopp, att vederbörande församlingar
icke kunna känna sig uppfordrade att bidraga till ett andra
ålderstillägg. “ Det förefaller mig egendomligt, att, om en lärare eger
förmåga och kraft att skaffa sig en extra biförtjenst, detta skulle
utgöra skäl för indragning af ett andra ålderstillägg åt honom, om
han såsom lärare får fullgöra samma tjenst och skyldigheter som
andra sådana. Om en lärare eger den förmågan, att han kan skaffa
sig en eller annan biförtjenst, den må vara af hvithet slag som helst,
blott den icke på något sätt skadar hans egentliga kall, så kan jag
icke förstå, att detta skall utgöra något hinder för honom att få ett
andra ålderstillägg. Det fins ju t. ex. många skollärare, som med
sina lärarebefattningar förena organist- och klockaretjenst, sådana
befattningar, som åtminstone hittills icke ansetts utgöra hinder för
ett rätt skötande af skollärarebefattningen. Och vidare kan det ju
förekomma en eller annan biinkomst af annat slag, som en skollärare
kan förskaffa sig. Det synes mig då vara ganska otillbörligt och
orätt, om församlingen härvid först skall undersöka, huruvida dessa
biförtjenster äro af den art, att andra ålderstillägget skall inhiberas.

Vidare heter det nederst i samma stycke (sid. 6): “Särsbildt
synes det vara angeläget, att till nu ifrågavarande ålderstillägg bidrag
lemnas af vederbörande kommun, då derigenom säkerhet torde vinnas,
att denna löneförhöjning, i enlighet med hvad utskottet ofvan förordat,
kommer endast de lärare till godo, hvilka verkligen äro i behof och
förtjente deraf.* Jag skall be att få yrka, att detta ordet “behof* här
strykes. Det kan nemligen vara vederbörande ganska tvifvelaktigt
att afgöra, när läraren verkligen är i behof af löneförhöjningen, och
äfven om en pröfning derutinnan skulle utfalla rättvist, så anser jag
dock, att den i alla fall är otillbörlig och origtig. Ty det är väl icke
fråga, om läraren är i verkligt behof eller ej, utan frågan får väl
anses gälla, huruvida han fullgjort sin tjenst ordentligt, och i så fäll
skulle han väl vara berättigad till det ifrågasatta ålderstillägget. Deremot
skall jag icke vara emot de efter ordet behof följande orden
“förtjente deraf*; detta må stå qvar. Men ordet “behof* anser jag''
icke vara på sin plats.

Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets förslag i
denna punkt, med utstrykande dock ur motiveringen af den punkten,
som börjar nederst å sid. 5 med orden: “Vidare har utskottet" och
slutar å sid. 6 med orden “ett andra ålderstillägg", samt anhåller
vidare, att uti sista punkten af samma stycke orden “i behof och1"
måtte utgå.

Måndagen den 4 Maj, e. in.

25 N:o 40.

Herr Hammarlund: Jag motsatte mig icke herr Carl Perssons
yrkande, att man vid föredragningen af första punkten äfven skulle
få yttra sig om andra punkten, enär jag anser, att sådan yttranderätt
icke bör förvägras någon. Men jag tillåter mig dock hemställa, huruvida
det icke för redans skull vore lämpligast, att vi afgjorde först
den ena punkten och sedan den andra, och jag skall derför icke nu
yttra mig om den andra punkten, utan be att få återkomma till densamma,
när den om en stund föredrages.

Hvad nu angår det af herr Carl Persson gjorda yrkandet, så
skall jag i likhet med herr von Friesen bestämdt motsätta mig detsamma.
Genom ett bifall dertill skulle hela frågan falla, icke endast
herr Carl Perssons motion, utan äfven min och herr Högstedts motion
i hela dess utsträckning, och jag undrar, om förslagsställaren sjelf
skulle vilja vara med derom.

Med afseende på kofodret har jag flera gånger i denna kammare
uttalat såsom min öfvertygelse, att det vore önskvärdt, att en reglering
skedde på sätt motionärerna ifrågasatt, och jag skall för min del icke
motsätta mig förslaget, utan tvärtom yrka bifall till detsamma, ehuru
jag anser, att lärarecorpsen egentligen icke vinner något derpå. Fördelarne
blifva hufvudsakligen på församlingarnas sida.

Men vi känna ju, huru Första Kammaren ställer sig till denna
fråga. Det finnes icke minsta utsigt, att den skall bifalla det af
motionären framstälda skrifvelseförslaget. Under sådana förhållanden
hemställer jag, om det icke vore lämpligast, att denna kammare på
annat sätt afgåfve en opinionsyttring. I fall ett kraftigt och enhälligt
uttalande i denna fråga gjordes af Andra Kammaren, så kunde vi ju
äfven utan en skrifvelse vänta, att kammarens beslut blefve hördt och
kändt af regeringen — vi hafva ju herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet här närvarande. Om vi sedan i andra punkten
bifalla förslaget om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, så kunde man
hoppas, att Kongl. Maj:t vid denna frågas utredning äfven skall taga
hänsyn till kammarens många gånger uttalade önskan i afseende på
kofodret och möjligen söka hitta på någon utväg, så att äfven denna
fråga blefve löst.

För närvarande inskränker jag mig till att yrka bifall till herr
Carl Perssons motion.

Häruti instämde herr Norman.

Herr Göransson yttrade: Då jag förut i denna fråga dels som

motionär och dels genom yttranden gifvit min åsigt till känna, så vill
jag nu inskränka mig till att förklara, att jag fortfarande intar samma
.ståndpunkt som förut, nemligen att jag anser, att kofödersfrågan bör
lösas på det sätt, som motionärerna här föreslagit. Det nuvarande
aflöningssättet är efter mitt förmenande föråldradt, det föranleder
vidare tvister och stridigheter mellan skollärarne och församlingarna
och bör derför ju förr dess hellre afskaffäs. Jag anser derjemte, att
det är rätt och billigt, att församlingarna äfven i detta fall från staten

Rörande
folktkoleläraret

aflöning.
(Forts.)

N:o 40.

26

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. in.

erhålla ett bidrag till skollärarnes aflöning, motsvarade den del, som
erhålles till den kontanta aflöningen.

Jag hade helst önskat, att denna fråga kunnat lösas i samband
med frågan om ett ytterligare ålderstillägg, och jag biträdde äfven ett
inom utskottet frainstäldt yrkande i denna rigtning, men det blef
undertryckt. Emellertid vill jag, när andra punkten kommer före,
särskilt yttra mig deröfver, och skall för närvarande endast tillåta
mig yrka bifall till herr Carl Perssons motion.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag under många år haft och

fortfarande har samma uppfattning i denna fråga, som motionärerna
i sin motion framstält, så vill jag i likhet med en del föregående
talare yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herrar Sjöberg och Bengtsson i Häradsköp instämde häruti.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag blifvit erinrad derom, att

proposition möjligen komme att vägras på mitt yrkande, så skall jag
härmed återtaga detsamma och på samma gång be att få yrka bifall
till min och herr Janssons i Djursätra motion.

Herr Larsson i Mörtlösa: Äfven jag skall be att få yrka bifall

till herr Carl Perssons motion. I min hembygd lemna redan nu rätt
många kommuner bidrag af 100 kronor som kofodersersättning, och jaganser
det rättvist, att samma belopp lemnas i hvarje kommun, så att
det icke lemnas högre belopp i den ena kommunen än i den andra.

Herr Nilsson i Skärhus: Beträffande den hemställan, som motionärerna,
herrar Carl Persson och Jansson, gjort, får jag säga, att den
synes mig innebära full rättvisa. Det är icke mer än ett par, tre år
sedan, då denna fråga var före till behandling vid Riksdagen. Då
vägrade Första Kammaren att godkänna proposition för gemensam
votering, och någon sådan kunde således icke komma till stånd, oaktadt
voteringspropositionen hade laglig form. Nu hafva motionärerna
föreslagit samma form, som Första Kammaren då efter närmare öfvervägande
erkände vara fullt laglig, och jag tror, att om vi bringa
saken till gemensam votering, så skola vi vinna framgång med den
ifrågasatta förändringen beträffande kofodersfrågan. Derför skall jag,
herr talman, be att få yrka bifall till det af motionärerna framstälda
förslaget.

Herr Anderson i Hasselbol instämde i detta yttrande.

Herr Jonsson i Hof: Då herr Carl Persson återtagit sitt yrkande,
emedan det formelt skulle vara origtigt, så är det kanske icke så
mycket att säga om den saken, men alldeles oanmärkt anser jag mig
icke böra låta den gå.

Det förefaller mig nemligen, att, om utskottet hade i en punkt
behandlat dessa motioner, ovilkorligen i kammaren proposition bort

N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. in. 27

framställas på bifall och afslag å denna sak; och om man nu anser,
att, eftersom utskottet delat sönder den föreliggande frågan i två
punkter, detta skall vara afgörande för frågan, huruvida det åt herr
Carl Persson framstälda yrkandet skall kunna upptagas, så ligger det
i sjelfva verket i utskottets hand att beröfva kammarens ledamöterden
rätt, som de annars ega att ändra om ett yrkande i öfverensstämmelse
med hvad man anser vara lämpligt. Jag har velat erinra
om detta, utan att anse mig böra göra något yrkande i sak. Jag
tror emellertid, att det är skäl att i alla fall tänka på denna affär.

Härmed var öfverläggningen beträffande punkten 1 afslutad. Sedan
herr Persson i Stallerhult numera återtagit sitt först framstälda särskilda
förslag, återstod allenast ett yrkande, nemligen om afslag å
utskottets hemställan och bifall till den ifrågavarande motionen; och
blef detta yrkande af kammaren bifallet.

Beträffande derefter punkten 2 mom. a) anförde:

Herr von Friesen: Herr talman: Jag har reserverat mig i

fråga om motiveringen till denna punkt. Dels har jag nemligen ansett,
att i vissa enligt min tanke möjligen tvifvelaktiga punkter utskottet
uttryckt en alldeles för bestämd åsigt, när det här är fråga om att
begära en utredning, dels har utskottet i vissa punkter uttryckt en
åsigt, som är stridande mot den jag hyser.

Utskottet har för det första alldeles bestämdt uttalat, att ett andra
ålderstillägg icke bör ifrågakomma för lärarinnorna. Det är en punkt,
i hvilken äfven jag för min del är tvifvelsam; jag anser nemligen, att
i detta afseende en närmare utredning skulle vara af behofvet påkallad.
Jag vill icke bestämdt påstå, att det är orätt hvad utskottet sagt, men
jag anser, att utskottet icke grundat detta sitt uttalande på tillräckliga
skäl. I en annan punkt uttalar utskottet, att det andra ålderstillägget
ovilkorligen bör göras fakultativt; det är eu fråga, i hvilken
jag är af motsatt åsigt med utskottet. Jag anser nemligen, att äfven
detta ålderstillägg bör göras obligatoriskt, ty jag tror, att man har
alltför dålig erfarenhet från den tid, då det första ålderstillägget var
fakultativt, för att man nu skulle vilja gifva detta andra ålderstillägg
denna natur. Följden af att göra detta ålderstillägg fakultativt skulle
blifva, att det skulle komma att oupphörligen gnagas och gnagas
här vid Riksdagen, till dess detsamma blefve obligatoriskt, men det
obehag, som af den fakultativa naturen blefve en följd under öfvergångstiden,
hade man i alla fall tagit på sig.

Vidare är i motiveringen bestämdt sagdt, att det andra ålderstillägget
bör inträda först tio år efter erhållandet af det första ålderstillägget.
Det är åter en punkt, i hvilken jag är tvifvelsam. Jag
vill icke påstå, att det rigtiga är, att rätten till det andra ålderstilllägget
skall inträda fem år efter det första, men jag är icke heller
förvissad om, att det rätta är, att den inträder först tio år derefter.
I detta afseende anser jag, att utskottet icke hade bort uttala någon
bestämd åsigt.

Korande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

N:o 40.

28

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. in.

Slutligen är jag äfven i fråga om det sätt, hvarpå medel till detta
ålderstillägg skola erhållas, ^afvelsam. Utskottet har bestämdt uttalat,
att det icke bör utgå på annat sätt, än minimilönen och det
första ålderstillägget hittills gjort. För min del anser jag emellertid,
att ganska vigtiga skäl kunna anföras för att såväl det första som
det andra ålderstillägget böra utgå helt och hållet af statsmedel, och
i alla händelser anser jag, att denna fråga icke är så tillräckligt utredd.
att nu ett bestämdt uttalande i densamma kan göras.

Det är på dessa grunder, jag för min del icke kan gilla den af
utskottet anförda motiveringen för dess skrifvelseförslag. Med afseende
på klämmen har jag icke något annat yrkande att göra än bifall till
utskottets hemställan.

I en punkt anser jag, att man har särskild anledning att,
innan ett definitivt beslut i sak af Riksdagen fattas i denna fråga,
begära utredning hos Kong]. Maj:t, och det är beträffande den frågan:
huru kommer detta andra ålderstillägg att inverka på folskolelärarnes
pensionsinrättning? Det är nemligen en fråga, som ensam för sig
enligt min tanke nödvändiggör en skrifvelse till Kongl. Maj:t, innan
beslut i sak af Riksdagen fattas. Jag kan, såsom redan blifvit sagdt,
icke gilla motiveringen, men jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Med h err von Friesen förenade sig herrar Thestrup, Pelri, Svensson
från Karlskrona, Persson i Rinkaby, Truedsson, Zetterstrand,
Rydberg och Johansson i Berga.

Herr Hammarlund yttrade: Herr talman! I stort sedt kan jag
icke annat än uttala min tillfredsställelse öfver den behandling, min
motion rönt inom sammansatta stats- och lagutskottet. Det märkes
nogsamt, att utskottets ledamöter varit besjälade af den tanken, att en
löneförbättring för vårt lands folkskolelärare är i någon mån behöflig.

Naturligtvis skulle jag helst sett, att min motion blifvit i sin
helhet bifallen. Behofvet af en löneförbättring är allmåut erkändt,
och med stöd af de siffror, som meddelas i motionen, kan man noggrant
uträkna, huru stora kostnaderna skulle blifva. Men då det här
gäller en stor och betydelsefull fråga, der många intressen skola tillvaratagas
— för såväl staten som kommunen, folkskolan och lärarecorpsen
— och der det på samma gång gäller en statsutgift på en half
million kronor eller, om hänsyn endast tages till det andra ålderstillägget,
355,000 kronor, så finner jag det alldeles i sin ordning, att
man icke nöjer sig med den af mig förebragta utredningen, utan begär
ytterligare sådan. Jag har alltså intet att invända mot det skrifvelseförslag,
som nu ifrågasättes, helst jag hoppas, att utredningen skall
gifva vid handen, att frågan bör lösas väsentligen i den retning, jag
fillåtit mig afgifva.

Men under det jag sålunda mycket väl kan vara med om klämmen,
torde herrarne finna det temligen förklarligt, att jag ej för min del
känner mig tilltalad af motiveringen.

I klämmen hemställer utskottet, att Riksdagen skulle skrifva till

29

N:o 40

Måndagen den 4 Maj, e. ni.

Kongl. Maj:t och begära utredning, om och under hvilka vilkor ordinarie
lärare vid folkskola må, utöfver nu bestämda löneförmåner,
erhålla ett andra ålderstillägg, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill omständigheterna kunna föranldea. Men uti motiveringen
för detta förslag angifver utskottet ganska detaljeradt, huru de
tänkt sig saken ordnad, och om alla dessa af utskottet uppstälda
begränsningar nu af Riksdagen godkännas, återstår ju egentligen föga
eller intet att utreda.

Det är hufvudsakligen i fyra hänseenden, som utskottet ogillat
mitt förslag.

1. Jag har ifrågasatt, att det andra ålderstillägget skulle utgå till
alla ordinarie lärare och lärarinnor, hvilka oförvitligen tjenstgjort.
Utskottet deremot anser, att “icke för hela denna personal löneförhöjning
är af omständigheter påkallad®, och det vill särskildt undantaga
två kategorier, nemligen lärarinnorna och de folkskollärare, hvilka
hafva biförtjenster.

2. Jag har tänkt mig, att ålderstillägget skulle utan särskildt
beslut tillgodokomma dylik lärare och lärarinna, som oförvitligen
tjenstgjort ett visst antal år. Utskottet deremot tyckes vilja hafva det
så ordnadt, att ålderstillägget endast skulle utgå efter särskildt beslut
af församlingen eller någon annan myndighet — hvilken denna myndighet
skulle vara, säger utskottet ej uttryckligen.

3. Jag önskar, att andra ålderstillägget må utgå efter tio års
tjenstgöring. Utskottet deremot ifrågasätter, “huruvida icke härmed
må anstå ytterligare en tid af fem år“, och att det således skulle
åtnjutas först efter 15 tjenstår.

4. Jag föreslår, att ålderstilläggen — såväl det nya som det
förutvarande — .skulle utgå helt och hållet af statsmedel. Utskottet
deremot finner det angeläget, “att till nu ifrågavarande ålderstillägg
bidrag lemnas af vederbörande kommun®.

Hvad då först angår lärarinnorna, hvilka utskottet vill undantaga
från det andra ålderstillägget, så tror jag icke, att det skulle vara
lämpligt att i fråga om så små löner, som det här gäller, införa en
skilnad. Tjenstgöringen är densamma och utbildningen densamma.
Det synes då rättvist, att lönen ock är densamma. Åtminstone bör
man icke så bestämdt uttala sig, som utskottet gör, utan, på sätt den
föregående talaren utvecklade, nöja sig med en utredning.

Utskottet vill vidare undantaga de folkskolelärare, hvilka “jemte
denna tjenst bestrida befattningar, hvarigenom de bereda sig en biförtjenst®.
Ja, det är sant, att det finnes folkskolelärare, som hafva
biförtjenster. Detta är nästan nödtvunget med nuvarande löneförhållanden.
En del af dessa bisysselsättningar äro utan tvifvel hinderliga
för skolarbetet. Godt vore derför, om genom en löneförbättring
lärarne kunde sättas i tillfälle att mera odeladt egna sig åt sin tjenst.
Andra sysselsättningar åter äro af sådant slag, att de icke egentligen
ludra läraren i hans skolarbete. Jag tänker då särskildt på organisttjenst.

Nu menar utskottet, att för dessa folkskolelärare “vederbörande
församlingar icke kunna känna sig uppfordrade att bidraga till ett

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

No: 40.

30

Hörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

andra ålderstillägg*. Härom vill jag endast säga, att så länge det
icke gäller för andra tjenstemannacorpser, att den ordinarie lönen skall
minskas i händelse af biförtjenst, så länge bör det väl icke rimligen
kunna ifrågasättas för folkskollärarne, vår lägst aflönade tjenstemannaklass.

Jag ber att få erinra derom, att på 1860-talet var det under
några är så bestämdt, att de folkskolelärare, som tillika voro klockare,
icke egde komma i åtnjutande af en då beviljad löneförhöjning, i det
fall, att lönerna tillsammans öfverstege ett visst belopp. Riksdagen
insåg emellertid sjelf det orättvisa häri och beslöt, att från och med
1876 klockare-skollärare skulle utan alla inskränkningar få åtnjuta
båda lönerna oafkortade. Icke skulle väl Riksdagen vilja å nyo införa
en anordning, som den sjelf förkastat?

Eftersom nu enligt utskottets mening “icke för hela denna personal
en löneförhöjning är af omständigheterna påkallad“, så bör förmånens
beviljande “i hvarje särskildt fall göras beroende af för handen varande
omständigheter*, på det att, såsom utskottet yttrar längre ned, denna
löneförhöjning må komma “endast de lärare till godo, hvilka verkligen
äro i behof och förtjenta deraf*. Men hvem skall afgöra detta behof
och denna förtjenst? Skall det tillsättas en särskild pröfningsnämd
härför? Utskottet menar förmodligen, att församlingen skall afgöra
den saken. Men då blir det nog i åtskilliga fall — märk: jag säger
åtskilliga, icke alla — så, att det rena godtycket blir rådande. Den
lärare, som visar sig sjelfständig på ett eller annat sätt, får intet;
den, som kryper, som ej har sin egen mening, han får. Kan det
verkligen vara lämpligt att införa ett dylikt godtycklighetssystem för
lärarne åt folkets barn, helst då det icke gäller för andra tjensteman
i vårt land?

På 1880-talet var det ju så, som den föregående talaren erinrade,
att det första ålderstillägget utgick endast i det fall, att församlingarna
härom beslöto. Ena året höjdes lönen, andra året sänktes den igen.
Häraf alstrades, som bekant, en mängd processer. Och missnöjet med
detta system var så allmänt, att Riksdagen sjelf på sammansatta statsoch
lagutskottets hemställan fann sig föranlåten att vidtaga en ändring.
Det vid 1891 års riksdag föreliggande förslaget att göra det då
vilkorliga ålderstillägget efter fem års oförvitlig tjenstgöring obligatoriskt
fann det sammansatta utskottet “förtjent af uppmärksamhet*,
och det yttrade härom följande:

Då förslaget synes egnadt att medföra önskvärd likformighet och
stadga i folkskolelärarepersonalens aflöningsförkållanden, anser sig utskottet
böra understödja detsamma.

Och jag ber att få påminna om, hvad en af kammarens ledamöter,
representanten för Kinda och Ydre domsaga, anförde, då frågan
förelåg här i kammaren den 2 maj 1891. Herr Petersson i Hamra
yttrade då:

Då frågan om höjning af folkskolelärarnes aflöning med 100 kronor
senast förekom i kammaren, var jag af den åsigt, att beviljandet af
det sjunde hundradet borde bero derpå, huruvida församlingarna ville
bidraga dertill i samma proportion som förut eller icke. Jag ansåg

31

N:0 40.

Måndagen den 4 Maj, e. eu.

nemligen, att det vore nyttigt, att församlingarna i detta afseende
Unge hafva ett ord med i laget. Emedan det visat sig, att genom
nuvarande bestämmelser en mängd rättegångar uppstått, hvilka säkerligen
alstrat ovilja mellan församling och skollärare, och som i följd
deraf skolan blifvit lidande, så vill jag icke längre hålla på församlingarnas
afgöranderätt om ålderstillägget.

Båda kamrarna godkände också utan votering sammansatta statsoch
lagutskottets hemställan. Dermed erkände Riksdagen, att för
folkskoleläraree böra gälla samma bestämmelser som för andra tjensteman,
d. v. s. att ålderstillägget icke göres beroende af godtycket, utan
utgår i alla de fall, der tjenstgöringen är oförvitlig.

Med afseende på tidpunkten för det andra åldertilläggets inträde
kunna helt naturligt meningarna vara delade. Jag har föreslagit 10
år, enär detta är det vanliga för andra tjenstemän — så i posten,
telegrafen, tullen, riksbanken, allmänna läroverket o. s. v. Af de
folkskoleinspektörer, som yttrat sig i denna del af frågan, hafva ock
nästan samtliga ansett, att det andra ålderstillägget borde utgå efter
10 år. Jag skall endast erinra om, hvad en af dessa inspektörer anför
till stöd härför. Han skrifver:

Den lön, som en skollärare åtnjuter under de första 10 åren,
torde kunna anses någorlunda motsvara både rimliga anspråk och
rimliga behof. Men efter denna tids förlopp blifva behofven större.
Familjen ökas, barnen växa till och hafva större kraf på existensmedel
; de behöfva uppfostran, på det att de må kunna skaffa sig sin
framtida bergning. Vi få icke tänka såsom önskligt, att lärarens hem
nedsjunker i fattigdom och brist eller att hans barn bära alla fattigdomens
tecken; vi få icke heller anse såsom önskligt, att hans barn
icke skulle få annan uppfostran än den, som på den orten kan vinnas.
Det är icke nyttigt för skolan, att lärarens hem och lärarens barn
icke kunna höja sig öfver den ståndpunkt, som intages af daglönarens.
Sträfvan att “hålla sig uppe" är icke här klandervärd, utan är en
pligt för läraren, om hans arbete skall få framgång. Men han måste
få medel härtill. Den lärare, som hade tillräckligt under de första
10 åren af 600 ä 700 kronor, behöfver sedan få sin lön ökad, såvida
han skall kunna föda de sina och lemna de barn, som nu kräfva uppfostran,
eu sådan.

Hvad slutligen angår sättet för ålderstilläggets utgörande, så har
jag föreslagit, att såväl detta som det första ålderstillägget skulle
bestridas helt och hållet af statsmedel, och jag har till stöd härför
anfört:

att skolutgifterna härigenom skulle i någon mån jemnare fördelas,
enär skoldistrikten endast hade att bidraga till den för alla lika
begynnelselönen;

att kommunerna skulle vinna lättnad i sina utgifter, enär de sluppe
att utgöra någon del af ålderstilläggen;

att, om skoldistrikten skulle bidraga till ålderstilläggen, det skulle
kunna hända, att lärare med 5 å 10 tjenstår blefve, äfven om han
vore bättre meriterad än eu yngre lärare, vid tillsättandet af en plats
förbigången af eu nyss från .seminarium utgången, opröfvad lärare, på

Rörande
folkskolelärares

aflöning.
(Forts.)

N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. ni.

Hörande
folkskolelärares

aflöning.
(Forts!)

den grund, att den förres aflöning genom skoldistriktets bidrag till ett
eller två ålderstillägg kräfde större utgifter från församlingens sida.
samt

att det syntes obilligt, att ett skoldistrikt, som antoge lärare med
5 ä 10 tjenstår, skulle belöna en tjenstgöring, som verkstälts å
annan ort.

Utskottet deremot förklarar sig “icke kunna tillstyrka, att,
beträffande fördelningen mellan stat och kommun af kostnaderna för
folkskolelärarnes aflöning, andra bestämmelser skulle gälla för en del
af den kontanta lönen än de, som för öfriga delar af samma lön äro
stadgade“. Om detta är Riksdagens mening, så kan det naturligtvis
icke vara lärarecorpsen så synnerligen emot. För den har det ingen
väsentlig betydelse, om ålderstillägget utgår från det ena eller andra
hållet. Jag hade emellertid trott, att vid en tidpunkt, då statskassan
sväller af öfverskott, medan de kommunala bördorna trycka ganska
hardt och ojemnt, man borde söka åstadkomma en skattelindring och
skatteutjemning för församlingarna.

Gifvet är emellertid, att, om Riksdagen icke beslutar, att hela
andra ålderstillägget skall utgå af statsmedel, ej heller min framställning
i andra punkten angående första ålderstillägget bör bifallas.

Jag har nu uttalat mig angående de af utskottet ifrågasatta
begränsningarna. Villigt medgifver jag, att andra här inom denna
kammare kunna hafva en annan mening och att skäl äfven för en
sådan kunna anföras. Om kammaren, såsom jag hoppas, är med om
det skrifvelseförslag, som utskottet här ifrågasatt, så hemställer jag
emellertid, huruvida det kan vara lämpligt att gå den ifrågasatta
utredningen i förväg. Månne det icke är rigtigast att begära en
allmän utredning utan alla inskränkningar?

Om vi här utan vidare bifalla denna af Första Kammaren redan
godkända hemställan, så blir resultatet det, att i den skrifvelse, som
afgår till Kong]. Maj:t, hela denna motivering kommer att inryckas.
Detta kommer att gälla såsom Riksdagens åsigt, och Kongl. Maj:t är
då ganska starkt bunden i sin utredning. Skulle åter motiveringen
förkastas, kan utredningen blifva mer allsidig.

Jag skall — herr talman — på dessa skäl vördsamt yrka, att
kammaren måtte bifalla hvad utskottet föreslagit, men med ogillande
af utskottets motivering.

Häruti instämde herrar Berg, Eklund från Stockholm, Wallis,
Behmer, Lilliehöök, Nilson från Lidköping, Persson från Arboga, Hahn,
Broström, Eklundh från Lund, Aulin, Zotterman, Alsterlund, Jansson
i Saxhyttan, Holm, Nilsson i Kattleberg, Carlsson, Odqvist, Holmlin,
Andersson i Lysvik, Andersson i Upsala, Göthberg, Olsson i Kyrkebol,
Jansson i Taberg, Nyländer, Magnusson, Wittsell, Persson i Killebäckstorp,
Mahn, Olsson i Tyllered, Jönsson i Mårarp, Erickson i Bjersby,
Anderson i Tenhult, Johansson i Strömsberg, Sjöberg, Petersson i
Boestad, Henricson i Karlslund, Holmgren, Larsson i Berga, Sälling,
Eriksson i Bäck och Norman.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

33

N:o 40.

Vidare anförde:

Herr Grundell: Herr grefve och talman, mine herrar! Jagskulle
gerna velat ansluta mig till motionärernas förslag i dess oförändrade
form. Men då jag förutser, att detta förslag icke har någon
utsigt att vinna framgång, skall jag i stället förena mig med utskottet
i dess hemställan och dervid allenast tillåta mig att föreslå ett litet
tillägg.

Det torde väl icke kunna förnekas, att, oaktadt allt hvad staten
■och kommunerna gjort för att åstadkomma någon förbättring i de
vid folkskolan anstälda lärarnes och lärarinnornas vilkor, någon löneförbättring
kan anses vara behöflig. Och hvad som för ett sådant
ändamål skulle komma att utgå, kan jag aldrig anse vara bortkastade
penningar. Om genom det föreslagna ålderstillägget en lärares eller
lärarinnas ekonomiska betryck i någon väsentlig mån blir lättadt och
de med mindre bekymmer för sin utkomst kunna se framtiden an,
så kunna de också med mera mod, kraft och glädje egna sig åt sitt
arbete. Huru betydelsefulla i de vidaste kretsar verkningarna häraf
kunna blifva, det behöfver jag icke antyda.

Med afseende på utskottets motivering, ber jag att få göra
några få erinringar. I likhet med utskottet hyser jag väl den uppfattningen,
att det föreslagna ålderstillägget bör utgå af staten och
kommunerna enligt samma proportion, som hittills gält såväl för den
egentliga lönen som för det för det första ålderstillägget. Deremot
kan jag icke dela utskottets mening i den punkten, att lärarinnor och
de lärare, som jemte sin folkskoletjenst hafva någon annan befattning,
skola uteslutas från åtnjutande af detta ålderstillägg. För
lärarinnornas likställighet med lärarne i nämnda afseende synes mig
tala, först att de hafva genomgått samma kurs och hafva samma
arbete, vidare att väl de allra flesta af dessa lärarinnor äro obemedlade,
hvadan de för bekostande af sin utbildning fått göra rätt betydliga
skulder, som de endast med svårighet under eu följd af år
kunna afbetala. En olika lön för lärare och lärarinnor skulle ock
mången gång kunna vålla svårigheter. Det kan ju tänkas, att vid
tillsättandet åt en plats vid eu skola en lärarinna på grund af sin
lägre aflöning föredrages framför en lärare, som eljest vore för platsen
lämpligare.

Hvad angår de befattningar, som af många folkskolelärare innehafvas
och hvarmed de kunna skaffa sig någon biförtjenst, så måste
här syftas förnämligast på organist- och klockaretjenster. Dervid
torde få bemärkas, att dessa lärare för att kunna bestrida sådana
befattningar, måste fullgöra ett icke ringa arbete, och att detta arbete,
som hufvudsakligen på söndagen utföres, ej får inkräkta på deras
tjenstgöring vid skolan. Dessutom torde det vara bekant, att, om
organist- och klockarelönen här och der är temligen betydlig, den
på andra ställen är så ringa, att den uppgår till ett belopp af allenast
100 ä 150 kronor.

Herr talman! På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anAndra
Kammaren* Prof, 18(JÖ. N:o 40. 3

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

N:o 40.

34

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts!)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

håller jag vördsamt om bifall till utskottets förslag i mom. a) allenast
med den ändring, att å raden 7 näst efter orden “ordinarie lärare*
tilläggas “och lärarinna*.

Herr Hammarström: Jag skulle hafva kunnat nöja mig med
att instämma med herr Hammarlund, men då jag nu har ordet, ber
jag dock att få yttra några ord.

Utskottet har i sin motivering påpekat — hvad vi alla känna —
att ett stort antal folkskolelärare hafva andra befattningar, som lemna
dem inkomst. Häraf drager jag dock för min del en helt annan
slutsats än utskottet. Utskottet anser, att af detta sakförhållande
följer, att folkskolelärarne icke kunna sägas vara i behof af detta
ålderstillägg, eller åtminstone, att församlingarue icke kunna kännas
skyldiga att bidraga dertill. För min del anser jag, att detta mångsyssleri,
hvad folkskolelärarne beträffar, är ett bevis på att deras inkomster
äro för små, och jag önskar, att i detta hänseende en förändring
måtte vidtagas, så att de icke så allmänt som nu behöfva
hålla på med detta mångsyssleri. Jag är derför lifligt intresserad
för, att det föreslagna ålderstillägget må komma till stånd, ty jag
anser folkskolelärare^ kall så magtpåliggande, att de böra för detta
vara så aflönade, att de åtminstone i det närmaste vore befriade från
näringsbekymmer, hvartill jag anser det nu föreslagna ålderstillägget
är väl behöfligt. Jag vill i likhet med eu föregående talare äfven
uttala den meningen, att det då bör blifva obligatoriskt, d. v. s.
komma alla till godo, ty alla hafva ju samma skyldigheter och samma
pligter, ty om, såsom utskottet i sin motivering uttalat, det endast
skulle tilldelas sådana, som ej hafva andra inkomster, så fruktar jag,
att vid den bestämmelsens tillämpning många olägenheter och missförhållanden
skulle uppstå. Om grunderna för detta ålderstilläggs
beviljande vill jag dock icke yttra mig, och det så mycket mindre,
som här endast är fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Jag ber att få ansluta mig till det yrkande, som är gjordt af
herr Hammarlund.

Herr Ericsson i Väsbj^: Äfven jag skulle kunna inskränka mig
till ett instämmande, då så många talare redan yttrat sig i denna
fråga; men då jag särskildt fatt en skrifvelse från Rekarne härads
lärareförening och deri blifvit uppmanad att i den mån jag kan understödja
det föreliggande förslaget, har jag begärt ordet för att dels
gifva detta tillkänna, dels ock få till protokollet antecknadt, att jag
kommer att rösta för förslaget i fråga. Jag gör det särskildt och
med nöje derför, att vi nu hafva under behandling ett löneförhållande,
som rör en af de svagast aflönade corpserna inom landet, nemligen
lärarecorpsen vid folkskolorna. Dessa folkskolelärare hafva, som vi
veta, i lön endast några få hundra kronor per år, och många af
lärarne äro familjefäder och hafva barn att uppfostra. Som bekant
göra sig i vår tid äfven stora kraf gällande på detta område. Jag
hoppas också, att en hvar skall inse, att det är en berättigad sak,

N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m. 35

som här föreligger, då det är fråga om att gifva dessa lärare ett
andra ålderstillägg.

Da jag läste igenom motiveringen i detta utskottsbetänkande,
föreföll den mig ganska underlig och sväfvande, och jag förmodar,
att en hvar af denna kammares ledamöter funnit detsamma. Betänkandet
har allaredan underkastats en berättigad kritik, särskildt af
motionären och af herr von Friesen, och jag skall derför inskränka
mig till att bemöta en enda punkt i utskottets motivering, ehuruväl
jag hade för afsigt, då jag begärde ordet, att vidröra flera punkter.
Men då, som sagdt, motiveringen redan fått sin kritik och, efter
hvad jag hoppas, ytterligare skall blifva underkastad sådan, skall
jag, som sagdt, inskränka mig till att taga fasta på en enda punkt,
som återfinnes på sid. 6 i betänkandet och lyder: “Särskildt synes
det vara angeläget, att till nu ifrågavarande ålderstillägg bidrag lemnas
åt vederbörande kommun, då derigenom säkerhet torde vinnas,
att denna löneförhöjning, i enlighet med hvad utskottet ofvan förordat,
kommer endast de lärare till godo, hvilka verkligen äro i behof
och förtjente deraf. “ — Utaf dessa nu upplästa rader framgå två
satser. Den första är den, att utskottet anser, att kommunerna böra
bidraga till det andra ålderstillägget. För min del anser jag åter, att
det andra ålderstillägget bör uteslutande utgå af statsmedel, just derför,
att den lärarecorps, hvarom här är fråga, undervisar allmogens,
hufvudsakligen den fattigare klassens barn, och då vi nu veta, att
allmogen på indirekt väg bidrager till statens utgifter i så hög grad,
att vi i år hafva haft den törmånen, att flera gånger höra talas om
det stora öfverskottet i statskassan, så synes det mig vara alldeles
berättigad!, att staten tager denna utgift om hand och erlägger det
ifrågavarande ålderstillägget. Den andra sats, som framgår af det
uttalande, jag uppläste, är att utskottet förmenar, att endast de lärare,
som verkligen vore i behof af ett andra ålderstillägg, skulle komma
i åtnjutande af detsamma, derest kommunerna finge bestämma
deröfver. För min del tror jag, att vi skulle komma i ett beklagligt
läge med afseende å denna fråga, om kommunerna hvar för sig skulle
få magt att bestämma, hvilka lärare borde få detta ålderstillägg och
hvilka icke skulle erhålla detsamma. Jag tror derför, att om vi uti
skrifvelse till Kongl. Maj:t skola begära eu utredning af frågan, vi
då böra begära en utredning, som verkligen blir en sådan och som
icke leder till ett trassel med hela ärendet.

Herr talman! Med anledning af hvad jag sagt, skall jag inskränka
mig till att förena mig i herr Hammarlunds yrkande om
bifall till utskottets förslag i hvad det rör klämmen, men med ogillande
af motiveringen.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet för att tillkännagifva
mina sympatier för herr Hammarlunds motion, och om frågan
hade förelegat i annat skick, skulle jag icke hafva tvekat att
rösta för motionen. Men som nu frågan föreligger, då Första Kammaren
redan antagit ifrågavarande skrifvelseförslag, återstår för mig
intet annat än att med min röst bidraga till antagandet af detsamma,

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

N:0 40.

86

Hörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

dock med ogillande af-utskottets motivering. Jag instämmer således
i herr Hammarlunds yrkande.

Herr Hansson i Solberga instämde häruti.

Herr Göransson: Herr talman, mine herrar! Efter de talrika
instämmanden, som följde på herr Hammarlunds yrkande, torde det
anses förmätet att yttra sig, om man råkar ha en annan mening än
han. Jag vill dock våga försöket. Då jag nu särskildt låtit anteckna
mig som reservant inom utskottet, vill jag också angifva de skäl,
på grund hvaraf jag reserverat mig mot utskottets hemställan.

Af de uttalanden öfver herr Hammarlunds motion rörande ålderstillägg
åt folkskolelärarepersonalen, som kammarens ledamöter fått
sig tilldelade, finner man, att yttranden hafva afgifvits af 43 folkskoleinspektörer,
19 andra skolman, såsom professorer, rektorer, lektorer
in. fl., 16 kyrkoherdar och skolrådsordförande, 5 skolrådsledamöter,
4 biskopar, ett f. d. statsråd och en häradshöfding — summa 89 personer.
Af dessa ha 8 yttrat sig mot löneförhöjning åt lärarinnorna,
4 ha uttalat sig för att kommunerna böra bidraga liksom hittills med
*/, af ålderstilläggen, och en har uttalat den mening, att det andra
ålderstillägget bör utgå först efter 15 år. Af denna gruppering
finner man, att det nästan uteslutande är skolmän och tjensteman,
och endast 5 privata personer eller skolrådsledamöter, som uttalat sig
i frågan, och detta må väl anses vara något ensidigt. Man borde väl
också ha fått höra något från de kommunala myndigheterna och
sådana församlingsmedlemmar, som icke äro skolmän och hvilka få
bidraga till skollärarnas aflöning. Om man nu med skollärarne jernför
dessa skattskyldige arbetare och små jordegare samt tager i betraktande
deras lefnadsförhållanden och de umbäranden och försakelser,
som dessa få underkasta sig, så kan man verkligen blifva tveksam,
om det är rätt att lägga på de senare tyngre bördor för att lätta de
förres, helst som medlemmarne af den senare klassen kunna räknas i
flera tiotusental mot 5 å 6 tusen folkskolelärare. Jag tror derför,
att man bör skärskåda denna fråga äfven från en annan synpunkt —
jag menar från de skattskyldiges synpunkt.

Om jag nu sammanräknar de löneförmåner, som skollärarne för
närvarande åtnjuta, finner jag, att dessa efter fem års tjenstgöring
utgöras af kontant lön 700 kr.; kofoder till ett värde åt 100 kronor;
bostad, värd 90 kronor; ved, värd 50 kronor; planteringsland, värdt
10 kronor — summa 950 kronor för 8 månaders tjenstgöring. Har
sedan läraren antingen fortsättningsskola eller slöjdskola hvartannat
år, får han derför 150 kronor, d. v. s. per år cirka 75 kronor, eller
tillsammans 1,025 kronor. Jag hemställer till eder, mine herrar, om
icke åtminstone en lärarinna på landsbygden bör kunna reda sig med
en sådan lön.

Man skall svara mig: lika arbete bör hafva lika lön. Men hvarför
tillämpar man då icke den satsen strängt öfver allt.'' Hår i btockholm
och i flera andra större städer åtnjuta, som bekant, lärare och
lärarinnor olika aflöning, så att lärarinnorna hafva mindre. Jag tror

N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m. 37

derför, att man bör tänka sig något för, innan man fattar beslut i
denna fråga.

Jag bar inom utskottet varit med om att yrka, att denna fråga
skulle afgöras i sammanhang med frågan om kofodersersättningen,
men detta yrkande blef undertryckt, såsom jag nämnde, då jag förra
gången både ordet. Jag anser dock, att detta hade varit det rätta sättet
att lösa frågan, och jag vill då lösa den så, att staten skall bidraga
med */3 jemväl af det nya ålderstillägget och af kofodersersättningen.
— Om vi följa herr Hammarlunds beräkning, skulle vi då komma till
följande resultat. Han har beräknat, att det andra ålderstillägget,
som skulle helt och hållet utgå af statsmedel, skulle komma att utgå
för 3,550 lärare, med 355,000 kronor, och om staten öfvertoge hela
det nuvarande ålderstillägget för 4,650 lärare, skulle kostnaden härför
uppgå till 155,000 kronor, således i ett för allt en summa af

510.000 kronor.

Men om jag nu i stället beräknar detta andra ålderstillägg till
66 kronor 67 öre i statsmedel per lärare, skulle kostnaden belöpa sig
till 236,678 kronor. Med det förutvarande ålderstillägget skulle icke
ske någon ändring, det skulle utgå som förut, och ingen ökning af
statsmedel blefve i detta afseende behöflig. Om nu vidare herr Carl
Perssons motion blifvit bifallen, skulle det ha tillkommit ett plus af

350.000 kronor eller tillsammans 586,678 kronor.

Beräknar jag då, att lärarepersonalen på ett ungefär består af
2/3 lärare och l/s lärarinnor — jag har icke haft tillgång till någon
statistik, så jag kan icke bestämdt säga, om beräkningen är exakt —-skulle efter denna beräkning, och då jag icke anser nödigt att bevilja
ett andra ålderstillägg åt lärarinnorna, sistnämnda summa komma att
minskas med 78,893 kronor, hvadan slutsumman skulle bli 507,785
kronor, alltså mellan 2 ii 3,000 kronor mindre än enligt herr Hammarlunds
förslag. Dessutom finge man äfven den länge omtvistade
kofoderfrågan löst på samma gång som det bereddes ett ålderstillägg
till åt lärarne. Detta anser jag vara en mycket klokare och lyckligare
lösning af frågan. Härjemte ber jag att få påpeka, att jag icke vill
vara med om att låta detta nya ålderstillägg utgå förr än efter 15 års
oförvitlig tjenstgöring. Man får väl antaga som regel, att en skollärare
lefver ogift under de 5 första tjensteåren. Efter dessa 5 år får
han det första ålderstillägget och sedan om 10 år derefter, när familjen
ökats och barnen behöfva uppfostran, skulle han, i händelse af behof,
få det andra ålderstillägget af 100 kronor. Längre anser jag mig icke
kunna gå. Men derjemte vill jag ha det vilkor fäst vid detta andra
ålderstillägg, att beviljandet deraf blir fakultativt eller beroende dels
på om kommunen anser sig ha förmåga att utgöra hvad på densamma
belöper, dels på om den finner läraren i verkligt behof deraf; det
skulle således tillkomma kommunen att bestämma, huruvida det skulle
utgå eller icke.

Hade frågan kunnat lösas på ett sådant sätt, då skulle jag för
min del varit med derpå. Nu är det icke bestämdt uttaladt af mer
än 8 personer i de af mig förut berörda utlåtandena, att detta ålderstillägg
bör utgå endast åt lärare. Af de öfriga har en del endast talat

Rörande
folkskolelärares

aflönino.
(Forts.)

N:o 40.

38

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. ni.

om lärare, men om detta uttryck skall anses omfatta både lärare och
lärarinnor, vet jag icke. Och en del har talat om lärarepersonalen, deri
älven lärarinnorna torde vara inbegripna. Flertalet åt'' dem, som afgifvit
yttrande i frågan, synes emellertid vara af den åsigten, att
ålderstillägget bör utgå åt alla, men denna åsigt kan jag för min del
ej biträda.

Andra Kammaren har nu visserligen i första punkten bifallit herr
CarlPerssons motion om kofodersersättningen, men dåFörsta Kammaren
redan afslagit samma motion, är nog frågan för denna riksdag förfallen,
då jag är öfvertygad om, att vi icke kunna få en gemensam
votering till stånd, ty jag förmodar, att Första Kammaren, sina traditioner
trogen, kommer att äfven nu vägra det.

Under sådana förhållanden kan jag för närvarande icke göra
annat än yrka afslag å såväl utskottets hemställan som å herrar
Hammarlunds och Högstedts motioner.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Såsom
frågan nu föreligger efter Första Kammarens beslut i första punkten,
så nödgas jag göra samma yrkande som den föregående talaren, men
jag vill med några ord angifva skälen derför.

Jag försökte med ärligt allvar inom utskottet att lösa dessa frågor,
som vi nu icke slippa ifrån här i Riksdagen med mindre än att något
åtgöres i dem. Jag hade då tänkt mig, att vi skulle få till stånd eu
skrifvelse i samma rigtning som den här föreslagna äfven i första
punkten, men detta mötte ett så starkt motstånd ifrån förstakammarledamöternas
sida, att vi icke kunde genomdrifva vår önskan.

Nu har, som herrarne veta, Första Kammaren bifallit punkt 1
och dermed afslagit herr Carl Perssons motion i den del af lönefrågan,
som rör kofodret.

Hvad blir följden af detta beslut? Jo, följden blir den, att det,
som vi ha beslutat, icke kan leda till någon åtgärd alls, utan att frågan
i den delen förfallit.

Om vi nu i likhet med Första Kammaren bifalla punkt 2, som
nu föreligger, så ha vi beslutat en skrifvelse till Kong], Maj:t, det är
nog sant, med begäran, att Kongl. Maj:t skall taga frågan i denna
del under öfvervägande. Men är det lämpligt, när man vill lösa en
så invecklad och långtrådig fråga som denna, att Kongl. Maj:t då
icke skulle taga hela lönefrågan i betraktande?

Det skulle bestämdt icke bli dyrare för staten. Ehuru Första
Kammaren nu vill vara sparsam, så kommer den genom sitt beslut
till en 5,000 kronors högre kostnad än den skulle gjort genom ett
bifall af motionen.

Skälet, hvarför jag och en del andra reserverat oss i denna punkt,
är således det, att vi icke kunde få frågan löst i ett sammanhang
genom att besluta denna skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ty frågan
kan icke afgöras, utan att Kongl. Maj:t tager den om hand. Särskildt
är detta fallet med pensionsförhållandena, såsom en talare förut nämnde.

Mig förefaller det lämpligast, att staten, som nu betalar 2/3 af
den fasta lönen, också i alla andra afseenden af skollärarnes löne -

39 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

förhållanden bidrager i samma proportion, och att kommunerna bidraga
med */3:clel.

Nu vet jag alltför väl, att det är många, som hålla på förslaget,
enär de resonnera som så: “hvad förlora vi egentligen derpå, det gäller
ju endast ett skrifvelseförslag, och någon löneförhöjning är det icke
fråga om, hvarken detta år eller det nästa".

Jag vill då säga, att, om vi nu afslå förslaget, ha vi dermed
lemnat möjligheten öppen för att frågan i dess helhet en gång skall
kunna komma under Kongl. Maj:ts pröfning, och det är enda sättet
att komma till ett resultat och få ett slut på denna förfärliga kofoderfråga,
som oupphörligt kommer igen här i kammaren. Det är,
som sagdt, skälet hvarför jag yrkar afslag. Frågan kan komma tillbaka
nästa riksdag, då vi kunna öfverlemna den i sin helhet åt Kongl.
Magt. Jag för min del tror, att Kongl. Maj:t är den, som både kan
och bör lösa den, och att en lösning bör ske ju förr dess hellre.
Men skiljer man frågans olika delar ifrån hvarandra och vill besvära
Kongl. Maj:t med att taga bara en del under ompröfning, och Riksdagen
sedan beslutar medgifva skollärarne den nu ifrågasatta löneförhöjningen,
kom sedan och begär en ändring i fråga om kofodret, få vi se,
hvad resultatet blir!

Den rätta vägen för frågans lösning är att Andra Kammaren för
närvarande afslår saken, till dess Kongl. Maj:t pröfvat den i ett sammanhang;
sedan få äfven vi afgöra den i ett sammanhang. Detta är
i korthet sagdt afsigten med min reservation och till det yrkande jag
gör, nemligen om afslag för närvarande.

Herr Högstedt från Helsingborg: Herr talman! I likhet med
herr Hammarlund ber jag att få uttala min tacksamhet mot utskottet
för den välvilja, det visat min motion, samt äfven uttala den önskan,
att jag helst sett, att den bifallits på det sätt jag begärt.

De anmärkningar, jag haft att göra mot motiveringen, ha redan
uttalats af herr Hammarlund, och jag har inga flere att tillägga.

En föregående talare förvånades öfver att icke de tillfrågats,
hvilka skulle bidraga till detta andra ålderstillägg. Men dessa äro ju
i kammaren representerade, och kunna sålunda bär gifva sin önskan
och vilja tillkänna.

Huruvida de ifrågavarande lärarne och lärarinnorna äro i behof
af detta andra ålderstillägg, den frågan är redan förut berörd, så jag
skall icke upprepa hvad derom yttrats, utan jag ber endast att få instämma
i det yrkande, som här gjorts af herr Hammarlund.

Herr Liljeholm: Herr talman! Innan jag går att yttra mig i
föreliggande fråga, vill jag förutskicka den anmärkningen, att det här
föreslagna ålderstillägget, icke i minsta mån berör mina löneförhållanden
som folkskolelärare. Ty i Göteborg äro löneförhållandena vid
folkskolorna så ordnade, att en ordinarie lärare under de 5 första
tjensteåren har 1,350 kronor i lön, under de 5 derpå följande 1070
och sedan allt fortfarande 2,000 kronor. För hvarje timmes undervisning,
som faller utom det lagstadgade antalet timmar per vecka,

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forta.)

N:o 40.

40

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Rörande

folkthole lärares aflöning.

(.Forts.)

uppbär han 1,50 kr. Befattningen som öfverlärare aflönas med 7,
8 å 900 kronor. Häraf torde framgå, att jag icke har för afsigt att
plädera för egen vinning, då jag går att yttra mig i föreliggande fråga.

Nederst å sidan 5 medgifver utskottet, “att de nu bestämda aflöningsförmånerna
i särskilda fall kunna visa sig väl knappa, men anser
dock icke, att för hela denna personal en löneförhöjning är af omständigheterna
påkallad”.

Bland dem, som utskottet i första rummet vill utesluta från löneförhöjningen
nämnas den egentliga folkskolans lärarinnor och i audra
de folkskollärare, som genom biförtjenster bereda sig inkomst. Utskottet
förmenar, att vederbörande församlingar icke kunna känna sig
uppfordrade att bidraga till ett andra ålderstillägg åt de nu nämnda.
Hvad nu ifrågavarande lärarinnor beträffar, torde det vara allom
bekant, att en stor del af dem före seminariekursens början genomgått
en ganska dryg och kostsam kurs i privatskolor, hvarför de, jemförda
med de manliga eleverna vid seminarierna, äro synnerligt väl förberedda.
Vidare kan tilläggas, att den Håriga seminariekursen, lågt
beräknad, icke kan genomgås med mindre kostnad än 2,000 kronor,
hvilka i de flesta fall måste upplånas. Lägges dertill att, sedan den
unga qvinnan sträfvat sig igenom seminariekursen, egnar hon sig med
hela sin energi åt skötandet af skolan och arbetet för dess bästa.
Derom kunna alla vittna, som varit i tillfälle att följa skolor, som
skötas åt lärarinnor, och alla folkskoleinspektörer äro också ense
härom.

Jag öfvergår nu till den andra gruppen af dem, som utskottet
velat utesluta från den ifrågasatta löneförhöjningen, nemligen folkskolelärare,
som skaffa sig extra inkomster genom biförtjenster. Härom
har utskottet å sid. 6 i betänkandet yttrat: “att derest ett andra
ålderstillägg skulle införas, denna förmån icke borde tillkomma samtliga
ordinarie lärare, utan i hvarje särskildt fall göras beroende af
förhandenvarande omständigheter.” Jag har undrat, hvilka dessa
“omständigheter” kunna vara. Månne utskottet endast åsyftar “omständigheter”
i form af “biförtjenster" och “behof"? En ledamot af
medkammaren, som under en lång följd af år tillhört denna kammare,
var sistlidne lördag vid frågans behandling af Första Kammaren
öppenhjertig nog att låta oss *veta, hvilka dessa omständigheter
kunna vara. Jag är den förste att ogilla, om folkskoleläraren på ett
otillbörligt och stötande sätt kastar sig in i politiska eller andra agitationer,
ty deraf kan skolan lätteligen tillskyndas skada; men å andra
sidan, huru lätt skulle det icke kunna leda till de mest orättvisa
magtmissbruk, för den händelse utskottets här uttalade mening blefve
upphöjd till lag. Läraren behöfde ej låta något annat komma sig till
last än det kanske i mångas ögon stora, eller om man så vill lilla
felet att vara tullvän eller frihandlare, under det att skolrådet och de,
som hade rösträtt å kyrkostämman, omfattade en motsatt åsigt; strax
skulle man häruti kunna finna sådana “för handen varande omständigheter",
som kunde anses tillräckliga att neka honom uppflyttning
i högre lönegrad. Men huru betänkliga jag än finner de förhållanden
jag här vidrört, vill jag emellertid icke för deras skull riskera hela

Måndagen den 4 Maj, e. m. 41

förslagets framgång, utan kommer jag att ansluta mig till utskottets
hemställan.

Det vore nog åtskilligt att säga jemväl om den tid, då, enligt
utskottets mening, detta andra ålderstillägg skulle inträda. Jag har
väl sökt, men icke kunnat finna något enda fall, der så lång tid, som
den af utskottet föreslagna eller 10 år, behöfver förflyta mellan de
löneförhöjningar, som kunna vara medgifna för olika tjensteman; deremot
har jag funnit många fall, der denna tid icke uppgår till mer
än tre år.

Efter hvad jag nu yttrat, skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Herr G rundel! framstälde yrkande om en
liten ändring uti den af utskottet föreslagna klämmen, så att den

skulle komma att lyda på följande sätt: “att Riksdagen----

må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
verkställa utredning om och under hvilka vilkor ordinarie lärare och
lärarinna må, utöfver nu bestämda löneförmåner, erhålla ett andra
ålderstillägg samt för Riksdagen“ etc. Mot detta yrkande i och för
sig skulle jag icke haft någon invändning att göra, då genom ett
sådant tillägg blott skulle åstadkommas ett förtydligande af meningen.
Dock tror jag för min del, att ett dylikt tillägg är alldeles öfverflödigt.
Motionärerna hafva visserligen för tydlighetens skull i motionerna
användt uttrycket “ordinarie lärare eller lärarinna*, men de två sista
orden äro egentligen obehöfliga. I § 34 af folkskolestadgan heter det
nemligen: “Hvad i denna sfadga finnes föreskrifvet i afseende på

lärare skall, med undantag af det, som i §§ 26 och 27 stadgas angående
förening af folkskoleläraretjenst med presterlig befattning eller
med klockaretjenst, äfven ega tillämpning på lärarinna*. Då man här
skrifver: “lärare vid folkskola*, måste man sålunda enligt min upp fattning

afse hvarje vid folkskola anstäld lärarekraft, och detta blir
ännu tydligare, om kammaren bifaller det af mig framstälda yrkandet
om ogillande af utskottets motivering.

Då Första Kammaren efter en diskussion, under hvilken skarpa
uttalanden gjordes mot den här föreliggande motiveringen, utan votering
godkänt utskottets yrkande, tillåter jag mig vördsamt hemställa,
huruvida icke jemväl denna kammare kan antaga detsamma i oförändradt
skick. Om man nemligen uti klämmen gör endast den allra
minsta ändring, riskerar man lätt att hela frågan faller.

Under sådana omständigheter ber jag, att få förnya mitt yrkande
att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, men med ogillande
af dess motivering.

Herr Hazén instämde i detta yttrande.

Herr Elowson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af ett afslagsyrkande, som gjordes af en representant på kalmarlänsbänken.
Om jag fattade honom rätt, var detta hans yrkande icke
föranledt af någon egentlig motvilja mot en förhöjning i folkskole -

N:o 40.

Rörande

folkskole lärares aflöning.

(Forts.)

N:o 40

42

Rörande

folk/kole lärares aflöning.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. in.

lärarnes aflöning. Jag trodde, att han önskade, att folkskolelärarne
skulle komma i åtnjutande af ett andra ålderstillägg; men han gjorde
emellertid en kombination mellan det ifrågasatta andra ålderstillägget
och den fråga under punkten 1, som redan blifvit, ehuru genom olika
beslut, af båda kamrarne afgjord. Erkänna vi emellertid folkskolelärarnes
berättigade anspråk på en löneförbättring, tror jag icke, att
vi dermed böra sammanknyta möjliga tvister, som kunna förefinnas
mellan Riksdagens båda kamrar angående sättet för utgörande af den
naturaprestation, som benämnes sommarbete och vinterföda åt eu ko.
Jag föreställer mig, att, då folkskolelärarne hafva ett mycket ansträngande
arbete och då de för att vinna kompetens till sitt yrke måste
underkasta sig flera års studier, de böra kunna hafva rättmätiga anspråk
på att få den löneförbättring, som nu är ifrågasatt, utan att
denna löneförbättring sammanblandas med en fråga, hvarom Första
och Andra Kamrarne hafva olika åsigter.

Jag skulle icke hafva något mot att ansluta mig till det yrkande
herr Grundell gjort, men då Första Kammaren antagit den s. k.
klämmen oförändrad, anser jag det icke vara klokt af Andra Kammaren
att ändra denna kläm. Deremot kan jag icke biträda utskottets förslag
till motivering, utan hemställer, att Andi-a Kammaren för sin del
måtte helt och hållet utesluta denna. Derigenom förlorar man ingenting
i sak. Om kamrarne fatta olika beslut angående motiveringen, afgår
en skrifvelse till Kongl. Maj:t utan motivering, och skrifvelsen kommer
att innehålla endast den kläm, som gemensamt antagits af båda kamrarne.
Såsom mig synes, innehåller utskottets hemställan i detta afseende

tillräckligt. Det heter: “att Riksdagen--— må i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong], Maj:t låta verkställa utredning,
om och under hvilka vilkor ordinarie lärare vid folkskola må, utöfver nu
bestämda löneförmåner, erhålla ett andra ålderstillägg, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunna föranleda.*

Afgår en sådan skrifvelse, har Kongl. Maj:t full befogenhet att
utreda ärendet samt att sedan för Riksdagen framlägga det förslag,
som Kongl. Maj:t, för att vinna målet, kan pröfva nyttigt och lämpligt.

Jag skall således, herr talman, be att få framställa det yrkande,
att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan, men med utelemnande
af motiveringen.

Häruti instämde herrar Olsson i Mårdäng, Gustafsson i Sjögesta
och Svensson i Olseröd.

Herr Grundell: Jag skall endast anhålla att få återtaga mitt
förut framstälda yrkande om tillägg af orden: “och lärarinna* samt
be att i stället få instämma uti utskottets hemställan i mom. a).

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf .propositioner å
hvart och ett af de yrkanden, som återstodo, nemligen: l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o bifall till nämnda hemställan men med
ogillande af motiveringen; 3:o) bifall till samma hemställan men med
utelemnande af motiveringen; och 4:o) afslag å såväl utskottets hem -

43 N:0 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

ställan som de i ämnet väckta motionerna i förevarande de]; och fann
herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall
till utskottets hemställan med ogillande af motiveringen. Votering
begärdes och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
om afslag, enligt ''följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som beträffande sammansatta stats- och lagutskottets hemställan
under mom. a i andra punkten af förevarande utlåtande n:o 7
med ogillande af utskottets motivering bifaller hvad utskottet hemstält,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som de i ämnet väckta motionerna i denna del.

Voteringen utföll med 156 ja mot 40 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut i enlighet med japropositionens innehåll.

Mom. b.

Bifölls.

Punkten 3.

Bifölls jemväl.

§ 11.

Efter föredragning hvart för sig af sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande:

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
af allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlemnat sinnesslött, döfstumt barn; och

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående beredande af tillfälle för fiskeribefolkningen i Göteborgs och
Bohus län att förvärfva eganderätt till de tomter, hvarå dess bostäder
äro uppförda, m. m., biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden
hemstält.

§ 12.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande,
n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

N:0 40. 44

Måndagen den 4 Maj, e. m.

§ 13.

Föedrogos, hvart efter annat och biföllos bankoutskottets utlåtande
och memorial:

n:o 11, med anledning af väckta motioner om åtskiljande af
kamrers- och kassörstjensterna vid riksbankens mindre afdelningskontor;

n:o 12, angående fastställande af aflöningsstat för riksbankens
afdelningskontor i Umeå; och

n:o 13 angående höjning i anslaget till extra biträde m. m. vid
afdelningskontoret i Falun.

§ 14.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 67, i anledning
af väckt motion om ändringar i förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket.

Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
O. Jonsson i Hot afgifna motion, n:o 56, hemstälde utskottet i föreliggande
utlåtande:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
sådana ändringar måtte blifva vidtagna i kongl. förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket,
att församlingens och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen
af skogsafkastningen vid de ecklesiastika boställena må blifva, uti de
af utskottet påpekade hänseenden, bättre tillgodosedd än för närvarande
är förhållandet.

Herr Hedin begärde ordet och yttrade: Herr talman! Beträf fande

den sakfråga, som beröres i den väckta motionen och i utskottets
deröfver afgifna utlåtande, har jag intet omdöme att här uttala. Deremot
nödgas jag till kammaren hemställa, att kammaren måtte vidtaga
en formel ändring uti utskottets hemställan.

Som kammaren väl vet, stadgar 77 § i regeringsformen, att samtliga
kronans domäner — och det gäller likaväl om skogsegendomar
som om jordbruksdomäner — skola förvaltas efter de grunder, som
Riksdagen föreskrifver. Det är således Riksdagen allena—ickeRiksdagen
för sin del, utan Riksdagen allena, utan Kongl. Maj:ts delaktighet —
som föreskrifver grunderna för förvaltningen af samtliga statens
domäner.

Derför var ock den förordning rörande hushållningen med de allmänna
skogarne i riket, som bar datum den 29 juni 1866, utfärdad i
fullkomlig öfverensstämmelse med de grunder, som af Rikets Ständer
blifvit angifna i deras skrivelser af den 16 februari 1858 och den 30
november 1863.

Likväl inträffade år 1894, att Kongl. Maj:t tillät sig att på
dåvarande chefens för finansdepartementet föredragning utan ens

4ö N:0 40.

Måndagen den 4 Maj, e. na.

Riksdagens hörande upphäfva 1866 års förordning och utfärda en nv
förordning, förordningen af den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket. Jag vill ej fördölja, att
Riksdagen i den frågan — likasom i en annan fråga, som berördes
bär för några veckor sedan — har sin del af ansvaret för, att Kongl.
Maj:t ej iakttagit grundlagens bud i 77 § regeringsformen. — Emellertid
— redan året derefter, år 1895, visade dock Riksdagen, att den
kom ihåg, hvad dess rätt är enligt grundlagen, och att den icke hade
förbisett, att Kongl. Maj:t öfverskridit sin rätt, då Kongl. Maj:t med
förbigående af Riksdagen utfärdat 1894 års förordning angående förvaltningen
af statens skogsdomäner. Ty när vid 1895 års riksdag
en motion väcktes om sådan förändring i 65 § af denna förordning
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att domänstyrelsen
skulle få rätt att upplåta sand- och grustägter m. m. på
utarrenderade kronodomäner, så hemstälde statsutskottet ingalunda,
att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med någon anhållan om,
att Kongl. Maj:t skulle vidtaga denna förändring i 1894 års förordning,
utan statsutskottet, uppmärksamt på Riksdagens rätt och befogenhet,
hemstälde, att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med
anhållan om utredning och förslag i ämnet, hvilket ock blef Riksdagens
beslut. Ja, i en annan fråga, som icke innebar någon direkt förändring
af bestämmelserna i förordningen om hushållningen med de
allmänna skogarne i riket, nemligen den, huruvida icke staten skulle
kunna förskaffa sig någon inkomst af jagträtten å kronoparkerna, blef
med anledning af eu till formen alldeles korrekt motion af herr Collander
med flere af statsutskottet hemstäldt och af Riksdagen bifallet,
att man af Kongl. Maj:t skulle begära utredning och förslag — alldeles
icke att Kongl. Maj:t skulle på egen hand i ämnet förordna.

Emellertid har nu lagutskottet i år i likhet med motionären föreslagit,
att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kongl. Maj:t skulle tillerkänna sig rätt att sjelf vidtaga en förändring
i samma 1894 års förordning, om hvilken Riksdagen mycket väl
visste och kom ihåg i fjol-, att grunderna för den förvaltning, hvarom
i denna förordning stadgas, skola fastställas af Riksdagen, och af
Riksdagen allena.

Jag kan icke gerna föreställa mig, att, när uppmärksamheten
fästs å denna sak, Riksdagen nu skulle vara benägen att — trots de
farliga konsekvenser, hvartill ett sådant uttalande kan leda — uppdraga
åt Kongl. Maj:t att ensam lagstifta i ett ämne, som i sjelfva
verket är förbehållet åt Riksdagens uteslutande lagstiftningsrätt genom
den flera gånger citerade paragrafen i regeringsformen.

Jag skall i anledning häraf tillåta mig att hemställa om den
formella ändring i utskottets hemställan,

“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket, att församlingens
och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsuf
kastningen vid de ecklesiastika boställena må blifva, uti de af ut -

N:o 40. 46 Måndagen den 4 Maj, e. m.

skottet påpekade hänseenden, bättre tillgodosedd än för närvarande
är förhållandet."

Det är ju alldeles klart, att om Riksdagen skulle göra, hvad den
i sjelfva verket icke har någon rättighet till, nemligen uppgifva
Riksdagens beslutanderätt i fråga om slrogsdomänerna och öfverlåta
åt Kongl. Maj:t att beträfiande dem ensam lagstifta, så hvarför skulle
man ej sedermera göra på samma sätt i fråga om statens jordbruksdomäner? Jag

sade, att Riksdagen icke har ratt att förfara på detta sätt.
Riksdagen må hysa hvilket förtroende till Kongl. Maj:ts visdom som
helst, så har Riksdagen icke rått att, så länge 77 § regeringsformen
har den lydelse, den för närvarande har, förspilla en rätt, som ej tillkommer
denna Riksdag allena utan tillhör representiva institutioner,
så länge grundlagen har den lydelse, som den för närvarande har.

Jag anhåller hos eder, herr talman, om proposition å mitt yrkande
om ändring i utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson förklarade sig instämma med herr Hedin.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Mine herrar! Sedan

den siste talaren så omständligt formulerat den kläm, som han önskade,
att Andra Kammaren skulle godkänna, har jag icke mycket att tilllägga.
Det synes af detta betänkande, att tre utskottsledamöter från
denna kammare jemte mig reserverat sig mot det beslut, hvartill utskottet
kommit. Vi voro nemligen af den bestämda mening, att
Kongl. Maj:ts rätt i detta fall icke borde utsträckas så långt, som kär
ifrågasattes i utskottets kläm, utan att Riksdagen skulle få vara med
i afseende å sjelfva lagstiftningen, då det gälde så vigtiga omständigheter
som de här ifrågavarande, jemte det att vi, åtminstone jag
för min del, hade den bestämda åsigten, att nu, sedan löneregleringarne
blifvit allmänt faststälda i hela landet, presterskapet icke från
de ecklesiastika boställena borde komma i åtnjutande af några ytterligare
förmåner med afseende å skogsinkomsterna från desamma, utan
att dessa inkomster skulle, om det vore möjligt, hufvudsakligen tillfalla
kommunerna. Af den anledningen framlade vi det förslag, som
här föreligger såsom reservation af herrar F. Andersson, J. Anderson,
P. G. Petersson och af mig.

Jag skall emellertid för min del be att få yrka bifall till den
kläm, hvarom nu förslag här af herr Hedin framstälts, då den enligt
mitt förmenande innebär både hvad vårt yrkande i sig innesluter och
äfven ett bestämdt uttalande, att lagförslaget bör föreläggas för Riksdagen,
innan någon förordning af Kongl. Majrt utfärdas med afseende
å dessa ecklesiastika boställsskogar.

Jag skall, som sagdt, be att få förena mig i herr Hedins yrkande.

Herr Jonsson i Hof: Herr grefve och talman! Mine herrar!

Jag skall till en början gifva till känna, att jag fullt instämmer i det
yrkande, som herr Hedin gjorde, men jag skall derjemte förklara,
hvarför jag valde denna form för min hemställan i motionen. Det

Måndagen den 4 Maj, e. m.

47

N:0 40.

berodde nemligen derpå, att denna förordning af den 26 januari 1894
jemte eu del bestämmelser, som ovilkorligen äro af sådan art, att
Riksdagen bör fatta beslut derom och ej öfverlåta denna bestämmanderätt
åt Kongl. Maj:t, äfven innehåller en massa detaljbestämmelser af
sådan beskaffenhet, att de hemmahöra under Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt. Jag vågade mig då icke på att välja någon annan
form, enär jag sjelf icke ansett mig kunna precisera, hvilka delar af
denna författning borde vara af allmän civillags natur och således af
sådan art, att Riksdagen sjelf skulle fatta beslut derom, och hvilka
delar borde falla under Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt.
Men jag tror icke, att det möter något egentligt hinder att fatta det
beslut, som herr Hedin föreslog, ty då har Riksdagen åtminstone
häfdat sin rätt i det vitalfall, som här föreligger.

Jag skall derför be att få instämma i herr Hedins yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan med den af herr Hedin föreslagna ändring.

§ 15-

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 68, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
oktober 1873.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 197, hade herrar
John Olsson och P. J. M. Erikson från Stockholm, S. A. Hedin och
E. J. Ekman hemstält, att 13 § i berörda förordning skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

“Främmande trosbekännare är för sin person och sin inkomst af
kapital eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna
till svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga
ändamål äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
i annat fall än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkstäld.“

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar Hasselrot, von Krusenstjerna och Nilsson i Skärhus,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i .skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder, på
det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner
annan kristen troslära än den evangeliskt-lutherska, och hvars prest
eller föreståndare är behörig och pligtig att föra anteckningar öfver
medlemmarnes borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekän -

, Om ändrad
lydelse af
13 § i dissenterlagen.

N:o 40.

Om ändrad
lydelse af
t:i § dissenterlagen.

(Forts.)

48 Måndagen den 4 Maj, e. m.

Hare, i fråga om hvilka alla det torde få anses utredt, att de före
utfärdandet af förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets
löneinkomster den 11 juni 1862, förordningen angående ordnande
af presterskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872 samt förordningen angående allmänt
ordnande åt klockares löneinkomster den 2 november 1883 icke varit
lagligen skyldige att erlägga de för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller
betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,
må, utan hinder af de på grund af åberopade författningar verkställa
löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och
således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning af hvad som
af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan anses utgöra
aflöning och ersättning för omförmälda, numera upphörda afgifter
och lönebidrag, dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade
löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda, må varda
vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd:

samt af herrar Folke Andersson, J. Anderson i Tenhult och E.
Svensson från Carlskrona, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida icke medlemmar af främmande, utaf staten erkända trossamfund
må kunna för sina personer befrias från deltagande med
svenska kyrkans medlemmar i aflöning åt dess presterskap, i den mån
faststälda löneregleringar för detta presterskap gå till ända, samt om
framläggande för Riksdagen af det förslag, hvartill utredningen komme
att gifva anledning.

Ordet begärdes af

Herr John Olsson, som yttrade: Herr talman! Mine herrar!
Den föreliggande frågan har visserligen genom Första Kammarens
redan fattade beslut fallit; och jag skall derför ej heller ingå i någon
vidlyftigare motivering af motionärernas yrkande. Men jag anser mig
dock böra med några ord upptaga till besvarande ett par af de skäl.
som utskottet för sin hemställan anfört.

Utskottet säger till en början, att, så länge den evangelisk-lutherska
kyrkan är en statsinstitution, bör enligt dess mening hvarje svensk
medborgare vara skyldig att bidraga till densammas underhåll. Jag
finner icke, att detta argument håller streck. Det skulle kunna användas,
så länge staten ej medgåfve någon rätt till utträde ur statskyrkan,
utan tvingade alla medborgare att vara medlemmar deraf.
Men då staten frångått denna princip — och det med rätta — samt
medger rätt till utträde-hir statskyrkan, så följer väl som en konseqvens
deraf, att staten också bör medge dessa främmande trosbekännare,
som tillåtits utgå ur statskyrkan, befrielse från att betala skatt till
statskyrkan. Ingen lärer kunna bestrida, att konseqvensen fordrar ett
sådant medgifvande, när man nu eu gång tillåtit främmande trosbekännare
att utträda ur statskyrkan.

Utskottet åberopar vidare, att på samma grund som staten fordrar,

Måndagen den 4 Maj, e. m.

49 N:o 40.

att främmande trosbekännare skola bidraga t. ex. till den otfentliga
undervisningen, böra de också bidraga till presterskapets aflöning.
Jag tror dock icke, att detta exempel är af någon betydelse; ty det
torde väl svårligen kunna bestridas, att det är ett helt annat förhållande
med den otfentliga undervisningen än med afgifterna till presterskapet.
Man tvingas — och det med rätta — att gå i skola eller att
bibringa sina barn undervisning, men ingen tvingas att gå i kyrkan
eller begagna sig af presterskapets hjelp.

Vidare säger utskottet, att ett bifall till motionen skulle i betänklig
mån rubba de bestående konventionerna rörande presterskapets aflöning,
och att motionären icke angifvit något sätt, hvarigenom man
skulle bereda fyllnad i presterskapets aflöningsförmåner. Det är ju
klart, att någon rubbning af dessa löneförmåner alltid skulle bli följden
af förslagets antagande, men denna torde väl icke åtminstone för närvarande
vara af så synnerligen stor betydelse, då, såsom bekant, antalet
främmande trosbekännare för närvarande icke är så särdeles stort.
Och skulle man också på ett eller annat håll behöfva åstadkomma
någon fyllnad i presterskapets löneförmåner, så torde det väl icke
vara omöjligt att ordna den saken.

Derefter anför utskottet såsom ett ytterligare skäl för afslag å
motionen, att man af svenska kyrkans presterskap fordrar åtskilliga
borgerliga förrättningar — äfven i fråga om främmande trosbekännare
— och att det af denna grund vore origtigt att befria dessa frän
skattskyldigheten till kyrkan och presterskapet. Jag vill deremot
erinra, att detta påstående icke är fullt korrekt, ty i gällande lag,
kong], förordningen 6 augusti 1894, jemförd med dissenterlagen, är det
föreskrifvet, att främmande trosbekännare, som bilda egna samfund,
kunna åt sina församlingsföreståndare få inrymd rättighet att utföra
dessa borgerliga förrättningar, såsom afgifvande af statistiska uppgifter
o. s. v., som eljest åligga statskyrkans presterskap. Det heter
i denna förordning af 1894, att “rörande anteckning om främmande
trosbekännare, åt hvars föreståndare eller presterskap blifvit lagligen
uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne föra kyrkoböcker, gäller,
i afseende å såväl kyrkoböckers förande som betygs utfärdande enligt
faststälda formulär, meddelande af uppgifter till vederbörande
myndigheter m. m., i tillämpliga delar, hvad i denna förordning är
föreskrifvet“. Och då utträde ur svenska kyrkan är medgifvet —
ehuru blott till redan erkändt trossamfund — följer deraf, att hvarje
sådant trossamfund kan hos Kongl. Maj:t begära att få åt sitt presterskap
eller sin församlingsföreståndare uppdraga att fullgöra dessa
rent borgerliga förrättningar. Det torde således från denna sida sedt
ej möta något hinder för att befria dissenters från skattskyldighet till
statskyrkans presterskap.

För öfrigt finnes ju en annan utväg, om man skulle finna lämpligt
att använda den, nemligen att bestämma en särskild mindre afgift
för hvarje särskild presterlig förrättning, t. ex. afgifvande af betyg
o. s. v. När ett sådant betyg då begärdes af en dissenter, kunde ju
denne åläggas att betala den afgift, som i sådant fall kunde anses
Andra Kammaren» Prot. 789(7. N:o 40. 4

Om ändrad
lydel»e af
13 § ditfenterlagen.

(Forts.)

N:o 40. 50

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om ändrad
lydelse af
13 § ditsenterlagen.

(Forts.)

skälig. Jag tror således, som sagdt, icke att detta utskottets skäl
förtjenar något afseende.

Af de båda reservationer, som finnas bifogade utskottets betänkande,
finneri jag, att den första uteslutande afser den ersättning för
sådana äldre särskilda afgifter till kyrkan och presterskapet, som numera
utgår i penningar och ingår i presterskapets aflöning, under det
att den andra reservationen blott syftar på den personliga afgiften
till presterskapet. Det synes mig, att ingendera af dessa reservationer
ens på mycket långt när i rättvis grad tillmötesgår de kraf på befrielse
från afgifter till statskyrkan och dess presterskap, som främmande
trosbekännare rättvisligen ega, då de icke längre tillhöra statskyrkan.
Men skulle jag sättas i valet mellan endera af dessa reservationer, så
skulle jag för min del anse, att den första af dessa, den af herrar
Hasselrot, von Krusenstjerna och Nilsson afgifna, vore att föredraga,
och det bland annat af det skälet, att den afser en förändring, som
skulle kunna vinna tillämpning omedelbart, under det att den af herr
F. Andersson m. fl. afgifna reservationen afser en förändring, som
skulle inträda först sedan nu gällande lönekonventioner gått till ända,
d. v. s. i en ganska aflägsen framtid.

Jag ber emellertid tills vidare att få yrka bifall till motionen,
hufvudsakligen för att derigenom få till stånd en opinionsyttring i
frågan. Hon är visserligen för denna riksdag fallen, men den hör
till de frågor, som ej kunna falla, utan måste — om än i en mer
eller mindre aflägsen framtid — lösas i öfverensstämmelse med rättvisans
fordringar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Hedin instämde häruti.

Herr von Krusenstjerna: Jag kan visserligen icke instämma
i motionärernas uppfattning af den förevarande frågan, men då jag
nu icke vill så sent på aftonen trötta kammaren med någon längre
framställning af min mening, vill jag inskränka mig till att uttala,
att jag för min del hyser samma åsigt som den, som fann sitt uttryck,
icke i detta lagutskottsbetänkande, utan i det lagutskottsutlåtande,
som i denna fråga afgafs vid 1886 års riksdag. Af denna uppfattning
följer äfven, att jag icke kan biträda lagutskottets hemställan,
att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas, utan anser, att någon
åtgärd i frågan bör af Riksdagen vidtagas.

Jag torde derför äfven med några tå ord få motivera denna min
åsigt.

Som kammaren har sig bekant, ingingo i presterskapets aflöning

— nemligen innan löneregleringarna började, d. v. s. före 1862

— bland annat dels vissa frivilliga afgifter, dels afgifter för särskilda
presterliga förrättningar. De förra kunde en främmande trosbekännare
helt och hållet undandraga sig, de senare äfven, derigenom att han
icke anlitade presterskapets biträde, hvilket väl också blott förekom i
ganska sällsynta fall. Denna uppfattning rörande de främmande trosbekännarnes
rätt att undandraga sig afgifterna till presterskapet fann

51 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

ju — hvad beträffar afgifterna för särskilda presterliga förrättningar

— sitt legala uttryck i 1860 års författning, som bestämde, att afgifter
för särskilda förrättningar icke skulle utgöras af främmande
trosbekännare i annat fall, än då dessa anlitade prest om biträde.
Denna bestämmelse återupprepades i nu gällande förordning af 1873.
I detta hänseende är ju således lagen klar. Men, mine herrar, efter
år 1860 började presterskapets lönereglering, nemligen i och med
1862 års författning. Denna utgår derifrån, att afgifter för särskilda
förrättningar, påskpenningar, jura stolse, matoffer o. d. skulle omsättas
i, så att säga, fasta afgifter till presterskapet ifrån församlingarna
och ingå bland de andra utskylderna i presterskapets aflöning. Följden
deraf blef ostridigt den, att i en hel del löneregleringar icke iakttogs
stadgandet i den då gällande 1860 års förordning eller i den sedermera
utfärdade 1873 års författning, utan att främmande trosbekännare
blefvo ålagda att deltaga äfven i ersättningen för dessa afgifter för
särskilda presterliga förrättningar. Ty det hade i regleringarna blifvit
bestämdt, att så och så stora utskylder skulle utgå till presterskapet,
och i dessa utskylder hade sedan inräknats ersättningen för de nämnda
afgifterna. De främmande trosbekännarne synas mig derför ha blifvit
i strid med gällande lag ålagda en afgift, som de ej voro skyldiga
att utgifva, och detta synes mig så mycket mer obilligt, som de icke

— såsom icke varande röstegande vid kyrkostämma — haft tillfälle
att deltaga i den utredning och behandling., som föregingo dessa löneregleringar,
eller i det slutliga beslutet rörande dem.

Det är på denna grund, som jag anser, att billighet och rättvisa
kräfva, att man härutinnan söker åstadkomma en förändring, och det
är om utredning i sådant syfte, som jag och två af utskottets öfriga
medlemmar ansett oss böra hemställa. Beträffande en sådan utredning
— det vill jag i likhet med motionären framhålla — har det åt
oss framstälda förslaget det företrädet framför det af de tre andra
reservanterna framstälda, att genom antagande af vårt förslag någon
rättelse bör kunna åstadkommas snarare än genom bifall till de sistnämnda
reservanternas förslag, hvilket uppskjuter all rättelse i det
anmärkta förhållandet, ända tills nu gällande lönekonventioner gått
till ända. Det är med hänsyn härtill, som jag, herr talman, tillåter
mig hemställa om bifall till den af herrar Hasselrot, Nilsson och mig
afgifna reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Odhner och G. Ericsson från
Stockholm.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr talmannen
gaf propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
derefter på hvartdera af de under öfverläggningen framstälda yrkanden,
nemligen dels afslag å utskottets hemställan och bifall till herr
Hasselrots m. fl. reservation och dels bifall till den i ämnet väckta
motionen. Herr talmannen fann den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes, blef,

Om ändrad
lydelse af
13 § dissenterlagen.

(Forts.)

N:o 40. 52

Måndagen den 4 Maj, e. m.

sedan till kontraproposition antagits bifall till förenämnda reservation,
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Hasselrot med flera afgifna, utskottets betänkande
vidfogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 97 ja mot
93 nej; varande sålunda utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 69, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af § 11 i kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att berörda, inom Andra
Kammaren af herr L. Eriksson i Bäck afgifna motion, n:o 149, ej
måtte af Riksdagen bifallas.

Motionären, herr Eriksson i Bäck, yttrade: Enligt den senaste
kommunala rösträttsstatistiken utgör hela antalet kommunalt röstberättigade
på landsbygden 518,053 personer. De röstegande, som icke
hafva högre röstetal än 50 fyrk, torde vara nästan utan inflytande
vid afgörande af kommunala angelägenheter; ja, till och med de, som
hafva ända till 100 fyrk och något deröfver, torde icke i någon väsentlig
mån kunna göra sitt inflytande gällande inom de kommuner, der
något s. k. fyrkvälde förekommer. De, som nu hafva upp till 50 fyrk,
utgöra nära B/7 af samtliga röstberättigade, och de, hvilka hafva öfver
100 fyrk, utgöra endast 39,750 personer. Det blefve icke fullt 7
procent af detta antal, som komme att beröras af en inskränkning
till ‘/j,, af kommunernas hela fyrktal. Det synes mig derför, att den
föreslagna inskränkningen af den kommunala rösträtten till l/29 icke
kan blifva någon betydande reform.

Då lagutskottet nu emellertid afstyrkt min motion i detta ämne
på den grund, att man borde afvakta det förslag, som Kongl. Maj:t
kan komma att för Riksdagen framlägga med anledning af de nu

53 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

fullbordade statistiska utredningarna rörande den kommunala rösträtten,
skall jag nu icke framställa något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Efter föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande n:o 70, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse af
§ 17 mom. 1 värnpligtslagen, biföll kammaren utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan.

§ 18.

Till behandling förekom dernäst Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om meddelande af föreskrifter
dels till förhindrande af barns och minderåriges användande vid offentliga
förevisningar och dels till inskränkande af barns och minderåriges
användande vid offentliga teaterföreställningar.

Sedan, med anledning af en inom Första Kammaren af herr A.
von Möller väckt motion, n:o 15, nämnda kammare, med bifall till
vederbörande tillfälliga utskotts hemställan för sin del beslutat:

“att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utröna, om och till hvilken utsträckning
stadganden må kunna meddelas i syfte dels att förhindra barns och
minderåriges användande vid offentliga förevisningar, såsom lindansning,
konstridning, akrobatiska och andra konststycken, vid varietéoch
dylika föreställningar, dels att inskränka barns och minderåriges
användande vid offentliga teaterföreställningar samt, derest utredningen
dertill föranleder, i ämnet utfärda erforderliga föreskrifter*, samt beslutet
härom genom protokollsutdrag delgifvits Andra Kammaren,
som den 4 sistlidne mars hänvisat ärendet till sitt tredje tillfälliga
utskott, så hemstälde i nu föreliggande utlåtande sistnämnda utskott,
att Andra Kammaren icke måtte biträda Första Kammarens beslut.

Häremot hade reservation anmälts dels af herr N. J. Nilsson
i Grafva; dels ock af herrar S. Palme, \1. Alsterlund och Jonas Andersson
i Olsund, som hemstält, att Andra Kammaren, med afslag å utskottets
afstyrkande, ville förena sig i det af Första Kammaren rörande ifrågavarande
motion fattade beslut.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. m.

Herr Thestrup: Sedan det Första Kammarens tillfälliga utskott,

som behandlat denna inom samma kammare väckta motion, enhälligt

N:o 40. 54

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om med- tillstyrkt och kammaren sjelf utan meningsskiljaktighet beslutat afföreskrift
er utande af en skrifvelse till Kong!. Maj:t af det innehåll, som Första
} till Tför-r Kammarens utskottsbetänkande i ämnet angifver, skulle det mycket
hindrande förvåna mig, om denna kammare, hvilken eljest just sträfvat efter
af barns att tillvarataga sedlighetens intressen, nu icke skulle lemna sitt
understöd åt ett så godt och ädelt syfte som den föreliggande moförevisningar
tionens. Andra Kammarens tillfälliga utskott har emellertid nu —

m. m. ehuru reservationer deremot afgifvits — hemstält, att Första Kam (Forts.

) marens beslut icke måtte af denna kammare biträdas. Utskottet har

såsom skäl derför anfört, att motionären icke till stöd för sina påståenden
lemnat någon uppgift på faktiskt förekommande missförhållanden
i förevarande hänseende, d. v. s. icke derutinnan åstadkommit
någon bevisning. Ja, sant nog är det, att det är ytterst svårt att i
sådana fall som de här ifrågavarande åstadkomma bevisning; ty den
misshandel, för hvilken dessa “artistbarn“ äro utsatta, sker naturligtvis
i allmänhet eller uteslutande på sådana ställen och under sådana
förhållanden, att deras klagan icke framtränger till polisen eller vederbörande
myndigheter på de platser, der de uppträda. Derför är det
nog svårt, för att icke säga omöjligt, för myndigheterna att i detta
fall uppträda med den magt, som lagen eljest gifver dem. Utskottet
har emellertid från åtskilliga af rikets större städer införskaffat upplysningar
om förhållandena. Dessa upplysningar hafva visserligen, af
skäl som jag nyss nämnde, icke kunnat blifva synnerligen omfattande,
men i alla fall synas mig de, som lemnats från de största städerna,
vara ganska belysande. Jag skall nu icke ytterligare referera något
deraf, utan endast hänvisa till de uppgifter, som förekomma på sid.
5 och 6 af utskottets betänkande.

Såsom skäl för sitt afstyrkande anför utskottet, att “utväg icke
skulle saknas för ordningsmagten att ingripa mot misshandel, synnerligast
om den utöfvas å allmänt ställe och under offentlig förevisning*.
.Nej, mine herrar, vederbörande cirkus- eller varietéföreståndare aktar
sig nog väl för att på allmänt ställe eller under offentlig förevisning
göra sig skyldig till sådan misshandel, som kunde föranleda polismyndigheten
att ingripa. Vid dessa tillfällen få dessa konstens adepter
försöka att se så glada ut som möjligt. De veta nog sjelfva, hvad
som väntar dem, om de icke så göra.

Utskottet säger vidare, att “när öfveransträngning eller dålig behandling
af barn och minderårige i fråga förekommer, densamma
hufvudsakligen eger rum under tiderna mellan de offentliga förevisningarna,
då sjelfva inöfvandet af de till uppvisning afsedda s. k.
konststyckena försiggår utan några främmandes närvaro*, och sålunda
skulle polismyndigheten dervid icke ega någon befogenhet eller magt
att ingripa. Ja, detta är fullkomligt sant; men om en lagstiftning i
det af motionären angifna syfte kunde åstadkommas och uppträdande
af minderåriga vid slika tillställningar förbjödes, skulle naturligtvis
dessa förberedande öfningar i och med detsamma upphöra. Det värsta,
som kunde inträffa genom en sådan förbudslagstiftriing, som motionären
föreslagit, vore väl det, att man derigenom förhindrade eller åtminstone
försvårade utbildandet af nya akrobater, lindansare och

55 N:0 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

gyckelmakare. För min del vågar jag på det allra högsta betvifla,
att derigenom någon skada skulle tillskyndas samhället eller dessa
personer sjelfva.

För att gendrifva motionärens påstående, att barnens intellektuella
utveckling skulle åsidosättas under den långa tid, som åtgår, innan
de förvärfvat sig nog yrkesskicklighet för att kunna offentligen uppträda,
säger utskottet på sid. 8: “för den bokliga undervisningen af
dylika barn och minderårige, så vidt de tillhöra svenska församlingar,
hafva för öfrigt vederbörande myndigheter författningsenlig befogenhet
att i händelse af motvillighet eller tredska draga nödig försorg''.
Ja, det kan väl så synas; men det hörer väl till undantagen, att
minderåriga svenska barn uppträda inom de kommuner, som de i
skolafseende tillhöra och hvars skolmyndigheter det tillkommer att se
till, att barnen få den undervisning, som skolstadgan föreskrifver.
Nej, de resa land och rike omkring, från den ena platsen till den
andra, och om skolmyndigheterna på någon plats då också hade befogenhet
att ingripa och sätta barnen i skolan, så lärer dock icke den
undervisning, som de i så fall finge under sin vistelse 8 dagar här
och 8 dagar der, icke blifva af någon som helst betydelse. Detta
beträffande de svenska barnen.

Hvad åter angår de utländska barnen, som äro ännu flera, kan
jag icke se, att vare sig skolmyndigheterna eller andra vederbörande
hafva något slags befogenhet att ingripa gent emot dem och tillse,
att någon undervisning blir dem beredd.

Det säges på ett ställe i utskottets betänkande, att barns medverkan
vid offentliga föreställningar icke så synnerligen ofta förekommer,
men jag vädjar till dem af herrarne, som hafva sett slika föreställningar
af ett eller annat slag vare sig i hufvudstaden eller i landsorten,
om det icke ofta är sådana minderåriga och i späd ålder varande
barn, som vid dylika föreställningar mycket ofta uppträda, och om
det icke är just den orimliga konstmessighet och den virtuosmessiga
utveckling, hvaraf'' de äro i besittning, som utgör ett af de mest
lockande numren på programmet. Jag tror, att denna min uppfattning
skall delas af de här närvarande.

Slutligen och såsom det sista motivet för sitt afstyrkande utlåtande
har utskottet sagt, att man icke bör “utan särdeles tvingande
orsaker hindra föräldrar att, på sätt dem bäst synes, uppfostra sina
barn till yrken, som icke äro olagliga och hvilka kunna bereda sina
utöfvare bergning, stundom till och med mycket goda ekonomiska
fördelar.'' Det skälet skall jag icke ens taga mig friheten att bemöta;
jag tror, att det skälet faller af sig sjelft.

Då jag för min del anser och finner, att samhället både har rätt
och pligt att ingripa i sådana fall som det föreliggande, vågar jag
anhålla, att denna kammare, med afslag å utskottets hemställan, måtte
biträda medkammarens ifrågavarande beslut.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Såsom af ut skottets

betänkande framgår, hafva herrar Nilsson, Palme, J. Andersson
och jag reserverat oss emot det slut, hvartill utskottet kommit. Vi

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. m.
(Forts.)

N:0 40. 56

Om meddelande
af
föreskrifter
:till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

hafva för vår del ansett, att Andra Kammaren bör biträda Första
Kammarens beslut.

Utskottet säger, att man icke bör “hindra föräldrar att, på sätt
dem bäst synes, uppfostra sina barn till yrken, som icke äro olagliga
och Indika kunna bereda sina utöivare bergning, stundom till och med
mycket goda ekonomiska fördelare Ja, mine herrar, huru tilltalande
denna sats än må förefalla, så kunna, enligt reservanternas förmenande,
ur rättvisans och samhällsmoralens synpunkt berättigade anmärkningar
deremot göras. Det gäller nemligen här icke frie och myndige mäns
sjelfbestämningsrätt, utan det gäller föräldrars envåldsmagt öfver sina
barn. Å ena sidan vill jag visserligen gerna medgifva, att samhället
bör med varsam hand ingripa uti föräldrarnas myndighet, men å andra
sidan åter anser jag, att samhället har skyldighet att värna de små
och svaga. I full öfverensstämmelse med denna åsigt har också lagen
angående minderåriges användande i arbete vid fabrik m. m. äfvensom
lagen om förbud för barn att nattetid idka viss försäljning blifvit
utfärdad.

Såsom det väsentligaste stödet för sitt afstyrkande har utskottet
åberopat de upplysningar, som till utskottet inkommit från polismyndigheterna
uti en del städer. För min del har jag den uppfattningen,
att dessa upplysningar snarare tala för ett bifall till Första
Kammarens beslut än för afslag å detsamma, och jag skall derför be
att för kammaren få vidröra dessa yttranden.

Jag skall då först fästa mig vid en upplysning från polismyndigheterna
i Helsingborg. De säga, att en liten sex års flicka från
Malmö, som af sina föräldrar “öfverlemnades“ till en cirkus, “redan
böljat uppträda vid ridning å häst".

Ett enda fäll af denna upprörande beskaffenhet synes mig nästan
vara tillräckligt för att förmå staten att ingripa. Men detta fäll är
visserligen icke det enda. Polismyndigheten i Gröteborg omförmäler
en trettonårig flicka, som lemnades åt eu cirkus för att uppöfvas i
akrobatiska konster, samt äfven ett mindre cirkussällskap, der dels
den svenske direktörens femåriga dotter och dels några andra svenska
barn, hvilkas föräldrar ej medföljde sällskapet, uppträdde. Från Norrköping
inberättas äfven ett par fall, der barn i späd ålder blifvit
öfverlemnade till en cirkus. Från Eskilstuna inberättas på enskild
väg fall af barns rymning för att förena sig med konstmakare.
Detta är nu de fall, som man fått underrättelse om, men vi kunna
vara alldeles förvissade, att många andra fall förekomma, om hvilka
vi icke hafva någon kännedom. Det föreligger nemligen icke någon
statistik i det hänseende, hvarom här är fråga.

Beträffande dessa cirkuskonstnärers vård om de barn, som de få om
händer, hafva de ingångna underrättelserna gifvit följande vid handen.
Enligt utsago af polismästaren i Gröteborg “lärer behandlingssättet
emof de i yrket använda barnen lemna åtskilligt öfrigt att önska.
Särskilt under öfningstiden skall behandlingen vara hård, och om
barnen ej kunna nöjaktigt utöfva sina konster, lära de ofta misshandlas
. . . Att döma efter deras utseende, då de befinna sig utom
cirkus- och varietélokalerna, synas barnen vara fysiskt öfver ansträng da

57 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

samt sakna i allmänhet den barnsliga glädtighet och sorglöshet, som
annars utmärka under goda och normala förhållanden uppfostrade
barn11. Polismästaren i Malmö antager, “att de i moraliskt afseende
måste blifva underlägsna andra barn“ samt säger med afseende på
deras uppfostran, att “i de flesta fall förekommer sannolikt ingen
boklig undervisning.“ Polismyndigheterna i Helsingborg säga: “Under
inöfningen äro barnen otvifvelaktigt ofta underkastade en hård
behandling, som kan medföra en för deras kroppsliga utveckling menlig
påföljd, och barnens moraliska tillstånd måste lida af umgänget
med de s. k. “artisterna*, hvilka i allmänhet äro kända för ett lättsinnigt,
ej sällan tygellöst och liderligt lefnadssätt*.

Mine herrar! Jag undrar, om icke dessa exempel tala tillräckligt
tydligt och kraftigt för att Andra Kammaren skall biträda Första
Kammarens beslut.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herrar Anderson i Hasselbol och Wallmark instämde häruti.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Inom utskottet voro meningarna mycket delade i denna fråga,
men i ett fall var ej någon meningsskiljaktighet, nemligen derom, att
då “motionären till stöd för sina påståenden icke lemnat någon uppgift
å faktiskt inträffade missförhållanden af nu ifrågavarande art eller
eljest åstadkommit något slags bevisning", borde utskottet förskaffa
sig nödiga upplysningar; och utskottet satte sig derför i förbindelse
med polismyndigheterna i fem af rikets största städer, nemligen Stockholm,
Göteborg, Malmö, Helsingborg och Norrköping, hvilka myndigheter
lemnat de upplysningar, som berördes åt den föregående talaren.
De upplysningar, som lemnats, har dock utskottet icke ansett vara så
synnerligen bestämda i afseende å den misshandel, som dessa barn
skulle undergå. Att sådan misshandel skulle förekomma har nemligen
ingen af polismyndigheterna i dessa städer rent ut sagt, men de
antaga, att barnen misshandlas och att de undergå hård behandling
o. s. v. Men på sådana halfva uttalanden ansåg sig utskottet icke
kunna eller böra tillstyrka åstadkommandet af en lag, som förbjöde,
att sådana kringresande sällskap finge använda små barn för att göra
konster.

Reservanterna liksom den siste talaren, som också är reservant,
hafva antydt ett fall med en flicka från Malmö, som blifvit lemnad
till en konstberidare och redan börjat ridning å häst vid 6 års ålder.
Detta anse reservanterna så upprörande, att lagstiftningen redan för
detta fall borde ingripa. Ja, derom kunna nu meningarna vara något
delade. Jag tror för min del icke, att en liten flicka på 6 år kan
misshandlas och piskas så, att hon, då hon kommer upp på hästryggen,
kan rida, utan hon måste behandlas med mildhet. Jag tror,
att liksom små barn måste stödjas för att kunna hålla balansen, när
de skola lära sig gå, så måste också ett litet barn, som skall öfva
sig att rida på häst, stödjas för att kunna hålla balansen. Jag kan
derom anföra ett exempel, som jag såg på cirkus i Stockholm för

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 58

Om med•
delande af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. vi.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

några år sedan. En liten flicka — jag tror icke, att hon var mer än
6 år gammal — liten och klen till växten, kom ned på cirkus och
gjorde en artig bugning för åskådarne. En karl kom efter med en
häst, tog flickan i armen och satte upp henne på hästen och på en
sadel, som var fastspänd på hästen, en sådan sadel, som ryttare och
ryttarinnor stå på, när de göra sina konster. När den lilla flickan
kommit upp på hästen, så fick hon ett hand, som var fästadt i sadeln
att hålla sig i. Karlen ledde hästen omkring, till dess den kommit i
galopp, och flickan stod der och figurerade med sina små fotter, utan
att man kunde se, att hon ansträngde sig mycket, men karlen gick
under ridningen i midten af cirkus för att se huru det lyckades och
för att kunna hjelpa henne, om något utseende af fara att falla
skulle yppa sig, men olycka skedde ej. Icke tror jag, att flickan hade
misshandlats och piskats för att kunna stå på hästen och rida, utan
hon hade fått hjelp och stöd af karlen, till dess hon blifvit så van,
att hon kunde hålla balansen. Det är min åsigt, att ingen misshandel
kommer i fråga, men derom kan det ju vara olika åsigter.

Den reservant, som hade ordet näst före mig, talade också om,
att det kommit sådana svar från polismyndigheterna, att blott dessa
skulle utgöra en tillräcklig anledning att anhålla om ett förbud för
barn att uppträda vid sådana tillställningar. Utskottet har gjort en
resumé öfver dessa uttalanden. Den lyder så:

Beträffande förhållandet mellan utöfvarne af förevisningarna samt
de i yrket använda barnen, såväl yrkesmännens egna som andras, säges
från Stockholm, “att förhållandet emellan föräldrar och barn i allmänhet
är synnerligen godt och att någon för barnen pinsam behandling
veterligen ej förekommer*. Från Göteborg heter det, att “några
klagomål angående barnens behandlingssätt hafva icke blifvit Hos
polismyndigheten här gjorda, men lärer behandlingssättet emot de i
yrket använda barnen, de må nu vara egna eller andras, lemna åtskilligt
öfrigt att önska. Särskilt under öfningstiden skall behandlingen
vara hård, och om barnen ej kunna nöjaktigt utöfva sina konster,
lära de ofta misshandlas*. Polismästaren i Malmö yttrar, att “hithörande
frågor föga uppmärksammas af polisen, men om jag får
döma efter den omständigheten, att under min snart tioåriga embetstid
endast en gång, så vidt jag kan minnas, klagomål försports i
sådant afseende, kan ju förhållandet betecknas såsom i allmänhet godt*.
Från Helsingborg säges, att “numera höras aldrig klagomål, att utöfvare
af nyssnämnda yrken illa behandla sina eller andras barn*, och
från Norrköping meddelas, “att något fall af dåligt bemötande eller
dålig behandling i allmänhet af sådana barn icke kommit till polismyndighetens
kännedom11.

Detta är innehållet i nämnda resumé af de uttalanden, som kommit
från polismyndigheterna.

Att man har lag emot barns användande i fabriker är sant; men
jag undrar, om denna lag verkat i det goda syfte, som var meningen,
när lagen stiftades. Jag tror, att de barn, som icke få användas såsom
yrkesidkare, förr än de blifvit 15 eller IG år, utan till dess gå
på de stora städernas gator och gränder sysslolösa, icke lära sig bättre

59 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

sedlighet, än om de fått lof att taga anställning hos yrkesidkare eller
i fabrik till nyttig sysselsättning, nemligen sådan, som icke öfveranstränger
barnen. Nu är det ju så, att de icke fä anställas i fabriker
eller hos yrkesidkare, förr än de uppnått den angifna åldern, och
jag har hört många klagomål öfver detta. Jag talade här om dagen

vid en yrkesidkare här i Stockholm, som sade: “När jag var 12 år,

sattes jag i lära och lärde mig yrket, till dess jag var 18 år. Sedan
har jag drifvit yrket och fått min bergning på min ålderdom. Nu“,
sade han, “kan man icke taga emot en lärgosse utan att fråga, huru
gammal han är; men är han 15 å 16 år, då är han för stor och
yrket faller sig besvärligt för honom. “ Det var derför vida fördelaktigare
för barnen, när de fingo ingå i yrket, då de voro yngre; ty

vid 15 å 16 års ålder äro de för gamla. Jag tror derför icke, att

denna förändring varit så helsosam hvarken för barnen eller för de
medellösa föräldrarna. Ty för dessa behöfves det allt, att barnen få
någon sysselsättning, så att de kunna förtjena något till sitt uppehälle.
Ty i många familjer är barnskaran vanligen rätt talrik, hvilket
vid sådant förhållande med den der lagen icke är mycket att glädja
sig åt.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att utskottet icke gerna
kunnat komma till något annat slut, än det gjort. Man måste väl
hafva något faktiskt bevis på att sådana missförhållanden existerade,
som fordrade, att en sådan lag som den ifrågasatta komme till stånd.
Detta har icke visats af uttalandena från de polismyndigheter, som
blifvit hörda, och då motionären icke framlagt några bevis för sitt
förslag, har utskottets beslut blifvit sådant det är.

På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Hammarström: Herr talman, mine herrar! Då jag inom
utskottet har förfäktat samma åsigt, som reservanterna uttalat, men
icke varit i tillfälle att reservera mig, torde det tillåtas mig att säga
några ord.

Det torde icke vara lämpligt att ingå i någon närmare granskning
af de uttalanden eller svar, som ingått från olika polismyndigheter.
Ty vi hafva dem ju här i betänkandet, och jag tror icke det vara
nödigt eller lämpligt att här försöka få utrönt vidden af de olägenheter,
som möta dessa små barn. Ty det är icke möjligt att här i
kammaren få denna sak utredd. Det är dock ådaglagdt och konstateradt,
att missförhållanden ega rum, och detta är för mig nog att
tillstyrka ett liknande beslut inom denna kammare, som Första Kammaren
fattat. Af uttalandena rörande denna fråga har emellertid
framgått, att man i främmande länder redan funnit sig föranlåten att
lagstifta i detta ämne, och dä torde det icke vara ur vägen att tänka
på saken äfven här. Det har, såsom jag nyss nämnde, af svaren till
fullo framgått, ntt missförhållanden och betänkliga missförhållanden
ega rum, ehuru polismyndigheterna yttrat sig mycket reserveradt och
mycket försigtigt i detta fall. Det är ju icke möjligt att, såsom utskottet
fordrar, påvisa befintligheten af dessa missförhållanden, då,

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
m. vi.
(Forts.''''

N:o 40. 60

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga,
förevisningar
m. m.
(Forts.)

såsom utskottet medgifver, de egentliga svårigheterna för barnen
hufvudsakligen komma i fråga under de enskilda öfningarna i allmänhetens
frånvaro. Då utskottet säger, att motionären icke har
föreslagit något sätt, hvarpå man skulle gå till väga i detta fall, d. v. s.
att han icke föreslagit något förbud för dylika uppvisningar, vill jag
erinra, att det ju icke kan behöfvas att föreslå förbud derför, när
motionären har föreslagit det mera radikala förbudet, nemligen att
icke alls få .använda barn. Jag anser, att de lidanden, som de utstå i
fysiskt hänseende, ehuru svåra nog, dock öfvérträffas af de moraliska
faror, som dessa barn sväfva uti, ty det ständiga exemplet af de äldre
inom de sällskap, de tillhöra, torde icke vara af bästa beskaffenhet, då
det gäller uppfostran, utan lemnar helt säkert mycket öfrigt att önska.
Särskildt anser jag saknaden af all skolundervisning för dem vara
ytterst betänklig.

Jag skall icke längre Upptaga kammarens tid, utan ber blott att,
med instämmande i reservanternas motivering, få yrka bifall till
reservationen.

Herr Berg: Herr talman, mine herrar! För någon tid sedan
afgåfvo vi här i kammaren en opinionsyttring emot varietéerna. Jag
var också med om densamma, men jag får bekänna, att jag betraktade
den hufvudsakligen såsom en opinionsyttring, emedan jag är mycket
oviss, om den kommer att få någon annan betydelse än denna.

Det skulle emellertid förefalla mig synnerligen märkvärdigt, om
kammaren, sedan den afgifvit en sådan opinionsyttring, nu skulle afgifva
en i motsatt rigtning, den, som utskottet här behagat föreslå
oss genom att hemställa, att vi skulle rent af sanktionera det mest
upprörande vid dessa varietéföreställningar, nemligen att små, späda
barn vid dem uppträda. Utskottet påstår, att sådant icke förekommer
i någon större utsträckning, och det synes uttryckligen vilja betona,
att här icke är fråga om svenska, utan blott om utländska barn. Jag
är rädd för att utskottet härvidlag låtit lura sig deraf, att barnen icke
uppträda under sina svenska namn, Greta Månsdotter och Anna
Pettersson eller hvad de nu må heta, utan förses med så kallade
“artistnamn” af italiensk eller spansk klang. Trots dessa utländskt
ljudande namn äro ifrågavarande barn ganska svenska och stockholmska.
De få, dessa barn, uppträda vid 9 och 10 års ålder på varietéerna
med konststycken och sånger. Hvilken inverkan sådant skall hafva,
det kan hvar och en inse, som haft något med uppfostran att göra.
De infinna sig kanske i skolan dagen derpå, men med hvilket intresse,
det kan hvar och en förstå — halfsofvande och intresselösa.

Man säger nu, att “vederbörande myndigheter'' hafva befogenhet
att tillse, att de komma i åtnjutande af ordentlig undervisning. Ja,
men huru lätt är det icke för de föräldrar, som vilja begagna sina
barn på sådant sätt, att slippa ifrån dessa vederbörande myndigheter.
En fader, som vill låta sin dotter användas på det viset, behöfver
blott anmäla, att han ämnar flytta t. ex. till Hamburg. Då
blir han utskrifven härifrån och reser bort en tur på tre månader,
men återkommer sedan till Stockholm och låter barnet uppträda på

Måndagen den 4 Maj. e. m.

61 N:o 40.

varietéerna fortfarande som hittills. På det sättet kan det gå en lång
tid, kanske åratal, innan skolmyndigheterna få fatt i det barnet.

Utskottet framställer en gissning derom, att barns och minderåriges
medverkan vid teaterföreställningar i vårt land icke har någon
synnerligen stor utsträckning och icke heller medför så svåra olägenheter.
Jag beklagar, att utskottet synes hafva uteslutande vändt sig
till polismyndigherna. Ännu är det, Gud ske lof, så, att ''polisen har
mindre att göra med de minderåriga barnen än vi skolmän. Om utskottet
i stället vändt sig till skolmännen, skulle det fått annat besked
om utsträckningen af minderåriges användning vid teatrarne. Denna
förekommer tyvärr i ganska stor utsträckning. Här annonseras alltemellanåt
efter barn med, som det heter, “fördelaktigt utseende* och
i synnerhet efter flickor, hvilka företrädesvis användas vid baletten.
En mängd 10 och 11 års flickor få der uppträda qväll på qväll och
natt på natt, ofta till långt in på nätterna. Så komma de för sent
till skolan och sitta der, såsom jag nämnde, håglösa och intresselösa.
Mycket ofta anmälas de sjuka efter dylika tillställningar, och då de
på förmiddagarne behöfvas vid repetitioner, så anmälas de också sjuka
eller ock rymma de från skolan, om de icke få lof. Man har uttalat
den förmodan, att äfven sådana barn nog erhålla undervisning, men
af hvad jag nyss nämnde kunna herrarne döma om, hurudan undervisning
det blir.

Man säger vidare, att föräldrar måste hafva rätt att sörja för, att
deras barn må kunna förtjena sitt uppehälle. Jag skall då upplysa
om, hvilken betalning de få för dylik medverkan på teatrarne. De få
först vara med om ett tjogtal repetitioner till en pjes, och för detta
erhålla de alls ingen ersättning, och sedan, om de få vara med på
sjelfva föreställningen, så få de — femtio öre för qvällen. Man säger,
att barnen på detta sätt kunna förtjena sin framtida bergning. Ja,
ett och annat af dessa barn kunna på ifrågavarande sätt göra sin
karrier och få god betalning, och detta lockar naturligtvis deras skolkamrater
att försöka sig på samma bana samt föräldrarne att kasta
in sina barn derpå. Men sådant lyckas blott för en och annan. De
öfriga deremot försökas eu tid och kastas sedan bort. Men när de
gå ifrån den banan, har den lemnat tydliga märken efter sig i deras
sinnen; den tid, de varit inne derpå, har icke förflutit spårlöst. Det
kan icke vara utan verkan, som de outvecklade barnen få lefva i
denna skenets, denna de medvetna och afsigtliga illusionernas luft,
denna den yrkesmessiga förställningens verld. Det kan icke åstadkomma
annat, än att i deras föreställningar sanning och lögn, verklighet
och overklighet blandas om hvarandra. Det kan icke finnas
någon tvekan om, hvilken inverkan det måste hafva på en liten flicka
att vid tio års ålder få tjenstgöra såsom dansös. De, som varit i
tillfälle att se en sådan flicka, da hon fram på förmiddagen kommer
till skolan, huru kamraterna flockas omkring henne, och med hvilken
ifver hon berättar alla sina varieté- och teaterhistorier för dessa nygiriga
och lyssnande kamrater, de kunna icke tveka om, hvilken
moralisk inverkan dylikt har på dem. När man sedan ser, huru hon
afvisar lärares eller lärarinnors varningar och uppmaningar att öfver -

st /« meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
användande
vid offentliga
förevisningar
in. m.
(Forts.)

N:o 40. 62

Om meddelande
af
föreskrifter
till förhindrande

af barns
antändande
vid offentliga
förevisningar
m. m.
(Forts.)

Om beredande
af
sjukvård åt
alkoholister.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

gifva eu så dålig bana, och detta med en min, som tydligen säger,
att hon nog vet, huru en teaterflicka skall bereda sig en framtid, då
kan man icke vara i villrådighet om, hvilket beslut kammaren i afton
bör fatta.

När jag nu tänker på, att vi, såsom sagdt, för någon tid sedan
opinerade mot varietéerna, så synes det mig både komiskt och sorgligt,
om vi i afton skulle besluta i enlighet med utskottets förslag, och
när jag vidare tänker på, att Andra Kammaren enhälligt beslutat en
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående åtgärder för sedligt vanvårdade
barn, så kan jag icke tro, att man nu skulle neka att stoppa till eu
af de uppenbaraste källorna till denna vanvård, och när jag slutligen
tänker pa, att vi från Första Kammaren fått ett så godt förslag, att
vi borde med glädje begagna det temligen sällsynta tillfället att säga
ja och amen dertill, då skulle det förvåna mig mycket, om Andra
Kammaren kunde fatta annat beslut, än det reservanterna föreslagit.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Med herr Berg förenade sig herrar Eriksson i Elgered, Olsson i
Omakärr och Hammarlund.

Herr Amnéus yttrade: De skäl, utskottets pluralitet haft för det
slut, hvartill utskottet kommit, hafva blifvit temligen utförligt anförda
i betänkandet. Jag skall derför icke vidare inlåta mig på frågan,
helst jag icke finner den vara så stor, att jag vid denna sena timme
dermed vill uppehålla kammaren. Anse fierrarne vår tvekan vara
obefogad, så få vi finna oss i detta förhållande, och jag skall för
min del icke taga mig så häråt af detsamma, men jag yrkar emellertid
bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, beslöt kammaren
att, med afslag å utskottets hemställan, biträda Första Kammarens i
ämnet fattade beslut.

§ 19-

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 21, angående herr P. Waldenströms motion i fråga om
alkoholismens betraktande såsom en sjukdom m. m.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande:

“att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen genom
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville låta utreda,
om och huru genom statens åtgörande eller medverkan tillfälle till
sjukvård må kunna beredas alkoholister i vidsträcktare mån än hittills
å enskilda anstalter, för att derefter till Riksdagen inkomma med
sådant förslag, som utredningen kan föranleda.''

Måndagen den 4 Maj, e. m.

63 N:o 40.

I afgifven reservation hemstälde deremot herr Waldenström:

“att Andra Kammaren må besluta, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta genom sakkunnige
män på grundvalen af de erfarenheter, som dels inom Sverige, dels i
andra länder vunnits, utreda, i hvad mån personer, som lida af ett
oemotståndligt dryckenskapsbegär, kunna och böra anses såsom sjuklingar,
samt med anledning af de resultat, som en sådan utredning
kan leda till, föreslå för Riksdagen de åtgärder, som böra från statens
sida vidtagas för att bereda alkoholister af nu nämnda slag lämplig
sjukvård. “

Herr Waldenström begärde ordet och yttrade: På den tiden,
då jag var student i Upsala, fans der en teologie kandidat, som skulle
skrifva en afhandling, men eftersom den måste skrifvas på latin och
han icke kunde latin, så skref han den på svenska och talade vid
kamrater, som öfversatte den på latin. Afhandlingen blef i alla afseenden
underhaltig, och sedan beklagade han sig öfver, att han på
den och den sidan hade haft en tanke, men att den försvunnit i öfversättniugen.
Jag får nu säga detsamma. Jag hade en tanke i motionen,
och den försvann vid behandlingen i utskottet, försvann totalt.

Såsom herrarne kunna se af såväl min motion som min reservation
vid utskottets betänkande, är tanken en stor humanitetstanke.
Det har utskottet också erkänt, fastän det icke gifvit uttryck åt detta
erkännande i det betänkande, som det här har framlagt.

Saken är nemligen den, att man i allmänhet har betraktat och
ännu betraktar alla drinkare såsom blott lastbara menniskor, hvilka
skola behandlas med böter eller fängelse eller på det sättet, att man,
när de blifva rigtigt förfallna, dömer bort dem till allmänt arbete.
Emellertid hafva allt flera och flera röster börjat höjas, som fråga,
om detta kan vara rätt, och man har börjat tänka, om icke möjligen
ett oemotståndligt dryckenskapsbegär äfven i det fall, då det är följden
af en last, likväl i sin närvarande form är att betrakta såsom en
sjukdom samt bör behandlas såsom en sjukdom. Emellertid har jag
icke ansett, att frågan varit tillräckligt utredd, ty man kan ju omöjligen
betrakta alla drinkare såsom sjuklingar, och derför har jag
hemstält, att Riksdagen måtte skrifva till Kongl. Maj:t och anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta utreda på grundvalen
af de erfarenheter, som man vunnit dels inom vårt land, dels
i andra länder, dels inom den enskilda läkarepraktiken, dels vid särskilda
anstalter, i hvad mån och under hvilka förhållanden det oemotståndliga
dryckenskapsbegäret är att betrakta såsom en last eller såsom
en sjukdom, samt hvad som i det senare fallet af staten kan
och bör göras för att bereda dessa sjuklingar sjukvård.

Utskottet har, som sagdt, låtit denna tanke alldeles förfiygtigas
och säger, att det kan icke inse behofvet eller lämpligheten af en
sådan utredning.

Jag skall icke tillåta mig att yrka bifall till min reservation,
helst som vi äro så långt fram på riksdagen, att, äfven om kammaren
skulle bifalla densamma, Första Kammaren svårligen skulle få tillfälle

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

N:0 40. 64

Måndagen den 4 Maj, e. ro.

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

att behandla saken, utan jag skall nöja mig med, att min reservation
står der såsom en framkastad tanke, hvilken ovilkorligen förr eller
senare måste leda till praktiska åtgärder från statsmagternas sida.
Hvad jag deremot skall göra, är att yrka afslag å utskottets betänkande.
Jag anser det vara nästan orimligt, om kammaren skulle
antaga detta betänkande och skicka det öfver till Första Kammaren,
hvilken svårligen skulle kunna biträda detsamma, om icke möjligen i
följd deraf, att kammaren hade så kort tid på sig, att den icke hunne
tänka pa, hvad det innehölle. Utskottet vill, att Ivongl. Maj:t skall
utreda, om och huru genom statens åtgörande eller medverkan tillfälle
till sjukvård må kunna beredas alkoholister i vidsträcktare mån än
hittills å enskilda anstalter. Hvad nu beträffar sjelfva namnet alkolister,
så blir frågan, hvad man menar med det. Jag har frågat utskottet,
hvad det menar, men fått till svar, att det icke vill inlåta
sig derpå, emedan det är en så svårutredd fråga och vetenskapen
ännu icke sagt sitt sista ord i den.

Alltså, utskottet vill hafva sjukvård åt en klass af menniskor,
om hvilka det icke kan säga, hvad det är för eu sjukdom, som de
angripits af. Och detta kan naturligtvis icke vara lämpligt. Så begär
utskottet, att Kongl. Maj:t skall låta utreda, om man icke kunde bereda
alkoholister vård * vidsträcktare mån än hittills å enskilda anstalter.
Det fins en enda anstalt i Sverige, som behandlar drinkare
på kurativt sätt, och det är anstalten “Sans-Souci“ vid Upsala. Icke
behöfva vi någon utredning från Kongl. Maj:ts sida för att få reda
på, om icke alkoholister skulle kunna der behandlas i vidare mån än
hittills, ty den anstalten är full. Icke heller kan man rimligen anhålla,
att Kongl. Maj:t skall gå i författning om, att det må upprättas
nya privata anstalter, ty huru skulle det vara tänkbart? Om det
funnes flera privata anstalter, som behöfde att få anslag till sin verksamhet,
så vore det rimligt att begära af Kongl. Maj:t den här föreslagna
utredningen. Men att begära, att Kong!. Maj:t skulle gå i
författning om att undersöka, huruvida alkoholister kunna få sjukvård
i vidsträcktare mån än hittills i enskilda anstalter, som icke
finnas, det kan väl icke kammaren vilja vara med om.

Jag skall inskränka mig till detta och anhålla, att kammaren
ville afslå utskottets hemställan och låta den tanke, jag uttalat i
motionen, stå öppen till framtiden.

Herr friherre von Knorring anförde: Att utskottet kommit till det
förslag, det här framlagt, beror till en del på, att den fråga, som af
utskottet behandlats, blifvit mycket gynsamt mottagen vid tvenne
riksdagar förut, såsom synes af den lilla historik, som utskottet gjort,
nemligen vid 1889 och 1893 års riksdagar. Särskild! vill jag påpeka,
att 1893 års statsutskott i sitt betänkande angående anslag till
Sans-Souci, hvilket af Riksdagen bifölls, framhållit möjligheten af
utvidgning af denna anstalt i framtiden. Emellertid, hufvudsakliga
skälet för utskottets hemställan är naturligtvis det, att utskottet ansett,
att det verkligen behöfves för alkoholister en sjukvård i vidsträcktare
mån, än som hittills beståtts dem.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

65 N:o 40.

Att det finnes ett stort antal sådana sjuklingar i vårt land, lider
intet tvifvel. Om lierrarne vilja se i en liten skrift angående alkoholism,
som utdelats till kammarens ledamöter för en tid sedan, så
skola herrarne der finna en siffra, som är öfverraskande stor, men
som jag icke vågar anföra, då den icke är bestyrkt. Äfven tror jag,
att läkarne äro ense om, att sjukvård bör lemnas åt dem, som lida
af alkoholsjukdomar. Men den vård, som kan bestås dem för närvarande,
är för obetydlig. Såsom herrarne se af betänkandet, är
visserligen tillfälle beredt en del alkoholister att intagas på offentliga
sjukhus eller lasarett. Men dessa äro endast sådana, som lida af
svårare sjukliga förändringar i vissa organ af kroppen, och torde
hufvudsakligen utgöras af sådana, som äro behäftade med “delirium
tremens “.

Andra, som icke hafva sådana svåra eller akuta former af alkoholsjukdom,
kunna icke der intagas, utan vända sig till enskild anstalt.
Någon annan sådan än Sans-Souci invid Upsala finnes dock ej i vårt
land. Af den statistik angående Sans-Souci, som utskottet meddelat,
framgår emellertid, att derstädes är plats för mycket få patienter.
Det har derför synts utskottet nödigt, att tillfälle till sjukvård beredes
alkoholister i vidsträcktare mån, än hittills är fallet.

Då herr Waldenström yttrade, att utskottet föreslagit utvidgande
af en anstalt, som redan “är full'', åsyftade han troligen endast att
begagna ett skämt med utskottets förslag i förargelse öfver, att hans
eget förslag icke vunnit bifall inom detsamma. Utskottet nämner,
att arealen till Sans-Souci lär vara så stor, att en utvidgning af denna
anstalt ej är omöjlig. Derför har utskottet också tänkt sig en utvidgning
deraf med statens tillhjelp, eller, om detta ej befans lämpligt,
att Kongl. Maj:t skulle på ett eller annat sätt befordra upprättande
af annan eller andra enskilda anstalter, der sjukvård af
ifrågavarande slag kunde beredas. Utskottet har i likhet med Riksdagen
år 1889 ansett, att man icke skulle syfta till upprättande af
några statsanstalter af detta slag. Frågan har således icke det omfång,
att kammaren bör vara rädd att biträda det förslag, utskottet
här framstält.

llerr Waldenström har i sin motion föreslagit, att man skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om utredning, “i hvad mån
alkoholism kan betraktas såsom en sjukdom". Sedermera har han i
sitt förslag till skrifvelse ändrat detta till, att man skulle begära utredning
om, “i hvad mån personer, som lida af ett oemoståndligt
dryckenskapsbegär, kunna och böra anses såsom sjuklingar", d. v. s.
i hvad mån lidande af ett oemotståndligt dryckenskapsbegär skulle
vara en sjukdom. Sannolikt har han föranledts till denna förändring
deraf, att han fått reda på, att i professor Huss’ verldsberömda arbete om
alkoholism det finnes gjord en utredning af den sjukdom, som kallas
för alcoholismus chronicus. Alcoholismus chronicus anser herr Waldenström
emellertid vara en annan sjukdom än den, som han syftar på. Detta
är nemligen den sjukdom, som kallas för “ett oemotståndligt begär efter
starka drycker". Det är i sammanhang härmed, förmodar jag, som han
förebrått utskottet, att det icke kunnat säga, hvad det menar med
Andra Kammarens Prat. 1890. N:o 40. 5

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

N:o 40. 66

Om

beredande
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj. e. m.

alkoholister. Emellertid har herr Waldenström just genom att i sin
reservation anföra Huss’ definition på alcoholismus chronicus sagt,
hvad som menas med alkoholism och med alkoholister. Han begår
nemligen ett misstag, då han i reservationen påstår, att den sjukdom,
som han åsyftar, icke hör till alcoholismus chronicus. Det är just
det, den gör. Och om han sett närmare efter i Huss’ bok, hade han
funnit, att just “det oemotståndliga dryckenskapsbegäret* är eu
“sjukdomsyttring från nervsystemets psykiska sferer“ och ingår således
i begreppet “alcoholismus chronicus*. Under sådant förhållande
synes det mig besynnerligt, att herr Waldenström förebrår utskottet,
att det ej skulle veta, hvad som menas med alkoholism och alkoholister.

Att herr Waldenström ej vågat yrka bifall till sin hemställan i
reservationen, förefaller mig ej alls underligt. Ty hvar och en, som
ser på motiveringen eller formuleringen, finner, att syftet är utredning
af så vidsträckt slag, att kammaren eller Riksdagen sannolikt ej
skulle vara benägen att gifva sitt bifall till eu skrifvelse af sådant
innehåll. Han talar om straff för fylleri och undrar, om en person
med oemotståndligt dryckenskapsbegär bör straffas för fylleri, då han
måhända snarare hör betraktas såsom en sjukling. Hantalarombrott, som
kallas fylleri, men då fylleri i och för sig icke är brott, enligt svensk
lag, tänker han nog på den brottslighet, som förefinnes hos person,
hvilken under beskänkt tillstånd begår brottslig handling. Att frågan,
huru man i olika fall bör behandla sådana personer, har ett
ofantligt vidsträckt omfång, inse naturligtvis herrarne. Och det kunde
ej falla utskottet in att gå herr Waldenström till mötes och afgifva
ett förslag till skrifvelse i detta ämne. Det finnes för öfrigt andra
oemotståndliga begär, som äro grunder till brotts begående. Sålunda
existera tjufmani och äfven mordmani, och det finnes ingen anledning,
hvarför man skulle snarare undersöka, om den brottslighet, som finnes
hos dem, hvilka i ett beskänkt tillstånd begå brott, är sjuklighet,
än undersöka, om de brott, som begås af sådana, som lida af tjufmani
och mordmani, grunda sig på sjukligt tillstånd i högre grad än
på verklig brottslighet. Vidare är det naturligt, att om man ser
frågan från den omfattande synpunkt, som herr Waldenström gör,
borde man äfven sätta i fråga att lagstifta angående bortdömande
till sjuk vårdsanstalt af personer, som i sjukligt tillstånd begått brott.
Men en sådan lagstiftning tror jag ej att Riksdagen skulle vilja vara
med om. Det tjenar derför ej till något att hemställa om skrifvelse
med begäran om dylik utredning.

Då utskottets förslag till skrifvelse är af ganska begränsadt omfång
och icke kan föranleda några större statsutgifter, men kan bereda
tillfälle till sjukvård åt alkoholister i högre grad, än nu är beredd
hoppas jag, att kammaren bifaller detsamma.

Herr Wallis: Herr talman, mine herrar! I den motion, som
herr Waldenström afgifvit i Andra Kammaren och deri han begärt,
att Kongl. Maj:t skulle anmodas utreda, i hvad mån alkoholism kan
betraktas som en sjukdom, framstälde han någonting, som i läkare -

67 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

kretsar väckte stor uppmärksamhet. Läkare kommo till mig och
frågade: hvad kan motionären mena med en sådan motion? Kan
någon, frågade man, verkligen vara okunnig om, att alkoholism sedan
länge är betraktad som sjukdom och att ett banbrytande arbete i
den vägen blifvit skrifvet af en svensk? Man åsyftade den svenske
man, I kännen till, Magnus Huss. Jag tog naturligtvis närmare reda
på motionen och kom då under fund med, att herr Waldenström menat
med alkoholism något helt annat och med alkoholister helt andra,
än läkarne i allmänhet dermed mena, och att han under nämnda
rubrik, alkoholism, subsumera! en hel del saker, som ännu icke blifvit
af läkarevetenskapen ansedda utgöra några sjukliga förhållanden.
Äfven kom jag på samma gång på det klara med, att denna motion
var alldeles förvånande litet vidlyftig i afseende å motiveringen.
Nämnda motionärens egendomliga yrkande var ej motiveradt på mera
än en del af en half sida, ty på den återstående delen af denna halfva
sida motiverar han den andra hälften af hvad han i motionen yrkat,
nemligen att man måtte anhålla om utredning om, hvad som bör
från statens sida göras för att bereda ökad vård i särskilda drinkare,
asyler åt sådana eventuel! sjuka personer, s. k. alkoholister. Då
reservationen sedan kom och jag fick genomläsa den, fann jag, att
han der hade preciserat sin ståndpunkt, och att han nu hade klart
för sig, att alkoholism var en sjukdom, som länge sedan var bekant,
samt att han ej alls hade menat alkoholism och alkoholister i allmänhet,
utan en särskild sort, nemligen dessa, som visade såsom enda
sjukliga symptom ett oemotståndligt begär efter starka drycker. Jag
vill nu medgifva, att jag anser alldeles som motionären, att den frågan
ännu icke är utredd, i hvad mån man kan betrakta dessa habitual
drunkards, som engelsmännen kalla dem, dessa, som ovilkorligen
måste hafva sin fylla, såsom verkligt sinnessjuka. Detta är en mycket
vigtig fråga vis ä vis behandlingen. Somliga former betraktas
redan nu ganska allmänt som sinnessjukdom. Dit hör dipsomanien,
detta oemotståndliga begär att blifva berusad, som visar sig med
intervaller, så att en lång tid den sjuke ej har begäret och ett, tu,
tre det visar sig hos honom ett oemotståndligt begär att berusa sig
och han underkastar sig hvad som helst, till och med att stjäla den
rusgifvande drycken, för att tillfredsställa begäret.

Dessutom spelar bland dessa outredda förhållanden den fråga,
som doktor Brunnberg berört, en vigtig roll, nemligen herediteten,
d. v. s. de nedärfda anlagen. Det finnes med ett ord mycket i afseende
på alkoholens inverkan på organismen för vetenskapen att ännu utreda,
och hvad särskilt beträffar denna mångskiftande åkomma, hvars
gemensamma namn är alkoholism och som består i alkoholens inverkan
på nervsystemet, så är med afseende på denna icke på långt när sista
ordet sagdt. Jag är vidare ense med herr Waldenström deri, att denna
ännu icke gjorda utredning är en mycket vigtig fråga, en bland de
vigtigaste frågor, som för närvarande stå på dagordningen i alkoholfrågan.
Tv tack vare det, att det är så olika åsigter om denna sak,
emedan den är så outredd, hafva i olika länder ytterst olika åtgärder
vidtagits för att behandla dessa habitual drunkards. Jag är alltså

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

N:o 40. 68

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

Måndagen den 4 Maj, e. m.

ense med motionären derom, att det vore ofantligt bra att få denna
sak utredd. Men på det sätt, som han menar, tror jag icke någon
utredning kan åstadkommas. Ty han föreslår blott, att med det
undersökningsmaterial, som man redan insamlat angående dessa saker,
Kongl. Maj:t utan vidare skulle bringa till stånd en utredning. Ja,
om det vore så lätt, behöfde man visst icke gå till Kongl. Maj:t, utan
man kunde helt enkelt begära af en sakkunnig, att han toge reda på
den utländska litteraturen och framlade i ett referat resultatet. Men
detta vore icke en vetenskaplig utredning, icke en sådan, som ökade
vårt vetande, som löste, olösta frågor, af hvilka så många finnas just
i denna del af den s. k. alkoholismen. Motionären har icke begärt
af Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t skulle lösa denna fråga så som den
ensamt kan lösas, nemligen genom fortsatta vetenskapliga undersökningar,
som lära oss mera, än vi hittills i dessa saker lärt; att derför
bifalla den första delen af hans reservation likasom af hans motion,
synes mig vara en alldeles öfverflödig sak. Vi behöfva sannerligen
icke anhålla hos Kongl. Maj:t om en så ytterst enkel sak. Utan tvifvel
kan ett så inflytelserikt parti som nykterhetsvännerna skaffa ett sådant
slags “utredning" af någon sakkunnig till stånd. Men det vigtigaste
i detta afseende, att föra vetenskapen framåt, anser jag icke ens Kongl.
Maj:t ega magt till. Kongl. Maj:t kan icke disponera öfver vetenskapsmän,
som kunna med säkerhet åtaga sig att föra en sådan fråga
fram till sin lösning. En vetenskapsman, som begynner sådana undersökningar,
kan aldrig med säkerhet säga, om han skall kunna lösa
den honom föreliggande frågan. Likasom nu motionären icke brytt
sig om att yrka bifall till sin motion och reservation i denna del, så
kunna vi ock saklöst följa honom i denna saken och alltså instämma
med utskottet.

Men då dessutom frågan är om dessa drinkares asyler, som intressera
Andra Kammaren och Riksdagen så mycket, och som äfven
intresserat utskottets stora majoritet, må det tillåtas mig att säga
några ord i afseende äfven å dem. Utskottet har nemligen alls icke
utredt den frågan annat än med hänvisning till den obetydliga kunskap,
vi i afseende å dem ega från vår lilla anstalt Sans-Souci vid Upsala,
och detta är en oändligt obetydlig del af det stora material, som för
närvarande föreligger för att kunna bedöma den frågan, Jag skall
be att af de uppgifter, jag ur den utländska medicinska litteraturen
samlat, fä nämna för herrarne åtskilligt, som torde komma att göra
eder något, vill jag förmoda, eftertänksamma i denna fråga.

Densamma är alls icke ny, den är ganska gammal. Redan 1809
begynte en amerikan, doktor Benjamin Rush, framställa den frågan,
om man icke borde i särskilda anstalter behandla dessa “habitual
drunkards“, hvilka han för sin del ansåg såsom sinnessjuka. Saken
tog på länge icke fart, i Amerika icke förrän 1857, då den första
anstalten af detta slag anordnades, Washingtonian Home vid Norton
i Massachusetts. Sedan hafva en mängd anstalter upprättats i Amerika,
in alles ungefär 50, hvaraf 10 indragits, så att för närvarande finnas
omkring 40. Det är nu märkvärdigt och ytterst intressant — jag
vet icke med visshet, men jag förmodar, att motionären har fäst sin

69 N:o 40.

Mådagen den 4 Maj, e. m.

uppmärksamhet på detta egendomliga förhållande i afseende å dessa
amerikanska anstalter, att uti dem kunna inom alla staterna dylika
habitual drunkards, som hafva oemotståndligt begär efter starka
drycker, intagas mot sin vilja, endast på anmälan af en vän eller
slägtinge och med begifvande af myndigheterna. En sådan person
kan utan vidare stoppas in i en sådan anstalt utan sitt eget medgifvande,
och der kan han under olika lång tid allt efter de olika staternas
lagar qvarhållas. Det förefinnes olika föreskrifter i olika stater
med afseende på de formaliteter, som skola föregå dessa iuspärrningsåtgärder.
Det är vidare mycket karakteristiskt för dessa anstalter, att
de äro mycket stora. Hundratals personer vårdas der, och man gör
sålunda behandlingen af dessa sjuka, så att säga, fabriksmessig i
Amerika. Resultatet af behandlingen är i allmänhet jemförelsevis
ringa. Det är icke mer än BO å 40 procent, som uppgifvas blifva
utskrifna såsom friska, de andra utskrifvas som oförbättrade. Samma
procent, som nu angifvits för Nordamerika, samma behandlingsmetod
och samma vilkor för intagningen hafva äfven gjort sig gällande i
Kanada, Australien och åtskilliga engelska kolonier.

Se vi nu, huru förhållandet gestaltar sig i Europa, finna vi å
ena sidan, att sjelfva rörelsen är senare i Europa, men grundläggandet
af dessa anstalter tidigare. Redan 1852 fans en anstalt i England på
ön Skye, 1851 fans redan en i Linburg nära Diisseldorf i Tyskland.
Europas anstalter äro således äldre. 1864 följde den första i Schweiz,
1894 blef i Frankrike en anordnad, på 1890-talet hafva åtskilliga
upprättats i Österrike. Vår anstalt daterar sig från början af 1890-talet. Det egendomliga med alla dessa europeiska anstalter är, att i
dem icke få införas några habitual drunkards annat än med eget medgifvande.
De måste sjelfva begära att blifva dit införda; men det är
olika lagstiftning, angående huru länge de kunna der qvarhållas. 1
England kunna de, sedan de medgifvit, att de skola intagas och blifva
skötta under ett år, der under denna tid qvarhållas. I andra anstalter,
såsom i Schweiz, hafva de absolut frihet; de hafva rättighet att aflägsna
sig, när dem så konvenera)-. Österrike utgör ett undantag i
det hänseendet, att dessa anstalter egentligen icke kunna jemföras
med vanliga drinkareasyler, utan de äro appendix till hospital, der
verkliga sinnessjuke drinkare skötas. De höra således icke till den
ifrågavarande kategorien. Men för öfrigt hafva alla Europas anstalter
hittills utgått från frihetsidén, så att man icke skall hafva rättighet
inspärra drinkare mot deras vilja. Härvid vill jag tillägga, att på
senare tiden de amerikanska idéerna äfven begynt få insteg i Europa,
i det man i olika land begynt yrka på, att man skulle hafva rättighet
att mot deras vilja inspärra dessa — om man så vill kalla dem —
sjuklingar, och att det till och med lyckats i en kanton i Schweiz,
nemligen S:t Gallen, att genomdrifva ett lagförslag, som i det hänseendet
motsvarar Nordamerikas förhållanden.

Vidare vill jag säga, att de skilja sig principielt, dessa europeiska
anstalter, från de amerikanska äfven deri, att de i regeln äro mycket
små — blott 10 ä 20 sjuka vårdas i hvarje anstalt — och att det

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

N:o 40. 70

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Om anses vara ett dåligt behandlingssätt att vårda dessa sjuka massvis i
b sjukvård åt hundratal. Men trots det att de behandlas på mindre anstalter, har
alkoholister, resultatet icke visat sig särdeles mycket gynsammare i Europa än i
(Forts.) Amerika, i det endast ungefär 40 procent synas i medeltal hafva
kunnat utskrifvas som friska. För öfrigt gäller om alla länder, som
hittills användt metoden att i särskilda asyler behandla ifrågavarande
sjuka, att resultatet är likartadt; äfven i det hänseendet står vår lilla
anstalt i Sverige på väsentligen samma ståndpunkt som de öfriga.
Hvad denna vår anstalts statistik beträffar, synes den vid första
påseendet vara något gynsammare än den utländska statistikens.
Enligt de sista meddelandena skulle nemligen af 25, som der behandlats,
utskrifvits 13 såsom friska eller förbättrade. Detta skulle således
vara ungefär 50 procent. Men jag vill säga herrarne, att det är ett
litet obehagligt ord det der ordet “förbättrad*. Det angifver, att af
dessa 50 procent en del ingalunda varit fullt friska vid utskrifningen.
Jag antager derför, att det visat sig der alldeles detsamma som öfverallt
annorstädes, nemligen att man har att göra med en särdeles svår
sjukdom, som ingalunda lemnar särdeles ljusa utsigter för en framgångsrik
behandling.

Herrarne skulle nu naturligtvis kunna draga den slutsatsen af
hvad jag nu anfört, att jag icke skulle vara någon stor vän af dessa
anstalter. Ty utom det att resultaten äro så pass små, är det äfven
en mycket obehaglig sak, som kommer till: dessa anstalter blifva dyra.
Det är klart, att, när den bästa behandlingsmetoden är den, att ifrågavarande
sjuka vårdas på små anstalter, byggnader och dylikt måste
betinga jemförelsevis större pris än i Amerika, der behandlingen sker
mera fabriksmessigt; vidare förorsakas dyrheten deraf, att behandlingstiden,
för att någorlunda goda resultat skola ernås, måste vara lång,
åtminstone */2—1 år, vidare deraf, att de måste skötas under bästa
möjliga hygieniska förhållanden, de måste hafva goda bostäder, lemnas
god och stärkande föda, annars vinnes icke det åsyftade resultatet.
De måste äfven hafva mycken läkareomvårdnad och mycket god
moralisk omvårdnad, med ett ord: det måste vara en mycket stor
och uppoffrande menniskokärlek, som skall sköta dem, förutom eu
uppoffringar kräfvande ekonomi. Detta tillsammans gör, att de blifva
anstalter, som ej äro lätta att på ett tillfredsställande sätt anordna och
som kräfva dryga ekonomiska offer.

Allt detta skulle nu kanske synas tala för, att jag icke vore vän
af dylika anstalter. 1 så fäll skulle jag vara fullständigt olika alla
läkare, af hvilka jag har läst uppsatser i denna sak, öfver hufvud
taget alla läkare, som tänkt i detta ämne; ty att det är en så svårbehandlad
sjukdom, som icke gifver lysande resultat af behandlingen,
det är icke ett skäl att icke anstränga oss för att vinna dessa resultat,
fastän vi lyckas rädda blott eu del af de sjuke, hvilkas behandling
vi åtagit oss. Ty om vi icke vinna dessa resultat, om vi ej företaga
behandlingen, huru går det då med alla dessa menniskor? Vi veta,
att de gå sin tidiga undergång till mötes. De fälla alla en för tidig
död i armarne och innan dess äro de ruinerade till själ och kropp.
De fälla äfven det allmänna innan dess till last. Vi veta, att det går

71 N:o 40.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

så. Det är livad vi läkare kalla en föga gynsam prognos på sjukdomen.
Men det afhåller icke oss läkare att, der man har en ringa
utsigt till framgång, sträfva efter denna ringa framgång. Jag skulle,
för att lättare förstås, vilja jemföra denna svåra sjukdom med en
annan svår sjukdom, tuberkulosen, lungsoten, för hvilkens bekämpande
för närvarande så stora ansträngningar göras i alla kulturländer;
äfven i Sverige pågår, som bekant, en stor rörelse för att i detta afseende
åstadkomma någonting. Svenska läkaresällskapet debatterar
just nu denna fråga om tuberkulosens bekämpande sammankomst
efter sammankomst, fastän man väl vet, att der föreligger samma
förhållande, nemligen att det blir mycket dyra anstalter, der dessa
med tuberkulos behäftade personer skola skötas, och att resultaten
icke ens äro så goda, som de visa sig vara i fråga om drinkareasyler.
Äfven der är skälet till att fördubbla sina ansträngningar
detsamma, nemligen att om ingenting alls göres, då är den förtidiga
döden regeln såsom sjukdomens utgång.

Sålunda har jag nu motiverat, hvarför jag är eu stor vän af
hela denna fråga och känner mig mycket tacksam mot motionären
derför, att han kommit å nyo fram med densamma. Jag vill hoppas,
att han en annan gång kommer fram med den i ett bättre utredt
skick, och det är en sak, som han utan tvifvel bör mycket väl kunna
göra. Så skulle jag vidare vilja gifva den erinran, att det han borde
begära i afseende å utredning vore framför allt att få utredt, hvilka
de praktiska resultaten varit af de två principielt olika systemen i
fråga om intagning af dessa sjuka i asylerna, nemligen dels detta
tvångsinförande, sådant det förekommer i Amerika, dels det frivilliga,
sådant det hittills i regeln förekommit i Europa. Från Amerika
hafva vi en rik erfarenhet angående tvångssystemets verkningar. Af
de försök, som redan gjorts, att få äfven i europeiska stater införda
tvångsbestämmelser för intagningen, kan man sluta, att äfven i Europa
ifriga nykterhetsvänner nog ock mera allmänt komma att försöka att
få det amerikanska systemet infördt här. Det vore en ytterst vigtig
sak att få se, huru det amerikanska systemet visar sig i praktiken,
om det varit tillfredsställande eller icke, ty att detta är en ytterst
allvarlig fråga, och att den kan leda till för den personliga friheten
mycket afsevärda resultat, inse nog herrarne litet hvar, och att frågan
behöfver mycket noga genomtänkas, innan den får leda till lagbestämmelser,
tror jag, att vi alla kunna vara öfverens om.

Men det synes mig verkligen, som om man, innan denna fråga
är utredd, skulle kunna göra något annat, nemligen gå den väg, som
utskottet föreslagit, och nu liksom förut visa sitt stora intresse för
dylika privata anstalter genom att uti dem, som vi redan hafva och
snart nog tvifvelsutan ytterligare få, söka erhålla en utvidgning med
statens hjelp. Herr Waldenström har visserligen begärt, att kammaren
nu skulle utan vidare kassera utskottets i detta afseende gjorda
yrkande. I fall detta förkastas af kammaren, anser jag visst icke,
att så stor skada derigenom är skedd, men jag tror, att det vore
konseqvent af kammaren, som flera gånger förut och senast i år uttalat
sin sympati för sådana anstalter, att bidraga till att så anordna,

Om

beredande af
sjukvård åt
alkoholister.
(Forts.)

N:o 40. 72 Tisdagen den 5 Maj.

Om att äfven mindre bemedlade, som deraf äro mest i behof, skulle
beredande af kunna komma i åtnjutande af de fördelar, som vårdeu vid dylika
alkololiitet. anstalter medför. Om kammaren är konseqvent häruti, så finner jag
(Forts.) icke annat än godt häraf kunna härflyta, och skall derför be att få
förorda utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det propositioner åt
herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan; och skulle, jemlikt föreskriften i
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Första Kammaren.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,37 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 5 maj.

Kl. e. m.

§ I -

Ordet lemnades till

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Herr talman! Då
ibland de ärenden, som skola förekomma till afgörande i morgon,
finnas flera statsutskottsärenden, hvilka kunna föranleda till gemensam
votering, i händelse kamrarne stanna i olika beslut, äfvensom ett
laomtskottsbetänkande, hvilket kan gifva anledning till sammanjemkning,
anhåller jag att få framställa följande^ förslag, nemligen att
föredragningslistan för morgondagen måtte sa förändras, att först
föredrages statsutskottets memorial n:o 67, om anvisande af de i
regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor, vidare stats utskottets

utlåtande n:o 56, angående Kongl. Maj:ts proposition om

73 N:o 40.

Tisdagen den 5 Maj.

anvisande om medel för kompletteringsarbeten å vestkustbanan m. m.,
vidare statsutskottets utlåtande n:o 58, angående beräkningen af statsverkets
ordinarie inkomster, derefter statsutskottets utlåtande n:o 64,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af ett
räntefritt lån för uppförande af ny läroverksbyggnad i Östersund,
derefter statsutskottets utlåtande n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående statsanslag för reparation af kapell i Muonionalusta
kapellag m. m., derefter statsutskottets utlåtande n:o 66, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till beredande
åt lappar inom Jukkasjärvi oeh Enontekis socknar af Norrbottens
län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet, derefter
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25
riksdagsordningen, äfvensom inom Riksdagen väckta motioner i samma
ämne, derefter lagutskottets utlåtande n:o 72, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring m. m., samt att efter de nu af mig
omnämnda ärenden måtte uppföras öfriga på föredragningslistan förekommande
ärenden i den ordning sins emellan, i hvilken de finnas
upptagna på dagens föredragningslista.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr C. W. Collander
i följd af sjukdom (nevrastheni och influensa) är tills vidare oförmögen
att närvara vid riksdagen, intygas.

Stockholm den 2 maj 1896.

T. Erdmann,
leg. läk.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion om förbud mot utjemning af
spirituösa mot efterkraf; och

n:o 2, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,43 e. in.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:o 40.

In fidem

E. Nathorst Böös.