Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1892 kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om upphäfvande
af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag
skola tvefaldt utskrifvas.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse omförmäler
justitieombudsmannen, huru som styrelsen för Sveriges advokatsamfund hos
honom gjort en framställning med anledning af det i 10 § af kongl.
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande
stadgande om skyldighet för svarande eller förklarande i hofrätt
eller hos kammarrätten att utlösa dom eller utslag.

Bemälda styrelse hade dervid anfört, att något skäl, hvarför numera
särskildt hofrätts domar och utslag skulle tvefaldt utskrifvas samt
svarande eller förklarande skulle hafva skyldighet att i hofrätt utlösa dom
eller utslag, verkligen icke funnes. Nämnda föreskrifter innebure i de
flesta fall en orättvisa mot svarande eller förklarande. Om den stämpel,
hvarmed hofrättens domar och utslag belädes, vore att anse såsom en
rättegångsafgift, syntes det vara med rätt och billighet förenadt att den
part, som sökte rättens biträde, skulle i främsta rummet vara skyldig att
erlägga hela denna afgift. Nu deremot vore förhållandet sådant, att
kronan i främsta hand af svaranden eller förklaranden, hvilken icke sökt
domstolens rättsbiträde, uttoge halfva rättegångsafgiften, utan afseende
derå, att svaranden eller förklaranden ofta icke kunde utfå ersättning för
stämpeln å hofrättens dom eller utslag. Då ändring i ofvannämnda af

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 7 Käft. (N:o 9.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

inånga parter med fog öfverklagade förhållande vore af nöden, torde
stadgandet derom, att i hofrätt dom skall tvefaldt utskrifvas, böra upphäfvas,
eller, i fall sådant upphäfvande mot förmodan icke skulle anses
lämpligt, sådan ändring vidtagas i förordningarna om expeditionslösen och
om stämpelafgiften, att det åt svarande eller förklarande i hofrätt eller
kammarrätten utskrifna domsexemplar blefve fritt från stämpelpapper, men
att deremot det åt käranden eller sökanden i nämnda domstolar utskrifna
doms- eller utslagsexemplar blefve belagdt med stämpel för såväl kärandens
eller klagandens som svarandens eller förklarandens exemplar. Styrelsen
hade fördenskull hemstält, att justitieombudsmannen måtte vidtaga åtgärder
för åstadkommande af lagförändringar i det af styrelsen angifna syfte.

Rörande innebörden och tillkomsten af gällande föreskrifter i ämnet
anför härefter justitieombudsmannen: »Kongl. förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 föreskrifver i första stycket af 10 §,
att kärande, klagande eller sökande i allmänhet är skyldig att utlösa
dom, utslag, resolution eller annan expedition, innefattande hufvudsakligt
beslut, äfvensom protokoll i sak, der beslut ej skrifves med rubrik. Efter
denna bestämmelse följer det andra stycket i 10 § så lydande: »Enahanda
skyldighet åligge svarande eller förklarande beträffande beslut,
hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom
delgifvas, samt i hofrätt och hos kammarrätten i afseende på dom eller
utslag, som jemlikt allmänna lagen och instruktionen den 14 november
1879 utgifves efter anslag.»

De i allmänna lagen förekommande bestämmelser, hvilka antydas
i nyssanförda stadganden, återfinnas i 24 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

Nämnda kapitels 5 § stadgade ursprungligen, att i alla rätter dom
skulle offentligen afsägas. Efter det redan genom ett på framställning af
Rikets Ständer utfärdadt kongl. bref till samtliga hof- och öfverrätter den
19 augusti 1761 föreskrifvits, att i dessa rätter ej några domar uti
tvistiga mål derefter skulle offentligen afsägas, utan ett enda expeditionssätt,
nemligen det skriftliga, användas, fick nyssnämnda § genom kongl.
förordningen den 18 april 1849 i hithörande delar följande förändrade
lydelse:

»I häradsrätt skall — — — —. I rådstufvurätt böra parterne
vid middagstimma dagen förut stämmas, genom anslag å rättens dörr, att
dom å tid föresatt afhöra; dock må rådstufvurätt genast och utan anslag
dom muntligen eller skriftligen kungöra, der saken af ringa värde är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

I hofrätt skall dom, efter anslag som sagdt är, till parterna utgif* vas

— — — —.»

.Genom kongl. förordningen den 30 oktober 1866 har i nu anförda
bestämmelse skett den ändring, att i rådstufvurätt skall genast, efter
det saken blifvit utförd eller invändning till rättens pröfning öfverlemnad,
antingen dom eller utslag afsägas, eller ock viss tid derför tillkännagifvas.

Paragrafen 6 i 24 kap. rättegångsbalken lyder sålunda:

»I de saker, som ej instämda, eller lagvadda äro, så ock då rättens
slut fordras förut öfver någon partens invändning i rättegången, der afsäges
ej rättens utslag offentligen, utan gifve domaren det ut efter anslag,
om det ej muntligen kungjordt är.»

Dessa äro de allmänna lagens rum, på grund af hvilka dom och
utslag i hofrätt efter anslag utfördas.

Efter dessa bestämmelser följer i 7 § af 24 kap. rättegångsbalken
en föreskrift i hithörande delar, så lydande:

»Alla rättens domar eller utslag, som, efter kungörelse å rättens
dörr, afsägas eller utgifvas, böra förut tvefaldt färdige skrifvas utan fel,
att delomännen må dem, med rättens underskrift och insegel, utan uppskof
undfå, mot den lösen, som särskildt stadgadt är; — — — —»

Der utsäges sålunda uttryckligen, att vissa domar och utslag skola
tvefaldt åt parterna utskrifvas, och denna föreskrift inskärptes genom
ofvannämnda kongl. bref af den 19 augusti 1761. På 24 kap. 7 §
rättegångsbalken och nämnda bref grundar sig, såvidt hofrätts dom eller
utslag rörer, omförmälda stadgande i andra stycket af 10 § i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Detta stadgande saknar förebild i äldre författningar om expeditionslösen.
Men att svarande i hofrätt emellertid icke tillförene undgått
att verkligen utlösa sitt exemplar af hofrättens dom eller utslag, synes
bland annat af innehållet i de framställningar till Kongl. Maj:t, som Svea
och Göta hofrätter hvar för sig gjorde af den orsak, att kongl. förordningen
om expeditionslösen den 30 november 1855 väl föreskref, att
kärande, sökande eller klagande skulle vara skyldig att mot lösen uttaga
dom, utslag m. m., men icke omnämnde någon dylik skyldighet för
svarande. Genom nådigt bref den 15 januari 1856 förklarade Kongl.
Maj:t, i anledning af dessa framställningar, att vid tillfällen då, enligt
24 kap. 7 § rättegångsbalken samt kongl. brefvet den 19 augusti
1761, två exemplar af dom eller utslag skola utskrifvas för att parterna
mot lösen delgifvas, denna lösen, äfven hvad beträffar svarande- eller

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

förklarandeparts exemplar, borde beräknas och utgå till det belopp, som
för dom eller utslag vore i expeditionstaxan bestämdt.

Detta hvad angår skyldighet för svarande eller förklarande att
lösa hofrätts domar och utslag.

Hvad åter beträffar kammarrättens domar och utslag, finnes uti
§ 14 mom. 1 och § 1 mom. 8 i den af Kongl. Maj:t den 14 november
1879 för kammarrätten utfärdade instruktion föreskrifvet, när dessa skola
utfärdas efter anslag, i hvilket fall de alltså, enligt ofvan anförda bestämmelse
i 1883 års förordning angående expeditionslösen, skola af svarande
eller förklarande lösas. Af kongl. brefvet till kammarrätten den
20 februari 1856 synes, att redan tillförene svarande eller förklarande
enligt praxis i vissa fall skulle utlösa kammarrättens domar och utslag.
Genom nyssnämnda bref förklarade Kongl. Maj:t, att lösen jemväl för
svarandens eller förklarandens exemplar derefter skulle utgå och beräknas
till det belopp, som för utslag vore i expeditionstaxan bestämdt.

Den lösen, svarande eller förklarande, i likhet med motparten, har
att erlägga för ifrågavarande domar och utslag, utgår numera i form af
stämpelafgift. Enligt gällande förordning angående denna afgift den 5
september 1890 skola i hofrätt och kammarrätten både dom och utslag
med rubrik, som utgifvas till part, hvilken utan särskild begäran författningsenligt
är skyldig att lösa dessa expeditioner, beläggas med stämpel
af tio kronor för första arket samt två kronor för hvart följande ark.»

Efter denna redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet anmärker
justitieombudsmannen, huru som svarande- eller förklarandeparten
vid underdomstol och hos högsta domstolen icke vore skyldig att utlösa
dom eller utslag. Någon olägenhet deraf hade, justitieombudsmannen
veterligen, icke försports. Den svarande eller förklarande, som önskade
erhålla dessa myndigheters domar och utslag, egde att derom framställa
särskild begäran, och kongl. förordningen angående expeditionslösen innehölle
i 16 § bestämmelser, på grund af hvilka sådan part syntes ega
att bekomma sitt exemplar af dom eller utslag, samtidigt med kärande
eller sökande. Den afgift, som härför erlades, utginge i vissa fall med
lika belopp som för afskrifter enligt sistnämnda förordning, och afgiften
blefve i följd häraf mindre än om svarande skolat efter samma grunder
som kärande utlösa expeditionen.

Skyldigheten att lösa expedition torde egentligen hvila derpå,
att den, som anlitat offentlig myndighet om någon åtgärd, borde i viss
grad godtgöra deraf föranledda utgifter och besvär. Så vore dock icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 5

förhållandet med svarande eller förklarande. De, som intoge en sådan
partställning hos hofrätt eller kammarrätten, hade ej i målet påkallat någon
åtgärd af nämnda myndighet och borde följaktligen ej drabbas af
någon afgift.

Det vore möjligt, att nämnda stadganden om utskrift af dom eller
utslag i två exemplar och om skyldighet för svarande eller förklarande
att lösa det åt honom utfärdade exemplar hade sin grund deri, att det
ansetts nödigt för sådan part att erhålla ett exemplar af domen eller
utslaget. Om detta varit grunden för berörda stadganden, torde densamma
väsentligen förlorat i betydelse, sedan det visat sig, att Sveriges
advokatsamfund, hvilket bland sina ledamöter räknade många af landets
dugligaste och mest betrodda advokater, funnit, att den obligatoriska
utskriften till svarande eller förklarande ej längre vore behöflig. Denna
meningsyttring af dem, som oupphörligt stode i beröring med både allmänheten
och domstolarna, syntes särskildt beaktansvärd.

Talrika fall funnes, då svarande eller förklarande icke för någon
sin rätts utfående eller bevakande hade behof af ifrågavarande expeditioner
samt svarande eller förklarande antingen icke förklarats berättigad
till ersättning för lösen af dom eller utslag eller ock hade en fattig motpart,
som icke kunde fullgöra den honom ålagda skyldighet att ersätta
svaranden eller förklaranden. I dessa fall syntes ifrågavarande skyldighet
innebära en obillighet.

Äfven om svarande eller förklarande för denna lösen tillerkänts
godtgörelse och han kunde af motparten utfå dylik godtgörelse, vore han
likväl ganska oförskyldt lätt utsatt för flerahanda obehag och andra utgifter,
för hvilka han ej kunde utfå ersättning. När t. ex. en svarande vid
underrätt friats från ett käromål och käranden i besvärsväg fullföljde talan
hos hofrätt, torde sådant i de flesta fall icke blifva kunnigt för svaranden,
derest icke besvären kommuniceras honom. Skedde icke så, inträffade
det helt naturligt, att svaranden icke komme att hos hofrätten
utlösa sitt exemplar af dess utslag. Lösen uttoges då hos honom genom
exekutiv myndighet. För den exekutionskostnad, svaranden härför finge
vidkännas, kunde han, ehuru han vunnit i målet och ersättning för utslagslösen
jemväl blifvit honom tillerkänd, icke bereda sig godtgörelse af motparten.

Erfarenheten torde gifva vid handen, att ganska många af hofrätternas
domar och utslag ej blefve af svarande eller förklarande lösta
hos hofrätterna, utan måste lösen för dem utkräfvas på exekutiv väg.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I dylika händelser komme nämnda domar och utslag dessa parter till
hända först långt efter det tiden för Överklagande af desamma lupit till
ända, hvadan, äfven om dom eller utslag gått svarande eller förklarande
emot, han icke hade tillfälle att deri söka ändring.

De sålunda framlagda skäl torde ådagalägga, att hittills gällande
bestämmelser derom, att vissa domar och utslag ovilkorligen skulle i två
exemplar utskrifvas samt att svarande eller förklarande vore skyldig att
lösa det för honom utskrida exemplar, ej längre borde bibehållas, utan
att det i stället finge på sådan part bero, om han ville förskaffa sig något
exemplar af domen eller utslaget. I ett särskildt fall syntes det dock
vara nödvändigt, att två exemplar af dom eller utslag fortfarande utskrefves,
nemligen när åklagare på grund af sin tjenst eller annan å det allmännas
vägnar vore förklarande eller svarande. Denne kunde icke anses
pligtig att hos hofrätt eller kammarrätten bekosta något ombud för att
efterhöra målets utgång. Åt honom borde ett exemplar af domen eller
utslaget utskrifvas och genast efter målets afgörande honom tillsändas.
Föreskrift härom torde dock ej höra till allmänna lagen, utan i likhet
med en del andra bestämmelser rörande expeditioner lämpligen hafva sin
plats i förordningen angående expeditionslösen.

Det finge slutligen icke alldeles lemnas ur sigte, att, om ifrågavarande
förändring genomfördes och följaktligen blott ett exemplar af åtskilliga
domar och utslag komme att utlösas, sådant för statsverket skulle
medföra minskad inkomst af stämpelpapper. Denna minskning, hvilken
ej torde vara särdeles afsevärd, borde likväl icke utgöra något hinder
mot förändringen. Skulle det anses erforderligt, att något vederlag bereddes
statsverket, kunde ju sådant ske derigenom, att, såsom advokatsamfundet
ifrågasatt, stämpelafgiften för kärandes eller klagandes exemplar af
dom eller utslag förhöjdes.

De lagförslag, justitieombudsmannen sålunda funne sig böra underställa
Riksdagens pröfning, afsåge ändring af allmänna lagens bestämmelser
i hithörande fall. I händelse förslaget godkändes af Riksdagen och
äfven gillades af Kongl. Maj:t, blefve en ändring i 10 § af förordningen
angående expeditionslösen jemväl erforderlig; och denna förändring blefve
då helt visst af Eongl. Maj:t vidtagen.

På grund af hvad han sålunda anfört hemställer justitieombudsmannen,
»att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag om upphäfvande af föreskrifter, att vissa domar eller utslag
skola tvefaldt utskrifvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

7

Med ändring af hvad 24 kap. 7 § rättegångsbalken samt brefvet
till samtliga hof- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehålla derom,
att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas, förordnas
härigenom, att något exemplar af sådana domar eller utslag ej
vidare må utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne derom
framstäld begäran; dock eger Konungen att förordna, att i mål, där åklagare
å tjenstens vägnar eller annan för kronans räkning är svarande eller
förklarande, dom eller utslag fortfarande skall åt honom utskrifvas.»

Det lärer icke kunna förnekas, att den skyldighet, som justitieombudsmannens
förevarande framställning afser att få upphäfd, i de flesta
fall måste för svarande- eller förklarandepart kännas såsom en temligen
både obillig och onödig börda, och, på sätt justitieombudsmannen jemväl
anmärkt, torde samma skyldighet icke heller vara betingad af några i
egentlig mening processuella hänsyn. Om sålunda utskottet i likhet med
justitieombudsmannen anser, att ifrågavarande skyldighet bör och utan
olägenhet äfven kan bortfalla, synes likväl förslaget i sin nuvarande form
utskottet icke vara antagligt. Särskilt har utskottet funnit mindre lämpligt
att, ehuru t. ex. för en å tjenstens vägnar svarande åklagare enahanda
behof att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas,
när målet afgjorts i högsta instans, som då hofrätt deri dömt, likväl meddela
bestämmelser i fråga allenast om det senare fallet. Härjemte är det
enligt utskottets uppfattning icke heller fullt lämpligt att i en förordning,
som skall upphäfva ett stadgande af allmän lags natur, tillika meddela
förklaring om ett förhållande, hvilket — såsom det nu ifrågavarande eller
skyldigheten att tillhandahålla expeditioner i tjenstemål, der åklagare är
svarandepart, eller annat mål, der ombud för kronan är svarande- eller
förklarandepart — helt och hållet utgör föremål för administrativt förfogande.
Vid nu anmärkta förhållanden och då i hvarje fall justitieombudsmannens
framställning, derest densamma bifalles, nödvändiggör förändring
i förordningen om expeditionslösen, om hvilken förändring Kongl.
Maj:t ensam eger att föranstalta, samt framställningen jemväl i öfrigt
torde tarfva jemkningar, har utskottet ansett densamma lämpligast böra
föranleda en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t och hemställer derför,

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning, ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag om upphäfvande
af den för svarande- eller förklarandepart i hofrätt
och kammarrätten stadgade skyldighet att lösa dom
eller utslag.

Stockholm den 11 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag 1892.