RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren. l'':o 9.

Lördagen den 23 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 16 innevarande februari.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslideputerades förslag,

dels till Riksdagens skrifvelse:

n:o 2, till Konungen, angående val af justitieombudsman och
suppleant för honom;

dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 3, för borgmästaren m. m. Eskilander Thomasson att vara
Riksdagens justitieombudsman; och

n:o 4, för revisionssekreteraren in. in. Magnus Wilhelm Huss att
vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bankoutskottets memorial
n:o 2.

§ 4.

Till behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. civildepartementet.

Punkten 1.

Bifölls.

Vid föredragning härnäst af punkten 2, deruti utskottet hemstält

Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 9. 1

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

att Riksdagen måtte medgifva, att afgifterna för patent och för
registrering af varumärken finge användas till bestridande af de utgifter,
hvilka betingas af tillämpning under år 1890 af förordningen
angående patent och lagen om skydd för varumärken, begärdes ordet af

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna,
hvilken yttrade: Patentbyråns inkomster under år 1888 uppgingo
till 75,000 kronor och utgifterna till 66,000 kronor. Inkomsterna
hade sedan föregående år ökats med 14,000 kronor och utgifterna
stigit med 6,500 kronor. Statsutskottet har tillstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts framställning, men utskottet har med anledning af
stegringen i utgifterna af 6,500 kronor från 1887 till 1888 ansett sig
böra erinra om vigten deraf, att byråns omkostnader ökas endast i
den mån en utvidgad verksamhet ovilkorligen kräfver. Då man häraf
möjligen kunde få den uppfattning, att byrån icke tilivägagått med
nödig sparsamhet, vill jag — för att freda byrån från en sådan misstanke
— fästa uppmärksamheten på, att det är två poster i byråns utgifter,
nemligen dels återbetalning af inbetalda patent- och registreringsafgifter
och dels byråns publikationer, hvilka med nödvändighet måste
stiga, i samma mån som antalet ansökningar om patent eller registrering
ökas, och i följd deraf inkomsterna å andra sidan växa. Ju flere
ansökningar om patent eller registrering inkomma, desto mer kommer
det att inträffa, att sådana ansökningar afslås, och att i följd deraf
registreringsafgiften till hela sitt belopp, patentafgiften till halfva beloppet
skola till sökanden återbäras. Och vidare, ju flere patentansökningar
beviljas, desto flere publikationer, och sålunda desto större
utgifter för dessa publikationer. Efterser man nu, hvartill dessa ökade
utgifter, 6,500 kronor, gått, så finner man, att nästan allra största
delen deraf, eller 5,621 kronor, belöper sig på dessa båda poster. Det
visar sig sålunda, att denna ökning i utgifterna icke användts till ökade
löner eller dylikt vid byrån. Jag har velat härom erinra för att visa,
att byrån under år 1888, likasom, efter hvad jag vill tro, äfven under
föregående år, iakttagit all nödig sparsamhet vid skötandet af sitt värf.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkterna 3—5.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte, med godkännande
af ett i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 januari
1889 intaget förslag till stat för en landtbruksstyrelse äfvensom af de
vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för åtnjutande af deri
upptagna löneförmåner, medgifva, att i riksstaten under sjette hufvudtiteln
näst efter anslaget till väg- och vattenbyggnadsstaten uppfördes
under benämningen “landtbruksstyrelsen" ett anslag af 29,300 kronor.

Biföllos.

Angående Punkten 6.

anslag Ull en

landtbruks styrelse.

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Med anledning häraf hemstälde utskottet under denna punkt, att Angående
Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande förslag, anslag till m
att Riksdagen dels faststälde följande Styrelse?''

(Forts.)

Stat för landtbruksstyrelsen:

			Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
Öfverdirektören			penningar.

och chefen........	5,000	—	2,000	—	7,000	—
Fiskeriinspektören	2,500	—	1,500	—	4,000	—	\| Efter fem år kan
1 byråingeniör ....	2,500	—	1,500	—	4,000	—	\| lönen höjas med 500 ''kronor och efter 10
1 d:o	2,500	—	1,500	—	4,000	—	(år med ytterligare 500
1 sekreterare''........	1,800	—	1,200	—	3,000	—	J kronor.
1 vaktmästare ....	500	_	300	_	800	_	Efter fem. år kan
				lönen höjas med 100
							kronor; och skall, om vaktmästaren i sådan
Till extra biträden, vikariatsersätt-ning och expenser					5,000		egenskap åtnjuter fri hostad, lönen, så länge denna förmån qvarstår, minskas med 150 kronor.

Summa					27,800;—
				1

samt godkände de vilkor och förbehåll, som i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 12 januari 1889 blifvit föreslagna för åtnjutande
af de i staten för landtbruksstyrelsen upptagna löneförmåner,

dels ock medgåfve, att i riksstaten under sjette hufvudtiteln näst
efter anslaget till väg- och vattenbyggnadsstaten finge uppföras under
benämningen “landtbruksstyrelsen" ett anslag af 27,800 kronor.

Vid punkten funnos fogade reservationer af herrar grefve G. Sparre,

F. Boström, E. V. B. L. Königsfeldt, P. J. von Ehrenheim och

G. E. Gaspar sson, mot den af utskottet föreslagna nedsättningen i
aflöningsförmånerna för fiskeriinspektören och byråingeniörerna; (från
af Kongl. Maj:i föreslagna 4,500 kronor till 4,000 kronor för dem
hvardera);

af herr G. Ifvarsson, med hvilken herrar A. Persson i Mörarp,
TV". Petersson i Runtorp, J. Jonson i Fröstorp och A. Peterson i
Hasselstad instämt och som yrkat, att afiöniugen för öfverdirektören
och chefen skulle bestämmas till lön 4,000 och tjenstgöringspenningar
2,000 kronor, eller tillhopa 6,000 kronor;

af herr II. P. P. Tamm, som ansett, att, då hela landtbruksstyrelsens
gagnbarhet blefve beroende på chefens personliga duglighet
och praktiska utbildning, och till chef borde tillsättas en i praktiska
värf pröfvaa och icke en vare sig allt för ung man eller en, som
haft sin utbildning blott uti statens tjensteverk, denne chef borde i lik -

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående
anslag till en
landtbruksstyrelse.

(Forts.)

het med direktören vid Ultima, beviljas pension efter uppnådda 25
tjenstår;

samt af herr J. Anderson.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Mot denna punkt har jag, lika med
några andra ledamöter inom utskottet, reserverat mig, med anledning
deraf att utskottet föreslagit nedsättning i lönerna för vissa af de
tjensteman, hvarom här är fråga, men bibehållit lönen för öfverdirektören
och chefen vid samma belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit. Yi
hafva trott, att det skulle vara bättre i harmoni, om man äfven nedsatte
öfverdirektörens lön något, eller med 1,000 kronor till 6,000
kronor. Landtbruksstyrelsen är ett nytt embetsverk, och vid sådant
förhållande föreställer jag mig, att det icke kan vara lämpligt att nu,
innan verkets gagnelighet blifvit pröfvad, bestämma lönerna för embetsoch
tjenstemännen derstädes till samma belopp, som åtnjutas af tjensteman
inom andra embetsverk, som må vara med dem jemförliga, desto
mindre som man ännu icke egentligen vet hvad de skola få att göra
eller hvad de kunna hinna med. Och då utskottet frångått Kongl.
Majds proposition i fråga om lönerna för fiskeriinspektören och byråingeniörerna,
är väl också skäl att sänka något äfven på öfverdirektörens
lön, nemligen, som förut är sagdt, med 1,000 kronor eller från
7,000 till 6,000 kronor. Följaktligen bör det i senare punkten af
utskottets hemställan tillstyrkta anslag till landtbruksstyrelsen sänkas
från 27,800 kronor till 26,800 kronor, på hvilket yrkande jag anhåller
om proposition.

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Jag är statsutskottet tacksam för den välviiliga behandling,
som min hufvudtitel rönt från utskottets sida, och särskildt för att
förslaget om inrättande af en ny styrelse för landtbruket icke principielt,
så vidt jag kan finna, inom utskottet rönt någon motsägelse. Utskottet
har emellertid vidtagit den förändring i den af Kongl. Maj:t föreslagna
staten för nämnda styrelse, att utskottet hemstält, att aflöningen till
de två byråingeniörer och den fiskeriinspektör, som skulle komma att
hos styrelsen anställas, skulle nedsättas från det af Kongl. Maj:t föreslagna
belopp 4,500 kronor till 4,000 kronor; och utskottet har motiverat
detta dermed, att Kongl. Maj:t uti sitt förra året framlagda
förslag till stat för ett nytt jordbruksdepartement hade föreslagit en
lön af 4,000 kronor för då ifrågasatta tre kanslisekreterare. Men,
mine herrar, jag kan icke finna, att dessa förhållanden äro analoga.
Då var det fråga om kanslisekreterare, civila tjensteman, hvilka skulle
inom ett statsdepartement fullgöra de funktioner, som åligga andre
kanslisekreterare inom Kongl. Maj:ts kansli, såsom förande af statsrådsprotokollen,
biträde med uppsättandet af expeditioner m. m.; och det
var ju alldeles naturligt, att dessa nya sekreterare föreslogos till erhållande
af samma löner som deras vederlikar. Här åter skulle byråingeniörerna
och fiskeriinspektören blifva föredragande i ett nytt sjelfständigt
embetsverk. De skulle hafva rättighet och skyldighet att

Lördagen den 23 Februari, f. m. 5 N:o 9.

yttra sina skiljaktiga meningar till protokollet, de skulle vikariera för Angående
chefen och biträda honom med inspektioner samt intaga i öfrigt samma
ställning, som landtmäterisekreteraren, kamreraren i väg- och vatten- styrelse.
byggnadsstyrelsen samt intendenten och sekreteraren i öfverintendents- (Forts.)
embetet innehafva och jemväl sekreteraren och kamreraren i lotsstyrelsen
innehade till förra årets slut, hvarefter sistnämnda båda embetsman
upphöjdes till byråchefer. Det har derför synts Kongl. Maj:t
naturligt, att när desse af mig omnämnde tjensteman äro andra gradens
tjensteman med lön af 4,500 kronor, äfven för de nu föreslagna
fiskeriinspektörs- och byråingeniörstjensterna skulle bestämmas samma
löneförmåner. Det torde också vara af vigt att, när man första
gången organiserar ett nytt embetsverk, redan från början försätta
verket i en rätt ställning och göra det fullt likstäldt med, de verk,
hvarmed det verkligen är jemförligt. Detta gäller nu beträffande
lönerna för de föreslagna tjensterna af andra graden. Samma skäl
synes mig gälla fullt lika mycket och kanske ännu mera beträffande
lönen för chefen, i fråga om hvilken en ledamot i kammaren yrkat,
att den skulle nedsättas till 6,000 kronor. Chefer för andra verk,
hvilkas göromål väl äro magtpåliggande, men icke mera, än dennes
komme att blifva, nemligen chefen för landtmäteristyrelsen och statistiska
centralbyrån samt öfverintendentsembetet, hafva 7,000 kronors
lön. Det synes mig derför vara fullt skäl, att äfven den nu ifrågakomma
chefen erhåller lika mycket.

Detta beträffande jemförelse!! med förhållanden i andra likstälda
verk. Men äfven i fråga om lönen i och för sig sjelf torde samma
skäl gälla. — Jag hade tänkt mig, att till chef för detta verk icke
borde tagas någon lägre tjensteman, utan att till denna chefsbefattning
borde utses en man ur det praktiska lifvet, som förvärfvat sig
insigter om vårt landtbruks och öfriga näringars kraf. Men en dylik
person, som har så framstående egenskaper och visat så stor organisationsförmåga,
att det kan komma i fråga att utse honom till chef för
verket, bör redan inom sin enskilda verksamhet hafva förvärfvat eu
så, god ekonomisk ställning, att Kongl. Maj:t för att kunna förmå
honom att utbyta denna verksamhet mot det ifrågavarande embetet
måste kunna erbjuda honom goda aflöningsförmåner. Det är af stor
vigt för Kongl. Maj:t att vid detta val hafva möjlighet att kunna välja
bland de mest insigtsfulle och dugande personer. Jag tillmäter detta
så stor betydelse, att jag befarar, att derest Riksdagen skulle nedsätta
lönen till 6,000 kronor — ett belopp, som understiger hvad
fullt jemförliga chefer hafva i lön och till och med lönerna för byråcheferna
i Kongl. Maj:ts kansli och i de förvaltande verken — ett
dylikt beslut skulle rifva sönder alltsammans och försätta Kongl. Maj:t
i stor svårighet att kunna genomföra verkets organisation.

Det är på dessa skäl som jag hoppas, att kammaren måtte bifalla
hvad Kongl. Maj:t här föreslagit.

Herr Jonsson i Hof: Om den af reservanten yrkade nedsättning^
i den föreslagna lönen för öfverdirektören och chefen för landtbruksstyrelsen
verkligen skulle leda till det slut, herr statsrådet och

N:o 9. 6 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående chefen för civildepartementet nyss befarade, nemligen att hela föranslag
till en siaget komme att falla, skulle jag vara den förste, som förenade mig
styrelse: ined honom om detta yrkande; ty jag vill gå ännu längre än han
(Forts.) och afslå hela förslaget.

Då man nu åter står inför denna fråga och erinrar sig den behandling,
som Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af ett jordbruksdepartement
vid näst föregående riksdag rönte, samt beskaffenheten
af nämnda förslag, jemfördt med det nu föreliggande, är det mig vid
detta tillfälle omöjligt att kunna undertrycka den mening, att man
nu står i beredskap att antaga ett sämre förslag än det förra. Förlidet
års förslag, om ordnandet af ett nytt departement med olika
byråer derinom gick ut på att inom ramen af samma kostnader,
som motsvarande embetsverk nu medföra, blifva utaf med kommerskollegium,
hvars indragning stått på dagordningen i snart sagdt ett
århundrade. Genom samma förslags antagande hade frågan om
kommerskollegii indragning eller ombildning blifvit löst, hvarigenom
man fått enhet i förvaltningen. Här åter skulle man få ett enstaka
embetsverk, som kan sägas höra hvarken hit eller dit; och man har
således den gamla svårlösta frågan om kommerskollegii vara eller icke
vara qvar. Kostnaderna i följd af det föreliggande förslaget gå dessutom
till 15,000 kronor mer än motsvarande kostnader nu utgöra.
Det är en egendomlig iakttagelse, att då ett välbetänkt förslag en
gång fallit, man icke kan hafva tålamod att vänta och afvakta bättre
tider för lösningen af frågan i dess större omfattning utan hellre
tager det första, man får fatt uti, för att afhjelpa någon af de befintliga
olägenheterna. Jag gillar icke detta sätt att gå tillväga, utan
tror, att, när man icke lyckas med det mera omfattande förslaget,
man bör vänta, tills man kan taga steget fullt ut, för att icke på
förhand taga ett steg, som kan vara till skada och hinder vid den
slutliga lösningen af det hela. Och min uppfattning är den, att den
nya styrelsens inrättande skall menligt inverka på och måhända omöjliggöra
lösningen af de andra vigtiga frågor, hvilka alltid stälts i
sammanhang med denna fråga, nemligen kommerskollegiets indragning
och bildandet af ett nytt departement för jordbruk, handel och näringar.
Det lönar visserligen icke mödan att yrka afslag på utskottets
hemställan. Men när jag nu hyser den uppfattningen, att förslaget
är omoget och bör afslås, så fäster jag mig icke vid, om mitt yrkande
vinner framgång eller icke, utan endast dervid, att jag i en framtid,
då öfriga hithörande frågor komma till afgörande, kan visa, att jag
icke sökt bidraga till framgången af detta förslag. Jag yrkar fördenskull
afslag å Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Herr Dan i el son; Herr talman! Mine herrar! Denna fråga är,
som vi veta, icke ny; och jag antager, att man icke bör försumma
detta tillfälle att understödja sträfvandet till ett mål, som länge utgjort
ett önskningsmål för jordbruksnäringen. Yi hafva förra året
nödsakats att tillbakavisa propositionen om ett åttonde statsdepartement
för jordbruk, handel och näringar; men då vi det gjorde, tror
jag, att hvar och en dock ansåg, att något snart borde göras för att

Lördagen den 23 Februari, f. m. 7 N:o 9.

åtminstone i någon mån afhjelpa de nuvarande olägenheterna. Jag Angående
tror icke heller, att det är för tidigt, att vi få eu landtbruksstyrelse
och man må hafva hvilken öfvertygelse som helst, ingen kan väl än- styrelse.

dock förneka, att jordbruksnäringen bättre blir tillgodosedd genom (Forts.)
detta förslag.

Man har talat om kostnaden för den nya styrelsen och ansett

den betydlig, men den är det verkligen icke i förhållande till omfatt ningen

af den näring, hvars behof den skall tillodose. Om vi kasta
en blick på andra embetsverk, som afse t. ex. beskattningens öfver vakande,

så se vi, att dessa draga stora summor. Kammarrätten

t. ex. kostar 140,000 kronor om året; och då detta embetsverk, som
endast har att tillse, att beskattningen går sin gilla gång, samt handlägga
andra obetydliga mål, medför en så betydlig årlig kostnad,
skulle man då icke vilja göra något för ordnande af ett embetsverk,
som skulle sörja för sjelfva jordbrukets behof d. v. s. hjelpa till sjelfförvärf
för så stor del af landets skattskyldige, helst som man nu
dessutom anser landtbruksakademien icke vara tidsenlig, kan jag för
min del icke anse den föreslagna uppofiringen af ytterligare 15,000
kronor årligen vara så synnerligen betydlig. Jag har i utskottet biträdt
förslaget och skulle beklaga, om denna kammare, som hufvudsakligen
är sammansatt af jordbrukare, skulle afslå detsamma.

Beträffande aflöningsförhållandena har utskottet delvis nedsatt de
af Kongl. Maj:t föreslagna lönerna, och utskottet ansåg sig dertill
hafva goda skäl, vid jemförelse mellan detta förslag och lörslaget vid
föregående års riksdag angående det då ifrågasatta åttonde departementet.
I sistnämnda förslag hade nemligen lör kanslisekreterare
och ingeniörer icke föreslagits högre aflöning än det belopp, hvartill
utskottet nu velat nedsätta byråingeniörernas och fiskeriinspektörens
löner; och i detta förhållande ansåg utskottet sig ega giltig orsak
till den här föreslagna nedsättningen.

Om de för öfverdirektören föreslagna lönevilkor kan deremot
sägas både ett och annat. Jag har dock icke vågat reservera mig
mot utskottets hemställan i den delen, ty om man skall kunna få en
duglig man på denna plats, så bör han också deraf hafva sin fulla
bergning. Om lönen för honom blir knapp, och Kongl. Maj:t för den
skull icke lyckas få en verkligt duglig man på denna plats, så är hela
förändringen misslyckad, och det vore en större förlust. Man har derför
ansett lämpligt ätt låta hans lön förblifva vid det af Kongl. Maj:t
föreslagna beloppet, 7,000 kronor. Och om man för öfrigt jemför
denne embetsmans ställning med andras, kan man icke anse den för
honom föreslagna lönen vara för hög, helst man hyser den förhoppningen,
hvilken Kongl. Maj:t säkerligen skall förverkliga, att till denna
direktörspost få en fullt kunnig och praktisk landtbrukare och icke
en person, som uppfostrats inom något embetsverk och således icke
eger kännedom om landtbrukets behof. Af dessa skäl yrkar jag bifall
till utskottets förslag, och hoppas, att det skall bilallas af denna
kammare.

Herr friherre Bonde: Jag har begärt ordet med anledning af

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående herr Jonssons i Hof yttrande. Vore hans farhågor grundade, så att
Tandtbruks-1 }nFn §e.nom att antaga regeringens förslag skulle afklippa utsigten att
styrelse. i framtiden kunna erhålla ett särskildt departement för jordbruk och
(Forts.) näringar, då skulle jag gerna instämma med honom i hans yrkande
på anslag. Men jag tror icke det; och för närvarande anser jag, att
vi böra vara tacksamma mot regeringen för detta förslag, sådant det
nu föreligger, såsom ett steg till det bättre, då behofvet af förändring
uti det närvarande tillståndet är oafvisligt, ty det är väl allmänt erkändt-,
att vår landtbruksakademi ej på det sätt den är sammansatt
och på det sätt den arbetar kan vara lämplig såsom förvaltande verk.

Det är derför nödvändigt att få något annat, och då, som man
säger, det bästa är det godas fiende, tror jag, att vi böra godkänna
förslaget, som det föreligger från utskottet. Den jemförelsevis lilla af
utskottet föreslagna nedsättningen af de lägre embetsmännens aflöning
är icke af så stor vigt, att man bör fästa sig alltför mycket dervid.
Beträffande chefen är det deremot af högsta vigt att få en erfaren
och praktisk man, och derför är det skäl att bestämma hans aflöning
till 7,000 kronor, om man också nedprutar de lägre tjenstemännens
afiöningar.

Ett förhållande, som det förvånar mig att utskottet ej mera uppmärksammat,
är hvad herr Tamm uti sin reservation framhållit angående
den tjenstetid, som är bestämd för chefens berättigande till
pension. Regeringen har i det afseendet föreslagit trettiofem år, herr
Tamm deremot tjugofem år. Jag anser reservationen vara välbetänkt,
ty det är som herr statsrådet och chefen för civildepartementet äfven
sagt, nödvändigt att till chef uppsöka en verklig fackman och icke
dertill utse eu embetsman från annat håll. Ålit hänger på, att man
till denna befattning får en för ändamålet särskildt duglig man, och
då en sådan väl ej kan påträffas annat än redan hunnen till mogen
ålder, torde tjugofem år vara maximum af den tid man kan beräkna
att han skulle kunna tjenstgöra. Föreståndarne för landtbruksinstituten
erhålla också pension etter tjugofem års tjenstgöring. Man kunde
visserligen saga, att det säkerligen skulle komma att ställas till så,
att chefen finge pension oberoende af tiden för sin tjenstgöring, när
han uppnått vederbörlig ålder, ty sådant har händt förut. Detta är
nog. sant, och jag tror också, att Riksdagen äfven framdeles gerna
belönar den sanna förtjensten; men det är likväl eu betydlig skilnad
i säkerhet, om man vid inträdet i tjensten vet hvad man har att
räkna på.

Jag vill härtill ej tillägga annat, än att jag yrkar bifall till utskottets
förslag med den ändring deri, som herr Tamm i sin reservation
föreslagit.

Häruti instämde herr Boström till Östanå.

Herr Jonsson i Myre: Herr talman! Mina herrar! Jag står på
samma ståndpunkt i år som förra året, då denna kammares tillfälliga
utskotts n:o 2 betänkande behandlades öfver en af herr Östberg framstäld
motion i samma syfte, som nu föreliggande förslag. Jag anser

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

icke den tillämnade landtbruksstyrelsen kunna bereda landtbruket större
fördelar, än det redan har genom landtbruksakademiens förvaltningskomité.
Genom att antaga det nu föreliggande förslaget skulle dessutom
frågan om kommerskollegii omorganisation uppskjutas till eu
oviss framtid, och då det, efter mitt förmenande, vore skäl att på en
gång och i ett sammanhang ordna frågorna om förbättring i styrelser
för utveckling af jordbruk, handel och industri i allmänhet, tror jag,
att detta styckande af frågan kommer att hindra det slutliga önskade
resultatet. Antager man förslaget, som det föreligger, så kommer slutligen
att framläggas ett förslag i sänder till styrelse för hvarje näring,
hvilket komme att tillskapa en mängd särskilda styrelser, och så kommer
man att helt och hållet lemna i bakgrunden frågan om indragning
af kommerskollegium, hvilken stått så länge på dagordningen.
På grund af dessa skäl och min uppfattning om frågan yrkar jag anslag
på så väl Kongl. Majrts proposition som utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Peterson i Hasselstad: Det vore väl, om kammaren bifölle
i fråga varande förslag, ty en styrelse för landtbruket är verkligen af
behofvet påkallad. Inom utskottet har jag med min röst understödt
propositionen, ehuru jag icke kunnat vara med om att åt det nya
embetsverkets tjensteman anslå så höga löner, som Kongl. Maj:t föreslagit.
Utskottets flertal har enat sig om nedsättande af fiskeriinspektörens
och de två byråingeniörernas löner; för min del tycker jag, att
man mycket väl bör kunna afpruta något äfven på öfverdirektörens
lön, hvilken synes något för hög. För öfrigt är det att märka, att,
då ett nytt embetsverk inrättas och man således icke med någon säkerhet
kan bestämma, huru mycket arbete de nya tjensterna komma
att förskaffa sina innehafvare, man bör akta sig att genast sätta lönerna
för högt. Skulle det i en framtid visa sig, att tjensterna i fråga
äro arbetsammare än man beräknat, så lära anspråk på löneförhöjning
icke uteblifva, och då har man ju öppet lemnadt att bevilja sådan,
om skäl dertill förefinnes. Man har sagt, att denne nye öfverdirektör
bör blifva likstäld med andra öfverdirektörer. Ja, det kan nog vara
sant, men jag undrar, om han icke är närmast att jemföra med direktören
i justeringsstyrelsen, och den sistnämnde åtnjuter ju i aflöning
endast 6,500 kronor om året. Se vi på andra embetsman och med
dem jemföra den ifrågasatta direktörsplatsen, så lär väl ingen vilja
påstå, att dennes värf skulle vara vigtigare än t. ex. en landtdomares,
och, som bekant, åtnjuta häradshöfdingarne i medeltal icke mer än
6,000 kronor om året. På nu anförda skäl tror jag, att det mycket
väl låter sig göra, att sätta ned öfverdirektörens lön till 4,000 kronor,
så att summan af hans årliga inkomst af befattningen blir endast
6,000 kronor. Jag instämmer således i det af Nils Petersson afgifna
yrkande.

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstierna:
Den af en talare från gefleborgsbänken uppstälda sats, att
man, derför att det bästa icke står till att få, icke bör taga något,

Angående
anslag till en
landtbrulcsstyrelse.

(Forts.)

N:o 9. 10

Lördagen den 23 Februari f. in.

Angående
anslag till en
landtbrulcsstyrélse.

(Forts.)

kan jag icke underskrifva. Jag tror, att då den i fjol föreslagna
genomgripande omorganisationen af hithörande förhållanden eller inrättandet
af ett jordbruksdepartement — hvilken lösning jag såsom
förslagsställare naturligtvis anser vara det bästa, •— måste anses på
obestämd tid undanskjuten, Kongl. Maj:t varit pligtig att söka afhjelpa
åtminstone en af de mest trängande bristerna; och alla torde
väl vara ense derom, att, med fullt erkännande af det förtjenstfulla
sätt, hvarpå landtbruksakademiens förvaltningskomité skött sitt värf,
en förändring i organisationen af öfverstyrelsen för landtbruket i allt
fall är af behofvet påkallad. Under sådana förhållanden och då jag
icke anser, att den föreslagna landtbruksstyrelsen står i så nära samband
med en eventuel organisation af en öfverstyrelse för öfriga näringar,
att frågorna nödvändigt måste lösas på samma gång, har jag
ansett mig pligtig att redan nu för Kongl. Maj:t framlägga ifrågavarande
förslag.

Hvad angår den af eu talare på södermanlandsbänken föreslagna
ändringen i den kongl. propositionen, att tjenstetiden för rätt till pension
bestämdes för öfverdirektören till 25 år i stället för, såsom Kongl.
Maj:t föreslagit, 35 år, så anser jag en sådan förändring i förslaget
innebära eu afgjord förbättring, hvilken jag således är villig att
acceptera.

Herr Carl Ifvarsson: Jag kan icke neka till, att de, som yrkat
rent afslag på förevarande förslag, stält sig på den rena ståndpunkten,
för så vidt man betraktar saken ur politisk synpunkt. Ty anser man,
att det icke ar skäl att taga något, då man icke kan få allt, eller,
med andra ord, att, då den i fjor ifrågasatta genomgripande omorganisationen
icke, åtminstone ej på länge, kan genomföras, det ej
är skäl att inlåta sig på några försök att delvis afhjelpa de befintliga
bristerna, så måste man naturligtvis ställa sig på den sidan, som
önskar rent afslag. För min del anser jag dock icke rigtigt att strängt
hålla på denna princip. Det kan nemligen icke förnekas, att sedan
förslaget om inrättande af ett nytt statsdepartement för jordbruk,
handel och näringar fallit, nu ifrågavarande del af ämnet kan särskilt
upptagas till behandling, och man får således nöja sig med
inrättandet af en anstalt, hvilken kan taga jordbrukets angelägenheter
om hand, en anstalt så mycket behöfligare som en hvar väl vet, att
nuvarande landtbruksakademien icke är lämplig för Kongl. Maj:t att
vända sig till i frågor rörande landtbruket. Vid sådant förhållande
måste man medgifva, att inrättandet af den ifrågasatta landtbruksstyrelsen
är ändamålsenligt.

Men fråga kan, å andra sidan, uppstå, huru vida detta embetsverk
åtminstone i början af sin verksamhet får så mycket att göra,
att det bör jemföras med andra i öfrigt dermed likställiga embetsverk.
För min del anser jag, att så icke blifver förhållandet — hurudant
förhållandet kan blifva framdeles, vet jag icke — ty derest icke
Riksdagen ställer anslag till Kongl. Maj:ts disposition i och för befrämjande
af jordbruk och andra näringar, kan styrelsen tillsvidare
icke få annat att göra än att afgifva infordrade utlåtanden i vissa

Lördagen den 23 Februari, f. in. 11

frågor. Vid sådant förhållande och då nu statsutskottet kommit till
det resultat, att aflöningen för styrelsens ledamöter, hvilka också
naturligtvis måste vara pålitliga och en hvar i sitt fack kunnige män,
skall sättas till något lägre belopp, än Kong! Maj:t i sådant hänseende
föreslagit, kan jag icke förstå angelägenheten af att aflöningen för
styrelsens chef bestämmes så mycket högre än ledamöternas, som
utskottet nu föreslagit. Jag anser tvärt om konseqvensen fordra, att
jemväl öfverdirektörens aflöning nedsättes något under det belopp,
Kongl. Maj:t föreslagit för honom; och jag har derför i min reservation
upptagit ett under ärendets behandling i utskottet derstädes framstäldt
yrkande om nedsättande af öfverdirektörens aflöning med 1,000 kronor
eller från 7,000 kronor till 6,000 kronor. Kunna ledamöterna i styrelsen
med den ringa aflöningen på ett tillfredsställande sätt sköta
sina åligganden och tillika finna sin anständiga bergning på sina
tjenstår, så kan man väl påräkna detsamma af verkets chef, äfven
ifall denne får tåla en proportionerlig minskning i sina inkomster.
Det är en annan omständighet härvid, som, enligt hvad jag ofta enskilt
hört uttalas, tillmätes icke ringa'' vigt, nemligen att embetsverkets
chef skulle hafva en viss representationsskyldighet, och att
hans lön fördenskull borde sättas proportionsvis något högre än de
andras. För min del kan jag ingalunda gilla en dylik uppfattning.
En sådan representationsskyldighet bör icke åligga chefen. Å ena
sidan verkar den allenast såsom ett mindre godt exempel uppifrån
och nedåt, ty utan tvifvel skall man inom verket lätt komma till den
meningen, att då chefen gör officiella bjudningar, sådant äfven bör
åligga dem, som äro honom närmast i rang o. s. v., och å andra sidan
kan nämnda förpligtelse, äfven om lönen bestämmes med fäst afseende
å densamma, för chefen i ekonomiskt afseende leda till sämre
resultat än om hans lön sattes till det mindre beloppet, som fritoge
honom från all representation. Efter hvad jag nu nämnt, vill jag
blott tillägga, att jag förenar mig i det af herr Nils Petersson framstälda
yrkande. Icke tror jag just att det tjenar mycket till, men
jag har velat uttala min åsigt i frågan.

Herr Östberg: Jag vågar tro, att de herrar, som påyrkat nedsättning
i den föreslagna aflöningen för landtbruksstyrelsens chef,
handlat både oklokt och obilligt. Jag vill framhålla, att det ingalunda,
såsom den nästföregående talaren sökte göra troligt, varit meningen,
att den föreslagna lönen skulle tilltagas i sådan skala, att den
medgåfve “representationNågot sådant har hvarken regeringen
eller utskottet tänkt sig. Hvad som åter enligt min mening härvid
är af den allra största vigt, är att lönen sättes så pass högt, att man
kan hoppas få den ansvarsfulla chefsplatsen besatt med en fullt duglig
person. Chefsplatsen är efter mitt förmenande vida svårare att få
väl besatt än andra i afseende på löneförmåner och ställning med
densamma likstälda befattningar inom embetsverken. Man behöfver
blott betänka, att öfverdirektören för att kunna motsvara de fordringar,
man har rätt att ställa på honom, måste icke allenast vara en i landtbrukets
alla grenar insigtsfull man, något som ju redan i och för sig

N:o 9.

Angående
anslag till en
landtbrulcsstyrelse.

(Forts.)

M:0 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående innebär icke så litet, utan äfven hafva noggrann kännedom om fiskeri unslag

till en näringen. — Härtill kommer, att han såsom chef för ett embetsverk

Styrelse S" måste hafva en viss embetsmannaroutine. — Man torde derföre med

(Forts.) skål kunna påstå, att befattningen blifver en af våra mest magt påliggande

och ansvarsfulla embetsposter. Vidare tror jag, att tjensten
ingalunda blir en af de behagligare, ty med all säkerhet kan dess innehafvare
beräkna att blifva föremål för icke allenast stora fordringar
utan äfven anmärkningar från alla håll. Oafsedt svårigheten att finna
lämpligt folk får man således äfven beräkna, att kanske ganska få
skola finnas villige att åtaga sig en sådan post. Jemföra vi nu
öfverdirektören med t. ex. byråcheferna i kansliet och de centrala
embetsverken, så finna vi, att de sistnämnda hafva från 6,400 kronor
till 7,000 kronor i årlig lön. Men jag vill fråga, om dessa byråchefers
embeten kunna i afseende å göromålens beskaffenhet jemföra»
med öfverdirektörens. För min del tror jag, att på samma gång man
kan finna tio, som duga till byråchefer, så finner man icke mer än
en eller två, som skulle kunna sköta öfverdirektörsplatsen. Vill man
hafva någon nytta af den föreslagna styrelsen, får man derför icke
vidare nedpruta anslaget.

Jag vill för öfrigt uttala min tillfredsställelse med, att detta
förslag framkommit. Det går nemligen i alldeles samma rigtning som
det förslag, jäg vid förra riksdagen tog mig friheten att framlägga..
Och jag är lika tacksam mot utskottet för den välvilliga behandling,,
som förslaget derstädes fått röna.

Med hei’r Östberg förenade sig herrar De Laval, Styffe, Widström,
Höglund och Mallmin.

Herr Jonsson i Hof: Såsom jag förra gången nämnde, hade jag
icke den minsta förhoppning att för mitt då framstälda yrkande vinna
bifall. Afsigten var endast att dermed försvara min ståndpunkt i
frågan, och mitt yttrande afsåg ej heller något klander af statsrådets
försök att på detta sätt lösa frågan. Men när Andra Kammaren vid
förra riksdagen biföll det hvilande grundlagsändringsförslaget, som
skulle hafva löst frågan på ett tillfredsställande sätt, och sedermera
i slutet af riksdagen afslog en motion som gick i samma rigtning
som detta förslag, så tror jag mig nu stå på lika fast basis som
någon annan och handla konseqvent, då jag fortfarande är af den
mening, att det nu föreliggande förslaget icke bör bifallas.

Någon votering kommer från min sida dock icke att begäras.

Herr Hörnfeldt: Det är visserligen beklagligt, att den senaste
Riksdagen afslog Kongl. Maj:ts proposition angående inrättande af ett
nytt statsdepartement för jordbruk, handel och näringar. Men deri
kan väl icke egentligen ligga något skäl att afslå Kongl. Maj:ts nu
föreliggande proposition, som delvis går i eu sådan rigtning, att jordbruk
och industri i någon mån kunna komma att blifva tillgodosedda.
Deremot kan fråga uppstå, huru vida Kongl. Maj:ts proposition är
noga afvägd i afseende på beloppen af de föreslagna lönerna. För

Lördagen den 23 Februari, f. m.

N:o 9.

min del tror jag att, ifall man vill få en lämplig chef för en sådan Angående
styrelse som den föreslagna, man icke kan, helst om man jemför denna anslag till en
styrelse med andra iikstälda embetsverk, säga, att den af Kongl. Styrelse S~
Maj:t förslagna aflöningen för öfverdirektöreu, 7,000 kronor, är för (Forts.)

hög. Jag skulle till och med vilja tillstyrka bifall till grefve Sparres
med fleras i deras reservation uttryckta åsigt angående fiskeriinspektörens
och byråchefernas aflöningsförmåner, emedan jag tror, att Kongl.

Maj:ts förslag äfven i detta fäll är bättre afvägdt än statsutskottets,
enligt hvilket dessa embetsmäns löner skulle bestämmas till 4,000
kronor.

Hufvudsakligen har jag uppträdt för att tillkännagifva för kammaren,
att, ehuru ett par af norrlandsrepresentanterna uppträdt och
yrkat utslag, jag för min del vill bifalla Kongl. Maj:ts proposition, på
det att kammaren, om propositionen blir utslagen, ej måtte beskylla
norrländingarne i allmänhet för att hafva bidragit dertill.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wallmark instämde med herr Hörnfeldt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det herr
talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de fem olika
yrkanden, som derunder förekommit, bifölls utskottets hemställan oförändrad.
X

Punkten 7.

Bifölls.

Punkten 8. Angående

höjning af

Under anslagstiteln “undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar
“ hade Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen, under för- Undtbruksutsättning
att behålla afkastningen af den staten tillhöriga, till landt- institut m.m
bruksinstitutet vid Ultuna anslagna fasta egendom blefve till statsverket
redovisad, måtte

dels, med godkännande af det i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1889 intagna förslaget till stat för nämnda
landtbruksinstitut, äfvensom af de vilkor och förbehåll, som blifvit
föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner, höja det å
sjette hufvudtiteln under anslagstiteln “undervisningsanstalter för jordbruk
och landtmannanäringar''1 uppförda anslag till Ultuna landtbruksinstitut
från 20,000 kronor till 47,000 kronor, eller med 27,000 kronor;

dels ock medgifva, att besparingar, som å det i nämnda stat till
“institutets öfriga utgifter “ uppförda belopp under ett år uppkomme,
finge användas till bestridande af utgifter under ett kommande år,
samt att Kongl. Maj:t under en tid af fem år finge rätt att vidtaga
de ändringar i aflöningsstaten, som för genomförande af institutets
förändrade organisation kunde erfordras, med vilkor att hvarken fastställa
aflöningsbelopp eller aflöningsstatens slutsumma öfverskredes.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 25) hade herr

N:o 9. 14 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående Hugo Tamm hemstält, att i det af Kongl. Maj:t sålunda framlagda
höjning af förslaget till omorganisation af Ultuna landtbruksinstitut den föran
Ultima11 ändringen måtte vidtagas, att adjunkturen i botanik, zoologi och trädgårdslandtbruks-
skötsel förändrades till lektorat samt en särskild adjunktur i fysik
institut m. m. samt maskin- och byggnadslära inrättades, i följd hvaraf i utgifts(Forts.
) staten för sagda institut lektorernas antal borde höjas från 4 till 5
samt slutsumman från 47,000 till 50,000 kronor.

Utskottet hemstälde att, med afslag å herr Tamms motion, Kongl.
Maj:ts förevarande framställning måtte bifallas.

Reservationer emot utskottets hemställan hade anmälts dels af
herrar Carl Ifvarsson, A. P. Danielson, J. Jonson i Fröstorp och
./. Anderson i Tenhult, och dels af herrar Sven Nilsson och i\r.
Petersson i Runtorp, hvilka båda sistnämnda yrkat, att Riksdagen
måtte, med afslag å Kongl. Maj:ts förslag och herr Tamms motion i
hvad de afsåge genomförandet af de ifrågasatta, förändrade anordningarne
med undervisningen vid Ultuna landtbruksinstitut samt godkännande
af stat för institutet jemte hvad i sammanhang med denna
stat föreslagits, fastställa det under anslagstiteln “undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar11 uppförda anslag till Ultuna
landtbruksinstitut att utgå med oförändradt belopp 20,000 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Mine~herrar! Som kammaren
nog funnit, har jag jemte några andra utskottsledamöter reserverat
mig mot den föredragna punkten. För min del har jag, såsom
äfven reservationen angifver, helt och hållet stält mig på komiterades
sida, hvilka utarbetat ett särskildt förslag, som delgifvits kammaren.
Den väsentligaste skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag och komiterades
betänkande består deri, att Kongl. Maj:t velat fortfarande bibehålla
chefsbefattningen för hela institutet i en hand och således icke
skilja chefskapet för jordbruksafdelningen och sjelfva skolan, på sätt
komiterade föreslagit. På min ståndpunkt anser jag, att chefen för
institutet, den, som egentligen utöfvar tillsyn öfver verksamheten vid
skolan, icke kan hafva de egenskaper, som fordras för en chef, som
skall sköta ett jordbruk. Yi hafva i det afseendet en temligen bitter
erfarenhet, huru det under en lång följd af år tillgått vid Ultuna, och
det kan ej nog förundra mig, att ej ett sådant förhållande blifvit uppmärksammadt
af Kongl. Maj:t, då han framkom med ett förslag till
Riksdagen i detta syfte. Med jordbruksskötseln vid Ultuna förhåller
det sig så, att af denna egendom, som med åker och äng innehåller
nära ett tusen tunland, har afkastningen varierat så, att under ett af
de senare åren till och med eu brist på 1,300 kronor uppstått. Man
har icke med hela egendomens afkastning kunnat betala tjenstehjonslöner,
onera m. m., utan i stället åsamkat sig brist. Och, mine herrar,
huru skall den praktiska utbildningen vid ett sådant institut kunna
försvaras, då jordbruket der skötes på sådant sätt, att en så stor
egendom icke allenast icke lemnar ett öfverskott på många tusen

N:o 9,

Lördagen den 23 Februari, f. m.

kronor, såsom den borde, utan till och med letnnar brist ? Och när man har Angående
ett sådant förhållande för ögonen, är det omöjligt att komma till något höjning af
annat resultat för framtiden, än att med samma chefsbefattning och för- ani^na
vältning som hittills kan det icke blifva så bra, utan de inkomster, som landtbruJcsstaten
skulle kunna få af egendomen, blifva obetydliga om ens några. Nu institut m. m.
är det visserligen sagdt i Kong! Maj:ts förslag, att staten för skolan och (Forts.)
staten för jordbruket skola skiljas åt, och att de inkomster, som skulle
inflyta af jordbruket, sålunda skulle öfverlemnas till statskassan. Men
jag befarar, att äfven med en sådan förvaltning blefve det en sammanblandning,
då det ju i alla fall är chefen, som skall styra och ställa
för institutet; och det är min mening, att, om ock egendomen skulle
skötas bättre än hittills, skall det i alla fall just genom denna sammanblandning
komma att visa sig, att man icke finge den afkastning och så
stora inkomster af egendomen, som den borde gifva. I afseende på
sjelfva förslaget kan jag icke heller finna, att någon egentlig omorganisation
af sjelfva läroverket biifvit af Kong!. Maj:t föreslagen, utan
det skulle blifva ungefär samma metod i undervisningen hädanefter som
hittills. Den enda förändring, som ligger i Kong!. Maj:ts förslag,
skulle vara den, att man beviljade lärarne en högre aflöning, och att
denna aflöning uppfördes på ordinarie stat. Men om man icke vill
något annat, så förstår jag ej, hvarför man icke skilt denna fråga från
undervisningsfrågan och lågt fram detta förslag särskildt för Riksdagen.
Det är klart, att såsom lärarepersonalens ställning nu är,
kan den icke förblifva, ty lönerna äro för små, och det är bedröfligt.

Men å andra sidan är det önskligt, att när man skall genomföra
reformer, man vidtager dem på en gång, så att både undervisningen
och undervisningssättet, sjelfva metoden i skolan, blifva reformerade
på samma gång som lönerna. Derför tror jag för min del, att det
icke har någon synnerligen stor olägenhet med sig, om man läte denna
fråga falla denna gången, emedan jag är viss derom, att regeringen
ej skall underlåta att taga upp den på nytt igen, sedan regeringen
fått visshet om, i hvilken rigtning Riksdagen vill gå i afseende på
reformeringen af våra landtbruksläroverk. Det är, såsom kammaren
nog torde finna, komiterades åsigt, att man skulle göra dem till endast
teoretiska skolor, och att således den praktiska undervisningen skulle
skiljas från instituten; och jag kan för min del icke finna annat än,
att denna åsigt är fullt rigtig. Ty det är verkligen på det sättet
med våra stora landtbruksinstitut, att der hufvudsakligen bedrifvas
experiment i stor skala, hvilka eleverna sedermera oupphörligen försöka,
sedan de kommit hem från skolan; och till hvilka resultat detta
skall leda i synnerhet för de mindre jordbruken, det är klart och
äfven allmänt kändt. Det kan således icke försvaras, att man vid
våra landtbruksinstitut pluggar i eleverna, som äro der för att lära
sig landtbruk, endast experiment, och det är derför som jag anser det
vara synnerligen nödvändigt, att denna del af undervisningen skiljes
från våra landtbruksskolor, så att det endast blir den teoretiska utbildningen,
som der erhålles. Den undervisning, som nu lemnas der
för praktisk utbildning, blir äfven för dyr och tidsödande. Denna
utbildning kan nemligen af eleverna inhemtas dels i hemmet bos så -

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående
höjning af
unslaget till
TJltuna
landtbrulcsinstitut
m. m.
(Forts.)

dana föräldrar, som bedrifva jordbruk, dels, då praktisk undervisning
ej kan erhållas hemma, på andra egendomar, innan de komma till
skolorna, samt sedan eleverna kommit från institutet kunna de få sin
praktiska utbildning å egendomar, hvilka på många ställen i landet
skötas synnerligen väl; och der skall denna utbildning blifva af större
betydelse och nytta än någonsin vid landtbruksinstitut kan blifva fallet,
och dertill mycket billigare särskild! för eleverna. Jag har försökt
tydliggöra de skäl jag angifvit i min reservation, som finnes tryckt i
betänkandet, och herrarne kunna finna, att jag för min del vill tillstyrka
kammaren att bifalla denna reservation, till hvilken jag nu
yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar Oclell, Nilsson i Skärhus,
Andersson i Baggböle, Andersson i Löfhult och Björkman.

Herr Lasse Jönsson yttrade: Herr talman! Inom statsutskottet
var jag till eu början något villrådig om, huru vida det vore klokast
att nu antaga detta förslag eller låta det hvila till framtiden, men då
jag märkte, hvarthän ett uppskof skulle leda, nemligen till att från
landtbruksläroverken borttaga så väl den lägre landtbrukskursen som
äfven den praktiska undervisningen för eleverna, och detta är ett håll,
åt hvilket jag icke vill gå, så ansåg jag det bättre att nu få frågan
afgjord i sitt föreliggande skick än att vänta på något, som enligt
min åsigt komme att gå i rak strid mot det rätta. Det råder nemligen
nu för tiden en viss strömning att i allt lägga an på den teoretiska
bildningen. Allting skall vara så lärdt och endast teori. Skulle
vi nu slå in på den vägen äfven vid de läroverk, som från början äro
inrättade för utbildning af praktiska män, vid de landtbruksinstitut,
dit föräldrar, som icke sjelfva kunna meddela sina söner någon praktisk
undervisning i jordbruk, borde kunna med trygghet öfverlemna
dem just för att förvärfva en sådan utbildning, skulle denna praktiska
undervisning nu der tagas bort, är jag rädd för att man kunde lika
så gerna upphäfva hela institutionen, ty den teoretiska undervisningen
kunde i så fall lika väl förläggas till universiteten.

Denna teoretiska strömning, som jag omnämnt, har tyvärr redan
visat sina skadliga verkningar här och der i landet. Så har till
exempel hushållningssällskapet i det län, jag tillhör, redan fattat beslut
att indraga den lägre landtbruksskola, som der funnits, hvilket
beslut jag anser vara till stor skada för länet. Äfven såg jag i tidningarna
bär om dagen, att något dylikt lär hafva händt i Vermland.
Är detta den rätta vägen att utbilda jordbrukare? Nej, enligt min
åsigt är den alldeles felaktig. Skola vi nemligen hafva någon slags
undervisning i jordbruk, låtom oss då på alla sätt gå i motsatt rigtning
och mera framhålla det praktiska än det teoretiska, ty det teoretiska
har enligt mitt förmenande blott föga värde för den man,
som skall egna sig åt jordbruket. Det går nu till den grad långt i
orätt rigtning, att landtbruksläroverken kommit i sådan misskredit,
att ingen vågar taga någon förvaltare derifrån. Man importerar hellre
sådana från länder, der den praktiska utbildningen sättes i främsta

N:0 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

rummet. I Danmark har man gått en motsatt väg och hufvudsakligen
lågt an på den praktiska dugligheten. Hvarför vi nu skulle göra
tvärtom, det har jag icke klart för mig och yrkar derför bifall till
utskottets förslag.

Herrar Kihlberg och Pehrsson i Norrsund instämde häruti.

Herr Östberg: Jag skall be att få något bemöta den förste
talarens yttrande.

Han började med att tala om det olämpliga deri, att, såsom nu
är föreslaget, chefsbefattningen för läroverket skulle vara förenad med
chefskapet för sjelfva jordegendomen, och såsom stöd för denna sin
åsigt anförde han ett och annat angående skötseln af Ultuna landtbruksinstitut.
Bland annat anmärkte talaren alldeles rigtigt, att år
1887 utvisade egendomen en ren förlust af 1,300 kronor. Men detta
är ett enstaka förhållande, ty under åren 1878—1883 lemnade den
ett öfverskott af i medeltal 16,000 kronor och under år 1883—1887
8,000 kronor. Att afkastningen under de sistnämnda fem åren gick
ned i jemförelse med afkastningen uuder den föregående perioden, bör
icke kunna förvåna någon af herrar jordbrukare inom kammaren, ty
det är väl fallet för litet hvar af oss, att inkomsterna hafva minskats.
Att afkastningen år 1887 blef så dålig, berodde till en stor del på
alldeles särskilda förhållanden, hvarom jag, som förra året var revisor
vid Ultuna, då fick tillfälle att taga kännedom. I slutet af maj inträffade
nemligen en nattfrost, då största delen af grässkörden frös
bort, och jemväl en god del af rågen förderfvades, hvarjemte åtskilliga
andra omständigheter bidrogo dertill, att afkastningen blef så klen det
året ocn att såsom följd deraf penningestäilningen för närvarande är
sämre än den varit på mycket lång tid. För öfrigt om afkastningen
ett år gått ned, kan man väl icke deraf draga den slutsatsen, att
under det året föreståndaren och inspektören hafva skött egendomen
illa, utan^ jag tror, att man kan antaga, att de hafva skött den lika
godt det året, 1887, som de fortgående åren, då egendomen gaf högre
afkastning. Jag anser det således vara alldeles orätt att nu påstå, att
egendomen är så illa skött, att man derför ovilkorligen måste skaffa
en annan person, som skulle, sköta densamma.

Att egendomen icke i allt fäll lemnar, hvad den skall lemna, det
tror jag till en stor del beror derpå, att Ultuna aldrig haft tillräckligt
förlagskapital. Det har aldrig haft så mycket penningar, att det kunnat
skaffa sig en sådan kreatursuppsättning, som borde finnas på en
så stor egendom och framför allt på ett landtbruksinstitut. Kan
Ultuna sättas i den ställningen, att det får tillräckliga medel, är jag
öfvertygad om, att egendomen med det verkligen utmärkta sätt, hvarpå
jordbruket nu skötes, skall lemna en så tillfredsställande afkastning,
som man kan begära.

Man kan nu säga, att det är en smaksak, om förvaltningen af
egendomen öfverlemnas åt föreståndaren för läroverket eller särskild
person anställes för denna förvaltning. Jag tror dock för min del
att man skall nödgas erkänna det olämpliga uti, att det på samma

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 9.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultuna
landtbruksinstitut
m. m,
(Forts.)

N;o 9. 18 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående ställe finnes två chefer, två personer med samma ställning; och med
höjning af ,jen nära beröring, som i allt fall förefinnes emellan läroverket och
jordegendomen, anser jag det klokast att låta en person vara chef på
landtörn^- platsen. Detta behöfver ju icke medföra den verkan, att direktören
institut m.m. skall lägga sig i alla detaljerna af jordbruket, ty det fins ju en så
(Forts.) stor lön anslagen till en inspektor, att denne verkligen bör kunna
sköta dessa detaljer, och då kan jag icke inse annat, än att direktören
egentligen kommer att öfvervaka, det direktionens beslut angående
egendomens skötsel i det stora hela blifva vederbörligt iakttagna.
Denna invändning är i alla händelser åt så liten verklig betydelse,
att man knappt bör fästa sig dervid, då man vill bedöma frågan i
dess helhet.

Vidare yttrades, att det är orätt, att våra landtbruksinstitut företaga
eu massa experiment och låta eleverna sysselsätta sig med sådana.
Jag tror emellertid att det är en alldeles origtig uppfattning, att man
vid Ultuna sysselsätter sig med dylika experiment. Det praktiska
landtmannaarbete, hvari eleverna få deltaga, och hvarom man talat
så mycket, består ju egentligen endast deri, att de vissa tider på året
tå deltaga i det praktiska jordbruksarbetet. Detta synes mig icke så.
orimligt, om man blott icke låter dem arbeta så mycket, att de ickn
få tid att studera; och då man säger, att det icke är mycket bevändt
med det praktiska arbete de utföra, så kan man väl icke heller anse,
att detta arbete tager bort så mycken tid, att studierna derpå skulle
lida. Nu föreslås, att det skulle blifva helt och hållet frivilligt att
deltaga i det praktiska arbetet; men då säger man nej och vill hafva,
absolut förbud för eleverna att förrätta något sådant. Förhållandetär
emellertid nu både vid Ultuna och Alnarp att der inkomma en del
elever, som i vissa ämnen, till exempel kemi och fysik, redan förut
hafva inhemtat så stora insigter, att de icke behöfva deltaga i undervisningen
i dessa ämnen. Då är det helt naturligt, att dessa elever
vilja i stället använda den tid de få ledig att sätta sig in i det rent
mekaniska och praktiska jordbruket, hvarom de icke förut hafva så.
mycken kännedom, men då säger man, att det få de icke.

Jag tycker, att det är mycket billigt, att de stundom få följa,
med inspektören ut på arbetena, och naturligtvis kan det icke vara
annat än lämpligt att under sommartiden, då de olika utarbetena pågå,
eleverna hafva möjlighet att deltaga deri. I hela den här saken synes
mig, att man gjort för mycken affär af hvad som egentligen är en
ganska obetydlig fråga.

I reservationen liksom äfven i talarens anförande har framhållits,
att hela denna fråga inskränker sig till beredande af en bättre ställning
åt lärarne. Jag tror dock, att det är att se saken alltför obetydlig.
Det är ju visserligen meningen att anskaffa flere lärare och
bereda dessa en bättre ställning, men på samma gång det kan vara
en förmån för lärarne, blir det ock en förmån för undervisningen och
institutet. Man kan icke i längden behålla, icke heller framgent
skaffa goda lärare med den verkligt dåliga aflöning, som för närvarande
bestås. Och skall man fortsätta hittills som förut, så tror jag,
att institutionen kommer att gå tillbaka, derför att den får nöja sig

M:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

med alltför klena lärare. Hittills har det ju gått bra, men, såsom
jag någonstädes sett påpekadt, har man derför att tacka den oegennytta,
som utmärker den nuvarande lärarepersonalen vid Ultima.

En annan frukt af bifall till det föreliggande förslaget vore den,
att institutionen får större medel för att sköta sitt jordbruk. Om
statsverket öfvertoge aflöningen för institutionens lärare och underhållet
åt institutionen, så finge jordbruksarbetet försiggå mera ostördt
och skötas, såsom det bör skötas. Blott denna omflyttning, tror jag,
skulle vara af mycket stor betydelse och till gagn så väl för egendomen
som för läroverket.

Jag tror alltså, att, om förslaget i fråga bifalles, denna institution,
som har till sin uppgift att gagna vårt jordbruk — och den har gjort
det i det hela —, framgent skall komma att i ännu högre grad, än
hittills varit fallet, verka för denna närings utveckling och framåtskridande
och vill derför yrka bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Persson i Mörarp: Först och främst skall jag be att få
tillkännagifva, att jag inom utskottet delat den åsigt, som är uttalad
af herrar Sven Nilsson och Nils Petersson i deras reservation, ehuru
jag af förbiseende icke kommit att låta anteckna mig såsom reservant.
Jag bär nemligen icke kunnat vara med om, att iandtbruksundervisningen
vid våra landtbruksinstitut nu skall ordnas på ett sätt vid det
ena, utan att man samtidigt tager någon hänsyn till dess ordnande
äfven vid det andra. Detta vore, efter mitt förmenande, ungefär detsamma,
som om man vid våra universitet skulle taga sig för anordna
undervisningen vid det ena efter ett schema, en undervisningsplan, och
vid det andra efter ett annat.

För närvarande är förhållandet sådant, att såväl inträdesfordringarne
som åtskilligt annat vid våra landtbruksinstitut äro ganska olika
vid båda, snart sagdt rent af godtyckligt uppstäda. De elever, som
utgå från instituten, användas så väl i statens som i enskilda personers
tjenst. Jag hemställer då till herrarne, huruvida vid ansökningar
^ till sådana befattningar — företrädesvis gäller detta naturligtvis
de fall,. då det är fråga om tillsättning af statens tjensteman — det
är möjligt att kunna rättvist afväga, hvilken af de sökande bör ega
företräde till den sökta platsen, då nemligen undervisningen vid de
båda läroverk, hvarifrån de utgått, är så olika anordnad.

Jag är den förste att erkänna, att lärarnes vid Ultima ställning
är rent af bedröflig, och att en förbättring i detta hänseende är nödvändig.
Men så länge man envisas med att icke vilja ordna undervisningen
vid båda dessa landtbruksinstitut likformigt och göra dem
fullkomligt likstälda, för så vidt detta kan ske med hänsyn till lokala
förhållanden, sa måste jag likväl motsätta mig ifrågavarande förslag.

Man har här talat om Ultuna landtbruksinstituts inkomster och
har dervid sagt, att dess styrelse icke kan rå för, om resultatet ett
eller annat år blir dåligt, t. ex. till följd af sådana särskilda omständigheter,
som man åberopat angående år 1887, frostskada och dylikt. Jag
tror dock, att man kan hafva berättigade anspråk på, att jordbruket
vid Ultuna, under förutsättning att det skötes på tillfredsställande sätt,

Angående
hajning af
anslaget till
Ultuna
landthrulcsinstitat
in. m „
(Forts.)

N:o 9.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

20 Lördagen den 23 Februari, f. m.

bör lemna större inkomster. I den komité, hvari jag deltog, och som
var tillsatt för utarbetande af förslag angående landtbruksläroverkens
ombildning, hade vi visserligen ett mycket godt material till bedömande
af hvad båda dessa egendomar, Ultuna och Alnarp, borde anses värda,
i den s. k. gamla ultunakomiténs betänkande; men då konjunkturerna
redan då började falla, vågade man icke fullständigt lita på dess uppgifter.
Detta gjorde att komitén begärde särskild uppskattning af
såväl Ultuna som Alnarp. Denna uppskattning verkstäldes af domänintendenten
i de särskilda länen tillsammans med af hushållningssällskapet
och landstinget utsedde personer. Denna nämnd kom då
till det resultatet, att egendomen Ultuna borde lemna en årlig inkomst
af i medeltal 12,000 kronor. Detta var år 1884, och jag har redan
antydt, att konjunkturerna redan då voro i nedgående. Nu anförde
den talare, som näst före mig uppträdde, att Ultuna under tidsperioden
1878—1883, om jag minnes rätt, gaf en årlig inkomst af 16,000
kronor. Men sedan 1884 har Ultuna icke något år lemnat en afkastning
så stor, som den af mig nyss omnämnda uppskattningsnämnden
hade beräknat den till. Årsinkomsten under perioden 1883—1887
har nemligen varit i medeltal något öfver 8,000 kronor i stället för
de 12,000, som man beräknat den till; ja, ett år, 1887, har, som
sagdt, denna betydande egendom gått med en förlust af 1,300 kronor.

Nu har man sagt, att, hvarför man icke kunnat erhålla den afkastning
af Ultuna, som man borde kunna hafva anspråk på, det har varit
beroende på den omständigheten, att man vid Ultuna saknat nödigt
förlagskapital. Jag skall i afseende härpå be att få hänvisa till de
beräkningar, som nyssnämnda komité i detta hänseende uppgjort, och
hvilka äro fullt exakta. Under tidsperioden 1854—1883 har Ultuna
erhållit statsunderstöd af sammanlagdt icke mindre än 378,467 kronor.
Särskilt år 1874 beslöt Riksdagen t. ex. att betala en af Ultuna
landtbruksinstituts styrelse åsamkad skuld af icke mindre än 80,000
kronor. 1879 års Riksdag beslöt likaledes att till inköp af kor och
dragare anvisa ett belopp af 14,000 kronor och tillika att låta afskrifva
ett lån, som utgjorde skuld till staten, uppgående till 10,000 kronor.
Jag tror alltså, att man icke är berättigad att säga, att Riksdagen
har varit njugg i fråga om understöd till Ultuna.

Man har här talat om den praktiska undervisningen, och har lagt
särskild vigt derpå, att man bör söka bibringa någon praktisk undervisning
i jordbruksskötsel — eller i hvad man vid våra landtbruksinstitut
kallar jordbruksteknik —, vid dessa läroverk. Detta är, efter
mitt förmenande, rent af ett nonsens. Det är nemligen alldeles
omöjligt, att läroverken med eu elevkurs af omkring 50 personer
skulle kunna bibringa dessa någon praktisk undervisning i jordbruksskötsel.
Nej, detta lära de sig bra mycket bättre, om de inhemta
det hos enskilda personer. Och med den utveckling, som jordbruket
i allmänhet vunnit i värf land, lider det icke det ringaste tvifvel, att
de icke kunna få inhemta denna praktiska landtbruksuudervisning för
bra mycket billigare pris på enskilda egendomar, än hvad de kunna
få här på landtbruksinstituten, och jag vågar också påstå bra mycket
bättre. Först om en elev kommer till institutet, sedan han förut

Lördagen den 23 Februari, f. in.

N:o 9.

inhemtat den praktiska delen af jordbruksskötseln, så långt han med
hänsyn till sina år och dylikt bör kunna hafva inhemtat den, kan han
hafva verklig nytta af den teoretiska undervisningen. Ja, jag vågar
nästan säga, att, derest icke sådana särskilda omständigheter i frågan
förelegat, som att man redan vid landtbruksinstituten hade byggnader
och dylikt för dessa landtbruksläroverk, jag icke tror, att komitén
kommit ens till den slutsatsen, att man bort fortfarande bibehålla
dessa institutioner på de ställen, der de nu äro förlagda. I Tyskland
och, som jag tror, äfven i andra länder — och tyskarne kan man
icke beskylla för att vara ett opraktiskt folk — har man förlagt alla
dylika undervisningsanstalter till universiteten. I Danmark är förhållandet
nära nog detsamma: man har nemligen der förenat dem med
åtskilliga andra undervisningsanstalter.

Jag är också den förste att erkänna, att det är ett mycket ringa
belopp, vi i närvarande stund årligen använda för undervisning i landtbruksskötsel,
jemfördt med andra näringar; och jag är för min del
gerna beredd att göra uppoffringar för landtbruksundervisningen, som
stå i något nämnvärdt förhållande till hvad vi offra för andra näringar.
Jag skall också i detta fall be att få nämna några siffror från
nyss omnämnda komitébetänkande. Till undervisning i jordbruk och
landtmannanäringar hafva 1883 anslagits på ordinarie stat 175,400
kronor och på extra stat 10,000, summa 185,400 kronor, under det
till tekniska läroverk samma år lemnats ett anslag af på ordinarie
stat 361,500 och på extra stat 25,000, d. v. s. summa 386,500 kronor.
För landtmannaundervisning lemnas alltså icke mera än ungefär hälften
af det belopp, som utgår till de tekniska läroverken.

Jag vill derför gerna vara med om att göra uppoffringar för jordbruksundervisningen,
ty jag tror, att den förtjenar det. Men så länge
man icke vill föranstalta likformiga anordningar vid båda de ifrågavarande
undervisningsanstalterna, så kan jag icke, såsom jag från
början nämnde, så gerna jag än eljest skulle göra det, för närvarande
vara med om ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag vill icke
längre upptaga herrarnes tid, utan slutar med att biträda det yrkande
om afslag, som här framstälts.

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von K r u s e nstjerna:
Det hufvudsakligaste skälet, hvarför man här ansett sig icke
kunna tillstyrka den af Kongl. Maj:t föreslagna organisationen för
Ultuna landtbruksinstitut, har vant, att denna organisation i vissa
delar afviker från den, som landtbruksläroverkskomitén föreslagit. Jag
är den förste att erkänna det myckna goda, som finnes i denna komités
betänkande, sammansatt som komitén var af dugliga personer med
mycken insigt i hvad som kräfves för vår landtbruksundervisnings
befrämjande. Jag har också accepterat den grundtanke, som man kan
säga såsom en röd tråd går igenom komiténs betänkande, nemligen
landtbruksundervisningens tredelning i lägre landtbruksskolor, i landtmannaskolor
och i högre landtbruksinstitut. Riksdagen har äfven
1887 på Kongl. Maj:ts förslag beviljat anslag till landtmannaskolor.
I eu ganska vigtig fråga i afseende på organisationen af Ultima landt -

Ang&ende
höjning af
anslaget till
Ultuna
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående bruksinstitut, den om skiljande af institutets ekonomi ifrån läroverkets,
höjning af par Kongl. Maj:ts förslag också nu accepterat komiténs.
mlUltima1 Det ^iar emellertid bär egentligen framhållits två punkter, i Indika

landtbruks- afvikelser skett från komiterades förslag; och dessa afvikelse!’ hafva
institut m. m. ansetts böra vara anledning till afslag å Kong!. Maj:ts framställning,
(torts.) Den ena angår den af den förste talaren framhållna tudelningen af
föreståndarskapet för institutet i två från hvarandra alldeles oberoende,
fristående chefsplatser, den ene direktör för läroverket, den andre
intendent för egendomen. Hufvudskälet för en sådan indelning har
varit det, att “den nuvarande organisationen ställerj på institutets
föreståndare fordringar, hvilka vore hardt när omöjliga att uppfylla.®
Erfarenheten synes mig emellertid jäfva detta påstående; ty jag
tror icke, att man med fog kan säga, att icke hos de föreståndare,
som funnits och finnas vid de båda instituten, så väl Ultuna som
Alnarp, varit förenade de egenskaper, som fordras hos eu chef för
både den teoretiska undervisningen och för egendomens förvaltning.

Den af den förste talaren åberopade omständigheten, att Ultuna
egendom gifvit dåliga ekonomiska resultat, och att sista året till och
med brist uppstått, torde icke — såsom också redan af en talare från
Stockholms län blifvit ådagalagdt — kunna tillvitas institutets föreståndare.
Det är i det sjunkande priset på landtmannaprodukter man
har att söka anledningen. Skördarne, det qvantitativa utbytet af
egendomen, tror jag icke varit mindre vid Ultuna än vid andra egendomar
i trakten. Den hufvudsakligaste betänkligheten mot denna
tudelning är emellertid, synes mig, de trassel och slitningar, som med
nödvändighet, så vidt jag kan förstå, måste uppstå emellan dessa
båda personer, direktören och intendenten — de må vara huru beskaffade
som helst — då två chefer finnas på samma egendom och
den enes verksamhet betydligt ingriper i den andres, utan att dock
den ene är underordnad den andre. Meningen med institutets förläggande
på eu större egendom är ju den, att man vid den teoretiska
undervisningen städse skall hafva tillgång till och kunna hänvisa på
ett undervisningsmateriel. Men då synes det mig, i motsats till komitén,
vara nödvändigt, att det finnes eu högsta vilja, som har ledningen
af så väl läroverket som undervisningsmaterielet. Eljest måste .
— jag upprepar det — slitningar nödvändigt uppstå.

En annan omständighet, hvari den föreslagna organisationen afviker
från komiterades förslag, hänför sig till undervisningen, så till
vida att då komiterade föreslagit, att undervisningen skulle vara uteslutande
teoretisk, har jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
ansett, att den nuvarande anordningen, att undervisning meddelas uti
landtmannapraktik, så till vida borde bibehållas, att denna undervisning
qvarstode såsom fakultativt läroämne. Denna idé om den uteslutande
teoretiska undervisningen vid landtbruksinstituten är eu importartikel
från Tyskland. Det är nog sant, att vi fått mycket godt
från det stora kulturlandet; men det är icke derför gifvet, att allt
hvad vi få derifrån är godt. Visserligen är det sant, att en uteslutande
teoretisk undervisning meddelas äfven i Danmark. Men vid
landtbruksinstitut i länder, som ligga oss ännu närmare och hvilkas

Lördagen den 23 Februari, f. m.

N:o 9.

förhållanden erbjuda större likhet med våra, uti Norge och Finland,
är förhållandet icke så. I fråga om möjligheten att vid instituten
meddela undervisning i landtmannapraktik instämmer jag uti hvad
den näst föregående talaren yttrade, att det, med det stora antal
elever, som nu finnes, och med den korta lärokurs, som för närvarande
är bestämd, är omöjligt eller åtminstone förenadt med stora
svårigheter att meddela undervisning i landtmannapi''aktik åt alla.
Men den omständigheten, att man icke vid institutet kan meddela
undervisning åt alla, synes väl icke böra utgöra ett hinder för att åtminstone
söka lemna sådan undervisning åt dem, som hafva tid att
begagna sig deraf. Det har redan visats af en med undervisningen
vid Ultuna fullt förtrogen talare, att sådant kan låta sig göra med
en del elever.

Den förste talaren yttrade, att förslaget afsåge icke så mycket
en förändrad och ändamålsenligare anordning af undervisningsväsendet
vid Ultuna, utan hufvudsakligast beredande åt lärarepersonalen
derstädes af ökade löner å ordinarie stat. Jag vill gent emot detta
fråga, om icke den omständigheten, att förslaget afser betydligt ökade
lärarekrafter och ökad teoretisk undervisning, måste utgöra en afgjordt
förbättrad anordning och att sålunda obestridligen åtskilligt
vinnes med denna organisationsplan. Detta har också utskottets flertal
vitsordat. Då är frågan: om så förhåller sig, finnes det då något
giltigt skäl, går det ens för sig att uppskjuta den föreslagna organisationen,
hvad Ultuna angår? Man säger, att man bör skjuta upp
med densamma, derför att båda instituten böra omorganiseras samtidigt.
Ja, detta kunde ju vara önskvärdt, derest förhållandena vid
instituten vore likartade, så att de kunde stöpas i en och samma
form. Men jag tror, att äfven den nästföregående talaren måste vitsorda,
att detta icke låter sig i allo göra. I mitt tycke har detta med
öfvertygande klarhet framhållits af styrelsen för Alnarps institut. Och
det har erkänts af utskottet sjelft, då det vitsordat, att förhållandena
vid de båda instituten äro så olikartade, att eu i flera afseenden
skiljaktig organisation bör vid dem genomföras. Kan man då vänta
med Ultuna? Att en omorganisation der är välbehöfiig, det hafva till
och med reservanterna erkänt. Och i det utlåtande, som styrelsen
för Ultuna institut å embetets vägnar afgaf till Kongl. Maj:t förlidet
år, har styrelsen, efter att hafva erinrat om den anordning, som eger
rum vid Ultuna, att institutet är för sin existens hänvisadt till afkastningen
af egendomen, och efter att vidare hafva erinrat om 1887 års
ekonomiska utbyte af egendomen, som, såsom omnämnts, slutade med brist,
förklarat, att det blott vore en tidsfråga, när det skulle blifva för
styrelsen omöjligt att hålla institutets verksamhet uppe. Styrelsen
talar vidare om det otillräckliga anslag från staten, som kommer
institutet till del och säger, att det i följd deraf är omöjligt att förse
institutet med det antal lärarekrafter, som en välordnad och nutidens
fordringar motsvarande undervisning kräfver; “och“, säger styrelsen,
“den tid skall snart komma, då det blir styrelsen omöjligt att åt
institutet anskaffa vederbörliga lärarekrafter". Och styrelsen slutar sitt
■utlåtande med den förklaringen, att om institutets nuvarande organisa -

Angåenäe
höjning af
anslaget till
Ultuna
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

N:o 9.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbrulcsinstitut
in. in.

(Forts.)

Lördagen den 23 Februari, f. m.

tion kommer att bibehållas, kan institutet icke för framtiden fylla det
statsändamål, som institutet har att förverkliga. Gent emot denna af
institutets styrelse afgifna förklaring ansåg Kong!. Maj:t sig icke
kunna stå till svars med att längre dröja att framlägga organisationsplanen
för Ultuna. Den har nu tillstyrkts af statsutskottet. Den har
vunnit Första Kammarens bifall. Och jag hoppas att detta äfven
måtte blifva denna kammares beslut.

Herr friherre Bonde: Yigten och betydelsen af att så mycket som
möjligt göres för att sprida kunskap i landtbruk har gjort mig mycket
tveksam i denna fråga. Jag har verkligen fruktat, att min subjektiva
uppfattning af frågan skulle kunna missleda mig. Under diskussionen
har åtskilligt blifvit framhållet, som förefaller mig beaktansvärdt. Det
synes mig verkligen vara olämpligt att, på sätt blifvit föreslaget, nu
skrida till ett partielt ordnande af de högre landtbruksinstituten, och
endast omorganisera det ena, men icke det andra. Det har visserligen
framhållits af herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
likasom äfven i den kongl. propositionen, att förhållandena vid instituten
äro olika och derför betinga olika bestämmelser. Jag inser
dock icke, att förhållandena kunna vara så olika, att en helt och
hållet olika organisation kan vara af nöden. Och då ju här är fråga
om att slå in på en alldeles ny väg, synes mig, att man bör besinna
sig, innan man gör detta.

Det har framhållits af en talare, att det vore olämpligt, att helt
och hållet utesluta den praktiska undervisningen från landtbruksinstituten.
Å andra sidan har yttrats, att denna undervisning vore
af så ringa betydelse, att den gerna kunde uteslutas. Eu medelväg,
häremellan går det kongl. förslaget, då der föreslås, att denna praktiska
undervisning skall vara fakultativ. Jag tror ej, att denna medelväg
är lämplig. Fakultativa läroämnen, då det beror på elevens eget
godtycke, om han vill sysselsätta sig med det eller det studiet, äro
alltid olämpliga. Skall derför en praktisk undervisning finnas, bör
den vara obligatorisk, i annat fäll bör den uteslutas. Men kan den
uteslutas och undervisningen således blifva endast teoretisk, då vill
jag nästan instämma med herr Anders Persson, att undei-visningen icke
behöfver vara förlagd till ett landtbruksinstitut, utan lika väl kan
meddelas vid universitet eller annorstädes. Jag tror åtminstone, att
det, om endast den teoretiska undervisningen vore af nöden, möjligen
kunde vara öfverflödigt att hafva två institut, ty den teoretiska undervisningen
kan oberoende af lokala förhållanden lika väl meddelas på
det ena som på det andra stället, och då skulle tilläfventyrs det ena;
institutet kunna vara öfverflödigt.

En annan fråga, som har blifvit berörd, är den punkt, hvari
Kongl. Maj:ts förslag skiljer sig från komiterades, nemligen frågan om
ett skiljande mellan chefskapet för läroverket och förvaltarebefattningen.
Det har här framhållits af herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
att det vore olämpligt att följa komiterades förslag och
skilja förvaltningen från föreståndarens åligganden. Mig synas dock
förhållandena komma att gestalta sig olika, derest man bifölle det jern -

Lördagen den 23 Februari, f. m. 25 N;o 9.

väl väckta förslaget att inkomsterna af denna egendom skulle ingå Angående
direkt till statsverket, ty då komme resultatet säkerligen att ställa sig
helt amnorlunda, än om egendomen fortfarande skall skötas för in- mtuna
stitutets egen räkning och jag tror ej gynsammare. Skall egendomen landtbruksskötas
såsom statsegendom, måste enligt min tanke den också för- institut m.m.
valtas af en oberoende förvaltare, och jag tror ej att, såsom man be- (Forts.)
farat, de båda cheferne skola behöfva komma i kollision med hvarandra,
då de få särskilda verksamhetsfält.

Ja, jag tror att komiterades förslag härutinnan är välbetänkt,
då föreståndarens tid måste blifva så upptagen af undervisningen, att
han ej får tid att åt förvaltningen egna all nödig omsorg.

Det har vidare här blifvit anfördt, att anledningen, hvarför detta
förslag nu blifvit framlagdt, vore att söka i den omständigheten, att
institutet befunne sig i eu så prekär ekonomisk ställning, att den
dag icke vore aflägsen, då densamma icke längre vore hållbar. Detta
förhållande må visserligen vara bedröfligt, men jag tror emellertid, att
ett uppskof, till dess man kunde vinna erforderlig homogenitet beträffande
undervisningens ordnande i dess helhet, icke skulle medföra särdeles
farliga följder.

Vid sådant förhållande och då de skäl, som blifvit anförda i dag,
icke varit af beskaffenhet att undanrödja min tvekan beträffande vissa
delar af förslaget, vill jag, ehuru jag knappast velat framställa något
yrkande, förena mig med herr Anders Persson i det af honom gjorda
yrkande.

Herr Wittrock: Den motiverade reservation, som två af denna
kammares ledamöter afgifvit, stödjer sig, såsom mig synes, väsentligen
på det utlåtande, som komiterade för afgifvande af förslag till den
lämpligaste organisationen af rikets landtbruksinstitut år 1884 afgifvit.

Detta utlåtande är, på sätt herr statsrådet och chefen för civildepartementet
redan omnämnt, särdeles innehållsrikt och föredömligt i många
afseenden. I ett afseende kan jag dock för min del icke tro annat
än att komiterade råkat alldeles på afvägar, nemligen i det fallet att
de anse undervisningen vid en del landtbruksskolor och vid landtbruksinstituten
böra med fördel kunna anordnas uteslutande teoretisk. Om
de förra är här icke fråga, men om de senare må det tillåtas mig
att säga några ord.

Jag är icke så alldeles utan erfarenhet i detta ämne, enär jag är
lärare i en härmed närbeslägtad branche. Jag är nemligen sedan tio
år föreståndare för en läroanstalt för trädgårdsskötsel, hvilken ju i
sjelfva verket icke är någonting annat än ett slags jordbruk i dess
mest utvecklade form. När jag tillträdde denna plats i egenskap af
föreståndare och lärare, hyste jag den föreställningen, att man skulle
med mycken fördel vid anstalten kunna bedrifva uteslutande teoretisk
undervisning utan hänsyn till praktiska ökningar; men ju längre jag
innehaft denna min befattning, desto mer har jag kommit till den
öfvertygelsen, att den teoretiska och den praktiska udervisningen böra
gå hand i hand med hvarandra. Jag har kommit till samma erfarenhet
och öfvertygelse beträffande undervisningen i landtbruk, äfven på

N:o 9.

26 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående dess allra högsta stadier, och detta så mycket mera, som enligt det
anslaget till ärenamn da komiterade upprättade förslag fordringarna för inträde
Ultima vi landtbruks- praktisk skicklighet icke kan af den inträdessökande vara inhemta^.
institutmm. Man begär nemligen endast att den inträdessökande skall vara aderton
01 ^ år gammal och att han dessförinnan skall hafva under minst ett år
deltagit i praktiskt landtbruk. Men, mine herrar, hvad kan han hafva
hunnit inhemta på endast ett år? För min del är jag öfvertygad om
att bästa sättet vore att förlänga kursen vid instituten till tre år, och
att göra den s. k. landtbrukspraktikeu obligatorisk samt åt densamma
inrymma så lång tid, att den upptoge ungefärligen hälften af dessa
tre år. Derom är emellertid nu icke tal, utan här gäller det, såsom
det vill synas, att välja emellan reservanternes och Kongl. Maj:ts förslag.
Af den uppfattning af frågan, som jag här förfäktat, torde
uppenbart framgå att jag alldeles gifvet föredrager Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet.

Medan jag ännu har ordet skall jag be att få yttra något angående
en specialfråga, i afseende på hvilken vederbörande myndigheter
haft olika uppfattning, nemligen frågan angående anordnande af undervisning
i botanik, zoologi och trädgårdsskötsel. Landtbruksakademiens
förvaltningskomité och styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut
hafva föreslagit, att dessa tre läroämnen skulle förenas hos en lärare
och att denne lärare borde vara lektor. Deremot har Kongl. Maj:t
ansett undervisningen i dessa tre ämnen icke vara af den betydelse
och omfattning att för desamma en lektor behöfde anställas, utan att
undervisningen deruti lämpligen kunde ombesörjas af en adjunkt. Utskottet
åter uttalar någon tvekan huruvida förenandet af läroämnena
botanik och zoologi med läroämnet trädgårdsskötsel hos en och samma
lärare kan anses fullt ändamålsenligt. Min uppfattning i förevarande
fråga är den, att det vore ett särdeles lyckligt grepp att sammanställa
undervisningen i trädgårdsskötsel med den botaniska undervisningen.
En lärare i botanik vid ett landtbruksinstitut måste, på sätt komiterade
föreslagit — och det också ligger i sakens natur — hafva s. k.
agronomisk trädgård för att der odla i landtbruket förekommande
kulturväxter, och af dessa icke blott arter, utan äfven deras vigtigare
varieteter och sorter, för att hafva dem till hands såsom ett lefvande
undervisningsmateriel. lian måste således vara kunnig i trädgårdsskötsel,
för så vidt han skall duga på sin plats. Jag anser derför
att dessa läroämnen böra förenas hos en person. Men det är icke så
lätt att finna personer, som ega de förutsättningar, som härvid erfordras.
Hvilka äro då dessa förutsättningar? Jo, först och främst
måste eu sådan person hafva vid universitet genomgått en temligen,
utförlig kurs i botanik och zoologi, och för det andra under minst
ett år gjort sig förtrogen med trädgårdsskötsel vid något praktiskt
läroverk, der sådan kunskap meddelas. Då man således ställer större
fordringar på en dylik Iäx-are än på de öfriga, så kan det väl icke
vara billigt att han i afseende på lönevilkor kommer i en sämre ställning
än t. ex. lärarne i fysik och kemi.

Jag anhåller derföre att i likhet med hvad landtbruks-akademiens

Lördagen den 23 Februari, f. m.

27

N:o 9.

förvaltningskomité ock Ultima landtbruksinstituts styrelse föreslagit, få
yrka att för dessa läroämnen måtte uppföras en lektor i stället för
en adjunkt. I öfriga delar ansluter jag mig till Kongl. Maj:ts förslag
och yrkar således bifall dertill, blott med den ändring, att i staten
för institutet måtte uppföras fem lektorer i stället för de fyra, som
bär föreslagits, och att adjunkternas antal deremot minskas från fyra
till tre, hvarigenom slutsumman skulle komma att ökas med 1,000
kronor och uppgå till 48,000 kronor i stället för 47,000 kronor.

Herr Petersson i Runtorp: Då jag af den anledning att jag

reserverat mig mot utskottets hemställan i denna punkt, nu begärt
ordet för att yttra mig i denna fråga, torde det kanske vara öfverflödigt
att förutskicka den erinran att jag gör detta utan att dervid hysa
afvogt sinne mot landtbruksundervisningen. Det är ju alldeles gifvet
att denna är af mycken vigt för jordbruket i allmänhet och särskildt
för^dem, som skola handhafva jordbruksskötsel. Men i samma mån
som denna undervisning är vigtig, i samma mån ligger der ock magt
uppå att den blir väl ordnad, och jag betvifla!’ att detta blir fallet,
derest Kongl. Maj:ts förslag bifalles. Striden här gäller frågan huru
vida den praktiska undervisningen skall fortfarande bedrifvas vid detta
läroverk jemte den teoretiska, eller om den senare ensamt och uteslutande
der skall anordnas. Utgår man från den uppfattningen att
det är alldeles omöjligt och otänkbart, att man skall kunna göra den
teoretiska undervisningen fruktbar, utan att densamma sker i sammanhang
med praktisk undervisning, eller åtminstone så att den
senare bör hafva försiggått under minst ett år, innan den förra vidtager,
så hafva åtminstone de alldeles orätt, som påyrka att den
praktiska undervisningen skall uteslutas från våra landtbruksinstitut.
Nu säger den siste talaren, att ett års landtmannapraktik är alldeles
för liten. Härvid är dock att märka att, då man föreslagit denna tid
så har det varit under den förutsättningen, att under hela denna tid
eleverna verkligen skola få lära sig att arbeta, att härdas och vänjas
vid uthållighet i stället för att bedrifva arbetet, såsom nu sker vid
landtbruksinstituten, genom att låta eleverna under några timmar på
dagen arbeta mera på lek än på allvar. Finge eleverna lära sig att
hålla i med verkligt arbete under ett år, så skulle de helt visst på
denna tid lära sig lika mycket jordbruk, som de göra det under tio
år vid ett institut. Men när man nu håller på den teoretiska undervisningen
på bekostnad af den praktiska, så kan man verkligen ifrågasätta,
om det kan vara skäl att, då elevernas antal är så ringa, slösa med
lärarekrafter. Hvarför skall det då behöfvas tvenne landtbruksinstitut?
Det skulle blifva ofantligt mycket billigare att ha blott ett. Jag vet
mycket väl, att den invändningen kan göras, att förhållandena äro
mycket olika i olika delar af vårt land, så att den som lär sig jordbruk
vid ett landtbruksinstitut här uppe, skulle blifva oduglig såsom
landtbrukare nere i Skåne, och tvärtom. Härpå vill jag svara: Nej,
det blir han icke, om han der håller sig till det teoretiska, sedan han
förut vid landtbruksskolan i sin hembygd inhemtat det praktiska, ty
det teoretiska kan inhemtas hvar som helst. Nu kan frågas: Hvar

Angående
höjning af
anslaget Ull
Ultima
landtbrulcsinstitut
m. m.

(Forts.)

N:o 9.

28

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbruksinstitut
m. in.
(Forts.)

skulle det nya landtbruksinstitutet ligga? Ja, enligt min åsigt borde
det ligga i närheten af en stad, men jag vill icke att det skall ligga
vare sig vid något af universiteten eller i hufvudstaden, ty detta tror
jag vore origtigt. Men det bör ligga så nära en stad, att man vid
detsamma kunde använda lärarekrafter, som tillika hade sysselsättning
på annat håll. I många städer finnes en stor mängd lärarekrafter,
hvilka icke hafva så trägen sysselsättning, att de ej skulle kunna tjenstgöra
på båda ställena. Hvilken ofantlig besparing ett sådant tillvägagående
skulle medföra, ligger i sakens natur. Nu vet jag, att man
äfven kommer att svara mig, att det vore orätt så väl att förlägga
institutet till ett nytt ställe, som att förlägga det till ett af de hittills
varande, emedan kostnaderna för de nya byggnaderna då skulle gå
till. ganska mycket. Ja, det är nog sant, att byggnaderna biefve
dyra, men det biefve i alla fall icke så dyrt att bygga på ett ställe,
som det nu blir att bygga på två. Ty herrarne må icke tro, att vi
afspisat Ultuna med hvad som nu begäres, här kommer nog något
efter sedan, nemligen begäran om anslag till byggnader. Och hvarför
skulle vi icke då se denna fråga rakt i ansigtet, så att vi kunna fatta
ett stort och reelt beslut och komma till ett verkligt resultat, hvilket
endast skulle komma att undanskjutas genom ett bifall till detta förslag.
Jag beklagar visserligen att antagandet af reservationen skulle
göra det hårdt för lärarne, men de skulle då få lära sig en god sak:
de skulle få lära sig hushålla och när de finge känna på huru jordbrukarne
hafva det, borde de åtminstone icke uppfostra några frihandlare.

Huru jag än ser saken, finner jag således nyttigast att för närvarande
antaga reservationen, till hvilken jag derför yrkar bifall.

I detta yttrande instämde herr Ericlcson i Bjersby.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: När vi inom utskottet

fingo del af andra utgiftsafdelningens förslag rörande den sjette hufvudtiteln,
och jag fann att der förekommo två alternativ beträffande den
nu föredragna punkten, så var jag ganska tveksam om hvad som
borde göras. Men efter en lång diskussion kom jag till full klarhet
om, att icke något annat var att göra än att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, som också sedan blifvit utskottets förslag. Det andra
alternativet återfinnes i den af Sven Nilsson och Nils Pettersson afgifna
reservationen. Jag skulle kunna förstå, hvarför denna tillkommit,
om tvisten gälde, huruvida man tyckte, att landtbruksinstitutet i Ultuna
kostade för mycket, men när man läser reservationen, så finner man,
att det icke är detta, som striden gäller; ty detta är så långt ifrån
fallet, att det snarare ser ut, som om reservanterna ville gå längre i
beviljande af anslag än Kongl. Maj:t föreslagit, Kongl. Maj:t har
nemligen i sin proposition föreslagit endast 5 lektorer, men i det komitébetänkande,
som reservanterna understödja, yrkas upprättande af 6
lektorsplatser. Skilnaden är sålunda den, att reservanterna vilja hafva
6 lektorer, medan Kongl. Maj:t låter sig nöja med 5. Deremot hafva

Lördagen den 23 Februari, f. m. 29 N:o 9.

reservanterna 3 adjunkter, under det Kongl. Maj:t har begärt 4. Angående
Reservanterna hafva således förvandlat en adjunkt till lektor. höjning af

När man läser reservationen, så finner man icke heller frågan anjji^mal
om indragning af ett landtbruksinstitut der afhandlad, utan reser- landtbruksvanterna
hafva helt och hållet stält sig på den förut omtalade komiténs institut m.m.
ståndpunkt. De säga nemligen i slutet af sin reservation: “Vid sådant (Forts.)
förhållande och då det synes utskottet angeläget, att omorganisationen
af Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut sker i den rigtning, komitérade
föreslagit, o. s. v.“, och komiterade hafva visst icke föreslagit indragning
af hvarken Ultuna eller Alnarps landtbruksinstitut. Det är
sålunda icke detta som tvisten gäller, enär komiterade uttryckligen
sagt att det skall vara två landtbruksinstitut och reservanterna så väl
i det ena som det andra fallet stält sig på komitérades ståndpunkt.

Mig förefaller det, som skulle tvisten gälla, dels huruvida chefskapet
för läroverket bör skiljas från förvaltningen af egendomen, dels huruvida
praktiskt landtbruk skall i någon mån ingå i undervisningen eller
helt och hållet skiljas från läroverket, så att det endast blefve en ren
teoretisk undervisning, som skulle meddelas vid Ultuna. Det väckte
förundran hos mig, när jag fann, att de som vanligtvis klaga såväl
öfver att det är för många statstjenare, som ock att man vid undervisningen
lägger för litet an på det praktiska och för mycket på det
teoretiska, nu, då Kongl. Maj:t kommer med förslag i dessa rigtningar,
icke vilja antaga dessa förslag.

Jag kan icke finna annat än att det vore föga lyckligt såväl att
få två föreståndarebefattningar i stället för en som att betaga lärjungarne
tillfället att deltaga i praktiskt jordbruk. Det lär val icke vara
omöjligt, utan tvärtom ganska troligt, att till institutet komma elever,
som icke hafva tillräcklig insigt i praktiskt jordbruk, ty det är visserligen
föreskrifvet i stadgarne, att de inträdessökande skola hafva ett år deltagit
i praktiskt jordbruk, men de torde behöfva rätt mycket mera öfning.

Det kan å andra sidan komma elever, som hafva mycket större
praktiska insigter, än som kunna inhemtas på ett år, och det kan
icke vara nödvändigt att tvinga dem att deltaga i de praktiska öfningarne.
Men det kan äfven komma andra, som studerat åtskilligt
annat, och som i en del af de läroämnen, hvari undervisning meddelas
vid lanatbruksinstitutet, t. ex. fysik eller kemi, redan ega det kunskapsmått,
som fordras för afgång från institutet, men som deremot behöfva
förkofra sig i praktiskt jordbruk. Om nu de praktiska öfningarne
atskaffades, så skulle dessa vara tvungna att gå sysslolösa, så
framt de icke skulle sitta och böra på någonting, som de kunna förut.

Mig synes, som om Kongl. Maj:t gått en lycklig medelväg genom att
bereda hvar och en tillfälle att skaffa sig de kunskaper som han behöfver
för att vara en praktisk och duglig jordbrukare, då han lemnar
institutet.

Om åter det skulle tillsättas en särskild förvaltare för egendomen,
öfver hvilken föreståndaren för institutet icke hade att befalla, så
kunde det inträffa, att en mycket skicklig jordbrukare är förvaltare af
egendomen, men att han dock sköter denna på ett sätt som föreståndaren
icke anser rationel!; och det kan då hända, att denne får an -

N:o 9.

30

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbruJesinstitut
m. m.
(Forts.)

ledning att på lärosalen säga: »I skolen icke sköta jordbruket som
här vid Ultuna». Nog är det bra, om det är så stäidt, att den, som
står och meddelar undervisning åt eleverna, kan säga: »I kunnen se
på, hur det går till här, ty här skötes jorden på det ändamålsenligaste
sätt». Det förefaller mig, som om det icke kunde blifva enhet
i förvaltningen och styrelsen af läroverket, om man skiljer de båda
befattningarne åt.

Då reservationen icke heller i någon mån går ut på att nedbringa
kostnaderna, så kan jag icke se, hvarför man skulle afslå det framlagda
förslaget, som likväl är bättre än ställningen sådan den nu är
vid Ultuna. Jag har i det komitébetänkande, som åberopas i den
kongl. propositionen, läst en reservation af professor Fries, som icke
bör vara okunnig i detta ämne, men som i de fall, der reservanterna
skilja sig från utskottets förslag, har stält sig helt och hållet på den
ståndpunkt, som utskottets majoritet har omfattat,

Som jag alltså fortfarande vidhåller den åsigt, som jag inom
utskottet uttalat, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson från Upsala instämde med herr vice talmannen.

Herr Sven Nilsson: Jag får bedja kammaren om ursäkt, att

jag änuu en gång begär ordet i denna fråga, innan den afgöres, men
jag gör det, emedan jag fruktar, att den kommer att afgöras på ett
sätt, som ej vore nyttigt för staten.

Jag börjar med att besvara den siste talaren. Han sade, att vi
reservanter yrkat, att lärarepersonalen skulle blifva större än det i
Kongl. Maj:ts proposition förutsatts, likasom att reservanterna skulle
hafva yrkat, att båda våra landtbruksinstitut skulle upphöra med sin
verksamhet. Jag kan icke förstå, hvilken slutsats han drager, när han
kommer till sådant resultat, då vi icke i reservationen härom nämnt
ett enda ord. Det är verkligen besynnerligt att tolka en reservation
så, att man får fram ur den saker, som reservanterna icke yttrat,
och det torde erfordras, för att bevisa sådana slutsatser, att påvisa,
hvar reservanterna i reservationen framhållit något sådant.

Han yttrade vidare, att reservanterna ej försökt nedbringa kostnaderna
vid institutet. Jag beklagar, att han icke för sin del sökt
göra det, ty för honom fäns det tillfälle att yrka nedsättning i aflöningen
för lärarne, men vi hafva icke kunnat ingå på bedömande af
denna fråga, förrän den kommer före i ett annat skick, och det torde
derför ursäktas, att vi icke föreslagit någon nedsättning i kostnaderna
för aflönande af lärare vid institutet. Men vi hafva i stället gjort
ett mycket vigtigt yrkande eller uttalande, det nemligen, att vi vilja
förbehålla staten större inkomster af den stora jordegendom, hvilket
blefve fallet, om chefskapet delades, så att det blefve en särsldld chef
för skolan och en särskild förvaltare af jordegendomen. Han har sagt,
att detta icke skulle låta sig göra. Ja, mine herrar, jag förstår verkligen
icke, hvad skolans chef egentligen behöfver hafva för befattning
med jordbruket. Ty om egendomen skall skötas för statens räkning,
måste det finnas en person, som verkligen Jean göra detta. Det är också ett

Lördagen den 23 Februari, f. m.

31

N:0 9.

nytt sätt man föreslår här, som ej är att rekommendera, nemligen
att lemna uppdrag åt personer att sköta statens jordegendom
för statens räkning, som endast resonera hvad de behaga. Men det
finnes också ett annat mycket bättre sätt att gå tillväga, och det är
att bortarrendera allt, som icke nödvändigt behöfs för undervisningen.
Det är ej svårt att få skickliga arrendatorer till denna egendom, och
derigenom kunde staten få betydlig inkomst af den, men ändå der
hafva tillräckligt åskådningsmateriel för eleverna vid skolorna, det enda
som behöfs. Det finnes sålunda två andra utvägar att välja och beggedera
skulle enligt mitt förmenande leda till ett god resultat, vida
bättre än föreliggande förslag.

Det syntes den siste talaren besynnerligt, om icke chefen för
institutet skulle kunna befalla öfver dem, som sköta jordbruket, ty i
annat fall skulle der icke finnas någon enighet. Jag vill belysa detta
med ett exempel, nemligen att det synes mig blifva ungefär samma
förhållande, som om jag på min visserligen icke synnerligen stora egendom
hade en duglig förvaltare, men ändå förordnade att skolläraren skulle vara
chef och således hafva öfverinseenaet öfver och skota egendomen, hvaraf
följer att förvaltaren skall underordna sig skollärarens befallning; men
jag tror att skolläraren, som blifvit satt att leda en skola, och dertill
kan vara mycket skicklig, säkerligen icke är kompetent att äfven sköta
jordbruket, och att en sådan anordning nog ej skulle blifva varaktig.

En talare, som hade ordet, efter representanten för Stockholms
län, upplyste att jordbruket vid Ultuna förut lenmat 16,000 kronors
inkomst, men att det sedan nedgått till 8,000, 6,000 och 4,000 kronor
samt slutligen gå.tt med eu förlust af 1,300 kronor. Detta visar ju,
att jordbruket der varit, såsom jag anfört, i stadigt nedgående, och
kan man af denna anledning påstå, att egendomen varit väl skott?
För min del kan jag icke anse det, och jag tillskrifver detta hufvudsakligen
den omständigheten, att det är en gemensam chef för det hela,
efter hvilken förvaltaren får rätta sig. Samme talare sade äfven, att
den under ett år uppkomna bristen förorsakats genom frost, men han
medgaf att äfven andra omständigheter bidragit dertill. Dessa andra
omständigheter ligga sannerligen i hvad jag nyss uttalat om chefsbefattningen,
ty något annat kan det icke gerna vara.

Här har äfven sagts, att man kunde slopa båda landtbruksinstituten
och förlägga undervisningen till universiteten. Detta steg vill
jag dock icke vara med om; jag vill hafva denna undervisning der,
hvarest den nu är, på landsbygden, men derför behöfva inga särskilda
uppoffringar göras. Der har man de erforderliga byggnaderna och
hvad lärarepersoualen beträffar, skulle den kosta lika mycket vid universitetet,
om ej mer, än vid instituten på landet, så att någon besparing
skulle icke göras genom en dylik förflyttning. Dessutom är det
af stor vigt att dessa skolor ligga på landet.

Man har äfven sagt, att vi kunde nöja oss med ett landtbruksinstitut.
Jag tror dock, att det ganska väl beköfves två sådana, ett
för södra och ett för mellersta Sverige, då jordbruket skötes mycket
olika på båda dessa ställen, och det dessutom vore ej synnerligen lämpligt
att sammanföra alla dessa unga elever på ett enda ställe. Icke

Angående
höjning af
anslaget till
Ultuna
landtbniksinstitut
ro. ro.
(Forts.)

N:c 9.

92

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 23 Februari, f. m.

heller tror jag, att det skulle blifva billigare än nu; besparingen blefve
åtminstone icke stor. I alla händelser är det en fördel för undervisningen,
och disciplinen att lärjungar icke till allt för stort antal
sammanföras vid samma ställe. —

Talaren på stockholmsbänken nämnde om sin erfarenhet i afseende
å lämpligheten af teoretisk eller praktisk undervisning vid våra
landtbruksinstitut och sade, att enligt hans åsigt vore den praktiska
undervisningen bättre. Men hans erfarenhet grundade sig på trädgårdsskötseln,
och det är stor skilnad mellan trädgårdsskötsel och
landtbruk, så att det skälet synes mig icke gälla synnerligen mycket.
Jag är sjelf jordbrukare, och jag har deremot funnit, att personer,
som kommit från landtbruksskoior med öfvervägande teoretisk undervisning,
blifvit ytterst dugliga jordbrukare äfven på det praktiska området,
ehuru de der ej fått inhemta hvad de behöfva för jordbrukets
rationella skötsel.

Man säger, att om det nu föreskrifves, att ingen får tillträde
som elev vid våra landtbruksinstitut, som ej deltagit i det praktiska
jordbruket någon viss tid, många icke kunna komma in vid landtbruksinstituten,
emedan de icke varit i tillfälle att i hemmen lära sig det
praktiska jordbruket, då många föräldrar icke äro jordbrukare, men
då har han den utvägen att låta sin son komma ut och praktisera
till jordbrukare dessförinnan, och, sedan han vid institutet inhemtat
den teoretiska bildningen, kan han likaledes hos dugliga jordbrukare
inhemta hvad han vidare behöfver för den praktiska utbildningen för
att blifva en duglig jordbrukare. Detta blir mera lämpligt och till och
med lämpligare och derjemte mycket billigare. I allmänhet få elever
vid våra landtbruksskoior företrädesvis lära sig dika, plöja, så, meja och
stacka hö m. m. dylikt, och man säger att dermed måste man sysselsätta
dem för att de skola lära sig att arbeta. Men jag påstår, att
kunna de icke lära sig detta i hemmen eller hos den enskilda jordegaren,
icke behöfva de sändas till landtbruksskolorna för att lära sig
sådant. Men om läroämnena inskränkas till det teoretiska området,
kunna eleverna lära mycket vid en landtbruksskola, der det är god
undervisning, god ordning och stor hushållning.

Jag vill hålla Kongl. Maj:t räkning för att den praktiska undervisningen
icke enligt förslaget skulle blifva obligatorisk vid landtbruksinstituten.
Eu utväg lemnas således för den, som så önskar, att endast
få teoretisk utbildning vid ifrågavarande skolor; så, ehuru jag står
på komiténs sida, skulle jag dock, om man nu blott velat skilja
chefsbefattningen från befattningen såsom förvaltare af egendomen,
kanske beqvämat mig till att ingå på förslaget med någon förändring
i lärarnes aflöning och med förhoppning att äfven få Alnarp
reformeradt i samma syfte. Men man har ej velat lyssna dertill,
utan man vill hafva chefskapet förenadt med förvaltare befattningen, och
man tror, såsom vice talmannen antydde, att man derigenom skulle göra
en besparing. Ja, en besparing på papperet; men hvilken svarar för
att räkenskaperna ej blifva hopblandade, då allt skall ordnas efter
chefens system? För öfrig! skola ju båda personerna ändå af staten
aflönas.

33

N:0 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Det är gifvet, att såsom det nu är stäldt vid Ultuna kan det
icke gå för sig i längden, utan något måste göras, men det är lika
visst att, om man inslår på den vägen att skilja jordbruksskötseln
från läroverket, så skall Riksdagen bevilja nödiga anslag, äfven om
kostnaderna för läroverket skulle ökas. Men såsom nu föreslagits tror
jag icke man bör ingå derpå, ty det skulle icke lända till något gagn,
och då kan man lika gerna tåla sig ännu en tid.

Ln talare, som nyss hade ordet näst efter mig, beklagade sig
■öfver att man i Kristianstads län hade beslutat inrättandet af landtbruksskola
för uteslutande teoretisk undervisning. Men förhållandet
var, att då landtbruksskolan vid Tunnbyholm i Jerrestads härad
var uppsagd att upphöra, flyttades den till önnestad i Vestra Gerds
härad, och fick denna skola då sin nya benämning, nemligen landtmannaskola;
och jag beklagar att herr Lasse Jönsson icke var närvarande
vid hushållningssällskapets mycket talrikt besökta sammanträde,
då detta beslöts, ty då skulle han hafva funnit, att beslutet
fattades enhälligt, utan någon opposition. Alla ledamöterna voro eniga
om att eleverna borde hafva praktisk utbildning innan de kommo till
en sådan skola, och om det ansågs nödigt, kunde de efteråt inhemta
hvad som vidare erfordrades å någon större landtegendom i orten.
Derför ordnades också skolan endast för teoretisk undervisning, och
på detta satt anser jag, att laudtbruksskolorna böra ordnas.

Jag anhåller fortfarande om bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Truedsson.

Herr Lasse Jönsson: I den kongl. propositionen säges bland
annat, att undervisningen i livad vid instituten kallats landtbrukspraktik
borde derifrån uteslutas, och instituten förvandlas till uteslutande
teoretiska läroanstalter. Men sedan nu äfven landstingen börjat inlätta
s. k. landtmannaskolor, och man kan befara att inom en icke
aflägsen^ framtid så kommer att ske på ena och andra stället, så
undrar jag hvar man skall få lära det praktiska i jordbruket.

Hvad beträffar herr Sven Nilssons yttrande, att det var genom
enhälligt beslut som Önnestads landtbruksskola förvandlades till landtmannaskola,
så vill jag upplysa, att frågan derom egentligen icke var
föremål för hushållningssällskapets beslut, utan dermed förhöll sig så,
att hushållningssällskapets ledamöter kallats för att besluta om skolans
förflyttning, då den blifvit uppsagd från den förut innehafda egendomen.
Men så föreslog någon på sammanträdet, att skolan skulle ändras till
landtmannasko.a, och detta bifölls af hushållningssällskapets närvarande
ledamöter. Ingen hade sålunda kunnat ana att denna fråga skulle
förekomma, och beslutet om förändring af skolan tillkom alltså helt
och hållet genom öfverrumpling.

Herr Boström till Östanå: Det förefaller mig, som om denna

flaga bär sitt största intresse deri att nu först inom riksdagen kommit
på tal, huru vida landtbruksläroverkskomitén hade rätt, då den
önskade skilja den teoretiska och praktiska undervisningen vid landtbiuksinstituten.
Jag anser då lör min del. att för en dylik skilsAndra
Kammarens Prat. 1889. N:o 9.

Angående
höjning af
anslaget till
Ultuna
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

3

N:o 9. 34 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående messa finnas de mest talande skäl. Detta framgår ock af ett yttrande,.
höjning af som }ierr statsrådet och chefen för civildepartementet fälde, ett ytth™:v
jag till fullo instämmer, att det vore svårt att rätt ordna
landtbruks- den praktiska undervisningen vid instituten med det stora elevantal,
institut m.m. som der funnes, ofta uppgående till 50, hvarför man ock nu föreslagit
(Forts.) att gorå den fakultativ, så att endast de, som hade tid och lust, finge
sysselsätta sig dermed. Men då vidare, såsom herr statsrådet erinrade,
med den nu ifrågasatta förändringen hufvudsakligen åsyftades att
genom ett ökande af lärarnes antal öka och förbättra den teoretiska
undervisningen, blifver det naturligtvis ännu svårare att sköta den praktiska
undervisningen, som endast kan meddelas på de timmar, som
den teoretiska undervisningen lemnar öfriga. Eljest skulle den praktiska
undervisningen göra intrång på den teoretiska, hvilket naturligen
blifver följden, om man i någon afsevänl mån ökar den praktiska undervisningen.
Mig förefaller det som om det på detta sätt blefve, för
att begagna ett häfdvunnet uttryck, hvarken hackadt eller målet.
Vid instituten kunna elever intagas vid 18 års ålder, om de derförut
sysselsatt sig med landtbruk. Men med den praktiska undervisning,
som en yngling kunnat inhemta vid 18 års ålder, kan det icke vara
mycket bevändt. Skall han vid institutet inhemta den teoretiska undervisning,
som af en landtbrukare nu för tiden kräfves, behöfver han
nog dertill använda begge åren derstädes. Men, heter det nu, vid
institutet lemnas undervisning i praktiskt jordbruk, och deltager eleven
något deri, så inbillar han kanske sig sjelf, och inbillas allmänheten,
att han vid utträdet från institutet är en duglig, praktisk jordbrukare,
hvilket är till skada ej blott för honom sjelf utan ock för den, som
kan komma i behof af biträde af honom. Mig synes det bästa vara,
att en sådan yngling, sedan han genomgått den teoretiska undervisningen
vid institutet, derefter åter egnar sig åt praktisk öfning under
kanske lika lång tid, som den teoretiska undervisningen pågått.

Frågan om skiljande vid institutet af föreståndarebefattningen för
skolan från förvaltareplatsen kan bedömas från olika synpunkter och
kan derom mycket sägas både för och emot. Men det synes mig alldeles
gifvet, att när man särskilt beviljar medel till undervisningen
vid institutet, hade man bort skilja föreståndare- och förvaltareplatserna
från hvarandra. Men skola de förenas i en hand, så bör_ åtminstone
egendomens afkastning ingå till institutet. Ty har han icke
det direkta intresse att lemna hvad han kan till institutet, utan skall
lemna redovisning till staten, blir resultatet nog mindre godt. Och
dertill må man erinra sig, att bokföringen kan ställas så, att den icke
utvisar mycken afkastning, hvarför staten ej torde hafva mycken sådan
att vänta. Jag beklagar förhållandena vid Ultuna och tror att Riksdagen
ej är ovillig att hjelpa upp desamma. Men jag tror icke att
det sker på det sätt, som nu är föreslaget, och jag tror ej heller, att
det är skäl att fastlåsa de nuvarande förhållandena vid institutet
och röstar jag derför afslag å den kong!, propositionen.

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Med anledning af den siste talarens yttrande, att det

35

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

sätt, hvarpå man ville anordna den praktiska undervisningen vid Ultima,
skulle blilva, såsom kan sade, hvarken hackadt eller malet, så
vill jag fästa uppmärksamheten vid, att det icke kan komma i fråga
att meddela praktisk undervisning åt alla eleverna, utan endast åt
dem, som kafva särskild tid ock lust derför. Sådant inträffar emellertid
alltid med några elever i hvarje kurs. En del elever blifva nemligen
på grund af förut inhemtade insigter befriade från vissa obligatoriska
läroämnen. Så är förhållandet med studenter, som kunna
förete intyg om tillräckliga kunskaper i fysik och kemi, eller med
landtmätare i fråga om undervisning i planmätning. Nu ansåg herr
Boström, att, om några elever skulle åtnjuta undervisning i landtmannasysslor,
sådant skulle inverka störande på undervisningen för
de andra, som endast begagnade den teoretiska undervisningen. Ingalunda,
ty ihågkommas bör, att rätten att deltaga i de praktiska landtmannasysslorna
icke skulle vara ovilkorlig, utan beroende på lärarerådets
pröfning. Jag föreställer mig att saken skulle ordnas mycket
lätt på följande sätt. Vid läsårets början uppgör lärarerådet schema
för den teoretiska undervisningen utan hänsyn dertill, att sedermera
möjligen några anmäla sig att erhålla undervisning äfven i landtmannapraktik.
Komma sedermera några sådana anmälningar, så kar
lärarerådet att pröfva, dels huruvida rubbning i läsordningen kommer
att följa af tillåtelse dertill, och dels huruvida den sökande har tid
att deltaga i dessa sysslor utan att hans studier i öfrigt deraf lida.
Finnes något af dessa skäl emot bifall till ansökningen, afslås densamma.
Under sådana förhållanden kan icke den öfriga undervisningen
lida genom några elevers deltagande i de praktiska landtmannasysslorna.

Herr Danielson: Jag har icke heller för min del inom utskottet
kunnat biträda det föreliggande förslaget. För mig har skälet dertill
varit, att det är en ny metod, som här skulle tillämpas, nemligen att
staten sjelf skulle omedelbart blifva jordbrukare. Så länge institutets
styrelse kunnat hafva något intresse af jordbrukets afkastning och
deraf följande skötsel, har man kunnat hafva någon grund att hoppas,
att det skulle gå i hop. Men att, såsom här är föreslaget, sköta jordbruket
för statsverkets räkning och anslå till institutet allt som kan
erfordras, anser jag icke vara rätt. Vi kunna.dä vara öfvertygade
att vi icke i så fall skola slippa ifrån med dessa 1,300 kronor, som
utgjorde bristen för året 1887, ty då är troligen allt intresse borta
att hålla jordbruket derstädes uppe, så att det kan bära sig. Det
heter, att öfverskottet skall redovisas till statsverket, men allt blefve
säkerligen skött så dyrt och kostsamt som möjligt, och man skulle
antagligen då få kanske mera att fylla än dessa här ifrågavarande
J7,000 kronor. Den principen, att statsverket skall blifva jordegare,
kan jag således icke vara med om. Om åtminstone en sådan fördelning
komme till stånd, att en särskild föreståndare funnes för jordbruket,
så hade man åtminstone någon garanti derför, att jordbruket
skulle skötas så godt som möjligt, men denna garanti bortfaller genom
föreskriften att samma person skall vara chef för skolan och förval -

Angåenäe
höjning af
anslaget till
Ultima
landtbruksinstitut
m. m.
(Forts.)

36

N:o 9

Angående
höjning af
anslaget till
Ultima
landUbrnlcsinstitut
m. in(Forts.
)

Lördagen don 23 Februari f. in.

ture af egendomen. Man skulle med införande af denna princip komma
att inslå en väg, som man ej vet, hvarthän den leder. Äfven egendomens
bortarrendering hade ju kunnat vara en utväg att lösa Lågan.
Dessa mina betänkligheter hafva, förutom det att jag i hufvudsak
instämmer i de anmärkningar, som här förut framstälts emot förslaget,
föranledt mig att yrka utslag å detsamma.

Med herr Danielson instämde herrar Anderson i Tenhult, Larsson
i Mörtlösa, Petersson i Eksebo, Andersson i Hasselbol och Jönsson i
Gammalstorp.

Herr Johansson i Noraskog: Till belysande af den föreliggande

frågan, torde jag få meddela några sifferuppgifter, som kanske kunna
vara af något intresse för kammaren. Med anledning deraf, att en
talare på skånebänken anförde eu del siffror i fråga om statsverkets
extra utgifter för Ultima, ber jag att få fullständiga hans uppgifter
med några siffror rörande Alnarp, särskilt beträffande kostnaderna
för detta landtbruksinstitut under de första tio åren af dess tillvalo.
En tillfällighet blott har gjort att dessa sifferuppgifter, som jag åsyftar,
icke redan i dag funnits utdelade i kammaren. De förekomma
nemligen i ett proftryck af det under arbete varande sakregistret öfver
ståndsriksdagarne, hvilket proftryck om några dagar kommer att utdelas
i kamrarne, så att hvem som helst utan synnerlig möda skall
finna den korta redogörelse öfver Alnarpsinstitutets föista skede, som
jag nu tager mig friheten att framställa.

Vid 1856 — 58 årens riksdag beslöts inrättande af Alnarps landtbruksinstitut,
för livilket ändamål anvisades ett extra anslag af 17o,000
rdr rmt, hvarjemte på ordinarie stat uppfördes ett årsanslag af
18 000 rdr. Vid 1862—63 årens riksdag beviljades till grundförbättringar
vid egendomen ett räntefritt lån å 30,000 rdr; för gäldande af
institutets bidrag till Lomma församlings kyrkobyggnad 7,500 rdr och
för andra ändamål ett extra anslag af 18,000 rdr. Vid 1865—66
årens riksdag beviljades till betäckande af institutets skuld till enskilda
personer 50,000 rdr och till nya ekonomi byggnader ^ 100,000
rdr som extra anslag, hvarjemte årsanslaget ökades från 18,000 till
26,600 rdr rmt. Under dessa 10 år hade Alnarps institut sålunda
erhållit i extra anslag 350,500 rdr, utom ett räntefritt lån å 30,000
rdr, så att de extra utgifterna för detta institut uppgå till nära nog
samma belopp, som det för Ultima törst under diskussionen uppgillra.
Jag har velat anföra detta för att visa, att det ena institutet icke

varit stort billigare än det andra.

Men jag ber också att såsom en illustration till dessa ganska
dryga kostnader få återkalla ett minne, som icke helt och hållet böi
glömmas, och tala några ord om vårt äldsta och första landtbruksinstitut,
nemligen det vid Degeberg. Ty ingen, som känner förhållandena
dermed, kan jäfva, att icke detta institut var^ hanbi ytande och
grundläggande för hvad som sedermera kommit. Vet kammaren då,
hvad detta institut kostade statsverket? Jag har tillfälle att härutinnan,
från manuskriptet till det förut nämnda sakregistret, meddela

37

N;o 9.

Lördagen den 23 Februari f. m.

några högst intressanta sifiror. Anslag till detta institut beviljades Angående
första gången vid 1884—35 årens riksdag med 5,000 rdr banko om ay^^t “m
året. Detta anslag höjdes vid 1840—41 årens riksdag till 10,000 ultima
rdr banko eller 15,000 kronor årligen, kvilket belopp sedermera utgick landtbruksoförändradt
ända till 1852, då Degebergs landtbruksinstitut upphörde
med sin verksamhet, hvarefter Ultuna landtbruksinstitut bildades. 1
Således utgick till ifrågavarande Degebergs institut allenast nyssnämda
jemförelsevis obetydliga årliga anslagsbelopp, hvaremot i (ifrigt inga
extra anslag eller tillskott af statsmedel lemnades. Detta institut var
också anordnadt på helt andra grunder än de nuvarande landtbruksinstituten.
Och det förefaller mig som att, innan frågan om de nuvarande
institutens ordnande för framtiden definitivt afgöres, man
borde öfverväga, om icke en tillbakagång till det äldre eller hvad jag
skulle vilja kalla ackordsystemet kunde vara lämplig. Jag har emellertid
ansett mig böra upplysa just om dessa äldre instituts förhållanden.
Reflektionerna må herrarne göra sjelfva.

Herr Lyttkens: Jag kan icke förstå hvad den siste talaren hade
för anledning att inblanda förhållandena vid Alnarp i denna diskussion
om Ultuna. Hans omdöme synes kunna innefattas deri, att båda
instituten vore lika klent skötta och lika dyra. Dock är förhållandet,
att Alnarp numera gått framåt, så att det i proportion till arealen
har kanske det mest gifvande jordbruk i hela landet, hvaremot Ultuua
i fråga om afkastning gått tillbaka. Men båda instituten hafva väl
dryga administrationskostnader, och skall det nu blifva så, att jordbruket
skall drifvas för statsverkets räkning, och institutet vid Ultuna
icke hafva något intresse deraf, så torde kanske ett ännu sämre resultat
komma att visa sig.

Hvad sjelfva undervisningen beträffar, tror jag ett stort fel ligga
uti att bedrifva deri på sätt som sker, och att föreskriften om endast
ett års praktisk undervisning före inträdet vid institutet är alldeles
otillfredsställande. Ty skall en yngling hafva nytta af den teoretiska
undervisningen, så måste han ovilkorligen hafva en längre tids praktisk
underbyggnad, så vida åtminstone han icke kommer från ett hem,
der jordbruk bedrifves. För min del skulle jag derför vilja, att, innan
han inträder vid institutet, han under minst 2 år skulle varit anstäld
vid ett jordbruk, som vore kändt för att vara tidsenligt. Men då så
många olika yrkanden redan förut äro gjorda, så vill jag icke nu
framställa något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner på dels bifall till
utskottets hemställan oförändrad, dels bifall till densamma med den
af herr Wittrock under öfverläggningen föreslagna förändring, och
dels slutligen afslag å samma hemställan och bifall i stället till det
yrk ande, som innefattades i den af herrar Sven Nilsson och N. Petersson
afgifna, vid punkten fogade reservation. Herr talmannen förklarade
sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda propositionen,
men som votering begärdes, blef nu, sedan till kontraproposition

N:o 9.

38

Lördagen den 23 Februari f. m.

Angående
höjning af
anslaget till
fiskerinäringens
understöd.

antagits bifall till förenämnda reservation, uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 8:de punkten af
utlåtandet n:o 7, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
det yrkande, som innefattas i den af herrar S. Nilsson och N. Petersson
vid denna punkt afgifna reservationen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 49 ledamöter röstat
ja men 147 nej; och hade kammaren alltså, med afslag å utskottets
hemställan, bifallit det förslag till beslut i ämnet, som innefattades uti
den af herrar S. Nilsson och N. Petersson vid punkten fogade reservationen,
enligt hvilken det under anslagstiteln “undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar" uppförda anslaget till Ultuna
landtbruksinstitut skulle fortfarande utgå med oförändradt belopp,

20,000 kronor.

Punltten 9,

Bifölls.

Punkten 10.

Kong!. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte, med godkännande
af vissa enligt statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12
januari 1889 föreslagna förändringar i dispositionen af anslaget till
“fiskerinäringens understöd", höja nämnda anslag från dess nuvarande
belopp, 17,600 kronor, till 42,000 kronor, eller med 24,400 kronor.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 40) hade herr I.
Kerfstedt dessutom hemstält, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts
förfogande för år 1889 ställa ett belopp af 20,000 kronor i ändamål
att på billigast möjliga vilkor deraf lemna lån åt behöfvande fiskare
för inköp af tidsenliga fiskebåtar eller redskap och anläggande af salterier
eller andra dermed jemförliga inrättningar, äfvensom bestämma,
att ansökningar om undfående af sådana lån skulle pröfvas så väl af
lokalkomitéei’, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom de respektive
länen utsett, som ock af bemälde befallningshafvande, hvarefter
fördelningen skulle af Kongl. Maj:t verkställas.

Under mom. a af förenämnda punkt hade utskottet tillstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Efter föredragning af detta moment yttrade:

39

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Herr Lyttkens: Jag anhåller, herr talman, att punkten b) må
få föredragas i sammanhang med punkten a), men att proposition må m

framställas på hvardera punkten särskildt. fiskerinärin gens

under I

mom. b), som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att herr stöd. .
Kerfstedts förevarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet lemnades nu å nyo till

Herr Lyttkens, som anförde: För vår fiskerinäring är det af
ofantligt stor vigt, dels att det finnes tillräckligt med smärre hamnar,
der fiskarbåtarne kunna söka land på sådana punkter af kusten, der
det icke finnes naturliga hamnar att tillgå, dels att fiskarbefolkningen
bär tillräckligt med båtar och öfrig materiel för att sköta sin näring,
dels slutligen att denna befolkning genom utvidgad kunskap sättes i
tillfälle att tillgodogöra sig de rikedomar, som hafvet erbjuder till
xnenniskans uppehälle. När man nu läser den hemställan från utskottet,
som bär föreligger, finner man, att utskottet tillstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, deri bland annat begäres understöd för
ytterligare tre år för anställande af undersökningar rörande bohuslänska
hafsfisket samt för utgifvande af en skrift, som skulle vara att
förvänta, men att utskottet deremot afstyrkt motionärens förslag att
xufva ett verkligen praktiskt understöd åt fiskerinäringen, som den
skulle kunna behöfva. Jag tror att statsutskottet mycket hellre både
bort tillstyrka att gifva anslag för anskaffande af materiel och för att
hjelpa de hushållningssällskap, som genom rikliga anslag åstadkommit
att fiskerinäringen inom deras områden gått betydligt framåt. Jag
anser detta vara mycket mera nyttigt än att anslå medel till författande
af böcker, beträffande hvilka man icke vet hvad de komma att
innehålla eller om de komma ut. Det är icke tänkbart att för närvarande
söka åstadkomma någon ändring i utskottets^ förslag eller att
få herr Kerfstedts motion igenom, eftersom J örsta Kammaren bifallit
utskottets hemställan. Men i det län jag tillhör har man framgått
på den väg, herr Kerfstedt föreslagit, och det bär visat sig, att detta
ledt till ett godt resultat och till en sådan förkofran af fiskerinäringen,
att det i detta afseende ej är någon jemförelse nu med hvad det
varit förut. Det är till eu stor del den fiskeritillsyningsman, som der
är tillsatt, herr Trybom, hvilken genom sina underrättelser till hushållningssällskapet
visat, att det på detta område vore något att ^göra,
och genom sin energi bragt till stämd det resultat jag nyss omnämnt.

Jag vill icke göra något yrkande på bifall till herr Kerfstedts
motion,0 men jag tror att hans förslag varit bättre än det af utskottet
framlagda.

Herr. Sven Nilsson: Då den siste talaren icke gjorde något
yrkande, kunde det kanske vara öfverflödigt att yttra sig i denna
fråga. Men jag vill dock fästa uppmärksamheten på eu punkt af utskottets
motivering, som förekommer på sid, 38 i betänkandet. Der
har verkligen utskottet stält sig på samma ståndpunkt, som talaren

N:o 9.

■Angående
höjning af
anslaget till
fiskerinäringens
understöd.

(Forts.)

40

Lördagen den 23 Februari, f.

åsyftade, då det säger att de anslag, som beviljas, skola i första hand
anvandas till de praktiska behofvens tillgodoseende. Detta är ju detsamma
som. heir Kerfstedt föreslagit. Men att man icke kunde gå in
på motionärens förslag i öfrig!, berodde derpå, att, om man skulle
slagit in på den vägen, i den utsträckning motionären åsyftar, det af
honom begärda anslaget skulle hafva blifvit alldeles för litet. Äfven
jag har den erfarenheten från min hemort, att fiskarena någon gång.
förloia större delen och ofta hela sin egendom, derigenom att de
förlora sina redskap genom stormen på hafvet. De behöfva vid sådana
tillfällen hjelp, ty de hafva icke kunnat få försäkra denna sin egendom,
då inga försäkringsbolag kunnat komma till stånd, som ersätta
förlust som förorsakats på sådant sätt, ty det blefve för dyrt för
dem att vara delegare i ett sådant försäkringsbolag för sina redskap.
Derför, då de förlora denna, som vanligen utgör deras hela egendom
som vanligen under eu följd af år ej kan anskaffas tillräcklig för behotvet,
få de ingen ersättning, och tror jag, om staten lemnade något
understöd åt en försäkringsanstalt, som för sådana skador genom statens
bemedling kunde lemna billiga premier för försäkrad redskap
vore synnerligen mycket vunnet för fiskets upphjelpande. Det var
för icke så många år sedan, då vi i Kristianstads län fingo bevittna
en sådan händelse, då eu stor del af fiskarena på förenämnda sätt
förlorade hela sin egendom, och många blefvo alldeles utfattiga, och
ännu i närvarande stund finnas åtskilliga bland dem, som i brist på
medel icke kunna förvärfva så mycken redskap, att de kunna bedrifva
sin näring som de borde. Det är för att fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på. sådana förhållanden som den åberopade lilla klausulen
kommit in i motiveringen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Båda momenten biföllos.

Punkten 11.

Bifölls.

Ät Fmi,m u anslaget

till

prisbelöna,- .Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende före gai

för hä- slagit, hemstälde utskottet under denna punkt, att det under reservationsanslaget
till "hästafvelns förbättrande" uppförda särskilda anslag
till prisbelöningar för hästar måtte höjas från 85,000 kronor till

50,000 kronor, eller med 15,000 kronor.

Reservation mot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar It. P. P. lamm, G. Ifvarsson, A. P. Daniélson, S. Nilsson och
N. Petersson.

1 fråga härom anförde:

Herr Sven Nilsson: Äfven i denna punkt har jag icke kunnat
dela samma uppfattning som ''Kongl. Maj:t. Jag vill väl medgifva,
att Kongl. Maj:t kan hafva haft någon anledning att fram -

Lördagen den 23 Februari, f. m.

41

N:o 9.

lägga detta förslag, emedan en komité i sitt betänkande uttalat sig
fördelaktigt om hästpremieringen. Men detta var under den förutsättning,
att stuterierna på samma gång skulle reformeras. Men då
så icke i allo skett, hade man kunnat vänta med det föreliggande
förslaget, åtminstone tills sådant egt rum. För min del kan jag icke
gilla att på det sätt, som här är föreslaget, uppmuntra till hästafvelns
förbättrande. Hvad förslår i sådant afseende att lägga en summa af

15.000 kronor till de 35,000 kronor, som redan finnas, om man i den
vägen skall kunna göra något verksamt för hästafvelns befrämjande?
Det upplystes inom statsutskottet af en person, som har mycken reda
på saken, att det finnes omkring 125 stycken ston inom hvarje län i
riket, som ännu icke i brist af medel kunnat premieras, oaktadt alla
dessa varit värda pris. Det är uppenbart, att, om premieringen skall
verka till hästafvelns förbättrande, man då bör göra det så, att alla
som förtjena pris måtte erhålla sådana, och så stora pris som möjligt
kunna utdelas. Men huru många skulle få sådana pris af ett
anslag på 15,000 kronor? Det är en sådan obetydlighet, att det är
nästan ingenting. Om man skulle premiera alla de ston, som man
uppgifver vara förtjenta af pris, och för hvarje sto gåfve ett pris af
allenast 50 kronor, så skulle summan derför uppgå till icke mindre än

150.000 kronor och, om man gåfve 100 kronor för hvarje sto, således
till 300,000 kronor. Man måste således finna, att det anslag, hvarom
här är fråga, är så obetydligt, att något icke skall kunna uträttas
dermed. För öfrig! står hästafveln åtminstone i en del af landet,
särskilt de sydliga provinserna, på den punkt, att jag anser en uppmuntran
af här ifrågavarande beskaffenhet vara onödig. Der finnes
sålunda en del bolag, som utan något statsunderstöd inköpa racehästar,
hvarigenom hästafveln befrämjas, och äfven de stora jordbrukare
hafva föregått med exempel för hästafvelns befrämjande på ett
synnerligen förtjenstfull! sätt, så att, om förhållandena äfven i andra
landsändar äro liknande, jag tror att äfven ur denna synpunkt anslagets
höjande är obehöflig^ Jag anhåller på dessa skäl om afslag
å utskottets hemställan och bifall till reservationen, hvilken går ut
på att anslaget skall bibehållas vid oförändradt belopp.

Chefen för kongl. finansdepartementet, herr statsrådet friherre
von Essen: Jag kan icke neka till, att det förvånat mig något, att

den siste talaren ansett den föreslagna förhöjningen af ifrågavarande
anslag vara onödig och i öfrigt så obetydlig, att den icke kan medföra
någon effekt, Jag trodde annars, att hvar och en, som tagit
kännedom om de fördelaktiga verkningarne för hästafveln af premieringssystemet
allt sedan dess tillkomst år 1874, måste medgifva, att
detta system har haft med sig ett rent storartadt gagn. Och jag
tror att detta förhållande är för flertalet af dem, som sysselsatt sig
med uppfödande af hästar, så känd!, att det icke behöfver med några
siffror ådagaläggas. Det är väl sant, att anslaget är ganska litet i
förhållande till det stora antal djur, som behöfva premieras. Men
derjemte ber jag att få nämna, att, ehuru ej alla de djur, som må
hafva förtjent pris, kunnat erhålla sådant, likväl åstadkommits en

Angående
höjning af
anslaget till
prisbelöningar
för hästar.

(Forts.)

N:o 9. 42 Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående täflan mellan flere och ett bemödande från de täflandes sida att
höjning af ij;unna prestera sådana djur, som äro värda att få pris. Till en pris''vrisbelönili-
täflan, der kanske ett djur får pris, presteras må hända 10 djur till
gar för hd- täflan om priset, hvarigenom uppstår ett allt mera ökadt intresse för
star. att söka framvisa göda djur. Och särskildt med afseende å hingst(Forts.
) premieringen ber jag att få påpeka, att den komité, söm 1869 var
tillsatt för bedömande af frågan om hästafvelns förbättring, beräknade,
att behofvet af hingstar för häststockens uppehållande inom landet
uppginge till minst 1,500 stycken. Sedan dess har antalet hästar
naturligtvis ökats, och behofvet af hingstar är naturligtvis också nu
större än dä. Det är uppenbarligen blott ett ringa antal af dessa
hingstar, som kunna erhålla pris. Men det är af största vigt att
med pris kunna utmärka några såsom företrädesvis användbara och
dugliga såsom afvelsdjur. Ty jag tror icke, att gagnet af prisutdelningen
inskränker sig dertill, att vissa djur belönas med pris, utan
det ligger också deri, att allmänheten får se, hvilka djur som hafva
värde såsom afvelsdjur och sålunda äro bäst egnade att upprätthålla
häststammén, och att man dermed kan motverka användningen af
dåliga afvelsdjur, hvilka äro af stor skada för hästafveln.

Nu är förhållandet det, att, huru obetydlig denna förhöjning kan
synas vara, den dock verkar med sitt dubbla belopp. Ty det torde
icke vara för kammaren obekant, att hushållningssällskapen och landstingen
anslå rätt betydliga belopp för detta ändamål för att möta
staten, och har summan af dessa korporationers anslag år 1888 uppgått
ända till 48,200 kronor, hvaremot statens anslag hittills endast
utgjort 34,650 kronor.

Härvid är emellertid att märka, att en del af dessa medel användes
till rese- och traktamentsersättningar åt premieringskommissionerna
samt till medaljer och särskilda pris åt fullblodshingstar. I
fråga om premiering af andra djur åter är det bestämdt, att premierna
skola utgå till hälften af statsmedel och till hälften af de medel,
jag här ofvan omnämnt. Af de omnämnda 48,200 kronorna kan
alltså icke utgå mer än eu del, emedan staten icke lernnar bidrag
till motsvarande belopp. Men om staten, såsom här är föreslaget,
lemnar ytterligare 15,000 kronor, komma också ytterligare 15,000
kronor af de nyssnämnda medlen hästafveln till godo. Detta synes
mig vara ganska mycket att beakta vid frågan om beviljande af det
förevarande anslaget. Ytterligare tillkommer såsom skäl för den föreslagna
förhöjningen, att de s. k. sqvadronshiugstarne, 68 till antalet,
blifvit indragna med undantag af två vid Östgöta grenadierregimenten,
så att 66 sqvadron shingstar faktiskt blifvit indragna och skola
ersättas. Slutligen är att anmärka ett uttalande af kavalleriinspektören,
att det vore en fördel för hästafveln, om staten öfvertoge hela
hingsthållningen och öfverlemnade åt enskilde att endast hålla moderston,
som skulle kunna premieras. En sådan anordning skulle dock
blifva mångdubbelt dyrare än premierande af enskildes hingstar.

Det är dessutom en annan omständighet, som särskildt talar för
att de enskilde framför staten böra sysselsätta sig med underhåll af
afvelsdjur, och det är det stora intresse, som dervid väckes inom

43

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

orten, och derigenom möjligheten att lättare få tillfredsstäldt behofvet
af sådana hästar, som just den orten önskar. Det är ju nemligen
alldeles klart, att ingen hästuppfödare kan finna med sin fördel förenligt
att anskaffa andra slags hästar än dem han kan få användning
för i orten. Premieringen har också som bekant föranledt, att en
mängd privatpersoner importera ytterst dyrbara djur, som de sedan
kunna hålla allmänheten till hända till största gagn för hästafveln.

Jag tror mig genom de få ord jag uttalat hafva ådagalagt, att
premieringssystemet bereder stor nytta för en så vigtig gren af vår
hushållning som hästafveln, och ber derför att få förorda bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Bonde: Sedan statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhållit de talande skäl, som förefinnas för Kongl. Maj:ts
proposition i denna del, är det icke mycket att tillägga, men sakens
vigt och betydelse är verkligen så stor, att, då flere reservanter från
denna kammare afstyrkt densamma, och äfven nu afslag bär blifvit
yrkadt, jag ej anser mig kunna stillatigande afvakta utgången, hvilken
jag dock hoppas ej skall vara oviss.

I denna kammare, som till så stor del består af jordbrukare,
behöfver väl icke framhållas betydelsen af eu god hästafvel. Den är
ej endast att anse såsom en jordbrukets binäring, utan den är ett
hufvudvilkor för jordbrukets framsteg. Allt mer och mer har man
kommit till insigt om den arbetsbesparing, som uppstår genom ökad
användning af hästar i åkerbruket, och det är just förbättrandet af vår
landtras som premieringssystemet afser och har redan medfört ganska
heaktansvärda framsteg härutinnan och omfattas derför nu af hela
landet med växande intresse.

Det finnes kanske någon, som ej i allmänhet godkänner premieringssystem,
utan anser, att man derigenom förrycker en sund och
naturlig utveckling och leder in på konstlade vägar. Jag tror tvärt
om att, då det för de enskilde är svårt eller omöjligt att till följd af
de dyra kostnaderna ensamme arbeta till vinnande af ett godt mål,
det är statens skyldighet att underhjelpa och understödja desamma.
Nu har det visserligen blifvit framhållet, att med en så obetydlig
summa som det äskade anslaget, eller 15,000 kronor, intet kunde vinnas.
Men, såsom redan af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
blifvit framhållet, verkar denna summa dubbelt. Landsting och
hushållningssällskap hafva nemligen för ifrågavarande ändamål beviljat
anslag, att utgå med samma belopp som det anslag man erhåller från
staten. Ja, de hafva till och med på sina håll anslagit belopp, som
öfverstiga de andelar, som för närvarande kunna erhållas af staten.

Man har anmärkt, att våra stuterier slukat oerhörda summor,
utan att de medfört det gagn, som man af dem kunnat vänta. Det
är visserligen sant, att till upprätthållandet af våra stuterier åtgått
stora belopp. Men skilnaden emellan stuterisystemet och premieringssystemet
är väsentlig. Anledningen till stuteriernas upprättande var
den, att man ville tillgodose arméns behof af hästar. Men man har
vidtagit premieringen för att uppmuntra den enskilde till uppfödandet

Angående
höjning af
anslaget till
prisbelöningar
för hästar.

(Forts.)

N:o 9.

44

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Angående af en förbättrad landtras, och det är högst önskvärdt att detta sträfhöjning
af Vande måtte gå framåt till vinnande af det afsedda syftet. Af våra
priJbelönin- stuterier äro jn redan två indragna, och det är endast en tidsfråga,
gar för hd- när det, som ännu qvarstår, skall upphöra. I deras ställe har nu
star. staten endast hingstdepoter, hvarifrån hingstar skola fördelas till olika
(Forts.) delar af landet. Men för att denna anordning skall göra rigtigt gagn,
är det af vigt att tillgång till goda moderston måtte finnas, och det
är för att underhjelpa vid anskaffandet af underhållet af sådana, som
premieringen har sin största betydelse, och det är derför af vigt, att
medel finnas tillräckligt att kunna premiera dessa.

Ja! Herr chefen för finansdepartementet framhöll nu äfven att
den rätta fördelningen vore den, att staten hölle liingstarne och att
dessa bekostades af det allmänna, under det att de enskilde hölle
stona. Till en viss del instämmer jag häri, och jag tror att detta för
närvarande är det lämpligaste, enär hingsthållningen medför så stora
kostnader, att den synes vara väl betungande för den enskilde ännu
så länge. För närvarande kan jag således icke finna annat, än att
staten måste tillgodose behofvet af hingstar. Men det skulle vara
högst önskvärdt, att premieringssystemet skulle kunna så utvecklas,
att äfven hingstdepoterna blefve öfverfiödiga. Herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet omnämner, att kostnaden för det
årliga underhållet åt eu hingst skulle för staten uppgå till bortåt
tusen kronor. Det är stora summor, som på det sättet åtgå. Om
nu dessa summor blefve använda till premiering, så vore det ett betydligt
steg framåt. Men jag håller före att det är bäst, att vi endast
gå steg för steg framåt, på sätt här är föreslaget. Och ett sådant
steg som detta tror jag att ingen af herrarne skall tveka att taga.

Ty då man tager i betraktande sakens stora vigt och betydelse
för sjelfva jordbrukets utveckling, en sak som äfven blef af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet framhållen, synas olägenheterna
af en anslagsvägran i denna punkt så tydligt framträda, att
jag åtminstone icke tvekar anhålla det herrarna måtte gifva sitt bifall
till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Ja, att
hästafvel!! i vårt land icke är en obetydlig affär, det är både kändt
och erkändt. Men huruvida en sådan uppmuntran, som här är föreslagen,
nemligen att öka anslaget med 15,000 kronor, skall kunna en
så kraftig verkan åstadkomma, det kan vara tvifvel underkastadt. För
min del tror jag att den bästa uppmuntran, en hästuppfödare kan erhålla,
är den, att han erhåller en god afsättning af sina hästar. Det
är just en god afsättning af varan, som uppmuntrar folk att lägga sig
vinn om dess beskaffenhet. Ty det ligger i sakens natur, att för de
djur, som äro bäst, får man också bäst betaldt.

Hvad beträffar de premieringar som försiggå, så har man om
dessa hört många historier, och det kan vara tvifvelaktigt, huruvida
de verkligen gjort någon nytta. För att något verkligt gagn skulle
kunna åstadkommas, erfordrades ett mycket större belopp än hvad
man hittills haft att röra sig med, och det lär väl icke Riksdagen

Lördagen den 23 Februari, f. m.

45

N:o 9.

vara sinnad att inlåta sig på att lemna. Jag tror derför att man Angående
mycket väl kan afslå det nu begärda anslaget. Jag vill likväl icke höjning af
neka, att något skulle kunna göras af staten för förbättrandet af p^isbelöninhästafveln.
Men då skulle man också ställa det på ett helt annat gar för Msätt
än hvad nu eger rum vid premieringarne. De fel, som vidlåda star.
de nuvarande premieringarne, äro helt visst mångahanda. Men jag har (Forts.)
tänkt som en utväg för förbättrandet af hästafveln, att man kunde
utlemna språngsedlar. Det vore en åtgärd, som man kunde kontrollera
och som medförde ett verkligt, direkt gagn. Under nuvarande förhållanden
vill jag deremot motsätta mig hvarje ökning af detta anslag
och anhåller för den skull hos herr talmannen om proposition derå,
att statsutskottets hemställan i denna punkt måtte af kammaren
afslås.

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Inom utskottet biträdde
jag Eongl. Maj:ts förslag. Jag gjorde det derför, att inom den ort,
jag tillhör, det visat sig att premieringssystemet haft mycket goda
verkningar. Detta system har der varit omfattadt af så stor välvilja,
att landstinget till premiering af hästar år efter år lemnat betydligt
bidrag, utan att någon röst höjt sig deremot, och ju mera erfarenhet
man haft af premieringens verkningar, ju villigare har man också varit
att lemna anslag. Det förhåller sig också i sjelfva verket så, som vi
redan hört från statsrådsbänken, att de belopp, som lemnas af landsting
och hushållningssällskap till premiering af hästar, äro vida större än
de anslag för detta ändamål, som utgå från statsverket. Men då har
man väl deri också det bästa beviset för att befolkningen är gynsamt
stämd mot premieringssystemet. Som exempel på huru frågan ställer
sig i praktiken kan jag anföra att, då man i vårt landsting för något
år sedan gaf ett anslag för ifrågavarande ändamål, så kunde icke hela
beloppet utgå, eftersom man icke kunde få ut motsvarande belopp
utaf statsmedel. Men då framstäldes det förslaget, att hela landstingets
anslag skulle utgå, äfven om man icke finge den motsvarande
summan af staten, och detta förslag bifölls utan någon meningsskiljaktighet.
Jag vet icke om det har förehålla sig på samma sätt i andra
län. Men i mitt län har man med allmän välvilja omfattat premieringssystemet,
och der har också systemet visat mycket goda verkningar,
så att hästafveln betydligt höjt sig öfver den ståndpunkt den förut
innehade. Derför tror jag också att de penningar man använder till
hästpremieringen äro mycket väl använda. Nu är det visserligen sant,
att det här endast är fråga om en mindre summa, så att den frågan
också har framkastats: “kunna dessa 15,000 kronorna eu så kraftig
verkan åstadkomma?“ Men man må besinna, att det icke är endast

15.000 kronor, som frågan gäller, utan att det i sjelfva verket gäller

30.000 kronor. Ty det är först sedan staten beviljat dessa penningar,
som de af landsting och hushållningssällskap redan beviljade belopp
kunna utgå, och då blir det ju 30,000 kronor, som komma premieringssystemet
till godo. Det är naturligtvis gifvet att, ju mera man
ökar detta anslag, dess mera komma också penningarne sjelfva premieringen
till godo. Ty till dessa resor, som premieringsnämnderna nöd -

N:o 9. 46 Lördagen den 23 Februari, f. m.

gas företaga, åtgår naturligtvis ganska mycket åt''penningar som annars
kunnat utbetalas som premier. Men sedan premieringsnämnden kommit
till ort och ställe, så lärer icke resekostnaden blifva större om
nämnden blir i tillfälle att prisbelöna flera djur, utan då kunna de

15,000 kronorna oafkortadt användas till premier.]

Då derför nu hela vårt land, åtminstone den allra största delen
deraf, visat sig med välvilja omfatta denna fråga, så synes det mig
också, som om Riksdagen genom höjning af anslaget borde tillmötesgå
de önskningar som blilvit framstälda, att större utdelningar från landsting
och hushållningssällskap måtte kunna försiggå. Det är hufvudsakligen
från denna synpunkt, som jag inom utskottet förordat Kong!.
Maj:ts förslag, och det är af samma skäl, som jag nu här anhåller
om bifall till det kongl. förslaget.

Med herr vice talmannen instämde herrar Anderson i Tenhult,
Lund och Bredholm.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 13—24.

Biföllos.

Punkten 25 mom. a).

Bifölls.

Efter föredragning af mom. b), deri utskottet hemstält, att en af
herr A. V. Ljungman inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 116),
att Riksdagen vid beviljandet af det utaf Kongl. Maj:t äskade anslaget
för fortsättande under år 1890 af de geologiska undersökningarna
måtte foga en framställning derom, att dessa undersökningar i
likhet med meteorologiska centralanstalten och naturhistoriska riksmuseum
stäldes under kongl. vetenskapsakademiens inseende, icke måtte
af Riksdagen bifallas, begärdes ordet af motionären,

Herr Ljungman, som yttrade: Jag har icke skäl att beklaga mig
öfver det slut, hvartill statsutskottet här kommit. Min motion har
nemligen ett väsentligt fel i sin kläm, hvilken är alldeles enahanda
med den som förekommer uti den af friherre Nordenskiöld i samma
sak vid 1871 års riksdag väckta motionen, enär jag förbisett, att
friherre Nordenskiöld både ett helt annat syfte med sin motion än jag
med min. Han afsåg nemligen såsom hufvudsak att ändra sjelfva
arten af de geologiska undersökningarna, så att de skulle mera få karakteren
åt vetenskapliga undersökningar än af ett blott kartverk. Min
motion deremot afser i främsta rummet, att geologiska undersökningarna
skulle flyttas öfver under åttonde hufvudtiteln. Då saken emeller -

Anyäende
höjning af
anslaget till
prisbelöningar
till hästar.

(Forts.)

47

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

tid förhåller sig så, att klämmen ej är fullt passande med hänsyn till
vinnandet af mitt syfte, får jag väl finna mig i att min motion nu
blifver afslagen och att komma igen nästa riksdag med en i alla delar
fullständigare utredd och ändamålet bättre motsvarande motion.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 26 och 27.

Biföllos.

Vid föredragning härnäst af punkten 28, innefattande utskottets
hemställan i fråga om anslag till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet m. m., erhölls ordet af

Herr Brodin, som anförde: Det framgår af betänkandet, att skälet,
hvarför statsutskottet afstyrkt min motion, varit det, att styrelsen för
Sveriges allmänna exportförening inkommit till Kong!. Maj:t med en
framställning om vidtagande af vissa åtgärder i syfte att utbilda agenter
för att befrämja vår export. Denna föreningens framställning är,
såsom man också af betänkandet finner, för närvarande föremål för
en utredning, och då jag är öfvertygad att på grund af denna utredning
Kong], Maj:t skall komma att till Riksdagen göra framställning
om beviljande af medel i samma syfte, som min motion afser, så skall
jag icke nu framställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkten 29.

Bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkten 31.

1 enlighet med af Kongl Maj:t i ämnet gjord framställning hemstälde
utskottet under denna punkt,

att Riksdagen måtte, för gäldande af vissa på länsmansbostället
Wähla n:o 3 i Askers härad af Örebro län belöpande kostnader för
boställets deltagande i sjöarne Hjelmarens och Qvismarens sänkning,
på extra stat för år 1890 anvisa ett belopp af 5,128 kronor.

Herr N. Petersson i Runtorp, hvilken jemte herrar vice talmannen
L. O. Larsson och Anderson i Tenhult inom utskottet varit
af skiljaktig mening, erhöll efter föredragning af punkten, ordet och
yttrade: Den ifrågavarande summan af 5,128 kronor till Wähla läns -

Angående
anslag till
gäldande af
vissa kostnader
för länsmansbostattets

Wälila n:o 3
deltagande i
ett sjösänkningsföretag.

N;o 9.

48

Lördagen den 23 Februari, f. in.

Angående
anslag till
gäldande af
vissa kostnader
för länsmansboställets

Wähla n:o 3
deltagande i
ett sjösänknings/Öretag.

(Forts.)

mansboställe i Askers härad af Örebro län är visserligen ganska obetydlig,
och det kan icke vara mycket att säga derom. Men det synes
mig, som om det skulle vara ett något vådligt prejudikat, om vi bifölle
den ifrågavarande summan. Det kan sedermera åberopas och
draga med sig mycket större summor. Det förhåller ju sig så, att
den dåvarande innehafvaren af ifrågavarande boställe, Sahlin vill jag
minnas han hette, fullt frivilligt deltog i kostnaden för sjösänkningsarbetet,
och efterträdaren Flodqvist gick sedan och sökte en sådan
plats, som han visste vara underkastad eu sådan börda. Det synes
mig då, som om de icke hade något att klaga deröfver, då de sjelfva
gifvit sig in i en dylik affär. De voro alls icke tvungna att hafva boställe,
utan hade kunnat säga ifrån sig det och låtit staten återtaga
detsamma, och då blefve det dess sak att sköta det som den behagade.
Då för öfrigt kostnaden är fördelad på tjugu år och då, i händelse
han icke sitter qvar, efterträdaren, om han är lika förveten och vill
taga mot bostället, äfven bör få betala, kan jag icke finna att några
skäl äro framlagda, som göra att man bör bifalla förslaget. Och jag
tror att man bör så mycket mindre göra det, som andra kunna komma
och känna sig för, huruvida äfven de kunna få afskrifning, då de
dervid hafva ett prejudikat att åberopa. Här gäller det visserligen, som
sagdt, eu obetydlig summa, men jag tror att det skall blifva svårare att
sedan säga nej, om icke Riksdagen sett upp i rätt tid. Jag yrkar
derför afslag på denna punkt.

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson: I denna punkt kan jag icke förena mig
med herr Nils Petersson. Här föreligga allt andra skäl, än de som
under öfverläggningen uppgifvits, som äro beaktansvärda. Han nämnde,
att det skulle kunna blifva ett prejudikat för andra att i likartade fall,
komma till Riksdagen med dylika begäranden. Det tror jag dock ej
och för öfrigt tror jag i sådant fall, som han påpekade, att Riksdagen
förut lemnat prejudikat i dylika frågor, så att icke är detta
det första — om saken ej vore annorlunda än som han uppgifvit.

Den egentliga orsaken, hvarför jag för min del ansett mig böra
biträda det kongl. förslaget, har emellertid varit den omständigheten,
att vid den af- och tillträdessyn som förrättades, då den nuvarande
länsmannen på bostället tillträdde detsamma, det visade sig att företrädaren
för boställets deltagande i sjösänkningen till sjösänkningsbolaget
inbetalt den allra största delen af det belopp, som här är i
fråga, eller 4,402 kronor, och att tillträdaren, den nuvarande innehafvaren,
på sterbhus delegarnes yrkande blef ålagd af synerätten att
till sterbhuset gälda detta belopp, hvarjemte han af samma synerätt
kändes skyldig att för bostället utgöra återstående beloppet, 726 kronor,
som för företrädaren var förfallet till betalning i och för sjösänkningen.

Detta visste naturligtvis icke den nuvarande innehafvaren af
bostället, då han sökte tjensten, och det är särskilt af detta skäl
som jag för min del anser, att det icke kan blifva något farligt prejudikat,
om anslaget - beviljas. Jag tror, att det är billighetsskäl som

49

N:0 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

tala för, att den, som sökt och erhållit tjensten under sådana förhållanden,
får någon hjelp af staten, och då den begärda summan ej
är större än den, som den nuvarande innehafvare!! af bostället, utan
att deraf hafva dragit någon »nytta, fått utgifva, får jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för kongl. civildepartementet herr statsrådet von Krusenstjerna:
Vill man ställa sig på den stränga rättens ståndpunkt, så
har den förste talaren obestridligen rätt. Länsmannen Flodqvist
innehar ett boställe, hvilket är skyldigt att deltaga i ett sjösänkningsföretag.
Han är genom synerätts laga kraftvunna utslag ålagd att
till sin företrädare utgifva ersättning för de kostnader denne fått
vidkännas för företaget. Han är vidare, så länge uttaxeringar till
sjösänkningslånets återbetalande erfordras och så länge han innehar
bostället, ovilkorligen pligtig att gälda dessa på bostället belöpande
uttaxeringar; så vidt jag kan se, är han, utan att kunna i ringaste
mån klaga öfver att någon legal orätt honom vederfarits, hemfallen
att bli ruinerad. Fiat justitia, pereat länsmannen!

Icke heller kan jag erkänna, att den omständigheten, att Riksdagen
förut vid Hägra tillfällen beviljat ersättning åt boställshafvare för
deltagande i sjösänkningskostnader — så 1884 för Åkersberg och Wia,
och 1887 för något annat boställe inom Nerike — icke heller denna
omständighet, säger jag, utgör något bindande skäl för Riksdagen att
bifalla Kongl. Maj:ts framställning. Ty i dessa frågor erkänner jag
icke något prejudikat. Deraf att Riksdagen en gång varit barmhertig
följer icke någon skyldighet för Riksdagen att vara det en annan gång.

Men — om Riksdagen vill vara barmhertig, då hemställer jag,
om icke här, om någonsin bevekande skäl förefinnas. Den ifrågavarande
tjenstemannen har eu lön af 1,600 kronor, deraf han dock får
vidkännas ett afdrag af 560 kronor för bostället. Och bostället är
skyldigt att deltaga i ett sjösänkningsföretag, såsom förut erinrats,
icke på grund af den nuvarande innehafvarens eget förklarande, utan
derför att hans företrädare för många år sedan anmält sig till sådant
deltagande. Han har blifvit ålagd att ersätta företrädarens sjösänkningskostnader
med 4,402 kronor 2 öre eller, fördeladt på tjugu år,
202 kronor 10 öre om året. Han kommer vidare, förutsatt att han
innehar bostället till år 1914, att erlägga den årliga uttaxeringen för
sjösänkningen, hvilken uttaxering enligt embetsverkens beräkning utgör
för hvarje af åren 1888—1895 726 kronor 25 öre och för den
återstående tiden 712 kronor 55 öre årligen. Detta boställe skall
således lemna eu årlig afkastning, under åren 1888—1895 af 1,506
kronor 35 öre, sedermera eller under åren 1896—1907 af 1,492 kronor
65 öre och slutligen under åren 1908—1914 af 1,272 kronor 55
öre för att icke bostället rent af skall gå med förlust. Och då utgör
boställets hela areal i åker och äng ej mera än 83 tunnland, hvaraf,
när Flodqvist tillträdde bostället, 1S87, icke mera än 51 voro uppodlade.
Häraf är det ju alldeles uppenbart, att bostället icke kan
afkasta det belopp, som erfordras för gäldande af amorteringarne.

Angående
anslag till
gäldande af
vissa kostnader
för länsmansboställets

Wähla n:o 3
deltagande i
ett sjösänkningsföretag.

(Forts.)

Andra Kammarens Prat. 1889■ N:o 9.

4

N:o 9.

50

Angående
anslag till
gäldande af
vissa kostnader
för länsmansboställets

Wähla n:o 3
deltagande i
ett sjösånkninqsföretag.

(Forts.)

Lördagen den 23 Februari, f. m.

Om boställshafvaren skall betala dessa ifrågavarande summor, så kan
han ej annat än blifva ruinerad.

Frågan har redan en gång förut dragits under Riksdagens pröfning.
Statsutskottet erkände redan “då, att framställningen var belijertansvärd,
men ansåg, att en utredning om saken borde lemnas af
vederbörande embetsverk. Fn sådan har nu skett, vederbörande
hafva tillstyrkt en sådan eftergift som Kongl. Maj:t nu föreslagit,
statsutskottet har velat infria det halfva löfte, som en gång gafs från
Riksdagens sida, och jag vågar hoppas, att kammaren vill göra detsamma.

Herr Folke Andersson: Herr talman! Som jag bor i närheten
af ifrågavarande boställe och derför har kanske bättre än de fleste
inom kammaren kännedom om saken, skall jag be att få lemna några
upplysningar. År 1863 ingick förre, numera afiidne kronolänsmannen N.
Gr. Sahlin i Hjelmarens och Qvismarens sjösänknings bolag för nämnda
boställe, och har han under årens lopp till sitt afskedstagande utbetalt
tillsammans 5,128 kronor. Då nuvarande kronolänsmannen E. W.
Flodqvist tillträdde bostället, dömdes han vid laga af- och tillträdessyn
att betala hela denna summa till Sahlins arfvingar och dessutom
ikläda sig att allt framgent betala de kostnader, som belöpa sig för
nämnda boställe, ehuru han aldrig ingått i nämnda bolag utan
ofrivilligt genom sin företrädare blifvit försatt i denna ruinerande
ställning. Af Kongl. Maj:ts proposition kan man finna, att dessa bidrag
kunna uppgå till öfver 700 kronor om året. Min öfvertygelse
är också, att, när statslånet, som nu icke räntas, kommer till, så får
han kanske gifva ut ända till 1,000 kronor för bostället om året. Om
han nu skulle lyckas att tjena qvar och behålla bostället i 20 år,
så har han förvärfvat åt bostället 63 tunnland åker, som han måste
lemna utan ersättning. Men dessutom åligger det honom att bygga
för de behof, som jordbruket kräfver och att uppföra de nybyggnader,
som erfordras i följd af den ökade jordarealen. Jag anser derför, att staten
här lika som andra jordegare böra betala kostnaden för sänkningen
och, i den mån bostället förbättrats, denna summa afgå på hans
kontanta lön. Denne länsman, jag vill till hans heder säga herrarne
det, är en mycket bra och praktisk man, men han är obemedlad.
Skulle han nu icke få någon hjelp, så skulle han blifva ruinerad. Han
skulle sålunda icke hafva någon annan utväg än att taga afsked
från tjensten, men då ställer sig icke heller hans framtid så särdeles
ljus. Och huru skulle det ställa sig för staten, i händelse han
lemnade bostället? Jo, jag tror, att ingen då skulle vilja öfvertaga detta.

Jag hemställer således, huruvida det icke bör anses vara billigt
att staten lemnar dessa ifrågavarande medel, och yrkar alltså för min
del bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Truedsson.

Herr Petersson i Runtorp: Det är val sant, att han är tvungen
att betala för bostället, så länge han har det. Men hvarför afsä -

Lördagen den 23 Februari, f. m.

51

N:o 9.

ger han sig icke bostället då? Detta har han icke gjort och det
visar bäst, att behofvet af understöd icke förefinnes.

Nu säger man, att det är inte detta, hvarom fråga egentligen är,
utan det gäller, att han utaf en underrätt, hvars utslag han icke
öfverklagat, blifvit dömd att utgifva ersättning till sin företrädare. Jag
tror på grund af författningarne, att han icke skulle blifvit ådömd en
sådan ersättning, om han besvärat sig. Och för resten är det väl
icke värre för honom än för hvilken annan som helst som kastar sig
in i ett företag, som icke bär sig.

Herr Björkman: Jag är af samma öfvertygelse som den siste
talaren. Jag vet icke, hvarthän vi skola komma, om vi bifalla denna
punkt, ty det fins ofantligt många boställen, som hafva kommit att få
lika dryga utgifter, och om vi skulle betala alla dessa, så tror jag
att det skulle gå till högst betydliga belopp. På grund deraf hemställer
jag, att vi i rättan tid må afvärja försöket.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 32.

Bifölls.

Punkten 33.

Sedan Kong!. Maj:t föreslagit Riksdagen att för år 1890 anslå å
riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens järnvägstrafik, 550,000 kronor, deraf till fortsättande
af arbetena för Malmö stations utvidgning 250,000 kronor,
hemstälde utskottet under mom. a) af förevarande punkt, att Kongl.
Maj:ts berörda framställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen
måtte anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens järnvägstrafik, 500,000 kronor,
^, deraf till fortsättande af arbetena för Malmö stations utvidgning
250,000 kronor.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Chefen för kongl. civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Kongl. Maj:t har till utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik begärt ett anslag af 550,000
kronor, deraf 250,000 kronor till fortsättande af arbetena för Malmö
stations utvidgning och 300,000 kronor till andra byggnader och anläggningar.
Mot anslaget till Malmö har statsutskottet icke haft något
att erinra, hvaremot utskottet tillstyrkt, att anslaget i öfrigt måtte
nedsättas med 50,000 kronor. Såsom skäl härför åberopas, att utskottet
trott sig finna, det en eller annan post blifvit väl högt upptagen och
att genom lämpliga åtgärders vidtagande den verkliga kostnaden borde

Angående
anslag till
gäldande af
vissa kostnader
för lånsmansboställets
Wähla
n:o 3 deltagande
i ett
sjösänkningsföretag.

(Forts.)

Angående
anslag titt
statens
jernvägstrafik.

N:o 9.

52

Angående
anslag till
statens
jernvägstrafilc.

(Forts.)

Lördagen den 23 Februari, i. m.

kunna icke obetydligt nedbringas. Jag tror mig dock veta, att de
poster, vid hvilka utskottet ansett att någon nedsättning skulle kunna
göras, icke uppgå till något betydligt belopp. Och då i allmänhet
byggnadsarbetena vid statsbanorna numera verkställas genom entrepenad,
så är det ju tydligt att, derest i något fall den beräknade summan
skulle vara för hög och öfverstiga det entreprenadanbud, som
erhålles, det anvisade beloppet ingalunda är bortkastadt, utan kommer
att användas till andra byggnader och anläggningar för statens jernvägar,
för hvilka behof under tiden uppstått. Det af Kongl. Maj:t
till nya byggnader vid jernvägstrafiken äskade belopp, har under de
båda sista åren nedsatts under hvarje år med 50,000 kronor. Följden
häraf har blifvit, att jernvägsstyrelsen har måst uppskjuta företag,
som, ehuru behöfliga, dock icke varit absolut nödvändiga att under
året verkställas. Men det finnes naturligtvis en gräns härför, i synnerhet
som Kongl. Maj:t bemödat sig om att icke äska större anslag,
än som oundgängligen varit nödvändiga. Jag tror, att, om vi genomgå
de nu ifrågasatta anläggningarna, samtliga skola befinnas vara af trafikens
verkliga behof påkallade, med undantag endast af tvenne, men
dessa äro åter påkallade af annat vigtigt skäl. Dessa båda, uppgående
tillhopa till en kostnad af 8,300 kronor, äro flyttning af snickeri-
och vedbodar vid Stockholms centralstation, som för närvarande
äro inrymda i stationshusets källare, samt kolbåsens vid Storliens
station flyttning längre bort2 från banhall och stationshus. Båda
dessa anslag äro begärda af omsorg att undanrödja eldfara vid stationerna.

Nedsättas nu ytterligare de begärda anslagen, måste jernvägsstyrelsen
rent af åsidosätta påbörjandet af arbeten, som äro verkligen
behöfliga. Detta åter kommer att leda till skada ej minst för jernvägstrafikanterna
sjelfva. De få vänta på inrättandet af nya anhaltstationer
o. d.

Herr Petersson i Ituntorp: Jag trodde verkligen, att vi inom
utskottet prutat så litet på den ifrågavarande summan, att häremot
icke skulle göras någon anmärkning. Vi hafva icke förut lemnat anslag
till dylika nybyggnader till högre belopp än 300,000 kronor,
och nu hafva för samma ändamål begärts 550,000 kronor. Denna
summa har likväl nu icke nedprutats med mer än 50,000 kronor.

Jag vill icke vara så förmäten att begära, det herrarne i allmänhet
skola tro mina åsigter vara de rätta, men det behöfves här icke
mer än att hafva någorlunda kännedom om de kostnadsförslag, som
upprättas af jernvägsstyrelsen, för att kunna inse, att en nedprutning
af 50,000 kronor på de ifrågavarande anslagen gör rakt ingenting
för jernvägarne. Jag har sett dessa byggnads- och kostnadsförslag
och vet, att de kunna nedbringas ganska väsentligt. Så t. ex. kan
man bygga en banvaktarestuga för billigare pris än för 3,500 kronor,
hvilket nu i tio år varit det gamla stående priset för en sådan byggnads
uppförande. Detta kunde väl ställa sig något billigare, i fall
entrepenad användes, ty denna summa lärer väl långt ifrån vara entrepenadpriset.
Jernvägsstyrelsen har emellertid lofvat att hädan -

53

N:o 9.

Lördagen den 23 Februari, f. m.

etter använda entrepenad vid byggnaders uppförande, och vi skola
hoppas, att den derigenom äfven kommer att få sina byggnader betydligt
billigare uppförda, än hvad de hittills kostat.

Huru litet nämnda styrelse har reda på uppgörande af beräkningsgrunden
för ett kostnadsförslag, bevisas bäst deraf, att, då en gång
ett godsmagasin skulle uppföras, beräknades kostnaden härför efter
husets qvadratyta, och man fick veta, att denna skulle utgöra 35
kronor per qvadratmeter. Deri inberäknades både husets tak, väggar
och golf. Priset borde väl i alla fäll hufvudsakligen varit beroende å
husets dimensioner. Men så har icke varit fallet, ty priset har alltid
vant detsamma. Här är det fråga om millioner kronor, hvarför
det behöfves att vi se upp med de anslag, som begäras. I)å jag så
för min del anser, att jernvägen mycket väl kan bygga hvad som
behöfves för de summor, som af utskottet blifvit tillstyrkta, har jag
trött, .. att en förmaning att hushålla litet mera i detta fall icke varit
ur vägen eller skadat. Hade jag fått följa med här och byggt åt
jernvägarne i vårt land, skulle jag för länge sedan varit millionär.

Herr Folke Andersson: Hvad den föreslagna summan beträffar,
vill jag icke yttra mig om densamma. Men jag tror, att sättet att
gå till väga kanske kunde vara något annorlunda, tv det klagas icke
så sällan deröfver, att de byggnader, som staten uppför, blifva dyra,
och den allmänna meningen är att de kunde erhållas för bättre pris,
än hvad hittills varit fallet. Klagomål häröfver höras, som sagdt,
ofta och i synnerhet från dem, som varit i tillfälle att skåda förhållandena
på närmare håll. Det vore derför önskligt, om vid de ifrågavarande
byggnadernas utförande användes entrepenadsystemet, och
jag tror att mycket af statens medel skulle derigenom kunna besparas.

Jag har blott velat anföra detta till protokollet och vore glad,
om det blefve till något gagn för framtiden i det antydda afséendet.

Herr Carl Hvar sson: Min ärade vän på kalmarbänken är alltid
påpasslig, då det gäller frågor om anslags beviljande, och man
kan icke annat än beundra honom i detta afseende, om man ock
icke alltid kan gifva honom understöd, då han går väl långt i fråga
om nedsättande af ett anslagsbelopp. I förevarande fall tror jag dock,
att han icke gått längre, än som varit med god hushållning förenligt,
fy jag kan icke inse, att någon större olägenhet bör kunna uppstå
genom den af utskottet tillstyrkta nedsättningen i det af Kong! Maj:t
bär äskade anslag. En del af de föreslagna byggnaderna och
anläggningarna torde väl kunna anstå till nästföljande år, om de icke
år 1890 kunna åstadkommas för billigare pris, än hvad som nu beräknats
för deras utförande. Jag anser ett uppskjutande med vissa
byggnader så mycket mer lämpligt, som jag icke kan se, att alla de
arbeten, som här ifrågasatts, behöfva utföras på ett och samma år.
Riksdagen har, jag tillstår det, varit mycket frikostig mot denna
hufvudtitel, som visat en alltför stor tendens att stiga. Det ena efter
Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 9. 5

Angående
anslag till
statens
jernvägstrafik.

(Forts.)

N:o 9.

54

Lördagen den 23 Februari, f. m.

det andra af de begärda anslagen har vunnit understöd, och jag
tror derför, att det bör vara angeläget att nu äfven hålla något igen.
På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall tiM utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. b.)

Bifölls.

Utskottets öfriga, i slutet af utlåtandet förekommande yttranden
lades till handlingarne.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,21 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktry ekeri-Akliebolag, ,18 89.