Särskilda Utskotta# Utlåtande N:o 2.

i

N:o 2.

Ånk. till Riksd. Kansli den 1 April 1874, kl. 7 e. in.

Särskilda Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om förändrade sträf bestämmelser i fråga om skogsåverkan.

Uti den åt Herr Fr. Malmberg inom Andra Kammaren afgifna, till Särskilda
Utskottet öfverlemnade motionen N:o 20 är, i åttonde punkten, föreslaget,
att den, som olofligen afverkar träd och bortförer dess stam ifrån statens,
det allmännas eller de enskildes skogar, skall straffas såsom för stöld; så ock
den, som genom köp eller på annat sätt befrämjar sådant brott; äfvensom
motionären hemställt, att, i händelse det Utskott, dit motionen blefvo hänvisad,
i hufvudsakligt afseende gillade densamma, Utskottet måtte finna sig oförhindradt
att deruti föreslå de ändringar och tillägg, hvilka Utskottet, för ernående
af motionens syftemål, ansåge erforderliga.

Härjemte har Herr E. Dofsén i sin inom Andra Kammaren afgifna, likaledes
till Utskottet öfverlemnade motion N:o 108 föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del besluta det tillägg i Strafflagens 20 Kap. 3 §, att efter orden:
“som der planteradt eller sådt är“, införas orden: “växande skog“.

Den nu väckta frågan har, såsom bekant är, sedan längre tid tillbaka,
gång efter annan förevarit så väl inom komitier som vid riksdagar; och torde
det tillåtas Utskottet att i korthet redogöra för hufvuddragen af frågans föregående
behandling.

Uti motiverna till 27 Kap. af Lag-komiténs år 1832 afgifna förslag
till straffbalk är anfördt, att olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast
i ih. till Riksd. Pt''ot. 1874. 8 Sami. 1 A/d. 2 Raft. 1

2

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekomme i lagen under
benämning af åverkan. Så kallades äfven i vissa fall sjelfva tillgreppet af
något, som till egendomen hörer, när det skedde i afsigt att sig det tillegna. I
senare tider vore väl föreslaget, att åverkan å skog skulle bestraffas lika med
stöld; men lagstiftningen hade funnit betänkligt att tillämpa straff för tjufnad
å handlingar, som, efter det hos menigheten allmänt rådande begrepp, icke
vore nesliga, och hvilka så ofta inträffade, att, åtminstone till en början,
allt för många förbrytare skulle komma att stämplas med en vanheder,
hvars följder blefve i alla afseenden menliga. Komitén hade ej heller ansett
rådligt att bedöma åverkansmål efter en med allmänna tänkesättet ännu stridig
åsigt.

Vid den granskning af lagförslaget, hvilken i Juni månad 1844 fulländades,
stadnade pluraliteten af Lagberedningens då varande ledamöter vid det förslag,
att gröfre arter af åverkan borde lika med stöld anses och straffas. Men
sedan tre nya ledamöter i beredningen inträda förändrades pluraliteten så att,
enligt det i November 1844 afgifna förslaget, skogsåverkan i intet fall hänfördes
till tjufnadsbrott, hvaremot tillgrepp af växande fruktträd eller träd, som
till prydnad planteradt är, skulle anses såsom qvalificeradt tjufnadsbrott.

Den förra pluralitetens mening omfattades fortfarande af tre ledamöter,
hvilka till stöd derför framhöllo, bland annat, det förhållande, att i brödrariket
Norge åtminstone allt sedan 1680 talet, då Christian den femtes lagbok
utfärdades, skogsåverkan kunnat straffas såsom stöld.

I förbigående må här erinras, att Norges nu gällande “Lov angaaende
Fort)rydelser“ af den 20 Augusti 1842 till tjufnadsbrott hänför sådant tillgrepp,
som enligt svensk lag anses såsom åverkan, dock att såsom olofligt bruk af
annans egendom anses och med böter eller, i vissa fall, med fängelse eller
straffarbete bestraffas olofligt tillgrepp, dels af bränsle till icke större värde än
tolf skilling, så framt geruingen ej skett under omständigheter, som deråt gifva
karakteren af inbrott, dels ock af löf eller barr, nedblåsta eller torra grenar,
toppändar eller vindfällen, som ej äro af annan hopsamlade, samt nötter
och ollon med mera dylikt.

Uti Danmark var skogsåverkan i allmänhet ansedd såsom tjufnadsbrott
enligt Christian den femtes lag af år 1683. Och nu gällande “Almindelig borgerlig
Straffelova af den 10 Februari 1866 innehåller under 23 Kap. “om Tyven
och Rån“ i 234 §, att, borttagandet af på roten stående träd eller delar deraf
anses som annan tjufnad; och i 235 §, att, om det borttagna föremålets obetydlighet,
i förening med dess öfriga beskaffenhet och de särskilda omständigheter,
hvarunder borttagandet egt rum, medförer att handlingen har en märkligen
ringare grad af straffbarhet än tjufnad i allmänhet, såsom när frukter

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

3

i annan mans trädgård eller på hans mark, eller mat- eller dricksvaror bort-:
tagas till omedelbar förtäring, utan att härmed äro förbundna omständigheter,
som utestänga handlingen från det mildare bedömandet, blifver straffet böter
intill 50 R:dr eller enkelt fängelse intill en månad.

I sammanhang härmed torde få anföras ett yttrande i motiverna till
det förslag till den danska strafflagen, som afgafs af en dertill år 1859 nedsatt
kommission. Efter att hafva omnämnt, huruledes genom förslaget, enligt
hvilket borttagande af hela, eller delar af, träd på rot skulle anses som annan
tjufnad, åsyftades en väsendtlig förändring i den gällande lagstiftningen, i
det att olofligt skogshygge, som enligt Christian den femtes lag och förordninningen
den 13 September 1687 straffades som tjufnad, deremot enligt förordningarne
den 26 Januari 1733 och den 18 April 1781 straffades i allmänhet
blott med böter, yttrar kommissionen, att den betänklighet, som möjligen kunde
göras gällande emot att i den nämnda riktningen göra förändring i straffbestämmelser,
som bestått igenom mer än ett århundrade, syntes böra vika för eu
riktigare uppfattning af den ifrågavarande förbrytelsens väsen, så mycket
mera som i den senare tiden förekommit flera vittnesbörd om, att i landet
icke blott kändes ett kraf på strängare straffbestämmelser i detta hänseende,
men tillika hade gjort sig gällande en mera allmän insigt om att olofligt skogshygge
i sitt väsen är tjufnad.

Vid den svenska riksdagen 1853—1854 väcktes, genom flera motioner,
förslag i syfte att skogsåverkan borde såsom stöld straffas; och blef, till följd
af Ridderskapets och Adelns samt Borgare- och Bondeståndens bifall till LagUtskottets
i ämnet afgifna betänkande, en underdånig skrifvelse den 30 November
1854 aflåten, hvarigenom med tillkännagifvande att, efter Rikets Ständers
åsigt, skogsåverkan eller tillgrepp af växande träd borde såsom tjufnad
anses och bestraffas, Rikets Ständer anhöllo, det Kongl. Maj:t måtte täckas i
nåder låta utarbeta och för nästkommande Ständer framlägga förslag ej mindre
till en lag i sådan syftning än äfven till de flera förändringar, som med
anledning deraf blefve nödiga i lag och författningar.

Den år 1855 nådigst tillsatta skogskomité, hvilken fick omförmälda underdåniga
skrifvelse till sig öfverlemnad med befallning att i sammanhang med
dess öfriga arbeten taga densammas innehåll i öfvervägande, fann ock, hufvudsakligen
på enahanda skäl, som blifvit af Rikets Ständer anförda, frågan,
huruvida fällning och tillgrepp af annans skog skulle bestraffas såsom tjufnad,
icke från vetenskaplig synpunkt kunna besvaras annorlunda än jakande, äfvensom
att tiden för genomförande af den ifrågasatta lagförändringen vore
inne. I öfverensstämmelse härmed finnas ock i komiténs förslag till förordning
om skogarne i riket lagbestämmelser i ämnet affattade. Detta förslag
innehåller i 8 Kap. “om ansvar för tillgrepp och åverkan i skog

4 Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

samt för andra förbrytelser emot denna förordning", en paragraf af följande
lydelse:

“Om någon olofligen fäller växande träd, i uppsåt att sig det tillegna,
k kronans eller annans mark, dertill han ej har nyttjande- eller besittningsrätt,
det skall anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri, efter ty derom
i allmänhet stadgadt är; och vare vid fråga om ansvar för delaktighet i brok
tet lag samma."

Enligt derpå följande §§ i samma kapitel skulle andra till skogsåverkan
räknade förbrytelser fortfarande anses som åverkan och straffas endast med
böter.

Detta förslag lärer icke föranledt annan omedelbar åtgärd från Kongl.
Maj:ts sida, än att Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse den 30 Maj 1857 till Rikets
Ständer, med öfverlemnande af komiténs betänkande, uttryckt den åsigt, bland
annat, att förhöjda och i viss mån förändrade ansvarsbestämmelser för tillgrepp
och åverkan i skog vore erforderliga; emot hvilken åsigt Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse den 16 Februari 1858 förklarat sig icke hafva något att
erinra.

Det af Kongl. Maj:t med nådig proposition till Rikets Ständer vid
1862—1863 års riksdag öfverlemnade förslag till ny strafflag var, i 24 Kap.
om åverkan m. in., uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagberedningens
ofvan omförraälda, i November 1844 afgifna förslag, enligt hvilket åver
kan så väl af växande träd som af vindfällen och annat sådant skulle straffas
med böter i förhållande till värdet af det åverkade, eller, då åverkan sker
tredje gången eller oftare, med fängelse i högst sex månader. Dock var i
Kongl. Maj:ts förslag fängelsestraffet utbytt emot straffarbete i högst sex månader,
jemte förlust af medborgerligt förtroende under viss tid.

Lag-Utskottets betänkande i anledning af dels nämnda nådiga Proposition,
dels ock enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen, och deribland
en inom Bondeståndet afgifven motion, hvari yrkades, “att all åverkan å skog
måtte, allt efter det tillgripnas värde, anses såsom stöld eller snatteri", innehåller,
att Utskottet funnit sig icke kunna förorda sistberörda förslag, hvarigenom
begreppet stöld skulle erhålla den, enligt Utskottets förmenande, för vår
lagstiftning dittills främmande betydelse att afse icke allenast lös egendom,
utan äfven sådana adpertinenser till fast egendom, hvarå menskligt arbete ej
blifvit nedlagdt, utan som genom naturens egen åtgärd framalstrats. Så vidt Utskottet
hade sig bekant, funnes ej heller, med undantag af Norge, något europeiskt
land, hvars lagstiftning rubricerade åverkan å vildt växande skog såsom
stöld, och i intet af de tillförene hos oss upprättade förslag till kriminallag
hade en sådan grundsats varit antagen. Redan denna omständighet syntes
egnad att rubba tron på grundsatsens riktighet; och i detta hänseende kunde

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

5

jemväl erinras, hurusom densamma i sina konseqvenser skulle leda derhän,
att äfven oloflig grustägt, olofligt plockande af bär eller af blommor, så vida
något värde derå kunde sättas, borde såsom stöld anses. Men äfven om grundsatsens
riktighet i teoretiskt hänseende antoges för afgjord, så vore det icke
desto mindre betänkligt att, såsom Lagkomitén uttryckt sig, tillämpa straff för
tjufnad å handlingar, som, efter det hos menigheten allmänt rådande begrepp,
icke vore nesliga. Utskottet ansåge det ock, utan fara för misstag, kunna antagas,
att detta ännu vore folkets rättsuppfattning, åtminstone i flera trakter
af riket, såsom i Norrland och andra skogrika orter; och om detta antagande
vore riktigt, skulle deruti ligga ett tillräckligt stöd för afstyrkande af ifrågavarande
förslag. Något hvar, fortsätter Lag-Utskottet, torde för öfrigt vid närmare
eftertanke, finna, att hans rättsuppfattning icke kunde helt och hållet
frigöra sig från skilnaden emellan stöld och åverkan. Så t. ex. skulle säkerligen
få anse det lika nesligt att bryta sig en käpp i eu annans skog, som
att tillgripa några ören ur hans ficka. Borde då, frågar Lag-Utskottet, dessa
begge handlingar af lagen stämplas med samma vanfräjd? Deremot ansåge
Utskottet det vara af synnerlig vigt, att straffet för ifrågavarande slags brott
betydligen skärptes, och hade Utskottet funnit de i förslaget förekommande
straffbestämmelser icke i detta afseende tillfyllestgörande. Derföre skulle, enligt
Lag-Utskottets förslag, för skogsåverkan, redan då den föröfvades första
gången, kunna ådömas ända till två års fängelse eller, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffarbete i högst ett år. Härifrån undantog
Utskottet tillgrepp af vindfällen och annat sådant, samt föreslog, med afseende
å det mindre vådliga i en sådan förbrytelse, att straffet derför måtte stadna
vid böter, högst etthundra riksdaler. Och då vid bibehållandet af skilnaden
emellan stöld och åverkan man utgått från den grund, att det allmänna åskådningssättet
icke ansåge åverkan, för hvad man benämner nesligt brott, kunde
Utskottet icke finna det annat än inkonseqvent, att åverkansbrott skulle, på
sätt i 17 § af Kong]. Maj:ts förslag vore stadgadt, kunna medföra förlust af
medborgerligt förtroende, hvadan berörda § blifvit af Utskottet utesluten.

Efter återremisser från Stånden, af hvilka Ridderskapet och Adeln ansåg
böter, enligt 3 §, böra kunna ådömas till förhöjdt belopp af ända till
ett tusen riksdaler, men högsta straffet enligt samma § böra vara fängelse i
högst sex månader; hvaremot Presteståndet yrkade, att sådan åverkan, som i
nämnda § sägs, måtte, allt efter värdet, såsom stöld eller snatteri bedömas;
Borgareståndet ansåg det högsta straff för åverkan böra vara fängelse i två
år; och Bondeståndet äskade en förändring af redaktionen i 3 §; erhöll denna
§ i 24 Kap. Strafflagen sin nuvarande lydelse.

Vid 1868 års riksdag kom, genom enskilda motioner, skogskomiténs här
förut nämnda förslag under pröfning. I det betänkande Lag-Utskottet då afgaf

6

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

i frågan, yttrades, bland annat, att, äfven om man kunde förbise den ganska
väsendtliga skilnaden emellan sådan egendom, hvarå egaren nedlagt något arbete,
och det vildt växande trädet, samt den sannolikt på en sådan skiljaktighet
grundade föreställningen hos den stora mängden af folket om den större
brottsligheten uti ett tillgrepp af den förra, än i tillegnandet af skogens naturliga,
af menniskohänder ditintills ovidrörda alster, skulle en förändring af
brottets karakter enligt lagen ostridigt försvåra bevisningen emot den tilltalade.
Det vore nemligen redan svårt att i åverkansmåi åstadkomma så mycken bevisning,
att den tilltalade kunde ådömas edgång, och sällan vore fullt bevis
att tillgå; men om brottet komme att anses och straffas som stöld, skulle, enligt
utbildad praxis, domaren merendels anse sig förhindrad att ålägga värjemålsed,
och följden alltså blifva den, att flertalet af åverkare ginge fria från
ansvar, hvilket åter, långt ifrån att medföra minskning af ifrågavarande brott,
fast heldre kunde leda till motsatsen, i följd af den större sannolikheten af
straffrihet. Dessutom kunde, enligt gällande lag, ansvaret för åverkan blifva
lika högt och i vissa fall högre än för icke qvalificerad eller itererad stöld.
Utskottet hemställde, på dessa och andra skäl, att motionerna måtte lemnas
utan afseende; och blef denna hemställan bifallen af Riksdagen.

Den år 1868 i nåder tilsatta komité, hvars uppdrag afsett ensamt skogsförhållandena
i Norrland, har i sitt underdåniga förslag till skogsordning för
Norrland bibehållit oförändrade den nu gällande lagens straffbestämmelser för
skogsåverkan. Dock har komitén i motiverna till nämnda förslag yttrat, att
komitén, i likhet med Rikets Ständer vid 1853—1854 års riksdag och förra
skogskomitén, ansett det icke kunna bestridas, att skogsåverkan, betraktad
från det bildade omdömets ståndpunkt, icke saknade något af de väsendtliga
kännetecken, som utmärka vanlig tjufnad; och vore komitén öfvertygad, att
den tid skall komma, då skogsåverkan måste få samma namn och samma
straff som annat tillgrepp.

Från komiténs beslut i fråga om förslag till straff för åverkan, voro,
af komiténs sex ledamöter, tre af skiljaktig mening, i det att en yrkade, “att
olofligt tillgrepp af träd från annans mark bör anses och bestraffas såsom
stöld“; och två ledamöter förordade stöldstraffets åsättande för skogsåverkan
till större belopp, och snatteristraff för mindre åverkan.

Komiténs ordförande, hvars röst vid voteringen ansågs afgörande, har
väl bidragit till komiténs omförmälda beslut, men i afgifven reservation framhållit,
hurusom han endast deraf att komiténs uppdrag varit inskränkt till eu
del af landet, funnit sig nödsakad biträda förslaget, att tillgrepp af växande
träd fortfarande skulle såsom åverkan anses och bestraffas; och att han, derest
uppdraget omfattat hela landets skogsförhållanden, ej skulle tvekat att lemna
sin röst till ett förslag, hvarigenom tillgrepp af annans växande skog hänför -

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

1

des till samma art af brott samt bestraffades lika med annan tjufnad; till stöd
för hvilken åsigt han anförde, bland annat, att, om anledningen till skogsåverkansbrotten
inom de norrländska provinserna under förra tider hufvudsakligen
varit att finna i befolkningens inrotade vana att, utan betänkande, anlita
skogen och att betrakta kimnans skogar nästan såsom gemensam egendom,
detta numera icke kunde anses vara händelsen. Sedan afvittringen till stor
del afslutats, skogstillgångarne inom vidsträcktare trakter kännbart medtagits
och uppmärksam omvårdnad numera egnades kronans skogar, saknade befolkningen
ingalunda kännedom och medvetande hvarken om skogens värde
och pganderättens betydelse, ens å växande skog, eller om villfarelsen uti
fordna tiders uppfattning, att kronans skogar kunde af enskilde till deras
personliga gagn saklöst anlitas. Andra skäl måste således förefinnas till skogsåverkningarnes
fortgång. Det förekomme sannolikt, att dessa vore att återfinna
dels i skogsprodukternas på senare tider vunna större begärlighet i förening
med deras småningom förhöjda, förr ej anade värde; och dels i det föga
afskräckande, som, enligt folkuppfattningen, nuvarande straffbestämmelser för
skogsåverkan innebure, helst den delen af befolkningen, som vanligen beginge
dylikt brott, mera allmänt saknade tillgång till gäldandet af det bötesbelopp,
hvarmed brottet bort försonas; samt det sätt, hvarpå böterna skulle aftjenas,
hvarken ansåges afskräckande eller medförde något egentligt lidande. Att fruktan
för det straff, hvartill skogsåverkaren efter nu gällande lag gjorde sig
förfallen, ej afhölle honom från brottets begående eller förnyande, ville synas
deraf, att just i de trakter, der, under senare tider, de flesta blifvit sakfällda
för dylika brott, åverkningarne ej endast fortgått utan samtidigt dermed,
så länge de åverkade skogsalstren hos affärsmännen bibehållit sin begärlighet,
än vidare tilltagit, hvilket påtagligen till en viss grad härledde sig derifrån,
att straffet, efter hvad sakfällde brottslingar jemväl ofta erkände, icke innebure
något afskräckande eller manade till besinning, innan handlingen begås,
hvilket, i fall som dessa, ingalunda härledde sig från öfverilning eller förhastande,
utan vore frukten af fullkomligt lugn besinning. Att åverkansbrottet
ej ansåges så va närande eller för det medborgerliga anseendet förringande,
som annat olofligt tillgrepp, härledde sig helt naturligt från den mildare
straffart, hvarmed förstberörda brott försonades, emot hvad förhållandet
vore med det senare; och så länge denna olikhet i straffbestämmelserna qvarstode
för brott, som till sin natur vore hvarandra alldeles lika, vore sannolikt
icke att förvänta, att skogsåverkningarne skulle i folkmedvetandet uppfattas
till sin rätta betydelse.

En af reservanterna, som var skogstjensteman i Norrland, har i sin
reservation anfört, att skogsåverkningarne vore i verkligheten icke allenast de
största stölder, som i riket ega rum, utan äfven de förderfligaste. Alla de

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

8 ''

stölder, som tillsammans inom hela riket föröfvades, vore sannolikt af långt
mindre penningevärde än det, som de i Norrlands skogar åverkade timmerträden
i verkligheten egde. Hvarken kunde ett landskaps välstånd undergräfvas
eller dess klimat förvärras genom fick- eller inbrottsstöld^-, så att detsamma
gjordes omöjligt att af menniskor bebos, hvilket deremot vore att befara, då
åverkningarne blifvit så allmänna och tagit den fart, som i de tvänne nordligaste
länen vore händelsen. Dessa skogsstölder, i den skala de fortginge, tillintetgjorde
till och med sjelfva möjligheten af eu ordnad skogshushållning.
Man borde betänka, att intet slags, på beräkning grundad hushållning kunde
ega rum i de skogar, i hvilka årligen föröfvades stora åverkniugar. Åverkaren
förstörde så grundligt alla beräkningar och planer, som för en ordnad hushållning
kunde uppgöras, att de ej kunde följas ett enda år, än mindre eu längre
tid. Och det vore ju helt naturligt, att, då skogsåverkningarne i eu del revier
vissa år flerdubbelt, öfverstigit den lagliga afverkningen, och då åverkaren aldrig
fällde något träd, som på minsta sätt kunde misstänkas vara skadadt,
de friska träden snart nog skulle totalt försvinna och den gröfre skogen
endast bestå af utgamla och skadade träd.

Innan Utskottet går att för egen del yttra sig i saken, torde angående
tillämpningen af nu gällande lag i fråga om skogsåverkan få meddelas
några upplysningar, hemtade dels ur Justitie-statsministerns af trycket utgifna
embetsberättelse!'' för åren 1865—1870 och dels ur skriftligen lemnade uppgifter
från Justitie-departementet för åren 1871 och 1872.

För skogsåverkan tilltalades

män.

qvinnor.

1 år 1865 ....................................................................................

597

20

,, 1866 ..................................................................................

731

24

„ 1867...................................................................................

691

28

„ 1868 ..................................................................................

1 017

57

i „ 1869...................................................................................

988

34

„ 1870 ....................................................................................

990

38

1871 ....................................................................................

997

54

„ 1872 ....................................................................................

882

40

S:a

6,893

295

Särskilda Utskottets Utlåtande A:o 2.

9

Af de tilltalade sakfälldes

män.

1

qvinnor.

år 1865 ....................................................................................

385

14

„ 1866....................................................................................

489

10

„ 1867 ................................................................................

449

22

„ 1868 ....................................................................................

731

46

„ 1869..................................................................................

715

26

„ 1870...................................................................................

800

25

» 1871 ....................................................................................

795

44

„ 1872...............................................................................

692

33

S:a

5,056

220

Af de saktande blefvo till fängelse dömda

•

män.

qvinnor.

år 1865 ....................................................................................

i

„ 1866..............................................................................

i

—

„ 1867 ....................................................................................

2

—

„ 1868 ...................................................................................

1

—

„ 1869 ...................................................................................

--

—

„ 1870....................................................

8

—

» 1871...................................................................................

6

—.

„ 1872................................................................................

3

2

S:a

22

2

Straffarbete har under hela den ifrågavarande tiden blifvit för skogsåverkan
ådömdt blott i ett fall, nemligen år 1871, då en boställsarrendator dömdes till 10
månaders straffarbete lör åverkan å boställets skog af 150 tolfter timmer och 1
tolft ekträd.

Två minderårige blefvo år 1872 för skogsåverkan dömde att med ris agas.

Öfriga saktande, 5,081 män och 218 qvinnor, dömdes endast till böter.

Bill. till Biksd. I rot. 1874. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

2

10

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

Af ofvanstående uppgifter ur brottmålsstatistiken, jemförde med Kougl.
Maj:ts Befallningshafvandes och Skogsstyrelsens embetsberättelser, framgår?att,förn
än åverkningarne å kronans skogar i Norrland'' under de senare åren något minskats
efter skedd tillökning i bevakningspersonaiens antal, dock i det hela under
den tid, som förflutit efter nya strafflagens antagande, skogsåverkningarne märkbart
tilltagit. Detta förhållande, som till någon del kan vara föranledt af eu småningom
inträdande allmännare brist på skogsfång ödenhetei'', och skogsalstrens alltmera stegrade
pris, har lör öfrigt, i Utskottets tanke, sin naturliga förklaring deri, att de i
lagen för skogsåverkan stadgade strängare straffen af fängelse! och [''straffarbete
vunnit snart sagdt ingen tillämpning; hviiket åter torde kunna förklaras icke ensamt
af domarens långt ifrån klandervärda benägenhet att vid straffmätning närma
sig heldre den lägsta än den högsta straffbestämmelsen inom den af lagen gifna
latitud, men äfven och i synnerhet af värjemålsedens allmännare användande såsom
bevisningsmedel i fråga om åverkan, också då den är af svårare art. Ty gifvet är,
att, när en brottslig, som brister åt eden och derför sakfälles, knappt anses kunna
dömas till fängelse, än mindre till straffarbete, så kangett dylikt straff icke rättvisligen
tillämpas på den lika brottslige, som sakfälles på grund af fullständig bevisning*
eller eget erkännande.

Att ur teoretisk synpunkt olofligt tillgrepp af skogsalster §— äfven om|dessa
först genom sjelfva tillgreppet skiljas från den fasta egendomen — dock bör betraktas
såsom tjufnedsbrott, det lärer af den nyare rättsvetenskapens målsmän anses
ostridigt.

Rörande nu den allmänna rättskänslan, som| visserligen ejgmå af lagen såras,
och den allmänna rättsuppfattningen, som bör i viss^mån utgöra en vägledning
för lagstiftaren, så vågar Utskottet med full visshetfpåstå, attgdet svenska folkets
rättskänsla ej blott kan fördraga, utan fast heldre med alltmera mognad öfvertygelse
påkallar en sådan iagförändring, hvarigenom skogsåverkan, dågden äifaf svårare
art, men icke eljest, förklaras vara tjufnad.

Den vid 1868 års riksdag framhållna svårigheten att i åverkansmål åstadkomma
så fullständig bevisning, att den tilltalade på grund deraf, utan föreläggande
af edgång, kan sakfällas, torde icke så ofta förefinnas, då fråga är om de större
skogsåverkningarne, indika, enligt det förslag, Utskottet gårfatt afgifva,^skulle komma
att anses såsom tjufnadsbrott. Och den på nämnda svårighet grundade betänklighet
emot den ifrågavarande lagförändringen kan icke gälla de fall, som fortfarande
torde komma att anses såsom åverkan. Dessutom må ej förbises, att blotta möjligheten
af att varda straffad för handel med stulet gods antagligen skall förmå afhålla
från sådana vidt omfattande köp al olofligen åtkommet^virke, utan hvilka
skogsåverkningarne säkerligen icke skulle ega sin nuvarande betänkligt stora utsträckning
i vissa delar af riket.

Särskilda Utskottets Utlåtande Nio 2

11

Såsom redauj är an ty dt, vågar Utskottet ej föreslå, att den grundsats, enligt
hvilken hvarje, äfven det minsta tillgrepp af skog skulle anses och straffas som
tjulnadsbrott, nu på en gång konseqvent genomföres. Än mindre kan Utskottet för
sin del godkänna det af den ene motionären framställda förslag att till qvalificeradt
tjufnadsbrott, enligt 3 § i 20 Kap. Strafflagen, hänföra hvarje olofligt tillgrepp af
växande skog. Deremot antager Utskottet, att åverkan i vissa fall, äfven sådana
som ej innefatta endast skadegörelse å annans egendom, bör af lagstiftningen tillsvidare
bibehållas vid den karakter, skogsåverkan hittills ansetts ega.

Väl har Utskottet insett svårigheten att i afseende å tillgrepp af skog uppdraga
en allmän giltig gräns emellan förbrytelser af ringare och större straffbarhet.
Men denna svårighet har så mycket mindre fått föranleda frågans undanskjutande,
som en af de nu till behandling^föreliggande motionerna innehåller ett bestämdt
förslag rörande eu sådan gräns. Herr Malmberg har nemligen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 1856 års skogskomité, föreslagit, att såsom stöld må anses
endast den åverkan, hvarigenom stammen af växande träd tillgripes.

Emot berörda åtskilnad skulle dock med fog kunna anmärkas, att tillgrepp
af grenarne å värdefulla löfträd mången gång torde, med hänsyn till såväl det tillgripnas
värde som andra omständigheter, vara vida mer straffbart, än tillgrepp af
t. ex ett mindre barrträd. Att för det senare af dessa brott stadga väsendtligen
strängare straff än för det förra, skulle sakna allt stöd af hittills gällande lag, och
kan ej af Utskottet tillstyrkas.

Icke heller anser Utskottet, vid bestämmande af gränsen mellan åverkan
och tjufnadsbrott, böra tillmätas afgörande vigt åt det förhållande, att i 3 och 4
§§ af 24 Kap. Strafflagen göres, i fråga om straffbestämmelserna, en stor skilnad
emellan åverkan å växande skog och tillgrepp af vindfällen med mera dylikt. Ty
denna skilnad, som hvarken i 1734 års lag eller i 1805 års skogsordning återfinnes,
och ej heller var upptagen i Kongl. Maj:ts vid riksdagen år 1862—1863 framlagda,
af Högsta Domstolen i denna del utan anmärkning lemnade förslag till ny strafflag,
kan, enligt Utskottets uppfattning, försvaras endast på den grund, att vindfällen
och dylikt i allmänhet torde vara af mindre värde än växande träd. Men en sådan
grund förfaller, när vindfällda träd ega högre värde och förekomma i större antal,
hvilka förhållanden icke så sällan lära inträffa.

Då JUtskottetfej kan finna beskaffenheten af det åverkade, utan hänsyn till
värdet, börafbestämma brottetslart; och då nu gällande strafflag, i likhet med 1734
års dag, fastställerf,ettjj visst belopp af det tillgripnas värde såsom gräns emellan
tillgrepp af ringare och störrefstraffbarhet, och bibehåller för ringare tillgrepp icke
blott särskild benämning, men ock väsendtligen lindrigare straffpåföljd, har Utskottet
trott sig böra föreslå tillämpningfaf hufvudsakligen enahanda grundsats vid bestämmande
af gränsen emellan det tillgrepp, som fortfarande borde anses såsom åverkan,
och det, som hädanefter borde hänföras till tjufnadsbrott. Dock skulle, enligt

12

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

Utskottets mening, det förra brottet straffas lika med snatteri och skilnaden mellan
dessa båda brott bestå hufvudsakligen i namnet och deri, att det förra, hädanefter
likasom hittills, ej skulle kunna, der det endast förnärmar enskild persons rätt åtalas
af annan än målsegande.

Det värde, som skulle vara gräns emellan de ringare arterna af tillgrepp,
har Utskottet ansett kunna lämpligen bestämmas till fem riksdaler. Utskottet vågar
antaga, att denna gräns ej kan anses för lågt satt. Skulle den deremot till eu
början synas nog högt tilltagen, så torde likväl olägenheten deraf komma att minskas
i följd af penningens troligen härefter som hittills fällande värde och det såväl
derigenom som af andra orsaker stigande värdet å skogsprodukter; och skulle
lagen sålunda under tillämpningen komma att allt mera närma sig det mål, som
måste erkännas såsom det principielt riktiga, eller likställighet emellan tillgrepp af
skog och annat tillgrepp.

Den skogsåverkan, som sker genom syrande eller bleckande eller eljest
uppsåtligen och ej innefattar tillgrepp, har Utskottet ansett i intet fall kunna hänföras
till stöld eller snatteri, utan böra, så vidt ej annorledes är förordnadt, straffas
såsom skadegörelse å annans egendom efter 19 Kapitlet.

Utskottet skulle ej vågat tillstyrka den ifrågavarande förändringen af åverkansbrottets
karakter i vissa fall, utan att i sammanhang dermed föreslå, att den,
som färdas å annans skog eller mark och varder, för skada å resetyg eller af annat
ofall, nödgad taga något af hvad der växer, skall vara från straff fri; ett stadgande,
som har sin motsvarighet ej blott i den norska lagen utan ock i den äldre
och den yngre Vestgötalagen (II Förn. S. 2: 3; II Förn. B. XIY) och Kongl. Resolutionerna
på allmogens besvär den 25 Maj 1720 § 45, den i Augusti 1727 §11 och
den 17 Augusti 1762 § 5.

Vidkommande stadgandet i 2 § af åverkanskapitlet, om straff för olofligt
svedjande och torf- eller ljungbränning å annans mark, har Utskottet ansett
straffet för denna förbrytelse böra så till vida jemkas, att böternas högsta
belopp, i likhet med högsta bötesbeloppet för annan åverkan, sättes till 1,000
R:dr; och torde, i sammanhang med ändringar i andra §§, ordningsföljden för
denna § lämpligen kunna förändras.

Brukare, som öfverträder sin nyttjanderätt, skall enligt 7 § i 24 Kap.
straffas som för åverkan å annans skog eller mark, och kan således, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, dömas till straffarbete i högst ett,
år. Utskottet, som föreställer sig att påföljden af Straffarbete för åverkan varit
afsedd egentligen för sådan åverkan, som Utskottet anser höra bestraffas
såsom stöld, hvartill brukares öfverträdelse af nyttjanderätt ej kan hänföras,
måste, vid jemförelse med stadgandet i 11 § af 22 Kapitlet Strafflagen, antaga,
att brukares ifrågavarande förbrytelse ej kräfver strängare straff än böter, eller

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

13

Enahanda stadgande torde ock böra gälla för den, som, utan att vara
brukare, innehafver eller egen rätt att nyttja annans skog eller mark, så ock
för den, som egen jord med inskränkt rätt till skogens nyttjande. I sistnämnda
hänseende åberopar Utskottet Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 angående
inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen å vissa skattehemman, genom
hvilken författning är stadgadt, att jordägare, som öfverträder den honom enligt
samma författning tillkommande rätt öfver hemmanets skog, straffas såsom
för skogsåverkan.

Enligt 6 § i 24 Kapitlet Strafflagen skall delegare, som missbrukar sin
rätt i samfäld skog eller mark, straffas endast med böter. Men då denna
förbrytelse synes vara af väsendtligen enahanda art med brukares öfverträdelse
af sin nyttjanderätt äfvensom med den förbrytelse, som består deri, att jordegare
öfverträder sin genom lagstiftningen inskränkta rätt till skogens nyttjande,
har Utskottet trott alla dessa förbrytelser böra medföra lika straff. Till ytterligare
stöd för denna uppfattning kan anföras, att, enligt Lagkomiténs förslag
af år 1832. i sådana fall, som de nu nämnda, delegare skulle straffas lika
med brukare.

Vidkommande slutligen den af Herr Malmberg väckta frågan om straff
för den, som genom köp eller på annat sätt befrämjar åverkansbrott, torde
blott behöfva erinras att, i fall den, som genom köp eller annorledes gått den
brottslige till banda, kan anses hafva egt vetskap om brottet, skall lian, allt
efter som brottet hänföres till tjufnad eller till åverkan, straffas enligt 16 § i 20
Kapitlet eller enligt 9 § i 3 Kapitlet Strafflagen, och att om han, utan vetskap
om brottet, haft, skäl att misstänka den han till banda gått, sådan åtgärd
skall, ehvad brottet anses såsom stöld eller åverkan, straffas enligt 10 § i sist
nämnda kapitel. Någon särskild lagförändring härutinnan lärer således ej vara
af nöden.

På grund af det anförda får Utskottet, som framdeles kommer att yttra
sig angående Herr Malmbergs motion i öfriga delar, hvilka med nu förevarande
fråga ej ega oskiljaktigt sammanhang, härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning, så
lydande:

“Härigenom förordnas dela att öfverskriften till 24 Kapitlet Strafflagen
hädanefter skall yara:

Om åverkan medelst tillgrepp eller annorledes; så ock om olofligt jagande
eller fiskande.

dels ock att 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 15 §§ i nämnda kapitel skola erhålla
följande förändrade lydelse:

14

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

2 §■

Hvar, som å skog eller mark, deri lian ej eger del, och den han ej
innehaiver, eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet
eller något, deraf sig eller annan tillegna, eller af växande träd tager ris, gren,
näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter, eller der olofligen tillgriper vindfälle
eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt. är, eller växande
gräs eller torf; varde, der värdet går öfver fem riksdaler, straffad för snatteri,
eller stöld, efter ty i 20 kap. skils.

Går värdet ej öfver fem R:dr; då skall han, för åverkan, straffas med
böter, högst ett hundra riksdaler, eller- fängelse i högst sex månader.

3 §•

Förstörer eller skadar man uppsåtligen träd å annans jord i andra fall,
än i detta kapitel omtalas; straffes för skadegörelse å annans egendom efter
ty i 19 kap. skils.

4 §•

Färdas man å annans skog eller mark och varder, för skada å resetyg
eller af annat ofall, nödgad taga något af hvad der växer; gifve ersättning
och vare från straff fri.

5 §•

Den, som å annans skog eller mark olofligen svedjar eller verkställer
torf-; eller ljungbränning; böte minst femtio, högst ett tusen riksdaler, eller
straffes med fängelse.

6 §.

Delegare i samfäld skog eller mark, som olofligen derifrån säljer eller
bortför något af hvad i 2 § nämndt är, eller derå svedjar eller verkställer
torf- eller ljungbränning, eller som eljest sin rätt i samfälligheten missbrukar;
straffes med böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse.

Särskilda f Hskottets Utlåtande N:o 2.

15

7 §•

Brukare, som olofligen från legd jord säljer eller bortför något af hvad
i 2 § omtalas, eller derå svedjar eller verkställer torf- eller ljungbränning, eller
som annorledes sin nyttjanderätt öfverträder; straffes efter tv i G § skils.

Lag samma vare för den, som eljest innehafver, eller eger rätt att nyttja
annans skog eller mark, så ock för den, som eger jord med inskränkt rätt
till skogens nyttjande. — — — — — — — — — __ — — _ ____

15 §.

De brott, som i föregående §§ sagda äro, må ej, der de endast förnärma
enskild persons rätt och ej skola anses som stöld eller snatteri, åtalas
af annan än målsegande.

Stockholm den 1 April 1874,

På Särskilda Utskottets vägnar:

G. S. Äkerhielm.

Reservationer:

af Herr Asplund, med hvilken Herrar lläggström och de Ätare instämt:
“Redan länge har inom lagstiftningen den åsigt varit erkänd såsom teoretiskt
riktig, att skogsåverkan, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör betraktas
och bestraffas såsom annan tjufnad; men man har hittills ryggat tillbaka för åsigtens
tillämpning i lag, emedan man befarat, att rättsmedvetandet, som i följd af vissa i
aldre tider rådande förhållanden, i denna fråga förirrat sig på orätta vägar, ännu icke,
ehuru obestridligen återfördt på den rätta, vore moget för en lagförändring, stödd på
omförinälda åsigt.

16

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

Ehuru jag, om än med någon tvekan, instämt i den inom Utskottet rådande
mening, att rättsmedvetandet i vårt land numera måste hafva hunnit derhän i riktig
uppfattning af det ifrågavarande brottets verkliga karakter, att lagstiftningen, som genom
tid efter annan skärpta straffbestämmelser sökt förmedla öfvergången, nu kan och
bör medelst ett om också al nödig försigtighet inskränkt steg öfverskrida den hittills
konventionen uppställda råskillnaden, för att vidare leda och reda rättsmedvetandet,
och jag således i hufvudfrågan är med Utskottet ense; så hyser jag likväl betänkligheter
mot riktningen och omfånget af det steg, Utskottet föreslår Riksdagen att nu
taga, eller, med andra ord, mot det sätt, hvarpå Utskottet sökt lösa denna grannlaga,
djupt ingripande fråga.

I 2 § af sitt förslag har Utskottet sammanfört allt hvad i 3 och 4 § af 24 Kap.
i nu gällande Strafflag såsom åverkan upptages, endast, med uteslutande af den särskilda
ari åt åverkan, som blott innebär skadegörelse. Genom en derefter uppgjord
graderad skala har Utskottet vidare uppdelat hvarje i §:n beskrifven brottslighet uti
tre grader eller kategorier, utmärkta med benämningarne stöld, snatteri och åverkan.

Brottets vanhederliga eller icke vanhederliga karakter och den brottsliges deraf
beroende straffbarhet skulle sålunda komma att bestämmas, icke genom objektiva kännemärken,
dem lagen dock bör uttryckligen angifva i och för karakteriserandet af skilda
brott, men Invika Utskottets förslag alldeles saknar, enär den der förekommande objektiva
beskrifningeu är gemensam för alla de nämnda tre graderna eller kategorierna —
utan genom en längre eller kortare tid efter brottets begående företagen värdeberäkning,
beroende på andras subjektiva uppfattning. Enahanda brottsliga handling skulle
härigenom kunna anses och bestraffas — ena dagen eller pa e a stället såsom ett vanhederligt
brott, tjufnad — men andra dagen eller på andra stället såsom en icke vanhederlig
förbrytelse, åverkan. Den brottslige sjelf och hans omgifning skulle sålunda
före domslutet ej alltid kunna bedöma karakteren af hans brott. Der folkmedvetandet
ej ännu vore fullt på det klara i fråga om skogstjufnadens vanhederlighet, skulle en
så beskaffad lagstiftning, långt ifrån att, såsom den borde, medverka till en klarare
uppfattning deraf, snarare göra den ännu mera oklar samt, hvad värre vore, möjligen
kunna hos mången framkalla en farlig förvirring i uppfattningen af den vanhederliga
karakteren hos tjufnadsbrott i allmänhet.

Förslaget säges i berörda hänseende stödja sig på enahanda grund, som den i
Strafflagen redan befintliga skilnad emellan stöld och snatteri. Villigt medgifvande någon
likhet, måste jag mot det skenbara stödet deraf anmärka: att stöld och snatteri,
som i sjelfva verket kunna vara yttringar af samma subjektiva brottslighet, och derföre
af lagstiftaren blifvit hänförda till samma klass af brott, nemligen tjufnad, begge i rättsmedvetandet
af ålder haft och ännu hafva en karakter af vanheder; att, då jag följaktligen
för min del ej kan gilla den konventionelt uppgjorda, endast af det tillgripnas
värde beroende skilnaden dem emellan, helst som i s£rid mot allmänna uppfattningen -

Särskilda Utskottets Utlåtande JS:o 2

17

ningeu, det mindre tjufnadsbrott, man kallat snatteri, ej i lag belägges med någon vankande
påföljd, jag, redan ur denna synpunkt, icke skulle vilja ytterligare införa en
liknande karaktersskilnad; samt att i allt fall det försök, lagstiftaren sålunda gjort
att från tjufnad till mindre värde utplåna den karakter af vanheder, all tjufnad af
ålder haft i folkuppfattningen, ingalunda kunnat medföra den fara för rättsmedvetandets
förvirring, som det af Utskottet nu föreslagna försök i alldeles motsatt riktning, men
med enahanda förfaringssätt, att nemligen — i afseende å förbrytelser, hvilka man
af ålder icke ansett vanhederliga, men nu vill så betrakta, ehuru man ej tilltror sig taga
steget fullt ut — uppställa en värdesiffra såsom den alltför flyttbara råskiinaden
mellan vanhederlig och icke vanhederlig brottslighet i väsendtligen samma gerning.

Vidare synes mig Utskottet i allt fall hafva gått för långt derutinnan, att,
enligt dess förslag skulle såsom tjufnadsbrott kunna1 anses det olofliga tillgreppet ej
blott af obetydligare delar af växande träd, såsom ris, löf, näfver och bast, utan äfven
af dels den döda skogens alster, såsom nedfallna torra grenar och qvistar, samt annat
dylikt, som i 4 § af åberopade Kap. afses, hvartill, enligt den tolkning, som åt denna §
gifvits, också komme att hänföras sten, sand, grus och annat dylikt, dels ock slutligen
gräs och grästorf. Utom det, att Utskottets befogenhet härtill kunde ifrågasättas,
i beträffande sådant, som ej rätteligen må anses såsom skogsåverkan, så befarar
jag, att den föreslagna lagförändringen i nu anmärkta hänseenden skulle, åtminstone
i de skogrika delarne af vårt land, alltför mycket strida mot den allmänna rättsuppfattningen
och följaktligen röna ett ogillande, som lätt kunde sträcka sig till förslagets
öfriga delar.

På dessa inom Utskottet framhållna skäl, och då man torde vara temligen allmänt
ense derom, att en lagförändring i ämnet ej på en gång, utan blott steg för steg
bör varsamt genomföras, har jag påyrkat att Utskottet, i öfverensstämmelse med den
af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 30 November 1854 uttalade åsigt och
grundtanken i det af 1856 års skogskomité uppgjorda förslag, bort föreslå en lagförändring
endast i den syftning, att, der någon å annans mark, olojligen fäller växande
träd, större eller mindre, i uppsåt att sig det tillegna, sådant borde anses och bestraffas
såsom stöld eller snatteri, efter ty i 20 Kap. Strafflagen skils, i följd hvaraf delaktighet
i brottet jemväl komme att bedömas enligt de i berörda kapitel stadgade
grunder; — men att strafflagens öfriga bestämmelser angående åverkan borde tills vidare
qvarstå, endast med den jemkning som af berörda förändring blefve en nödvändig
följd.

Denna lagförändring skulle väsendtligen drabba den i min tanke gröfsta arten af
så kallad skogsåverkan, nemligen det skamliga tillgreppet af annans träd, för att dermed
drifva en vinstgifvande affär, som af allmänheten utan allt tvifvel redan stämplas
med sin rätta karakter af vanheder. Det är också blott en lagförändring i sådan syftning,
som egentligen påkallas af den allmänna meningen, framför allt inom de delar af
vårt land, der omförmälda vanhederliga industri på senare tid tilltagit i allt större
flik. till Rilcsd. Frat. 1874. 8 Sand. 1 Afd. 2 Käft. 3

18

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

utsträckning och med allt större oförsynthet utöfvas; ett förhållande, som ingalunda
förutsätter, att gerningsmän och deras medbrottslige sakna begrepp om handlingens
obestridliga tjufnadskarakter, utan antagligen bör kunna tillskrifvas den omständighet,
att lagen ej ännu tryckt den rätta stämpeln på handlingens brottslighet och sålunda
medgifver de brottslige en i sållning farlig dagtingan med den känsla af skam, som
otvifvelaktigt hos dem finnes inneboende och eljest skulle göra sig gällande.

Mot konseqvensen i det af mig förordade sätt att för närvarande genom en öfvergångslag
lösa frågan, har blifvit anmärkt, bland annat, att tillgrepp af ett helt
litet träd af ringa värde skulle anses svårare, än tillgrepp, till långt större värde, af
det stora trädets delar eller af så kalladt vindfälle.

Nekas kan ej, att denna och liknande inkonseqvens i straffmätningen kan uppstå
vid genomförandet af den ^förändring, jag föreslagit; men detta är den oundvikliga
följden deraf, att man ej anser tidsenligt att nu på en gång konseqvent tillämpa
den teoretiskt erkända sanningen, att åverkan är tjufnad, och blir följaktligen äfven
förhållandet med hvarje partiel lagförändring i ämnet. Också får icke brottsligheten här
mätas ensamt efter värdet, eller med andra ord värdet ensamt afgöra brottets karakter. Den
som, för att afhjelpa ett i vårt hårda klimat kännbart bränslebehof,i nödställd belägenhet
tillgriper lefvande eller döda grenar, ris och dylikt till ett visst värde, skall tvifvelsutan
allmänneligen anses mindre brottslig och straffbar, än den, som tillgriper hela
träd till samma värde, för att med denna nästans egendom tillfredsställa sin vinningslystnad.
Nu är det egentligen mot den senare arten af skogsalster, som denna vinningslystnad
riktar sitt laglösa angrepp, hvaremot den nödställde åverkaren i smått, om han vill
njuta det undseende till godo, på grund hvaraf man vill straffa honom mindre strängt,
må afhålla sig från att tillgripa sådant, som ställes under det för trädet, så väl det
större, som det mindre, af mig föreslagna starkare skydd, hvilket så väl torde
behöfvas, om en ordnad skogshushållning i vårt land skall medföra deraf väntad verkan
Det af mig förordade förslag träffar således egentligen blott vinningslystnaden, men
skonar nöden, under det Utskottets förslag deremot drabbar begge lika hardt. Om
det förra förslaget föranleder någon konseqvens, så saknas en sådan icke eller hos
det senare. Hvilkendera inkonseqvensen Sjär betänkligare, må, vid öfvervägande- af
hvad ofvan är anfördt, en oväldig och fördomsfri granskning afgöra.

Om någon betänklighet mot mitt förslag ändock förefinnes och enahanda förhållande
ej kan förnekas i afseende å Utskottets, men för närvarande i-ett tredje ej
gifves“ d. v. s. ej är afgifvet, samt, på sätt ofvan är antydt, hvarje förslag i frågan,
hvilket ej stöder sig på ett fullt uttaget steg, nödvändigt måste lida af större eller
mindre inkonseqvenser, så borde den logiska slutföljden härutaf blifva, antingen att
man, efter noggrannt afvägande af olägenheterna i de framlagda förslagen eller något
annat, som kan uppgöras, antoge ettdera, eller ock undansköte hvarje inkonseqvent
förslag, d. v. s. beslöte sig för att qvarstå i den nuvarande ställningen, till dess steget
för en fullständig förändring deraf ansåges kunna på en gång uttagas.

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

19

Under det brydsamma valet i det förra hänseendet har jag väl funnit mig tilltalad
af tankegången i det senare; men blott för ett ögonblick. Ty så vigtigt, så
af behofvet påkalladt anser jag det vara, att lagstiftningen utan uppskof, — framför allt
ett så beskaffad^ som nyss antydda, — griper sig an med någon öfvergångsåtgärd i
frågan, att jag för min del icke skulle vilja bidraga till hennes undanskjutande på
sådana skäl till en aflägsen framtid. Eller tror man måhända, att rättsmedvetandet i
förevarande afseende utan en sådan lagstiftningens successiva mellankomst skall hinna
den utvecklingspunkt, man sålunda ville afvakta, förr än de ohejdade åverkningarne
eller rättare skogsstölderna redan tillfogat vårt land en obotlig skada? Jag vågar ej
tro derpå; men på den föreslagna lagförändringens förmåga att hejda den ofvanbeskrifna,
för vårt land vanhedrande skogstjufnaden tror jag derföre, att jag är öfvertygad
att befolkningens afsky för tjufnadsbrott skall i allmänhet göra sig gällande
jemväl i afseende å nyssnämnda slags tjufnad, så snart den redan vaknade känslan
af dess vanhederlighet funnit stöd i lagens oförtydbara bud.

Då förevarande fråga emedlertid är af en synnerligt grannlaga beskaffenhet,
samt, äfven om man är med sig sjelf ense om grundvalen för en lycklig lösning deraf,
uppställandet af ett detaijeradt lagförslag erfordrar största noggrannhet och omsigt
samt följaktligen mera tid, än ett träget utskottsarbeie med andra angelägna och
svårlösta frågor, jemte deltagandet i riksdagsförhandlingarne i öfrigt, medgifver; då
vid ifrågasatt skärpning af straffet för skogsåverkan, fråga äfven måste uppstå och
samtidigt afgöras om enahanda skärpning i afseende å andra, til! Utskottets behandling
ej hörande arter af åverkan, så att lagens enhet i straffmätningen ej väsendtligen
rubbas; och då det, för att om möjligt ernå en någorlunda fast endrägt inom Riksdagen
i sjelfva hufvudfrågan, synes mig vara bäst, att Riksdagen vid behandling deraf
har att uteslutande sysselsätta sig med hufvudgrunderna för frågans lösning, utan att
dervid störas af en samtidig pröfning af tvistiga bifrågor i ett formuleradt lagförslag; så
får jag — utan att till Riksdagens antagande framlägga något, i enlighet med min
uppfattning uppgjordt, detaijeradt förslag, helst, ett sådant icke kunnat komma under
den mångsidigare granskning i Utskottet, som härför synts mig erforderlig, samt, vid
en återremiss till Utskottet, arbetet med uppställningen af ett mot flertalets åsigter
stridande förslag ej torde hafva att påräkna det intresse, som för arbetets framgång
måste förutsättas — för min del vördsamt hemställa,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse måtte — med tillkännagifvande
af sin åsigt, att, der någon å annans mark olofligen
fäller växande träd, i uppsåt att det sig tillegna, sådant bör
anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri — hos Kong!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t|låta utarbeta, och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag ej mindre till lagförändring
i sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som i
anledning deraf för öfrigt anses nödiga.“

20

Särskilda Utskottets Utlåtande N:o 2.

af Berr Leijonancker, som yttrade, att han ansåg Riksdagen höra inskränka
till aflåtande af underdånig skrifvelse med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade lagbestämmelser i

i ämnet.

Stockholm, Bergström & Lindroth, 1874.