Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

N:o 2.

Af Herr F. A:soii Pilländer, angående förändrad organisation af
rikets sjöförsvar.

Sedan den motion rörande vårt sjöförsvar, hvilken jag vid sednaste
riksdagen hade äran afgifva, icke ens i hufvudsak lyckades att för sig vinna
en pluralitet inom'' Riksdagens båda Kamrar, så skulle jag icke ansett mig
pligtig att redan nu åter väcka frågan, om icke det förfärliga skådespel, för
h vilket Frankrike är scenen, dertill oemotståndligen manat mig. Då jag
åsett huru branden rasar uti en annans hus, har jag nemligen icke utan oro
kunnat vara medveten- om huru illa det är bestäldt med försäkringen af
värf eget, och det har synts mig att det skulle vara ett- brott att tiga, då
jag anser:

att vårt sjöförsvar håller på att råka i lägervall;

att de anslag och prestationer, som utgå för vidmakthållandet af denna
vigtiga del af försvarsverket, icke medföra motsvarande eller åsyftadt gagn;
samt

att den organisation, allmänheten tror sjövapnet för några få år sedan
ha fått, för den med verkliga tillståndet bekante icke är någonting annat
än — allt mer och mer hopplös — villervalla.

Den af Kongl. Maj:t år 1865 beslutade delningen af Kong!. Maj:ts
Flotta uti tvänne vapen utgick, enligt det Riksdagen och allmänheten delgitna
anförande till Statsråds-protokollet, hvithet man benämnde ”Grunder
för ombildning af Sveriges sjöförsvar”, från den förutsättningen, att detta försvar
bör, ''"jemte ett för öppna sjön passande örlog svapen, i sig äfven upptaga
ett för dess skärgårdar och inlands far vatten lämpadt flytande artilleri"
*). ''Det förra vapnet, Kongl. Flottan, skulle enligt Grunderna fortfarande
blifva ett vapen hufvudsakligast för vårt yttre kust- och sjöförsvar,

*) Alla kursiveringar, äfven inom citationerna, äro motionärens.

Bih. till PåJcsd. Pro/. 1871. 1 Sami. 2 J/d. 2 Hand. 1 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

samt ”derjemte äfven på aflägsna^ Imf upprätthålla svenska flaggans anseende
och hos främmande folk bevaka våra intressen, samt, ehvar handeln
använder svensk undersåte, blifva ett stöd för svensk lag och rätt.” Om det
sednare vapnet återigen heter det, bland annat: att dess ”åliggande uteslutande
bör blifva krigföringen uti den inre skärgården;” vidare: att detta vapen
”ej bör annorlunda uppfattas än såsom ett artilleriregemente med flytande
lavetter,” och på ett annat ställe: att ”inom skärgårdsartilleriet bör
befordran ske efter samma grunder som inom arméen, helst officerstransport
torde förekomma emellan dessa vapen.” Med afseende återigen på materielen,
för hvars användande personalen ju uteslutande är till och af hvars beskaffenhet
dess organisation alltid måste i väsendtlig grad bero, finner man af
samma Grunder, att det enda man ansåg sig ”med någorlunda anspråk på
tillförlitlighet” derom kunna säga var, att Sverige ”för sitt yttre sjöförsvar
bör förskaffa sig ett ej stort antal de mest snabbgående leorvetter, försedda
med fullkraftig ångmaskin och bestyckade med några få kanoner, af så
grof kaliber dylika fartyg äro i stånd att föra; samt derjemte, i mån af monitorssystemets
ytterligare fulländning, så många pansarklädda sjögående
tornfartyg som framtida ekonomiska tillgångar kunna medgifva.” Vidare -—
att ”för det inre sjöförsvaret blir det nödvändigt att skaffa sd grundgående
fartyg som möjligt. Ehuru de ej må anses annorlunda än såsom flytande
lavetter, afspäda för vattnet inuti våra skärgårdar, böra de fortskafas med
ångkraft, ega det gr afstå artilleri, vara pansarhlädda och ändock af ej större
dimensioner än att de genom slussarne ä Göta kanal i nödfall limma inkomma
på våra stora insjöar. Derjemte torde behofvet kräfva ännu mindre
och lättrörligare båtar för fortslcafandel af ett landstigningsartilleri, hvilket,
tillgängligt på våra talrika inre vattendrag, kunde landsättas och uppträda
på en terräng, der icke något annat artilleri, beroende af anspann, kunde
röra sig.”

Alltså, för det s. k. yttre sjöförsvaret:

ett ej stort antal de mest snabbgående korvetter (Alabamor), samt
så många sjögående tornfartyg, som framtida tillgångar kunde medgifva; och

för det s. k. inre sjöförsvaret:

synnerligen grundgående, med gröfsta artilleri försedda, bepansrade
ångfartyg, ej större än att de kunna passera Göta kanals slussar, samt
landstigningsartilleribåtar.

Dessa voro, så att säga, hufvuddragen uti den af Kong]. Maj:t beslutade
nya organisationen. Det torde icke vara obekant för någon som under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

de sednare åren med sill uppmärksamhet följt vårt sjöförsvars öden, att det
stora flertalet af de för vapnets tjenstbarhet närmast intresserade, d. v. s.
af Kongl. Maj:ts Flottas dåvarande officerare, icke ansåg att den tilltänkta
organisationen skulle leda till sjöförsvarets stärkande, eller, med andra ord,
till fäderneslandets gagn. Detta flertal fann nemligen delningsförslaget icke
tåla en sådan granskning, hvarvid man icke lät sitt omdöme förvillas, vare
sig af auktoritetstro, eller af de många, varma och vackra orden uti de s. k.
Grunderna. Enligt deras förmenande skulle det icke dröja länge innan den
nya organisationen, äfven för icke yrkesmän, tydligt framstode såsom ohållbar,
och i hvarje händelse skulle den visa sig sakna all grund, ifall det
skulle befinnas, att den sjökrigsmateriel, olika för de olika s. k. vapnen,
hvilken man vid Grundernas uppgörande tänkt sig, till sina väsendtligaste
delar aldrig skulle kunna eller höra blifva något mera än en tanke.

Riktigheten af dessa åsigter har tyvärr redan alltförväl bekräftats.

De ytterst snabbgående horvetter na, enligt Grunderna afsedda att i krig
spela en Alabamas röle ute på oceanen, samt att i fred upprätthålla flaggans
anseende, bevaka våra intressen, samt ehvar handeln använder svensk
undersåte blifva ett stöd för svensk lag och rätt, torde väl sålunda redan
vara hänförda till de tankar, hvilka aldrig komma att verkliggöras. Gör
man nemligen en beräkning öfver hvad det skulle kosta att ständigt halla
t. ex. blott fyra dylika fartyg, så finner man, att äfven om hvarje sådant
fartyg, mot afl sannolikhet, efter detta skulle kunna anskaffas för 1,075,000
R:dr, hvilket enligt Sjöförsvars-departementets Kommando-expeditions uppgift
är korvetten Balders ungefärliga kostnad, och äfven om ett dylikt fartyg
skulle kunna anses såsom ytterst snabbgående samt i öfrigt med afseende på
artilleri m. m. någorlunda tidsenligt under tio år, så skulle dock, ensamt
för denna fåtaliga fartygsklass, erfordras ett årligt nybyggnadsanslag af 430,000
R:dr, då återigen — exempelvis — hållandet af vår förfina flotta af 10
linieskepp utan ångkraft i årligt nybyggnadsanslag blott kräfde 300,000 R:dr,
kostnaden för hvarje sådant linieskepp beräknad till 900,000 R:dr och tjenstbarhetstiden
till 30 år. Skulle man försöka att från det årliga nybyggnadsanslag,
som för sjöförsvaret kan under våra förhållanden afses, ensamt för
denna de snabbgående ångkorvetternas fartygsklass taga 430,000 R:dr, så
torde väl med fullkomlig visshet kunna förutsägas, att förvärfvandet åt kustförsvaret
af en materiel, så beskaffad att den ingaf landet förtroende och
dess grannar aktning, blefve omöjliggjord!. Jag har hittills utgått från den
förutsättningen, att egandet af ett fåtal ytterst snabbgående ångkorvetter för
Sverige vore nödigt eller synnerligen nyttigt. Detta torde likväl alldeles icke
vara händelsen. Den skada några Ålabamor möjligen skulle kunna tillfoga
de nationers handel, med hvilka vi antagligen kunna råka i krig, lärer väl
icke af någon kunna anses i någon nämnvärd grad kunna komma att till

Motionera i Andra Kammaren, N:o 2.

var fördel inverka pa krigets utgång. Lika litet lärer väl någon kunna
anse att — såsom äfven blifvit sagdt — vi skulle behöfva eller ens ha
väsendtlig nytta af dylika fartyg för att under krigstid Upprätthålla förbindelsen
med utlandet, och skydda de skepp som hemföra stenkol till flottan och
proviant till armeen. h ör upprätthållandet af dessa förbindelser kommer påtagligen
vida säkrare, billigare och bättre att sörjas af vinningslystna ångfartygsrederier
och köpmän, likasom det, trots långa afstånd samt få och
svårtillgängliga hamnar, skedde under kriget mellan Norra Amerikas Nordoch
Sydstater. Med afseende återigen på upprätthållandet af flaggans anseende,
bevakandet al våra intressen hos främmande folk, samt stödjandet åt
svensk lag och rätt ”hvarhelst handeln använder svensk undersåte," så torde
detta, i den man örlogsfartyg dertill erfordras, i allmänhet hädanefter som
hittills kunna uppdragas dels åt de kadett- och rekrytfartyg, Indika hvarje
ar utgå, dels åt sådana fartyg som man, synnerligast af ekonomiska skal, kan
finna af nöden att äfven under den tid våra egna kuster äro isbundna hålla
ute i och för underhållandet af sjömanskap hos vårt kustförsvars befäl, underbefäl
och manskap af stammen. För fartyg till dylik tjenst erfordras dock
icke någon stor de! af nybyggnadsanslagen, enär dels den för bestyckade
fartyg synnerligen dyrköpta egenskapen — ytterligt snabbgående, icke ens ifrån
början för dem är nödvändig, dels den tid hvarunder de kunna fylla sin
plats, i stället för till högst tio, torde kunna beräknas till närmare 30 år.
bå t. ex. har Sverige i närvarande stund ö eller 6 fartyg användbara för
dylik tjenst, men icke något tackladt fartyg, den ännu icke färdiga korvetten
Bal der oberäknad, som, med afseende vare sig på dess hastighet under ånga
eller pa beskaffenheten af dess artilleri, kan anses vara ett tidsenligt krigsfartyg
eller lämpligt för eu Alabamas role.

Pa samma sätt som alltså den far tygsklass, hvaraf personalens vid ett
s. k. yttre sjöförsvar afskilda tillvaro skulle kunnat föranledas, för Sverige
icke blifvit eller lärer komma att blifva någonting annat än en tanke, förhåller
det sig äfven med den fartygsklass, hvars i vis-* grad egendomliga beskaffenhet
torde fa anses ha varit den enda i någon mån hållbara grunden
för skapandet af eu särskild personal för hvad man kallade det inre sjöförsvaret.
De synnerligen grundgående, med gröfsta artilleri försedda bepansrade
ångfartygen, eg större än alt de kunde, ''passera Göta kanals slussar,
ha nemligen äfven de, till följd af artilleriets utveckling, befunnits omöjliga,
förutsatt nemligen, att man af dem äfven fordrar, att de med någon utsigt
till framgång skola kunna mäta sig med sådana fartyg, hvarmed en fiende
kan antagas komma att vid vår kust och i våra skärgårdar uppträda. Af
de sednast att byggas anbefallda trea ne pansarfartygen, har ock icke flera
än den först beslutade fått sina dimensioner bestämda efter måttet på Göta
kanals slussar. De tv änne sednare fartygen återigen, af Indika det ena, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

till eu mindre del äfven det andra, lärer bekostas af medel som från lilla
kreditivet erhållits, äro deremot större än att de skulle kunna ingå i Göta
kanal. Ifrån hvad man behagade kalla ”flytande lavetter” har man alltså
genom nödvändighetens tvång kommit till hvad man i Kongl. Maj:ts Proposition
till sistlidne Riksdag angaf såsom ”monitorartade fartyg”, ''''hufvudsakligen
afsedda för Stockholms skärgård och Mälaren, men i händelse af behof
äfven för ett vidsträcktare område,” d. v. s. utom Stockholms skärgård.
Skulle det nu, såsom det är att hoppas och önska, befinnas, att man med
dessa fartyg för eu viss kostnad kan åstadkomma ett kraftigare försvar än
för samma kostnad nedlagd i monitorer snarlika Loke, så torde det få antagas,
att icke flera sådana fartyg som Loke komma att byggas. Misar det
sig deremot, att den ringa hastigheten, den ofullständiga bepansringen samt
omöjligheten att sidorikta kanonen annorledes än genom rörelser med sjelfva
fartyget gör denna de monitorartade fartygens klass i förhållande till dess
stridskraft dyrare än de s. k. monitorerna, d. v. s. tornfartygen med rörligt
torn, så torde återigen de sistnämnda, om än måhända med annan tornkonstruktion,
med de förras uteslutande ånyo komma till heders. Men äfven
om för vårt kustförsvar skulle komma att användas bepansrade fartyg af
båda storlekarne, så torde dock icke någon kunna .uppgifva hvari den skilnaden
emellan dessa båda icke tacklade tornfartygsklasser ligger, hvaraf
skulle ‘orsakas, att den enas bemanning icke borde hafva samma egenskaper
som den andras; hvarföre t. ex. den befälhafvare, som äfven utom skären
skulle kunna föra det sannolikt något mindre sjödugliga ”monitorartade fartyget”.
icke skulle behöfva på sjön känna sig lika hemmastadd som den,
hvilken der skulle kunna föra den mera sjödugliga ”monitorn”, eller hvarföre
den, som i våra skärgårdar skulle föra den något större och omkring
två och en half fot mera djupgående monitorn, derstädes borde vara mindre
hemmastadd än den, som der hade att; föra det monitorartade fartyget. Eller,
slutligen, hvarföre det hos underbefäl och manskap å det mindre fartyget
erforderliga sjömanskapet kunde inskränka sig ”till vanlig båtsegling, till att
kunna styra och ro samt att ega vana vid den del af ångbåtsmanövern som
omfattar bedömandet af fartygets rörelsekraft,” under det att man med afseende
på det något större fartygets bemanning fordrade, att hvarje man
borde vara sjöman.

Af hvad nu blifvit anfördt torde bland annat framgå, ätt af den krigsfartygsjnateriel,
hvilken man vid Grundernas uppgörande ansåg sig med någorlunda
anspråk på tillförlitlighet kunna säga att Sverige borde förskaffa
sig, efter en närmare pröfning för närvarande endast återstår:

Lo. Sådana bepansrade tornfartyg, vare sig med fast eller rörligt
torn, i hvilka man för minsta kostnaden erhåller mesta kraften till försvar
af vår kust;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

2:o) Några få korvetter, dels att tjena såsom skol- och öfningsfartyg,
dels att, när så erfordras, bevaka våra intressen hos främmande folk. Af
dessa torde likväl aldrig flera än på sin höjd den vid hvarje tillfälle sednast
byggda kunna påräknas blifva till någon väsendtlig nytta vid ett krig; samt

3:o) Möjligtvis — mindre ångfartyg för fortskaffande! af landstigningsartilleri.

Att, med eu sådan för ett kustförsvar afsedd fartygsmateriel, sjökrigspersonalens
fördelning på tvänne kårer saknar grund, torde vara fullkomligt
tydligt. Detta förhållande lärer icke förändras derigenom att den
ofvannämnda materielen blir förstärkt med talrika, snabba och lätthandterliga
minångfartyg; tv endast derigenom att befäl och manskap på dessa
fartyg äro på samma gång härdade och på vår kust väl hemmastadda
sjömän, kan man af dem förvänta sig det verksamma och lyckliga uppträdande
till landets försvar, åt hvilket de måste anses mäktiga, då man erinrar
sig, att den tid är förbi då en krigsflotta äfven var en rymlig transportflotta;
och att till följd deraf man numera, för att sjöledes på allvar anfalla oss,
till och med endast med en armé af 50,000 man af alla vapen, förutom eu
för våra farvatten afpassad krigsflotta, måste använda flera hundra stora,
obevärade och alltså med sin dyrbara last lätt förstörbara transportfartyg.

Icke heller torde sjökrigsporsonalens fördelning på tvänne s. k. vapen
befinnas mera befogad ifall man antager, att bestyckade fartyg kunna komma
att framdeles anskaffas för att stationeras på de insjöar, hvilka Göta kanal
förenar.

Ehuru af allt hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att den fartygsmateriel,
som för vårt lands försvar erfordras, endast tillhör ett vapen och
alltså till sitt skötande behöfver endast en personal, så torde det likväl vara
skäl att efterforska, hvilka resultater delningen medfört, eller, med andra
ord, huruledes det nu, femte året efter dess genomförande, förhåller sig med
vårt sjöförsvars tjenstbarhet; ty är denna tillfredsställande, hafva anslagen gifvit
full valuta, så torde det tilläfventyrs ändock vara skäl att ytterligare betänka
sig innan man beslutar eu sammanförning af kårerna, hvilken, obestridligen,
redan nu är förenad med svårigheter.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

Enligt den under nästlidne Riksdag af Sjöförsvars-departementets Kommando-expedition
till särskilda Utskottet lemnade uppgift, hvilken åtföljde Utskottets
betänkande, skulle sjöförsvarets ”krigstjenstbara” fartyg då hafva
utgjorts af:

4 monitorer,
pansarbåten Sköld,
d:o Gar mer,

fregatten Vanadis,
korvetten Gefle,
d:o Balder,
d:o Thor,
ångfartyget Valkyrian,

10 kanonångbåtar,
ehefsfartyget Kåre samt
ångfartyget Sköldmön.

Förmodligen har man, då ofvanstående uppgift lemnades, ansett sig, med
uteslutande af linieskeppet Stockholm, böra upptaga hvarje sjövapnet tillhörande
eller för dess räkning bestäldt, i godt stånd varande ångfartyg såsom krigstjenstbart,
och under sådan förutsättning är onekligen förteckningen riktig.
Menar man återigen med ett krigstjenstbart fartyg ett sådant, som kan påräknas
i händelse af krig på ett i någon män nöjaktigt sätt komma att uppfylla
det ändamål, för hvilket det är bygdt, så torde förteckningen åtminstone
erfordra att i betydlig grad reduceras.

Af de 4 monitorerna kommer den ena, nemligen Loke, icke att af
Motala mekaniska verkstads aktiebolag till staten levereras förr än under
loppet af år 1872 *), hvadan dess upptagande år 1870 i en tabell öfver krigstjenstbara
fartyg tillhörande Kong]. Flottan, väl måtte hafva berott af ett
misstag. De trenne äldre monitorernas bepansring är, såsom man af skjutförsöken
vid Finspong och efter sistlidna Riksdags förhandlingar väl känner,
så svag i förhållande till det artilleri, hvarmed vi veta samtliga våra grannars
— Rysslands, Tyska Förbundets, Danmarks, Korges — pansarfartyg
vara försedda, att hvar och en, som i någon af dessa monitorer i deras nuvarande
skick skulle sändas mot en fiende försedd med dylikt artilleri, med
skäl kunde anse sig lifdömd, desto mera som ännu icke något af dessa fartyg
är bestyckadt med refflade eller mot pansarfartyg kraftiga kanoner.

De tvänne för öfrigt hvarandra helt och hållet olika pansarbätarne
Garmer och Sköld äro med afseende på bepansring, hastighet under ånga

*) Uti chefens för Kong! Sjöförsvarsdépartementets anförande ''till Statsråds-protokollet
den 9 innevarande månad finnes angifvet, att monitorn Loke skall under innevarande
år från verkstaden levereras. (Se Kong! Maj ds nåd. proposition till Biksdagen, Bil.
ILo 4, 36 sid. 30 rad.) ’ Denna uppgift torde bero af något misstag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

samt sättet för kanonens sidoriktande, i stridskraft så betydligt underlägsna
våra monitorer, äfven i dessas nuvarande skick, att denna underlägsenhet
ingalunda uppväges af de smärre båtarnes mindre kostnad, dimensioner och
skottyta. Denna svaghet, en nödvändig följd af dimensionernas begränsning
efter måttet på Göta kanals slussar, gör emellertid, att dessa pansarbåtar
torde få anses ännu mindre krigstjenstbara än de för närvarande föga krigstjenstbara
monitorerna, synnerligen som endast den sistnämnde af dessa båtar
ännu är bestyckad med refflad eller pansarbrytande kanon.

. Med afseende på fregatten Vanadis, korvetterna Gefte och Thor,
ångfartyget Valkyrian samt de ''10 kanonbätarne är att märka, att samtliga
åro obepansrade, att icke någon af dem, icke ens fregatten Vanadis, blifvit
försedd med en enda refflad kanon, samt att icke något af dessa fartyg med
undantag af Vanadis, under gynnsammaste omständigheter kan hållas vid eu
hastighet för ånga större än 9 knop, och icke ens den sistnämnda på långt
när vid en sådan hastighet som numera erfordras, för att hon skulle ha utsigt
att kunna undvika en öfverlägsen eller upphinna eu jemustark eller svagare
fiende.

Med afseende på korvetten Båld,er gäller till eu del hvad som blifvit
sagdt rörande monitorn Loke, enär denna korvetts ångmaskiner och pannor
åtminstone icke ännu tillhöra staten. Som dessutom korvetten ännu icke är''
bestyckad, så torde den näppeligen ens nu kunna anses ”krigstjenstbar”.

Chefsfavtyget Kåre och kungsfartyget Sköldmön äro icke bestyckade och
i militäriskt hänseende på intet vis öfverlägsna flertalet af de privata smärre
passagerareångbåtarne inom landet.

Med afseende på materielen betinnes det alltså tyvärr, att det resultat,
hvartill man hittills kommit, icke är stort; vidare att den del af den nu
befintliga ångfartygsmaterielen, hvars användande enligt Grunderna skulle
åligga den år 1866 nybildade kåren ”Kongl. Skärgårdsartilleriet”, inskränker
sig till de s. k. pansarbåtarne Garrner och Sköld- samt chefsfartyget
Kåre, hvilka fartyg sammanräknädt erfordra en bemanning af:

5 officerare,

5 underofficerare,

8 maskinister och maskinistlärlingar samt

60 man gemenskap.

Vidare, att, om de grunder, hvarpå delningen förmenades hvila, ännu
följdes, denna kår, efter all sannolikhet, sedan den nu under byggnad va -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

rande mindre pansarbåten blifvit färdig, åtminstone ännu icke på många år
skulle erhålla någon ytterligare fartygsmateriel att bemanna; tv de 2:ne
pansarfartyg, om hvilka kontrakt senast uppgjorts, äro, på sätt redan blifvit
omnämndt, äfven afsedda att i händelse af behof kunna uppträda utom Stockholms
skärgård, hvadan de enligt grunderna icke kunde bemannas af skärgårdsartilleriets
personal. Ett bevis härför hnner man jemväl uti den reservation,
som en af ledamöterne i Särskilda Utskottet vid sistlidne riksdag,
Herr Adlersparre, afgaf mot Utskottets betänkande, och hvari det heter:
”Skärgårdsartilleriet deremot har på sin lott endast bemanningen af våra
”minsta pansarbåtar *), hvilka icke i något hänseende kunna räknas till det
^egentliga sjöförsvaret”, enär dessa små båtar, tungt bestyckade och pansrade,
”äro ur stånd att flyta i öppen sjö, och icke äro att anse annorlunda än
”flytande lavetter, uteslutande afsedda för den inre skärgården.”

Går man derefter till eu undersökning af hvad som med afseende på
personalens organiserande för dess vigtiga uppdrag blifvit uträttadt sedan delningens
genomförande, så visa sig resultaten dessvärre icke mera hugnande.

Sjöförsvarets samtliga ofvan uppräknade ångfartyg erfordra enligt Sjöförsvars-departementets
kommando-expeditions uppgift för sin bemanning,
läkare, maskinister, handtverkare och civile oberäknade:

officerare............................... 74.

underofficerare............................ 126.

och gemenskap......................... • • • 1,356._________

S:a 1,556 man.

Sjövapnets nuvarande stående personal, d. v. s. dess stam, utgöres af:
officerare (surnumeräre och 29 ännu vakanta platser icke inbe -

räknade) ............................ ld 3.

underofficerare (vakanta platser icke inberäknade)........ 220.

matroser och jungman (surnumerärer oberäknade)........ 400.

kanonierer............................... 200.

skeppsgossar.............................. 150.

båtsmän................................ 5,676.

Transport 6,789 man.

*) De båda större nu under byggnad varande pansarbåtarne äro öfver 134 fot långa
i vattenlinie!!. Korvetterna Najaden och Lagerbjelke äro 113,1 fot långa i vattenlinien
och korvetten (f. d. fregatten) af Chapman 136 fot. Motionärens anm.

Bih. till Riksd. Brok 1870. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 1 Höft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

Transport 6,789.

Dessutom eger sjöförsvaret att under krig påräkna:

5 klasser allmän sjöbeväriug, utgörande tillsammans omkring 24,700.
hvaribland ett icke obetydligt antal sysselsätter sig med fiske
och sjöfart å landsbygdens fartyg.

Af rikets handelssjöfolk voro år 1869 305 kaptener, 549 styrmän,
65 maskinister, 527 konstaplar och båtsmän samt
5,245 matroser och jungmän, d. v. s. tillsammans 6,691
rean i åldern mellan 20 och 35 år, och alltså tjenstskyldige
i krigstid ..................... 6,691.

S:a summarum 38,180 man,
marinregementet, reserv- och indragningsstater, mariningeniörs-, civil-, medicinal-
och klerecistater, varfstater in. fl. oberäknade.

Med afseende på ofvannämnda, för sjöförsvarets nu egande ångfartygsmateriel
behöfliga 126 underofficerare och 1,356 man gemenskap, eller tillsammans
1,482 man, är att märka:

1) att samma antal ännu blir tillräckligt, sedan monitorn Loke och.
korvetten Balder blifvit färdiga; sedan monitorerna John Ericsson, Thordön
och Ikling blifvit försedda med nya torn samt tidsenlig bestyckning; sedan
fregatten Vanadis samt pansarfartyget öarmer erhållit tidsenlig bestyckning;
och sedan, i stället för korvetterna GeUe och Thor, ångfartyget Valkyrian
samt de tio kanonangsluparne, hvilka derefter torde få anses såsom öfningsoch
fredsfartyg, blifvit anskaffade, t. ex.

3 st. tornfartyg med rörligt torn, snarlika Loke,

10 st. tornfartyg med fast torn lika de nu under byggnad varande, och

10 st. ^minångfartyg, d. v. s. till och med den tidpunkt då vi ensamt
på nybyggnader och förstärkningar af krigsfartygs materiel användt
ytterligare omkring J 0 millioner riksdaler riksmynt.

2) att hvarken för närvarande eller efter nyss supponerade nybyggnader
erfordras, att samtlige desse 1,482 man uteslutande utgöras af stamtrupp.
Under alla tider och i alla länder har man ansett obehöfligt att för besättandet
af alla poster ombord i ett krigsfartyg hafva fäst manskap, d. v. s. stamtrupp,
och ännu obehöfligare torde detta få anses vara i vår, ångkraftens,
tid, synnerligast vid ett kustförsvar och å Ericssonska tornfartyg utan tackling.
Ännu vid den tidpunkt då vår sjökrigsmateriel blifvit förstärkt på sätt
exempelvis ofvan antagits, skulle 1,000 man, d. v. s. två tredjedelar af besättningarnes
hela numerär, väl disciplinerade och öfvade, vara en mera än
tillräcklig stam af underbefäl och manskap för vår marin, äfven om man då
ännu icke funnit skäl vara att skapa eu reserv bland dem af landets sjövana
befolkning, hvilka i krigstid äro tjenstepligtiga. Med en väl organiserad och
tillräckligt manstark dylik reserv torde för den nämnda materielen ett ännu

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

mindre antal inom stammen vara till fyllest. Norges ”Somilitrere korps", den
enda stamtrupp norska marinen eger, räknar 342 man, underofficerare, matroser
och skeppsgossar. Norska marinens officerskår består af 84 personer.
Danska marinens enda stamtrupper äro ”Artillerikorpset” och ”Matroskorpset.”
”Artillerikorpset” utgöres, officerarne oberäknade, af 103 underofficerare af
1 :sta klassen samt ett obestämdt antal underofficerare af 2:dra klassen, d. v. s.
korporal, af hvilka 30 göra tjenst i fredstid. ”Matroskorpset” utgöres, befäl
oberäknad!, af 2 skeppare, 75 underofficerare af lista klassen samt ett
obestämdt antal underofficerare af 2:dra klassen, af Indika 24 i ständig tjenst
i fredstid. Danska flottans officerskår räknade, enligt 1870 års rulla, 103
officerare, förutom 15 reservlöjtnanter. Måhända torde dessa siffertal till en
del förklara, huruledes Danmark såväl som Norge kunnat åstadkomma kraftigare
sjöförsvar än det vi i närvarande stund ega, och detta ehuru t. ex.
hela anslaget till norska marinen för åren 1869, 1870 och 1871 tillsammans
endast utgjorde 1,221,000 norska specier, d. v. s. omkring 1,620,000 riksdaler
svenskt riksmynt om året, eller i rund summa 2,600,000 riksdaler om
året mindre än vårt eget sjöförsvars nuvarande ordinarie anslag, hvarvid den
del af båtsmansljållets kostnad, som icke synes i riksstaten, antagits motsvara
hvad af femte hufvudtiteln utgår ”för handeln.” Det torde vara obestridligt,
att om denna årliga skilnad i de båda marinernas kostnad af mera än 2 1/2
millioner riksdaler, i stället för att såsom nu, lindrigast sagd!, gagnlöst förspillas,
i stället finge, allt efter som den kunde blifva tillgänglig, användas
till anskaffande af tidsenlig och efter vår kusts beskaffenhet lämpad sjökrigsmateriel
samt till underhållandet och ötvandet af den för denna materiel
nödiga personal af stam och reserv, så skulle, utan några nya anslag, ett så
beskaffad! kustförsvar kunna åstadkommas, att nationen dertill med skäl
kunde sätta förtroende, synnerligen då man erinrar sig, att våra mäktiga
grannars marinbudgeter hufvudsakligen tagas i anspråk för skapandet och
vidmakthållandet af sådana för strid på hafvet afsedda flottor, som en stormakt
behöfver. Att båtsmanshållet icke kunde utgöra en beståndsdel af en
dylik organisation vågar jag anse framgå jemväl af de fakta rörande denna
institution, hvilka uti den af mig till 1870 års riksdag afgifna motionen
N:o 4, framställdes. För att kunna inse båtsmanshållets olämplighet såsom
stamtrupp torde det emellertid vara tillräckligt att erinra sig:

att staten icke sjelf anskaffar dessa dess tjenare, utan att de anskaffas
af personer, hvilkas intresse i de aldra flesta fäll bjuder, att, såvidt sig göra
låter, undvika för sjötjensten lämpliga aspiranter;

att båtsmannen, en gång antagen, i verkligheten är lika oafsättlig som
hvilken som helst bland statens tjenare, och måhända mindre än någon annan
statens tjenare har anledning att vinnlägga sig om duglighet i det yrke
han hetes tillhöra; ty rotens vilkor äro lika för den ypperste örlogsmatrosen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

och den odugligaste lättingen; men den förre, som till följd af sin duglighet
är mera eftersökt, löper fara att längre än den oduglige hållas borta från
sitt hem och sitt egentliga yrke — jordtorparens.

Med afseende för öfrigt på resultaten af öfningsanslagens användande
under åren 1867, 1868 och 1869, anhåller jag jemväl att fä hänvisa till
den ofvan omnämnda motionen N:o 4 vid 1870 års riksdag. De uppgifter,
som deruti återfinnas rörande den årliga öfningstiden för de olika kategorierna
af personalen, torde bland "annat nogsamt visa, huruledes försöken att
öfva en mångdubbelt större personal än vapnet behöfver, jemväl ledt derhän,
att icke någon erhållit nöjaktig öfning. Samma förfaringssätt har fortgått
under sistlidna år. Icke ens för de vid sjöförsvaret enligt Kongl. Maj:ts
upprepade gånger uttalade åsigt icke behöfliga numren af båtsmanshållet har
undantag gjorts. Alla, dugliga som odugliga, kommenderas, om åldern eller
annan orsak derför icke lägger hinder i vägen, till tjenstgöring ombord, och
detta under det att, såsom t. ex, för närvarande är fallet, 360 man af matroskåren,
sjövapnets kärna, med sökt och jemförelsevis föga gagnande sysselsättning
vistas i land vid stationen, utsatte för garnisonslifvets, synnerligen
för sjömannen, skadliga inflytande.

1870 års öfningar hafva äfven i det afseendet varit anmärkningsvärda,
att de båda kårerna derunder till en del bytt råler, i det att den kår, hvars
uppgift enligt Grunderna ”uteslutande bör blifva krigföringen uti den inre
skärgården”, sett sina öfningar utsträckta till Kattegatt och Skagerack samt
bortom Gotland, under det att återigen monitorn John Ericsson, tillhörande
den kongl. flottan, verkställt rekognosceringar och uppgjort försvar splaner
i de aldra innersta vikarne af Stockholms skärgård.

Är det tänkbart att under sådana förhållanden med afseende på materiel
och personal som dem, hvilka jag nu sökt framställa, med en sådan ”organisation,”
och med ett stort antal af så godt som sysslolöst befäl, underbefäl och manskap af
stammen bundet tid stationerna, disciplin, intresse och nit för tjensten, samt yrkesduglighet
skola kunna fortlefva! synnerligen då af den nya ”organisationen”
hittills utom personalens delning och uniformering icke någonting medhunnits,
under det att deremot samtliga de reglementen och ordningar, efter hvilka
tjensten i fartyg skulle skötas och materielen i stort som smått handhafvas
och användas, äro qvarlefvor från en försvunnen, segellinieskeppens, roddkanonbåtarnes
och de till dylika fartyg hörande kanonernas tid, och följaktligen
på nuvarande förhållanden i de flesta delar alldeles otillämpliga. Det
må synas förvånande, att ett dylikt tillstånd kan förefinnas utan att eu allmän
och kraftig protest deremot höjt sig. Ehuru det ej torde vara lämpligt
att här söka belysa orsakerna till detta förhållande, må det likväl tillåtas
mig att fästa uppmärksamheten vid ett par omständigheter, som dermed ega
sammanhang.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

Då t. ex., landtförsvarets ordnande är i fråga, anser, snart sagdt, hvar
och en att han derom kan bilda sig ett på sakkännedom grundadt omdöme;
då frågan deremot rörer det för ett land sådant som Sverige ej mindre vigtiga
sjöförsvaret, skjuter man den lika allmänt ifrån sig till följd af den
olycksbringande och, enligt min uppfattning, ogrundade åsigten, att det är
nödvändigt vara yrkesman för att deruti kunna döma. Yrkesmännen återigen,
d. v. s. sjöofficerarne, äro såsom militärer och. låntagande tjensteman i
en sådan ställning, att det fordras ett synnerligen osannolikt sammanträffande
af flera omständigheter, för att någon kraftig protest från deras sida
skall utgå eller nå allmänheten.

På grund af hvad nu blifvit anfördt vågar jag föreslå:

att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maja

A. uttala såsom sin åsigt:

l:o. Att hufvuduppgiften för Sveriges sjökrigsmakt är att i
händelse af krig utgöra ett kraftigt kust- och skärgårdsförsvar, och
att alltså sjöförsvarets personal och materiel böra organiseras och
beredas med hufvudsakligt afseende på denna uppgift.

‘2:o. Att talrikare sjökrigspersonal icke bör vara ständigt uppsatt
än som erfordras till stam för vårt sjöförsvar, och att den
personal, som kan beräknas derutöfver komma att erfordras, bör,
enligt derför från tid till tid fastställd plan, stå att erhålla ur eu
reserv, organiserad ibland dem af landets sjöfartsidkande befolkning,
hvilka i krigstid äro tjenstepligtiga.

3:o. Att vid tillämpningen på befäls- och underbefälspersonalen
af den i andra punkten uppställda regel bör iakttagas, att de officerare
och underofficerare, hvilka i och för krigsfartygsmaterielens
användande komma att finnas, organiseras på en kår.

4:o. Att båtsmanshållet, som numera icke motsvarar det dermed
afsedda ändamålet, bör, så fort sådant med afseende på det
allmännas fördel låter sig göra, upphöra att utgöra eu del af sjöförsvarets
personal.

5:o. Att stations- och varfstjensten samt redovisningsväsendet
och förvaltningen böra, i sammanhang med förminskandet af den
fasta sjökrigsper sonalen samt båtsmanshällets upphörande, förenklas,
hvarvid väl organiserade in- och utländska privata etablissementer
i tillämpliga delar böra tjena såsom förebild.

Bill. till Jiilcsd. Prof. 1871. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.

B. för sin dd besluta:

l:o. Att i mån af nuvarande båtsmäns inträffande afgång de
nummer af båtsmanshållet, rörande hvilka icke innevarande års
Riksdag tilläfventyrs annorledes beslutar, må sättas på vakans tillsvidare,
samt de i följd deraf inflytande vakansafgifterna tillsvidare
af Kongl. Maj:t disponeras för beredande af nödig bevakning och
handräckning vid sjöförsvarets stationer, och hvad derutaf för
detta ändamål icke erfordras, för anskaffandet af nödig sjökrigsmateriel.

2:o. Att de besparingar, Indika kunna göras å de på femte
hufvudtiteln under rubrikerna ”Aflöningsstater”, ”Materielen” och
”Diverse anslag” för närvarande uppförda anslag, må af Kongl.
Maj:t disponeras i och för förenkling af förvaltning och redovisning
vid sjövapnets stationer, och hvad som för detta ändamål
icke erfordras, för anskaffande af nödig sjökrigsmateriel.

C. hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla:

Att, i händelse de af Riksdagen ofvan uttalade åsigter vinna
Kongl. Maj:ts godkännande, Kongl. Maj:t täcktes till eu kommande
Riksdag i ämnet aflåta nådigt förslag.

Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.

Stockholm den 23 Januari 1871.

F. Ad:son Palander.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MAECUS 1871.