Från och med den 1 juli införs nationella krav på kunskaper i svenska för personal inom äldreomsorgen. Syftet är tydligt: att säkerställa god kommunikation, trygghet och kvalitet i omsorgen. Det är en viktig och rimlig ambition. Vi menar att samma krav bör gälla även inom LSS-verksamheten.
Personer som bor på LSS-boenden har ofta omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar. Många har kommunikationssvårigheter, kognitiva utmaningar eller behov av alternativ och kompletterande kommunikation. I dessa verksamheter är goda kunskaper i svenska ett avgörande verktyg för delaktighet, självbestämmande och rättssäkerhet.
När personalen inte har tillräckliga kunskaper i svenska riskerar viktiga instruktioner, medicinska ordinationer och individuella genomförandeplaner att misstolkas. Det påverkar både kvaliteten på stödet och den enskildes trygghet. För personer som är helt beroende av personalens stöd i vardagen kan bristande kommunikation få allvarliga konsekvenser.
Om vi anser att språklig kompetens är avgörande inom äldreomsorgen bör vi rimligen göra samma bedömning inom LSS-boenden. Rätten till god, trygg och säker omsorg ska inte vara beroende av vilken verksamhetsform stödet ges inom eller var i landet man bor.
Att införa språkkrav handlar om att säkerställa kvalitet, säkerhet och likvärdighet. Samtidigt måste medarbetare som behöver stärka sina kunskaper i svenska ges möjlighet att göra det genom språkutbildning och andra språkutvecklande insatser.
Det behövs därför ett tydligare nationellt ansvar för att säkerställa tillräckliga kunskaper i svenska även inom LSS-verksamheten. Personer med funktionsnedsättning ska kunna känna samma trygghet i att personalen förstår och kan göra sig förstådd som den som tar emot stöd och omsorg inom äldreomsorgen.
|
Camilla Rinaldo Miller (KD) |
|