av Lorena Delgado Varas (-)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Den långvariga ekonomiska, finansiella och kommersiella blockaden som USA upprätthåller mot Kuba är en av världens mest omfattande och utdragna former av ensidiga tvångsåtgärder mot ett land. Blockaden har pågått i över 60 år och påverkar i dag hela det kubanska samhället: tillgången till livsmedel, mediciner, sjukvårdsutrustning och energi samt möjligheten att bedriva internationell handel.
USA:s blockad har år efter år fördömts av en överväldigande majoritet av världens stater i FN:s generalförsamling. Senast röstade 187 länder för att blockaden ska upphöra, medan endast USA och Israel röstade emot. Trots detta fortsätter blockaden. Den skärps dessutom genom den extraterritoriella lagstiftningen Helms-Burton Act, som även slår mot tredje land och dess företag. Inspirerat av detta har alltså Trumpadministrationen gått ett steg längre än tidigare blockadpolitik genom en ny exekutiv order från presidenten. Denna order, som undertecknades den 29 januari 2026, deklarerar ett nationellt nödläge och ger regeringen rätt att införa tullar på varor från alla länder som direkt eller indirekt säljer eller förser Kuba med olja. Syftet med detta är enligt Trumpadministrationen att kraftigt minska eller helt stoppa Kuba från att få tillgång till olja, vilket är avgörande för landets energiförsörjning.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Utrikesdepartementet i dag meddelar avrådan från resor till Kuba, samtidigt som regeringen inte redovisar några beslut om humanitärt stöd, medicinsk hjälp eller politiska initiativ för att lindra de konsekvenser som blockaden orsakar.
Sveriges regering har enligt folkrätten inte bara rätt utan i praktiken också en skyldighet att inte bidra till eller legitimera allvarliga folkrättsbrott samt att agera när grundläggande mänskliga rättigheter systematiskt kränks.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard: