Skärpta regler för unga lagöverträdare

1	Förslag till riksdagsbeslut	Prop. 2025/26:246

Regeringens förslag:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i social- försäkringsbalken.

4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrotts- lagen (1971:69).

7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

8.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet.

9.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister.

10.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister.

11.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister.

12.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

13.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

14.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

15.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.

16.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611).

17.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

18.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunika- tion i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

19.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunika- tion i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

20.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

21.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om över-
vakningsåtgärder inom Europeiska unionen.	7
	7

Om någon har begått brott innan han eller hon fyllt arton år ska hans eller hennes ungdom beaktas i skä- lig omfattning vid straffmätningen. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till den tilltalades ålder vid tid- punkten för brottet och till brotts- typen. Rätten får då döma till lind-

2	Lagtext	Prop. 2025/26:246

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 32 kap. 3 § ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 32 kap. 3 a § ska betecknas 32 kap. 3 §,

dels att 1 kap. 6 §, 29 kap. 7 §, 32 kap. 1 och 4 §§ och 38 kap. 20 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 32 kap. 1 a och 1 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §2

För brott som någon begått innan	För brott som någon har begått
han fyllt femton år får inte dömas	innan han eller hon fyllt femton år
till påföljd.	får det inte dömas till påföljd.
	För brott som någon har begått
	när han eller hon fyllt tretton men
	inte femton år får det dock dömas
	till påföljd om
	1. det för brottet inte är före-
	skrivet lindrigare straff än fängelse
	i fyra år, eller
	2. det är fråga om försök, förbe-
	redelse eller stämpling till sådant
	brott som avses i 1.

29kap. 7 §3

Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas sär- skilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

1	Senaste lydelse av
32 kap. 3 § 2006:891
32 kap. 3 a § 2021:1103.
2	Senaste lydelse 1988:942.	9
3	Senaste lydelse 2021:1103. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.	9

Prop. 2025/26:246

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är före- skrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fängelse i högst fjorton år.

Första stycket gäller inte för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt arton år, om

1.det för brottet inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse

iett år,

2.det är fråga om försök, förbe- redelse eller stämpling till eller un- derlåtenhet att avslöja eller för- hindra sådant brott som avses i 1, eller

3.brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer.

rigare straff än vad som är före- skrivet för brottet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i arton år.

			32 kap.
			1 §4
	Den som har begått brott innan			Den som har begått brott innan
	han eller hon fyllt arton år får			han eller hon fyllt arton år får
	dömas till ungdomsvård om han			dömas till ungdomsvård om han
	eller hon har ett särskilt behov av			eller hon har ett särskilt behov av
	vård eller annan åtgärd enligt			vård eller annan åtgärd enligt
	socialtjänstlagen		(2025:400) eller	socialtjänstlagen	(2025:400) eller
	lagen	(1990:52)	med särskilda	lagen (1990:52)	med särskilda
	bestämmelser om vård av unga och			bestämmelser om vård av unga och
	sådan vård eller åtgärd kan beredas			sådan vård eller åtgärd kan beredas
	den unge. Vården och åtgärderna			den unge. Vården och åtgärderna
	ska syfta till att motverka att den			ska syfta till att motverka att den
	unge	utvecklas ogynnsamt. Även		unge utvecklas ogynnsamt.
	den som har begått brott efter det
	att han eller hon fyllt arton år får
	dömas till ungdomsvård om det
	finns särskilda skäl för det. Den
	som har fyllt tjugoett år får inte
	dömas till ungdomsvård.
				Den som har fyllt arton år när
				dom meddelas får dömas till ung-
				domsvård endast om det finns sär-
				skilda skäl för det. Den som har fyllt
10	4 Senaste lydelse 2025:403.

Prop. 2025/26:246

				skilda bestämmelser om vård av
				unga, ska den vårdplan som upp-
				rättats av socialnämnden fogas till
				domen.
				1 b §
				Om det genom brottet har upp-
				kommit skada på egendom får
				rätten, i samband med att den
				dömer till ungdomsvård, föreskriva
				att den unge på tid och sätt som
				anges i domen ska biträda den ska-
				delidande med visst arbete. Före-
				skriften ska avse arbete som syftar
				till att avhjälpa eller begränsa
				skadan eller annars framstår som
				lämpligt med hänsyn till brottets
				och skadans art. En sådan före-
				skrift får beslutas endast med den
				skadelidandes samtycke och under
				förutsättning att det bedöms vara
				ägnat att främja den unges anpass-
				ning i samhället.
			4 §5
Om den dömde i väsentlig grad				Om den dömde i väsentlig grad
underlåter att göra vad som åligger				bryter mot vad som gäller för
honom eller henne enligt en				honom eller henne enligt en före-
föreskrift vid ungdomsvård om att				skrift vid ungdomsvård om att han
han eller hon ska följa ett				eller hon ska följa ett ungdoms-
ungdomskontrakt	eller	enligt	en	kontrakt eller enligt en dom på
dom på ungdomstjänst eller ung-				ungdomstjänst eller ungdomsöver-
domsövervakning,	får	rätten	på	vakning, får rätten på talan av
talan av åklagare undanröja en				åklagare undanröja den påföljd som
annan påföljd än böter som dömts				dömts ut för brottet och bestämma
ut för brottet och bestämma en ny				en ny påföljd för detta. I stället för
påföljd för detta. I stället för att				att undanröja påföljden får dock
undanröja påföljden får dock rätten				rätten meddela den dömde en var-
meddela den dömde en varning, om				ning, om det är en tillräcklig åtgärd.
det är en tillräcklig åtgärd.
Om, av annat skäl än som anges i				Om, av annat skäl än som anges i
första stycket, den planerade vår-				första stycket, den planerade vår-
den eller de planerade åtgärderna				den eller de planerade åtgärderna
enligt ett ungdomskontrakt eller en				enligt ett ungdomskontrakt eller en
vårdplan inte kommer till stånd				vårdplan inte kommer till stånd
eller vården eller åtgärderna kom-				eller vården eller åtgärderna kom-
mit att i väsentlig grad avvika från				mit att i väsentlig grad avvika från
vad som planerats i kontraktet eller				vad som planerats i kontraktet eller

5Senaste lydelse 2020:617.

vårdplanen, får rätten på talan av	vårdplanen, får rätten på talan av Prop. 2025/26:246
åklagare undanröja en annan på-	åklagare undanröja den påföljd som
följd än böter som dömts ut för	dömts ut för brottet och bestämma
brottet och bestämma en ny påföljd	en ny påföljd för detta. Detsamma
för detta. Detsamma gäller om, av	gäller om, av annat skäl än som
annat skäl än som anges i första	anges i första stycket, en dom på
stycket, en dom på ungdomstjänst	ungdomstjänst inte till väsentlig del
inte till väsentlig del kan fullgöras	kan fullgöras inom skälig tid eller,
inom skälig tid eller, beträffande	beträffande ungdomsövervakning,
ungdomsövervakning, de före-	de föreskrivna åtgärderna enligt en
skrivna åtgärderna enligt en verk-	verkställighetsplan inte kommer till
ställighetsplan inte kommer till	stånd eller åtgärderna kommit att i
stånd eller åtgärderna kommit att i	väsentlig grad avvika från vad som
väsentlig grad avvika från vad som	föreskrivits i verkställighetsplanen.
föreskrivits i verkställighetsplanen.
Om mer än en påföljd undanröjs får rätten bestämma en gemensam
påföljd för den samlade brottsligheten.
Om rätten beslutar om undan-	Om rätten beslutar om undan-
röjande enligt första eller andra	röjande enligt första eller andra
stycket ska den, när den nya på-	stycket ska den, när den nya på-
följden bestäms, ta skälig hänsyn	följden bestäms, ta skälig hänsyn
till vad den dömde har undergått till	till vad den dömde har undergått till
följd av den undanröjda påföljden	följd av den undanröjda påföljden
eller de undanröjda påföljderna och	eller de undanröjda påföljderna.
till böter som har dömts ut enligt
3 § första stycket 2.

38kap.

20 §6

Regeringen eller den myndighet			Regeringen eller den myndighet
som	regeringen bestämmer	får	som	regeringen bestämmer	får
meddela föreskrifter om ersättning			meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som har			från staten för skador som har
orsakats av den dömde vid sådant			orsakats av den dömde vid sådant
oavlönat arbete som avses i 27 kap.			oavlönat arbete som avses i 27 kap.
2 a §	första stycket, 28 kap.	2 a §	2 a §	första stycket, 28 kap.	2 a §
första stycket samt 32 kap. 2 § eller			första stycket och 32 kap. 2 §.

3§ första stycket 1.

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.För ungdomsvård som har dömts ut i förening med böter gäller

32kap. 4 § i den äldre lydelsen.

3.För ungdomstjänst som har dömts ut enligt den upphävda 32 kap. 3 § gäller 38 kap. 20 § i den äldre lydelsen.

6 Senaste lydelse 2006:892.

2.3	Förslag till lag om ändring i		Prop. 2025/26:246
	socialförsäkringsbalken
Härigenom	föreskrivs att 7 kap.	2 § socialförsäkringsbalken	ska ha
följande lydelse.
Lydelse enligt lagrådsremissen		Föreslagen lydelse
En begränsad rätt till social-
försäkringsförmåner för den som

avtjänar säkerhetsförvaring eller fängelsestraff i kontrollerat boende

7kap. 2 §

Försäkrad för statligt personskadeskydd enligt 43 kap. är

1.den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, eller inställer sig till mönstring eller annan uttagning enligt den lagen eller genomgår militär utbildning inom Försvarsmakten som rekryt,

2.den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med en kommunal organisation för räddningstjänst enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, eller i räddningstjänst enligt 10 kap. 1 § andra stycket luftfarts- lagen (2010:500),

3.den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som avtjänar fängelsestraff med elektronisk övervakning i kontrollerat boende, är häktad, anhållen eller i annat fall intagen eller tagen

iförvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest,

4.den som utför samhällstjänst på grund av en föreskrift som har med- delats med stöd av 27 kap. 2 a § eller 28 kap. 2 a § brottsbalken,

5. den som utför ungdomstjänst	5. den som utför ungdomstjänst
enligt 32 kap. 2 § eller 3 § första	enligt 32 kap. 2 § brottsbalken, och
stycket 1 brottsbalken, och

6.den som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 kap. 5 § första stycket 2 lagen (2025:1053) om verkställig- het av fängelsestraff med elektronisk övervakning.

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.För den som utför ungdomstjänst som har dömts ut enligt den upp- hävda 32 kap. 3 § brottsbalken gäller 7 kap. 2 § i den äldre lydelsen.

Prop. 2025/26:246 2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167)
	med särskilda bestämmelser om unga
	lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

dels att 1, 25, 27, 29, 30, 30 b–32, 38 och 41 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 38 e och 38 f §§, och

närmast före 38 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
1 §1
I denna lag finns särskilda be-	I denna lag finns särskilda be-
stämmelser om handläggning hos	stämmelser om handläggning hos
Polismyndigheten, åklagare och	Polismyndigheten, åklagare och
domstol av mål och ärenden om	domstol av mål och ärenden om
brott där den misstänkte inte har	brott där den misstänkte inte har
fyllt tjugoett år.	fyllt arton år.

I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

1 a §

I 31–38 d §§ finns bestämmelser om handläggning av mål och ären- den där någon misstänks för att före femton års ålder ha begått ett brott. I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tilläm- pas dock i stället 38 e och 38 f §§.

25 §2

Mål i tingsrätt och hovrätt mot	Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år	den som inte har fyllt arton år ska,
skall, om det inte möter hinder,	om det inte möter hinder, hand-
handläggas av lagfarna domare	läggas av lagfarna domare som sär-
som särskilt har utsetts av dom-	skilt har utsetts av domstolen att
stolen att handlägga sådana mål.	handlägga sådana mål. Detsamma
Detsamma skall gälla i fråga om	ska gälla i fråga om nämndemän
nämndemän som anlitas för tjänst-	som anlitas för tjänstgöring i såd-
göring i sådana mål.	ana mål.

I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem som avses i första stycket anlitas.

16	1	Senaste lydelse 2014:650.
16	2	Senaste lydelse 2001:152.

27 §3

Mål mot den som inte har fyllt	Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år ska, om målet avser brott	arton år ska, om målet avser brott
på vilket fängelse kan följa, om	på vilket fängelse kan följa, om
möjligt sättas ut till handläggning	möjligt sättas ut till handläggning
på ett sådant sätt att målet inte drar	på ett sådant sätt att målet inte drar
till sig uppmärksamhet.	till sig uppmärksamhet.
Rätten får i mål mot den som inte	Rätten får i mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år besluta att målet	har fyllt arton år besluta att målet
ska handläggas inom stängda dör-	ska handläggas inom stängda dör-
rar, om offentlighet vid förhand-	rar, om offentlighet vid förhand-
lingen är till uppenbar olägenhet på	lingen är till uppenbar olägenhet på
grund av den uppmärksamhet den	grund av den uppmärksamhet den
tilltalade kan antas bli föremål för.	tilltalade kan antas bli föremål för.
Om rätten anser att ett sådant beslut	Om rätten anser att ett sådant beslut
bör meddelas och om någon som	bör meddelas och om någon som
har fyllt tjugoett år också är tilltalad	har fyllt arton år också är tilltalad i
i målet, ska rätten handlägga åtalet	målet, ska rätten handlägga åtalet
mot den som är under tjugoett år	mot den som är under arton år som
som ett särskilt mål, om det kan ske	ett särskilt mål, om det kan ske utan
utan att utredningen avsevärt för-	att utredningen avsevärt försvåras.
svåras.

Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rättens ordförande tillåta att den tilltalades anhöriga och andra vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara vid handläggningen.

I mål mot den som inte har fyllt arton år ska tingsrätten hålla huvud- förhandling även om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

29 §4

Mål mot den som inte har fyllt		Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år	ska alltid behandlas	arton år ska alltid behandlas skynd-
skyndsamt.		samt.

Om det väcks allmänt åtal mot den som inte har fyllt arton år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister iakttas som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad. Den förlängda tidsfrist som anges i 45 kap. 14 § andra stycket andra me- ningen rättegångsbalken ska dock inte tillämpas.

Om rätten begär ett yttrande från socialnämnden enligt 28 §, ska nämn- den yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling enligt reglerna i andra stycket. Om ärendets beskaffenhet motiverar det, får yttrandet med rättens medgivande lämnas senare.

3Senaste lydelse 2021:1096.

4Senaste lydelse 2014:321.

Prop. 2025/26:246

				30 §5
I mål mot den som inte har fyllt					I mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år skall, om det inte möter					arton år ska, om det inte möter
synnerliga hinder, domen avkunnas					synnerliga hinder, domen avkunnas
muntligen vid huvudförhandlingen.					muntligen vid huvudförhandlingen.
I övrigt gäller 30 kap. 7 §				rätte-	I övrigt gäller 30 kap. 7 § rätte-
gångsbalken.					gångsbalken.
				30 b §6
					Om någon som dömts till ung-
					domsvård eller ungdomstjänst
					bryter mot vad som gäller för
					honom eller henne enligt en före-
					skrift vid ungdomsvård om att följa
					ett ungdomskontrakt eller enligt en
					dom på ungdomstjänst får åkla-
					garen besluta om att varning ska
					meddelas den unge.
Om någon som dömts till ung-					Åklagaren får också, i stället för
domsvård,	ungdomstjänst			eller	att väcka talan enligt 32 kap. 4 §
ungdomsövervakning		i	väsentlig		brottsbalken, besluta om varning
grad underlåter att göra vad som					om någon som dömts till ungdoms-
åligger honom eller henne enligt en					vård, ungdomstjänst eller ung-
föreskrift vid ungdomsvård om att					domsövervakning i väsentlig grad
följa ett ungdomskontrakt eller en-					bryter mot vad som gäller för
ligt en dom på ungdomstjänst eller					honom eller henne enligt en före-
ungdomsövervakning		får	åklaga-		skrift vid ungdomsvård om att följa
ren i stället för att väcka talan en-					ett ungdomskontrakt eller enligt en
ligt 32 kap.	4 § brottsbalken be-				dom på ungdomstjänst eller ung-
sluta att varning ska meddelas den					domsövervakning, om detta be-
unge, om detta bedöms vara en					döms vara en tillräcklig åtgärd.
tillräcklig åtgärd.
Varning ska så snart det kan ske					Varning ska så snart det kan ske
meddelas den unge vid ett person-					meddelas den unge vid ett person-
ligt möte. Den unges vårdnads-					ligt möte eller, om det finns skäl för
havare eller annan som svarar för					det och det inte är olämpligt, vid ett
den unges vård och fostran samt					möte genom ljud- och bildöver-
annan som har en fostrande roll i					föring. Den unges vårdnadshavare
förhållande till den unge ska kallas					eller någon annan som svarar för
till mötet, om det inte möter hinder					den unges vård och fostran samt
eller annars finns särskilda skäl mot					annan som har en fostrande roll i
det. Även företrädare för social-					förhållande till den unge ska kallas
tjänsten bör ges tillfälle att närvara.					till mötet, om det inte möter hinder
Om frågan om varning gäller ung-					eller annars finns särskilda skäl mot
domsövervakning bör i stället före-					det. Även företrädare för socialtjän-
trädare för Kriminalvården ges till-					sten bör ges tillfälle att närvara. Om
fälle att närvara. Kan ett personligt					frågan om varning gäller ungdoms-

5Senaste lydelse 1994:1760.

6Senaste lydelse 2020:618.

möte inte komma till stånd, ska den	övervakning bör i stället före-
unge underrättas skriftligen om	trädare för Kriminalvården ges till-
beslutet.	fälle att närvara. Kan ett möte inte
	genomföras, ska den unge under-
	rättas skriftligen om beslutet.

Vid mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra vad följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.

31 §7

Kan någon misstänkas för att före	Om någon kan misstänkas för att
femton års ålder ha begått ett brott	före femton års ålder ha begått ett
för vilket det inte är föreskrivet	brott för vilket det inte är före-
lindrigare straff än fängelse i ett år	skrivet lindrigare straff än fängelse
eller ett straffbelagt försök, en	i ett år eller ett straffbelagt försök,
straffbelagd förberedelse eller en	en straffbelagd förberedelse eller en
straffbelagd stämpling till ett sådant	straffbelagd stämpling till ett sådant
brott ska en utredning om brottet	brott ska en utredning om brottet
inledas, om inte särskilda skäl talar	inledas, om inte särskilda skäl talar
emot det.	mot det.

På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1. om det behövs för att klarlägga	1. om det behövs för att klarlägga
om någon som har fyllt femton år	om någon som får dömas till på-
har tagit del i brottet,	följd har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

3.om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

7Senaste lydelse 2023:312.

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 Lydelse enligt prop. 2025/26:227			Föreslagen lydelse
		32 §
Bestämmelserna	om	förunder-	Bestämmelserna om			förunder-
sökning i 23 kap. 3, 4, 6–14 §§,			sökning i	23 kap.	3,	4,	6–14,
18 b–19, 21, 21 b–21 d och 24 §§			18 b–19, 21, 21 b–21 d och 24 §§
rättegångsbalken ska i		tillämpliga	rättegångsbalken ska		i	tillämpliga
delar gälla för en sådan utredning			delar gälla för en sådan utredning
som avses i 31 §. Efter att förhör			som avses i 31 §. I samband med
hållits med den unge ska bestäm-			förhör med den unge ska han eller
melserna om insyn i 23 kap. 18 §			hon informeras om sin rätt att inte
samma balk gälla i tillämpliga delar			behöva yttra sig över misstanken
för en sådan utredning. När utred-			och inte heller i övrigt behöva
ningen är slutförd ska bestämmel-			medverka till utredningen av sin
serna om insyn i	23 kap. 18 a §		egen skuld. Efter att förhör hållits
samma balk tillämpas. Det som			med den unge ska bestämmelserna
sägs om förundersökning och åtal i			om insyn i 23 kap. 18 § samma balk
den paragrafen ska i stället avse			gälla i tillämpliga delar för en sådan
utredning enligt 31 §		respektive	utredning. När utredningen är slut-
bevistalan enligt 38 §. Rätten att få			förd ska bestämmelserna om insyn
en kopia i 23 kap. 21 a § samma			i 23 kap. 18 a § samma balk tilläm-
balk gäller i de fall då en bevistalan			pas. Det som sägs om förundersök-
väcks.			ning och åtal i den paragrafen ska i
			stället avse utredning enligt 31 §
			respektive	bevistalan	enligt 38 §.
			Rätten att få en kopia			i	23 kap.
			21 a § samma balk gäller i de fall då
			en bevistalan väcks.

En utredning som avses i 31 § ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det är möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polismyndig- heten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten an- litas för att leda och genomföra den nya utredningen.

I tullbefogenhetslagen (2024:710) finns bestämmelser om att åklagare får begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en utredning enligt 31 §.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelseProp. 2025/26:246

38 §8

Åklagaren ska begära prövning i domstol av om den unge har begått ett brott (bevistalan) om

1. brottet har begåtts innan den unge har fyllt femton år,

2. det inte är föreskrivet lind-	2. det inte är föreskrivet lind-
rigare straff än fängelse i fem år för	rigare straff än fängelse i fyra år för
brottet, eller det är fråga om ett	brottet, eller det är fråga om ett
straffbelagt försök, en straffbelagd	straffbelagt försök, en straffbelagd
förberedelse eller en straffbelagd	förberedelse eller en straffbelagd
stämpling till ett sådant brott,	stämpling till ett sådant brott,

3.en utredning enligt 31 § har slutförts om brottet, och

4.det skulle ha funnits tillräckliga skäl för åtal om brottet hade begåtts efter att den unge har fyllt femton år.

Även om det är föreskrivet lind-	Även om det är föreskrivet lind-
rigare straff än fängelse i fem år för	rigare straff än fängelse i fyra år för
brottet får en bevistalan väckas om	brottet får en bevistalan väckas om
det finns synnerliga skäl för det.	det finns synnerliga skäl för det.

Bevistalan får inte väckas om det finns särskilda omständigheter som talar mot det.

Allvarliga brott begångna av den som har fyllt tretton men inte femton år

38 e §

I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tillämpas de bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller för en person som har fyllt femton år.

38 f §

Om åtal väcks i ett fall som avses

i1 kap. 6 § andra stycket brotts- balken får åklagaren begära att rätten, för det fall rätten finner att 1 kap. 6 § andra stycket brottsbal- ken inte är tillämplig, ändå ska pröva om den unge har begått ett brott. Vid bedömningen av om en sådan bevistalan ska väckas tillämpas 38 § andra och tredje styckena.

8 Senaste lydelse 2023:312.

Prop. 2025/26:246 2.6	Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
	(1971:69)
Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			17 §1
Förvaltningsmyndigheter			som	Förvaltningsmyndigheter			som
handlägger frågor om skatter eller				handlägger frågor om skatter eller
avgifter ska göra anmälan till åkla-				avgifter ska göra anmälan till åkla-
garen så snart det finns anledning				garen så snart det finns anledning
att anta att brott enligt denna lag har				att anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om				begåtts. Detta gäller dock inte om
det kan antas att brottet inte kom-				det kan antas att brottet inte kom-
mer att medföra påföljd enligt				mer att medföra påföljd enligt
denna lag eller om anmälan av				denna lag eller om anmälan av
annat skäl inte behövs. Skatteverket				annat skäl inte behövs. Skatteverket
får	fullgöra	anmälningsskyldig-		får	fullgöra	anmälningsskyldig-
heten till enhet inom myndigheten				heten till enhet inom myndigheten
som ska medverka vid brottsutred-				som ska medverka vid brottsutred-
ning, om det inte finns skäl att anta				ning, om det inte finns skäl att anta
att brottet föranleder annan påföljd				att brottet föranleder annan påföljd
än böter och den misstänkte kan				än böter och den misstänkte kan
antas	erkänna	gärningen.	Detta	antas	erkänna	gärningen.	Detta
gäller dock endast om den miss-				gäller dock endast om den miss-
tänkte fyllt tjugoett år.				tänkte fyllt arton år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från före- skrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

24	1 Senaste lydelse 2026:109.

e) vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelse- förbud, eller

6. genom dom i mål om bevis- talan enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare har förklarats ha begått brott.

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 3, 16 och 17 §§ lagen (1998:620) om belast- ningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§1

Registret ska innehålla uppgifter om den som

1.genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordnings- bot har ålagts påföljd för brott,

2.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4. på grund av åklagares beslut		4. på grund av åklagares beslut
enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken,		enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
9 eller 17 § lagen (1964:167) med		9 eller 17 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om	unga	särskilda bestämmelser om	unga
lagöverträdare eller 46 §	lagen	lagöverträdare eller 46 §	lagen
(1988:870) om vård av missbrukare		(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall inte har åtalats för brott,		i vissa fall inte har åtalats för brott,
eller
5. har meddelats

a)kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b)tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c)förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

d)tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller

e) vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelse- förbud.

16 §2

Prop. 2025/26:246

En uppgift i registret ska gallras

1.om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,

1.om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen eller har förklarat att den registrerade inte begått det brott som en bevistalan avser,

1Senaste lydelse 2024:8.

2Senaste lydelse 2024:8.

Prop. 2025/26:246 2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses

i1,

3.om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4.om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5.om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning har återkallats,

6.om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud, förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, tillträdes- förbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelse- förbud har upphävts, eller

7.när den registrerade har avlidit.

Lydelse enligt prop. 2025/26:132

Föreslagen lydelse

17 §

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigiv- ningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihets- berövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötes- verkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verk- ställd,

5.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare

ivissa fall gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskriv- ningen,

9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från på- följd gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

Prop. 2025/26:246 2.10	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621)
	om misstankeregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:621) om misstankeregister dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 a §
		Utöver vad som föreskrivs i 3 §
		ska registret				innehålla			uppgifter
		om den som har fyllt tretton år och
		som	enligt			förundersöknings-
		ledarens		bedömning				är	skäligen
		misstänkt		för		brott		som	avses i
		1 kap.	6 §		andra		stycket brotts-
		balken.
		Regeringen eller den myndighet
		regeringen bestämmer får meddela
		föreskrifter			om att registreringen
		ska begränsas på visst sätt.
		4 §
Regeringen meddelar	närmare	Regeringen				meddelar			närmare
föreskrifter om vilka	uppgifter	föreskrifter			om		vilka		uppgifter
registret skall innehålla om den		registret ska innehålla om den som
som skall registreras enligt 3 §.		ska registreras enligt 3 eller 3 a §.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.11	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621)				Prop. 2025/26:246
	om misstankeregister
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:621) om misstankeregister1
dels att 3 a § ska upphöra att gälla,
dels att 4 § ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt 2.10			Föreslagen lydelse
		4 §2
Regeringen meddelar		närmare	Regeringen meddelar	närmare
föreskrifter	om vilka	uppgifter	föreskrifter om vilka	uppgifter
registret ska innehålla om den som			registret ska innehålla om den som
ska registreras enligt 3 eller 3 a §.			ska registreras enligt 3 §.

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2031.

2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för uppgifter om misstankar om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

1Senaste lydelse av 3 a § 2026:000.

2 Senaste lydelse 2026:000.

Prop. 2025/26:246 2.20	Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96)
	om erkännande och verkställighet av
	frihetsberövande påföljder inom Europeiska
	unionen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 15 och 19 §§ lagen (2015:96) om erkän- nande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §1

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får inte erkännas och verkställas i Sverige

1.om mindre än sex månader av påföljden återstår att avtjäna när domen tas emot av Kriminalvården,

2.om den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag och det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilagan till denna lag och för vilken det i den andra statens lagstiftning är föreskrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom

iSverige eller i en annan stat och domen fått laga kraft och påföljden vid en fällande dom har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat som meddelat domen,

5. om den dömde vid tidpunkten	5. om den dömde enligt 1 kap.
för brottet inte fyllt femton år,	6 § brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestäm- melser om immunitet,

7.om domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget som avses i 6 § att något av rambeslutets villkor i artikel 9.1 i är uppfyllt,

8.om påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här, eller

9.om den andra staten inte har lämnat Sverige tillstånd till att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för annan gärning än den som avses i domen och som begicks före översändandet av domen.

15 §

En dömd person får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten anhållas av åklagare om det finns risk att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag.

40	1 Senaste lydelse 2025:163.


2.22	Förslag till lag om ändring i lagen (2015:650)		Prop. 2025/26:246
	om erkännande och verkställighet av
	frivårdspåföljder inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2015:650) om erkännande och
verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

En dom på frivårdspåföljd får inte erkännas eller verkställas i Sverige

1.om det återstår mindre än sex månader av den tid som den dömde ska iaktta en skyldighet som avses i 3 §,

2.om den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag och det inte är fråga om en sådan gärning som finns angiven i bilagan till denna lag och för vilken det i den andra statens lagstiftning är före- skrivet en frihetsberövande påföljd i tre år eller mer,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom

5. om den dömde vid tidpunkten	5. om den dömde enligt 1 kap.
för brottet inte fyllt femton år,	6 § brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestäm- melser om immunitet,

7.om domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget som avses i 6 § att något av de villkor som anges i artikel 11.1 h i rådets rambeslut 2008/947/RIF är uppfyllt, eller

8.om påföljden innefattar en medicinsk eller terapeutisk behandling som inte kan verkställas här.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

Prop. 2025/26:246 2.23	Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693)
	om polisens behandling av personuppgifter
	inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 4 § lagen (2018:1693) om polisens be- handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2025/26:227

Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §

Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

1.varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångs- balken och som därefter genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,

2.varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

3.dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminal- registret och uppgifternas innehåll.

Sådana uppgifter som avses i	Sådana uppgifter som avses i
första stycket 3 får dock endast	första stycket 3 får dock endast
behandlas om motsvarande gärning	behandlas om motsvarande gärning
i Sverige har fängelse i ett år eller	i Sverige har fängelse i ett år eller
mer i straffskalan och den som upp-	mer i straffskalan. Uppgifter om
gifterna avser vid tidpunkten för	den som vid tidpunkten för gär-
gärningen hade fyllt 15 år.	ningen inte hade fyllt 15 år får be-
	handlas endast om han eller hon
	enligt 1 kap.	6 §	andra	stycket
	brottsbalken	hade	kunnat	dömas
	till påföljd för motsvarande gär-
	ning i Sverige.

Registret får också innehålla uppgifter som anges i 2 §, om uppgifterna härrör från en kroppsbesiktning eller upptagning enligt 36 l § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller från en sådan tidigare kroppsbesiktning eller upptagning som avses i andra stycket den paragrafen.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.24	Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) Prop. 2025/26:246
	om polisens behandling av personuppgifter
	inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 4 § lagen (2018:1693) om polisens be- handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt 2.23

Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §1

Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

2.varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

Sådana uppgifter som avses i	Sådana uppgifter som avses i
första stycket 3 får dock endast	första stycket 3 får dock endast
behandlas om motsvarande gärning	behandlas om motsvarande gärning
i Sverige har fängelse i ett år eller	i Sverige har fängelse i ett år eller
mer i straffskalan. Uppgifter om	mer i straffskalan och den som upp-
den som vid tidpunkten för gärnin-	gifterna avser vid tidpunkten för
gen inte hade fyllt 15 år får behand-	gärningen hade fyllt 15 år.
las endast om han eller hon enligt
1 kap. 6 § andra stycket brotts-
balken hade kunnat dömas till
påföljd för motsvarande gärning i

Sverige.

1 Senaste lydelse 2026:000.

2.25	Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62)							Prop. 2025/26:246
	om hemlig dataavläsning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning
dels att 4 a och 6 a §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 7 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 a §1
Ett tillstånd till hemlig dataavläs-				Ett tillstånd till hemlig dataavläs-
ning som inte gäller rumsavlyss-				ning som inte gäller rumsavlyss-
ningsuppgifter får även beviljas i en				ningsuppgifter får även beviljas i en
utredning om brott som avses i				utredning	enligt	31 §	lagen
36 f §	andra	stycket	lagen	(1964:167) med särskilda bestäm-
(1964:167) med särskilda bestäm-				melser om unga lagöverträdare om
melser om unga lagöverträdare, om				brott som	avses i	36 f §	andra
någon är skäligen misstänkt för att				stycket den lagen, om någon är skä-
före 15 års ålder ha begått brottet				ligen misstänkt för att före 15 års
och åtgärden är av synnerlig vikt				ålder ha begått brottet och åtgärden
för utredningen.				är av synnerlig vikt för utred-
				ningen.
Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag
som avser ett tillstånd enligt 4 § och som avser hemlig dataavläsning under
en förundersökning tillämpas. Det som sägs om förundersökning och åtal
ska i stället avse utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare och bevistalan enligt 38 § den lagen.
			6 a §2
Ett tillstånd till hemlig dataav-				Ett tillstånd till hemlig data-
läsning som gäller rumsavlyss-				avläsning som gäller rumsavlyss-
ningsuppgifter får även beviljas i en				ningsuppgifter får även beviljas i en
utredning om brott som avses i				utredning	enligt	31 §	lagen
36 g §	andra	stycket	lagen	(1964:167) med särskilda bestäm-
(1964:167) med särskilda bestäm-				melser om unga lagöverträdare om
melser om unga lagöverträdare, om				brott som	avses i	36 g §	andra
någon är skäligen misstänkt för att				stycket den lagen, om någon är skä-
före 15 års ålder ha begått brottet				ligen misstänkt för att före 15 års
och åtgärden är av synnerlig vikt				ålder ha begått brottet och åtgärden
för utredningen.				är av synnerlig vikt för utred-
				ningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag som avser ett tillstånd enligt 6 § och som avser hemlig dataavläsning under en förundersökning tillämpas. Det som sägs om förundersökning och åtal ska i stället avse utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och bevistalan enligt 38 § den lagen.

1	Senaste lydelse 2025:868.	47
2	Senaste lydelse 2025:868.	47

2.26	Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62)						Prop. 2025/26:246
	om hemlig dataavläsning
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning
ska införas en ny paragraf, 10 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		10 b §
		I fråga om kommunikationsöver-
		vaknings- eller platsuppgifter som
		rör ett avläsningsbart informa-
		tionssystem som används eller har
		använts av någon som har fyllt
		13 men inte 15 år			tillämpas		de
		bestämmelser om hemlig data-
		avläsning för förebyggande, för-
		hindrande	och	upptäckande			av
		brottslig verksamhet som gäller av-
		seende någon som har fyllt 15 år,
		om den brottsliga			verksamheten
		innefattar	ett brott		som	avses i
		1 kap. 6 §	andra	stycket 1		brotts-
		balken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2030.

2.28	Förslag till lag om ändring i lagen (2020:616)	Prop. 2025/26:246
	om verkställighet av ungdomsövervakning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

dels att rubriken närmast före 22 § ska utgå,

dels att 1, 8, 18 och 20 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 21 a §, och närmast före 21 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 §
Denna lag innehåller bestämmel-	Denna lag innehåller bestämmel-
ser om verkställighet av ungdoms-	ser om verkställighet av ungdoms-
övervakning enligt 32 kap. 3 a §	övervakning enligt 32 kap. 3 §
brottsbalken.	brottsbalken.

8 §

Kriminalvården ska förordna en särskild koordinator för den dömde. Koordinatorn ska hålla regelbunden kontakt med den dömde och träffa honom eller henne under verkställigheten samt genom kontroll, stöd och hjälp verka för att verkställighetsplanen följs.

Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda koordinatorn i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynn-

	samt (biträdande koordinator).
18 §
Under verkställigheten ska den	Under verkställigheten ska	den
dömde vara förbjuden att vistas	dömde vara förbjuden att vistas
utanför bostaden under kvällar och	utanför bostaden under kvällar och
nätter mot lördag, söndag och mån-	nätter mot fredag, lördag, söndag
dag, från klockan arton på kvällen	och måndag, från klockan arton på
till klockan sju på morgonen.	kvällen till klockan sju på morgo-
	nen. Om det bedöms lämpligt, får
	förbudet att vistas utanför bostaden
	under kvällen och natten mot fre-
	dag i stället gälla kvällen	och
	natten mot tisdag, onsdag eller
	torsdag.

Om ett förbud enligt första stycket inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, får förbudet er- sättas med

1.ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område,

2.ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller

Prop. 2025/26:246	3. en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven
	plats.
	Inskränkningarna i rörelsefriheten enligt andra stycket ska i huvudsak
	vara lika ingripande som ett förbud enligt första stycket och får inte vara
	mer ingripande än ett sådant förbud. Om det behövs för att inskränk-
	ningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämp-
	ligt, får flera inskränkningar som anges i andra stycket kombineras.
		Utöver vad som gäller enligt
		första–tredje styckena får den
		dömde under verkställigheten för-
		bjudas att under vissa tider vistas
		på en särskilt angiven plats eller
		inom ett särskilt angivet område,
		om det behövs för att förebygga att
		den dömde återfaller i brott eller på
		annat sätt utvecklas ogynnsamt.
		20 §
	Efter halva verkställighetstiden	Efter halva verkställighetstiden
	ska Kriminalvården pröva om in-	får Kriminalvården pröva om in-
	skränkningarna i rörelsefriheten ska	skränkningarna i rörelsefriheten ska
	minskas. Efter två tredjedelar av	minskas. Efter två tredjedelar av
	verkställighetstiden ska Kriminal-	verkställighetstiden ska Kriminal-
	vården pröva om inskränkningarna	vården pröva om inskränkningarna
	i rörelsefriheten ska upphöra helt.	i rörelsefriheten ska minskas eller
	Vid prövningen ska det beaktas om	upphöra. Vid prövningen ska det
	den dömde har medverkat i verk-	beaktas om den dömde har medver-
	ställighetsplaneringen och därefter	kat i verkställighetsplaneringen och
	följer verkställighetsplanen på ett	därefter följer verkställighetsplanen
	godtagbart sätt.	på ett godtagbart sätt.

Kontroll under verkställigheten

21 a §

Under den tid verkställigheten pågår ska Kriminalvården utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig informerad om hans eller hennes personliga förhål- landen. Kriminalvården kan vid be- hov förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen.

1. Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ungdomsövervakning som har dömts ut före ikraftträdandet.


2.29	Förslag till lag om ändring i		Prop. 2025/26:246
	tullbefogenhetslagen (2024:710)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § tullbefogenhetslagen (2024:710) ska
ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2025/26:227		Föreslagen lydelse

8kap. 5 §

En tulltjänsteman som Tullverket har förordnat får leda en förunder- sökning mot den som inte har fyllt arton år. Tulltjänstemannen ska genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för förundersökning eller utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare ska om möjligt samma anställda vid Tullverket anlitas för att

leda och genomföra den nya förundersökningen.
Särskilda bestämmelser	om	Särskilda bestämmelser	om
handläggning av mål och ärenden		handläggning av mål och ärenden
om brott där den misstänkte inte		om brott där den misstänkte inte
fyllt tjugoett år finns i lagen med		fyllt arton år finns i lagen med
särskilda bestämmelser om	unga	särskilda bestämmelser om	unga
lagöverträdare. Vid tillämpningen		lagöverträdare. Vid tillämpningen
av den lagen ska det som sägs i 14 §		av den lagen ska det som sägs i 14 §
om Polismyndigheten även	gälla	om Polismyndigheten även	gälla
för Tullverket. Vidare ska det som		för Tullverket. Vidare ska det som
sägs i 6 a § även gälla vid förvar i		sägs i 6 a § även gälla vid förvar i
Tullverkets arrestlokaler.		Tullverkets arrestlokaler.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

Prop. 2025/26:246 2.30	Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782)
	om förfarandet vid förverkande av egendom
	och åläggande av företagsbot

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

4 §

I ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande, ska följande bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas:

‒25 § första stycket, 27 § första– tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

‒ 2 §, 5 §	första stycket	första	‒ 2 §, 5 § första stycket första
meningen och tredje stycket första			meningen och tredje			stycket
meningen, 6 § första stycket första			första		meningen, 6 §	första
meningen,	7 § och 26 §	första	stycket första meningen, 7 §, 25 §
stycket om frågan rör någon som			första stycket, 26 § första stycket,
inte har fyllt 18 år, och			27	§	första–tredje styckena och
			29	§ första stycket om frågan rör
			någon som inte har fyllt 18 år, och

‒32 § andra–fjärde styckena, 33 § första stycket 1 och andra stycket samt 34 § första stycket 1, andra stycket andra meningen och fjärde stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 15 år.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

‒brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

‒åtal avse talan om förverkande,

‒tilltalad avse svarande, och

‒förundersökning och utredning avse utredning om förverkande

om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.31	Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520)		Prop. 2025/26:246
	om internationell verkställighet i brottmål
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 14 och 18 §§ och 5 kap. 2 § lagen
(2025:520) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verkställas i Sverige om

1.mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot,

2.den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk

lag,

3.det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige,

4.det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av någon annan domstol än svensk domstol, domen har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av domen skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

5.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som påföljden avser omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

6. den dömde vid tidpunkten för	6. den dömde enligt 1 kap. 6 §
gärningen inte fyllt femton år,	brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

7.verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8.påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige,

9.den andra staten inte har lämnat Sverige tillstånd till att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för en annan gärning än den som avses i domen och som begicks innan framställningen lämnades,

10.ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rätts- principer eller andra väsentliga intressen, eller

11.gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

Den som enligt 1 kap. 6 § brotts- balken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Prop. 2025/26:246	14 §
	En dömd person som befinner sig i Sverige får på begäran av en behörig
	myndighet i den andra staten häktas om det finns risk för att han eller hon
	avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt
	denna lag. Häktning får även ske om det är fråga om en utländsk utevaro-
	dom som har begärts eller kommer att begäras verkställd i Sverige enligt
	brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom
	att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.
	Den som inte har fyllt femton år	Den som enligt 1 kap. 6 § brotts-
	får inte häktas. Den som inte har	balken inte hade kunnat dömas till
	fyllt arton år får häktas endast om	påföljd för den aktuella gärningen
	det finns synnerliga skäl.	får inte häktas. Den som inte har
		fyllt arton år får häktas endast om

det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl att häkta någon enligt första stycket får han eller hon anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är till- räckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälnings- skyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta häktning.

18 §

Vid bestämmande av en ny påföljd enligt 13 § får 24 och 25 kap. rätte- gångsbalken tillämpas.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

5 kap.

2 §

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får ett utländskt bötesstraff eller beslut om för- verkande inte verkställas i Sverige om

1.den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,

2.det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,

3.det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut av någon annan domstol än svensk domstol, den domen eller det beslutet har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av avgörandet skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

4.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

Prop. 2025/26:246 3	Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 6 juli 2023 att ge en särskild utredare i uppdrag
att överväga och föreslå vissa ändringar avseende straffrättslig särbehand-
ling av unga lagöverträdare (dir. 2023:112). I uppdraget ingick att över-
väga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffmyndighets-
åldern, att föreslå ändringar som innebär att lagöverträdare i ålders-
gruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga vid straffmätningen och
att föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid
straffmätningen för unga lagöverträdare i åldern 15–17 år. I uppdraget
ingick även att föreslå en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning, att
föreslå skärpta regler om undanröjande av en särskild ungdomspåföljd och
bestämmande av ny påföljd, att föreslå hur Kriminalvården kan involveras
vid vård och andra åtgärder inom ramen för ungdomsvård eller ungdoms-
tjänst, samt slutligen att överväga och föreslå hur Kriminalvården i någon
form kan involveras i vissa fall vid vård med stöd av lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU, som sker på
grund av den unges brottsliga verksamhet.
Utredningen, som tog namnet Utredningen om skärpta regler för unga
lagöverträdare, överlämnade den 24 juni 2024 delbetänkandet					Skärpta
regler	om	ungdomsövervakning	och straffreduktion	för	unga
(SOU 2024:39). En sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 1.
Delbetänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Delbetänkandet har remiss-
behandlats.		En förteckning över	remissinstanserna finns	i bilaga 3.

	Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats
	(www.regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/01476). Den
	28 januari 2025 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Straffbar-
	hetsåldern (SOU 2025:11). En sammanfattning av slutbetänkandet finns i
	bilaga 4. Slutbetänkandets lagförslag finns i bilaga 5. Slutbetänkandet har
	remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6.
	Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats och i
	Justitiedepartementet (Ju2025/00206).
	Som ett led i den fortsatta beredningen av slutbetänkandet utarbetades
	ett utkast till lagrådsremiss (Ju2025/01945). Utkastet har remissbehand-
	lats. En sammanfattning av utkastet finns i bilaga 7 och utkastets lagför-
	slag finns i bilaga 8. En förteckning över remissinstanserna finns i
	bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats
	och i Justitiedepartementet (Ju2025/01945).
	Justitiedepartementet har under beredningen av ärendet haft kontakt
	med Kriminalvården om förslagens påverkan på myndighetens verksam-
	het.
	I propositionen behandlas de förslag som lämnats i SOU 2024:39, i
	SOU 2025:11 och i utkastet till lagrådsremissen Sänkt straffbarhetsålder
	för allvarliga brott.
	Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om
	att en särskild enhet inom Kriminalvården ska ta över ansvaret för unga
	som begått grova brott (bet. 2018/19:JuU13 punkt 28, rskr. 2018/19:192
	och bet. 2019/20:JuU30 punkt 16, rskr. 2019/20:177) och det som utskot-
	tet anför om en särskild enhet inom Kriminalvården för unga som begår
58	grova brott (bet. 2020/21:JuU28 punkt 21, rskr. 2020/21:396). Riksdagen
58

har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om en sär- skild enhet inom Kriminalvården (bet. 2021/22:SoU37 punkt 8, rskr. 2021/22:417 och rskr. 2021/22:418). Tillkännagivandena behandlas i avsnitt 11. De är slutbehandlade.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att avskaffa straffrabatten för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år vid återfall i brott (bet. 2019/20:JuU30 punkt 14 rskr. 2019/20:177), om att regeringen ska återkomma med ett lagförslag som innebär att straff- rabatten för unga myndiga lagöverträdare slopas för samtliga brott (bet. 2021/22:JuU5 punkt 4, rskr. 2021/22:36) och om att regeringen ska återkomma med ett lagförslag som innebär att straffrabatten för unga myndiga lagöverträdare slopas för samtliga brott (bet. 2021/22:JuU27 punkt 17, rskr. 2021/22:273). Tillkännagivandena behandlas i avsnitt 8.1. De är slutbehandlade.

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför

om möjligheten	att öka	omfattningen av	en helghemarrest
(bet. 2019/20:JuU34	punkt 3,	rskr. 2019/20:333)	och om att missköt-

samhet i högre grad bör leda till att en ungdomsövervakning undanröjs (bet. 2019/20:JuU34 punkt 4, rskr. 2019/20:333). Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpning av


påföljden	ungdomsövervakning			(bet. 2020/21:JuU28	punkt 23,
rskr. 2020/21:396)		och om	att	införa nya ungdomspåföljder
(bet. 2020/21:JuU28		punkt 30,	rskr. 2020/21:396). Tillkännagivandena
behandlas i avsnitt 10. De är slutbehandlade.

Riksdagen har slutligen tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om ungdomshäkten och ungdomsfängelser (bet. 2020/21:JuU28 punkt 29, rskr. 2020/21:396). Tillkännagivandet behandlas i avsnitt 6.3.2. Det är inte slutbehandlat.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 januari 2026 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lag- rådet anser att beredningen av förslaget om sänkt straffbarhetsålder inte uppfyller beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen. Lagrådet anser vidare att det förslaget inte kan anses förenligt med barnkonventionen och att det finns omständigheter som talar för att det inte heller är förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Lagrådet anser också att för- slaget inte kan antas tillgodose de i lagrådsremissen angivna syftena. Sammantaget avstyrker Lagrådet därför förslaget om sänkt straffbar- hetsålder och de förslag som lagts fram till följd av förslaget. Lagrådet anser vidare att förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöver- trädare under 18 år inte uppfyller beredningskravet i 7 kap. 2 § regerings- formen och avstyrker därför förslaget. Lagrådet har även synpunkter på utformningen av lagförslaget om minskad ungdomsreduktion. Lagrådet har ingen erinran mot förslaget om avskaffad ungdomsreduktion för myn- diga men anser att förslaget bör beredas tillsammans med förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4, 6.1, 6.2, 6.3.1, 6.3.2, 6.6, 9.1 och 9.2 och i författningskommentaren (avsnitt 14.1).

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 I förhållande till lagrådsremissen föreslås vissa följdändringar. Följd- ändringarna i 38 kap. 20 § brottsbalken och 1 § lagen (2020:616) om verk- ställighet av ungdomsövervakning omfattas av Lagrådets gransknings- område. Vidare föreslås ett senare datum för ikraftträdandet för merparten av de föreslagna lagändringarna. Följdändringarna och förslaget om senare ikraftträdande är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaf- fenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över dessa förslag.

I förhållande till lagrådsremissen görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

	4	Reglerna om unga lagöverträdare
		behöver skärpas

	Regeringens bedömning
	Det finns ett behov av att skärpa reglerna för unga lagöverträdare.

	Utredningens bedömning
	Bedömningen från utredningen stämmer överens med regeringens.
	Remissinstanserna
	En majoritet av remissinstanserna som yttrar sig särskilt över behovet
	bedömer att det inte finns ett behov av att skärpa reglerna för unga lag-
	överträdare. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Brottsförebyggande
	rådet (Brå), Civil Rights Defenders, Ecpat Sverige, Fackförbundet ST och
	Institutet för mänskliga rättigheter som bl.a. anser att det saknas skäl för
	en ökad straffrättslig repression för unga lagöverträdare. Dessa remiss-
	instanser pekar också på de negativa konsekvenser straffrättsliga ingrip-
	anden kan leda till för unga lagöverträdare och för fram att förebyggande
	åtgärder är att föredra. Ecpat Sverige påpekar att den allvarliga utveck-
	lingen i Sverige där barn och unga i större utsträckning begår grova brott
	måste motverkas. Enligt Ecpat Sverige bör det dock inte ske genom för-
	hastade, repressiva och resurskrävande åtgärder utan genom långsiktiga
	och tidiga insatser på framför allt andra områden än straffrätten som på
	lång sikt kommer att ge det bästa resultatet både för barnen och samhället.
		Flera remissinstanser, däribland Barnrättsbyrån, Civil Rights Defen-
	ders, Institutet för mänskliga rättigheter, Linköpings tingsrätt, Riksdagens
	ombudsmän (JO), Socialstyrelsen, Södertörns tingsrätt, Unicef Sverige
	och Vänersborgs kommun för fram att det är svårt att överblicka konse-
	kvenserna av alla förslag som lämnats parallellt och som bl.a. innebär
	repressionshöjningar. Även Diskrimineringsombudsmannen och Integri-
	tetsskyddsmyndigheten pekar på detta. Integritetsskyddsmyndigheten och
	Socialstyrelsen anser att det är viktigt att det på sikt tas ett helhetsgrepp
	kring samtliga förslags påverkan på barn och unga och att det görs en nog-
60	grann utvärdering av de samlade effekterna som förslagen får för barn och

unga. Malmö kommun för fram att en överblick av de samlade konsekven-	Prop. 2025/26:246
serna av förändringarna i kriminalpolitiken kommer vara möjlig först när
förslagen har trätt i kraft och tillämpats under en tid. Länsstyrelsen i Skåne
län bedömer att förslagens effekter och konsekvenser för barn behöver
analyseras i förhållande till andra utredningar och lagförslag som har
redovisats eller pågår. Det är enligt Länsstyrelsen i Skåne län av stor vikt
att de sammanlagda konsekvenserna för unga lagöverträdare inte blir
oproportionerligt inskränkande för målgruppen. Åklagarmyndigheten an-
ser att det är svårt att överblicka hur påföljdssystemet för unga lagöver-
trädare kommer att hänga samman och förhålla sig till övriga ändringar i
påföljdssystemet. Det kommer enligt myndigheten krävas en omsorgsfull
behandling vid den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet för att en
genomtänkt ordning för unga lagöverträdare ska kunna åstadkommas.
Bland andra Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige och Malmö
tingsrätt anser att det finns skäl att avvakta utfallet av annat pågående
reformarbete innan det vidtas ytterligare åtgärder av det kraftfulla slag som
det nu är fråga om. Institutet för mänskliga rättigheter påtalar att det pågår
flera parallella initiativ för att höja repressionsnivån, exempelvis i form av
skärpningar av straffskalor och skärpt straffmätning vid flerfaldig brotts-
lighet. Institutet för mänskliga rättigheter anser att en omfattande och en-
hetlig översyn av det straffrättsliga systemet för barn och unga vuxna
måste göras. Också Jämställdhetsmyndigheten lyfter synpunkter av detta
slag och för fram att det inte går att förutse var repressionsnivån kommer
att hamna bl.a. med anledning av de förslag som Straffreformutredningen
har fått i uppdrag att lämna. En noggrann analys av hur olika förslag för-
håller sig till varandra och till den straffrättsliga regleringen som helhet är
enligt Jämställdhetsmyndigheten nödvändig.
Skälen för regeringens bedömning
Barn och unga särbehandlas i straffsystemet
Unga lagöverträdare särbehandlas sedan länge i den straffrättsliga och
straffprocessuella lagstiftningen. Ett skäl till denna ordning är att barn och
unga typiskt sett inte anses ha uppnått sådan mognad och ansvarsförmåga
att de bör behandlas som vuxna. De anses också vara särskilt känsliga för
de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden kan leda till. Straffbar-
hetsåldern är 15 år, vilket innebär att ett barn under 15 år kan begå brott,
men får inte dömas till någon påföljd (1 kap. 6 § brottsbalken). Lagöver-
trädare i åldersgruppen 15–17 år, men också lagöverträdare i åldern
18–20 år, särbehandlas vid straffmätningen och vid val av påföljd. Dessa
lagöverträdare särbehandlas också vid handläggningen hos Polismyndig-
heten, åklagare och domstol enligt lagen (1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare, förkortad LUL.
I påföljdssystemet dominerar principerna om proportionalitet och ekvi-
valens. Proportionalitetsprincipen innebär att den som gjort sig skyldig till
brott ska få en påföljd som står i proportion till brottets allvar. Ekvivalens-
principen innebär ett krav på likabehandling. Av principerna följer att på-
följden ska spegla brottets allvar så att svårare brott bestraffas strängare än
lindrigare (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas likvär-
digt (ekvivalens). Påföljdssystemet bygger också på en humanitetsprincip,
som i korthet innebär att samhällets ingripande med straff mot den en-	61

Prop. 2025/26:246 skilde ska ske med måttlighet och försiktighet. Principerna kommer till uttryck i reglerna om straffmätning och val av påföljd i 29 och 30 kap. brottsbalken.

Vid straffmätningen innebär särbehandlingen att om någon har begått ett brott innan han eller hon fyllt 21 år ska personens ungdom beaktas särskilt i mildrande riktning (29 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Det kallas ibland för ungdomsreduktion. Ungdomsreduktionen är tänkt att tillämpas mer eller mindre schablonmässigt utifrån ålder, dvs. utan hänsyn till den enskilda individens mognad, på så sätt att reduktionen är störst för 15-åringar och sedan avtar med stigande ålder fram till 21 års ålder. Det har i doktrin och praxis utvecklats en relativt tydlig linje där ungdoms- reduktionen getts ett schablonmässigt genomslag. I dag bestäms straff- längden för unga som utgångspunkt i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare enligt en fallande skala utifrån ålder. Den som är i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga lagöverträdare vid straffmätningen om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra ett sådant brott, eller om brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer (29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken).

För unga lagöverträdare finns det särskilda ungdomspåföljder (32 kap. brottsbalken). Delvis gäller olika regler för åldersgrupperna 15–17 år och 18–20 år. Lagöverträdare som är under 18 år vid tidpunkten för brottet och domen döms som utgångspunkt till någon av de särskilda ungdomspåfölj- derna ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, eller till böter. Det är möjligt att under vissa förutsättningar förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller böter. Fängelse får väljas som påföljd för den som begått brott före 18 års ålder endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § brottsbalken). Om rätten anser att det finns synnerliga skäl för fängelse ska påföljden i stället för fängelse bestämmas till sluten ungdomsvård, om inte särskilda skäl talar mot det (32 kap. 5 § brottsbalken). I det nuvarande påföljdssystemet finns alltså två frihetsberövande påföljder för barn och unga, fängelse och sluten ungdomsvård (se nedan om att sluten ungdoms- vård ska utmönstras ur påföljdssystemet). Till skillnad från vad som gäller för fängelse finns det inga särskilda begränsningar vid bedömningen av om en skyddstillsyn eller villkorlig dom ska väljas som påföljd för lag- överträdare under 18 år. Eftersom det finns ett system med särskilda ung- domspåföljder utgör dessa påföljder dock i praktiken ett andrahandsalter- nativ för lagöverträdare som är under 18 år vid tidpunkten för domen. För lagöverträdare som var under 18 år vid brottet, men som fyllt 18 men inte 21 år vid tidpunkten för domen, aktualiseras i många fall de påföljder som gäller för vuxna lagöverträdare. Endast i undantagsfall kan det bli aktuellt att då döma till ungdomstjänst eller ungdomsövervakning (se 32 kap. 2 § andra stycket och 3 a § andra stycket brottsbalken). Den som har fyllt 21 år får inte dömas till ungdomsvård (se 32 kap. 1 § första stycket brotts- balken).

Det finns ett särskilt straffmaximum för brott som någon begått innan han eller hon fyllt 18 år. Det strängaste straff som kan komma i fråga är tio eller, i de allvarligaste fallen, 14 år (29 kap. 7 § andra stycket brotts- balken).

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare har reformerats vid ett flertal tillfällen. Den 1 januari 1999 genomfördes genomgripande förändringar i reglerna om påföljder för unga lagöverträdare (propositionen Vissa refor- mer av påföljdssystemet, prop. 1997/98:96). Genom reformen, som bygg- de på grundtanken att unga i största möjliga utsträckning ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten, infördes påföljden sluten ungdomsvård med syftet att ersätta fängelsestraffen i åldersgruppen 15–17 år. Avsikten med de förändringar som genomfördes 1999 var även att förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skulle ges ett större utrymme. Ett uttryck för detta var att ungdomstjänst infördes som en tilläggssanktion till på- följden överlämnande till vård inom socialtjänsten. År 2007 genomfördes ytterligare ändringar som gick i samma riktning som 1999 års reform (propositionen Ingripanden mot unga lagöverträdare, prop. 2005/06:165). Överlämnandepåföljden bytte namn till ungdomsvård och fick också en annan avgränsning. Dessutom infördes ungdomstjänst som en självständig påföljd i syfte bl.a. att minska användningen av böter och korta frihets- berövande straff för unga. I januari 2021 infördes ungdomsövervakning som en ny påföljd för unga lagöverträdare (propositionen Ungdomsöver- vakning, prop. 2019/20:118). Påföljden tillämpas i fall där varken ung- domsvård eller ungdomstjänst utgör en tillräckligt ingripande reaktion med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet. Genom lagändringar som trädde i kraft i januari 2022 slo- pades ungdomsreduktionen för unga myndiga vid allvarlig brottslighet (propositionen Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brotts- lighet, prop. 2021/22:17). Samtidigt avskaffades kravet på särskilda skäl för att döma någon som har begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år men innan han eller hon fyllt 21 år till fängelse. Vidare genomfördes ändringar som innebär att de särskilda ungdomspåföljderna numera i princip är förbehållna personer som inte fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet.

Den 19 februari 2026 beslutade regeringen propositionen Frihetsberö- vande påföljder för barn och unga (prop. 2025/26:132). I propositionen föreslås att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. För- slaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Reformen föreslås i allt väsentligt träda i kraft den 1 juli 2026. Kriminalvården har med anled- ning av förslagen fått i uppdrag att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga i åldrarna 15–17 år (Ju2023/02157). Kriminal- vården fick den 23 oktober 2025 i uppdrag att även förbereda för mot- tagande av 13- och 14-åringar (Ju2025/02195). Uppdraget slutredovisades den 1 april 2026.

Även i de övriga nordiska länderna finns särskilda regler för unga lag- överträdare. Straffbarhetsåldern i de övriga nordiska länderna är liksom i Sverige 15 år. Någon motsvarighet till den svenska regleringen om ung- domsreduktion förekommer inte i något annat nordiskt land. I samtliga nordiska länder särbehandlas lagöverträdare under 18 år dock på olika sätt. Detta gäller i viss mån även lagöverträdare som är över 18 men under 21 år. I Danmark beaktas att den tilltalade var under 18 år vid brottet som en förmildrande omständighet vid straffmätningen och domstolen får i sådana fall döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 brottet. På Island är det tillåtet att i vissa fall döma ut ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet om personen var under 18 år vid tiden för brottet. I Norge ska det ses som en förmildrande omständighet vid påföljdsbestäm- ningen om lagöverträdaren var under 18 år vid tidpunkten för brottet och domstolen får då gå under föreskrivet minimistraff. I Finland ska straffet bestämmas enligt en lindrigare straffskala om den tilltalade var under 18 år vid tiden för brottet. Vilket maximistraff som kan dömas ut för personer under 18 år skiljer sig åt mellan länderna. I Danmark får livstids fängelse inte dömas ut för den som var under 18 år vid tidpunkten för brottet. Det maximala tidsbestämda straffet som kan dömas ut är 16 års fängelse eller, om det finns anledning att gå utöver den föreskrivna straffskalan, 20 års fängelse. På Island gäller ett maximistraff om åtta år för den som var under 18 år vid tiden för brottet och i Norge 15 år. I Finland får straffet bestäm- mas till högst 12 år, förutsatt att livstids fängelse är föreskrivet för brottet. Norge, Danmark och Finland har liksom Sverige särskilda ungdomspå- följder. I Danmark och Finland och på Island finns vidare särskilda regler i fråga om villkorlig frigivning för lagöverträdare under 21 år.

Ett stort reformarbete pågår på kriminalpolitikens område

Kriminalpolitikens övergripande mål är att förebygga brott, skydda sam- hället mot brott och att öka människors trygghet. Samhället har genomgått stora förändringar under de senaste två årtiondena. Det har bl.a. skett en markant ökning av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att på- verka allt fler delar av samhället. Regeringen genomför mot den bak- grunden breda reformer på kriminalpolitikens område. Det handlar bl.a. om behovet av en högre allmän repressionsnivå och ett tydligare fokus på brottsoffer och samhällets berättigade behov av skydd mot brott.

Den 1 januari 2026 trädde lagändringar i kraft som innebär skärpta regler för villkorlig frigivning (propositionen Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34). Reformen innebär att den andel av ett tidsbestämt fängelsestraff som måste avtjänas i anstalt innan villkorlig frigivning kan ske har höjts från två tredjedelar till tre fjärdedelar. Denna höjning genomförs stegvis med de längsta fängelsestraffen först. Lag- ändringarna innebär vidare bl.a. att allmänna fängelseminimum höjs till en månad, att alla fängelsestraff ska omfattas av systemet med villkorlig frigivning, att prövotiden efter villkorlig frigivning förlängs från minst ett till minst två år och att den villkorligt frigivne som huvudregel ska ställas under övervakning. Den 1 januari 2026 trädde vidare lagändringar i kraft som bl.a. innebär att möjligheterna att verkställa fängelsestraff med elek- tronisk övervakning, s.k. fotboja, ökar. Den 1 juni 2026 införs också en ny verkställighetsform för fängelsestraff, elektronisk övervakning i kontrol- lerat boende, som ska kunna tillämpas på fängelsestraff på högst ett år och sex månader. (Propositionen Utökade möjligheter att verkställa fängelse- straff med elektronisk övervakning, prop. 2024/25:202.)

Den 15 april 2026 infördes en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd som kallas säkerhetsförvaring (propositionen Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, prop. 2025/26:95). Den som har återfallit i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, eller som har begått upprepad sådan brottslighet som

är synnerligen allvarlig, och som har en hög risk för återfall i sådan Prop. 2025/26:246 brottslighet får dömas till påföljden (33 kap. 1 § brottsbalken). Påföljden

får inte dömas ut för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år. Säkerhetsförvaring får dock, på motsvarande sätt som gäller för fängelse på livstid, dömas ut som gemensam påföljd även för brott som har begåtts före 18-årsdagen om den brottslighet som har begåtts efter

18-årsdagen i sig uppfyller förutsättningarna för påföljdens tillämpning (33 kap. 2 § brottsbalken).

Den 12 mars 2026 beslutade regeringen propositionen Ett förstärkt sam- hällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott (prop. 2025/26:181). I propositionen föreslås bl.a. att återfall i brott ska få större betydelse vid straffmätningen och att möjligheterna att förena skyddstillsyn med fän- gelse ska utökas. Det föreslås också att den som är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven ska meddelas begränsningar av rörelsefriheten (vistelseföreskrift), om den dömde är involverad i eller har koppling till en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och riskerar att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. Vistelseföreskrifter ska även kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2026.

Den 9 april 2026 beslutade regeringen propositionen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor (prop. 2025/26:218). I propositionen föreslås bl.a. att närmare femtio straffskalor skärps, att det införs en ny reglering av den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet som innebär att det högsta straff som får dömas ut är det högsta maximistraffet dubblerat, att livstids fängelse ska kunna dömas ut som gemensamt straff för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexual- brott, att det införs en ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har ett samband med kriminella nätverk och att presumtionen för häktning utvidgas. Förslagen är ett led i att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet för- bättras. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2026. Den 9 april 2026 beslutade regeringen också lagrådsremissen Ett nytt straff- rättsligt påföljdssystem. I lagrådsremissen föreslås bl.a. att ett system med villkorligt fängelse införs, att presumtionen mot fängelse tas bort, att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras, att straffmät- ningen ska ske på ett mer nyanserat sätt och att tillkommande brott ska ges ett större genomslag i straffmätningen vid flerfaldig brottslighet. Det före- slås även att den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år ska få dömas till fängelse endast om inte en särskild ungdomspåföljd bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Om påföljden i ett sådant fall bestäms till fängelse, ska straffet enligt förslaget vara villkorligt om det inte fram- står som uppenbart otillräckligt med hänsyn till straffets längd, brottslig- hetens art eller den unges tidigare brottslighet. Enligt förslaget ska rätten även få besluta att straffet ska vara villkorligt om det finns synnerliga skäl eller delvis villkorligt om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Prop. 2025/26:246

Den allvarliga brottsligheten bland barn och unga ökar

Barn och unga som grupp begår brott i förhållandevis stor utsträckning. De är överrepresenterade i statistik över misstänkta och antal lagföringar. Under 2024 utgjorde beslut om lagföring mot lagöverträdare i ålders- gruppen 15–17 år drygt åtta procent av samtliga lagföringsbeslut, trots att denna åldersgrupp utgör endast drygt fyra procent av den del av befolk- ningen som uppnått straffbar ålder.

År 2024 meddelades 9 304 lagföringsbeslut (fällande dom i tingsrätt, strafföreläggande, straffvarning eller åtalsunderlåtelse) avseende personer som vid tiden för lagföringen var 15–17 år. De vanligaste huvudpåfölj- derna i domslut för denna åldersgrupp var ungdomsvård och böter, 1 667 respektive 1 521 beslut, samt ungdomstjänst, 1 169 beslut. Påföljden bestämdes till ungdomsövervakning i 149 fall och till sluten ungdomsvård i 169 fall. Den genomsnittliga strafftiden vid sluten ungdomsvård var ca 16 månader. Antalet lagföringsbeslut med påföljden sluten ungdoms- vård där mord var huvudbrottet uppgick under 2024 till 87. Antalet lagför- ingsbeslut avseende sluten ungdomsvård för vapenbrott uppgick 2024 till

29.Detta kan jämföras med att 48 lagföringsbeslut avseende sluten ung- domsvård under 2023 avsåg mord eller dråp. För 2022 var motsvarande siffra 15 lagföringsbeslut. Det har alltså skett en ökning av antalet barn och unga som avtjänar sluten ungdomsvård för uppsåtligt dödande. Under 2024 användes fängelse som huvudpåföljd i 10 fall där gärningsmannen var under 18 år vid tidpunkten för lagföringen. Det kan jämföras med 2022 och 2023 då fängelse inte användes som påföljd i något fall där gärnings- mannen var under 18 år. Under 2019, 2020 och 2021 dömdes fängelse ut som påföljd för åldersgruppen 15–17 år i 2, 4 och 2 fall. När det gäller villkorlig dom och skyddstillsyn dömdes dessa påföljder ut för samma åldersgrupp i 5 respektive 12 fall under 2024. I ett av fallen förenades skyddstillsynen med fängelse (s.k. 28:3-fängelse). Under 2024 med- delades strafförelägganden i 1 579 fall och samma år fattades beslut om straffvarning eller åtalsunderlåtelse i 2 905 fall.

Brottsligheten bland unga lagöverträdare i allmänhet minskar. Detta gäller dock inte för den allvarliga brottsligheten. Den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av sam- hället. Polismyndigheten bedömer i sin senaste lägesbild att ca 17 500 per- soner är aktiva i kriminella nätverk. Fem procent av dessa bedöms vara under 18 år. (Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, Polismyn- digheten, november 2025.) I motsvarande lägesbild som Polismyndig- heten tog fram 2024 framgår vidare att ungdomar oftare är inblandade i kriminalitet än vuxna och att kriminell aktivitet på gruppnivå typiskt sett tilltar under tonåren och når sin topp under tidiga vuxenår för att sedan avta med stigande ålder.

Av ett flertal rapporter framgår att särskilt den allvarliga brottsligheten bland barn och unga har ökat markant. En rapport från Brå visar t.ex. att misstankar om vapenbrott, narkotikaöverlåtelse, utpressning och bedrä- gerier har ökat avsevärt under senare år bland barn som inte uppnått straff- barhetsåldern och barn under 18 år. Den senaste utvecklingen visar också att fler barn har koppling till gängkriminalitet och att de barnen blir allt yngre. Rekryteringen till kriminella nätverk går också fortare i dag än tidi- gare och barn och unga begår ofta grövre brott direkt efter inträdet i ett

kriminellt nätverk (Brå 2023:13, Barn och unga i kriminella nätverk – En studie av inträde, brott, villkor och utträde). Polismyndigheten vittnar om att fenomenet som kallas crime-as-a-service eller violence-as-a-service har blivit vanligare. Det innebär att våldsdåd annonseras, koordineras och förmedlas som utförande av tjänster via digitala plattformar. De som rekryteras till dessa brottsuppdrag är ofta unga, oerfarna och utan koppling till den miljö som brottet ska utföras i. Utförarna är enligt polisen allt yngre och det finns indikationer på att påtryckningarna mot dessa från andra kriminella inom nätverken blir alltmer brutala. Under 2025 förekom miss- tänkta under 18 år i mer än 60 procent av alla skjutningar med dödlig ut- gång eller personskador, vilket är en ökning jämfört med tidigare år. För fullbordade sprängningar är andelen 53 procent, vilket också är en större andel än tidigare år (Polismyndighetens årsredovisning 2025).

En annan rapport från Brå visar att det dödliga våldet mot unga män i åldersgruppen 15–29 år har ökat markant. Nivån är betydligt högre i Sve- rige än i Europa i stort, motsvarande 42 avlidna per miljon invånare 2021, jämfört med 28 avlidna i samma grupp per miljon invånare i Europa (Brå 2024:6, Dödligt våld i Sverige sedan 1990 – Omfattning, utveckling och karaktär). En stor del av ökningen kan kopplas till dödsskjutningar i kriminell miljö. Unga involveras i skjutvapenvåldet genom att utföra upp- drag åt etablerade kriminella i syfte att få status och pengar trots att de endast har en svag koppling till anstiftarna och brist på erfarenhet från den kriminella miljön (Brå 2024:7, Ökningen av skjutvapenvåld i Sverige – En studie av skjutvapenvåldets utveckling i kriminell miljö sedan mitten av 00-talet).

Under 2023, 2024 och 2025 var antalet intagningar på Statens institu- tionsstyrelse (SiS) för dömda barn och unga 101, 194 respektive 259. Detta utgör en kraftig ökning jämfört med 2022 då motsvarande siffra var 55 (SiS årsredovisning 2024). Även antalet häktade barn och unga har blivit betydligt fler och under 2024 avslutades 475 häktningar av barn i åldern 15–17 år, vilket är en ökning med 42 procent jämfört med 2023 (Kriminal- vård och statistik 2024).

Av Åklagarmyndighetens statistik framgår att 173 personer under 15 år var misstänkta för inblandning i mord eller planering av mord under 2025. Motsvarande siffra för 2019 var 12 personer. År 2022 och 2023 var 21 respektive 46 personer under 15 år misstänkta för inblandning i mord eller planering av mord. För år 2024 var motsvarande siffra 120. Det har alltså skett en markant ökning. Av Åklagarmyndighetens statistik framgår att bevistalan väckts mot 88 barn under 2025, vilket kan jämföras med att det väcktes bevistalan mot 38 barn under hela 2024 och att det väcktes bevis- talan mot sju barn under 2023. Av de 88 barn som det väcktes en bevistalan mot under 2025 avsåg 64 misstankar om inblandning i mord.

Det behövs flera olika åtgärder för att möta den allvarliga ungdomsbrottsligheten

Utvecklingen i fråga om allvarlig brottslighet under senare år är oroväck- ande, i synnerhet när det gäller unga lagöverträdare. Brottsligheten tränger allt längre ner i åldrarna och antalet skjutningar och sprängningar med koppling till organiserad brottslighet har ökat. Den situation som råder har byggts upp under många år utan att samhället i tillräcklig utsträckning har

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 reagerat och vidtagit adekvata åtgärder. Tidiga och tydliga reaktioner är viktiga för att markera att samhället inte accepterar brottslighet, inte heller hos barn och unga, och ska bidra till att återföra barnet eller den unge till ett socialt välfungerande liv. Under lång tid har sådana åtgärder varit otill- räckliga. Att vända den negativa utvecklingen och motverka att barn ut- nyttjas och dras in i kriminalitet är mycket angeläget och en fråga som regeringen prioriterar högt. Regeringen vidtar därför flera åtgärder.

En mycket viktig del i arbetet mot kriminalitet bland barn och unga är förebyggande arbete som leder till att de inte utnyttjas och dras in i organi- serad brottslighet eller i övrigt väljer en kriminell livsstil. Den 1 juli 2023 trädde lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete i kraft. Det innebar att kommunerna nu har ett lagstadgat ansvar för brottsförebyggande arbete. Lagen lägger grunden för ett strukturerat, systematiskt och långsiktigt hållbart brottsförebyggande arbete i hela landet. I mars 2024 beslutade regeringen skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet (skr. 2023/24:68). Strategin har en bred socialpreventiv ansats med ett särskilt fokus på att bryta rekryteringen och socialiseringen in i kriminella nätverk, att förebygga att barn och unga utnyttjas och involveras i krim- inalitet och att få individer som begår brott att lämna kriminaliteten bakom sig. I februari 2024 beslutade regeringen skrivelsen Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet. I den tydliggörs regeringens inriktning att antalet individer i kriminella miljöer och antalet kriminella nätverk ska minska och i arbetet mot målet ingår att motverka att unga socialiseras och rekryteras in i kriminalitet, liksom att öka lagföringen av grova brott i kriminella miljöer (skr. 2023/24:67).

Regeringen har också beslutat om ett flertal myndighetsuppdrag som tar sikte på att minska rekryteringen av unga till kriminella nätverk, att hjälpa dem som vill lämna en kriminell bana och att motverka återfall i brott. Till exempel gav regeringen Polismyndigheten, Brå, Kriminalvården, läns- styrelserna, Socialstyrelsen, SiS, Statens skolverk och Åklagarmyndig- heten i uppdrag att inrätta en samverkansstrutkur för ett sammanhållet arbete på nationell, regional och lokal nivå, med barn och unga som begår eller riskerar att begå grova brott med koppling till organiserad brottslighet (Ju2023/02529). Polismyndigheten, Kriminalvården, SiS och Social- styrelsen arbetar dessutom sedan 2021 med att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare i landet. I augusti 2025 fick myndigheterna i uppdrag att tillhandahålla ett nationellt sammanhållet stöd till arbetet med avhoppare från organiserad brottslighet (Ju2025/01696). Arbetet ska anpassas till individer under 18 år och ske i nära samverkan med läns- styrelserna, som även får i uppdrag att stödja den lokala nivån och bidra till regional samordning av arbetet. Regeringen har också uppdragit åt en särskild utredare att se över stödet till avhoppare från organiserad brotts- lighet (dir. 2025:53). Avsikten är att säkerställa att avhoppare får stöd och insatser som är ändamålsenliga och av god kvalitet samt att förhindra att offentliga medel går till oseriösa och kriminella aktörer.

I januari 2025 fick Brå och Totalförsvarets forskningsinstitut i uppdrag att öka kunskapen om hur kriminella nätverk rekryterar och påverkar barn och unga i digitala miljöer. Myndigheterna ska också föreslå åtgärder mot sådan rekrytering och påverkan. Uppdragen ska redovisas senast den

15 oktober 2026 (Ju2025/00155 och Ju2025/00157). I maj 2025 gav rege- ringen Myndigheten för delaktighet i uppdrag att ta fram och sprida stöd- material för arbetet mot kriminellas rekrytering av barn och unga med funktionsnedsättning. Uppdraget ska slutredovisas den 30 april 2026. Socialstyrelsen har vidare i regleringsbrevet för 2025 fått i uppdrag att kartlägga förekomsten av rekrytering bland personer som har stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade, för- kortad LSS. Uppdraget redovisades den 15 april 2026. Åklagarmyndig- heten ska enligt regleringsbrevet för 2026 särskilt redovisa hur myndig- heten arbetar med att lagföra unga lagöverträdare för brott med koppling till kriminella nätverk, och de som involverar barn och unga i sådan brotts- lighet. Även Polismyndigheten ska enligt regleringsbrevet för 2026 redo- visa hur myndigheten har arbetat med och vilka resultat som har uppnåtts i fråga om vilka åtgärder myndigheten har vidtagit och utvecklar för att motverka rekrytering i onlinemiljö av barn och unga till kriminalitet, och samarbete med tjänsteleverantörer kopplat till detta. Regeringen har även beviljat organisationen Barnens rätt i samhället (Bris) medel för att syn- liggöra Bris nationella stödlinje i syfte att nå fler barn och unga som vill lämna kriminalitet, barn och unga som riskerar att dras in i kriminella milj- öer och barn och unga som indirekt påverkas av ökat våld (S2023/02811). Den 19 juni 2025 fick Kriminalvården vidare i uppdrag att vidareutveckla åtgärder för att motverka återfall i brott. Myndigheten ska enligt uppdraget analysera och redovisa hur det återfallsförebyggande arbetet i högre grad kan bedrivas på ett effektivt sätt i ett läge där myndigheten växer. Upp- draget ska delredovisas den 29 april 2026 och slutredovisas den 1 december 2026 (Ju2024/01770). Socialstyrelsen har slutligen tagit ini- tiativ till en nationell studie som ska omfatta barn till och med 17 år som lagförts eller genom bevistalan bedömts ha varit involverade i dödligt våld med koppling till den organiserade brottsligheten. Studien beräknas starta 2026 och publiceras under 2028.

Regeringen vidtar även ett flertal åtgärder på det socialrättsliga området. Den 1 juli 2025 trädde en ny socialtjänstlag i kraft (se propositionen En förebyggande socialtjänstlag – för ökade rättigheter, skyldigheter och möj- ligheter, prop. 2024/25:89). Den nya lagen innebär bl.a. att socialnämnden ska arbeta för att förebygga och motverka brottslighet. I juli 2023 inrät- tades en delegation för brottsförebyggande åtgärder inom socialtjänstens område (S2023/02342). Den 16 juni 2025 slutredovisade Delegationen för brottsförebyggande åtgärder inom socialtjänstens område sitt uppdrag om förstärkningsteam inom socialtjänsten med rekommendationen att arbetet med förstärkningsteam bör fortsätta och att Socialstyrelsen bör ges ett per- manent uppdrag att arbeta långsiktigt med uppdraget (Ds 2025:19). Dele- gationen fick den 11 juli 2024 ett tilläggsuppdrag att analysera och föreslå hur samverkan mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin kan stärkas i brottsförebyggande syfte. Det uppdraget ska slutredovisas senast den 29 augusti 2026.

Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att bl.a. genomföra en översyn av grunderna för vård enligt LVU. Utredaren ska inom ramen för det uppdraget bl.a. analysera och ta ställning till behovet av att utöka möj- ligheterna att omhänderta barn och unga som växer upp i hem med en nära koppling till organiserad brottslighet eller annan allvarlig kriminalitet och lämna förslag i denna fråga. Uppdraget i denna del redovisades den

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246	7 april 2025 genom delbetänkandet Att omhänderta barn och unga
	(SOU 2025:38). Utredningens uppdrag i övriga delar redovisades den
	10 februari 2026 genom slutbetänkandet Rättssäker samhällsvård för barn
	och unga (SOU 2026:8). Regeringen beslutade den 19 mars 2026 lagråds-
	remissen För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhänder-
	tagande för vård av barn och unga. I lagrådsremissen föreslås bl.a. att nu-
	varande LVU ska ersättas med två nya lagar, dels en lag om omhänder-
	tagande för vård av barn och unga, dels en lag om särskilda befogenheter
	för den statliga barn- och ungdomsvården. Lagändringarna föreslås träda i
	kraft den 1 januari 2027. Regeringen har också tillsatt en nationell sam-
	ordnare för fler kvalitativa vårdplatser inom den sociala barn- och ung-
	domsvården som bl.a. ska lämna förslag på hur det kan skapas fler platser
	för barn och unga som placeras utanför det egna hemmet i syfte att tillför-
	säkra att barn och unga placeras i vårdformer som svarar mot barnets eller
	den unges behov. I samordnarens uppdrag ingår också att ge kommuner
	och SiS stöd i deras arbete för att säkerställa kvaliteten i vården av barn
	och unga Uppdraget delredovisades den 26 november 2024 och slutredo-
	visades den 20 januari 2026 (S2024/02103 och Ds 2026:5). Regeringen
	har även gett en utredare i uppdrag att reformera och se över den statliga
	barn- och ungdomsvårdens uppdrag och organisation. Utredningen ska
	bl.a. föreslå en reformerad verksamhet, för en trygg och kvalitativ vård för
	de barn och unga som placeras inom den statliga barn- och ungdoms-
	vården. Uppdraget ska slutredovisas den 11 augusti 2026. (Dir. 2024:13,
	2025:39 och 2025:95.) En särskild utredare har också fått regeringens
	uppdrag att se över vårdkedjan för den sociala barn- och ungdomsvården
	och föreslå hur en nationell stödfunktion för placeringar kan utformas och
	organiseras (dir. 2025:74). Regeringen har uppdragit åt SiS att utreda de
	praktiska förutsättningarna för att kunna elektroniskt övervaka vissa barn
	och unga som är placerade på de särskilda ungdomshemmen, dels vid
	vistelser utanför det särskilda ungdomshemmet, dels inom hemmets eget
	område. SiS ska även utreda myndighetens förutsättningar för att även an-
	svara för elektronisk övervakning av barn och unga som inte är placerade
	på ett särskilt ungdomshem, men som efter ett beslut av socialnämnden
	ska följa särskilda föreskrifter om att bl.a. under vissa tider uppehålla sig i
	bostaden eller på en annan anvisad plats som kan likställas med bostad.
	Uppdraget delredovisades den 16 januari 2026 och ska slutredovisas den
	25 maj 2026. (S2025/01372 och S20225/01926.) I juni 2025 överlämnade
	Utredningen om HVB för barn och unga betänkandet Hem för barn och
	unga (SOU 2025:84). Betänkandet innehåller bl.a. förslag för en mer indi-
	vidbaserad vård och utökade befogenheter för personal vid hem för vård
	och boende, förkortat HVB. Utredningen föreslår även att en ny place-
	ringsform ska införas för barn och unga till och med 20 år i syfte att bättre
	kunna möta barn och ungas olika vårdbehov. Betänkandet har remitterats
	och bereds i Regeringskansliet.
	I lagrådsremissen Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd
	för barn och unga vid bristande medverkan, som beslutas samma dag som
	denna proposition, lämnas förslag om en ny lag som innebär att social-
	nämnden ges möjlighet att besluta om insatser till vårdnadshavare, barn
	och unga när samtycke saknas och om särskilda villkor. Socialnämnden
	föreslås få besluta ett särskilt villkor om att ett barn eller en ung person
70	(18–20 år) bl.a. ska gå i skolan, delta i en fritidsaktivitet, vara skyldig att

iaktta nykterhet och drogfrihet eller vara skyldig att under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller på en annan anvisad plats som kan likställas med bostad. Det föreslås även att nämnden särskilt ska överväga behovet av insatser och särskilda villkor när ett barn eller en ung person bl.a. har villkorligt frigivits från ett fängelsestraff. Dessutom föreslås att påföljden ungdomsvård ska omfatta åtgärder enligt den föreslagna lagen, vilket kan innebära att ungdomsvård kan väljas som påföljd i fler situationer än i dag. Förslagen i lagrådsremissen bygger på de förslag som lämnades i prome- morian En lag om insatser inom socialtjänsten till vårdnadshavare, barn och unga när samtycke saknas (Ds 2024:30). I promemorian finns även förslag om att socialnämnden ska få besluta att ett villkor om skyldighet att under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller på en annan anvisad plats som kan likställas med bostad under vissa förutsättningar ska få för- enas med elektronisk övervakning. Bland annat med anledning av vissa remissynpunkter över förslagen utarbetades utkastet till lagrådsremissen Elektronisk övervakning – ett verktyg för socialtjänsten till skydd för barn och unga (S2026/00342). I utkastet föreslås bl.a. att förvaltningsrätten under vissa förutsättningar ska få besluta om elektronisk övervakning efter ansökan av socialnämnden, att SiS ska ansvara för att verkställa den elek- troniska övervakningen som rätten har beslutat om och att elektronisk övervakning inte får beslutas för barn som är yngre än 13 år. Utkastet har remitterats och bereds vidare i Regeringskansliet.

En viktig del i arbetet för att förebygga brott och motverka att barn invol- veras i brottslighet är att berörda myndigheter har möjligheter att dela information i tillräcklig utsträckning. Den 1 april 2025 infördes därför en ny lag som ger ett antal statliga myndigheter och kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna upp- gifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter (se propositionen Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen, prop. 2024/25:65). Den 1 december 2025 infördes vidare en ny sekretess- brytande bestämmelse som innebär att sekretess till skydd för enskilda som utgångspunkt inte ska hindra att uppgifter lämnas mellan myndigheter om det behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda olika former av fusk, överträdelser och brottslighet (propositionen Ökat informations- utbyte mellan myndigheter, prop. 2024/25:180). I Regeringskansliet bereds också förslag som lämnats i slutbetänkandet Ökat informationsut- byte mellan myndigheter. Dessa förslag kompletterar förslagen i nämnda proposition och syftar till att ta bort hinder som gör det svårt för myndig- heter och kommuner att dela information med varandra (SOU 2025:45). I propositionen Överlämnande av uppgifter mellan skolor i brottsföre- byggande syfte (prop. 2025/26:192) föreslår regeringen en ny skyldighet för avlämnande skolenhet att lämna uppgifter som rör eleven till mot- tagande skolenhet när en elev byter skolform eller byter skolenhet inom en skolform, om det på grund av konkreta omständigheter finns risk för att eleven kommer att begå eller utsättas för brott. I sammanhanget kan också nämnas att regeringen beslutat propositionen Offentlighetsprincipen med lättnadsregler för enskilda mindre huvudmän i skolväsendet (prop. 2025/26:191). I den lämnas förslag som innebär att enskilda huvud- män inom skolväsendet ska jämställas med myndigheter vid tillämpning av OSL.

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 Även reglerna om användningen av tvångsmedel när barn och unga begår brott har setts över. Den 1 oktober 2025 trädde lagändringar i kraft som bl.a. innebär att hemliga tvångsmedel ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den skäligen misstänkte är under 15 år och att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år för att före- bygga, förhindra och upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet (propo- sitionen Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott, prop. 2024/25:175). Vidare föreslås i propositionen Bättre möjlig- heter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrätts- liga frågor att fler tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år och att vissa tvångsmedel ska få användas i fler fall mot barn i den åldern (prop. 2025/26:227). I samma proposition föreslås att biometriska under- lag ska få tas upp av barn under 15 år. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Även den straffrättsliga regleringen för unga lagöverträdare behöver ändras

Regeringen genomför en omfattade omläggning av kriminalpolitiken. Som en del av omläggningen ingår att se över dagens system för unga lag- överträdare. Det handlar bl.a. om att överväga vid vilken ålder en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig, dvs. vilken straffbarhetsåldern bör vara, och i vilken utsträckning unga lagöverträdare ska särbehandlas be- träffande straffmätningen och påföljdsvalet när de döms för brott. Sverige har en lång historia av att särbehandla unga lagöverträdare, framför allt de som är under 18 år och skälen för särbehandlingen är i väsentliga delar fortfarande bärande. Dessa skäl behöver dock – liksom humanitetsprin- cipen – på ett bättre sätt än i dag viktas mot andra intressen för att systemet ska uppfattas som balanserat. En reglering som innebär att barn och unga kan begå allvarliga brott och antingen helt undgå en straffrättslig påföljd eller, när de döms, få sina straff kraftigt nedsatta kan framstå som orimlig och orättvis och kan riskera att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. En sådan ordning kan inte heller anses uppfylla behovet av samhällsskydd eller anses vara ändamålsenlig för att motverka rekrytering av barn och unga till allvarlig brottslighet. Det gäller särskilt under de exceptionella omständigheter som råder med anledning av brottsutveck- lingen i Sverige.

Några remissinstanser, bl.a. Civil Rights Defenders och Ecpat Sverige, framhåller behovet av att vidta förebyggande åtgärder framför straffrätts- liga åtgärder. Regeringen instämmer i att förebyggande åtgärder är mycket viktiga och som framgår ovan har regeringen vidtagit ett stort antal åtgär- der för att förebygga brott och motverka att unga involveras i brottslighet. Detta arbete behöver fortsätta. För att säkerställa att lagstiftningen är anpassad till det behov som finns i dag och för att upprätthålla det straff- rättsliga systemets trovärdighet och legitimitet behöver emellertid också straffrättsliga åtgärder vidtas.

Flera remissinstanser för fram synpunkter om att det är svårt för dem att överblicka konsekvenserna av alla förslag på straffrättens område som tas fram parallellt och som bl.a. innebär repressionshöjningar. Även Lagrådet pekar på att det parallellt med arbetet med de förslag som lämnas i detta

lagstiftningsprojekt har pågått arbete med andra förslag som påverkar bl.a.

förslaget om straffbarhetsåldern (se vidare i avsnitt 6.1 och 9.1). Rege- Prop. 2025/26:246 ringen har viss förståelse för dessa synpunkter. Samtidigt är det tydligt att

åtgärderna inte kan vänta. Utvecklingen är mycket oroande när det gäller barn som begår allvarliga brott och rekryteras till kriminella nätverk och regeringen anser att det snabbt behövs en skärpning av den straffrättsliga regleringen som rör unga lagöverträdare. Med regeringens omfattande om- läggning av kriminalpolitiken är det oundvikligt att flera lagstiftnings- projekt behöver pågå parallellt med varandra. Till skillnad från vad Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige och Malmö tingsrätt anför finns det enligt regeringen därför inte utrymme att avvakta utfallet av övriga åtgärder. Som Jämställdhetsmyndigheten och Åklagarmyndigheten på- pekar är det av stor betydelse att utforma lagstiftningen på ett sådant sätt att de olika förslagen blir väl anpassade till varandra och till den straff- rättsliga regleringen som helhet. Detta rör inte endast de olika straff- rättsliga reformer som genomförs. Även pågående reformer på det social- rättsliga området måste beaktas så att det samlade regelverket som rör barn och unga som begår brott utgör en helhet som både förebygger brott och tillgodoser behovet av samhällsskydd och brottsoffers berättigade intresse av upprättelse. Det kan dock, som Diskrimineringsombudsmannen för fram, finnas ett behov av uppföljning av de samlade effekterna av för- slagen.

Sammantaget bedömer regeringen att det finns ett behov att skärpa reglerna för unga lagöverträdare nu.

5Grundläggande fri- och rättigheter måste beaktas

När skärpningar görs i straffrätten måste grundläggande fri- och rättigheter beaktas. När skärpningarna gäller barn behöver Förenta nationernas kon- vention om barnets rättigheter (barnkonventionen) beaktas särskilt.

Grundläggande fri- och rättigheter som gäller alla, såväl barn som vuxna, finns i 2 kap. regeringsformen och i internationella instrument, t.ex. i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Föreskrifterna i regeringsformen innebär bl.a. att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (2 kap. 6 § första stycket regeringsformen). Var och en är också skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär över- vakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen). Vidare framgår att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövanden (2 kap. 8 § rege- ringsformen). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får bara begränsas genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett

demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är

Prop. 2025/26:246 nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte

	heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
	såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart
	på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning
	(2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen).
	Av Europakonventionen framgår bl.a. att ingen får utsättas för tortyr
	eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3)
	och att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och ingen får
	berövas friheten utom i särskilt angivna fall (artikel 5). Vidare har var och
	en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korre-
	spondens (artikel 8). Artikel 8 ger inte bara upphov till negativa för-
	pliktelser för det allmänna att avhålla sig från omotiverade inskränkningar
	i enskildas rättigheter, utan även positiva skyldigheter att se till att enskilda
	tillförsäkras skydd för sina rättigheter gentemot andra enskilda. Det
	innebär t.ex. att staten i vissa fall kan vara skyldig att införa straffrättslig
	reglering för att skydda enskilda mot intrång i deras rättigheter från andra
	enskilda. Det innebär även att staten i sådana fall behöver säkerställa att
	brott kan utredas effektivt. Offentliga myndigheter får inte inskränka dessa
	rättigheter annat än med stöd av lag och det får ske endast under förut-
	sättning att det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till
	vissa intressen, bl.a. statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till
	förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri-
	och rättigheter. Konventionen gäller som svensk lag (lagen [1994:1219]
	om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-
	heterna och de grundläggande friheterna). Lag eller annan föreskrift får
	inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonven-
	tionen (2 kap. 19 § regeringsformen).
	Barnkonventionen gäller sedan 2020 som svensk lag (lagen [2018:1197]
	om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). All lagstift-
	ning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonven-
	tionens bestämmelser (propositionen Inkorporering av FN:s konvention
	om barnets rättigheter, prop. 2017/18:186 s. 94). År 2010 antog Riksdagen
	en strategi för att stärka barns rättigheter i Sverige i vilken det betonas att
	lagstiftningen är statens främsta instrument för att garantera att barnets
	rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det en-
	skilda barnet och barn som kollektiv (propositionen Strategi för att stärka
	barnets rättigheter i Sverige, prop. 2009/10:232). Med barn avses i kon-
	ventionens mening varje människa under 18 års ålder (artikel 1).
	Barnkonventionen innehåller fyra grundprinciper som ska vara vägled-
	ande för hur konventionen tolkas: barnets rätt till icke-diskriminering
	(artikel 2), barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och
	utveckling (artikel 6) och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem
	beaktade (artikel 12). Enligt artikel 3.1 i barnkonventionen ska vad som
	bedöms vara barnets bästa beaktas i första hand vid alla åtgärder som rör
	barn. Det betyder inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande utan
	även andra intressen kan ha samma eller större betydelse (se SOU 2020:63
	s. 190 och 191). Av artikel 16 framgår att inget barn får utsättas för god-
	tyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem
	eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder
	och sitt anseende och att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana
74	ingripanden eller angrepp.

Prop. 2025/26:246 6		Straffbarhetsåldern
	6.1	En särskild bestämmelse om sänkt
		straffbarhetsålder för allvarliga brott

	Regeringens förslag
	Straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år för brott med minimistraff om
	fängelse i fyra år eller mer och för försök, förberedelse och stämpling
	till sådana brott.

	Utredningens förslag
	Förslaget från utredningen stämmer delvis överens med regeringens.
	Utredningens förslag skiljer sig från regeringens på så sätt att den särskilda
	bestämmelsen om sänkt straffbarhetsålder ska omfatta den som fyllt 14 år.
	Remissinstanserna
	Länsstyrelserna i Hallands, Västra Götalands och Västerbottens län till-
	styrker utredningens förslag om en sänkt straffbarhetsålder för allvarliga
	brott. Ett antal remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
	En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har in-
	vändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Barnombuds-
	mannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Barnens rätt i samhället (Bris),
	Brottsförebyggande rådet (Brå), Brottsofferjouren, Civil Rights Defen-
	ders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige,
	Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Förvaltningsrätten i Stock-
	holm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
	Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Karl-
	stads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i
	Dalarnas, Kalmars, Skånes och Östergötlands län, Malmö kommun,
	Malmö tingsrätt, Malmö universitet, Myndigheten för delaktighet, Myn-
	digheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riks-
	dagens ombudsmän (JO), Rädda Barnen, Saco genom Akademikerför-
	bundet SSR, Statens institutionsstyrelse (SiS), Statens skolverk, Social-
	styrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges Domareförbund,
	Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Umeå kom-
	mun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt.
	Några remissinstanser, bland andra Uppsala universitet och Sveriges
	advokatsamfund, pekar på de särskilda yttranden som sju experter i utred-
	ningen avgett i fråga om förslaget om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga
	brott.
	Uppsala universitet avstyrker förslaget med hänvisning till att utred-
	ningen är för bristfällig. Universitetet framhåller att frågan om vilken
	straffbarhetsålder som bör gälla inte har något givet svar och menar att
	utredningens analys av hur den frågan bör besvaras är för kortfattad.
	Flera remissinstanser framhåller den forskning som finns om barn och
	unga. Till exempel pekar Brå, Civil Rights Defenders, Fryshuset, Karl-
76	stads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), Malmö universitet,

Rädda Barnen och Socialstyrelsen på forskning om att barn och unga är mer benägna att ta risker och att de har sämre förmåga till impulskontroll och att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande än ungdomar i de övre tonåren och unga vuxna. Barnombudsmannen påpekar att för- slaget riskerar att urholka den straffrättsliga särbehandlingen av barn. Bris är inne på samma linje. Fackförbundet ST påtalar att en så genomgripande reform som att sänka straffbarhetsåldern måste bygga på tydlig och väl- grundad forskning. Domstolsverket konstaterar att det med hänsyn till den forskning som finns inte framstår som logiskt att ett barn ska ha ansvars- förmåga för att kunna dömas till påföljd för vissa brott men inte för andra.

Många remissinstanser påpekar att det saknas stöd för att en sänkning av straffbarhetsåldern skulle innebära en minskning av den allvarliga brottsligheten och hänvisar bl.a. till det särskilda yttrande som lämnats av Stockholms universitets expert i utredningen. Vissa pekar på att en sänk- ning i stället kan ha motsatt effekt. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Bris, Brå, Fryshuset, Linköpings universitet (Barnafrid), JO, Social- styrelsen, Sveriges advokatsamfund, Tullverket och Unicef Sverige. Fack- förbundet ST lyfter att den allvarliga brottslighet som begås av unga ofta är en del av organiserad brottslighet och så länge man inte lyckas slå mot de strukturer som upprätthåller denna brottslighet kommer andra individer snabbt att ersätta den frihetsberövades plats, vilket innebär att en sänkning av straffbarhetsåldern inte får någon verklig effekt på brottsligheten eller tryggheten i samhället. Socialstyrelsen för fram att utredningen inte redo- gör för några belägg för att den pågående utvecklingen skulle vara ett hot mot det straffrättsliga systemets legitimitet, utan tvärtom skulle det straff- rättsliga systemets legitimitet kunna påverkas negativt om barn som inte uppfattas förstå sina handlingar på grund av omognad ändå döms för brott, inte minst när vuxna förmått dem att utföra brottet. Civil Rights Defenders, SiS och Karlstads universitet påtalar att den samhällsskyddande effekten av att en person låses in är mindre för ungdomar som begår brott i grupp eller där det finns en ersättningseffekt. Karlstads universitet pekar på att risken för återfall i brott ökar ju yngre barnet är vid lagföringen. Malmö universitet menar att en sänkt straffbarhetsålder kräver dels att åtgärden bedöms vara en nödvändig förutsättning för minskad brottslighet, sam- tidigt som alternativa åtgärder saknas, dels att den skada som drabbar de berörda barnen är proportionerlig i förhållande till fördelarna med en sänkt straffbarhetsålder. Sveriges advokatsamfund pekar på att ungdomar som placeras i Kriminalvårdens miljöer ofta påverkas negativt av andra brotts- dömda och får en förstärkt kriminell identitet. Tidig kontakt med rätts- systemet kan enligt samfundet ha en motsatt effekt än den önskade, dvs. att kriminella beteenden förstärks i stället för att brott förebyggs. Bris framför liknande synpunkter.

Flera remissinstanser, bland andra Bris, Civil Rights Defenders, Fack- förbundet ST, Hovrätten för Västra Sverige, Idéburna skolors riksförbund, Länsstyrelsen i Skåne län, Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare och Sveriges advokatsamfund pekar på att den utvärdering som gjordes med anledning av att Danmark under en period sänkte straffbarhetsåldern vis- ade att sänkningen ökade risken för återfall. Socialstyrelsen lyfter också att det i en metaanalys av 116 olika forskningsstudier framkommer att stöd saknas för effekt av fängelsestraff och att risken för återfall ökar, i synner-

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 het när det gäller barn. Även Polismyndigheten lyfter detta, men också att utvärderingen visade att de som straffades fick sämre skolresultat.

Ett stort antal remissinstanser, bland andra Bris, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Jurist- kommissionen, Malmö kommun, Polismyndigheten, Riksförbundet fri- villiga samhällsarbetare, Fryshuset, JO, Rädda Barnen, Seko, SiS, Stats- kontoret och Sveriges advokatsamfund, pekar på att en sänkt straffbarhets- ålder innebär en risk för att allt yngre barn rekryteras inom ramen för kriminella nätverk. Brå och Skolverket anför att det saknas stöd för att en sänkning av straffbarhetsåldern minskar incitamenten för kriminella nät- verk att använda sig av barn för att begå grova brott. Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Riksförbundet Attention och Myndigheten för del- aktighet pekar på att barn med funktionsnedsättning är en målgrupp som i större utsträckning riskerar att utnyttjas i kriminella sammanhang och att förslagets genomförande inte kommer förbättra denna situation. Bufff anser att gränsen mellan offer och förövare suddas ut om barn ska hållas fullt straffrättsligt ansvariga för handlingar som i praktiken ofta är ett resultat av vuxnas påverkan. Juristkommissionen framför liknande syn- punkter.

Borås tingsrätt, som avstyrker förslaget, anser att en straffbarhetsålder som utgår från brottets minimistraff visserligen är svårförutsebar, men att en sådan ordning framstår som den mest lämpliga med hänsyn till att den knyter an till regleringen om bevistalan och att den i nuläget endast skulle avse ett begränsat antal brott. Samtidigt är många remissinstanser negativa till utformningen av den differentierade lösningen. Malmö tingsrätt ifråga- sätter t.ex. om försök, förberedelse och stämpling till brott med ett minimi- straff om fyra års fängelse verkligen bör omfattas av den sänkta straffbar- hetsåldern med tanke på att dessa brott många gånger kan ha ett avsevärt lägre straffvärde än brott med minimistraff om två eller tre års fängelse som faller utanför den föreslagna bestämmelsen. Göteborgs tingsrätt fram- för liknande synpunkter. Sveriges Domareförbund och Uppsala universitet ifrågasätter rimligheten i att den sänkta straffbarhetsåldern inte ska omfatta fall då flera brott har ett samlat straffvärde som överstiger fängelse fyra år.

Ett flertal remissinstanser, däribland Barnrättsbyrån, Bris, Brå, Civil Rights Defenders, Justitiekanslern, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Unicef Sverige och Åklagarmyndigheten anser att den valda modellen – som innebär att straff- barhetsåldern är avhängig brottets rubricering – innebär att det straffrätts- liga systemet riskerar att bli mindre transparent och förutsebart. Malmö universitet lyfter att förslaget innebär att brottsrubriceringen får långt- gående och genomgripande konsekvenser för det berörda barnet samtidigt som rubriceringen av en brottslig handling vid en rättslig prövning kan vara en konsekvens av rent slumpartade händelser som påverkat hur åtalet utformats och även påverkas av hur bevissituationen ser ut. Även Sveriges Domareförbund tar upp detta och nämner narkotikabrotten som exempel på brott där ett stort antal olika omständigheter kan påverka rubriceringen, vilket ofta innebär komplicerade bedömningar som slutligen avgörs i dom. Justitiekanslern tar upp frågan om en enskild ska kunna begära överpröv- ning av åklagarens beslut att inte inleda förundersökning i en situation där den enskilde inte delar åklagarens bedömning gällande gärningens rubri-

78cering.

Ett antal remissinstanser, bland andra Brå, Göteborgs tingsrätt, Hov-	Prop. 2025/26:246
rätten för Västra Sverige, Linköpings universitet (Barnafrid), Malmö
tingsrätt, Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund lyfter att barn och
unga kommer ha svårt att förstå vilken straffbarhetsålder som gäller. JO
lyfter att det för de allra flesta torde framstå som både svårförståeligt och
inkonsekvent att ett barn kan dömas för vissa mycket allvarliga brott men
inte för vissa andra brott som samhället normalt också ser särskilt allvarligt
på. Sveriges advokatsamfund anser att en sänkning av straffbarhetsåldern
riskerar att bestraffa barn för handlingar som de ännu inte är fullt kapabla
att förstå.
Några remissinstanser lyfter behovet av andra än straffrättsliga åtgärder.
Till exempel pekar Barnrättsbyrån på att barn under 15 år som begår grova
brott är en stark indikator på en sårbarhet och att de bör hanteras av det
sociala välfärdssystemet i ett vårdande syfte och inte av det straffrättsliga
systemet. Brå delar bedömningen att när barn begår allvarliga brott måste
det få tydliga konsekvenser, men är inte enig med utredningen om att dessa
konsekvenser bör vara av straffrättslig karaktär. Göta hovrätt anser att ut-
vecklingen med allt yngre barn som begår allvarliga brott inte bör angripas
med vedergällning inom det straffrättsliga systemet, utan hanteras med
socialrättsliga tvångsåtgärder. Juristkommissionen lyfter att samhället
måste erbjuda barn som befinner sig i riskzon ett alternativ till ett krimi-
nellt liv genom insatser från polis, skola och socialtjänst. Det finns enligt
Juristkommissionen en utbredd problematik innebärande att vårdnads-
havare undviker att kontakta rättsvårdande myndigheter för att få hjälp och
förslaget kommer sannolikt att öka den problematiken ytterligare. Sveriges
advokatsamfund pekar på att forskning visar att sociala insatser och rehab-
iliterande åtgärder är betydligt mer effektiva för att förebygga ungdoms-
brottslighet än straff.
Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över det alternativa för-
slaget om en generell sänkning av straffbarhetsåldern anser samtliga att en
generell sänkning inte bör genomföras. Bland dessa finns Barnombuds-
mannen, Barnrättsbyrån, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Ecpat
Sverige, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
Juristkommissionen, Linköpings tingsrätt, Polismyndigheten, Stiftelsen
Allmänna Barnhuset, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Unicef Sverige och
Östersunds tingsrätt. Brottsoffermyndigheten pekar på att det med hänsyn
till möjligheten att få brottsskadeersättning för ett brottsoffer visserligen
är av stor betydelse att det finns en polisutredning eller en dom i ärendet,
men anser att det är för långtgående att införa en generell sänkning av
straffbarhetsåldern. Även Justitiekanslern anser att en generell sänkning är
för långtgående, men lyfter att en sådan kan kombineras med en utförlig
åtalsprövningsregel. Justitiekanslern pekar dock på att en sådan lösning
kan innebära en risk för att förutsebarheten minskar. Åklagarmyndigheten,
som inte ser skäl för en generell sänkning av straffbarhetsåldern, anser att
om en sänkning ändå ska ske är den enda rimliga ordningen att genomföra
en generell sänkning som är förenad med en omfattande och genomtänkt
åtalsprövningsregel. Domstolsverket anser att det saknas skäl för en
generell sänkning av straffbarhetsåldern, men att frågan om att kombinera
en sådan med en åtalsprövningsregel bör utredas ytterligare om man väljer
att gå vidare med det förslaget. Göteborgs tingsrätt framhåller att en åtals-
prövningsregel är olämplig eftersom en sådan innebär att det faller på	79

Prop. 2025/26:246 enskilda beslutsfattare att avgöra huruvida något är straffbart eller inte. Polismyndigheten lyfter att en generell sänkning av straffbarhetsåldern skulle innebära en stor mängd tillkommande utredningar för Polismyndig- heten, vilket skulle innebära att betydande resurser behöver läggas på att utreda mindre allvarliga brott begångna av 14-åringar i stället för på den grova brottsligheten. Med tanke på den synnerligen allvarliga situation Sverige befinner sig i kan det enligt Polismyndigheten ifrågasättas om en generell sänkning är en ändamålsenlig åtgärd.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Ett antal remisstanser har inte några synpunkter på förslaget. Bland dessa finns Arbetsmiljöverket, Kammarrätten i Stockholm, Kustbevakningen, Skolväsendets överklagandenämnd och Säkerhetspolisen. Luleå tingsrätt menar att frågan om en sänkning av straffbarhetsåldern ytterst är politisk och lämnar därför inte några synpunkter.

En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller invänder mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Bland dessa finns Bris, Barnom- budsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Förvaltnings- rätten i Karlstad, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Hudiksvalls kommun, Institutet för mänskliga rättigheter, Justi- tiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Karlstads universitet, Kriminal- vården, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i Dalarnas, Hallands, Kalmars, Skånes, Västerbottens, Västra Götalands och Öster- götlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, JO, Rädda Barnen, Rättsmedicinalverket, Seko, Skolverket, Socialstyrelsen, Solna kommun, Specialpedagogiska skolmyndigheten, SiS, Stockholms uni- versitet (Juridiska fakultetsnämnden och Samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden), Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Svenska Kyrkans Unga, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kvinno- organisationer, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Unicef Sverige, Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid), Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt.

De flesta remissinstanser framför i stor utsträckning samma synpunkter eller hänvisar till de synpunkter som framförts med anledning av utred- ningens förslag. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Bris, Brå, Diskri- mineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, JO, Jämställdhetsmyn- digheten, Karlstads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), Malmö tingsrätt, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Rädda Barnen, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Åklagarmyndig- heten och Östersunds tingsrätt. Flera av remissinstanserna anser också att

de argument som tidigare framförts gäller i ännu högre grad vid en sänk- ning av straffbarhetsåldern till 13 år i stället för 14 år.

Flera remissinstanser ifrågasätter skälen för att gå längre än utrednin- gens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år. Till exempel Bris, Förvaltningsrätten i Karlstad, Justitiekanslern och Åklagarmyndigheten anser inte att det framförts några skäl för varför man bör gå längre än utred- ningens förslag. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare påpekar att ut- redningen framhäver att det inte framkommit något som ger skäl att välja en så låg ålder som 13 år. Några remissinstanser pekar på nytt på att skälen för att särbehandla barn grundar sig i omfattande forskning om barns psy- kiska och kognitiva utveckling. Bland andra Brå och Länsstyrelsen i Hal- lands län för fram att argumenten om att barn brister i mognad och har svårigheter att förutse konsekvenserna av sitt handlade gäller i än högre grad för en 13-åring. Socialstyrelsen pekar på att unga är mer benägna att söka spänning och att underskatta grader av risk. Unicef Sverige anför att organisationen inte ifrågasätter att en 13-åring fysiskt kan begå allvarliga brott, men menar att den avgörande frågan är om ett barn i den åldern har den psykiska mognad, impulskontroll och konsekvensförståelse som krävs för att fullt ut hållas straffrättsligt ansvarig. Unicef Sverige anser inte att de straffrättsliga åtgärder mot barn som föreslås är proportionerliga i för- hållande till syftet och i förhållande till barnets mognad och utvecklings- nivå. Karlstads universitet påpekar att ju yngre en lagöverträdare är desto starkare blir skälen mot att anse att det föreligger skuld i straffrättslig me- ning.

Flera remissinstanser anser att risken för att ännu yngre barn kan komma att involveras i de kriminella nätverken ökar om straffbarhetsåldern sänks ytterligare. Bland dessa finns Bris, Brottsofferjouren, Malmö kommun, Polismyndigheten, Svenska Avdelningen av Internationella Juristkom- missionen och Åklagarmyndigheten. Även Länsstyrelsen i Hallands län och Göteborgs tingsrätt pekar på att en sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år riskerar att leda till ytterligare en förskjutning av den allvarliga brottsligheten till yngre åldersgrupper, men också att förslaget riskerar att underminera barns förtroende för vuxna. Också Sveriges Kvinnoorgani- sationer pekar på detta och på att risken för att bli utnyttjad i en kriminell miljö är överhängande för tjejer. Enligt Sveriges Kvinnoorganisationer riskerar förslaget att ytterligare försvåra dessa flickors möjligheter till skydd och rehabilitering. Myndigheten för delaktighet anser att de åtgärder som vidtagits för att motverka att barn med funktionsnedsättning utnyttjas inom ramen för kriminella nätverk är långt ifrån tillräckliga för att stävja riskerna för att barn och unga med funktionsnedsättning rekryteras till kriminalitet. Även Funktionsrätt Sverige lyfter att åtgärderna är otillräck- liga.

Flera remissinstanser pekar på olika sätt på behovet av andra än straff- rättsliga åtgärder. Civil Rights Defenders anser att de resurser som nu satsas på att frihetsberöva barn i stället bör gå till att stödja och skydda brottsoffer och till åtgärder som i praktiken leder till minskad brottslighet. Detta är enligt Civil Rights Defenders särskilt relevant eftersom barn och unga i gängkriminalitet ofta är både förövare och offer. Också Stockholms universitet (Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden) påpekar att barn som vid 13 eller 14 års ålder medverkar i allvarliga brott i flera avseenden själva kan ses som offer. Svenska Avdelningen av Internationella Jurist-

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 kommissionen lyfter att den här gruppen barn inte sällan har särskilda behov om exempelvis NPF-diagnoser och intellektuella funktionsnedsätt- ningar. Åklagarmyndigheten framhåller att barn som begår grova brott ofta själva utsätts för hot och andra starka påtryckningar från de kriminella gängen. Enligt Åklagarmyndigheten kan en 13-årings förmåga att stå emot sådana påtryckningar, fullt ut förstå konsekvenserna av att ta ett uppdrag för ett kriminellt gängs räkning och handla rationellt inte jämföras med en vuxen persons förmåga i samma situation. Filipstads kommun uttrycker tveksamhet inför förslaget och bedömer att den översyn av LVU som pågår bör inväntas för att se om det finns en större nytta i att förändra kriterierna för vård enligt LVU i stället för att förändra straffrättssystemet när det gäller barn. Även Fackförbundet Vision, som avstyrker förslaget, anser att man bör avvakta det arbete som pågår på socialtjänstens men också straffrättens område. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering för fram att ett genomförande av förslaget bör föregås av en tydlig plan för systematisk uppföljning av både kort- och långsiktiga effekter.

	Flera remissinstanser har synpunkter på remissförfarandet och bered-
	ningen av förslaget utifrån beredningskravet. Åklagarmyndigheten på-
	pekar att det är först genom utkastet till lagrådsremiss som frågan om att
	sänka straffbarhetsåldern till 13 år bereds. Även Fackförbundet ST på-
	pekar detta. Malmö tingsrätt framhäver att förslaget om att sänka straff-
	barhetsåldern till 13 år inte har tagits fram inom ramen för en ordinär
	utredning, dvs. med en särskild utredare och sakkunniga och experter.
	Malmö tingsrätt för också fram att förslaget inte varit föremål för samma
	breda analys och diskussion som utredningens förslag och har tagits fram
	på mycket kort tid. Underlaget för att ytterligare sänka straffbarhetsåldern
	framstår enligt tingsrätten därför som svagt. Även Barnrättsbyrån pekar på
	att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år inte är utrett. Barn-
	rättsbyrån påpekar också att remisstiden varit ovanligt kort. Diskrimine-
	ringsombudsmannen för fram att besluten riskerar att bli mindre genom-
	tänkta och att beredningskravet och systemet med remittering riskerar att
	urholkas om remissinstansernas synpunkter inte beaktas när nya lagar
	stiftas. Förvaltningsrätten i Karlstad ifrågasätter om beredningskravet är
	uppfyllt. Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) anser att
	förslaget att gå längre än utredningens förslag uppenbarar att kritik av
	experter och intresseorganisationer inte betyder något och att förslag läggs
	fram utan hänsyn till vad remissinstanserna anför. Även den Samhälls-
	vetenskapliga fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter
	vilket syfte remissförfarandet fyller med hänsyn till att detta förslag läggs
	fram trots den massiva kritik som riktades mot utredningens förslag. Detta
	framförs även av Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid)
	och Bris som anser att det kan ifrågasättas om den svenska förvaltnings-
	traditionen med bl.a. remissförfarande har tjänat ut sin roll, vilket enligt
	Bris vore oroväckande.
	Skälen för regeringens förslag
	Straffbarhetsåldern i dag
	Enligt 1 kap. 6 § brottsbalken får det inte dömas till påföljd för brott som
82	någon har begått före 15 års ålder. Straffbarhetsåldern har varit densamma

sedan 1902 (prop. 1902:7) och stämmer överens med vad som gäller i öv- riga nordiska länder. Straffbarhetsåldern bygger på principen att straff- rättsligt ansvar inte ska åläggas barn före den ålder då de i allmänhet kan antas ha uppnått viss mognad. Som flera remissinstanser anför, däribland Brå, Rädda Barnen och Socialstyrelsen, grundar sig detta på att forsk- ningen om utvecklingen av hjärnan visar att barn är mindre mogna än ung- domar i övre tonåren och unga vuxna. Barn är därför mer benägna att söka spänning och de har på gruppnivå sämre förmåga till impulskontroll och sämre förmåga att bedöma de framtida konsekvenserna av sitt handlande än ungdomar i de övre tonåren och unga vuxna. Barn är vidare känsliga för bestraffning och straffrättsliga påföljder kan vara negativa för barns utveckling. En orsak till att barn påverkas negativt av straffrättsliga in- gripanden är, som bl.a. Karlstads universitet påpekar, att en individ som har gjort sig skyldig till ett brott i andras ögon ”stämplas” genom att om- givningen betraktar individen som en brottsling. Detta påverkar också per- sonens uppfattning om sig själv. Åldersgränsen 15 år är resultatet av vad som ansetts vara en lämplig avvägning mellan å ena sidan barns förmåga att ta ansvar för och förstå konsekvenserna av sitt handlande och å andra sidan samhällets intresse av att kunna döma ut en straffrättslig påföljd. I Sverige behandlas straffbarhetsåldern som en straffbarhetsbetingelse där alla personer kan begå brott, men alla inte kan straffas. Att straffbarhets- åldern är 15 år innebär att personer under 15 år visserligen kan begå brott, men att de inte kan dömas till en påföljd för brottet.

Lagöverträdare under 15 år är främst en uppgift för socialtjänsten och socialnämnden har huvudansvaret för att åtgärder vidtas för barn under 15 år som misstänks för brott. De insatser och ingripande åtgärder som kan bli aktuella regleras främst i socialtjänstlagen (2025:400) och LVU. I de fall då ett barn under 15 år misstänks för brott får en förundersökning inte inledas. För att tillgodose utredningsbehovet finns det dock under vissa förutsättningar en möjlighet att inleda en utredning mot barn som miss- tänks för att ha begått brott före 15 års ålder. Förutsättningarna regleras i 31 § LUL och utredningarna kallas därför för § 31-utredningar. En sådan utredning ska bl.a. inledas om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott med minimistraff om fängelse i ett år eller mer (31 § första stycket LUL). Det är också möjligt att enligt 38 § samma lag väcka en s.k. bevistalan om brottet, något som åklagaren i dag har en skyl- dighet att göra vid brott som har ett minimistraff om fängelse i fem år eller mer, om det inte finns särskilda omständigheter som talar mot det. En bevistalan innebär att åklagaren begär att domstolen ska pröva om ett barn under 15 år har begått ett brott eller inte, men någon påföljd döms inte ut.

Straffbarhetsåldern behöver sänkas

Lagrådet avstyrker regeringens förslag om sänkt straffbarhetsålder efter- som förslaget enligt Lagrådet inte kan antas tillgodose de angivna syftena med förslaget, främst med hänvisning till att det saknas underlag för att de önskade effekterna kommer att uppnås. Som flera remissinstanser påpekar är straffbarhetsåldern dock främst en kriminalpolitisk fråga. Det finns inte ett givet svar på vid vilken ålder det är rimligt att en person åläggs straff- rättsligt ansvar. Som flera remissinstanser anför är en sänkning av straff- barhetsåldern samtidigt en åtgärd som inte bör vidtas lättvindigt utan

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 endast om det finns tungt vägande skäl. Regeringen anser att det finns så-

	dana skäl och bedömer att en sänkning av straffbarhetsålder kommer få de
	effekter som avses.
	Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Det dödliga våldet mot
	och av unga män har ökat markant och de personer som är misstänkta för
	skjutningar som resulterat i döda eller skadade personer är yngre än tidi-
	gare. Antalet barn som är inblandade i mord eller planering av mord har
	ökat på ett sätt som saknar motstycke. Antalet häktade barn och unga och
	antalet dömda barn och unga som är intagna på SiS har också ökat betyd-
	ligt. Det finns alltså ett tydligt stöd dels för att den allvarliga brottsligheten
	bland unga lagöverträdare har ökat markant, dels för att allt fler barn under
	15 år begår mycket allvarliga brott. Dagens system med sociala insatser
	har uppenbarligen inte varit tillräckligt för att förhindra denna utveckling.
	Den allvarliga brottslighetens spridning bland barn under 15 år och det
	faktum att 13- och 14-åringar kan begå mycket allvarliga brott utan att
	dömas till en påföljd, riskerar i förlängningen att påverka tilltron till och
	att undergräva det straffrättsliga systemets legitimitet. Enligt regeringen
	kan det med fog ifrågasättas om det är rimligt att den som är under 15 år
	och begår ett brott som för en vuxen hade föranlett livstids fängelse helt
	kan undgå en påföljd.
	Som framgår i föregående avsnitt, och som flera remissinstanser på-
	pekar, visar forskning att barn och unga har en begränsad förmåga till
	impulskontroll och att se konsekvenserna av sitt handlande. Detta är ett
	viktigt skäl till att straffbarhetsåldern finns. En straffbarhetsålder om 15 år
	har hittills ansetts vara en lämplig avvägning mellan intresset av att kunna
	döma ut en påföljd och behovet av att särbehandla barn. Att den allvarliga
	brottsligheten tränger allt längre ner i åldrarna innebär dock att systemet
	för unga lagöverträdare och den argumentation som lagt grunden för en
	straffbarhetsålder på 15 år behöver omvärderas. Regeringen delar inte Bris
	uppfattning att den argumentation som lagt grunden för en straffbarhets-
	ålder på 15 år fortfarande ska gälla. Det är tydligt att det i dag finns barn
	under 15 år som är kapabla att begå mycket allvarliga brott. Enligt
	regeringen måste det då också vara tydligt att samhället inte accepterar
	detta och att barnen möts med en tillräckligt ingripande reaktion på brottet.
	Flera remissinstanser, däribland Brå, Diskrimineringsombudsmannen,
	JO, Linköpings universitet (Barnafrid) och Sveriges advokatsamfund, an-
	ser att det saknas stöd för att en sänkning av straffbarhetsåldern skulle
	innebära en minskning av den allvarliga brottsligheten. Lagrådet anför att
	det saknas underlag om hur en sänkt straffbarhetsålder påverkar brotts-
	utvecklingen och att förslaget inte kan antas uppfylla syftet att möta
	utvecklingen av ungdomsbrottsligheten, dvs. att minska den. Som Lag-
	rådet för fram pekar utredningen på att en sänkt straffbarhetsålder inte kan
	förväntas minska brottsligheten. Enligt utredningen finns det visst stöd för
	att den i stället skulle öka och utredningen hänvisar till den utvärdering
	som gjordes med anledning av en generell sänkning av straffbarhetsåldern
	i Danmark. Regeringen konstaterar att det finns begränsat med underlag
	för vilka åtgärder som är mest framgångsrika för att möta brottsutveck-
	lingen. Regeringen anser inte att det finns stöd för att regeringens förslag
	till sänkning av straffbarhetsåldern som endast omfattar allvarliga brott
	kommer att leda till en ökning av brottsligheten. En sänkning av straffbar-
84	hetsåldern motiveras vidare inte främst av att sänkningen förväntas leda

till att brottsligheten minskar. Straffsystemet fyller flera andra viktiga funktioner vid sidan av minskad brottslighet, bl.a. behovet av att upprätt- hålla ett samhällsskydd och att bidra till brottsoffrets intresse av upp- rättelse. En annan viktig aspekt som motiverar en sänkning av straffbar- hetsåldern är behovet av att upprätthålla det straffrättsliga systemets legi- timitet och trovärdighet.

Hovrätten för Västra Sverige anför att det saknas en djupare analys av varför brottsligheten kryper ner i åldrarna. Även Lagrådet påpekar detta och menar att det därmed också saknas en analys av vilka åtgärder som skulle vara mest betydelsefulla för att bryta utvecklingen av ungdoms- brottsligheten. Regeringen instämmer i att det behövs en analys av varför allt yngre barn begår allvarliga brott. Det är en brist att det finns begränsat med forskning på hur man mest framgångsrikt bryter den här utvecklingen. Det är samtidigt tydligt att det som har gjorts hittills inte fungerar. Som framgår av avsnitt 4 har Socialstyrelsen initierat en studie som ska omfatta barn till och med 17 år som lagförts eller genom bevistalan bedömts ha varit involverade i dödligt våld med koppling till den organiserade brotts- ligheten. Syftet är att identifiera riskfaktorer, uppväxtvillkor och vägar in i kriminalitet. Som regeringen påpekar i avsnitt 4 är brottsutvecklingen sådan att resultatet av Socialstyrelsens studie inte kan avvaktas. Av samma anledning kan inte heller, som Filipstads kommun och Fackförbundet Vision anser, det arbete som görs på det socialrättsliga området avvaktas.

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om straffrättsliga ingri- panden mot barn som saknar, eller har begränsad, förmåga att förstå konse- kvenserna av sina handlanden bidrar till att upprätthålla systemets legi- timitet. Enligt Lagrådet kan en sänkt straffbarhetsålder snarare medföra att systemet förlorar i legitimitet, eftersom en sänkning inte kan antas minska brottsligheten, utan i stället öka den och trycka ner den till att begås av ännu yngre barn. Regeringen instämmer inte i Lagrådets synpunkter utan anser tvärtom att systemet kan uppfattas som orättvist om den som begår ett mycket allvarligt brott inte får en straffrättslig påföljd. Regeringen in- stämmer inte heller i vad Unicef Sverige anför om att straffrättsliga åt- gärder mot barn är oproportionerliga i förhållande till syftet och i förhål- lande till barnets mognad och utvecklingsnivå. Regeringen delar inte heller Barnombudsmannens uppfattning att en sänkning av straffbarhetsåldern innebär att den straffrättsliga särbehandlingen av barn urholkas. Skälen för särbehandlingen av unga är i väsentliga delar fortfarande bärande och även med de förslag som lämnas nu ska barnets ålder beaktas såväl vid straff- mätning som vid val av påföljd.

Ett skäl till att sänka straffbarhetsåldern är behovet av samhällsskydd. Att en person döms till en påföljd kan innebära att den dömde under en tidsperiod förhindras att begå nya brott och alltså bidra till att upprätthålla samhällsskyddet. Lagrådet anser att förslaget inte kan antas upprätthålla samhällsskyddet eftersom det samhällsskydd som uppnås genom inkapa- citering av ett enskilt barn inte kan antas ha någon effekt av betydelse för samhällsskyddet då det finns skäl att anta att barnet ersätts av ett nytt, och dessutom ännu yngre, barn. Lagrådet hänvisar även till forskning om att ungdomar har mindre utvecklad förmåga att värdera risker och konse- kvenser och att förslaget därför inte kan anses ha någon avskräckande effekt som bidrar till att upprätthålla samhällsskyddet. Som framgår ovan ifrågasätter regeringen inte att ungdomar har mer begränsad förmåga att

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 se konsekvenserna av sitt handlande eller att den samhällsskyddande effekten av att låsa in en person kan vara mindre för ungdomar som begår brott i grupp eller där det finns en ersättningseffekt om man jämför med vuxna, något som även Civil Rights Defenders, SiS och Karlstads uni- versitet påtalar. Även en mindre effekt kan dock ha stor betydelse när det handlar om att minska de konsekvenser i form av mänskligt lidande och andra olägenheter som brott leder till. Inom ramen för verkställighet av en påföljd kan barnet vidare erbjudas behandling och stöd som kan motverka återfall i brott och hjälpa barnet att bryta med en kriminell livsstil. Rege- ringen delar därför inte Lagrådets bedömning.

Ett annat skäl till att sänka straffbarhetsåldern är hänsyn till brottsoffers berättigade intresse av upprättelse. Lagrådet framhåller att det inte har presenterats några belägg för varför en straffrättslig påföljd mot ett barn, som enligt Lagrådet kan antas öka risken för att det specifika barnet återfaller i brott, bättre skulle bidra till brottsoffrets upprättelse än andra åtgärder som kan sättas in mot barn som inte är straffmyndiga, t.ex. sociala tvångsingripanden, bevistalan, skadestånd och brottsofferersättning. Regeringen håller inte med om Lagrådets resonemang. En straffrättslig påföljd utgör en markering från samhällets sida som inte kan jämföras med sociala insatser som i första hand ser till gärningspersonens vårdbehov och kan inte ersättas med att brottsoffret får ett skadestånd eller brottsoffer- ersättning.

Lagrådet anser – med utgångspunkt i att förslaget föreslås vara tillfälligt och gälla under fem år – att det är motsägelsefullt att förslaget genomförs för att tillgodose behovet av upprättelse under dessa år men inte därefter. Som framgår av avsnitt 6.5 är det regeringens förhoppning att de åtgärder som nu vidtas på flera områden, när de fått fullt genomslag, ska bidra till att vända den negativa utvecklingen och trycka tillbaka kriminaliteten som föranleder behovet av en sänkning av straffbarhetsåldern. Regeringen anser inte att det är motsägelsefullt att efter denna period ompröva de skäl som nu bedöms medföra ett behov av en sänkt straffbarhetsålder för all- varliga brott eller tillmäta dem annan betydelse om brottsligheten utveck- las i en positiv riktning.

Några remissinstanser framför att en sänkning av straffbarhetsåldern inte är rätt väg att gå för att motverka utvecklingen som innebär att barn begår allvarliga brott. Bland andra Barnombudsmannen påtalar att en sänkning av straffbarhetsåldern riskerar att bli kontraproduktiv. Rege- ringen delar den uppfattning som flera remissinstanser för fram om att det är viktigt att flera olika åtgärder vidtas för att möta problemet med barn som begår brott. Fackförbundet ST påpekar att det behövs åtgärder som slår mot de strukturer som upprätthåller den allvarliga brottsligheten och Borås tingsrätt framhåller att det behövs åtgärder som tar sikte på att förhindra att barn dras in i allvarlig brottslighet. I detta arbete krävs, som bland andra Göta hovrätt, Juristkommissionen och Sveriges advokatsam- fund anför, såväl socialrättsliga åtgärder som insatser inom skolan. Som framgår i avsnitt 4 och 6.5 har regeringen vidtagit ett mycket stort antal åtgärder på flera olika områden. Avsikten med det arbetet är bl.a. att vända den negativa utvecklingen som innebär att allt fler yngre barn begår mycket allvarliga brott. Det arbetet kommer att fortsätta. Det innebär inte att det saknas skäl att förändra även det straffrättsliga regelverket.

Som utredningen och ett antal remissinstanser påpekar införde Danmark under åren 2010–2012 en sänkning av straffbarhetsåldern från 15 år till 14 år. Straffbarhetsåldern höjdes åter till 15 år efter ett regeringsskifte och i anslutning till detta gjordes en utvärdering av sänkningen och dess effek- ter för barn och brottsligheten (A. P. Damm, B. Ø. Larsen, H. S. Nielsen og M. Simonsen. Lowering the minimum age of criminal responsibility: Consequences for juvenile crime and education [2017], Department of Economics and Business Economics, Aarhus university). Flera remiss- instanser, däribland Hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokat- samfund, påpekar att studien visar att det saknas bevis för att reformen minskade brottsligheten i allmänhet bland 14-åringar och att risken för återfall inte minskade utan i stället ökade bland de barn som hade dömts för brott vid 14 års ålder. Några remissinstanser, bland andra Rädda Bar- nen och Sveriges advokatsamfund, menar med utgångspunkt i studien att det inte kan uteslutas att en sänkning av straffbarhetsåldern i vissa fall skulle kunna ha motsatt effekt än den avsedda på så sätt att återfallsrisken ökar något. Karlstads universitet pekar på att risken för återfall i brott anses öka ju yngre barnet är vid lagföringen. Mot bakgrund av att studien och dess resultat grundades på en reform som var i kraft under endast drygt ett och ett halvt år kan det enligt regeringen ifrågasättas om det går att dra några säkra slutsatser av effekterna av den danska reformen. Det bör också noteras att studien avsåg effekterna av en generell sänkning av straffbar- hetsåldern, medan regeringens förslag avser endast allvarliga brott (se nedan). Som framgår ovan motiveras förslaget om att sänka straffbarhets- åldern vidare inte främst av en förhoppning om att det leder till att brotts- ligheten minskar.

Ett flertal remissinstanser – däribland Brå, Brottsofferjouren, Polismyn- digheten, SiS och Åklagarmyndigheten – och Lagrådet lyfter risken för att en sänkning av straffbarhetsåldern kan innebära att brottsligheten går ännu längre ner i åldrarna. Sveriges Kvinnoorganisationer lyfter särskilt den risk flickor löper att bli utnyttjade i en kriminell miljö. Som remissinstan- serna påtalar går det inte att bortse från att en sänkning av straffbarhets- åldern kan leda till att de kriminella nätverken rekryterar ännu yngre barn för att utföra brott. Samtidigt ser de brottsbekämpande myndigheterna redan i dag exempel på att mycket unga barn förekommer i kriminella sammanhang. Som Polismyndigheten påpekar får barn ofta enklare men avgörande uppgifter att hantera. Detta är något som regeringen tar på stort allvar och som behöver bemötas med åtgärder som särskilt tar sikte på rekryteringen av barn till kriminella nätverk. Regeringen har, som framgår av avsnitt 4, vidtagit flera sådana åtgärder. I sammanhanget bör också skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet, som har ett särskilt fokus på att bryta rekryteringen och socialiseringen in i kriminella nätverk, nämnas. Brå och Totalförsvarets forskningsinstitut har vidare fått i uppdrag att öka kun- skapen om hur kriminella nätverk rekryterar och påverkar barn och unga i digitala miljöer. Myndigheterna ska också föreslå åtgärder mot sådan rekrytering och påverkan. Vidare har regeringen i regleringsbreven för 2026 beslutat att såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten sär- skilt ska belysa hur arbetet i fråga om att motverka rekrytering av barn fortlöper. Polismyndigheten ska t.ex. redovisa hur myndigheten har arbetat och vilka resultat som har uppnåtts i fråga om att motverka rekrytering i

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 onlinemiljö av barn och unga till kriminalitet. Det kan här också nämnas

	att förslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2025 och som ger de brotts-
	bekämpande myndigheterna möjlighet att använda hemliga och preventiva
	tvångsmedel mot barn under 15 år, bedöms ha betydelse för att motverka
	rekryteringen (prop. 2024/25:175). Genom sådan tvångsmedelsanvänd-
	ning kan information inhämtas som leder till att anstiftare och medhjälpare
	i straffbar ålder kan identifieras. Utökade möjligheter att använda hemliga
	och preventiva tvångsmedel som innebär att information kan inhämtas om
	barns rörelsemönster, kontakter, samtal och meddelanden kan leda till att
	incitamentet för äldre barn och vuxna i kriminella nätverk att involvera
	barn under 15 år i sådana brott blir mindre.
	Som bland andra Funktionsrätt Sverige och Myndigheten för delaktighet
	påpekar är barn med funktionsnedsättning en målgrupp som i större ut-
	sträckning än andra riskerar att utnyttjas i kriminella sammanhang om
	straffbarhetsåldern sänks. Regeringen gav i maj 2025 Myndigheten för
	delaktighet i uppdrag att ta fram stödmaterial för arbetet mot kriminellas
	rekrytering av barn och unga med funktionsnedsättning. Materialet ska
	hjälpa till att skydda barn och unga med funktionsnedsättning från att dras
	in i kriminalitet. Det ska fokusera på behoven och förutsättningarna hos
	barn och unga med funktionsnedsättning, och hur kunskapen om detta kan
	integreras i arbetet att förebygga och motverka kriminellt beteende bland
	barn och unga. I arbetet ska myndigheten samarbeta med andra relevanta
	aktörer, exempelvis myndigheter inom BOB-strukturen och civilsam-
	hällesorganisationer. Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen ett upp-
	drag att kartlägga förekomsten av rekrytering till kriminella nätverk bland
	personer som är mottagare av insatser enligt LSS. Polismyndighetens för-
	hoppning är att socialtjänsten med anledning av de ändringar av sekretess-
	lagstiftningen som har skett lättare ska kunna dela information på individ-
	nivå för att möjliggöra ett riktat förebyggande arbete mot gängens rekry-
	tering av just dessa barn och unga. Såväl Funktionsrätt Sverige som Myn-
	digheten för delaktighet anser att de åtgärder som vidtagits för att mot-
	verka utvecklingen är otillräckliga. Regeringen delar uppfattningen att det
	finns mer att göra och kommer att fortsätta arbetet för att förhindra rekry-
	tering av barn till kriminella nätverk. Regeringen anser dock inte att risken
	för att yngre barn rekryteras till kriminella nätverk utgör ett tillräckligt skäl
	att avstå från att sänka straffbarhetsåldern. Tvärtom kan ett straffrättsligt
	ingripande vissa gånger motverka att ett barn rekryteras till kriminella
	nätverk.
	Som Bufff påpekar kan ett barn som utnyttjas av kriminella nätverk i
	vissa fall anses vara ett offer likväl som en förövare. Att inte hålla dessa
	barn straffrättsligt ansvariga för mycket allvarliga brott – vilket Jurist-
	kommissionen verkar förorda – riskerar dock att leda till att straffrätts-
	systemets trovärdighet och legitimitet urholkas eftersom reaktionen på
	brottet inte blir tillräcklig. Som Bufff också för fram kan stödinsatser behö-
	vas, t.ex. i form av rehabilitering. En sänkning av straffbarhetsåldern hin-
	drar inte att sådana åtgärder vidtas. Tvärtom bedömer regeringen att det
	faktum att barnet ådöms en påföljd i vissa fall göra att barnet kan erbjudas
	adekvat behandling och stöd inom ramen för verkställighet, vilket i sin tur
	kan motverka att barnet återfaller i brott.
	Utvecklingen i Sverige med allvarlig brottslighet bland barn och unga är
88	exceptionell och skiljer sig från andra jämförbara länder. Regeringen anser

inte att de invändningar som remissinstanserna och Lagrådet framför är sådana att de bör utesluta att straffbarhetsåldern sänks för att möta denna verklighet. Samhällsutvecklingen som innebär att allt fler barn under 15 år begår mycket allvarliga brott och de konsekvenser detta får för det om- givande samhället innebär enligt regeringens bedömning att det finns till- räckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern. I det följande analyseras hur en sänkning av straffbarheten lämpligen bör göras.

En generell sänkning av straffbarhetsåldern bör inte genomföras

Vid en sänkning av straffbarhetsåldern bör det enligt regeringen först över- vägas om straffbarhetsåldern bör sänkas generellt, dvs. för alla brott. Straffbarhetsåldern skulle då även fortsättningsvis uteslutande vara knuten till gärningsmannens ålder. En sådan lösning har i och för sig fördelar, framför allt genom att regleringen blir tydlig och förutsebar. Utredningen gör dock bedömningen att en generell sänkning av straffbarhetsåldern inte är en träffsäker åtgärd och att nackdelarna med en sådan sänkning över- väger fördelarna.

Eftersom brottsligheten bland unga lagöverträdare i allmänhet minskar är behovet av att vidta åtgärder när det gäller straffbarhetsåldern inte föranlett av förändringar i den brottslighet som begås av barn generellt. Som framgår i föregående avsnitt är det i stället den brottslighet som utgör en del av den allvarliga samhällsutvecklingen som föranleder en sänkning av straffbarhetsåldern. En generell sänkning av straffbarhetsåldern skulle omfatta även de barn och den brottslighet som inte är en del av den allvar- liga brottsutvecklingen. Exempelvis skulle ringa stöld och skadegörelse – brott som ofta begås av barn som uttryck för omognad och för att testa gränser – omfattas av sänkningen. Som utredningen anför går det inte att bortse från att en sänkning av straffbarhetsåldern kan påverka barns utveckling på ett negativt sätt. Sveriges advokatsamfund pekar på att en tidig exponering för det straffrättsliga systemet i vissa fall kan leda till att rättssystemet förstärker det kriminella beteendet i stället för att förebygga framtida brott. En generell sänkning skulle alltså riskera att på ett negativt sätt påverka ett stort antal barn. Att vidta en så ingripande åtgärd som att sänka straffbarhetsåldern för alla när sänkningen görs för att möta mycket allvarliga brott som begås av ett mindre antal barn är enligt regeringen varken motiverat eller ändamålsenligt. Det skulle, som bland andra Brotts- offerjouren och Justitiekanslern anför, vara alltför långtgående. Enligt Polismyndigheten skulle en generell sänkning av straffbarhetsåldern också innebära omfattande påfrestningar på rättsväsendet. Som Polismyndig- heten anför är det inte ändamålsenligt att polis och åklagare ska lägga resurser på att utreda mindre allvarliga brott i stället för de brott som ligger till grund för den allvarliga samhällsutvecklingen.

Justitiekanslern och Åklagarmyndigheten menar att en lösning kan vara att förena en generell sänkning med en särskild åtalsprövningsregel. Det innebär dock, som utredningen och Göteborgs tingsrätt anför, att det i stor utsträckning lämnas till den enskilde åklagarens bedömning att avgöra huruvida en gärning ska straffas eller inte. En sådan lösning skulle också ha stora likheter med en reglering om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott, men med mindre förutsebarhet och insyn. Som utredningen anför är ytterligare en aspekt att sänkningen av straffbarhetsåldern skulle kunna

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 uppfattas som en chimär om de flesta brott som begås av de berörda barnen ändå inte leder till några straffrättsliga konsekvenser. En generell sänkning med en åtalsprövningsregel skulle dessutom – oavsett hur den utformas – innebära att inte obetydliga resurser skulle behöva tas i anspråk vid fram- för allt Polismyndigheten eftersom antalet polisanmälningar sannolikt skulle öka. Även Åklagarmyndigheten skulle belastas eftersom åtalspröv- ningen alltid behöver göras.

Sammantaget bedömer regeringen att en generell sänkning av straffbar- hetsåldern inte är en träffsäker eller ändamålsenlig åtgärd. En generell sänkning av straffbarhetsåldern bör därför inte genomföras.

En differentierad sänkning som tar sikte på allvarliga brott bör genomföras

Utredningen föreslår att straffbarhetsåldern sänks endast för allvarligare brott, dvs. en differentierad sänkning. En differentierad sänkning har enligt regeringen flera fördelar. Den kan avgränsas så att den tar sikte på den allvarliga brottsligheten som behöver adresseras, samtidigt som den inte träffar mindre allvarliga brott som ofta är ett uttryck för omognad och där det inte nödvändigtvis är motiverat med en påföljd. Som framgår ovan bygger straffbarhetsåldern på principen att straffrättsligt ansvar ska åläg- gas barn först vid den ålder då de kan anses ha uppnått en viss mognad. Som Uppsala universitet påpekar kan man med utgångspunkt i den prin- cipen ifrågasätta lämpligheten av en differentierad sänkning av straff- barhetsåldern eftersom en sådan lösning innebär att ett barn vid en viss ålder kan hållas straffrättsligt ansvarigt för ett brott men inte för ett annat. När det är fråga om allvarlig brottslighet som innebär ett tydligt över- skridande av samhällsnormer och som får omfattande konsekvenser för det omgivande samhället finns det enligt regeringens bedömning dock anledning att se annorlunda på förutsättningarna att utkräva straffrättsligt ansvar. Genom en differentierad sänkning träffas endast den brottslighet som föranleder behovet av en sänkning samtidigt som de brottsutredande myndigheterna inte tyngs i onödan.

Regeringen instämmer i att det, som bland andra Göteborgs tingsrätt och Justitiekanslern påtalar, för ett brottsoffer kommer att kunna uppfattas som stötande att vissa brott omfattas av regleringen och vissa inte. Sam- tidigt kan det med den nuvarande ordningen hävdas att det är stötande att exempelvis en person som är 14 år och närmar sig 15 år, begår ett allvarligt brott men inte kan dömas till en påföljd. Brå, Linköpings universitet (Bar- nafrid) och JO lyfter att det kommer vara svårt för barn att förstå varför vissa brott, men inte andra, omfattas av den sänkta straffbarhetsåldern. Det är dock svårt att undvika den problematiken utan att genomföra en generell sänkning av straffbarhetsåldern, något som regeringen bedömer innebär fler nackdelar. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget riskerar att be- straffa barn för handlingar som de ännu inte är fullt kapabla att förstå. Socialstyrelsen för fram att det straffrättsliga systemets legitimitet kan påverkas negativt om barn som inte uppfattas förstå sina handlingar på grund av omognad ändå döms för brott, inte minst när vuxna förmått dem att utföra brottet. Regeringen anser dock att när det är fråga om så all- varliga brott såsom t.ex. mord och grovt vapenbrott måste även ett barn i

de yngre tonåren kunna räkna med att handlandet kan leda till både straff-

rättsliga åtgärder och andra konsekvenser från samhällets sida. Enligt regeringen utgör dessa synpunkter i sig därför inte tillräckliga skäl mot en differentierad sänkning av straffbarhetsåldern.

Utredningen överväger ett antal olika modeller för att avgränsa den differentierade straffbarhetsåldern, däribland en lösning där den sänkta straffbarhetsåldern kopplas till brott som ofta begås inom kriminella nät- verk eller annan organiserad brottslighet. En nackdel med en sådan lösning är att det skulle vara svårt för den enskilde att på förhand veta vilka brott som omfattas. Regleringen skulle sannolikt även leda till tillämpnings- svårigheter. Ett annat alternativ är att knyta regleringen till straffvärdet för det enskilda brottet. En fördel med en sådan lösning är att straffvärdet på ett tydligt sätt speglar det begångna brottets allvar och inte brottets abstrakta straffvärde. Det kan hävdas att en sådan reglering skulle leda till det mest rättvisa resultatet. Som utredningen påpekar skulle dock en betydande brist på förutsebarhet uppstå och varje beslut om förunder- sökning och åtal skulle vara beroende av åklagarens bedömning av brottets konkreta straffvärde. Regeringen anser därför inte att det är lämpligt att knyta regleringen till straffvärdet. Ett annat sätt att begränsa det straffbara området är att knyta den särskilda regleringen till en brottskatalog. En brottskatalog innebär att det är tydligt när regleringen är tillämplig, vilket främjar förutsebarheten. Om syftet med sänkningen är att möta allvarlig brottslighet kan brottskatalogen dock i praktiken förväntas komma att sty- ras av brottens straffskala och katalogen riskerar att bli lång, vilket kan leda till att regleringen blir svår att överblicka. Dessutom blir den otymplig ur ett lagstiftningsperspektiv, eftersom katalogen måste övervägas ofta och ändras om lagstiftaren anser att ytterligare brott bör tas upp i katalogen. Mot bakgrund av de nackdelar dessa lösningar på ett eller annat sätt med- för bedöms de enligt regeringen inte som lämpliga alternativ.

Utredningen stannar vid att den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder bör knytas till straffskalan. Straffskalan är ett mått på hur all- varligt lagstiftaren ser på den aktuella brottstypen i förhållande till andra brott och det är inte ovanligt att straffskalan används för att avgränsa till- ämpningsområdet för en viss reglering (jfr t.ex. reglerna om preskription i 35 kap. brottsbalken). Utredningen föreslår att den särskilda regleringen knyts till straffskalans nedre gräns. Det finns flera exempel på regleringar där straffskalans nedre gräns används som avgränsning, t.ex. regleringen om hemliga tvångsmedel under en förundersökning i 27 kap. 18 a § andra stycket 1 och 19 a § andra stycket 1 rättegångsbalken och regleringen om när en utredning enligt 31 § LUL som utgångspunkt ska inledas mot någon som är under 15 år och misstänks för brott. En sådan lösning innebär att det sker en förskjutning av tillämpningsområdet över tid om brottens straffskalor ändras. Eftersom straffskalan är ett mått på hur allvarligt lag- stiftaren ser på ett brott kommer regleringen därför att följa en förändrad syn på brottet. Enligt regeringen talar detta för att använda straffskalan som avgränsning.

Bland andra Linköpings tingsrätt och Justitiekanslern lyfter att en sådan lösning innebär att straffbarhetsåldern är avhängig gärningens rubricering, vilket kan leda till mindre transparens och förutsebarhet. En differentierad sänkning av straffbarhetsåldern kommer, oavsett vilken avgränsning som väljs, vara mindre förutsebar än om straffbarhetsåldern sänks generellt. Av de alternativ som då står till buds bedöms en lösning där straffbarhets-

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 åldern knyts till straffskalans nedre gräns leda till det mest förutsebara och

	transparenta resultatet. Några remissinstanser, bland andra Malmö uni-
	versitet och Sveriges Domareförbund, lyfter att rubriceringen av en gär-
	ning kan vara en konsekvens av rent slumpartade händelser och innebära
	komplicerade bedömningar som slutligen avgörs i dom. Som remiss-
	instanserna påpekar är rubriceringen av en gärning inte alltid självklar och
	rubriceringen kan komma att avgöra huruvida den sänkta straffbarhets-
	åldern ska tillämpas eller inte. Detta är dock inte någon nyhet i straffrätten.
	Det förekommer i andra sammanhang att rubriceringen kan ha stor be-
	tydelse i ett enskilt fall och att slutligt avgörande i ansvarsfrågan kan dröja
	till dess att saken prövats slutligt i domstol. Det gäller exempelvis straff-
	rättslig preskription. De beskrivna nackdelarna utgör enligt regeringen inte
	tillräckliga skäl mot att välja en lösning som innebär att straffbarheten
	kopplas till straffskalans nedre gräns. Regeringen bedömer i stället att en
	sådan lösning är den lösning som leder till det mest förutsebara resultatet.
	Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör därför knytas till
	den nedre gränsen för brottets straffskala. En enskilds möjlighet att begära
	överprövning av åklagarens beslut att lägga ner en förundersökning i en
	situation där den enskilde inte delar åklagarens bedömning – en fråga som
	Justitiekanslern tar upp – bör avgöras utifrån befintliga regler.
	Mot bakgrund av att sänkningen av straffbarhetsåldern sker som reak-
	tion på den allvarliga samhällsutvecklingen som innebär att barn begår
	allvarliga brott bör det straffbara området för den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder begränsas till de brott som typiskt sett är en del av
	den allvarliga brottslighet som är kopplad till skjutningar och spräng-
	ningar. Dessa händelser är ofta en del av uppgörelser mellan olika krimi-
	nella grupper men drabbar även närstående till kriminella personer och
	andra oskyldiga brottsoffer. Det handlar bl.a. om mord, grovt vapenbrott,
	synnerligen grovt narkotikabrott, människorov och grov allmänfarlig öde-
	läggelse. För att träffa denna brottslighet bedömer regeringen, liksom
	utredningen, att regleringen bör omfatta brott med minimistraff om fän-
	gelse i fyra år eller mer.
	Som utredningen påpekar har även försök till sådana brott ett nära sam-
	band med den allvarliga brottslighet som motiverar en sänkning. Ett för-
	söksbrott har samma straffmaximum som det fullbordade brottet och det
	förekommer försöksgärningar som är att anse som lika allvarliga som full-
	bordade brott. Även förberedelse och stämpling till de brott som har mini-
	mistraff om fängelse i fyra år eller mer har ett nära samband med den
	allvarliga brottslighet som motiverar en sänkning. Till skillnad från vad
	Malmö tingsrätt anser bör den särskilda regleringen om sänkt straffbar-
	hetsålder enligt regeringen därför omfatta även försök, förberedelse och
	stämpling till sådana brott. Det kan nämnas att även medverkan till ett full-
	bordat brott, ett straffbart försök och en straffbar förberedelse eller stämp-
	ling till brott kommer att omfattas av den särskilda regleringen (se
	23 kap. 4 § brottsbalken, se även 23 kap. 5 § brottsbalken om medverkan
	i mindre mån). Med tanke på att den särskilda regleringen föreslås omfatta
	allvarliga brott bedöms detta som rimligt trots att straffvärdet – som några
	remissinstanser påpekar – för sådana gärningar kan ha ett lägre straffvärde
	än fängelse i fyra år. Såväl de osjälvständiga brotten som medverkan till
	dessa brott och till fullbordade brott utgör en betydande del av den allvar-
92	liga brottsligheten som föranleder behovet av en sänkt straffbarhetsålder.

Sveriges Domareförbund och Uppsala universitet ifrågasätter rimlig- heten i att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder inte ska omfatta fall då flera brott var för sig inte är så allvarliga att de omfattas av regleringen men tillsammans har ett samlat straffvärde som överstiger fängelse i fyra år. Regeringen har övervägt om regleringen bör kombineras med någon form av straffvärdeventil likt den som i dag finns i 29 kap. 7 § tredje stycket 3 brottsbalken. En sådan ventil skulle kunna motverka risken för att det kan uppfattas som ologiskt eller orättvist att exempelvis en grov våldtäkt men inte flera våldtäkter av normalgraden ska omfattas av den särskilda regleringen. Även utredningen överväger om regleringen bör kombineras med en sådan straffvärdeventil. Utredningen överväger också en närliggande lösning som innebär att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska gälla även i fall då det finns synnerliga skäl att föra en bevistalan enligt 38 § andra stycket LUL. Utredningen stannar dock för att inte lägga fram några sådana förslag. Regeringen bedömer att dessa lösningar har samma nackdelar som en lösning som utgår enbart från brottets straffvärde och riskerar att leda till brist på förutsebarhet och att lika fall behandlas olika. Någon sådan reglering bör därför inte införas.

Sammantaget bedömer regeringen att en särskild reglering med en diffe- rentierad sänkning av straffbarhetsåldern bör införas som omfattar brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Frågor som rör tillämpningen av regle- ringen behandlas närmare i avsnitt 6.3 och 6.4.

Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör omfatta den som fyllt 13 år

Utredningen föreslår att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder för allvarliga brott ska gälla den som har fyllt 14 år när brottet begås. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att den särskilda regleringen även ska gälla den som har fyllt 13 år.

Vid bedömningen av vad straffbarhetsåldern bör vara är det naturligt att, som utredningen gör, beakta straffbarhetsåldern i andra länder. Som några remissinstanser och utredningen påpekar är straffbarhetsåldern 15 år i de övriga nordiska länderna. Straffbarhetsåldern i EU-länderna och andra europeiska länder varierar, men den vanligaste straffbarhetsåldern är 14 år. Den lägsta straffbarhetsåldern finns i England, 10 år, och i Luxemburg finns den högsta straffbarhetsåldern, 18 år. De straffrättsliga systemen i de olika länderna skiljer sig åt. Exempelvis har England ett särskilt ung- domsrättssystem och bl.a. Skottland och Nederländerna har separata grän- ser för när fängelse får dömas ut. Även när det gäller de nordiska länderna skiljer sig de straffrättsliga systemen åt, t.ex. i fråga om vilka ungdoms- påföljder som kan dömas ut. Det är enligt regeringen därför svårt att titta på straffbarhetsåldern isolerat och att göra meningsfulla jämförelser mellan länderna. Utvecklingen i Sverige skiljer sig dessutom avsevärt från övriga nordiska länder och från flera länder i Europa. Regeringen anser inte att det faktum att straffbarhetsåldern är 15 år i övriga nordiska länder är ett tillräckligt skäl mot att införa en lägre straffbarhetsålder i Sverige. Detsamma gäller den omständigheten att 14 år är den vanligaste straffbar- hetsåldern och att den är internationellt accepterad. Bedömningen av

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 vilken straffbarhetsåldern bör vara måste avgöras av hur situationen ser ut

	i Sverige.
	Som utredningen konstaterar finns det inte någon officiell kriminal-
	statistik om brottsligheten bland barn under 15 år. Det finns dock ett stort
	antal uppgifter och rapporter som visar att den allvarliga brottsligheten i
	allt högre utsträckning begås av allt yngre barn. Av Åklagarmyndighetens
	statistik framgår att det under de senaste åren har skett en markant ökning
	av antalet barn under 15 år som misstänks för inblandning i mord eller
	planering av mord (se avsnitt 4). Av Brås rapport Barn och unga i krimi-
	nella nätverk framgår vidare att det inom ramen för rekrytering av barn till
	kriminella nätverk framför allt är pojkar i övre tonåren som involverar
	yngre barn i åldern 12–15 år (Brå 2023:13 s. 88).
	De exempel från Polismyndigheten som utredningen redogör för illu-
	strerar att allvarlig brottslighet förekommer bland barn under 15 år och då
	inte endast bland 14-åringar utan även bland 11- och 12-åringar, men fram-
	förallt bland 13-åringar. Även den genomgång av uppgifter om barn som
	förklarats skyldiga inom ramen för en bevistalan illustrerar att det före-
	kommer 14-åringar, men också 13-åringar, som begår allvarliga brott. Som
	utredningen lyfter har Säkerhetspolisen sett exempel på att så unga barn
	som 12-åringar kommunicerar med ideologiskt övertygade personer, tar
	del av instruktioner och manualer om vapen- eller sprängmedelstillverk-
	ning och uttrycker hat mot samhället eller grupper. Säkerhetspolisen har
	också sett exempel på barn som i chattar på sociala medier har uttryckt att
	de vill begå terrordåd. Mot denna bakgrund kan det enligt regeringen
	ifrågasättas om det är tillräckligt att sänka straffbarhetsåldern till 14 år.
	Som framgår i föregående avsnitt invänder flera remissinstanser mot en
	sänkning av straffbarhetsåldern. De pekar bl.a. på den forskning som finns
	om barns utveckling och de konsekvenser det innebär för ett barn att bli
	föremål för ett straffrättsligt ingripande. Några remissinstanser för fram att
	detta gäller i än högre grad om straffbarhetsåldern sänks till 13 i stället för
	till 14 år och ifrågasätter skälen för att gå ett steg längre än vad utredningen
	föreslår. Utredningen överväger en sänkning till 13 år men anser inte att
	det finns skäl för att välja en så låg ålder. Utredningen anser även att en
	sådan reglering är utesluten med hänvisning till barnkonventionen och vad
	barnrättskommittén har uttalat om att straffbarhetsåldern bör vara minst
	14 år (se avsnitt 6.6).
	Regeringen ifrågasätter inte forskningen om att barn har sämre förmåga
	än vuxna att bedöma konsekvenserna av sitt handlande och att barn gene-
	rellt är känsliga för bestraffning. Samtidigt är det tydligt att det i Sverige
	finns många barn i lägre tonåren som är kapabla att begå mycket allvarliga
	brott som ofta drabbar oskyldiga personer mycket hårt. Det är enligt rege-
	ringen inte rimligt att dessa personer helt kan undgå en straffrättslig på-
	följd. Den omläggning av kriminalpolitiken som regeringen nu genomför
	handlar bl.a. om att flytta fokus från gärningsmannen till brottsoffret och
	samhällets behov av skydd. Det handlar även om tidigare, tydligare och
	trovärdigare åtgärder för barn som begår eller riskerar att begå brott och
	för att hindra att barn utvecklar ett kriminellt beteende. En sänkt straffbar-
	hetsålder innebär möjligheter att inom ramen för verkställighet av en
	straffrättslig påföljd tillgodose barnets rätt till träffsäker behandling och
	stöd som kan motverka att barnet återfaller i brott och främja dess åter-
94	anpassning i samhället. Regeringen delar Karlstads universitets uppfatt-

ning att skälen mot att ålägga den unge skuld i straffrättslig mening blir starkare ju yngre lagöverträdaren är. Med hänsyn till vad som framgår ovan om att den allvarliga brottsligheten i hög grad sträcker sig längre ner i åldern än 14 år anser regeringen dock, till skillnad från remissinstanserna, att det finns skäl att gå längre än utredningen och sänka straffbarhetsåldern till 13 år.

Sammanfattningsvis bör den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder omfatta den som har fyllt 13 år och begår brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott.

Beredningen av förslaget

Lagrådet anser att beredningen av förslaget inte uppfyller de krav som följer av 7 kap. 2 § regeringsformen och avstyrker därför förslaget. Även några remissinstanser för fram synpunkter på remissförfarandet och ifrå- gasätter att beredningskravet är uppfyllt. Bland andra Malmö tingsrätt påpekar att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år inte har varit föremål för samma breda analys som utredningens förslag och att förslaget har tagits fram på mycket kort tid. Barnrättsbyrån anser att remisstiden varit ovanligt kort. Lagrådet framhåller att förändringar av grunderna i det straffrättsliga systemet kräver ett beredningsunderlag som möjliggör för remissinstanserna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på vad förslaget innebär som helhet, inklusive dess konsekvenser när det gäller påföljder och straffprocessuella tvångsmedel.

Beredningskravet och remissförfarandet regleras i 7 kap. 2 § regerings- formen. Enligt den bestämmelsen ska behövliga upplysningar och yttran- den inhämtas från berörda myndigheter vid beredningen av regerings- ärenden. I den omfattning som behövs ska också upplysningar och yttran- den från kommuner inhämtas. Även sammanslutningar och enskilda ska ges möjlighet att yttra sig i den omfattning som behövs. Beredningskravets faktiska innehåll bestäms av det aktuella regeringsärendets natur. I fråga om lagstiftningsärenden är det normala att ett förslag till lag med till- hörande motiv skickas på remiss till berörda myndigheter och organisa- tioner. Remisstiden måste bestämmas så att remissinstanserna får tillräck- lig tid för att sätta sig in i förslaget, bilda sig en uppfattning om det och avfatta ett remissvar.

Den 28 januari 2025 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande med förslag om sänkt straffbarhetsålder. Den 13 februari 2025 remitterades betänkandet till 126 remissinstanser med en remisstid om ca tre månader. Den 24 september 2025, dvs. drygt fyra månader efter att remisstiden löpt ut, remitterades utkastet till lagrådsremiss till alla de remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över slutbetänkandet och ytterligare ett antal. Remisstiden var sju veckor. Förslagen i utkastet till lagrådsremiss byggde på det förslag om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder som lämnats i slutbetänkandet med den ändringen att den sänkta straffbarhets- åldern i stället skulle omfatta den som fyllt 13 år. Utkastet innehöll även det förslag om bevistalan och några ändringar av lagtekniskt slag som behandlas i avsnitt 6.3 och 6.4. Ett mycket stort antal remissinstanser har inkommit med utförliga yttranden, däribland flera kommuner. Endast en remissinstans har invänt att remisstiden har varit för kort. Regeringen

Prop. 2025/26:246

Prop. 2025/26:246 bedömer därför att remissinstanserna har haft tillräckligt med tid att sätta

	sig in i förslaget, bilda sig en uppfattning om det och avfatta ett remissvar.
	Ett par remissinstanser pekar på att det är först genom utkastet till lag-
	rådsremiss som frågan om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år bereds
	och att förslaget därför inte varit föremål för samma breda analys som
	utredningens förslag. Som några remissinstanser för fram gör utredningen
	en bred analys av om straffbarhetsåldern bör sänkas och i så fall på vilket
	sätt en sänkning bör göras. Utredningen överväger en sänkning till 13 år
	men anser inte att det finns skäl för att välja en så låg ålder utan föreslår
	en sänkning till 14 år. Frågan om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år
	behandlas alltså i slutbetänkandet. För att säkerställa att beredningskravet
	inte åsidosätts utarbetades ändå ett utkast till lagrådsremiss med förslag
	om att införa en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder, men med
	förslag om att regleringen skulle omfatta den som fyllt 13 år i stället för
	14 år. Regeringen anser mot den bakgrunden att förslaget om att införa en
	särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder för den som har fyllt 13 år
	har varit föremål för en bred analys.
	Ett led i Lagrådets kritik handlar om att det samtidigt som förslaget om
	sänkt straffbarhetsålder beretts har pågått arbete med flera andra lagförslag
	som har direkt påverkan på förslaget om sänkt straffbarhetsålder, men att
	dessa inte ingått i det remitterade underlaget. Lagrådet pekar på förslagen
	i prop. 2025/26:132 om att barn och unga, i de fall en frihetsberövande
	påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ung-
	domsvård och förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i krimi-
	nella nätverk och skärpta straffskalor (nu prop. 2025/26:218). Lagrådet
	påpekar vidare att en lagrådsremiss om det straffrättsliga påföljdssystemet
	är aviserad att lämnas senare i vår, vilket syftar på lagrådsremissen Ett nytt
	straffrättsligt påföljdssystem som beslutades den 9 april 2026. Lagrådet
	lyfter även förslaget om förlängd tidsgräns för häktning av misstänkta
	under 18 år som lämnades i lagrådsremissen Bättre möjligheter att utreda
	brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor, vilket
	regeringen dock beslutat att inte gå vidare med (prop. 2025/26:227 s. 27).
	Som framgår av avsnitt 4 har regeringen viss förståelse för de syn-
	punkter som Lagrådet och remissinstanserna för fram om att det är svårt
	för remissinstanserna att överblicka konsekvenserna av alla förslag på
	straffrättens område som tas fram parallellt och som får betydelse för bl.a.
	förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Utvecklingen som innebär att barn
	begår allvarliga brott genom att utnyttjas och rekryteras till kriminella nät-
	verk är dock sådan att det inte är möjligt att avvakta att samtliga förslag är
	på plats innan förslaget om en sänkning av straffbarhetsåldern läggs fram.
	Regeringen anser inte att det underlag som presenterats för remissin-
	stanserna har varit otillräckligt. Effekterna av förslagen har analyserats
	grundligt av utredningen. Såväl utredningens slutbetänkande som det re-
	mitterade utkastet till lagrådsremiss lämnades med beaktande av de förslag
	som ligger till grund för reformen som innebär att påföljden sluten ung-
	domsvård utmönstras och att barn och unga, i de fall en frihetsberövande
	påföljd inte kan	undvikas, i stället ska dömas	till	fängelse
	(prop. 2025/26:132).	Remissinstanserna har alltså haft	möjlighet att
	bedöma hur dessa två reformer samverkar. De förslag som lämnas i
	prop. 2025/26:218 och lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt			påföljds-
96	system, vilka bygger på Straffreformutredningens förslag, har också en

koppling till förslaget om sänkt straffbarhetsålder, främst på så sätt att den Prop. 2025/26:246 allmänna repressionsgraden höjs och att flera bestämmelser om straffmät-

ning och påföljdsval ändras. Av betänkandet Skärpta regler om ungdoms- övervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) framgår att Straffreformutredningens förslag, om de genomförs, kan förväntas få på- tagliga effekter i rättstillämpningen, bl.a. i fråga om straffens längd, men också i fråga om vilka påföljder som kommer att dömas ut för unga lag- överträdare (se s. 311 och 312). Att Straffreformutredningen lämnat för- slag togs upp även i det remitterade utkastet till lagrådsremiss. Flera remissinstanser har framfört synpunkter på detta, inte minst att den sammanlagda repressionsgraden blir stor.

Regeringens sammantagna bedömning är att förslaget och dess konse- kvenser har blivit tillräckligt belyst. Beredningskravet i regeringsformen bedöms därför vara uppfyllt.

6.2	Vilka påföljder ska kunna dömas ut?

Regeringens bedömning
Den som har fyllt 13 år och döms för brott med stöd av den särskilda
regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör kunna dömas till samma
påföljder som andra lagöverträdare under 18 år.

Utredningens bedömning
Bedömningen från utredningen stämmer i huvudsak överens med rege-
ringens. Utredningens bedömning avser den som har fyllt 14 år.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över utredningens
bedömning i fråga om vilka påföljder som ska kunna tillämpas för den
14-åring som döms för brott som omfattas av den särskilda regleringen.
En antal remissinstanser ifrågasätter om Kriminalvården har förutsätt-
ningar att ansvara för verkställigheten av påföljder som 14-åringar dömts
till. Kriminalvården lyfter att det kan vara stora skillnader i mognadsgrad
mellan en 14-åring och någon som snart ska fylla 18 år, vilket behöver tas
om hand i planeringsarbetet. Kriminalvården pekar vidare på att det kan
finnas begränsad erfarenhet och andra särskilda förhållanden hos de allra
yngsta barnen som gör att verkställighetsinnehållet måste anpassas särskilt
till så unga klienter. Under en verkställighet i fängelse skulle det enligt
Kriminalvården också kunna uppstå ett behov av att hålla de allra yngsta
barnen separerade från de äldre barnen, vilket skulle kunna föranleda sär-
skilda lokalbehov. Även Statskontoret lyfter behovet av lämpliga lokaler
så att barn och unga inte blandas med vuxna som är dömda i fängelser eller
i frivårdens lokaler. Seko påtalar att Kriminalvården redan befinner sig i
en pressad situation och kommer ha svårt att få till en bra verksamhet för
åldersgruppen 15–17 år. Att då även placera 14-åringar i fängelse innebär
enligt Seko en stor risk för att barnens behov av behandling och vård inte
kan tillgodoses. Barnens rätt i samhället (Bris) anser att Kriminalvården		97

Prop. 2025/26:246 saknar tillräcklig erfarenhet och kompetens för att arbeta med barn och lyfter att de redan i dag befinner sig i ett mycket ansträngt läge, framför allt när det gäller platsbrist och personalresurser. Även Civil Rights Defen- ders och Rädda Barnen lyfter att Kriminalvården är en myndighet som inte tidigare arbetat med målgruppen barn och som saknar såväl erfarenhet som beredskap att ta emot och ge barn evidensbaserad vård av god kvalitet.

Malmö kommun påtalar att det inte finns något resonemang om skolplikt och barns rätt till utbildning eller analys om hur denna kan säkerställas för de barn som omfattas av förslagen. Även Statens skolinspektion pekar på detta och att det är viktigt att förslagen i betänkandet En översyn av regle- ringen om frihetsberövande påföljder för unga genomförs om straffbar- hetsåldern sänks. Specialpedagogiska skolmyndigheten lyfter barns rätt till utbildning och bristen på utvecklade resonemang kring detta, men också att utbildning inom en fängelsemiljö kan vara särskilt problematisk för barn med en funktionsnedsättning. Statskontoret påpekar att om barn och ungas behov av såväl skolgång som behandling inte tillgodoses finns en risk för att det uppstår ännu större problem med kriminalitet när de har avtjänat fängelsestraffen.

Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar att personer under 15 år som huvudregel saknar processbehörighet inom förvaltningsrättens område. Särskilda överväganden kan enligt förvaltningsrätten behöva göras ur ett barnperspektiv när det gäller överklagade förvaltningsbeslut som rör ett barns verkställighet av en frihetsberövande, eller frihetsbegränsande, påföljd.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med rege- ringens.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över frågan om vilka påföljder som ska kunna dömas ut för den 13- eller 14-åring som döms för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder.

Några remissinstanser har synpunkter på vilka påföljder som ska tilläm- pas, framför allt i fråga om att fängelse ska kunna dömas ut. Kriminal- vården lyfter t.ex. fram att en frihetsberövande påföljd i ung ålder kan leda till negativa konsekvenser i ett längre perspektiv. Åklagarmyndigheten på- pekar att de påföljder som i dag finns för unga lagöverträdare är anpassade till en straffbarhetsålder på 15 år. Åklagarmyndigheten saknar närmare vägledning kring hur dessa påföljder ska tillämpas i förhållande till 13- eller 14-åringar. Åklagarmyndigheten påpekar vidare att det är oklart vad som ska gälla för den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning. Barnombudsmannen anser att det är oklart hur påföljderna ska förhålla sig till andra insatser när det gäller de allra yngsta lagöverträdarna. Malmö kommun invänder mot att barn från 13 års ålder ska kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare under 18 år. Hovrätten för Västra Sverige avstyrker med hänsyn till barnkonventionen att den som är under 15 år ska kunna dömas till fängelse.

Några remissinstanser ifrågasätter att Kriminalvården har förutsätt- Prop. 2025/26:246 ningar att ansvara för verkställigheten av påföljder för 13- eller 14-åringar.

Bris anser att det finns anledning att känna djup oro över att Kriminalvår- den inte kommer att kunna ge frihetsberövade barn det stöd, den utbildning och den vård som de har behov av och rätt till. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor för fram att Kriminalvården saknar tillräcklig erfarenhet och kompetens för att arbeta med barn och unga. Socialstyrel- sen invänder mot att den som fyllt 13 år ska kunna dömas till samma på- följder som andra lagöverträdare under 18 år och påpekar att det även med det tilläggsuppdrag som Kriminalvården fått är svårt att tro att de nya enheterna för barn, i synnerhet de som avser barn i åldersgruppen 13–15 år, kommer vara på plats till den 1 juli 2026.

Kriminalvården för fram att myndigheten i nuläget inte är fullt ut för- beredd eller rustad för att ta hand om 13- eller 14-åringar, men arbetar intensivt med de regeringsuppdrag som getts myndigheten. Kriminal- vården bedömer att påverkan är stor för anstaltsverksamheten även om antalet barn under 15 år inte bedöms vara stort. Placeringen av de yngsta barnen kommer enligt Kriminalvården att vara komplicerad och kräva individuella bedömningar utifrån barnets bästa. Avdelningarnas storlek behöver minskas och bemanningstätheten öka. Kriminalvården påpekar att även frivårdsverksamheten kommer att påverkas i stor utsträckning, bl.a. då det bedöms bli aktuellt att handlägga ärenden med villkorligt frigivna barn som ställs under övervakning, vilket ställer krav på ökad samverkan med andra aktörer. Det kommer enligt Kriminalvården finnas ett behov av att förstärka personalens kompetens med kunskap om barns utveckling, rättssäkerhet för minderåriga, särskilda psykosociala behov, skola, omsorg

m.m.Även frivårdens lokaler kan behöva anpassas eftersom det kan disku- teras om det är lämpligt att barn vistas i samma utrymmen som dömda vuxna.

Skolinspektionen betonar barns rätt till utbildning med hänsyn till att det föreslås att fängelse ska kunna dömas ut som påföljd. Skolinspektionen lyfter fram att forskning visar att goda skolresultat är en mycket viktig skyddsfaktor för barn och unga i samhällsvård och betonar vikten av att Kriminalvården får möjlighet att som huvudman först bygga upp de förut- sättningar som krävs för att kunna tillgodose skolpliktiga elever deras rätt till utbildning och möjlighet att fullgöra sin skolplikt, innan förslaget even- tuellt genomförs. Malmö kommun anser att frågan om barns utbildning är alltför viktig för att överlåtas till en verkställande myndighet. Kriminal- vården för fram att en sänkt straffbarhetsålder innebär att antalet skol- pliktiga barn i myndighetens verksamhet ökar. Barnen behöver enligt myndigheten säkerställas en god skolgång som tillgodoser varje elevs specifika behov och barn med funktionsnedsättning behöver få det stöd de har rätt till och undervisningen anpassas utifrån de pedagogiska konse- kvenser som funktionsnedsättningen kan innebära.

Rättsmedicinalverket för fram att barn under 15 år inte bör tas in på de rättspsykiatriska undersökningsenheterna med hänsyn till svårigheterna att kunna tillgodose barnens behov och rättigheter. Därtill kommer enligt Rättsmedicinalverket t.ex. de begränsade möjligheterna att tillgodose barnens skolgång under tiden för den rättspsykiatriska undersökningen. För det fall att förslaget ändå genomförs på så sätt att så unga barn som

13-åringar kan bli föremål för t.ex. läkarundersökningar enligt 7 § lagen

Prop. 2025/26:246 (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. och rättspsykia- triska undersökningar kommer detta medföra ett ytterligare behov av kompetens inom t.ex. barn- och ungdomspsykiatri inom myndighetens rättspsykiatriska undersökningsverksamhet. Region Jönköping för fram liknande synpunkter och anser att regeringen bör ge ett uppdrag till t.ex. Socialstyrelsen att se över de praktiska och regelmässiga förutsättningarna för hur psykiatrisk tvångsvård bör och ska bedrivas till målgruppen under

	den tid lagen gäller.
	Skälen för regeringens bedömning
	Särbehandlingen av unga lagöverträdare kommer påverka påföljden
	En del av särbehandlingen av unga lagöverträdare innebär att påföljdssys-
	temet innehåller påföljder som är särskilt anpassade efter de behov och
	förutsättningar som gäller för barn och unga och som därför om möjligt
	ska väljas för unga lagöverträdare. De särskilda ungdomspåföljderna är
	i dag ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning och sluten ung-
	domsvård. Utöver dessa påföljder kan i undantagsfall de påföljder som
	används för vuxna lagöverträdare användas även för den som begått brott
	före 18 års ålder. Böter kan dömas ut för unga lagöverträdare men med
	hänsyn till den särskilda regleringens tillämpningsområde lär böter i prak-
	tiken inte komma i fråga. Av samma skäl delar regeringen utredningens
	bedömning att det inte bör bli aktuellt att meddela straffvarning i ett sådant
	fall.
	Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder föreslås omfatta
	brott med fängelse om fyra år eller mer i straffskalan samt försök, för-
	beredelse och stämpling till sådana brott. Vid bedömningen av vilka på-
	följder som skulle kunna bli aktuella för en 13- eller 14-åring som döms
	för sådana brott behöver hänsyn tas till ungdomsreduktionen. Som framgår
	av avsnitt 9.2 föreslår regeringen att ungdomsreduktionen för gärningar
	som begåtts före 18 års ålder ska minska på så sätt att den tilltalades ung-
	dom vid straffmätningen ska beaktas i skälig omfattning i stället för att
	beaktas särskilt. Vid bedömningen ska hänsyn tas till den tilltalades ålder
	vid tidpunkten för brottet och till brottstypen. Utgångspunkten ska alltjämt
	vara att ungdomsreduktionen görs utifrån schabloniserade avdrag, men det
	ska finnas större möjligheter att frångå dessa i syfte att åstadkomma en
	mer differentierad straffmätning. Även när det gäller de lagöverträdare
	som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder an-
	ser regeringen att bedömningen av ungdomsreduktionen bör ta sin ut-
	gångspunkt i schabloner. En rimlig och rättvis ordning kan åstadkommas
	om strafflängden för en 14-åring som begått brott som omfattas av den
	sänkta straffbarhetsåldern motsvarar omkring en femtedel (20 procent) av
	ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och att strafflängden för en
	13-åring som begått brott som omfattas av den sänkta straffbarhetsåldern
	motsvarar en tiondel (tio procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöver-
	trädare. Utifrån de angivna schablonerna kan man utgå från att de straff-
	mätningsvärden som kan aktualiseras innebär att samtliga påföljder
	kommer att kunna komma i fråga för den 13- eller 14-åring som döms för
	brott som omfattas av den särskilda regleringen om ingen av påföljderna
	uttryckligen undantas. Som anges i avsnitt 4 pågår ett stort reformarbete
100	på kriminalpolitikens område. Flera av förslagen innebär en ökad repres-

sionsgrad som påverkar även de barn som döms för brott med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. I prop. 2025/26:218 föreslår regeringen t.ex. att det ska införas en ny straffskärpningsregel för brott i kriminella nätverk. Straffskärpningsgrunden kommer att kunna om- fatta de barn som döms för brott enligt den särskilda regleringen och kom- mer därför att kunna påverka påföljdsvalet.

I det följande behandlas förutsättningarna för att bestämma påföljden för den som omfattas av den särskilda regleringen.

Ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning

Förutsättningarna för att bestämma påföljden till ungdomsvård framgår av 32 kap. 1 § brottsbalken. I korthet får ungdomsvård dömas ut om den dömde har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänst- lagen (2025:400) eller enligt LVU och åtgärderna kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet. Beroende på vilken brottslighet som den unge döms för och hur behovet av insatser ser ut kan ungdomsvård komma i fråga för brott som omfattas av den särskilda regleringen. I lagrådsremissen Före- byggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan, som beslutas samma dag som denna proposition, lämnas förslag om en ny lag om insatser inom socialtjänsten när samtycke saknas. Det föreslås också att påföljden ungdomsvård ska kunna omfatta åtgärder enligt den nya lagen, vilket kan innebära att ungdomsvård kan väljas som påföljd i fler situationer än i dag (se avsnitt 4).

Ungdomstjänst får dömas ut för brott som begåtts före 18 års ålder om det inte finns skäl att döma till ungdomsvård, och påföljden både är lämp- lig med hänsyn till lagöverträdarens person och övriga omständigheter och tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet (32 kap. 2 § brottsbalken). Ungdomstjänst kommer i fråga främst vid straffmätningsvärden som inte överstiger sex månader (se t.ex. NJA 2007 s. 636). Med hänsyn till att det inte är lämpligt att bestämma påföljden till ungdomstjänst om den unges personliga för- hållanden är sådana att det är mindre troligt att han eller hon kommer att kunna klara av att fullgöra ungdomstjänsten och att den särskilda regle- ringen föreslås omfatta allvarlig brottslighet kommer ungdomstjänst bli aktuellt endast i undantagsfall.

Förutsättningarna för att bestämma påföljden till ungdomsövervakning framgår av 32 kap. 3 a § brottsbalken (se avsnitt 10.2 om att beteckningen föreslås bli 32 kap. 3 §). Kortfattat ska påföljden dömas ut om varken ung- domsvård eller ungdomstjänst utgör en tillräckligt ingripande straffrättslig reaktion med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet. Ungdomsövervakningens längd bestäms till minst sex månader och högst ett år och i regel motsvarar längden straffmätnings- värdet (se prop. 2019/20:118 s. 130). Som framgår av avsnitt 10.1 föreslår regeringen att påföljden skärps. Däremot föreslås inte att den av utred- ningen föreslagna nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning ska in- föras. Regeringen föreslår vidare i avsnitt 10.2 att ungdomsvård inte längre ska kunna förenas med ungdomstjänst eller böter, vilket i förlängningen kommer att innebära att ungdomsövervakning döms ut i fler situationer.

Prop. 2025/26:246

101

Prop. 2025/26:246 Ungdomsövervakning bör kunna aktualiseras i många fall när någon döms för brott i enlighet med den särskilda regleringen.

Åklagarmyndigheten påpekar att påföljderna ungdomsvård, ungdoms- tjänst och ungdomsövervakning är anpassade efter en straffbarhetsålder om 15 år. Det är i och för sig riktigt att straffbarhetsåldern var 15 år när påföljderna infördes och att de alltså kan sägas vara utformade med främst lagöverträdare i åldern 15–17 år i åtanke. Regeringen anser dock inte att detta hindrar att påföljderna döms ut för den som är 13 eller 14 år och som döms för brott med stöd av den särskilda regleringen. Innehållet i och verk- ställigheten av en viss påföljd kan dock behöva anpassas med hänsyn till lagöverträdarens ringa ålder. Enligt regeringens bedömning bör social- nämnderna och Kriminalvården kunna göra sådana anpassningar inom ramen för de aktuella ungdomspåföljderna. (Jfr 32 kap. 2 § brottsbalken och bl.a. 10–12 §§ lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsöver- vakning.)

Barnombudsmannen anser att det är oklart hur påföljderna är avsedda att förhålla sig till andra insatser när det gäller de allra yngsta lagöverträ- darna. Som framgår av avsnitt 8.2 finns det inget som hindrar att social- rättsliga insatser sätts in vid sidan av påföljdssystemet. Att ett barn som döms för ett brott, särskilt ett allvarligt brott, även är föremål för insatser enligt den socialrättsliga lagstiftningen, t.ex. LVU, bör inte vara ovanligt och utgör inget hinder mot att en påföljd döms ut.

Regeringen har förståelse för Kriminalvårdens påpekande om att fri- vårdsverksamheten kommer att påverkas i stor utsträckning, detta gäller i än högre grad med anledning av regeringens förslag i avsnitt 10.2 som innebär att ungdomsövervakning kommer dömas ut i fler situationer. Regeringen instämmer också i att det kan finnas ett behov av att förstärka personalens kompetens. Som framgår av avsnitt 13.1 har Kriminalvården i budgetpropositionen för 2026 tillförts medel för att finansiera de kost- nader som uppstår med anledning av förslagen om sänkt straffbarhetsålder och ungdomsövervakning i fler situationer. Det kan här också nämnas att regeringen delar utredningens bedömning att det inte finns skäl att ändra regleringen om personutredning avseende lagöverträdare under 18 år (jfr 10 § LUL och 1 § lagen [1991:2041] om särskild personutredning i brott- mål, m.m.).

Sammantaget anser regeringen att påföljderna ungdomsvård, ungdoms- tjänst och ungdomsövervakning ska kunna dömas ut för den som döms för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder.

Fängelse

När barn begår mycket allvarliga brott måste samhället genom sin reaktion tydligt kunna markera grundläggande gränser genom att i de allvarligaste fallen tillgripa en frihetsberövande påföljd. Detta är viktigt bl.a. för att det straffrättsliga systemet ska uppfylla berättigade krav på rättvisa. Med hänsyn till den särskilda regleringens tillämpningsområde kommer det bli aktuellt att döma ut även en frihetsberövande påföljd för brott som om- fattas av den särskilda regleringen i de fall straffmätningsvärdet för brotts- ligheten utesluter en icke frihetsberövande påföljd.

102

I prop. 2025/26:132 föreslås att påföljden sluten ungdomsvård ska ut- mönstras och att lagöverträdare under 18 år, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ung- domsvård. Förslaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verk- ställigheten av fängelsepåföljder för lagöverträdare under 18 år. Reformen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 juli 2026, dvs. en månad innan lag- ändringarna i denna proposition föreslås träda i kraft. I prop. 2025/26:132 bedömer regeringen att det inte bör införas någon möjlighet att avtjäna ett fängelsestraff vid särskilda ungdomshem. Enligt regeringen är det inte aktuellt att göra någon annan bedömning med anledning av de förslag som nu lämnas om sänkt straffbarhetsålder.

I sammanhanget bör de skärpta regler för villkorlig frigivning som träd- de i kraft den 1 januari 2026 nämnas (prop. 2025/26:34). Lagändringarna innebär bl.a. att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff som uppgår till sex år eller mer som tidigast kan friges villkorligt efter att minst tre fjärdedelar av fängelsestraffet har avtjänats, i stället för efter två tredje- delar. Höjningen ska, för fängelse på viss tid som är kortare än sex år, träda i kraft stegvis, den dag som regeringen bestämmer. Ändringarna innebär vidare att alla fängelsestraff ska omfattas av systemet med villkorlig frigiv- ning, att prövotiden efter villkorlig frigivning förlängs från minst ett år till minst två år och att den villkorligt frigivne som huvudregel ska ställas under övervakning. Genom lagändringarna utökas även möjligheterna att skjuta upp den villkorliga frigivningen genom att det vid bedömningen av om uppskjutande ska ske är tillräckligt att det finns skäl mot den villkorliga frigivningen. Den villkorliga frigivningen ska numera även skjutas upp i vissa fall om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag. I prop. 2025/26:132 föreslår regeringen bl.a. att det ska krävas synnerliga skäl för att den villkorliga frigivningen ska få skjutas upp på grund av den intagnes misskötsamhet om den intagne är under 18 år. I övrigt kommer reglerna om villkorlig frigivning gälla även för intagna som inte fyllt 18 år. Dessa ändringar i fråga om villkorlig frigivning kommer att påverka repressionsgraden i ett fall då ett barn som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder döms till fängelse.

Några remissinstanser invänder mot att den som är 13 eller 14 år ska kunna dömas till fängelse, däribland Malmö kommun och Hovrätten för Västra Sverige, och några remissinstanser ifrågasätter att Kriminalvården ens har förutsättningar att ansvara för verkställigheten av påföljder för 13- och 14-åringar. Bland dessa finns Bris, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Socialstyrelsen. Även Kriminalvården lyfter i sina remissyttranden att de ser utmaningar med att ta hand om såväl 13- som 14-åringar. Lagrådet anför att det inte finns något berett underlag för hur verksamheten i fängelserna kommer att organiseras för att tillgo- dose behoven hos barn som är 13 eller 14 år. Som Bris påpekar lyfter Utredningen om frihetsberövande påföljder för unga möjligheten att be- hålla påföljden sluten ungdomsvård för det fall straffbarhetsåldern sänks (SOU 2023:44 s. 281). Detta noteras av utredningen som ligger till grund för detta lagstiftningsprojekt. Utredningen bedömer dock att det inte ska införas något undantag från möjligheten att döma den som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder till fängelse.

Prop. 2025/26:246

103

Prop. 2025/26:246	Som Kriminalvården påpekar kan det vara stora skillnader mellan en
	14-åring och en person som snart ska fylla 18 år. Skillnaderna är desto
	större mellan en 13-åring och den som snart är 18 år. Om fängelse ska
	kunna dömas ut för de 13- och 14-åringar som döms för brott enligt den
	särskilda regleringen är det enligt regeringen en förutsättning att lokalerna,
	som Kriminalvården och Statskontoret lyfter, kan anpassas för att möta de
	allra yngsta barnens förutsättningar och behov och tillgodose deras rättig-
	heter. Kriminalvården påtalar att placeringen av de yngsta barnen kommer
	att vara komplicerad och kräva individuella bedömningar utifrån barnets
	bästa. Som nämns i avsnitt 4 har Kriminalvården med anledning av refor-
	men om frihetsberövande påföljder för barn och unga sedan september
	2023 i uppdrag att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och
	unga i åldern 15–17 år. I oktober 2025 fick Kriminalvården i uppdrag att
	även förbereda för mottagandet av 13- och 14-åringar. Av huvuduppdraget
	framgår bl.a. att Kriminalvården ska redovisa hur myndigheten har anpas-
	sat sitt verksamhetsinnehåll och sina lokaler till de särskilda behov och
	rättigheter den nya målgruppen har, hur Kriminalvården har anpassat vård
	och behandling för att på bästa sätt bryta ett kriminellt beteende och hur
	skolverksamheten ska bedrivas vid ungdomsenheterna. Enligt komplet-
	teringsuppdraget ska överväganden även göras kring särskilda anpass-
	ningar för den nya målgruppen. I detta ingår enligt uppdraget att, på det
	sätt Kriminalvården bedömer lämpligt, anpassa lokalerna så att de yngsta
	lagöverträdarna, i synnerhet 13- och 14-åringarna, kan hållas åtskilda från
	de äldre barnen bl.a. utifrån individuella bedömningar av förutsättningar
	och behov. Anpassningarna bör göras utifrån barnets bästa och uppfylla
	bestämmelserna i barnkonventionen. Detta omfattar även att identifiera
	behoven hos hela målgruppen för de särskilda enheterna för barn och unga.
	Uppdraget slutredovisades den 1 april 2026 (Återredovisning av rege-
	ringsuppdrag att förbereda inrättandet av särskilda enheter för unga inom
	Kriminalvården [Ju2023/02157 och Ju2025/02195]). Av slutredovisnin-
	gen framgår bl.a. att Kriminalvården från och med den 1 juli 2026 kommer
	vara redo att ta emot barn dömda till fängelse på särskilda barn- och ung-
	domsavdelningar på tre anstalter. Enligt regleringsbrevet för 2026 ska
	Kriminalvården redovisa myndighetens vidtagna och planerade åtgärder
	för att möta de olika behov som finns hos barn i bl.a. anstalt. Av redo-
	visningen ska särskilt framgå åtgärder för barn med neuropsykiatriska eller
	intellektuella funktionsnedsättningar. Som framgår av avsnitt 3 har Justi-
	tiedepartementet under beredningen av ärendet haft kontakt med Krim-
	inalvården om förslagens påverkan på myndighetens verksamhet. Även
	remissinstanserna har haft möjlighet att lämna synpunkter på hur an-
	staltsverksamheten kan behöva anpassas till den nya åldersgruppen efter-
	som behovet av anpassningar tas upp i det utkast till lagrådsremiss som
	remitterades. Flera remissinstanser har även lämnat synpunkter i denna
	fråga.
	Som bl.a. Bris och Rädda Barnen påtalar, har Kriminalvården inte tidi-
	gare hanterat verkställighet av frihetsberövande påföljder för lagöverträd-
	are under 18 år. Det centrala vid verkställighet av påföljd är dock villkoren
	för och förhållandena under den frihetsberövande påföljden, inte vilken
	huvudman som verkställer den. Genom reformen om frihetsberövande
	påföljder för barn och unga och förberedelseuppdragen är utgångspunkten
104	att Kriminalvården ska utgöra en organisation med kunskap och kompe-

tens att möta barn och unga. Det kommer vara centralt att Kriminalvården kan erbjuda en trygg miljö som är anpassad efter barns behov och som bidrar till att ge barnet goda förutsättningar att bryta en kriminell bana.

Kriminalvården pekar på att yrkesrollen som kriminalvårdare i praktiken blir differentierad utifrån behovet av att adekvat bemöta den yngsta mål- gruppen. Detta kan enligt myndigheten innebära utmaningar när personal ska rekryteras till häkten, anstalt och frivård. Som Kriminalvården anför innebär det större utmaningar att möta behovet hos en 13- eller 14-åring än hos t.ex. en 17-åring. En 13-åring kan vidare förväntas ha andra svårig- heter och ett större behov av vård och behandling än en 17-åring. Som bl.a. Rädda Barnen påpekar är det därför viktigt att de allra yngsta barnens behov av vård och behandling kan tillgodoses inom ramen för verkställig- heten. Regeringen har förståelse för de utmaningar Kriminalvården pekar på. Som nyss påpekats är en utgångspunkt för reformen om frihetsberö- vande påföljder för barn och unga dock att Kriminalvården har och kommer att vidareutveckla den kunskap och kompetens som krävs för att möta barn med olika behov. Enligt regeringen finns det inte anledning att anlägga ett annat synsätt i förhållande till 13- och 14-åringar. Som anges i prop. 2025/26:132 och som Socialstyrelsen påpekar har många barn som begår brott och som döms till en frihetsberövande påföljd någon form av neuropsykiatrisk diagnos såsom t.ex. adhd eller intellektuell funktions- nedsättning. För ett ändamålsenligt omhändertagande av bl.a. dessa barn bedöms kunskap om olika typer av psykiatriska tillstånd och funktions- nedsättningar vara av särskild vikt.

Det finns anledning att särskilt behandla de kontroll- och tvångsåtgärder som är förenade med verkställighet av fängelsestraffet. Kriminalvårdens rätt att vidta sådana åtgärder regleras i 8 kap. fängelselagen (2010:610). Myndigheten får bl.a. vidta åtgärder i form av kontroll av den intagnes bostadsrum, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt omhänder- tagande av otillåtna föremål (8 kap. 2–9 §§ fängelselagen). Kriminalvår- den får även belägga en intagen med fängsel (8 kap. 10 § fängelselagen). Fängsel får enligt 8 kap. 10 § första stycket fängelselagen användas i två typsituationer. Den första är vid förflyttning inom anstalt och vid transport eller annan vistelse utanför anstalt, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl. Det kan enligt förarbetena t.ex. avse situationer där det föreligger risk för att den intagne under en vistelse utanför anstalt rymmer eller fritas (pro- positionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning, prop. 2009/10:135 s. 155). Den andra typsituationen är om den intagne uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Av 8 kap. 10 § andra stycket fängelselagen framgår att i den andra situationen ska en läkare så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel. En grundläggande regel i fängelselagen är att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden, och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (1 kap. 6 § fängelselagen). Möjligheten för Kriminalvården att vidta kontroll- och tvångsåtgärder bidrar till att uppfylla myndighetens uppgift att upprätt- hålla ordningen och säkerheten i anstalt (jfr prop. 2009/10:135 s. 65 och

s.150–155). Här bör framhållas att en trygg och säker miljö under frihets- berövandet är av grundläggande betydelse för att försäkra barn, oavsett ålder, deras rätt till skydd och stöd. En trygg och säker miljö är också nöd-

Prop. 2025/26:246

105

Prop. 2025/26:246 vändig		för	att Kriminalvården	ska	kunna bedriva en ändamålsenlig
	behandling och vård som säkerställer att barnet får sina rättigheter till-
	godosedda.
	För den som har dömts till fängelse är friheten alltså begränsad i flera
	avseenden. Det förhållandet att den som är intagen i fängelse lagligen har
	frihetsberövats medför emellertid inte att ytterligare inskränkningar i
	dennes fri- och rättigheter utan vidare kan tillåtas. Även sådana begräns-
	ningar som inte oundvikligen följer av frihetsberövandets natur behöver
	därför	vara	proportionerliga	och	tydligt regleras genom lag. I
	prop. 2025/26:132 (s. 181–187) behandlas frågan om Kriminalvårdens
	möjlighet att använda sig av kontroll- och tvångsåtgärder behöver in-
	skränkas när barn i åldern 15–17 år ska avtjäna fängelsestraff. Med hänsyn
	till ungdomsbrottslighetens utveckling och att det bland de barn som döms
	till frihetsberövande påföljder finns individer som utvecklat tydliga krimi-
	nella identiteter kommer regeringen i den nämnda propositionen till slut-
	satsen att det måste finnas möjlighet att vidta kontroll- och tvångsåtgärder
	för att upprätthålla säkerheten under verkställigheten. I regeringsformen
	och Europakonventionen föreskrivs skydd mot intrång i enskildas fri- och
	rättigheter, t.ex. rörelsefriheten och skydd mot kroppsvisitation, och för
	barn finns sådana skydd även i barnkonventionen (se avsnitt 5 och 6.6).
	Vid alla åtgärder som rör barn, inklusive verkställighet av påföljder, följer
	också av artikel 3.1 i barnkonventionen att det i första hand ska beaktas
	vad som bedöms vara barnets bästa. Även om yngre barn får anses mer
	känsliga mot ingrepp i den personliga integriteten än äldre barn bedömer
	regeringen att det står klart att det ändamål som talar för att låta fängelse-
	lagens regler om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder tillämpas även
	avseende intagna barn som är 13 eller 14 år – dvs. att upprätthålla säker-
	heten för såväl intagna som för Kriminalvårdens personal – är godtagbara
	i ett demokratiskt samhälle. I prop. 2025/26:132 lämnas vidare förslag om
	att det i fängelselagen ska införas en bestämmelse om att det vid alla
	åtgärder som rör intagna som inte har fyllt 18 år i första hand ska beaktas
	vad som bedöms vara barnets bästa. En intagen som inte har fyllt 18 år ska
	ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne
	och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter
	(se förslag i avsnitt 6.3.2 om att motsvarande bestämmelse föreslås införas
	i häkteslagen [2010:611]). Det föreslås i den nämnda propositionen även
	att verkställigheten, för en intagen som inte har fyllt 18 år, i den mån det
	är möjligt ska planeras och utformas efter samråd med den intagnes
	vårdnadshavare och att en intagen som inte har fyllt 18 år, om det inte är
	uppenbart obehövligt, ska erbjudas ett uppföljande samtal efter att ett
	beslut om bl.a. vissa kontroll- och tvångsåtgärder har verkställts. I samma
	proposition föreslås att det ska införas ett förbud i fängelselagen mot att
	belägga en intagen som inte har fyllt 18 år med fängsel som innebär att
	den intagne fixeras i en bältessäng eller på annat liknande sätt. En grund-
	läggande förutsättning enligt fängelselagen är därtill att verkställigheten
	av fängelsestraffet utformas så att den intagnes anpassning i samhället
	underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas
	(1 kap. 5 § fängelselagen). Varje intagen ska också bemötas med respekt
	för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som
	är förenade med frihetsberövandet (1 kap. 4 § fängelselagen). I den nämn-
106	da propositionen betonas också att en tillämpning av portalparagrafen om

barnets bästa och proportionalitetsprincipen i 1 kap. 6 § andra stycket fängelselagen kan ge olika utfall beroende på barnets ålder. Ju yngre barnet är desto större restriktivitet bör iakttas när det kommer till användning av ingripande kontroll- och tvångsåtgärder. Även andra individuella attribut än ålder hos barnet, såsom att det finns en påtaglig risk att en viss kontroll- eller tvångsåtgärd skulle skada barnets hälsa eller utveckling, behöver vägas in i bedömningen av barnets bästa. Det handlar exempelvis om att förhindra självskador och allvarliga psykiska konsekvenser för barnet eller den unge. Om det finns en klar, konkret och inte ringa risk för en skada av allvarligare slag när det gäller barnets eller den unges fysiska eller psykiska hälsa eller sociala utveckling bör alltså mycket stor restriktivitet iakttas vid användningen av ingripande kontroll- och tvångsåtgärder.

Regelverket som gäller vid verkställighet av fängelsestraffet – inklusive de nya bestämmelser som föreslås införas genom reformen om frihetsberö- vande påföljder för barn och unga – kommer att omfatta även de 13- och 14-åringar som döms till fängelse. Generellt sett är 13- och 14-åringar mindre utvecklade både kognitivt och emotionellt än den som har fyllt 15 år. Det innebär att det kan ställas ytterligare krav på anpassningar i den praktiska verksamheten. Som nyss påpekats kan bedömningar av när och hur kontroll- och tvångsåtgärder bör användas vidare falla ut på ett annat sätt än när det gäller äldre barn. Regeringen bedömer dock att regelverket är tillräckligt robust för att möjliggöra avvägningar mellan behovet av kontroll- och tvångsåtgärder och barnets rättigheter. Utifrån dessa ut- gångspunkter anser regeringen att det befintliga regelverket avseende kontroll- och tvångsåtgärder i 8 kap. fängelselagen bör gälla även intagna barn som har dömts för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Regeringen återkommer i avsnitt 6.6 till be- dömningen av förslagets förenlighet med de fri- och rättigheter som följer av regeringsformen, Europakonventionen och barnkonventionen.

I prop. 2025/26:132 görs bedömningen att det inte finns skäl att införa några särregler beträffande överförande av verkställighet av fängelsestraff för barn (s. 215–219). Om barn som är 13 eller 14 år ska kunna dömas till fängelsestraff, kommer verkställigheten av sådana fängelsestraff även att kunna föras över till och från Sverige med stöd av lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Euro- peiska unionen och lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål. Detsamma gäller enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m.m.Förslagen i propositionen Nordisk verkställighet i brottmål som beslutades den 3 mars 2026, där det föreslås att lagen (1963:193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ersätts med en ny lag om nordisk verkställighet i brottmål som föreslås träda i kraft den 1 juli 2026, innebär inte någon skillnad i detta hänseende (prop. 2025/26:144).

Några remissinstanser lyfter frågan om barns rätt till utbildning. Bland dessa finns Malmö kommun, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Skol- inspektionen och Statskontoret. Även Lagrådet lyfter detta och påpekar att frågan om hur skolverksamheten ska organiseras i fängelserna fortfarande bereds. Skolinspektionen påtalar att forskning visar att goda skolresultat är en mycket viktig skyddsfaktor för barn och unga i samhällsvård. Skol- inspektionen betonar därför vikten av att Kriminalvården får möjlighet att

Prop. 2025/26:246

107

Prop. 2025/26:246 bygga upp de förutsättningar som krävs för att kunna tillgodose skolplik-

	tiga elever deras rätt till utbildning och möjlighet att fullgöra sin skolplikt,
	innan förslaget genomförs. Som remissinstanserna påpekar har alla barn
	rätt till utbildning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen och artikel 28 i barn-
	konventionen och skolplikt gäller i princip för alla barn från sex till 16 år
	(7 kap. 2, 10 och 12 §§ skollagen [2010:800]). Rätten till utbildning och
	skolplikten gäller även för barn som avtjänar fängelsestraff. Som Stats-
	kontoret och Skolinspektionen anför är utbildning en mycket viktig
	skyddsfaktor för barns och ungas framtida möjligheter till ett liv utan
	kriminalitet och den kan bidra till att minska de negativa konsekvenser
	som ett frihetsberövande innebär. Skolan är vidare en viktig arena för att
	påverka barns och ungas normer och moralbildning. Regeringen delar inte
	Malmö kommuns uppfattning att frågan om barns utbildning inte bör över-
	låtas till Kriminalvården. Kriminalvårdens möjlighet att anordna skol-
	undervisning begränsas dock i dag till sådan utbildning som motsvarar den
	kommunala vuxenutbildningen. I prop. 2025/26:132 föreslås att det ska
	införas nya bestämmelser i skollagen som innebär att Kriminalvården får
	ansvar för att bedriva utbildning som motsvarar grundskolan, anpassade
	grundskolan, specialskolan, gymnasieskolan och anpassade gymnasie-
	skolan för barn som avtjänar fängelsestraff. När förslaget om sänkt straff-
	barhetsålder träder i kraft kommer därför Kriminalvården i princip ha
	samma skyldighet att anordna skolverksamhet för barn som har dömts till
	fängelse som SiS i dag har för barn som har dömts till sluten ungdomsvård.
	För att de närmare förutsättningarna för Kriminalvårdens skolverksamhet
	skulle kunna utredas ytterligare fick en utredare den 14 mars 2025 i upp-
	drag att ta fram förslag på nödvändiga författningsändringar för att barn
	och unga som döms till fängelse ska kunna tillgodoses sin rätt till utbild-
	ning samtidigt som Kriminalvården får förutsättningar att bedriva en ända-
	målsenlig skolverksamhet (Ju 2025/00631). Uppdraget redovisades i
	december 2025 i promemorian Kriminalvårdens skolverksamhet för barn
	och unga (U2025/02404). I promemorian föreslås ett nytt regelverk för
	Kriminalvårdens utbildning för barn och unga som är intagna i kriminal-
	vårdsanstalt. Det föreslagna regelverket innebär att utbildningen för barn
	och unga intagna i kriminalvårdsanstalt ska motsvara den utbildning som
	ges till barn och ungdomar inom skolväsendet med de nödvändiga av-
	vikelser som följer av att utbildningen anordnas i kriminalvårdsanstalt.
	Promemorian har remitterats och remisstiden löpte ut den 13 feb-
	ruari 2026. Regeringen delar Kriminalvårdens bedömning att myndig-
	heten behöver tillgodose rätten till utbildning och säkerställa en god skol-
	gång som tillgodoser varje elevs specifika behov och att barn med funk-
	tionsnedsättning behöver få det stöd de har rätt till och anpassad under-
	visning. Detta gäller såväl 13- och 14-åringar som barn i åldern 15–17 år.
	Som anges ovan föreslås att Kriminalvården ska ges ansvar för att bedriva
	utbildning som motsvarar anpassade grundskolan. Anpassade grundskolan
	är avsedd för barn som har en intellektuell funktionsnedsättning eller en
	förvärvad hjärnskada. I anpassade grundskolan är utbildningen anpassad
	efter varje elevs förutsättningar och behov. Som nämns ovan ska Krim-
	inalvården enligt regleringsbrevet för 2026 redovisa myndighetens arbete
	med barn i häkte, anstalt och frivård. Myndigheten ska redovisa vidtagna
	och planerade åtgärder för att möta de olika behov som finns hos barn. Av
108	redovisningen ska särskilt framgå åtgärder för barn med neuropsykiatriska

eller intellektuella funktionsnedsättningar. Sammantaget tas frågor som rör intagna barns rätt till utbildning och deras skolplikt om hand genom reformen om frihetsberövande påföljder för barn och unga, inklusive för- slagen i promemorian Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga, och pågående uppdrag. Det finns därmed inte anledning att, som Skol- inspektionen föreslår, avvakta med förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Som utvecklas närmare i avsnitt 6.6 är det inte, som Hovrätten för Västra Sverige menar, oförenligt med barnkonventionen att ett barn döms till en frihetsberövande påföljd. Det kan också framhållas att varken förslagen i prop. 2025/26:132 eller förslagen i denna proposition innebär att förutsätt- ningarna för att döma ut en frihetsberövande påföljd ändras. Av 30 kap. 5 § brottsbalken framgår att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. I lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem föreslås att regleringen om synnerliga skäl ska anpassas till det system med villkorligt fängelse som där föreslås införas. Den anpassning som föreslås är dock inte avsedd att innebära någon ändring av tröskeln för att välja en frihetsberövande påföljd. Även om förslaget genomförs kommer fängelse- straffet alltså i fråga först som en sista utväg.

Mot bakgrund av det anförda bedömer regeringen att fängelse ska kunna dömas ut för den 13- eller 14-åring som döms för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Utredningen konstaterar att rättspsykiatrisk vård skulle kunna aktuali- seras i undantagsfall för den som döms enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det finns inga hinder mot att en lagöverträdare under 18 år överlämnas till rättspsykiatrisk vård (jfr 31 kap. 3 § brotts- balken). Det är dock ytterst ovanligt att så sker. Av statistik från Brå avse- ende antalet personer under 18 år som överlämnats till rättspsykiatrisk vård framgår att det under 2021 skedde i ett fall. Både 2022 och 2023 skedde det i två fall och under 2024 skedde det inte i något fall. Det bör vara än mer ovanligt att det finns skäl att överlämna en 13- eller 14-åring till rättspsykiatrisk vård. Rättsmedicinalverket anför att barn under 15 år inte bör tas in på de rättspsykiatriska undersökningsenheterna med hänsyn till svårigheterna att tillgodose dessa barns behov och rättigheter och de begränsade möjligheterna att tillgodose barnens skolgång under tiden för den rättspsykiatriska undersökningen. Regeringen har förståelse för de synpunkter som Rättsmedicinalverket för fram. Något underlag för att i detta lagstiftningsärende ändra regleringen om rättspsykiatrisk vård finns inte. Med beaktande av att den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder föreslås vara tidsbegränsad till fem år och att det endast mycket sällan kan bli aktuellt med rättspsykiatrisk undersökning och rätts- psykiatrisk vård bedöms det inte finnas skäl att överväga några ändringar i regleringen. Det ska dock framhållas att barn som vårdas på en rätts- psykiatrisk enhet – på samma sätt som barn som avtjänar ett fängelsestraff har rättigheter – bl.a. rätt till utbildning – enligt såväl barnkonventionen som regeringsformen (se ovan). Dessa rättigheter behöver tillgodoses utifrån barnets behov. I de få fall rättspsykiatrisk vård kommer i fråga för en 13- eller 14-åring bör samma överväganden gälla som i dag gäller för åldersgruppen 15–17 år som döms till rättspsykiatrisk vård i frågan om hur tvångsvård av dessa barn bör ske. Det finns i detta lagstiftningsärende inte förutsättningar att, som efterfrågas av Region Jönköping, lämna några

Prop. 2025/26:246

109

Prop. 2025/26:246 bredare ställningstaganden om hur barn och vuxna ska tvångsvårdas till- sammans eller anledning att ge ett sådant uppdrag som regionen efter- frågar. Regeringen avser dock att följa frågan (se avsnitt 6.5).

Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar att barn under 15 år som huvud- regel saknar processbehörighet inom förvaltningsrättens område och att möjligheten för personer under 18 år att överklaga myndighetsbeslut inom förvaltningsprocessen i flera fall är särreglerad. Enligt Förvaltningsrätten i Stockholm kan särskilda överväganden behöva göras ur ett barnperspek- tiv när det gäller överklagade förvaltningsbeslut som rör ett barns verkstäl- lighet av en frihetsberövande, eller frihetsbegränsande, påföljd. Några ändringar i frågan om barns möjlighet att överklaga förvaltningsbeslut som rör ett barns verkställighet av en frihetsberövande, eller frihetsbegrän- sande, påföljd görs inte nu. Det finns inte underlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga frågan om barns processbe- hörighet inom förvaltningsrättens område.

Utvisning på grund av brott

Utvisning på grund av brott utgör en särskild rättsverkan av brott. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott inne- bär att frågan om utvisning kan aktualiseras i mål som rör brott som begåtts av någon vid 13 eller 14 års ålder. För att utvisning ska bli aktuellt behöver dock ett antal förutsättningar vara uppfyllda. En grundläggande förutsätt- ning är att den tilltalade är utlänning, dvs. inte är svensk medborgare. I 8 a kap. utlänningslagen (2005:716) regleras frågor om utvisning på grund av brott. En utlänning får utvisas om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till en annan påföljd. Därutöver krävs att gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller att brottet har ett straff- värde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige. (8 a kap. 1 § ut- länningslagen.) Det ska göras en intresseavvägning inför varje beslut om utvisning och domstolen ska vid bedömningen ta hänsyn till utlänningens anknytning till Sverige (8 a kap. 2 § utlänningslagen). Härutöver finns sär- skilda bestämmelser för vissa personkategorier. Till exempel ställs sär- skilda krav för att en utlänning som kom till Sverige innan han eller hon hade fyllt 15 år och som, när åtal väcks, har vistats här sedan minst fem år ska kunna utvisas (8 a kap. 5 § utlänningslagen). Utöver bestämmelserna i 8 a kap. utlänningslagen gäller vidare att vid alla bedömningar som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling och barnets bästa i övrigt kräver (1 kap. 10 § utlänningslagen). I proposi- tionen Skärpta regler om utvisning på grund av brott lämnas förslag till ändringar i 8 a kap. utlänningslagen (prop. 2025/26:235). Det finns inte skäl att göra några ändringar i regelverket med anledning av förslagen i det här lagstiftningsärendet.

110

6.3	Utredning av brott enligt den särskilda	Prop. 2025/26:246
	regleringen

6.3.1Misstankar ska utredas vid en förundersökning

Regeringens förslag

Vid utredning av brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska de regler som gäller för en misstänkt som har fyllt 15 år tillämpas.

Vid förhör under en § 31-utredning med den som kan misstänkas för brott ska den misstänkte informeras om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utred- ningen av sin egen skuld.

En § 31-utredning ska få inledas om det behövs för att klarlägga om en annan person som har fyllt 13 eller 14 år har tagit del i brottet och det är fråga om brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningens förslag utgår dock från att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar endast brott som begåtts vid 14 års ålder och har delvis en annan lagteknisk utformning. Utredningen tar inte ställ- ning till om 23 kap. 10 § sjunde stycket och 27 kap. 11 c § andra stycket rättegångsbalken ska tillämpas för personer som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Remissinstanserna
Få remissinstanser yttrar sig särskilt över utredningens förslag.
Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Uppsala universitet bedö-
mer att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kan komma
att leda till tillämpningssvårigheter vid utredning av brott. Polismyndig-
heten och Uppsala universitet tar upp exemplet att en 14-åring vid en
händelse begår flera brott och denne är straffbar för vissa men inte andra.
Polismyndigheten pekar på att separata förhör då kan behöva hållas om
samma händelse. Åklagarmyndigheten anser att det framstår som olyckligt
ur ett brottsofferperspektiv om en 14-åring begår två brott samtidigt och
en förundersökning bara inleds avseende det brott som omfattas av den
särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder samtidigt som det andra
brottet begåtts mot en målsägande men inte föranleder en § 31-utredning.
Polismyndigheten och Linköpings universitet (Barnafrid) påpekar vidare
att en utredning kan komma att behöva ändras från att föras inom ramen
för en förundersökning till att föras inom ramen för en § 31-utredning.
Polismyndigheten menar också att det är oklart om uppgifter som en miss-
tänkt lämnar i en § 31-utredning kan användas i en efterföljande förunder-
sökning om samma gärning som rubricerats om eller om det skulle strida
mot dennes rätt till en rättvis rättegång. Detta kommer enligt Polismyndig-
heten aktualiseras bl.a. i de situationer då barnets uppgifter i en § 31-utred-	111

Prop. 2025/26:246 ning i sig leder till att brottsmisstanken ska rubriceras upp så att gärningen blir straffbar. Liknande synpunkter tas upp av Uppsala universitet.

Åklagarmyndigheten tillstyrker förslaget om att den misstänkte vid för- hör under en § 31-utredning ska informeras om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utred- ningen av sin egen skuld.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens men har delvis en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

När det gäller de delar av förslaget om utredning av brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som inte gäller an- hållande och häktning är remissutfallet blandat.

Tullverket tillstyrker dessa delar av förslaget. Det gör även Ecpat Sverige och Rädda Barnen, under förutsättning att förslaget om sänkt straffbarhetsålder genomförs. Malmö kommun avstyrker däremot förslaget i dessa delar. Polismyndigheten anser att det kvarstår tillämpningssvårig- heter när det gäller parallella förhör med en 13- eller 14-åring som miss- tänks för både brott som barnet kan dömas till påföljd för och andra brott och efterfrågar tydligare ställningstaganden i frågan. Det gäller exempel- vis hanteringen av innehållet i förhöret vid åtal och huvudförhandling. Vidare anser myndigheten att förslaget leder till oförutsebarhet för de misstänkta barnen men även vårdnadshavare samt minderåriga eller vuxna målsägande, t.ex. då den information som en person fått av en polisanställd i ett senare skede inte längre gäller om gärningen rubriceras om.

Åklagarmyndigheten framför att det finns risk för betydande tillämp- ningsproblem vid parallella utredningar om dels brott som den misstänkte kan dömas till påföljd för, dels andra brott. Det gäller enligt Åklagarmyn- digheten exempelvis hur bedömningen ska göras när den tilltalade ska dömas till ansvar för ett brott men händelseförloppet också innefattar andra typer av brott som den misstänkte inte får dömas till påföljd för, men som ändå har betydelse för svårhetsbedömningen av huvudbrottet. Vidare påpekar myndigheten att förslaget kan förväntas leda till att det blir betyd- ligt vanligare än i dag att utredningsformen växlar mellan en förunder- sökning och en § 31-utredning.

Skälen för regeringens förslag

De regler som gäller för den som har fyllt 15 år bör tillämpas

I rättegångsbalken finns den generella regleringen om förundersökning, åtal och handläggning vid domstol. I LUL finns särskilda bestämmelser om handläggning hos Polismyndigheten, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år (1 § första stycket). I avsnitt 8.3 föreslås att tillämpningsområdet för LUL ändras så att den avser enbart misstänkta personer som inte har fyllt 18 år. När LUL är tillämplig ersätter den och fyller ut bestämmelserna i rättegångsbalken. I

112

den mån LUL inte innehåller särregler tillämpas rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser (1 § andra stycket).

En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken). Under förundersökningen ska det bl.a. utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal (23 kap. 2 § rättegångsbalken). Av detta följer att utredningen av ett brott som har begåtts av någon som inte uppnått straffbarhetsåldern inte kan bedrivas i form av en förundersökning. Om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott kan i stället en utredning inledas enligt 31 § LUL. En sådan utredning kallas för § 31-utredning och ska in- ledas bl.a. om misstanken avser ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och särskilda skäl inte talar emot att en utredning inleds. En skillnad mellan en förundersökning och en § 31-utredning är att en förundersökning har brottet som utgångspunkt medan en § 31-utredning alltid avser en viss misstänkt person.

Utredningens förslag innebär att brott som har begåtts av den som har fyllt 14 år och som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska utredas inom ramen för en förundersökning i stället för en § 31-utredning. Det betyder att reglerna om förundersökning i rättegångsbalken kommer att tillämpas, vilket bl.a. omfattar möjligheten att använda tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken mot ett barn som misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen. Som utredningen anför är det nödvändigt att en förundersökning som avser brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kan bedrivas på samma villkor som en förundersökning som avser brott där den misstänkta personen har fyllt 15 år. Detta gäller även om regleringen också omfattar 13-åringar. Den av utredningen föreslagna ordningen bör därför införas. Regeringen övergår nu till att bedöma hur en sådan ordning bör utformas. Frågan om användningen av tvångsmedel behandlas särskilt i avsnitt 6.3.2.

En tydligare lagteknisk lösning

För att de regler som gäller under en förundersökning när den misstänkte har fyllt 15 år ska gälla den som är 13 eller 14 år och misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör

–som utredningen föreslår – ändringar göras i LUL. Utredningen föreslår att tillägg görs i LUL som förtydligar vad som gäller i fråga om tvångs- medel. Regeringen anser att det – i linje med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss – i stället bör införas en ny uttrycklig bestämmelse i LUL, 38 e §, som anger vilka bestämmelser som ska tillämpas. Paragrafen bör ange att de bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller för personer som har fyllt 15 år ska tillämpas i de fall den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är tillämplig. Det innebär att bestämmelser i LUL och rättegångsbalken, men även andra bestämmel- ser som gäller handläggning av mål och ärenden om brott, ska tillämpas (se 1 § andra stycket LUL). Som exempel på sådana andra bestämmelser kan nämnas bestämmelser om hemlig dataavläsning under en förundersök- ning enligt lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning och överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder enligt förordningen

Prop. 2025/26:246

113

Prop. 2025/26:246 (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arreste-

	ringsorder. Vidare finns det anledning att i inledningen av LUL införa en
	ny paragraf, 1 a §, som tydliggör vilka bestämmelser som tillämpas i fall
	som avser den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder och vilka
	bestämmelser som tillämpas i andra fall då någon misstänks för att ha be-
	gått brott före 15 års ålder. Den nya paragrafen, 38 e § LUL, omfattar inte
	bestämmelser i lagar utanför tillämpningsområdet för LUL och rättegångs-
	balken. Här kan nämnas bestämmelser om upprätthållande av allmän ord-
	ning och säkerhet enligt polislagen (1984:387) och bestämmelser om ut-
	färdande av tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud
	vid idrottsarrangemang och lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud.
	Den valda lagtekniska lösningen leder till att vissa av utredningens för-
	slag till lagändringar i LUL inte behöver genomföras. Utredningen föreslår
	att det ska förtydligas i 31 § första stycket LUL att en § 31-utredning inte
	ska inledas för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder. Vidare föreslår utredningen att 38 § första stycket 1
	LUL ska ändras på så sätt att det förtydligas att en bevistalan bara blir
	aktuell om den särskilda regleringen i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken
	inte är tillämplig. Den lagtekniska lösning som nu föreslås innebär att
	varken 31 eller 38 § LUL ska tillämpas mot den som misstänks för brott
	som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det
	innebär att det inte finns behov av att genomföra utredningens förslag (se
	även nedan om utredningens förslag att ändra 31 § tredje stycket 1 LUL).
	Den lagtekniska lösning som nu föreslås för även med sig att vissa följ-
	der av utredningens förslag som kan framstå som inkonsekventa undviks.
	Det handlar om att barn som är 13 eller 14 år och misstänks för ett brott
	som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder med
	utredningens förslag i vissa avseenden inte behandlas på samma sätt som
	personer som har fyllt 15 år.
	Utredningen gör bedömningen att bestämmelserna om underrättelser
	och kallelser till vårdnadshavare, annan person med fostrande roll och
	socialnämnden och bestämmelserna om socialnämndens medverkan vid
	förhör enligt 33 och 34 §§ LUL inte bör ändras till följd av den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Med den lagtekniska lösning som
	nu föreslås kommer dessa bestämmelser inte tillämpas mot en person som
	har fyllt 13 år och misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda
	regleringen. I stället kommer 5, 6 och 7 §§ LUL om underrättelser och kal-
	lelser till vårdnadshavare m.fl. och socialnämndens medverkan vid förhör
	att tillämpas, dvs. motsvarande regler som i dag gäller för den som har fyllt
	15 år och misstänks för brott. Dessa bestämmelser motsvarar i huvudsak
	vad som gäller enligt 33 och 34 §§ LUL vid allvarlig brottslighet. Att be-
	stämmelserna i 5, 6 och 7 §§ LUL gäller i de fall den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder är tillämplig är rimligt och bedöms endast leda
	till mindre förändringar för Polismyndigheten, socialnämnden, den miss-
	tänkte och övriga berörda personer (jfr propositionen Barn under 15 år
	som misstänks för brott, prop. 2009/10:105 s. 38 och 39).
	Med utredningens förslag ska 13 § LUL om anmodan att avhjälpa och
	begränsa skada inte tillämpas i fall som omfattas av den särskilda regle-
	ringen om sänkt straffbarhetsålder. Bestämmelsen innebär att en polisman
	eller annan anställd vid Polismyndigheten får uppmana den som har eller
114	kan antas ha fyllt 15 men inte 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder

för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott. Det gäller om den unge har erkänt brottet eller det annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att han eller hon har begått brottet. En sådan uppmaning får bara ges om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Som ut- gångspunkt ska målsägandens samtycke inhämtas innan uppmaningen ges. Utredningen anser att det inte finns behov av att tillämpa bestämmel- sen mot personer som har begått brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det har att göra med att utred- ningen bedömer att sådana enklare och frivilliga åtgärder för att bistå måls- äganden som regleras i 13 § LUL knappast kommer i fråga när det gäller så allvarliga brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder och att den föreslås vara tidsbegränsad. Även om så är fallet framstår det som lämpligt att de regler som tillämpas mot personer som har fyllt 15 år också ska gälla personer som är 13 eller 14 år och har begått brott som omfattas av den särskilda regleringen. En sådan ordning framstår också som enhetlig och konsekvent (jfr även rättens möjlighet enligt 32 kap. 1 § femte stycket brottsbalken att föreskriva att den dömde ska biträda en skadelidande med visst arbete i samband med att den dömer till ungdomsvård). Med den lagtekniska lösning som nu föreslås åstad- koms detta utan ytterligare ändringar.

I rättegångsbalken finns två bestämmelser som gäller personer under 15 år som inte berörs av utredningen. Av 23 kap. 10 § sjunde stycket rätte- gångsbalken framgår att när den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. Av 27 kap. 11 c § andra stycket rättegångs- balken framgår att om den som drabbas av genomsökning av handlingar i en beslagtagen elektronisk kommunikationsutrustning eller av genom- sökning av en kopia av sådana handlingar är under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid genomsökningen, om det kan ske utan men för utredningen. Av utredningens förslag följer att dessa bestämmelser ska tillämpas mot den som är under 15 år och kan dömas till påföljd. Eftersom personer som är 13 eller 14 år och misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder enligt regeringen bör behandlas på samma sätt som personer som har fyllt 15 år bör dessa särregler inte tillämpas mot barn som är 13 eller 14 år och misstänkta för ett sådant brott. Med den lagtekniska lösning som föreslås åstadkoms detta utan att någon ändring behöver göras i rättegångs- balken. När det gäller vårdnadshavares närvaro vid förhör med den som är misstänkt för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska dock vårdnadshavare eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran och någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge som utgångspunkt underrättas och kallas till förhör med den unge enligt 5 § LUL.

Barn bör informeras om sina rättigheter i samband med förhör i en § 31-utredning

Förslaget om sänkt straffbarhetsålder innebär att en förundersökning ska inledas vid misstanke om brott som omfattas av den särskilda regleringen. Om en person som är 13 eller 14 år misstänks för brott som inte omfattas av den särskilda regleringen ska en förundersökning däremot inte inledas.

Prop. 2025/26:246

115

Prop. 2025/26:246 I vissa sådana fall ska i stället en § 31-utredning enligt LUL inledas. Som

	Polismyndigheten, Linköpings universitet (Barnafrid) och Lagrådet på-
	pekar kommer det att uppstå situationer då en utredning om brott som om-
	fattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder behöver
	ändras från att föras inom ramen för en förundersökning till att föras inom
	ramen för en § 31-utredning, om brottsmisstanken ändras till att avse ett
	brott med lägre minimistraff. Lagrådet framför även att sådana situationer,
	beroende av hur brottsutvecklingen kommer att se ut, kan antas bli betyd-
	ligt vanligare och uppkomma i många fler fall än i dag. I sådana situationer
	ska, som utredningen redogör för, förundersökningen enligt 23 kap. 4 §
	andra stycket rättegångsbalken läggas ned. Det finns då möjlighet att in-
	leda eller återuppta en § 31-utredning. Som utredningen konstaterar krävs
	det ingen särskild reglering om det.
	Enligt 12 § första stycket förundersökningskungörelsen ska den miss-
	tänkte i samband med att han eller hon underrättas om misstanken också
	underrättas om bl.a. sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och
	inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld.
	Den delen av bestämmelsen genomför artikel 3.1.e i Europaparlamentets
	och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till infor-
	mation vid straffrättsliga förfaranden som föreskriver att den misstänkte
	ska underrättas om sin rätt att tiga (se promemorian Genomförande av
	Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid
	straffrättsliga förfaranden, Ds 2013:18, s. 57 och 58 och propositionen
	Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden, prop. 2013/14:157 s. 17).
	Rätten att inte behöva yttra sig (”the right to remain silent”) anses också
	vara en del av Europakonventionens princip om rätten till en rättvis rätte-
	gång i artikel 6.1 (jfr NJA 2001 s. 563). Av artikel 40.2 b (iv) i barnkon-
	ventionen följer bl.a. att barn som misstänks och åtalas för brott inte ska
	tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldigt.
	Bestämmelsen i 12 § förundersökningskungörelsen är inte formellt
	tillämplig vid förhör med den misstänkte i en § 31-utredning. Det finns
	dock inget hinder mot att ändå informera ett misstänkt barn under 15 år
	om sina rättigheter under förfarandet i samband med förhöret. Regeringen
	konstaterade i samband med genomförandet av det s.k. barnrättsdirektivet
	att direktivet inte är tillämpligt vid § 31-utredningar och att det är viktigt
	att genomförandet av direktivet inte innebär att det sker en förskjutning
	mot det straffrättsliga området när det gäller den här typen av förfaranden.
	Någon underrättelseskyldighet motsvarande det som gäller enligt 12 § för-
	undersökningskungörelsen infördes därför inte. Regeringen konstaterade
	dock att barns rättigheter under en brottsutredning bör vara likartade oav-
	sett om de har uppnått straffbar ålder eller inte. En person som inte uppnått
	straffbarhetsåldern bör alltså garanteras samma rättigheter vid t.ex. ett
	förhör som hålls av polis som en person som har fyllt 15 år och som hörs
	som misstänkt eller tilltalad. Dagens system är uppbyggt på ett sätt som
	ska garantera en sådan likabehandling, framför allt genom hänvisningarna
	i 31–37 §§ LUL till rättegångsbalkens bestämmelser. Hänvisningarna
	innebär t.ex. att objektivitetsprincipen gäller även vid en § 31-utredning.
	(Propositionen Genomförande av barnrättsdirektivet och några andra
	straffprocessuella frågor, prop. 2018/19:71 s. 14 och 15.)
	Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder innebär
116	att en utredning av ett brott kan inledas som en § 31-utredning och, om

brottet rubriceras om så att minimistraffet uppgår till fängelse om fyra år eller mer, kan utredningen fortsätta som en förundersökning. Som utred- ningen anför kan det inte uteslutas att brottet rubriceras om på grund av omständigheter som framkommit under förhöret med det misstänkta bar- net. För att säkerställa att rättssäkerheten hos barn som är 13 eller 14 år tillgodoses vid förhör under en § 31-utredning, som kan komma att ändra utredningsform till en förundersökning, bör skyldigheten att informera det misstänkta barnet om sin rätt att inte behöva yttra sig om misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka i utredningen av sin egen skuld ut- tryckligen anges i LUL. När det gäller brottsmisstänkta barn som inte har fyllt 13 år – som alltså inte kan dömas till påföljd – anser regeringen att det även i dessa fall finns skäl att införa en uttrycklig skyldighet i LUL att vid förhör i 31 §-utredningar informera det misstänkta barnet om barnets rätt att inte behöva yttra sig om misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka i utredningen av sin egen skuld. Det primära syftet med en § 31-utredning är visserligen att kartlägga barnets behov av sociala insatser. Samtidigt innebär en dom om bevistalan att domstolen tar ställ- ning till om det misstänkta barnet har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott. Det föreslås också i avsnitt 7 att uppgifter om en fällande dom i ett mål om bevistalan ska få registreras i belastningsregistret. Enligt Lagrådet framstår det som mycket tveksamt hur det ska vara möjligt att på ett godtagbart och för varje barn begripligt sätt informera barnet om rätten som barnet har att inte alls behöva medverka. Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning. Redan i dag behöver polisen i sin verksamhet – både vid genomförandet av förundersökningar och vid § 31-utredningar – anpassa sitt agerande till personer i olika åldrar och med olika förutsätt- ningar. Informationen bör därför kunna ges på ett sätt som är anpassat efter barnets ålder, mognad och funktionsförmåga. Den som lämnar informa- tionen bör också så långt det är möjligt försäkra sig om att barnet har för- stått informationen. Förslaget bedöms vara förenligt med barnkonven- tionen och bör, som utredningen föreslår, införas i 32 § LUL.

Förhållandet mellan en förundersökning och en § 31-utredning

Både utredningen och flera remissinstanser tar upp frågor om förhållandet mellan en förundersökning och en § 31-utredning som kan aktualiseras när en differentierad sänkning av straffbarhetsåldern införs. Bland andra Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Uppsala universitet och Lag- rådet anser att förslaget kommer att leda till tillämpningsproblem. Lag- rådet anser att tillämpningsproblemen, beroende av hur brottsutvecklingen kommer att se ut, kan antas bli betydligt vanligare och uppkomma i många fler situationer än i dag. Enligt Lagrådet kräver dessa tillämpningsproblem en mer utförlig analys och noggrannare bedömning. De tillämpnings- problem som förslaget om sänkt straffbarhetsålder medför utgör enligt Lagrådet skäl för avstyrkande av förslaget.

Om ett barn har begått flera brott av varierande allvarlighetsgrad, kan det komma att pågå både en förundersökning och en § 31-utredning parallellt mot barnet. Redan i dag kan det inträffa att sådana utredningar pågår parallellt, t.ex. om ett barn har begått ett brott strax innan han eller hon fyllt 15 år och ett annat brott strax efter det att han eller hon fyllt 15 år. Vidare kan parallella utredningar pågå om flera personer misstänks för att

Prop. 2025/26:246

117

Prop. 2025/26:246 ha deltagit i ett brott och en förundersökning pågår avseende misstänkta

	personer som uppnått straffbar ålder och § 31-utredningar pågår avseende
	misstänkta personer under 15 år. Då kan förhör behöva hållas med samma
	personer i båda utredningarna.
	Polismyndigheten pekar på att det kan leda till oförutsebarhet för den
	misstänkte och andra involverade i utredningen om utredningsformen
	växlar, t.ex. då den information som en person fått av en polisanställd vid
	ett tillfälle i ett senare skede inte längre gäller om gärningen rubriceras om.
	Att ett brott rubriceras om under utredningen är vanligt förekommande och
	brottets rubricering har påverkan på hur utredningen bedrivs, bl.a. vilka
	tvångsmedel som kan bli aktuella att använda mot den misstänkte. Redan
	i dag förekommer det att utredningens form växlar mellan å ena sidan en
	förundersökning och å andra sidan en § 31-utredning, exempelvis om det
	framkommer att den misstänktes verkliga ålder är högre eller lägre än vad
	som först har antagits. På motsvarande sätt kan det förekomma att en miss-
	tanke om brott som inte omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder utreds inom ramen för en § 31-utredning och att det
	under utredningen framkommer omständigheter som leder till att miss-
	tanken rubriceras som ett brott som omfattas av den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder. I så fall bör § 31-utredningen läggas ned och
	en förundersökning inledas eller återupptas. Som Åklagarmyndigheten
	och Lagrådet anför kan förslaget om sänkt straffbarhetsålder förväntas
	leda till att det blir vanligare att utredningsformen växlar. Den oförutse-
	barhet som kan finnas när utredningsformen växlar bör kunna hanteras i
	den praktiska tillämpningen, t.ex. genom att information om den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder lämnas till den som misstänks, till
	målsäganden och till andra personer som involveras i brottsutredningar
	som kan komma att växla form. Svårigheterna att hantera oförutsebarheten
	bör inte heller överdrivas. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen att
	den här typen av praktiska frågor lämpligast hanteras i rättstillämpningen.
	En särskild fråga, som Polismyndigheten och Lagrådet tar upp, är om
	den misstänktes uppgifter i en § 31-utredning får användas i en efter-
	följande förundersökning som avser samma gärning. Frågan tas även upp
	i det särskilda yttrandet som lämnats av Åklagarmyndighetens expert i ut-
	redningen. Det framstår som en naturlig följd av den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder att Polismyndigheten i samband med förhör
	informerar den som vid 13 eller 14 års ålder misstänks för ett brott om
	innebörden av regleringen, även om brottet inte omfattas av den reg-
	leringen. Enligt Lagrådet framstår det som mycket tveksamt hur det ska
	vara möjligt att på ett godtagbart och för varje barn begripligt sätt infor-
	mera barnet om regleringen. Regeringen delar inte Lagrådets uppfattning
	utan bedömer att information om regleringen bör kunna ges på ett sätt som
	är anpassat efter barnets ålder, mognad och funktionsförmåga. Den som
	lämnar informationen bör också så långt det är möjligt försäkra sig om att
	barnet har förstått informationen. Som konstateras ovan behöver polisen i
	sin verksamhet redan i dag anpassa sitt agerande till personer i olika åldrar
	och med olika förutsättningar. Mot den bakgrunden och med beaktande av
	att det föreslås att det införs en formell skyldighet att informera det miss-
	tänkta barnet vid förhör i en § 31-utredning om barnets rätt att inte behöva
	yttra sig om misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka i utred-
118	ningen av sin egen skuld (se ovan), bör det inte finnas något hinder mot att

använda uppgifter som den misstänkte lämnat inom ramen för en

§31-utredning i en efterföljande förundersökning om samma gärning. Frågor om möjligheten att åberopa tidigare inspelade förhör vid en huvud- förhandling och andra frågor om bevisning får prövas utifrån befintliga regler.

Om någon som är 13 eller 14 år kan misstänkas för att vid samma till- fälle ha begått två olika brott – ett som omfattas av den särskilda regle- ringen om sänkt straffbarhetsålder och ett som inte omfattas av den – uppstår frågan om det mindre allvarliga brottet ändå ska utredas enligt 31 § LUL. Åklagarmyndigheten anför att det kan framstå som olyckligt ur ett brottsofferperspektiv, om ett mindre allvarligt brott som riktas mot en målsägande inte utreds på grund av att ett annat allvarligare brott – som kanske inte riktats mot en målsägande – ska utredas i stället. Som den före- slagna regleringen i LUL är utformad finns det inget hinder mot att inleda en § 31-utredning om en brottsmisstanke som inte omfattas av den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder, under förutsättning att övriga villkor i 31 § LUL är uppfyllda. Om en förundersökning och en § 31-utredning pågår om samma händelseförlopp, men om olika brott, finns det – som Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Uppsala univer- sitet och Lagrådet tar upp – viss risk för att det uppstår tillämpningssvårig- heter. Polismyndigheten efterfrågar tydligare ställningstaganden och Lag- rådet anser att det behövs mer utförliga analyser och noggrannare be- dömningar angående sådana situationer. Svårigheterna kan handla om att förhör behöver hållas dels inom ramen för förundersökningsförfarandet, dels inom ramen för § 31-utredningen. Det finns då t.ex. mindre skillnader i regelverken när det gäller vårdnadshavares och socialnämndens närvaro vid förhör (jfr 23 kap. 10 § sjunde stycket rättegångsbalken samt 7 § och 34 § andra stycket LUL). I sådana situationer bör det inte vara uteslutet att hålla ett och samma förhör om både brottsmisstanken som utreds inom ramen för en förundersökning och brottsmisstanken som utreds inom ramen för en § 31-utredning. Det förutsätter att kraven enligt LUL för att få hålla förhör med den unge är uppfyllda. När det gäller hur innehållet i förhören ska hanteras vid åtal och huvudförhandling – en fråga som Polis- myndigheten och Lagrådet tar upp – konstaterar regeringen att det redan i dag kan förekomma att omständigheter som utgör brott, men som den tilltalade inte är åtalad för, behöver beröras under förhör i domstol. Lagrådet konstaterar att sådana situationer kommer att bli betydligt van- ligare och uppkomma i många fler fall än i dag. Hur den här typen av frågor lämpligen hanteras bör enligt regeringen överlämnas till rätts- tillämpningen. Åklagarmyndigheten anser att det är oklart hur bedöm- ningen ska göras när den tilltalade kan dömas till påföljd för ett brott men händelseförloppet också innefattar andra brott som den misstänkte inte får dömas till påföljd för, men som ändå har betydelse för svårhetsbedöm- ningen av huvudbrottet. Även detta är ytterst en fråga för rättstillämp- ningen men situationen bör kunna lösas på samma sätt som om ett hän- delseförlopp omfattar även omständigheter som utgör ett preskriberat brott. Regeringen delar alltså inte Lagrådets bedömning att frågorna be- höver behandlas ytterligare.

I enlighet med utredningens bedömning finns det inte skäl att ändra be- stämmelserna om juridiska biträden enligt 32 a § LUL till följd av för- slaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga

Prop. 2025/26:246

119

Prop. 2025/26:246 brott. Den som misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer att kunna få en offentlig försvarare förordnad enligt rättegångsbalken. Gäller misstanken ett brott som inte omfattas av den särskilda regleringen och det inleds eller åter- upptas en § 31-utredning kommer den misstänkte att få ett juridiskt biträde förordnat om förutsättningarna i 32 a § första stycket LUL är uppfyllda. I den mån utredningsformen växlar mellan en förundersökning och en § 31-utredning finns det inget hinder mot att förordnandet för ombudet först avser ett uppdrag som offentlig försvarare och därefter ett uppdrag som juridiskt biträde, och vice versa, avseende samma misstanke.

Sammanfattningsvis bör de tillämpningssvårigheter som remissinstan- serna och Lagrådet lyfter inte överdrivas och vad Lagrådet anför utgör inte skäl att inte gå vidare med förslaget. Som utredningen konstaterar kommer den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder dock ställa krav på bra rutiner hos de myndigheter som ska handlägga brottsutredningarna.

Författningsändring om § 31-utredningar som inleds för att klarlägga om någon som kan dömas till påföljd har tagit del i brottet

En § 31-utredning ska enligt 31 § första stycket LUL som utgångspunkt inledas bl.a. om någon före 15 års ålder misstänks för ett brott med minimistraff om fängelse i ett år eller mer. En sådan utredning får enligt 31 § tredje stycket 1 LUL också inledas mot någon som inte har fyllt 15 år, om det behövs för att klarlägga om någon annan som har fyllt 15 år har deltagit i brottet. Utredningen föreslår att den bestämmelsen ska anpassas till den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder på så sätt att det bör framgå att en § 31-utredning får inledas mot någon som är under 15 år, om det behövs för att klarlägga om någon som får dömas till påföljd har tagit del i brottet. En följd av den nya bestämmelse som nu föreslås (38 e § LUL) är att 31 § tredje stycket 1 LUL inte kommer att vara tillämplig mot en person som är 13 eller 14 år och misstänkt för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen. Det finns dock ett behov av att klargöra att en § 31-utredning även får inledas mot någon som misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott om det behövs för att klarlägga om någon som var 13 eller 14 år vid tidpunkten för brottet har tagit del i brottet, om brottet omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder. På så sätt kommer även brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder att omfattas av bestämmelsen. Ut- redningens förslag till ändring i 31 § tredje stycket 1 LUL bör därför genomföras.

6.3.2Särskilt om tvångsmedel

Anhållande, häktning och andra tvångsmedel under förundersökningen

120

Regeringens förslag

Vid utredning av brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska de regler om tvångsmedel som gäller för en misstänkt som har fyllt 15 år tillämpas.

Det ska införas en bestämmelse i häkteslagen om att det vid alla åt-	Prop. 2025/26:246
gärder som rör intagna som inte har fyllt 18 år i första hand ska beaktas
vad som bedöms vara barnets bästa. En intagen som inte har fyllt 18 år
ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller
henne och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets
åsikter.

Utredningens förslag
Förslaget från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens.
Utredningens förslag utgår dock från att den särskilda regleringen om
sänkt straffbarhetsålder omfattar endast brott som begåtts vid 14 års ålder.
Utredningens förslag innebär vidare att särregleringen om kvarhållande
för förhör av personer under 15 år som finns i rättegångsbalken ska gälla
även för personer som misstänks för brott som omfattas av den särskilda
regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Utredningen lämnar inget förslag
om en bestämmelse om barnets bästa i häkteslagen (2010:611).
Remissinstanserna
Civil Rights Defenders och Unicef Sverige är de enda remissinstanserna
som yttrar sig särskilt över förslaget om att samma tvångsmedel som under
en förundersökning får användas mot personer som har fyllt 15 år ska få
användas mot personer som misstänks för brott som omfattas av den
särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. De avstyrker förslaget.
Civil Rights Defenders framför att förslaget inte är proportionerligt
eftersom tvångsmedel mot barn under 15 år utgör ett synnerligen allvarligt
intrång i barnets personliga integritet och för att barn är särskilt sårbara för
det integritetsintrång som användning av tvångsmedel medför.
Sveriges Domareförbund, som i och för sig inte har synpunkter på för-
slagen, lyfter att en differentierad sänkning av straffbarhetsåldern kan leda
till problem i förhållande till reglerna om envarsgripande eftersom
regleringen i princip skulle kräva att allmänheten gör en insatt bedömning
av hur allvarligt brottet är innan de kan gripa en person.
Civil Rights Defenders, Justitiekanslern, Malmö tingsrätt och Åklagar-
myndigheten lyfter att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets-
ålder medför en högre risk för felaktiga frihetsberövanden eftersom rubri-
ceringen av ett brott ofta kan komma att ändras i ett senare skede. Även
Barnens rätt i samhället (Bris) lyfter detta och pekar på att detta, utöver
att det medför stora negativa konsekvenser för det enskilda barnet, riskerar
att exponera Sverige för internationell kritik från såväl Europadomstolen
som FN:s övervakningskommittéer. Justitiekanslern påpekar att en följd
kan bli fler ansökningar om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersätt-
ning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Justitiekanslern
påpekar också att utredningen inte överväger hur man vid en omrubri-
cering som innebär att den särskilda regleringen inte är tillämplig bör se
på andra tvångsmedel som vidtagits mot den misstänkte. Det kan enligt
Justitiekanslern inte heller uteslutas att det inom ramen för den frivilliga
skaderegleringen kan komma att framställas krav på skadestånd av staten
med anledning av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.
	121

Prop. 2025/26:246 Förslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens, men har delvis en annan lagteknisk utformning. Det lämnas inte heller något förslag om en bestämmelse om barnets bästa i häkteslagen.

Remissinstanserna

Majoriteten av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget om att barn som är misstänkta för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska kunna anhållas och häktas avstyrker förslaget.

	Bland dessa finns Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet
	(Brå), Hovrätten för Västra Sverige och Rädda Barnen. Barnombuds-
	mannen anför att frihetsberövande och isolering är skadligt för barn och
	att behovet av effektiva brottsutredningar avseende misstänkta som är
	13 eller 14 år inte kan bedömas väga tyngre än barnets bästa enligt barn-
	konventionen. Bl.a. Brå, Rädda Barnen och Socialstyrelsen framför lik-
	nande synpunkter. Rädda Barnen anser att alternativ till häktning för de
	yngsta barnen bör ses över för att säkerställa att dessa barn inte far illa
	under utredningstiden. Barnombudsmannen pekar även på att risken för
	felaktiga frihetsberövanden är en allvarlig effekt av förslaget. Vidare lyfter
	Barnombudsmannen att presumtionsregeln i 24 kap. 1 § andra stycket
	rättegångsbalken gäller för de brott som kommer att omfattas av den
	sänkta straffbarhetsåldern och att utrymmet för att undgå häktning då är
	begränsat, särskilt då det sällan bedöms vara uppenbart att betryggande
	övervakning kan ordnas på andra sätt än genom häktning. Hovrätten för
	Västra Sverige efterfrågar närmare vägledning om när det kan anses före-
	ligga mycket starka skäl för att någon som misstänks för brott som om-
	fattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska frihets-
	berövas. Åklagarmyndigheten framför liknande synpunkter. Barnombuds-
	mannen anser att de rättssäkerhetsmekanismer som finns vid häktning av
	barn till stor del utgör en falsk trygghet. Kriminalvården menar att möjlig-
	heten att häkta barn som är 13 eller 14 år kommer att få en märkbar på-
	verkan på myndighetens beläggning och resursutnyttjande, bl.a. genom att
	häktesverksamheten kommer att behöva anpassas ytterligare för yngre
	barn med större fokus på isoleringsbrytande åtgärder, verksamhetsinnehåll
	och bättre samverkan med socialtjänst, skola m.fl. Även Malmö kommun
	och Rädda Barnen pekar på behovet av att häktade barns rätt till utbildning
	behöver säkerställas. Barnombudsmannen och Rädda Barnen pekar vidare
	på att Kriminalvården i dag inte lever upp till kravet om att häktade barn
	har rätt till fyra timmars isoleringsbrytande tid. Riksförbundet frivilliga
	samhällsarbetare och Åklagarmyndigheten framför att lämpligheten av att
	placera 13- och 14-åringar i häktes- och arrestceller bör ses över. Örebro
	kommun anser att det är viktigt att den tid som barnen är häktade används
	omdömesfullt för att förbättra barnens förutsättningar för ett liv utan
	kriminalitet.
	Skälen för regeringens förslag
	Tvångsmedel vid en förundersökning
	Under en förundersökning får de straffprocessuella tvångsmedel som an-
122	ges i 24–28 kap. rättegångsbalken användas. Det rör sig om exempelvis

anhållande, häktning, beslag, kroppsvisitation, husrannsakan och hemliga tvångsmedel. De tvångsåtgärder som regleras i 23 kap. rättegångsbalken, t.ex. medtagande till förhör och kvarstannande för förhör, räknas formellt inte som straffprocessuella tvångsmedel, men i praktiken betraktas de som sådana tvångsmedel (SOU 1985:67 s. 68). Straffprocessuella tvångsmedel får användas mot personer i åldern 15–17 år på samma sätt som mot vuxna, om inga särregler finns. Sådana särregler finns avseende anhållande och häktning i både LUL och rättegångsbalken (se nedan).

Med hemliga tvångsmedel avses traditionellt sett de tvångsmedel som kategoriseras som hemliga i 27 kap. rättegångsbalken, dvs. hemlig avlyss- ning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning. Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär att meddelanden, som i ett elektro- niskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller en annan adress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet (27 kap. 18 § rättegångsbalken). Med hemlig övervakning av elektronisk kommunikation avses enligt 27 kap. 19 § rättegångsbalken att uppgifter i hemlighet hämtas in om bl.a. meddelanden som överförs i ett elektroniskt kommunikationsnät eller som har överförts till eller från ett telefon- nummer, eller i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunika- tionsutrustning finns eller har funnits. Hemlig kameraövervakning innebär att de brottsbekämpande myndigheterna med t.ex. fjärrstyrda tv-kameror utför optisk personövervakning utan att upplysning om övervakningen lämnas (27 kap. 20 a § första stycket rättegångsbalken). Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning av ett samtal som görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud. Avlyssningen eller upptagningen ska avse tal i enrum, samtal mellan andra personer eller förhandlingar vid sammanträden eller andra samman- komster som allmänheten inte har tillträde till (27 kap. 20 d § rättegångs- balken).

Till de hemliga tvångsmedlen hör också hemlig dataavläsning enligt lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning. Hemlig dataavläsning är en metod för de brottsbekämpande myndigheterna att med någon form av tek- niskt hjälpmedel i hemlighet bereda sig tillgång till en dator eller annan teknisk utrustning som kan användas för kommunikation och därmed få besked om hur utrustningen används eller har använts och vilken informa- tion som finns i den (se propositionen Hemlig dataavläsning, prop. 2019/20:64, och propositionen Hemlig dataavläsning mot allvarliga brott, prop. 2024/25:51). Den hemliga dataavläsningen kan avse flera olika uppgiftstyper, bl.a. kommunikationsavlyssningsuppgifter, kommu- nikationsövervakningsuppgifter, kameraövervakningsuppgifter och rums- avlyssningsuppgifter. Uppgiftstyperna motsvarar i huvudsak, men inte uteslutande, den information som kan inhämtas med övriga hemliga tvångsmedel.

Även kvarhållande av försändelse (s.k. postkontroll) som regleras i 27 kap. 9 § rättegångsbalken räknas till de hemliga tvångsmedlen. Post- kontroll innebär att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet tar enskilda försändelser under befordran till eller från en person i beslag.

Prop. 2025/26:246

123

Prop. 2025/26:246

124

Tvångsmedel vid en § 31- utredning

I 35 a § LUL finns en uppräkning av de straffprocessuella tvångsmedel som får användas i en § 31-utredning mot någon som före 15 års ålder misstänks ha begått brott. De tillåtna tvångsmedlen är de som regleras i LUL, vissa tvångsmedel som regleras i rättegångsbalken och tvångsmedel som enligt uttrycklig reglering i en annan författning får användas mot den som är under 15 år. Exempel på tvångsmedel som får användas vid en § 31-utredning är beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och upptag- ning av fotografi och fingeravtryck. För att de nämnda tvångsmedlen ska få användas mot en person under 15 år krävs att det finns särskilda skäl. I prop. 2025/26:227 föreslås att det kravet ska tas bort för beslag, hus- rannsakan och kroppsvisitation. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. Den som misstänks för brott före 15 års ålder får inte anhållas eller häktas.

Den 1 oktober 2025 trädde nya regler i kraft som innebär att hemliga tvångsmedel får användas i § 31-utredningar som avser viss allvarlig brottslighet (se prop. 2024/25:175). Hemlig avlyssning och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hem- lig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter och postkon- troll får då användas mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, vissa allvarliga brott som räknas upp i en brotts- katalog, försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år (36 f § LUL och 4 a § lagen om hemlig dataavläsning). Hemlig rums- avlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter får vidare användas mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, vissa allvarliga brott som räknas upp i en brottskatalog, försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fem år (36 g § LUL och 6 a § lagen om hemlig dataavläsning). Eftersom den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder träffar brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och försök, förberedelse och stämpling till sådana brott, innebär den nya regleringen att hemliga tvångsmedel i många fall redan får användas i en § 31-utredning om sådana brott. Reglerna är tidsbegränsade och gäller till utgången av september 2030.

Tvångsmedel bör få användas på samma villkor som mot andra personer som kan dömas till påföljd

Som anges i avsnitt 6.3.1 är det nödvändigt att en förundersökning som avser brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder kan bedrivas på samma villkor som en förundersökning som avser brott där den misstänkta personen har fyllt 15 år. Detta gäller inte minst i fråga om möjligheten att använda tvångsmedel. Om inte tvångs- medel kan användas riskerar verkan av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder att utebli. Det straffrättsliga systemet kan också ifråga- sättas ur ett legitimitets- och trovärdighetsperspektiv om det är möjligt att döma en 13- eller 14-åring till påföljd, men inte att utreda misstankarna effektivt.

Som Civil Rights Defenders anför, innebär tvångsmedelsanvändning mot barn ett intrång i barnets personliga integritet. Barns rätt till skydd mot sådana intrång föreskrivs i regeringsformen, Europakonventionen och barnkonventionen (se avsnitt 5). Utredningens förslag går ut på att brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska utredas inom ramen för en förundersökning i stället för en § 31-utredning. Det betyder att reglerna om tvångsmedel i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning ska tillämpas i stället för reglerna om tvångsmedel i en § 31-utredning i LUL. Som framgår ovan kommer möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel mot den som inte fyllt 15 år, med de lag- ändringarna om hemliga tvångsmedel mot barn som trädde i kraft den 1 oktober 2025, i princip att motsvara vad som gäller med utredningens förslag. Förslagen i prop. 2025/26:227 innebär också att kraven för att använda andra tvångsmedel än hemliga tvångsmedel mot brottsmisstänkta barn under 15 år och kraven för att använda sådana tvångsmedel mot per- soner som fyllt 15 år kommer att överensstämma såvitt gäller flera sådana tvångsmedel, t.ex. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. Mot den bakgrunden anser regeringen att det är proportionerligt att samma tvångs- medel som får användas mot personer som fyllt 15 år ska få användas mot barn som är 13 eller 14 år och som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsåldern. Detta åstadkoms med den nya bestämmelsen i 38 e § LUL som föreslås (se avsnitt 6.3.1). Med den lagtekniska lösningen behöver inte de ändringar som utredningen föreslår i lagen om hemlig dataavläsning genomföras, eftersom 38 e § LUL träffar även de regler om hemlig dataavläsning som gäller under en förundersökning. Det bör dock tydliggöras att reglerna om användning av hemlig dataavläsning mot barn under 15 år som trädde i kraft den 1 oktober 2025 (4 a § och 6 a § lagen om hemlig dataavläsning) endast gäller vid en § 31-utredning. Särskilda överväganden görs avseende anhål- lande och häktning (se nedan).

När det gäller bestämmelserna i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångs- balken om envarsgripande och 14 § LUL om kvarhållande och förvar krävs det, som utredningen konstaterar, inte några lagändringar för att be- stämmelserna ska omfatta även personer under 15 år som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder. Med den lagtekniska lösning som nu föreslås tydliggörs dock att de bestämmelser som gäller för misstänkta personer som har fyllt 15 år ska gälla för personer som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det innebär, i likhet med utred- ningens förslag, att 35 § LUL om envarsgripande, kvarhållande och förvar beträffande barn under 15 år inte ska tillämpas om den särskilda reg- leringen är tillämplig. Eftersom de grundläggande förutsättningarna för envarsgripande i rättegångsbalken och LUL i huvudsak är desamma redan i dag när det gäller barn över respektive under 15 år kommer det emellertid i praktiken inte vara någon skillnad mellan vad som gäller när en 13- eller 14-åring begått ett brott som han eller hon inte kan dömas till påföljd för och vad som gäller om brottet omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det bör därför inte uppstå någon risk för sådana praktiska tillämpningsproblem som Sveriges Domareförbund lyfter. En annan följd av att 35 § LUL inte ska tillämpas om en 13- eller 14-åring misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt

Prop. 2025/26:246

125

Prop. 2025/26:246 straffbarhetsålder är att den misstänkte får tas i förvar enligt 14 § tredje stycket LUL, om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Det är en skillnad från dagens reglering som innebär att barn som miss- tänks för brott före 15 års ålder inte får tas i förvar (35 § LUL). Med anledning av att Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare och Åklagar- myndigheten anser att lämpligheten av arrestceller kan behöva ses över, påminner regeringen om att barn som är gripna, anhållna, hålls kvar enligt 14 § LUL eller är skyldiga att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken får tas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt (6 a § LUL). Sådana frihetsberövanden av barn får bara ske under begränsad och under så kort tid som möjligt (jämför t.ex. 14 § tredje stycket LUL och skyndsamhetskravet i 4 § LUL). Vidare kommer den bestämmelse om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals som föreslås i häkteslagen (se nedan) gälla även för 13- och 14-åringar som är placerade i polisarrest som anhållna, gripna eller häktade på grund av miss- tanke om brott eller väntar på att förpassas till ett särskilt ungdomshem (1 kap. 2 § första stycket 1 och 3 häkteslagen).

Utredningens förslag innebär att den som misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i ett av- seende inte ska likställas med misstänkta som har fyllt 15 år. Det gäller hur länge en person får hållas kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångs- balken. Utredningen föreslår att den som misstänks för ett brott som om- fattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder vid tillämp- ning av denna bestämmelse ska behandlas som andra barn som inte har fyllt 15 år. Utredningen motiverar förslaget med att den särskilda reg- leringen föreslås vara tidsbegränsad och att det därför inte bör göras fler ändringar än vad som är nödvändigt. Regeringen anser dock att personer som har fyllt 13 år och misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör kunna hållas kvar för förhör under samma förutsättningar som brottsmisstänkta personer som har fyllt 15 år. Med den lagtekniska lösning som nu föreslås åstadkoms detta utan att någon ändring behöver göras i rättegångsbalken.

Justitiekanslern väcker frågan hur man bör se på tvångsmedel som vid- tagits mot en misstänkt när åklagaren under förundersökningen kommer fram till att gärningen inte längre bör rubriceras som ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder utan som ett brott med ett längre straffminimum. Att en brottsrubricering ändras på så sätt att ett visst tvångsmedel som har vidtagits mot den misstänkte inte längre får användas kan förekomma i förundersökningar redan i dag. Även om situationen skiljer sig åt på så sätt att förundersökningen vid en omrubri- cering kan behöva läggas ned helt, bör situationen i övrigt kunna hanteras på samma sätt som när en brottsmisstanke avseende någon som har fyllt 15 år rubriceras om och tvångsmedel har vidtagits mot den misstänkte utifrån den ursprungliga rubriceringen. Som Justitiekanslern påpekar kan det inte uteslutas att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kan komma att leda till krav på skadestånd av staten inom ramen för den frivilliga skaderegleringen.

126

Anhållande och häktning behöver kunna ske

Regeringens slutsats att de tvångsmedel som får användas mot personer som fyllt 15 år bör få användas mot barn som är 13 eller 14 år och som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder innebär att även barn som är 13 eller 14 år och som misstänks för sådana brott kommer att kunna anhållas och häktas. Flera remissinstanser invänder mot detta. Skälen för att även en 13- eller 14-åring som misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen ska kunna häktas är dock enligt regeringen starka. Häktning är inte sällan en förutsättning för att de brottsbekämpande myndigheterna effektivt ska kunna utreda och lagföra misstänkta för brott. Att allvarliga brott kan utredas effektivt är även mycket angeläget ur ett brottsoffer- perspektiv. Samtidigt behöver det beaktas att ett frihetsberövande av en 13- eller 14-åring genom anhållande eller häktning är en ingripande straff- processuell åtgärd som innebär ett intrång i privatlivet. Som bl.a. Barn- ombudsmannen påpekar anses barn vara särskilt känsliga för de konse- kvenser som anhållande och häktning kan leda till och isolering har ansetts särskilt påfrestande för barn (se propositionen Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering, prop. 2019/20:129 s. 40 och 41).

Enligt artikel 3.1 i barnkonventionen ska vid alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Av artikel 16 i barnkonventionen framgår att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korre- spondens och att barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp. Vidare följer av artikel 37 (b) barnkonventionen att barn bara får frihetsberövas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid (se även avsnitt 5). Det finns särskilda bestämmelser i rättegångsbalken och LUL om anhållande och häktning som tillämpas avseende den som inte har fyllt 18 år – vilka i dag träffar barn i åldern 15–17 år – som kommer att bli tillämpliga i de fall då någon som är 13 eller 14 år misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder. Om det på grund av den misstänktes ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ord- nas (24 kap. 4 § rättegångsbalken). Bestämmelsen anses vara generellt tillämplig när den misstänkte är under 18 år (NJA 2017 s. 701). Det an- kommer på åklagaren att grundligt pröva möjligheten att ersätta frihets- berövande med någon annan åtgärd innan barnet begärs häktat (26 § för- undersökningskungörelsen). Betryggande övervakning kan exempelvis innebära att ett misstänkt barn placeras på ett särskilt ungdomshem enligt 12 § LVU. I NJA 2017 s. 701 uttalade Högsta domstolen att placering av ett misstänkt barn på ett särskilt ungdomshem med särskilt noggrann tillsyn enligt 12 § LVU många gånger inte kan neutralisera risken för att den misstänkte försvårar utredningen eftersom en sådan placering inte garanterar att den misstänkte inte tar kontakt med omvärlden i syfte att utöva otillbörlig påverkan. Den 15 maj 2024 infördes dock regler om be- gränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommunikationstjänster och besök på SiS särskilda ungdomshem (se propositionen Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommunikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem, prop. 2023/24:81), som bl.a. ger SiS möjlighet att

Prop. 2025/26:246

127

Prop. 2025/26:246 besluta om ytterligare begränsningar och kontroller av barns och ungas

	användning av elektroniska kommunikationstjänster, t.ex. i fråga om
	mobiltelefoner, och om begränsningar och kontroll av besök. Även om SiS
	möjligheter att begränsa och kontrollera barns möjligheter att kommuni-
	cera med andra personer utanför de särskilda ungdomshemmen har utökats
	kan det – som Barnombudsmannen är inne på – många gånger ändå be-
	dömas vara uppenbart att en betryggande övervakning inte kan anordnas
	om risken för att den misstänkte försvårar utredningen är påtaglig. Det
	finns i det här lagstiftningsprojektet inte beredningsunderlag för att, som
	Rädda Barnen efterfrågar, se över ytterligare alternativ till häktning av
	barn i åldern 13 eller 14 år.
	För att anhållande och häktning av den som inte har fyllt 18 år ska få ske
	krävs också att det finns synnerliga skäl (23 § LUL). Den prövningen ska
	göras främst utifrån den misstänktes ålder och brottslighetens allvar, men
	även styrkan i	de	särskilda	häktningsskälen är av	betydelse
	(NJA 2015 s. 649). Barnombudsmannen påpekar att presumtionsregeln i
	24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken gäller för de brott som kommer
	att omfattas av den sänkta straffbarhetsåldern. Hovrätten för Västra
	Sverige och Åklagarmyndigheten efterfrågar mer detaljerad vägledning
	om när häktning av barn som misstänks för brott som omfattas av den sär-
	skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kan bli aktuellt. Eftersom
	barnets ålder ska beaktas innebär en tillämpning av dessa regler tillsam-
	mans med att den tilltalades ungdom ska beaktas vid straffmätningen att
	häktning inte kan bli aktuellt i lika stor utsträckning när det är fråga om en
	person som är 13 eller 14 år som när det gäller en person som är några år
	äldre. Ju yngre det misstänkta barnet är, desto mer kommer det alltså att
	krävas i fråga om brottslighetens allvar och styrkan i de särskilda häkt-
	ningsskälen för att barnet ska kunna anhållas och häktas. Vid prövning av
	om häktning får ske ska det dessutom alltid göras en proportionalitetsbe-
	dömning, varvid skälen för ett frihetsberövande ska ställas mot de olägen-
	heter som frihetsberövandet innebär för den misstänkte (jfr 24 kap. 1 §
	tredje stycket rättegångsbalken). Barn som är 13 eller 14 år bör därför kun-
	na anhållas och häktas endast i absoluta undantagsfall och ett eventuellt
	frihetsberövande bör bestå under kortast möjliga tid. Ytterst blir det en be-
	dömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
	Samtidigt som rätten beslutar att häkta någon ska den enligt 24 kap. 5 a §
	första stycket rättegångsbalken på begäran av åklagaren pröva om och i så
	fall på vilket sätt den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas
	enligt 6 kap. 2 § häkteslagen. Sådana restriktioner får avse inskränkningar
	i rätten att exempelvis placeras tillsammans med andra intagna, ta emot
	besök, stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation och
	sända och ta emot försändelser. Tillstånd till restriktioner får meddelas
	endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
	annat sätt försvårar sakens utredning och om åtgärden är proportionerlig.
	Vid proportionalitetsbedömningen ska intresset av att förundersökningen
	inte motverkas vägas mot det intrång eller men i övrigt som restriktioner
	av visst slag innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
	intresse. Vid utredningar av t.ex. misstanke om grov organiserad brottslig-
	het är behovet av restriktioner ofta uppenbart och de enskilda restriktions-
	formerna behöver	då	mera	sällan någon ingående	motivering
128	(prop. 2019/20:129 s. 56). Om barn som är 13 eller 14 år och misstänkta

för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder får häktas kommer även regleringen om restriktioner att kunna tillämpas avseende barn i den åldern. Det framstår som rimligt utifrån att brott som omfattas av den regleringen behöver kunna utredas effektivt (se även nedan om att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn).

Möjligheten att häkta barn som är 13 eller 14 år innebär, som Kriminal- vården påpekar, att myndighetens häktesverksamhet kommer att behöva anpassas till den nya målgruppen. Barns behov och rättigheter behöver beaktas vid verkställighet av ett beslut om anhållande eller häktning. Som Örebro kommun anför är det viktigt att den tid som barnen är häktade an- vänds på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Barnombudsmannen anser att de rättssäkerhetsmekanismer som finns vid häktning av barn till stor del utgör en falsk trygghet. Regeringen delar inte den bedömningen. Det regelverk som gäller för anhållande och häktning av personer under 18 år bedöms vara tillräckligt för att på ett lämpligt sätt begränsa möjligheten att frihetsberöva de barn som misstänks för brott som omfattas av den sär- skilda regleringen.

I häkteslagen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om häkt- ning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller i annan för- varingslokal, t.ex. polisarrest. Med andra tillfälliga frihetsberövanden av- ses den som bl.a. är anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott eller är intagen i häkte eller polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem. (Se 1 kap. 1 och 2 §§ häkteslagen och propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning.) Det finns särreglering i häkteslagen som avser per- soner som är under 18 år. Enligt 2 kap. 5 a § den lagen har en person under 18 år som är anhållen eller häktad och intagen i häkte rätt att vistas med personal eller någon annan minst fyra timmar varje dag. Förutom kon- takter med kriminalvårdare kan det vara fråga om kontakter med t.ex. familjemedlemmar, skola, socialtjänst, frivilligaktörer och andra intagna (prop. 2019/20:129 s. 64). Vidare får en intagen som är under 18 år enligt 2 kap. 3 § första stycket häkteslagen inte placeras så att han eller hon vistas tillsammans med intagna över 18 år, om det inte kan anses vara till hans eller hennes bästa.

I 4 kap. häkteslagen föreskrivs de kontroll- och tvångsåtgärder som Kri- minalvården får vidta. Möjligheten för Kriminalvården att vidta kontroll- och tvångsåtgärder i häktesverksamheten bidrar, på samma sätt som i anstalt, till att uppfylla myndighetens uppgift att upprätthålla ordningen och säkerheten (jfr prop. 2009/10:135 s. 65, 150–155 och 195–198). Det finns inga särskilda bestämmelser om kontroll- och tvångsåtgärder som gäller intagna under 18 år, utan samma åtgärder får vidtas mot barn som mot vuxna.

De kontroll- och tvångsåtgärder som får vidtas är bl.a. kontroll av en intagens bostadsrum och hans eller hennes tillhörigheter, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, omhändertagande av otillåtna föremål och fängsel (4 kap. 1–10 §§ häkteslagen). Fängsel får användas i två typsituationer. Den första är vid förflyttning inom förvaringslokalen och vid transport eller annan vistelse utanför lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl (4 kap. 10 § första stycket 1 häkteslagen). Den andra typsituationen är om den intagne uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn

Prop. 2025/26:246

129

Prop. 2025/26:246 till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa (4 kap.

	10 § första stycket 2 häkteslagen). Begreppet fängsel i 4 kap. 10 § häktes-
	lagen möjliggör inte endast användningen av handfängsel, fotfängsel eller
	midjefängsel utan även bl.a. användningen av spännbälte, en åtgärd som
	ibland också kallas för bältesläggning. Åtgärden kan beskrivas som att den
	intagne ligger på rygg på en brits och får sina armar, ben och bål fixerade.
	En grundläggande regel i häkteslagen är att en kontroll- eller tvångsåtgärd
	får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden
	och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (1 kap.
	6 §). I likhet med vad som anförs i avsnitt 6.2 om barn i fängelse är en
	trygg och säker miljö under frihetsberövandet av grundläggande betydelse
	för att försäkra barn, oavsett ålder, deras rätt till skydd och stöd. En trygg
	och säker miljö är också nödvändig för att Kriminalvården ska kunna be-
	driva en ändamålsenlig verksamhet som säkerställer att barnet får sina
	rättigheter tillgodosedda.
	För den som är anhållen eller häktad är friheten alltså begränsad i flera
	avseenden. Det förhållandet att den som är intagen i häkte lagligen har
	frihetsberövats medför emellertid inte att ytterligare inskränkningar i
	dennes fri- och rättigheter utan vidare kan tillåtas. Även sådana begräns-
	ningar som inte oundvikligen följer av frihetsberövandets natur behöver
	därför vara proportionerliga och tydligt regleras genom lag.
	I regeringsformen och Europakonventionen föreskrivs skydd mot in-
	trång i den enskildes fri- och rättigheter, t.ex. rörelsefriheten och skydd
	mot kroppsvisitation, och för barn finns sådana skydd även i barn-
	konventionen (se avsnitt 5). Vid alla åtgärder som rör barn följer också av
	artikel 3.1 i barnkonventionen att det i första hand ska beaktas vad som
	bedöms vara barnets bästa. Även om yngre barn får anses mer känsliga
	mot ingrepp i den personliga integriteten än äldre barn bedömer regeringen
	att det står klart att det ändamål som talar för att låta häkteslagens regler
	om särskilda kontroll- och tvångsåtgärder tillämpas även avseende intagna
	barn som är 13 eller 14 år – dvs. att upprätthålla säkerheten för såväl in-
	tagna som för Kriminalvårdens personal – är godtagbart i ett demokratiskt
	samhälle. Det får även anses vara proportionerligt att sådana åtgärder vid-
	tas mot barn som är 13 eller 14 år och misstänks för brott som omfattas av
	den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.
	När det gäller användning av fängsel (4 kap. 10 § häkteslagen) föreslås
	i prop. 2025/26:132 att det avseende fängelselagens (2010:610) mot-
	svarande bestämmelse (8 kap. 10 §) ska införas ett förbud mot att använda
	bältesläggning gentemot intagna barn. Bakgrunden till förslaget är bl.a.
	den kritik som barnrättskommittén (Barnrättskommitténs sammanfattande
	slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och
	sjunde periodiska rapport, p. 23), Europarådets kommitté mot tortyr
	(CPT/Inf (2016) 1, p. 90–91) och JO (JO 2021/22 s. 241, dnr 279–2018)
	har framfört mot såväl förekomsten av bältesläggning som regleringens
	utformning. Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder
	innebär att barn som är 13 eller 14 år kommer att kunna häktas och för-
	slaget om minskad ungdomsreduktion (se avsnitt 9.1 och 9.2) innebär att
	häktning av barn kan bli aktuellt i större utsträckning än vad som är fallet
	i dag. Det finns därför anledning att överväga om det inom ramen för det
	här lagstiftningsprojektet finns anledning att införa ett motsvarande förbud
130	mot bältesläggning i häkteslagen. Frågan kompliceras emellertid av att

häkteslagens bestämmelse om fängsel inte bara gäller när Kriminalvården verkställer ett häktningsbeslut enligt häkteslagen. Genom hänvisning i ett antal andra lagar gäller bestämmelsen om fängsel i 4 kap. 10 § häkteslagen även när Kriminalvården utför transporter åt bl.a. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, när Kriminalvården utför transporter enligt vissa lagar om tvångsvård samt när Kriminalvården utför transporter inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet. Som exempel kan nämnas 29 a § polislagen (1984:387), 45 a § lagen (1988:870) om vård av miss- brukare i vissa fall, 43 a § LVU, 47 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 2 kap. 10 § och 3 kap. 19 § lagen (2025:520) om internatio- nell verkställighet i brottmål, 2 kap. 12 § och 3 kap. 20 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och 12 a § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt. Det saknas därför i det här lagstiftningsärendet underlag för över- väganden kring om ett förbud mot bältesläggning av intagna barn bör införas i häkteslagen och om det bör gälla i alla de situationer då bestäm- melsen ska tillämpas. Något sådant förslag lämnas därför inte nu.

Det sagda ska dock inte förstås som att spännbälte eller andra kontroll- och tvångsåtgärder utan vidare bör användas mot häktade barn som är 13 eller 14 år. Enligt häkteslagen ska varje intagen bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet (1 kap. 4 §). Verkställigheten ska utfor- mas så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas (1 kap. 5 § häkteslagen). Även om regelverket om kontroll- och tvångsåtgärder före- slås vara detsamma för intagna barn som är i åldern 15–17 år och barn som är 13 eller 14 år följer samtidigt av förslaget till paragraf i häkteslagen om barnets bästa (se nedan) att vid användningen av sådana åtgärder ska det som bedöms vara barnets bästa – precis som vid alla åtgärder som rör barn

–beaktas i första hand. Enligt den föreslagna paragrafen ska ett intaget barn vidare ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till bar- nets åsikter. Det innebär inte att det är uteslutet att använda kontroll- eller tvångsåtgärder mot intagna barn som är 13 eller 14 år när så är nödvändigt, men att det krävs noggranna överväganden kring barnets bästa. Det ska också framhållas att en generell förutsättning för att en kontroll- eller tvångsåtgärd enligt häkteslagen ska få användas är att den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (se 1 kap. 6 § andra stycket häkteslagen). Denna proportionalitetsprincip och tillämpning av portalparagrafen om barnets bästa kan ge olika utfall beroende på bl.a. den intagnes ålder. Det gäller både i fråga om ett beslut om den aktuella kontroll- och tvångs- åtgärden i sig är proportionerligt och i fråga om hur den genomförs. Ju yngre barnet är desto större restriktivitet bör iakttas när det kommer till användning av ingripande kontroll- och tvångsåtgärder. Även andra indi- viduella attribut än ålder hos barnet, såsom att det finns en påtaglig risk att en viss kontroll- eller tvångsåtgärd skulle skada barnets hälsa eller utveck- ling, behöver vägas in i bedömningen av barnets bästa. Det handlar exem- pelvis om att förhindra självskador och allvarliga psykiska konsekvenser för barnet. Om det finns en klar, konkret och inte ringa risk för en skada av allvarligare slag när det gäller barnets fysiska eller psykiska hälsa eller

Prop. 2025/26:246

131

Prop. 2025/26:246 sociala utveckling bör mycket stor restriktivitet iakttas vid användningen

	av ingripande kontroll- och tvångsåtgärder.
	Även om Kriminalvården redan i dag har erfarenhet av att möta häktade
	barn kommer det alltså framöver att ställas såväl utökade som nya krav på
	myndigheten när det gäller barn som är 13 eller 14 år. I likhet med vad
	bl.a. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare och Åklagarmyndigheten
	anför, kan Kriminalvården därför behöva göra vissa anpassningar för den
	nya målgruppen i häktesverksamheten, exempelvis i fråga om verksam-
	hetsinnehåll, häkteslokaler och samverkan med socialtjänst och skola. I
	sammanhanget bör det noteras att den bestämmelse som föreslås i häktes-
	lagen om barnets bästa (se nedan) kan ha ett normerande och pedagogiskt
	värde och påverka tillämpningen på ett sätt som ligger i linje med barn-
	konventionen.
	En särskild fråga, som Malmö kommun, Rädda Barnen och Lagrådet tar
	upp, är häktade barns rätt till utbildning. Enligt artikel 28 i barnkonven-
	tionen har alla barn rätt till utbildning. I Sverige gäller i princip skolplikt
	för alla barn i åldern 6 till 16 år (se 7 kap. 2, 10 och 12 §§ skollagen
	[2010:800]). Skolplikten gäller alltså för häktade barn som är 13 eller
	14 år. Redan i dag kan det förekomma att barn i åldern 15–17 år som är
	häktade har skolplikt. Den 14 mars 2025 gav regeringen en utredare i
	uppdrag att ta fram förslag på nödvändiga författningsändringar för att
	barn och unga som döms till fängelse ska kunna tillgodoses sin rätt till
	utbildning samtidigt som Kriminalvården får förutsättningar att bedriva en
	ändamålsenlig skolverksamhet. Utredarens förslag lämnades den
	16 december 2025. I promemorian Kriminalvårdens skolverksamhet för
	barn och unga (dnr U2025/02404) föreslås att det ska tydliggöras i skol-
	lagen att Kriminalvården får anordna utbildning som motsvarar bl.a. grund-
	skolan och anpassade grundskolan för intagna i häkte. Det föreslås även
	att en ny särskild utbildningsform, utbildning för intagna i häkte, ska in-
	föras i 24 kap. skollagen. I promemorian görs även bedömningen att barns
	rätt till utbildning i häkte behöver stärkas och att det därför bör tillsättas
	en utredning som får i uppdrag att se över möjligheten att ge Kriminal-
	vården ett tydligt ansvar för att elever i bl.a. grundskolan och anpassade
	grundskolan som är intagna i häkte erbjuds särskild undervisning. Prome-
	morian har remitterats och remisstiden gick ut den 13 februari 2026.
	Lagrådet anser att de underlag som har remissbehandlats inte innehåller
	någon analys eller några förslag om hur Kriminalvårdens häktesverk-
	samhet behöver förändras för att de rättigheter som barn som är 13 eller
	14 år har, inte minst enligt barnkonventionen, ska säkerställas. Lagrådet
	anser därför att frågan om hur häktena bör organiseras för att tillgodose
	behoven hos barn som är 13 eller 14 år och samtidigt säkerställa deras rätt
	till utbildning inte har analyserats och beretts på ett godtagbart sätt. Det
	gäller enligt Lagrådet särskilt mot bakgrund av att det är väl känt att det är
	mycket ingripande för barn att sitta häktade, den överbelastning som redan
	är känd och den kritik som riktats mot att överbelastningen leder till att
	barns lagreglerade rätt till daglig social samvaro många gånger inte kan
	tillgodoses. Flera remissinstanser framför liknande synpunkter. Barnom-
	budsmannen och Rädda Barnen påpekar att Kriminalvården befinner sig i
	ett ansträngt läge och att Kriminalvården i dag inte lever upp till kravet om
	att häktade barn har rätt till minst fyra timmars isoleringsbrytande tid varje
132	dag. Kriminalvården anför att anpassningar till den yngre målgruppen

kommer få märkbar påverkan på myndighetens beläggning och resurs- utnyttjande.

Regeringen har viss förståelse för dessa synpunkter. Som en följd av regeringens omläggning av kriminalpolitiken pågår ett intensivt reform- arbete som förväntas leda till både att fler frihetsberövas och att frihets- berövande påföljder pågår under längre tid (jfr exempelvis avsnitt 9). Parallellt med en kraftig utbyggnad av Kriminalvården är det angeläget att säkerheten inom myndigheten kan upprätthållas och att det kan bedrivas en kvalitativ, återfallsförebyggande verksamhet. I syfte att ge myndig- heten förutsättningar för detta har Kriminalvården på senare år tillförts ökade resurser. Genom att i september 2023 respektive oktober 2025 upp- dra åt Kriminalvården att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga har regeringen också gett myndigheten möjlighet att på ett relativt tidigt stadium i lagstiftningsprojektet påbörja de processer som är nödvändiga för att verksamheten ska anpassas till barn på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen. Det förberedande uppdraget som regeringen gett Kriminalvården slutredovisades den 1 april 2026 (se av- snitt 6.2). Av slutredovisningen framgår bl.a. att Kriminalvården ser över häktesverksamheten i syfte att identifiera åtgärder för att skapa en sammanhållen och kontinuerlig verksamhet där barns rättigheter tas till- vara på ett liknade sätt oavsett verksamhetsgren, dvs. i häkte, anstalt eller frivård. Enligt regleringsbrevet för 2026 ska Kriminalvården redovisa myndighetens vidtagna och planerade åtgärder för att möta de olika behov som finns hos barn i bl.a. häkte. Av redovisningen ska särskilt framgå åtgärder för barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktions- nedsättningar.

I det remitterade utkastet till lagrådsremiss konstateras att anhållande och häktning behöver kunna ske även av de barn som omfattas av den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Flera remissinstanser har identifierat denna fråga och lämnat synpunkter som handlar om behovet av anpassningar av häktesverksamheten. Som framgår av avsnitt 3 har Regeringskansliet under beredningen av ärendet haft kontakt med Krimi- nalvården om förslagens påverkan på myndighetens verksamhet. Enligt regeringen är Kriminalvården, även med beaktande av de utmaningar som myndigheten står inför, väl lämpad att genomföra nödvändiga anpass- ningar i häktesverksamheten för att tillgodose behoven hos barn som är 13 eller 14 år. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen inte att det har funnits behov av att remittera ytterligare underlag avseende de anpass- ningar som Kriminalvården behöver göra i häktesverksamheten för barn som är 13 eller 14 år. Vidare bedömer regeringen att häktade barns rätt till utbildning kommer att säkerställas genom att samma rättighet kommer att gälla för barn som är 13 eller 14 år som i dag gäller för skolpliktiga barn som är häktade. Till detta kommer också att det finns förslag om att det ska tydliggöras i skollagen att Kriminalvården får anordna utbildning som motsvarar bl.a. grundskolan och anpassade grundskolan för intagna i häkte som bereds i Regeringskansliet.

Sammantaget bedöms behovet av att effektivt kunna utreda allvarliga brott som barn i åldern 13 eller 14 år begår väga tyngre än det ingrepp i barns personliga integritet och rörelsefrihet som anhållande och häktning innebär. Det framstår alltså som en proportionerlig åtgärd att personer som är 13 eller 14 år och som misstänks för brott som omfattas av den särskilda

Prop. 2025/26:246

133

Prop. 2025/26:246 regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska kunna anhållas och häktas. Detsamma gäller rättens möjlighet att besluta om tillstånd till restriktioner mot barn i den åldern. Regeringen delar inte Brås, Rädda Barnens och Socialstyrelsens bedömning att den föreslagna ordningen är oförenlig med barnkonventionen. Vid den bedömningen beaktar regeringen att principen i barnkonventionen om att det i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa inte alltid ska vara utslagsgivande, utan även andra intressen kan ha samma eller större betydelse (se SOU 2020:63 s. 190 och 191). Regeringen tar även hänsyn till att det i häkteslagen föreslås en bestämmelse som tydliggör att det vid alla åtgärder som rör intagna som inte har fyllt 18 år i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Den bestämmelsen kommer även att omfatta barn som är 13 eller 14 år och som t.ex. är anhållna på grund av misstanke om brott (jfr 24 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken, 1 kap. 1 och 2 §§ häkteslagen och prop. 2009/10:135 s. 181).

134

Enligt 23 a § LUL får den som inte har fyllt 18 år som utgångspunkt inte vara häktad i mer än tre månader. Det föreslogs i lagrådsremissen Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor att den fristen skulle förlängas. Regeringen valde att inte gå vidare med det förslaget och därför kommer fristen även fort- sättningsvis att vara tre månader (se prop. 2025/26:227 s. 28). Bland andra Justitiekanslern, Malmö tingsrätt och Lagrådet lyfter att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder innebär en risk för felaktiga fri- hetsberövanden eftersom en rubricering som anges vid beslut om häktning ofta ändras senare. Lagrådet anser att den risken inte är godtagbar med hänsyn till de stora negativa konsekvenser häktning generellt sett har för ett barn, vilket bl.a. återspeglas i barnkonventionens krav på att barn bara får frihetsberövas som en sista utväg. Även Barnombudsmannen pekar på att risken innebär en allvarlig konsekvens för barn. Justitiekanslern lyfter att risken för felaktiga frihetsberövanden kan leda till fler ansökningar om ersättning. Enligt Lagrådet utgör riskerna för felaktiga frihetsberövanden, tillsammans med övriga tillämpningsproblem (se avsnitt 6.3.1), skäl för avstyrkande av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Regeringen delar inte Lagrådets bedömning. Det kan visserligen inte uteslutas att den före- slagna regleringen kan innebära en viss ökad risk för att en person blir frihetsberövad och sedan släpps, bl.a. i ett fall då gärningen rubriceras om. Med hänsyn till den restriktivitet som råder vid häktning av personer under 18 år bör denna risk dock inte överdrivas. Vad Lagrådet anför utgör inte skäl att inte gå vidare med förslaget.

Sammanfattningsvis bör bestämmelserna om anhållande och häktning kunna tillämpas mot barn som vid 13 eller 14 års ålder misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder.

En bestämmelse om barnets bästa införs i häkteslagen

Av artikel 3.1 i barnkonventionen följer att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Enligt artikel 3.2 åtar sig konventionsstaterna att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan om-

vårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet, och ska för detta ända- mål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Av artikel 3.3 framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att institu- tioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Häkteslagen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om häktning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller i annan förvaringslokal. Bestämmelserna avser bl.a. särskilda kontroll- och tvångsåtgärder och besök och andra kontakter (1 kap. 1 § häkteslagen), Förutom att lagen gäller den som är häktad gäller den även bl.a. den som är anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott och den som är intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem (1 kap. 2 § häkteslagen).

Häkteslagen innehåller inte någon bestämmelse om barnets bästa. För Kriminalvårdens del framgår det emellertid av 1 kap. 2 a § Kriminal- vårdens föreskrifter och allmänna råd om häkte (KVFS 2011:2; FARK Häkte) att i frågor som berör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vidare framgår att bedömningar som rör barnets bästa ska ta sin utgångspunkt i det enskilda barnets situation och att överväganden avseende barnets bästa ska dokumenteras. I motiveringen till beslut ska det redogöras på vilket sätt barnets bästa har vägts in i den bedömning som ligger till grund för beslutet. Av de allmänna råd som lämnats till den nämnda föreskriften följer att barnets åsikter och inställning bör tillmätas betydelse i förhål- lande till hans eller hennes ålder och mognad. För att utreda vad som är till ett barns bästa bör barnet, i de fall det bedöms lämpligt, ges möjlighet att komma till tals och få ge sin åsikt i frågan. Om barnet inte självt framför sina åsikter, bör hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klar- läggas på annat sätt.

Sedan 2020 gäller barnkonventionen som lag i Sverige. Regeringen har i prop. 2025/26:132 nyligen föreslagit att det trots detta bör införas en portalbestämmelse om barnets bästa i fängelselagen. I propositionen fram- håller regeringen bl.a. att det i vissa lagar finns uttryckliga portalbestäm- melser om att barnets bästa ska beaktas eller vara avgörande, medan andra lagar inte har någon liknande bestämmelse men innehåller särskilda be- stämmelser utformade utifrån principen om barnets bästa. Utifrån att artikel 3.1 gäller som lag i Sverige resonerar regeringen i den nämnda propositionen vidare om att behovet av en portalparagraf i fängelselagen, ur ett rent juridiskt perspektiv, kan ifrågasättas. Samtidigt framhålls att det framgår av propositionen med förslag om inkorporering av barnkonven- tionen att eftersom förarbetena till den lagen inte anger hur konventionens artiklar bör tolkas är det betydelsefullt att t.ex. principen om barnets bästa är tydlig i andra förarbeten (prop. 2017/18:186 s. 94). Det är mot denna bakgrund, och då barn utgör en helt ny målgrupp i anstaltsmiljön, som regeringen i den nämnda propositionen föreslår att en bestämmelse om barnets bästa ska införas i fängelselagen.

Prop. 2025/26:246

135

Prop. 2025/26:246	Det förekommer redan i dag att barn som är misstänkta för allvarliga
	brott häktas. Antalet häktade barn har ökat markant de senaste åren (se
	avsnitt 4). En följd av regeringens omläggning av kriminalpolitiken är att
	olika straffskalor ses över och skärps. Skärpta straffskalor påverkar även
	barn som misstänks för brott på så sätt att förutsättningarna för häktning
	kan vara uppfyllda i fler fall. Som konstateras ovan kommer förslaget om
	en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder innebära att barn som är
	13 eller 14 år – som hittills inte alls förekommit i häktesverksamheten –
	kommer att kunna häktas. Även förslaget om att minska ungdomsreduk-
	tionen för lagöverträdare under 18 år kan leda till att personer under 18 år
	häktas i större utsträckning (avsnitt 9.1 och 9.2). Även om Kriminal-
	vården redan i dag har erfarenhet av att möta häktade barn kommer det
	framöver alltså ställas såväl utökade som nya krav på myndigheten i det
	här avseendet. Speciellt för de yngsta barnen är det viktigt att Kriminal-
	vården i den dagliga verksamheten och vid beslutsfattande på alla nivåer
	anpassar verkställigheten av häktningen utifrån barns särskilda behov och
	rättigheter. I likhet med vad som framhölls i prop. 2025/26:132, såvitt av-
	ser verkställigheten av fängelsestraffet, anser regeringen att en bestäm-
	melse som tydliggör att barnets bästa alltid ska beaktas kan antas bidra till
	att synliggöra barnets bästa och betydelsen av principen för de barn som
	är häktade. Regeringen anser mot denna bakgrund att en sådan uttrycklig
	bestämmelse i häkteslagen kan ha ett normerande och pedagogiskt värde
	och påverka tillämpningen på ett sätt som ligger i linje med barnkonven-
	tionen.
	När det gäller bestämmelsens utformning anser regeringen att den bör
	formuleras på samma sätt som den nyligen föreslagna bestämmelsen om
	barnets bästa i fängelselagen. Genom den utformningen framhålls också
	vikten av att barnet, i enligt med artikel 12 i barnkonventionen, har rätt att
	uttrycka sina åsikter. Eftersom barnets åsikt är en del av bedömningen av
	barnets bästa måste Kriminalvården utveckla en struktur och metod för att
	barn ska komma till tals som också är anpassad efter barnets funktions-
	förmåga. I det arbetet behöver det beaktas att barn som häktas kan ha olika
	typer av funktionsnedsättningar vilket kan påverka hur deras åsikter
	kommer till uttryck. Barnets åsikter ska, i enlighet med artikel 12 i barn-
	konventionen, tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mog-
	nad. Det är också viktigt att Kriminalvården ger barnet information som är
	anpassad efter ålder, mognad och funktionsförmåga för att barnet ska få
	förutsättningar att vara delaktigt och ge uttryck för sina åsikter. Den som
	lämnar informationen ska så långt det är möjligt försäkra sig om att barnet
	har förstått informationen.
	Enligt barnrättskommittén består begreppet barnets bästa av tre delar: en
	materiell rättighet, en rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt i
	beslutsprocesser (Allmän kommentar nr 14 [2013] om barnets rätt att i
	första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa, p. 6). Rege-
	ringens uttalanden i samband med att barnkonventionen inkorporerades i
	svensk rätt kan sammanfattas på följande sätt. Rätten att få barnets bästa
	bedömt i beslut som gäller barnet är en materiell rättighet. Barnets bästa
	ska i denna bedömning, när olika intressen vägs mot varandra, väga tungt
	men inte ensamt vara utslagsgivande. I det enskilda fallet kan således
	andra samhällsintressen väga tyngre. Barnets bästa som en grundläggande
136	rättslig tolkningsprincip innebär att om en rättsregel är öppen för fler än

en tolkning, ska den tolkning som mest verkningsfullt tillgodoser barnets Prop. 2025/26:246 bästa ha företräde. Principen som ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser

innebär att när ett enskilt barn eller en grupp barn kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen. I beslutet ska beslutsfattaren dessutom motivera på vilket sätt hänsyn har tagits till barnets bästa, dvs. vad som beslutsfattaren ansett vara barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på och hur barnets intressen vägts mot andra in- tressen, vare sig dessa handlar om övergripande policyfrågor eller enskilda fall. Myndigheter på olika nivåer som fattar beslut som rör barn måste bedöma och fastställa barnets bästa genom barnanpassade förfaranden. (Se prop. 2017/18:186 s. 96.) Kriminalvården ska också ge anpassad och lätt- förståelig information till intagna barn kring de regler som gäller under verkställigheten och de rättigheter som barn har.

Regeringen återkommer i författningskommentaren till frågan om några av de bedömningar av barnets bästa som kan aktualiseras vid verkställig- heten av ett beslut om häktning. Det finns emellertid redan nu anledning att påpeka att behovet av samhällsskydd eller upprätthållandet av ordning och säkerhet i häktena kan väga tungt, vilket innebär att barnets bästa i vissa fall får stå tillbaka.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om ungdomshäkten och ungdomsfängelser (bet. 2020/21:JuU28 punkt 29, rskr. 2020/21:396). Av tillkännagivandet framgår att det bör införas ung- domsfängelser där säkerheten är avsevärt mycket högre än på nuvarande ungdomshem samt att fler särskilda ungdomshäkten bör inrättas som anpassas efter ungas behov och förutsättningar (bet. 2020/21:JuU28 s. 61 och 62 ). I prop. 2025/26:132 ansåg regeringen att förslagen i den proposi- tionen innebar att tillkännagivandet i den del det avser ungdomsfängelser var tillgodosett (s. 100 och 101). Den bestämmelse om barnets bästa som nu föreslås i häkteslagen tydliggör att barnets bästa alltid ska beaktas för barn som är häktade och kan bidra till bättre förutsättningar för barn i häkte. Genom förslaget anser regeringen att den del av tillkännagivandet som avser ungdomshäkten är delvis tillgodosett. Tillkännagivandet är inte slutbehandlat.

Preventiva tvångsmedel

Regeringens förslag

Preventiva tvångsmedel i form av hemlig avlyssning och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, hemlig dataavläsning, husrannsakan, under- sökning på annat ställe, genomsökning på distans och postkontroll ska få användas mot personer som har fyllt 13 men inte 15 år under samma förutsättningar som mot personer som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Detsamma ska gälla inhämt- ning av uppgifter om elektronisk kommunikation enligt inhämtnings- lagen.

137

Prop. 2025/26:246

138

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningens förslag utgår dock från att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar den som fyllt 14 år och tar inte hänsyn till de lagändringar om preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år som trädde i kraft den 1 oktober 2025. Utredningens förslag har även en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

Civil Rights Defenders, som är den enda remissinstansen som yttrar sig särskilt över förslaget, avstyrker förslaget. Civil Rights Defenders anför att användning av preventiva tvångsmedel innebär ett ingrepp i barns rätt till privatliv och att utredningens förslag förskjuter gränserna mellan sam- hällets behov av en effektiv brottsbekämpning och skyddet för grundläg- gande fri- och rättigheter utan att visa på ett faktiskt behov. Vidare påpekas att flera lagändringar om hemliga och preventiva tvångsmedel nyligen har införts, utan att någon utvärdering har gjorts, och att det därför saknas ett tillräckligt underlag för att bedöma om ytterligare tvångsmedel mot barn är motiverade. Att rättsläget avseende både preventiva och hemliga tvångsmedel är under snabb förändring leder enligt Civil Rights Defenders till att en korrekt proportionalitetsbedömning inte kan göras.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

Få remissinstanser yttrar sig över förslaget om preventiva tvångsmedel i utkastet till lagrådsremiss. Om straffbarhetsåldern sänks, tillstyrker Ecpat Sverige förslaget. Hovrätten för Västra Sverige och Tullverket, som också yttrar sig, är positiva till förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Nya bestämmelser om användning av preventiva tvångsmedel mot personer under 15 år

Det finns ett särskilt regelverk som ger brottsbekämpande myndigheter möjlighet att i underrättelseverksamhet använda hemliga tvångsmedel i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet (s.k. preventiva tvångsmedel). Med hemliga tvångsmedel avses hemlig avlys- sning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, postkontroll och hemlig dataavläsning. Sedan den 1 september 2024 kan även husrannsakan, undersökning på annat ställe och genomsökning på distans beslutas och verkställas i hemlighet när de används i preventivt syfte. Användningen av preventiva tvångsmedel regleras i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (preventivlagen), lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brotts- bekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet (inhämtnings-

lagen) och lagen om hemlig dataavläsning (de s.k. preventivlagsfallen res- pektive inhämtningslagsfallen).

Inhämtning enligt inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen gör det möjligt att hämta in uppgifter om med- delanden som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunika- tionsnät och lokaliseringsuppgifter för elektronisk kommunikations- utrustning. I inhämtningslagen uppställs inte något krav på misstanke om brott utan uppgifter får hämtas in om åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna brott. Preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventivlagsfallen kräver inte heller någon misstanke om brott, utan i stället uppställs krav på att det finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva viss brottslig verksamhet som inne- fattar vissa särskilt allvarliga brott, alternativt att det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas sådan brottslig verksamhet och det kan befaras att en person som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja denna verksamhet.

Under de senaste åren har flera reformer som tar sikte på att utöka och förbättra möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel genomförts. I oktober 2023 blev det exempelvis möjligt att med stöd av preventivlagen och lagen om hemlig dataavläsning använda preventiva tvångsmedel för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott som förekommer inom krimi- nella nätverk (propositionen Hemliga tvångsmedel – effektiva verktyg för att förhindra och utreda allvarliga brott, prop. 2022/23:126). Ett annat exempel är att det i september 2024 blev möjligt att med stöd av inhämt- ningslagen och lagen om hemlig dataavläsning inhämta vissa uppgifter om elektronisk kommunikation i fråga om fler typer av brott. Samtidigt utö- kades den preventiva tvångsmedelskatalogen i preventivlagen och lagen om hemlig dataavläsning. Det blev alltså möjligt att använda fler tvångs- medel, t.ex. hemlig rumsavlyssning och husrannsakan, och att använda vissa verkställighetsåtgärder i preventivt syfte. Därtill infördes regler i syfte att förbättra rättssäkerheten, t.ex. utökade förbud mot avlyssning och övervakning. (Se propositionen Preventiva tvångsmedel för att förebygga och förhindra allvarliga brott, prop. 2023/24:117.) Av integritetsskäl tids- begränsades de utökade möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel att gälla till utgången av september 2028.

Tidigare har det inte uttryckligen angetts i någon av lagarna om preven- tiva tvångsmedel får eller inte får användas mot barn under 15 år (prop. 2024/25:175 s. 73). Den 1 oktober 2025 trädde dock nya bestäm- melser i kraft som innebär att preventiva tvångsmedel får användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att förebygga, förhindra eller upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet (prop. 2024/25:175).

Enligt de nya bestämmelserna får inhämtning av uppgifter om elek- tronisk kommunikation enligt 2 b § inhämtningslagen och hemlig data- avläsning som gäller motsvarande uppgifter enligt 10 a § lagen om hemlig dataavläsning användas mot någon som inte har fyllt 15 år vid brottslig verksamhet som innefattar ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år och vissa brott som anges i en brotts- katalog, bl.a. sabotage och vissa brott enligt terroristbrottslagen (2022:666). Vidare får preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen, för-

Prop. 2025/26:246

139

Prop. 2025/26:246 utom hemlig rumsavlyssning, och hemlig dataavläsning som inte avser rumsavlyssningsuppgifter, användas avseende någon som inte har fyllt 15 år om det finns en påtaglig risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar vissa brott som anges i en brotts- katalog, bl.a. sabotage och vissa brott enligt terroristbrottslagen. Vid sådan brottslig verksamhet får tvångsmedlen också användas om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas sådan verksamhet och det kan befaras att någon som inte har fyllt 15 år som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja den verksamheten. De uppräknade preventiva tvångsmedlen får därutöver användas avseende någon som inte har fyllt 15 år om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar vissa brott som anges i en brottskatalog, bl.a. mord, människorov, grov allmänfarlig ödeläggelse, synnerligen grovt narkotikabrott och grovt eller synnerligen grovt vapen- brott, och det kan befaras att den unge som tillhör eller verkar för organisa- tionen eller gruppen medvetet kommer att främja verksamheten. (Se 1 d och 1 e §§ preventivlagen och 7 a § första stycket lagen om hemlig dataavläsning.)

Enligt de nya bestämmelserna får vidare hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter användas av- seende någon som inte har fyllt 15 år om det finns en påtaglig risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar grov mordbrand eller grov allmänfarlig ödeläggelse, om brottet innefattar sabo- tage eller terroristbrott. Vid sådan brottslig verksamhet får tvångsmedlen också användas om det finns en påtaglig risk för att det inom en orga- nisation eller grupp kommer att utövas sådan verksamhet och det kan be- faras att någon som inte har fyllt 15 år som tillhör eller verkar för orga- nisationen eller gruppen medvetet kommer att främja den verksamheten. Hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyss- ningsuppgifter får därutöver användas avseende någon som inte har fyllt 15 år om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar vissa brott som anges i en brottskatalog, bl.a. mord, grov allmänfarlig ödeläggelse, synnerligen grovt narkotikabrott och synnerligen grovt vapenbrott, och det kan befaras att den unge som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja verksamheten. (Se 1 f och 1 g §§ preventivlagen och 7 a § andra stycket lagen om hemlig dataavläsning.)

Det bör noteras att även om de nya bestämmelserna gör det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att använda preventiva tvångsmedel mot personer under 15 år, kommer sådana tvångsmedel inte att kunna an- vändas i lika stor utsträckning mot personer under 15 år som mot personer som har fyllt 15 år, bl.a. eftersom regleringen gäller endast viss särskilt allvarlig brottslighet. Regleringen är tidsbegränsad.

Preventiva tvångsmedel bör få användas i samma utsträckning som mot personer som fyllt 15 år

Om en person som har fyllt 13 år kan dömas till påföljd för allvarliga brott är det, som utredningen anför i fråga om 14-åringar, också rimligt att de

brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att förebygga, förhindra

140

eller upptäcka sådana brott som personer i den åldern är involverade i. Utredningen föreslår att preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen, inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning ska kunna användas mot personer som är 14 år som är involverade i brottslig verksamhet som omfattar brott enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Regeringen anser att samma sak bör gälla personer som är 13 år. Som Civil Rights Defenders påpekar, utgör en utökad användning av preventiva tvångsmedel ett intrång i den personliga integriteten hos barn i den åldern. Civil Rights Defenders anför att utredningen inte har visat på ett faktiskt behov av att använda preventiva tvångsmedel mot personer under 15 år som kan dömas till påföljd och att det saknas tillräckligt med underlag för att utöka användningen av sådana tvångsmedel mot personer i den åldern. I avsnitt 6.1 bedömer regeringen att samhällsutvecklingen som innebär att allt fler barn under 15 år begår mycket allvarliga brott innebär att det finns tillräckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern till 13 år såvitt gäller allvarliga brott. Av prop. 2024/25:175 framgår att Polismyndigheten anser att det finns ett konkret och påtagligt behov av att kunna använda preven- tiva tvångsmedel mot barn under 15 år – en bild som delvis bekräftas av Åklagarmyndigheten – och myndigheterna lämnar ett antal exempel på sådana situationer. Även Tullverket har påpekat att möjligheten att ingripa mot ett allvarligt brott innan det är begånget är av särskild vikt när det är barn som är inblandade i brottsplaneringen för att kunna förhindra att barn dras in i allvarlig brottslighet och kriminella nätverk (prop. 2024/25:175 s. 75). Regeringen framhåller vidare i samma proposition att det bör beaktas att för de potentiella brottsoffren är det av avgörande betydelse att de brottsbekämpande myndigheterna har rätt verktyg för att förhindra att de utsätts för allvarliga brott och kommer till slutsatsen att det finns ett konkret och påtagligt behov av att tidigt kunna ingripa mot barn under 15 år som står i begrepp att begå allvarliga brott och på så sätt kunna före- bygga, förhindra och upptäcka att barn dras in i kriminella nätverk eller radikaliseras (prop. 2024/25:175 s. 75 f.). Det har också visat sig att an- vändningen av preventiva tvångsmedel varit till stor nytta för att förhindra allvarlig brottslighet (jfr t.ex. skr. 2024/25:64). Det finns därmed, till skill- nad från vad Civil Rights Defenders anför, tillräckligt underlag för att konstatera att det finns ett klart behov av att använda preventiva tvångs- medel mot personer i straffbar ålder. Även om en utökad användning av preventiva tvångsmedel mot personer som är 13 eller 14 år leder till in- grepp i deras personliga integritet, bedömer regeringen det som en propor- tionerlig åtgärd. I den bedömningen ligger även att regleringen föreslås vara tidsbegränsad (se avsnitt 6.5).

Sammanfattningsvis anser regeringen att det – i likhet med vad utred- ningen föreslår i fråga om 14-åringar – bör vara möjligt att förebygga, för- hindra och upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som om- fattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder genom användning av preventiva tvångsmedel mot en person som är 13 eller 14 år på samma villkor som mot personer som har fyllt 15 år.

För att möjliggöra tvångsmedelsanvändningen föreslår utredningen änd- ringar i preventivlagen, inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläs- ning. Utredningens förslag utgår dock från förslagen om användning av preventiva tvångsmedel mot personer under 15 år som lämnades i SOU 2024:93. Regeringen har i prop. 2024/25:175 gått längre än vad som

Prop. 2025/26:246

141

Prop. 2025/26:246 föreslogs i betänkandet och de nya bestämmelserna som trädde i kraft den

	1 oktober 2025 innebär att preventiva tvångsmedel får användas i större
	utsträckning mot personer under 15 år än vad som föreslogs i
	SOU 2024:93. De nya bestämmelserna innebär att de flesta preventiva
	tvångsmedel får användas mot personer som inte har fyllt 15 år på samma
	sätt som mot personer som har fyllt 15 år när det gäller brottslig verksam-
	het som innefattar många av de brott som omfattas av den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder, dvs. brott med minimistraff om
	fängelse i fyra år eller mer. Detta gäller dock inte hemlig rumsavlyssning
	och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter. Högre
	krav ställs för att dessa tvångsmedel ska få användas mot personer under
	15 år.
	Mot bakgrund av att preventiva tvångsmedel sedan den 1 oktober 2025
	får användas mot personer under 15 år vid viss särskilt allvarlig brotts-
	lighet kan det ifrågasättas om det verkligen finns behov av att införa sär-
	skilda regler i preventivlagen, inhämtningslagen och lagen om hemlig
	dataavläsning om användningen av sådana tvångsmedel mot personer som
	är 13 eller 14 år och kan dömas till påföljd enligt den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder. De nya bestämmelserna om preventiva
	tvångsmedel mot barn under 15 år är dock tidsbegränsade. Vissa av be-
	stämmelserna i preventivlagen och lagen om hemlig dataavläsning gäller
	till utgången av september 2028, medan övriga bestämmelser gäller till
	utgången av september 2030, dvs. tio månader innan den särskilda reg-
	leringen om sänkt straffbarhetsålder föreslås upphöra. Med hänsyn till att
	det finns ett konkret och påtagligt behov av att kunna använda preventiva
	tvångsmedel mot personer under 15 år talar tidsbegränsningen av de nya
	bestämmelserna tydligt för att det finns behov av att införa särskilda regler
	för personer som är 13 eller 14 år som kan dömas till påföljd. Att särskilda
	regler gäller för användning av hemlig rumsavlyssning och hemlig data-
	avläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter talar i samma riktning.
	Regeringen anser därför att det bör införas bestämmelser i preventivlagen,
	inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning som gör det möjligt
	att använda preventiva tvångsmedel mot personer som är 13 eller 14 år och
	som är involverade i brottslig verksamhet som avser brott som omfattas av
	den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i samma utsträck-
	ning som gäller för personer som har fyllt 15 år. Utredningens förslag till
	lagändringar behöver anpassas till vad som följer av de nya bestäm-
	melserna om preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Även i övrigt
	anser regeringen att andra lagtekniska lösningar bör väljas.
	När det gäller inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation
	enligt inhämtningslagen och hemlig dataavläsning av motsvarande upp-
	gifter enligt lagen om hemlig dataavläsning finns det anledning att införa
	regler som träffar brottslig verksamhet som innefattar brott enligt den sär-
	skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder först 2030. Anledningen till
	detta är att de nya bestämmelser som trädde i kraft den 1 oktober 2025
	innebär att dessa tvångsmedel får användas avseende någon som inte har
	fyllt 15 år när det gäller brottslig verksamhet som innefattar brott med
	minimistraff om fängelse i fyra år eller mer, dvs. de brott som omfattas av
	den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Så länge de nya be-
	stämmelserna gäller behövs därför inte någon ändring i inhämtningslagen
142	eller lagen om hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen. Ändringarna

i dessa delar bör införas först den 1 oktober 2030 då de nuvarande bestäm- Prop. 2025/26:246 melserna upphör att gälla.

Som angetts tidigare är kraven för att använda hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter mot barn under 15 år högre ställda enligt de nya lagändringarna än vad som gäller för personer som har fyllt 15 år. För att åstadkomma att alla preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventiv- lagsfallen enligt lagen om hemlig dataavläsning som får användas mot personer som har fyllt 15 år ska få användas mot personer som är 13 eller

14 år och kan dömas till påföljd enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder behöver det därför införas nya bestämmelser i preven- tivlagen och i lagen om hemlig dataavläsning.

Det bör tydliggöras att regleringen endast tar sikte på brottslig verk- samhet som innefattar brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder, dvs. brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. På så sätt innebär förslaget att möjligheterna att använda preven- tiva tvångsmedel mot personer som är 13 eller 14 år är mer begränsade än vad som gäller i förhållande till personer som har fyllt 15 år.

Som framgår ovan är vissa av reglerna om preventiva tvångsmedel som gäller i förhållande till personer som har fyllt 15 år tidsbegränsade och gäller endast till utgången av september 2028 (se prop. 2022/23:126 och prop. 2023/24:117). Regleringen bör därför enligt regeringen utformas så att den följer vad som gäller i förhållande till den som har fyllt 15 år. På så sätt kommer möjligheten att använda preventiva tvångsmedel mot den som är involverad i brottslig verksamhet som innefattar brott enligt den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder aldrig kunna vara mer om- fattande än vad som gäller i förhållande till den som har fyllt 15 år.

6.4Prövning av brott enligt den särskilda regleringen

6.4.1Handläggning av mål

Regeringens förslag

Vid handläggningen i domstol av mål och ärenden om brott som om- fattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska de regler som gäller för en person som har fyllt 15 år tillämpas.

Utredningens förslag

Remissinstanserna
Få remissinstanser yttrar sig särskilt över utredningens förslag om
ändringar som avser handläggning i domstol. Rädda Barnen och Malmö	143

Prop. 2025/26:246 universitet avstyrker alla förslag om följdändringar som en konsekvens av att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder avstyrks.

Åklagarmyndigheten lyfter att bestämmelserna om åberopande av vittne i 36 kap. 4 § rättegångsbalken och om avläggande av ed i 36 kap. 13 § rättegångsbalken bör övervägas särskilt om straffbarhetsåldern sänks. Åklagarmyndigheten framhåller att bestämmelsen om avläggande av ed har sin grund i att barn under 15 år inte kan straffas för falsk utsaga och att

	den därmed har en tydlig koppling till straffbarhetsåldern.
	Förslaget i utkastet till lagrådsremiss
	Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens.
	Remissinstanserna
	Få remissinstanser yttrar sig över förslaget i utkastet. Rädda Barnen
	framför att det är viktigt att rättegången är anpassad till de misstänkta
	barnens mognad och utveckling så att barnen förstår vad de är anklagade
	för och rättegången. Särskilda anpassningar behöver enligt Rädda Barnen
	troligen göras, särskilt när det gäller barn med funktionsnedsättningar,
	bl.a. genom anpassningar av domstolslokalerna och genom särskilda krav
	på kunskap om barn för polis, åklagare, advokater och domare. Hovrätten
	för Västra Sverige anser att det bör klarläggas vilka handläggningsregler
	som ska gälla vid rättegången, t.ex. i fråga om förhandlingsoffentlighet.
	Hovrätten för fram att utgångspunkten är att offentlighet vid en förhand-
	ling i domstol kan vara till skada för barn som är yngre än 15 år och anser
	att det inte har presenterats några övertygande skäl att ändra den ord-
	ningen, särskilt inte när det gäller en 13-åring som åtalas för allvarlig
	brottslighet. Förhör med dessa personer bör enligt hovrätten hållas inom
	stängda dörrar med stöd av 5 kap. 1 § rättegångsbalken. Även Åklagar-
	myndigheten efterfrågar mer vägledning om hur förhören och huvud-
	förhandlingarna i praktiken ska genomföras när de tilltalade är 13 eller
	14 år, särskilt när det gäller de skäl som talar för att hålla förhandlingarna
	inom stängda dörrar.
	Skälen för regeringens förslag
	Som utredningen anför är det rimligt att den som är under 15 år men som
	enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kan dömas till
	påföljd behandlas på samma sätt som en tilltalad som har fyllt 15 år. Detta
	gäller även om regleringen omfattar brott begångna av 13-åringar.
	I rättegångsbalken finns vissa särskilda bestämmelser som gäller för den
	som inte har fyllt 15 år. Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken
	får förhör med den som är under 15 år eller lider av en psykisk störning
	hållas inom stängda dörrar. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras
	så att den inte ska tillämpas på den som är åtalad för ett brott som omfattas
	av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Till skillnad från
	Hovrätten för Västra Sverige anser regeringen att utredningens bedömning
	är rimlig. Det gäller särskilt med beaktande av att rätten enligt 27 § LUL
	får besluta att målet ska handläggas inom stängda dörrar, om offentlighet
	vid förhandlingen är till uppenbar olägenhet på grund av den uppmärksam-
144	het den tilltalade kan antas bli föremål för. Bestämmelsen tillkom för att

skydda unga lagöverträdare mot de olägenheter som kan vara förenade med själva förhandlingen (propositionen En modernare rättegång – refor- mering av processen i allmän domstol, prop. 2004/05:131 s. 117). Hov- rätten för Västra Sverige och Åklagarmyndigheten efterfrågar vägledning om när förhör med tilltalade som är 13 eller 14 år bör hållas inom stängda dörrar. Regeringen anser dock att det är en fråga som bör avgöras i rätts- tillämpningen i varje enskilt fall efter en avvägning mellan offentlighets- intresset och den tilltalades intresse av skydd mot insyn i enskilda ange- lägenheter (jfr Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om införande av brottsbalken m.m., prop. 1964:10 s. 126). I 9 kap. 9 § rättegångsbalken finns bestämmelser om föreläggande av vite mot den som inte har fyllt 18 år. Som utredningen föreslår bör den som är åtalad för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder vid tillämpning av denna paragraf behandlas som om han eller hon hade fyllt 15 år. Med den lagtekniska lösning som nu föreslås (se avsnitt 6.3.1) behövs inga ändringar i rättegångsbalken för att bestäm- melser som gäller för personer som fyllt 15 år ska tillämpas om personen är åtalad för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. De av utredningen föreslagna ändringarna i rättegångs- balken bör därför inte genomföras.

Om den som åberopas som vittne är under 15 år ska rätten enligt 36 kap.

4 § rättegångsbalken med hänsyn till omständigheterna pröva om han eller hon får höras som vittne. Enligt 36 kap. 13 § första stycket 1 rättegångs- balken får den som är under 15 år inte avlägga ed. Åklagarmyndigheten anser att dessa bestämmelser, som inte övervägs av utredningen, bör över- vägas särskilt om straffbarhetsåldern sänks. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder innebär att det kan uppstå en situation där en 13-åring åtalas för ett brott och en jämnårig person antingen inte får av- lägga vittnesed – vilket innebär att han eller hon inte avlägger sitt vittnes- mål under straffansvar – eller inte kan höras som vittne över huvud taget. Detta kan ifrågasättas. Frågorna om vem som kan höras som vittne och vem som ska avlägga vittnesed är dock större och kräver andra över- väganden än vad som är möjligt inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det finns vidare inte anledning att göra sådana överväganden när den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska gälla endast under en begränsad tid (se avsnitt 6.5). När det gäller frågan om vittnesed finns det även anledning att notera att minimistraffet för grov mened är fängelse i två år. Det finns inget brott med högre minimistraff som någon kan dömas för efter att ha lämnat en osann utsaga i domstol. Det innebär att sådana brott inte kommer att omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder, vilket betyder att en person under 15 år inte hade kunnat dömas för mened med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder även om åldersgränsen för vittnesed hade sänkts.

Som Rädda Barnen framför, är det viktigt att det vid handläggning av mål och ärenden som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder beaktas att den tilltalade är ett barn. Barnrättskommittén har bl.a. uttalat att ett barn bör få hjälp av alla yrkesverksamma att förstå anklagelserna och möjliga konsekvenser, att ett barnvänligt språk bör användas i alla skeden och att förfaranden i övrigt bör anpassas efter barn, även barn med funktionsnedsättningar (Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet p. 46). Vidare efter-

Prop. 2025/26:246

145

bedöms som en våldtäkt av normalgraden. Detta kommer enligt förbundet Prop. 2025/26:246 innebära att brottet inte är straffbart och att åtalet ska ogillas, vilket lär

uppfattas som stötande av målsäganden och även i övrigt kan påverka förtroendet för systemet i dess helhet. Åklagarmyndigheten, som hänvisar till det särskilda yttrande som lämnats av den åklagare som var expert i utredningen, lyfter samma problematik och pekar på att åklagaren i sådana fall med utredningens förslag är förhindrad att väcka bevistalan för brottet i stället. Civil Rights Defenders, som hänvisar till det yttrande som lämnats av den rådman som var expert i utredningen, påpekar att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder därmed riskerar att innebära att målsägandens ställning försämras jämfört med dagens reglering. Ecpat Sverige lyfter i detta sammanhang att en målsägande som utsatts för en våldtäkt i samband med ett människorov t.ex. inte skulle kunna få skade- ståndsfrågan prövad inom ramen för brottmålsprocessen med hjälp av ett målsägandebiträde. Åklagarmyndigheten och Malmö tingsrätt påpekar också att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder innebär att domstolen i de fall ett brott rubriceras ned på ett sådant sätt att brottet inte omfattas av regleringen i sina domskäl ändå kommer göra uttalanden som tar sikte på att den tilltalade är skyldig utan att denne kan överklaga domen.

Göta hovrätt pekar på att regleringen kan leda till tillämpningssvårig- heter i påföljdshänseende för barn som begår brott både före och efter att de uppnått den generella straffbarhetsåldern. Domstolsverket anser att frågan om hur domstolen vid bedömningen av brottslighetens straffvärde ska beakta sådan brottslighet som den tilltalade med anledning av sin ålder inte kan åtalas för bör belysas ytterligare.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanser yttrar sig inte om förslaget att åklagaren ska kunna begära att rätten, om den finner att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder inte är tillämplig, prövar om den unge har begått den åtalade gärningen genom en bevistalan. De remissinstanser som yttrar sig är i huvudsak positiva till förslaget. Till exempel Tullverket pekar på att förslaget förhindrar att brottsoffer drabbas negativt för det fall en dom- stol rubricerar om ett väckt åtal. Sveriges Domareförbund anser att för- slaget om att åklagaren ska kunna väcka en bevistalan parallellt med ett åtal för brott kan förväntas hantera en del av de invändningar som fram- förts mot utredningens förslag. Domstolsverket bedömer att förslaget bör innebära att praktiska tillämpningsproblem aktualiseras i något mindre ut- sträckning. Domstolsverket anser dock att det framstår som märkligt att varken parterna eller rätten under förhandlingen kommer att veta om gär- ningen ska prövas genom ett åtal eller en bevistalan. Hovrätten för Västra Sverige har ingen invändning mot att en bevistalan handläggs i samma rättegång som ett åtal enligt den särskilda regleringen, men efterfrågar när- mare ledning för när förutsättningar föreligger för åklagaren att väcka en bevistalan under den pågående handläggningen i tingsrätten eller i högre

147

Prop. 2025/26:246

148

rätt. Hovrätten för Västra Sverige har även synpunkter på lagtextens ut- formning.

Några remissinstanser pekar på att vissa tillämpningsproblem och nack- delar för såväl tilltalad som målsägande kvarstår trots förslaget. Domstols- verket anser t.ex. att kravet på synnerliga skäl kommer att innebära tillämpningsproblem i de fall åklagaren saknar utrymme för en sådan be- gäran. Åklagarmyndigheten ser positivt på förslaget men anser att det fort- farande finns situationer där ett brottsoffer kommer att hamna i en sämre ställning än om gärningsmannen varit 15 år. Myndigheten anför att det till exempel inte är ovanligt att ett åtal för försök till mord i stället bedöms som grov misshandel och menar att det inte är troligt att det i samtliga dessa fall kommer finnas synnerliga skäl för att väcka bevistalan för grov misshandel. Åklagarmyndigheten anser vidare att det fortfarande är oklart hur bedömningen ska göras när den tilltalade ska dömas till ansvar för en brottstyp men händelseförloppet också innefattar andra typer av brott som det inte får dömas till påföljd för enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Justitiekanslern anser att det fortfarande finns betänk- ligheter kring konsekvenserna och den praktiska tillämpningen av den föreslagna ordningen.

Skälen för regeringens förslag

Som flera remissinstanser påpekar får utredningens förslag vissa oönskade konsekvenser. Det handlar framför allt om konsekvenserna av att åtalet ogillas om domstolen anser att den tilltalade visserligen har begått gär- ningen men att gärningen ska rubriceras som ett mindre allvarligt brott som inte omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Detta kan framstå som otillfredsställande både ur ett samhällsperspektiv och för eventuella brottsoffer.

Regleringen om bevistalan infördes ursprungligen med syftet att då- varande barnavårdsorgan skulle få ett bättre underlag för att kunna sätta in åtgärder för barn under 15 år som misstänktes ha begått brott. Avsikten var att bevistalan skulle tillämpas mycket restriktivt (prop. 1964:10). Den 1 juli 2023 ändrades bestämmelserna om bevistalan så att skuldfrågan prövas i domstol i fler fall när ett barn under 15 år misstänks för brott. Bland annat gavs åklagaren en självständig initiativrätt och ska numera som utgångspunkt väcka bevistalan om det är fråga om brott med fem års fängelse eller mer som minimistraff. Om det är föreskrivet lindrigare straff får en bevistalan väckas om det finns synnerliga skäl (38 § första och andra stycket LUL). Bakgrunden till 2023 års lagändring var bl.a. att det ansågs prioriterat att klarlägga den misstänktes skuld eftersom det från samhällets sida finns ett berättigat intresse av att omständigheterna kring ett allvarligt brott utreds och att tillräckligt ingripande åtgärder vidtas mot den som ligger bakom brottet (prop. 2022/23:78 s. 33–35). En bevistalan ansågs också kunna tillgodose målsägandens berättigade intresse av upprättelse och möjlighet att bearbeta det inträffade. Utredningen föreslår att gränsen för presumtionsregeln ska sänkas och omfatta brott med fyra års fängelse eller mer i straffskalan. Det förslaget behandlas i avsnitt 7.

Utredningen föreslår ett tillägg i 38 § tredje stycket LUL som innebär att bevistalan inte får väckas om åtal väcks för brottet. Utredningens för- slag syftar till att hindra att bevistalan och åtal väcks för samma brott, men

innebär, som flera remissinstanserna påpekar, att en åklagare som väcker åtal är förhindrad att alternativt få till stånd en prövning genom en bevis- talan. Det bör här noteras att bestämmelserna om bevistalan tillämpas på så sätt att domstolen begränsar sin prövning till det brott som åklagaren begär prövning av men att åklagaren kan åstadkomma en vidare prövning genom att framställa ett alternativt yrkande avseende ett mindre allvarligt brott, men då med stöd av undantaget om synnerliga skäl (38 § andra stycket LUL). Som anges i utkastet till lagrådsremiss betyder detta att utredningens förslag innebär att prövningen av ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder riskerar att bli mer begränsad än vad den hade kunnat bli vid en bevistalan. Med hänsyn till vad som låg bakom 2023 års lagändring – dels intresset av att klarlägga den misstänktes skuld och att tillräckligt ingripande åtgärder vidtas mot den som ligger bakom brottet, dels målsägandens berättigade intresse av upprättelse – anser regeringen att detta inte är ändamålsenligt. Som före- slås i utkastet bör det därför införas en möjlighet för åklagaren att begära att rätten prövar om den unge har begått den åtalade gärningen genom en bevistalan om rätten finner att 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken inte är tillämplig. En sådan bevistalan bör handläggas i samma rättegång som åtalet.

Hovrätten för Västra Sverige efterfrågar närmare vägledning om när för- utsättningar för att väcka en sådan bevistalan i tingsrätten eller i högre rätt föreligger. Möjligheten att väcka en bevistalan i andra hand kan ge upphov till processrättsliga frågor, t.ex. om vilka möjligheter som finns att fram- ställa eller pröva yrkandet först i högre rätt. Med hänsyn till syftet med förslaget bör möjligheterna vara förhållandevis vidsträckta så länge talan väcks inom ramen för samma rättegång och inte i strid med principen om ne bis in idem (dubbelprövningsförbudet) eller reglerna avseende ändring av talan. Huruvida det i det enskilda fallet t.ex. föreligger förutsättningar för åklagaren att begära att den åtalade gärningen i stället ska prövas gen- om en bevistalan under en pågående rättegång och i högre rätt eller om högre rätt som första instans kan pröva en sådan begäran måste dock av- göras i rättstillämpningen och utifrån befintliga processrättsliga regler. Domstolsverket anser att det framstår som märkligt att varken parterna eller rätten under förhandlingen kommer att veta om gärningen ska prövas genom ett åtal eller en bevistalan. Regeringen har viss förståelse för syn- punkten men bedömer inte att den eventuella ovisshet detta kan innebära utgör tillräckliga skäl mot att införa en sådan möjlighet för åklagaren. Redan i dag kan det i ett brottmål förekomma alternativa yrkanden, t.ex. beträffande olika brottsrubriceringar, som parterna behöver ta höjd för.

Som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör kraven för att begära att domstolen i andra hand prövar gärningen som en bevistalan överens- stämma med vad som gäller för att väcka en bevistalan. Till att börja med bör det krävas att det föreligger synnerliga skäl (jfr 38 § andra stycket LUL). Förarbetsuttalanden till 38 § andra stycket LUL kan ge vägledning för bedömningen. Synnerliga skäl kan t.ex. finnas om det är fråga om flera allvarliga brott som sammantaget har ett mycket högt straffvärde eller om det är fråga om ett enstaka brott som har ett påtagligt högt straffvärde. Synnerliga skäl kan också finnas om det förekommer särskilt försvårande omständigheter som exempelvis svåra kränkningar av målsägandens inte- gritet, t.ex. vid s.k. ungdomsrån, eller om brottet har utgjort ett led i brotts-

Prop. 2025/26:246

149

Prop. 2025/26:246 lighet som utövats i organiserad form. Domstolsverket anser att kravet på synnerliga skäl kommer att innebära tillämpningsproblem i de fall åkla- garen saknar utrymme för en sådan begäran. Regeringen ser inte att det bör leda till fler tillämpningsproblem än vad som är fallet i dag när bevistalan väcks och åklagaren begär att domstolen alternativt prövar gärningen med hänvisning till att det föreligger synnerliga skäl. Åklagar- myndigheten påpekar att det inte är ovanligt att ett åtal för försök till mord i stället bedöms som grov misshandel och att det inte är troligt att det i samtliga dessa fall kommer finnas synnerliga skäl för att väcka bevistalan för grov misshandel. I sådana fall kommer brottsoffret enligt Åklagar- myndigheten att hamna i en sämre ställning än om gärningsmannen varit 15 år. Det är i och för sig riktigt att brottsoffret i den av Åklagarmyndig- heten beskrivna situationen hamnar i ett sämre läge än om gärningsmannen varit 15 år om det inte bedöms föreligga synnerliga skäl. Med utgångs- punkten att gärningsmannen är 13 eller 14 år hamnar brottsoffret dock i ett avsevärt bättre läge i jämförelse med dagens reglering. Den problematik Åklagarmyndigheten lyfter går att lösa endast med en generell sänkning av straffbarhetsåldern. Som framgår av avsnitt 6.1 anser regeringen inte att det är en lämplig åtgärd.

Åklagaren bör ha möjlighet att begära att domstolen alternativt prövar gärningen i en bevistalan endast om det inte finns särskilda skäl som talar emot en bevistalan (jfr 38 § tredje stycket LUL). Även här kan förarbets- uttalanden som gjorts beträffande 38 § tredje stycket LUL ge vägledning för bedömningen. Av dessa framgår att omständigheter som talar mot en bevistalan t.ex. kan vara att det inte är förenligt med barnets bästa att en bevistalan väcks, vilket kan vara fallet om det misstänkta barnet har svåra intellektuella eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Utrymmet för att avstå från att väcka bevistalan vid förekomsten av särskilda omstän- digheter är dock mindre ju allvarligare brottslighet det är fråga om. (Se prop. 2022/23:78 s. 73 och 74.)

Prövningen av den unges skuld inom ramen för en bevistalan bör i regel kunna göras på samma underlag och prövningen ska göras i samma dom som behandlar åtalet. När domstolen prövar en bevistalan i dessa fall kommer det alltså ske efter att en förundersökning genomförts i stället för en § 31-utredning. Enligt regeringen bör detta inte föranleda några väsent- liga tillämpningsproblem.

Åklagarmyndigheten och Malmö tingsrätt påpekar att domstolen, i de fall en gärning rubriceras på ett sådant sätt att den inte utgör ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder och där- för inte är straffbar, ändå kan komma att göra uttalanden i domskälen om den tilltalades skuld. Som remissinstanserna lyfter kommer domen i den situationen inte kunna överklagas av den tilltalade eftersom åtalet då ska ogillas och inte kan anses gå den tilltalade emot. Denna situation är inte unik. Motsvarande situation kan uppkomma i de fall då rubriceringen av gärningen innebär att åtalet ska ogillas eftersom brottet är preskriberat. En liknande situation kan uppkomma i ett fall då domstolen inte ska döma till ansvar på grund av att gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig (se t.ex. 6 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken). Dom- stolen bör i sådana fall, så långt det är möjligt, uttala sig mer hypotetiskt och undvika uttalanden som kan uppfattas som kränkande för den tilltalade

150

(jfr NJA 1998 s. 693). Förslaget om att det ska vara möjligt för åklagaren att begära att domstolen alternativt prövar den åtalade gärningen genom en bevistalan bör vidare innebära att problemet aktualiseras i mindre utsträckning än med utredningens förslag.

Ecpat Sverige lyfter att en målsägande som utsatts för en våldtäkt i sam- band med ett människorov med utredningens förslag inte kan få skade- ståndsfrågan prövad inom ramen för brottmålsprocessen med hjälp av ett målsägandebiträde. Detta är en situation som kan uppkomma redan i dag om åklagaren för en bevistalan för ett allvarligare brott men det saknas förutsättningar för att begära prövning av det mindre allvarliga brottet genom en bevistalan. Avsikten med de lagändringar som nu föreslås är inte att minska möjligheterna att föra en talan, tvärtom. Med den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som nu föreslås ökar enligt re- geringen förutsättningarna för en prövning eftersom den lägre straffbar- hetsåldern föreslås gälla för brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Genom att införa en möjlighet för åklagaren att samtidigt begära att den åtalade gärningen prövas genom en bevistalan ökar möjligheterna till prövning ytterligare.

Hur ramen för domstolens prövning bestäms, vad som utgör en och samma gärning och hur frågor om brottskonkurrens avgörs är frågor som alltid kan aktualiseras vid straffrättsliga prövningar. Så länge de regler som styr dessa frågor inte hindrar det, kan åklagaren föra en bevistalan avse- ende ett brott parallellt med ett åtal som avser ett annat brott. Som utred- ningen påpekar kan åtal och bevistalan redan i dag handläggas i samma mål mot samma person, t.ex. om ett barn har begått brott både före och efter sin 15-årsdag. Göta hovrätt påtalar att det kan uppstå tillämpnings- svårigheter i påföljdshänseende i denna situation och Domstolsverket an- ser att frågan om hur domstolen vid bedömningen av brottslighetens straffvärde ska beakta brottslighet som den tilltalade inte kan åtalas för bör belysas ytterligare. Även Åklagarmyndigheten anser att det är oklart hur bedömningen ska göras när den tilltalade ska dömas till ansvar för en brottstyp men händelseförloppet också innefattar andra typer av brott som det inte får dömas till påföljd för enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Som utredningen pekar på kan det vid val av påföljd, t.ex. beträffande frågan om det finns särskilt behov av vård, ha betydelse att barnet har varit involverad i annan brottslighet även om det inte är möjligt att åtala barnet för den brottsligheten. Detta gäller oavsett om bevistalan för de brotten har handlagts i samma rättegång som ett åtal en- ligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder eller om det framkommit på något annat sätt, t.ex. genom en § 31-utredning. En dif- ferentierad sänkning av straffbarhetsåldern kan innebära att antalet fall där åtal och bevistalan förs parallellt blir fler än vid en generell sänkning av straffbarhetsåldern. En differentierad sänkning kan också, som Åklagar- myndigheten är inne på, innebära fler fall där händelseförloppet innefattar såväl brott som omfattas av den särskilda regleringen som andra typer av brott som inte omfattas och som det heller inte kan väckas en bevistalan för. Även med beaktande av detta kan regeringen konstatera att domstolen redan i dag ställs inför denna typ av situationer. Principerna som gäller för bestämmande av straff och val av påföljd ändras inte genom de förslag som nu lämnas och ska även fortsättningsvis utgå från brottet eller brotts- ligheten som är föremål för åtal.

Prop. 2025/26:246

151

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget i utkastet till lagrådsremiss om att den särskilda regleringen ska tids- begränsas.

Hovrätten för Västra Sverige anför att lagar som utgångspunkt ska vara långsiktigt förutsebara och att straffrättsliga regler ska bidra till att beivra brott, inte lösa kortsiktiga samhällsproblem som Sverige enligt vad som sägs i utkastet befinner sig. Åklagarmyndigheten upprepar att förändringar i en så principiell fråga som straffbarhetsåldern inte bör tidsbegränsas. Rädda Barnen anser att en kontinuerlig uppföljning av effekterna kan leda till att negativa konsekvenser av sänkningen kan upptäckas i god tid och att en återgång till tidigare straffbarhetsålder i den situationen bör genom- föras innan tidsbegränsningen löper ut. Rädda Barnen anser även att tre år bör räcka för att se om sänkningen har den effekt som regeringen efter- strävar.

Skälen för regeringens förslag

Förändringar på straffrättens område görs normalt permanenta. Syftet är som Hovrätten för Västra Sverige anför att det straffrättsliga systemet ska vara långsiktigt förutsebart. Även med beaktande av detta föreslås det av utredningen och i utkastet till lagrådsremiss att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska tidsbegränsas och gälla under fem år. Regeringen bedömer att flera omständigheter talar för att den särskilda regleringen bör tidsbegränsas. Att införa en lägre straffbarhetsålder är till att börja med en mycket ingripande åtgärd och regleringen bör inte göras mer långtgående än vad som är nödvändigt. Även om den särskilda regle- ringen om sänkt straffbarhetsålder bottnar i uppfattningen att den som är 13 eller 14 år och kapabel att begå mycket allvarliga brott i större utsträck- ning bör ta ansvar för sina handlingar går det inte att komma ifrån att regleringen införs som ett svar på en exceptionell situation i samhället där väldigt unga personer rekryteras till kriminella gäng samtidigt som sam- hällets reaktion och de verktyg som finns att tillgå inte framstår som till- räckliga för att värna intresset av samhällsskydd och brottsoffers behov av upprättelse. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är endast en del i arbetet för att komma till rätta med detta och vända den negativa utvecklingen. Det är därför nödvändigt att sätta in reformen i ett större sammanhang.

Det pågår ett stort reformarbete på det kriminalpolitiska området. För att bekämpa den organiserade brottsligheten och de kriminella nätverken har regeringen genomfört lagändringar om bl.a. utökade möjligheter till informationsdelning mellan myndigheter och bättre utredningsmöjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna. Även det förebyggande arbetet stärks med hjälp av lagstiftning, myndighetsuppdrag och andra åtgärder. Ett minst lika stort reformarbete pågår på det socialrättsliga området. Det handlar bl.a. om en ny förebyggande socialtjänstlag som trädde i kraft den 1 juli 2025 och en översyn av den statliga barn- och ungdomsvårdens upp- drag och organisation. Av särskilt intresse är de lagstiftningsprojekt som pågår för att reformera och förstärka den sociala barn- och ungdoms- vården. Som framgår i bl.a. avsnitt 4 beslutas lagrådsremissen Förebyg- gande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid

Prop. 2025/26:246

153

Prop. 2025/26:246 bristande medverkan samma dag som denna proposition. Lagrådsremissen

	innehåller bl.a. förslag om en ny lag om insatser inom socialtjänsten när
	samtycke saknas. Genom lagen ges socialnämnden möjlighet att bl.a.
	besluta ett särskilt villkor om att ett barn eller en ung person (18–20 år)
	ska ha en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller på
	en annan anvisad plats som kan likställas med bostad. I utkastet till
	lagrådsremissen Elektronisk övervakning – ett verktyg för socialtjänsten
	till skydd för barn och unga föreslås att efterlevnaden av ett sådant särskilt
	villkor under vissa förutsättningar ska få kontrolleras med hjälp av elek-
	tronisk övervakning. Utkastet har remitterats och förslagen bereds vidare
	i Regeringskansliet. Regeringen bedömer att denna reform kommer ha stor
	betydelse för att i ett tidigt skede kunna stödja och skydda barn och unga,
	och därmed förebygga en ogynnsam utveckling hos barnet eller den unge.
	Den 19 mars 2026 beslutades vidare lagrådsremissen För barns rättigheter
	och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga.
	I lagrådsremissen föreslås bl.a. att nuvarande LVU ersätts av en ny lag om
	omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda
	befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården. Även när det
	gäller vård på HVB eller på SiS särskilda ungdomshem har regeringen
	vidtagit flera åtgärder för att stärka regleringen för en mer ändamålsenlig,
	god och rättssäker vård. Utredningen om HVB för barn och unga (S
	2024:03) har bl.a. föreslagit en ny placeringsform för barn och unga upp
	till 20 år – Hem för barn och unga (HBU) – som är en del av en reform av
	den privata och kommunala institutionsvården för barn och unga som
	föreslås i syfte att säkerställa en ändamålsenlig och meningsfull vård i en
	trygg och säker vårdmiljö men också för att stärka arbetet med att
	förebygga brott (SOU 2025:84). När det gäller arbetet med den statliga
	barn- och ungdomsvården finns det anledning att även lyfta de lag-
	ändringar som redan har trätt i kraft och som syftar till att öka tryggheten
	och säkerheten på de särskilda ungdomshem som SiS ansvarar för. Här
	kan nämnas krav på att hemmen ska vara indelade i säkerhetsnivåer och
	utökade befogenheter för SiS att t.ex. begränsa användningen av
	elektroniska kommunikationstjänster och att kontrollera besök
	(prop. 2023/24:81) samt möjligheten att i vissa fall hålla barn och unga i
	avskildhet i anslutning till dygnsvilan (propositionen Avskildhet i anslut-
	ning till dygnsvilan, prop. 2024/25:41). Förslag om ytterligare befogen-
	heter för SiS, bl.a. utökade möjligheter att genomföra kropps- och rums-
	visitationer, att hålla barn och unga tillfälligt avskilda av ordnings- och
	säkerhetsskäl, att använda elektronisk övervakning och att införa allmän
	inpasseringskontroll föreslås av den s.k. Befogenhetsutredningen i syfte
	att säkerställa en trygg och säker miljö på SiS särskilda ungdomshem
	(Ds 2024:26). Den s.k. SiS-utredningens uppdrag att överväga behovet av
	ytterligare differentiering inom den statliga ungdomsvården inbegriper
	bl.a. att utredningen ska föreslå hur en mer ändamålsenlig differentiering
	när det gäller t.ex. boendemiljö, vårdinnehåll, gruppstorlekar, säkerhet och
	ålder kan uppnås (dir. 2024:13, dir. 2025:39 och dir. 2025:95).
	Regeringens ambition och förhoppning är att samtliga dessa åtgärder
	såväl som flera andra åtgärder som regeringen vidtar, när de fått fullt
	genomslag ska bidra till vända den negativa utvecklingen och trycka till-
	baka kriminaliteten som föranleder behovet av en sänkning av straffbar-
154	hetsåldern. När utvecklingen vänder gör sig behovet av en lägre straffbar-

Prop. 2025/26:246 6.6		Att sänka straffbarhetsåldern är inte oförenligt
		med de fri- och rättigheter som följer av
		barnkonventionen, regeringsformen och
		Europakonventionen

	Regeringens bedömning
	Att införa en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder är inte oför-
	enligt med bestämmelserna i barnkonventionen. Förslagen bedöms vid-
	are vara förenliga med de krav som följer av regeringsformen och
	Europakonventionen.

	Utredningens bedömning
	Bedömningen från utredningen stämmer i huvudsak överens med rege-
	ringens. Utredningens bedömning utgår dock från att den särskilda regle-
	ringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar den som fyllt 14 år.
	Remissinstanserna
	Ett stort antal remissinstanser anser att utredningens förslag om att sänka
	straffbarhetsåldern inte är förenligt med barnkonventionen och barnrätts-
	kommitténs rekommendationer. Bland dessa finns Barnombudsmannen,
	Barnrättsbyrån, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet
	(Brå), Bufff, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen,
	Ecpat Sverige, Fryshuset, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
	Institutet för mänskliga rättigheter, Juristkommissionen, Linköpings uni-
	versitet (Barnafrid), Länsstyrelsen i Östergötlands län, Myndigheten för
	delaktighet, Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, Saco genom Aka-
	demikerförbundet SSR, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Åklagarmyn-
	digheten och Östersunds tingsrätt. Institutet för mänskliga rättigheter
	anser att förslaget innebär ett brott mot hur Sverige ser på betydelsen av
	att respektera den internationella barnrätten och att det riskerar att bidra
	till att underminera barnrättskommittén och försvaga det internationella
	människorättssystemets legitimitet på detta område. Även Unicef Sverige
	pekar på detta samt att förslaget går emot den grundläggande synen på
	barn som rättighetsbärare enligt barnkonventionen där vad som är barnets
	bästa i första hand ska beaktas. Socialstyrelsen anser inte att utredningen i
	tillräcklig grad har beaktat barns rättigheter enligt barnkonventionen.
	Socialstyrelsen anser också att det saknas en utförlig analys över hur den
	föreslagna regleringen påverkar de berörda barnens möjligheter att få sina
	rättigheter enligt barnkonventionen förverkligade. Polismyndigheten note-
	rar att förslaget går emot barnrättskommitténs uppmaningar och anser att
	det kan ifrågasättas om utredningens förslag är förenligt med Sveriges
	internationella åtaganden. Rädda Barnen anser att barnrättskommitténs
	uppmaning till Sverige om att inte sänka straffbarhetsåldern borde vara
	starkt vägledande och nästintill bindande. Juristkommissionen anser att
	eftersom Sverige har inkorporerat barnkonventionen borde rekommen-
	dationerna inte endast vara vägledande, utan även juridiskt styrande.
156	Malmö kommun pekar på den oro barnrättskommittén uttryckt beträffande

de steg Sverige tar för att sänka straffbarhetsåldern och att Sverige upp- Prop. 2025/26:246 manats att utveckla en strategi för att förebygga att barn begår brott med

utgångspunkt i forskning och en analys av de grundläggande orsakerna till barns engagemang i brottslighet, särskilt organiserad brottslighet. Barn- rättsbyrån påtalar att förslaget innebär att en 14-åring kan bli föremål för ett frihetsberövande i häkte för ett brott som det senare visar sig att barnet inte har uppnått straffbarhetsåldern för, vilket strider mot artikel 37 i barn- konventionen. Unicef Sverige pekar på att förslaget om att samma straff- processuella tvångsmedel ska få användas mot personer som har fyllt 14 år och misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som mot misstänkta personer som har fyllt 15 år innebär att barns rättigheter enligt barnkonventionen, bl.a. artikel 16 om barns rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, kränks. Civil Rights Defenders framför liknande synpunkter. Statskontoret anser att det behövs klarlägganden om och i vilken utsträckning barnkonventionen har beak- tats.

Funktionsrätt Sverige anser att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern strider mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning och pekar på att utredningen inte nämner artikel 7, 12, 13 och 14 i konventionen.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regerin- gens.

Remissinstanserna

Flera av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen om förslagens förenlighet med barnkonventionen, regeringsformen och Europakonventionen i utkastet till lagrådsremiss.

Ett antal remissinstanser, bland andra Brå, Bris, Civil Rights Defenders, Idéburna skolors riksförbund och Myndigheten för ungdoms- och civil- samhällesfrågor konstaterar att en sänkning av straffbarhetsåldern till

13 år innebär att Sverige i ytterligare utsträckning frångår barnrättskom- mitténs rekommendationer om att inte sänka straffbarhetsåldern. Bris bedömer att en sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år sträcker sig bort- om det utrymme för självbestämmande som barnrättskommittén menar att medlemsstaterna har i frågan. Förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott står därför enligt Bris i strid med Sveriges åta- ganden enligt barnkonventionen och förslaget är därför inte förenligt med svensk rätt. Även Funktionsrätt Sverige anser att en sänkning av straff- barhetsåldern strider mot barnkonventionen, men även mot FN:s konven- tion om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Länsstyrelsen i Västra Götalands län bedömer att det inte finns tillräckliga skäl att gå emot barnrättskommitténs rekommendationer. Unicef Sverige anför att barnkonventionen och barnrättskommitténs rekommendationer är utfor- made för att följas oavsett hur allvarlig eller komplex samhällssituationen bedöms vara. Unicef Sverige menar också att Sveriges nuvarande ordning med en straffbarhetsålder om 15 år inte bara uppfyller kommitténs minimi-

nivå, utan även utgör ett gott exempel på lagstiftning som utgår från barns

157

Prop. 2025/26:246 rättigheter. Att sänka till 13 år skulle därför enligt Unicef Sverige vara ett tydligt avsteg från Sveriges internationella åtaganden och innebära en för- svagning av barns rättsliga ställning. Även Ecpat Sverige för fram att det är mycket allvarligt att Sverige, som har varit och i många avseenden fort- farande är ett föregångsland när det kommer till barns rättigheter, väljer att inskränka rättigheterna för barn som begår brott.

Institutet för mänskliga rättigheter anser att bedömningen av förslagets förenlighet med barnkonventionen inte sker i enlighet med Wienkonven- tionen om att en tolkning ska ske ärligt. Institutet för mänskliga rättigheter ifrågasätter också den tolkning som görs av artikel 41 i barnkonventionen och anser att den utgör en missuppfattning av vad som anges i Barn- konventionsutredningens betänkande Barnkonventionen och svensk rätt (SOU 2020:63). Institutet bedömer att det är bekymmersamt att hänvisa till att förändringar i lagstiftningen inte sker med grund i konventionen av två skäl, dels med hänsyn till vad som anges om felaktig tolkning, dels att konventionen då inte beaktas i lagstiftningsarbetet. Karlstads universitet menar att det beträffande barnrättskommitténs uttalanden måste beaktas i vilket sammanhang uttalandet eller rekommendationen gjorts, hur tydliga de är och om uttalandet riktar sig till Sverige, mot ett annat land eller om det är ett generellt uttalande. Karlstads universitet framför att barnrätts- kommitténs uttalande om att konventionsstaterna under inga omständig- heter bör sänka straffbarhetsåldern under 14 år är ett generellt uttalande, men en ytterst tydlig och kategorisk uppmaning till konventionsstaterna. Till detta kommer enligt Karlstads universitet de uttalanden barnrättskom- mittén riktat mot Sverige specifikt. Linköpings universitet (Barnafrid) hänvisar till att barnrättskommittén betonar att denna typ av lagstiftning ofta motiveras av ett behov att visa handlingskraft i frågor som rör unga lagöverträdare, snarare än att utgå från evidens för hur brottsligheten kan minskas och kanske än viktigare barnperspektivet i rättssystemet. Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid) påpekar att även om kommitténs rekommendationer inte är juridiskt bindande för staterna är de vägledande för hur konventionsstater ska tolka och implementera barn- konventionen och bör ges större tyngd i bedömningen

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar att förslag som för med sig ökade risker för integritetsintrång för barn endast bör genomföras om det finns tungt vägande skäl för dem och att sådan reglering måste vara väl avvägd vad gäller nyttan med åtgärderna i förhållande till vilket inte- gritetsintrång som åtgärderna medför.

Socialstyrelsen anser inte det är tillräckligt belyst och barnrättsligt prövat att de effekter som utredningens konsekvensanalys belyser också kan gälla för 13-åringar. Socialstyrelsen påpekar med anledning av detta att ett år innebär en stor skillnad i ett barns liv och utveckling.

Karlstads universitet anser inte att förslaget är förenligt med proportio- nalitetsprincipen i regeringsformen. Ecpat Sverige ifrågasätter om ett barn som är 13 eller 14 år har den mognad och förståelse som krävs för att till- varata sina rättigheter fullt ut och mot den bakgrunden om kravet på en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen kan anses uppfyllt.

158

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2025/26:246

Barnkonventionen och barnrättskommittén

Barnkonventionen gäller sedan 2020 som svensk lag. Barnkonventionens rättigheter gäller för alla barn, oavsett var de befinner sig under uppväxten. En sänkning av straffbarhetsåldern aktualiserar frågan om åtgärden är oförenlig med barnkonventionen. Enligt Lagrådet kan förslaget inte anses förenligt med barnkonventionen. Det handlar enligt Lagrådet om dels att förslaget inte kan anses motiverat som en sista utväg för att frihetsberöva barn från 13 år, dels att förslaget inte är förenligt med barns rätt till en värdig och barnanpassad kriminalvård, inklusive rätten till utbildning.

Av särskild betydelse för förslaget om sänkt straffbarhetsålder är artikel 40.3 a i barnkonventionen där det anges att en lägsta straffbarhets- ålder ska fastställas. Det framgår inte vilken straffbarhetsåldern bör vara, men som flera remissinstanser påpekar, däribland Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån och Institutet för mänskliga rättigheter, har barnrättskom- mittén berömt de konventionsstater som har en högre lägsta straffbarhets- ålder och uppmanat de stater som har en lägre straffbarhetsålder än 14 år att höja den till 14 år. Kommittén har vidare med hänvisning till artikel 41 uppmanat de stater som har en straffbarhetsålder som är högre än så att under inga omständigheter sänka den. Kommittén pekar härvid på att dokumenterade belägg i fråga om barns utveckling och neurovetenskap visar att mognad och förmåga till abstrakta resonemang fortfarande ut- vecklas hos barn i åldern 12–13 år, eftersom deras frontallober fortfarande utvecklas. Därför är det inte sannolikt att de kan förstå konsekvenserna av sitt agerande eller förstå straffrättsliga förfaranden. Kommittén pekar också på att unga hjärnor fortsätter att utvecklas även efter tonåren, vilket påverkar beslutsfattandet. (Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, p. 22.) Kommittén har slutligen i sina senaste sammanfattande slutsatser och rekommendationer till Sverige från 2023 särskilt uttalat sig om straffbarhetsåldern och uppmanat Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år. Kommittén har vidare i sina senaste slutsatser och rekommendationer till Sverige påmint om sin allmänna kommentar nr 24 (2019) om barnets rättigheter i det straffrätts- liga systemet och gett uttryck för en djup oro över de steg som för när- varande tas för att bl.a. sänka straffmyndighetsåldern. (Barnrättskom- mitténs sammanfattande slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och sjunde periodiska rapport, p. 44 och 45 a).

Uttalanden från FN:s konventionskommittéer har med tiden fått en rela- tivt stark ställning som tolkningsmedel för bl.a. nationella och internatio- nella domstolar. Rekommendationer och allmänna kommentarer från kon- ventionskommittéerna kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, utgöra ett viktigt stöd och ge viss vägledning vid tolkning och till- ämpning av konventionsåtaganden i Sverige. Som Karlstads universitet anför har det vidare betydelse i vilket sammanhang rekommendationen eller uttalandet har gjorts. Att barnrättskommittén som Karlstads univer- sitet för fram har riktat ett specifikt uttalande mot Sverige om straffbar- hetsåldern har sin grund i att det tillsattes en utredning för att se över frågan. Med hänsyn till barnrättskommitténs ståndpunkt i frågan om straff- barhetsåldern framstår det inte som anmärkningsvärt.

159

Prop. 2025/26:246	Regeringen anser att barnrättskommitténs tolkningsuttalanden och spe-
	cifika landrekommendationer till fördragsslutande stater ska tas på allvar.
	Kommittéernas rekommendationer till anslutna stater och allmänna
	kommentarer har dock ingen folkrättslig status och är inte heller juridiskt
	bindande för konventionsstaterna (prop. 2017/18:186 s. 84 och 91). Dessa
	reflekterar dock ofta internationell praxis på området. Uppsala universitet
	(Nationellt centrum för kvinnofrid) påpekar att även om kommitténs
	rekommendationer inte är juridiskt bindande för staterna är de vägledande
	för hur konventionsstater ska tolka och implementera barnkonventionen
	och bör ges större tyngd i bedömningen. Regeringen har förståelse för
	detta. Samtidigt måste de intressen att främja respekt för barns rättigheter
	som ligger bakom barnrättskommitténs uttalanden vägas mot de skäl som
	talar för förslaget om en sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. Bland
	dessa finns framför allt samhällets behov av skydd och intresset av att
	brottsoffer får upprättelse, men även det straffrättsliga systemets legiti-
	mitet och trovärdighet. Som framgår bl.a. avsnitt av 6.1 befinner sig
	Sverige i ett exceptionellt allvarligt läge där allt fler yngre barn begår
	mycket allvarliga brott som påverkar det omgivande samhället i stor ut-
	sträckning. Den pågående utvecklingen innebär att ingripande åtgärder
	behöver vidtas, bl.a. för att skydda de barn som utsätts för den allvarliga
	brottsligheten och dagligen lever i en miljö med hot och våld. Till skillnad
	från vad Linköpings universitet (Barnafrid) antyder motiveras dessa
	åtgärder inte av ett behov att visa handlingskraft.
	Flera remissinstanser påtalar att förslaget om att gå ett steg längre än
	utredningens förslag och sänka straffbarhetsåldern till 13 år innebär att
	Sverige i högre utsträckning frångår barnrättskommitténs rekommenda-
	tioner och uttalanden. Unicef Sverige anför att Sveriges nuvarande ordning
	med en straffbarhetsålder om 15 år inte bara uppfyller kommitténs minimi-
	nivå, utan även utgör ett gott exempel på lagstiftning som utgår från barns
	rättigheter. Att sänka straffbarhetsåldern till 13 år skulle enligt Unicef
	Sverige vara ett tydligt avsteg från Sveriges internationella åtaganden och
	innebära en försvagning av barns rättsliga ställning. Även Ecpat Sverige
	pekar på Sveriges status som ett föregångsland i dessa frågor. Regeringen
	instämmer inte i remissinstansernas synpunkter. Några av regeringens
	mest prioriterade frågor är barnets rätt till frihet från alla former av våld,
	och att skydda barn och unga från att utnyttjas av kriminella. Regeringen
	vidtar, som framgår i bl.a. avsnitt 4 och 6.5, flera åtgärder i syfte att uppnå
	det. Regeringen anser inte, som Unicef Sverige också anför, att den grund-
	läggande synen på barn som rättighetsbärare förändras i och med förslaget.
	Inte heller är avsikten att underminera eller försvaga barnrättskommittén.
	Mot bakgrund av vad som framgår ovan om status och bundenhet när det
	gäller barnrättskommitténs rekommendationer och allmänna kommentarer
	har regeringen dock svårt att, som Bris för fram, se att förslaget om att
	sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott sträcker sig bortom
	det utrymme för självbestämmande som medlemsstaterna har. Samman-
	taget bedömer regeringen inte att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern
	är oförenligt med artikel 40.3.
	Av artikel 41 i barnkonventionen framgår bl.a. att barnkonventionen inte
	ska inverka på bestämmelser som är mer långtgående vad gäller att för-
	verkliga barnets rättigheter och som kan finnas i konventionsstatens lag-
160	stiftning. Om svensk rätt ger ett starkare skydd för barnets rättigheter än

konventionen föreligger alltså inte någon normkonflikt (se Vägledning vid tolkning och tillämpning av FN:s konvention om barnets rättigheter, Ds. 2019:23 s. 69). I detta ligger dock även att en konventionsstat inte får försämra barnets rättigheter med hänvisning till konventionen. I utkastet till lagrådsremiss görs bedömningen att förslaget inte är oförenligt med artikel 41. Institutet för mänskliga rättigheter ifrågasätter den tolkning som görs av artikeln och anser den utgör en missuppfattning av vad som anges i Barnkonventionstutredningens betänkande. Institutet anser heller inte att tolkningen sker i enlighet med Wienkonventionen om traktaträtten. Av Barnkonventionsutredningens betänkande framgår att det strider mot artikel 41 om svenska bestämmelser, som är mer långtgående än barnkon- ventionens bestämmelser, försämras med hänvisning till barnkonven- tionen. Däremot är det enligt betänkandet inte oförenligt med konven- tionen om en stat beslutar om åtgärder som försämrar för barn av andra anledningar än att anpassa lagstiftningen till lägre ställda krav i konven- tionen. (SOU 2020:63 s. 1631–1633, jfr dock barnrättskommitténs resone- mang om en sänkning av straffbarhetsåldern Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, p. 22.) Regeringen delar inte den tolkning Institutet för mänskliga rättigheter gör av Barnkonventionsutredningens analys. Som Barnkonventionsutred- ningen anger tar artikel 41 sikte på om svenska bestämmelser, som är mer långtgående än barnkonventionens bestämmelser, försämras med hänvis- ning till barnkonventionen. Barnkonventionen anger inte vad straffbar- hetsåldern bör vara, det kan alltså ifrågasättas om det ens går att påstå att Sveriges nuvarande reglering om straffbarhetsåldern är mer långtgående än vad som anges i barnkonventionen. Förslaget om sänkt straffbarhets- ålder genomförs vidare inte i syfte att anpassa lagstiftningen till lägre ställda krav i barnkonventionen utan med hänsyn till samhällsutvecklingen som innebär att allt fler yngre barn begår allvarliga brott. Enligt rege- ringens bedömning är förslaget därmed inte oförenligt med artikel 41. Regeringen delar inte heller den uppfattning som Institutet för mänskliga rättigheter framför om att tolkningen inte ligger i linje med Wienkonven- tionens allmänna regel om att ett avtal ska tolkas ärligt.

Barnrättskommittén har uttryckt oro över nationella system med två olika straffbarhetsåldrar beroende på brottets allvar eftersom sådana sys- tem enligt kommittén vanligen införs som svar på påtryckningar från all- mänheten och inte baseras på en rationell kunskap om barns utveckling (Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, p. 26 och 27). Det förslag om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder som nu föreslås innebär att den sänkta straffbarhets- åldern ska omfatta endast brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Förslaget är en direkt konsekvens av det allvarliga läge Sverige befinner sig i där ett fåtal barn begår mycket allvarliga brott. Barnrättskommittén har konsta- terat att principen om barnets bästa utgör både en individuell och en kollektiv rättighet (Allmän kommentar nr 14 [2013] Barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa). Den gäller alltså både åtgärder som rör ett enskilt barn och åtgärder som rör grupper av barn. Förslaget ges för att möta problemet med ett litet antal barn som begår allvarliga brott och framstår som en lämpligare och en mindre ingripande åtgärd jämfört med att genomföra en generell sänkning av straffbar-

Prop. 2025/26:246

161

Prop. 2025/26:246	hetsåldern. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det, trots
	barnrättskommitténs uttalanden, inte är oförenligt med barnkonventionen
	att införa en differentierad sänkning av straffbarhetsåldern. Eftersom reg-
	leringen införs som ett svar på den exceptionella situation som nu råder
	och då det genomförs stora förändringar med avsikten att vända den all-
	varliga brottsutvecklingen ska den särskilda regleringen om sänkt straff-
	barhetsålder som framgår i avsnitt 6.5 tidsbegränsas till att gälla under fem
	år. Som utredningen lyfter är detta motiverat särskilt mot bakgrund av att
	förslaget berör barn.
	När det gäller utredningens förslag om att samma straffprocessuella
	tvångsmedel ska få användas mot personer som har fyllt 14 år och miss-
	tänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straff-
	barhetsålder som mot misstänkta personer som har fyllt 15 år har Civil
	Rights Defenders och Unicef Sverige lyft att sådan tvångsmedelsanvänd-
	ning innebär att barns rättigheter enligt barnkonventionen kränks. Av
	artikel 16 i barnkonventionen framgår att inget barn får utsättas för god-
	tyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem
	eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder
	och sitt anseende. Det anges också att barnet har rätt till lagens skydd mot
	sådana ingripanden eller angrepp. Som framgår av avsnitt 6.3.1 bedöms
	det nödvändigt att brott som omfattas av den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder kan utredas effektivt. En förundersökning bör
	därför få bedrivas på samma villkor mot den som är 13 eller 14 år och som
	misstänks för ett sådant brott som mot en person som har fyllt 15 år, inte
	minst ur ett legitimitets- och trovärdighetsperspektiv. Även om tvångs-
	medelsanvändning under en förundersökning mot personer som är 13 eller
	14 år innebär ett intrång i barns integritet, bedömer regeringen därför att
	sådana åtgärder är proportionerliga och inte oförenliga med artikel 16. (Jfr
	prop. 2024/25:175 s. 68 och s. 95.)
	Barnkonventionen uppställer inget absolut förbud mot att frihetsberöva
	barn. Däremot följer det av artikel 37 (b) att frihetsberövande av ett barn
	endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid (se även
	längre ner under rubriken Regeringsformen och Europakonventionen om
	artikel 5 i Europakonventionen som genom praxis från Europadomstolen
	anses innebära ett krav på att frihetsberövande av ett barn endast får
	användas som en sista utväg och för kortast möjliga och nödvändiga tid).
	Barnrättsbyrån bedömer att det strider mot artikel 37 i barnkonventionen
	att en 14-åring kan bli föremål för ett frihetsberövande i häkte för ett brott
	som det senare visar sig att den inte har uppnått straffbarhetsåldern för.
	Lagrådet anser att frånvaron av en analys av vilka orsaker som kan ligga
	bakom utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten och varför
	Sverige sticker ut jämfört med andra länder, tillsammans med att syftena
	med förslaget om sänkt straffbarhetsålder inte kan antas uppfyllas, innebär
	att förslaget inte är motiverat som en sista utväg. Regeringen instämmer
	inte i dessa bedömningar.
	Som framgår av avsnitt 6.3.2 gäller en särskild mer restriktiv reglering
	vid anhållande och häktning av personer under 18 år. Dessa regler föreslås
	tillämpas på de barn som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder. Regleringen innebär att barn som är 13 eller 14 år bara
	kommer att kunna häktas i absoluta undantagsfall. Risken för felaktiga
162	frihetsberövanden bör därför inte överdrivas. Sådana risker finns även med

dagens reglering i de fall en person exempelvis häktas för ett brott som är häktningsgrundande, men som senare rubriceras om på ett sådant sätt att personen inte längre ska vara häktad. Med dagens reglering förekommer även att en person är häktad för ett brott som han eller hon frikänns från ansvar för. Den enskilde kan i sådana situationer ha rätt till ersättning i enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Som redovisas i avsnitt 6.3.2 delar regeringen inte Lag- rådets bedömning när det gäller anpassningar av häktesverksamheten till personer som omfattas av den särskilda regleringen. De möjligheter till anhållande och häktning som förslaget innebär bedöms sammantaget inte strida mot artikel 37 (b).

Av artikel 37 (b) i barnkonventionen läst tillsammans med bestämmel- serna i artikel 40 följer att påföljdssystemet ska innehålla alternativ som inte innebär frihetsberövande av barnet och att påföljderna ska vara inrik- tade mot åtgärder som främjar barnets återanpassning i samhället. Som framgår i avsnitt 6.2 ska samtliga påföljder som kan tillämpas på lagöver- trädare under 18 år kunna tillämpas på de barn som fyllt 13 år och döms för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder i de fall då förutsättningarna för påföljden är uppfyllda. Dessa påföljder innefattar icke frihetsberövande alternativ som är särskilt anpas- sade efter de behov och förutsättningar som gäller för barn och unga. I de allvarligaste fallen behöver samhället dock tydligt kunna markera grund- läggande gränser genom att tillgripa en frihetsberövande påföljd. Även fängelse ska därför kunna dömas ut för den 13- eller 14-åring som döms för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder. Från den 1 juli 2026 kommer det att finnas särskilda barn- och ungdomsavdelningar inom Kriminalvården där barn som dömts till fän- gelse ska avtjäna sina straff. Kriminalvården har fått i uppdrag att för- bereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga i åldrarna 13– 17 år (Ju2023/02157 och Ju2025/02195). Uppdraget slutredovisades den 1 april 2026. Lagrådet riktar kritik mot att det inte finns något berett underlag för hur verksamheten i fängelserna kommer att organiseras för att tillgodose behoven hos barn som är 13 eller 14 år och bedömer att detta medför att förslaget inte kan anses förenligt med barnkonventionen. Som framgår av avsnitt 6.2 delar regeringen inte Lagrådets bedömning. Genom det förberedelseuppdrag som regeringen har gett till Kriminalvården säkerställs att myndigheten vidtar de åtgärder som krävs före ikraft- trädande för att tillgodose behoven hos barn som är 13 eller 14 år och av- tjänar fängelsestraff. Även remissinstanserna har haft möjlighet att lämna synpunkter på hur anstaltsverksamheten kan behöva anpassas till den nya åldersgruppen eftersom behovet av anpassningar tas upp i det utkast till lagrådsremiss som remitterades. Flera remissinstanser har lämnat syn- punkter i denna fråga.

Lagrådet anser att de repressionshöjningar som förslagen i prop. 2025/26:218 avses leda till innebär att kravet på att frihetsberövande av barn endast får användas för kortast lämpliga tid inte är uppfyllt. Som framgår i avsnitt 6.1 delar regeringen inte Lagrådets bedömning av huru- vida syftena med förslaget om sänkt straffbarhetsålder kan antas bli upp- fyllda genom förslaget och regeringen anser att ytterligare analyser av or- sakerna till brottsutvecklingen inte kan inväntas innan åtgärder vidtas. Det är riktigt att förslagen i prop. 2025/26:218 kan leda till längre straff, t.ex.

Prop. 2025/26:246

163

Prop. 2025/26:246 om förutsättningarna för att tillämpa den föreslagna straffskärpnings- bestämmelsen för brott i kriminella nätverk är uppfyllda. Detta innebär dock inte att kravet enligt artikel 37 (b) inte är uppfyllt. Av artikeln framgår inte vad som är en sista utväg eller vad som är kortast lämpliga tid, utan detta lämnas till respektive stat att avgöra. Som framgår av avsnitt 9 kommer det faktum att den tilltalade var under 18 år vid brottet att kunna beaktas i flera olika avseenden inom ramen för påföljdssystemet. Den tilltalades ungdom kommer att beaktas genom ungdomsreduktionen och de särskilda ungdomspåföljderna ska användas i första hand. Därutöver finns även andra bestämmelser som innebär att den tilltalades ungdom kan få betydelse i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen (se 23 kap. 5 § och 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken). Regeringen anser att regleringen kommer att ligga inom de ramar som barnkonventionen ger.

Sammantaget bedömer regeringen att den särskilda regleringen om straffbarhetsåldern uppfyller de krav som ställs enligt artikel 37 (b) och artikel 40.

Barnrättskommittén har, som Malmö kommun påpekar, uppmanat Sve- rige att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns in- blandning i brottslighet, särskilt organiserad brottslighet (barnrättskom- mitténs sammanfattande slutsatser och rekommendationer om Sveriges kombinerade sjätte och sjunde periodiska rapport, p. 45 c). Ett framgångs- rikt brottsförebyggande arbete förutsätter kunskap om den brottslighet som ska förebyggas och en analys av vilka orsakssamband som finns kring brottsligheten. Det gäller oavsett om det är barn eller vuxna som begår brott. Som framgår av avsnitt 4 har regeringen antagit strategin Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet. Av strategin framgår bl.a. att det brottsförebyggande arbetet på alla nivåer i så stor utsträckning som möjligt ska utgå från evidens och att kunskap om fungerande metoder fortsätter att utvecklas (se Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet, skr. 2023/24:68 s. 8–11).

Sammanfattningsvis bedömer regeringen inte att förslaget om att införa en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder eller förslagen som inne- bär att samma straffprocessuella tvångsmedel ska få användas mot dem som omfattas av regleringen är oförenligt med bestämmelserna i barn- konventionen.

Funktionsrätt Sverige anser att en sänkning av straffbarhetsåldern strider mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsätt- ning. Regeringen delar inte den bedömningen. Av särskild betydelse för förslaget om sänkt straffbarhetsålder är artikel 14 i konventionen. Av artikeln framgår bl.a. att konventionsstaterna ska säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i en- lighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande. Regeringen anser inte att förslaget om sänkt straffbarhetsålder strider mot denna eller någon annan artikel i konventionen. Däremot delar regeringen den oro Funktionsrätt Sverige för fram om att allt fler barn med funktionsnedsättning rekryteras till krimi- nella nätverk. Regeringen tar denna utveckling på största allvar och vidtar

164

och kommer fortsätta vidta åtgärder för att motverka detta (se bl.a. av- snitt 4).

Regeringsformen och Europakonventionen

Som anges i avsnitt 5 finns föreskrifter om grundläggande fri- och rättig- heter för såväl vuxna som barn i regeringsformen och Europakonven- tionen. De grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen får bara begränsas genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är god- tagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen). Av särskild betydelse för förslaget om sänkt straffbarhetsålder är bestämmelserna 2 kap. 6 § första och andra styckena (skydd mot bl.a. hemlig avlyssning och skydd gentemot det all- männa mot betydande intrång i den personliga integriteten) och 2 kap. 8 § i regeringsformen (skydd mot frihetsberövanden). I Europakonventionen återfinns de särskilt relevanta bestämmelserna i artikel 3 som anger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i artikel 5 som bl.a. anger att ingen får berövas friheten utom i särskilt angivna fall och i artikel 8 som bl.a. anger att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Artikel 8 ger inte bara upphov till negativa förpliktelser, utan även positiva skyldigheter att se till att enskilda tillförsäkras skydd för sina rättigheter gentemot andra en- skilda. Det innebär t.ex. att staten i vissa fall kan vara skyldig att införa straffrättslig reglering för att skydda enskilda mot intrång i deras rättig- heter från andra enskilda. Offentliga myndigheter får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag och det får ske endast under förut- sättning att det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till vissa intressen, bl.a. statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Ett fängelsestraff innebär i sig en begränsning av den dömdes rörelsefri- het, en frihet som återfinns i såväl regeringsformen som i Europakonven- tionen. Avseende vuxna intagna utgör fängelsestraffet redan en godtagbar inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna. Att barn och unga som har begått allvarliga brott döms till en frihetsberövande påföljd har också ansetts som en godtagbar inskränkning i dessa rättigheter. Använd- ningen av tvångsmedel innebär vidare en inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter, i bl.a. den enskildes privat och- och familjeliv och skydd gentemot det allmänna mot betydande intrång. Som framgår ovan och i avsnitt 6.3.1 bedöms det dock nödvändigt att en förundersökning kan be- drivas på samma villkor mot den som är 13 eller 14 år och misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder som mot den som har fyllt 15 år. Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder ska endast omfatta allvarliga brott och föreslås vara tillfällig under fem år. Förslaget lämnas som en direkt konsekvens av det läge Sverige befinner sig i med allt fler yngre barn som begår allvarliga brott som påverkar det omgivande samhället. Som framgår ovan kan staten i vissa fall vara skyldig att införa straffrättslig reglering för att skydda en- skilda mot intrång i deras rättigheter från andra enskilda.

Prop. 2025/26:246

165

Prop. 2025/26:246 Med hänsyn till den allvarliga samhällsutvecklingen som föranleder för- slaget om en sänkning av straffbarhetsåldern och förslagen om använd- ningen av straffprocessuella tvångsmedel, bedömer regeringen att de beg- ränsningar förslagen innebär vidtas för att tillgodose ändamål som är god- tagbara i ett demokratiskt samhälle och inte går utöver vad som är nödvän- digt med hänsyn till det ändamål som har motiverat begränsningen.

Lagrådet anser att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbar- hetsålder inte kan antas uppfylla syftena med förslaget och att det finns stora brister i beredningsunderlaget. Enligt Lagrådet talar detta för att kra- vet på att regleringen inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den inte är uppfyllt och att förslaget inte kan anses förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Bestäm- melsen i 2 kap. 21 § regeringsformen innebär att syftet med en viss be- gränsning, i detta fall av skyddet mot frihetsberövande, måste vara god- tagbart och att det inte får gå längre än vad som är nödvändigt för att till- godose sitt ändamål. Ytterst syftar bestämmelsen till att understryka kravet på att lagstiftaren, när en fri- och rättighetskränkande lag beslutas, noga redovisar sin syften (propositionen om ändring i regeringsformen, prop. 1975/76:209 s. 153). Som anförs i avsnitt 6.1 är frågan om vilken straffbarhetsålder som ska gälla främst en kriminalpolitisk fråga. Rege- ringen föreslår att den sänkta straffbarhetsåldern ska avgränsas till att omfatta den allvarliga brottsligheten som behöver adresseras med hänsyn till brottsutvecklingen. Regleringen föreslås även vara tillfällig. Avsikten är alltså att förslaget inte ska gå utöver vad som är nödvändigt. I avsnitt 6.1 redogörs för vilka syften förslaget ska uppnå och regeringen bedömer till skillnad från Lagrådet att dessa syften kan antas bli uppfyllda. Det bör inte krävas att det på förhand finns underlag som visar att en viss åtgärd med full säkerhet kommer att få en viss effekt för att ändringar av straffrätten ska få göras i skärpande riktning. En sådan ordning skulle innebära en betydande inskränkning av lagstiftarens möjligheter att agera. Som fram- går av avsnitt 6.1 delar regeringen inte heller Lagrådets bedömning i fråga om beredningsunderlaget. Regeringen bedömer att förslaget är förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen.

När det gäller Ecpat Sveriges synpunkt om artikel 6 i Europakonven- tionen och rätten till en rättvis rättegång kan nämnas att en 13- eller 14-åring redan i dag kan bli föremål för rättegång vid en bevistalan. Som framgår av avsnitt 6.3.1 och 6.4.1 ska vidare vid handläggningen av brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder de regler som gäller för en person som har fyllt 15 år tillämpas. Såväl LUL som rättegångsbalkens regler och allmänna principer tillgodoser kravet på en rättvis rättegång. Regeringen delar därför inte i Ecpat Sveriges bedöm- ning.

Sammanfattningsvis bedöms förslagen som proportionerliga och för- enliga med de krav som följer av Europakonventionen och regerings- formen.

166

6.7	Övriga ändringar med anledning av att	Prop. 2025/26:246
	straffbarhetsåldern sänks

6.7.1Personuppgiftsbehandling

Regeringens förslag

Uppgifter om den som har fyllt 13 år och som enligt förundersöknings- ledarens bedömning är skäligen misstänkt för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska registreras i misstankeregistret. Regeringens föreskriftsrätt ska omfatta även sådana uppgifter.

Polisens biometriregister över dömda ska få innehålla uppgifter om den som dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unio- nen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit, om han eller hon fyllt 13 år vid tidpunkten för gärningen och mot- svarande gärning i Sverige utgör ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Regeringens bedömning

Uppgifter om den som döms för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska få registreras i belastnings- registret.

Bestämmelsen om att uppgifter i belastningsregistret avseende en dom eller ett beslut som har meddelats i en annan medlemsstat i Euro- peiska unionen och som avser en gärning som någon begått före 15 års ålder inte får lämnas ut annat än till vissa granskningsmyndigheter bör inte ändras.

Samma regler om gallring i belastningsregistret ska gälla för upp- gifter om den som dömts för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som för uppgifter om den som hade fyllt 15 år vid brottet. Detsamma ska gälla för uppgifter om miss- tankar om brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i misstankeregistret.

Uppgifter om den som har fyllt 13 år och misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder eller har lagförts för ett sådant brott ska få behandlas i biometriregistret över misstänkta respektive biometriregistret över dömda.

Utredningens förslag och bedömning
Förslagen och bedömningen från utredningen stämmer i huvudsak överens
med regeringens. Utredningens förslag och bedömning utgår dock från att
den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar endast
14-åringar. Utredningen föreslår ingen föreskriftsrätt för regeringen om att
registrering av uppgifter om misstankar som omfattas av den särskilda
regleringen om sänkt straffbarhetsålder i misstankeregistret ska begränsas
på visst sätt. Utredningens förslag skiljer sig vidare från regeringens på så
sätt att utredningen föreslår att uppgifter om personer som har misstänkts
för ett brott enligt den särskilda regleringen och som avlidit inte ska få	167

Prop. 2025/26:246	behandlas i biometriregistret över misstänkta. Utredningen gör ingen
	bedömning om hur länge uppgifter om personer som har dömts för brott
	som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska
	få behandlas i biometriregistret över dömda.
	Remissinstanserna
	Få remissinstanser yttrar sig särskilt över utredningens förslag och bedöm-
	ning om personuppgiftsbehandling rörande den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder. Rädda Barnen och Malmö universitet avstyrker
	alla följdändringar som en konsekvens av att förslaget om en särskild
	reglering om sänkt straffbarhetsålder avstyrks.
	Bedömning i utkastet till lagrådsremiss
	Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss stämmer i huvudsak överens
	med regeringens förslag och bedömning. I utkastet görs endast bedöm-
	ningar av de lagändringar som bör genomföras men anpassas till att straff-
	barhetsåldern sänks till 13 år. I utkastet tas inte ställning till vilka gall-
	ringsregler som bör gälla för uppgifter om brottsmisstankar och brott som
	omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i belast-
	ningsregistret och misstankeregistret. I utkastet föreslås ingen föreskrifts-
	rätt för regeringen om att registrering av uppgifter om misstankar som
	omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i miss-
	tankeregistret ska begränsas på visst sätt.
	Remissinstanserna
	Få remissinstanser yttrar sig över bedömningen om personuppgiftsbehand-
	ling i utkastet till lagrådsremiss. De som yttrar sig, Idéburna skolors
	riksförbund och Umeå kommun, avstyrker alla ändringar till följd av
	förslaget om sänkt straffbarhetsålder.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning
	Misstankar om brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder bör få registreras
	Misstankeregistret regleras i lagen (1998:621) om misstankeregister och
	syftar till att underlätta tillgången till uppgifter om skälig misstanke om
	brott som behövs i verksamhet hos bl.a. Polismyndigheten, Säkerhets-
	polisen och Åklagarmyndigheten. Dessa myndigheter är i behov av att på
	ett enkelt sätt få tillgång till de uppgifter som krävs för att olika förunder-
	sökningar mot samma person ska kunna samordnas på ett effektivt sätt.
	Syftet är även att uppgifterna i registret ska kunna utnyttjas på annat sätt i
	dessa myndigheters brottsförebyggande och brottsbekämpande verksam-
	het. (Propositionen Polisens register, prop. 1997/98:97 s. 91.) Misstanke-
	registret ska enligt 3 § lagen om misstankeregister innehålla uppgifter om
	den som har fyllt 15 år och som enligt förundersökningsledarens bedöm-
	ning är skäligen misstänkt för bl.a. brott enligt brottsbalken eller annat
	brott för vilket är föreskrivet svårare straff än böter. Enligt 4 § samma lag
	meddelar regeringen närmare föreskrifter om vilka uppgifter registret ska
168	innehålla om den som ska registreras. Som utredningen anför i fråga om

14-åringar är det av stor vikt att de brottsbekämpande myndigheterna som har tillgång till uppgifter i misstankeregistret även har tillgång till sådana uppgifter avseende personer som har fyllt 13 år och som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder.

Utredningen föreslår att det ska införas en ny bestämmelse i lagen om misstankeregister som föreskriver att misstankeregistret ska innehålla upp- gifter om den som har fyllt 14 år och som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt för ett brott som omfattas av den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Regeringen anser att en så- dan bestämmelse bör införas. I enlighet med vad som framgår av utkastet till lagrådsremiss bör den anpassas till att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar även den som har fyllt 13 år. I enlighet med vad utredningen föreslår bör bestämmelsen om att regeringen med- delar närmare föreskrifter om vilka uppgifter misstankeregistret ska inne- hålla ändras så att den omfattar även registreringar som görs med anled- ning av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det är även rimligt att regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, ska få meddela föreskrifter om att registreringen ska begränsas på visst sätt. En sådan ordning föreslås inte av utredningen. Det gäller dock för uppgifter om misstankar avseende personer som har fyllt 15 år enligt 3 § tredje stycket lagen om misstankeregister. Lagändringarna bör, i likhet med den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder, tidsbegränsas att gälla i fem år (se avsnitt 6.5).

Utredningen bedömer att de uppgifter avseende 14-åringar som regi- streras enligt den nya bestämmelsen i 3 a § bör gallras enligt samma förut- sättningar som gäller för personer som har fyllt 15 år. Det innebär att upp- gifter ska gallras bl.a. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av misstanken (13 § lagen om misstankeregister). Regeringen gör samma bedömning som utredningen i fråga om gallring och anser att det även bör omfatta 13-åringar. Det krävs ingen lagändring för att det ska gälla.

Behandling av uppgifter i polisens biometriregister över misstänkta och dömda

Den 1 juli 2025 trädde omfattande ändringar i polisens brottsdatalag i kraft (propositionen Biometri i brottsbekämpningen, prop. 2024/25:37). Lag- ändringarna innebär bl.a. att polisens register över dna-profiler, finger- avtryck och signalement ersattes av nya biometriregister (5 kap. polisens brottsdatalag), bl.a. biometriregistret över misstänkta och biometriregistret över dömda. När den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder in- förs uppkommer frågan vad som ska gälla för behandling i dessa register av uppgifter som rör personer som misstänks eller döms för brott som om- fattas av regleringen.

En första fråga är vad som ska gälla för upptagning och registrering av uppgifter om personer som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

En följd av den bestämmelse i LUL som nu föreslås (38 e §) – som inne- bär att de bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller en person som har fyllt 15 år ska tillämpas avseende barn som

Prop. 2025/26:246

169

Prop. 2025/26:246 har fyllt 13 år och misstänks för brott som omfattas av den särskilda

	regleringen om sänkt straffbarhetsålder (se avsnitt 6.3.1) – är att bio-
	metriska underlag från personer som vid 13 eller 14 års ålder misstänks
	för ett sådant brott kommer att få tas upp i syfte att registrera uppgifterna
	i ett biometriregister enligt 28 kap. 12 a § första stycket 3 och 14 § första
	stycket 2 rättegångsbalken. Enligt 5 kap. 3 § första stycket polisens brotts-
	datalag får uppgifter som anges i 2 § samma kapitel och lag (bl.a. dna
	profiler, fingeravtryck och fotografier) om en misstänkt person registreras
	i biometriregistret över misstänkta, om den misstänkte varit föremål för en
	åtgärd enligt de nämnda bestämmelserna i 28 kap. 12 a eller 14 § rätte-
	gångsbalken. Vidare får sådana uppgifter registreras i biometriregistret
	över dömda, om den som varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a
	eller 14 § rättegångsbalken därefter dömts för ett brott för vilket fängelse
	ingår i straffskalan eller godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant
	brott (5 kap. 4 § första stycket 1 polisens brottsdatalag). Vidare får bio-
	metriregistret över dömda enligt 5 kap. 4 § första stycket 2 polisens brotts-
	datalag innehålla uppgifter som anges i 2 § samma kapitel och lag om en
	person som varit föremål för en åtgärd enligt bl.a. 8 kap. 7 a § fängelse-
	lagen. Av bestämmelsen i fängelselagen följer att Kriminalvården under
	vissa förutsättningar ska ta upp fingeravtryck, salivprov för dna-analys och
	fotografi av ansikte av en intagen vid verkställighet av en dom eller ett
	beslut på fängelse. Det innebär att biometriska uppgifter om personer som
	är misstänkta för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder, eller som har lagförts för ett sådant brott kommer få
	registreras i biometriregistret över misstänkta och biometriregistret över
	dömda under samma förutsättningar som uppgifter om personer som var
	15 år vid ett motsvarande brott. Detta är i enlighet med vad utredningen
	föreslår för 14-åringar och stämmer överens med att barn som är 13 eller
	14 år och som misstänks eller dömts för ett brott som omfattas av den sär-
	skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska behandlas på samma
	sätt som en person som har fyllt 15 år (jfr avsnitt 6.3 och 6.4.1).
	Nästa fråga är hur länge uppgifter om personer som omfattas av den sär-
	skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska få behandlas i registren.
	Enligt 5 kap. 10 och 11 §§ polisens brottsdatalag får uppgifter i bio-
	metriregistret över misstänkta och biometriregistret över dömda inte be-
	handlas längre än tre månader efter det att uppgifterna som ligger till grund
	för registreringen har gallrats ur misstankeregistret enligt lagen om miss-
	tankeregister eller uppgifterna om den dom, det beslut eller det strafföre-
	läggande som ligger till grund för registreringen har gallrats ur belast-
	ningsregistret enligt lagen om belastningsregister. Av dessa paragrafer
	framgår att uppgifter om en registrerad person som har avlidit får behand-
	las som längst tio år efter dödsfallet. I prop. 2025/26:227 föreslås att bio-
	metriska uppgifter från personer som misstänks för att före 15 års ålder ha
	begått ett brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och försök,
	förberedelse och stämpling till sådana brott ska få registreras i biometri-
	registret över misstänkta. Uppgifterna ska få behandlas i registret som
	längst tre månader efter att § 31-utredningen har avslutats utan att en
	bevistalan har väckts eller, om åklagaren väcker en bevistalan, domen eller
	beslutet om bevistalan har fått laga kraft (förslag till ändring i 5 kap. 10 §
	polisens brottsdatalag). I propositionen föreslås också att biometriska upp-
170	gifter från den som vid en bevistalan har förklarats ha begått ett brott enligt

38 § första stycket LUL, dvs. brott med minimistraff om fängelse i fem år eller mer, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, ska få registreras i biometriregistret över dömda, om domen har fått laga kraft. Förslaget i avsnitt 7 om att gränsen i 38 § första stycket LUL sänks från fem till fyra år innebär att biometriska uppgifter från för den som vid en bevistalan har förklarats ha begått ett brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, kommer att få registreras i biometriregistret över dömda, om domen har fått laga kraft. Uppgifterna ska få behandlas i registret som längst fem år efter att domen om bevistalan har fått laga kraft (förslag till ändring i

5kap. 11 § polisens brottsdatalag). Vidare föreslås att uppgifter om en av- liden person som före 15 års ålder misstänks för ett brott eller har för- klarats skyldig till ett sådant brott vid en bevistalan ska, på samma sätt som gäller för personer som har fyllt 15 år, få behandlas i biometriregistret över misstänkta och biometriregistret över dömda i tio år efter dödsfallet.

Utgångspunkten bör vara att uppgifter om någon som misstänks för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder eller har dömts för ett sådant brott ska få behandlas i biometri- registren lika länge som uppgifter om personer som har fyllt 15 år. Utredningen föreslår att den längsta tid för behandling av uppgifter om personer som i 14 års ålder misstänks för brott i biometriregistret över misstänkta ska vara lika lång som för uppgifter om personer som har fyllt

15år. Regeringen bedömer att detta är rimligt även om den särskilda regleringen ska omfatta 13-åringar. Det behövs inte någon lagändring för att åstadkomma det (jfr 5 kap. 10 § polisens brottsdatalag). Utredningen behandlar inte frågan om längsta tid för behandling av uppgifter om per- soner som har dömts för brott som omfattas av den särskilda regleringen i biometriregistret över dömda. I likhet med vad som föreslås gälla för upp- gifter i biometriregistret över misstänkta, bör motsvarande reglering som gäller för uppgifter om personer som hade fyllt 15 år vid brottet gälla för behandling av sådana uppgifter i biometriregistret över dömda. Det behövs inga lagändringar för att åstadkomma detta (jfr 5 kap. 11 § polisens brotts- datalag).

Utredningen föreslår att det införs ett förbud mot att behandla uppgifter om en avliden person som varit misstänkt för ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i biometriregistret över misstänkta. Utredningen berör inte frågan om behandling av uppgifter om avlidna i biometriregistret över dömda. Regeringen bedömer att det är rim- ligt att uppgifter om barn som misstänks ha begått ett brott som omfattas av den särskilda regleringen vid 13 eller 14 års ålder eller döms för ett sådant brott och som har avlidit ska få behandlas i biometriregistret över misstänkta eller dömda under samma förutsättningar som gäller för av- lidna personer som fyllt 15 år vid brottet. Uppgifter om en registrerad person som har avlidit ska alltså få behandlas som längst tio år efter döds- fallet. Bedömningen överensstämmer med vad som i prop. 2025/26:227 föreslås gälla för behandling av uppgifter i biometriregistren över miss- tänkta och över dömda om avlidna personer som misstänks för att ha begått ett allvarligt brott före 15 års ålder eller som vid en bevistalan har för- klarats skyldig till ett sådant brott. Det bör noteras att dessa förslag inte hade lämnats när utredningen redovisade sitt uppdrag. Utredningens för-

Prop. 2025/26:246

171

Prop. 2025/26:246

172

slag till ny bestämmelse i 5 kap. 10 a § polisens brottsdatalag bör därför inte genomföras.

Det finns även bestämmelser om registrering och behandling av upp- gifter om misstänkta och dömda som hänger samman med internationellt rättsligt samarbete. Enligt 5 kap. 4 § första stycket 3 och andra stycket polisens brottsdatalag är det möjligt att i biometriregistret över dömda registrera uppgifter om den som har dömts för ett brott i en annan med- lemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signale- mentsuppgifter har överförts till Sverige. Det gäller dock enbart om mot- svarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år. Utredningen föreslår att regleringen bör omfatta även den som var 14 år vid gärningen om motsvarande gärning i Sverige utgör ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Rege- ringen bedömer att det även i detta avseende finns skäl att behandla barn som är 13 eller 14 år och som har begått brott i en annan medlemsstat i Europeiska unionen på samma sätt som personer som har fyllt 15 år. Utredningens bedömning är därför rimlig och förslaget bör genomföras. Det bör dock anpassas till att den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder omfattar även 13-åringar och en annan lagteknisk lösning bör väljas. Som en följd av att den särskilda regleringen om sänkt straffbar- hetsålder är tidsbegränsad att gälla i fem år och med beaktande av att regeringen väljer en annan lagteknisk lösning än utredningens förslag, bör även ändringen i 5 kap. 4 § andra stycket polisens brottsdatalag tids- begränsas på samma sätt (se avsnitt 6.5).

Det behövs inte några ändringar i lagen om belastningsregister

Belastningsregistret regleras i lagen (1998:620) om belastningsregister och innehåller uppgifter bl.a. om den som genom dom, beslut, strafföre- läggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott (3 §). Även uppgifter om domar och beslut som har meddelats utomlands ska i vissa fall föras in i registret (4 och 4 a §§ lagen om belastnings- register). Uppgifter i registret ska enligt 17 § lagen om belastningsregister gallras bl.a. om den registrerade har avlidit eller, om uppgifterna avser ett fängelsestraff, tio år efter frigivningen. Om uppgifterna avser ungdoms- vård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, ska de gallras tio år efter domen eller beslutet eller fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder innebär att uppgifter om den som lagförts till följd av den regleringen kommer att registreras i belastningsregistret. En sådan ordning framstår enligt regeringen som ändamålsenlig med hänsyn till att uppgifter om att en person har gjort sig skyldig till brott fyller en viktig funktion i de brottsbekämpande myndig- heternas verksamhet, hos de allmänna domstolarna och för Kriminal- vården vid verkställighet. Det gäller avseende såväl 13- som 14-åringar. Vidare anser regeringen att det är rimligt att samma gallringsregler gäller för uppgifter om brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som för uppgifter om brott som begåtts av någon som hade fyllt 15 år vid brottet. Det krävs inte några ändringar i lagen om belastningsregister för att den ordningen ska gälla.

Uppgifter om en dom eller ett beslut som har meddelats i en annan med- lemsstat i EU ska under vissa förutsättningar föras in i belastningsregistret (4 a § lagen om belastningsregister). Enligt 6 § tredje stycket lagen om belastningsregister ska uppgifter om sådana domar och beslut dock som huvudregel inte lämnas ut till andra myndigheter om uppgifterna avser en gärning som någon har begått innan han eller hon har fyllt 15 år. Sådana uppgifter får endast lämnas ut till vissa granskningsmyndigheter om de behövs vid deras tillsyn över Polismyndighetens personuppgiftsbehand- ling. Även om regleringen är kopplad till att straffbarhetsåldern är 15 år föreslår utredningen ingen ändring i den. Enligt utredningen är det näm- ligen mycket osannolikt att någon under 15 år som åtalas och döms för ett brott i Sverige som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder redan tidigare har dömts för motsvarande brott i ett annat EU-land som tillämpar en lägre straffbarhetsålder än 15 år. Som ytterligare skäl för att avstå från att ändra bestämmelsen anför utredningen att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder föreslås vara tids- begränsad.

Om 6 § tredje stycket inte ändras innebär det att uppgifter om brott som en svensk medborgare begått före 15 års ålder och döms för i en annan medlemsstat inte heller fortsättningsvis kommer kunna lämnas ut till exempelvis allmänna domstolar. Däremot kommer uppgifter om en dom eller ett beslut om den som vid 13 eller 14 års ålder begått ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som meddelats i Sverige kunna lämnas ut. En sådan ordning innebär att svenska medborgare som vid 13 eller 14 års ålder döms i andra medlemsstater i EU för brott som motsvarar brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i detta avseende inte kommer att behandlas på samma sätt som jämnåriga personer som döms för sådana brott i Sverige. Regeringen bedömer dock att ett mycket litet antal svenska medborgare kan komma att beröras. Det har inte heller framkommit att den nuvarande ordningen leder till problem för svenska myndigheter. Mot den bak- grunden och med beaktande av att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är tidsbegränsad anser regeringen, i enlighet med utred- ningens bedömning, att bestämmelsen inte bör ändras.

Jämförelser i register som inte förs i brottsutredande syfte

Det förekommer att biometriska uppgifter registerförs för annat än brotts- utredande syfte. Ett exempel på det är Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Enligt bestämmelser i 9 kap. utlännings- lagen får Migrationsverket eller Polismyndigheten i vissa fall ta en ut- lännings fingeravtryck och fotografi. Sedan den 1 juli 2025 är det, vid för- undersökning om vissa allvarliga brott, tillåtet att använda automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse i Migrationsverkets register (prop. 2024/25:37 s. 207 och 208). Jämförelser av uppgifter i registret om fingeravtryck och ansiktsbilder får dock göras endast beträffande den som har fyllt 15 år. Brottsutvecklingen talar för att de brottsbekämpande myn- digheterna behöver fler effektiva verktyg för att utreda brott. En möjlighet att jämföra spår i brottsutredningar med biometriska uppgifter från barn under 15 år som finns lagrade i Migrationsverkets register skulle kunna bidra till att okända gärningsmän kan identifieras i fler fall. Utredningen

Prop. 2025/26:246

173

Prop. 2025/26:246 bedömer emellertid att det i nuläget inte finns skäl att göra någon ändring i den regleringen såvitt gäller uppgifter om personer som förekommer i registren och som inte har fyllt 15 år och lämnar inget förslag. Mot den bakgrunden saknas det tillräckligt underlag för att i detta lagstiftnings- ärende överväga en sådan reglering.

	6.7.2	Följdändringar

	Regeringens förslag
	Med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straff-
	barhetsålder för allvarliga brott ska följdändringar göras i lagar som rör
	internationellt rättsligt samarbete.
	Regeringens bedömning
	Hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder
	bör få användas mot personer som har dömts till sådana påföljder med
	stöd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.
	Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder föranleder inte
	några ändringar i andra regleringar som har 15-årsgränser. Den sänkta
	straffbarhetsåldern medför vidare ingen ändring när det gäller gränsen
	för sexuellt självbestämmande.

	Utredningens förslag och bedömning
	Förslagen och bedömningen från utredningen stämmer delvis överens med
	regeringens förslag och bedömning. Utredningen överväger inte om lagen
	(2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande
	påföljder ska få användas mot personer som dömts för brott som omfattas
	av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Utredningens
	förslag och bedömning utgår vidare från att den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder ska omfatta den som har fyllt 14 år.
	Remissinstanserna
	Få remissinstanser yttrar sig särskilt över utredningens förslag och bedöm-
	ning om övriga författningsändringar till följd av den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder. Rädda Barnen och Malmö universitet avstyr-
	ker alla följdändringar som en konsekvens av att förslaget om en särskild
	reglering om sänkt straffbarhetsålder avstyrks. Säkerhets- och integritets-
	skyddsnämnden för fram att frågan om hemliga tvångsmedel ska kunna
	användas enligt lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa fri-
	hetsberövande påföljder även mot personer som har dömts till påföljder
	med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder behöver
	belysas. Ecpat Sverige understryker vikten av att den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder inte leder till att barn bestraffas för frivilligt
	sex mellan jämnåriga. Åklagarmyndigheten anför att det kan bli svårt för
	allmänheten, och i synnerhet för de barn som berörs, att förstå varför grän-
	sen för sexuellt självbestämmande är 15 år, när barn förväntas ta straff-
174	rättsligt ansvar för vissa allvarliga brott när de är 14 år.

Bedömning i utkastet till lagrådsremiss

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss stämmer överens med regerin- gens förslag och bedömning. I utkastet görs endast bedömningar av de lagändringar som bör genomföras men anpassas till att straffbarhetsåldern sänks till 13 år.

Remissinstanserna

Remissinstanserna yttrar sig inte över bedömningen i fråga om följd- ändringar i utkastet till lagrådsremiss.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Följdändringar i lagar om internationellt rättsligt samarbete

Utredningen föreslår att ett antal bestämmelser i lagar som rör internatio- nellt rättsligt samarbete ska anpassas till förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder.

Sverige har inom ramen för såväl det EU-rättsliga samarbetet som andra delar av det internationella rättsliga samarbetet infört lagar som innehåller bestämmelser som reglerar t.ex. överlämnande och utlämning för brott till andra länder och överförande av verkställighet av brottmålsdomar. Det straffrättsliga samarbetet inom EU bygger på principen om ömsesidigt er- kännande av domar och beslut i brottmål. Detta innebär att medlems- staterna som utgångspunkt inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället verkställa dem, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella regleringar. I några av lagarna finns det dock en möjlighet att vägra att verkställa, överlämna eller vidta andra åtgärder om den person som framställan rör var under 15 år när brottet begicks, s.k. vägransgrunder. Vägransgrunderna kan vara fakultativa (icke-tvingande) eller obligatoriska (tvingande).

I lagarna som rör internationellt rättsligt samarbete finns ett antal bestämmelser som utgår från en straffbarhetsålder om 15 år. Detta gäller t.ex. 2 kap. 4 § 1 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och 2 kap. 5 § 1 lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Nämnda paragrafer innehåller bestämmelser med obligatoriska vägransgrunder som innebär att ett överlämnande från Sverige ska vägras om gärningen ägde rum innan den eftersökte hade fyllt 15 år. Som framgår av avsnitt 6.1 varierar straffbarhetsåldern inom EU. Det finns länder som har såväl högre som lägre straffbarhetsålder än Sverige. Förslaget om att straffbarhets- åldern ska sänkas till 13 år för vissa brott innebär att Sverige kan ställas inför en situation där Sverige med stöd av 15-årsgränsen i lagen om över- lämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska vägra ett utlämnande av t.ex. en 14-åring som dömts för mord, trots att personen enligt regeringens förslag skulle kunna dömas för mord i Sverige. Eftersom en medlemsstat inte får vägra att överlämna för en gärning som den eftersökte skulle ha dömts för i det verkställande landet, finns det därför skäl att ändra 2 kap. 4 § 1 lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder så att regleringen överensstämmer med det som föreslås gälla i fråga om straffbarhetsålder. När det gäller lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Prop. 2025/26:246

175

Prop. 2025/26:246 uppkommer visserligen inte samma problem, eftersom de övriga nordiska länderna har 15 år som straffbarhetsålder. Regelverken bör dock vara konsekvent utformade. Även 2 kap. 5 §1 lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder bör därför ändras.

I lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen finns bestäm- melser som utgår från en straffbarhetsålder om 15 år. I lagen om erkän- nande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen finns bestämmelser med obligatoriska vägransgrunder som inne- bär att en utländsk dom inte får erkännas och verkställas om den dömde vid tidpunkten för brottet inte fyllt 15 år. I lagen finns även bestämmelser som rör frågor om tvångsmedel när den berörda personen inte fyllt 15 år. I lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Euro- peiska unionen finns det vidare en bestämmelse med en obligatorisk vägransgrund, som innebär att en dom på frivårdspåföljd inte får erkännas och verkställas om den dömde vid tidpunkten för brottet inte hade fyllt 15 år. (3 kap. 4 § 5, 15 § andra stycket och 19 § andra stycket i den först- nämnda lagen och 3 kap. 4 § 5 i den andra.) Samtliga bestämmelser inne- bär att Sverige, med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder, kan försättas i en situation där verkställighet kan vägras eller tvångsmedel inte får användas trots att det hade varit möjligt enligt svensk lagstiftning. Bestämmelserna ska därför ändras så att reg- leringen överensstämmer med det som föreslås gälla i fråga om straffbar- hetsålder. Även om det är osannolikt att något av de allvarliga brott som i Sverige har ett minimistraff om fyra års fängelse eller mer, och därmed kan leda till en straffrättslig påföljd för en 13-åring, enbart skulle leda till bötesstraff i ett annat land, bör även regleringen i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, an- passas med anledning av den ändrade straffbarhetsåldern för vissa brott (3 kap. 11 § 3).

Även i lagen om internationell verkställighet i brottmål (3 kap. 4 § 6, 14 § andra stycket, 18 § andra stycket och 5 kap. 2 § 5) och i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet finns bestämmelser som utgår från en straffbarhetsålder om 15 år (5 § 3). Den förstnämnda lagen innehåller bestämmelser med såväl obligatoriska vägransgrunder som frågor om tvångsmedel. I den andra lagen finns en bestämmelse med en fakultativ vägransgrund. I likhet med ovan nämnda bestämmelser innebär den nuvarande regleringen att Sverige kan komma att vägra verkställighet av en påföljd eller t.ex. en begäran om häktning trots att motsvarande åtgärder hade varit möjliga med stöd av förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder. Det är inte ändamåls- enligt. Bestämmelserna bör därför ändras så att regleringen överens- stämmer med det som föreslås gälla i fråga om straffbarhetsålder.

Slutligen finns i lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen en bestäm- melse med en obligatorisk vägransgrund som innebär att ett beslut om övervakningsåtgärder inte får erkännas och följas upp i Sverige om brottet som beslutet avser ägde rum innan den misstänkte hade fyllt 15 år (3 kap. 4 § 4). Även denna reglering kan leda till att ett utländskt beslut

176

om övervakningsåtgärder från en annan medlemsstat inte får erkännas och följas upp trots att motsvarande åtgärder hade varit tillåtna i Sverige för en person som fyllt 13 år med stöd av den särskilda regleringen om straffbar- hetsåldern. Bestämmelsen bör därför anpassas med anledning av den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Den 3 mars 2026 beslutade regeringen prop. 2025/26:144 där det före- slås att lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ersätts med en ny lag om nordisk verkställighet i brottmål. Förslaget är utformat så att det inte behöver göras någon ändring av lagen med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder. Dessa lagändringar föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 1 juli 2026.

Ändringarna i lagarna om internationellt rättsligt samarbete innebär att

13- eller 14-åringar som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer att kunna överlämnas och utlämnas för brott till andra länder. Förslagen innebär också att 13- eller 14-åringar kan få verk- ställigheten av en påföljd de dömts till enligt den regleringen överförd från Sverige. De innebär även att 13- eller 14-åringar som dömts till en påföljd utomlands kan få påföljden överförd till Sverige. Såvitt känt förekommer överlämning och utlämning av t.ex. 15-åringar inte i någon större utsträck- ning i dag. Inte heller överförande av verkställighet som avser så unga personer torde förekomma i någon större omfattning.

Sammantaget bör ett antal ändringar göras i lagar om internationellt rättsligt samarbete så att de är anpassade till vad som föreslås gälla enligt förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder till 13 år.

Hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövade påföljder bör få användas mot personer som har dömts till sådana påföljder

Den 1 juli 2024 infördes lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verk- ställa frihetsberövande påföljder (propositionen Bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden, prop. 2023/24:108). Enligt 3 och 4 §§ i den lagen får hemlig övervakning av elektronisk information och hemlig data- avläsning som gäller kommunikationsövervaknings- eller platsuppgifter under vissa förutsättningar användas för att lokalisera en person som är dömd till fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård i syfte att möjliggöra verkställighet av påföljden. Samtidigt infördes en möjlighet att enligt 27 kap. 19 c § rättegångsbalken och 6 b § lagen om hemlig data- avläsning använda sådana tvångsmedel mot någon som är anhållen eller häktad för vissa brott i syfte att möjliggöra verkställighet av frihets- berövandet.

Som anges i avsnitt 6.3.2 bedömer regeringen att det är rimligt att hem- liga och preventiva tvångsmedel ska kunna användas på ett likvärdigt sätt mot alla personer som kan dömas till påföljd. Detsamma bör enligt rege- ringen gälla hemliga tvångsmedel som används för att verkställa frihets- berövanden och frihetsberövande påföljder avseende den 13- eller 14-åring som döms för brott med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straff- barhetsålder. Som framgår av avsnitt 6.3.1 föreslår regeringen att det ska införas en ny bestämmelse i LUL, 38 e §, som innebär att de bestämmelser som gäller för misstänkta som har fyllt 15 år ska gälla för den som miss- tänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt

Prop. 2025/26:246

177

Prop. 2025/26:246 straffbarhetsålder. En följd av den bestämmelsen är att även anhållna och häktade barn som vid 13 eller 14 års ålder misstänks för sådana brott som omfattas av regleringen kommer att kunna bli föremål för vissa hemliga tvångsmedel i syfte att frihetsberövandet ska kunna verkställas enligt 27 kap. 19 c § rättegångsbalken. Någon ytterligare reglering behövs inte. Utformningen av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder och bestämmelserna i 3 och 4 §§ lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder innebär vidare att personer som har dömts till fängelse eller rättspsykiatrisk vård till följd av ett begånget brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer att kunna utsättas för vissa hemliga tvångsmedel i syfte att påfölj- den ska kunna verkställas. Det behöver inte införas någon särskild bestäm- melse om detta i lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.

178

Gränsen för sexuellt självbestämmande ändras inte

Ett par remissinstanser påpekar att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder väcker frågor om åldern för sexuellt självbestäm- mande. Åldern för sexuellt självbestämmande är 15 år, dvs. samma som straffbarhetsåldern. Det anges inte uttryckligen i lag utan följer av utform- ningen av sexualbrotten mot barn i 6 kap. brottsbalken. När det gäller sexualbrotten är det bara brotten grov våldtäkt (6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken) och grov våldtäkt mot barn (6 kap. 4 § tredje stycket brotts- balken) som har så pass höga minimistraff att de kommer att omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Övriga sexualbrott har lägre minimistraff än fängelse fyra år. Minimistraffet för våldtäkt och våldtäkt mot barn av normalgraden är t.ex. tre år. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer alltså inte att leda till att personer som är 13 eller 14 år och har frivilligt sexuellt umgänge med varandra, kommer att kunna dömas för våldtäkt mot barn, även om de objektiva förutsätt- ningarna för brottet är uppfyllda för var och en av dem. I sammanhanget kan dessutom nämnas att det följer av 6 kap. 5 § brottsbalken att om brottet våldtäkt mot barn anses som mindre grovt med hänsyn till omständig- heterna vid brottet, döms i stället för sexuellt utnyttjande av barn. Bestäm- melsen ska tillämpas restriktivt, men omfattar typiskt sett fall där två per- soner, varav den ena är strax under 15 år, frivilligt har samlag med varandra (se propositionen En ny sexualbrottslagstiftning, prop. 2004/05:45 s. 144). I 6 kap. 14 § första stycket brottsbalken finns vidare en ansvars- frihetsregel som innebär att det bl.a. avseende sexuellt utnyttjande av barn inte ska dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt. Som Ecpat Sverige betonar, innebär detta att frivilligt sexuellt umgänge mellan jämnåriga personer under 15 år som har kommit i allt väsentligt lika långt i sin mognad alldeles oavsett minimi- straff inte kommer att vara straffbart. När det gäller Åklagarmyndighetens synpunkt om att det kan bli svårt för allmänheten att förstå varför gränsen för sexuellt självbestämmande och straffbarhetsåldern för vissa allvarliga brott inte överensstämmer kan det konstateras att den som i dag misstänks för att före 15 års ålder ha begått våldtäkt eller våldtäkt mot barn kan bli

Prop. 2025/26:246	7	Regleringen om bevistalan ska ändras

	Regeringens förslag
	Gränsen för när åklagaren ska väcka en bevistalan enligt presumtions-
	regeln ska sänkas till fängelse i fyra år.
		En dom i vilken domstolen funnit det utrett att barnet har begått
	brottet ska registreras i belastningsregistret. Uppgifterna ska gallras ur
	registret fem år efter domen. Uppgifterna ska även gallras om högre rätt
	funnit att den registrerade inte har begått det brott bevistalan avser.

	Utredningens förslag
	Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens.
	Remissinstanserna
	En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte eller har inte några in-
	vändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Brottsförebygg-
	ande rådet (Brå), Brottsofferjouren, Hovrätten för Västra Sverige och
	Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Kalmar län pekar på att för-
	slaget skulle innebära att fler mål om bevistalan initieras, vilket utgör en
	tydlig reaktion från samhället och kan ha en brottsförebyggande effekt,
	eftersom fler barn kan förväntas få sociala åtgärder. Ecpat Sverige avstyr-
	ker förslaget om att sänka gränsen för presumtionsregeln, men anser att
	det är bättre än att sänka straffbarhetsåldern. Rädda Barnen bedömer att
	en ändring av regelverket för bevistalan är mer träffsäker för att stärka
	brottsoffrets ställning, jämfört med att sänka straffbarhetsåldern. Skövde
	kommun anser inte att förslaget skulle ha någon positiv påverkan på barn
	med kriminellt beteende i behov av socialt stöd utan snarare det motsatta
	då barnet tidigt skulle utsättas för en situation som starkt kan prägla den
	unges och omgivningens bild av den unge negativt. Åklagarmyndigheten
	anser att det saknas skäl för att sänka nivån för presumtionsregeln och
	pekar bl.a. på att regelverket är förhållandevis nytt och ännu inte utvär-
	derats. Åklagarmyndigheten för även fram att utredningen inte gör några
	överväganden om huruvida den föreslagna ändringen får någon betydelse
	för bedömningen av om synnerliga skäl föreligger.
		Ett fåtal remissinstanser yttrar sig i fråga om utredningens förslag att en
	fällande dom i mål om bevistalan ska registreras i belastningsregistret.
	Borås tingsrätt tillstyrker förslaget. Civil Rights Defenders, som avstyrker
	förslaget, för fram att en registrering i belastningsregistret generellt sett
	har negativa konsekvenser för individen och allvarligt kan hämma åter-
	anpassningen till samhället, bl.a. genom att begränsa möjligheterna till
	utbildning och arbete. Även Unicef påpekar detta. Integritetsskydds-
	myndigheten anser att det kan finnas ett behov av att föra register över de
	fall där bevistalan förts mot barn som har begått allvarliga gärningar, men
	konstaterar att det är fråga om särskilt integritetskänsliga personuppgifter
	och att en registrering av uppgifterna kan få betydelse för barnet i fram-
	tiden. Myndigheten anser därför att det i den fortsatta beredningen är nöd-
	vändigt att säkerställa att uppgifterna om bevistalan mot barn inte sprids i
180	större utsträckning än vad som är strikt nödvändigt och att det bör över-

vägas om det bör införas bestämmelser som begränsar rätten att få ut de Prop. 2025/26:246 aktuella uppgifterna. Åklagarmyndigheten tillstyrker utredningens förslag

och pekar på att fördelarna med att snabbt kunna göra en slagning i belast- ningsregistret för att få fram sådan information överväger eventuella nack- delar med sådan registrering.

Civil Rights Defenders bedömer att förslaget om registrering står i direkt motsättning till rekommendationer från barnrättskommittén som uttryck- ligen avrått stater från att vidta sådana åtgärder. Kommittén har även rekommenderat att uppgifter om barn automatiskt ska raderas ur brotts- registret när barnet fyller 18 år.

Skälen för regeringens förslag

Gränsen för presumtionsregeln ska sänkas

Som framgår av avsnitt 6.4 finns regleringen om bevistalan i 38 § LUL. Åklagaren ska enligt presumtionsregeln i första stycket väcka bevistalan om det är fråga om brott med minimistraff om fängelse i fem år eller mer eller om det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott. Även om det är föreskrivet lindrigare straff får enligt andra stycket en bevistalan väckas om det finns synnerliga skäl. Synnerliga skäl kan finnas om det är fråga om flera allvarliga brott som sammantaget har ett mycket högt straffvärde eller om det är fråga om ett enstaka brott som har ett påtagligt högt straffvärde. Synnerliga skäl kan också finnas om brottet har utgjort ett led i brottslighet som utövats i organiserad form. I begreppet synnerliga skäl ligger att bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. (prop. 2022/23:78 s. 73 och 74). När regleringen om bevistalan ändrades 2023 och åklagaren gavs en självständig initiativrätt bedömdes att en pre- sumtionsregel knuten till minimistraffet fängelse fem år var väl avvägd. Genom det minimistraffet skulle de allra allvarligaste brotten, som mord, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt, grovt rån och grov mord- brand, omfattas av presumtionsregeln (prop. 2022/23:78 s. 36).

Av Åklagarmyndighetens statistik över antal väckta bevistalan under 2025 framgår att bevistalan i allt större uträckning väcks avseende brott med lägre minimistraff än fem års fängelse. Det handlar i dessa fall om bl.a. grov misshandel, rån, grovt vapenbrott och allmänfarlig ödeläggelse. Talan väcks då med stöd av undantagsbestämmelsen om synnerliga skäl. Att bevistalan numera i allt större utsträckning väcks för brott med lägre minimistraff än vad som omfattas av presumtionsregeln, trots att undan- tagsbestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt, talar för att det bör övervägas om gränsen för presumtionsregeln bör sänkas. Även den allvar- liga brottsutvecklingen där allt fler yngre barn begår allvarliga brott talar i den riktningen. I likhet med Länsstyrelsen i Kalmar län anser regeringen att tidiga och tydliga reaktioner är viktiga för att markera att samhället inte accepterar brottslighet, inte heller hos unga, och för att bidra till att återföra den unge till ett socialt välfungerande liv. Att möjligheten att väcka bevistalan, som Åklagarmyndigheten för fram, är förhållandevis nytt och inte har utvärderats ännu utgör inget starkt skäl mot att sänka gränsen för presumtionsregeln och därmed anpassa regleringen till hur den tillämpas i praktiken. En sänkning av gränsen i presumtionsregeln innebär inte att bedömningen av om synnerliga skäl finns förändras, utan de uttalanden

181

Prop. 2025/26:246 som gjorts i förarbetena till 38 § tredje stycket LUL ska alltjämt ge väg- ledning för den bedömningen.

Som framgår av avsnitt 6.1 föreslås att straffbarhetsåldern ska sänkas för brott med minimistraff om fängelse fyra år. Regeringen delar inte Ecpat Sveriges och Rädda Barnens uppfattning att förändringen av presumtions- regeln för bevistalan bör ske som ett alternativ till att sänka straffbarhets- åldern utan anser att det finns goda skäl för att genomföra utredningens förslag samtidigt som den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder införs. Som utredningen anför är det lämpligt att presumtionsregeln motsvarar tillämpningsområdet för den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.

Sammantaget anser regeringen liksom utredningen att gränsen för pre- sumtionsregeln i 38 § första stycket LUL bör sänkas till att omfatta brott som har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Liksom med nuvarande regleringen ska även försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott omfattas.

En fällande dom i mål om bevistalan ska registreras i belastningsregistret

Som framgår av avsnitt 6.7.1 regleras frågor om belastningsregistret i lagen (1998:620) om belastningsregister. Ett av ändamålen för belast- ningsregistret är att de brottsbekämpande och rättsvårdande myndig- heterna ska få tillgång till de uppgifter som behövs i verksamheten (2 § lagen om belastningsregister). Belastningsregistret innehåller uppgifter om den som genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot har ålagts påföljd för brott, ålagts förvandlingsstraff för böter, fått påföljdseftergift vid allvarlig psykisk störning, meddelats åtalsunder- låtelse eller meddelats vissa kontaktförbud eller tillträdesförbud (3 § lagen om belastningsregister). Närmare reglering om vilka uppgifter belast- ningsregistret ska innehålla om den som registreras finns i 2–9 §§ förord- ningen (1999:1134) om belastningsregister. Vem som har rätt att få upp- gifter från registret regleras i 6–14 §§ lagen om belastningsregister och utgår från tre kategorier: svenska myndigheter, enskilda och utländska myndigheter. Vad gäller svenska myndigheter har vissa myndigheter rätt att få del av fullständiga uppgifter. Andra myndigheter har rätt att få upp- gifter om vissa kategorier av påföljder eller brott. För samtliga myndig- heter som har rätt att få uppgifter ur registren gäller en behovs- och pro- portionalitetsprincip (7 § lagen om belastningsregister). Gallring av upp- gifter i belastningsregistret regleras i 16–18 §§ lagen om belastnings- register. Uppgifter om fängelse gallras som utgångspunkt tio år efter fri- givning. Om den dömde var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten gallras uppgifter om domar på ungdomsövervakning, ungdoms- vård, ungdomstjänst, villkorlig dom och skyddstillsyn som utgångspunkt fem år efter domen eller beslutet. Uppgifter om den som lagförts med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer att registreras i belastningsregistret (se avsnitt 6.7.1).

Enligt gällande regelverk registreras inte uppgifter i belastningsregistret om en dom genom vilken domstolen efter en bevistalan funnit att någon har gjort sig skyldig till ett brott. Utredningen föreslår att denna ordning

ändras. Frågan om registrering av minderåriga övervägdes i samband med

182

införandet av bl.a. belastningsregistret då ett antal remissinstanser för- ordade att så skulle ske, i vart fall vid allvarlig brottslighet. Eftersom den brottslighet ett barn misstänks för registreras i socialtjänstens akt ansågs behovet av sådan registrering tveksamt. Det beaktades också att en polis- utredning inte ledde fram till något slutligt avgörande i skuldfrågan. Någon reglering om registrering av minderåriga infördes därför inte. (propo- sitionen Polisens register, prop. 1997/98:97 s. 78 och 79). Sedan frågan övervägdes har den allvarliga brottsligheten bland barn under 15 år ökat markant och regleringen om bevistalan tillämpas i allt högre utsträckning. Som utredningen anför fyller uppgifterna om att en person har gjort sig skyldig till ett brott en viktig funktion inom rättsväsendets myndigheter, t.ex. hos Åklagarmyndigheten för beslut om förundersökning, åtal och utfärdande av strafföreläggande. I de fall ett barn har funnits skyldig till ett brott genom en bevistalan handlar det i regel om ett allvarligt brott, eller i de fall bevistalan väckts med stöd av synnerliga skäl, om flera brott med högt straffvärde eller t.ex. att brottet begåtts inom ramen för organiserad brottslighet. Detta talar med styrka för att utredningens förslag bör genom- föras.

Integritetsskyddsmyndigheten anser att det i och för sig kan finnas ett behov av sådan registrering som utredningen föreslår, men pekar på att det bör övervägas om det ska införas bestämmelser som begränsar rätten att få ut de aktuella uppgifterna. Rätten att få uppgifter ur belastningsregistret är som framgår ovan reglerat i lag och förordning. Endast vissa myn- digheter har i dag tillgång till fullständiga uppgifter ur registret. Andra aktörer har endast rätt till uppgifter ur registret om en viss påföljd har dömts ut. En fällande dom i ett mål om bevistalan kommer till skillnad från en fällande dom i ett brottmål inte att leda till någon påföljd. Rätten att få uppgifter om en dom om bevistalan ur belastningsregistret kommer alltså redan därigenom att vara begränsad. De närmare formerna för till- gång till uppgifter ur registret regleras som utgångspunkt på förordnings- nivå.

Utredningen föreslår att uppgifter om en dom i ett mål om bevistalan ska gallras efter fem år. Detta ligger i linje med vad som gäller för de särskilda ungdomspåföljderna och framstår som rimligt. Förslaget om att upp- gifterna ska gallras efter fem år kommer, förutsatt att barnet inte begår nya brott under tiden, innebära att uppgifterna gallras när den som uppgifterna avser är i övre tonåren. Som utredningen föreslår ska uppgifterna också gallras om högre rätt funnit att den registrerade inte har begått det brott bevistalan avser.

Civil Rights Defenders menar att barnets möjligheter till utbildning och arbete kan hämmas till följd av registreringen och anser att förslaget står i motsättning till barnrättskommitténs uttalanden. Regeringen delar inte denna bedömning. Barnrättskommittén har rekommenderat att konven- tionsstaterna bör avstå från att föra in uppgifter om ett barn, eller om en person som var ett barn när brottet begicks, i offentliga brottsregister. Kommittén har även anfört att införandet av sådana uppgifter i register som inte är offentliga men som försvårar möjligheter till återanpassning bör undvikas. (Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, p. 69 och 71.) Belastningsregistret är inte något offentligt brottsregister och med hänsyn till att uppgifterna enligt förslaget ska gallras efter fem år bedömer regeringen att risken för att

Prop. 2025/26:246

183

frågorna nyligen behandlats respektive analyserats, men har inte några	Prop. 2025/26:246
synpunkter på förslaget.
Ett antal remissinstanser anser att ungdomsreduktionen för unga myn-
diga inte ska avskaffas. Bland dessa finns Civil Rights Defenders, Barn-
ombudsmannen, Brottsförebyggande rådet (Brå), Knivsta kommun,
Socialstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och Riksförbundet frivilliga
samhällsarbetare. Några remissinstanser, exempelvis Linköpings Uni-
versitet (Barnafrid) och Socialstyrelsen, pekar på den psykologiska och
neurologiska forskningen som visar att barn och unga har sämre förmåga
att bedöma konsekvenser av sitt beteende och sämre utvecklad förmåga
till impulskontroll. Civil Rights Defenders påpekar även att personer i
åldersgruppen 18–20 år är särskilt känsliga för frihetsberövanden. Bland
andra Barnombudsmannen och Brå anför att det saknas skäl för en gene-
rellt ökad straffrättslig repression för åldersgruppen och att förslagen
riskerar att få kontraproduktiva effekter för det återfallsförebyggande
arbetet. Sveriges advokatsamfund hänvisar till att forskning visar att unga
vuxna, på grund av sin ålder och mognadsgrad, är särskilt mottagliga för
rehabiliterande insatser och att strängare straff ofta riskerar att motverka
deras återanpassning till samhället. Även Knivsta kommun anför att för-
slaget riskerar att genom ett alltför generellt grepp försvåra många ungas
återanpassning i samhället. Institutet för mänskliga rättigheter framför att
förslaget innebär ett stort avsteg från behandlingen av unga vuxna i straff-
processen och från rehabiliteringssyftet i svensk straffrätt.
Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) anför att förslaget
har ett tillämpningsområde som är alltför vidsträckt i relation till vad man
enligt utredningen vill åstadkomma och att en regel som tar sikte på brott
i kriminella nätverk hade varit att föredra framför en förändring av hela
systemet. Även Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet
ifrågasätter rimligheten i att lägga fram förslaget då det inte tillkommit
några forskningsrön som ger stöd för skärpta påföljder. Fackförbundet ST
anser att det saknas en genomgång av för- och nackdelarna med förslaget
och en bedömning av vilken faktisk effekt förslaget kan förväntas medföra
på lång sikt. Malmö kommun påpekar att man bör följa upp eventuella
effekter av strängare straff på nationell nivå innan det blir aktuellt att helt
avskaffa ungdomsreduktionen för åldersgruppen 18–20 år. Hovrätten för
Västra Sverige anför på ett mer generellt plan att underlaget för utred-
ningens förslag inte är tillräckligt för att ligga till grund för så ingripande
förändringar.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Ungdomsreduktionen avskaffas för unga myndiga
Som framgår av avsnitt 4 ska den tilltalades ungdom beaktas särskilt vid
straffmätningen om han eller hon inte har fyllt 21 år (29 kap. 7 § brotts-
balken). Ungdomsreduktionen bestäms som utgångspunkt i kvotdelar i
relation till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare. Enligt den ord-
ningen har strafflängden efter ungdomsreduktion för en lagöverträdare
som har fyllt 18 år motsvarat omkring hälften av ett tänkt straff för en
vuxen (ca 50 procent) och för en lagöverträdare som fyllt 19 år respektive
20 år har strafflängden ansetts motsvara omkring två tredjedelar (ca
65 procent) respektive fyra femtedelar (80 procent) av ett tänkt straff för	185

Prop. 2025/26:246	en vuxen (se bl.a. NJA 2025 s. 233). Ungdomsreduktionen är sedan
	januari 2022 avskaffad för unga myndiga vid allvarlig brottslighet
	(prop. 2021/22:17). Enligt nuvarande lagstiftning ska den som är 18–20 år
	behandlas som andra myndiga lagöverträdare vid straffmätningen om det
	för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om det är
	fråga om försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att
	avslöja eller förhindra ett sådant brott, eller om brottets straffvärde uppgår
	till fängelse i ett år eller mer (29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken).
	Som bland andra Linköpings Universitet (Barnafrid) och Socialstyrelsen
	påpekar har särbehandlingen av unga lagöverträdare sin grund i att unga
	personer anses ha en mindre utvecklad ansvarsförmåga och därmed sämre
	möjligheter att fatta korrekta beslut och förstå de fulla konsekvenserna av
	sitt handlande. Det finns dock inte någon generell och allmänt giltig gräns
	för när en person nått erforderlig mognadsgrad och i flera avseenden anses
	den tillräckligt utvecklad i anslutning till myndighetsåldern, vilken i
	Sverige är 18 år. Myndighetsåldern har betydelse på flera olika områden,
	både för vilket ansvar en person har för sina handlingar och för hans eller
	hennes rättigheter och skyldigheter. I flera länder som kan jämföras med
	Sverige är åldern 18 år allmänt vedertagen för att skilja mellan barn och
	vuxna i straffrättsligt hänseende. Det är också vid den åldern en person
	enligt barnkonventionen ska betraktas som vuxen (jfr artikel 1). Vid en
	jämförelse med övriga nordiska länder kan den svenska regleringen om
	särbehandling av lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år vidare anses för-
	hållandevis långtgående. Någon motsvarighet till det svenska systemet
	med ungdomsreduktion vid straffmätningen för denna åldersgrupp finns
	inte i något annat nordiskt land, även om det i vissa av dem finns särskilda
	regler om villkorlig frigivning för lagöverträdare under 21 år (se avsnitt 4).
	Som Domstolsverket och Justitiekanslern påpekar gjordes i
	prop. 2021/22:17 bedömningen att det fortfarande fanns skäl att särbe-
	handla unga myndiga när det gäller brottslighet som är mindre allvarlig.
	Sedan dess har inriktningen för kriminalpolitiken förändrats, bl.a. i fråga
	om att utdömda straff på ett bättre sätt måste återspegla brottslighetens
	allvar och då inte bara avseende brott i kriminella nätverk. Det finns alltså
	anledning att omvärdera ställningstagandet.
	Att myndiga personer kan begå brott och få sina straff kraftigt nedsatta
	riskerar enligt regeringen att undergräva straffsystemets trovärdighet och
	legitimitet. Ordningen kan även innebära att behovet av samhällsskydd
	inte tillgodoses och leda till stötande resultat från ett brottsofferperspektiv.
	Detta gäller även vid sådana brott som i dag inte omfattas av undantaget
	om allvarlig brottslighet. Regeringen delar därför inte Barnombuds-
	mannens och Brås uppfattning att det saknas skäl för en ökad straffrättslig
	repression avseende denna åldersgrupp. I linje med vad som konstateras i
	avsnitt 4 bedömer regeringen inte heller att det finns skäl att, som Malmö
	kommun för fram, följa upp eventuella effekter av strängare straff innan
	ungdomsreduktionen för unga myndiga avskaffas.
	Regeringen bedömer att utredningen gjort en utförlig genomgång av
	regelverket som avser unga lagöverträdare. Till skillnad från Hovrätten för
	Västra Sverige anser regeringen att underlaget för att lägga fram förslaget
	är tillräckligt. Vad bland andra Sveriges advokatsamfund anför om unga
	lagöverträdares mottaglighet för rehabiliterande insatser och återanpas-
186	sning till samhället utgör inte tillräckliga skäl mot att avskaffa ungdoms-

reduktionen i åldersgruppen 18–20 år. Detsamma gäller Civil Rights Defenders påpekande om att personer i den åldersgruppen är särskilt känsliga för frihetsberövanden. Att ungdomsreduktionen avskaffas för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år innebär inte att icke frihets- berövande påföljder med rehabiliterande inslag utesluts. Sådana påföljder kommer kunna dömas ut i samma utsträckning som för andra myndiga lagöverträdare (se dock nedan om förslagen i lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem). Sedan den 1 januari 2026 har vidare möj- ligheterna att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning utö- kats (prop. 2024/25:202). Inom ramen för en sådan verkställighet har Kriminalvården en allmän skyldighet att under verkställigheten utöva nog- grann tillsyn över den dömde och fortlöpande hålla sig informerad om hans eller hennes personliga förhållanden. Verkställigheten ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott.

Sammantaget anser regeringen att ungdomsreduktionen för lagöver- trädare i åldersgruppen 18–20 år helt bör avskaffas i enlighet med utred- ningens förslag.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att avskaffa straffrabatten för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år vid återfall i brott (bet. 2019/20:JuU30 punkt 14, rskr. 2019/20:177), om att regeringen ska återkomma med ett lagförslag som innebär att straff- rabatten för unga myndiga lagöverträdare slopas för samtliga brott (bet. 2021/22:JuU5 punkt 4, rskr. 2021/22:36) och om att regeringen ska återkomma med ett lagförslag som innebär att straffrabatten för unga myndiga lagöverträdare slopas för samtliga brott (bet. 2021/22:JuU27 punkt 17, rskr. 2021/22:273). Genom förslaget i detta avsnitt om att den tilltalades ungdom inte längre ska beaktas särskilt vid straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år anser regeringen att tillkänna- givandena är tillgodosedda och därmed slutbehandlade.

Straffmätning och påföljdsval för lagöverträdare i åldern 18–20 år påverkas

Att unga myndiga inte ska tillgodoräknas någon ungdomsreduktion inne- bär att alla personer som begått ett brott efter 18 års ålder ska behandlas som vuxna vid straffmätningen. Eftersom ungdomsreduktionen redan har avskaffats för unga myndiga vid allvarlig brottslighet kommer förslaget att få betydelse endast vid sådan mindre allvarlig brottslighet som inte redan omfattas av 29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken.

Såvitt avser brott som bestraffas med böter påverkar förslaget endast fall där straffvärdet överstiger 30 dagsböter eftersom ungdomsreduktion inte görs i dag om straffvärdet är 30 dagsböter eller ligger på penningbotsnivå (se NJA 2014 s. 658). När det gäller bötesbrott med ett högre straffvärde än 30 dagsböter kommer förslaget innebära att antalet dagsböter ska be- stämmas på samma sätt som för andra myndiga lagöverträdare.

När det gäller fall då straffvärdet ligger på fängelsenivå kommer dagens modell med reduktion inte längre att tillämpas. Utgångspunkten för valet av påföljd blir därför, som för andra myndiga lagöverträdare, brottslig- hetens straffvärde eller, i den mån någon av straffmätningsgrunderna är tillämpliga, straffmätningsvärdet (29 kap. 4–5 a §§ brottsbalken).

Prop. 2025/26:246

187

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens. Utred- ningens förslag har delvis en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

En majoritet av de remissinstanser som yttrar sig tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Brottsföre- byggande rådet (Brå), Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institu- tionsstyrelse (SiS), Hovrätten för Västra Sverige, Borås tingsrätt, Göte- borgs tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, Södertörns tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsstyrelserna i Dalarnas, Hallands, Kalmar och Västra Götalands län.

Åklagarmyndigheten ställer sig tveksam till utredningens förslag och framhåller att det är viktigt att påföljdssystemet ger utrymme för att välja påföljder som är väl avvägda i förhållande till bl.a. den enskildes behov. Myndigheten anser att det förhållandet att det är möjligt att besluta om vård enligt LVU för den som har fyllt 18 år men inte 20 år, och att sådan vård kan användas som grund för påföljden ungdomsvård, talar för att behålla möjligheten att använda denna påföljd för lagöverträdare som är över 18 år.

Några remissinstanser avstyrker utredningens förslag. Bland dessa finns Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges advokatsam- fund, Civil Rights Defenders och Idéburna Skolors Riksförbund. Social- styrelsen anser att alternativet att döma ut ungdomsvård till unga myndiga bör behållas, eftersom det är av stor vikt att den vård som socialtjänsten bedriver enligt LVU för denna grupp kan fullföljas. Sveriges Kommuner och Regioner framhåller att det redan i dagens bestämmelser finns en begränsning för när ungdomsvård kan dömas ut för personer över 18 år. Sveriges advokatsamfund påpekar att socialtjänsten har ansvar för unga personer fram till dess att de fyller 21 år och att en person som begår brott efter det att denne har fyllt 18 år, men innan denne har fyllt 21 år, kan ha behov av en samlad vårdinsats för att komma till rätta med sin problematik och för att inte begå nya brott. Sveriges advokatsamfund framhåller vidare att genom att ta bort möjligheten till att erhålla insatser av socialtjänsten och i stället döma den unge till en annan påföljd, kan den unge bli utan vård, och pågående insatser för den unge kan brytas upp.

Botkyrka kommun och Civil Rights Defenders påpekar att förslaget främst motiveras av andra reformer där man frångår principen om att sär- behandla unga lagöverträdare. Civil Rights Defenders framhåller att den typen av argument tenderar att bli cirkulära då varje tidigare steg i en mer repressiv ordning kan användas för att legitimera steg i samma riktning utan att det görs någon djupare analys av konsekvenser för barns och ungas rättigheter.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner framstår det som rättsosäkert ur den enskildes perspektiv att det ska krävas särskilda skäl för att döma till ungdomsvård då brottet begicks före 18-årsdagen, men där domstolens handläggningstid innebär att domen meddelas därefter. Civil Rights Defenders påpekar att barnrättskommittén har rekommenderat att de kon- ventionsstater som genom undantag tillåter att vissa barn behandlas som vuxna lagöverträdare ändrar sina lagar för att säkerställa att deras rättskip-

Prop. 2025/26:246

189

Prop. 2025/26:246

190

ningssystem för barn tillämpas fullt ut på ett icke-diskriminerande sätt för alla som vid tidpunkten då brottet begås ännu inte har fyllt 18 år. Mot bak- grund av barnrättskommitténs rekommendationer anser Civil Rights Defenders att det inte bör krävas särskilda skäl för att döma en person som var under 18 år när brottet begicks till ungdomsvård, oavsett om han eller hon hunnit fylla 18 år vid tidpunkten för domen.

Skälen för regeringens förslag

De särskilda ungdomspåföljderna är som utgångspunkt förbehållna per- soner som inte fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet. Till skillnad från vad som gäller för ungdomstjänst och ungdomsövervakning är det dock möj- ligt att döma någon till ungdomsvård för brott som begåtts efter det att han eller hon fyllt 18 år om det finns särskilda skäl för det. Det finns vidare inget hinder mot att bestämma påföljden till ungdomsvård för brott som begåtts före 18 års ålder trots att domen meddelas efter att personen fyllt 18 år, så länge domen meddelas före 21 års ålder (32 kap. 1 § första stycket brottsbalken). Mot bakgrund av att lagöverträdare som fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet som utgångspunkt bör behandlas som andra myndiga lagöverträdare, föreslår utredningen att ungdomsvård inte ska kunna dömas ut när en lagöverträdare har begått brott efter det att han eller hon har fyllt 18 år. Utredningens förslag är i linje med regeringens uppfatt- ning att unga myndiga lagöverträdare inte längre ska särbehandlas i det straffrättsliga systemet (se avsnitt 8.1).

Som några remissinstanser påpekar, bland andra Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund, förekommer det att personer som har fyllt 18 år är föremål för vård eller åtgärder enligt socialtjänstlagen (2025:400) eller LVU. Det är också av den anledningen som det finns en möjlighet att döma den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år till ungdoms- vård (se prop. 2021/22:17 s. 47 och 62). Åklagarmyndigheten framhåller att det förhållandet att det är möjligt att besluta om vård enligt den social- rättsliga lagstiftningen för den som har fyllt 18 år men inte 20 år talar för att behålla möjligheten att välja ungdomsvård som påföljd för den som är över 18 år. Även Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund anser att det är av stor vikt att vårdinsatserna för lagöverträdare som har fyllt 18 år kan fortsätta. Att sådana socialrättsliga insatser inte längre kan ges inom ramen för en påföljd för den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år utgör inte något hinder mot att de vid behov sätts in vid sidan av påföljdssystemet. Mot denna bakgrund, och med beaktande av att lag- överträdare i åldersgruppen 18–20 år framöver kommer att behandlas som andra myndiga lagöverträdare vid straffmätningen, finns det inte längre några sakliga skäl att behålla möjligheten att kunna döma unga myndiga lagöverträdare till ungdomsvård.

Ibland förekommer det att någon har begått brott före 18 års ålder men har hunnit fylla 18 år när han eller hon döms. I den situationen får påfölj- den bestämmas till ungdomstjänst eller ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det (se 32 kap. 2 § andra stycket och 3 a § andra stycket brottsbalken). Som utredningen föreslår bör detta gälla även för ungdomsvård. Sveriges Kommuner och Regioner anser att en ordning där det ska krävas särskilda skäl för att döma till ungdomsvård kan framstå som rättsosäker ur den enskildes perspektiv i de fall där domstolens hand-

läggningstid innebär att domen meddelas efter 18-årsdagen. Civil Rights Defenders framhåller vidare, med hänvisning till vad barnrättskommittén rekommenderar, att det inte bör krävas särskilda skäl för att döma en person som var under 18 år när brottet begicks till ungdomsvård, oaktat att denne hunnit fylla 18 år vid tidpunkten för domen. Enligt barnrättskom- mitténs rekommendationer bör de konventionsstater som genom undantag tillåter att vissa barn behandlas som vuxna lagöverträdare ändra sina lagar för att säkerställa att deras rättskipningssystem för barn tillämpas fullt ut på ett icke-diskriminerande sätt för alla som vid tidpunkten då brottet begås ännu inte har fyllt 18 år (Allmän kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, p. 30). Förslaget innebär inte att det är uteslutet att döma den som vid domstillfället fyllt 18 år till ungdomsvård, men förutsätter att det finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att brottet begåtts före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter det att den unge har fyllt 18 år. Ett annat exempel kan vara att det framstår som lämpligast att låta pågående vårdinsatser mot den unge enligt socialtjänstlagen eller LVU fortgå under förutsättning att åtgärderna framstår som tillräckligt ingri- pande. (Jfr prop. 2021/22:17 s. 62 och 63.) I det här sammanhanget kan även nämnas att det i lagrådsremissen Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan, som beslutas samma dag som denna proposition, föreslås att det ska införas en ny lag enligt vilken socialnämnden ska få besluta om insatser till barn och unga när samtycke saknas och att tillämpningsområdet för ungdomsvård utvidgas till att omfatta insatser enligt den föreslagna nya lagen (se bl.a. avsnitt 10.2). Om de förslagen genomförs kan det inte uteslutas att pågående insatser enligt den föreslagna nya lagen i ett enskilt fall kommer anses så pass ingripande att även det skulle kunna utgöra särskilda skäl för att döma en person som har fyllt 18 år vid domstillfället till ungdomsvård.

Motsvarande reglering finns redan för ungdomstjänst och ungdomsöver- vakning, och den bedöms vara tillräcklig för att tillgodose behovet av sär- behandling för unga lagöverträdare som har uppnått myndighetsålder vid domstillfället. Regeringen anser inte att kravet på särskilda skäl är ofören- ligt med barnrättskommitténs rekommendationer. Även fortsättningsvis bör den som har fyllt 21 år när domen meddelas inte kunna dömas till ungdomsvård.

Sammantaget anser regeringen att det inte längre ska vara möjligt att döma någon till ungdomsvård för brott som begåtts efter 18 års ålder. Den som döms för brott som begåtts före 18 års ålder men som fyllt 18 men inte 21 år när domen meddelas ska kunna dömas till ungdomsvård endast om det finns särskilda skäl för det. Med anledning av att denna ändring görs i 32 kap. 1 § brottsbalken bör bestämmelserna i nuvarande tredje– femte styckena i den paragrafen placeras i två nya paragrafer för att under- lätta tillämpningen.

Prop. 2025/26:246

191

Prop. 2025/26:246 8.3

Unga myndiga ska inte särbehandlas i domstol

192

Regeringens förslag

Lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska inte längre särbehandlas vid handläggningen i domstol.

Följdändringar ska göras i tullbefogenhetslagen och lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen tar dock inte ställning till tullbefogenhetslagen (2024:710) eller lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte över förslaget. Borås tingsrätt är positiv till förslaget och anför dels att det är en rimlig följd- ändring, dels att det bättre stämmer överens med dagens rättstillämpning. Även Göta hovrätt anför att förslaget framstår som rimligt och att det kan medföra viss lättnad för domstolarna, även om den inte bör överskattas. Göteborgs tingsrätt pekar på att en konsekvens av förslaget är att också skyndsamhetskravet för denna åldersgrupp tas bort, vilket är problematiskt eftersom det rör sig om förhållandevis unga personer. Även Hovrätten för Västra Sverige pekar på frågan om skyndsamhet och anför att ungdomar generellt befinner sig i ett sådant skede i livet där det är av särskild vikt att samhällets reaktion på brottet sker snabbt och att en prövning i domstol inte dröjer. Justitiekanslern anser inte att det framstår som självklart att reglerna behöver ändras som en konsekvens av att ungdomsreduktionen avskaffas och påpekar att det finns anledning att närmare analysera behovet och konsekvenserna av förslaget.

Skälen för regeringens förslag

I LUL finns särskilda bestämmelser om rättegången för lagöverträdare som inte fyllt 21 år. Lagen innehåller bestämmelser om handläggningen hos Polismyndigheten, åklagare och domstol och kompletterar rättegångs- balkens bestämmelser (1 § LUL). Bestämmelserna om särbehandlingen av unga lagöverträdare i LUL utgår från den tilltalades ålder vid tidpunkten för rättegången medan bestämmelserna om särbehandlingen av unga lag- överträdare i 29 kap. 7 § brottsbalken utgår från den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet. Bestämmelserna har dock ett nära samband med varandra.

Av LUL framgår bl.a. att mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt 21 år ska handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål, om detta inte möter hinder. Det- samma gäller i fråga om nämndemän. Undantag görs för mål som rör brott på vilket endast böter kan följa (25 § LUL). Mål mot den som inte har fyllt 21 år ska vidare om möjligt sättas ut till handläggning på ett sådant sätt att

målet inte drar till sig uppmärksamhet, om målet avser brott på vilket fängelse kan följa, och dessa mål får handläggas inom stängda dörrar, om offentlighet vid förhandlingen är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för (27 § LUL). Mål mot den som inte har fyllt 21 år ska alltid behandlas skyndsamt (29 § LUL) och domen ska avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen, om det inte möter synnerliga hinder (30 § LUL). Även en ansökan om resning som avser den som inte har fyllt 21 år ska handläggas skyndsamt (41 § LUL).

Ovan nämnda bestämmelser har tillkommit vid olika tillfällen och mot olika bakgrund. Kravet på skyndsamhet har motiverats med att det inte bör gå för lång tid mellan brott och reaktion när brottet har begåtts av en ung person (prop. 1964:10 s. 162 och propositionen Handläggning av ung- domsmål, prop. 1994/95:12 s. 87). Regleringen om att särskilt utsedda domare ska handlägga ungdomsmål motiverades bl.a. med att det ansågs värdefullt att en domare får särskild kunskap och stor erfarenhet av ung- domsmål och att dessa domare kunde förväntas vara väl insatta i kriminella ungdomars särskilda problem för att finna den adekvata påföljden (prop. 1994/95:12 s. 83). Att domen bör avkunnas i ungdomsmål handlar om att domen kan förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han eller hon får ta del av domen muntligt och med rättegången i färskt minne. Det ansågs vidare viktigt att rättens ordförande närmare kunde förklara domens innebörd och framhålla betydelsen av att denne iakttar vad som är föreskrivet i domen (prop. 1994/95:12 s. 90).

Regeringens förslag om att 29 kap. 7 § brottsbalken ska ändras och att ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldern 18–20 år helt ska avskaf- fas innebär att denna åldersgrupp fortsättningsvis kommer att behandlas som andra vuxna vid straffmätningen. Även om den som har fyllt 18 år i undantagsfall kan dömas till en ungdomspåföljd kommer åldersgruppen som utgångspunkt behandlas som vuxna även vid påföljdsvalet (se när- mare i avsnitt 8.2). I likhet med Borås tingsrätt och Göta hovrätt anser regeringen att en naturlig följd av detta är att även den särreglering som finns i LUL ändras till att omfatta endast lagöverträdare under 18 år.

Det kan visserligen argumenteras för att det i vissa enskilda fall kan fin- nas anledning att särbehandla en myndig lagöverträdare, t.ex. om personen nyligen fyllt 18 år. Detta gäller som Göteborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige påpekar framför allt i fråga om skyndsamhetskravet. Sam- tidigt framstår det enligt regeringen inte som rimligt eller ändamålsenligt att fortsatt särbehandla alla som har fyllt 18 men inte 21 år när personen i alla andra straffrättsliga och processuella avseenden inte ska särbehandlas. Skyndsamhetskravet under förundersökningen gäller exempelvis endast personer upp till 18 år (4 § LUL). En konsekvens av de förslag regeringen lämnar i avsnitt 8.2 är att det inte kommer bli aktuellt att bestämma påfölj- den till ungdomsvård för en lagöverträdare som har fyllt 18 år när domen ska meddelas annat än i undantagsfall. Behovet av skyndsamhet i straff- processen för att minska tiden mellan att brottet begås och att socialrätts- liga insatser sätts in minskar alltså ytterligare för unga myndiga. Det bör även beaktas att ett generellt krav på skyndsamhet för vissa måltyper kan innebära att andra mål får prioriteras ned.

Sammanfattningsvis bör bestämmelserna i LUL om särbehandlingen av unga vid handläggningen i domstol ändras i enlighet med utredningens förslag så att de omfattar endast lagöverträdare som inte fyllt 18 år.

Prop. 2025/26:246

193

version 22 JUNO], kommentaren till 5 § lagen om Skatteverkets brotts- bekämpande verksamhet).

Förslaget om att ungdomsreduktionen för unga myndiga ska avskaffas helt innebär att personer i åldern 18–20 år som utgångspunkt ska behand- las som andra myndiga vid straffmätning och påföljdsval. Åldersgruppen ska enligt regeringens förslag inte heller särbehandlas i domstol med stöd av LUL. Det finns mot den bakgrunden inte längre skäl att särbehandla unga myndiga inom Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. Bestämmelsen i 5 § lagen om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet bör därför i enlighet med utredningens förslag ändras så att enbart miss- tänkta som inte har fyllt 18 år undantas. Detta föranleder också följdänd- ringar i 17 § skattebrottslagen.

Socialtjänstens verksamhet

Som framgår bl.a. av avsnitt 4 är en viktig del i arbetet för att förebygga och motverka brottslighet att berörda myndigheter har möjlighet att dela information i tillräcklig utsträckning. Av 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, framgår att sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Sekretessen hindrar inte att en uppgift som rör en enskild som inte fyllt 21 år lämnas till Polismyn- digheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket, om det på grund av konkreta omständigheter finns risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet, och det med hänsyn till planerade eller pågående insatser för den unge eller av andra särskilda skäl inte är olämpligt att uppgiften lämnas ut (10 kap. 18 a § OSL). Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av att det ansågs viktigt att myndigheter som samverkar i brottsbekämpande syfte kan utbyta information med varandra, inte minst vid samverkan som rör ungdomar (propositionen Samverkan för att förebygga ungdomsbrotts- lighet, prop. 2011/12:171). I april 2025 utvidgades bestämmelsen bl.a. på så sätt att det numera inte krävs en bedömning av om en uppgift kan antas bidra till att förhindra brott för att den ska få lämnas ut (prop. 2024/25:65 s. 136). En ny bredare sekretessbestämmelse infördes vidare den 1 decem- ber 2025 som ytterligare förbättrar myndigheters möjligheter att utbyta uppgifter som omfattas av sekretess (10 kap. 15 a § OSL). Regeringen bedömde i samband med att denna bestämmelse infördes att det saknades skäl att göra några andra ändringar i 10 kap. OSL. Utredningen gör bedöm- ningen att det inte finns skäl att ändra bestämmelsen i 10 kap. 18 a § OSL med anledning av att lagöverträdare i åldern 18–20 år i fortsättningen inte ska särbehandlas straffrättsligt.

Av förarbetena till 10 kap. 18 a § OSL framgår att den straffrättsliga sär- behandlingen av personer som ännu inte fyllt 21 år var ett av flera skäl till att samma åldersgräns valdes för den sekretessbrytande bestämmelsen. Ett annat skäl var att vård enligt LVU kan pågå som längst till dess att per- sonen fyller 21 år (prop. 2011/12:171 s. 29 och 30). Detta talar för att bestämmelsen bör lämnas oförändrad. Det kan också konstateras att även om lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år kommer att omfattas av sam- ma regler som andra myndiga lagöverträdare vid straffmätningen kommer det fortfarande finnas ett visst utrymme att i undantagsfall döma lagöver-

Prop. 2025/26:246

195

Prop. 2025/26:246 trädare som fyllt 18 år när domen ska meddelas till någon av de särskilda ungdomspåföljderna (se avsnitt 8.2). De särskilda ungdomspåföljderna innebär att den unge under verkställigheten på olika sätt har kontakt med socialtjänsten och behovet av att även i fortsättningen kunna bryta sekre- tessen i de fall som anges ovan finns därför kvar. Mot denna bakgrund delar regeringen utredningens bedömning att bestämmelsen inte bör änd- ras. Detta gäller även med beaktande av övriga lagändringar som genom- förts under senare tid för att utöka myndigheternas möjligheter att utbyta information. Bestämmelsen i 10 kap. 18 a § OSL bör därför inte ändras. Det innebär att socialtjänsten även fortsättningsvis kommer kunna lämna sekretessbelagda uppgifter som rör personer i åldersgruppen 18–20 år till Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket i brottsförebyggande syfte.

Regeringen delar utredningens bedömning att ändringar inte heller bör göras beträffande socialnämndens möjlighet att utse en särskilt kvalifi- cerad kontaktperson för en person som inte fyllt 21 år om denne begär eller samtycker till det eller beträffande den kommunala skyldigheten att till- handahålla möjlighet till medling vid brott där gärningsmannen är i åldern 18–20 år (13 kap. 7 § andra stycket jämförd med 21 kap. 1 § och 18 kap. 9 § socialtjänstlagen [2025:400]).

	9	Skärpta straff för lagöverträdare under
		18 år
	9.1	Ungdomsreduktionen bör minska

	Regeringens bedömning
	Ungdomsreduktionen för lagöverträdare under 18 år bör minska.

	Utredningens bedömning
	Bedömningen från utredningen stämmer överens med regeringens.
	Remissinstanserna
	Remissutfallet är blandat när det gäller utredningens bedömning att ung-
	domsreduktionen för lagöverträdare under 18 år bör minska. Ett stort antal
	remissinstanser tillstyrker eller har inte några invändningar mot bedöm-
	ningen. Bland dessa finns Borås tingsrätt, Brottsofferjouren, Brottsoffer-
	myndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt,
	Kriminalvården, Linköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, länsstyrelserna i
	Hallands och Västerbottens län, Myndigheten för ungdoms- och civil-
	samhällesfrågor, Polismyndigheten, Sveriges Domareförbund, Säkerhets-
	polisen, Södertörns tingsrätt och Åklagarmyndigheten. Borås tingsrätt
	framhåller att en minskad ungdomsreduktion framstår som en naturlig
	följd av att ungdomsreduktionen för unga myndiga avskaffas. Flera
196	remissinstanser instämmer i att ungdomsreduktionen inte bör avskaffas

helt vid allvarlig brottslighet. Bland dessa finns Barnombudsmannen, länsstyrelserna i Dalarnas, Kalmar, Skåne, Västra Götalands och Öster- götlands län, Malmö kommun, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kom- muner och Regioner och Umeå kommun.

Domstolsverket och Hovrätten för Västra Sverige anser att berednings- underlaget inte är tillräckligt för att ligga till grund för så ingripande för- ändringar och påpekar särskilt att det saknas en redogörelse för forskning på området. Bland andra Justitiekanslern och Tullverket, ifrågasätter om en minskad ungdomsreduktion är ändamålsenligt och proportionerligt sett till det i direktivet angivna syftet att minska gängbrottslighet. Justitie- kanslern framhåller att brott som unga lagöverträdare gör sig skyldiga till ofta är ett uttryck för ungdomligt oförstånd och bristande mognad, så som butiksstölder, skadegörelse, misshandel utan försvårande inslag och mindre allvarliga narkotikabrott. Tullverket påpekar att en minskad ung- domsreduktion kommer att leda till höjda straff även för barn utan koppling till gängrelaterad brottslighet. Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) och Jämställdhetsmyndigheten föreslår att den min- skade ungdomsreduktionen bör begränsas till viss typ av brottslighet. Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) framhåller att om det problem som ska adresseras är allvarlig brottslighet inom kriminella nät- verk, vore det att föredra att införa en regel som specifikt riktar in sig på sådana fall, snarare än att genomföra en förändring av hela systemet. Jämställdhetsmyndigheten anser att den minskade ungdomsreduktionen bör begränsas till vålds- och sexualbrott.

Flera remissinstanser påtalar att det med anledning av pågående refor- mer på straffrättens område är svårt att överblicka effekterna av en minskad ungdomsreduktion. Bland dessa finns Borås tingsrätt, Brotts- förebyggande rådet (Brå), Institutet för mänskliga rättigheter, Malmö tingsrätt, Statskontoret, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt. Bland andra Brå och Östersunds tingsrätt framhåller att det inte går att förutse var repressionsnivån kommer att hamna med anledning av Straff- reformutredningens förslag.

Ett antal remissinstanser invänder mot utredningens bedömning med hänvisning till att repressionshöjningar inte är rätt väg att gå. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Brå, Civil Rights Defenders, Ecpat Sverige, Fackförbundet ST, Institutet för mänskliga rättigheter, Linköpings uni- versitet (Barnafrid), Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, Social- styrelsen, Statens institutionsstyrelse (SiS), Stockholms universitet (Krimi- nologiska institutionen) och Sveriges advokatsamfund. Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen) menar att det sedan Ungdoms- reduktionsutredningens betänkande (SOU 2018:85) inte har kommit någon ny forskning som innebär att de slutsatser som tidigare dragits i denna fråga inte längre gäller. Även Sveriges advokatsamfund och Ecpat Sverige påpekar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Brå påpekar att forsk- ning tydligt visar att en stor majoritet av de unga lagöverträdare som kom- mer i kontakt med rättsväsendet är lågfrekventa lågrisklagöverträdare, som oftast slutar att begå brott under övergången till livet som vuxen och att repressionshöjningar riskerar att få kontraproduktiva effekter på det återfallsförebyggande arbetet. Enligt Brå tjänar det nuvarande systemet ett viktigt syfte genom att det håller repressionsgraden för unga lagöver-

Prop. 2025/26:246

197

Prop. 2025/26:246

198

trädare på en nivå som minskar risken för störningar i den naturliga mog- nadsrelaterade upphörandeprocessen. Socialstyrelsen och Ecpat Sverige är inne på samma spår och påpekar att barn i åldersgruppen 15–17 år befinner sig i en formbar period i livet och att det därför finns en påtaglig risk för att strängare påföljder bidrar till en ogynnsam utveckling. Socialstyrelsen framhåller även att gruppen barn med neuropsykiatriska funktions- nedsättningar (NPF) är överrepresenterade bland barn som begår brott. Några remissinstanser, däribland Fackförbundet ST och Linköpings uni- versitet (Barnafrid), framhåller att andra förebyggande åtgärder bör vidtas, t.ex. inom skola och socialtjänst.

Flera remissinstanser, bland andra Barnombudsmannen, Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och Unicef Sverige, anser att en minskad ungdomsreduktion inte är förenligt med barnkonventionen och pekar särskilt på artiklarna 3, 40 och 41. Sveriges advokatsamfund framhåller att det ska noteras att strängare påföljder för unga lagöver- trädare kommer att medföra en ökad tillämpning av anhållande, häktning och andra processuella tvångsmedel i denna åldersgrupp. Sveriges advo- katsamfund påpekar vidare att Sverige sedan länge har kritiserats från internationella organ, såsom FN:s tortyrkommitté och Europarådets anti- tortyrkommitté för långa häktningstider för barn och unga.

Några remissinstanser, däribland Jämställdhetsmyndigheten, Karlstads universitet och Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden och Kriminologiska institutionen), pekar på att tre av utredningens nio experter i särskilda yttranden framfört synpunkter som går ut på att ungdomsreduk- tionen för lagöverträdare under 18 år inte bör ändras.

Åklagarmyndigheten efterfrågar vägledning om och i så fall hur synen på straffvarning bör ändras. Enligt Åklagarmyndigheten kan en påtagligt minskad ungdomsreduktion ge anledning till en förändrad syn på tillämp- ningsområdet för straffvarning.

Skälen för regeringens bedömning

Regleringen i 29 kap. 7 § brottsbalken har funnits sedan 1989 års påföljds- reform och bygger bl.a. på tanken att barn och unga är mer sanktionskäns- liga och inte har en fullt utvecklad ansvarsförmåga och därför bör behand- las lindrigare än vuxna från straffrättslig synpunkt. Även om Högsta dom- stolen har avstått från att uttryckligen slå fast några schematiska regler för procentuell nedsättning utifrån ålder har det i praxis utvecklats en linje där ungdomsreduktionen getts ett schablonmässigt genomslag (jfr NJA 2000 s. 421). Strafflängden för den som begått brott före 18 års ålder bestäms som utgångspunkt i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en vuxen, motsvarande ungefär en femtedel (20 procent) för en 15-åring, en fjärdedel för en 16-åring (25 procent) och en tredjedel för en 17-åring (ca 30 procent). (Se bl.a. NJA 2025 s. 233.) Utredningen anser att det finns skäl att ändra denna ordning så att ungdomsreduktionen för lagöverträdare under 18 år minskar. Denna bedömning har goda skäl för sig.

I avsnitt 8.1 föreslår regeringen att den som begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år aldrig ska tillgodoräknas någon ungdomsreduktion. Om ungdomsreduktionen skulle kvarstå oförändrad för lagöverträdare under 18 år skulle det medföra att det uppkommer tröskeleffekter mellan 17 och 18 års ålder. Redan av den här anledningen finns det som Borås

tingsrätt är inne på skäl att förändra ungdomsreduktionen för lagöver- trädare som är under 18 år. Även utan beaktande av intresset av att undvika obefogade tröskeleffekter finns det skäl att överväga lagstiftning som innebär förändringar i dagens nivåer av ungdomsreduktionen.

Den befintliga regleringen om ungdomsreduktion tar enligt regeringen för stor hänsyn till unga lagöverträdares bristande mognad och känslighet för ingripanden på bekostnad av andra intressen. Det har med dagens reg- lering förekommit att unga personer som begått synnerligen allvarliga brott har dömts till påföljder som uppfattas som mycket lindriga. I dessa fall kan ungdomsreduktionens schablonmässiga genomslag framstå som stötande. En ordning som innebär att unga lagöverträdare kan få sina straff kraftigt nedsatta, riskerar att i förlängningen undergräva straffsystemets trovärdighet.

Som framgår av avsnitt 4 pågår ett stort reformarbete på kriminal- politikens område. Den 1 januari 2026 trädde skärpta regler för villkorlig frigivning i kraft (prop. 2025/26:34). Lagändringarna innebär bl.a. att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff som uppgår till sex år eller mer som tidigast kan friges villkorligt efter att tre fjärdedelar har avtjänats, i stället för efter två tredjedelar. Höjningen ska, för fängelse på viss tid som är kortare än sex år, träda i kraft stegvis, den dag som regeringen bestämmer. Vidare har möjligheterna att skjuta upp den villkorliga frigiv- ningen utökats genom att det vid bedömningen av om uppskjutande ska ske är tillräckligt att det finns skäl mot den villkorliga frigivningen. Den villkorliga frigivningen ska även i vissa fall skjutas upp om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde begår nya brott av allvar- ligt slag. I prop. 2025/26:132 föreslår regeringen bl.a. att det ska krävas synnerliga skäl för att den villkorliga frigivningen ska få skjutas upp på grund av den intagnes misskötsamhet om den dömde inte har fyllt 18 år. I övrigt kommer reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. brottsbalken gälla även för intagna som inte fyllt 18 år. I prop. 2025/26:218 föreslår regeringen bl.a. att ett stort antal straffskalor ska skärpas, att den gemen- samma straffskalan vid flerfaldig brottslighet ska skärpas och att det ska införas en ny straffskärpningsregel för brott i kriminella nätverk. Förslagen kommer att leda till skärpta straff, särskilt när det är fråga om brott med kopplingar till kriminella nätverk. Även i lagrådsremissen Ett nytt straff- rättsligt påföljdssystem föreslås förändringar av straffsystemet som kom- mer att leda till en högre allmän repressionsnivå. Bland förslagen kan nämnas att straffmätningen ska ske på ett mer nyanserat sätt och att till- kommande brott ska ges ett större genomslag vid straffmätningen vid flerfaldig brottslighet. Även med beaktande av detta reformarbete anser regeringen att det finns skäl för att överväga förändringar som syftar till att minska ungdomsreduktionen.

Särskilt vid allvarlig brottslighet är det rimligt att tillmäta straffsyste- mets krav på en tillräckligt ingripande reaktion stor tyngd. Samhället har rätt till skydd mot brottslighet och måste därför kunna reagera med ade- kvata sanktioner. Även ur ett brottsofferperspektiv är det av stor vikt att den påföljd som döms ut för allvarliga brott som riktar sig mot en annan person framstår som rimlig och rättvis. Mot bakgrund av samhällsutveck- lingen där allt fler yngre barn begår allvarliga brott (se bl.a. avsnitt 4) kan det övervägas om ungdomsreduktionen för lagöverträdare under 18 år inte endast borde minska utan avskaffas vid allvarlig brottslighet. Utredningen

Prop. 2025/26:246

199

Prop. 2025/26:246 bedömer att en sådan ordning skulle innebära ett alltför stort steg bort från

	tanken att unga lagöverträdare ska särbehandlas i straffrättsligt hänseende.
	Utredningen konstaterar vidare att avskaffad ungdomsreduktion vid all-
	varlig brottslighet skulle medföra en mycket kraftig tröskeleffekt, särskilt
	för de allra yngsta lagöverträdarna. Flera remissinstanser instämmer i ut-
	redningens bedömning. Även om behovet av samhällsskydd och brotts-
	offerperspektivet väger tungt vid allvarlig brottslighet anser regeringen –
	av de skäl som utredningen anför – att ungdomsreduktionen inte bör av-
	skaffas vid allvarlig brottslighet.
	Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) och Jämställdhets-
	myndigheten föreslår att den minskade ungdomsreduktionen begränsas till
	vissa brottstyper. När det gäller den frågan vill regeringen särskilt fram-
	hålla behovet av att unga lagöverträdare möts av konsekventa och tro-
	värdiga reaktioner. Det är viktigt för att tidigt bryta en kriminell bana, men
	också för att det bidrar till brottsoffrens upprättelse. Samhällets reaktion
	på barns och ungas brottslighet har under lång tid varit alltför begränsad.
	Det är inte rimligt att en 16-åring som gjort sig skyldig till en misshandel
	av normalgraden döms till en påföljd som motsvarar ett bötesstraff, eller
	att en 17-åring som gjort sig skyldig till en inbrottsstöld döms till en på-
	följd som motsvarar en tredjedel av ett tänkt straff för en vuxen lagöver-
	trädare. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens mening starka
	skäl för att minska ungdomsreduktionen generellt. Regeringen anser
	vidare, till skillnad från Domstolsverket och Hovrätten för Västra Sverige,
	att utredningen ger ett tillräckligt underlag för regeringen att såväl bedöma
	behovet av som att lämna förslag som innebär en generellt minskad ung-
	domsreduktion.
	Ett antal remissinstanser, däribland Brå, Ecpat Sverige och Social-
	styrelsen, framhåller att samhället bör visa en tolerans för barns mognads-
	process och att repressionshöjningar kan leda till en ogynnsam utveckling
	hos unga lagöverträdare. Socialstyrelsen pekar också på att gruppen barn
	med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade
	bland barn som begår brott. Regeringen instämmer i att det fortfarande
	finns goda skäl för att särbehandla barn i det straffrättsliga systemet. Sam-
	tidigt måste det som framgår ovan säkerställas att den straffrättsliga lag-
	stiftningen leder till en rimlig reaktion på den begångna brottsligheten.
	Unga lagöverträdares bristande mognad och känslighet för ingripanden
	tillmäts i dag alltför stor vikt i rättstillämpningen jämfört med andra intres-
	sen. Det faktum att många unga lagöverträdare har neuropsykiatriska funk-
	tionsnedsättningar förändrar inte den bedömningen. En sådan funktions-
	nedsättning kan dock få betydelse vid påföljdsbestämningen på andra sätt
	(se bl.a. avsnitt 9.2).
	Flera remissinstanser för fram att det inte finns något empiriskt eller
	erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga lagöverträdare
	minskar brottsligheten och att en minskad ungdomsreduktion riskerar att
	få kontraproduktiva effekter för det återfallsförebyggande arbetet. Bland
	dessa finns Barnombudsmannen, Brå, Stockholms universitet (Krimino-
	logiska institutionen), Sveriges advokatsamfund och Ecpat Sverige. Krimi-
	nalpolitikens övergripande mål är att förebygga brott och att öka männi-
	skors trygghet. Men kriminalpolitiken fyller även andra syften. En viktig
	uppgift är att se till att den påföljd som bestäms för en lagöverträdare fram-
200	står som rättvis och tydligt markerar att den dömde har överträtt grund-

läggande gränser. Syftet med att minska ungdomsreduktionen är att i större utsträckning än i dag möjliggöra att den påföljd som väljs för en ung lag- överträdare uppfyller dessa krav.

Flera remissinstanser som invänder mot att ungdomsreduktionen min- skas hänvisar till barnkonventionen.

Det är inte oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen eller barnkonventionen att barn döms till en frihetsberövande påföljd. Däremot följer det av artikel 37 i barnkonventionen att frihetsberövande av ett barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid (se även artikel 5 i Europakonventionen av vilken det följer att frihetsberövande av ett barn endast får användas som en sista utväg och för kortast möjliga och strikt nödvändiga tid). Av artikel 37(b) läst tillsammans med bestämmel- serna i artikel 40 följer att påföljdssystemet ska innehålla alternativ som inte innebär frihetsberövande av barnet och att påföljderna ska vara inriktade mot åtgärder som främjar barnets återanpassning i samhället. Det bör även noteras att artikel 41 innebär att konventionen i sig inte ska in- verka på bestämmelser i nationell lagstiftning som är mer långtgående än vad som följer av barnkonventionen, men detta innebär inte att Sverige är förhindrad att förändra straffrätten på ett sätt som innebär att barn som begår brott får mer ingripande påföljder.

Den oroande brottsutvecklingen gör det nödvändigt att genomföra för- ändringar som leder till skärpta straffrättsliga reaktioner för unga lagöver- trädare. Även om en minskad ungdomsreduktion kommer att leda till högre straffmätningsvärden än i dag kommer unga lagöverträdare fortsatt att särbehandlas i det straffrättsliga systemet. Särbehandlingen sker under förundersökningen, under förhandlingen i domstol, vid straffmätningen och vid valet av påföljd. De särskilda ungdomspåföljderna kommer fort- farande att övervägas i första hand och längden på ett eventuellt frihets- berövande kommer att begränsas. Det bör noteras att det utöver ungdoms- reduktionen finns andra bestämmelser som innebär att den tilltalades ung- dom kan få betydelse i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen (se 23 kap. 5 § och 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken).

I prop. 2025/26:132 föreslår regeringen att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård (se avsnitt 4). En tydlig följd av att påföljden sluten ungdomsvård utmönstras är att även fyraårsgränsen – som är den maximala tid som sluten ungdomsvård kan dömas ut – försvinner. För- slaget innebär dock ingen förändring av förutsättningarna att döma ut en frihetsberövande påföljd. Fängelse får alltså även fortsättningsvis väljas som påföljd för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § brottsbalken). Fängelse kommer därmed, liksom sluten ungdomsvård, fortsatt att vara en sista utväg. En minskad hänsyn till den tilltalades ungdom vid straffmätningen ändrar inte formellt sett förutsättningarna för att döma ut fängelse för unga lagöverträdare. Eftersom straffmätningsvärdena kommer att bli högre kommer det dock föreligga synnerliga skäl för att välja fängelse som påföljd i fler fall. Det bör noteras att regeringen i lagrådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem som beslutades den 9 april 2026 föreslår att regleringen av påföljdsvalet för unga lagöverträdare ska anpassas till ett system med villkorligt fängelse på så sätt att den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om inte en särskild

Prop. 2025/26:246

201

Prop. 2025/26:246 ungdomspåföljd bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Fängelse-

	straffet ska vara villkorligt om det inte framstår som uppenbart otillräckligt
	med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den unges tidigare
	brottslighet. Avsikten med den nya regleringen är att den ska motsvara
	kravet på synnerliga skäl för fängelse i 30 kap. 5 § brottsbalken. (Se lag-
	rådsremissen Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem s. 327–331 och 568–570.)
	Den minskade ungdomsreduktionen kommer vidare att medföra längre
	strafftider. Även anhållande och häktning kommer sannolikt användas för
	unga lagöverträdare i fler fall än i dag. Enligt förslag i prop. 2025/26:132
	ska det från och med den 1 juli 2026 av fängelselagen framgå att barnets
	bästa ska beaktas i första hand vid alla åtgärder som rör intagna som inte
	har fyllt 18 år och att barnet har rätt att komma till tals (se s. 114–120).
	Som framgår av avsnitt 6.3.2 föreslår regeringen att det införs en mot-
	svarande bestämmelse i häkteslagen. Sveriges advokatsamfund påpekar
	att Sverige har fått kritik från internationella organ för långa häktningstider
	för personer under 18 år. Utöver den särreglering som gäller anhållande
	och häktning för personer under 18 år bör framhållas att rätten enligt
	huvudregeln ska hålla en förhandling i häktningsfrågan med högst två
	veckors mellanrum. Vid sin prövning av om fortsatt häktning är propor-
	tionerlig ska rätten särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som
	möjligt (24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken). Förundersöknings-
	ledaren har dessutom ett allmänt ansvar för att förundersökningen bedrivs
	så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § andra stycket
	rättegångsbalken). När det särskilt gäller en förundersökning mot den som
	inte har fyllt 18 år och som gäller brott som kan följas av fängelse gäller
	dessutom att en sådan utredning ska bedrivas med särskild skyndsamhet
	(4 § LUL). Sammanfattningsvis delar regeringen inte bedömningen som
	några remissinstanser gör att det inte är förenligt med barnkonventionen
	att minska ungdomsreduktionen.
	Åklagarmyndigheten efterfrågar vägledning kring hur en minskad
	ungdomsreduktion påverkar möjligheten att meddela straffvarning. Det
	föreslås ingen ändring av bestämmelserna om straffvarning med anledning
	av förslaget om en minskad ungdomsreduktion (se bl.a. 17 § LUL). Frågan
	om straffvarning ska meddelas får avgöras i rättstillämpningen utifrån det
	gällande regelverket.
	Flera remissinstanser framhåller att det med anledning av pågående
	reformer på straffrättens område är svårt för dem att överblicka effekterna
	av en minskad ungdomsreduktion. Enligt Lagrådet förändras innebörden
	av förslaget om en minskad ungdomsreduktion om det ses tillsammans
	med förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nät-
	verk och skärpta straffskalor, nu prop. 2025/26:218. Lagrådet konstaterar
	att förslaget om en minskad ungdomsreduktion bygger på förhållandet
	mellan ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och en schablonmässig
	reduktion av detta utifrån den unges ålder. Vad som är ett tänkt straff för
	en vuxen lagöverträdare förändras enligt Lagrådet på flera sätt genom för-
	slagen i den nämnda lagrådsremissen. Vidare noterar Lagrådet att åtmin-
	stone ytterligare en mycket omfattande lagrådsremiss om det straffrättsliga
	påföljdssystemet är aviserad att lämnas – vilket avser lagrådsremissen Ett
	nytt straffrättsligt påföljdssystem – och att det är oklart om även den kan
	få betydelse för straffmätningen och påföljdsvalet för omyndiga. Lagrådet
202	framhåller att detta sätt att parallellt och separat remittera lagstiftnings-

Prop. 2025/26:246

204

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens, men har en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i fråga om utred- ningens förslag om hur ungdomsreduktionen ska begränsas. Av de remiss- instanser som yttrar sig är de flesta negativa till förslaget.

Några remissinstanser, däribland Göta hovrätt, Sveriges advokatsam- fund och Östersunds tingsrätt, instämmer i utredningens bedömning att det i lagtexten inte bör införas en schematisk regel för hur den tilltalades ung- dom ska beaktas vid straffmätningen, medan Barnombudsmannen anser att ramarna för ungdomsreduktionen bör lagfästas.

Borås tingsrätt framhåller att den föreslagna schematiska modellen medför minskade tröskeleffekter. Karlstads universitet instämmer i utred- ningens uppfattning att det kan finnas skäl att domstolarna gör en mer nyanserad bedömning och att det i syfte att främja en enhetlig rättstillämp- ning kan finnas anledning att utgå från en schematisk modell baserad på lagöverträdarens ålder. Universitetet anser dock att de argument som ut- redningen anfört till stöd för ökningen av straffmätningsvärdet inte över- tygar. Även Barnombudsmannen framhåller att förslaget innebär en avse- värd straffskärpning och att intresset av att utjämna tröskeleffekter inte kan motivera repressionshöjningar för unga lagöverträdare på det sätt som föreslås. Malmö tingsrätt ifrågasätter lämpligheten i att ändra regleringen på grund av att det i ett fåtal fall kan finnas skäl att frångå en mer sche- matisk tillämpning av ungdomsreduktionen. Tingsrätten påpekar att dom- stolarna redan med nuvarande reglering kan beakta sådana omständigheter som utredningen framhåller och därigenom frångå en mer schematisk tillämpning. Göteborgs tingsrätt, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges Kommuner och Regioner framhåller att det finns risk för god- tycke och att bedömningarna kan komma att skilja sig åt vid rättstillämp- ningen. Tullverket anser att förslaget är förenat med tillämpningssvårig- heter, framför allt när det gäller bedömningen av i vilken omfattning den unges ålder ska ges betydelse.

Flera remissinstanser har synpunkter på formuleringen ”i skälig omfatt- ning” och vad som enligt utredningen ska kunna beaktas vid prövningen. Domstolsverket ifrågasätter om förslaget i realiteten kommer att föranleda de förändringar i rättstillämpningen som avses och om lagtexten ger till- räckligt stöd för vad utredningen vill uppnå. Sveriges Domareförbund och Malmö tingsrätt framhåller att det föreslagna begreppet antyder att straff- nedsättningen är förhållandevis begränsad samtidigt som nedsättningen för de som är 15 eller 16 år fortsatt ska vara betydande. Borås tingsrätt är inne på samma spår och anser att det finns risk för att domstolarna inte kommer att beakta den tilltalades ungdom i tillräcklig utsträckning. Tings- rätten påpekar att formuleringen ”i skälig omfattning” används i regle- ringen om de s.k. billighetsskälen vars tillämpning, till skillnad från ung- domsreduktionen, präglas av försiktighet och restriktivitet (se NJA 2010 s. 592 och NJA 2021 s. 687).

Sveriges advokatsamfund, som i och för sig motsätter sig skärpta straff för unga lagöverträdare, ser positivt på förslaget att det vid straffmätningen

ska göras en mer nyanserad bedömning av den unges situation, omständig- heterna kring brottet och potentialen för återfallsprevention och rehabili- tering. Sveriges advokatsamfund menar att en flexibel tillämpning innebär att straffen för unga kan utformas på ett sätt som bättre speglar de omstän- digheter som är relevanta för varje fall, vilket gynnar en rättssäker och rättvis behandling. Socialstyrelsen ställer sig däremot tveksam till utred- ningens resonemang om att det går att göra skillnad på ungdomars konse- kvenstänkande utifrån brottets allvarlighetsgrad och att det kan innebära svårigheter för domstolen att göra en sådan bedömning, vilket i sin tur kan innebära en risk för att barn inte bedöms på ett likartat sätt. Göta hovrätt, Malmö tingsrätt och Åklagarmyndigheten påpekar att de omständigheter som utredningen anser att domstolarna ska beakta för att frångå en mer schematisk tillämpning av ungdomsreduktionen är sådana som ofta tas i beaktande redan vid bedömningen av straffvärdet. Konsekvenserna av detta är att omständigheter av det aktuella slaget kommer att få dubbelt genomslag. Göta hovrätt framhåller att utredningen inte ger någon ledning när det gäller hur stor påverkan dessa omständigheter ska få på ungdoms- reduktionen. Åklagarmyndigheten anser att regeln framstår som svår- tillämpad utifrån de olika situationer som omnämns som exempel och för- ordar att en annan lagteknisk lösning övervägs.

Skälen för regeringens förslag

Utredningen föreslår att 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken ändras så att den tilltalades ungdom inte längre ska beaktas särskilt, utan i skälig omfattning vid straffmätningen. Utgångspunkten ska dock alltjämt vara att reduktionen görs utifrån schabloniserade avdrag. Dessa ska dock vara mindre än i dag. Det ska vidare finnas större möjligheter att frångå de scha- bloniserade avdragen.

Utredningens förslag innebär ingen ändring när det gäller att reduk- tionens storlek inte uttryckligen framgår i lagtext. Som Sveriges advokat- samfund framhåller är det viktigt att regeln om ungdomsreduktionen möjliggör en mer nyanserad bedömning jämfört med i dag. En regel som uttryckligen anger vilken reduktion som ska göras vid olika åldrar, något som Barnombudsmannen verkar förorda, riskerar att leda till en alltför mekanisk tillämpning. Den skulle behöva förses med så många undantag att den i praktiken inte skulle ge någon verklig vägledning (jfr NJA 2000 s. 421). Regeringen delar därför utredningens bedömning att ungdoms- reduktionens storlek inte bör regleras i lag.

Som framgår av avsnitt 9.1 bedöms unga lagöverträdares bristande mog- nad och känslighet för ingripanden tillmätas alltför stor vikt i dagens rätts- tillämpning jämfört med andra intressen. Syftet med att ändra regleringen är att tydligt markera att särbehandlingen vid straffmätningen av unga lag- överträdare inte ska vara så omfattande som i dag och samtidigt möjliggöra en mer differentierad straffmätning. Även om det i dag finns möjlighet att avvika från de i praxis etablerade schablonerna anser regeringen, till skill- nad från Malmö tingsrätt, att en förändring av regleringen är nödvändig för att åstadkomma en generell minskning av ungdomsreduktionen.

Några remissinstanser undrar om den av utredningen föreslagna lag- texten kommer att leda till de förändringar som utredningen vill uppnå. Lagrådet ifrågasätter om den föreslagna lagtexten uppfyller de legalitets-

Prop. 2025/26:246

205

Prop. 2025/26:246 krav som gäller för straffrättslig lagstiftning. Lagrådet framhåller att för-

	ändringen av ordalydelsen är högst begränsad, samtidigt som det ges an-
	visningar som innebär att ändringen avses innebära betydande straffskärp-
	ningar för omyndiga. Enligt Lagrådet behöver lagtexten utvecklas så att
	den förändring som åsyftas kommer till uttryck på ett betydligt mer tydligt
	sätt. Lagrådet anser även att den ändrade lagtexten måste beredas ytter-
	ligare.
	Som Borås tingsrätt påpekar förekommer uttrycket ”i skälig omfatt-
	ning” redan i bestämmelsen om de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brotts-
	balken, som tillämpas restriktivt. Enligt tingsrätten finns det därför risk för
	att domstolarna inte kommer att beakta den tilltalades ungdom i tillräcklig
	utsträckning. Som framgår i det följande är avsikten att åstadkomma en
	relativt stor förändring av ungdomsreduktionen. Mot den bakgrunden
	framstår den av utredningen valda lagtexten som lämplig. Vidare kan det
	noteras att de s.k. billighetsskälen, som främst avser omständigheter hän-
	förliga till den tilltalades person eller som har inträffat efter brottet, bör
	vara av viss tyngd för att en strafflindring ska ske, medan ungdomsreduk-
	tionen som utgångspunkt är avsedd att tillämpas generellt för alla lagöver-
	trädare under 18 år (jfr prop. 1987/88:120 s. 90, 97 och 98). Med be-
	aktande av vad Lagrådet anför finns det dock skäl att förtydliga lagtexten
	så att de allmänna utgångspunkterna för vad som ska beaktas vid bedöm-
	ningen framgår direkt av lagtexten.
	Bedömningen av ungdomsreduktionens storlek bör, liksom i dag, ta sin
	utgångspunkt i den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet. Straffned-
	sättningen bör normalt bli större för den som vid tidpunkten för brottet var
	väsentligt yngre än 18 år än för den som nästan uppnått denna ålder. Som
	framgår i det följande bör även brottstypen tillmätas betydelse vid bedöm-
	ningen. Det bör därför framgå av lagtexten att hänsyn ska tas till den till-
	talades ålder vid tidpunkten för brottet och till brottstypen när ungdoms-
	reduktionens storlek bestäms. Den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten
	innehöll inte denna precisering. Att den nya bestämmelsen ska tillämpas
	på det här sättet framgår dock av lagrådsremissen. Den justerade lagtexten
	innebär alltså ingen ändring i sak i förhållande till lagrådsremissen.
	Regeringen bedömer därför att förslaget inte behöver beredas ytterligare.
	Vad som utgör ungdomsreduktion i skälig omfattning bör ytterst vara en
	fråga för rättstillämpningen. I många fall – speciellt i fall som rör brott som
	unga lagöverträdare ofta gör sig skyldiga till – finns det goda skäl för att
	bestämma strafflängden i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en
	vuxen lagöverträdare. Regeringen instämmer i utredningens bedömning
	att kravet på att den tilltalades ungdom ska beaktas i skälig omfattning i
	dessa fall kan uppnås om ungdomsreduktionen för åldersgruppen 15–17 år
	ökar med en femtedel varje år från 18 år och nedåt i åldern. Med den
	utgångspunkten kommer intresset av straffrättslig särbehandling av unga
	lagöverträdare beaktas samtidigt som straffsystemets krav på en tillräck-
	ligt ingripande reaktion tillmäts stor betydelse. Det innebär att straff-
	längden för en lagöverträdare som är 17 år bör motsvara omkring fyra
	femtedelar (80 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, att
	strafflängden för en lagöverträdare som är 16 år bör motsvara omkring tre
	femtedelar (60 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och
	att strafflängden för en lagöverträdare som är 15 år bör motsvara omkring
206	två femtedelar (40 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare.

Även när det gäller de lagöverträdare som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder anser regeringen att bedömningen av ungdomsreduktionen bör ta sin utgångspunkt i schabloner. Som utred- ningen anför kan en rimlig och rättvis ordning åstadkommas om straff- längden för en 14-åring som begått brott som omfattas av den sänkta straff- barhetsåldern motsvarar omkring en femtedel (20 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare. Som anförs i utkastet kan en rimlig utgångspunkt vara att strafflängden för 13-åring som begått brott som om- fattas av den sänkta straffbarhetsåldern motsvarar en tiondel (tio procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare. Att straffvärdet är högt bör inte leda till en större procentuell reduktion än vad som annars hade gjorts med beaktande av schablonerna (jfr NJA 2000 s. 421). För en lagöver- trädare som är 15 år innebär schablonerna att strafflängden, efter att ung- domsreduktion tillämpats, blir ungefär dubbelt så lång jämfört med dagens ordning. För lagöverträdare som är 16 eller 17 år blir förändringen ännu större. För att uppnå rättvisa resultat bör sådana schabloner – liksom i dag

–tillämpas så att övergången mellan olika åldrar blir flytande. En 15-åring som begått brott strax före sin 16-årsdag bör alltså behandlas närmast som en 16-åring. På så sätt minskar också tröskeleffekterna. Som utredningen och bland andra Karlstads universitet framhåller främjar ett sådant synsätt enhetlighet i rättstillämpningen. Bestämmelsen om ungdomsreduktionen tillämpas även vid bestämmandet av antalet dagsböter (se t.ex. NJA 2012 s. 16). Vad som utgör ungdomsreduktion i skälig omfattning vid bötes- straff bör liksom i dag utvecklas i rättstillämpningen.

Som konstateras i avsnitt 9.1 finns det vid allvarlig brottslighet särskild anledning att tillmäta straffsystemets krav på en tillräckligt ingripande reaktion stor vikt. I många fall vore det inte rättvist om en lagöverträdare som begått ett mycket allvarligt brott tillgodoräknas ungdomsreduktion enligt samma schablon som en lagöverträdare som begått ett mindre all- varligt brott. Den ifrågavarande brottstypen bör alltså ha betydelse för be- dömningen av om den tilltalades ungdom har beaktats i skälig omfattning genom den för åldern tillämpliga schablonen, eller om schablonen bör frångås. Om den tilltalade t.ex. har gjort sig skyldig till ett brott som inne- bär att han eller hon har visat brottsoffret särskild hänsynslöshet kan en ungdomsreduktion i enlighet med schablonen leda till ett stötande resultat.

Utredningen gör vissa uttalanden kring hur domstolen kan resonera för att i vissa fall kunna frångå schablonerna. Enligt utredningen bör schablo- nerna kunna frångås när det rör sig om allvarliga brott med stora konse- kvenser för enskilda eller för samhället i stort, där gärningsmannen med full insikt om brottets följder har handlat enligt en tydlig brottsplan. Om- vänt finns det enligt utredningen också fall där det är tydligt att den till- talades bristande ansvarsförmåga och omdöme är en bidragande faktor som inte tillräckligt beaktats med tillämpning av schablonerna. Några remissinstanser, däribland Göta hovrätt och Åklagarmyndigheten, påpekar att de omständigheter som enligt utredningen bör beaktas i dessa fall, är sådana som ofta tas i beaktande redan vid bedömningen av straffvärdet och att konsekvensen kan bli att omständigheter av det aktuella slaget får dub- belt genomslag. Regeringen ser liksom Åklagarmyndigheten en risk för att den av utredningen beskrivna ordningen kan leda till att påföljdssystemet blir svårtillämpat och svåröverskådligt. Enligt den ordning som gäller i dag krävs inte för bestämmelsens tillämpning att gärningsmannens låga ålder

Prop. 2025/26:246

207

Prop. 2025/26:246 eller bristande mognad på något sätt har påverkat hans eller hennes hand- lande (jfr prop. 1987/88:120 s. 97). I likhet med vad Socialstyrelsen anför kan det också vara svårt för domstolen att – som utredningen beskriver – göra en bedömning av den unga lagöverträdarens mognadsgrad utifrån omständigheterna vid gärningen, vilket kan leda till oönskade skillnader i straffmätningen. Dessutom föreskrivs i 29 kap. 3 § första stycket 3 brotts- balken att en omständighet som särskilt ska beaktas som förmildrande vid bedömningen av straffvärdet är om den tilltalades handlande stått i sam- band med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller om- dömesförmåga. Tillämpningsområdet för den bestämmelsen bör inte ändras. I vissa fall kan även den tilltalades nedsatta förmåga att kontrollera sitt handlande på grund av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning få betydelse i mildrande riktning vid bedömningen av straffvärdet (se 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken och Högsta domstolens dom den 9 december 2025 i mål nr B 1462–25 och däri gjorda hänvisningar).

Mot denna bakgrund anser regeringen att omständigheterna vid gär- ningen, liksom i dag, i första hand bör få genomslag vid rubriceringen eller gradindelningen av brottet och vid straffvärdebedömningen. Frågan om det finns skäl att frångå schablonerna och begränsa ungdomsreduktionen ytterligare bör i stället utgå från att ungdomsreduktionen är tänkt att tillämpas utan hänsyn till den enskilda individens mognad. Behovet av att vid allvarlig brottslighet tillmäta straffsystemets krav på en tillräckligt in- gripande reaktion större tyngd, och låta intresset av straffrättslig sär- behandling på grund av den tilltalades ungdom ges ett minskat utrymme, bör tillgodoses genom att lagstiftarens syn på den aktuella brottstypen i förhållande till andra brottstyper vägs in. Vid jämförelsen bör utgångs- punkt kunna tas i straffmaximum i den aktuella straffskalan och avsteg i skärpande riktning bör göras om den har ett särskilt högt straffmaximum. Framför allt vid brott som är så allvarliga att straffmaximum för brottet är fängelse i tolv år eller mer bör ett beaktande av den tilltalades ålder i skälig omfattning innebära att det kan finnas anledning att frångå den aktuella schablonen och begränsa ungdomsreduktionen ytterligare. Detsamma gäller medverkan, försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, eller medverkan till någon av de nu angivna osjälvständiga brottsformerna. Som exempel kan nämnas mord, terroristbrott, grov allmänfarlig ödeläg- gelse och människorov (det kan noteras att regeringen i prop. 2025/26:218 föreslår att maximistraffet för synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn ska vara fängelse i tolv år). Hur mycket reduk- tionen ska begränsas i det enskilda fallet bör vara en fråga för rätts- tillämpningen. Vid den bedömningen bör intresset av en differentierad straffmätning beaktas. Det avgörande är att den påföljd som bestäms – med beaktande av både lagöverträdarens ungdom och de ramar i övrigt som lagstiftningen ger – blir en tillräckligt ingripande reaktion på brottslig- heten. Nedan behandlas frågan om det särskilda maximum som gäller för unga lagöverträdare. Där tas även upp frågan om ungdomsreduktionen när straffvärdet för brottet motsvarar fängelse på livstid.

Sammanfattningsvis bör utredningens förslag till ändring av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken genomföras. Lagtexten bör dock preciseras så att det uttryckligen framgår att hänsyn ska tas till den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet och till brottstypen.

208

9.3	Straffmaximum höjs till fängelse i 18 år	Prop. 2025/26:246

Regeringens förslag
Straffmaximum för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt
18 år ska höjas till fängelse i 18 år.

Utredningens förslag
Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens. Utred-
ningen väljer dock en annan lagteknisk lösning och föreslår att det införs
ett förbud mot att bestämma påföljden till livstids fängelse.
Remissinstanserna
När det gäller förslaget om att ändra det särskilda straffmaximum som
gäller för unga lagöverträdare är remissutfallet blandat.
Flera av de remissinstanser som yttrar sig i fråga om utredningens för-
slag om höjt straffmaximum tillstyrker eller har inga invändningar mot
förslaget. Bland dessa finns Borås tingsrätt, Brottsoffermyndigheten, För-
valtningsrätten i Karlstad, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Kam-
marrätten i Stockholm, Kriminalvården, Luleå tingsrätt, Länsstyrelsen i
Hallands län, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polis-
myndigheten, Säkerhetspolisen, Södertörns tingsrätt, Åklagarmyndig-
heten och Östersunds tingsrätt. Åklagarmyndigheten anser att det mot
bakgrund av de straffskärpningar som föreslagits och att unga lagöver-
trädare i större omfattning än tidigare deltar i allvarlig brottslighet är rim-
ligt att straffmaximum för unga lagöverträdare ska vara samma som för
vuxna lagöverträdare, undantaget livstidsstraff. Göteborgs tingsrätt ifråga-
sätter nyttan med förslaget utöver det signalvärde som det kan medföra.
Uppsala universitet (Juridiska institutionen) anser att förslaget i och för
sig kan genomföras, men bedömer inte att behovet i tillräcklig grad har
motiverats.
Ett flertal remissinstanser avstyrker förslaget. Bland dessa finns Barn-
ombudsmannen, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet
(Brå), Civil Rights Defenders, Ecpat Sverige, Fackförbundet ST, Funk-
tionsrätt Sverige, Hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Kalmar
och Västra Götalands län, Malmö tingsrätt, Malmö universitet (Institu-
tionen för kriminologi), Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, Rädda
Barnen, Skövde kommun, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse
(SiS), Statskontoret, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stockholms universi-
tet (Institutionen för socialt arbete och Kriminologiska institutionen),
Sveriges advokatsamfund och Unicef Sverige. Barnombudsmannen och
Fackförbundet ST framhåller att förslaget innebär en förskjutning i den
straffrättsliga synen på barn och ser inte att det är motiverat. Brå anser att
det inte finns tillräckligt starka skäl för att ta bort den nuvarande regeln om
straffmaximum eftersom tiden i anstalt för lagöverträdare i åldersgruppen
15–17 år kommer att bli längre mot bakgrund av Högsta domstolens dom
”Mordet i Hagalund” och framtida begränsningar när det gäller villkorlig
frigivning. Sveriges advokatsamfund är inne på samma spår och påpekar
att det redan med nuvarande straffmaximum finns utrymme att döma ut		209

Prop. 2025/26:246 mycket stränga straff. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare ifråga- sätter vad som händer om barn ska jämställas med vuxna och för fram att straff är dyrt och inte fungerar. Socialstyrelsen framhåller att internatio- nella studier visar på tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsåren och fysiska och psykiska hälsoproblem senare i livet. Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen) ifrågasätter utred- ningens slutsats att skälen för att ta bort regleringen om straffmaximum för de lagöverträdare som var under 18 år när brottet begicks väger tyngre än skälen mot.

Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barn- konventionen. Barnombudsmannen pekar särskilt på artiklarna 3 och 40 i barnkonventionen. Bland andra Hovrätten för Västra Sverige, Rädda Barnen, SiS, Socialstyrelsen och Unicef hänvisar till artikel 37 i barn- konventionen och framhåller att ett frihetsberövande endast får ske som en sista utväg och under så kort tid som möjligt. Några av remissinstanserna påpekar att barnrättskommittén rekommenderar alla medlemsstater att in- föra ett straffmaximum som speglar principen om kortast möjliga strafftid. Bris framhåller även att förslaget, mot bakgrund av Kriminalvårdens förut- sättningar, står i strid med FN:s Havannaregler som framhåller att staten har en särskild skyldighet att tillgodose frihetsberövade barns möjlighet till utbildning, vård och rehabilitering. Civil Rights Defenders ifrågasätter förslaget med utgångspunkt i att frihetsberövande utgör en inskränkning av artikel 8 i Europakonventionen.

Några remissinstanser lyfter att två av utredningens experter i särskilda yttranden valt att avstyrka utredningens förslag om att höja straffmaxi- mum.

Skälen för regeringens förslag

I 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken regleras det särskilda straffmaxi- mum som gäller för unga lagöverträdare. Det strängaste straff som kan komma i fråga för brott som begåtts av någon under 18 år är tio eller, i de mest allvarliga fallen, 14 år. I den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen om särskilt straffmaximum för unga lagöverträdare angavs att ingen fick dömas till fängelse på livstid för brott som han eller hon begått före 21 års ålder. Eftersom det högsta tillåtna tidsbestämda straffet då var tio år inne- bar regleringen att unga lagöverträdare kunde dömas till fängelse i maxi- malt tio år för ett enskilt brott och maximalt 14 år för flerfaldig brotts- lighet. När straffskalan för mord ändrades 2009 fick bestämmelsen en ny lydelse som innebar att det högsta tillåtna straffet för den som begått brott innan han eller hon fyllt 21 år blev 14 års fängelse oavsett om fråga var om ett eller flera brott under förutsättning att fängelse på mer än tio år och på livstid var föreskrivet för brottet (se propositionen Straffet för mord m.m., prop. 2008/09:118 s. 52 och 53). I samband med den slopade ung- domsreduktionen för unga myndiga vid allvarlig brottslighet inskränktes de straffskalebegränsningar som gäller enligt 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken till att gälla endast lagöverträdare under 18 år (se prop. 2021/22:17 s. 60). För unga myndiga lagöverträdare tillämpas sedan dess de straffskalor som gäller för andra vuxna – även när de inne- håller livstids fängelse – utan någon begränsning.

210

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 29 kap. 7 § andra stycket brotts-	Prop. 2025/26:246
balken ska ändras på så sätt att det i stället för ett uttryckligt straff-
maximum införs ett förbud mot att döma den som har begått brott innan
han eller hon har fyllt 18 år till fängelse på livstid. Det finns flera skäl att
genomföra denna förändring. Som framgår i det följande anser regeringen
dock att en annan lagteknisk lösning bör väljas.
Det pågår för närvarande ett stort reformarbete på kriminalpolitikens
område (se avsnitt 4). I prop. 2025/26:218 föreslår regeringen bl.a. att ett
stort antal straffskalor ska skärpas, att den gemensamma straffskalan vid
flerfaldig brottslighet skärps och att det införs en ny straffskärpnings-
bestämmelse för brott med kopplingar till kriminella nätverk. Förslagen
kommer att leda till längre straff, särskilt i förhållande till brott med
kopplingar till kriminella nätverk. Till det kommer att förslaget om att be-
gränsa ungdomsreduktionen kommer att leda till högre straffmätnings-
värden för brott som unga lagöverträdare gör sig skyldiga till. Om dagens
särskilda straffmaximum för unga lagöverträdare skulle behållas, skulle
det i vissa fall saknas utrymme för en tillräckligt sträng straffmätning. Det
gäller framför allt när gärningsmannen är 17 år och gör sig skyldig till ett
mycket allvarligt brott eller omfattande flerfaldig brottslighet av allvarligt
slag. Redan av den anledningen finns det som Åklagarmyndigheten är inne
på skäl att ändra straffmaximum för lagöverträdare under 18 år. Ett annat
viktigt skäl är behovet av differentiering av fängelsestraffen. Med nu-
varande reglering finns en betydande risk att straffen för unga lagöver-
trädare inte kommer kunna differentieras i tillräcklig grad när straffvärdet
motsvarar fängelse i 18 år eller på livstid. Högsta domstolen har uttalat att
utgångspunkten för beräkningen av ungdomsreduktionen ska vara 18 års
fängelse om straffet skulle ha bestämts till livstids fängelse för en vuxen
person, men att det i fall där påföljden annars skulle framstå som en klart
otillräcklig reaktion på brottsligheten ska finnas ett utrymme för att genom
olika typer av påslag markera att brottsligheten är allvarligare än vad en-
bart utgångspunkten i fängelse på 18 år skulle ge uttryck för (se NJA 2025
s. 233). Regeringen bedömer att ett höjt straffmaximum för unga lagöver-
trädare inte förändrar möjligheterna till sådana påslag. Genom att höja
straffmaximum för unga lagöverträdare ges domstolarna möjlighet att
säkerställa att den påföljd som bestäms blir en rimlig reaktion på brotts-
ligheten. Dessutom kan avsevärda skillnader i påföljdshänseende mellan å
ena sidan den som har begått ett brott strax före 18-årsdagen och å andra
sidan den som begår ett brott strax efter det att han eller hon fyllt 18 år –
dvs. tröskeleffekter – undvikas. Enligt förslagen prop. 2025/26:218 ska
fängelse dömas ut enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller
annars vad som är särskilt föreskrivet. Eftersom det föreslås att den nu-
varande ordningen där gränsen för tidsbestämda straff enligt 26 kap. 1 §
andra stycket brottsbalken i vissa fall är tio år inte längre ska gälla saknas
det skäl att fortsättningsvis ha olika straffmaximum beroende på brottets
straffskala eller om det är fråga om ett eller flera brott.
Några remissinstanser, däribland Brå och Sveriges advokatsamfund,
menar att det redan med nuvarande straffmaximum för unga lagöver-
trädare finns utrymme att döma ut mycket stränga straff. Brå pekar särskilt
på förändrade regler om villkorlig frigivning och det avgörande från
Högsta domstolen som nämns ovan. Regeringen instämmer i att 14 års
fängelse är ett mycket strängt straff, men konstaterar samtidigt att den	211

Prop. 2025/26:246 oroande brottsutvecklingen bland unga lagöverträdare måste mötas med

	tillräckligt ingripande reaktioner. Mot bakgrund av förslaget om en min-
	skad ungdomsreduktion och andra föreslagna förändringar i straffsystemet
	kan nuvarande straffmaximum innebära att det inte är möjligt att döma ut
	ett straff som motsvarar brottets straffmätningsvärde. En sådan ordning
	innebär att behovet av att skydda samhället från allvarlig brottslighet inte
	tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Det kan dessutom leda till stötande
	resultat från ett brottsofferperspektiv. Vidare är det inte rimligt att en
	17-åring som gör sig skyldig till flera brott med ett straffvärde som mot-
	svarar livstids fängelse får samma straff som en 17-åring som gör sig
	skyldig till ett brott med ett straffvärde som motsvarar 18 års fängelse. När
	unga lagöverträdare begår synnerligen allvarlig brottslighet måste sam-
	hället tydligt kunna markera grundläggande gränser genom att i de allvar-
	ligaste fallen tillgripa en ingripande frihetsberövande påföljd. Ett höjt
	straffmaximum möjliggör detta.
	Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barnkon-
	ventionen. Av särskild betydelse för denna fråga är artiklarna 37 och 40 i
	barnkonventionen. Av artikel 37 framgår bl.a. att frihetsberövande av barn
	endast får användas som en sista utväg för kortast lämpliga tid och att
	livstids fängelse utan möjlighet till frigivning inte får tillämpas för brott
	som begåtts av barn. Artikel 40 behandlar ett barns rätt till en värdig och
	barnanpassad straffrättslig process och kriminalvård. Enligt barnrätts-
	kommittén bör konventionsstaterna införa ett maxstraff för barn som
	anklagas för brott som speglar principen om kortast lämpliga tid (Allmän
	kommentar nr 24 [2019] om barnets rättigheter i det straffrättsliga
	systemet, p. 77). Även i FN:s regler om skydd av frihetsberövande ung-
	domar (de s.k. Havannareglerna) återfinns regler om hur frihetsberövade
	barn ska behandlas. Som Civil Rights Defenders påpekar aktualiserar en
	fängelsepåföljd den dömdes rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv
	(artikel 8 i Europakonventionen). Även om ungdomsreduktionen minskar
	och straffmaximum för unga lagöverträdare höjs kommer det dock fort-
	farande att finnas en fastställd maximitid som innebär att även barn som
	begått de allvarligaste brotten inte kommer att kunna frihetsberövas lika
	lång tid som en vuxen lagöverträdare. Det ska också understrykas att
	fängelse även med nuvarande system kan användas som påföljd för den
	som begått brott före 18-årsdagen. Barn som avtjänar fängelsestraff ska –
	i likhet med vuxna intagna – behandlas humant och med respekt för männi-
	skans inneboende värdighet. Vidare ska ett barn som avtjänar fängelse be-
	handlas på ett sätt som tillgodoser behoven och rättigheterna hos personer
	i barnets ålder, vilka kan skilja sig från vuxna intagnas behov och rättig-
	heter. Som tidigare påpekats föreslås i prop. 2025/26:132 att det från och
	med den 1 juli 2026 ska framgå av fängelselagen att det vid alla åtgärder
	som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
	Intagna barn ska enligt förslaget ges möjlighet att framföra sina åsikter i
	frågor som rör dem och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas
	till barnets åsikter. Barn ska enligt förslagen i den nämnda propositionen
	också avtjäna fängelsestraffet på en avdelning som är särskilt anpassad för
	barn, om det inte anses vara till den intagnes bästa att placeras på en annan
	avdelning (se prop. 2025/26:132 s. 125–133). Regeringen bedömer att det
	står klart att det ändamål som talar för förslaget om att höja straffmaximum
212	– dvs. att vid synnerligen allvarlig brottslighet kunna tillgripa en

Prop. 2025/26:246

214

Regeringens bedömning

Utredningens förslag om en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning, bör inte genomföras. Detsamma gäller de följdändringar som föreslås med anledning av förslaget om den nya påföljden. Inte heller utred- ningens förslag om Kriminalvårdens möjligheter att använda ansikts- igenkänning bör genomföras.

Utredningens förslag

Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens förslag och bedömning.

När det gäller skärpningar av verkställighetsinnehållet i den befintliga påföljden ungdomsövervakning är utredningens förslag inte lika långt- gående som regeringens. Utredningen föreslår inte att hemarresten utökas och inte heller att Kriminalvården som tillägg till hemarresten ska kunna föreskriva att den dömde ska vara förbjuden att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område.

Utredningen föreslår att det ska införas en ny påföljd, utvidgad ung- domsövervakning, som är avsedd att tillämpas vid allvarlig brottslighet. Tiden ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år. Påföljden ska inledas med två månader i kriminalvårdsanstalt då verkställighets- planeringen ska ske. Den dömde ska därefter vara förbjuden att vistas utan- för bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål som t.ex. förvärvsarbete, utbildning eller organiserade fritidsaktiviteter. Rörelseinskränkningarna föreslås kontrolleras med hjälp av elektronisk övervakning. Utredningen lämnar även förslag om följdändringar med anledning av förslaget om den nya påföljden.

Utredningen föreslår att det införs bestämmelser om Kriminalvårdens möjligheter att använda ansiktsigenkänning vid verkställighet av ung- domsövervakning.

Remissinstanserna

När det gäller utredningens förslag om den nya påföljden utvidgad ung- domsövervakning är remissutfallet blandat.

Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget, däribland länsstyrel- serna i Västerbottens och Västra Götalands län, Socialstyrelsen och Sveri- ges advokatsamfund, motiveras detta främst med att det är positivt med ett alternativ till fängelse vid allvarlig brottslighet. Socialstyrelsen pekar på att barn tar större skada än vuxna av ett frihetsberövande. Sveriges advo- katsamfund anför att det är helt nödvändigt med en icke frihetsberövande påföljd som kan tjäna som alternativ till fängelse mot bakgrund av för- slaget om skärpta straff för lagöverträdare under 18 år. Flera av dessa remissinstanser avstyrker dock förslaget om att påföljden ska inledas med verkställighetsplanering på anstalt.

Ett antal remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och Kriminalvår- den, varken avstyrker eller tillstyrker förslaget men anser att förslaget krä- ver ytterligare överväganden för att kunna genomföras och påtalar att någon utvärdering av effekterna av påföljden ungdomsövervakning ännu inte gjorts och att det bör övervägas om en sådan ska avvaktas innan utvid- gad ungdomsövervakning införs.

Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt avstyrker knappt hälften förslaget. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Civil Rights Defenders, Ecpat Sverige och Malmö tingsrätt.

Några remissinstanser har synpunkter på att verkställighetstiden för påföljden föreslås kunna uppgå till tre år. Brottsförebyggande rådet (Brå) anför t.ex. dels att isolerande rörelseinskränkningar under så lång tid som tre år är psykiskt påfrestande för den dömde, dels att den dömde inte sällan kommer från dysfunktionella familjer och att påföljden får negativa konse- kvenser för den övriga familjen. Liknande synpunkter framförs av Ecpat Sverige. Åklagarmyndigheten anser att det är mycket tveksamt om det i praktiken kan fungera att ha en så ingripande övervakning under så lång tid som tre år. Liknande synpunkter framförs av Socialstyrelsen. Åklagar- myndigheten påtalar att det finns en risk att påföljden i många fall av längre utvidgad ungdomsövervakning kommer att misskötas och därför behöva undanröjas. Myndigheten lyfter även att det övre tillämpnings- området skulle kunna avse mycket allvarliga brott och att det framstår som tveksamt att påföljden skulle vara ett trovärdigt alternativ till fängelse vid så allvarlig brottslighet.

Malmö tingsrätt har synpunkter på att påföljdens innehåll ska bestäm- mas efter att domstolen dömt personen, dvs. under verkställighetsplane- ringen. Malmö tingsrätt påpekar att detta innebär att domstolen inte kommer kunna bedöma om påföljden är tillräckligt ingripande och ett tänkbart alternativ till fängelse, trots att påföljden ska tillämpas vid höga straffmätningsvärden. Borås tingsrätt pekar på att domstolen inte kommer att ha utrymme att göra någon bedömning av om påföljden är lämplig i det enskilda fallet. Ett antal remissinstanser, däribland Knivsta kommun, lyfter att den dömdes hemmiljö ofta är sådan att den dömde vid verkställighet av påföljden kan behöva omplaceras. Göta hovrätt pekar på vikten av att det kan kontrolleras att den dömde inte fortsätter begå brott under verk- ställigheten.

Vissa remissinstanser, däribland Åklagarmyndigheten och Borås tings- rätt, är tveksamma till förslaget om att tiden för eventuellt frihetsberö- vande ska avräknas från verkställighet av den nya påföljden och lyfter även de tröskeleffekter som uppstår mellan ungdomsövervakning och ut- vidgad ungdomsövervakning.

Ecpat Sverige väcker frågan om den befintliga påföljden ungdoms- övervakning i stället bör kunna dömas ut under längre tid än i dag och att den maximala tiden då skulle kunna uppgå till tre år. För att påföljden ska bli tillräckligt ingripande anför Ecpat Sverige att det borde kunna gå att förena ungdomsövervakning med ungdomstjänst.

Ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslagen om fler kon- trollmöjligheter under verkställigheten av ungdomsövervakning. Av dem som yttrar sig är majoriteten positiva till förslagen, däribland Riks- förbundet frivilliga samhällsarbetare, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Sveriges Kommuner och Regioner och Brå.

Några remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget om att det inte längre ska vara obligatoriskt för Kriminalvården att pröva omfattningen av rörelseinskränkningarna efter halva verkställighetstiden och att den obligatoriska prövningen ska göras efter två tredjedelar av verkställig- hetstiden. Av de som yttrar sig, däribland Barnombudsmannen, Civil Rights Defenders och Institutet för mänskliga rättigheter, är majoriteten

Prop. 2025/26:246

215

Prop. 2025/26:246 negativa till förslaget. Barnombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter anser att barn bör ges rätt att begära en prövning av omfatt- ningen av rörelseinskränkningarna efter halva verkställighetstiden. Med hänsyn till att möjligheten för personer under 18 år att överklaga myndig- hetsbeslut i flera fall är särreglerad inom förvaltningsprocessrätten, pekar Förvaltningsrätten i Stockholm på att det saknas närmare överväganden

	gällande klagorätten för unga lagöverträdare i den åldern.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning
	Dagens ungdomsövervakning är inte tillräckligt ingripande
	Påföljden ungdomsövervakning infördes 2021. Påföljden infördes i syfte
	att fylla luckan mellan å ena sidan ungdomsvård och ungdomstjänst och å
	andra sidan sluten ungdomsvård (prop. 2019/20:118 s. 41). Förutsätt-
	ningarna för att bestämma påföljden till ungdomsövervakning framgår av
	32 kap. 3 a § brottsbalken. Den som har begått brott före 18 års ålder får
	dömas till ungdomsövervakning om varken ungdomsvård eller ungdoms-
	tjänst utgör en tillräckligt ingripande straffrättslig reaktion med hänsyn till
	brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet (se
	avsnitt 6.2 om att påföljden kommer kunna dömas ut mot lagöverträdare
	som vid 13 eller 14 års ålder begått brott som omfattas av den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder). Den som har fyllt 18 men inte
	21 år får dömas till ungdomsövervakning endast om det finns särskilda
	skäl för det. Rätten får bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst
	sex månader och högst ett år. Eftersom ungdomsövervakningens längd i
	regel ska överensstämma med straffmätningsvärdet är det främst vid dessa
	straffmätningsvärden som påföljden kommer i fråga (jfr prop. 2019/20:118
	s. 130). Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av ungdomsöver-
	vakning. Bestämmelser om verkställigheten finns i lagen (2020:616) och
	förordningen (2020:792) om verkställighet av ungdomsövervakning.
	Enligt 32 kap. 3 a § fjärde stycket brottsbalken ska den som döms till
	ungdomsövervakning medverka i verkställighetsplanering och följa det
	som anges i en verkställighetsplan. Verkställighetsplanen är alltså
	tvingande för den dömde (prop. 2019/20:118 s. 61). Om den dömde
	missköter sin verkställighetsplanering kan ett antal åtgärder vidtas. Ytterst
	kan misskötsamheten leda till att påföljden undanröjs enligt 32 kap. 4 §
	brottsbalken. Beroende på vad den dömde har genomfört av påföljden kan
	den vid ett undanröjande ersättas av exempelvis böter, ungdomstjänst,
	ungdomsvård eller en annan påföljd (såsom skyddstillsyn). Verkställig-
	hetsplanen ska innehålla vissa obligatoriska inslag. En viktig del är före-
	skrifter om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet. Inskränkningarna
	innebär att den dömde under verkställigheten som utgångspunkt ska vara
	förbjuden att vistas utanför sin bostad under kvällar och nätter mot lördag,
	söndag och måndag (s.k. helghemarrest). Den som döms till ungdoms-
	övervakning ska i verkställighetsplanen åläggas skyldighet att hålla kon-
	takt med en särskilt förordnad koordinator. Det ska vidare finnas en före-
	skrift om att den dömde ska avhålla sig från droger och alkohol. Detta
	gäller även om den unge inte har något känt missbruk, eftersom använd-
	ningen av alkohol och droger anses medföra förhöjd risk för brottslighet.
	Utöver de obligatoriska momenten är det möjligt att reglera andra före-
216	skrifter i verkställighetsplanen som utgår från den enskildes tillvaro och

särskilda behov. Det kan handla om boende, fritid, vård eller annan be- handling och skolgång eller annan sysselsättning. (Se 14 och 15 §§ lagen om verkställighet av ungdomsövervakning och prop. 2019/20:118 s. 48.)

Även om helghemarresten utgör ett ingripande inslag i den dömdes rörelsefrihet kan den dömde under verkställighetstiden fortfarande röra sig fritt under stora delar av veckan. Den dömde har på så sätt relativt stora möjligheter att fortsätta begå brott under tiden som han eller hon verk- ställer påföljden (jfr Kriminalvårdens rapport Två år med ungdomsöver- vakning, dnr 2019–19240, s. 23). Regleringen erbjuder dessutom endast begränsade möjligheter att hindra den dömde från att ta kontakt med eller på annat sätt påverka ett eventuellt brottsoffer. Det finns därför – både utifrån intresset av samhällsskydd och ur ett brottsofferperspektiv – skäl att ifrågasätta om dagens reglering av ungdomsövervakning utgör ett till- räckligt trovärdigt och ingripande påföljdsalternativ i alla de situationer där påföljden är avsedd att tillämpas. Möjligheten att meddela fler eller mer ingripande föreskrifter och vidta fler kontrollåtgärder skulle bl.a. kun- na bidra till att den dömde inte begår brott under verkställigheten och öka möjligheten att förmå den dömde att lämna sin kriminella livsstil. Det var mot den bakgrunden som utredningen gavs i uppdrag att föreslå en ny på- följd – utvidgad ungdomsövervakning – och att överväga om den befint- liga påföljden ungdomsövervakning behöver stärkas.

Utredningens förslag om en ny påföljd bör inte genomföras

Utredningen föreslår att det införs en ny påföljd kallad utvidgad ungdoms- övervakning. Påföljden ska kunna dömas ut för brott som begåtts före 18 års ålder i fall då ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd. Tiden för utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år. Avsikten är att påföljdens längd – på samma sätt som den befintliga påföljden ungdomsövervakning – ska följa straff- mätningsvärdet för brottsligheten. Det innebär att påföljden ska kunna dömas ut endast om den dömde har begått så allvarlig brottslighet att ingen av påföljderna ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning bedöms som tillräckligt ingripande. Den nya påföljden skulle alltså ersätta en fängelsepåföljd vid straffmätningsvärden som överstiger ett år men inte överstiger tre år.

Utredningen föreslår att utvidgad ungdomsövervakning ska ha samma uppbyggnad som den befintliga ungdomsövervakningen. Det innebär bl.a. att den dömde ska följa en verkställighetsplan och vara underkastad rörelseinskränkningar och hembesök. Påföljden ska dock vara mer in- gripande, bl.a. genom att den inleds med två månader i kriminalvårds- anstalt då verkställighetsplaneringen ska ske och genom att förbudet att vistas utanför bostaden ska omfatta inte endast kvällar och nätter under helgerna utan under hela dygnet alla dagar i veckan. Förbudet ska brytas endast för bl.a. skolgång och delaktighet i vissa aktiviteter.

Även med beaktande av förslaget om minskad ungdomsreduktion i avsnitt 9.2 skulle utvidgad ungdomsövervakning kunna dömas ut vid mycket allvarlig brottslighet. Den skulle exempelvis kunna dömas ut för en 17-åring som dömts för ett brott med ett straffvärde som motsvarar fän- gelse i tre år för en vuxen lagöverträdare, t.ex. våldtäkt. För en lagöver- trädare som är 16 år skulle påföljden kunna bestämmas till utvidgad ung-

Prop. 2025/26:246

217

Prop. 2025/26:246 domsövervakning vid brott med ett straffvärde som motsvarar fängelse i

	fyra år för en vuxen lagöverträdare, t.ex. grovt vapenbrott eller människo-
	rov. För en lagöverträdare som är 15 år skulle den nya påföljden kunna
	dömas ut för ett brott med ett straffvärde som motsvarar fängelse i fem år
	för en vuxen lagöverträdare, exempelvis grov våldtäkt eller grovt rån.
	Påföljden skulle även kunna dömas ut för den som vid 13 eller 14 års ålder
	begår ett brott med ett straffvärde som motsvarar fängelse i 12 år för en
	vuxen lagöverträdare, t.ex. mord. Påföljden skulle alltså i flera av dessa
	fall dömas ut i stället för ett fängelsestraff.
	Utredningens förslag ligger i linje med principen att unga lagöverträdare
	endast i sällsynta undantagsfall ska dömas till en frihetsberövande påföljd.
	Några remissinstanser anser att detta är positivt. För att fängelse ska
	ersättas med en annan påföljd bör det dock krävas både att den alternativa
	påföljden är tillräckligt ingripande i förhållande till den brottslighet som
	den dömde gjort sig skyldig till, och att påföljden kan verkställas på ett
	ändamålsenligt sätt och förväntas bidra till att den dömde avhåller sig från
	fortsatt brottslighet. Som Åklagarmyndigheten anför är det tveksamt om
	utvidgad ungdomsövervakning kan anses som ett trovärdigt alternativ till
	fängelse med hänsyn till att påföljden skulle kunna tillämpas vid mycket
	allvarliga brott. Enligt regeringen måste allvarliga brott som begås av barn
	leda till en påföljd som tydligt markerar grundläggande gränser och dess-
	utom motsvarar de krav som samhället ställer på rättvisa för att kriminal-
	politiken ska kunna fullgöra sin huvuduppgift att motverka brott.
	Regeringen bedömer att utvidgad ungdomsövervakning inte utgör en så-
	dan påföljd när barn begår allvarliga brott.
	Utformningen av den nya påföljden har vidare fått omfattande kritik från
	remissinstanserna. Flera remissinstanser invänder mot att påföljden ska
	inledas med att den dömde placeras i kriminalvårdsanstalt under de första
	två månaderna i syfte att planera verkställigheten. Kriminalvården påpekar
	att detta bl.a. innebär att den dömde behöver avbryta sin skolgång och att
	myndighetens möjligheter att hinna ge den unge lämpliga verktyg för att
	lämna kriminella värderingar blir ytterst begränsade, vilket inte bedöms
	främja den unges utveckling och anpassning till ett liv utan kriminalitet.
	Åklagarmyndigheten anser att övervakning under så lång tid som upp till
	tre år innebär att risken för att ungdomar missköter påföljden är stor.
	Utredningen uppskattar att drygt 30 procent av påföljderna kommer att
	undanröjas. Det kan enligt regeringen ifrågasättas om en påföljd som
	riskerar att undanröjas i så stor utsträckning kan anses trovärdig eller
	ändamålsenlig. Vissa remissinstanser, däribland Brå, framhåller att unga
	lagöverträdare inte sällan har en problematisk hemmiljö och att det därför
	kan ifrågasättas om det är lämpligt att barn och unga under lång tid avtjänar
	påföljden i hemmet. Regeringen konstaterar att ju längre tid som förbudet
	att vistas utanför bostaden pågår, desto viktigare är det att den unges hem-
	miljö är stabil. Inom ramen för utvidgad ungdomsövervakning skulle den
	unge kunna ha hemarrest i upp till tre år, vilket skulle ställa betydligt högre
	krav på hemmiljön än vid ungdomsövervakning där det endast är fråga om
	förbud att vistas utanför bostaden under vissa veckodagar och under
	betydligt kortare tid.
	Mot bakgrund av att påföljden i många fall inte skulle utgöra en tillräck-
	ligt ingripande påföljd och att påföljdens trovärdighet och lämplighet kan
218	sättas i fråga anser regeringen att den nya påföljden utvidgad ungdoms-

övervakning inte bör införas. Vid denna bedömning finns det inte anled- ning att genomföra de följdändringar som utredningen föreslår.

Skärpningar av den befintliga påföljden bör övervägas

I stället för att införa en mer ingripande icke frihetsberövande ungdoms- påföljd för allvarligare brott finns det enligt regeringen anledning att skärpa den befintliga påföljden ungdomsövervakning. Utredningen före- slår att påföljdens verkställighetsinnehåll ska skärpas i vissa avseenden. Regeringen välkomnar detta men anser att det finns anledning att överväga mer omfattande skärpningar. Det finns inom ramen för detta lagstiftnings- ärende inte utrymme att – som Ecpat Sverige föreslår – införa en möjlighet att förena ungdomsövervakning med ungdomstjänst. Däremot bör på- följden kunna skärpas genom fler rörelseinskränkningar och utökad kon- troll. Ett antal remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och Kriminal- vården, påtalar att någon utvärdering av effekterna av påföljden ungdoms- övervakning ännu inte gjorts och att det bör övervägas om en sådan ska avvaktas innan ändringar görs. Mot bakgrund av ungdomsbrottslighetens utveckling anser regeringen att det finns ett påtagligt behov av skärpta åtgärder för att motverka att unga lagöverträdare fortsätter att begå brott. En utvärdering av den befintliga påföljden bör därför inte inväntas innan skärpningar görs.

Rörelseinskränkningarna bör vara mer ingripande

Rörelseinskränkningarna utgör det mest ingripande inslaget i en ungdoms- övervakning och syftar till att ge påföljden förutsättningar att uppfattas som en trovärdig reaktion såväl vid allvarlig brottslighet som i graverande återfallssituationer (prop. 2019/20:118 s. 75). Under verkställigheten av ungdomsövervakning ska den dömde som utgångspunkt vara förbjuden att vistas utanför sin bostad under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18.00 på kvällen till klockan 07.00 på morgonen. Om ett sådant förbud inte bedöms vara lämpligt med hänsyn till den döm- des personliga förhållanden, eller om en annan inskränkning i rörelse- friheten anses vara mer ändamålsenlig, får förbudet ersättas med ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats. En sådan inskränkning får inte vara mer ingripande än vad en helghemarrest skulle vara, men den ska inte heller vara mindre in- gripande. Regleringen innebär att andra rörelseinskränkningar än helg- hemarrest får föreskrivas endast som ett alternativ till sådan arrest, aldrig som ett tillägg till den. Helghemarresten utgör såväl en måttstock som en övre gräns för hur ingripande rörelseinskränkningarna får vara. För att säkerställa att den dömde följer föreskrifterna om rörelseinskränkningar ska de kontrolleras genom elektronisk övervakning, om det inte finns sär- skilda skäl mot det. (Se 18 och 19 §§ lagen om verkställighet av ungdoms- övervakning och prop. 2019/20:118 s. 71.)

Utredningen föreslår inte någon utökning av rörelseinskränkningarna för den befintliga ungdomsövervakningen. Regeringen bedömer dock att det finns ett behov av en sådan förstärkning av påföljden. Det kan ytter- ligare minska risken för att den dömde begår brott under verkställigheten.

Prop. 2025/26:246

219

Prop. 2025/26:246 Som konstateras ovan innebär helghemarresten att den dömde kan röra sig relativt fritt under resten av veckan. Detta kan vara ett problem av flera anledningar, exempelvis om den dömde begår nya brott under den tid då han eller hon inte behöver vara i hemmet. Vidare tillgodoser detta Kriminalvårdens önskemål med mer flexibilitet när det gäller rörelse- inskränkningarna för att de ska kunna anpassas bättre till den dömdes behov. Som exempel har Kriminalvården nämnt att det i vissa fall vore önskvärt att kunna kombinera en viss utformning av en hemarrest med ett förbud mot att vistas i vissa områden.

220

När ungdomsövervakningen infördes som påföljd uttalade lagstiftaren att rörelseinskränkningarna så långt som möjligt bör utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt och på så sätt att de i möjligaste mån anpassas till vad som är lämpligast i det enskilda fallet (prop. 2019/20:118 s. 70 och 71). När rörelseinskränkningarna nu skärps bör dessa utgångspunkter fortfarande gälla. De rörelseinskränkningar som utredningen föreslår för den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning är för ingripande för att motsvara de straffmätningsvärden som kommer i fråga för ungdomsöver- vakning och riskerar att inte fungera i praktiken. Det finns dock utrymme att skärpa rörelseinskränkningarna för ungdomsövervakning på ett sätt som innebär att påföljden både skärps och blir mer flexibel, utan att rörelseinskränkningarna blir oproportionerliga eller riskerar att bli så in- gripande att den dömde inte klarar av att följa dem.

Hemarresten utökas till ytterligare en kväll och natt i veckan

Nuvarande helghemarrest gäller kvällarna och nätterna mot lördag, söndag och måndag. Eftersom helghemarresten är generellt tillämplig – och utgör såväl en måttstock som en övre gräns för hur ingripande rörelseinskränk- ningen är – bör det i första hand vara den som utökas för att åstadkomma en skärpning av rörelseinskränkningarna. En lämplig skärpning är att helg- hemarresten utökas med ytterligare en kväll och en natt per vecka. Som utgångspunkt bör det vara kvällen och natten mot fredag men Kriminal- vården bör kunna välja kvällen och natten mot en annan dag om det är lämpligare för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Eftersom förbudet att vistas utanför bostaden kommer att gälla även andra dagar i veckan än under helgen är en lämp- ligare benämning på rörelseinskränkningarna hemarrest. Hemarresten kan exempelvis utökas med kvällen och natten mot tisdag, om den dömde har en fritidsaktivitet på torsdagskvällen som bedöms bidra till att den unge inte återfaller i brott. Hemarrest skulle också under vissa veckor kunna gälla vid en högtid (t.ex. valborgsmässoafton eller midsommarafton) eller en kväll som sammanfaller med ett särskilt sportevenemang eller en större konsert då bruk av droger och alkohol är vanligt och då risken för återfall i brott kan vara stor. Vilken ytterligare kväll eller natt som hemarresten ska gälla bör avgöras utifrån hur riskerna för återfall i brott och ogynnsam utveckling ser ut för varje enskild ung lagöverträdare. Även barnets ålder bör ofta kunna få betydelse för bedömningen. På så sätt kan utökad hem- arrest verka återfallsförebyggande.

När hemarresten utökas kan det, som Brå och Ecpat Sverige framhåller beträffande den av utredningen föreslagna nya påföljden, upplevas mer

psykiskt påfrestande för den dömde och få negativa konsekvenser för den övriga familjen. Som lagstiftaren uttalade vid införandet av ungdomsöver- vakning krävs det att den dömde har en bostad i vilken rörelseinskränk- ningarna kan fullgöras och kontrolleras för att hemarresten ska fungera. Övriga familjeförhållanden är också av stor betydelse för bedömningen av om hemarrest är lämpligt. Om familjeförhållandena innebär att den ordinarie hemarresten inte bedöms som lämplig får Kriminalvården – på samma sätt som enligt gällande ordning – besluta om alternativa rörelse- inskränkningar, vilka sammantaget inte får vara mer ingripande än en hemarrest skulle vara (se 18 § andra och tredje styckena lagen om verk- ställighet av ungdomsövervakning). Om det uppdagas mycket allvarliga problem i hemmiljön redan under verkställighetsplaneringen kan det bli aktuellt för socialnämnden att besluta om placering av den unge i ett annat boende med stöd av socialtjänstlagen (2025:400) eller LVU. Att den dömde placeras utanför det egna hemmet, i t.ex. ett familjehem eller ett särskilt ungdomshem, innebär inte i sig att hemarrest är olämpligt, men påföljdens innehåll kan få anpassas till detta. (Se prop. 2019/20:118 s. 71 och 72.) Förslaget om utökad hemarrest är inte avsett att innebära någon förändring i detta avseende.

Det bör vara möjligt att förbjuda den dömde att vistas på en särskild plats eller inom ett särskilt område som tillägg till hemarresten

I ett flertal rapporter och studier framhålls att vissa geografiska platser har betydelse för framväxten och upprätthållandet av normbrytande och krimi- nella beteenden (s.k. kriminella arenor). Inom dessa områden kan krimi- nella miljöer växa fram och individerna kan komma i kontakt med per- soner som redan är benägna att begå brott. Det kan också vara fråga om små, väl avgränsade platser där brottsaktiviteten är särskilt hög (s.k. hot spots), exempelvis platser i bostadsområden som kontrolleras av krimi- nella nätverk och som kännetecknas av att ett eller flera nätverk anser sig ha ensamrätt att styra över exempelvis narkotikaförsäljningen i området (se bl.a. Brå 2021:10, Narkotikamarknader, s. 66–71). Begränsningar i fråga om var en person får vistas kan därför vara ett effektivt verktyg för att förebygga att den dömde återfaller i brott, samtidigt som det kan bidra till att öka tryggheten i det offentliga rummet.

I dag kan en ung lagöverträdare som avtjänar ungdomsövervakning vara förbjuden att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område enligt 18 § andra stycket 1 lagen om verk- ställighet av ungdomsövervakning. Ett sådant förbud kan dock gälla en- dast som alternativ till hemarresten. Denna begränsning är olycklig efter- som behovet av en sådan föreskrift kan föreligga även för en person som är underkastad hemarrest. Mot den bakgrunden bör Kriminalvården – som ett tillägg till hemarresten eller alternativa rörelseinskränkningar – kunna föreskriva att den dömde är förbjuden att under vissa tider vistas antingen på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område. Det kan exempelvis handla om en plats eller ett område där det ofta förekommer narkotikahandel eller alkoholmissbruk eller där den dömde annars kan antas komma i kontakt med personer i vars umgänge risken för återfall i brott bedöms vara särskilt stor (jfr prop. 2019/20:118 s. 147). Ett sådant förbud bör få föreskrivas endast om det finns ett konkret behov av det för

Prop. 2025/26:246

221

Prop. 2025/26:246 att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas

	ogynnsamt, t.ex. om den dömde ofta har involverats i brottslig verksamhet
	när han eller hon uppehållit sig på en viss plats eller inom ett visst område.
	Utöver att ett sådant förbud syftar till att förebygga att den dömde återfaller
	i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt, kan det ha ett tydligt
	brottsofferperspektiv om det avser exempelvis målsägandens bostads-
	område, skola eller arbete. En sådan ordning är i linje med Kriminal-
	vårdens önskemål om att få mer flexibilitet i verkställighetsplaneringen.
	Liksom när det gäller övriga rörelseinskränkningar bör föreskriften enligt
	19 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning kontrolleras med
	elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det.
	Förslaget möjliggör att en ung lagöverträdare som verkställer ungdoms-
	övervakning kan vara skyldig att följa föreskrifter om både hemarrest
	under fyra kvällar och nätter per vecka och ett förbud att under vissa tider
	vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område.
	Det innebär en tydlig skärpning av ungdomsövervakningen. Förslaget
	innebär vidare att Kriminalvården får bättre möjligheter att anpassa
	rörelseinskränkningarna till den enskildes individuella behov för att
	motverka återfall i brott och annan ogynnsam utveckling. Vid beslut om
	föreskriften gäller, utöver att det ska finnas ett behov av den, enligt 6 §
	lagen om verkställighet av ungdomsövervakning att åtgärden får användas
	endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en
	mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Det bör inte
	införas någon möjlighet att låta förbudet omfatta flera olika platser eller
	områden eftersom en sådan ordning skulle riskera att göra påföljden för
	ingripande och inte tillräckligt förutsebar.
	Som Malmö tingsrätt påpekar avseende förslaget om utvidgad ung-
	domsövervakning, bestäms verkställighetsinnehållet först efter att dom-
	stolen har dömt den unge till påföljden, vilket kan leda till att det blir svårt
	för domstolen att bedöma om påföljden utgör en tillräckligt ingripande
	reaktion på brottsligheten. Behoven av likformighet och rättssäkerhet
	kommer enligt regeringen att tillgodoses genom att hemarresten fort-
	farande kommer att utgöra en måttstock och övre gräns för hur ingripande
	rörelseinskränkningarna enligt 18 § första och andra styckena lagen om
	verkställighet av ungdomsövervakning får vara. Förslaget om utökad hem-
	arrest innebär ingen ändring i detta avseende. Däremot kommer domstolen
	eller den dömde vid domstillfället inte att känna till om den dömde – som
	tillägg till hemarresten eller alternativa rörelseinskränkningar – kommer
	att vara förbjuden att vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett sär-
	skilt angivet område. En möjlighet för Kriminalvården att besluta om ett
	sådant förbud under verkställigheten av en icke frihetsberövande påföljd
	finns redan i dag för bl.a. personer som är dömda till skyddstillsyn och står
	under övervakning. En sådan föreskrift får även avse vistelseort eller andra
	anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde inte
	får vistas. Om det behövs får en sådan s.k. vistelseföreskrift kontrolleras
	genom elektronisk övervakning (26 kap. 16 § andra stycket 7 och 17 § och
	28 kap. 6 § brottsbalken). I propositionen Ett förstärkt samhällsskydd och
	tydligare reaktioner vid återfall i brott (prop. 2025/26:181) föreslås bl.a.
	att det införs ett krav på att den som är dömd till skyddstillsyn ska med-
	delas en vistelseföreskrift om den dömde är involverad i, eller har koppling
222	till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och det finns

risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. Det föreslås även att en föreskrift som beslutas på den grunden som utgångspunkt ska förenas med villkor om elektronisk övervakning.

Domstolen har vid domstillfället ingen information om och i vilken omfattning Kriminalvården kommer att besluta om en vistelseföreskrift under övervakningen av den dömde. Detta är alltså inte något nytt. Vidare bestäms den övre gränsen för hur ingripande föreskrifterna under verk- ställigheten av ungdomsövervakning får vara både av vilka åtgärder som i varje enskilt fall behövs för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt och av proportionalitetsprincipen (6 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning). Mot den bak- grunden bedömer regeringen att behoven av likformighet och rättssäkerhet kommer att vara tillgodosedda även med den möjlighet till utökade före- skrifter om rörelseinskränkningar som nu föreslås. I likhet med övriga beslut av Kriminalvården enligt lagen om verkställighet av ungdomsöver- vakning bör beslutet om att den dömde ska vara förbjuden att vistas på en viss plats eller inom ett visst område överklagas till allmän förvaltnings- domstol.

Förslaget om mer ingripande rörelseinskränkningar är förenligt med barnkonventionen och andra grundläggande fri- och rättigheter

Förslaget om mer ingripande rörelseinskränkningar innebär att de barn och unga som döms till ungdomsövervakning kommer att drabbas av ett större intrång i rörelsefriheten än enligt dagens reglering. Hur omfattande in- trånget blir beror – precis som i dag – på längden av verkställighetstiden, om rörelseinskränkningarna minskas eller upphör under den tiden och hur de är utformade (t.ex. om den dömde har hemarrest eller alternativa rörelseinskränkningar och om ett förbud att vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område har meddelats). Alla barn och unga påverkas av rörelseinskränkningar, elektronisk övervakning och andra föreskrifter som gäller under verkställigheten av en ungdomsöver- vakning. Yngre barn kan förväntas vara känsligare för intrång i rörelse- friheten än äldre barn och unga myndiga. Det gäller särskilt de barn som kommer att kunna dömas till påföljd enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder som föreslås i avsnitt 6.1.

Enligt 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen har var och en rätt till rörelsefrihet. Begränsningar i den rätten får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och de får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem. I artikel 5 i Europakonventionen och artikel 2 i dess fjärde tilläggsprotokoll föreskrivs bl.a. var och ens rätt till frihet och personlig säkerhet, rätt att röra sig fritt inom ett land och att lämna landet.

I barnkonventionen föreskrivs bl.a. att det vid alla åtgärder som rör barn ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3), att barn som har dömts för brott ska behandlas med värdighet och respekt som främjar barnets återanpassning i samhället (artikel 40.1) och att det för barn ska finnas alternativ till anstaltsvård, t.ex. övervakning, för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välmående och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet

Prop. 2025/26:246

223

Prop. 2025/26:246 (artikel 40.4). Innehållet i barnkonventionen behandlas mer utförligt bl.a. i avsnitt 5.

Förslaget om mer ingripande rörelseinskränkningar syftar till att göra ungdomsövervakning till en mer trovärdig påföljd. Avsikten är dock även att minska risken för att den dömde återfaller i brott eller utvecklas ogyn- nsamt och förslaget är utformat på så sätt att föreskrifterna i verkställig- hetsplanen i huvudsak kan anpassas efter den dömdes personliga för- hållanden. Därtill har hemarresten och de alternativa rörelseinskränk- ningarna en övre gräns för hur ingripande de får vara och de sammantagna rörelseinskränkningarna får aldrig vara mer ingripande än vad som står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. De intrång i rörelsefriheten som förslaget innebär bedöms därför vara godtagbara för att inskränka den rätten enligt regeringsformen och Europakonventionen. Av samma skäl bedöms förslaget vara förenligt med barnkonventionen.

Halvtidsprövningen av rörelseinskränkningarna ska inte vara obligatorisk

Enligt gällande ordning kan den dömdes rörelseinskränkningar trappas ned efter halva verkställighetstiden. Enligt 20 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning måste Kriminalvården alltid pröva om inskränk- ningarna i rörelsefriheten kan minskas när halva verkställighetstiden har gått. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten kan upphöra helt. Vid prövningarna ska det beaktas om den dömde har medverkat i verkställighetsplaneringen och därefter har följt verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt. Om den dömde inte följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt efter det att en nedtrappning av rörelseinskränkningarna har beslutats eller helt har upphört, får Kriminalvården enligt 21 § lagen om verkställighet av ung- domsövervakning besluta om att de ska trappas upp på nytt eller åter- upptas. Om det finns skäl för det får Kriminalvården besluta att inskränk- ningarna på nytt ska minskas eller upphöra. Utredningen föreslår att det inte längre ska finnas ett krav på att en prövning görs redan efter halva tiden. Vidare föreslår utredningen att prövningen som ska göras efter två tredjedelar av verkställighetstiden breddas till att avse om rörelseinskränk- ningarna ska minskas eller upphöra helt.

Rörelseinskränkningar är en del av de åtgärder som syftar till att bryta den dömdes kriminella bana, såväl under verkställigheten som på längre sikt. Om rörelseinskränkningarna pågår alltför kort tid finns det risk för att Kriminalvården inte får tillräckliga möjligheter att motivera den dömde att förändra sin livsstil. Som utredningen framhåller är det därför viktigt att rörelseinskränkningarna ges viss varaktighet. Vid en ungdomsöver- vakning som ska pågå i sex månader görs den obligatoriska prövningen av om rörelseinskränkningarna ska minska redan efter tre månader. Om den som döms till ungdomsövervakning har varit häktad innan dom meddelas, kan ungdomsövervakningen pågå kortare tid än sex månader (jfr 3 § andra stycket lagen [2018:1250] om tillgodoräknande av tid för frihetsberö- vande). I de fallen sker prövningen av om rörelseinskränkningarna ska minska ännu tidigare.

I många fall – särskilt då den dömde vid upprepade tillfällen har misskött

rörelseinskränkningarna – är det uppenbart att det inte finns skäl att minska

224

rörelseinskränkningarna efter halva tiden. I de fallen innebär den obliga- Prop. 2025/26:246 toriska prövningen en onödig belastning på Kriminalvården. I de fallen bör

myndigheten inte behöva pröva frågan efter halva tiden. En sådan reglering ger Kriminalvården flexibilitet kring när frågan om minskningar i rörelseinskränkningarna ska prövas. Samtidigt kvarstår incitamentet för den dömde att sköta rörelseinskränkningarna på ett godtagbart sätt. Det finns därför, som utredningen föreslår, skäl att ta bort kravet på att rörelse- inskränkningarna prövas efter halva verkställighetstiden. Som utredningen påpekar finns det fall då Kriminalvården redan efter en kortare tid kan se att den dömde skulle gagnas av viss minskning av rörelseinskränk- ningarna. Därför bör det finnas möjlighet för Kriminalvården att redan efter halva verkställighetstiden pröva omfattningen av rörelseinskränk- ningarna, men den möjligheten bör vara fakultativ.

Genom den obligatoriska prövningen av rörelseinskränkningarna som ska ske efter två tredjedelar av verkställighetstiden är den som har dömts till ungdomsövervakning fortsatt garanterad en prövning av rörelse- inskränkningarna. Denna prövning bör avse om inskränkningarna i rörelsefriheten bör minska eller upphöra helt.

Sammanfattningsvis bör utredningens förslag genomföras. Barnombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter anser att

barn bör ges rätt att begära en prövning av omfattningen av rörelse- inskränkningarna efter halva verkställighetstiden. Barnombudsmannen pekar på att det i artikel 40.2 (b) (v) i barnkonventionen bl.a. framgår att barn har rätt till omprövning av åtgärder som beslutats till följd av att barnet har befunnits skyldig till brott. Som utredningen framhåller har den dömde alltid möjlighet att vända sig till Kriminalvården och begära att rörelseinskränkningarna minskas efter halva verkställighetstiden, även om myndigheten inte har någon skyldighet att ta upp frågan tidigare än vad lagstiftningen föreskriver. Om den dömde väcker frågan behöver Krimi- nalvården enligt förvaltningsrättsliga principer underrätta den dömde om att något beslut inte kommer att fattas. Som utredningen anför, bör den dömde med hänsyn till de täta kontakter som han eller hon har med sin koordinator och kravet på att verkställighetsplanen ska ses över var åttonde vecka löpande hållas underrättad om hur möjligheterna ser ut att få till stånd minskningar i rörelseinskränkningarna. Mot den bakgrunden och eftersom förslaget innefattar en rätt för alla dömda att få rörelseinskränk- ningarna prövade efter två tredjedelar av verkställighetstiden bedömer regeringen att förslaget är förenligt med barnkonventionen. Det finns en- ligt regeringen inte anledning att införa en rätt för ungdomar att begära en prövning av omfattningen av rörelseinskränkningarna efter halva verk- ställighetstiden.

Som framgår i avsnitt 6.2 saknar barn under 15 år som huvudregel processbehörighet inom förvaltningsrättens område. Som Förvaltnings- rätten i Stockholm påpekar är möjligheten för barn att överklaga myndig- hetsbeslut i flera fall särreglerad inom förvaltningsprocessrätten. För- slagen om ändring av prövningen av rörelseinskränkningarna innebär inte någon förändring av möjligheten att överklaga beslut enligt lagen om verk- ställighet av ungdomsövervakning. Det finns i detta lagstiftningsärende inget beredningsunderlag för att se över frågan om barns processbehörig- het inom förvaltningsrättens område.

225

Prop. 2025/26:246

226

Fler kontrollmöjligheter införs

Regeringen delar utredningens bedömning att det finns anledning att för- bättra Kriminalvårdens möjligheter att kontrollera den dömde under verk- ställighetens gång.

Ett led i skärpningen av påföljden bör, som utredningen föreslår, vara att förstärka tillsynen över den dömde och på så sätt bl.a. ge Kriminalvården möjlighet att göra hembesök hos den dömde, utöver de besök som görs för att kontrollera att drog- och alkoholförbudet följs. En möjlighet för Krimi- nalvården att göra fler hembesök kan leda till att myndigheten håller sig bättre underrättad om den dömdes förhållanden och ger myndigheten bättre förutsättningar att upptäcka om den dömde kan misstänkas för att begå nya brott under verkställigheten. Möjligheten att göra fler hembesök kan därmed, som utredningen anför, bidra ytterligare till att den dömde följer verkställighetsplanen och motverka att den dömde återfaller i brott. Som utredningen anför kan utökade kontrollmöjligheter även utgöra ett viktigt stöd för den dömde, exempelvis genom att den dömde ges tillfälle att ta upp olika problem och utmaningar som han eller hon ställs inför i sin vardag. Detta kan vara av särskild vikt för de yngsta lagöverträdarna som har dömts till påföljden till följd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Kriminalvården har vidare till utredningen framfört önskemål om att kunna göra fler hembesök hos den dömde. En sådan möj- lighet bör därför införas. Det bör, som utredningen föreslår, göras genom en ny bestämmelse i lagen om verkställighet av ungdomsövervakning som föreskriver att Kriminalvården ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och att myndigheten vid behov kan förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen. Förslaget stämmer överens med vad som gäller för personer som avtjänar fängelsestraff med elektronisk övervakning enligt 2 kap. 4 § första stycket lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelse- straff med elektronisk övervakning. Vidare bör det, i enlighet med utred- ningens förslag och i likhet med vad som gäller för dömda som avtjänar fängelsestraff med elektronisk övervakning i sin bostad, vara möjligt för Kriminalvården att vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen (jfr 3 kap. 1 § andra stycket lagen om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning). Ett biträde kan t.ex. behövas om den dömde bor på en plats som ligger långt från en ort där Kriminal- vården finns (jfr propositionen Försöksverksamhet med intensivöver- vakning med elektronisk kontroll, prop. 1993/94:184 s. 37).

Under verkställigheten av ungdomsövervakning ska en koordinator för- ordnas för den dömde. Koordinatorn ska hålla regelbunden kontakt med den dömde och träffa honom eller henne under verkställigheten samt gen- om kontroll, stöd och hjälp verka för att verkställighetsplanen följs (8 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning). För att ytterligare för- stärka kontrollen över den dömde bör, som utredningen föreslår, Kriminal- vården ges möjlighet att – i de fall det finns ett sådant behov – förordna en eller flera personer att biträda koordinatorn i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt (biträdande koordinator). Flera remissinstanser är positiva till förslaget, däribland Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare. Förslaget motsvarar den möj- lighet som finns att under övervakningen i samband med villkorlig frigiv- ning förordna en eller flera biträdande övervakare enligt 26 kap. 13 §

andra stycket brottsbalken. Det kan vara motiverat att förordna en biträdande övervakare med hänsyn till den övervakades arbets- eller bostadsförhållanden. Det kan också vara aktuellt beträffande dömda som är särskilt krävande. (Se regeringens proposition om ändring i brottsbalken

m.m.[villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m.m.], prop. 1982/83:85 s. 127.) En biträdande koordinator bör kunna utses av liknande skäl. Uppdraget bör vara att stödja, vägleda och uppmuntra den dömde i dennes ansträngningar att inte återfalla i brott. Den biträdande koordi- natorn bör också kunna få ett mer specifikt uppdrag utifrån den dömdes behov, exempelvis att hjälpa den dömde att ta sig närmare arbetsmark- naden eller att hjälpa den dömde att komma in i en fritidssysselsättning som innebär fler sociala kontakter. Det kan även vara lämpligt att förordna en biträdande koordinator i fall där den dömde måste företa längre resor för att träffa koordinatorn eller i fall där det mot slutet av ungdoms- övervakningen konstateras att ytterligare stöd kan behövas. En biträdande koordinators uppdrag kommer alltså att vara stödjande och kommer normalt utföras av samma person under hela verkställighetstiden. På så sätt skiljer sig den biträdande koordinatorn från ett biträde som ska hjälpa till med tillsynen över den dömde och ha ett renodlat kontrollerande uppdrag. I likhet med vad som gäller för en biträdande övervakare för någon som är villkorligt frigiven bör en biträdande koordinator kunna vara en anställd inom Kriminalvården eller en lekman (jfr Bäcklund m.fl., Brottsbalken [2 september 2025, JUNO], kommentaren till 26 kap. 13 §). En biträdande koordinators rätt till ersättning för sitt uppdrag bör regleras på förordningsnivå.

Förslagen om att Kriminalvården ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig informerad om den dömdes förhållanden, möjligheten att förordna en eller flera personer att biträda tillsynen och möjligheten att förordna en eller flera biträdande koordinatorer syftar till att utöka kon- trollen över den dömde och ge honom eller henne bättre stöd och vägled- ning. Ytterst handlar det om att inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Regeringen bedömer att förslagen är väl förenliga med barnkonventionen.

Tillämpningsområdet bör inte utvidgas

När den befintliga påföljden ungdomsövervakning skärps finns det anled- ning att överväga om tillämpningsområdet för påföljden samtidigt bör utvidgas. Ecpat Sverige föreslår att tillämpningsområdet för den befintliga ungdomsövervakningen utvidgas så att den kan bestämmas till maximalt tre år. Det kan å ena sidan hävdas att det skarpare verkställighetsinnehåll som nu föreslås motiverar att påföljden kan tillämpas vid brottslighet med ett straffmätningsvärde som överstiger fängelse i ett år. Å andra sidan föreslås skärpningarna med utgångspunkt i att den befintliga påföljden i dag inte utgör ett tillräckligt trovärdigt påföljdsalternativ för brottslighet med ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse mellan sex månader och ett år. Vid allvarlig brottslighet väger också samhällets berättigade intresse av skydd och brottsoffrens behov av upprättelse tungt. Om ung- domsövervakningens tillämpningsområde skulle utvidgas till mer än ett år skulle fler barn som begår brott dömas till ungdomsövervakning i stället

Prop. 2025/26:246

227

Prop. 2025/26:246

228

för fängelse, i vissa fall för mycket allvarlig brottslighet (se ovan angående tillämpningsområdet för den nya påföljden som utredningen föreslår). Tillämpningsområdet för ungdomsövervakning bör därför inte utvidgas.

Frågor om ansiktsigenkänning hanteras i ett annat lagstiftningsärende

Utredningen lämnar förslag om nya paragrafer i lagen om verkställighet av ungdomsövervakning som gör det möjligt för Kriminalvården att vid verkställighet av ungdomsövervakning ta en digital ansiktsbild av den dömde i syfte att underlätta identifiering och om behandling av sådana bilder. Utredningen föreslår också att det görs ett tillägg i 2 kap. 3 § lagen (2018:1699) om Kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område om behandling av biometriska uppgifter genom biometrisk autentisering i Kriminalvårdens verksamhet.

Regeringen beslutade den 7 februari 2025 att ge en utredare i uppdrag att föreslå utökade möjligheter att använda biometriska uppgifter för att effektivisera och öka säkerheten i Kriminalvårdens verksamhet (Ju2025/00324). Uppdraget redovisades den 9 januari 2026. I prome- morian Utökade möjligheter för Kriminalvården att använda biometri

m.m.(Ds 2025:31) lämnas förslag om utökad användning av biometri, bl.a. ansiktsigenkänning, i Kriminalvårdens verksamhet. Frågorna om Kriminalvårdens möjlighet att använda ansiktsigenkänning och myndig- hetens behandling av biometriska uppgifter bör hanteras i ett sammanhang. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

Riksdagens tillkännagivanden om ungdomsövervakning

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om möj- ligheten att öka omfattningen av en helghemarrest (bet. 2019/20:JuU34 punkt 3, rskr. 2019/20:333). Av tillkännagivandet framgår att hemarresten inte täcker det behov av övervakning och kontroll som i många fall kan finnas och att helghemarresten alltid bör anpassas för att bryta ett destruk- tivt mönster i det enskilda fallet samtidigt som den totala omfattningen av hemarresten är proportionerlig i förhållande till de brott som den unge per- sonen dömts för, att det behöver finnas utrymme för en större flexibilitet när det gäller vilka kvällar och nätter hemarresten ska få omfatta och att det kan finnas behov av att meddela mer flexibla förbud som t.ex. avser vissa högtider (bet. 2019/20:JuU34 s. 16 och17). Riksdagen har vidare till- kännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpning av på-

följden ungdomsövervakning (bet. 2020/21:JuU28 punkt 23, rskr. 2020/21:396). Enligt tillkännagivandet behöver det säkerställas att regeringen skyndsamt återkommer med förslag som tillgodoser det tidigare tillkännagivandet om att öka omfattningen av helghemarresten (bet. 2020/21:JuU28 s. 60). Genom förslagen i detta avsnitt skärps påfölj- den ungdomsövervakning, bl.a. genom att hemarresten både utökas och blir mer flexibel. Förslagen innebär bl.a. att Kriminalvården får möjlighet att förbjuda den dömde att vistas på en särskild plats eller inom ett särskilt område som tillägg till hemarresten. Regeringen anser att tillkännagivan- dena genom förslagen är tillgodosedda och därmed slutbehandlande.

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att införa nya ungdomspåföljder (bet. 2020/21:JuU28 punkt 30, rskr. 2020/21:396). Av tillkännagivandet framgår att riksdagen vidhåller

sitt tidigare tillkännagivande om att det behövs nya former av påföljder för unga och anser t.ex. att elektronisk övervakning bör kunna användas i ökad utsträckning för unga i åldersgruppen 15–17 år eftersom detta är en åtgärd som möjliggör kontroll över personer som lever i riskzonen för ett krimi- nellt liv, men som ännu inte har begått brott som motiverar ett frihets- berövande, samt att riksdagen inte delar regeringens bedömning att man inte borde gå vidare med ett förslag om kontaktskyldighet för unga utan anser att det bör genomföras (bet. 2020/21:JuU28 s. 62). Sedan tillkänna- givandet gavs har det vidtagits ett stort antal åtgärder på det socialrättsliga området. Regeringen har bl.a. uppdragit åt SiS att utreda de praktiska förutsättningarna för att kunna elektroniskt övervaka vissa barn och unga som är placerade på de särskilda ungdomshemmen, dels vid vistelser utan- för det särskilda ungdomshemmet, dels inom hemmets eget område. SiS ska även utreda myndighetens förutsättningar för att även ansvara för elek- tronisk övervakning av barn och unga som inte är placerade på ett särskilt ungdomshem, men som efter ett beslut av socialnämnden ska följa sär- skilda föreskrifter om att bl.a. under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller på en annan anvisad plats som kan likställas med bostad (dnr S2025/01372). Genom förslagen i detta avsnitt skärps påföljden ungdoms- övervakning på flera sätt och blir mer ingripande än i dag. Skärpningarna innebär att rörelseinskränkningarna, som kontrolleras genom elektronisk övervakning som utgångspunkt, utökas dels genom en mer omfattande hemarrest, dels genom att Kriminalvården får möjlighet att förbjuda den dömde att vistas på en särskild plats eller inom ett särskilt område som tillägg till hemarresten. Kontrollen av den dömde kommer också att öka genom förslaget om att en eller flera biträdande koordinatorer får för- ordnas för den dömde och förslaget om att Kriminalvården ska utöva nog- grann tillsyn över den dömde, t.ex. genom att genomföra fler hembesök hos den dömde. Enligt regeringen innebär de föreslagna ändringarna att påföljden förändras på ett sådant genomgripande sätt att tillkännagivandet är tillgodosett och därmed slutbehandlat.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att misskötsamhet i högre grad bör leda till att en ungdomsövervakning undanröjs (bet. 2019/20:JuU34 punkt 4, rskr. 2019/20:333). Av tillkänna- givandet framgår att syftet med ungdomsövervakning är att skapa förut- sättningar för den enskilde att aktivt ta steg tillbaka till laglydighet sam- tidigt som samhället utövar kontroll över riskerna med den relativa fri- heten. Enligt riksdagen kan det ifrågasättas om de reaktioner som före- skrivs vid misskötsamhet är tillräckligt kraftfulla. Om den unge bryter mot vad som föreskrivs i verkställighetsplanen för ungdomsövervakningen bör det enligt tillkännagivandet rimligen resultera i en tydlig reaktion från samhällets sida och återkommande misskötsamhet, även av mindre all- varligt slag, bör enligt riksdagen alltid resultera i att påföljden undanröjs och ersätts med en mer ingripande påföljd (bet. 2019/20:JuU34 s. 19 och 20). Som framgår ovan föreslår regeringen i denna proposition omfattande skärpningar av påföljden ungdomsövervakning som innebär att det kom- mer att ställas högre krav på den dömde och att Kriminalvården kommer ges fler kontrollmöjligheter. Förslagen innebär bl.a. att den unges missköt- samhet kan upptäckas i ett tidigare skede och att kraftfullare åtgärder då kan sättas in mot den unge. Vidare innebär förslaget att den som döms för brott som begåtts före 18 års ålder men som fyllt 18 år när domen meddelas

Prop. 2025/26:246

229

Prop. 2025/26:246 ska kunna dömas till ungdomsvård endast om det finns särskilda skäl för det (avsnitt 8.2) att utrymmet för att bestämma påföljden till ungdomsvård när en ungdomsövervakning undanröjs minskar. Genom förslagen anser regeringen att tillkännagivandet är tillgodosett och därmed slutbehandlat.

	10.2	Ungdomsvård ska inte längre få förenas med
		ungdomstjänst eller böter

	Regeringens förslag
	Möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller dags-
	böter ska tas bort.
	Regeringens bedömning
	Utredningens förslag om att återfall ska utgöra ett särskilt skäl att
	bestämma påföljden till ungdomsövervakning bör inte genomföras.

	Utredningens förslag
	Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens för-
	slag och bedömning. Utredningen föreslår att återfall ska beaktas särskilt
	som skäl för ungdomsövervakning. Utredningen föreslår ingen ändring i
	7 kap. 2 § socialförsäkringsbalken eller i 38 kap. 20 § brottsbalken.
	Remissinstanserna
	Få remissinstanser yttrar sig över förslagen.
	Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över förslaget att ta bort
	möjligheten att förena ungdomsvård med böter eller ungdomstjänst är
	majoriteten negativa. Bland dessa finns Göta hovrätt, Hovrätten för Västra
	Sverige, Malmö tingsrätt och Åklagarmyndigheten. Göta hovrätt, Hov-
	rätten för Västra Sverige och Åklagarmyndigheten anser att det finns
	behov av att kunna välja de påföljdskombinationer som utredningen vill ta
	bort. Åklagarmyndigheten anför att det vid straffmätningsvärden i spannet
	tre till fem månader är många vårdinsatser som socialtjänsten erbjuder som
	inte bedöms tillräckligt ingripande för att motsvara brottets allvar. Även
	Malmö tingsrätt anser att det finns behov av att kunna förena ungdomsvård
	med ungdomstjänst för att ge påföljden tillräcklig skärpa, men tillstyrker
	förslaget om att ta bort möjligheten att kunna förena ungdomsvård med
	böter. Umeå kommun är tveksam till förslaget och anför att socialtjänstens
	erfarenhet är att ungdomsvård har god effekt då endast ett fåtal av lagöver-
	trädarna som dömts till ungdomsvård i Umeå återfaller i brott. Umeå
	kommun vill också lyfta fram vikten av att Kriminalvården säkerställer en
	effektiv samverkan med socialtjänsten och andra aktörer för att ge unga
	lagöverträdare det psykosociala stöd och den rehabilitering de behöver för
	att förhindra återfall.
	Av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget om att ungdoms-
	övervakning ska dömas ut i fler återfallssituationer är majoriteten positiva
230	till förslaget. Bland dessa finns Borås tingsrätt, Knivsta kommun och

Umeå kommun. Borås tingsrätt anser att det bör övervägas om även brotts-	Prop. 2025/26:246
lighetens art ska kunna utgöra ett skäl för ungdomsövervakning vid lägre
straffmätningsvärden. Några remissinstanser är dock negativa till för-
slaget. Malmö tingsrätt framför att det inte framstår som proportionerligt
att döma en ung tilltalad till sex månaders ungdomsövervakning om straff-
mätningsvärdet motsvarar bara några månaders fängelse. Åklagarmyndig-
heten, som anser att förslaget framstår som illa underbyggt, anser att den
skärpta reaktion som föreslås när en ungdom återfaller i brott med straff-
mätningsvärden om ett par månaders fängelse skulle bli påtaglig och
ifrågasätter om förslaget stämmer överens med systematiken i påföljds-
systemet. Som exempel nämner myndigheten att en ungdom som på nytt
gjort sig skyldig till ett mindre allvarligt brott, såsom skadegörelse genom
klotter eller en lindrig misshandel, skulle kunna dömas till en påföljd som
är tänkt för ungdomar som begår allvarliga brott som rån och grov miss-
handel.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller böter tas
bort
Ungdomsvård får enligt 32 kap. 1 § första stycket brottsbalken dömas ut
om den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år har ett särskilt
behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2025:400) eller
LVU och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Vården och
åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt.
Den möjlighet som finns i dag att döma någon till ungdomsvård för brott
som begåtts efter 18 års ålder föreslås tas bort (avsnitt 8.2). Ungdomsvård
får enligt 32 kap. 3 § brottsbalken förenas med antingen ungdomstjänst
eller dagsböter, om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. I 32 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken föreskrivs att ungdomsvård får dömas ut endast om social-
tjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ung-
domstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till
brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.
Möjligheten att förena ungdomsvård med antingen ungdomstjänst eller
böter utvidgar förutsättningarna att döma till en vårdpåföljd och på så sätt
även möjligheterna att undvika en frihetsberövande påföljd för unga lag-
överträdare (prop. 2005/06:165 s. 83).
Lagstiftaren har tidigare framhållit att unga lagöverträdare inte sällan har
sociala problem och att det därför kan antas att vissa av dem som döms till
ungdomsvård i förening med böter har särskilda svårigheter att betala
böterna. Böter kan vidare medföra långtgående konsekvenser ur eko-
nomisk och social synpunkt. Lagstiftaren har därför uttalat att det framstår
som ändamålsenligt att minska användningen av böter och i stället döma
till ungdomstjänst. Vidare har det framhållits att bötesstraffet saknar
rehabiliterande inslag och inte medför några möjligheter att motivera den
dömde att leva laglydigt. (Se prop. 2005/06:165 s. 84.) Regeringen anser
att dessa uttalanden fortfarande har skäl för sig och att det finns starka skäl
för att minska användningen av bötesstraff för unga lagöverträdare. Det
gäller även i de fall böterna döms ut i förening med ungdomsvård. Ytter-
ligare skäl för att minska användningen av bötesstraff är, som utredningen	231

Prop. 2025/26:246 framhåller, att böterna inte sällan betalas av vårdnadshavarna och då inte

	utgör någon egentlig påföljd för den unge. Det finns därför skäl att ta bort
	möjligheten att förena ungdomsvård med böter.
	När det gäller möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst
	är bedömningen inte lika given. Flera omständigheter talar dock för utred-
	ningens förslag.
	Den som döms till ungdomsvård har ofta missbruksproblem och sociala
	problem. Som utredningen framhåller kan det för dem vara svårt att utföra
	ungdomstjänst på det sätt som förväntas. Det medför en ökad risk för att
	påföljden undanröjs, vilket talar för att påföljdskombinationen ungdoms-
	vård och ungdomstjänst i många fall är mindre lämplig. Det bör vidare
	påpekas att möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst in-
	fördes innan påföljden ungdomsövervakning infördes. Ungdomsövervak-
	ning får enligt 32 kap. 3 a § första stycket brottsbalken dömas ut i de fall
	då varken ungdomsvård eller ungdomstjänst utgör tillräckligt ingripande
	påföljder med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den unges
	tidigare brottslighet. Som utredningen konstaterar blir ungdomsvård i för-
	ening med ungdomstjänst främst aktuellt vid straffmätningsvärden om sex
	månaders fängelse eller mer, dvs. vid relativt allvarlig brottslighet (se NJA
	2009 s. 121). De som i dag döms för så allvarlig brottslighet får, som
	utredningen anför, antas ha behov av såväl den struktur som de kontrol-
	lerande inslag som en ungdomsövervakning innebär. Ungdomsövervak-
	ning erbjuder större möjligheter till återfallsförebyggande åtgärder i form
	av t.ex. regelbunden kontakt med en koordinator, möjlighet för Kriminal-
	vården att göra hembesök, drog- och alkoholförbud och rörelseinskränk-
	ningar med elektronisk övervakning än vad ungdomsvård gör (se även
	avsnitt 10.1).
	Flera remissinstanser anser att det fortfarande finns behov av att i vissa
	fall kunna förena ungdomsvård med ungdomstjänst, t.ex. vid något lägre
	straffmätningsvärden än sex månader. Regeringen delar inte den bedöm-
	ningen, särskilt med beaktande av det arbete som för närvarande pågår på
	det socialrättsliga området. I de undantagsfall då ungdomsvård i dag döms
	ut i förening med ungdomstjänst vid lägre straffmätningsvärden än sex
	månaders fängelse bör påföljden många gånger i stället kunna bestämmas
	till enbart ungdomsvård. I lagrådsremissen Förebyggande insatser inom
	socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan, som
	beslutas samma dag som denna proposition, föreslås att ungdomsvård ska
	kunna omfatta åtgärder enligt den nya lagen om insatser inom social-
	tjänsten när samtycke saknas som föreslås i lagrådsremissen (se avsnitt 4).
	Detta innebär att tillämpningsområdet för ungdomsvård utvidgas eftersom
	fler åtgärder än i dag kommer att kunna läggas till grund för en sådan
	ungdomsvård. Vidare föreslås i utkastet till lagrådsremissen Elektronisk
	övervakning – ett verktyg för socialtjänsten till skydd för barn och unga
	att förvaltningsrätten, efter ansökan av socialnämnden, ska pröva frågor
	om elektronisk övervakning med anledning av ett av socialnämnden be-
	slutat särskilt villkor om en skyldighet för barn och unga att mellan vissa
	tider uppehålla sig i bostaden eller på en annan anvisad plats som kan lik-
	ställas med bostad (se avsnitt 4). Om förslagen genomförs innebär det
	enligt regeringens bedömning att en ungdomsvård som inte innebär vård
	enligt LVU kommer att kunna vara betydligt mer ingripande än i dag och
232	därmed utgöra en trovärdig och tillräckligt ingripande påföljd i de fall då

påföljden i dag bestäms till ungdomsvård i förening med ungdomstjänst eller böter.

Sammantaget föreslår regeringen att möjligheten att döma ut ungdoms- vård i förening med böter eller ungdomstjänst tas bort genom att 32 kap. 3 § brottsbalken upphör att gälla. Utifrån hur lagstiftningen ser ut i dag innebär det att ungdomsövervakning kommer att dömas ut i fler situa- tioner. Om förslaget i den nämnda lagrådsremissen om att ungdomsvård ska kunna omfatta åtgärder enligt den föreslagna lagen om insatser inom socialtjänsten när samtycke saknas och förslaget i det nämnda utkastet till lagrådsremiss om elektronisk övervakning genomförs kan den effekten dock komma att dämpas eftersom en ungdomsvård som inte innebär vård enligt LVU i fler situationer kommer kunna vara mer ingripande än i dag och utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. I enlighet med utredningens förslag bör 32 kap. 3 a § brottsbalken, som reglerar förutsättningarna för att döma ut ungdomsövervakning, betecknas 32 kap. 3 § brottsbalken. Det medför att hänvisningen i 1 § lagen om verkställighet av ungdomsöver- vakning bör ändras. Det medför också att hänvisningen till 32 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken bör tas bort i 7 kap. 2 § 5 socialförsäkrings- balken som reglerar statligt personskadeskydd för den som utför ungdoms- tjänst och i 38 kap. 20 § brottsbalken som reglerar regeringens rätt att med- dela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid utförandet av ungdomstjänst.

Utredningens förslag om att ungdomsövervakning ska dömas ut i fler återfallssituationer genomförs inte

Rätten får enligt 32 kap. 3 a § första stycket brottsbalken döma den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år till ungdomsövervakning om varken ungdomsvård eller ungdomstjänst är tillräckligt ingripande på- följder med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Av förarbetena framgår att det kan bli aktuellt att döma till ungdomsövervakning i graverande återfallssituationer, t.ex. brottslighet med ett straffmätningsvärde som något understiger sex månaders fängelse där även den unges tidigare brottslighet ska beaktas vid straffmätningen. Så skulle kunna vara fallet om det är fråga om ett flertal återfall och övriga alternativ bland ungdomspåföljderna bedöms vara ut- tömda eller om det är fråga om återfall i allvarlig brottslighet som t.ex. rån eller grov misshandel. (Prop. 2019/20:118 s. 42.)

Utredningen anser att möjligheten att bestämma påföljden till ungdoms- övervakning på grund av återfall i brott ska utökas. Utredningen föreslår därför att rätten som skäl för ungdomsövervakning särskilt ska beakta om den unge tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård. Enligt utredningen talar det faktum att någon, trots en tidigare lagföring, begår nya brott för att den unge har behov av den typ av åtgärder som en ung- domsövervakning erbjuder. Enligt utredningen kan det även ifrågasättas om de övriga ungdomspåföljderna är tillräckligt ingripande i de fall en ung lagöverträdare, som tidigare har begått brott, gör sig skyldig till ett nytt brott.

Utredningens förslag skulle leda till att den som tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård och återfaller i brott som motsvarar några månaders straffmätningsvärde som utgångspunkt skulle dömas till

Prop. 2025/26:246

233

11	En skärpt reglering vid misskötsamhet	Prop. 2025/26:246


Regeringens förslag
Reglerna om misskötsamhet när någon har dömts till ungdomsvård med
ungdomskontrakt eller ungdomstjänst ska skärpas så att åklagaren kan
besluta om varning så snart personen bryter mot vad som gäller för
honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett
ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst.
Åklagaren ska få meddela beslut om varning vid ett möte genom ljud-
och bildöverföring, om det finns skäl för det och det inte är olämpligt.
Regeringens bedömning
Utredningens förslag att ändra förutsättningarna i sak för att undanröja
påföljden ungdomsvård med ungdomskontrakt och påföljden ungdoms-
tjänst bör inte genomföras. Bestämmelsen bör dock ändras språkligt.

Utredningens förslag
Förslagen från utredningen överensstämmer delvis med regeringens för-
slag och bedömning. Utredningen föreslår att det inte längre ska krävas att
den dömde i väsentlig grad underlåter att fullgöra sina åligganden enligt
en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdomskontrakt eller enligt
en dom på ungdomstjänst för att påföljden ska kunna undanröjas eller för
att varning ska kunna meddelas. Utredningens förslag om åklagarens
möjlighet att meddela beslut om varning vid ett möte med ljud- och bild-
överföring skiljer sig vidare något från regeringens förslag på så sätt att
det krävs att det är lämpligt.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar
mot utredningens förslag om ett sänkt krav för undanröjande och varning
vid misskötsamhet. Till de remissinstanser som uttryckligen är positiva
hör Botkyrka kommun, länsstyrelserna i Dalarnas, Hallands, Kalmar och
Västra Götalands län, Sveriges Kommuner och Regioner och Stenung-
sunds kommun.
Några remissinstanser ställer sig frågande till om det finns ett behov av
att se över reglerna vid misskötsamhet av ungdomspåföljder. Åklagar-
myndigheten anser att det kan diskuteras om det finns ett reellt behov av
att se över regelverket om undanröjande av ungdomspåföljder. Enligt
myndigheten framgår det inte att dagens reglering skulle ha för högt ställda
krav. Även Malmö kommun pekar på att socialtjänsten redan i dag har en
skyldighet att följa upp och utvärdera insatserna regelbundet och att det
finns en risk för att en skärpning leder till en förskjutning i synen på ung-
domsvård. Umeå kommun anser att andra socialpolitiska åtgärder bör få
verka först.
Ett antal remissinstanser avstyrker förslaget att det inte längre ska krävas
att den dömde i väsentlig grad underlåter att fullgöra sina åligganden vid
ungdomstjänst eller ungdomsvård med ungdomskontrakt för att påföljden		235

Prop. 2025/26:246 ska kunna undanröjas. Bland dessa finns Borås tingsrätt, Civil Rights Defenders, Ecpat Sverige, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Social- styrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Sveriges advokatsamfund. Civil Rights Defenders anser att förslaget riskerar att bli alltför repressivt och inte tar tillräcklig hänsyn till de bakomliggande orsaker som ofta ligger till grund för ett barns misskötsamhet. Borås tingsrätt och Sveriges advokatsamfund påpekar att förslaget innebär att det ställs högre krav på en ungdom som är dömd till ungdomsvård med ungdomskontrakt eller ungdomstjänst jämfört med en vuxen som är dömd till skyddstillsyn. Ecpat Sverige understryker att böter kan komma att dömas ut i något större utsträckning och att det kan drabba barnets familj mycket hårt. Social- styrelsen påpekar att genom utredningens förslag riskerar fler ungdomar att dömas till mer ingripande påföljder med inslag av rörelseinskränk- ningar, vilket i sin tur innebär en risk för återfall och ogynnsam utveckling.

Några remissinstanser framför synpunkter som tar sikte på förslagets lagtekniska utformning. Sveriges advokatsamfund anser att det finns risk för att lagtexten tolkas alltför lättvindigt. Borås tingsrätt påpekar att det som utredningen exemplifierar som enbart misskötsamhet redan torde omfattas av den nuvarande regleringen. Tingsrätten ser ingen anledning att göra en ändring till misskötsamhet, utan en ändring kan i sådana fall göras till allvarlig misskötsamhet, vilket gäller för undanröjande av skydds- tillsyn. Linköpings tingsrätt är inne på samma spår och framhåller att det finns en risk för att ändringen endast blir språklig. Botkyrka kommun och Göteborgs tingsrätt anser att det krävs förtydliganden beträffande graden och arten av misskötsamhet som ska vara för handen för att undanröjande ska ske.

Sveriges Kommuner och Regioner framhåller att det framstår som viktigt för att upprätthålla systemets legitimitet att socialtjänsten kan anmäla misskötsamhet till åklagare i ett tidigare skede än i dag, samt att det då också ska vara möjligt att besluta om en varning eller annan påföljd.

Endast Åklagarmyndigheten yttrar sig särskilt över förslaget om att åklagaren ska kunna besluta att det personliga mötet med den unge lag- överträdaren ska få genomföras digitalt. Myndigheten välkomnar för- slaget.

	Malmö tingsrätt uttalar sig i frågan om att det vid undanröjande av en
	ungdomsövervakning inte är möjligt att beakta vad den dömde verkställer
	efter beslutet om undanröjande fram till att beslutet får laga kraft. Tings-
	rätten delar utredningens slutsats att det för närvarande inte finns skäl att
	ändra den nuvarande regleringen eftersom de tänkbara lösningar som
	diskuteras är förknippade med andra problem. Hovrätten för Västra
	Sverige för fram att det vid ungdomsövervakning finns ett behov av att
	kunna avbryta verkställigheten i fall där den unge misskött verkställig-
	heten i sådan grad att ungdomsövervakningen ska undanröjas. Hovrätten
	förespråkar därför att en sådan ordning övervägs i den fortsatta bered-
	ningen.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning
	Åklagarens möjligheter att meddela varning utökas
	När fler barn begår allvarliga brott och rekryteras till kriminella nätverk är
236	det avgörande för påföljdernas trovärdighet att misskötsamhet under

verkställigheten möts av tidiga och tydliga reaktioner. I 32 kap. 4 § första stycket brottsbalken regleras vilka konsekvenserna kan bli om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdoms- övervakning. Enligt bestämmelsen kan endast allvarlig misskötsamhet leda till att rätten undanröjer den påföljd som dömts ut för brottet och bestämmer en ny påföljd för detta (se prop. 2005/06:165 s. 134). Om det anses tillräckligt får rätten meddela den dömde en varning i stället för att undanröja påföljden. Åklagaren kan inte ansöka hos domstol om att varning ska meddelas utan är i stället hänvisad till att ansöka om att påföljden ska undanröjas. Åklagaren har dock enligt 30 b § LUL en själv- ständig möjlighet att besluta om varning. Förutsättningarna för åklagaren att meddela varning korresponderar med rättens möjligheter att besluta om undanröjande av påföljden eller varning.

Utredningen föreslår att det inte längre ska krävas att den dömde i väsentlig grad underlåter att fullgöra sina åligganden vid ungdomstjänst eller ungdomsvård med ungdomskontrakt för att påföljden ska kunna undanröjas. I stället anser utredningen att det ska räcka med missköt- samhet. Utredningen föreslår även att åklagarens respektive rättens möjlighet att meddela den dömde en varning ska anpassas till det lägre kravet. När det gäller misskötsamhet av en dom på ungdomsövervakning bedömer utredningen att det nuvarande kravet för undanröjande och varning bör gälla även fortsättningsvis.

I samband med att ungdomsövervakning infördes gjordes överväganden om vad som skulle gälla vid den dömdes misskötsamhet av påföljden. Av propositionen framgår att den dömdes misskötsamhet så långt som möjligt ska hanteras genom åtgärder inom ramen för påföljden. Först när samtliga möjliga åtgärder är uttömda bör åklagaren underrättas (prop. 2019/20:118 s. 90, 155 och 156). Kriminalvården har möjlighet att reagera på den dömdes misskötsamhet genom att t.ex. besluta om att utöka antalet möten med koordinatorn, begära hjälp med polishämtning till mötena eller ändra de rörelsesinskränkande inslagen. Som framgår av avsnitt 10.1 föreslår regeringen omfattande skärpningar av påföljden ungdomsövervakning. Förslagen innebär att det kommer ställas högre krav på den dömde och att Kriminalvården kommer ges fler kontrollmöjligheter. Det saknas därför skäl för att göra förändringar i reglerna om undanröjande och varning när det gäller misskötsamhet av en dom på ungdomsövervakning. Mot denna bakgrund bedömer regeringen, i likhet med utredningen, att reglerna om varning och undanröjande i fråga om misskötsamhet av en dom på ungdomsövervakning inte bör ändras.

När det gäller utredningens förslag om ett sänkt krav för undanröjande och varning vid misskötsamhet av påföljderna ungdomstjänst och ung- domsvård med ungdomskontrakt instämmer regeringen i utredningens bedömning att det finns brister i dagens regelverk som i vissa fall kan medföra att reaktioner på den dömdes misskötsamhet sker för sent. Social- nämnden, som ansvarar för verkställigheten av ungdomsvård och ung- domstjänst, har till skillnad från Kriminalvården inga möjligheter att reagera på den dömdes misskötsamhet genom åtgärder inom ramen för påföljden. Det innebär att den som dömts till någon av dessa påföljder kan ha visat prov på upprepad misskötsamhet innan det kan antas att missköt-

Prop. 2025/26:246

237

Prop. 2025/26:246 samheten är sådan att det finns förutsättningar att meddela varning eller

	undanröja påföljden. Det är först när ett sådant antagande kan göras som
	socialnämnden enligt 15 kap. 5 § socialtjänstlagen (2025:400) är skyldig
	att underrätta åklagaren.
	Enligt regeringens mening ska det inte vara möjligt att missköta en
	påföljd under en längre tid utan någon konsekvens. Det är av väsentlig
	betydelse att den dömde medverkar vid genomförandet av de vårdåtgärder
	som socialnämnden planerat. Underlåtenhet att reagera vid den dömdes
	bristande medverkan kan leda till att påföljdens rehabiliterande effekt går
	förlorad, vilket i förlängningen kan få negativa följder för den dömdes
	möjligheter att anpassa sig till ett liv utan kriminalitet. Det är också
	avgörande att uppföljningen av vad som sker med den unge efter en dom
	på ungdomstjänst fungerar tillfredsställande eftersom även den påföljden
	förutsätter den unges medverkan.
	Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till utredningens förslag om
	ett sänkt krav för undanröjande och varning. De remissinstanser som
	avstyrker förslaget framhåller bl.a. att utredningens exempel på missköt-
	samhet redan omfattas av den nuvarande regleringen och att den före-
	slagna lagtexten innebär att det kommer att ställas högre krav på en
	ungdom som är dömd till en ungdomspåföljd än på en vuxen som är dömd
	till skyddstillsyn. Regeringen har förståelse för dessa synpunkter och
	noterar att även utredningen anser att det är svårt att bilda sig en upp-
	fattning om vilka problem som finns med dagens reglering. Mot denna
	bakgrund bedömer regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att sänka
	det nuvarande kravet för undanröjande vid misskötsamhet. Däremot bör
	det göras vissa språkliga ändringar i 32 kap. 4 § första stycket brotts-
	balken, bl.a. på så sätt att formuleringen ”i väsentlig grad bryter mot vad
	som gäller” återinförs (jfr prop. 1997/98:96 s. 201 och prop. 2005/06:165
	s. 134). Ändringarna görs i syfte att modernisera bestämmelsen (jfr 28 kap.
	7 och 8 §§ brottsbalken). Någon ändring i sak avses inte.
	Regeringen anser, i likhet med vad Sveriges Kommuner och Regioner
	framhåller, att socialnämnden bör vara skyldig att underrätta åklagaren om
	den unges misskötsamhet även i de fall då misskötsamheten inte är så
	allvarlig att den kan ligga till grund för ett undanröjande. Det bör i dessa
	fall också vara möjligt för åklagaren att besluta om varning. De brister som
	utredningen identifierat borde kunna avhjälpas genom att åklagaren ges
	möjlighet att meddela varning redan när den dömde har brutit mot vad som
	gäller för honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att
	följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst. En sådan
	ordning innebär att socialnämnden blir skyldig att underrätta åklagaren
	även vid misskötsamhet av mindre allvarligt slag (jfr 15 kap. 5 § social-
	tjänstlagen). På så sätt kan reaktionen på den unges misskötsamhet i de
	flesta fall ske tidigare och trappas upp på ett tydligare sätt, vilket också
	kan innebära att frågan om undanröjande kan aktualiseras i ett tidigare
	skede. Vidare kan utvecklingen av rutiner för samverkan mellan social-
	nämnderna och Åklagarmyndigheten främjas. Att en varning meddelas
	innebär dock inte att de omständigheter som föranlett varningen inte kan
	läggas till grund för beslut om undanröjande vid fortsatt misskötsamhet
	(jfr prop. 2005/06:165 s. 134).
	All form av bristande medverkan eller aktivt handlande i strid med vad
238	som gäller enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdoms-

kontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst bör innebära att den dömde har brutit mot vad som gäller för honom heller henne. Vid ungdomsvård kan misskötsamheten bestå i att den dömde inte deltar i eller uteblir från ett möte som anges i ungdomskontraktet. När det gäller ungdomstjänst kan exempel på sådan misskötsamhet vara att den dömde är försenad till eller uteblir från ett arbetspass. Andra liknande avvikelser vid enstaka tillfällen bör nå upp till kravet.

Regeringen bedömer att en sådan skärpning av regelverket är förenlig med Regeringsformen, Europakonventionen och barnkonventionen.

Sammantaget bör åklagarens möjlighet att meddela varning utökas till att också omfatta fall där den dömde har brutit mot vad som gäller för honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst. Den av utred- ningen föreslagna lagtekniska utformningen bygger på förslaget om ett sänkt krav för undanröjande. Eftersom det förslaget inte bör genomföras, föreslås i stället att det införs en ny bestämmelse i 30 b § LUL som utökar åklagarens möjlighet att meddela den som dömts till ungdomsvård eller ungdomstjänst en varning. Detta innebär ingen ändring när det gäller åklagarens möjlighet att väcka talan om undanröjande eller besluta om varning vid allvarlig misskötsamhet.

Varning ska kunna meddelas vid ett digitalt möte

I 30 b § andra och tredje styckena LUL finns bestämmelser om förfarandet när åklagaren meddelar en varning. Om åklagaren anser att det finns skäl att meddela den dömde en varning, ska åklagaren så snart som möjligt meddela beslut om detta vid ett personligt möte. Den unges vårdnads- havare eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran och annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge ska kallas till mötet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Om frågan om varning gäller ungdomsövervakning bör i stället företrädare för Kriminalvården ges tillfälle att närvara. Kan ett personligt möte inte genomföras, ska den unge underrättas skriftligen om beslutet. Vid det personliga mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra vilka följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.

Enligt den nuvarande regleringen saknas det förutsättningar att meddela beslut om varning vid ett möte genom ljud- och bildöverföring, dvs. ett digitalt möte. Utredningen föreslår att åklagaren ska kunna meddela beslut om varning vid ett sådant möte om det är lämpligt.

Ett beslut om varning innebär ett konstaterande om att den dömde har brutit mot vad som gäller för honom eller henne enligt en utdömd påföljd. Det är därför viktigt att den unge får del av beslutet på ett sådant sätt att det framgår att det rör sig om en allvarligt menad varning från samhällets sida. Samtidigt är det angeläget att beslutsförfarandet i fråga om unga lagöverträdare är effektivt och att möjligheten att använda modern teknik tas till vara. I det avseendet bör framhållas att det enligt 5 kap. 10 § rätte- gångsbalken i vissa fall är möjligt att delta vid ett sammanträde i domstol genom ljud- och bildöverföring. En möjlighet att meddela beslut om varning vid ett digitalt möte skulle underlätta för den unge och vårdnads- havare att kunna närvara vid sådana möten i fler fall. Exempel på

Prop. 2025/26:246

239

Prop. 2025/26:246 situationer då det kan finnas behov av att hålla mötet digitalt kan vara om den unge har särskilt lång färdväg eller om personlig inställelse av andra skäl vållar stora praktiska problem. En möjlighet till digitala möten kan också antas bidra till att åklagarnas handläggning av ärenden som rör varning effektiviseras, t.ex. i en situation där det är motiverat att meddela beslut om varning med särskild skyndsamhet. Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med utredningen, att det finns skäl att införa en möjlighet att meddela beslut om varning vid ett digitalt möte.

240

Ett personligt sammanträffande med åklagaren har en viktig pedagogisk funktion och kan bidra till att inskärpa situationens allvar. Bestämmelsen bör därför ge tydligt uttryck för att ett personligt möte alltjämt är huvud- regel. I det avseendet finns det skäl att jämföra med förutsättningarna för att delta vid ett sammanträde i domstol via ljud- och bildöverföring. Enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken sker rättens prövning av ett sådant deltagande i två steg. För det första krävs att det finns skäl för deltagande genom ljud- och bildöverföring. För det andra krävs att ett sådant deltagande inte är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. Det skulle kunna inträffa att det i ett ärende om varning i och för sig finns skäl för att meddela beslutet vid ett digitalt möte men att det av något skäl är olämpligt. Så kan vara fallet om den unge inte har tillräckliga förutsättningar för att delta ostört vid ett digitalt möte eller om mötets pedagogiska funktion av andra anledningar inte skulle kunna upp- fyllas om mötet hålls digitalt. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att införa en annan ordning än den som gäller för att delta genom ljud- och bildöverföring vid ett sammanträde i domstol. En sådan ordning bidrar även till tydlighet i fråga om att personlig närvaro är huvudregel. Den nya regleringen bör därför utformas med förebild i 5 kap. 10 § rättegångs- balken.

Sammantaget anser regeringen att åklagaren ska få meddela beslut om varning vid ett möte genom ljud- och bildöverföring, om det finns skäl för det och det inte är olämpligt.

Fortsatt verkställighet efter beslut om undanröjande

Om rätten beslutar om att undanröja en ungdomspåföljd ska den, när den nya påföljden bestäms, ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den undanröjda påföljden (se 32 kap. 4 § fjärde stycket brotts- balken). Verkställigheten av den undanröjda påföljden upphör inte förrän beslutet har fått laga kraft. Utredningen analyserar vilka problem som kan vara förknippade med fortsatt verkställighet av en ungdomspåföljd efter det att beslut om undanröjande av påföljden har meddelats. Enligt utred- ningen saknas det skäl att föreslå ändringar i regleringen om verkställighet efter beslut om undanröjande av ungdomstjänst eller ungdomsvård efter- som det i dessa fall finns rimliga möjligheter för de verkställande myndig- heterna att anpassa påföljden under den tid som det råder osäkerhet om vilken påföljd den dömde ska avtjäna. När det gäller undanröjande av ungdomsövervakning konstaterar utredningen att det kan uppstå situa- tioner där den dömde har ingripande rörelseinskränkningar under en tid som han eller hon inte kommer att få tillgodoräkna sig. Utredningen presenterar olika alternativ för att komma till rätta med den problematiken. Det handlar bl.a. om att ge rätten möjlighet att förordna om omedelbar

verkställighet av den nya påföljden, eller att förordna om att den undan- Prop. 2025/26:246 röjda påföljden tills vidare inte får verkställas. Utredningen bedömer dock

att det inte finns tillräckliga skäl att ändra regleringen. Hovrätten för Västra Sverige är den enda remissinstansen som invänder mot utred- ningens bedömning. Hovrätten för fram att det särskilt vid ungdomsöver- vakning finns ett behov av att kunna avbryta verkställigheten i fall där den unge misskött påföljden i sådan grad att den ska undanröjas och anser att en sådan ordning bör övervägas i den fortsatta beredningen. Mot bakgrund av att övriga remissinstanser inte har några invändningar mot utredningens bedömning anser regeringen att det saknas anledning att gå vidare i frågan.

Riksdagens tillkännagivanden

Riksdagen har vid fyra tillfällen lämnat tillkännagivanden till regeringen om att det bör inrättas en särskild enhet inom Kriminalvården som ska ta över ansvaret för unga som begått grova brott (bet. 2018/19:JuU13

punkt 28, rskr. 2018/19:192, bet. 2019/20:JuU30 punkt 16, rskr. 2019/20:177, bet. 2020/21:JuU28 punkt 21, rskr. 2020/21:396 och bet. 2021/22:SoU37 punkt 8, rskr. 2021/22:417 och rskr. 2021/22:418). Av det första tillkännagivandet framgår att ungdomar som begår grova brott i gängmiljöer i högre utsträckning bör bli statens snarare än kom- munernas ansvar och i högre grad bemötas med de rehabiliteringsåtgärder som används för kriminella generellt och att en ny enhet bör inrättas hos Kriminalvården som bl.a. ska ansvara för vissa påföljder på grund av brott och också involveras för behandlingsinsatser som beslutas med stöd av LVU (bet. 2018/19:JuU13 s. 63 och 64). Av det andra tillkännagivandet framgår att det tidigare tillkännagivandet vidhålls och att den nya enheten ska hantera barn och unga mellan 15 och 18 år som begått allvarliga vålds- brott eller andra grova brott och bl.a. ansvara för vissa ungdomspåföljder, t.ex. ungdomsvård och ungdomstjänst(bet. 2019/20:JuU30 s. 44 och 45). Av det tredje tillkännagivandet framgår att de tidigare tillkännagivandena vidhålls och att arbetet med en ny enhet bör påbörjas snarast (bet. 2020/21:JuU28 s. 60). I det fjärde och sista tillkännagivandet hän- visas till tidigare tillkännagivanden och det anges att det är viktigt att pågående arbete leder fram till ett förslag som innebär att det inrättas en sådan enhet inom Kriminalvården (bet. 2021/22:SoU37 s. 22 och 23).

I prop. 2025/26:132 lämnas förslag som innebär att Kriminalvården blir ansvarig myndighet för att verkställa en frihetsberövande påföljd för barn och unga. Som framgår av den propositionen ligger dessa förslag väl i linje med det som sägs i tillkännagivandena om att Kriminalvården bör ansvara för unga som begått grova brott. Eftersom tillkännagivandena dock går längre ansågs de inte slutbehandlade genom förslagen i den propositionen. I denna proposition lämnas flera förslag som innebär skärpta regler för unga lagöverträdare. I avsnitt 6 lämnas förslag om att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år för allvarliga brott och att bl.a. ungdoms- övervakning och fängelse ska kunna tillämpas för den som döms för brott enligt den särskilda regleringen. I avsnitt 9 lämnas förslag om att ung- domsreduktionen ska minska för lagöverträdare under 18 år och att straff- maximum ska höjas till fängelse i 18 år. Förslaget om minskad ungdoms- reduktion innebär att strafftiderna för lagöverträdare under 18 år kommer

att bli längre och att mer ingripande påföljder som ungdomsövervakning

241

Regeringens bedömning	Prop. 2025/26:246
I övrigt behövs inga särskilda övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag och bedömning

Förslagen och bedömningen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. När det gäller förslagen som är kopplade till förslaget om att sänka straffbarhetsåldern har utredningen dock inte tagit hänsyn till de nya bestämmelserna om hemliga och preventiva tvångsmedel som träd- de i kraft den 1 oktober 2025 (prop. 2024/25:175). På grund av den lagtek- niska utformning som utredningen valt i fråga om vissa av förslagen som lämnas med anledning av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder föreslår utredningen vidare ikraftträdande- och övergångsbestäm- melser i fråga om vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Utredningen föreslår inga övergångsbestämmelser beträffande ändringarna i 32 kap. 4 § brottsbalken och 30 b § första stycket LUL. Eftersom utred- ningen inte föreslår några ändringar i 38 kap. 20 § brottsbalken eller 7 kap. 2 § 5 socialförsäkringsbalken lämnar utredningen inte heller några förslag om övergångsbestämmelser avseende dessa bestämmelser.

Remissinstanserna

De flesta remissinstanser yttrar sig inte över förslagen och bedömningen om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

När det gäller frågan om övergångsbestämmelser med anledning av det tidsbegränsade förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhets- ålder anser Sveriges Domareförbund att utredningens hänvisning till 5 § andra stycket andra meningen andra ledet lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) inte är övertygande. Även Malmö tingsrätt ställer sig tveksam till den föreslagna övergångsbestämmelsens tillämplighet och pekar på Högsta domstolens avgörande NJA 2001 s. 409.

Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss

Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss stämmer i huvud- sak överens med regeringens. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att lag- ändringarna som behandlas där ska träda i kraft den 1 juli 2026.

Remissinstanserna

Ett fåtal remissinstanser yttrar sig över förslaget och bedömningen i utkas- tet till lagrådsremiss. Polismyndigheten menar att myndigheten kommer behöva ta fram nya utbildningar samt uppdatera rutiner och system inför att förslaget om straffbarhetsåldern träder i kraft. Polismyndigheten påpe- kar att det fortsatt finns praktiska frågor som lämnas obesvarade i utkastet till lagrådsremiss som behöver lösas internt och myndighetsgemensamt. Polismyndigheten ser mot denna bakgrund svårigheter med att hinna an- passa verksamheten till det föreslagna ikraftträdandedatumet för förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Även Åklagarmyndigheten för fram att de för-

ändringar som föreslås kommer att kräva omfattande uppdateringar av

243

Prop. 2025/26:246 myndighetens interna styrdokument och it-system samt informations- och utbildningsinsatser för att säkerställa en rättssäker och enhetlig hantering. Åklagarmyndigheten ser därför avsevärda svårigheter att anpassa myndig- hetens verksamhet till de föreslagna lagändringarna med så kort varsel och motsätter sig under alla förhållanden att lagändringarna träder i kraft redan den 1 juli 2026. Domstolsverket påpekar att även den s.k. konkursrefor- men som innebär stora förändringar för domstolarna träder i kraft den 1 juli 2026. Domstolsverket förespråkar mot bakgrund av detta ett senare ikraftträdande. Även Rättsmedicinalverket anser att föreslaget ikraft- trädande innebär betydande svårigheter att hinna anpassa verksamheten.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Ikraftträdande

Regeringens omläggning av kriminalpolitiken och den allvarliga brotts- utvecklingen där allt yngre gärningsmän begår allvarliga brott innebär att det är angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Regeringen har förståelse för de synpunkter som bl.a. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för fram om den omställning som behöver göras med anledning av förslaget om sänkt straffbarhetsålder, t.ex. i form av nya rutiner och anpassningar. Som framgår av avsnitt 4 är utvecklingen när det gäller unga lagöverträdare som begår allvarliga brott dock mycket oroande och regeringen anser att det snabbt behövs en skärpning av den straffrätts- liga regleringen som rör unga lagöverträdare, inte minst när det gäller frågan om straffbarhetsåldern. Eftersom lagändringarna i huvudsak berör lagöverträdare under 18 år är det lämpligt att lagändringarna träder i kraft i samband med eller strax efter lagändringarna som föreslås i prop. 2025/26:132 (se avsnitt 4 och avsnitt 6.2). Regeringen har i lagråds- remissen En begränsad rätt till socialförsäkringsförmåner för den som av- tjänar säkerhetsförvaring eller fängelsestraff i kontrollerat boende före- slagit ändringar i 7 kap. 2 § socialförsäkringsbalken som ska träda i kraft den 1 augusti 2026. Lagändringarna som föreslås i prop. 2025/26:218, som får betydelse för förslagen i denna proposition, föreslås vidare träda i kraft den 1 augusti 2026. De föreslagna ändringarna bör därför av författ- ningstekniska skäl träda i kraft de 2 augusti 2026.

När det gäller de nya bestämmelserna i 2 c § inhämtningslagen och 10 b § lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning bör dessa träda i kraft den 1 oktober 2030. Det har att göra med att de nya bestämmelserna om pre- ventiva tvångsmedel mot barn under 15 år som trädde i kraft den 1 oktober 2025 (2 b § inhämtningslagen och 10 a § lagen om hemlig dataavläsning) möjliggör inhämtning av uppgifter enligt inhämtningslagen och hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen fram till dess (se prop. 2024/25:175).

Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder bör tidsbegränsas och upphävas efter fem år från ikraftträdandet (se avsnitt 6.5). De lagänd- ringarna som upphäver de bestämmelser som införs och ändras i brotts- balken, LUL, lagen (1998:621) om misstankeregister, preventivlagen, in- hämtningslagen, lagen (2018:1693) om polisens behandling av person- uppgifter inom brottsdatalagens område och lagen om hemlig dataavläs- ning bör därför träda i kraft den 2 augusti 2031.

244

Övergångsbestämmelser

Av 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § promulgationslagen följer bl.a. att straffbestämmelser inte får ges retroaktiv verkan till den tilltalades nack- del. En bestämmelse med samma innebörd finns i artikel 7 i Europakon- ventionen. Regleringen i regeringsformen och promulgationslagen innebär att nya bestämmelser, om de leder till mer ingripande resultat, inte ska tillämpas på gärningar som begåtts innan de nya reglerna har trätt i kraft. Det får alltså inte dömas ut en strängare påföljd än vad som var möjligt vid tidpunkten för gärningen.

Flera av de lagändringar som nu föreslås är av sådan karaktär att dessa regler behöver beaktas. Förslaget om en särskild bestämmelse om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott (avsnitt 6.1) innebär att den som är 13 eller 14 år och omfattas av regleringen kommer att kunna dömas till en påföljd. Bestämmelsen är sådan att huvudregeln ska gälla, dvs. den tilläm- pas bara på gärningar som begåtts efter att bestämmelsen har trätt i kraft. Förslagen om avskaffad ungdomsreduktion för unga myndiga (av- snitt 8.1), minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år (av- snitt 9.2) och förslaget om att höja straffmaximum för lagöverträdare under 18 år (avsnitt 9.3) innebär skärpta påföljder för unga myndiga respektive lagöverträdare under 18 år. Förslaget som innebär en begräns- ning av möjligheten att döma ut påföljden ungdomsvård för en person som fyllt 18 år (avsnitt 8.2) kan beroende på omständigheterna i det enskilda fallet leda till att såväl en lindrigare som strängare påföljd döms ut i stället för ungdomsvård. I en situation där det är aktuellt att döma ut en påföljd för brott som begåtts före ikraftträdandet av ändringen i 32 kap. 1 § brotts- balken, men som lagförs efter den tidpunkten, behöver domstolen ta ställ- ning till om den nya lagstiftningen leder till en lindrigare påföljd eller inte. Om domstolen i en sådan situation konstaterar att påföljden hade bestämts till ungdomsvård enligt de regler som gällde vid tidpunkten för brottet, men till böter enligt de regler som gäller efter ikraftträdande, kan reak- tionen ofta vara att bedöma som lindrigare. Om påföljden med en tillämp- ning av de regler som gäller efter ikraftträdandet i stället hade bestämts till skyddstillsyn kan den reaktionen som regel anses vara strängare. När det gäller förslaget om att ungdomsvård inte ska kunna förenas med ungdoms- tjänst eller böter (avsnitt 10.2) kan förslaget beroende på omständig- heterna i det enskilda fallet leda till att såväl en lindrigare som en strängare påföljd döms ut i stället för en sådan kombinationspåföljd. Förslaget bör dock som utgångspunkt leda till att ungdomsövervakning i stället döms ut, vilket är att anse som en strängare påföljd. Dessa bedömningar blir ytterst en fråga för rättstillämpningen. Med undantag för förslaget att begränsa möjligheterna till ungdomsvård efter 18 års ålder, där en bedömning be- höver göras i det enskilda fallet, får den nya lagstiftningen alltså som ut- gångspunkt anses leda till ett mer ingripande resultat. I dessa fall ska tidigare lagstiftning gälla i fråga om gärningar som begåtts innan de nya reglerna har trätt i kraft. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

De ovan beskrivna principerna som gäller för straffbestämmelser får betydelse även när den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder upphör att gälla. Det föreslås att detta ska ske fem år efter ikraftträdandet, dvs. den 2 augusti 2031. Tidigare bestämmelser ska då åter gälla. Frågan

Prop. 2025/26:246

245

Prop. 2025/26:246 är vad som ska gälla för brott som begåtts medan den särskilda regleringen

	var i kraft men som lagförs först därefter och om det behövs någon särskild
	övergångsbestämmelse för dessa fall. Utredningen föreslår en övergångs-
	bestämmelse som innebär att den särskilda regleringen ska tillämpas även
	efter upphörandet, om gärningen har begåtts medan regleringen var i kraft.
	Huvudregeln som beskrivs ovan, dvs. att lindrigare lagstiftning ska tilläm-
	pas även beträffande begångna gärningar före lagändringen, är avsedd för
	de fall där lagstiftaren ändrat mening angående gärningarnas straffvärdhet.
	Den nya uppfattningen ska i sådana fall slå igenom i rättskipningen så snart
	det kan ske. Att en kriminalisering upphävs kan dock även bero på att kri-
	minaliseringen inte längre behövs, men utan att lagstiftaren ändrat mening
	om straffvärdheten av gärningar som begåtts före lagändringen. (Se Bäck-
	lund och Johansson m.fl. Brottsbalken En kommentar [1 juli 2024,
	Version 25, JUNO] kommentaren till 5 § promulgationslagen). För dessa
	fall finns en särskild bestämmelse i 5 § andra stycket andra ledet i promul-
	gationslagen enligt vilken huvudregeln inte gäller om det är fråga om en
	gärning som varit straffbelagd under viss tid på grund av då rådande sär-
	skilda förhållanden.
	Förslaget om att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder
	ska upphöra att gälla efter fem år innebär inte en avkriminalisering eller
	mildare syn på de gärningar som omfattas av den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder. Att tillämpa huvudregeln i promulgationslagen
	om frihet från straff på gärningar som har begåtts innan den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder upphör att gälla, riskerar att leda
	till stötande resultat, exempelvis i fall där åtal redan har väckts eller tings-
	rätten har meddelat en dom som har överklagats till hovrätten när reg-
	leringen upphör att gälla. Alla brott som begås under den tid den särskilda
	regleringen gäller bör därför behandlas på samma sätt, oavsett när lag-
	föringen sker. Det framstår därför inte som rimligt att tillämpa huvud-
	regeln. Regeringen delar inte de tveksamheter Sveriges Domareförbund
	framfört om styrkan i denna argumentation. I det avgörande från Högsta
	domstolen som Malmö tingsrätt hänvisar till anges dels att undantaget från
	huvudregeln regelmässigt bör markeras genom en uttrycklig övergångs-
	regel, dels att det inte föreligger något formellt hinder för att i även andra
	fall föreskriva undantag från huvudregeln (NJA 2001 s. 409). Rättsfallet
	bedöms alltså inte tala emot att införa en sådan övergångsbestämmelse
	som utredningen föreslår. En övergångsbestämmelse bör därför införas i
	enlighet med utredningens förslag. Även för de lagändringar som föreslås
	som en följd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder och
	som också ska gälla under endast fem år bör sådana övergångsbestäm-
	melser införas. Detta gäller vissa bestämmelser i LUL (1 a, 38 e och
	38 f §§), lagen om misstankeregistret (3 a och 4 §§) och lagen om polisens
	behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (5 kap. 4 §).
	För bestämmelser om straffverkställighet är de ovan angivna principerna
	som gäller för straffbestämmelser inte tillämpliga, vilket innebär att retro-
	aktiv tillämpning inte är förbjuden även om det är till den tilltalades nack-
	del. Det kan dock finnas anledning att införa särskilda övergångsbestäm-
	melse även i sådana fall (se t.ex. prop. 1992/93:4, prop. 1997/98:96,
	prop. 2021/22:17 och prop. 2025/26:34). Regeringen bedömer att det finns
	behov av ett par sådana övergångsbestämmelser. Det gäller lagändringarna
246	om att skärpa påföljden ungdomsövervakning, tillgodoräknande av böter

vid undanröjande av ungdomspåföljder och ändringarna som rör varning vid misskötsamhet.

När det gäller förslagen om att skärpa påföljden ungdomsövervakning (avsnitt 10.1) framstår det inte som lämpligt att knyta tillämpligheten av lagändringarna till tidpunkten för brotten, givet de praktiska problem som kan följa av en sådan ordning. Det framstår i stället som en rimlig ordning att de nya bestämmelserna ska gälla endast för påföljder som har dömts ut efter ikraftträdandet.

Med anledning av förslaget om att ta bort möjligheten att förena ung- domsvård med ungdomstjänst eller böter föreslås ändringar i bestäm- melsen i 32 kap. 4 § brottsbalken som innebär att föreskriften om att böter inte kan undanröjas utgår och att rätten inte längre ska ta skälig hänsyn till böter som har dömts ut som en tilläggspåföljd. För att böter som har dömts ut som en tilläggspåföljd inte ska kunna undanröjas och att sådana böter ska kunna beaktas när rätten undanröjer en ungdomsvård och bestämmer ny påföljd bör en övergångsbestämmelse införas som anger att för ung- domsvård som dömts ut i förening med böter gäller 32 kap. 4 § brotts- balken i den äldre lydelsen. Vidare bör det införas en övergångsbestäm- melse till 38 kap. 20 § brottsbalken som innebär att äldre föreskrifter om bemyndigande att meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den som utför ungdomstjänst fortfarande ska gälla för ungdomstjänst som har dömts ut enligt 32 kap. 3 § första stycket 1 brotts- balken i lydelsen före den 2 augusti 2026. Det bör också införas en över- gångsbestämmelse till 7 kap. 2 § 5 socialförsäkringsbalken som innebär att den som utför ungdomstjänst som har dömts ut enligt det nämnda lag- rummet ska omfattas av det statliga personskadeskyddet även då ung- domstjänsten utförs efter ikraftträdandet.

När det gäller förslaget om att utöka åklagarens möjligheter att besluta om varning (30 b § första stycket LUL) är det inte rimligt att omständig- heter som inträffat före ikraftträdandet kan läggas till grund för varning enligt den nya skärpta regleringen. Det bör därför framgå av en övergångs- bestämmelse att åklagarens beslut om varning enligt den nya bestäm- melsen endast får grundas på omständigheter som har inträffat efter ikraft- trädandet.

Den nya bestämmelsen i häkteslagen (2010:611) om att det vid alla åt- gärder som rör intagna som inte har fyllt 18 år i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa bör tillämpas omedelbart och omfatta de eventuella barn som är intagna när bestämmelsen träder i kraft. Någon övergångsbestämmelse behövs inte.

För processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya bestämmelser blir tillämpliga omedelbart. Det innebär att de ska tillämpas på varje proces- suell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. De lagändringar i LUL som föreslås med anledning av den särskilda regle- ringen om sänkt straffbarhetsålder (1 a, 31, 38 e och 38 f §§) är process- rättsliga och blir tillämpliga direkt vid ikraftträdandet. Även förslaget om att sänka gränsen för presumtionsregeln i regleringen om bevistalan (38 § LUL) är som utredningen påpekar processrättslig till sin natur och bör därför tillämpas genast efter ikraftträdande. Detsamma gäller förslaget om att varning ska kunna meddelas den unge vid ett möte via ljud- och bild- överföring (30 b § LUL) och förslaget om skyldigheten att informera en misstänkt person i en § 31-utredning om rätten att inte behöva yttra sig

Prop. 2025/26:246

247

Prop. 2025/26:246 över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld (32 § LUL). Detsamma gäller samtliga lagändringar som föreslås i LUL med anledning av att unga myndiga inte längre ska sär- behandlas (1, 25, 27, 29, 30 och 41 §§ LUL) och ändringarna i skatte- brottslagen (1971:69) och lagen (1997:1024) om Skatteverkets brotts- bekämpande verksamhet. Slutligen gäller detta också lagändringarna om preventiva tvångsmedel i preventivlagen och inhämtningslagen samt vissa bestämmelser i lagen om hemlig dataavläsning (7 b och 10 b §§). Några övergångsbestämmelser för dessa lagändringar behövs inte.

När det gäller förslaget om registrering i belastningsregistret av en dom genom vilken någon har förklarats ha begått brott i ett mål om bevistalan uppkommer frågan vilken tidpunkt som bör avgöra om registrering ska ske eller inte. Som framgår av avsnitt 7 motiveras förslaget främst av att upp- gifter om att en person har gjort sig skyldig till ett brott fyller en viktig funktion inom rättsväsendets myndigheter. Det är därför angeläget att registrering av sådana domar kan ske så snart som möjligt. Avgörande för om en dom ska registreras ska därför vara tidpunkten för domstillfället. Det innebär att en fällande dom i ett mål om bevistalan som meddelats före ikraftträdandet inte ska registreras och att en fällande dom som meddelats efter ikraftträdandet ska registreras i belastningsregistret, även om gär- ningen har begåtts före ikraftträdandet. Med fällande dom avses den först meddelade domen som är fällande. Någon övergångsbestämmelse behövs inte för att uppnå detta.

	13	Konsekvenser av förslagen
	13.1	Ekonomiska konsekvenser

	Regeringens bedömning
	Förslagen om skärpta regler för unga lagöverträdare kommer att leda
	till ökade kostnader för staten.
	De ökade kostnaderna kommer främst att belasta anslaget Kriminal-
	vården och anslaget Rättsliga biträden m.m. I enlighet med budget-
	propositionen för 2026 har medel tillförts för år 2026 och medel beräk-
	nas tillföras anslagen för efterföljande år för att finansiera dessa kost-
	nader. Förslagen beräknas få fullt genomslag vid olika tidpunkter.
	De kostnader som uppstår för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen,
	Tullverket, Åklagarmyndigheten och Sveriges Domstolar är sådana att
	de ryms inom respektive myndighets befintliga ekonomiska ramar.
	Förslagen bedöms ha ingen eller marginell påverkan på kommuner
	och regioners kostnader.

	Utredningens bedömning
	Bedömningen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens
	bedömning. Utredningens bedömning i fråga om förslaget om en särskild
248	reglering om sänkt straffbarhetsålder utgår från att regleringen ska omfatta

den som fyllt 14 år. Utredningens bedömning utgår också från att en ny påföljd ska införas och från en delvis annorlunda reglering när det gäller misskötsamhet av ungdomspåföljder.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte eller har inte några in- vändningar i fråga om utredningens bedömning av de ekonomiska konse- kvenserna av förslagen.

Domstolsverket anser när det gäller förslagen i delbetänkandet att det saknas en närmare analys av förslagens påverkan för domstolarna. När det gäller förslagen som lämnas i slutbetänkandet anser Domstolsverket pre- liminärt att dessa kan hanteras inom ram för Sveriges Domstolars befint- liga anslag. Domstolsverket pekar dock på att det har genomförts och kom- mer att genomföras många förändringar inom straffrätten vilket föranleder ett behov av att framöver följa upp de samlade kostnadseffekterna av lag- ändringarna för bl.a. Sveriges Domstolar. Även Åklagarmyndigheten an- ser att det bör göras en fördjupad analys av de ekonomiska konsekvenserna av förslagen och en bedömning av de samlade ekonomiska konse- kvenserna av samtliga förslag som har bäring på unga lagöverträdare. Kammarrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Karlstad anser att det saknas en analys av konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdom- stolarna. Kriminalvården framför att det är mycket svårt att uppskatta framtida kostnader i ett läge där många förändringar avseende hantering av unga lagöverträdare kommer att påverka kostnadsbilden på olika sätt. Kriminalvården anser därför att det är av största vikt att göra en samlad utvärdering av de ekonomiska konsekvenser som olika straffskärpningar för unga lagöverträdare i denna och andra utredningar medför. Även Söd- ertörns tingsrätt anser att de ekonomiska konsekvenserna behöver belysas ytterligare.

Sveriges Kommuner och Regioner anser inte att det går att bedöma rim- ligheten i den ekonomiska analys som utredningen har gjort inom ramen för delbetänkandet eftersom det saknas beräkningar. När det gäller för- slagen i slutbetänkandet instämmer Sveriges Kommuner och Regioner i utredningens bedömning att förslagen inte leder till några nämnvärda förändringar när det gäller enskilda kommuners kostnader. Sveriges Kommuner och Regioner för fram att kostnaderna för verkställighet av påföljder kan öka för vissa berörda kommuner samtidigt som behovet av sociala insatser minskar. Botkyrka kommun instämmer i bedömningen att förslagen i slutbetänkandet inte leder till några mer omfattande eko- nomiska konsekvenser för kommunerna.

Ett flertal remissinstanser yttrar sig särskilt avseende de ekonomiska konsekvenserna av förslaget om en särskild reglering om sänkt straff- barhetsålder. Kriminalvården anser att det är svårt att beräkna effekterna av förslaget, men att det är högst tveksamt om det finns praktiska förut- sättningar att tillskapa ytterligare platser för 14-åringar, oavsett finansiella tillskott. Redan i dag finns det enligt Kriminalvården osäkerhet gällande klientvolymer för barn i åldern 15–17 år. Södertörns tingsrätt bedömer att förslaget om sänkt straffbarhetsålder kommer att leda till fler förtursmål i domstolarna, och att utredningen har underskattat den ökade arbetsbelast- ning som förslaget medför för domstolarna. Polismyndigheten anför att

Prop. 2025/26:246

249

Prop. 2025/26:246 förslaget om sänkt straffbarhetsålder kan leda till ett ökat behov av för- varingsutrymmen under den tid då barn är gripna eller anhållna, vilket kommer att leda till kostnader som är svåra att förutse. Statens institutions- styrelse (SiS) avstyrker förslaget att myndighetens anslag med anledning av förslaget om sänkt straffbarhetsålder ska minskas med 25,7 miljoner kronor per år. En sänkning av straffbarhetsåldern kommer enligt SiS sannolikt inte att påverka antalet placerade vid myndigheten. Myndigheten anför vidare att en eventuell minskning av antalet placerade dessutom sannolikt skulle ske med enstaka platser på olika ungdomshem, vilket i sig gör det svårt att sänka myndighetens kostnader. Om en minskning av anslaget ska göras, bör minskningen enligt myndigheten halveras från 25,7 miljoner kronor till 12,9 miljoner kronor.

Stenungsunds kommun anför att förslaget om sänkt straffbarhetsålder eventuellt kan leda till en lättnad i kommunernas ansvar eftersom barn som är 14 år och har dömts för allvarlig brottslighet inte längre kommer att falla inom kommunens ansvar. Malmö kommun delar däremot inte denna be- dömning utan anför att ett ökat antal elever som blir aktuella för polisiär utredning kan medföra administrativ hantering, exempelvis i form av ut- lämnande av uppgifter, och administrativa kostnader för skolans verksam- het. Malmö kommun lyfter också att förslaget innebär att skolan får ytter- ligare en part att samverka med för att säkerställa elevers rätt till en sam- manhållen skolgång.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering lyfter att det saknas beräkningar av hur förslaget om sänkt straffbarhetsålder kan på- verka andra sektorer, såsom socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola, om sänkt straffbarhetsålder införs och detta medför negativa konsekvenser för individen och samhället. Dessa verksamheter riskerar enligt myndig- heten att belastas ytterligare till följd av ökad ärendehantering, utrednings- behov och stödinsatser. Enligt myndigheten beskrivs sådana effekter inte över en längre tidsperiod och beaktas inte heller i konsekvensanalysen.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av övriga förslag yttrar sig ett fåtal remissinstanser särskilt. När det t.ex. gäller förslaget om sänkt gräns för presumtionsregeln i bestämmelsen om bevistalan påpekar Åkla- garmyndigheten att antalet processer med bevistalan kan förväntas öka för både 14-åringar och yngre barn. Kriminalvården för fram att det inte går att bedöma utredningens kostnadsberäkning avseende förslagen om av- skaffad ungdomsreduktion för unga myndiga och minskad ungdomsreduk- tion för lagöverträdare under 18 år eftersom det inte anges några volymer. Detta behöver enligt Kriminalvården därför utredas närmare. Stenung- sunds kommun önskar en analys över hur kostnaderna för kommunerna med anledning av förslagen om ungdomsövervakning och minskad ung- domsreduktion kan påverkas över tid. Knivsta kommun anser att de eko- nomiska konsekvenserna avseende förslaget om fler fall av ungdomsöver- vakning inte har utretts tillräckligt. Malmö kommun pekar på att förslaget om skärpning av reglerna för undanröjande av ungdomspåföljder innebär ytterligare krav på dokumentation och bedömningar från socialtjänstens sida, vilket kan påverka både arbetsbelastning och resursbehov.

250

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss	Prop. 2025/26:246
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss i fråga om ekonomiska konse-
kvenser med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt
straffbarhetsålder stämmer överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte över bedömningen i utkas-
tet till lagrådsremiss i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av för-
slaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder.
Arbetsgivarverket anser att de ekonomiska konsekvenserna av en sänk-
ning till 13 år behöver fördjupas och pekar bl.a. på att det kräver särskilda
kunskaper för att hantera 13- och 14-åringar inom ramen för förundersök-
ningar, domstolsprocesser och verkställighet av påföljd. Arbetsgivarverket
anser att detta förutsätter kompetenshöjande åtgärder inom samtliga be-
rörda myndigheter. Domstolsverket delar preliminärt den bedömning som
görs i utkastet men framhåller igen att det genomförs många förändringar
på straffrättens område och att de samlade effekterna för bl.a. Sveriges
Domstolar därför behöver följas upp. Malmö kommun bedömer att för-
slaget om straffbarhetsåldern kan medföra betydande kostnader för kom-
munerna eftersom de barn som återvänder från verkställighet av ett fän-
gelsestraff kommer behöva omfattande stödinsatser och anpassad under-
visning. Kriminalvården för på nytt fram att det är svårt att beräkna effekt-
erna av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsåldern, men att det
framför allt är fysiska anpassningar av lokaler liksom ökad personaltäthet
som är kostnadsdrivande. SiS menar att förslaget om sänkt straffbarhets-
ålder sannolikt inte kommer att leda till enbart kostnadsbesparingar för
myndigheten. Förslaget kan enligt SiS i stället komma att innebära att ännu
yngre barn än vad som nu är fallet placeras vid SiS, vilket medföra behov
av förändringar i personalbemanning samt behandlingsinnehåll. Sveriges
Kommuner och Regioner anför att en konsekvens av att samtliga påföljder
ska kunna dömas ut för den som omfattas av den särskilda regleringen om
sänkt straffbarhetsålder är att även rättspsykiatrisk vård kan bli aktuellt för
de 13- och 14-åringar som döms enligt regleringen, vilket innebär ett ökat
ansvar och kostnader för regionerna.
Skälen för regeringens bedömning
Kriminalvården
När det gäller förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhets-
ålder (avsnitt 6) uppskattar utredningen att kostnaden för förslaget uppgår
till 548 miljoner kronor per år för Kriminalvården. Uppskattningen bygger
på att straffbarhetsåldern bestäms till 14 år och baseras på uppgifter om
antalet väckta bevistalan föregående år. Som framgår av avsnitt 6.2 ska
samtliga påföljder kunna dömas ut för de som döms för brott som omfattas
av den särskilda regleringen. Eftersom regleringen föreslås omfatta brott
med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer, samt försök, förberedelse
och stämpling till sådana brott kommer påföljderna ungdomsövervakning
och fängelse – dvs. påföljder som Kriminalvården ansvarar för – vara
aktuella i något högre uträckning än övriga ungdomspåföljder. Som
Kriminalvården konstaterar är utredningens beräkningar behäftade med	251

Prop. 2025/26:246 osäkerhetsmoment, särskilt när det gäller hur många barn som kommer att dömas enligt den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Efter- som barn under 15 år inte kan dömas till påföljd i dag finns ingen lag- föringsstatistik avseende dessa. Det bedöms inte tillförlitligt att som utred- ningen utgå från statistiken avseende bevistalan eftersom den statistiken kan avse brott med såväl högre som lägre minimistraff och eftersom en väckt bevistalan inte behöver ha lett till en fällande dom. Kostnaderna bör

istället beräknas utifrån antagandet att 14-åringar kommer dömas i unge- fär samma utsträckning som 15-åringar och 13-åringar i något mindre ut- sträckning. Med utgångspunkt i statistik avseende detta uppskattas de ökade kostnaderna med anledning av förslaget om sänkt straffbarhetsålder till 13 år uppgå till 434 miljoner kronor per år. De ökade kostnaderna avser

ihuvudsak kostnader för tillkommande fängelseår, men även för verk- ställighet av påföljden ungdomsövervakning och för övervakning efter villkorlig frigivning. Förslaget om sänkt straffbarhetsålder kan även för- väntas innebära vissa kostnader för förberedelsearbete vid Kriminal- vården. Med hänsyn till att de ökade kostnaderna för Kriminalvården avser verkställighet av påföljder kommer det dock dröja ett antal år innan förslaget får fullt genomslag. Med utgångspunkt i de beräkningar som

	gjorts bedöms kostnaderna uppgå till 11 miljoner kronor år 2026,
	159 miljoner	kronor	år 2027,	347 miljoner	kronor	år 2028	och
	423 miljoner	kronor	år 2029.	Fullt genomslag	beräknas uppkomma
	år 2030 med 434 miljoner kronor. I enlighet med budgetpropositionen för
	2026 har anslaget till Kriminalvården därför ökats med 11 miljoner kronor
	år 2026, och beräknas öka med 159 miljoner kronor år 2027 och med
	347 miljoner	kronor	år 2028 (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4			avsnitt 3.9.6
	s. 83 och 84). Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder
	föreslås tidsbegränsas till fem år och regleringen alltså upphöra att gälla
	den 2 augusti 2031. De ökade kostnaderna för Kriminalvården kommer
	dock att kvarstå även efter den tidpunkten med anledning av att de som
	begår brott under tiden regleringen gäller kommer att avtjäna sina straff
	därefter (se avsnitt 12 om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser).
	Kostnaderna för Kriminalvården kommer därefter att minska och således
	trappas ner t.o.m. 2035. Förslaget om en särskild reglering om sänkt straff-
	barhetsålder bedöms leda till ett behov av ytterligare ca 97 anstaltsplatser
	per år på en barn- och ungdomsavdelning på anstalt från och med år 2029.
	Under åren	dessförinnan bedöms det behövas uppskattningsvis					ca
	43 anstaltsplatser år 2027 och ca 75 anstaltsplatser år 2028. Regeringen
	delar Kriminalvårdens uppfattning att beräkningarna avseende förslaget
	om sänkt straffbarhetsålder är behäftade med osäkerhetsmoment oavsett
	hur de görs. De påverkas t.ex. av hur brottsligheten utvecklas och vilka
	effekter pågående satsningar på rättsväsendet och nya verktyg för brotts-
	bekämpningen får. Som framgår av avsnitt 6.2 är det en klar utgångspunkt
	att Kriminalvården ska utgöra en organisation med kunskap och kompe-
	tens att möta barn och unga. Regeringen har förtroende för att myndig-
	heten kommer att vara det, men som Arbetsgivarverket för fram kan detta
	innebära ett behov av kompetenshöjande åtgärder.
	När det gäller förslaget om att ungdomsreduktionen ska avskaffas för
	unga myndiga (avsnitt 8.1) uppskattar utredningen att kostnaderna för
	detta förslag tillsammans med förslaget om minskad ungdomsreduktion
252	för lagöverträdare under 18 år (avsnitt 9.2) uppgår till 25 miljoner kronor

per år för Kriminalvården. Som Kriminalvården pekar på finns inga upp- gifter om på vilket sätt kostnaden har beräknats. Regeringen bedömer att uppskattningen är kraftigt underskattad. Förslaget om avskaffad ungdoms- reduktion innebär dels att fängelsestraffen för åldersgruppen kommer att bli längre, dels att det kommer ske en förskjutning av påföljder på så sätt att påföljder som tidigare ansetts vara tillräckligt ingripande inte längre kommer vara det. Med utgångspunkt i statistik för åldersgruppen 18–20 år i fråga om fängelsepåföljder med strafftider upp till ett år och övriga på- följder uppskattas den ökade kostnaden för Kriminalvården till 173 miljoner kronor per år. De ökade kostnaderna avser kostnader till följd av fler fängelseår. Eftersom kostnaden avser verkställighet av påföljder kommer det dröja innan förslaget får fullt genomslag. Med utgångspunkt i de beräkningar som gjorts bedöms kostnaderna uppgå till 6 miljoner kronor år 2026, 94 miljoner kronor år 2027, 165 miljoner kronor år 2028 och 173 miljoner kronor år 2029 då fullt genomslag beräknas uppkomma. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget till Kriminal- vården därför ökats för 2026 och beräknas därefter ökas i enlighet med detta (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4 avsnitt 3.9.6 s. 83 och 84). Förslaget be- döms leda till ett behov av ytterligare ca 40 platser per år på anstalt från och med år 2027. År 2026 bedöms behovet uppgå till ca fem anstalts- platser.

När det gäller förslaget om att ungdomsvård inte längre ska kunna döm- as ut för den som fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet (avsnitt 8.2) bedömer utredningen att det rör sig om sådana kostnader som ryms inom Kriminal- vårdens befintliga ekonomiska anslag. Redan i dag är möjligheten att döma till ungdomsvård efter att någon fyllt 18 år begränsad. Följden av förslaget blir dock att fler kommer att dömas till en annan påföljd. Efter- som ungdomsvård normalt har dömts ut för brottslighet med förhållande- vis lågt straffmätningsvärde kommer det sannolikt, när det gäller de på- följder Kriminalvården ansvarar för, framför allt vara aktuellt att döma till skyddstillsyn. Med utgångspunkt i dels statistik avseende de personer i åldern 18–20 år som dömts till ungdomsvård, dels att övervakningen be- träffande en skyddstillsyn pågår under ett år uppskattas den ökade kost- naden för Kriminalvården med anledning av förslaget till sju miljoner kronor per år från och med år 2028. För år 2026 och 2027 beräknas kost- naden uppgå till två respektive fem miljoner kronor. I enlighet med bud- getpropositionen för 2026 beräknas anslaget till Kriminalvården därför

ökas	med	motsvarande	belopp	(prop. 2025/26:1	utg.omr. 4
avsnitt 3.9.6 s. 83 och 84).

Som framgår ovan uppskattar utredningen att kostnaderna av förslaget att minska ungdomsreduktionen för lagöverträdare under 18 år (av- snitt 9.2) tillsammans med förslaget att avskaffa ungdomsreduktion för unga myndiga (avsnitt 8.1) uppgår till 25 miljoner kronor per år för Kriminalvården. När det gäller förslaget om att höja straffmaximum från 14 till 18 år (avsnitt 9.3) uppskattar utredningen att kostnaderna ryms inom Kriminalvårdens befintliga ekonomiska anslag. Som nämns ovan be- döms utredningens uppskattning av dessa kostnader vara kraftigt underskattad. Förslaget att minska ungdomsreduktionen för lagöverträdare under 18 år innebär att straffmätningsvärdet efter ungdomsreduktion i princip kommer att uppgå till det dubbla jämfört med dagens ordning. Detta innebär såväl längre fängelsestraff för åldersgruppen som en

Prop. 2025/26:246

253

Prop. 2025/26:246 förskjutning av påföljder på så sätt att de påföljder som med dagens ung-

	domsreduktion ansetts vara tillräckligt ingripande inte längre kommer
	anses vara det. Framför allt ungdomsövervakning och fängelse kommer i
	högre utsträckning än i dag att dömas ut i stället för ungdomsvård och
	ungdomstjänst. Liksom med förslaget om avskaffad ungdomsreduktion
	för unga myndiga bör beräkningen av kostnaderna ske med utgångspunkt
	i statistik för lagöverträdare under 18 år. Beräkningen har gjorts med ut-
	gångspunkt i statistik över antalet fall då påföljden bestämts till sluten
	ungdomsvård och strafftiden för dessa samt ytterligare ett antal fall då
	påföljden bestämts till fängelse. En omräkning har därefter gjorts med ut-
	gångspunkt i den ungdomsreduktion som ska göras enligt förslaget i av-
	snitt 9.2. Det har också beaktats att vissa av lagöverträdarna under 18 år i
	flera fall kommer hinna fylla 18 år och alltså överflyttas till vuxenanstalt
	med en lägre vårddygnskostnad. Med hänsyn till den förskjutning av på-
	följder som förslaget innebär har uppskattningar även gjorts med utgångs-
	punkt i föregående års statistik över ungdomspåföljderna ungdomsvård,
	ungdomstjänst och ungdomsövervakning för åldersgruppen. Sammantaget
	uppskattas den ökade kostnaden för Kriminalvården med anledning av för-
	slaget om minskad ungdomsreduktion till 1 478 miljoner kronor per år
	fr.o.m. 2030. Eftersom kostnaden avser verkställighet av påföljder kom-
	mer det dröja innan förslaget får fullt genomslag. Med utgångspunkt i de
	beräkningar som gjorts bedöms kostnaderna uppgå till 34 miljoner kronor
	år 2026, 528 miljoner kronor år 2027, 855 miljoner kronor år 2028. Fullt
	genomslag beräknas uppkomma år 2030 och då med 1 478 miljoner
	kronor. De ökade kostnaderna avser i huvudsak kostnader till följd av fler
	fängelseår, men också ökade kostnader för verkställighet av fler påföljder
	på ungdomsövervakning och för övervakning efter villkorlig frigivning. I
	dessa beräkningar har även effekterna med anledning av förslaget om att
	höja straffmaximum beaktats. Med anledning av de ökade kostnaderna
	beräknas, i enlighet med budgetpropositionen för 2026, anslaget till Krimi-
	nalvården ökas med motsvarande belopp (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4
	avsnitt 3.9.6 s. 83 och 84). Förslaget om minskad ungdomsreduktion be-
	döms leda till ett behov av ytterligare ca 98 platser per år på en barn- och
	ungdomsavdelning på anstalt från och med år 2029. Under åren dessför-
	innan bedöms det behövas uppskattningsvis ca 74 platser år 2027 och
	ca 92 platser år 2028. Vidare bedöms förslaget leda till ett behov av ytter-
	ligare ca 392 platser per år på en vuxenanstalt från och med år 2030. Under
	åren dessförinnan bedöms det behövas ca 20 platser år 2027, 41 platser
	år 2028 och 295 platser år 2029. År 2026 bedöms det inte behövas några
	platser med anledning av förslaget.
	När det gäller förslaget om att skärpa påföljden ungdomsövervakning
	(avsnitt 10.1) uppskattar utredningen att kostnaderna uppgår till 25 000
	kronor per år för fler hembesök och särskilda koordinatorer. Utredningen
	föreslår inte några andra skärpningar av påföljden utan i stället att en ny
	påföljd, utvidgad ungdomsövervakning, ska införas. Utredningen lämnar
	ingen uppskattning av kostnaderna med anledning av förslaget som inne-
	bär att ungdomsövervakning kommer att dömas ut i fler fall. Förslaget om
	att skärpa påföljden ungdomsövervakning innebär en ökad tillsyn av den
	dömde genom möjlighet till fler hembesök och fler koordinatorer. Det
	innebär även mer omfattande rörelseinskränkningar för den dömde och en
254	möjlighet för Kriminalvården att i högre utsträckning förordna om att den

dömde inte får vistas på vissa platser eller inom vissa områden. Samtliga skärpningar bedöms leda till ökade kostnader med ca 62 000 kronor per ungdomsövervakning, vilket innebär att kostnaden för en ungdomsöver- vakning i genomsnitt uppgår till 381 150 kronor. Den ökade kostnaden med anledning av skärpningarna har inkluderats i beräkningen av de för- slag som innebär att ungdomsövervakning kommer dömas ut i högre ut- sträckning; dvs. sänkt straffbarhetsålder och minskad ungdomsreduktion. Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 därför inte föreslagit att anslaget till Kriminalvården ökas med anledning av detta förslag i sig.

Förslaget om att möjligheten att döma ut ungdomsvård i förening med ungdomstjänst eller böter ska tas bort (avsnitt 10.2) innebär att ungdoms- övervakning kommer dömas ut i fler fall. Med utgångpunkt i statistik över antalet fall då ungdomsvård förenas med ungdomstjänst eller böter be- döms kostnaden med anledning av förslaget uppgå till 57 miljoner kronor per år. Regeringen har då utgått från att en ungdomsövervakning i snitt pågår under sju månader till en styckkostnad om 381 150 kronor. Fullt genomslag beräknas uppkomma år 2027. År 2026 beräknas kostnaden uppgå till 29 miljoner kronor. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har anslaget till Kriminalvården ökats med motsvarande belopp (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4 avsnitt 3.9.6 s. 83 och 84).

Förslagen som innebär en skärpt reglering vid misskötsamhet av påfölj- derna ungdomsvård och ungdomstjänst innebär att en ungdomsvård eller ungdomstjänst som missköts kan komma att undanröjas i ett tidigare skede jämfört med vad som följer av dagens reglering. När en påföljd undanröjs ska en ny bestämmas. Vilken påföljd det blir beror på omständigheterna i det enskilda fallet men det kan antas att ungdomsövervakning och skydds- tillsyn kan komma att dömas ut i något högre utsträckning med anledning av förslagen. Uppskattningsvis rör det sig om ca 15 fall av ungdomsöver- vakning och 15 fall av skyddstillsyn per år. Kostnaden uppskattas till 7,9 miljoner kronor per år och utgår från en styckkostnad för en ung- domsövervakning om 381 150 kronor och 146 000 kronor för en skydds- tillsyn. Fullt genomslag beräknas uppkomma år 2030. För år 2029 beräk- nas kostnaden uppgå till 4 miljoner kronor. Förslaget bedöms inte innebära några kostnader för åren dessförinnan och regeringen har därför inte i budgetpropositionen för 2026 lämnat förslag om att anslaget till Kriminal- vården ska ökas med anledning av detta förslag.

Slutligen kan nämnas att beträffande samtliga förslag har regeringen beaktat sådana samverkande effekter som kan uppkomma med anledning av de förslag och lagändringar som görs inom ramen för den straffrättsliga reform som nu genomförs (se avsnitt 4).

Rättsväsendets övriga myndigheter

Utredningen bedömer att förslagen om skärpta regler för unga lagöver- trädare kommer att leda till något ökade kostnader för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten och Sveriges Domsto- lar, men att dessa ryms inom befintliga ekonomiska ramar för respektive myndighet.

När det gäller förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhets- ålder kommer, som Polismyndigheten anför, myndighetens kostnader främst att avse kostnader för att förvara gripna och anhållna personer under

Prop. 2025/26:246

255

Prop. 2025/26:246 15 år som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen

	om sänkt straffbarhetsålder. De ökade kostnaderna för detta är, som Polis-
	myndigheten påpekar, svåra att beräkna. Mot bakgrund av lagförings-
	statistik avseende personer som var 15 år vid brottet bedöms det totala an-
	talet personer som vid 13 eller 14 års ålder kommer att gripas och anhållas
	misstänkta för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
	straffbarhetsålder dock vara förhållandevis litet. När det gäller Åklagar-
	myndighetens kostnader bör det vidare beaktas att det enligt dagens
	reglering finns en möjlighet att väcka en bevistalan med stöd av presum-
	tionsbestämmelsen i 38 § första stycket LUL men också i vissa andra fall
	enligt 38 § andra stycket LUL. Att det med den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder i stället kommer väckas åtal för dessa brott bedöms
	innebära en något ökad kostnad i fråga om antalet domstolsprocesser.
	Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder kan vidare
	förväntas innebära något fler frihetsberövanden av personer under 15 år.
	Med hänsyn till den restriktivitet som gäller vid häktning av personer
	under 18 år bör det dock vara fråga om ett mindre antal. Vidare kan, som
	Åklagarmyndigheten påpekar, förslaget leda till ökade kostnader för
	utbildningsinsatser, uppdatering av styrdokument och it-stöd. Även för
	Sveriges Domstolar bedöms förslaget om en särskild reglering om sänkt
	straffbarhetsålder medföra något ökade kostnader. Antalet åtal som avser
	brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets-
	ålder bedöms dock överstiga det antal bevistalan som i dag kan väckas
	med endast ett fåtal. För såväl bevistalan som åtal mot personer under 18 år
	gäller snävare tidsfrister för att hålla huvudförhandling än vad som gäller
	vid åtal mot personer som har fyllt 18 år. Till skillnad från vad Södertörns
	tingsrätt anför innebär detta att förtursmålen hos de allmänna domstolarna
	inte kommer att öka annat än marginellt. Förslaget kan innebära en ökning
	av arbetsuppgifter i fråga om t.ex. häktningsförhandlingar. Som framgår
	ovan bedöms det dock i sammanhanget inte vara fråga om särskilt många
	barn som begärs häktade. Dessa kommer dessutom att spridas ut på ett
	stort antal domstolar. Förslaget kan därmed inte anses leda till annat än
	mindre kostnadsökningar för Sveriges Domstolar, vilka kan hanteras inom
	befintliga ekonomiska ramar.
	Förslaget om att sänka gränsen för presumtionsregeln i regleringen om
	bevistalan från fängelse i fem år till fängelse i fyra år kan som utredningen
	pekar på leda till ökade kostnader för Åklagarmyndigheten och Sveriges
	Domstolar med anledning av att det kommer bli fråga om ett något högre
	antal bevistaleprocesser. Samtidigt visar Åklagarmyndighetens statistik
	(se avsnitt 7) att bevistalan redan i dag i stor uträckning väcks för brott
	med lägre minimistraff än fem år. Kostnaderna med anledning av förslaget
	bedöms därför vara begränsade.
	Arbetsgivarverket anser att det kräver särskilda kunskaper att hantera
	13- och 14-åringar inom ramen för förundersökningar där olika tvångs-
	medel är vanligt förekommande och domstolsprocesser. Det är i och för
	sig riktigt det att det kan finnas skillnader i hanteringen mellan en 13-åring
	och en 15-åring. Samtidigt bör dessa skillnader inte överdrivas med hän-
	syn till att barn under 15 år redan i dag kan bli föremål för en
	§ 31-utredning och tvångsmedel och att de kan bli föremål för en bevis-
	talan, vilket innebär en domstolsprocess. Därtill får hemliga och preven-
256	tiva tvångsmedel användas mot barn under 15 år i enlighet med den lag-

stiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2025. Som Arbetsgivarverket också anför utesluter det dock inte att det kan finnas behov av kompetens- höjande åtgärder inom rättsväsendets myndigheter, vilket kan innebära något ökade kostnader.

Sammantaget bedömer regeringen att förslagen om skärpta regler för unga lagöverträdare kommer leda till något ökade kostnader för Polismyn- digheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten och Sveriges Domstolar. Kostnaderna ryms dock inom befintliga ekonomiska ramar för respektive anslag.

Rättsliga biträden

Utredningen bedömer att förslagen om skärpta regler för unga lagöver- trädare kommer leda till något ökade kostnader för rättsliga biträden men att de ryms inom ram för anslaget.

Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder kommer innebära att offentliga försvarare och målsägandebiträden utses i något större utsträckning. Förslaget kommer vidare att leda till fler mål i domstol och fler häktningsförhandlingar. Regeringen uppskattar att de ökade kost- naderna med anledning av förslaget uppgår till 2,7 miljoner kronor per år. Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen för 2026 att anslaget Rättsliga biträden m.m. skulle ökas med 1,35 miljoner kronor år 2026 och beräknas öka med 2,7 miljoner kronor fr.o.m. 2027 med anledning av förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

När det gäller förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöver- trädare under 18 år kommer detta att leda till fler häktningsförhandlingar för personer under 18 år eftersom straffmätningsvärdet efter ungdoms- reduktionen kommer vara högre än med dagens reglering. Regeringen uppskattar att de ökade kostnaderna med anledning av förslagen uppgår till 2,3 miljoner kronor per år. Regeringen föreslog därför i budgetpropo- sitionen för 2026 att anslaget Rättsliga biträden m.m. skulle ökas med 1,2 miljoner kronor år 2026 och beräknas öka med 2,3 miljoner kronor fr.o.m. 2027 med anledning av förslaget.

Förslaget om att avskaffa ungdomsreduktionen för unga myndiga kom- mer innebära att fler mål behöver prövas i domstol. Regeringen uppskattar att de ökade kostnaderna med anledning av förslaget uppgår till 800 000 kronor per år. Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen för 2026 att anslaget Rättsliga biträden m.m. skulle ökas med 400 000 kronor år 2026 och beräknas öka med 800 000 kronor fr.o.m. 2027 med anledning av förslaget.

Slutligen bedöms förslaget om en skärpt reglering vid misskötsamhet av en ungdomspåföljd innebära en viss ökning av antalet undanröjande- processer. Regeringen uppskattar att de ökade kostnaderna uppgår till 600 000 kronor per år. Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen för 2026 att anslaget Rättsliga biträden m.m. skulle ökas med 300 000 kronor år 2026 och beräknas öka med 600 000 kronor fr.o.m. 2027 med anledning av förslaget.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen, liksom utredningen, att för- slagen om skärpta regler för unga lagöverträdare leder till ökade kostnader för rättsliga biträden. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har an- slaget Rättsliga biträden m.m. sammantaget tillförs sammanlagt

Prop. 2025/26:246

257

Prop. 2025/26:246

258

3,25 miljoner kronor år 2026 samt beräknas tillföras 6,4 miljoner kronor fr.o.m. 2027 med anledning av förslagen (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4 avsnitt 3.9.11 s. 92 och 93).

Statens institutionsstyrelse

Utredningen bedömer att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder till 14 år innebär en kostnadsbesparing för SiS om 25,7 miljoner kronor per år utifrån antagandet att omkring 2000–6000 vårddygn kommer att belasta Kriminalvården i stället för SiS. Mot bakgrund av att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder föreslås träda i kraft den 2 augusti 2026, dvs. efter reformen om frihetsberövande påföljder för barn och unga föreslås träda i kraft, kommer förslaget, som utredningen påpekar, inte att leda till att påföljden sluten ungdomsvård döms ut. Förslaget kommer inte heller i övrigt att leda till kostnader för SiS. Förslaget kommer däremot leda till att ett antal 13- och 14-åringar som misstänks för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer att vara frihetsberövade såsom häktade eller inom ramen för att de avtjänar ett fängelsestraff, i stället för att vara placerade på ett ungdomshem inom SiS-verksamhet med stöd av LVU. Det kommer alltså innebära en kostnadsbesparing för SiS. SiS har över utredningens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år anfört att kostnadsbesparingen av att sänka straffbarhetsåldern till 14 år inte uppgår till mer än 12,9 miljoner kronor per år. Regeringen har i vårändrings- budgeten för 2026 med anledning av förslag om elektronisk övervakning av barn och unga föreslagit att SiS anslag ökas med 35 miljoner kronor 2026 och beräknas öka med 43 miljoner kronor 2027, 30 miljoner kronor 2028, 27 miljoner kronor 2029 och 40 miljoner kronor från och med 2036 (prop. 2025/26:99 utg.omr. 9 avsnitt 5.9 s. 41). Även om förslaget enligt SiS inte nödvändigtvis leder till enbart kostnadsbesparingar för myndig- heten kommer besparingen under alla förhållanden vara högre än kost- naderna. Som Arbetsgivarverket anför föreslås den särskilda regleringen vidare vara tillfällig och när den upphör kommer SiS åter att hantera de 13- och 14-åringar som omfattats av regleringen. Övriga förslag innebär varken några kostnader eller besparingar för SiS.

Kommuner och regioner

Utredningen bedömer att förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder kommer att leda till något ökade kostnader för kom- munerna. Detsamma gäller förslagen som innebär en skärpning av påföljden ungdomsövervakning. Utredningen bedömer inte att övriga för- slag som regeringen går fram med kommer att leda till några ökade kost- nader för kommunerna.

När det gäller förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhets- ålder framgår av avsnitt 6.2 att samtliga ungdomspåföljder ska kunna välj- as för den som dömts för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Med hänsyn till att den särskilda regleringen ska omfatta allvarliga brott kommer det dock vara aktuellt att döma till påföljderna ungdomsvård eller ungdomstjänst, vilka kommunerna ansva- rar för, i förhållandevis begränsad utsträckning. När det gäller påföljden ungdomsövervakning bör det, som utredningen påpekar, beaktas att

socialnämnden inom ramen för verkställigheten av ungdomsövervakning ska samverka med Kriminalvården och utse en särskild handläggare för den dömde (9 § lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsöver- vakning). Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder kan vidare leda till något ökade kostnader för kommunerna när det gäller samverkan med brottsutredande myndigheter under en förundersökning. Redan i dag ska dock allvarliga brott utredas enligt 31 § första stycket LUL. De eventuella kostnader som följer av detta bedöms därför vara beg- ränsade. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder kommer vidare leda till att barn som är 13 eller 14 år eller något äldre kommer att vara frihetsberövade såsom häktade och inom ramen för verkställighet av ett fängelsestraff. Som Sveriges Kommuner och Regioner samt Stenung- sunds kommun påpekar, innebär det att kommunernas ansvar för sociala insatser för dessa personer under den tiden kommer att vara begränsat.

När det gäller förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöverträ- dare under 18 år och förslaget om att möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller böter tas bort kommer dessa förslag att leda till en förändring i fråga om vilka ungdomspåföljder som döms ut. Förslagen kommer innebära att ungdomspåföljder som Kriminalvården ansvarar för döms ut i högre uträckning i stället för de påföljder kommunerna ansvarar för. När det gäller ungdomsövervakning kan dock den effekten komma att dämpas om förslagen i lagrådsremissen Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan och utkastet till lagrådsremissen Elektronisk övervakning – ett verktyg för socialtjänsten till skydd för barn och unga genomförs, eftersom en ung- domsvård som inte innebär vård enligt LVU i fler situationer kommer att kunna vara mer ingripande än i dag och därmed utgöra en tillräckligt in- gripande påföljd (se avsnitt 10.2). Även förslaget om att ytterligare be- gränsa möjligheten att döma till ungdomsvård efter att någon fyllt 18 år innebär att en påföljd som kommunerna ansvarar för kommer att dömas ut i något mindre utsträckning.

Det kan här nämnas att regeringen i prop. 2025/26:132 föreslår att det ska införas en ny bestämmelse i fängelselagen (2010:610) som innebär att socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2025:400) har ansvar för en intagen som inte har fyllt 18 år ska utse en särskild handläg- gare för honom eller henne. I propositionen anges bl.a. att den särskilda handläggaren under verkställigheten ska vara Kriminalvårdens kontakt- person i frågor som berör socialtjänsten. Vidare ska handläggaren med- verka vid uppföljning och ändring av verkställighetsplanen. Kommunerna har med anledning av bl.a. detta förslag tillförts medel i budgetproposi- tionerna för 2025 och 2026.

Sammantaget bedöms förslagen alltså i vissa avseenden kunna leda till minskade kostnader och i vissa avseenden ökade kostnader för kom- munerna. Överlag handlar det dock inte om annat än marginella kostnads- ökningar för kommunerna och regeringen delar således inte Malmö kom- muns uppfattning att det rör sig om betydande kostnader. Den kommunala finansieringsprincipen aktualiseras inte.

När det gäller det som Sveriges Kommuner och Regioner tar upp om tillämpningen av rättspsykiatrisk vård för de 13–14 åringar som döms för brott med stöd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är det, som anges i avsnitt 6.2, ytterst ovanligt att en lagöverträdare under

Prop. 2025/26:246

259

analys av intressekonflikten mellan barnets bästa och intresset av repres-	Prop. 2025/26:246
sionshöjning.
Institutet för mänskliga rättigheter, Jämställdhetsmyndigheten och Myn-
digheten för delaktighet anför att det saknas analyser av konsekvenserna
för barn med funktionsnedsättning.
Socialstyrelsen framhåller att det finns tydliga samband mellan frihets-
berövanden under ungdomsåren och fysiska och psykiska hälsoproblem
senare i livet. Socialstyrelsen anser även att de förslag som läggs fram
lägger ett större ansvar på det enskilda barnet, i stället för att rikta ljus mot
samhällets och vuxnas ansvar.
Stenungsunds kommun pekar på att förslaget om sänkt straffbarhetsålder
kan leda till att de barn som begår allvarliga brott får det adekvata stöd och
den hjälp de behöver.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss i fråga om konsekvenserna för
barn med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straff-
barhetsålder stämmer överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna
De remissinstanser som yttrar sig i fråga om konsekvenserna för barn med
anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder
anför i huvudsak samma sak som över utredningens förslag. Några remiss-
instanser framför på nytt att konsekvenserna för barn inte är tillräckligt
utredda. Ecpat Sverige påpekar att konsekvenserna för de syskon till barn
som kommer att hamna i fängelse behöver beaktas, inte minst utifrån hur
rätten till skydd för privat- och familjeliv kan påverkas. Malmö kommun
menar att skolpliktiga barn vid ett frihetsberövande riskerar att gå miste
om undervisning, vilket kan få långsiktiga konsekvenser för deras skol-
gång, framtida möjligheter och sociala utveckling. Malmö kommun på-
pekar också att det inte finns någon plan för hur konsekvenserna av refor-
men om sänkt straffbarhetsålder ska följas upp. Myndigheten för delaktig-
het för fram att de konstaterade negativa konsekvenser för barn, däribland
barn med funktionsnedsättningar, fortfarande överstiger de skäl som talar
för förslaget och den eventuella avsedda effekt som förslaget kan förväntas
ha.
Skälen för regeringens bedömning
Barnkonventionen är svensk lag. Vid alla åtgärder som rör barn ska i första
hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa enligt artikel 3 i barn-
konventionen. Det inkluderar att identifiera behoven inom och mellan
olika grupper, t.ex. flickor och pojkar.
Regeringen konstaterar inledningsvis att utredningen under utrednings-
tiden har träffat Barnombudsmannen vid två tillfällen, Jämställdhetsmyn-
digheten, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Rädda Barnen.
Utredningen har också deltagit vid ett möte med Barnrättsdelegationen,
dvs. regeringens forum för dialog med civilsamhällesorganisationer i
Sverige som arbetar med barnets rättigheter nationellt och internationellt.
Vid mötet presenterades uppdraget och mötesdeltagarna lämnade syn-	261

Prop. 2025/26:246 punkter. Utredningen har vidare träffat flera klasser i årskurs 6 och 7 i

	syfte att lyssna på barnens synpunkter. Utredningen har också besökt SiS
	ungdomshem för att informera sig om verksamheten och samtala med
	ungdomar som avtjänar sluten ungdomsvård för allvarliga brott. Rege-
	ringen anser mot den bakgrunden, till skillnad från vad bl.a. Unicef Sverige
	anför, att utredningen i tillräcklig utsträckning har inhämtat relevant infor-
	mation bl.a. genom samtal med barn och med företrädare för relevanta
	myndigheter och organisationer. Utredningens analys bedöms vidare ge
	ett bra underlag för vidare överväganden i frågan om förslagens konse-
	kvenser för barn. När det gäller förslaget om en särskild reglering om sänkt
	straffbarhetsålder kan påpekas att utredningens konsekvensanalys avser
	14-åringar. Regeringen bedömer dock att de effekter som blir belysta även
	är relevanta för 13-åringar.
	De förslag som lämnas kommer att påverka barn som begår brott på flera
	sätt, bl.a. genom att det i högre utsträckning kommer bli aktuellt med mer
	ingripande påföljder för barn. Förslaget om en särskild reglering om sänkt
	straffbarhetsålder innebär vidare att 13- och 14-åringar till skillnad från i
	dag kommer att kunna dömas till en straffrättslig påföljd samt i högre
	utsträckning bli föremål för straffprocessuella tvångsmedel.
	Som framgår av bl.a. avsnitt 6.1 för några remissinstanser fram att barn
	är känsliga för bestraffning och att det är vedertaget att straffrättsliga på-
	följder kan vara negativa för barns utveckling. Socialstyrelsen för fram att
	det finns tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsåren
	och fysiska och psykiska hälsoproblem senare i livet. Som framgår av av-
	snitt 4 ska skälen för särbehandling av barn även i fortsättningen vara
	bärande. Det innebär att barnets ålder fortsatt ska beaktas vid straffmät-
	ningen av ett brott och att barn som utgångspunkt ska dömas till någon av
	de särskilda ungdomspåföljderna som är särskilt anpassade för lagöver-
	trädare under 18 år. I de fall fängelse väljs som påföljd ska barnen enligt
	förslagen i prop. 2025/26:132 placeras på särskilda barn- och ungdoms-
	avdelningar på Kriminalvårdens anstalter. Som Stenungsunds kommun
	lyfter, kan en påföljd leda till att ett barn får det stöd och de insatser som
	han eller hon är i behov av för att motverka återfall i brott eller annan
	ogynnsam utveckling. De barn som omfattas av den särskilda regleringen
	om sänkt straffbarhetsålder kommer att utsättas för straffprocessuella
	tvångsmedel i något större utsträckning än vad som är tillåtet i
	en § 31-utredning, exempelvis i form av anhållande och häktning. Det blir
	också möjligt att ta dessa barn i förvar vid ett kvarhållande enligt 14 § LUL
	och i samband med förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken. Barn som
	är häktade och barn som avtjänar fängelsestraff kommer att påverkas
	negativt av förslagen, bl.a. på så sätt att de inte kommer kunna gå i sin
	vanliga skola, inte delta i sina vanliga fritidsaktiviteter eller få begränsad
	tillgång till fritidsaktiviteter eller umgås med familj och vänner i vardagen.
	Detta kan förväntas leda till en ökad psykisk påfrestning för frihets-
	berövade barn. De barn som omfattas av den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder kommer också kunna bli föremål för preventiva
	tvångsmedel. Sådan tvångsmedelsanvändning innebär ett intrång i den
	personliga integriteten och kan alltså påverka barnet negativt. Samtidigt
	kan preventiva tvångsmedel även bidra till att skydda barn från att ut-
	nyttjas och involveras i kriminalitet av äldre kriminella och till att skydda
262	barn som utsätts för brott. Även den omständigheten att de barn som om-

fattas av regleringen kommer att bli föremål för något fler domstols- processer kan påverka barnet negativt.

Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder och för- slaget att en fällande dom i ett mål om bevistalan ska registreras i belast- ningsregistret kommer innebära att fler yngre barn kommer att förekomma i belastningsregistret. Förslaget om sänkt straffbarhetsålder innebär också att fler yngre barn kommer att förekomma i misstankeregistret. Som fram- går av avsnitt 7 bedömer regeringen inte att risken för att barnets möjlig- heter till återanpassning till samhället påverkas negativt bör överdrivas. Det kan dock inte uteslutas att en registrering i framför allt belastnings- registret kan få vissa negativa konsekvenser, t.ex. i form av stigmatisering i samhället, för barnet i fråga.

Som framgår av avsnitt 6.1 för ett antal remissinstanser fram att barn med en funktionsnedsättning oftare lever med flera riskfaktorer som kan göra dem mer sårbara för att bli utnyttjade och för tidig rekrytering till kriminalitet än andra barn. Förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder kan därför leda till att barn med funktionsnedsättning utnyttjas och involveras i brottslighet inom kriminella nätverk i större ut- sträckning än andra barn (se också Brottsförebyggande rådets rap- port 2023:13 s. 34 samt Myndigheten för delaktighets rapport Brottsföre- byggande arbete för barn och unga med funktionsnedsättning En kun- skapssammanställning om normbrytande beteende och kriminell rekry- tering av barn och unga med funktionsnedsättning 2025:7). Jämställdhets- myndigheten och Myndigheten för delaktighet anser att det saknas en konsekvensanalys för dessa barn. Enligt regeringen är det synnerligen all- varligt att barn med funktionsnedsättning utnyttjas i kriminella samman- hang och det kan inte uteslutas att en sänkning av straffbarhetsåldern kan öka risken för att dessa barn utnyttjas i högre utsträckning. Enligt artikel 23 i barnkonventionen har barn med funktionsnedsättning rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar tilltron till den egna förmågan och möjliggör barnets aktiva del i samhället. Åtgärder för att motverka utnyttjande och sådan rekrytering har vidtagits, men behöver fortsatt vidtas. Till exempel har Myndigheten för delaktighet fått i uppdrag att ta fram stödmaterial för arbetet mot kriminellas rekrytering av barn och unga med funktions- nedsättning. Brottsförebyggande rådet (Brå) och Totalförsvarets forsk- ningsinstitut har vidare fått i uppdrag att öka kunskapen om hur kriminella nätverk rekryterar och påverkar barn och unga i digitala miljöer. Myndig- heterna ska också föreslå åtgärder mot sådan rekrytering och påverkan. Socialstyrelsen har också i uppdrag att kartlägga förekomsten av rekry- tering bland personer med stöd enligt LSS. (Se avsnitt 4 och 6.1.)

De förslag som lämnas kan leda till vissa negativa konsekvenser när det gäller syskon till de barn som berörs, t.ex. eftersom en frihetsberövande påföljd kan leda till begränsad kontakt syskon emellan. Det kan här dock nämnas att regeringen i prop. 2025/26:132 föreslår att det ska införas en bestämmelse i 7 kap. fängelselagen om att det i frågor som rör besök och andra kontakter särskilt ska beaktas den rätt som intagna som inte har fyllt 18 år har att hålla kontakt med sin familj i enlighet med artikel 37 (c) i barnkonventionen. Denna bestämmelse kan antas gynna även syskon till det intagna barnet.

Prop. 2025/26:246

263

Remissinstanser

Ett fåtal remissinstanser yttrar sig i fråga om övriga konsekvenser av för- slagen. Länsstyrelsen i Hallands län för fram att det finns skäl till straff- skärpningar utifrån ett brottsofferperspektiv och utifrån ett behov av sam- hällsskydd, men att förslagen kan väntas få brottsförebyggande effekter är inte tydligt nog i resonemangen. Länsstyrelsen i Skåne län delar inte be- dömningen att förslagen kan förväntas få positiva effekter i arbetet med att motverka ungas brottslighet och i det brottsförebyggande arbetet.

Sveriges Kommuner och Regioner anför att det finns en risk att förslagen inte kommer att verka brottsförebyggande, utan i stället leda till ökad risk för att ungdomar återfaller i brott.

Statskontoret delar inte utredningens bedömning att förslagen inte får några konsekvenser för jämställdheten. De ser att det finns en risk för att flickor och unga kvinnor inte uppmärksammas eftersom pojkar och unga män för närvarande utgör en majoritet av den målgrupp som kommer att bli dömda. Statskontoret anser därför att det är viktigt att flickornas behov synliggörs och tillgodoses inom det nya påföljdssystemet så att relevanta åtgärder kan vidtas för att förebygga återfall bland flickor.

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss

Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss i fråga om övriga konsekvenser med anledning av förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbar- hetsålder stämmer överens med regeringens bedömning.

Remissinstanserna

Sveriges Kvinnoorganisationer anser att jämställdhetsanalysen brister och att slutsatsen av den är otillräcklig. Sveriges Kvinnoorganisationer för fram att flickors och pojkars livsvillkor är olika, vilket innebär att konse- kvenserna av kriminalisering, rättsprocesser och tvångsåtgärder skiljer sig väsentligt åt mellan flickor och pojkar. Rädda Barnen pekar på att en sänkning är i klar strid med barnkonventionen, vilket innebär konsekven- ser för hur Sverige uppfyller sina internationella åtaganden.

Skälen för regeringens bedömning

Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Ett av kriminalpolitikens främsta syften är att förebygga brott. Flera av förslagen, däribland förslaget om avskaffad ungdomsreduktion för unga myndiga och minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år, lämnas i syfte att åstadkomma skärpta straffrättsliga reaktioner. Genom att döma ut tillräckligt ingripande påföljder kan samhället markera ett tydligt avståndstagande mot brott. Straffsystemet fyller dessutom flera andra viktiga funktioner, bl.a. intresset av samhällsskydd. Förslagen om avskaf- fad och minskad ungdomsreduktion – i den utsträckning förslagen medför att ett fängelsestraff döms ut – och förslaget om att skärpa påföljden ung- domsövervakning kan bidra till att skydda samhället från de som dömts för brott under den tid som han eller hon avtjänar sin påföljd. Som en del av verkställigheten av påföljderna ungdomsvård, ungdomsövervakning och fängelse ingår vidare stöd och behandlingsinsatser. Om verkställig-

Prop. 2025/26:246

265

Prop. 2025/26:246 hetstiden för de barn och unga som har dömts för brott tas tillvara på ett meningsfullt sätt kan förslagen bidra till att motverka att dessa återfaller i brott. Förslagen kan alltså i viss mån sägas bidra till att förebygga brott. Att uppgifter om brottsmisstankar, domar och beslut till följd av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder registreras i misstanke- och belastningsregistret kan vidare vara av stor vikt för brottsbekämp- ningen och bidra till att fler brott klaras upp. Detsamma gäller registrering av biometriska uppgifter om personer som misstänks eller har dömts för brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder. Förslagen kan därmed få vissa positiva konsekvenser för brottslig- heten och det brottsförebyggande arbetet, även om det är svårt att uttala sig om hur stora dessa konsekvenser blir. I avsnitt 6.1 behandlas särskilt syftena med förslaget om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder.

266

Det kan också nämnas att förslaget i avsnitt 8.4 innebär att Skatteverket i något högre utsträckning får genomföra brottsutredningar på eget initiativ i stället för att anmäla brottet till åklagare (5 § första stycket lagen [1997:1024] om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet och 17 § skattebrottslagen [1971:69]). Eftersom ändringen endast rör åldersgruppen 18–20 år och eftersom denna åldersgrupp mer sällan är föremål för sådana utredningar får konsekvenserna för Skatteverkets brottsbekämpande verk- samhet dock anses vara begränsade.

Konsekvenser för jämställdheten

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det finns också delmål om jämställd utbildning, ekonomisk jämställdhet, jämställd hälsa, mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Flickor och pojkar har vidare samma rättigheter enligt barnkonventionen (artikel 2) och därmed samma rätt att behandlas på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället (artikel 40).

Förslagen om att sänka straffbarhetsåldern, att avskaffa ungdomsreduk- tionen för unga myndiga och att minska den för lagöverträdare under 18 år kommer innebära fler och längre frihetsberövanden för såväl lagöver- trädare under 18 år som unga myndiga. Förslagen innebär också att mer ingripande påföljder, t.ex. ungdomsövervakning, kommer att kunna dömas ut i högre utsträckning än i dag. Samtliga förslag som lämnas i proposi- tionen är könsneutrala. Även en reglering som gäller lika för alla kan dock påverka olika grupper i olika utsträckning. Sveriges kvinnoorganisationer anför att en könsneutral lagstiftning inte innebär att konsekvenserna av förslaget är könsneutrala. En jämställdhetsanalys behöver enligt Sveriges kvinnoorganisationer belysa flickors dubbla utsatthet som bl.a. består av att många flickor själva är offer för olika former av våld eller exploatering. Enligt kriminalstatistiken misstänks och lagförs fler pojkar och unga män än flickor och unga kvinnor för brottslighet. Flickor och unga kvinnors roll i allvarlig brottslighet har inte synliggjorts på samma sätt som pojkar och unga mäns, men det finns indikationer på att även flickor involveras i sådan brottslighet i större utsträckning än tidigare. Av en nyligen publi- cerad rapport från Brå framgår att även om tjejer har ett begränsat in- flytande i de kriminella nätverken så är de av väsentlig betydelse för de

brottsliga verksamheterna. Deras vanligaste uppgift är att transportera, för- Prop. 2025/26:246 vara och packa narkotika (Brå 2025:13, Flickor och kvinnor i kriminella

nätverk – En studie av vägar in, delaktighet, brott och vägar ut). Även med det i beaktande är det sannolikt att fler pojkar och män än flickor och kvinnor kommer att beröras av de förslag som lämnas i propositionen. Frihetsberövanden i ung ålder kan påverka hälsan och förslagen kan alltså härigenom påverka det jämställdhetspolitiska delmålet om jämställd hälsa. Det kan även påverka deras utbildningsmöjligheter och arbetsmarknadsan- knytning, vilket har bäring på de jämställdhetspolitiska delmålen jämställd utbildning och ekonomisk jämställdhet.

Regeringen bedömer mot den bakgrunden att förslagen kan få vissa konsekvenser för jämställdheten. Regeringen anser dock inte att förslagen har någon omfattande påverkan på jämställdheten, även om flickor och unga kvinnor respektive pojkar och unga män berörs av förslagen i olika utsträckning.

Konsekvenser för Sveriges internationella åtaganden

Barnkonventionen och Europakonventionen gäller som svensk lag. För- slagens betydelse för Sveriges internationella åtaganden enligt Europakon- ventionen och barnkonventionen behandlas, där det bedöms relevant, i an- slutning till respektive förslag. Regeringen gör inte bedömningen att något av förslagen är oförenligt med Europakonventionen och barnkonven- tionen. Inte heller sedda tillsammans bedöms förslagen stå i strid med dessa konventioner. Mot denna bakgrund bedöms förslagen inte få konse- kvenser för hur Sverige uppfyller sina internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms inte få några konsekvenser för miljön, det kommunala självstyret, sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, små företags förutsättningar eller för möjligheterna att nå de integrations- politiska målen.

14Författningskommentar

14.1Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap.

6 § För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt femton år får det inte dömas till påföljd.

För brott som någon har begått när han eller hon fyllt tretton men inte femton år får det dock dömas till påföljd om

1.det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller

2.det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott som avses

i1.

I paragrafen regleras straffbarhetsåldern. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.
Ändringarna i första stycket är språkliga.	267
	267

Prop. 2025/26:246	Genom andra stycket, som är nytt, införs en bestämmelse som innebär
	att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år. Det gäller brott som ett barn
	begår efter det att han eller hon fyllt 13 år men innan han eller hon fyllt
	15 år, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i
	fyra år, eller om det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett
	sådant brott. Även medverkan till fullbordat brott och medverkan till för-
	sök, förberedelse eller stämpling omfattas.
	Om åtal väcks med utgångspunkten att gärningen omfattas av den sär-
	skilda regleringen enligt andra stycket och domstolens rubricering av gär-
	ningen innebär att den inte utgör ett brott som omfattas av den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder ska åtalet ogillas. Åklagaren har
	dock en möjlighet att begära att rätten i andra hand prövar om den unge
	har begått den åtalade gärningen genom en bevistalan enligt 38 f § lagen
	(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (se kom-
	mentaren till den paragrafen).
	29 kap.
	7 § Om någon har begått brott innan han eller hon fyllt arton år ska hans eller
	hennes ungdom beaktas i skälig omfattning vid straffmätningen. Vid denna bedöm-
	ning ska hänsyn tas till den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet och till
	brottstypen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
	brottet.
	För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte
	dömas till svårare straff än fängelse i arton år.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om straffmätning för brott som har
	begåtts av unga lagöverträdare, den s.k. ungdomsreduktionen. Paragrafen
	innehåller även en bestämmelse om straffmaximum för brott som har be-
	gåtts av unga lagöverträdare. Paragrafen utformas efter synpunkter från
	Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 8.1 och 9.
	I första stycket görs två ändringar.
	För det första ändras stycket så att det gäller den som inte har fyllt 18 år
	i stället för – som enligt hittillsvarande ordning – 21 år. Ändringen innebär,
	i förening med att tredje stycket utgår, att den tilltalades ungdom inte
	längre ska beaktas särskilt vid straffmätningen för brott som har begåtts av
	någon efter det att han eller hon har fyllt 18 år. När den tilltalade har fyllt
	18 år ska det alltså inte göras någon ungdomsreduktion, utan han eller hon
	ska behandlas som andra myndiga vid straffmätningen. I och med detta
	gäller paragrafen endast för brott som begåtts före 18 års ålder.
	För det andra ändras rekvisitet för ungdomsreduktionen. När det gäller
	brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år ska den tilltalades
	ungdom beaktas ”i skälig omfattning” vid straffmätningen, i stället för att
	den som hittills ”beaktas särskilt”. Till skillnad från hittillsvarande ordning
	anges vidare att hänsyn vid bedömningen ska tas till den tilltalades ålder
	vid tidpunkten för brottet och till brottstypen.
	Liksom hittills krävs inte för bestämmelsens tillämpning att den till-
	talades handlande har stått i samband med hans eller hennes låga ålder
	(jfr 29 kap. 3 § första stycket 3). Syftet med ändringarna är att tydligt
	markera att den reduktion som görs vid straffmätningen inte ska vara så
	omfattande som hittills, samtidigt som bestämmelsen ska ge domstolarna
268	utrymme för en mer differentierad bedömning. Att den tilltalades ungdom

ska beaktas i skälig omfattning vid straffmätningen innebär att en bedöm- ning måste göras i varje enskilt fall. Rekvisitet ”i skälig omfattning” ska bedömas utifrån den tilltalades ålder vid tidpunkten för brottet och utifrån brottstypen. I regel är det skäligt att göra en betydlig reduktion för den som är mycket ung medan utrymmet för reduktion för den som snart fyller 18 år i regel är mycket begränsat. Bestämmelsen bör även tillämpas på ett sätt som undviker tröskeleffekter.

I många fall – speciellt i fall som rör brottstyper som unga lagöverträdare ofta gör sig skyldiga till – bör den tilltalades ungdom anses ha beaktats i skälig omfattning om strafflängden bestäms i kvotdelar i relation till ett tänkt fängelsestraff för en vuxen lagöverträdare på så sätt att reduktionen för åldersgruppen 15–17 år ökar med en femtedel varje år från 18 år och nedåt i åldern. Det innebär att strafflängden för en lagöverträdare som är 17 år bör motsvara omkring fyra femtedelar (80 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, att strafflängden för en lagöverträdare som är 16 år bör motsvara omkring tre femtedelar (60 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och att strafflängden för en lagöverträdare som är 15 år bör motsvara omkring två femtedelar (40 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare. För lagöverträdare som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder (se 1 kap. 6 § andra stycket) bör strafflängden för en 14-åring motsvara omkring en femtedel (20 procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och för en 13-åring omkring en tiondel (tio procent) av ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare. Schablonerna bör tillämpas så att övergången mellan olika åldrar blir flytande. En 15-åring som begått brott strax före sin 16-årsdag bör t.ex. behandlas närmast som en 16-åring. Att straffvärdet är högt bör inte leda till en större procentuell reduktion än vad som annars hade gjorts med beaktande av schablonerna.

Vid mycket allvarlig brottslighet bör straffsystemets krav på en till- räckligt ingripande reaktion tillmätas stor betydelse vid bedömningen av ungdomsreduktionens storlek. I sådana fall kan ett beaktande av den till- talades ungdom i skälig omfattning innebära att reduktionen inte blir så stor som en tillämpning av de ovan redovisade schablonerna hade inne- burit. Så bör framför allt vara fallet om det rör sig om ett brott som är så allvarligt att straffmaximum för brottet är fängelse i tolv år eller mer. Som exempel kan nämnas mord, terroristbrott, grov allmänfarlig ödeläggelse, människorov och grov våldtäkt (jfr prop. 2025/26:218 där regeringen före- slår att maximistraffet för bl.a. grov våldtäkt ska vara fängelse i 12 år). Detsamma gäller medverkan, försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, eller medverkan till någon av de nu angivna osjälvständiga brottsformerna. Hur stort avsteg som görs från schablonen får avgöras i varje enskilt fall, men även i sådana fall bör den tilltalades ålder vid tid- punkten för brottet ha betydelse. Det avgörande är att den påföljd som bestäms blir en tillräckligt ingripande reaktion på brottsligheten.

Liksom hittills är bestämmelsen tillämplig även vid bestämmande av antal dagsböter.

Ändringarna i andra stycket innebär att bestämmelsen om särskilt straffmaximum för unga lagöverträdare höjs. Det högsta tillåtna tids- bestämda straffet som får dömas ut för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 18 år är fängelse i 18 år. Det gäller oavsett om det är fråga om ett enskilt brott eller flerfaldig brottslighet. Genom höjningen

Prop. 2025/26:246

269

Prop. 2025/26:246 till 18 år finns utrymme för en mer nyanserad straffmätning och förutsätt- ningar för att undvika tröskeleffekter i förhållande till den som har begått brott vid 18 års ålder. Höjningen är inte avsedd att påverka ordningen att fängelse i 18 år bör vara utgångspunkt för beräkningen av ungdomsreduk- tionen i de fall straffet för en vuxen skulle ha bestämts till fängelse på livstid (se NJA 2025 s. 233).

32 kap.

1 § Den som har begått brott innan han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2025:400) eller lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Vården och åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt.

Den som har fyllt arton år när dom meddelas får dömas till ungdomsvård endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdomsvård.

Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ungdomsvård. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Första stycket ändras på så sätt att möjligheten att bestämma påföljden till ungdomsvård för brott som begåtts efter 18 års ålder tas bort. Det inne- bär att påföljden ungdomsvård är förbehållen personer som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för brottet. Bestämmelsen om den som har fyllt 21 år flyttas till andra stycket.

Innehållet i andra stycket förs delvis över från första stycket. I enlighet med hittillsvarande ordning får den som är 21 år när dom meddelas inte dömas till ungdomsvård. I andra stycket införs även en ny bestämmelse som begränsar möjligheten att tillämpa påföljden för den som har hunnit fylla 18 år vid tidpunkten för domen. Till skillnad från hittillsvarande ordning får den som var under 18 år vid brottet men vid domstillfället har uppnått denna ålder dömas till ungdomsvård endast om det finns särskilda skäl för det. Särskilda skäl kan exempelvis vara att det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter att den unge fyllt 18 år. Ett annat exempel kan vara att det pågår insatser mot den unge enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I sådana fall kan det finnas särskilda skäl att döma till ungdomsvård om de insatser som framgår av vårdplanen är tillräckligt ingripande. Även i de fall insatser pågår enligt socialtjänstlagen (2025:400) och den unge ska följa ett ingripande ung- domskontrakt kan det undantagsvis finnas särskilda skäl att döma till ungdomsvård (jfr prop. 2021/22:17 s. 62).

I tredje stycket, som motsvarar hittillsvarande andra stycket, tas hän- visningen till ungdomstjänst och böter bort med anledning av att ungdoms- vård inte längre kan förenas med dessa påföljder.

Hittillsvarande tredje och fjärde styckena förs över till 1 a § och hittills- varande femte stycket förs över till 1 b §.

270

1 a § När påföljden bestäms till ungdomsvård gäller följande.

Prop. 2025/26:246

1.Om åtgärderna ska vidtas med stöd av socialtjänstlagen (2025:400), ska rät- ten besluta en föreskrift om att den unge ska följa det ungdomskontrakt som upp- rättats av socialnämnden. Innehållet i kontraktet ska framgå av domen.

2.Om åtgärderna ska vidtas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestäm- melser om vård av unga, ska den vårdplan som upprättats av socialnämnden fogas till domen.

I paragrafen, som är ny, anges vad som gäller när påföljden bestäms till ungdomsvård. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Innehållet i paragrafen motsvarar efter enbart språkliga och redaktio- nella ändringar hittillsvarande 1 § tredje och fjärde styckena (jfr prop. 2005/06:165 s. 130 och 131).

1 b § Om det genom brottet har uppkommit skada på egendom får rätten, i samband med att den dömer till ungdomsvård, föreskriva att den unge på tid och sätt som anges i domen ska biträda den skadelidande med visst arbete. Före- skriften ska avse arbete som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller annars framstår som lämpligt med hänsyn till brottets och skadans art. En sådan föreskrift får beslutas endast med den skadelidandes samtycke och under förut- sättning att det bedöms vara ägnat att främja den unges anpassning i samhället.

I paragrafen, som är ny, regleras rättens möjlighet att i vissa fall föreskriva att den dömde ska biträda den skadelidande med visst arbete. Övervägan- dena finns i avsnitt 8.2.

Innehållet i paragrafen motsvarar efter enbart språkliga och redaktio- nella ändringar hittillsvarande 1 § femte stycket (jfr prop. 1987/88:135 s. 38 och 39).

4 § Om den dömde i väsentlig grad bryter mot vad som gäller för honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ung- domskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, får rätten på talan av åklagare undanröja den påföljd som dömts ut för brottet och be- stämma en ny påföljd för detta. I stället för att undanröja påföljden får dock rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd.

Om, av annat skäl än som anges i första stycket, den planerade vården eller de planerade åtgärderna enligt ett ungdomskontrakt eller en vårdplan inte kommer till stånd eller vården eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som planerats i kontraktet eller vårdplanen, får rätten på talan av åklagare undanröja den påföljd som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för detta. Det- samma gäller om, av annat skäl än som anges i första stycket, en dom på ung- domstjänst inte till väsentlig del kan fullgöras inom skälig tid eller, beträffande ungdomsövervakning, de föreskrivna åtgärderna enligt en verkställighetsplan inte kommer till stånd eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som föreskrivits i verkställighetsplanen.

Om mer än en påföljd undanröjs får rätten bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Om rätten beslutar om undanröjande enligt första eller andra stycket ska den, när den nya påföljden bestäms, ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den undanröjda påföljden eller de undanröjda påföljderna.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om reaktioner på misskötsamhet vid ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning. Övervägan-

dena finns i avsnitt 11.

271

Prop. 2025/26:246 Ändringarna i första, andra och fjärde styckena föranleds av att komb- inationspåföljden ungdomsvård och böter inte längre kan dömas ut (genom att hittillsvarande 32 kap. 3 § upphävs). Första stycket ändras även på det sättet att ”i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne” ersätts med ”i väsentlig grad bryter mot vad som gäller för honom eller henne”, vilket inte är avsett som en ändring i sak.

38 kap.

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första stycket, 28 kap. 2 a § första stycket och 32 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid bl.a. ungdomstjänst. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

Paragrafen ändras på så sätt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer inte längre får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid ungdomstjänst som har dömts ut enligt hittillsvarande 32 kap. 3 § första stycket 1. Änd- ringen görs till följd av att ungdomstjänst inte längre kan dömas ut enligt det nämnda lagrummet. Det görs även en språklig ändring.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.För ungdomsvård som har dömts ut i förening med böter gäller 32 kap. 4 § i den äldre lydelsen.

3.För ungdomstjänst som har dömts ut enligt den upphävda 32 kap. 3 § gäller 38 kap. 20 § i den äldre lydelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2026. Det innebär bl.a. att den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i 1 kap. 6 § andra stycket börjar gälla då och att den kommer att tillämpas på brott som begåtts efter den tidpunkten (se 5 § andra stycket lagen [1964:163] om införande av brottsbalken).

Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att hittillsvarande bestämmelser om reaktioner vid misskötsamhet ska tillämpas om en ung- domsvård i enlighet med hittillsvarande ordning har förenats med böter. Det innebär att böter som har dömts ut som tilläggspåföljd till en ungdoms- vård inte kan undanröjas och att rätten vid ett undanröjande av en ung- domsvård ska beakta de böter som har dömts ut som en tilläggspåföljd när en ny påföljd bestäms.

Övergångsbestämmelsen i tredje punkten innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fortfarande får meddela före- skrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid ungdomstjänst som har dömts ut enligt den upphävda 32 kap. 3 § brottsbalken.

272

14.2

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2025/26:246

1 kap.

6 § För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt femton år får det inte dömas till påföljd.

I paragrafen regleras straffbarhetsåldern. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Ändringen innebär att andra stycket upphävs. Det innebär att den sär- skilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott inte

längre gäller.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2031.

2.För brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 1 kap. 6 § i den äldre lydelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2031. Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att den särskilda reg-

leringen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott i hittillsvarande andra stycket kommer att gälla för brott som begåtts under den tid den särskilda regleringen gällde, även om lagföringen sker efter ikraftträdande.

14.3Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

7 kap.

2 § Försäkrad för statligt personskadeskydd enligt 43 kap. är

3.den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller i ett hem som avses

i22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som avtjänar fängelsestraff med elektronisk övervakning i kontrollerat boende, är häktad, anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest,

4.den som utför samhällstjänst på grund av en föreskrift som har meddelats med stöd av 27 kap. 2 a § eller 28 kap. 2 a § brottsbalken,

5.den som utför ungdomstjänst enligt 32 kap. 2 § brottsbalken, och

6.den som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 kap. 5 § första stycket 2 lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning.

I paragrafen regleras vilka som är försäkrade för statligt personskade-
skydd. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.
Femte punkten ändras på så sätt att det statliga personskadeskyddet inte
omfattar den som utför ungdomstjänst enligt hittillsvarande 32 kap. 3 §	273

Prop. 2025/26:246 första stycket 1 brottsbalken. Ändringen görs till följd av att ungdomstjänst inte längre kan dömas ut enligt det nämnda lagrummet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.För den som utför ungdomstjänst som har dömts ut enligt den upphävda 32 kap. 3 § brottsbalken gäller 7 kap. 2 § i den äldre lydelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2026. Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att den som har dömts

till ungdomsvård i förening med ungdomstjänst enligt den upphävda 32 kap. 3 § brottsbalken kommer att omfattas av det statliga personskade- skyddet när han eller hon utför ungdomstjänst.

14.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1 § I denna lag finns särskilda bestämmelser om handläggning hos Polismyndig- heten, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt arton år.

I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

Paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde och hur den förhåller sig till bl.a. rättegångsbalkens bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Paragrafen ändras på så sätt att det av första stycket framgår att lagen innehåller bestämmelser om handläggning hos Polismyndigheten, åkla- gare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 18 år i stället för – som enligt hittillsvarande ordning – 21 år.

1 a § I 31–38 d §§ finns bestämmelser om handläggning av mål och ärenden där någon misstänks för att före femton års ålder ha begått ett brott. I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tillämpas dock i stället 38 e och 38 f §§.

Paragrafen, som är ny, anger vilka bestämmelser i lagen som tillämpas när någon misstänks för att före femton års ålder ha begått ett brott. Över- vägandena finns i avsnitt 6.3.

Av första meningen framgår att det finns bestämmelser i 31–38 d §§ som gäller handläggning av mål och ärenden där någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott. Andra meningen innebär att 31– 38 d §§ inte tillämpas i fall som gäller den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. I de fallen tillämpas i stället 38 e och 38 f §§.

25 § Mål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt arton år ska, om det inte möter hinder, handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av dom- stolen att handlägga sådana mål. Detsamma ska gälla i fråga om nämndemän som anlitas för tjänstgöring i sådana mål.

274

I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem som avses	Prop. 2025/26:246
i första stycket anlitas.
Paragrafen innehåller krav på att mål mot unga lagöverträdare i tingsrätt
och hovrätt som huvudregel ska handläggas av lagfarna domare och
nämndemän som särskilt har utsetts av domstolen. Övervägandena finns i
avsnitt 8.3.
Paragrafen ändras på så sätt att det av första stycket framgår att bestäm-
melserna gäller mål mot den som inte har fyllt 18 år i stället för – som
enligt hittillsvarande ordning – 21 år. Övriga ändringar är språkliga.
27 § Mål mot den som inte har fyllt arton år ska, om målet avser brott på vilket
fängelse kan följa, om möjligt sättas ut till handläggning på ett sådant sätt att målet
inte drar till sig uppmärksamhet.
Rätten får i mål mot den som inte har fyllt arton år besluta att målet ska hand-
läggas inom stängda dörrar, om offentlighet vid förhandlingen är till uppenbar
olägenhet på grund av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för.
Om rätten anser att ett sådant beslut bör meddelas och om någon som har fyllt
arton år också är tilltalad i målet, ska rätten handlägga åtalet mot den som är under
arton år som ett särskilt mål, om det kan ske utan att utredningen avsevärt för-
svåras.
Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rättens ordförande tillåta att
den tilltalades anhöriga och andra vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara
vid handläggningen.
I mål mot den som inte har fyllt arton år ska tingsrätten hålla huvudförhandling
även om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter eller
villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.
Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandlingen. Övervägan-
dena finns i avsnitt 8.3.
Paragrafen ändras på så sätt att det av första och andra styckena framgår
att bestämmelserna gäller mål mot den som inte fyllt 18 år i stället för –
som enligt hittillsvarande ordning – 21 år.
29 § Mål mot den som inte har fyllt arton år ska alltid behandlas skyndsamt.
Om det väcks allmänt åtal mot den som inte har fyllt arton år för ett brott för
vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister iakttas
som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad. Den förlängda
tidsfrist som anges i 45 kap. 14 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken
ska dock inte tillämpas.
Om rätten begär ett yttrande från socialnämnden enligt 28 §, ska nämnden yttra
sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling enligt reglerna i andra
stycket. Om ärendets beskaffenhet motiverar det, får yttrandet med rättens med-
givande lämnas senare.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyndsamhetskrav och tidsfrister.
Övervägandena finns i avsnitt 8.3.
Paragrafen ändras på så sätt att det av första stycket framgår att bestäm-
melserna gäller mål mot den som inte har fyllt 18 år i stället för – som
enligt hittillsvarande ordning – 21 år.
30 § I mål mot den som inte har fyllt arton år ska, om det inte möter synnerliga
hinder, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller 30 kap.
7 § rättegångsbalken.	275

Prop. 2025/26:246 Paragrafen innehåller en bestämmelse om att dom under vissa förutsätt- ningar ska avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Paragrafen ändras på så sätt att bestämmelsen gäller i mål mot den som inte har fyllt 18 år i stället för – som enligt hittillsvarande ordning – 21 år. Det görs även en språklig ändring.

30 b § Om någon som dömts till ungdomsvård eller ungdomstjänst bryter mot vad som gäller för honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst får åklagaren besluta om att varning ska meddelas den unge.

Åklagaren får också, i stället för att väcka talan enligt 32 kap. 4 § brottsbalken, besluta om varning om någon som dömts till ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning i väsentlig grad bryter mot vad som gäller för honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, om detta bedöms vara en tillräcklig åtgärd.

Varning ska så snart det kan ske meddelas den unge vid ett personligt möte eller, om det finns skäl för det och det inte är olämpligt, vid ett möte genom ljud- och bildöverföring. Den unges vårdnadshavare eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge ska kallas till mötet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Om frågan om varning gäller ungdomsövervakning bör i stället företrädare för Kriminal- vården ges tillfälle att närvara. Kan ett möte inte genomföras, ska den unge underrättas skriftligen om beslutet.

Vid mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra

	vad följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.
	Paragrafen reglerar åklagarens möjlighet att meddela den som dömts till
	ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning en varning vid
	misskötsamhet. Övervägandena finns i avsnitt 11.
	Innehållet i hittillsvarande första stycket förs över till andra stycket. I
	första stycket införs i stället en ny bestämmelse som utökar åklagarens
	möjlighet att meddela den som dömts till ungdomsvård eller ungdoms-
	tjänst en varning vid misskötsamhet. Den nya bestämmelsen innebär att
	varning får beslutas så snart den dömde bryter mot vad som gäller för
	honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att följa ett
	ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst. Det krävs inte att
	misskötsamheten når upp till en viss nivå, utan det är tillräckligt att den
	dömde inte följer vad som gäller för honom eller henne enligt den utdömda
	påföljden. Exempel på misskötsamhet kan vara att den dömde uteblir från
	ett möte som följer av ungdomskontraktet. När det gäller ungdomstjänst
	kan det vara fråga om att den dömde kommer för sent till eller uteblir från
	ett arbetspass. Att en varning meddelas innebär inte att de omständigheter
	som föranlett varningen inte kan läggas till grund för ett beslut om undan-
	röjande vid fortsatt misskötsamhet (jfr prop. 2005/06:165 s. 134). Den nya
	möjligheten till varning innebär ingen förändring när det gäller åklagarens
	möjlighet att väcka talan om undanröjande eller besluta om varning vid
	allvarlig misskötsamhet (se nedan om andra stycket). Den kan dock inne-
	bära att frågan om undanröjande aktualiseras i ett tidigare skede.
	Innehållet i andra stycket förs över från första stycket. I enlighet med
276	hittillsvarande ordning får åklagaren, i stället för att väcka talan om undan-

röjande, besluta om varning om den som har dömts till ungdomsvård med Prop. 2025/26:246 ungdomskontrakt, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning allvarligt

missköter vad som gäller för honom eller henne enligt den utdömda på- följden och en varning bedöms vara en tillräcklig åtgärd (jfr prop. 2005/06:165 s. 142 och prop. 2019/20:118 s. 157).

I tredje stycket, som motsvarar hittillsvarande andra stycket, görs ett tillägg som innebär att beslut om varning i vissa fall får meddelas vid ett möte genom ljud- och bildöverföring, dvs. ett digitalt möte. Detta förut- sätter att det finns skäl för det och att det inte är olämpligt.

Bedömningen av om det finns skäl att hålla ett digitalt möte får göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Exempel på sådana skäl kan vara att den dömde har en särskilt lång färdväg till den plats där varningen ska meddelas eller att den dömde eller vårdnadshavaren bor på en plats där de allmänna kommunikationerna gör att en personlig inställelse är prak- tiskt svår att ordna. På samma sätt kan det finnas skäl för att hålla mötet digitalt om den dömde inte kan inställa sig på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan även förekomma situationer när det är moti- verat att meddela beslut om varning med särskild skyndsamhet och att det kan utgöra skäl för att tillåta att den dömde närvarar vid mötet digitalt. Vid bedömningen av om ett digitalt deltagande är olämpligt bör bestämmel- sens pedagogiska funktion stå i förgrunden. Den omständigheten att det inte kan säkerställas att den dömde har tillräckliga förutsättningar för att delta ostört vid ett digitalt möte kan medföra att ett sådant deltagande är olämpligt. Även den dömdes individuella förutsättningar kan vägas in i bedömningen.

I sista meningen i tredje stycket görs en ändring med anledning av att det införs en möjlighet att meddela beslut om varning vid ett digitalt möte. Ändringen innebär att uttrycket personligt möte ändras till möte.

Ändringarna innebär även att det hittillsvarande tredje stycket nu utgör det fjärde stycket. Paragrafen ändras även språkligt.

31 § Om någon kan misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar mot det.

På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utred- ningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1.om det behövs för att klarlägga om någon som får dömas till påföljd har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

3.om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

277

Prop. 2025/26:246 Paragrafen reglerar förutsättningarna för att inleda en utredning om brott när någon kan misstänkas för att ha begått brott före 15 års ålder, en s.k. § 31-utredning. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

Paragrafen tillämpas inte för brott som enligt 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets- ålder (se författningskommentarerna till 1 a och 38 e §§).

Ändringarna i första stycket är språkliga.

Tredje stycket första punkten formuleras om med anledning av att den lägsta straffbarhetsåldern är 13 år för brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Ändringen innebär att en § 31-utredning även får inledas mot någon som misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott om det behövs för att klarlägga om någon som var 13 eller 14 år vid tid- punkten för brottet har deltagit i brottet, om det omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder enligt 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

32 § Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3, 4, 6–14, 18 b–19, 21, 21 b–21 d och 24 §§ rättegångsbalken ska i tillämpliga delar gälla för en sådan utredning som avses i 31 §. I samband med förhör med den unge ska han eller hon informeras om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld. Efter att förhör hållits med den unge ska bestämmelserna om insyn i 23 kap. 18 § samma balk gälla i tillämpliga delar för en sådan utredning. När utredningen är slutförd ska bestäm- melserna om insyn i 23 kap. 18 a § samma balk tillämpas. Det som sägs om för- undersökning och åtal i den paragrafen ska i stället avse utredning enligt 31 § respektive bevistalan enligt 38 §. Rätten att få en kopia i 23 kap. 21 a § samma balk gäller i de fall då en bevistalan väcks.

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara sär- skilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten anlitas för att leda och genomföra den nya utredningen.

I tullbefogenhetslagen (2024:710) finns bestämmelser om att åklagare får begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en utredning enligt 31 §.

Paragrafen reglerar vilka bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken som är tillämpliga vid en § 31-utredning, vem som ska leda en sådan utredning och vilka skyndsamhetskrav som gäller. Övervägandena finns i av- snitt 6.3.1.

I första stycket införs ett tillägg som innebär att den som kan misstänkas för brott i samband med förhöret ska informeras om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld. Skyldigheten motsvarar det som gäller vid en förundersökning i samband med att någon underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott enligt 12 § första stycket femte strecksatsen förundersökningskungörelsen (1947:948).

278

38 § Åklagaren ska begära prövning i domstol av om den unge har begått ett brott Prop. 2025/26:246 (bevistalan) om

1.brottet har begåtts innan den unge har fyllt femton år,

2.det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år för brottet, eller det är fråga om ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott,

3.en utredning enligt 31 § har slutförts om brottet, och

4.det skulle ha funnits tillräckliga skäl för åtal om brottet hade begåtts efter att den unge har fyllt femton år.

Även om det är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år för brottet får en bevistalan väckas om det finns synnerliga skäl för det.

Bevistalan får inte väckas om det finns särskilda omständigheter som talar mot det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om bevistalan. Övervägandena finns i avsnitt 7.

I första stycket andra punkten anges för vilka brott det finns en presum- tion för att åklagaren ska väcka en bevistalan om någon under 15 år miss- tänks för att ha begått brottet. Punkten ändras på så sätt att presumtionen sänks till att avse brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller ett straffbelagt försök, en straffbar förberedelse eller en straffbar stämpling till ett sådant brott.

Ändringen i andra stycket är en anpassning till att presumtionen i första stycket andra punkten ändras.

Av 1 a och 38 f §§ framgår att paragrafen inte ska tillämpas i fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, dvs. när den särskilda reg- leringen om sänkt straffbarhetsålder tillämpas, men att andra och tredje styckena ska tillämpas om åklagaren i ett sådant fall väcker åtal men begär att domstolen i andra hand prövar en gärning som åklagaren väckt åtal för genom en bevistalan (se författningskommentarerna till de paragraferna).

Allvarliga brott begångna av den som har fyllt tretton men inte femton år

38 e § I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tillämpas de bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller för en person som har fyllt femton år.

Paragrafen, som är ny, anger vilka bestämmelser som gäller vid handlägg-
ningen av mål och ärenden om brott som omfattas av den särskilda
regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Övervägandena finns i avsnitt 6.3
och 6.4.1.
Enligt 1 a § ska denna paragraf och 38 f § tillämpas i fall som avses i
1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Enligt förevarande paragraf ska de
bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller
för personer som har fyllt 15 år tillämpas i dessa fall. De bestämmelser
som avses är de som omfattas av lagens tillämpningsområde, dvs. bestäm-
melser i denna lag och rättegångsbalkens regler men även andra bestäm-
melser som rör handläggning av mål och ärenden om brott (jfr 1 §). Det
innebär bl.a. att bestämmelser om hemlig dataavläsning under en förunder-
sökning enligt lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning och bestäm-
melser om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder
enligt förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en	279

Prop. 2025/26:246 europeisk arresteringsorder är tillämpliga. Bestämmelser som inte gäller

	handläggning av mål och ärenden om brott faller utanför tillämpnings-
	området.
	Paragrafen innebär att en person som misstänks för att vid 13 eller 14 års
	ålder ha begått ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om
	sänkt straffbarhetsålder under utredningen och i domstolsförfarandet ska
	behandlas på samma sätt som en person som har fyllt 15 år och misstänks
	för brott. De särskilda bestämmelser i denna lag och rättegångsbalken och
	annan reglering om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller
	för personer som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder och
	generellt för barn under 15 år ska inte tillämpas i förhållande till den som
	misstänks. 31–38 d §§ gäller alltså inte och ett brott som omfattas av den
	särskilda regleringen ska inte utredas genom en s.k. § 31-utredning enligt
	31 §. I stället ska utredning av brott som omfattas av den särskilda regle-
	ringen om sänkt straffbarhetsålder ske inom ramen för en förundersökning.
	Vid en förundersökning får de åtgärder vidtas som får vidtas under en
	förundersökning mot en misstänkt person som har fyllt 15 år. Det gäller
	t.ex. tvångsmedel enligt 24–28 kap. rättegångsbalken och hemlig data-
	avläsning enligt lagen om hemlig dataavläsning. Detta betyder bl.a. att per-
	soner som är 13 eller 14 år får anhållas och häktas, om förutsättningarna
	för sådana frihetsberövanden är uppfyllda. När åtal har väckts tillämpas de
	bestämmelser som gäller för den som har fyllt 15 år vid handläggningen
	av målet. Om misstanken inledningsvis avser ett brott som omfattas av
	1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, men under förundersökningen rubri-
	ceras om till ett brott med lägre minimistraff än fyra års fängelse, är före-
	varande paragraf inte längre tillämplig. Förundersökningen ska då läggas
	ned (se 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). En utredning om
	brottet kan då inledas enligt 31 §, om förutsättningarna för det är upp-
	fyllda. Det kan vidare förekomma att en förundersökning och en
	§ 31-utredning bedrivs parallellt mot samma person avseende samma
	händelseförlopp, om den som är 13 eller 14 år misstänks för dels ett brott
	som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder,
	dels ett brott som inte omfattas av den regleringen. Då tillämpas bestäm-
	melser som gäller personer som har fyllt 15 år vid förundersökningen och
	bestämmelser som gäller den som före 15 års ålder misstänks för ett brott
	vid § 31-utredningen. Av paragrafen följer också att en bevistalan enligt
	38 § inte ska väckas avseende ett brott som omfattas av den särskilda reg-
	leringen om sänkt straffbarhetsålder. Att rätten i vissa fall ändå får pröva
	den åtalade gärningen genom en bevistalan framgår av 38 f § (se författ-
	ningskommentaren till den paragrafen).
	Paragrafen innebär att de högre krav för tvångsmedelsanvändning som
	annars gäller avseende barn som före 15 års ålder misstänks för brott inte
	ska tillämpas om den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är
	tillämplig. I stället tillämpas de bestämmelser om tvångsmedel som gäller
	när den misstänkte har fyllt 15 år. Enligt 23 § ställs exempelvis krav på
	synnerliga skäl för anhållande och häktning av personer som inte har fyllt
	18 år. Vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas mot ett barn ska
	alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras
	ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets
	bästa och att barnets rätt till sin integritet måste beaktas vid avvägningen
280	mot det behov som finns av åtgärden. Inom ramen för den proportionali-

tetsbedömning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångsmedel ska Prop. 2025/26:246 dessutom t.ex. barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedöm-

ningen. Ju yngre barnet är desto större anledning finns det till återhållsam- het med att använda tvångsmedel.

Inte heller andra bestämmelser som utgör särregler för personer under
15 år ska tillämpas vid handläggning av mål och ärenden om brott som
omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Det
gäller exempelvis 23 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken om kvar-
hållande av den misstänkte för förhör och 23 kap. 10 § sjunde stycket
rättegångsbalken om vårdnadshavares närvaro vid förhör. I domstol ska
t.ex. 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken om förhör inom stängda
dörrar och 9 kap. 9 § första meningen första stycket rättegångsbalken om
vite inte tillämpas i förhållande till den misstänkte om åtalet avser ett brott
som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder.
38 f § Om åtal väcks i ett fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken
får åklagaren begära att rätten, för det fall rätten finner att 1 kap. 6 § andra
stycket brottsbalken inte är tillämplig, ändå ska pröva om den unge har begått ett
brott. Vid bedömningen av om en sådan bevistalan ska väckas tillämpas 38 § andra
och tredje styckena.
En bevistalan enligt första stycket ska handläggas i samma rättegång som åtalet.
Paragrafen, som är ny, anger att åklagaren får begära att domstolen i andra
hand prövar en gärning som åklagaren väckt åtal för genom en bevistalan.
Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2.
När den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i 1 kap. 6 §
andra stycket brottsbalken är tillämplig ska åklagaren väcka åtal för att få
gärningen prövad i domstol. Första stycket i förevarande bestämmelse
innebär dock att åklagaren i dessa fall kan begära att rätten i andra hand
genom en bevistalan prövar om den unge har begått ett brott som inte om-
fattas av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Bestämmelsen är avsedd
att omhänderta situationen att rätten finner att den åtalade visserligen har
begått hela eller delar av den åtalade gärningen men att detta inte kan be-
dömas som ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt
straffbarhetsålder och att åtalet därför ska ogillas. Av hänvisningen till
38 § andra och tredje styckena följer att det krävs att det finns synnerliga
skäl för att en prövning genom bevistalan ska få begäras och att begäran
inte får göras om det finns särskilda omständigheter som talar mot bevis-
talan. Vid dessa bedömningar kan ledning hämtas i tidigare förarbetsutta-
landen (jfr prop. 2022/23:78 s. 73 och 74).
I andra stycket anges att en sådan bevistalan ska handläggas i samma
rättegång som åtalet. Åklagaren kan göra begäran enligt paragrafen antin-
gen i stämningsansökan eller under målets handläggning i domstol. Som
utgångspunkt bör en sådan framställan göras i samband med att ett åtal
väcks. Vid tillämpningen kan processrättsliga frågor aktualiseras. Frågor
om de mer övergripande förutsättningarna för åklagaren att framställa en
begäran under en pågående rättegång och i högre rätt, dvs. frågor som rör
bl.a. reglerna om ändring av talan och instansordningens princip, behöver
avgöras i rättstillämpningen och utifrån befintliga processrättsliga regler
och principer. Åklagaren kan inte begära prövning enligt förevarande para-
graf efter att dom som fått laga kraft meddelats utan en sådan prövning ska	281
	281

Prop. 2025/26:246 göras i samma rättegång som åtalet. När rätten prövar gärningen genom en bevistalan enligt förevarande paragraf kommer det ske efter att en för- undersökning genomförts i stället för en § 31-utredning.

41 § En ansökan om resning som avser en tilltalad som inte har fyllt arton år ska handläggas skyndsamt.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om skyndsamhetskrav för hand- läggning av en ansökan om resning. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Paragrafen ändras på så sätt att skyndsamhetskravet gäller mål och ären- den med en tilltalad som inte har fyllt 18 år i stället för – som enligt hittills- varande ordning – 21 år.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.För förhållanden som inträffat före ikraftträdandet gäller 30 b § första stycket

iden äldre lydelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2026. Det innebär bl.a. att ändringen i 38 § om sänkt gräns för presumtionsregeln för att väcka bevistalan börjar gälla då. Eftersom det rör sig om en processuell regel kommer den ändrade bestämmelsen bli tillämplig även på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Även den processuella regleringen 38 f § om en möjlighet för åklagaren att begära att domstolen i andra hand prövar om den unge begått ett brott inom ramen för en bevistalan kommer börja gälla då. Eftersom situationen gäller endast i fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken och den regleringen tillämpas på gärningar som begåtts från och med den 2 augusti 2026 (se författningskommentaren till den paragrafen) kommer möjligheten att framställa ett alternativt yrkande om bevistalan inte kunna tillämpas på gärningar som begåtts före den tid- punkten.

Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att omständigheter som inträffat före ikraftträdandet inte kan läggas till grund för en varning i enlighet med den nya utökade möjligheten för åklagaren att besluta om varning vid misskötsamhet.

14.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2031.

2.De upphävda paragraferna gäller fortfarande för brott som har begåtts före ikraftträdandet.

	Övervägandena finns i avsnitt 12.
	Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2031. Det innebär
282	att 1 a, 38 e och 38 f §§ som införts med anledning av den tidsbegränsade

särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott upp- Prop. 2025/26:246 hör att gälla vid den tidpunkten.

Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att bestämmelserna fortfarande gäller för brott som begåtts under den tid den särskilda regle- ringen gällde, även om handläggningen sker efter ikraftträdandet.

14.6Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

17 § Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller avgifter ska göra anmälan till åklagaren så snart det finns anledning att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäller dock inte om det kan antas att brottet inte kom- mer att medföra påföljd enligt denna lag eller om anmälan av annat skäl inte behövs. Skatteverket får fullgöra anmälningsskyldigheten till enhet inom myndig- heten som ska medverka vid brottsutredning, om det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter och den misstänkte kan antas erkänna gärningen. Detta gäller dock endast om den misstänkte fyllt arton år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrif- terna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaltningsmyndigheters skyl- dighet att göra anmälan till åklagare och om att Skatteverket i vissa fall får fullgöra anmälningsskyldigheten till en brottsutredande enhet inom Skatteverket. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

Paragrafens första stycke ändras på så sätt att möjligheten för Skatte- verket att fullgöra anmälningsskyldigheten inom Skatteverket gäller om den misstänkte har fyllt 18 år, i stället för – som enligt hittillsvarande ord- ning – 21 år.

14.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

5 § Framställningen kan avslås

1.om den gärning som påföljden avser omfattas av ett här i landet väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller meddelat beslut att åtal inte ska väckas eller fullföljas,

2.om domen har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3.om den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen,

4.om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oförenlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

5.om det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är lämpligast att verkställighet här i landet anordnas enligt annan i 3 § angiven samarbetsform än som avses i framställningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en framställan om verkställig-
het i Sverige av en utländsk brottmålsdom kan avslås. Övervägandena
finns i avsnitt 6.7.2.	283
	283

Prop. 2025/26:246 Ändringarna i första punkten är språkliga.

Bestämmelsen i tredje punkten har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit att en framställning kan avslås om den dömde vid tiden för brottet inte hade fyllt 15 år. Bestämmelsen ändras så att en framställning kan avslås om den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen. Ändringen är en anpassning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att verk- ställighet kan ske i Sverige av en utländsk brottmålsdom som dömts ut mot en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen, om villkoren för att verkställa påföljden i Sverige i övrigt är uppfyllda.

14.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

5 § Skatteverket får, utan att biträde begärs av åklagare, i fall som avses i 23 kap. 22 § rättegångsbalken utreda sådan brottslighet som anges i 1 § första stycket, om den misstänkte kan antas erkänna gärningen.

Första stycket gäller endast om den misstänkte fyllt arton år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Skatteverkets förutsättningar att i vissa fall genomföra en förenklad brottsutredning på eget initiativ. Över- vägandena finns i avsnitt 8.4.

Paragrafens andra stycke ändras på så sätt att möjligheten för Skatte- verket att genomföra en förenklad brottsutredning på eget initiativ gäller om den misstänkte har fyllt 18 år, i stället för – som enligt hittillsvarande ordning – 21 år.

14.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

3 § Registret ska innehålla uppgifter om den som

1.genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4.på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott,

5.har meddelats

a) kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b) tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarran- gemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c) förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

d) tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, bad- anläggningar och bibliotek, eller

e) vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud, eller

6.genom dom i mål om bevistalan enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har förklarats ha begått brott.

284

Paragrafen anger vilka uppgifter som belastningsregistret ska innehålla. Prop. 2025/26:246 Övervägandena finns i avsnitt 7.

I paragrafen införs en ny punkt, sjätte punkten, som innebär att belast- ningsregistret ska innehålla uppgifter om den som genom en dom i ett mål om bevistalan har förklarats ha begått brott. Bestämmelser om bevistalan finns i 38–38 d §§ och 38 f § lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare. Övriga ändringar är redaktionella.

16 § En uppgift i registret ska gallras

1.om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen eller har förklarat att den registrerade inte begått det brott som en be- vistalan avser,

2.om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i 1,

3.om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4.om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5.om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning har åter- kallats,

6.om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud, förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud har upphävts, eller

7.när den registrerade har avlidit.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när uppgifter ska gallras ur belast- ningsregistret. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Tillägget i första punkten innebär att en uppgift i registret ska gallras om en överrätt förklarat att den registrerade inte begått det brott som en bevis- talan avser.

17 § Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställig- hetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd,

5.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

9. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av strafföre-

läggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

285

Prop. 2025/26:246 10. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

11. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras

a)tio år efter beslutet, eller

b)tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

12. beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

13. beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, bad- anläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet,

14. beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

a)tio år efter beslutet, eller

b)fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet, och

15. att någon genom dom i mål om bevistalan har förklarats ha begått brott gallras fem år efter domen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när uppgifter ska gallras ur belast- ningsregistret utöver vad som följer av 16 §. Övervägandena finns i av- snitt 7.

I paragrafen införs en ny punkt, femtonde punkten, som innebär att uppgifter om att någon genom en dom i mål om bevistalan har förklarats ha begått brott ska gallras fem år efter domen. Övriga ändringar är redak- tionella.

14.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

3 a § Utöver vad som föreskrivs i 3 § ska registret innehålla uppgifter om den som har fyllt tretton år och som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt för brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter

	om att registreringen ska begränsas på visst sätt.
	Paragrafen, som är ny, reglerar registrering av uppgifter i misstanke-
	registret. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.1.
	I första stycket föreskrivs, med anledning av att en särskild reglering om
	sänkt straffbarhetsålder införs genom 1 kap. 6 § andra stycket brotts-
	balken, att misstankeregistret, utöver de uppgifter som ska registreras en-
	ligt 3 §, ska innehålla uppgifter om den som har fyllt 13 år och som enligt
	förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt för ett brott
	med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer eller försök, förberedelse
	eller stämpling till ett sådant brott.
	Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen, eller den
	myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om att regi-
	streringen ska begränsas på visst sätt. Det motsvarar vad som gäller enligt
286	3 § tredje stycket.
286

Prop. 2025/26:246 3. gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 12 kap. 9 § regerings- formen, eller

4.gärningen har prövats genom en dom som fått laga kraft i en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge och, vid en fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lag- stiftningen i domslandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ska vägras. Övervägandena finns i av- snitt 6.7.2.

Bestämmelsen i första punkten har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit ett förbud mot att överlämna den eftersökte för en gärning begången innan han eller hon har fyllt 15 år. Bestämmelsen ändras så att förbud mot att överlämna gäller om den eftersökte enligt 1 kap. 6 § brotts- balken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen. Änd- ringen är en anpassning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder i vissa fall kan avse en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen.

14.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

1 h § Om den som tvångsmedlet riktas mot har fyllt 13 men inte 15 år tillämpas de bestämmelser som gäller avseende någon som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket 1 brotts- balken.

	Paragrafen, som är ny, reglerar förutsättningarna för att bevilja ett tillstånd
	till preventiva tvångsmedel enligt lagen när den som åtgärden riktas mot
	är 13 eller 14 år och den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som
	omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Över-
	vägandena finns i avsnitt 6.3.
	Av paragrafen följer att tillstånd till tvångsmedel enligt lagen får beviljas
	mot personer som är 13 eller 14 år under samma förutsättningar som mot
	personer som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett
	brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets-
	ålder i 1 kap. 6 § andra stycket 1 brottsbalken. Paragrafen är en särreg-
	lering i förhållande till vad som annars gäller enligt lagen för tvångs-
	medelsanvändning mot en person som inte har fyllt 15 år.
	Med bestämmelser som gäller avseende någon som har fyllt 15 år avses
	de bestämmelser i lagen som inte uttryckligen gäller personer som är under
	15 år. Det gäller såväl bestämmelser om under vilka förutsättningar ett
	tillstånd får beviljas som allmänna bestämmelser om t.ex. tillståndspröv-
	ning och underrättelser. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets-
	ålder omfattar enligt 1 kap. 6 § andra stycket 1 brottsbalken brott med
	minimistraff om fängelse fyra år eller mer. Det innebär att tillstånd till
	tvångsmedel får beviljas endast om den brottsliga verksamheten innefattar
	ett brott som både räknas upp i den tillämpliga tillståndsbestämmelsen och
288	har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Situationer då den
288

Prop. 2025/26:246

290

14.15Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)

1 kap.

4 a § Vid alla åtgärder som rör intagna som inte har fyllt arton år ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. En intagen som inte har fyllt arton år ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter.

Paragrafen, som är ny, innehåller grundläggande bestämmelser om att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör intagna barn. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Genom paragrafen förtydligas att vid alla åtgärder som rör intagna som inte har fyllt 18 år ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Detta framgår av artikel 3.1 i den reviderade svenska översättningen av barnkonventionen. Vidare tydliggörs att en intagen som inte har fyllt 18 år ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne och att vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter, vilket framgår av artikel 12.1 i barnkonventionen. Para- grafen är tillämplig bl.a. när någon är häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott (1 kap. 2 §).

Barnets bästa kan inte fastställas en gång för alla, utan måste bedömas vid alla åtgärder som rör barnet. Det betyder att barnets bästa ska beaktas t.ex. vid placering av barnet och vid den fortsatta verkställigheten av häkt- ningen. Ett annat exempel är att den sysselsättning som bereds ett intaget barn behöver utformas på ett annat sätt än motsvarande sysselsättning för vuxna. Barnets bästa ska även genomsyra det dagliga omvårdnadsarbetet. Principen om barnets bästa ska vidare tillämpas vid användning av sär- skilda kontroll- och tvångsåtgärder. Det gäller såväl vid beslutet om viss åtgärd, exempelvis en kroppsvisitation, som vid dess genomförande. Vid användningen och genomförandet av särskilda kontroll- och tvångsåt- gärder kan en tillämpning av principen om barnets bästa vidare ge olika utfall beroende på barnets ålder. Ju yngre barnet är desto större restrik- tivitet bör iakttas när det kommer till användning av ingripande kontroll- och tvångsåtgärder. Även andra individuella attribut än ålder hos barnet, såsom att det finns en påtaglig risk för att en viss kontroll- eller tvångsåt- gärd skulle skada barnets hälsa eller utveckling, behöver vägas in i bedöm- ningen av barnets bästa.

Att alla intagna – dvs. såväl vuxna som barn – ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet följer av 1 kap. 4 §. När det kommer till intagna barn är det emellertid angeläget att personalen därutöver har ett barnanpassat förhållningssätt och kompetens att möta barn och särskild kompetens om barnets rättigheter och barns behov. Det gäller inte minst eftersom intagna barn ofta har ett stort vårdbehov. Regleringen ställer krav på förståelse hos personalen för att intagna barns behov kan skilja sig från vuxna intagnas samt kunskap om barnets rättigheter och dessutom variera stort beroende på barnets ålder och mognad.

En del av bedömningen av barnets bästa är att ta hänsyn till barnets åsikter. En förutsättning för detta är att barnet ges möjlighet att uttrycka

Prop. 2025/26:246 14.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet

2 c § För uppgifter enligt 1 § första stycket 1 och 3 som rör ett telefonnummer, en annan adress eller en elektronisk kommunikationsutrustning som innehas eller används eller har innehafts eller har använts av någon som har fyllt 13 men inte 15 år tillämpas de bestämmelser som gäller avseende någon som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket 1 brottsbalken.

Paragrafen, som är ny, anger förutsättningarna för inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i vissa fall när den som åtgärden riktas mot är 13 eller 14 år. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Enligt paragrafen får uppgifter om elektronisk kommunikation enligt 1 § första stycket 1 och 3 som rör ett telefonnummer, en annan adress eller en elektronisk kommunikationsutrustning som innehas eller används eller har innehafts eller har använts av någon som har fyllt 13 men inte 15 år in- hämtas under samma förutsättningar som avseende personer som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Hänvisningen till 1 § första stycket 1 och 3 innebär att inhämtning endast får avse uppgifter om meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress och upp- gifter om i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikations- utrustning finns eller har funnits. Angående de uppgifter som får inhämtas, se närmare prop. 2011/12:55 s. 120, 128 och 129 och prop. 2023/24:117 s. 202. Paragrafen möjliggör inte inhämtning av uppgifter om vilka elek- troniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geo- grafiskt område enligt 1 § första stycket 2.

Möjligheten till inhämtning är begränsad till uppgifter som rör ett tele- fonnummer, en annan adress eller en elektronisk kommunikationsutrust- ning som innehas eller används eller har innehafts eller har använts av någon som har fyllt 13 men inte 15 år. Begreppen syftar på barnets faktiska tillgång till telefonnumret, adressen eller den elektroniska kommunika- tionsutrustningen. Med bestämmelser som tillämpas avseende någon som har fyllt 15 år avses de bestämmelser i lagen som inte uttryckligen gäller personer som är under 15 år. Det gäller såväl bestämmelser om under vilka förutsättningar ett tillstånd får beviljas som allmänna bestämmelser om t.ex. tillståndsprövning och underrättelser.

Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder omfattar brott med minimistraff om fängelse fyra år eller mer. Det innebär att uppgifter som avses i 1 § första stycket 1 och 3 får hämtas in endast om den brotts- liga verksamheten innefattar ett brott som både räknas upp i en annan till- ståndsbestämmelse, t.ex. 2 §, och har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Situationer då den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som räknas upp i en annan tillståndsbestämmelse men som har ett lägre minimistraff än fyra år faller utanför tillämpningsområdet.

292

Vid bedömningen av om inhämtning av uppgifter om elektronisk komm- Prop. 2025/26:246 unikation enligt paragrafen ska få användas ska det alltid prövas om åt-

gärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barn- konventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets bästa och att barnets rätt till sin integritet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2030.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Att paragrafen träder i kraft den 1 oktober 2030 innebär att paragrafen träder i kraft samma dag som 2 b §, som anger förutsättningarna för inhämt- ning av uppgifter om elektronisk kommunikation i vissa fall när den som åtgärden riktas mot inte har fyllt 15 år, upphör att gälla (se SFS 2025:867).

14.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

3kap.

4§ En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får inte erkännas och verk- ställas i Sverige

1.om mindre än sex månader av påföljden återstår att avtjäna när domen tas emot av Kriminalvården,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige eller i en annan stat och domen fått laga kraft och påföljden vid en fällande dom har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat som meddelat domen,

5.om den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

7.om domen har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var person- ligen närvarande och det inte har bekräftats i intyget som avses i 6 § att något av rambeslutets villkor i artikel 9.1 i är uppfyllt,

8.om påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här, eller

293

Prop. 2025/26:246 Paragrafen innehåller bestämmelser om när en utländsk dom på frihets- berövande påföljd inte får erkännas och verkställas i Sverige. Övervägan- dena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i femte punkten har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit ett förbud mot att erkänna och verkställa en dom om den dömde vid tidpunkten för brottet inte hade fyllt 15 år. Bestämmelsen ändras så att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte får erkännas och verk- ställas i Sverige om den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen. Ändringen är en an- passning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att det kan finnas en skyldighet att erkänna och verkställa en utländsk dom på frihetsberövande påföljd som dömts ut mot en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen, om villkoren för att verkställa påföljden i Sverige i övrigt är uppfyllda.

15 § En dömd person får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten anhållas av åklagare om det finns risk att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag.

Den som enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen får inte anhållas. Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl för anhållande enligt första stycket men det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller att det beslutas om anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta ett anhållande.

Paragrafen innehåller bestämmelser som rör åklagarens möjlighet att i vissa fall anhålla en dömd person på begäran av behörig myndighet i en annan stat. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i andra stycket har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit att den som inte har fyllt 15 år inte får anhållas. Bestämmelsen ändras så att den som enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen inte får anhållas. Ändringen är en anpassning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att tvångsmedel i vissa fall får användas mot en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas mot ett barn ska alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättig- heter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets bästa och att de olägenheter som en åtgärd skulle medföra för barnet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden.

19 § Vid bestämmande av ny frihetsberövande påföljd enligt 12 § första stycket 2 får 24 och 25 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Paragrafen reglerar tillämpningen av bestämmelser i rättegångsbalken när en frihetsberövande påföljd i en utländsk dom behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

294

14.21 Förslaget till lag om ändring i lagen	Prop. 2025/26:246
(2018:1693) om polisens behandling av
personuppgifter inom brottsdatalagens område

5 kap.

4 § Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

1.varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken och som därefter genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,

2.varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

3.dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel

4.2i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Sådana uppgifter som avses i första stycket 3 får dock endast behandlas om motsvarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan. Uppgifter om den som vid tidpunkten för gärningen inte hade fyllt 15 år får behandlas endast om han eller hon enligt 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken hade kunnat dömas till påföljd för motsvarande gärning i Sverige.

Registret får också innehålla uppgifter som anges i 2 §, om uppgifterna härrör från en kroppsbesiktning eller upptagning enligt 36 l § lagen (1964:167) med sär- skilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller från en sådan tidigare kropps- besiktning eller upptagning som avses i andra stycket den paragrafen.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att registrera uppgifter i biometri- registret över dömda. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.1.

Andra stycket har enligt hittillsvarande ordning inneburit att uppgifter som avses i första stycket 3 inte får behandlas om de rör någon som inte hade fyllt 15 år vid tidpunkten för gärningen. Bestämmelsen ändras så att uppgifter får behandlas om de rör någon som enligt 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken hade kunnat dömas till påföljd för motsvarande gärning i Sverige. Ändringen görs till följd av att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år.

14.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

5 kap.

4 § Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

297

Prop. 2025/26:246 2. varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

3.dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel

4.2i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas inne- håll.

Sådana uppgifter som avses i första stycket 3 får dock endast behandlas om motsvarande gärning i Sverige har fängelse i ett år eller mer i straffskalan och den som uppgifterna avser vid tidpunkten för gärningen hade fyllt 15 år.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att registrera uppgifter i biometri- registret över dömda. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.1.

Andra stycket återställs till vad som gällde innan den särskilda regle- ringen om sänkt straffbarhetsålder infördes.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2031.

2.För uppgifter om den som har dömts för ett brott som har begåtts före ikraft- trädandet gäller 5 kap. 4 § i den äldre lydelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 6.5 och 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2031. Det innebär att lagändringen träder i kraft vid tidpunkten då den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder upphör att gälla.

Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att den utökade möj- lighet till registrering som finns under den tid då den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder är i kraft gäller även efter ikraftträdandet såvitt avser uppgifter om den som har dömts för ett brott som har begåtts under den tidsperioden.

14.23Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

4 a § Ett tillstånd till hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssnings- uppgifter får även beviljas i en utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med sär- skilda bestämmelser om unga lagöverträdare om brott som avses i 36 f § andra stycket den lagen, om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag som avser ett tillstånd enligt 4 § och som avser hemlig dataavläsning under en förunder- sökning tillämpas. Det som sägs om förundersökning och åtal ska i stället avse utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och bevistalan enligt 38 § den lagen.

298

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att använda hemlig dataavläsning Prop. 2025/26:246 som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter i en utredning enligt 31 § lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Över- vägandena finns i avsnitt 6.3.2.

I första stycket tydliggörs att paragrafen endast är tillämplig i en utred-
ning om brott som inletts enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.
6 a § Ett tillstånd till hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter
får även beviljas i en utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare om brott som avses i 36 g § andra stycket den
lagen, om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått brottet och
åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag som avser
ett tillstånd enligt 6 § och som avser hemlig dataavläsning under en förunder-
sökning tillämpas. Det som sägs om förundersökning och åtal ska i stället avse
utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
och bevistalan enligt 38 § den lagen.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för att använda hemlig dataavläsning
som gäller rumsavlyssningsuppgifter i en utredning om brott enligt 31 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.
I första stycket tydliggörs att paragrafen endast är tillämplig i en utred-
ning om brott som inletts enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.
7 b § I fråga om någon som har fyllt 13 men inte 15 år tillämpas de bestämmelser
om hemlig dataavläsning för förhindrande av vissa särskilt allvarliga brott som
gäller avseende någon som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten inne-
fattar ett brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket 1 brottsbalken.
Paragrafen, som är ny, reglerar förutsättningarna för att använda hemlig
dataavläsning vid sådana förhållanden som kan ligga till grund för tillstånd
till tvångsmedel enligt lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa
särskilt allvarliga brott, de s.k. preventivlagsfallen, när den person som
åtgärden avser är 13 eller 14 år och den brottsliga verksamheten innefattar
ett brott som omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhets-
ålder i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Övervägandena finns i
avsnitt 6.3.
Av paragrafen följer att tillstånd till hemlig dataavläsning i preventiv-
lagsfallen får beviljas mot personer som är 13 eller 14 år under samma
förutsättningar som gäller för personer som har fyllt 15 år, om den brotts-
liga verksamheten innefattar ett brott som omfattas av den särskilda reg-
leringen om sänkt straffbarhetsålder. Paragrafen är en särreglering i för-
hållande till vad som annars gäller enligt lagen för tvångsmedelsanvänd-
ning i preventivlagsfallen mot en person som inte har fyllt 15 år.
Med bestämmelser om hemlig dataavläsning för förhindrande av vissa
särskilt allvarliga brott som tillämpas avseende någon som har fyllt 15 år
avses de bestämmelser i lagen om tillstånd till hemlig dataavläsning i pre-
ventivlagsfallen som inte uttryckligen gäller personer som är under 15 år.
Det gäller såväl bestämmelser om under vilka förutsättningar ett tillstånd	299
	299

Prop. 2025/26:246 får beviljas som allmänna bestämmelser om t.ex. tillståndsprövning och genomförande av hemlig dataavläsning.

Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder avser brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Paragrafen innebär att tillstånd till hemlig dataavläsning i preventivlagsfallen endast får beviljas om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som både omfattas av den tillämpliga tillståndsbestämmelsen och har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Situationer då den brottsliga verksamheten innefattar ett brott med lägre minimistraff än fyra år faller utanför tillämpningsområdet. I sådana situationer finns det dock inget hinder mot att i stället tillämpa de bestämmelser om tillstånd till hemlig dataavläsning i preventivlagsfallen som gäller för någon som inte har fyllt 15 år, om förutsättningarna för det är uppfyllda.

Vid bedömningen av om hemlig dataavläsning ska få användas ska det alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets bästa och att barnets rätt till sin integritet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden.

	14.24	Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:62)
		om hemlig dataavläsning
	10 b § I fråga om kommunikationsövervaknings- eller platsuppgifter som rör ett
	avläsningsbart informationssystem som används eller har använts av någon som
	har fyllt 13 men inte 15 år tillämpas de bestämmelser om hemlig dataavläsning för
	förebyggande, förhindrande och upptäckande av brottslig verksamhet som gäller
	avseende någon som har fyllt 15 år, om den brottsliga verksamheten innefattar ett
	brott som avses i 1 kap. 6 § andra stycket 1 brottsbalken.
	Paragrafen, som är ny, reglerar förutsättningarna för att använda hemlig
	dataavläsning vid sådana förhållanden som kan ligga till grund för in-
	hämtning enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elek-
	tronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrätt-
	elseverksamhet, de s.k. inhämtningslagsfallen, när den som åtgärden avser
	är 13 eller 14 år och den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som
	omfattas av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder i 1 kap.
	6 § andra stycket brottsbalken. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
	Av paragrafen framgår att tillstånd till hemlig dataavläsning i inhämt-
	ningslagsfallen får beviljas mot personer som är 13 eller 14 år under
	samma förutsättningar som gäller för personer som har fyllt 15 år, om den
	brottsliga verksamheten innefattar ett brott som omfattas av den särskilda
	regleringen om sänkt straffbarhetsålder. Hemlig dataavläsning enligt para-
	grafen får endast avse kommunikationsövervaknings- eller platsuppgifter
	som rör ett avläsningsbart informationssystem som används eller har
	använts av någon som har fyllt 13 men inte 15 år. Begreppet syftar på
	barnets faktiska tillgång till informationssystemet. Med bestämmelser om
	hemlig dataavläsning för förebyggande, förhindrande och upptäckande av
	brottslig verksamhet som tillämpas avseende någon som har fyllt 15 år
	avses de bestämmelser i lagen om tillstånd till hemlig dataavläsning i
300	inhämtningslagsfallen som inte uttryckligen anger att de ska tillämpas mot

personer som inte har fyllt 15 år. Det gäller såväl bestämmelser om under Prop. 2025/26:246 vilka förutsättningar ett tillstånd får beviljas som allmänna bestämmelser

om t.ex. tillståndsprövning och genomförande av hemlig dataavläsning. Den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder avser brott med minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Paragrafen innebär att tillstånd till hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen endast får beviljas om den brottsliga verksamheten innefattar ett brott som både omfattas av den tillämpliga tillståndsbestämmelsen och har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer. Situationer då den brottsliga verksamheten innefattar ett brott med lägre minimistraff än fyra år faller utanför tillämpningsområdet.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2030.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Att paragrafen träder i kraft den 1 oktober 2030 innebär att paragrafen träder i kraft samma dag som 10 a §, som gäller tillstånd till hemlig data- avläsning när den som åtgärden avser inte har fyllt 15 år, upphör att gälla (se SFS 2025:870).

14.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av ungdomsöver- vakning enligt 32 kap. 3 § brottsbalken.

Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

I paragrafen görs en följdändring med anledning av att bestämmelsen i
brottsbalken som anger förutsättningarna för att döma ut ungdomsöver-
vakning får en ny beteckning.
8 § Kriminalvården ska förordna en särskild koordinator för den dömde. Koordi-
natorn ska hålla regelbunden kontakt med den dömde och träffa honom eller henne
under verkställigheten samt genom kontroll, stöd och hjälp verka för att verk-
ställighetsplanen följs.
Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda koordinatorn i
syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas
ogynnsamt (biträdande koordinator).
Paragrafen reglerar koordinatorer vid ungdomsövervakning och anger en
koordinators huvudsakliga uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Av andra stycket, som är nytt, framgår att Kriminalvården får förordna
en eller flera biträdande koordinatorer i syfte att motverka att den dömde
återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Det kan vara
viktigt för den dömde att på ett strukturerat sätt möta fler personer än den	301

Prop. 2025/26:246 särskilda koordinatorn som kan bidra med nya perspektiv och tankar kring hur den dömde kan utvecklas på ett positivt sätt. Den som förordnas kan vara såväl en anställd inom Kriminalvården som en lekman. I normalfallet

–då den särskilda koordinatorn är anställd inom Kriminalvården – bör dock den biträdande koordinatorn vara en lekman. Den biträdande koordi- natorn bör kunna få såväl ett bredare uppdrag att kontrollera, stödja och hjälpa den dömde som ett mer specifikt uppdrag, exempelvis att hjälpa den dömde att ta sig närmare arbetsmarknaden eller att komma in i en fritids- sysselsättning som innebär fler sociala kontakter. Det är den dömdes be- hov av åtgärder för att motverka återfall i brott eller annan ogynnsam utveckling som är avgörande för uppdragets utformning. En biträdande koordinator kan exempelvis förordnas om den dömde måste företa längre resor för att träffa den särskilda koordinatorn och ett sådant förordnade skulle leda till effektivare stöd och hjälp till den dömde. Det kan även vara aktuellt att förordna en biträdande koordinator vid längre verkställigheter då det i slutet av verkställigheten framkommer att den dömde behöver ytterligare stöd och hjälp. Bestämmelsen tillåter att flera biträdande koordinatorer förordnas för den dömde. Detta bör dock förekomma endast i undantagsfall, t.ex. om den dömde har ett särskilt behov av stöd och tillfälligt vistas på annan ort på grund av placering på behandlingshem.

18 § Under verkställigheten ska den dömde vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot fredag, lördag, söndag och måndag, från klockan arton på kvällen till klockan sju på morgonen. Om det bedöms lämpligt, får förbudet att vistas utanför bostaden under kvällen och natten mot fredag i stället gälla kvällen och natten mot tisdag, onsdag eller torsdag.

1.ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område,

2.ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller

3.en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats. Inskränkningarna i rörelsefriheten enligt andra stycket ska i huvudsak vara lika

ingripande som ett förbud enligt första stycket och får inte vara mer ingripande än ett sådant förbud. Om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera inskränkningar som anges i andra stycket kombineras.

Utöver vad som gäller enligt första–tredje styckena får den dömde under verkställigheten förbjudas att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, om det behövs för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.

	Paragrafen reglerar inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet under verk-
	ställighet av ungdomsövervakning. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
	I första stycket utökas hemarresten till att omfatta även kvällen och
	natten mot fredag. Om det bedöms lämpligt, får förbudet i stället gälla
	kvällen och natten mot tisdag, onsdag eller torsdag. Vid bedömning av vad
	som är lämpligt är uppgifter som Kriminalvården får under verkställighets-
	planeringen genom t.ex. utredning och dokumentation från socialtjänsten
	eller vid kontakt med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare av
	betydelse. Lämplighetsbedömningen ska utgå från vilka åtgärder som kan
302	vidtas för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt

utvecklas ogynnsamt (jfr 6 och 10 §§). Ett skäl att låta hemarresten gälla en annan kväll och natt än den mot torsdag kan t.ex. vara om den dömde har en fritidsaktivitet på torsdag kväll som bedöms bidra till att han eller hon kan lämna en destruktiv livsstil. Det finns ingenting som hindrar att den ytterligare kvällen och natten varierar från vecka till vecka. Det inne- bär att hemarresten kan gälla kvällar och nätter mot fredag–måndag under samtliga veckor med undantag för de veckor då vissa högtider (t.ex. valborgsmässoafton eller nyårsafton) infaller eller då ett särskilt sport- evenemang eller en större konsert äger rum och då bruk av droger och alkohol är vanligt och risken för återfall i brott bedöms vara hög. Vid dessa veckor kan hemarresten i stället gälla kvällar och nätter mot lördag– måndag och under den kväll och natt då högtiden, sportevenemanget eller konserten infaller.

Att hemarresten utökas med ytterligare en kväll och natt i veckan inne- bär att den övre gränsen för hur ingripande de alternativa rörelseinskränk- ningar som får beslutas enligt andra stycket ska vara utökas. Bedömningen av ingripandegraden bör göras utifrån samma utgångspunkter som enligt hittillsvarande ordning (jfr prop. 2019/20:118 s. 149) men med beaktande av att hemarresten genom ändringen i första stycket utökas med ytterligare nio timmar per vecka.

Fjärde stycket, som är nytt, innebär att den dömde får förbjudas att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område som ett tillägg till hemarrest enligt första stycket eller alternativa rörelseinskränkningar enligt andra stycket.

Med att den dömde är förbjuden att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område avses detsamma som ett förbud enligt andra stycket första punkten (se prop. 2019/20:118 s. 147 och 148). Bestämmelsen innebär att den dömde får åläggas ett förbud att vistas antingen på en plats eller inom ett område. Det är inte möjligt att förbjuda den dömde att vistas på två eller fler olika platser enbart med stöd av fjärde stycket. Det finns inget hinder mot att ett förbud enligt före- varande bestämmelse avser samma plats eller område som ett förbud enligt andra stycket 1, men gäller andra tider.

Till skillnad från hemarresten gäller den här typen av rörelseinskränk- ning inte alltid, utan endast om Kriminalvården bedömer att det behövs för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Möjligheten att meddela en föreskrift om en sådan rörelse- inskränkning är alltså begränsad till situationer då det finns ett konkret behov av ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Det kan finnas ett sådant behov om det har framkommit att den dömde ofta har varit involverad i t.ex. narkotikaförsäljning eller hotfulla eller våld- samma situationer när han eller hon uppehållit sig på platsen eller inom området. Bedömningen bör grundas på vad som framkommit under verk- ställighetsplaneringen. Ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område kan föreskrivas såväl vid upprättande av den ursprungliga verkställighetsplanen som senare under verkställigheten (se 16 § angående att verkställighetsplanen ska följas upp kontinuerligt och vid behov ändras). Hemarresten eller i förekommande fall alternativa rörelse- inskränkningar enligt andra stycket bör fortfarande utgöra den mest in- gripande delen av rörelseinskränkningarna. Hur ingripande ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område får vara får bedömas

Prop. 2025/26:246

303

Prop. 2025/26:246 utifrån vilket behov som finns av åtgärden i det enskilda fallet. Vid den bedömningen är platsens eller områdets geografiska avgränsning och de tider förbudet gäller av betydelse. Platsen eller området måste anges speci- fikt i föreskriften och avgränsas tydligt. Om den dömde exempelvis har hemarrest under kvällar och nätter mot fredag–måndag får Kriminalvården föreskriva att den dömde inte får vistas på det lokala torget under övriga kvällar och nätter under resten av veckan, om det finns ett behov av ett sådant förbud för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller annars utvecklas ogynnsamt. Om det i stället finns ett behov av att förbjuda den dömde att vistas inom ett större område, t.ex. en kommun eller del av en kommun, bör förbudet gälla under kortare tider. Förbudet får inte vara mer omfattande än vad som krävs för att uppnå syftet med åtgärden och ska alltid prövas mot proportionalitetsprincipen (se 6 §). Om den dömde är under 18 år ska förbudet att vistas på en viss plats eller inom ett visst om- råde också prövas mot de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barn- konventionen.

20 § Efter halva verkställighetstiden får Kriminalvården pröva om inskränk- ningarna i rörelsefriheten ska minskas. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten ska minskas eller upphöra. Vid prövningen ska det beaktas om den dömde har medverkat i verk- ställighetsplaneringen och därefter följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt.

Paragrafen reglerar nedtrappning av inskränkningar i rörelsefriheten. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

Första meningen ändras på så sätt att Kriminalvårdens prövning efter halva verkställighetstiden av om rörelseinskränkningarna ska minskas görs fakultativ. Det innebär att det finns möjlighet för Kriminalvården att pröva om rörelseinskränkningarna ska minska, men att det inte längre finns något krav på att en sådan prövning görs efter halva verkställighets- tiden. Kriminalvården får utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om en prövning bör ske eller inte. Vidare innebär ändringen i andra meningen att den prövning som Kriminalvården ska göra efter två tredje- delar av verkställighetstiden kan innebära en prövning av om rörelse- inskränkningarna ska minskas, inte endast om de helt ska upphöra. När det gäller prövningen ska alltjämt beaktas om den dömde har medverkat i verkställighetsplaneringen och därefter följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt. Ledning för bedömningen kan hämtas i tidigare förarbets- uttalanden (prop. 2019/20:118 s. 150 och 151).

Kontroll under verkställigheten

21 a § Under den tid verkställigheten pågår ska Kriminalvården utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig informerad om hans eller hennes personliga förhållanden. Kriminalvården kan vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen.

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om Kriminalvårdens tillsyn över den dömde och om myndighetens möjlighet att förordna biträde för tillsynsuppgiften. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

304

Av paragrafen framgår att Kriminalvården ska utöva noggrann tillsyn Prop. 2025/26:246 över den dömde och hålla sig informerad om hans eller hennes personliga

förhållanden. Det innebär bl.a. att Kriminalvården, utöver de besök som görs hemma hos den dömde för att kontrollera att förbudet mot alko- hol- och droganvändning följs, får göra ytterligare hembesök för att utöva tillsyn över den dömde. Tillsynen kan fylla flera funktioner, bl.a. att kon- trollera om verkställighetsplanen följs, om planen är ändamålsenligt ut- formad och hur den dömde mår. Det som framkommer vid tillsynen kan leda till att ändringar görs i verkställighetsplanen (16 §). Om den dömde inte medverkar till tillsynen bör det följas upp, t.ex. vid samtal med koordi- natorn eller genom kontakt med socialtjänsten. Av paragrafen framgår vidare att Kriminalvården vid behov kan förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen. Det kan exempelvis vara lämpligt om den dömde är bosatt långt från närmaste frivårdskontor. Avsikten är att den som utövar tillsynen ska ha ett renodlat kontrollerande uppdrag. Koordinatorn och den biträdande koordinatorn har en mer stödjande funktion för den dömde, vilket skiljer sig från tillsynsuppdraget. Paragrafen motsvarar vad som gäller enligt 2 kap. 4 § första stycket och 3 kap. 1 § andra stycket första meningen lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elek- tronisk övervakning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 2 augusti 2026.

2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ungdomsövervakning som har dömts ut före ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 12.

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 augusti 2026.

Andra punkten innebär att Kriminalvården ska tillämpa de nya bestäm- melserna enbart vid verkställighet av domar på ungdomsövervakning som har meddelats efter ikraftträdandet.

14.26Förslaget till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)

8 kap.

5 § En tulltjänsteman som Tullverket har förordnat får leda en förundersökning mot den som inte har fyllt arton år. Tulltjänstemannen ska genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för förundersökning eller utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska om möjligt samma anställda vid Tullverket anlitas för att leda och genomföra den nya förundersökningen.

Särskilda bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte fyllt arton år finns i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vid tillämpningen av den lagen ska det som sägs i 14 § om Polismyndigheten även gälla för Tullverket. Vidare ska det som sägs i 6 a § även gälla vid förvar i Tullverkets arrestlokaler.

305

14.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:520) Prop. 2025/26:246 om internationell verkställighet i brottmål

3kap.

4§ Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verk- ställas i Sverige om

1.mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tid- punkten då framställningen om verkställighet togs emot,

2.den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag,

3.det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige,

4.det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av någon annan domstol än svensk domstol, domen har fått laga kraft och hinder mot lag- föring för gärningen till följd av domen skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brotts- balken,

5.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brotts- balken, och

a) den gärning som påföljden avser omfattas av i Sverige pågående förunder- sökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller full- följas,

6.den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen,

7.verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8.påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige,

10.ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

11.gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en utländsk dom på frihets- berövande påföljd inte får verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i sjätte punkten har enligt den hittillsvarande ordningen
inneburit att en dom inte får verkställas om den dömde vid tidpunkten för
brottet inte hade fyllt 15 år. Bestämmelsen ändras så att en utländsk dom
på frihetsberövande påföljd inte får verkställas i Sverige om den dömde
enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den
aktuella gärningen. Ändringen är en anpassning till att straffbarhetsåldern
för vissa brott är 13 år och innebär att verkställighet kan ske i Sverige av
en utländsk dom på frihetsberövande påföljd som avser en person som var
13 eller 14 år vid tiden för gärningen.
14 § En dömd person som befinner sig i Sverige får på begäran av en behörig
myndighet i den andra staten häktas om det finns risk för att han eller hon avviker
eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag. Häktning
får även ske om det är fråga om en utländsk utevarodom som har begärts eller	307

Prop. 2025/26:246 kommer att begäras verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Den som enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl att häkta någon enligt första stycket får han eller hon anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta häktning.

Paragrafen innehåller bestämmelser som rör åklagarens möjlighet att på begäran av behörig myndighet i en annan stat häkta en dömd person, om det finns risk att han eller hon avviker eller undandrar sig verkställighet på annat sätt i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i andra stycket har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit att den som inte har fyllt 15 år inte får häktas. Bestämmelsen ändras så att den som enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen inte får häktas. Ändringen är en an- passning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att tvångsmedel i vissa fall får användas mot en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas mot ett barn ska alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets bästa och att de olägenheter som en åtgärd skulle med- föra för barnet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden.

18 § Vid bestämmande av en ny påföljd enligt 13 § får 24 och 25 kap. rätte- gångsbalken tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när 24 och 25 kap. rättegångsbal- ken ska tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i andra stycket har enligt hittillsvarande ordning inne- burit att den som inte har fyllt 15 år inte får häktas. Bestämmelsen ändras så att den som enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen inte får häktas. Ändringen är en anpass- ning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år och innebär att tvångsmedel i vissa fall får användas mot en person som var 13 eller 14 år vid tiden för gärningen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas mot ett barn ska alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen. Det betyder att hänsyn ska tas till barnets bästa och att de olägenheter som en åtgärd skulle med- föra för barnet måste beaktas vid avvägningen mot det behov som finns av åtgärden.

308

5 kap.

Prop. 2025/26:246

2 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte verkställas i Sverige om

1.den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om för- verkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,

2.det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,

4.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brotts- balken, och

a) den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om för- verkande omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

5.när det gäller bötesstraff, den dömde enligt 1 kap. 6 § brottsbalken inte hade kunnat dömas till påföljd för den aktuella gärningen,

6.en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 § brottsbalken skulle innebära att bötesstraffet preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit,

7.verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8.ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

9.gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott.

För ett utländskt beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c gäller utöver vad som anges i första stycket att beslutet inte får verkställas i Sverige om

1.beslutet gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap. 7 och 13 §§ brottsbalken, eller

2.det är uppenbart oskäligt.

Vid tillämpning av första stycket 6 ska en i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av bötesstraffet eller beslutet om förverkande skjuts upp, ha samma verkan i Sverige.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en verkställighetsförklaring inte får meddelas i Sverige för ett utländskt bötesstraff eller beslut om för- verkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

Bestämmelsen i femte punkten har enligt den hittillsvarande ordningen inneburit ett förbud mot att meddela en verkställbarhetsförklaring för ett bötesstraff om den dömde inte hade fyllt 15 år när brottet begicks. Bestäm- melsen ändras så att en sådan verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om den dömde inte hade kunnat dömas till påföljd enligt 1 kap. 6 § brotts- balken för den aktuella gärningen. Ändringen är en anpassning till att straffbarhetsåldern för vissa brott är 13 år.

309

om handläggningen hos Polismyndigheten, åklagare och domstolar av mål	Prop. 2025/26:246
och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år, ersätter och	Bilaga 1
fyller ut regleringen i rättegångsbalken. Särregleringen av lagöverträdare
i åldersgruppen 18–20 år är nära förknippad med ungdomsreduktionen.
Eftersom lagöverträdare i den åldersgruppen fortsättningsvis ska behand-
las som vuxna vid straffmätningen föreslår utredningen att särregleringen
av domstolsprocessen i fortsättningen enbart ska gälla för barn under 18 år.

Ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldrarna 15–17 år förändras

Utredningens förslag

Uppdraget har varit att föreslå ändringar som innebär att ålder ges minskad betydelse vid straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år och som begränsar tröskeleffekter i straffmätningen vid övergången mellan olika åldrar.

Unga lagöverträdare särbehandlas sedan länge i straffrättsligt hänseen- de. Det gäller särskilt lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år. Ett skäl för det är att barn typiskt sett inte anses ha nått sådan mognad och ansvarsför- måga att de i straffhänseende bör behandlas som vuxna. De anses också vara särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden kan leda till.

Även om det finns mycket som tyder på att allvarlig brottslighet har blivit vanligare i de yngre åldersgrupperna anser utredningen att det skulle innebära ett allt för stort steg bort från principen om att unga lagöver- trädare ska särbehandlas att helt ta bort ungdomsreduktionen i ålders- gruppen 15–17 år, ens för de allvarligaste brotten. En sådan ordning före- slås därför inte. Utredningen föreslår i stället att 29 kap. 7 § brottsbalken ska ändras på så sätt att ungdomsreduktion i fortsättningen ska göras i skälig omfattning.

Den nya ungdomsreduktionen

I rättspraxis görs ungdomsreduktionen enligt en schematisk modell som kvotdelar av straffvärdet enligt en fallande skala utifrån ålder. De brott som unga lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år i de flesta fall gör sig skyldiga till är många gånger ett tydligt uttryck för ungdomligt oförstånd och bristande mognad. Ofta handlar det om butiksstölder, skadegörelse, misshandel som inte har några försvårande inslag och mindre allvarliga narkotikabrott. I sådana fall leder det i allmänhet till en straffmätning som är väl avvägd och proportionerlig om rätten beräknar en ungdomsreduk- tion enligt en standardiserad schematisk modell. En sådan schematisk modell främjar också en enhetlig rättstillämpning. Utgångspunkten bör därför även i fortsättningen vara att ungdomsreduktionen i de flesta fall ska göras utifrån en schematisk modell, men med utgångspunkt i att ungdomsreduktionen generellt ska vara mindre än i dag och anpassad till att reduktionen ska fördelas på tre år, i stället för på sex år som hittills varit fallet.

Brottsutvecklingen bland vissa barn och unga innebär samtidigt att fler unga lagöverträdare döms för allvarliga brott som svårligen kan ses som

impulshandlingar eller ett uttryck för ungdomligt oförstånd eller för-

311

Prop. 2025/26:246 Bilaga 1

hastande. Omvänt finns det också fall där det är tydligt att den tilltalades bristande ansvarsförmåga och omdöme är en bidragande faktor som inte beaktas tillräckligt vid en helt schematisk tillämpning av ungdomsreduk- tionen. Utredningens förslag om ungdomsreduktion i skälig omfattning kan därför kräva att rätten gör en mer nyanserad bedömning än vad som följer av enbart tillämpning av den schematiska modellen.

Effekterna för rättstillämpningen

Den förändring av ungdomsreduktionen som utredningen föreslår innebär inte att principerna för påföljdsvalet för unga lagöverträdare eller tillämp- ningen av de särskilda ungdomspåföljderna förändras. Däremot påverkas utrymmet för att tillämpa de olika påföljderna i förhållande till olika brott, eftersom straffmätningsvärdena generellt blir högre. En skärpning av reglerna om ungdomsövervakning och förslaget om en ny påföljd – utvidgad ungdomsövervakning – kan förväntas leda till att någon av de påföljderna många gånger kommer kunna väljas i stället för fängelse, särskilt för de yngsta lagöverträdarna. För de som gör sig skyldiga till de allra allvarligaste brotten innebär förslagen dock en tydlig skärpning i fråga om påföljdsvalet.

Utredningens förslag beträffande ungdomspåföljder

Skärpning av påföljden ungdomsövervakning

En ganska ny påföljd

Ungdomsövervakning infördes som påföljd i januari 2021 efter att det hade konstaterats i flera utredningar att det saknades en lämplig och trovärdig reaktion för unga lagöverträdare på allvarlig brottslighet. Även om bedömningsunderlaget hittills är begränsat anses ungdomsövervak- ning fungera väl. Påföljden har fyllt en lucka i påföljdssystemet mellan ungdomsvård och ungdomstjänst å ena sidan och sluten ungdomsvård å andra sidan. Utredningens uppdrag i den delen har bestått i att överväga om ungdomsövervakning ska kunna användas i fler fall än i dag och se över om påföljden bör förstärkas.

Ungdomsövervakning i fler fall

En effekt av utredningens förslag om förändrad ungdomsreduktion för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år är att straffmätningsvärdena generellt kan förväntas bli högre. Redan utredningens förslag i den delen kan därför komma att leda till att ungdomsövervakning döms ut i fler fall där påföljden hittills har bestämts till ungdomstjänst eller ungdomsvård.

Ungdomsvård har hittills kunnat förenas med böter eller ungdomstjänst. De som är aktuella för ungdomsvård vid straffmätningsvärden om fängelse i sex månader eller mer, men där de av socialnämnden föreslagna åtgärderna inte är tillräckligt ingripande utan att också kombineras med böter eller ungdomstjänst, är ofta i behov av den struktur och de kontrollerande inslag som ungdomsövervakning innebär. De kan också ha missbruk eller andra sociala problem som innebär att det är svårt för dem

att verkställa ungdomstjänst. Utredningen föreslår därför att det inte längre

312

ska gå att döma ut påföljdskombinationen ungdomsvård i förening med	Prop. 2025/26:246
böter eller ungdomstjänst. Det kommer att leda till att ungdomsövervak-	Bilaga 1
ning döms ut i fler fall där påföljden hittills blivit ungdomsvård i kombina-
tion med böter eller ungdomstjänst.
Vidare anser utredningen att det, särskilt i de fall där en ung lagöver-
trädare tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård men ändå
inte avstår från att begå nya brott, finns ett tydligt behov av att döma ut en
påföljd med ett starkt inslag av kontroll. Utredningen föreslår därför att
ungdomsövervakning ska dömas ut i fler återfallssituationer där den unge
tidigare har dömts till ungdomstjänst eller ungdomsvård.
Ingen obligatorisk halvtidsprövning av rörelseinskränkningarna
Kriminalvården ska i dag efter halva verkställighetstiden pröva om
inskränkningarna i rörelsefriheten kan minskas. Efter två tredjedelar av
verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i
rörelsefriheten kan upphöra helt. Utredningen anser att det är viktigt att
rörelseinskränkningarna ges viss varaktighet och föreslår därför att det inte
ska vara obligatoriskt för Kriminalvården att pröva omfattningen av
rörelseinskränkningarna redan efter halva tiden. Först efter två tredjedelar,
vilket motsvarar tidpunkten för villkorlig frigivning vid fängelse, ska det
vara obligatoriskt för Kriminalvården att pröva om rörelseinskränk-
ningarna ska minskas eller upphöra.
Fler kontrollmöjligheter
Utredningen föreslår att Kriminalvården ska utöva noggrann tillsyn över
den dömde och hålla sig underrättad om hans eller hennes förhållanden,
vilket innebär bl.a. att Kriminalvården ska kunna göra fler hembesök. Det
ger bättre förutsättningar för myndigheten att upptäcka om den dömde kan
misstänkas begå nya brott under verkställigheten eller om det krävs någon
justering av verkställighetsplanen. Utredningen föreslår också att
Kriminalvården ska få förordna någon att vara biträdande koordinator i
syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt
utvecklas ogynnsamt.
Den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning
Den nya påföljden
Den som har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år ska enligt
utredningens förslag kunna dömas till utvidgad ungdomsövervakning om
ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn
till brottslighetens straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet.
Den som är över 18 år när dom meddelas ska kunna dömas till utvidgad
ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Tiden för
utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till
högst tre år.
Utvidgad ungdomsövervakning ska förenas med rörelseinskränkningar
som ska övervakas med elektronisk kontroll. Inskränkningarna ska gälla
varje kväll och natt, liksom all annan dagtid än den tid som den dömde
förvärvsarbetar, deltar i utbildning eller organiserade fritidsaktiviteter, gör
vårdbesök eller ägnar sig åt inköp och liknande åtgärder. Därutöver ska	313
	313

Prop. 2025/26:246 Bilaga 1

den dömde ha rätt att under viss tid kunna ägna sig åt aktiviteter som han eller hon själv framställer önskemål om.

En utvidgad ungdomsövervakning kommer att pågå under en längre tid och med största sannolikhet upplevas som mycket begränsande för den dömde. För att upprätthålla den dömdes motivation och göra det tydligt att det lönar sig att följa verkställighetsplanen föreslår utredningen att Kriminalvården efter sex månaders verkställighet ska ha en fakultativ möjlighet att pröva om rörelseinskränkningarna ska minskas något. En obligatorisk prövning av om inskränkningarna kan minskas ska därefter göras av Kriminalvården när halva verkställighetstiden har gått. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om rörelseinskränkningarna ska minskas eller om de ska upphöra helt.

Verkställighetsplanering på ungdomsavdelning i kriminalvårdsanstalt

Vid utvidgad ungdomsövervakning finns det ofta ett särskilt intresse av att den dömde inte återvänder till sin gamla miljö innan verkställighetsplanen är upprättad. Utredningen föreslår därför att verkställighetsplaneringen ska göras på ungdomsavdelning i kriminalvårdsanstalt under en tid av två månader. Det är också ett sätt att inskärpa allvaret i den brottslighet som den dömde har befunnits skyldig till och att åstadkomma en påföljd som utgör ett trovärdigt, proportionerligt och tillräckligt ingripande alternativ till fängelse.

Fler kontrollmöjligheter

Eftersom verkställigheten pågår under en längre tid behöver det finnas goda möjligheter för Kriminalvården att kontrollera att verkställigheten i hemmet fungerar på ett tillfredsställande sätt och att den dömde inte fort- sätter med kriminella aktiviteter. Utredningen föreslår därför att Kriminal- vården – på motsvarande sätt som föreslås vid ungdomsövervakning – ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig underrättad om hans eller hennes förhållanden. Det medför bättre förutsättningar för myndig- heten att upptäcka om den dömde kan misstänkas begå nya brott under verkställigheten eller om det krävs någon justering i verkställighetsplanen. Utredningen föreslår också att Kriminalvården ska få förordna någon att vara biträdande koordinator i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.

Utredningens övriga förslag

Personuppgiftsbehandling

Vissa förordningsändringar behöver göras för att Kriminalvården ska kunna behandla nödvändiga personuppgifter om dem som har dömts till utvidgad ungdomsövervakning. Utredningen föreslår även att Kriminal- vården, om det är absolut nödvändigt för verkställigheten, ska få behandla biometriska uppgifter genom biometrisk autentisering i syfte att bekräfta en dömd persons identitet om han eller hon verkställer ungdomsövervak- ning eller utvidgad ungdomsövervakning. Syftet med regleringen är att nykterhetskontroller ska kunna göras på annat sätt än genom hembesök.

314

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 32 kap. 3 §1 ska utgå och att nuvarande 32 kap. 3 a § ska betecknas 32 kap. 3 §,

dels att 26 kap. 25 §, 29 kap. 7 §, den nya 32 kap. 3 § och 32 kap. 4 §, 34 kap. 1, 3 och 6 §§ och 38 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 32 kap. 3 a och b §§, av följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26kap.

25 §2

Förekommer till verkställighet på					Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid					en gång dom på fängelse på livstid
och	dom	på	böter,	för-	och	dom	på	böter,	för-
vandlingsstraff för böter, fängelse					vandlingsstraff		för böter, fängelse
på viss tid, villkorlig dom,					på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn,			ungdomsvård,		skyddstillsyn,			ungdomsvård,
ungdomstjänst,			ungdomsöver-		ungdomstjänst,			ungdomsöver-
vakning eller sluten ungdomsvård,					vakning, utvidgad			ungdomsöver-
ska livstidsstraffet träda i stället för					vakning eller sluten ungdomsvård,
den andra påföljden.					ska livstidsstraffet träda i stället för
					den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden.

29kap. 7 §3

Har någon begått brott innan han	Om någon har begått brott innan
eller hon fyllt tjugoett år, ska hans	han eller hon fyllt arton år ska hans
eller hennes ungdom beaktas	eller hennes ungdom i skälig
särskilt vid straffmätningen. Rätten	omfattning	beaktas	vid
får då döma till lindrigare straff än	straffmätningen.	Rätten får	då
vad som är föreskrivet för brottet.	döma till lindrigare straff än vad
	som är föreskrivet för brottet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fängelse i högst fjorton år.

Första stycket gäller inte för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt arton år, om

1	Senaste lydelse av 32 kap. 3 § 2006:891.
2	Senaste lydelse 2020:617.	317
3	Senaste lydelse 2021:1103. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.	317

					dast om det finns särskilda skäl för					Prop. 2025/26:246
					det. Den som har fyllt tjugoett år vid					Bilaga 2
					denna tidpunkt får inte dömas till
					utvidgad ungdomsövervakning.
					Tiden för utvidgad ungdoms-
					övervakning ska överstiga ett år
					och får bestämmas till högst tre år.
					3 b §
					Den som döms till ungdoms-
					övervakning eller utvidgad ung-
					domsövervakning			ska medverka i
					verkställighetsplanering				och följa
					det som anges i verkställighetspla-
					nen.
					Bestämmelser om verkställighet
					finns i lagen (2020:616) om
					verkställighet		av	ungdomsöver-
					vakning.
				4 §5
Om den dömde i väsentlig grad					Om den dömde i väsentlig grad
underlåter att göra vad som åligger					underlåter att göra vad som åligger
honom eller henne enligt en					honom eller henne enligt en
föreskrift vid ungdomsvård om att					föreskrift vid ungdomsvård om att
han eller hon ska följa ett					han eller hon ska följa ett
ungdomskontrakt			eller	enligt en	ungdomskontrakt			eller	enligt en
dom	på	ungdomstjänst eller			dom på ungdomstjänst, ung-
ungdomsövervakning, får rätten på					domsövervakning			eller	utvidgad
talan av åklagare undanröja en					ungdomsövervakning, får rätten på
annan påföljd än böter som dömts					talan av åklagare undanröja en
ut för brottet och bestämma en ny					annan påföljd än böter som dömts
påföljd för detta. I stället för att					ut för brottet och bestämma en ny
undanröja påföljden får dock rätten					påföljd för detta. I stället för att
meddela den dömde en varning, om					undanröja påföljden får dock rätten
det är en tillräcklig åtgärd.					meddela den dömde en varning, om
					det är en tillräcklig åtgärd.
Om, av annat skäl än som anges i					Om, av annat skäl än som anges i
första	stycket,		den	planerade	första	stycket,		den	planerade
vården eller de planerade åt-					vården eller de planerade åt-
gärderna enligt ett ungdoms-					gärderna enligt ett ungdoms-
kontrakt eller en vårdplan inte					kontrakt eller en vårdplan inte
kommer till stånd eller vården eller					kommer till stånd eller vården eller
åtgärderna kommit att i väsentlig					åtgärderna kommit att i väsentlig
grad avvika från vad som planerats					grad avvika från vad som planerats
i kontraktet eller vårdplanen, får					i kontraktet eller vårdplanen, får
rätten	på	talan	av	åklagare	rätten	på	talan	av	åklagare
5 Senaste lydelse 2020:617.										319

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

320

undanröja en annan påföljd än böter			undanröja en annan påföljd än böter
som dömts ut för brottet och			som dömts ut för brottet och
bestämma en ny påföljd för detta.			bestämma en ny påföljd för detta.
Detsamma gäller om, av annat skäl			Detsamma gäller om, av annat skäl
än som anges i första stycket, en			än som anges i första stycket, en
dom på ungdomstjänst inte till			dom på ungdomstjänst inte till
väsentlig del kan fullgöras inom			väsentlig del kan fullgöras inom
skälig tid	eller,	beträffande	skälig tid	eller,	beträffande
ungdomsövervakning,		de	ungdomsövervakning		eller
föreskrivna	åtgärderna	enligt en	utvidgad ungdomsövervakning, de
verkställighetsplan inte kommer till			föreskrivna	åtgärderna	enligt en
stånd eller åtgärderna kommit att i			verkställighetsplan inte kommer till
väsentlig grad avvika från vad som			stånd eller åtgärderna kommit att i
föreskrivits i verkställighetsplanen.			väsentlig grad avvika från vad som
			föreskrivits i verkställighetsplanen.

Om mer än en påföljd undanröjs får rätten bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Om rätten beslutar om un-	Om rätten beslutar om un-
danröjande enligt första eller andra	danröjande enligt första eller andra
stycket ska den, när den nya	stycket ska den, när den nya
påföljden bestäms, ta skälig hänsyn	påföljden bestäms, ta skälig hänsyn
till vad den dömde har undergått till	till vad den dömde har undergått till
följd av den undanröjda påföljden	följd av den undanröjda påföljden
eller de undanröjda påföljderna och	eller de undanröjda påföljderna.
till böter som har dömts ut enligt
3 § första stycket 2.

34kap. 1 §6

Om den som har dömts till		Om den som har dömts till
fängelse, villkorlig dom, skydds-		fängelse, villkorlig dom, skydds-
tillsyn,	ungdomsvård, ungdoms-	tillsyn,	ungdomsvård, ungdoms-
tjänst,	ungdomsövervakning eller	tjänst,	ungdomsövervakning,
sluten ungdomsvård har begått ett		utvidgad	ungdomsövervakning
annat brott före domen (nyupptäckt		eller sluten ungdomsvård har begått
brott) eller om den dömde begår ett		ett annat brott före domen
nytt brott efter domen men innan		(nyupptäckt brott) eller om den
påföljden helt har verkställts eller		dömde begår ett nytt brott efter
annars upphört (nytt brott), ska		domen men innan påföljden helt
rätten bestämma en ny påföljd för		har verkställts eller annars upphört
den tillkommande brottsligheten.		(nytt brott), ska rätten bestämma en
		ny påföljd för den tillkommande
		brottsligheten.

I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

6Senaste lydelse 2020:617.

Är den tidigare påföljden

ungdomsvård, ungdomstjänst,

ungdomsövervakning, utvidgad ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, får rätten, om det finns särskilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottslig- heten.

3 §7

Rätten får besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också tillkommande brottslighet. Ett sådant beslut får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

Är den tidigare påföljden

ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, får rätten, om det finns särskilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

				6 §8
Om rätten med tillämpning av 3 §					Om rätten med tillämpning av 3 §
genom dom som fått laga kraft har					genom dom som fått laga kraft har
beslutat	att	fängelse, villkorlig			beslutat	att	fängelse,		villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsvård,					dom, skyddstillsyn, ungdomsvård,
ungdomstjänst,					ungdomstjänst,
ungdomsövervakning eller				sluten	ungdomsövervakning,				utvidgad
ungdomsvård som dömts ut i					ungdomsövervakning			eller		sluten
tidigare mål ska avse ytterligare					ungdomsvård som dömts ut i ti-
brott, och om den tidigare påföljden					digare mål ska avse ytterligare
ändras av högre rätt genom dom					brott, och om den tidigare påföljden
som får laga kraft, ska frågan om					ändras av högre rätt genom dom
påföljd	för	den	tillkommande		som får laga kraft, ska frågan om
brottsligheten		efter	anmälan av		påföljd	för	den	tillkommande
åklagare prövas på nytt. Detsamma					brottsligheten		efter	anmälan av
ska gälla, när påföljd avseende					åklagare prövas på nytt. Detsamma
fängelse,		villkorlig		dom,	ska gälla, när påföljd avseende
skyddstillsyn		eller		sluten	fängelse,		villkorlig			dom,
ungdomsvård		bestämts		med	skyddstillsyn		eller			sluten
tillämpning av 2 § och den tidigare					ungdomsvård		bestämts			med
påföljden ändras.					tillämpning av 2 § och den tidigare
					påföljden ändras.

Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller sluten ung- domsvård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med

7Senaste lydelse 2020:617.

8Senaste lydelse 2020:617.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

321

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

322

tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

38kap. 1 §9

Den som har dömts till villkorlig dom får före överklagandetidens utgång lämna en förklaring om att han eller hon är nöjd med domen när det gäller den utdömda påföljden. En sådan förklaring ska avse även böter, som dömts ut med stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

En förklaring som lämnats i föreskriven ordning får inte tas tillbaka. Om den dömde har överklagat domen, ska hans eller hennes talan när det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Det finns särskilda bestämmelser				Det finns särskilda bestämmelser
om nöjdförklaring i fråga om dom				om nöjdförklaring i fråga om dom
på	fängelse,	dom	på	på fängelse, ungdomsövervakning,
ungdomsövervakning och dom på				utvidgad ungdomsövervakning och
sluten ungdomsvård.				sluten ungdomsvård.

3§10

Fråga om		åtgärd enligt	27 kap.	Fråga om en åtgärd enligt 27 kap.
2 a §	tredje	stycket, 5 §	tredje	2 a § tredje stycket,	5 §	tredje
stycket eller 6 § tas upp av den rätt				stycket eller 6 § tas upp av den rätt
som först avgjort det mål där				som först avgjort det mål där
villkorlig dom meddelats. Fråga om				villkorlig dom meddelats. Fråga om
åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av				en åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp
den rätt som först avgjort det mål				av den rätt som först avgjort det mål
där ungdomsvård, ungdomstjänst				där ungdomsvård, ungdomstjänst,
eller	ungdomsövervakning		dömts	ungdomsövervakning	eller	ut-
ut.				vidgad ungdomsövervakning dömts
				ut.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den skyddstillsynsdömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där skyddstillsyn dömts ut.

Mål som avses i denna paragraf får också tas upp av den rätt, där brottmål mot den dömde är väckt eller där mål om åtgärd mot den dömde enligt 32 kap. 4 § redan tagits upp, eller av rätten i den ort där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

9Senaste lydelse 2020:617.

10Senaste lydelse 2021:249.

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1, 25, 27, 29, 30, 30 b och 41 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			1 §1
I denna lag finns särskilda be-				I denna lag finns särskilda be-
stämmelser om handläggning hos				stämmelser om handläggning hos
Polismyndigheten, åklagare och				Polismyndigheten,		åklagare	och
domstol av mål och ärenden om				domstol av mål och ärenden om
brott där den misstänkte inte har				brott där den misstänkte inte har
fyllt tjugoett år.				fyllt arton år.
I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.
			25 §2
Mål i tingsrätt och hovrätt mot				Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år				den som inte har fyllt arton år ska,
skall, om det inte möter hinder,				om det inte möter hinder,
handläggas	av	lagfarna	domare	handläggas	av lagfarna domare
som särskilt har utsetts av				som särskilt har utsetts av dom-
domstolen	att	handlägga	sådana	stolen att handlägga sådana mål.
mål. Detsamma skall gälla i fråga				Detsamma ska gälla i fråga om
om nämndemän som anlitas för				nämndemän	som	anlitas	för
tjänstgöring i sådana mål.				tjänstgöring i sådana mål.

I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem som

avses i första stycket anlitas.

27 §3

Mål mot den som inte har fyllt

tjugoett år ska, om målet avser brott

arton år ska, om målet avser brott

på vilket fängelse kan följa, om

möjligt sättas ut till handläggning

på ett sådant sätt att målet inte drar

till sig uppmärksamhet.

Rätten får i mål mot den som inte

har fyllt tjugoett år besluta att målet

har fyllt arton år besluta att målet

ska

handläggas

inom

stängda

ska

handläggas

inom

stängda

dörrar,

offentlighet

vid

dörrar,

offentlighet

vid

förhandlingen

är

till

uppenbar

förhandlingen

är

till

uppenbar

olägenhet på grund av den

uppmärksamhet den tilltalade kan

antas

bli

föremål

för. Om

rätten

antas

bli

föremål

för. Om

rätten

1	Senaste lydelse 2014:650.
2	Senaste lydelse 2001:152.	323
3	Senaste lydelse 2021:1096.	323

I mål mot den som inte har fyllt arton år ska, om det inte möter synnerliga hinder, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller 30 kap. 7 § rättegångsbalken.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

324

anser att ett sådant beslut bör	anser att ett sådant beslut bör
meddelas och om någon som har	meddelas och om någon som har
fyllt tjugoett år också är tilltalad i	fyllt arton år också är tilltalad i
målet, ska rätten handlägga åtalet	målet, ska rätten handlägga åtalet
mot den som är under tjugoett år	mot den som är under arton år som
som ett särskilt mål, om det kan ske	ett särskilt mål, om det kan ske utan
utan att utredningen avsevärt	att utredningen avsevärt försvåras.
försvåras.

Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rättens ordförande tillåta att den tilltalades anhöriga och andra vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara vid handläggningen.

I mål mot den som inte har fyllt arton år ska tingsrätten hålla hu- vudförhandling även om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.

29 §4

Mål mot den som inte har fyllt		Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år	ska alltid behandlas	arton år ska alltid behandlas
skyndsamt.		skyndsamt.

Om det väcks allmänt åtal mot den som inte har fyllt arton år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister iakttas som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad. Den förlängda tidsfrist som anges i 45 kap. 14 § andra stycket andra meningen rättegångsbalken ska dock inte tillämpas.

Om rätten begär ett yttrande från socialnämnden enligt 28 §, ska nämnden yttra sig inom sådan tid att rätten kan hålla huvudförhandling enligt reglerna i andra stycket. Om ärendets beskaffenhet motiverar det, får yttrandet med rättens medgivande lämnas senare.

30 §5

I mål mot den som inte har fyllt tjugoett år skall, om det inte möter synnerliga hinder, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller 30 kap. 7 § rättegångsbalken.

		30 b §6
Om någon som dömts till			Om någon som dömts till
ungdomsvård, ungdomstjänst eller			ungdomsvård,		ungdomstjänst,
ungdomsövervakning i väsentlig			ungdomsövervakning			eller	ut-
grad underlåter att göra vad som			vidgad ungdomsövervakning i vä-
åligger honom eller henne enligt en			sentlig grad underlåter att göra vad
föreskrift vid ungdomsvård om att			som åligger honom eller henne
följa	ett	ungdomskontrakt eller	enligt	en	föreskrift		vid
enligt	en	dom på ungdomstjänst	ungdomsvård		om att	följa	ett

4Senaste lydelse 2014:321.

5Senaste lydelse 1994:1760.

6Senaste lydelse 2020:618.

eller ungdomsövervakning

får

ungdomskontrakt

eller

enligt en

Prop. 2025/26:246

åklagaren i stället för att väcka

dom

på

ungdomstjänst,

ung-

Bilaga 2

talan enligt 32 kap. 4 § brottsbalken

domsövervakning

eller

utvidgad

besluta att varning ska meddelas

ungdomsövervakning,

får

åklaga-

den unge, om detta bedöms vara en

ren, i stället för att väcka talan

tillräcklig åtgärd.

enligt

32 kap.

4 §

brottsbalken,

besluta att varning ska meddelas

den unge, om detta bedöms vara en

tillräcklig åtgärd.

Varning ska så snart det kan ske

meddelas den unge vid ett

personligt

möte.

Den

unges

personligt

möte.

Den

unges

vårdnadshavare

eller

annan

som

vårdnadshavare

eller

annan som

svarar för den unges vård och

fostran samt annan som har en

fostrande roll i förhållande till den

unge ska kallas till mötet, om det

inte möter hinder eller annars finns

särskilda skäl mot det. Även

företrädare

för

socialtjänsten bör

företrädare

för

socialtjänsten bör

ges tillfälle att närvara. Om frågan

varning

gäller

varning

gäller

ungdomsövervakning bör i stället

ungdomsövervakning

eller

företrädare för Kriminalvården ges

utvidgad ungdomsövervakning bör

tillfälle att närvara. Kan ett

i stället företrädare för Kri-

personligt möte inte komma till

minalvården ges tillfälle att när-

stånd, ska den unge underrättas

vara. Kan ett personligt möte inte

skriftligen om beslutet.

komma till stånd, ska den unge

underrättas skriftligen om beslutet.

Vid mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och

klargöra vad följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.

41 §7

En ansökan om resning som

avser en tilltalad som inte har fyllt

tjugoett

år

ska

handläggas

arton år ska handläggas skyndsamt.

skyndsamt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

7 Senaste lydelse 2022:1083.

325

Prop. 2025/26:246	Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Bilaga 2
	Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
			17 §1
	Förvaltningsmyndigheter		som	Förvaltningsmyndigheter		som
	handlägger frågor om skatter eller			handlägger frågor om skatter eller
	avgifter skall göra anmälan till			avgifter ska göra anmälan till
	åklagaren så snart det finns			åklagaren så snart det finns
	anledning att anta att brott enligt			anledning att anta att brott enligt
	denna lag har begåtts. Detta gäller			denna lag har begåtts. Detta gäller
	dock inte om det kan antas att			dock inte om det kan antas att
	brottet inte kommer att medföra			brottet inte kommer att medföra
	påföljd enligt denna lag eller om			påföljd enligt denna lag eller om
	anmälan av annat skäl inte behövs.			anmälan av annat skäl inte behövs.
	Skatteverket får fullgöra anmäl-			Skatteverket får fullgöra anmäl-
	ningsskyldigheten	till enhet	inom	ningsskyldigheten	till enhet	inom
	verket som skall medverka vid			verket som ska medverka vid
	brottsutredning, om det inte finns			brottsutredning, om det inte finns
	skäl att anta att brottet föranleder			skäl att anta att brottet föranleder
	annan påföljd än böter och den			annan påföljd än böter och den
	misstänkte kan	antas erkänna		misstänkte kan	antas erkänna
	gärningen. Detta gäller dock endast			gärningen. Detta gäller dock endast
	om den misstänkte fyllt tjugoett år.			om den misstänkte fyllt 18 år.
	Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från
	föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

326	1 Senaste lydelse 2003:682.

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 7, 12, 19, 21, 24, 26 och 28 §§ passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §1

Passansökan ska avslås, om

1.bestämmelserna i 6 § inte har iakttagits och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen,

2.ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vård- nadshavare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3.sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk,

4.sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande,

5.sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen och åklagare inte har lämnat medgivande,

6.sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid an- träffandet,

7.sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

8.sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits,

9.sökanden genomgår sluten ungdomsvård och den sammanlagda vårdtiden är minst ett år,

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

10.sökanden genomgår rätts- psykiatrisk vård med särskild ut- skrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller

11.sökanden enligt 2 kap. 12 §

eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån

10.sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till utvidgad ungdomsövervakning, om verkställigheten är förenad med inskränkningar i rörelsefriheten,

11.sökanden genomgår rätts- psykiatrisk vård med särskild ut- skrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, eller

12.sökanden enligt 2 kap. 12 §

eller 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) är ålagd att lämna ifrån

1 Senaste lydelse 2015:486. Ändring föreslås även i SOU 2023:44 s. 46 f.

327

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

sig sitt pass eller förbud att utfärda	sig sitt pass eller förbud att utfärda
pass för sökanden har meddelats	pass för sökanden har meddelats
enligt samma bestämmelser.	enligt samma bestämmelser.

12§2

Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om

1.passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap,

2.passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse,

3.en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas,

4.passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

5.passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts,

6.passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den samman- lagda vårdtiden är minst ett år,

7. passinnehavaren	genomgår
rättspsykiatrisk vård	med särskild
utskrivningsprövning	enligt lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

8.det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består,

9.någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller

10.passinnehavaren är under- kastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag.

7.passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till utvidgad ungdomsöver- vakning som ska verkställas eller verkställs,

8.passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

9.det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består,

10.någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller

11.passinnehavaren är under- kastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag.

328	2 Senaste lydelse 2020:351. Ändring föreslås även i SOU 2023:44 s. 47 f.

1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid,

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse, eller

3. genom en dom som har fått laga kraft har dömts till utvidgad ungdomsövervakning som ska verkställas eller som verkställs.

Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har föranlett passets utfärdande inte längre finns.

Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.

Vad som sägs i första stycket 10	Det som sägs i första stycket 11
ska inte gälla i det fall pass har	ska inte gälla i det fall pass har
utfärdats enligt 7 a § andra stycket	utfärdats enligt 7 a § andra stycket
eller 11 §.	eller 11 §.

19§3

Passtillstånd fordras för den som

1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, eller

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse.

				21 § 4
En fråga om passtillstånd för den					En fråga om passtillstånd för den
som avtjänar fängelsestraff enligt					som	avtjänar		fängelsestraff		enligt
19 § 1 eller står under övervakning					19 § 1,		står	under	övervakning
enligt	19 § 2	prövas		av	enligt 19 § 2 eller som omfattas av
Kriminalvården. Myndigheten				får	19 § 3 prövas			av Kriminalvården.
hänskjuta ärendet till över-					Myndigheten får hänskjuta ärenden
vakningsnämnd		för	avgörande.		som	avses i		19 § 1	och	2	till
Ärendet skall alltid hänskjutas, om					övervakningsnämnd för avgörande.
Kriminalvården finner att tillstånd					Ärendet ska alltid hänskjutas, om
inte bör meddelas. Ärenden som					Kriminalvården finner att tillstånd
gäller	den	som	avtjänar		inte bör meddelas. Ärenden som
fängelsestraff skall hänskjutas				till	gäller		den	som	avtjänar
den övervakningsnämnd inom vars					fängelsestraff			ska hänskjutas			till
verksamhetsområde				den	den övervakningsnämnd inom vars
kriminalvårdsanstalt			där	den	verksamhetsområde						den
intagne är inskriven är belägen.					kriminalvårdsanstalt				där		den
Ärenden som gäller den som står					intagne är inskriven är belägen.
under övervakning skall hänskjutas					Ärenden som gäller den som står
till den	övervakningsnämnd inom				under övervakning ska hänskjutas
vars	verksamhetsområde			det	till den övervakningsnämnd inom
frivårdskontor där den övervakade					vars		verksamhetsområde				det

3Senaste lydelse 2005:655. Ändring föreslås även i SOU 2023:44 s. 48.

4Senaste lydelse 2005:974. Ändring föreslås även i SOU 2023:44 s. 48 f.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

329

				26 §6
Om	en	passmyndighet		får	Om	en	passmyndighet			får
kännedom om att ett pass har ut-					kännedom om att ett pass har ut-
färdats i strid mot bestämmelserna					färdats i strid mot bestämmelserna
om	passtillstånd,		skall	den	om	passtillstånd,		ska		den
omedelbart		anmäla	detta	till	omedelbart		anmäla	detta		till
myndighet som anges i 24 §, om					myndighet som anges i 24 §, om
passinnehavaren fortfarande				av-	passinnehavaren fortfarande					av-
tjänar fängelsestraff eller genomgår					tjänar fängelsestraff eller genomgår
sluten	ungdomsvård,		står under		sluten	ungdomsvård,		står	under
övervakning eller bereds sjukvård					övervakning,		omfattas	av	19 § 3
som avses i nämnda paragraf.					eller bereds sjukvård som avses i
					nämnda paragraf.

28 §7

Beslut av en övervakningsnämnd enligt denna lag får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden är belägen. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte

vara part i domstolen.
Beslut av Statens institutions-	Beslut av Statens institutions-
styrelse enligt denna lag får över-	styrelse och Kriminalvården enligt
klagas till allmän förvaltnings-	denna lag får överklagas till allmän
domstol.	förvaltningsdomstol.

En chefsöverläkares beslut om anmälan enligt 20 § 1 får inte överklagas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

6Senaste lydelse 2005:655. Ändring föreslås även i SOU 2023:44 s. 50.

7Senaste lydelse 2010:618.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

331

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §1

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare fri- hetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

6.ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a) tio år efter domen eller be- slutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7.överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8.överlämnande till rättspsy- kiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

6.utvidgad ungdomsövervakning gallras fem år efter det att påföljden helt verkställts

7.ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8.överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

9.överlämnande till rättspsy- kiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

1 Senaste lydelse 2024:8. Ändring av paragrafen föreslås även i SOU 2023:44 s. 60 f.

333

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

9.böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet

av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

10.att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

11.åklagares beslut att inte åtala för brott gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

12.beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kon- taktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

13.beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om till- trädesförbud vid idrottsarrange- mang och lagen (2021:34) om

tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

14.beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet.

10.böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet

av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

11.att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

12.åklagares beslut att inte åtala för brott gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

13.beslut om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kon- taktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

14.beslut om tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om till- trädesförbud vid idrottsarrange- mang och lagen (2021:34) om

tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

15.beslut om vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

334

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid fri- hetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

Nuvarande lydelse							Föreslagen lydelse
						4 §1
Den som har avtjänat fängel-							Den som har avtjänat fängel-
sestraff,	sluten	ungdomsvård				eller	sestraff, sluten	ungdomsvård	eller
förvandlingsstraff för böter har rätt							förvandlingsstraff för böter		eller
till ersättning, om det efter							har verkställt utvidgad ung-
överklagande		eller		anlitande av			domsövervakning har rätt till er-
särskilt	rättsmedel				meddelas		sättning, om det efter överklagande
frikännande dom eller döms ut en							eller anlitande av särskilt rättsmedel
mindre ingripande påföljd eller om							meddelas frikännande dom		eller
den dom som har legat till grund för							döms ut en mindre ingripande
verkställigheten			undanröjs			utan	påföljd eller om den dom som har
beslut	om	ny	handläggning.				legat till grund för verkställigheten
Detsamma gäller den som efter							undanröjs utan beslut om ny
beslut av domstol enligt 31 kap. 3 §							handläggning.	Detsamma gäller
brottsbalken har varit intagen för							den som efter beslut av domstol
rättspsykiatrisk vård.							enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har
							varit intagen	för rättspsykiatrisk
							vård.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

1 Ändring av paragrafen föreslås även i SOU 2023:44 s. 63.

335

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2018:1250) om tillgodo- räknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			2 §1
Om någon har dömts till fängelse				Om någon har dömts till fängelse
på viss tid eller till sluten				på viss tid, sluten ungdomsvård
ungdomsvård och den dömde med				eller	utvidgad		ungdomsöver-
anledning av de brott som prövats i				vakning och den dömde med
målet eller som påföljden avser har				anledning av de brott som prövats i
varit frihetsberövad i Sverige eller				målet eller som påföljden avser har
utomlands		under	en	varit frihetsberövad i Sverige eller
sammanhängande		tid av	minst	utomlands under en samman-
24 timmar,	ska	tiden	för	hängande tid av minst 24 timmar,
frihetsberövandet		tillgodoräknas		ska	tiden för	frihetsberövandet
den dömde som verkställighet av				tillgodoräknas		den	dömde som
påföljden.				verkställighet av påföljden.
Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1.tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller

2.den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat

mål.

Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf.

			3 §2
Om någon döms till fängelse på				Om någon döms till fängelse på
viss tid eller till sluten ung-				viss tid, sluten ungdomsvård eller
domsvård och med anledning av de				utvidgad ungdomsövervakning och
brott som prövats i målet eller som				med anledning av de brott som
påföljden avser har varit fri-				prövats i målet eller som påföljden
hetsberövad på ett sätt som enligt				avser har varit frihetsberövad på ett
2 §	ska	tillgodoräknas	som	sätt	som	enligt	2 §	ska
verkställighet av påföljd, får rätten				tillgodoräknas		som	verkställighet
besluta att påföljden ska anses helt				av påföljd, får rätten besluta att
verkställd		genom	fri-	påföljden ska anses helt verkställd
hetsberövandet. En förutsättning				genom	frihetsberövandet.			En
för ett sådant beslut är att den tid				förutsättning för ett sådant beslut är
som	den	utdömda påföljden		att den tid som den utdömda påfölj-
överstiger frihetsberövandet med är				den överstiger frihetsberövandet
ringa.				med är ringa.

Om någon döms till böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas

1	Ändring av paragrafen föreslås även i SOU 2023:44 s. 77.	337
2	Senaste lydelse 2020:621. Ändring av paragrafen föreslås även i SOU 2023:44 s. 77 f.	337

En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser ungdomsövervakning eller

utvidgad ungdomsövervakning (nöjdförklaring).

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

340

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

dels att nuvarande 19 § ska betecknas 20 b § och att rubriken före 22 § ska utgå,

dels att 1–5, 8, 13 och 18, 20 och den nya 20 b §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas åtta nya paragrafer, 3 a, 4 a, 4 b §, 19, 20 a, 21 a, 22 a och 22 b §§, och före den nya 21 a § en ny rubrik av följande lydelse.

				1 §
Denna lag innehåller bestäm-				Denna lag innehåller bestämmel-
melser om verkställighet av ung-				ser om verkställighet av ungdoms-
domsövervakning	enligt	32 kap.		övervakning enligt 32 kap. 3 § och
3 a § brottsbalken.				utvidgad	ungdomsövervakning
				enligt 32 kap. 3 a § brottsbalken.
				2 §
Kriminalvården	ansvarar		för	Kriminalvården		ansvarar för
verkställigheten av	ungdomsöver-			verkställigheten av		ungdomsöver-
vakning.				vakning och utvidgad ungdoms-
				övervakning.
				3 §
Ungdomsövervakning		får	verk-	Ungdomsövervakning och utvid-
ställas när en dom eller ett beslut i				gad ungdomsövervakning får verk-
den del som avser ungdomsöver-				ställas när en dom eller ett beslut i
vakning har fått laga kraft mot den				den del som avser ungdomsöver-
dömde.				vakning har fått laga kraft mot den
				dömde.

Verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser påföljden är verkställbar mot den dömde.

3 a §

Verkställigheten av utvidgad ungdomsövervakning inleds genom att den dömde tas in i kriminal- vårdsanstalt under en tid om två månader.

4 §

En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser ungdomsövervakning (nöjd- förklaring).

	2. under verkställigheten i krimi-
	nalvårdsanstalt	om domen eller
	beslutet avser utvidgad ungdoms-
	övervakning.
	18 §
Under verkställigheten ska den	Under verkställigheten av ung-
dömde vara förbjuden att vistas	domsövervakning		ska den dömde
utanför bostaden under kvällar och	vara förbjuden att vistas utanför
nätter mot lördag, söndag och mån-	bostaden under kvällar och nätter
dag, från klockan arton på kvällen	mot lördag, söndag och måndag,
till klockan sju på morgonen.	från klockan arton på kvällen till
	klockan sju på morgonen (helghem-
	arrest).
Om ett förbud enligt första	Om helghemarrest enligt första
stycket inte bedöms lämpligt med	stycket inte bedöms lämpligt med
hänsyn till den dömdes personliga	hänsyn till den dömdes personliga
förhållanden eller om en annan	förhållanden eller om en annan
inskränkning i rörelsefriheten	inskränkning	i	rörelsefriheten
annars bedöms vara mer ändamåls-	annars bedöms vara mer ändamåls-
enlig, får förbudet ersättas med	enlig, får förbudet ersättas med

1.ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område,

2.ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller

3.en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats.

Inskränkningarna i rörelsefriheten enligt andra stycket ska i huvudsak vara lika ingripande som ett förbud enligt första stycket och får inte vara mer ingripande än ett sådant förbud. Om det behövs för att inskränk- ningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera inskränkningar som anges i andra stycket kombineras.

19 §

Under verkställigheten av utvid- gad ungdomsövervakning ska den dömde vara förbjuden att vistas utanför bostaden annat än på sär- skilt angivna tider och för bestämda ändamål såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, organiserade fri- tidsaktiviteter, nödvändiga inköp och liknande (hemarrest). Under hemarresten ska den dömde under tio timmar per vecka få vistas utan- för hemmet för att delta i annan aktivitet. Efter att verkställigheten har pågått i fyra månader får Kriminalvården besluta att tiden utanför hemmet för sådana aktivi- teter i stället ska uppgå till femton

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

343

Prop. 2025/26:246 Bilaga 2

	timmar per vecka, om den dömde
	har medverkat i verkställighets-
	planeringen		och	därefter	följer
	verkställighetsplanen på ett god-
	tagbart sätt.
	20 §
Efter halva verkställighetstiden	Efter	halva verkställighetstiden
ska Kriminalvården pröva om in-	av ungdomsövervakning får Krimi-
skränkningarna i rörelsefriheten ska	nalvården pröva om inskränk-
minskas. Efter två tredjedelar av	ningarna	i	rörelsefriheten		ska
verkställighetstiden ska Kriminal-	minskas. Efter två tredjedelar av
vården pröva om inskränkningarna	verkställighetstiden			ska Kriminal-
i rörelsefriheten ska upphöra helt.	vården pröva om inskränkningarna
Vid prövningen ska det beaktas om	i rörelsefriheten ska minskas eller
den dömde har medverkat i verk-	upphöra. Vid prövningen ska det
ställighetsplaneringen och därefter	beaktas om den dömde har medver-
följer verkställighetsplanen på ett	kat i verkställighetsplaneringen och
godtagbart sätt.	därefter följer verkställighetsplanen
	på ett godtagbart sätt.

20 a §

Efter sex månader av verkstäl- lighetstiden av utvidgad ungdoms- övervakning får Kriminalvården pröva om hemarresten ska minska. Efter halva verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om hem- arresten ska minska. Efter två tredjedelar av verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om hem- arresten ska minska eller upphöra. Vid varje prövning ska det beaktas hur den dömde har medverkat i verkställighetsplaneringen och om han eller hon följer verkställighets- planen på ett godtagbart sätt.

Om det är lämpligt får flera rörelseinskränkningar som anges i andra stycket kombineras.

20 b §

Kontrollen av att inskränkningar- na i rörelsefriheten enligt 18, 19 och 20 a §§ följs ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det.

344

Prop. 2025/26:246	Förteckning över remissinstanserna
Bilaga 3
	Efter remiss av delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning
	och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) har yttrande över del-
	betänkandet lämnats av Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket, Barn-
	ombudsmannen, Borås tingsrätt, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffer-
	jouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Civil Rights Defenders, Diskri-
	mineringsombudsmannen, Domstolsverket, ECPAT Sverige, Ekobrotts-
	myndigheten, Fackförbundet ST, Föreningen Sveriges socialchefer,
	Förvaltningsrätten i Karlstad, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta
	hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Idéburna
	Skolors Riksförbund, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritets-
	skyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kam-
	marrätten i Stockholm, Karlstads universitet Knivsta kommun, Kriminal-
	vården, Linköpings tingsrätt, Linköpings universitet (Barnafrid – Nation-
	ellt centrum för kunskap om våld mot barn), Luleå tingsrätt, Länsstyrelsen
	i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Kalmar län,
	Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen
	i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö
	kommun, Malmö tingsrätt, Mjölby kommun, Myndigheten för ungdoms-
	och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riksförbundet frivilliga
	samhällsarbetare, Skatteverket, Skolväsendets överklagandenämnd,
	Skövde kommun, Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten,
	Statens institutionsstyrelse, Statens skolinspektion, Statens skolverk,
	Statskontoret, Stenungsunds kommun, Stockholms universitet (Juridiska
	institutionen och Kriminologiska institutionen), Sveriges advokatsam-
	fund, Sveriges Domareförbund, Sveriges Kommuner och Regioner, Säker-
	hetspolisen, Södertörns tingsrätt, Trelleborgs kommun, Tullverket, Umeå
	kommun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten, Örebro kommun och
	Östersunds tingsrätt.
	Flens kommun, Haninge kommun, Karlshamns kommun, Mölndals
	kommun, Region Stockholm, Region Örebro län, Riksdagens ombuds-
	män, Solna kommun, Vallentuna kommun, Vänersborg kommun och
	Västerås kommun har avstått från att yttra sig.
	Följande remissinstanser har inte inkommit med något yttrande:
	Amnesty International, Barnrättsbyrån, Botkyrka kommun, Bris – Barnens
	Rätt i Samhället, Båstads kommun, Centrum för rättvisa, Filipstads
	kommun, Finspångs kommun, Friskolornas riksförbund, Halmstads kom-
	mun, Hudiksvalls kommun, Human Rights Watch Sverige, Internationella
	Juristkommissionen, Kalix kommun, Knas Hemma, Kumla kommun,
	Kävlinge kommun, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer,
	Ludvika kommun, Offentliganställdas Förhandlingsråd, Partille kommun,
	Region Jönköpings län, Region Norrbotten, Riksförbundet Attention,
	Riksförbundet Kriminellas Revansch I Samhället, Rädda Barnen, Saco-S,
	Seko, Sollefteå kommun, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stiftelsen Frys-
	huset, Sveriges Elevkårer, Sveriges Elevråd, Sveriges Kvinnoorganisa-
	tioner, Trosa kommun, Ungdomsförbundet för Kriminellas Revansch i
	Samhället och Uppsala universitet (Juridiska fakulteten och Nationellt
	centrum för kvinnofrid).
346

Sammanfattning av slutbetänkandet

Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11)

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare.

Utredningen har i ett delbetänkande lämnat förslag om att den s.k. ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska avskaffas och att åldern ska ges minskad betydelse för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år. I delbetänkandet har utredningen även lämnat förslag till en förstärkning av påföljden ungdomsövervakning och att en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning, ska införas.

I detta betänkande behandlar utredningen frågan om vid vilken ålder som barn bör kunna straffas. Uppdraget har varit att överväga och, om lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder, att föreslå skärpta regler om undanröjande av ungdomspåföljder och att överväga och föreslå ytterligare åtgärder för att öka det statliga ansvaret för barn och unga som begår grova brott.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 4

Utredningens förslag om sänkt straffbarhetsålder

Ingen generell sänkning av straffbarhetsåldern

Utgångspunkten för uppdraget är att det behövs åtgärder för att bemöta utvecklingen under senare år med ett litet antal barn som, särskilt med koppling till kriminella nätverk, begår allt fler allvarliga brott. Brottsligheten i allmänhet bland barn under 15 år har dock inte genomgått samma förändring utan kan tvärtom ha minskat. En generellt sänkt straffbarhetsålder skulle träffa även den brottsligheten. Eftersom behovet av åtgärder inte är föranlett av förändringar i de flesta barns brottslighet, utan av de allvarliga brott som begås av ett litet antal barn, anser utredningen att det inte är lämpligt att vidta generella åtgärder som riskerar att påverka den stora majoriteten barn på ett negativt sätt. Utredningen bedömer inte heller att det är en effektiv åtgärd, eftersom rättsväsendet då måste lägga betydande resurser på att utreda och lagföra yngre barns mindre allvarliga brott, i stället för att rikta insatserna mot den grova brottslighet som har störst negativ påverkan på samhället.

För de brott som begås av det stora flertalet barn under 15 år har den nuvarande straffbarhetsåldern under lång tid ansetts vara väl avvägd, både i förhållande till barns utveckling och till intresset av att så långt som möjligt skydda dem från onödiga straffrättsliga ingripanden. En generell sänkning av straffbarhetsåldern skulle drabba många barn som begår enstaka brott, utan att det kan förväntas ge en positiv samhällseffekt.

Det som särskilt talar för att sänka straffbarhetsåldern är hänsynen till det straffrättsliga systemets långsiktiga legitimitet och behovet av att kunna skydda samhället mot allvarliga brott. De skälen kan dock inte, sett till de konsekvenser som en sådan förändring skulle medföra för barn i

allmänhet, anses vara tillräckligt starka för att genomföra en så betydande

347

Prop. 2025/26:246 Bilaga 4

förändring av det straffrättsliga systemet som att generellt sänka straffbar- hetsåldern. Utredningens bedömning är därför att det inte är lämpligt att sänka straffbarhetsåldern generellt.

En särskild reglering

Att inte på något sätt ändra straffbarhetsåldern skulle innebära att det inte vidtas några åtgärder alls inom straffrätten mot de allvarliga brott som vissa lagöverträdare under 15 år begår och som utgör en mycket oroande samhällsutveckling. Det kan uppfattas som att samhället blundar för de skador och det lidande som de allvarliga brott som i dag begås av ett fåtal barn resulterar i. Ju fler sådana brott som begås, desto starkare kritik kan förväntas mot att samhället inte reagerar med motåtgärder och skyddar medborgarna.

Samhället har ett grundläggande intresse av att kunna reagera med straffrättsliga påföljder vid allvarliga brott. Barn under 15 år har inte tidigare begått allvarliga brott på det sätt som nu är fallet och det har därför inte funnits skäl att överväga straffrättsliga åtgärder mot så unga barn. Utredningens bedömning är att utvecklingen med ett fåtal barn under 15 år som begår allvarliga brott med stor samhällspåverkan har gått så långt att det i de fallen bör vara möjligt att döma ut en påföljd som står i proportion till brottet. Utredningen lämnar därför förslag om en särskild reglering om sänkt straffbarhetsålder som bara träffar de barn som begår allvarliga brott.

Den valda modellen

Enligt utredningen är det lämpligt att avgränsa regleringen om sänkt straffbarhetsålder till de brott som, utan utredningens förslag, skulle ha medfört en bevistalan mot barnet enligt den s.k. presumtionsregeln i 38 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den bestämmelsen innebär att bevistalan i regel ska väckas om brottet har ett minimistraff som uppgår till fängelse i fem år eller mer. Barnet utsätts i de fallen redan för en rättegång i domstol, med den påfrestning som det innebär ur ett barnperspektiv. Det är en fördel om den lägre straffbarhetsåldern enbart aktualiseras när det är fråga om brott som redan i dag leder till en straffrättslig process genom bevistalan, om bevisningen är tillräckligt robust.

För att de brott som särskilt berörs av den oroande samhällsutvecklingen ska komma att omfattas både av presumtionsregeln för bevistalan och regleringen om sänkt straffbarhetsålder anser utredningen att det är lämpligt att sänka tröskeln för presumtionsregeln till brott som har ett minimistraff om fängelse i fyra år eller mer och att låta den lägre straffbarhetsåldern omfatta samma brott.

	Utredningen föreslår att den lägsta straffbarhetsåldern ska vara 14 år,
	vilket är den vanligaste straffbarhetsåldern både internationellt och i EU.
	För barn under den åldern som begår allvarliga brott kommer systemet
	med bevistalan att kunna användas på samma sätt som i dag.
	Straffmätning och val av påföljd
	Utredningen föreslår att straffmätningen för de barn som berörs av
348	förslaget ska följa samma principer som gäller för lagöverträdare i åldrarna

15–17 år och att ungdomsreduktionen därvid bör följa samma principer	Prop. 2025/26:246
som utredningen har föreslagit i delbetänkandet beträffande lagöverträdare	Bilaga 4
i åldrarna 15–17 år. Utredningen föreslår också att den som har fyllt 14 år
ska kunna dömas till samma påföljder som andra lagöverträdare som är
under 18 år.
Förslaget innebär inget ställningstagande till vilken påföljd barnen bör
dömas till. Principen om att fängelse så långt möjligt bör undvikas för barn
gäller. Ungdomspåföljderna är särskilt anpassade till de behov och
förutsättningar som gäller för barn och unga och de påföljderna ska i första
hand väljas för unga lagöverträdare.
En tidsbegränsad lagstiftning
Den utveckling som utgör det allvarliga samhällsproblem som föranleder
att utredningen lämnar förslaget om en sänkning av straffbarhetsåldern för
vissa allvarliga brott pågår för närvarande. Det går inte att på förhand dra
någon slutsats om hur länge den situation som nu råder kommer att kvarstå
och om samhällsutvecklingen kan komma att vända. Trots att förslaget
innebär en betydande förändring anser utredningen därför att en sådan
åtgärd bör genomföras som en särskild reglering som tidsbegränsas till fem
år. Det gäller särskilt eftersom förändringen avser barn.

Utredningens förslag om undanröjande av påföljd

Ungdomstjänst och ungdomsvård enligt ett ungdomskontrakt

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ungdomskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, får rätten enligt 32 kap. 4 § första stycket brotts- balken på talan av åklagare under vissa förutsättningar undanröja påfölj- den och bestämma en ny påföljd för brottet. I stället för att undanröja påföljden får rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd.

Utredningen föreslår att reglerna ska skärpas på så sätt att det vid
ungdomsvård och ungdomstjänst inte längre ska krävas att det är fråga om
en väsentlig grad av underlåtenhet innan undanröjande eller varning
kommer i fråga. I stället ska det räcka med att den dömde missköter
påföljden.
Ungdomsövervakning och utvidgad ungdomsövervakning
Vid ungdomsövervakning och vid den föreslagna påföljden utvidgad
ungdomsövervakning finns det goda möjligheter för Kriminalvården att
reagera mot olika former av misskötsamhet inom ramen för påföljden
genom att förändra föreskrifterna för verkställigheten.
Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att Kriminalvården ska ges
ytterligare flexibilitet när det gäller rörelseinskränkningarna vid
ungdomsövervakning så att den dömde inte längre automatiskt ska ha rätt
till en prövning av om rörelseinskränkningarna ska minskas redan efter
halva verkställighetstiden. Enligt utredningens förslag om utvidgad	349
	349

Prop. 2025/26:246 Bilaga 4

ungdomsövervakning ska Kriminalvården ha ännu större möjligheter att anpassa rörelseinskränkningarna i förhållande till hur den dömde sköter verkställigheten av påföljden.

Att tillämpa samma förutsättningar för att kunna undanröja påföljden som vid ungdomstjänst och ungdomsvård skulle riskera att leda till att en stor andel av de utdömda påföljderna skulle komma att undanröjas. Tidigare bedömningar att det vore otillfredsställande, dels med hänsyn till det merarbete och de kostnader som en sådan hantering skulle innebära, dels eftersom det i vissa fall inte skulle finnas någon mer lämplig påföljd att döma ut har fortfarande fog för sig. Utredningen föreslår därför inte någon förändring av förutsättningarna för att undanröja ungdomsöver- vakning eller utvidgad ungdomsövervakning.

När den dömde har fyllt 18 år

Ingen ungdomsvård vid brott av myndiga lagöverträdare

Ungdomsvård har hittills, till skillnad från ungdomstjänst och ung- domsövervakning, kunnat dömas ut även för brott som någon har begått efter det att han eller hon har fyllt 18 år, om det funnits särskilda skäl.

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit dels att ungdoms- reduktionen ska avskaffas helt för lagöverträdare som hade fyllt 18 år vid brottet, dels att myndiga lagöverträdare inte längre ska särbehandlas under domstolsprocessen. Tidigare har också kravet på särskilda skäl för att döma lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år till fängelse tagits bort. Mot bakgrund av att lagöverträdare som hade fyllt 18 år vid brottet som utgångspunkt kommer att behandlas som andra vuxna lagöverträdare framöver, anser utredningen att det inte finns några sakliga skäl att behålla möjligheten att kunna döma unga som begår brott efter att de har fyllt 18 år till ungdomsvård. Utredningen föreslår därför att den möjligheten ska tas bort. Vidare föreslås att det, i de fall där brottet begicks innan den unge fyllde 18 år men han eller hon har fyllt 18 år vid domen, ska krävas särskilda skäl för att döma till ungdomsvård. Samma regler kommer då att gälla för ungdomsvård som för ungdomstjänst och ungdomsövervakning.

Undanröjande medför vuxenpåföljd

Enligt direktiven till utredningen ska utgångspunkten vara att den som har hållit sig undan verkställigheten av en ungdomspåföljd och har hunnit fylla 18 år vid domen ska få en vuxenpåföljd, inte en ny ungdomspåföljd. Om utredningens förslag om att begränsa möjligheterna att döma ut ungdomsvård för myndiga lagöverträdare genomförs krävs inga ytterligare lagändringar för att uppnå det resultat som direktiven anger.

Straffmaximum för unga lagöverträdare

Det svåraste straff som får dömas ut för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år regleras i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken.

Sådana lagöverträdare får i dagsläget inte dömas till svårare straff än

350

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Slutbetänkandets lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 9 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §1

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Om det kan antas att det vid en

förhandling kommer att läggas fram

en uppgift som är sekretessbelagd

hos domstolen enligt offentlighets-

och sekretesslagen (2009:400), får

rätten, om det bedöms vara av

synnerlig vikt att uppgiften inte

röjs, besluta att förhandlingen i den

del som rör uppgiften ska hållas

inom stängda dörrar. Även i annat

fall får en förhandling hållas inom

stängda

dörrar,

sekretessen

stängda

dörrar,

om sekretessen

gäller enligt

35 kap. 12,

12 a, 13

gäller enligt

35 kap. 12,

12 a, 13

eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 §

offentlighets- och sekretesslagen.

offentlighets-

och sekretesslagen.

En förhandling får också hållas

inom stängda dörrar om sekretessen

gäller enligt 18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller

17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma

lag, när det gäller domstolsför-

handling

under förundersökning

handling

under förundersökning

brottmål eller därmed likställt mål

eller ärende, under utredning om

självständigt

förverkande

eller

självständigt

förverkande

eller

ärende enligt lagen (2024:326) om

hemliga tvångsmedel i syfte att

verkställa

frihetsberövande

verkställa

frihetsberövande

påföljder. En förhandling ska alltid

hållas inom stängda dörrar, om

sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 §

andra och

tredje

styckena

eller

andra och tredje

styckena

eller

34 kap.

4 §

samma

lag

och

det

34 kap.

4 §

offentlighets-

och

skulle strida mot avtal som avses

sekretesslagen och det skulle strida

där att uppgiften röjs vid

mot avtal som avses där att

förhandlingen.

uppgiften röjs vid förhandlingen.

352

1 Senaste lydelse 2024:1181.

Om den som ska kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, ska vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som ska kallas är

tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare.

Förhör med den som är under	Förhör med den som är under
femton år eller lider av en psykisk	femton år och inte är tilltalad eller
störning får hållas inom stängda	den som lider av en psykisk
dörrar.	störning får hållas inom stängda
	dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

9kap. 9 §2

Bestämmelser i denna balk om	Bestämmelser i denna balk om att
att den som skall kallas till ett	den som ska kallas till ett
sammanträde skall föreläggas vite i	sammanträde ska föreläggas vite i
vissa fall gäller inte den som är	vissa fall gäller inte den som är
under femton år. Vite skall inte	under femton år och inte är till-
heller föreläggas om den som skall	talad. Vite ska inte heller föreläg-
kallas fyllt femton men inte arton år	gas om den som ska kallas har fyllt
och det finns anledning att anta att	fjorton men inte arton år och det
han eller hon inte kan infinna sig	finns anledning att anta att han eller
utan medverkan av vårdnadshavare	hon inte kan infinna sig utan
eller annan som svarar för hans	medverkan av vårdnadshavare eller
eller hennes vård och fostran.	annan som svarar för hans eller
	hennes vård och fostran.

Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts.

Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är

tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

2Senaste lydelse 2002:381.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

353

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 9 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt 1.1Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram en uppgift som är sekretessbelagd hos domstolen enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 12 a, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen. En förhandling får också hållas inom stängda dörrar om sekretessen gäller enligt 18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, under utredning om självständigt förverkande eller i ärende enligt lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. En förhandling ska alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen och det skulle strida mot avtal som avses där att upp- giften röjs vid förhandlingen.

Förhör med den som är under	Förhör med den som är under
femton år och inte är tilltalad eller	femton år eller lider av en psykisk
den som lider av en psykisk	störning får hållas inom stängda
störning får hållas inom stängda	dörrar.

dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

9kap. 9 §

354

Bestämmelser i denna balk om att den som ska kallas till ett sammanträde ska föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år och inte är till- talad. Vite ska inte heller föreläg- gas om den som ska kallas har fyllt fjorton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran.

Bestämmelser i denna balk om att den som ska kallas till ett sammanträde ska föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite ska inte heller föreläggas om den som ska kallas har fyllt femton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran.

För brott som någon begått innan han eller hon fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

För brott som någon begått när han eller hon var fjorton år får dock dömas till påföljd om

1. det för brottet inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller

2. det är fråga om försök, förbe- redelse eller stämpling till sådant brott som avses i 1.

Föreslagen lydelse

Prop. 2025/26:246	Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Bilaga 5
	Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 29 kap. 7 § och 32 kap. 1 och 4 §§
	brottsbalken ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §1

För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.

Lydelse enligt SOU 2024:39

29 kap.

7 §

Om någon har begått brott innan han eller hon fyllt arton år ska hans eller hennes ungdom i skälig omfattning beaktas vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för

brottet.
För brott som någon har begått	För brott som någon har begått
innan han eller hon fyllt arton år får	innan han eller hon fyllt arton år får
det inte dömas till svårare straff än	det inte dömas till fängelse på
fängelse i tio år. Om fängelse på	livstid.
längre tid och på livstid är
föreskrivet för brottet eller om det
följer av 26 kap. 2 §, får det dock
dömas till fängelse i högst fjorton
år.

356	1 Senaste lydelse 1988:942.

Prop. 2025/26:246	belysning av brottets och skadans		art framstår som lämpligt. Sådan
Bilaga 5	föreskrift får beslutas endast med den skadelidandes samtycke.
	Lydelse enligt SOU 2024:39		Föreslagen lydelse
		4	§

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård om att han eller hon ska följa ett ung- domskontrakt eller enligt en dom på ungdomstjänst, ungdomsöver- vakning eller utvidgad ungdoms- övervakning, får rätten på talan av åklagare undanröja en annan påföljd än böter som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för detta. I stället för att undanröja påföljden får dock rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd.

Rätten får, på talan av åklagare, undanröja den påföljd som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för brottet om den dömde misskött påföljden genom att

1.vid en dom på ungdomsvård inte följa ett ungdomskontrakt,

2.vid en dom på ungdomstjänst inte fullgöra sina skyldigheter på grund av domen, eller

3.vid en dom på ungdoms- övervakning eller utvidgad ung- domsövervakning i väsentlig grad åsidosätta sina skyldigheter till följd av påföljden.

					I stället för			att undanröja		på-
					följden får rätten meddela den
					dömde en varning, om det är en
					tillräcklig åtgärd.
Om, av annat skäl än som anges i					Om, av annat skäl än som anges i
första stycket, den planerade vården					första stycket, den planerade vården
eller de planerade åtgärderna enligt					eller de planerade åtgärderna enligt
ett	ungdomskontrakt		eller	en	ett	ungdomskontrakt			eller	en
vårdplan inte kommer till stånd					vårdplan inte kommer till stånd
eller	vården	eller	åtgärderna		eller	vården		eller	åtgärderna
kommit att i väsentlig grad avvika					kommit att i väsentlig grad avvika
från vad som planerats i kontraktet					från vad som planerats i kontraktet
eller vårdplanen, får rätten på talan					eller vårdplanen, får rätten på talan
av åklagare undanröja en annan på-					av åklagare undanröja den påföljd
följd än böter som dömts ut för					som dömts ut för brottet och
brottet och bestämma en ny påföljd					bestämma en ny påföljd för detta.
för detta. Detsamma gäller om, av					Detsamma gäller om, av annat skäl
annat skäl än som anges i första					än som anges i första stycket, en
stycket, en dom på ungdomstjänst					dom på ungdomstjänst inte till
inte till väsentlig del kan fullgöras					väsentlig del kan fullgöras inom
inom skälig tid eller, beträffande					skälig		tid	eller,	beträffande
ungdomsövervakning			eller utvid-		ungdomsövervakning				eller utvid-
gad ungdomsövervakning, de före-					gad ungdomsövervakning, en verk-
skrivna åtgärderna enligt en verk-					ställighetsplan eller de föreskrivna
ställighetsplan		inte kommer		till	åtgärderna enligt en verkställighets-
stånd eller åtgärderna kommit att i					plan	inte	kommer till		stånd	eller

358

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

närvara. Kan ett personligt möte	företrädare för Kriminalvården ges
inte komma till stånd, ska den unge	tillfälle att närvara. Om ett
underrättas skriftligen om beslutet.	personligt möte eller ett möte
	genom ljud- och bildöverföring inte
	kan komma till stånd, ska den unge
	underrättas skriftligen om beslutet.

Vid mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra vad följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
31 §2
Kan någon misstänkas för att före	Om någon kan misstänkas för att
femton års ålder ha begått ett brott	före femton års ålder ha begått ett
för vilket det inte är föreskrivet	brott för vilket det inte är
lindrigare straff än fängelse i ett år	föreskrivet lindrigare straff än
eller ett straffbelagt försök, en	fängelse i ett år eller ett straffbelagt
straffbelagd förberedelse eller en	försök, en straffbelagd förberedelse
straffbelagd stämpling till ett sådant	eller en straffbelagd stämpling till
brott ska en utredning om brottet	ett sådant brott ska en utredning om
inledas, om inte särskilda skäl talar	brottet inledas, om inte särskilda
emot det.	skäl talar mot det. En utredning
	enligt detta stycke ska inte inledas i
	fall som avses i 1 kap. 6 § andra
	stycket brottsbalken om den unge

kan misstänkas för brottet. Om en utredning redan har inletts ska den avslutas.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1. om det behövs för att klarlägga	1. om det behövs för att klarlägga
om någon som har fyllt femton år	om någon som får dömas till
har tagit del i brottet,	påföljd har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

3.om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

362	2 Senaste lydelse 2023:312.

32 §3

Prop. 2025/26:246

Bestämmelserna

förun-

Bestämmelserna

förun-

Bilaga 5

dersökning i 23 kap. 3, 4, 6–14 §§,

dersökning i 23 kap. 3, 4, 6–14,

18 b–19, 21, 21 b–21 d och 24 §§

rättegångsbalken

ska

tillämpliga

rättegångsbalken

ska

i tillämpliga

delar gälla för en sådan utredning

som avses i 31 §. Efter att förhör

som avses i 31 §. I samband med

hållits med den unge ska

förhör med den som kan misstänkas

bestämmelserna om insyn i 23 kap.

för brott ska han eller hon

18 § samma balk gälla i tillämpliga

underrättas om sin rätt att inte

delar för en sådan utredning. När

behöva yttra sig över misstanken

utredningen

är

slutförd

ska

och inte heller i övrigt behöva

bestämmelserna om insyn i 23 kap.

medverka till utredningen av sin

18 a § samma balk tillämpas. Det

egen skuld. Efter att förhör hållits

som sägs om förundersökning och

med den unge ska bestämmelserna

åtal i den paragrafen ska i stället

om insyn i 23 kap. 18 § samma balk

avse

utredning

enligt

31 § re-

gälla i tillämpliga delar för en sådan

spektive bevistalan

enligt

38 §.

utredning.

När

utredningen

är

Rätten

att få

kopia

i 23 kap.

slutförd ska bestämmelserna

21 a § samma balk gäller i de fall då

insyn i 23 kap. 18 a § samma balk

en bevistalan väcks.

tillämpas. Det som sägs om

förundersökning och åtal i den

paragrafen ska i stället avse

utredning

enligt

31 § respektive

bevistalan enligt 38 §. Rätten att få

en kopia i 23 kap. 21 a § samma

balk gäller i de fall då en bevistalan

väcks.

En utredning som avses i 31 § ska bedrivas med särskild skyndsamhet

och avslutas så snart det är möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än

tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens

beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polis-

myndigheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska,

om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete

med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om

möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten

anlitas för att leda och genomföra den nya utredningen.

36 p §4

De begränsningar i fråga om

användningen av tvångsmedel som

följer av

36 q §

gäller

inte

någon kan misstänkas för att efter

det att han eller hon har fyllt 14 år

ha begått

ett brott

som

avses i

3 Senaste lydelse 2023:312.

363

4 Paragrafnumreringen beror på att hänsyn har tagits till förslagen i SOU 2024:93.

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare

dels att 36 p § ska upphöra att gälla,

dels att 31 och 38 §§ ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Lydelse enligt 1.5	Föreslagen lydelse
31 §
Om någon kan misstänkas för att	Om någon kan misstänkas för att
före femton års ålder ha begått ett	före femton års ålder ha begått ett
brott för vilket det inte är	brott för vilket det inte är
föreskrivet lindrigare straff än	föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i ett år eller ett straffbelagt	fängelse i ett år eller ett straffbelagt
försök, en straffbelagd förberedelse	försök, en straffbelagd förberedelse
eller en straffbelagd stämpling till	eller en straffbelagd stämpling till
ett sådant brott ska en utredning om	ett sådant brott ska en utredning om
brottet inledas, om inte särskilda	brottet inledas, om inte särskilda
skäl talar mot det. En utredning	skäl talar mot det.
enligt detta stycke ska inte inledas i
fall som avses i 1 kap. 6 § andra
stycket brottsbalken om den unge

kan misstänkas för brottet. Om en utredning redan har inletts ska den avslutas.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1. om det behövs för att klarlägga	1. om det behövs för att klarlägga
om någon som får dömas till	om någon som har fyllt femton år
påföljd har tagit del i brottet,	har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

3.om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

365

Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Lydelse enligt prop. 2024/25:59

Föreslagen lydelse

6 §

Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås

1.om gärningen som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2.om det finns grundad anledning att anta att domen föranletts eller den

idomen bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3.om gärningen som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

4.om gärningen som påföljden avser inte har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5.om påföljden inte kan verkställas här i landet,

6.om det kan antas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7. om den dömde vid tiden för	7. om	den	dömde inte	hade
brottet inte fyllt femton år,	kunnat	dömas	till påföljd	enligt
	1 kap. 6 § brottsbalken för			mot-
	svarande gärning,

8.om en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 § brottsbalken skulle innebära att påföljden preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit.

Om det i den främmande staten har vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för påföljdspreskription skjuts upp, ska åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

367

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		5 §
Framställningen kan avslås
1. om gärning	som påföljden	1. om gärning	som påföljden
avser omfattas av här i landet väckt		avser omfattas av här i landet väckt
åtal, utfärdat strafföreläggande eller		åtal, utfärdat strafföreläggande eller
föreläggande av	ordningsbot eller	föreläggande av	ordningsbot eller
meddelat beslut att åtal ej skall		meddelat beslut att åtal inte ska
väckas eller fullföljas,		väckas eller fullföljas,

2.om domen har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol,

3. om den dömde vid tiden för	3. om	den	dömde inte	hade
brottet ej hade fyllt femton år,	kunnat	dömas	till påföljd	enligt
	1 kap. 6 § brottsbalken för			mot-
	svarande gärning,

4.om domen av annat skäl än som förut har angivits måste anses oförenlig med principerna för tillämpning av svensk strafflag,

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

368

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 3, 16 och 17 §§ lagen (1998:620) om be- lastningsregister ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§1

Registret ska innehålla uppgifter om den som

1.genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

ivissa fall inte har åtalats för brott, eller

5.har meddelats

a)kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b)tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c)förbud enligt 3 kap. 5 § lagen

(2015:642) om europeisk skyddsorder,

d)tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller

e)vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelse- förbud.

2.genom dom i mål om bevis- talan har befunnits ha begått brott,

3.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

4.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

5.på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare

ivissa fall inte har åtalats för brott, eller

6.har meddelats

a)kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b)tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c)förbud enligt 3 kap. 5 § lagen

(2015:642) om europeisk skyddsorder,

d)tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller

e)vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelse- förbud.

1 Senaste lydelse 2024:8.

369

En uppgift i registret ska gallras 1. om en överrätt genom dom

eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

16 §2

1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen eller funnit att den registrerade inte begått det brott som en bevistalan avser,

2.om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses

i1,

3.om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4.om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5.om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning har återkallats,

7.när den registrerade har avlidit.

Lydelse enligt prop. 2024/25:59

Föreslagen lydelse

17 §3

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare fri- hetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6.utvidgad ungdomsövervakning gallras fem år efter det att påföljden helt verkställts,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst	7. ungdomsvård, ungdomstjänst
eller ungdomsövervakning gallras	eller ungdomsövervakning gallras

370	2	Senaste lydelse 2024:8.
370	3	Ändring av paragrafen föreslås också i SOU 2023:44 s. 60 f. och SOU 2024:39 s. 45 f.

a) tio år efter domen eller be-

a) tio år efter domen eller

be-

Prop. 2025/26:246

slutet, eller

Bilaga 5

b) fem

år

efter

domen

eller

b) fem

år

efter

domen

eller

beslutet, om uppgiften avser en

person som var under 18 år vid

tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt

8. överlämnande till vård enligt

lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall gallras

a) tio år efter domen eller be-

slutet, eller

b) fem

år

efter

domen

eller

b) fem

år

efter

domen

eller

beslutet, om uppgiften avser en

person som var under 18 år vid

tidpunkten för brottet eller brotten,

8. överlämnande

till

rättspsy-

9. överlämnande

till

rättspsy-

kiatrisk

vård

gallras tio år

efter

kiatrisk

vård

gallras tio år

efter

utskrivningen,

9. böter gallras

fem

år

efter

10. böter gallras

fem

år

efter

domen, beslutet eller godkännandet

strafföreläggandet

eller

strafföreläggandet

eller

föreläggandet av ordningsbot,

10. att

någon enligt 30 kap. 6 §

11. att

någon enligt 30 kap. 6 §

brottsbalken har förklarats fri från

påföljd gallras

a) tio år efter domen eller be-

slutet, eller

b) fem

år

efter

domen

eller

b) fem

år

efter

domen

eller

beslutet, om uppgiften avser en

person som var under 18 år vid

tidpunkten för brottet eller brotten,

12.att någon genom dom i mål om bevistalan befunnits ha begått brott gallras fem år efter domen eller beslutet,

11. åklagares beslut att inte åtala					13. åklagares beslut att inte åtala
för brott gallras					för brott gallras
a) tio år efter beslutet, eller					a) tio år efter beslutet, eller
b) tre	år	efter	beslutet,	om	b) tre	år	efter	beslutet,	om
uppgiften avser en person som var					uppgiften avser en person som var
under	18 år	vid	tidpunkten	för	under	18 år	vid	tidpunkten	för
brottet,					brottet,
12. beslut		om	kontaktförbud		14. beslut		om	kontaktförbud
enligt lagen (1988:688) om kon-					enligt lagen (1988:688) om kon-
taktförbud och förbud enligt 3 kap.					taktförbud och förbud enligt 3 kap.
5 § lagen (2015:642) om europeisk					5 § lagen (2015:642) om europeisk
skyddsorder gallras tio år efter					skyddsorder gallras tio år efter
beslutet,					beslutet,
13. beslut		om	tillträdesförbud		15. beslut		om	tillträdesförbud
enligt lagen (2005:321) om till-					enligt lagen (2005:321) om till-
trädesförbud		vid	idrottsarrange-		trädesförbud		vid	idrottsarrange-		371

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:621) om misstankeregister dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 b §, av följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 b §
		Registret	ska	även	innehålla
		uppgifter om den som har fyllt
		fjorton år och som enligt förunder-
		sökningsledarens		bedömning är
		skäligen misstänkt för brott för
		vilket påföljd kan dömas ut enligt
		1 kap. 6 §	andra	stycket brotts-
		balken.
		4 §
Regeringen meddelar	närmare	Regeringen meddelar			närmare
föreskrifter om vilka	uppgifter	föreskrifter	om	vilka	uppgifter
registret skall innehålla om den		registret ska innehålla om den som
som skall registreras enligt 3 §.		ska registreras enligt 3 eller 3 b §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

373

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 15 och 19 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2024/25:59

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får inte erkännas och verkställas i Sverige

1.om mindre än sex månader av påföljden återstår att avtjäna när domen tas emot av Kriminalvården,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom

5. om den dömde vid tidpunkten	5. om	den	dömde inte	hade
för brottet inte fyllt femton år,	kunnat	dömas	till påföljd	enligt
	1 kap. 6 § brottsbalken för			mot-
	svarande gärning,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med be- stämmelser om immunitet,

8.om påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här, eller

	Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	15 §
	En dömd person får på begäran av en behörig myndighet i den andra
	staten anhållas av åklagare om det finns risk att han eller hon avviker eller
	på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag.
	Den som inte har fyllt femton år	Den som inte hade kunnat dömas
380	får inte anhållas. Den som inte har	till påföljd enligt 1 kap. 6 §
380

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

En dom på frivårdspåföljd får inte erkännas eller verkställas i Sverige

1.om det återstår mindre än sex månader av den tid som den dömde ska iaktta en skyldighet som avses i 3 §,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom

5. om den dömde vid tidpunkten	5. om	den	dömde inte	hade
för brottet inte fyllt femton år,	kunnat	dömas	till påföljd	enligt
	1 kap. 6 § brottsbalken för			mot-
	svarande gärning,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med be- stämmelser om immunitet,

8.om påföljden innefattar en medicinsk eller terapeutisk behandling som inte kan verkställas här.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

383

Prop. 2025/26:246 Bilaga 5

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1693) om polisens be- handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

dels att 5 kap. 4 § lagen ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 5 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2024/25:37

Föreslagen lydelse

5kap. 4 §1

Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

1.varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rätte- gångsbalken och som därefter genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,

2.varit föremål för en åtgärd enligt 8 a § lagen (1994:451) om in- tensivövervakning med elektronisk kontroll eller 8 kap. 7 a § fängel- selagen (2010:610), eller

Sådana uppgifter som avses i	Sådana uppgifter som avses i
första stycket 3 får dock endast	första stycket 3			får	dock endast
behandlas om motsvarande gärning	behandlas om motsvarande gärning
i Sverige har fängelse i ett år eller	i Sverige har fängelse i ett år eller
mer i straffskalan och den som	mer i straffskalan och den som
uppgifterna avser vid tidpunkten	uppgifterna		avser vid tidpunkten
för gärningen hade fyllt 15 år.	för gärningen hade kunnat dömas
	till	påföljd	enligt		1 kap.	6 §
	brottsbalken		för		motsvarande
	gärning.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	10 a §
	Uppgifter		i	biometriregistret
	över misstänkta, som har registre-
	rats	med stöd		av	3 b §	lagen
	(1998:621)		om	misstankeregister,
	får inte behandlas längre än tre
	månader efter det att uppgifterna

384	1 Ändringar i paragrafen har även föreslagits i SOU 2024:93.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över slutbetänkandet Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) lämnats av Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket, Barn- ombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Botkyrka kommun, Bris

–Barnens Rätt i Samhället, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Bufff Sverige (Barn och Ungdomar med Förälder/Familjemedlem i Fängelse, i häkte eller i frivårdsåtgärd), Båstads kommun, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Dom- stolsverket, Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Förvaltningsrätten i Karlstad, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Idéburna Skolors Riksförbund, Inspektionen för vård och omsorg, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Inter- nationella Juristkommissionen(Svenska Avdelningen), Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kammarrätten i Stockholm, Karlstads universitet, Kriminalvården, Kustbevakningen, Linköpings tingsrätt, Lin- köpings universitet (Barnafrid – Nationellt centrum för kunskap om våld mot barn), Luleå tingsrätt, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Myndigheten för ung- doms- och civilsamhällesfrågor, Myndigheten för delaktighet, Polis- myndigheten, Riksdagens ombudsmän, Riksförbundet Attention, Riks- förbundet frivilliga samhällsarbetare, Rädda Barnen, Rädda Barnens ungdomsförbund, Rättsmedicinalverket, Saco-S, SBU – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, Seko- Service- och kommuni- kationsfacket, Skatteverket, Skolväsendets överklagandenämnd, Skövde kommun, Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Statens institutionsstyrelse, Statens skolinspektion, Statens skolverk, Stats- kontoret, Stenungsunds kommun, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stiftel- sen Fryshuset, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten och Samhälls- vetenskapliga fakulteten), Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domare- förbund, Sveriges Kommuner och Regioner, Säkerhets- och integritets- skyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Södertörns tingsrätt, Trelleborgs kom- mun, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sverige, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten och Nationellt centrum för kvinnofrid), Vänersborgs kommun, Åklagarmyndigheten, Örebro kommun och Östersunds tingsrätt.

Yttrande har också inkommit från en privatperson.

Flens kommun, Halmstads kommun, Haninge kommun, Mölndals kom- mun, Region Norrbotten, Region Stockholm, Solna kommun och Västerås kommun har avstått från att yttra sig.

Följande remissinstanser har inte inkommit med något yttrande: Am- nesty International, Centrum för rättvisa, Filipstads kommun, Finspångs kommun, Friskolornas riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Hudiksvalls kommun, Human Rights Watch Sverige, Kalix kommun, Karlshamns kommun, Knas Hemma, Knivsta kommun, Kumla kommun, Kävlinge kommun, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer, Ludvika kommun, Mjölby kommun, Offentliganställdas Förhandlingsråd

Prop. 2025/26:246 Bilaga 6

389

Prop. 2025/26:246 Bilaga 8

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 38 e och 38 f §§, och närmast före 38 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 a §
	I 31–38 d §§ finns bestämmelser
	som tillämpas när någon kan miss-
	tänkas för att ha begått ett brott före
	femton års ålder. I 38 e och 38 f §§
	finns dock särskilda bestämmelser
	som tillämpas när 1 kap. 6 § andra
	stycket brottsbalken är tillämplig.
	Allvarliga brott begångna av den
	som fyllt 13 men inte 15 år
	38 e §
	Vid handläggning hos Polis-
	myndigheten, åklagare och domstol
	av mål och ärenden om brott som
	avses	i 1 kap. 6 § andra				stycket
	brottsbalken ska bestämmelserna i
	denna lag och i rättegångsbalken
	som gäller för en person som har
	fyllt 15 år tillämpas. De särskilda
	bestämmelser i denna lag och i
	rättegångsbalken som gäller för en
	person som inte har fyllt 15 år ska
	inte tillämpas.
	38 f §
	Om	åtal	väcks	för brott		enligt
	1 kap. 6 §		andra	stycket		brotts-
	balken	får	åklagaren		samtidigt
	begära att rätten ska pröva om den
	unge har begått den åtalade gär-
	ningen, för det fall rätten finner att
	1 kap. 6 §		andra	stycket		brotts-
	balken	inte är		tillämplig. Vid
	bedömningen av om en sådan
	bevistalan		ska väckas		tillämpas
	38 § andra och tredje styckena.

394

Frågan om bevistalan enligt för- sta stycket ska handläggas i samma rättegång som åtalet.

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning dels att 4 a och 6 a §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 7 b och 10 b §§, av följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 8

Lydelse enligt SFS 2025:868	Föreslagen lydelse
4 a §
Ett tillstånd till hemlig dataavläs-	Ett tillstånd till hemlig data-
ning som inte gäller rumsavlyss-	avläsning som inte gäller rums-
ningsuppgifter får även beviljas i en	avlyssningsuppgifter får även
utredning om brott som avses i 36	beviljas i en utredning enligt 31 §
f § andra stycket lagen (1964:167)	lagen (1964:167) med särskilda
med särskilda bestämmelser om	bestämmelser om unga lagöver-
unga lagöverträdare, om någon är	trädare om brott som avses i 36 f §
skäligen misstänkt för att före 15	andra stycket den lagen, om någon
års ålder ha begått brottet och	är skäligen misstänkt för att före
åtgärden är av synnerlig vikt för	15 års ålder ha begått brottet och
utredningen.	åtgärden är av synnerlig vikt för
	utredningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag som avser ett tillstånd enligt 4 § och som avser hemlig dataavläsning under en förundersökning tillämpas. Det som sägs om förundersökning och åtal ska i stället avse utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och bevistalan enligt 38 § den lagen.

	6 a §
Ett tillstånd till hemlig data-		Ett tillstånd till hemlig data-
avläsning som gäller rumsavlyss-		avläsning som gäller rumsavlyss-
ningsuppgifter får även beviljas i en		ningsuppgifter får även beviljas i en
utredning om brott som avses i		utredning enligt 31 § lagen
36 g § andra	stycket lagen	(1964:167) med särskilda bestäm-
(1964:167) med särskilda bestäm-		melser om unga lagöverträdare om
melser om unga lagöverträdare,		brott som avses i 36 g § andra
om någon är skäligen misstänkt för		stycket den lagen, om någon är
att före 15 års ålder ha begått brottet		skäligen misstänkt för att före 15
och åtgärden är av synnerlig vikt		års ålder ha begått brottet och
för utredningen.		åtgärden är av synnerlig vikt för
		utredningen.

401

Prop. 2025/26:246	Förteckning över remissinstanserna
Bilaga 9
	Efter remiss har yttrande över utkastet till lagrådsremissen Sänkt straff-
	barhetsålder för allvarliga brott (Ju2025/01945) lämnats av Arbetsgivar-
	verket, Arbetsmiljöverket, Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås
	tingsrätt, Bris – Barnens Rätt i Samhället, Brottsförebyggande rådet,
	Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Centrum för rättvisa,
	Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket,
	Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Filipstads
	kommun, Finspångs kommun, Funktionsrätt Sverige, Föreningen Sveriges
	socialchefer, Förvaltningsrätten i Karlstad, Förvaltningsrätten i Stock-
	holm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
	Hudiksvalls kommun, Idéburna Skolors Riksförbund, Inspektionen för
	vård och omsorg, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskydds-
	myndigheten, Internationella Juristkommissionen (Svenska Avdelningen),
	Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kalix kommun, Kammar-
	rätten i Stockholm, Karlstads universitet, Kriminalvården, Kustbevak-
	ningen, Linköpings tingsrätt, Linköpings universitet (Barnafrid – Nation-
	ellt centrum för kunskap om våld mot barn), Länsstyrelsen i Dalarnas län,
	Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i
	Skåne län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Västra Göta-
	lands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö
	tingsrätt, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Mjölby
	kommun, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för ungdoms- och
	civilsamhällesfrågor, Offentliganställdas Förhandlingsråd, Polismyndig-
	heten, Region Jönköpings län, Riksdagens ombudsmän, Riksförbundet
	frivilliga samhällsarbetare, Rädda Barnen, Rättsmedicinalverket, SBU –
	Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, Seko- Service-
	och kommunikationsfacket, Skatteverket, Skolväsendets överklagande-
	nämnd, Socialstyrelsen, Solna kommun, Specialpedagogiska skolmyndig-
	heten, Statens institutionsstyrelse, Statens skolinspektion, Statens
	skolverk, Statskontoret, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stiftelsen Frys-
	huset, Stockholms universitet (Juridiska fakulteten och Samhällsveten-
	skapliga fakulteten), Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
	Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges Kvinnoorganisationer,
	Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Södertörns
	tingsrätt, Trelleborgs kommun, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sve-
	rige, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten och Nationellt centrum för
	kvinnofrid), Vision fackförbund, Åklagarmyndigheten, Örebro kommun
	och Östersunds tingsrätt.
	Yttrande har också inkommit från Akademikerförbundet SSR, Equme-
	niakyrkan, Famna – Riksorganisationen för idéburen välfärd, Föreningen
	för utgivande av samhällsmagasinet Avsnitt, Svenska kyrkans unga,
	Svenska rättspsykiatriska föreningen, Sveriges Kristna Råd, Verdandi och
	en privatperson.
	Botkyrka kommun, Båstads kommun, Halmstads kommun, Haninge
	kommun, Ludvika kommun, Luleå tingsrätt, Mölndals kommun, Region
	Norrbotten, Region Stockholm och Stenungsunds kommun har avstått från
	att yttra sig.
404

skrivet för brottet eller om det följer	Prop. 2025/26:246
av 26 kap. 2 §, får det dock dömas	Bilaga 10
till fängelse i högst fjorton år.
Första stycket gäller inte för brott
som någon har begått efter det att
han eller hon fyllt arton år, om

1.det för brottet inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse

iett år,

2.det är fråga om försök, förbe- redelse eller stämpling till eller un- derlåtenhet att avslöja eller för- hindra sådant brott som avses i 1, eller

3.brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer.

32kap. 1 §4

Den som har begått brott innan			Den som har begått brott innan
han eller hon fyllt arton år får			han eller hon fyllt arton år får
dömas till ungdomsvård om han			dömas till ungdomsvård om han
eller hon har ett särskilt behov av			eller hon har ett särskilt behov av
vård eller annan åtgärd enligt			vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen		(2025:400) eller	socialtjänstlagen	(2025:400) eller
lagen	(1990:52)	med särskilda	lagen (1990:52)	med särskilda
bestämmelser om vård av unga och			bestämmelser om vård av unga och
sådan vård eller åtgärd kan beredas			sådan vård eller åtgärd kan beredas
den unge. Vården och åtgärderna			den unge. Vården och åtgärderna
ska syfta till att motverka att den			ska syfta till att motverka att den
unge	utvecklas ogynnsamt. Även		unge utvecklas ogynnsamt.

den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt arton år får dömas till ungdomsvård om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år får inte dömas till ungdomsvård.

Ungdomsvård får dömas ut en- dast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i för- ening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt in-

Den som har fyllt arton år när dom meddelas får dömas till ung- domsvård endast om det finns sär- skilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdomsvård.

Ungdomsvård får dömas ut en- dast om socialtjänstens planerade åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art

4 Senaste lydelse 2025:403.

407

1 b §

				Om det genom brottet har upp-
				kommit skada på egendom får
				rätten, i samband med att den
				dömer till ungdomsvård, föreskriva
				att den unge på tid och sätt som
				anges i domen ska biträda den ska-
				delidande med visst arbete. Före-
				skriften ska avse arbete som syftar
				till att avhjälpa eller begränsa
				skadan eller annars framstår som
				lämpligt med hänsyn till brottets
				och skadans art. En sådan före-
				skrift får beslutas endast med den
				skadelidandes samtycke och under
				förutsättning att det bedöms vara
				ägnat att främja den unges anpass-
				ning i samhället.
			4 §5
Om den dömde i väsentlig grad				Om den dömde i väsentlig grad
underlåter att göra vad som åligger				bryter mot vad som gäller för
honom eller henne enligt en				honom eller henne enligt en före-
föreskrift vid ungdomsvård om att				skrift vid ungdomsvård om att han
han eller hon ska följa ett				eller hon ska följa ett ungdoms-
ungdomskontrakt	eller	enligt	en	kontrakt eller enligt en dom på
dom på ungdomstjänst eller ung-				ungdomstjänst eller ungdomsöver-
domsövervakning,	får	rätten	på	vakning, får rätten på talan av
talan av åklagare undanröja en				åklagare undanröja den påföljd som
annan påföljd än böter som dömts				dömts ut för brottet och bestämma
ut för brottet och bestämma en ny				en ny påföljd för detta. I stället för
påföljd för detta. I stället för att				att undanröja påföljden får dock
undanröja påföljden får dock rätten				rätten meddela den dömde en var-
meddela den dömde en varning, om				ning, om det är en tillräcklig åtgärd.
det är en tillräcklig åtgärd.
Om, av annat skäl än som anges i				Om, av annat skäl än som anges i
första stycket, den planerade vår-				första stycket, den planerade vår-
den eller de planerade åtgärderna				den eller de planerade åtgärderna
enligt ett ungdomskontrakt eller en				enligt ett ungdomskontrakt eller en
vårdplan inte kommer till stånd				vårdplan inte kommer till stånd
eller vården eller åtgärderna kom-				eller vården eller åtgärderna kom-
mit att i väsentlig grad avvika från				mit att i väsentlig grad avvika från
vad som planerats i kontraktet eller				vad som planerats i kontraktet eller
vårdplanen, får rätten på talan av				vårdplanen, får rätten på talan av
åklagare undanröja en annan på-				åklagare undanröja den påföljd som
följd än böter som dömts ut för				dömts ut för brottet och bestämma
brottet och bestämma en ny påföljd				en ny påföljd för detta. Detsamma
för detta. Detsamma gäller om, av				gäller om, av annat skäl än som

5Senaste lydelse 2020:617.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

409

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

410

annat skäl än som anges i första	anges i första stycket, en dom på
stycket, en dom på ungdomstjänst	ungdomstjänst inte till väsentlig del
inte till väsentlig del kan fullgöras	kan fullgöras inom skälig tid eller,
inom skälig tid eller, beträffande	beträffande ungdomsövervakning,
ungdomsövervakning, de före-	de föreskrivna åtgärderna enligt en
skrivna åtgärderna enligt en verk-	verkställighetsplan inte kommer till
ställighetsplan inte kommer till	stånd eller åtgärderna kommit att i
stånd eller åtgärderna kommit att i	väsentlig grad avvika från vad som
väsentlig grad avvika från vad som	föreskrivits i verkställighetsplanen.
föreskrivits i verkställighetsplanen.

Om mer än en påföljd undanröjs får rätten bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Om rätten beslutar om undan-	Om rätten beslutar om undan-
röjande enligt första eller andra	röjande enligt första eller andra
stycket ska den, när den nya på-	stycket ska den, när den nya på-
följden bestäms, ta skälig hänsyn	följden bestäms, ta skälig hänsyn
till vad den dömde har undergått till	till vad den dömde har undergått till
följd av den undanröjda påföljden	följd av den undanröjda påföljden
eller de undanröjda påföljderna och	eller de undanröjda påföljderna.
till böter som har dömts ut enligt

3§ första stycket 2.

1.Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

2.För ungdomsvård som dömts ut i förening med böter gäller 32 kap.

4§ i den äldre lydelsen.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

dels att 1, 25, 27, 29, 30, 30 b–32, 38 och 41 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a, 38 e och 38 f §§, och

närmast före 38 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
1 §1
I denna lag finns särskilda be-	I denna lag finns särskilda be-
stämmelser om handläggning hos	stämmelser om handläggning hos
Polismyndigheten, åklagare och	Polismyndigheten, åklagare och
domstol av mål och ärenden om	domstol av mål och ärenden om
brott där den misstänkte inte har	brott där den misstänkte inte har
fyllt tjugoett år.	fyllt arton år.

I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

1 a §

I 31–38 d §§ finns bestämmelser om handläggning av mål och ären- den som avser brott begångna av den som inte har fyllt femton år. I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tillämpas dock i stället 38 e och 38 f §§.

25 §2

Mål i tingsrätt och hovrätt mot	Mål i tingsrätt och hovrätt mot
den som inte har fyllt tjugoett år	den som inte har fyllt arton år ska,
skall, om det inte möter hinder,	om det inte möter hinder, hand-
handläggas av lagfarna domare	läggas av lagfarna domare som sär-
som särskilt har utsetts av dom-	skilt har utsetts av domstolen att
stolen att handlägga sådana mål.	handlägga sådana mål. Detsamma
Detsamma skall gälla i fråga om	ska gälla i fråga om nämndemän
nämndemän som anlitas för tjänst-	som anlitas för tjänstgöring i såd-
göring i sådana mål.	ana mål.

I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra än dem som avses i första stycket anlitas.

412	1	Senaste lydelse 2014:650.
412	2	Senaste lydelse 2001:152.

27 §3

Mål mot den som inte har fyllt	Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år ska, om målet avser brott	arton år ska, om målet avser brott
på vilket fängelse kan följa, om	på vilket fängelse kan följa, om
möjligt sättas ut till handläggning	möjligt sättas ut till handläggning
på ett sådant sätt att målet inte drar	på ett sådant sätt att målet inte drar
till sig uppmärksamhet.	till sig uppmärksamhet.
Rätten får i mål mot den som inte	Rätten får i mål mot den som inte
har fyllt tjugoett år besluta att målet	har fyllt arton år besluta att målet
ska handläggas inom stängda dör-	ska handläggas inom stängda dör-
rar, om offentlighet vid förhand-	rar, om offentlighet vid förhand-
lingen är till uppenbar olägenhet på	lingen är till uppenbar olägenhet på
grund av den uppmärksamhet den	grund av den uppmärksamhet den
tilltalade kan antas bli föremål för.	tilltalade kan antas bli föremål för.
Om rätten anser att ett sådant beslut	Om rätten anser att ett sådant beslut
bör meddelas och om någon som	bör meddelas och om någon som
har fyllt tjugoett år också är tilltalad	har fyllt arton år också är tilltalad i
i målet, ska rätten handlägga åtalet	målet, ska rätten handlägga åtalet
mot den som är under tjugoett år	mot den som är under arton år som
som ett särskilt mål, om det kan ske	ett särskilt mål, om det kan ske utan
utan att utredningen avsevärt för-	att utredningen avsevärt försvåras.
svåras.

Även om beslut meddelas enligt andra stycket får rättens ordförande tillåta att den tilltalades anhöriga och andra vars närvaro kan väntas bli till nytta får närvara vid handläggningen.

29 §4

Mål mot den som inte har fyllt		Mål mot den som inte har fyllt
tjugoett år	ska alltid behandlas	arton år ska alltid behandlas skynd-
skyndsamt.		samt.

3Senaste lydelse 2021:1096.

4Senaste lydelse 2014:321.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

413

möte inte komma till stånd, ska den	övervakning bör i stället före-
unge underrättas skriftligen om	trädare för Kriminalvården ges till-
beslutet.	fälle att närvara. Kan ett möte inte
	genomföras, ska den unge under-
	rättas skriftligen om beslutet.

Vid mötet ska åklagaren särskilt förklara innebörden av beslutet och klargöra vad följderna kan bli vid fortsatt misskötsamhet.

31 §7

Kan någon misstänkas för att före	Om någon kan misstänkas för att
femton års ålder ha begått ett brott	före femton års ålder ha begått ett
för vilket det inte är föreskrivet	brott för vilket det inte är före-
lindrigare straff än fängelse i ett år	skrivet lindrigare straff än fängelse
eller ett straffbelagt försök, en	i ett år eller ett straffbelagt försök,
straffbelagd förberedelse eller en	en straffbelagd förberedelse eller en
straffbelagd stämpling till ett sådant	straffbelagd stämpling till ett sådant
brott ska en utredning om brottet	brott ska en utredning om brottet
inledas, om inte särskilda skäl talar	inledas, om inte särskilda skäl talar
emot det.	mot det.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1. om det behövs för att klarlägga	1. om det behövs för att klarlägga
om någon som har fyllt femton år	om någon som enligt 1 kap. 6 §
har tagit del i brottet,	brottsbalken får dömas till påföljd
	har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

3.om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

7Senaste lydelse 2023:312.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

415

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Lydelse enligt lagrådsremissen	Föreslagen lydelse
Bättre möjligheter att utreda brott
av unga lagöverträdare och några
andra processrättsliga frågor

		32 §
Bestämmelserna	om	förunder-	Bestämmelserna om	förunder-
sökning i 23 kap. 3, 4, 6–14 §§,			sökning i 23 kap. 3, 4, 6–14, 18 b–
18 b–19, 21, 21 b–21 d och 24 §§			19, 21, 21 b–21 d och 24 §§ rätte-
rättegångsbalken ska i		tillämpliga	gångsbalken ska i tillämpliga delar
delar gälla för en sådan utredning			gälla för en sådan utredning som
som avses i 31 §. Efter att förhör			avses i 31 §. I samband med förhör
hållits med den unge ska bestäm-			med den unge ska han eller hon
melserna om insyn i 23 kap. 18 §			informeras om sin rätt att inte
samma balk gälla i tillämpliga delar			behöva yttra sig över misstanken
för en sådan utredning. När utred-			och inte heller i övrigt behöva
ningen är slutförd ska bestämmel-			medverka till utredningen av sin
serna om insyn i	23 kap. 18 a §		egen skuld. Efter att förhör hållits
samma balk tillämpas. Det som			med den unge ska bestämmelserna
sägs om förundersökning och åtal i			om insyn i 23 kap. 18 § samma balk
den paragrafen ska i stället avse			gälla i tillämpliga delar för en sådan
utredning enligt 31 §		respektive	utredning. När utredningen är slut-
bevistalan enligt 38 §. Rätten att få			förd ska bestämmelserna om insyn
en kopia i 23 kap. 21 a § samma			i 23 kap. 18 a § samma balk tilläm-
balk gäller i de fall då en bevistalan			pas. Det som sägs om förundersök-
väcks.			ning och åtal i den paragrafen ska i
			stället avse utredning enligt 31 §
			respektive bevistalan enligt 38 §.
			Rätten att få en kopia	i 23 kap.
			21 a § samma balk gäller i de fall då
			en bevistalan väcks.

I tullbefogenhetslagen (2024:710) finns bestämmelser om att åklagare får begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en utredning enligt 31 §.

416

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

38 §8

Åklagaren ska begära prövning i domstol av om den unge har begått ett brott (bevistalan) om

1. brottet har begåtts innan den unge har fyllt femton år,

2. det inte är föreskrivet lind-	2. det inte är föreskrivet lind-
rigare straff än fängelse i fem år för	rigare straff än fängelse i fyra år för
brottet, eller det är fråga om ett	brottet, eller det är fråga om ett
straffbelagt försök, en straffbelagd	straffbelagt försök, en straffbelagd
förberedelse eller en straffbelagd	förberedelse eller en straffbelagd
stämpling till ett sådant brott,	stämpling till ett sådant brott,

3.en utredning enligt 31 § har slutförts om brottet, och

4.det skulle ha funnits tillräckliga skäl för åtal om brottet hade begåtts efter att den unge har fyllt femton år.

Även om det är föreskrivet lind-	Även om det är föreskrivet lind-
rigare straff än fängelse i fem år för	rigare straff än fängelse i fyra år för
brottet får en bevistalan väckas om	brottet får en bevistalan väckas om
det finns synnerliga skäl för det.	det finns synnerliga skäl för det.

Bevistalan får inte väckas om det finns särskilda omständigheter som talar mot det.

Allvarliga brott begångna av den som har fyllt tretton men inte femton år

38 e §

I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken tillämpas de bestämmelser om handläggning av mål och ärenden om brott som gäller för en person som har fyllt femton år.

38 f §

Om åtal väcks i ett fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket brotts- balken får åklagaren begära att rätten, för det fall rätten finner att 1 kap. 6 § andra stycket brottsbal- ken inte är tillämplig, ändå ska pröva om den unge har begått ett brott. Vid bedömningen av om en sådan bevistalan ska väckas tillämpas 38 § andra och tredje styckena.

8Senaste lydelse 2023:312.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

417

Prop. 2025/26:246	Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Bilaga 10
	Härigenom föreskrivs att 17 § skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		17 §1
	Förvaltningsmyndigheter	som	Förvaltningsmyndigheter	som
	handlägger frågor om skatter eller		handlägger frågor om skatter eller
	avgifter skall göra anmälan till		avgifter ska göra anmälan till åkla-
	åklagaren så snart det finns anled-		garen så snart det finns anledning
	ning att anta att brott enligt denna		att anta att brott enligt denna lag har
	lag har begåtts. Detta gäller dock		begåtts. Detta gäller dock inte om
	inte om det kan antas att brottet inte		det kan antas att brottet inte kom-
	kommer att medföra påföljd enligt		mer att medföra påföljd enligt den-
	denna lag eller om anmälan av		na lag eller om anmälan av annat
	annat skäl inte behövs. Skatteverket		skäl inte behövs. Skatteverket får
	får fullgöra anmälningsskyldig-		fullgöra anmälningsskyldigheten
	heten till enhet inom verket som		till enhet inom verket som ska med-
	skall medverka vid brottsutredning,		verka vid brottsutredning, om det
	om det inte finns skäl att anta att		inte finns skäl att anta att brottet
	brottet föranleder annan påföljd än		föranleder annan påföljd än böter
	böter och den misstänkte kan antas		och den misstänkte kan antas er-
	erkänna gärningen. Detta	gäller	känna gärningen. Detta gäller dock
	dock endast om den misstänkte fyllt		endast om den misstänkte fyllt
	tjugoett år.		arton år.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från före- skrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

420	1 Senaste lydelse 2003:682.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 3, 16 och 17 §§ lagen (1998:620) om belast- ningsregister ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3§1

Registret ska innehålla uppgifter om den som

1.genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordnings- bot har ålagts påföljd för brott,

2.har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3.med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd,

4. på grund av åklagares beslut		4. på grund av åklagares beslut
enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken,		enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
9 eller 17 § lagen (1964:167) med		9 eller 17 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om	unga	särskilda bestämmelser om	unga
lagöverträdare eller 46 §	lagen	lagöverträdare eller 46 §	lagen
(1988:870) om vård av missbrukare		(1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall inte har åtalats för brott,		i vissa fall inte har åtalats för brott,
eller
5. har meddelats

a)kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b)tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c)förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

d) tillträdesförbud enligt		lagen	d) tillträdesförbud enligt		lagen
(2021:34)	om tillträdesförbud till		(2021:34)	om tillträdesförbud till
butiker,	badanläggningar	och	butiker,	badanläggningar	och
bibliotek, eller			bibliotek,

e) vistelseförbud enligt lagen	e) vistelseförbud enligt lagen
(2024:7) om preventiva vistelse-	(2024:7) om preventiva vistelse-
förbud.	förbud, eller

6.genom dom i mål om bevis- talan enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare har förklarats ha begått brott.

1 Senaste lydelse 2024:8.

423

En uppgift i registret ska gallras 1. om en överrätt genom dom

eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen,

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

16 §2

1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den åtalade gärningen eller har förklarat att den registrerade inte begått det brott som en bevistalan avser,

2.om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses

i1,

3.om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undanröjts,

4.om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,

5.om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse eller straffvarning har återkallats,

7.när den registrerade har avlidit.

Lydelse enligt lagrådsremissen	Föreslagen lydelse
Frihetsberövande påföljder för
barn och unga

17 §

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigiv- ningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihets- berövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötes- verkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verk- ställd,

5.skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare

ivissa fall gallras

424	2 Senaste lydelse 2024:8.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:621) om misstankeregister dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 a §
		Utöver vad som föreskrivs i 3 §
		ska registret				innehålla			uppgifter
		om den som har fyllt tretton år och
		som	enligt			förundersöknings-
		ledarens		bedömning				är	skäligen
		misstänkt		för		brott		som	avses i
		1 kap.	6 §		andra		stycket brotts-
		balken.
		Regeringen eller den myndighet
		regeringen bestämmer får meddela
		föreskrifter			om att registreringen
		ska begränsas på visst sätt.
		4 §
Regeringen meddelar	närmare	Regeringen				meddelar			närmare
föreskrifter om vilka	uppgifter	föreskrifter			om		vilka		uppgifter
registret skall innehålla om den		registret ska innehålla om den som
som skall registreras enligt 3 §.		ska registreras enligt 3 eller 3 a §.

Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

426

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 15 och 19 §§ lagen (2015:96) om erkän- nande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §1

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får inte erkännas och verkställas i Sverige

1.om mindre än sex månader av påföljden återstår att avtjäna när domen tas emot av Kriminalvården,

3.om den gärning som påföljden avser helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag,

4.om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom

5. om den dömde vid tidpunkten	5. om den dömde enligt 1 kap.
för brottet inte fyllt femton år,	6 § brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

6.om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestäm- melser om immunitet,

8.om påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här, eller

15 §

436	1 Senaste lydelse 2025:163.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 4 § lagen (2018:1693) om polisens be- handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt 2.22

Föreslagen lydelse

5 kap.

4 §1

Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

2.varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610)

eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

Sådana uppgifter som avses i					Sådana uppgifter som avses i
första stycket 3 får dock endast					första stycket 3 får dock endast
behandlas om motsvarande gärning					behandlas om motsvarande gärning
i Sverige har fängelse i ett år eller					i Sverige har fängelse i ett år eller
mer i straffskalan. Uppgifter om					mer i straffskalan och den som upp-
den som vid tidpunkten för gärnin-					gifterna avser vid tidpunkten för
gen inte hade fyllt 15 år får behand-					gärningen hade fyllt 15 år.
las endast om han eller hon enligt
1 kap.	6 §	andra		stycket
brottsbalken		hade	kunnat	dömas
till påföljd		för	motsvarande

gärning i Sverige.

Registret får också innehålla uppgifter som anges i 2 §, om uppgifterna härrör från en upptagning enligt 36 l § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller från en sådan tidigare upptagning som avses i andra stycket den paragrafen.

442	1 Senaste lydelse 2026:000.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning dels att 4 a och 6 a §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 7 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 a §1
Ett tillstånd till hemlig dataavläs-				Ett tillstånd till hemlig dataavläs-
ning som inte gäller rumsavlyss-				ning som inte gäller rumsavlyss-
ningsuppgifter får även beviljas i en				ningsuppgifter får även beviljas i en
utredning om brott som avses i				utredning enligt 31 § lagen
36 f §	andra	stycket	lagen	(1964:167) med särskilda bestäm-
(1964:167) med särskilda bestäm-				melser om unga lagöverträdare om
melser om unga lagöverträdare,				brott som avses i 36 f § andra
om någon är skäligen misstänkt för				stycket den lagen, om någon är skä-
att före 15 års ålder ha begått brottet				ligen misstänkt för att före 15 års
och åtgärden är av synnerlig vikt				ålder ha begått brottet och åtgärden
för utredningen.				är av synnerlig vikt för utred-
				ningen.

6 a §2

Ett tillstånd till hemlig dataav-	Ett tillstånd till hemlig data-
läsning som gäller rumsavlyss-	avläsning som gäller rumsavlyss-
ningsuppgifter får även beviljas i en	ningsuppgifter får även beviljas i en
utredning om brott som avses i	utredning enligt 31 § lagen
36 g § andra stycket lagen	(1964:167) med särskilda bestäm-
(1964:167) med särskilda bestäm-	melser om unga lagöverträdare om
melser om unga lagöverträdare,	brott som avses i 36 g § andra
om någon är skäligen misstänkt för	stycket den lagen, om någon är skä-
att före 15 års ålder ha begått brottet	ligen misstänkt för att före 15 års
och åtgärden är av synnerlig vikt	ålder ha begått brottet och åtgärden
för utredningen.	är av synnerlig vikt för utred-
	ningen.

444	1	Senaste lydelse 2025:868.
444	2	Senaste lydelse 2025:868.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning ska införas en ny paragraf, 10 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	10 b §
	I fråga om kommunikationsöver-
	vaknings- eller platsuppgifter som
	rör ett avläsningsbart infor-
	mationssystem som			används eller
	har använts av någon som har fyllt
	13 men inte 15 år			tillämpas		de
	bestämmelser om hemlig data-
	avläsning för förebyggande, för-
	hindrande	och	upptäckande			av
	brottslig verksamhet som gäller av-
	seende någon som har fyllt 15 år,
	om den brottsliga			verksamheten
	innefattar	ett brott		som	avses i
	1 kap. 6 §	andra	stycket 1		brotts-
	balken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2030.

446

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

dels att rubriken närmast före 22 § ska utgå, dels att 8, 18 och 20 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 21 a §, och närmast före 21 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda koordinatorn i syfte att motverka att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynn- samt (biträdande koordinator).

18 §
Under verkställigheten ska den	Under verkställigheten ska	den
dömde vara förbjuden att vistas	dömde vara förbjuden att vistas
utanför bostaden under kvällar och	utanför bostaden under kvällar och
nätter mot lördag, söndag och mån-	nätter mot fredag, lördag, söndag
dag, från klockan arton på kvällen	och måndag, från klockan arton på
till klockan sju på morgonen.	kvällen till klockan sju på morgo-
	nen. Om det bedöms lämpligt, får
	förbudet att vistas utanför bostaden
	under kvällen och natten mot fre-
	dag i stället gälla kvällen	och
	natten mot tisdag, onsdag eller
	torsdag.

1.ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område,

2.ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller

3.en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats.

448

ningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämp-		Prop. 2025/26:246
ligt, får flera inskränkningar som anges i andra stycket kombineras.		Bilaga 10
	Utöver vad som gäller enligt
	första–tredje styckena får den
	dömde under verkställigheten för-
	bjudas att under vissa tider vistas
	på en särskilt angiven plats eller
	inom ett särskilt angivet område,
	om det behövs för att förebygga att
	den dömde återfaller i brott eller på
	annat sätt utvecklas ogynnsamt.
	20 §
Efter halva verkställighetstiden	Efter halva verkställighetstiden
ska Kriminalvården pröva om in-	får Kriminalvården pröva om in-
skränkningarna i rörelsefriheten ska	skränkningarna i rörelsefriheten ska
minskas. Efter två tredjedelar av	minskas. Efter två tredjedelar av
verkställighetstiden ska Kriminal-	verkställighetstiden ska Kriminal-
vården pröva om inskränkningarna	vården pröva om inskränkningarna
i rörelsefriheten ska upphöra helt.	i rörelsefriheten ska minskas eller
Vid prövningen ska det beaktas om	upphöra. Vid prövningen ska det
den dömde har medverkat i verk-	beaktas om den dömde har medver-
ställighetsplaneringen och därefter	kat i verkställighetsplaneringen och
följer verkställighetsplanen på ett	därefter följer verkställighetsplanen
godtagbart sätt.	på ett godtagbart sätt.

Kontroll under verkställigheten

21 a §

1.Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

2.Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ungdomsövervakning som har dömts ut före ikraftträdandet.

449

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § tullbefogenhetslagen (2024:710) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt lagrådsremissen	Föreslagen lydelse
Bättre möjligheter att utreda brott
av unga lagöverträdare och några
andra processrättsliga frågor

8 kap.

5 §

att leda och genomföra den nya förundersökningen.
Särskilda bestämmelser	om	Särskilda bestämmelser	om
handläggning av mål och ärenden		handläggning av mål och ärenden
om brott där den misstänkte inte		om brott där den misstänkte inte
fyllt tjugoett år finns i lagen med		fyllt arton år finns i lagen med
särskilda bestämmelser om	unga	särskilda bestämmelser om	unga
lagöverträdare. Vid tillämpningen		lagöverträdare. Vid tillämpningen
av den lagen ska det som sägs i 14 §		av den lagen ska det som sägs i 14 §
om Polismyndigheten även	gälla	om Polismyndigheten även	gälla
för Tullverket. Vidare ska det som		för Tullverket. Vidare ska det som
sägs i 6 a § även gälla vid förvar i		sägs i 6 a § även gälla vid förvar i
Tullverkets arrestlokaler.		Tullverkets arrestlokaler.

Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

450

Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 4 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

4 §

‒25 § första stycket, 27 § första– tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

‒ 2 §, 5 §	första stycket	första	‒ 2 §, 5 § första stycket första
meningen och tredje stycket första			meningen och tredje				stycket
meningen, 6 § första stycket första			första		meningen,	6 §	första
meningen,	7 § och 26 §	första	stycket första meningen, 7 §, 25 §
stycket om frågan rör någon som			första stycket, 26 § första stycket,
inte har fyllt 18 år, och			27	§	första–tredje	styckena och
			29	§ första stycket om frågan rör
			någon som inte har fyllt 18 år, och

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

‒brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

‒åtal avse talan om förverkande,

‒tilltalad avse svarande, och

‒förundersökning och utredning avse utredning om förverkande

om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 3 juli 2026.

451

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

Förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4, 14 och 18 §§ och 5 kap. 2 § lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verkställas i Sverige om

1.mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot,

2.den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk

lag,

3.det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige,

5.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som påföljden avser omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

6. den dömde vid tidpunkten för	6. den dömde enligt 1 kap. 6 §
gärningen inte fyllt femton år,	brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

7.verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8.påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige,

11.gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

452

14 §

En dömd person som befinner sig i Sverige får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag. Häktning får även ske om det är fråga om en utländsk utevaro- dom som har begärts eller kommer att begäras verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Den som inte har fyllt femton år	Den som enligt 1 kap. 6 § brotts-
får inte häktas. Den som inte har	balken inte hade kunnat dömas till
fyllt arton år får häktas endast om	påföljd för den aktuella gärningen
det finns synnerliga skäl.	får inte häktas. Den som inte har
	fyllt arton år får häktas endast om
	det finns synnerliga skäl.

18 §

Vid bestämmande av en ny påföljd enligt 13 § får 24 och 25 kap. rätte- gångsbalken tillämpas.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

5kap. 2 §

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får ett utländskt bötesstraff eller beslut om för- verkande inte verkställas i Sverige om

1.den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,

2.det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,

4.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

Prop. 2025/26:246 Bilaga 10

453

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-03-12

Närvarande: F.d. justitieråden Mahmut Baran och Mari Andersson samt justitierådet Christine Lager

Skärpta regler för unga lagöverträdare

Enligt en lagrådsremiss den 26 januari 2026 har regeringen (Justitiede- partementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.lag om ändring i brottsbalken,

2.lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

4.lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

5.lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

6.lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

7.lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpan- de verksamhet,

8.lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

9.lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,

10.lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,

11.lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,

12.lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,

13.lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott,

14.lag om ändring i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen,

15.lag om ändring i häkteslagen (2010:611),

16.lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

17.lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,

18.lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,

19.lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,

20.lag om ändring i lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen,

21.lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen,

22.lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av person- uppgifter inom brottsdatalagens område,

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

455

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

23.lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av person- uppgifter inom brottsdatalagens område,

24.lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

25.lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

26.lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

27.lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsöver- vakning,

28.lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710),

29.lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot,

30.lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Rezanne Marouf samt rättssakkunniga Sofia Fors och Mei Linn Svensson Goh.

Förslagen föranleder följande yttrande.

456

Lagstiftningsärendet

I lagrådsremissen föreslås ett flertal ändringar av det straffrättsliga regel- verket avseende barn och unga myndiga. De föreslagna ändringarna är i huvudsak följande. Straffbarhetsåldern ska, genom en särskild reglering som ska gälla i fem år, sänkas från 15 år till 13 år för brott med minimi- straff om fängelse i fyra år eller mer och för försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott. Ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga. För lagöverträdare under 18 år minskas ungdomsreduktionen och straffmaximum höjs till fängelse i 18 år. Påföljden ungdomsöver- vakning skärps och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps. Gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan för barn som inte är straffmyndiga enligt den så kallade presumtionsregeln sänks till att avse brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Ändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 3 juli 2026.

Lagrådsremissen bygger på betänkandena Skärpta regler om ungdoms- övervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) och Straffbar- hetsåldern (SOU 2025:11) samt ett utkast till en lagrådsremiss som behandlar betänkandet Straffbarhetsåldern (Ju2025/01945). I betänkandet Straffbarhetsåldern föreslogs att straffbarhetsåldern skulle sänkas till 14 år när det gäller brott som har ett minimistraff om fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott. Efter remissför- farandet, där en stor majoritet av remissinstanserna avstyrkte förslaget, föreslogs i utkastet till lagrådsremiss i stället att straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år för samma typ av brott.

Allmänt om Lagrådets granskning

Av 8 kap. 22 § regeringsformen följer att Lagrådets granskning ska avse hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget är utformat så att lagen kan antas

tillgodose de syften som har angetts och vilka problem som kan uppstå vid	Prop. 2025/26:246
tillämpningen.	Bilaga 11
Sammanfattning av Lagrådets synpunkter
Lagrådet avstyrker förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för
vissa brott. Skälen för avstyrkandet är sammanfattningsvis följande.

–Beredningen av förslaget uppfyller inte grundlagens beredningskrav. Förändringar av en sådan systematisk grundbult som straffbarhets- åldern kräver ett beredningsunderlag som möjliggör för remissinstan- serna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på vad förslaget innebär som helhet, inklusive dess konsekvenser bl.a. när det gäller påföljder och straffprocessuella tvångsmedel. Det är inte uppfyllt efter- som ett antal förslag som direkt påverkar innebörden av förslaget om sänkt straffbarhetsålder lagts fram separat och inte ingått i berednings- underlaget för förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

–Förslaget kan inte antas tillgodose de i lagrådsremissen angivna syftena. Det kan alltså inte anses tillgodose syftet att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten, att upprätthålla samhällsskyddet, att säker- ställa det straffrättsliga systemets legitimitet eller tillgodose behovet av upprättelse för den som blivit utsatt för brott. Att en sänkning av straffbarhetsåldern kan antas öka ungdomsbrottsligheten och trycka ned den till att begås av ännu yngre barn talar i stället för att förslaget motverkar sina syften.

–Att förslaget inte kan anses uppfylla de i remissen angivna syftena talar även för att förslaget inte kan anses förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Där framgår att en begränsning av det skydd mot frihetsberövande som stadgas i regeringsformen inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen.

–Förslaget kan inte anses förenligt med barnkonventionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, att barn har rätt till en barnanpassad kriminal- vård och att den ska tillgodose barnets rätt till utbildning.

–Förslaget medför även ett antal tillämpningsproblem, bl.a. en ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn, som inte är godtagbara.

Lagrådet avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion för omyndiga. Förslagets innebörd förändras sett tillsammans med förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Men förslagen i lagrådsremissen om dubbla straff m.m. har inte ingått som beredningsunderlag för förslaget om minskad ungdoms- reduktion. Beredningskravet enligt regeringsformen är alltså inte uppfyllt.

Förslaget om sänkt straffbarhetsålder
Inledning
I betänkandet Straffbarhetsåldern föreslogs, som framgått ovan, att straff-
barhetsåldern skulle sänkas till 14 år när det gäller brott som har ett mini-
mistraff om fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling
till ett sådant brott. Sju av nio av utredningens experter har i särskilda	457
	457

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

458

yttranden angett att de inte ställer sig bakom förslaget. En mycket stor majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har starka invändningar mot utredningens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år.

Efter remissförfarandet av utredningens förslag utarbetades inom Regeringskansliet ett ändrat förslag om att straffbarhetsåldern skulle sänkas ytterligare, nu till 13 år, för den typ av brott som utredningen före- slagit. I förslaget, som remitterades i form av ett utkast till lagrådsremiss, anges att förslaget kompletterar utredningens förslag. Remissinstanserna framförde i stor utsträckning samma eller, med anledning av att förslaget gick ännu längre än utredningens, förstärkt kritik av förslaget.

Både delar av utredningens förslag och förslagen i utkastet till lagråds- remiss ligger alltså till grund för den aktuella lagrådsremissens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för brott med ett minimistraff på fyra år eller mer samt för försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

Hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt

Beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen

Straffbarhetsåldern är en grundläggande principiell lagreglering som har betydelse för hela det straffrättsliga systemet. Förändringar av en sådan systematisk grundbult kräver – för att regeringsformens beredningskrav ska uppfyllas – ett beredningsunderlag som möjliggör för remissinstan- serna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på vad förslaget innebär som helhet, inklusive dess konsekvenser när det gäller påföljder och straffprocessuella tvångsmedel. Det gäller inte minst förslagets för- hållande till de mest ingripande tvångsåtgärderna, dvs. frihetsberövande i form av häktning och fängelse.

Samtidigt med förslaget till sänkt straffbarhetsålder har det emellertid pågått arbete med flera andra lagförslag som har direkt påverkan på förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Dessa förslag har inte ingått i beredningsunderlaget för förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Följande förslag är av särskilt stor betydelse.

I propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga (prop. 2025/26:132, som beslutades den 19 februari 2026) föreslås att barn och unga, när en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Enligt förslaget ska Kriminal- vården ansvara för verkställigheten och systemet för villkorlig frigivning ska tillämpas. Lagrådet påpekade i sitt yttrande över förslaget i den bakomliggande lagrådsremissen att förslaget bygger på utgångspunkten att straffbarhetsåldern är 15 år och att det i stor utsträckning tar sikte på verkställighet av fängelsestraff där den dömde är 15–17 år. Det angavs att Lagrådet utgick från detta i sin granskning och att om lägsta ålder för brottspåföljd ändras kunde andra synpunkter och avvägningar bli aktuella.

Den nu aktuella lagrådsremissen med förslag på sänkt straffbarhetsålder medför att barn från 13 års ålder ska kunna häktas och dömas till fängelse. Men underlagen till denna remiss innehåller inte någon analys eller några förslag om hur Kriminalvårdens verksamhet vid häkten och anstalter behöver ändras för att tillgodose rättigheterna, inte minst enligt barnkon- ventionen, för barn från 13 års ålder.

Lagrådsremissen Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöver- trädare och några andra processrättsliga frågor beslutades den 15 janu-

ari 2026. Även denna remiss bygger på ett separat beredningsunderlag (SOU 2024:93). I remissen föreslås bl.a. att tiden för hur länge ett barn ska få vara häktat, om inte synnerliga skäl för en förlängning föreligger, ska förlängas från tre månader till fem månader. Även för detta förslag är utgångspunkten den befintliga straffbarhetsåldern på 15 år (se SOU 2024:93 särskilt s. 165 f.).

På grund av den nu föreliggande remissen om sänkt straffbarhetsålder står det klart att förslaget om förlängd häktningstid även ska omfatta barn från 13 år. Inget av underlagen som remissbehandlats innehåller dock någon analys eller några förslag om hur Kriminalvårdens häktesverksam- het behöver förändras för att så unga barns rättigheter, inte minst enligt barnkonventionen, ska säkerställas. Som framgår av Lagrådets yttrande över remissen med förslaget om förlängd häktningstid avstyrkte Lagrådet det förslaget (se Lagrådets yttrande den 24 februari 2026).

Lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor beslutades den 15 januari 2026. Den innehåller bl.a. förslag om att det ska införas en regel om dubbla straff för allvarlig s.k. gäng- brottslighet. Förslagen i den lagrådsremissen – som i delar avser samma typ av brottslighet som den som anges som motiv för sänkt straffbar- hetsålder – har en direkt påverkan för påföljdsbestämningen för barn från 13 år, dvs. på det nu aktuella förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Men även förslagen i remissen om dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor har remitterats separat. De har alltså inte ingått som underlag i remitteringen av förslaget om sänkt straffbarhets- ålder. Inte heller i denna del har remissinstanserna kunnat överblicka och ta ställning till de konsekvenser som förslagen om dubbla straff m.m. medför för förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Till detta kommer att åtminstone en ytterligare mycket omfattande lagrådsremiss om det straffrättsliga påföljdssystemet är aviserad att lämnas senare i vår. Hur de förslag som den kommer att omfatta, om den överlämnas, kan komma att påverka förslaget om sänkt straffbarhetsålder är oklart.

Detta sätt att parallellt bedriva flera lagstiftningsprojekt som direkt påverkar förslaget om sänkt straffbarhetsålder medför att det inte funnits ett beredningsunderlag som möjliggjort för remissinstanserna att samlat kunna bedöma och ge synpunkter på innebörden av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Beredningen uppfyller därmed inte de krav som följer av 7 kap. 2 § regeringsformen. Det är särskilt allvarligt när det gäller ett förslag som förändrar grunderna för det straffrättsliga systemet och möjliggör frihetsberövanden i form av häktning och fängelse för barn från 13 års ålder.

Beredningskravet är alltså inte uppfyllt och Lagrådet avstyrker därför förslaget redan av detta skäl.

Förslagets förenlighet med regeringsformens skydd mot frihetsberövande och med barnkonventionen

Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Denna rättighet får enligt 20 § begränsas genom lag. Begränsningar får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och en begränsning får

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

459

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

460

aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (21 §).

Regeringsformen innehåller ingen specifik reglering av vad som gäller för frihetsberövande av barn.

Sådana mer specifika regler finns emellertid i barnkonventionen. FN:s kommitté för barnets rättigheter (Barnrättskommittén) övervakar efter- levnaden av konventionen. Av särskild relevans för det aktuella förslaget är artikel 37, artikel 40 och artikel 28.

Artikel 37 behandlar barns skydd mot frihetsberövande. Av den framgår bl.a. att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. I artikeln framgår också att varje frihets- berövat barn ska behandlas med respekt och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Artikel 40 behandlar barns rätt till en värdig och barnanpassad straffrättslig process och kriminalvård. Artikel 28 behandlar barns rätt till utbildning, bl.a. en obligatorisk grundskole- utbildning för alla barn. Barnkonventionen anger vidare att en lägsta straffbarhetsålder ska fastställas, men den anger inte vilken den åldern ska vara (artikel 40.3).

Barnrättskommittén har dock uttalat att straffbarhetsåldern bör vara lägst 14 år och att länder som har en högre straffbarhetsålder inte bör sänka den.

Även om kommitténs uttalanden inte är bindande för konventions- staterna har de fått allt större betydelse som tolkningsdata och vägledning vid konventionens tillämpning.

Vad först gäller frågan om förslaget om sänkt straffbarhetsålder är förenligt med regeringsformen kan förslaget, som Lagrådet utvecklar nedan, inte antas uppfylla de i remissen angivna syftena. Som framgår där kan en sänkning av straffbarhetsåldern antas öka ungdomsbrottsligheten och trycka ned den till att begås av ännu yngre barn.

Detta talar för att förslaget inte uppfyller regeringsformens krav på att regleringen, dvs. begränsningen av skyddet mot frihetsberövande, inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. De stora bristerna i beredningsunderlaget, som Lagrådet konstaterat föreligger och som medför att regeringsformens berednings- krav inte är uppfyllt, talar i samma riktning.

När det gäller förslagets förenlighet med barnkonventionen anges, som framgått, att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, att barn har rätt till en barnanpassad kriminalvård och en rätt till utbildning. Lagrådet konstaterar att förslaget inte innehåller någon form av analys av vilka olika orsaker som kan finnas bakom utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten och varför Sverige sticker ut jämfört med andra länder. Som Lagrådet utvecklar nedan kan förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 13 år inte anses uppfylla de uppgivna syftena med förslaget. Slutsatsen är att förslaget inte kan anses motiverat som en sista utväg för att frihetsberöva barn från 13 år. Särskilt på grund av de omfattande repressionshöjningar som förslagen i lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor avses leda till, kan inte heller slutsatsen dras att de fängelse- straff som ska kunna dömas ut från 13 års ålder uppfyller barnkonven- tionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas för kortast lämpliga tid.

Till detta kommer att de allvarliga bristerna i beredningsunderlaget som Lagrådet konstaterat även påverkar bedömningen av om förslaget kan anses förenligt med rätten till en värdig och barnanpassad kriminalvård inklusive den rätt till utbildning som följer av barnkonventionen. Eftersom det inte finns något berett underlag för hur verksamheten i fängelserna, och än mindre i häktena, kommer att organiseras för att tillgodose behoven hos barn från 13 års ålder kan förslaget inte heller i dessa avseenden anses förenligt med barnkonventionen. Det gäller inte minst för situationen på häktena mot bakgrund av den överbelastning som redan är känd och den kritik som riktats mot att den leder till att barns lagreglerade rätt till daglig social samvaro många gånger inte kan tillgodoses (se t.ex. SOU 2024:93 s. 711 f. och särskilt JO:s yttrande över det förslaget).

Vad särskilt gäller skolverksamheten vid fängelserna och häktena fick en särskild utredare i mars 2025 i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att utreda Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga som avtjänar fängelsestraff (Ju 2025:B). Utredaren har redovisat sitt uppdrag i en promemoria (Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga, U2025/02404). Promemorian, som innehåller ett antal lagförslag, har remitterats. Remisstiden pågick till och med den 13 februari 2026 och någon lagrådsremiss finns ännu inte.

I promemorian anges att det i arbetet har identifierats några ytterligare områden som har betydelse för intagna barns och ungas utbildning och där det finns anledning att utreda vidare. Enligt promemorian avser detta att barns rätt till utbildning i häkte behöver stärkas, inte minst om förslagen i utkastet till lagrådsremissen om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott genomförs. Slutsatsen i promemorian är att det bör tillsättas en utredning som får i uppdrag att se över möjligheten att ge Kriminalvården ett tydligt ansvar för att elever i bl.a. grundskolan, anpassade grundskolan och specialskolan som är intagna i häkte erbjuds särskild undervisning.

Av det sagda framgår att frågan om hur häktena bör organiseras för att kunna ta emot barn från 13 år och samtidigt säkerställa deras rätt till utbildning inte har analyserats och beretts på ett godtagbart sätt. Det är särskilt allvarligt mot bakgrund av att det är väl känt att det är mycket ingripande för barn att vara häktade.

Till detta kommer att frågan om hur skolverksamheten ska organiseras i fängelserna alltså fortfarande bereds.

Inte heller vad gäller barns rätt till en värdig och barnanpassad kriminalvård inklusive rätten till utbildning kan därför förslaget att barn från 13 år ska kunna häktas och dömas till fängelse anses förenligt med barnkonventionen.

Sammantaget är det Lagrådets slutsats att förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott inte kan anses förenligt med barnkonventionen och att det finns omständigheter som talar för att det inte heller är förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Förslaget avstyrks därför även av dessa skäl.

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

461

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

462

Syftet med förslaget om sänkt straffbarhetsålder

Bakgrundsbild

Den bakgrundsbild som tecknas i remissen är att brottsligheten bland unga lagöverträdare i allmänhet minskar. Detta gäller dock inte för den allvarliga brottsligheten. Fler barn har enligt remissen kopplingar till gängbrottslighet och de barnen blir allt yngre. Det anges vidare att barn och unga ofta begår grövre brott direkt efter inträdet i ett kriminellt nätverk. Utvecklingen i Sverige är, enligt remissen, exceptionell och skiljer sig från andra jämförbara länder. De konsekvenser detta får för det omgivande samhället innebär, enligt remissen, att det för att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten finns tillräckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern.

I lagrådsremissen anges samtidigt att en sänkning av straffbarhetsåldern inte främst motiveras av en förhoppning om att det leder till att brottslig- heten minskar. Det primära syftet med sänkningen av straffbarhetsåldern är alltså inte att möta den utveckling som anges som bakgrund till förslaget och minska ungdomsbrottsligheten, även om det är ett av syftena. Syften som i stället framhålls är behovet av att upprätthålla ett samhällsskydd och det straffrättsliga systemets legitimitet samt att bidra till brottsoffrets intresse av upprättelse.

Lagrådet konstaterar att det i beredningsunderlaget saknas en analys av varför brottsligheten kryper ner i åldrarna och varför utvecklingen i Sverige skiljer sig från andra jämförbara länder. Det saknas därför också en analys av vilka åtgärder som skulle vara mest betydelsefulla för att bryta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten. I remissen anges att det pågår en rad olika åtgärder för att möta utvecklingen. Bland de åtgärder som anges finns förebyggande arbete, ett flertal myndighetsuppdrag som tar sikte på att minska rekryteringen av unga till kriminella nätverk och ett flertal åtgärder på det socialrättsliga området. Samtidigt anges att utfallet av dessa åtgärder inte kan avvaktas utan att det för att möta utvecklingen med den allvarliga ungdomsbrottsligheten finns tillräckliga skäl för att sänka straffbarhetsåldern nu.

Möta utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten

Ett syfte med förslaget är alltså att möta utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten, dvs. att minska den, även om det alltså inte anges som det primära syftet.

Många remissinstanser har fört fram att det saknas stöd för att en sänk- ning av straffbarhetsåldern skulle innebära en minskning av ungdoms- brottsligheten. Flera har uttalat att det i stället finns belägg för att förslaget riskerar att medföra en ökning av ungdomsbrottsligheten. Polismyndig- heten och Åklagarmyndigheten, liksom flera andra remissinstanser, har anfört att förslaget riskerar att medföra att den allvarliga ungdomsbrotts- ligheten trycks ned ännu mer i åldrarna och utförs av ännu yngre barn.

Även utredningen, som alltså föreslog en sänkning till 14 år, anger att en sänkt straffbarhetsålder inte kan förväntas minska brottsligheten. Tvärtom finns det, enligt utredningen, visst stöd för att den skulle öka. (Se SOU 2025:11 s. 211 ff.)

Vare sig utkastet till lagrådsremiss eller lagrådsremissen innehåller något kompletterande underlag om en sänkt straffbarhetsålders påverkan på brottsutvecklingen.

Mot denna bakgrund konstaterar Lagrådet att förslaget inte kan antas uppfylla syftet att möta utvecklingen av ungdomsbrottsligheten, dvs. att minska den.

Upprätthållande av samhällsskydd

Ett av syftena med förslaget om sänkt straffbarhetsålder som framhålls i remissen är behovet av att upprätthålla ett samhällsskydd. Övervägandena i denna del går ut på att den dömde under den tid som ett frihetsberövande pågår ska hindras från att begå nya brott (inkapacitering).

Slutsatsen i utredningen som lagrådsremissen delvis bygger på är att en sådan effekt är övergående och inte bör överdrivas. I utredningen framhålls att effekten av inkapacitering generellt har visats vara mindre för ungdomar än för vuxna, eftersom ungdomar oftare begår brott i grupp. De brott som den frihetsberövade individen skulle ha begått begås ändå, av andra medlemmar i gruppen. Vid sådan brottslighet kan en ny person lätt rekryteras och det finns, som redan angetts, en risk att ännu yngre personer då dras in i kriminalitet. (SOU 2025:11 s. 193 f. och 213)

Samhällsskyddet skulle generellt sett öka om det straffhot som en sänkt straffbarhetsålder medför skulle avskräcka barn från att begå brott. I utredningen konstateras att så inte är fallet vid en minskning av straffbar- hetsåldern till 14 år. Detsamma måste, enligt Lagrådet, gälla också vid en minskning till 13 år. I utredningen framförs att straff som avskräckning bygger på tanken att lagöverträdaren är en rationell person som väger brottsvinsten mot risken att bestraffas. Forskning har visat att unga lagöverträdare har sämre förmåga än vuxna att göra den typen av över- väganden. Det beror på att skillnaden i hjärnans utveckling mellan vuxna och tonåringar medför att ungdomar har ett större fokus på snabba belöningar och att de har en mindre utvecklad förmåga att värdera risker och konsekvenser i sina handlingsval. (SOU 2025:11 s. 211 f. samt hänvisningen där till Brå 2024:1 s. 64).

Som Lagrådet redan konstaterat kan en sänkt straffbarhetsålder inte antas leda till en minskning av ungdomsbrottsligheten. Förslaget kan alltså inte antas generellt öka samhällets skydd mot ungdomsbrottslighet. Det samhällsskydd som uppnås genom inkapaciteringen av ett enskilt barn på 13 eller 14 år – dvs. att just detta barn inte bör kunna begå nya brott medan verkställigheten pågår – kan inte heller antas ha någon effekt av betydelse för samhällsskyddet. Detta eftersom det, som framgått, finns skäl att anta att barnet ersätts av ett nytt, och dessutom ännu yngre, barn. Förslaget kan alltså inte antas upprätthålla samhällsskyddet.

Upprätthålla det straffrättsliga systemets legitimitet

I lagrådsremissen anges att det som särskilt talar för att sänka straffbar- hetsåldern är hänsynen till det straffrättsliga systemets långsiktiga legi- timitet. Enligt remissen är skälen för särbehandling av unga i väsentliga delar fortfarande bärande, men dessa skäl bör på ett bättre sätt än i dag viktas mot andra intressen för att systemet ska uppfattas som balanserat. Att barn och unga kan begå mycket allvarliga brott utan att dömas till en

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

463

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

464

påföljd kan enligt bedömningen i lagrådsremissen framstå som orimligt och orättvist och kan riskera att undergräva det straffrättsliga systemets trovärdighet och legitimitet.

Åldersgränsen 15 år, som har varit densamma i över 100 år och som är densamma i hela Norden, är resultatet av vad som ansetts vara en lämplig avvägning mellan å ena sidan barns förmåga att ta ansvar för och förstå konsekvenserna av sitt handlande och å andra sidan samhällets intresse av att kunna döma ut en straffrättslig påföljd. Som anges i lagrådsremissen bygger straffbarhetsåldern på principen att straffrättsligt ansvar inte ska åläggas barn före den ålder då de i allmänhet kan antas ha uppnått viss mognad. Detta grundar sig på att forskningen om utvecklingen av hjärnan visar att barn i de nedre tonåren är mindre mogna än ungdomar i övre tonåren och unga vuxna. Barn anses också vara särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden medför. Enligt forskning stör frihetsberövanden av unga både den psykosociala utvecklingen och mognadsprocessen som leder till att flertalet ungdomar slutar begå brott under övergången till livet som vuxen. (Se bl.a. SOU 2025:11 s. 190 ff. med där gjorda hänvisningar).

Ingen ny kunskap har presenterats i utkastet till lagrådsremiss eller i lagrådsremissen om barns förmåga att ta straffrättsligt ansvar och om hur straffrättsliga påföljder påverkar barns fortsatta brottsbenägenhet.

Lagrådet noterar även att det inte har presenterats något underlag som ger anledning att anta att legitimiteten i straffrättssystemet skulle ha minskat på grund av den utveckling av ungdomsbrottsligheten som enligt vad som redovisas i remissen pågått i flera år.

Mot den angivna bakgrunden kan det, enligt Lagrådets mening, ifråga- sättas om straffrättsliga ingripanden mot barn som saknar, eller har begrän- sad, förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlanden bidrar till att upprätthålla systemets legitimitet. En sänkt straffbarhetsålder kan snarare medföra att systemet förlorar i legitimitet, eftersom en sänkning inte kan antas minska brottsligheten, utan i stället öka den och trycka ner den till att begås av ännu yngre barn. Sammantaget kan förslaget om sänkt straffbarhetsålder inte antas bidra till att upprätthålla det straffrättsliga systemets legitimitet.

Tillgodose brottsoffrets intresse av upprättelse

I remissen anges även att en sänkt straffbarhetsålder motiveras av att en straffrättslig påföljd tillgodoser behovet av upprättelse för den som blivit utsatt för den brottsliga gärningen.

Det presenteras emellertid inga belägg för varför en straffrättslig påföljd mot ett barn som kan antas öka risken för att det specifika barnet återfaller i brott skulle bättre bidra till brottsoffrets upprättelse än andra åtgärder som kan sättas in mot barn som inte är straffmyndiga; åtgärder som dessutom, enligt remissen, på en rad olika sätt är under utveckling.

En annan aspekt är att den sänkta straffbarhetsåldern föreslås gälla i fem år. Att sänkt straffbarhetsålder skulle vara motiverat för att tillgodose behovet av upprättelse under just dessa år men inte därefter är motsägelse- fullt.

Sammantaget är det Lagrådets bedömning att sänkt straffbarhetsålder inte kan antas bidra till brottsoffrets intresse av upprättelse. I samman-

hanget noterar Lagrådet att det finns andra åtgärder mot barn som inte är straffmyndiga som kan antas bidra till brottsoffers intresse av upprättelse, t.ex. sociala tvångsingripanden, bevistalan, skadestånd och brottsoffer- ersättning.

Lagrådets slutsats

Mot bakgrund av det sagda är det Lagrådets slutsats att förslaget inte kan antas tillgodose de i lagrådsremissen angivna syftena. Även av dessa skäl avstyrker därför Lagrådet förslaget om sänkt straffbarhetsålder.

Tillämpningsproblem

Flera remissinstanser har påtalat att förslaget om sänkt straffbarhetsålder för vissa brott leder till tillämpningsproblem.

Åklagarmyndigheten har framfört att det finns risk för betydande tillämpningsproblem vid parallella utredningar om dels brott som det misstänkta barnet enligt förslaget är straffmyndigt för, dels andra brott som inte omfattas av förslaget om sänkt straffbarhetsålder. Åklagarmyndig- heten har särskilt lyft att det kan förväntas bli betydligt vanligare att utredningsformen mellan en förundersökning och en § 31-utredning behöver växla. Ett annat tillämpningsproblem som Åklagarmyndigheten framhållit är hur bedömningen ska göras när barnet kan dömas till ansvar för ett brott men händelseförloppet också innefattar andra typer av brott som barnet inte är straffmyndigt för, men som ändå har betydelse för svårhetsbedömningen av det misstänkta brottet som barnet kan dömas till påföljd för.

Polismyndigheten har fört fram att det finns tillämpningssvårigheter när det gäller parallella förhör med ett barn som misstänks för både brott som barnet enligt förslaget är straffmyndigt för och andra brott som barnet inte är straffmyndigt för. Enligt Polismyndigheten gäller det exempelvis hanteringen av innehållet i förhöret vid åtal och huvudförhandling och särskilt om barnets uppgifter i en § 31-utredning får användas i en efterföljande förundersökning som avser samma gärning.

I lagrådsremissen anförs att det redan i dag kan förekomma att utredningsformen växlar eftersom det kan förekomma att den misstänktes verkliga ålder är högre eller lägre än vad som först har antagits. Vidare anges att det även kan förekomma parallella utredningar redan idag t.ex. om ett barn har begått ett brott strax innan han eller hon fyllt 15 år och ett annat brott strax efter. I remissen hänvisas till att problem som uppkommer får hanteras i rättstillämpningen.

Enligt Lagrådet medför emellertid förslaget att dessa former av tillämp- ningsproblem, naturligtvis beroende på hur brottsutvecklingen kommer att se ut, kan antas bli betydligt vanligare och uppkomma i många fler situationer än i dag. De tillämpningsproblem som remissinstanserna lyft kräver därför en mer utförlig analys och noggrannare bedömning än vad remissen innehåller.

Vad särskilt gäller situationen om ett förhör som hållits under en § 31- utredning kan användas i en senare förundersökning avseende samma gärning innehåller förslaget en ny bestämmelse i lagen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt den ska i samband med ett förhör med ett barn som inte är straffmyndigt barnet informeras om sin rätt

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

465

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld (32 §). I lagrådsremissen görs bedömningen att det framstår som naturligt att Polismyndigheten i samband med förhör informerar den som vid 13 eller 14 års ålder misstänks för ett brott, om innebörden av den särskilda regleringen om sänkt straffbarhetsålder även om brottet inte omfattas av den regleringen. Mot den bakgrunden och med beaktande av den särskilda regeln som föreslås i 32 § bör det, enligt uttalandet i remissen, inte finnas något hinder mot att använda uppgifter som den misstänkte lämnat inom ramen för en § 31-utredning i en efterföljande förundersökning om samma gärning.

Lagrådet konstaterar att rätten att inte behöva yttra sig anses vara en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Misstänkta barn på 13 eller 14 år kan ha helt olika mognadsgrad, och generellt sett har barn på 13 år en lägre mognadsgrad än barn på 15 år. Det är inte heller ovanligt att misstänkta barn har olika typer av neuropsyki- atriska funktionsnedsättningar. Enligt Lagrådet framstår det mot denna bakgrund som mycket tveksamt hur det ska vara möjligt att på ett godtagbart och för varje barn begripligt sätt informera barnet om den särskilda straffbarhetsregleringen och rätten som barnet har att inte alls behöva medverka.

Flera remissinstanser, däribland Justitiekanslern, Malmö tingsrätt, Barnombudsmannen och BRIS, har påtalat att det förhållandet att rubriceringen av ett brott kan ändras på så sätt att barnet inte längre är straffmyndigt för det misstänkta brottet medför en högre risk för felaktiga frihetsberövanden i form av anhållanden och häktning.

Lagrådet kan inte annat än instämma i att förslaget medför ökade risker för felaktiga frihetsberövanden på sätt som remissinstanserna påtalat. Enligt Lagrådet är sådana risker inte godtagbara med hänsyn till de stora negativa konsekvenser häktning generellt sett har för ett barn, vilket bland annat återspeglas i barnkonventionens krav på att barn bara får frihets- berövas som en sista utväg.

Enligt Lagrådet är slutsatsen att även de tillämpningsproblem som förslaget om sänkt straffbarhetsålder för vissa brott medför utgör skäl för avstyrkande.

Förslagen om avskaffad ungdomsreduktion för myndiga lagöverträdare och om minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år

	Inledning
	Om någon begått brott före 21 års ålder ska hans eller hennes ungdom
	beaktas särskilt vid straffmätningen. Domstolen får då döma till lindrigare
	straff än vad som är föreskrivet för brottet. (Se 29 kap. 7 § första stycket
	brottsbalken). Denna särskilda hänsyn brukar benämnas som ungdoms-
	reduktion. Regleringen, som gäller sedan länge, bygger bl.a. på tanken att
	barn och unga är mer sanktionskänsliga och inte har en fullt utvecklad
	ansvarsförmåga och därför bör behandlas lindrigare än vuxna från
	straffrättslig synpunkt.
	I praxis har det utvecklats en relativt tydlig linje där ungdomsreduktio-
	nen getts ett schablonmässigt genomslag. Strafflängden för unga bestäms
466	som utgångspunkt i kvotdelar i relation till ett tänkt straff för en vuxen

lagöverträdare, motsvarande cirka en femtedel för en 15-åring, cirka en fjärdedel för en 16-åring, cirka en tredjedel för en 17-åring, cirka hälften för en 18-åring, cirka två tredjedelar för en 19-åring och cirka fyra femte- delar för en 20-åring. För att undvika tröskeleffekter tillämpas schabloner- na vidare så att övergången mellan olika åldrar blir flytande på så sätt att t.ex. en 16-åring som begått brott strax före sin 17-årsdag behandlas närmast som en 17-åring. Sedan 2022 gäller dock inte dessa regler om ungdomsreduktion för allvarligare brott som någon har begått efter att han eller hon fyllt 18 år. (För en redogörelse av systemet se t.ex. ”Mordet i Hagalund” NJA 2025 s. 233 p.19–23.)

Förslaget om minskad ungdomsreduktion för lagöverträdare under 18 år

29 kap. 7 § brottsbalken

Enligt förslaget ändras rekvisitet för ungdomsreduktionen i paragrafens första stycke. När det gäller brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år ska den tilltalades ungdom ”beaktas i skälig omfattning” i stället för som hittills ”beaktas särskilt”. Ordalydelsen i första styckets andra mening om att rätten då får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet föreslås vara oförändrad.

I författningskommentaren anges att syftet med ändringen är att tydligt markera att den reduktion som görs vid straffmätningen inte ska vara så omfattande som hittills, samtidigt som domstolarna ska ges utrymme för en differentierad bedömning. I kommentaren anges vidare att i många fall bör den tilltalades ungdom anses ha beaktats i skälig omfattning om strafflängden bestäms till kvotdelar i relation till ett tänkt fängelsestraff för en vuxen lagöverträdare på så sätt att strafflängden för en 17-årig lagöver- trädare motsvarar cirka fyra femtedelar (80 %), en 16-åring cirka tre femtedelar (60 %), en 15-åring cirka två femtedelar (40 %), en 14-åring cirka en femtedel (20 %) och en 13-åring cirka en tiondel (10 %). Det uttalas vidare att vid mycket allvarlig brottslighet, framför allt om det rör sig om ett brott med ett straffmaximum på fängelse i tolv år eller mer, kan uttrycket ”i skälig omfattning” innebära att reduktionen inte blir så stor som enligt de redovisade schablonerna. Hur stort avsteg som görs från schablonen får, enligt uttalandena, avgöras i varje enskilt fall, men även om en schablon frångås bör den tilltalades ålder ha betydelse. Det avgörande ska vara att den påföljd som bestäms blir en tillräckligt ingripande reaktion på brottsligheten.

Avsikten med förslaget är alltså att straffreduktionen ska begränsas på så sätt att schabloner även fortsatt ska tillämpas i förhållande till ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare, men att betydligt mindre reduktion än tidigare ska ges. Jämfört med ett tänkt straff för en vuxen ska straffmät- ningen för en 17-åring motsvara cirka 80 % i stället för cirka 30 %, för en 16-åring cirka 60 % i stället för cirka 25 %, för en 15-åring cirka 40 % i stället för cirka 20 %, för en 14-åring cirka 20 % och för en 13-åring cirka 10 %.

Konstruktionen bygger således på förhållandet mellan ett tänkt straff för en vuxen lagöverträdare och en schablonmässig reduktion av detta utifrån den unges ålder. Som redan framgått har även lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor överlämnats till Lagrådet. Underlaget för den remissen har remitterats separat och inte

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

467

Prop. 2025/26:246 Bilaga 11

468

ingått i underlaget för förslaget till minskad ungdomsreduktion. Förslagen i remissen om dubbla straff m.m. innebär bl.a. att närmare 50 straffskalor skärps, att det införs en ny straffskärpande reglering av den gemensamma straffskalan för flerfaldig brottslighet och att det införs en ny straffskärp- ningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med krimi- nella nätverk av innebörd att straffvärdet för sådana brott som utgångs- punkt höjs till det dubbla.

Vad ett tänkt straff blir för en vuxen lagöverträdare förändras alltså på flera sätt i skärpande riktning genom lagrådsremissen om dubbla straff

m.m.Och ett sådant tänkt ändrat straff får därmed direkt betydelse för vad förslaget om ändrad ungdomsreduktion innebär, såväl vad gäller straffmät- ningen som påföljdsvalet, för den unge. Men remissinstanserna har inte kunnat överblicka och ge synpunkter på vad förslaget om förändrad ungdomsreduktion sett tillsammans med förslaget om dubbla straff m.m. ger för konsekvenser för straffmätningen och påföljdsvalet för omyndiga lagöverträdare. Det sagda gäller såväl för förslagets konsekvenser på omyndiga lagöverträdare från 15 års ålder som – om regeringen skulle gå vidare med förslaget om sänkt straffbarhet – från 13 års ålder.

Till detta kommer, som Lagrådet också redan framhållit, att åtminstone ytterligare en mycket omfattande lagrådsremiss om det straffrättsliga påföljdssystemet är aviserad att lämnas senare i vår. Om även den kan få betydelse för de förändringar som föreslås vad gäller straffmätningen och påföljdsvalet för omyndiga är oklart.

Detta sätt att parallellt och separat remittera lagstiftningsprojekt som direkt påverkar förslaget om ändrad straffreduktion medför, på mot- svarande sätt som Lagrådet redan konstaterat när det gäller förslaget till sänkt straffbarhetsålder, att det inte funnits ett beredningsunderlag som möjliggjort för remissinstanserna att kunna bedöma och ge synpunkter på innebörden av förslaget om minskad ungdomsreduktion. Det finns alltså inget samlat underlag som analyserar och bedömer i vilken utsträckning förslaget om minskad ungdomsreduktion, särskilt tillsammans med förslaget på dubbla straff m.m., kommer att leda till att omyndiga framöver döms till fängelse i stället för andra påföljder. Och det finns inte heller någon analys och bedömning av vilka ökade längder på fängelsestraff som det kan bli fråga om.

Remissinstanserna har därmed inte heller haft ett underlag som gjort det möjligt att bedöma om konsekvenserna av förslaget är förenliga särskilt med barnkonventionen. Slutsatsen är att det beredningskrav som följer av 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt. Lagrådet avstyrker därför även förslaget om minskad ungdomsreduktion för omyndiga lagöverträdare.

Lagrådet har vidare följande synpunkter när det gäller hur lagförslaget har utformats.

Den förändring som föreslås i lagtexten är, som framgått, att lagöver- trädarens ungdom ska beaktas ”i skälig omfattning” i stället för som hittills beaktas ”särskilt”. Förändringen av ordalydelsen är således högst begrän- sad. Utifrån endast en läsning av ordalydelsen kan slutsatsen närmast dras att ändringen inte har någon materiell betydelse. Ordalydelsen framstår endast som ett annat sätt att uttrycka samma sak som tidigare. Att lagöver- trädarens ungdom hittills beaktats ”särskilt” kan inte förstås på annat sätt än att ungdomen beaktats just ”i skälig omfattning” beroende på den unges

ålder.

	internationell verkställighet i brottmål ..........................	307
Bilaga 1	Sammanfattning av delbetänkandet Skärpta regler
	om ungdomsövervakning och straffreduktion för
	unga (SOU 2024:39) .....................................................	310
Bilaga 2	Delbetänkandets lagförslag ...........................................	316

Prop. 2025/26:246 Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna ...............................	346
Bilaga 4	Sammanfattning av slutbetänkandet
	Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11)................................	347
Bilaga 5	Slutbetänkandets lagförslag............................................	352
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna ...............................	389
Bilaga 7	Sammanfattning av Utkast till lagrådsremiss
	Sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott....................	391
Bilaga 8	Utkastets lagförslag ........................................................	392
Bilaga 9	Förteckning över remissinstanserna ...............................	404
Bilaga 10	Lagrådsremissens lagförslag ..........................................	406
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ..........................................................	455
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 2026 .......		470

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		7
2	Lagtext	..............................................................................................	9
	2.1	Förslag till lag om ändring i brottsbalken...........................	9
	2.2	Förslag till lag om ändring i brottsbalken.........................	14
	2.3	Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken.......	15

	särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ..............	23
2.6	Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
	(1971:69) ..........................................................................	24

internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet .................................................................................	25

överlämnande från Sverige enligt en europeisk
arresteringsorder...............................................................	32

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga
brott ..................................................................................	33

	erkännande och verkställighet av bötesstraff inom
	Europeiska unionen ..........................................................	35
2.16	Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611).......	36

överlämnande från Sverige enligt en nordisk
arresteringsorder...............................................................	37

kommunikation i de brottsbekämpande
myndigheternas underrättelseverksamhet.........................	38

inhämtning av uppgifter om elektronisk
kommunikation i de brottsbekämpande
myndigheternas underrättelseverksamhet.........................	39

polisens behandling av personuppgifter inom
brottsdatalagens område ..................................................	44

		internationell verkställighet i brottmål ............................		55
3	Ärendet och dess beredning ...........................................................			58
4	Reglerna om unga lagöverträdare behöver skärpas........................			60
5	Grundläggande fri- och rättigheter måste beaktas..........................			73
6	Straffbarhetsåldern		.........................................................................	76
	6.1	En särskild bestämmelse om sänkt straffbarhetsålder
		för allvarliga brott............................................................		76
	6.2	Vilka påföljder ska kunna dömas ut? ..............................		97
	6.3	Utredning av brott enligt den särskilda regleringen.......		111
		6.3.1	Misstankar ska utredas vid en
			förundersökning............................................	111
		6.3.2	Särskilt om tvångsmedel...............................	120
	6.4	Prövning av brott enligt den särskilda regleringen ........		143
		6.4.1	Handläggning av mål....................................	143
		6.4.2	Den rättsliga prövningen ..............................	146
	6.5	Den särskilda regleringen bör tidsbegränsas .................		152

de fri- och rättigheter som följer av
barnkonventionen, regeringsformen och
Europakonventionen......................................................	156

Prop. 2025/26:246	6.7	Övriga ändringar med anledning av att
		straffbarhetsåldern sänks ................................................		167
		6.7.1	Personuppgiftsbehandling .............................	167
		6.7.2	Följdändringar ...............................................	174
7	Regleringen om bevistalan ska ändras ..........................................			180
8	Unga myndiga ska inte särbehandlas ............................................			184
	8.1	Ingen ungdomsreduktion för unga myndiga...................		184
	8.2	Ingen ungdomsvård för unga myndiga...........................		188
	8.3	Unga myndiga ska inte särbehandlas i domstol..............		192
	8.4	Andra ändringar kopplade till unga myndiga .................		194
9	Skärpta straff för lagöverträdare under 18 år ................................			196
	9.1	Ungdomsreduktionen bör minska...................................		196
	9.2	Ungdomsreduktion i skälig omfattning ..........................		203
	9.3	Straffmaximum höjs till fängelse i 18 år ........................		209
10	Ungdomsövervakning ...................................................................			213
	10.1	Skärpt ungdomsövervakning ..........................................		213
	10.2	Ungdomsvård ska inte längre få förenas med
		ungdomstjänst eller böter ...............................................		230
11	En skärpt reglering vid misskötsamhet .........................................			235
12	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................................			242
13	Konsekvenser av förslagen ...........................................................			248
	13.1	Ekonomiska konsekvenser .............................................		248
	13.2	Konsekvenser för barn ...................................................		260
	13.3	Övriga konsekvenser ......................................................		264
14	Författningskommentar.................................................................			267
	14.1	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................		267
	14.2	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................		273
	14.3	Förslaget till lag om ändring i
		socialförsäkringsbalken ..................................................		273
	14.4	Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med
		särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............		274
	14.5	Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med
		särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ............		282
	14.6	Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
		(1971:69)	........................................................................	283
	14.7	Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
		internationellt samarbete rörande kriminalvård i
		frihet ...............................................................................		283
	14.8	Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1024) om
		Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet .................		284
	14.9	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om
		belastningsregister ..........................................................		284
	14.10	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:621) om
		misstankeregister............................................................		286
	14.11	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:621) om
		misstankeregister............................................................		287
4

erkännande och verkställighet av frihetsberövande
påföljder inom Europeiska unionen...............................	293

erkännande och uppföljning av beslut om
övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen...........	295

erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder
inom Europeiska unionen ..............................................	296

förfarandet vid förverkande av egendom och
åläggande av företagsbot ...............................................	306

		En bevistalan enligt första
		stycket ska handläggas i samma
		rättegång som åtalet.
41 §9
En ansökan om resning som av-		En ansökan om resning som av-
ser en tilltalad som inte har fyllt		ser en tilltalad som inte har fyllt
tjugoett år ska handläggas skynd-		arton år ska handläggas skyndsamt.
samt.

3. om den dömde vid tiden för	3. om den dömde enligt 1 kap. 6 §
brottet ej hade fyllt femton år,	brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

Prop. 2025/26:246 2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024)
	om Skatteverkets brottsbekämpande
	verksamhet

Första stycket gäller endast om		Första stycket gäller endast om
den misstänkte fyllt tjugoett år.		den misstänkte fyllt arton år.

26	1	Senaste lydelse av lagens rubrik 2017:453.
26	2	Senaste lydelse 2006:580.

Prop. 2025/26:246 2.12	Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156)
	om överlämnande från Sverige enligt en
	europeisk arresteringsorder

2.13	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979)		Prop. 2025/26:246
	om åtgärder för att förhindra vissa särskilt
	allvarliga brott
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2007:979) om åtgärder för att för-
hindra vissa särskilt allvarliga brott ska införas en ny paragraf, 1 h §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

Prop. 2025/26:246 2.14	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979)
	om åtgärder för att förhindra vissa särskilt
	allvarliga brott

2.15	Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1427) Prop. 2025/26:246
	om erkännande och verkställighet av bötesstraff
	inom Europeiska unionen

3. om den dömde inte hade fyllt	3. om den dömde enligt 1 kap. 6 §
15 år när brottet begicks,	brottsbalken inte hade kunnat
	dömas till påföljd för den aktuella
	gärningen,

Prop. 2025/26:246 2.16	Förslag till lag om ändring i häkteslagen
	(2010:611)

2.17	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) Prop. 2025/26:246
	om överlämnande från Sverige enligt en
	nordisk arresteringsorder

Prop. 2025/26:246 2.18	Förslag till lag om ändring i lagen (2012:278)
	om inhämtning av uppgifter om elektronisk
	kommunikation i de brottsbekämpande
	myndigheternas underrättelseverksamhet