|
|
Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brottsbalken och till en ny lag om verkställighet av säkerhetsförvaring.
Genom den föreslagna regleringen införs det en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd som kallas säkerhetsförvaring och som avtjänas i kriminalvårdsanstalt. Påföljden ska kunna tillämpas i fråga om den som har begått allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den samtidigt bestämma den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av påföljden (ramtiden). Efter minimitidens utgång ska Kriminalvården, om rätten lämnar tillstånd till det, kunna vidta åtgärder för s.k. villkorad utslussning av den dömde. Ramtiden får förlängas med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet mot person.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 april 2026.
Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.
Utskottet föreslår att ärendet avgörs trots att det har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då det behandlas.
I betänkandet finns fyra reservationer (C, MP) och ett särskilt yttrande (V).
Behandlade förslag
Proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd.
Åtta yrkanden i följdmotioner.
Fem yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegränsning och utvärdering av lagstiftningen
1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (C)
2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)
3. Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (MP)
4. Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen, punkt 3 (C, MP)
Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden 2025/26
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Bilaga 3
Reservanternas lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Lagförslaget
|
1. |
Regeringens lagförslag |
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
12. lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
13. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
14. lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:95 punkterna 1–14 och avslår motionerna
2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8,
2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M) yrkande 1,
2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M),
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58,
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20,
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkandena 1 och 2 samt
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3.
Reservation 1 (C)
Reservation 2 (MP)
Lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegränsning och utvärdering av lagstiftningen
|
2. |
Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning |
Riksdagen avslår motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 2, 4 och 5.
Reservation 3 (MP)
|
3. |
Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen |
Riksdagen avslår motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6.
Reservation 4 (C, MP)
Utskottet föreslår att ärendet avgörs trots att det har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då det behandlas.
Stockholm den 17 mars 2026
På justitieutskottets vägnar
Teresa Carvalho
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Teresa Carvalho (S), Mikael Damsgaard (M), Heléne Björklund (S), Pontus Andersson Garpvall (SD), Petter Löberg (S), Charlotte Nordström (M), Adam Marttinen (SD), Mattias Vepsä (S), Gudrun Nordborg (V), Torsten Elofsson (KD), Ulrika Westerlund (MP), Martin Melin (L), Mats Hellhoff (SD), Ludvig Ceimertz (M), Lars Isacsson (S), Pia Trollehjelm (SD) och Helena Vilhelmsson (C).
I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag återges i bilaga 2.
Två motioner med totalt åtta yrkanden har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas även fem yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd som kallas säkerhetsförvaring.
Därmed avslår riksdagen motionsyrkanden om avslag på och ändringar i lagförslaget och om en alternativ åtgärd.
Vidare avslår riksdagen motionsyrkanden som får anses tillgodosedda genom lagförslaget.
Jämför reservation 1 (C) och 2 (MP) samt det särskilda yttrandet (V).
Propositionen
I propositionen konstateras att staten har en skyldighet enligt Europakonventionen att skydda sina medborgare från brott. Regeringen pekar i det sammanhanget på att ett av Kriminalvårdens uppdrag är att förebygga återfall i brott. Som en del i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete erbjuds därför dömda som konstateras ha en medelhög eller hög risk för återfall i brott att delta i behandlingsprogram. För att ytterligare stärka samhällsskyddet har också regelverket för villkorlig frigivning nyligen skärpts i flera avseenden.
Enligt regeringen behöver dock ytterligare åtgärder vidtas. Den som döms till ett tidsbestämt fängelsestraff kommer nämligen att friges vid någon tidpunkt även om det fortfarande finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Vidare ingår merparten av dem som återfaller i våldsbrottslighet inte i den kategori som i lagens mening klassificeras som allvarligt psykiskt störda och därmed kan dömas till rättspsykiatrisk vård. Samtidigt är livstidsstraffet förbehållet de allra allvarligaste brotten. När det t.ex. gäller personer som har en allvarlig aggressivitet till följd av missbruk, vissa allvarliga personlighetsstörningar (som inte anses utgöra allvarlig psykisk störning) eller personer med allvarliga sexuella avvikelser saknas det således i vissa fall ett reellt samhällsskydd. Det gäller inte minst vid återfall i allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet mot en partner eller barn där straffvärdet inte är så högt att livstidsstraffet aktualiseras.
Samhällsskyddsåtgärder som bara träffar allvarligt psykiskt störda lagöverträdare och dem som döms till fängelse på livstid är därför enligt regeringens bedömning inte tillräckliga. En påföljd som innebär att hänsyn kan tas till samhällsskyddsaspekter genom att beakta risken för återfall såväl vid påföljdsvalet som inför frigivning skulle enligt regeringen vara ett ändamålsenligt komplement till rättspsykiatrisk vård och livstids fängelse. Liknande lösningar finns dessutom redan i Norge och Danmark samt planeras att införas även i Finland.
Mot denna bakgrund lämnar regeringen i huvudsak följande förslag.
En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd
Regeringen föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med den underliggande utredningens förslag, att det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd som ska kunna tillämpas i fråga om den som har begått allvarlig brottslighet och även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Påföljden ska benämnas säkerhetsförvaring och ska regleras i ett nytt 33 kap. i brottsbalken med rubriken Om säkerhetsförvaring. Verkställigheten av påföljden ska i sin tur regleras i en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring.
Den som döms till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för att verkställa påföljden, och Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten.
När det gäller förhållandet till andra påföljder ska säkerhetsförvaring anses vara en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Säkerhetsförvaring ska också anses vara en svårare påföljd än fängelse på viss tid, men fängelse på livstid ska anses vara en svårare påföljd än säkerhetsförvaring.
Den nya påföljdens tillämpningsområde
När det gäller det närmare tillämpningsområdet för den föreslagna nya påföljden framhåller regeringen att det handlar om situationer där behovet av samhällsskydd är stort men det saknas ett reellt samhällsskydd i det nuvarande systemet (jfr ovan). Det avsedda preventiva inslaget i påföljden gör samtidigt att det är nödvändigt att avgränsa tillämpningsområdet till sådana situationer där intresset av att skydda potentiella nya offer från allvarlig brottslighet väger klart tyngre än den enskildes rätt till frihet.
Utifrån bl.a. dessa utgångspunkter föreslår regeringen att den som på ett visst sätt har återfallit i allvarlig brottslighet ska kunna dömas till säkerhetsförvaring (den s.k. återfallssituationen). Närmare bestämt handlar det om att den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska få dömas till säkerhetsförvaring om
- brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse
- brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1
- han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft.
Utöver den beskrivna återfallssituationen föreslår regeringen att också den som har begått upprepad brottslighet av ett visst allvar ska kunna dömas till säkerhetsförvaring (det s.k. flerbrottsfallet). Detta innebär att även den ska få dömas till säkerhetsförvaring som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse.
Förslaget i flerbrottsfallet motiveras i propositionen bl.a. med att det i många fall när en person döms för upprepade brott är närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, t.ex. på grund av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfallsförbrytare gör. Regeringen instämmer därför med den underliggande utredningens förslag att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig.
För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring i antingen återfallssituationen eller flerbrottsfallet ska det också enligt regeringens förslag ställas upp ytterligare förutsättningar. Det ska krävas att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Dessutom ska det inte vara tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet.
När det gäller kravet på återfallsrisk bemöter regeringen i propositionen invändningar från ett flertal remissinstanser om svårigheterna med att göra en korrekt bedömning av en sådan risk. Regeringen konstaterar i den delen att riskbedömningar görs redan i dag inom straffrätten men att det samtidigt många gånger är svårt att göra träffsäkra prognoser av risken för återfall i brott. Av det skälet är det föreslagna tillämpningsområdet för den nya påföljden tydligt avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och det finns tydliga indikationer på en hög återfallsrisk. Regeringen delar också utredningens uppfattning att det som både motiverar och berättigar att den nya påföljden införs är behovet av att skydda potentiella framtida brottsoffer från brott och att det därför är nödvändigt att knyta påföljdens tillämpning till den tilltalades risk för återfall. Vidare är den nya påföljden utformad på ett sådant sätt att en bedömning av återfallsrisken görs vid upprepade tillfällen, vilket enligt regeringen ytterligare förbättrar förutsättningarna för att påföljden används på ett sätt som är motiverat. Inte heller är det främmande för det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedömning av återfallsrisk, framhåller regeringen vidare. Regeringen lämnar flera exempel på detta.
I propositionen förtydligas också att med begreppet påtaglig risk menas att det inte får vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan att det måste vara en klar och konkret risk. Det innebär att det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att en sådan risk finns hos just den individ som bedöms. Regeringen utvecklar detta närmare.
I propositionen föreslås vidare att påföljden inte ska få bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än säkerhetsförvaring. Rätten ska endast få döma till säkerhetsförvaring om det finns synnerliga skäl. Om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt ska rätten inte få döma till säkerhetsförvaring. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom att, i anslutning till brottet, själv ha vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt.
En särskild reglering för barn och unga
Regeringen anser att det behövs en särskild reglering för barn och unga. I propositionen föreslås därför att det inte ska få dömas till säkerhetsförvaring för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år. Rätten ska dock få döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år är tillräckligt allvarliga för att i sig uppfylla förutsättningarna för påföljden.
Den nya påföljdens utformning
Påföljdens tidsramar
När det gäller den nya påföljdens tidsramar framhåller regeringen att säkerhetsförvaring syftar till att öka samhällsskyddet mot särskilt allvarlig brottslighet. För att uppnå detta är det av central betydelse att påföljden utformas på ett sådant sätt att särskilt återfallsbenägna personer inte friges förrän återfallsrisken har minskat. Samtidigt är det av särskilt stor vikt att utformningen garanterar att den enskilde inte frihetsberövas under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Utifrån bl.a. dessa utgångspunkter föreslår regeringen följande.
När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (den s.k. minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (den s.k. ramtiden).
Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst 18 år. (Eftersom minimitiden kopplas till det alternativa fängelsestraffets längd kommer minimitiden som kortast att kunna vara fyra år i återfallssituationen och sex år i flerbrottsfallet.)
Ramtiden ska i sin tur bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. (Detta innebär att ramtiden kommer att kunna vara som lägst åtta år i återfallssituationen och tio år i flerbrottsfallet och som högst 24 år i båda fallen.) När ramtidens längd bestäms ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för.
Villkorad utslussning och säkerhetsförvaringens upphörande
För att säkerställa att återanpassningen till ett liv i frihet sker under noggrant kontrollerade former och att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges förrän risken för att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet har minskat i tillräcklig grad föreslår regeringen att det inte ska ske någon villkorlig frigivning från säkerhetsförvaring. Tidigast ett år före minimitidens utgång ska den dömde eller Kriminalvården i stället kunna ansöka om att rätten ska besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Verkställighet utanför anstalt får dock inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. Den föreslagna tidpunkten för ansökan om tillstånd till villkorad utslussning respektive inledande av utslussningsåtgärder ska säkerställa att den som döms till säkerhetsförvaring kan påbörja verkställighet utanför anstalt först när det kan ske utan oförsvarliga risker för återfall i allvarlig brottslighet.
Regeringen föreslår vidare att rätten vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas särskilt ska beakta
- risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid
- den tid som den dömde har avtjänat
- om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten
- om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället.
Om en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning från den dömde avslås får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet om avslag har fått laga kraft.
Den villkorade utslussningen ska pågå tills ramtiden har löpt ut, om inte annat bestäms.
Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om det inte vid den tidpunkten pågår en prövning av om ramtiden ska förlängas och rätten har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att den saken är slutligt avgjord. Vid behov ska den dömde vid den tidpunkten friges genom beslut av Kriminalvården.
Förlängning av ramtiden
Rätten ska också få förlänga ramtiden med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Det handlar alltså om situationer där det finns förutsättningar för villkorad utslussning men det behövs längre tid för att kunna genomföra utslussningen på ett säkert sätt.
En ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren, och Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl för förlängning. Om en ansökan om förlängning inte har gjorts senast sex månader innan ramtiden löper ut, upphör påföljden vid ramtidens utgång.
Processuella frågor
Särskild riskutredning
För att ett renodlat preventivt frihetsberövande ska vara förenligt med Europakonventionen talar mycket för att det krävs att en oberoende professionell bedömning visar att den dömde utgör en fara för samhället, anför regeringen i propositionen. Det är följaktligen viktigt att rätten har ett gediget beslutsunderlag när återfallsrisken bedöms. Regeringen föreslår därför att rätten innan den bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning), om det inte är uppenbart obehövligt.
I propositionen förtydligas att möjligheten att avstå från att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppenbart obehövligt att hämta in en sådan utredning nämns att den tilltalade tidigare har avtjänat en säkerhetsförvaring och kort efter att verkställigheten avslutats har återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring. Ett annat exempel är att frågan nyligen har aktualiserats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell.
Enligt regeringens förslag ska beslut om att hämta in en särskild riskutredning bara få meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.
Förutom vid påföljdsbestämningen ska rätten även hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden, om det inte är uppenbart obehövligt.
En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får inte bifallas utan att ett utlåtande om risk har hämtats in. Detsamma ska gälla en ansökan om förlängning av ramtiden på den grunden att ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.
Vidare föreslår regeringen att det ska införas bestämmelser om att Rättsmedicinalverket ska ansvara för att genomföra särskilda riskutredningar och om hur dessa ska genomföras. I denna del konstaterar regeringen att Rättsmedicinalverket redan ansvarar för utredningar om risk för återfall i brott enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen) och inför beslut om särskild utskrivningsprövning. Myndigheten har således god erfarenhet av bedömningar av återfallsrisk, och de metoder som används är vetenskapligt utprovade. Enligt regeringen kommer bedömningen av återfallsrisk sannolikt i stor utsträckning att kunna utföras på samma sätt som när det gäller omvandling av fängelse på livstid, även om de olika påföljderna fängelse på livstid och säkerhetsförvaring delvis är motiverade utifrån olika utgångspunkter som kan vara av betydelse för bedömningen av återfallsrisken. Som förberedande åtgärd för att Rättsmedicinalverket ska kunna hantera de nya ärendena beslutade regeringen i maj 2025 om ett uppdrag till myndigheten att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa en ny tidsobestämd påföljd. I uppdraget ingår bl.a. att ta fram ett kunskapsunderlag som gäller den typ av gärningspersoner som kan komma att bli föremål för de nya riskbedömningarna.
När det sedan gäller frågan om vilket innehåll en utredning ska ha och vilket underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på anser regeringen att reglerna om särskilda riskutredningar bör utformas på liknande sätt som enligt omvandlingslagen. Av utlåtandet från Rättsmedicinalverket bör det framgå vilka riskfaktorerna är och vilka omständigheter som talar för respektive mot att den misstänkte kommer att återfalla i brott. Att föreslå riskreducerande åtgärder utgör en viktig del av riskbedömningen, och information i en sådan utredning kan ha betydelse för och utgöra stöd i den dömdes rehabilitering. Enligt regeringen framstår det inte som ändamålsenligt att närmare reglera innehållet i en särskild riskutredning i lag. På samma sätt som när det gäller riskutredningar i ärenden om omvandling av livstidsstraff bör det i stället överlåtas till Rättsmedicinalverket att avgöra hur utlåtandet som myndigheten ska lämna efter genomförd utredning närmare ska utformas. Myndigheten bör beakta rådande kunskapsläge och att syftet med utlåtandet är att ge rätten ett så bra underlag som möjligt inför bedömningen av återfallsrisken.
Domstolsprövningen vid tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden
Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt. Åklagaren ska vara den dömdes motpart.
Om ansökan om förlängning av ramtiden har gjorts i rätt tid ska rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, få besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord.
Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten inför prövningen hämta in ett yttrande från Kriminalvården.
Om den dömde begär att bli hörd muntligen ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Tingsrätten ska ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Rättens avgörande ska ske genom beslut. I övrigt ska det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken gälla.
När tingsrätten avgör en fråga om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska den bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Verkställighet av påföljden
Grundläggande utformning av verkställigheten
Att införa en tidsobestämd påföljd innebär enligt regeringen ett tydligt perspektivskifte där samhällets och potentiella brottsoffers behov av skydd mot allvarlig brottslighet sätts i förgrunden. Samtidigt bygger all kriminalvård i Sverige på att dömda personer förr eller senare ska friges. Verkställigheten av säkerhetsförvaring bör därför utformas på ett liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelsestraff eller fängelse på livstid, men med ett något större fokus på behandling och rehabilitering med hänsyn till påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär.
Regeringen föreslår därför som grundläggande utgångspunkt att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.
Verkställigheten ska också, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, vara särskilt inriktad på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Med hänsyn till de kategorier av brott som kan ligga till grund för en säkerhetsförvaring ska särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I propositionen framhålls att avsikten är att Kriminalvården ska arbeta aktivt med åtgärder i detta syfte. Åtgärderna ska ha som mål att ge den intagne förutsättningar att återgå till ett liv i samhället.
För att säkerställa att verkställigheten uppfyller de krav och målsättningar som ska gälla för den ska det för varje intagen upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter.
Genom att den intagne deltar i behandling, såsom brotts- och missbruks-relaterad programverksamhet och andra återfallsförebyggande åtgärder, ges han eller hon enligt regeringen möjlighet att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för förändring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utslussning.
Enligt regeringens förslag ska verkställigheten inte få innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än dem som följer av den nya verkställighetslagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd ska alltid prövas mot proportionalitetsprincipen.
I relevanta delar ska bestämmelserna i fängelselagen (2010:610) om placering, sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, hälso- och sjukvård, varning och handläggning, avbrott i verkställigheten samt straff och förpassning tillämpas även på säkerhetsförvaring. Frågan om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för påföljdens verkställighet ska beräknas ska regleras av strafftidslagens (2018:1251) bestämmelser.
Eventuell tid i häkte eller annat frihetsberövande ska tillgodoräknas den dömde i enlighet med lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och ska räknas av från minimitiden och ramtiden.
Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalten
En möjlighet för den som dömts till säkerhetsförvaring att under säkra former vistas utanför anstalten är enligt regeringen avgörande för att säkerställa att systemet innehåller mekanismer som möjliggör en reell progression mot frigivning. Det behövs dock delvis en särreglering på området med hänsyn till behovet av att i större utsträckning beakta samhällsskyddsaspekter vid vistelser utanför anstalt för en intagen som dömts till säkerhetsförvaring än för en intagen som dömts till fängelse.
I propositionen föreslås därför att den som dömts till säkerhetsförvaring och är intagen i kriminalvårdsanstalt ska få vistas utanför anstalten under verkställigheten i enlighet med vad som följer av den nya verkställighetslagen, eller om det sker med stöd av bestämmelser i en annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat.
För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om
- minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats
- det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig.
Om det finns särskilda skäl ska permission få beviljas trots att minst tre fjärdedelar av minimitiden inte har avtjänats.
Bestämmelserna i fängelselagen om s.k. särskild permission och inställelse vid en domstol eller annan myndighet ska tillämpas även i fråga om den som dömts till säkerhetsförvaring.
Innan tillstånd till villkorad utslussning har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt ska förenas med de villkor som behövs. Elektroniska hjälpmedel ska få användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs.
Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena ska en intagen tillfälligt kunna placeras i häkte i anslutning till vissa vistelser utanför anstalt.
Villkorad utslussning
Som redovisas ovan ska rätten under vissa förutsättningar kunna besluta om tillstånd till villkorad utslussning. När ett sådant tillstånd har beviljats ska Kriminalvården få besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll.
För att den villkorade utslussningen ska ske under säkra former föreslår regeringen att den ska vara förenad med övervakning. Om inte annat beslutas ska övervakningen upphöra vid ramtidens utgång.
Vidare föreslås att Kriminalvården ska få besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana särskilda utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (i dagsläget s.k. frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång). I relevanta delar ska reglerna i fängelselagen om särskilda utslussningsåtgärder vara tillämpliga även i fråga om säkerhetsförvaring. Om ett tillstånd till en påbörjad särskild utslussningsåtgärd upphävs, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten.
Det som sägs i 26 kap. brottsbalken om skötsamhetskrav, övervakning, särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning ska tillämpas även vid verkställighet utanför anstalt. Kriminalvården ska också få besluta om särskilda föreskrifter om vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt.
Om det finns anledning till det ska Kriminalvården under ramtiden få ändra ett beslut om övervakning, särskilda föreskrifter eller elektronisk övervakning, eller besluta om nya sådana åtgärder.
I propositionen lämnas också förslag om åtgärder vid misskötsamhet efter ett beslut om villkorad utslussning. Det handlar sammanfattningsvis om att Kriminalvården ska kunna ändra formerna för utslussningen, besluta om varning eller återinta den dömde i anstalt. Vidare ska allvarlig misskötsamhet kunna leda till att rätten upphäver sitt tillstånd till villkorad utslussning.
Beslutsordning
När det gäller frågan om vem som ska besluta om det närmare verkställighetsinnehållet och om vistelser utanför anstalt konstaterar regeringen att Kriminalvården som utgångspunkt fattar sådana beslut när det gäller intagna i fängelse och att besluten kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det framstår enligt regeringens mening som lämpligt att beslutsordningen i fråga om säkerhetsförvaring följer det som gäller enligt fängelselagen.
Regeringen föreslår därför bl.a. att
• beslut enligt den nya verkställighetslagen ska fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av lagen
• ett beslut enligt verkställighetslagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas
• Kriminalvårdens beslut enligt verkställighetslagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Frågor som aktualiseras vid återfall i brott
Regler om ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom finns i 34 kap. brottsbalken, som tar sikte på situationer där det råder s.k. påföljdskonkurrens (för en beskrivning av regelverket, se s. 139 f. i propositionen). Regeringen anser att det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i förhållande till den nya påföljden säkerhetsförvaring. Regeringen lämnar därför förslag som gäller säkerhetsförvaringens förhållande till dels en tidigare dom, dels tillkommande brottslighet. I mångt och mycket ligger förslagen i linje med vad som gäller för livstidsstraff, eftersom den påföljden också är tidsobestämd.
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Enligt 12 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) får ett beslut om att avvisa eller utvisa en utlänning inte verkställas förrän utlänningen har avtjänat ett fängelsestraff som han eller hon har dömts till eller verkställigheten av fängelsestraffet har flyttats över till ett annat land. Fängelsestraffet utgör alltså ett hinder mot verkställighet av beslut om utvisning på grund av brott och beslut om avvisning eller utvisning som meddelats i administrativ ordning. Detta har motiverats med att det skulle te sig stötande om en utlänning skulle kunna begå brott i Sverige utan att i realiteten riskera någon form av påföljd.
Av samma skäl föreslår regeringen att ett beslut enligt utlänningslagen om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring inte ska få verkställas förrän
- utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet eller
- verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land.
Överförande av verkställighet
Överförande av verkställighet i brottmål är en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa domar och beslut som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Regeringen föreslår att det nuvarande regelverket för överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder inom EU och i förhållande till länder utanför EU ska tillämpas även på säkerhetsförvaring. Detta innebär bl.a. att säkerhetsförvaring ska kunna föras över till en annan stat och att en utländsk dom på en frihetsberövande påföljd ska kunna anpassas till säkerhetsförvaring.
Sekretessfrågor
För uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid en särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller en annan sådan utredning gäller under vissa förutsättningar sekretess hos bl.a. domstol i brottmål. Regeringen föreslår att motsvarande sekretess ska gälla vid särskilda riskutredningar.
Vidare gäller under vissa förutsättningar sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden i ärenden om nåd och i ärenden om omvandling av fängelse på livstid. Regeringen föreslår att motsvarande sekretess ska gälla i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden.
För att Rättsmedicinalverket ska kunna hämta in det underlag som krävs för att genomföra en särskild riskutredning föreslår regeringen också att det ska införas en särskild bestämmelse om uppgiftsskyldighet för sådana uppgifter som myndigheten behöver för riskutredningen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringen föreslår att den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 15 april 2026.
I enlighet med det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet ska de nya bestämmelserna om en möjlighet att döma till säkerhetsförvaring inte tillämpas på brott som har begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna ska dock få tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna.
Konsekvenser av förslagen
I propositionen görs bedömningen att förslagen kan bidra till att minska risken för att dömda återfaller i allvarlig brottslighet. Samhällsskyddet mot allvarlig brottslighet kan därigenom stärkas.
Som skäl för sin bedömning anför regeringen att det huvudsakliga syftet med reformen är att öka samhällsskyddet genom att personer som begår allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög återfallsrisk frihetsberövas under längre tid. Den nya påföljden är också konstruerad på ett sådant sätt att den som döms till påföljden får stora incitament till såväl skötsamhet under anstaltsvistelsen som deltagande i återfallsförebyggande arbete. Regeringen bedömer därför att reformen också kommer att kunna minska risken för återfall i brott, vilket är positivt ur ett brottsofferperspektiv och för samhället i stort.
Motionerna
Motioner från allmänna motionstiden
I kommittémotion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att införa en ny tidsobestämd påföljd – säkerhetsstraff – för t.ex. återfallsvåldtäktsmän. Ett motsvarande förslag läggs fram i kommittémotion 2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20.
I motion 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8 föreslår motionären ett tillkännagivande till regeringen om att se över möjligheten att döma den som begår särskilt grova fall av sexualbrott mot barn, och vid upprepade gärningar, till förvaringsstraff.
Marléne Lund Kopparklint (M) föreslår i motionerna 2025/26:3234 yrkande 1 och 2025/26:3477 ett tillkännagivande till regeringen om att överväga en utredning i syfte att stärka regler och lagstiftning för att skydda barn från personer som dömts för sexuella övergrepp genom att säkerställa att förövarna inte har möjlighet att begå fler brott.
Följdmotioner
I kommittémotion 2025/26:3901 föreslår Ulrika Liljeberg m.fl. (C) att riksdagen ska dels avslå regeringens förslag i dess helhet (yrkande 1), dels rikta ett tillkännagivande till regeringen om att i stället skyndsamt utreda och införa en ny särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård i fängelse – som ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff (yrkande 2). Motionärerna anser sammanfattningsvis att regeringens förslag inte är ändamålsenligt och att det behövs ett mer rättssäkert, proportionerligt och träffsäkert skydd mot de farligaste gärningspersonerna. Motionärernas invändningar mot lagförslaget tar bl.a. sikte på den återfallsprognos som domstolen ska göra vid påföljdsvalet samt den särskilda riskutredning som ska hämtas in.
I kommittémotion 2025/26:3902 föreslår Ulrika Westerlund m.fl. (MP) att riksdagen ska göra vissa ändringar i regeringens förslag till nytt 33 kap. i brottsbalken om säkerhetsförvaring. Motionärerna vill, i yrkande 1, ta bort möjligheten att döma till säkerhetsförvaring i flerbrottsfallet (33 kap. 1 §). Detta innebär att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfallssituationen. Motionärerna vill också, i yrkande 3, ta bort det föreskrivna undantaget från kravet på att hämta in en särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring (33 kap. 3 §). Detta innebär att en sådan utredning alltid ska hämtas in innan den påföljden döms ut.
Utskottets ställningstagande
Regeringens förslag om den nya påföljden säkerhetsförvaring syftar till att åstadkomma ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Utskottet instämmer i behovet av ett sådant stärkt samhällsskydd.
När det gäller de invändningar mot lagförslaget i dess helhet som förs fram i motion 2025/26:3901 (C) yrkandena 1 och 2 konstaterar utskottet inledningsvis att säkerhetsförvaring bygger på utgångspunkten att särskilt återfallsbenägna personer inte ska friges förrän återfallsrisken har minskat samtidigt som frihetsberövandet inte ska pågå under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Påföljden ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt, och verkställigheten ska utformas på ett liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelsestraff eller fängelse på livstid. Vid säkerhetsförvaring ska dock ett något större fokus läggas på behandling och rehabilitering, med hänsyn till påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär. Genom att delta i behandling, såsom brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet och andra återfallsförebyggande åtgärder, ska den intagne ges möjlighet att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för förändring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utslussning (dvs. efter minimitidens utgång). Som regeringen anför får alltså den som döms till påföljden stora incitament till såväl skötsamhet under anstaltsvistelsen som deltagande i återfallsförebyggande arbete.
Utskottet konstaterar vidare att säkerhetsförvaring är så konstruerad att en bedömning av återfallsrisken ska göras vid upprepade tillfällen. Förutom vid påföljdsvalet ska den risken bedömas i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. Som framhålls i propositionen görs riskbedömningar redan i dag inom straffrätten, och det är inte främmande för det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedömning av återfallsrisk. Dessutom är det föreslagna tillämpningsområdet för den nya påföljden avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och det finns tydliga indikationer på en hög återfallsrisk. I propositionen lämnas också vägledning för den riskbedömning som rätten ska göra. Till detta kommer att rätten som utgångspunkt ska ha tillgång till en särskild riskutredning från Rättsmedicinalverket, som är den myndighet som redan ansvarar för utredningar om risk för återfall i brott enligt omvandlingslagen och inför beslut om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Regleringen av den särskilda riskutredningens innehåll och det underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på är utformad på ett liknande sätt som enligt omvandlingslagen. Som förberedande åtgärd för att Rättsmedicinalverket ska kunna hantera de nya ärendena beslutade regeringen också i maj 2025 om ett uppdrag till myndigheten att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa säkerhetsförvaring.
Sammanfattningsvis delar utskottet inte motionärernas uppfattning att lagförslaget är behäftat med sådana brister att det bör avslås och att en annan slags åtgärd bör utredas och införas i stället.
När det sedan gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 1, om att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfallssituationen och inte i flerbrottsfallet, vill utskottet anföra följande. I flerbrottsfallet ska den få dömas till säkerhetsförvaring som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. Liksom i återfallssituationen ställs det upp ytterligare förutsättningar, bl.a. att det finns en påtaglig återfallsrisk. Som framhålls i propositionen är det i många fall när en person döms för upprepade brott närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, t.ex. på grund av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfallsförbrytare gör. Utskottet instämmer därför med regeringen och den underliggande utredningen om att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig.
I fråga om yrkande 3 i samma motion, om att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, konstaterar utskottet att lagförslaget innebär att en sådan utredning ska hämtas in om det inte är uppenbart obehövligt. I propositionen förtydligas att möjligheten att avstå från att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppenbart obehövligt att hämta in en sådan utredning nämns att den tilltalade tidigare har avtjänat en säkerhetsförvaring och kort efter att verkställigheten avslutats har återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring. Ett annat exempel är att frågan nyligen har aktualiserats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell. Utskottet, som noterar att regeringens förslag om inhämtande av riskutredning går längre än den underliggande utredningens förslag om en fakultativ reglering, ansluter sig till lagförslaget även i denna del.
Det som nu har anförts innebär att utskottet tillstyrker regeringens lagförslag i dess helhet av de skäl som anförs i propositionen samt avstyrker de aktuella följdmotionsyrkandena.
Vidare bedömer utskottet att motionsyrkandena från allmänna motionstiden får anses tillgodosedda genom propositionen. Även dessa motionsyrkanden bör därför avslås.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motionsyrkanden som gäller dels vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning, dels tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen.
Jämför reservation 3 (MP) och 4 (C, MP).
Motionen
Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning
I kommittémotion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) begärs flera tillkännagivanden till regeringen om den framtida utformningen av lagstiftningen om säkerhetsförvaring.
Motionärerna vill att regeringen snarast återkommer med förslag på en lagändring som innebär att ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden för säkerhetsförvaring koncentreras till en eller ett fåtal domstolar (yrkande 2). Vidare vill motionärerna att regeringen snarast återkommer med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhetsförvaring (yrkande 4). Motionärerna vill också att regeringen snarast återkommer med förslag på hur reglerna om förlängning av ramtiden kan anpassas så att de blir mer rättssäkra genom att begränsa möjligheten till förlängning (yrkande 5).
Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen
I kommittémotion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med ett lagförslag som tidsbegränsar den nya lagstiftningen om säkerhetsförvaring samt därefter ska utvärdera lagstiftningen innan den eventuellt görs permanent.
De nya reglerna om säkerhetsförvaring
Brottstyper som kan leda till säkerhetsförvaring
Enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring kan brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ligga till grund för påföljden, under vissa ytterligare förutsättningar.
När det gäller skälen för denna avgränsning har regeringen i propositionen delat den underliggande utredningens bedömning att en avgränsning bör göras till en viss typ av brottslighet och att vissa kategorier av brott bör pekas ut i lagtexten. Ett annat alternativ skulle enligt regeringen vara att göra direkta hänvisningar till de kapitel och brott som ska kunna leda till säkerhetsförvaring. Vissa brottstyper är dock, menar regeringen, sådana att ett brott under vissa förhållanden är av den karaktären att det bör kunna leda till säkerhetsförvaring, men inte alltid. En sådan hänvisning skulle dessutom behöva bli omfattande för att kunna täcka in alla relevanta brott. Regeringen har därför ansett att det inte är lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser.
Sammantaget har regeringen bedömt att avgränsningen till brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med lagens krav på att det ska vara fråga om brottslighet av ett visst allvar – med tillräcklig tydlighet avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde.
I propositionens författningskommentar förtydligas att med brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid avses brott mot en annan person. Det kan exempelvis röra sig om mord, misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt eller andra sexualbrott. Det rör sig alltså, anges det vidare, i huvudsak om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Också andra brott där våld, hot om brottslig gärning, frihetsberövande eller fridskränkning ingår som moment i gärningen kan dock vara relevanta, t.ex. rån och grovt rån. Vidare kan även mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse omfattas om det har funnits fara för människors liv eller hälsa.
Förlängning av ramtiden
Enligt reglerna om säkerhetsförvaring får rätten förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Rätten får också förlänga ramtiden med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
En ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren. Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning, vilket innebär att det är Kriminalvården som ansvarar för att bevaka frågan om förlängning.
Rätten får inte bifalla en ansökan om förlängning som grundar sig på den dömdes återfallsrisk utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Normalt ska det också finnas ett yttrande från Kriminalvården.
Som huvudregel ska ett offentligt biträde förordnas för den dömde, som också har rätt att bli hörd muntligen.
Som skäl för förslaget om förlängning av ramtiden har regeringen i propositionen anfört bl.a. att det ofrånkomligen kommer att förekomma att personer som dömts till säkerhetsförvaring fortfarande har en så hög risk för återfall i allvarlig brottslighet när ramtiden närmar sig sitt slut att han eller hon inte bör friges. För att upprätthålla samhällsskyddet genom att motverka att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör ramtiden i sådana situationer kunna förlängas. Det kan också i vissa fall finnas ett behov av att förlänga ramtiden för att möjliggöra en ordnad utslussning.
När det gäller möjligheten att förlänga ramtiden på grund av den dömdes återfallsrisk har regeringen instämt i utredningens bedömning att förlängningsmöjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhällsskydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihetsberövande. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör enligt propositionen hänsyn tas bl.a. till om det har förelegat omfattande misskötsamhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihetsberövande, och därmed bör förlängning beslutas.
Forum i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden
Enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring ska en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden prövas av allmän domstol. Ansökan ska tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen.
Som skäl för detta har regeringen i propositionen anfört följande (s. 107 f.):
Flera remissinstanser, däribland Domstolsverket, Göta hovrätt och Åklagarmyndigheten anser att prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör koncentreras till en eller ett fåtal domstolar i likhet med vad som gäller för prövningen av ärenden om omvandling av livstids fängelse, som hanteras av Örebro tingsrätt (se 6 § omvandlingslagen). Regeringen har viss förståelse för den synpunkten. Ordningen enligt omvandlingslagen motiveras främst med att det är fråga om ett relativt litet antal ärenden årligen och att handläggningen bör koncentreras till en domstol för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning (se prop. 2005/06:35 s. 27). Prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer emellertid främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, det vill säga samma typ av prövning som ska göras när rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring (se avsnitt 5.2). Detta utgör en betydelsefull skillnad jämfört med prövningen i omvandlingsärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. De fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen till en eller ett fåtal domstolar gör sig därmed inte gällande på samma sätt när det gäller ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden som vid omvandlingsärenden. Sammantaget anser regeringen inte att det finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden.
Utskottets ställningstagande
Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning
När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 4 konstaterar utskottet att enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring kan brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ligga till grund för påföljden, under vissa ytterligare förutsättningar. Regeringen har i propositionen redovisat skälen för denna avgränsning och varför det inte framstår som lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser, i enlighet med vad som delvis återges ovan. Vid den slutliga utformningen av avgränsningen har regeringen också följt Lagrådets förslag. Vidare görs det i propositionens författningskommentar vissa förtydligande uttalanden kopplade till lagtexten. Sammantaget har regeringen bedömt att avgränsningen till brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med lagens krav på att det ska vara fråga om brottslighet av ett visst allvar – med tillräcklig tydlighet avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde. Utskottet har inte någon annan uppfattning i frågan och ser därför inte skäl att ändra avgränsningen för framtiden. Motionsyrkandet avstyrks därmed.
När det gäller yrkande 2 i samma motion föreskriver de nya reglerna om säkerhetsförvaring att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. I propositionen har regeringen ansett att det inte finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden. Detta har motiverats med att de fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen i dessa ärenden inte gör sig gällande på samma sätt som i omvandlingsärenden. Prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer nämligen främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, vilket är samma typ av prövning som rätten ska göra när den bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring. Detta utgör en betydelsefull skillnad jämfört med prövningen i omvandlingsärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen av forum för framtiden, och motionsyrkandet bör därför avslås.
I fråga om yrkande 5 i samma motion konstaterar utskottet att enligt den nya regleringen får rätten förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I denna del har regeringen instämt i den underliggande utredningens bedömning att förlängningsmöjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhällsskydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihetsberövande. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör enligt propositionen hänsyn tas bl.a. till om det har förelegat omfattande misskötsamhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således, tilläggs det, i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihetsberövande, och därmed bör förlängning beslutas.
Vidare konstaterar utskottet i denna del att en ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren och att det är Kriminalvården som ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att göra en sådan ansökan. Rätten får inte bifalla en ansökan om förlängning som grundar sig på den dömdes återfallsrisk utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Normalt ska det också finnas ett yttrande från Kriminalvården och ett offentligt biträde för den dömde, som även har rätt att bli hörd muntligen.
Därmed ser utskottet inte behov av att anpassa reglerna om förlängning av ramtiden för att öka rättssäkerheten, och motionsyrkandet avstyrks därför.
Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen
När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 6 konstaterar utskottet att den nya påföljden säkerhetsförvaring syftar till att fylla en lucka i det svenska påföljdssystemet och att liknande lösningar redan finns i Norge och Danmark samt planeras att införas i Finland. Med hänsyn till detta och till de skäl som utskottet i övrigt har anfört för att anta lagförslaget ser utskottet inte anledning att tidsbegränsa påföljden. Utskottet förutsätter också att regeringen vid en lämplig tidpunkt kommer att låta utvärdera reformen. Detta innebär att motionsyrkandet bör avslås.
|
1. |
av Helena Vilhelmsson (C).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen
a) antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,
2. lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att 33 kap. 3 § ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,
3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
12. lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
13. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
14. lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302),
b) ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:95 punkterna 1 och 3–14 samt motionerna
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 2 och
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 3,
bifaller delvis proposition 2025/26:95 punkt 2 och avslår motionerna
2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8,
2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M) yrkande 1,
2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M),
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58,
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20,
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 1 och
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1.
Ställningstagande
Liksom regeringen anser jag att det behövs ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Det är angeläget att rättsväsendet snarast möjligt utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer.
I avsaknad av ett annat befintligt alternativ anser jag därför att regeringens lagförslag nu bör antas trots de brister i fråga om rättssäkerhet, proportionalitet, likabehandling och ändamålsenlighet som framhålls i motion 2025/26:3901 (C) yrkande 1. För att i någon mån lindra bristerna bör dock riksdagen samtidigt ta bort det föreslagna undantaget från kravet på att hämta in en särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring. Detta innebär att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan säkerhetsförvaring döms ut och att det alltså inte ska finnas något undantag för situationer där det är ”uppenbart obehövligt”. Ett sådant undantag riskerar nämligen att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika.
För att lösa grundproblemet för framtiden på ett mer rättssäkert, proportionerligt och träffsäkert sätt behövs det dock en helt annan lösning än säkerhetsförvaring, och riksdagen bör därför också samtidigt med ett antagande rikta ett tillkännagivande till regeringen om detta. Mitt förslag till lösning går ut på en ny särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård i fängelse – som ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff. Detta innebär att gärningspersonen ska dömas till fängelse i vanlig ordning. Därefter kan Kriminalvården, tillsammans med Rättsmedicinalverket, inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot person är så hög att den intagne av säkerhetsskäl inte bör släppas ut och därför bör bli föremål för säkerhetsvård. Säkerhetsvården ska beslutas av en domstol på ansökan av Kriminalvården, som kvarstår som verkställande myndighet med ansvar för behandling och rehabilitering. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i fängelse. Liksom vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning ska frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas regelbundet av domstolen.
Sammanfattningsvis bör riksdagen således dels anta regeringens lagförslag med den ändringen att riksdagen tar bort undantaget från kravet på att hämta in en särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, dels rikta ett tillkännagivande till regeringen om att skyndsamt utreda och införa en ny särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård i fängelse – som ska ersätta säkerhetsförvaring och kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff. (Se även res. 4 nedan om att lagstiftningen om säkerhetsförvaring dessutom bör tidsbegränsas och utvärderas.)
|
2. |
av Ulrika Westerlund (MP).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,
2. lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att 33 kap. 1 och 3 §§ ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,
3. lag om ändring i passlagen (1978:302),
4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,
5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,
9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,
10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),
11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
12. lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,
13. lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål,
14. lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:95 punkterna 1 och 3–14 samt motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3,
bifaller delvis proposition 2025/26:95 punkt 2 och avslår motionerna
2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8,
2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M) yrkande 1,
2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M),
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58,
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20 och
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Liksom regeringen ser jag en lucka i dagens lagstiftning och därmed ett behov av ett bättre samhällsskydd mot personer som har en hög återfallsrisk i allvarlig brottslighet men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Behovet av ett ökat samhällsskydd måste dock tillgodoses på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutsebarhet, proportionalitet och likabehandling. Detta är särskilt viktigt när det som här handlar om ett frihetsberövande som i praktiken motiveras preventivt. Utifrån dessa utgångspunkter är jag beredd att gå med på att regeringens lagförslag nu antas under förutsättning att riksdagen samtidigt åtgärdar vissa brister i det (se även res. 3–4 som gäller lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegränsning och utvärdering av lagstiftningen).
Till att börja med anser jag att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfallssituationen och inte i flerbrottsfallet. En central rättssäkerhetsinvändning mot den nya påföljden är nämligen att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle begås. Både remissinstanser och Lagrådet har pekat på att återfallsprognoser är osäkra. Den osäkerheten ökar när det handlar om personer som inte tidigare är dömda, vilket i sin tur minskar den straffrättsliga förutsebarheten. Mot den bakgrunden bedömer jag att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring endast ska kunna dömas ut när en person tidigare faktiskt har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet och sedan återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet.
Vidare anser jag att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan säkerhetsförvaring döms ut och att det alltså inte ska finnas något undantag för situationer där det är ”uppenbart obehövligt”. Ett sådant undantag är nämligen olyckligt vid en så pass ingripande påföljd som bygger på att domstolen ska göra en kvalificerad bedömning av den framtida återfallsrisken. Undantaget riskerar att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika. Kraven på förutsebarhet och likabehandling kräver att beslutsunderlaget är robust och likartat i domstolarna.
Riksdagen bör därför anta regeringens lagförslag med den ändringen att riksdagen tar bort dels möjligheten att döma till säkerhetsförvaring i flerbrottsfallet, dels undantaget från kravet på att hämta in en särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.
|
3. |
Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (MP) |
av Ulrika Westerlund (MP).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 2, 4 och 5.
Ställningstagande
Jag har tidigare i betänkandet drivit linjen att regeringens lagförslag om säkerhetsförvaring nu ska antas med ändringar som åtgärdar vissa brister i det (res. 2). Utöver detta är jag av den uppfattningen att vissa ytterligare förändringar av lagstiftningen är påkallade för framtiden.
Till att börja med anser jag att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhetsförvaring. Kravet på förutsebarhet inom straffrätten medför att det måste gå att förstå vilka gärningar som kan leda till en så ingripande påföljd som säkerhetsförvaring. Den formulering som valts i lagtexten, ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”, är inte tillräckligt tydlig i fråga om avgränsning. Visserligen anges det i propositionen exempel på brottstyper (mord, grov misshandel, människorov, våldtäkt m.m.) och att det i huvudsak rör sig om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Just formuleringen ”i huvudsak” samt utrymmet för även andra brott med våld, hot om våld eller frihetsberövande som moment i gärningen skapar dock enligt min mening en risk för godtycke.
Vidare bör regeringen snarast återkomma med förslag på en lagändring som innebär att ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden koncentreras till en eller ett fåtal domstolar. Prövningar om villkorad utslussning och om förlängning kommer nämligen att vara komplexa och dessutom relativt få till antalet enligt de prognoser som gjorts. Flera domstolar har själva lyft fram att det finns en risk att det inte går att bygga upp en stabil kompetens och konsekvent praxis vid alltför få ärenden. För att minska risken för en spretig praxis och för att stärka likvärdigheten och rättssäkerheten bör prövningarna därför koncentreras till en eller ett fåtal domstolar som ges möjlighet att bygga upp en särskild kompetens på området.
Regeringen bör också snarast återkomma med förslag på hur reglerna om förlängning av ramtiden kan göras mer rättssäkra genom att begränsa möjligheten till förlängning. Jag konstaterar nämligen att möjligheten att förlänga ramtiden med upp till tre år i taget om det är ”absolut nödvändigt” på grund av återfallsrisken i praktiken innebär en mekanism för ett mycket långvarigt frihetsberövande som dessutom inte har kunnat förutses på förhand. Som också Lagrådet har påpekat utgör varje förlängning av ramtiden en ytterligare avvikelse från vad som allmänt gäller om proportionalitet och likabehandling inom straffrätten. Det är därför min uppfattning att om möjligheten att förlänga ramtiden alls ska finnas kvar måste den vara snävt avgränsad. En utredning bör följaktligen få i uppdrag att se över frågan. En linje skulle kunna vara att ramtiden får förlängas högst en gång, och endast under synnerligen restriktiva och tydligt angivna förutsättningar. Detta skulle öka förutsebarheten i systemet och minska risken för att säkerhetsförvaring i praktiken blir ett evighetsstraff.
|
4. |
Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen, punkt 3 (C, MP) |
av Ulrika Westerlund (MP) och Helena Vilhelmsson (C).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6.
Ställningstagande
Vi anser att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som tidsbegränsar den nya lagstiftningen om säkerhetsförvaring samt därefter bör utvärdera lagstiftningen innan den eventuellt görs permanent. Säkerhetsförvaring innebär ju ett skifte i svensk straffrätt genom att den dömde kommer att hållas frihetsberövad längre tid än vad som följer av brottslighetens straffmätningsvärde. Genom sitt preventiva inslag kopplat till återfallsprognoser utmanar den nya påföljden grundläggande straffrättsliga principer om proportionalitet, likabehandling och förutsebarhet. När staten inför en så pass ingripande påföljd måste en oberoende utredning säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen permanentas. En utredning skulle därför förslagsvis kunna följa upp 1) om säkerhetsförvaring i praktiken används restriktivt och för den avsedda målgruppen, 2) om tillämpningen är likvärdig över hela landet, 3) hur ofta och på vilka grunder ramtiden förlängs, 4) hur riskbedömningarna träffar – inklusive felmarginaler och risken för att personer frihetsberövas under längre tid än nödvändigt – och 5) vilka effekter reformen får för återfallsnivåer och för resurserna till rehabilitering, behandling och utslussning. Först när det finns ett gediget, oberoende underlag om reformens faktiska konsekvenser bör en permanent ordning kunna övervägas.
Jag är överens med regeringen om att vi måste göra mer för att skydda människor från farliga gärningspersoner som begår upprepade och allvarliga vålds- eller sexualbrott. Frågan har nyligen aktualiserats i flera fruktansvärda fall som gällt mord på kvinnor, och det finns också tidigare, medialt uppmärksammade fall som bl.a. handlat om serievåldtäkter.
Ett problem med dagens lagstiftning är att denna typ av gärningspersoner inte automatiskt kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, eftersom det krävs en allvarlig psykisk störning i juridisk bemärkelse för den påföljden. Detta har fått till följd att farliga gärningspersoner döms till tidsbegränsade fängelsestraff och sedan återfaller i brott när straffet är avtjänat.
Det kan konstateras att den nya påföljden säkerhetsförvaring avviker från gällande straffrättsliga principer om att personer ska dömas för faktiskt begångna brott och inte utifrån en återfallsrisk. Jag och mitt parti vill egentligen se en reform som innebär att fler farliga gärningspersoner kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, bl.a. personer som begått allvarliga vålds- eller sexualbrott och har en hög återfallsrisk. I avvaktan på en sådan reform är jag dock beredd att stödja regeringens förslag om säkerhetsförvaring. Jag har därför tidigare i betänkandet ställt mig bakom lagförslaget.
I sammanhanget vill jag dock särskilt betona Kriminalvårdens ansvar för att de personer som döms till säkerhetsförvaring får delta i nödvändiga och relevanta behandlingsprogram i syfte att ändra sitt beteende. Jag kommer noga att följa utvecklingen och återkomma med förslag om jag bedömer att det finns ett behov av att utvärdera lagstiftningen och dess effekter.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om verkställighet av säkerhetsförvaring.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister.
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.
10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251).
11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
13. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål.
14. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302).
2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C):
1. Riksdagen avslår regeringens förslag.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt utreda och införa säkerhetsvård i fängelse och tillkännager detta för regeringen.
2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP):
1. Riksdagen antar 33 kap. 1 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en lagändring som innebär att prövningarna om villkorad utslussning och förlängning av säkerhetsförvaring ska koncentreras till en eller ett fåtal domstolar och tillkännager detta för regeringen.
3. Riksdagen antar 33 kap. 3 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga.
4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhetsförvaring och tillkännager detta för regeringen.
5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast bör återkomma med förslag på hur ramtiden kan anpassas så att den blir mer rättssäker, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den nya lagstiftningen om säkerhetsförvaring bör tidsbegränsas och därefter utvärderas och tillkännager detta för regeringen.
Motioner från allmänna motionstiden 2025/26
2025/26:3027 av Noria Manouchi (M):
8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att den som döms för sexualbrott mot barn ska kunna dömas till förvaringsstraff och tillkännager detta för regeringen.
2025/26:3234 av Marléne Lund Kopparklint (M):
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att utreda förutsättningarna för att starta en utredning i syfte att stärka regler och lagstiftning för att skydda barn från personer dömda för sexuella övergrepp och tillkännager detta för regeringen.
2025/26:3477 av Marléne Lund Kopparklint (M):
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en utredning i syfte att stärka regler och lagstiftning för att skydda barn från personer som är dömda för sexuella övergrepp, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S):
58. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om införandet av säkerhetsstraff och tillkännager detta för regeringen.
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S):
20. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om säkerhetsstraff för återfallsvåldtäktsmän och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2
Bilaga 3
Reservation 1 (förslagspunkt 1)
Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken
|
Regeringens förslag |
Reservantens förslag |
33 kap.
3 §
|
Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. |
Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). |
Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.
Reservation 2 (förslagspunkt 1)
Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken
|
Regeringens förslag |
Reservantens förslag |
33 kap.
1 §
Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om
1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse,
2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och
3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft.
|
Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också |
För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första stycket krävs också |
1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och
2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet.
Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
3 §
|
Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt. |
Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). |
Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.